Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

1938-03-24 · 41 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 40 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:262, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

1

Nr 262.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni

1923 (nr 212); given Stockholms slott den 24 mars

1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 262.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923’ skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

1 mom. Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning---motsvarande tillämpning.

2 mom. I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till

ny ägare, vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap

att efter lag kan följa rätt till arv efter denne, skall jämte bestämmelserna

i 1 mom. gälla, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget

avverkning av äldre skog icke må utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ske

i andra fall än där avverkningen avser ändamål, som i 4 § 1 mom. l:o) sägs,

eller ock avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god

skogsvårds fordringar.

Bestämmelserna i första stycket utgöra icke hinder för avverkning på

grund av rätt, som upplåtits av föregående ägare och jämlikt 1 kap. 3 och

7 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom är gällande emot nye ägaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Lagen äger även tillämpning i

fråga örn fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande

vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan.

Lagen skall icke utgöra hinder för tillgodogörande i enlighet med vad förut

gällande lag medgivit av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli 1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:380.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

3

Utdrag av protokollet över jordbruk säre uden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga

om åtgärder till motverkande av spekulation med skogsegendom samt anför:

Historik.

Frågan om möjligheterna att förhindra, att den brukade jorden undandrages

bondebefolkningens besittning och tillgodogöres på annat sätt än i

samband med jordbruksdrift, har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet

i vårt land. Yrkanden på åtgärder mot dylika företeelser framkommo

med särskild styrka under slutet av 1800-talet. I allmänhet riktade man

sig härvid mot bolagens jordförvärv och i synnerhet mot att de norrländska

trävarubolagen i den stora omfattning, som då skedde, inköpte bondejord.

Invändningar framställdes emellertid även mot enskildas förvärv av jord i

spekulationssyfte.

I en motion vid 1901 års riksdag (av herr Lindhagen m. fl.) föreslogs sålunda,

bland annat, att icke blott bolag och ekonomiska föreningar utan även

enskilda personer, som idkade träförädlings- eller trävarurörelse, med vars

utövande följde skyldighet att föra handelsböcker, måtte förbjudas att förvärva

fast egendom å landet inom Norrland och Dalarna, därest ej Konungen

för visst fall lämnade tillstånd därtill. Denna motion resulterade i en hemställan

av riksdagen, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning, huruledes

genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande

jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarna måtte kunna

vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar

befrämjas.

Den med anledning av denna riksdagens hemställan tillsatta s. k. norrlandskommittén

avgav år 1904 bland annat ett förslag till lagstiftning angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Kommittén sade sig anse, att anledning att inbegripa enskilda skogsspekulanter

under förbudet ej förelåg, och anförde härutinnan följande. De

gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer syntes

vara förbi. Föga troligt vore, att med rådande höga skogspriser enskilda

kapitalister skulle finna det särdeles lockande att göra skogsaffärer i större

skala och i avsikt att för en längre framtid sammanhålla större skogskomplexer.

Att utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordrades för

jorduppköp i sådan skala, att det medförde sociala vådor, vöre ej lätt. Naturligtvis

finge man dock räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter

fortfarande som ditintills komme att göra tillfälliga hemmansaffärer, avseende

att få tillfälle att på en gång tillgodogöra sig ett samlat skogskapital.

I dessa fall bleve dock i regel de förvärvade hemmanen, sedan skogen å dem

avverkats, snart åter försålda, och de undandroges därigenom icke bondeståndet

på samma definitiva sätt, som örn de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.

Även örn de icke såldes, bleve de förr eller senare föremål för

arvsdelningar, som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverkade

skadlig jordkoncentration.

Kommitténs förslag lades till grund för en proposition till 1906 års riksdag.

Sedan propositionen i huvudsak bifallits av riksdagen, utfärdades den

4 maj 1906 en lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom, den s. k. norrländska förbudslagen.

Frågan örn utsträckning av denna lagstiftning till att gälla även vissa enskilda

personer upptogs sedermera i tid efter annan återkommande motioner,

vilka emellertid avslogos av riksdagen.

Sedan Kungl. Majit låtit verkställa en undersökning rörande verkningarna

av den norrländska förbudslagen, avgavs den 16 juni 1913 ett betänkande

i detta ämne. I betänkandet behandlades även spörsmålet, huruvida lagen

borde utsträckas att omfatta enskilda skogsspekulanters jordförvärv. En dylik

utsträckning ansågs icke kunna förordas. Som skäl för denna uppfattning

anfördes, att huvudsyftet med förbudslagstiftningen, nämligen bibehållandet

av jorden såvitt möjligt i den jordbrukande befolkningens händer,

icke krävde, att förbudet mot jordförvärv utsträcktes till de enskilda skogsspekulanterna,

vilka vanligen efter kort tid åter avyttrade de inköpta egendomarna

till allmogen. Av verkställd utredning framginge också, att opinionen

inom orterna i vida övervägande grad vore emot en sådan utsträckning.

Efter allt att döma ansåge man förbudets utsträckning utgöra ett alltför hårt

ingrepp i den fria fastighetshandeln. Enligt vad i betänkandet framhölls

vore det däremot under alla omständigheter i högsta måtto angeläget, att

en mera effektiv skogslagstiftning komme till stånd. Enbart en sådan kunde

antagas råda bot på den missvård och misshushållning med skogen, vartill

särskilt skogsspekulanterna gjorde sig skyldiga.

Samtidigt med igångsättandet av nu berörda utredning angående verkningarna

av den norrländska förbudslagen hade Kungl. Majit även beslutat

verkställandet av en undersökning rörande omfattningen av bolags jordförvärv

i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

5

förvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets

utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, i vilken undersökning

lämpligen borde inbegripas enskilda personers större jordinnehav i

nämnda delar av riket, i den mån sådant innehav kunde anses ägnat att

medföra verkningar av nyss angiven art. Den sålunda tillsatta s. k. jordundersökningen

hemställde i ett den 30 december 1915 avgivet betänkande,

bland annat, att förbudslagen måtte kompletteras med föreskrifter, genom

vilka enskilda skogsspekulanter i likhet med bolag och ekonomiska föreningar

inbegrepes under lagen. Det måste nämligen anses vara en lucka i

denna lag, att densamma ej ägde tillämpning på enskilda skogsspekulanter.

Även om en viss sanning läge i påståendet, att dessa personers förvärv

aldrig kunde bliva av den omfattning som bolags och att de icke heller finge

samma varaktighet i tiden, vore det kvarstående missförhållandet dock så påfallande,

att det icke kunde vara försvarligt att blunda för denna sak, helst

det visat sig, att de enskilda skogsspekulanterna ofta ginge längst i ödeläggande

av både skog och odlad jord. Jordundersökningens förevarande

hemställan ledde emellertid icke till något resultat.

Världskriget föranledde bland annat en starkt stegrad handel med skogsfastigheter

samt en omfattande exploatering av skogstillgångar. Till skydd

häremot påkallades särskilda lagstiftningsåtgärder. De härutinnan framkomna

förslagen gingo bland annat ut på en provisorisk skärpning av då

gällande 1903 års skogsvårdslag. Denna lag innehöll såsom huvudsakliga

regler, att å enskild tillhörig skogsmark avverkning ej finge så bedrivas eller

efter avverkningen med marken så förfaras, att skogens återväxt uppenbarligen

äventyrades, samt att, om sådan vanskötsel av skogsmark ägt rum,

erforderliga åtgärder skulle vidtagas för återväxtens betryggande. Dessa

regler inneburo icke någon tillfyllestgörande garanti mot skovling av skog.

Den s. k. bränslekommissionen föreslog i skrivelse den 4 mars 1918 att,

om avverkning bedreves på ett sätt, som uppenbarligen icke vore förenligt

med god skogsvård, överexekutor på begäran av vederbörande skogsvårdsstyrelse

eller av densamma särskilt bemyndigad tjänsteman skulle meddela

förbud att för annat ändamål än oundgängligt husbehov avverka skog annorledes

än efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Hade överlåtelse av fastighet

skett efter den 1 mars 1918, finge icke i något fall slutavverkning, som

årligen omfattade mer än två procent av fastighetens produktiva skogsmark,

bedrivas utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Ifrågavarande förslag överlämnades till särskilda dr 1918 tillkallade sakkunniga,

vilka hade till uppdrag att utreda frågan angående provisorisk lagstiftning

till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom. Dessa

sakkunniga avgåvo ett betänkande den 2 maj 1918.

Sedan förslag i förevarande ämne varit föremål för behandling vid 1918

års riksdag, utfärdades den 28 juni samma år en lag örn tillfälliga åtgärder

till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo. Lagen hade

sin giltighetstid begränsad till den 1 juli 1919, men under åren 1919, 1920

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

och 1921 antogos lagar av huvudsakligen enahanda innehåll att gälla för

ett år i sänder. Den sistnämnda år antagna lagen förlänades fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1923. Enligt ifrågavarande lagar skulle avverkning

av ungskog ej få ske annorledes än genom för beståndets utveckling

ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens

tillstånd och beskaffenhet funné skäligt medgiva, att avverkning skedde

under annan form. Dessa bestämmelser erhöllo sin motsvarighet i den från

och med den 1 juli 1923 gällande skogsvårdslagen. Härutöver stadgades

emellertid i de provisoriska lagarna, att om fastighet efter den 14 maj 1918

genom köp, skifte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman

i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling, ej

heller annan avverkning av skog än som vore medgiven i fråga om ungskog

finge äga rum å fastigheten tillhörande område, därest den strede mot grunderna

för god skogsvård.

I detta sammanhang må nämnas, att skogslagstiftningskommittén i sitt den

9 december 1918 avgivna betänkande bland annat till behandling upptog

frågan örn lämpligheten av att införa bestämmelser om rationell skogshushållning

med avseende icke blott å yngre utan även å äldre skog men avvisade

denna tanke, såvitt angick sistnämnda slag av skog. Kommittén diskuterade

också möjligheterna att, såsom en mera begränsad lagstiftning, införa

särskilda bestämmelser örn inskränkning i rätten att avverka skog å nyförvärvad

fastighet. Det hänvisades till att en dylik anordning tidigare förordats

som ett medel att förekomma skogsskövling i samband med spekulationsaffärer

med jord. Enligt kommitténs mening skulle emellertid bestämmelser

av nyss angivet innehåll icke utgöra den rätta lösningen av förevarande

fråga. Dylika bestämmelser skulle av de lojala fastighetsägarna

uppfattas som ett förmynderskap, som vöre tillkommet på grund av andras

försyndelser, och ett sådant intrång skulle kännas såsom föga berättigat. I

överensstämmelse med den ståndpunkt, som sålunda intagits av skogslagstiftningskommittén,

infördes icke i skogsvårdslagen den 15 juni 1923 några

särskilda regler med syfte att motverka skogsspekulation.

Nyss omförmälda betänkande av den 2 maj 1918 låg även till grund för

en den 28 juni 1918 utfärdad lag om inskränkning för viss tid i rätten att

överlåta fast egendom. Enligt denna lag skulle såsom huvudregel gälla, att

den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet med ett värde av

minst 10,000 kronor, icke skulle få innan fem år förflutit från det lagfart

söktes avhända sig fastigheten, med mindre länsstyrelsen godkände överlåtelsen.

Därest skälig anledning förekomme till antagande, att överlåtaren

förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom

avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i smärre

lotter eller dylikt, finge ansökningen bifallas allenast när med visshet kunde

antagas att den, å vars förvärv godkännande söktes, komme att väl hävda

fastigheten eller när eljest synnerliga skäl funnes för bifall. Ifrågavarande

lagstiftning gällde till en början till och med den 30 juni 1919 och erhöll

därefter med i huvudsak oförändrat innehåll sin giltighet förlängd på ett år

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

1

eller till och med den 30 juni 1920. I enlighet med ett förslag av Kungl. Majit

beslöt emellertid 1920 års riksdag, att lagen skulle upphävas redan före utgången

av sistnämnda tid. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet,

att ifrågavarande lagstiftning vid tiden för dess tillkomst varit av verkligt

behov påkallad. Och ehuru av utredningen i ärendet framginge, att lagstiftningen

varit behäftad med åtskilliga brister samt att dess bestämmelser

på flera sätt kringgåtts, hade densamma dock i många fall visat sig på ett

tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål att motverka den osunda spekulation

i jordbruksfastigheter, som vid tiden för lagstiftningens tillkomst i oroande

grad framträtt. Av den förebragta utredningen framginge emellertid, att

ett mera allmänt behov av en förlängning av lagstiftningens giltighetstid ej

syntes förefinnas. Vid sådant förhållande och då det måste anses önskligt,

att den rättsosäkerhet på fastighetsomsättningens område, som blivit en följd

av ifrågavarande lagstiftning, snarast måtte bringas att upphöra, ansåge

utskottet en avveckling av lagstiftningen böra äga rum. Den fastighetsspekulation,

som fortfarande förefunnes och med avseende å vilken ett ingripande

från lagstiftningens sida kunde anses erforderlig, syntes kunna motverkas

genom gällande skogslagstiftning och särskilt de bestämmelser, som meddelats

i lagen örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling av skog

å fastighet i enskild ägo, ävensom genom föreskrifterna i lagen om inskränkning

för viss tid i rätten att bortföra stråfoder m. m.

Enligt Kungl. Majits beslut igångsattes år 1918 — såsom en fortsättning av

den förut omnämnda s. k. jordundersökningen — en utredning med uppgift,

bland annat, att undersöka omfattningen av bolags jordförvärv och enskilda

personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna

av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses

verka avsevärt til! men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade

intressen. Såsom ett av resultaten av sitt utredningsarbete avgav

den s. k. jordkommissionen den 15 december 1921 ett betänkande med förslag

till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast

egendom. Ett av kapitlen i den sålunda föreslagna lagen meddelade bestämmelser

örn tillstånd i vissa fall för svenska medborgare att besitta fastighet,

vilka bestämmelser i huvudsak innehöllo följande. Enskild person, som genom

köp, byte eller gåva förvärvade jordbruksfastighet, skulle, bortsett från

vissa undantag, inom tre månader från den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen,

dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande

sätt bosätta sig på fastigheten ävensom under fem år i följd, räknat

från tillträdesdagen, vara där sålunda bosatt. Ville förvärvare, utan att iakttaga

vad sålunda stadgats, behålla förvärvad fastighet, finge det icke ske utan

tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Sådant tillstånd skulle icke beviljas,

med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde. Vissa i lagförslaget

angivna förvaltningsorgan hade att anmäla hos länsstyrelsen, då

anledning funnes antaga, att fastighetsägare eftersatte vad som ålåge honom

enligt ovannämnda bestämmelser. Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga,

skulle den föranstalta därom att talan mot fastighetsägaren utfördes vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

''Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

domstol. Om domstolen funne, att fastighetsägaren eftersatte vad som ålåge

honom, skulle den förelägga honom antingen, därest han ville behålla fastigheten

och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan örn tillstånd därtill,

att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva

sådan ansökan eller ock att avyttra fastigheten. När ett år förflutit efter det

föreläggandet vunnit laga kraft, skulle överexekutor till prövning företaga

frågan om fastighetens försäljning. Befunnes då, att fastighetsägaren icke

inom den i föreläggandet utsatta tiden ingivit ansökan om tillstånd att behålla

fastigheten eller, därest så skett, att ansökningen avslagits, skulle överexekutor

förordna, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion. Jordkommissionens

förslag innehöll även bestämmelser om förbud i vissa fall mot

avverkning av skog. Den, som vore pliktig att bosätta sig på förvärvad fastighet,

ägde ej därå avverka skog annorledes än för fastighetens oundgängliga

husbehov, förrän han bosatt sig på fastigheten. Länsstyrelsen kunde medgiva

undantag från detta förbud. Det förslag, som sålunda framlagts av

jordkommissionen, avstyrktes så gott som enhälligt av de ämbetsmyndigheter

och sammanslutningar, vilka avgåvo yttrande över detsamma, och har

icke blivit av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen.

Såsom förut erinrats tillkom den 4 maj 1906 den första bolagsförbudslagen.

I stället för denna lag gäller numera en den 18 juni 1925 utfärdad lag angående

förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast

egendom, vilken lag icke, såsom den tidigare lagen, gäller blott de nordliga

länen utan landet i dess helhet. Sistnämnda dag har även utfärdats en lag

om bulvanförhållande i fråga örn fast egendom i syfte att förhindra, att i lag

stadgat förbud att förvärva eller behålla fast egendom kringgås därigenom

att den, som har fång till viss egendom, är bulvan för någon, mot vilken

dylikt förbud är i fråga om egendomen gällande.

I fråga om jordbruk, som ägas av bolag eller ekonomisk förening och som

äro av viss angiven storleksordning, ha införts särskilda bestämmelser med

avseende å utarrendering. Dessa gälla även, då fastighet av sådan storlek

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å

fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten

huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än

genom jordbruket. Bestämmelserna i detta ämne återfinnas i de år 1927 tillkomna

45—54 §§ i kap. 2 av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom av den

14 juni 1907 samt i lagen örn arrende av viss jord å landet i Norrland och

vissa delar av Svealand av den 25 juni 1909.

Beträffande sådana brukningsdelar, som äro av den beskaffenhet och omfattning

och tillhöra sådana ägare, att med avseende å arrende därav nyssnämnda

arrendelagstiftning är tillämplig, gäller även en den 27 juni 1927

utfärdad lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Enligt denna lag skall uppsikt

hållas däröver att brukningsdel ej vanhävdas, vare sig därigenom att

jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

9

Bland lagar, som kunna tjäna till hinder mot ett spekulativt utnyttjande

av jordegendom, bör även uppmärksammas lagen om delning av jord å landet

av den 18 juni 1926. Denna lag lägger hinder i vägen för en tidigare icke

ovanlig exploatering av jord genom styckningsåtgärder, som icke taga tillbörlig

hänsyn till förutsättningarna för drivandet av lönande jordbruk.

Skogsvårdslagstiftningen.

Den nu gällande skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) innehåller icke

några särskilda bestämmelser med syfte att motverka spekulation med skogsegendom.

Detta hindrar emellertid icke, att de begränsningar i förfoganderätten

över skog, vilka ur skogsvårdssynpunkt införts i lagen, i viss mån

kunna vara ägnade att minska lockelsen till skogsspekulation. En redogörelse

för det väsentliga innehållet i skogsvårdslagen torde här böra lämnas.

Lagen innehåller olika bestämmelser för yngre och äldre skog.

I fråga om yngre skog stadgas i huvudsak, att den icke må avverkas annorledes

än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring (3 §). Utan

hinder av denna bestämmelse må likväl avverkning av yngre skog ske, dels

där för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov

icke finnes tillgång till annan skog å fastigheterna eller behovet icke

lämpligen kan tillgodoses från sådan och dels -—• efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

— där avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell

skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård (4 §).

Vad angår avverkning av skog, vilken icke är att anse såsom yngre, föreskrives

såsom huvudregel, att sådan avverkning ej må så bedrivas, ej heller

efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt äventyras.

Avverkning för annat ändamål än tillgodoseende av fastighetens eller därmed

sambrukad fastighets husbehov må ej heller äga rum i sådan omfattning, att

fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog

efter ortens förhållanden (5 §).

Skogsägare kan påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss

skog är att anse såsom yngre eller huru avverkning bör företagas utan att

lagens stadganden bliva överträdda (6 §).

Sker avverkning i strid mot lagens bestämmelser eller mot föreskrifter, som

meddelats enligt densamma, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av

företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning

planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter,

äger skogsvårdsstyrelsen att, därest sådant finnes vara av nöden,

meddela förbud att utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning,

med rätt för skogsvårdsstyrelsen att begränsa förbudet att gälla allenast viss

del av fastighet eller eljest på visst sätt inskränka förbudet. Innan förbud

meddelas, skall skogsägaren samt, där avverkning verkställts eller planlagts

av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Avverkningsförbud

träder i kraft utan hinder av besvär. Där det är av synnerlig

vikt, att avverkningsförbud kommer lill stånd innan skogsvårdsstyrelsen Ilin
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

ner sammanträda, kan interimistiskt förbud meddelas av vissa därtill bemyndigade

tjänstemän hos styrelsen (8 §).

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet,

att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig,

samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig

tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att

nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å

det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess

densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog

(9 §).

Bestämmelser äro även meddelade till säkerställande av att skyldigheten

att vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt bliva fullgjorda (11 och

12 §§).

I fråga om s. k. svårföryngrade skogar ävensom skyddsskogar gälla delvis

strängare regler än de nu anförda, bland annat innebärande att i sådan skog

avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd

av skogsvårdsstyrelsen. I allmänhet skall härvid utsyning verkställas,

men i stället för sådan kan anvisning äga rum av viss trakt, därå avverkning

får företagas (18—21 a §§).

Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör ej hinder för skogsmarks omläggning

vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål

och ej heller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd

än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra särskilda

åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng. Dock erfordras

för sådan omläggning i vissa fall tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, bland

annat då omläggning till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes

yngre skog (23 §).

Överträdelse av bestämmelse i skogsvårdslagen är belagd med straff, varjämte

i strid mot lagen avverkat virke kan dömas förbrutet. Där fråga icke

är om avverkning å svårföryngrade skogar och skyddsskogar, inträder emellertid

straffansvar eller annan påföljd först sedan skogsvårdsstyrelsen meddelat

avverkningsförbud och avverkning skett i strid mot detta (25 §).

Från skogsvårdslagens tillämpningsområde äro undantagna såväl allmänna

som vissa enskilda skogar, bland andra lappmarksskogarna, för vilka

strängare bestämmelser gälla.

1937 års riksdag.

Vid 1937 års riksdag framställde herr Gabrielsson i första kammaren en

interpellation rörande enskilda skogsspekulanters förvärv av bondejordbruk.

Interpellanten lämnade bland annat en del exempel på fall, där självständiga

jordbruksfastigheter under år 1936 förvärvats av skogsspekulanter, vilka avverkat

skogen å fastigheterna och sedermera ånyo avyttrat dessa, varigenom

de förskaffat sig betydande vinster.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

11

För erhållande av närmare kännedom örn förekomsten av sådana missförhållanden,

som interpellanten omtalat, och örn behovet av åtgärder på området

inhämtade chefen för justitiedepartementet yttranden i ämnet från jordbrukskommissionerna

i de norrländska länen samt vissa skogrika län i mellersta

och södra Sverige, nämligen Kopparbergs, Värmlands, Jönköpings och

Kronobergs län. Då interpellationen den 29 maj 1937 besvarades av chefen

för justitiedepartementet (första kammarens protokoll nr 37), lämnade denne

följande redogörelse för innehållet i jordbrukskommissionernas yttranden:

Inom vissa av de län undersökningen omfattat har spekulation i skogsfastigheter

uppgivits icke bedrivas i någon nämnvärd omfattning. Jordbrukskommissionen

i Jönköpings län har sålunda framhållit, att sådan spekulation

givetvis alltjämt förekomme, särskilt under uppåtgående skogspriser. Kommissionen

hade dock ansett sig kunna tryggt påstå, att sådana huvudlösa försäljningar

som exemplifierats i interpellationen icke förekomme i Jönköpings

län, enär skogs- och fastighetsägarna litet var hade ganska god reda på vad

skogen vore värd och knappast någonsin numera försålde någon skog utan att

först lia låtit räkna och uppskatta skogen genom sakkunnig person. Enligt

kommissionens mening torde också skogsvårdsstyrelsen i regel tillse att ingen

sådan överavverkning finge förekomma, att fastigheten därigenom råkade i

sådant läge att dess fortsatta bestånd som jordbruksfastighet äventyrades efter

försäljning till ny ägare. Från Värmlands län har meddelats att, såvitt den

därvarande jordbrukskommissionen hade sig bekant, någon påtaglig ökad livlighet

i fråga om förvärv av jordbruksfastigheter icke förmärkts inom länet.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har uttalat, att fastighetsförvärv i

spekulationssyfte nog förekomme här och var inom länet men icke i den omfattning

och på sådant sätt, att särskilda lagstiftningsåtgärder kunde anses

påkallade. Vad beträffar Jämtlands län synas även där lia uppträtt enskilda

skogsspekulanter, som inköpt bondejordbruk endast i syfte att tillgodogöra

sig skogsavkastningen. Jordbrukskommissionen har emellertid uppgivit, att

detta icke förekomme i så stor omfattning att någon allmän fara förefunnes

för spolierande av de besuttna böndernas jordbruk. Förvärven påginge så att

säga i normal omfattning, och någon utpräglad tendens till ökning kunde icke

förmärkas hittills men vore tänkbar, örn den rådande högkonjunkturen på trävarumarknaden

komme att fortgå under längre tid.

Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län har likaledes vitsordat att

sådan handel nied fastigheter, som berörts i interpellationen, förekomme inom

länet. Enligt kommissionens mening vöre emellertid detta, åtminstone vad

Västernorrlands län beträffade, en företeelse sorn gjorde sig märkbar under

såväl hög- som lågkonjunktur. Såvitt för kommissionen vore känt hade någon

nämnvärd ökning under senaste tiden icke förmärkts. Antalet fastighetsköp av

nu avsedd beskaffenhet, som avslutats under åren 1936 och 1937 eller under

något av åren närmast därförut, hade för länets vidkommande uppgivits till

25 å 30 stycken. Från Kopparbergs län har uppgivits, alt till följd av de

nu rådande höga virkespriserna fastigheter med tillhörande god skog sedan

något år försålts i rätt stort antal inom länet, samt att det vore väl känt för

jordbrukskommissionen därstädes, att många sådana fastigheter förvärvats av

skogsspekulanter. Några oskäliga vinster hade emellertid icke veterligen gjorts

på dessa fastighetsköp; de mest uppenbara vinsterna syntes lia uppstått vid

köp som ägt rum för något mera än ett år sedan, då fastighets- och virkespriserna

varit låga.

Mest framträdande syntes de påtalade förhållandena vara inom de båda

nordligaste länen. Jordbrukskommissionen i Västerbottens län hade visserli
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr ''262.

gen ej kunnat kontrollera de av interpellanten lämnade uppgifterna om spekulationsköp,

som under år 1936 gjorts inom vissa socknar av länet, men kommissionen

har sagt sig icke lia någon anledning att betvivla uppgifternas riktighet.

Att enskilda skogsspekulanter förvärvat bondehemman för att tillgodogöra

sig skogen hade i viss utsträckning förekommit inom länet sedan

flera ar tillbaka med ökning i tider av högkonjunktur på trävarumarknaden.

Vad slutligen beträffar Norrbottens län hade jordbrukskommissionen sig bekant,

att i ett flertal fall enskilda spekulanter, bosatta inom och även utom

länet, förvärvat hemman och delar av sådana inom länet för att utnyttja därå

b.efhltUSa skogstillgångar på kortast möjliga tid i vinstsyfte. Anledning till

försäljningarna bade i regel varit ekonomiskt trångmål för ägarna. I och

med den inträffade högkonjunkturen inom trävaruindustrien hade dessa förvärv

ökat avsevärt i omfattning.

Att fastighetsaffärer av nu ifrågavarande slag till sina verkningar kunna

bli mycket skadliga, särskilt då det gäller skogsfastigheter och jordbruksfastigheter

med skogsmark, har ganska allmänt framhållits i yttrandena.

Också har nian på de flesta håll vitsordat angelägenheten av att en sådan

trafik i möjligaste mån förhindras. Olika förslag till åtgärder i detta syfte

lia framkommit. Jordbrukskommissionen i Värmlands län har ansett, att det

kunde bli till god nytta, örn genom det allmännas försorg anordnades en upplysningsverksamhet

rörande lämpligheten av sakkunnig värdering av skogsbeståndet,

innan försäljning eller upplåtelse av avverkningsrätt sker. Jordbrukskommissionerna

i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län ha för sin del förordat lagstiftningsåtgärder till hämmande av spekulationer.

Sålunda har ifrågasatts en utsträckning av skogsvårdslagstiftningen,

innefattande vissa inskränkningar i rätten till avverkning å nyförvärvad

fastighet. Såsom andra framkomliga vägar har framhållits införande av eif

koncessionsförfarande för förvärv av skogsfastighet och jordbruksfastighet

med skog samt bestämmelser om skyldighet för köparen att styrka, att han

icke äger annan sådan fastighet, och om förbud mot försäljning av fastigheten

förrän efter viss tid, i förening med bosättnings- och mantalsskrivningstvång

för köparen. I detta sammanhang har emellertid understrukits vikten därav

att vid de nya föreskrifternas utformning nödig hänsyn tages till den lojala

fastighetshandelns intressen. — Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har

visserligen funnit det önskvärt, att man genom lagstiftning kunde få till stånd

en mindre hårdhänt skogsavverkning i de åsyftade fallen, men samtidigt

framhållit att en sådan lagstiftning skulle medföra ett så väsentligt ingrepp

i den enskildes rätt, att den fullt legitima affärsverksamheten därigenom

skulle lida avbräck till skada även för skogsägarna. Med hänsyn till förhållandena

inom Jönköpings län har kommissionen i varje fall velat tillråda stor

varsamhet för den händelse lagstiftningsåtgärder skulle anses böra tillgripas.

I en annan interpellation i första kammaren av herr Lindhagen uttalade sig

denne för en provisorisk lag om förbud mot skogsspekulanternas förvärv av

jord. Jag besvarade interpellationen den 29 maj 1937 (första kammarens protokoll

nr 37), varvid jag bland annat meddelade, att jag låtit igångsätta förberedande

undersökningar inom departementet i förevarande fråga, redan

innan de båda här avsedda interpellationerna kommit till min kännedom.

Nämnas må i detta sammanhang, att herr Lindhagen i en motion i första

kammaren (nr 267 år 1937) bland annat hemställde, att riksdagen ville såsom

en sedan gammalt trängande tillbyggnad till förhudslagstiftningen omedelbart

antaga en provisorisk lagstiftning av huvudsakligen följande innehåll:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

13

»Jordbruksfastighet på landet må ej besittas och behållas av enskild ägare,

vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk

med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål

att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest bereda sig inkomst

annorledes än genom jordbruket.

Om åtgärder för upplösning av dylikt äganderättsförhållande med mera gälle

i tillämpliga delar, vad i lagen den 18 juni 1925 örn bulvanförhållanden i

fråga om fast egendom stadgas.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter dess promulgerande och gäller

tillsvidare intill den 1 juli 1938.»

Med avseende å den i första stycket intagna definitionen på skogsspekulanter

erinrade motionären om motsvarande bestämmelser i förenämnda

arrende- och vanhävdslagar.

Andra lagutskottet ansåg det icke vara lämpligt att föregripa ett kommande

förslag av Kungl. Majit i förevarande ämne och hemställde därför, att

motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd (utlåtande nr

49). Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Utredning av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Under erinran, bland annat, att frågan örn åtgärder till förhindrande av

spekulation med skogsfastigheter varit föremål för uppmärksamhet vid 1937

års riksdag har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund — med vilket

jag tidigare haft vissa överläggningar i ärendet — i skrivelse den 19 augusti

1937 framlagt förslag till lagstiftning i detta syfte. Förslaget innebär, att i

5 § skogsvårdslagen, vilket lagrum reglerar avverkningen av äldre skog. skall

införas ett stadgande, att avverkning för annat ändamål än husbehov under

fem år efter det fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd må ske annorledes än i överensstämmelse med god

skogsvård. Bestämmelsens tillämplighet har föreslagits skola begränsas till

fall, då fastighet överlåtits till annan än föregående ägarens arvinge eller

make.

Ifrågavarande förslag har varit underställt skogsvårdsstyrelserna för yttrande.

Dessa lia även yttrat sig rörande förekomsten av skogsskövling och

behovet av åtgärder till förhindrande härav ävensom i vissa andra förslaget

berörande hänseenden.

Ur centralrådets redogörelse för skogsvårdsstyrelsernas yttranden torde

här böra återgivas vissa delar.

Centralrådet har till en början tillfrågat skogsvårdsstyrelserna angående

förekomsten av skogsskövling i samband med spekulation.

Frågan avsåg, huruvida det i större utsträckning förekomme att

skogstillgångarna skövlades å egendomar, som bytt ägare, och huruvida

dylik skovling ägt rum i större omfattning de senaste åren än eljest. På

denna fråga lia skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Gotlands,

Blekinge, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, eller

åtta skogsvårdsstyrelser, lämnat svar av jakande innebörd, under det att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

övriga styrelser icke ansett någon mera nämnvärd skogsskövling förekomma

i samband med fastighetsförsäljning. Skogsvårdsstyrelserna ha bland

annat anfört följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: Under senaste lågkonjunkturen

hade då rådande priser icke erbjudit någon direkt lockelse för skogsexploatörer,

varför under ifrågavarande tid inga mera anmärkningsvärda skövlingar

förekommit. Å fastigheter, som sålts för styckning, hade skogstillgångarna

dock ganska regelbundet reducerats att högst motsvara de blivande

avstyckningarnas behov av husbehovsskog. I och med högkonjunkturens

inträde hade skogsexploatörerna vaknat till nytt liv, och ett flertal ansökningar

om utstämpling »så långt lagen medger» hade under senaste avverkningssäsongen

till styrelsen inkommit.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: Under de senaste åren hade någon

skovling av skog å egendomar vid ombyte av ägare ej förekommit. I några

fall hade visserligen större avverkningar skett, men dessa hade utförts i regel

efter genom skogsvårdsstyrelsens försorg verkställd utstämpling eller ock

efter utstämpling, som av skogsvårdsstyrelsen kunnat godkännas.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län: När skogsvårdsstyrelsen bör
jade

sin verksamhet hade inom detta län funnits en mängd fastigheter med

abnormt höga virkesförråd. I många fall hade dessa blivit spekulationsobjekt.

Till följd av skogslagarna och den här för såväl skogsåterväxten

som för återhämtningen av söndertrasade skogsbestånd gynnsamma jordmånen

kunde dock denna exploatering icke sägas lia haft några svårare

följder för själva skogsbruket. Beträffande förhållandena i övrigt på dessa

fastigheter måste man däremot säga, att exploatering av skogstillgångarna

för dem ofta varit inledningen till en period av förfall med täta ombyten av

ägare.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Det slag av köpare, vilka gjorde

den största skadan å skogarna och mot vilka en lagstiftning vore mest nödvändig,

vöre sådana oftast kapitalstarka personer, vilka dreve egen trävarurörelse,

och som genom en snabb exploatering av avverkningsbar skog samt

därefter försäljning av egendomen, styckad eller ostyckad, strävade efter

största möjliga omedelbara affärsvinst. Dylika personer hade under .senare

år köpt, realiserat och försålt åtskilliga skogsegendomar inom länet. Den

hastiga exploateringen av virkesförrådet på de enskilda egendomarna medförde

ofta, att dessas bärkraft, om jordbruket vore svagt, äventyrades, och

följden bleve därför vanligen, att dylika egendomar i snabb följd hytte

ägare med ty åtföljande vanvård. I fall skogsarealerna vore stora, uppkomma

härigenom även sociala olägenheter, i det den jämna arbetstillgången

i skogarna för ortsbefolkningen borttoges.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Då egendomar, bevuxna övervä
gande

med äldre skog, vore relativt sällsynta inom länet, kunde »skogsskövling»

vid ägarebyte sällan förekomma. Gårdar med eftersatta avverkningar

och mycket sparad äldre skog komme dock vid den gamle ägarens frånfälle i

regel i händerna på trävaruhandlare, som exploaterade skogen intill vad

skogsvårdslagen medgåve.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Det bleve

alltmera vanligt, att även spekulationsköparna anlitade skogsvårdsstyrelsen

och ställde sig dess anvisningar till efterrättelse. Orsaken härtill torde delvis

vara den, att skogsegendomar med ett samlat kapital av huvudsakligen

gammal skog, vilka torde vara de mest eftersträvansvärda spekulationsobjekten,

blivit sällsynta.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län: Örn en egendom skulle säljas eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

15

försålts och avverkningsbar skog funnes — och ibland också om ingen dylik

funnes — begärdes avverkning i den utsträckning skogslagen medgåve.

Ofta begärdes avverkningen av den nye, ofta tillfällige ägaren, men nästan

lika ofta av den gamle ägaren, som stundom uppträdde såsom bulvan folden

nye. Visserligen reglerades avverkningen medelst den genom skogsvårdsstyrelsens

försorg utförda stämplingen, men det kunde e.j alltid förhindras,

att det utväxta eller mogna virkeskapitalet bleve pressat till yttersta

gräns, till men för den ägare, som framdeles skulle söka försörja sig å

egendomen.

Skogsvårdsstyreisen i Älvsborgs län: Vid ombyte av ägare till egendomar

med sparat skogskapital sökte i allmänhet nye ägaren utnyttja skogstillgångarna

i så stor utsträckning som möjligt, för att därigenom skaffa medel

till köpeskillingen. Denna företeelse vore ej beroende av huruvida den nye

ägaren vore s. k. »skogsspekulant» eller »lojal köpare». Någon skillnad i

styrkegraden beträffande skogens utnyttjande vore icke framträdande för

dessa olika slag av köpare, utan vore behovet av pengar till köpeskillingens

täckande det avgörande momentet för skogens utnyttjande.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: Att en köpare av en egendom med ett

sparat, avverkningsmoget skogskapital, som han ofta vid köpet fått dyrt betala,

efter förvärvet lösgjorde största möjliga del av det mindre räntabla, i

skogen bundna kapitalet, vore ju endast naturligt, och kunde dylika avverkningar

enligt styrelsens mening icke karakteriseras såsom »skovling». Ävenledes

förekomme ej sällan att skogskapitalet relativt hårt utnyttjades i samband

med att viss delägare skulle utlösa övriga sterbhusmedlemmar, men

funne styrelsen jämväl en sådan åtgärd fullt berättigad från såväl allmän

som privatekonomisk synpunkt.

Skogsvårdsstyrelsen i örebro län: Då det nästan alltid funnes rätt stor

mängd yngre skog å även med avseende på skog överkapitaliserade fastigheter,

och dessutom täta fröträdsställningar alltid måste kvarlämnas jämte

skyddskappor o. d., utgjorde gällande skogsvårdslag tillräckligt skydd mot

verklig skogsskövling.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län: Yngreskogsbestämmelserna hade

i de flesta fall inneburit tämligen tillfredsställande korrektiv. Av försiktighetsskäl

anlitades ofta skogsvårdsstyrelsens biträde för utstämpling av nyförvärvade

egendomar, även då denna avsåge äldre skog.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Skogen å egendomar, som ginge i

arv eller som till relativt låga köpeskillingar överlätes till arvingar, bleve

nästan aldrig föremål för skovling. Sparade skogstillgångar på egendomar,

som k omin e i händerna på utomstående, vilket dock ej vöre vanligt, bleve

däremot ej sällan hastigt exploaterade. Husbehovsskogar till avstyckningar

liksom skogar till smärre jordbruksfastigheter som med eller utan statslån förvärvades

av ekonomiskt svaga personer, bleve ofta föremål för mer eller

mindre lagstridiga saluavverkningar. Orsaken härtill vore i regel ekonomiskt

nödläge och en önskan att rädda i fastigheten placerad besparing.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Ekonomiskt svaga köpare av

skogsfastigheter tvingades ofta att anlita skogen över dess förmåga för att

likvidera förvärvet. Särskilt i fråga örn mindre egendomar hade stora svårigheter

erbjudit sig för skogsvårdsstyrelsen alt skydda virkesförrådet. Även

vid arvskiften hade skogskapitalet mångå gånger blivit hårt skattat, ehuruväl

man under senare år kunnat spåra en strävan till det bättre i förevarande

avseende.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Då en skogsfastighet hytte ägare på

annat sätt än genom arv, företoges i regel en större avverkning för att nedbringa

eller rättare sagt amortera köpeskillingen. Småfastigheterna, särskilt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 262.

arbetarsmåbruk, vilka i vissa fall tilldelats skogsmark om ända till 8 å 10

hektar, skövlades därvid ej sällan innan skogsvårdsstyrelsen hunne ingripa.

Ägarna till de större fastigheterna vände sig däremot ofta till skogsvårdsstyrelsen

med begäran örn utstämpling, eller också anlitade de ibland enskild skogsutbildad

person för stämplingen. Den mogna skogen torde då i båda fallen

oftast bliva utstämplad så långt lagen medgåve, men yngre skog och äldre

utvecklingsbar skog bleve av skogsvårdsstyrelsen praktiskt taget alltid föremål

för beståndsvårdande stämpling och ofta även då enskild skogsman anlitats

för stämplingen.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Att skogstillgångarna å fastigheter,

som vore föremål för s. k. spekulationsköp, regelmässigt bleve föremål för en

hård exploatering vore obestridligt, ehuru styrelsen icke ville förneka, att

även fall förekomme, då avverkningarna å dylika fastigheter bedrivits på

ett sätt, som ur såväl skogsvårds- som skogshushållningssynpunkt fått anses

vara tillfredsställande. För att kunna belysa i vad mån spekulationsköp av

skogsfastigheter tilltagit under de senaste åren hade styrelsen låtit verkställa

en undersökning inom länets kustland rörande omfattningen av dylika köp

under tiden för styrelsens verksamhet. Av denna undersökning framginge,

att spekulationsköpen vore en starkt konjunkturbetonad företeelse. Särskilt

hade det senaste årets höga virkespriser lockat till ett så stort antal dylika

försäljningar, att de omfattade omkring Vs av samtliga, som redovisats för

åren 1926—1986.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Såväl under innevarande som under

närmast föregående högkonjunktur hade en rätt omfattande spekulation i

skogshemman ägt rum. Den restriktiva skogslagstiftningen för lappmarken

hade utgjort ett gott skydd för skogen på hemmanen där. I det stora hela

hade spekulanterna i kustlandet vid avverkningarna ställt sig lojala till bestämmelserna

i skogsvårdslagen, varför någon nämnvärd skovling av i skogsvårdslagens

mening yngre skog icke kunde sägas ha förekommit. Denna lag

skyddade emellertid icke sådan till äldre hänförlig skog, vilken ur skogsvårdssynpunkt

lämpligen borde blott genomhuggas, utom i de enstaka fall då en

avverkning kunde anses äventyra återväxten eller fastighetens tillgång på

husbehovsvirke.

Centralrådet har vidare till skogsvårdsstyrelserna riktat frågan, om

det vore önskvärt, att exploatering av skog genom viss

lagstiftning framdeles kunde förhindras. Sjutton skogsvårdsstyrelser,

nämligen de i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och

Kronobergs län samt Kalmar läns norra landstingsområde ävensom i Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, lia funnit lagstiftningsåtgärder för nu ifrågavarande ändamål

vara av behovet påkallade, övriga skogsvårdsstyrelser ha icke funnit

detta vara förhållandet. Skogsvårdsstyrelsernas yttranden i detta spörsmål

innehålla bland annat följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: En speciell lagstiftning syntes för

länets del icke nödvändig och detta av följande skäl: a) Nu gällande skogsvårdslags

bestämmelser i 3, 5 och 23 §§ gåve för övervägande flertalet av länets

hemman ett ganska gott skydd för virkesförrådet, givetvis under förutsättning,

att tillräckliga medel för effektivt övervakande ställdes till skogsvårdsstyrelsens

förfogande. Möjligen skulle enbart en skärpning uppåt av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262-

17

begreppet »yngre skog» kunna anses lämplig, b) En lagstiftning av ifrågasatt

innebörd skulle för styrelsen medföra ett betydligt ökat fiskalisk! och registrerande

arbete, vilket icke vore önskvärt, c) En dylik lagstiftning skulle medföra

en mängd arbetskrävande och mycket ömtåliga utredningar av skogsoch

privatekonomisk karaktär, där skogsvårdsstyrelsen finge fungera som

någon slags underrätt. Dessa ärenden komme med inom länet rådande förhållanden

i många fall att beröra även lojala köpare, vilka måste anses ha

rätt till största möjliga tillmötesgående. Att rättvist sortera lojala och illojala

köpare torde bli omöjligt, d) Det finge ej förbises, att försäljningarna av skogrika

gårdar för exploatering ofta framtvingades av rådande arvs- och beskattningslagstiftning,

som så gott som omöjliggjorde bevarandet av höga virkesförråd,

vem som än bleve köpare, e) Endast ett relativt litet och ständigt minskande

antal gårdar vore bevuxna med skog av den ålders- och dimensionssammansättning,

att avverkningskvantiteten vid totalutsyning genom införande

av skärpt lagstiftning skulle minskas jämfört med den, som kunde tagas

enligt nu gällande bestämmelser.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Därest genom ytterligare vunnen

erfarenhet bleve klart, att nu ifrågavarande avverkningar genom gällande lag

icke kunde förhindras, vore ändring av lagen påkallad för att förekomma dylik

spekulation.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: En lagstiftning

riktad mot en osund spekulation med skogsfastigheter skulle sannolikt bliva

av stor betydelse genom sin preventiva verkan vid inträdande högkonjunktur.

Den torde komma att verka såväl återhållande vid köp som i viss mån tillbakahållande

på priserna, i det spekulanten tvingades att vid korttidsaffär kalkylera

med mindre uttag.

SL ogsvårdsstyreisen i Gotlands län: Skogsvårdslagens 23 § vore med hänsyn

till förhållandena å svårföryngrade skogar ej lyckligt formulerad, utan

tarvade ändring. Egendomsspekulanlerna sökte gärna begagna sig av bestämmelserna

om omläggning av skogsmark till betesbruk för att exploatera

skogen.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län: Då skogskapitalet

inom länen i förhållande till boniteten vore långt under vad det normalt

borde vara för att ful) produktion skulle ernås, vore det av stor betydelse,

att kapitalet ökades och att sålunda skövlingar överhuvudtaget förebyggdes.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Det vore icke möjligt, önskvärt eller

lämpligt att genom lagstiftning, som riktade sig endast mot vissa kategorier

av köpare, förhindra exploatering av skog i samband med ombyten av markägare.

Ifrågasättas kunde emellertid, örn icke tiden nu vore mogen för ett

förtydligande av skogsvårdslagens bestämmelser i vissa avseenden, så att

icke exploatering av skog bedreves i allt för liög grad och på en gång, särskilt

då egendomar bytte ägare.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Även örn behovet #v lagstiftning

till skydd mot exploatering av skog genom spekulation icke kunde sägas

vara mera överhängande för länets vidkommande, syntes det i allt fall

önskvärt, att åtgärder vidtoges till förebyggande av skovling av skog, därest

denna antingen bytt ägare eller tilldelats nybildad fastighet, även örn överlåtelse

av äganderätten i senare fallet icke ägt rum. Erfarenheten hade ådagalagt,

att benägenheten att gripa till skogskapitalet vid sådana tillfällen

vore större än eljest.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Ehuru skogsspekulationen såsom den

för närvarande gestaltade sig inom länet — den hade tidigare i betydligt

högre grad än nu lett till skogsskövling — icke innebure några större vådor

ur ren skogsproduktionssynpunkt, vore styrelsen dock av den meningen, att

Billan!/ till riksdagens protokoll 19:18. 1 sami. Nr 2(!2. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

det ur andra synpunkter, t. ex. i fråga om reproduktionsåtgärder inom behörig

tid, arbetstillgången, ur skattesynpunkt m. m. vore synnerligen önskvärt,

att åtgärder vidtoges för att förhindra en osund spekulation i skogsfastigheter.

Skogsvårdssturelsen i Västerbottens län: Det vöre icke blott önskvärt utan

nödvändigt att genom lagstiftning förutsättningen för spekulationsköp undanröjdes.

En betänklig brist på konsekvens i nu gällande jordlagstiftning skulle

därigenom också avhjälpas. Medan statsmakterna i syfte att skydda den

självägande jordbrukareklassen genom lagbestämmelser kringskurit bolags

rätt till jordförvärv, lämnades fältet fritt för en köparekategori, som ur såväl

sociala som ekonomiska synpunkter finge anses ännu mindre önskvärd som

jordbesittare.

Vad härefter angår skogsvårdsstyrelsernas yttranden rörande

centralrådets förenä randa förslag till visst tillägg

till skogsvårdslagen har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, ehuru med

tvekan, samt skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kronobergs

län ävensom Kalmar läns norra landstingsområde jämte Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands

och Norrbottens län, eller tolv skogsvårdsstyrelser, i det väsentliga anslutit

sig till förslaget. Vissa förbehåll lia emellertid därvid gjorts.

Sålunda har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län ansett, att avverkningsmöjligheterna

måste fixeras efter mera bestämda grunder än vad begreppet

god skogsvård kunde anses innebära. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands

län har framhållit, att avverkningstillstånd av skogsvårdsstyrelse borde erfordras,

som skulle äga att förordna om utstämplingens verkställande, kubikmassans

beräknande och kontrollboks förande. Utstämplingstvånget borde

även gälla liusbehovsvirket. Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands län

och Kalmar läns norra landstingsområde ha ansett, att undantag från regeln

om god skogsvård icke borde förekomma, och att sålunda skogsvårdsstyrelsens

rätt till prövning av ifrågasatt avverkning utöver denna gräns borde

bortfalla. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har hållit före, att den

ifrågasatta lagstiftningen borde givas provisorisk karaktär. Skogsvårdsstyrelsen

i Västernorrlands län har framhållit, att omständigheterna påkallade

en skärpning av de föreslagna beslämmelserna på sa sätt, att avverkning

för annat ändamål än oundgängligt husbehov under tio år, från det fastigheten

nybildats eller bytt ägare, ej måtte företagas annat än efter skogsvårdsstyrelses

tillstånd och anvisning. Skogsvårdsstyrelse borde därvid för

varje fall pröva, vad som under angivna tid finge uttagas med hänsyn såväl

till skogsvårdens som skogshushållningens fordringar. Vid behov skulle

hushållniugsplan upprättas och anvisning i regel lämnas genom stämpling.

Över skogsvårdsstyrelses beslut i sådant ärende skulle besvär kunna anföras

hos vederbörande länsstyrelse. De restriktiva bestämmelserna borde galla

under längre tid än fem år, då de eljest icke syntes avskräcka från köp i

exploateringssyfte.

övriga skogsvårdsstyrelser, som behandlat frågan om den lagstiftning,

som skulle kunna vara ändamålsenlig till vinnande av nu ifrågavarande syfte,

lia i huvudsak framhållit följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Jönkö pings län Ilar förklarat sig hysanden meningen,

att en eventuell lagstiftning för ändamålet borde inriktas på en skärpning

uppåt av begreppet »yngre skog». Som en rent schablonmässig restriktion

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

19

utan egentlig skogsvårdande anknytning skulle även en sådan bestämmelse

kunna tänkas tjäna, som innebure, att under en 5-årsperiod den årliga avverkningen

icke finge överskrida två gånger den virkeskvantitet, som egendomens

skog årligen beräknades lämna enligt vid sista fastighetstaxeringen

åsatt bonitet och relativ skogstillgång. Skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län

har ansett, att skogsskövling på ett effektivt sätt skulle kunna förhindras

genom stadgande, att förvärv av fastighet eller avverkningsrätt obligatoriskt

skulle anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstgrelsen i Älvsborgs län

har funnit, att det ifrågavarande syftet skulle kunna vinnas genom vissa

förtydliganden av skogsvårdslagen. Beträffande yngre skog borde överträdelser

av de föreskrifter, som gåves i skogsvårdslagen, medföra straffpåföljd.

Rekvirent, som ej vore nöjd nied erhållen utstämpling, skulle äga rätt däröver

besvära sig i laga ordning vid risk att avverkning i strid mot en av skogsvårdsstyrelsen

utförd stämpling skulle kunna medföra samma påföljd, som

örn den vore utförd i strid mot ett av skogsvårdsstyrelsen meddelat avverkningsförbud.

I fråga örn sådan skog, som icke vore att anse som yngre, har

styrelsen föreslagit skola gälla »att avverkning till avsalu av skog, vilken

icke är att anse såsom yngre, må ej heller utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

ske i så stor omfattning, att fastighetens totala virkesförråd nedbringas under

50 % av vad som med hänsyn till markens bonitet kan anses vara för fastigheten

i fråga normal skogstillgång». Skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län

har föreslagit, att nyförvärvade fastigheter — dock icke ärvda -— under fem

år från köpets avslutande i fråga örn rätten till avverkning skulle ställas

under sådana bestämmelser, som nu gälla för svårföryngrad skog. Skogsvårdsstgrelsen

i Västerbottens län. slutligen, har förordat att det borde stadgas,

»att avverkning för annat ändamål än husbehov under viss tid efter det

fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej finge ske annorlunda, än

efter av skogsvårdsstyrelsen utförd utmärkning». Den föreslagna bestämmelsen

borde begränsas till fall, då fastigheten övergått till annan än föregående

ägares arvinge eller make.

Centralrådet har även inhämtat skogsvårdsstyrelsernas yttrande rörande

vad som i den ifrågasatta lagstiftningen borde förstås med begreppet

god skogsvård.

I detta sammanhang må erinras örn att, på sätt framgår av proposition

nr 389 till 1919 års riksdag med förslag till lag örn tillfälliga åtgärder till

förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo, dåvarande

chefen för justitiedepartementet giorde följande uttalande i fråga örn innebörden

av begreppet god skogsvård:

Vid planläggandet och utförandet av en med grunderna för god skogsvård

överensstämmande avverkning måste hänsyn tagas såväl till bevarandet och

utnyttjandet av markens produktionsförmåga som ock till förhandenvarande

bestånds ålder och slutenhet samt förmåga av utveckling. Härvid vöre givetvis

att tillse, bland annat, att icke genom olämpligt utförd avverkning i

skog, som vöre i behov av föryngring på grund av alder eller annat förhållande,

föryngringen försvårades eller återväxten äventyrades. Det kunde således

icke anses vara förenligt med god skogsvård att, även örn en skogsfastighets

samtliga bestånd vore avverkningsmogna, genom avverkning

på en gång kalhugga skogsområdet i dess helhet, då nämligen därigenom i

regel skulle uppstå svårigheter för skogens föryngring och markens återförsättande

i skogbärande skick. Begreppet god skogsvård torde varken kunna

anses äga den betydelse, alt det avsåge utvinnande av den högsta möjliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av ett förefintligt

skogskapital, eller å andra sidan böra fattas så, att avverkning finge äga

rum allenast i den utsträckning, som vore förenlig med skogens framtida

bestånd.

Några av skogsvårdsstyrelserna ha i sina yttranden hänvisat till vad sålunda

år 1919 blivit anfört rörande innebörden av begreppet god skogsvård. Ett

par styrelser ha härvid framställt erinringar mot alt den nu ifrågasatta lagstiftningen

skulle tillämpas i enlighet härmed.

Enligt vad skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, vore det,

därest skogen skulle kunna bliva till ett verkligt stöd vid fastighetens skötsel,

erforderligt att pröva varje fall för sig. Begreppet »god skogsvård» vore i

detta samband för vagt och täckte icke fordringarna på det avsedda skyddet

för skogskapitalet, som väsentligen tillhörde skogshushållningens område.

En rätt avvägning av uttagen från skogen vore likvisst en mycket viktig faktor

för skogsbefolkningens försörjning, som i varje fall icke finge eftersättas,

då det gällde förvärv i spekulationssyfte.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har ansett begreppet god skogsvård

icke kunna givas en så fyllig och alltomfattande definition, att densamma

kunde täcka alla de fall, som i praktiken kunde tänkas framkomma vid tilllämpning

av den föreslagna bestämmelsen. I likhet med vad fallet varit med

begreppet yngre skog i den allmänna skogsvårdslagen, finge man räkna med

att god skogsvård endast kunde givas en på praktisk erfarenhet grundad

tolkning. Styrelsen kunde icke biträda uttalandet av chefen för justitiedepartementet,

att begreppet god skogsvård icke kunde anses äga den betydelsen,

att avverkning finge äga rum allenast i den utsträckning, som vore

förenlig med skogens framtida bestånd. Därest avverkning å en fastighet

utfördes på det sätt och i den omfattning, att skogens framtida bestånd

äventyrades, undanröjdes också möjligheterna att å skogen ifråga överhuvud

taget bedriva någon skogsvård. Avverkningen kunde i så fall knappast

anses utförd enligt god skogsvård. Man linge ej heller bortse från att den

klientel, som styrelserna i här avsedda fall hade att göra med, ofta utgjordes

av personer, som tillhörde den kategori av skogsägare, vilka pressade lagens

bestämmelser till det yttersta. Genom att lägga begreppet god skogsvård som

måttstock på avverkningarnas laglighet kunde man därför befara, att å

fastigheter med övervägande äldre skogsbestånd, där avverkningarnas omfattning

snarare bleve en hushållnings- än en skogsvårdsfråga, något skydd

för skogen knappast kunde vinnas på den av centralrådet föreslagna vägen.

Nämnas må även vad som anförts av skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån.

Styrelsen har förutsatt, att med god skogsvård skulle endast avses ett skogligt-tekniskt

riktigt uttagande av virke inom respektive skogsbestånd och att

däri icke inlades någon öppen eller dold undermening av skogshushållningseller

avverkningspolitisk natur. Något genom lagbestämmelsen skapat tvång

för en ny fastighetsägare att fördröja eller på ett flertal år fördela uttagandet

av ostridigt avverkningsmogen skog ansåge styrelsen sålunda icke böra föreligga

i annan måtto, än så av klara skogligt-biologiska hänsyn påkallades.

Flertalet av de skogsvårdsstyrelser, som yttrat sig rörande begreppet god

skogsvård, synas icke ha haft något att erinra mot att detsamma lägges till

grund för en lagstiftning mot skovling av skog. Synpunkterna ha dock i

någon mån varierat.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

21

En ytterligare av centralrådet framställd fråga, huruvida de ifrågasatta

stadgandena borde kompletteras med bestämmelser örn obligatorisk

anmälningsplikt vid förvärv av fastighet, har

besvarats jakande av skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, eller alltså av nio skogsvårdsstyrelser. Skogsvårdsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala och Västerbottens län ha framhållit,

att enligt deras mening vissa fördelar skulle vara förenade med ett dylikt

stadgande, men ha icke ansett möjligt få detta genomfört, övriga skogsvårdsstyrelser

ha ej funnit behov föreligga av obligatorisk anmälningsplikt.

Slutligen har centralrådet tillfrågat skogsvårdsstyrelserna, huruvida dessa

ansåge läget kräva även restriktioner beträffande skogsägarnas

befogenhet att upplåta avverkningsrätter.

Härå avgivna svar synas innebära, att skogsvårdsstyrelserna i Stockholms,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, eller åtta skogsvårdsstyrelser, förmenat vissa xestriktioner i

detta hänseende vara behövliga, särskilt i vad gäller avverkningsrättsupplåtelse

i samband med fastighetsförsäljning eller försäljning av avverkningsrätt,

som icke föregåtts av utstämpling. övriga skogsvårdsstyrelser ha ej ansett

erforderligt införa några restriktioner i det avseende, som nu är i fråga.

Centralrådet har till stöd för sitt i det föregående omnämnda förslag inledningsvis

framhållit att, medan skogsvårdslagens bestämmelser om avverkning

av yngre skog syntes erbjuda tillräckliga garantier mot skovling av sådan

skog från spekulanters sida, detta däremot ej kunde sägas vara fallet med

motsvarande stadganden beträffande äldre skog. Avverkning av sådan skog

finge nämligen äga rum ända till den utsträckning, att återväxten ej äventyrades,

om fastigheten ej därigenom komme att lida brist på husbehovsskog.

En ur skogsvårdssynpunkt olämplig kalavverkning kunde sålunda ej förbjudas,

därest skogsägaren vidtoge åtgärder eller ställde säkerhet för återväxtens

betryggande.

De uttalanden, som gjorts av vissa skogsvårdsstyrelser, har centralrådet

funnit giva vid handen, att det för närvarande i olika delar av landet förekomme

att i samband med fastighetsförvärv skogstillgångarna bleve föremål

för ett utnyttjande, som ur allmän synpunkt icke kunde anses tillfredsställande.

Ifrågavarande köp av skogsegendomar i spekulationssyfte syntes visserligen

hittills icke kunna sägas utgöra en företeelse av den omfattning, att

den kunde betecknas som en verklig fara för skogshushållningen i riket. Då

emellertid dessa spekulationsaffärer i regel ledde till att den virkesproducerande

förmågan hos de egendomar, som vore objekt härför, uthålligt försämrades,

vilket oftast även bleve till allvarligt men för jordbruksdriften å desamma

och för försörjningsmöjligheterna å respektive orter, syntes det centralrådet

befogat överväga åtgärder till deras förhindrande. Med den begränsade

spekulation på området, som för närvarande gjorde sig gällande,

syntes vid denna prövning böra särskilt iakttagas, alt härför icke ifrågasattes

åtgärder, som onödigtvis betungade skogsägarna eller ingrepe i deras för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Afaj:ts proposition nr 262.

foganderätt över skogstillgångarna, så långt denna med nu gällande skogsvårdslagstiftning

vore medgiven. Med denna utgångspunkt och i detta syfte

hade centralrådet uppgjort sitt förslag till viss komplettering av 1923 års skogsvårdslag.

Av skogsvårdsstyrelsernas yttranden över detta förslag har centralrådet

funnit framgå, att meningarna bland dessa vore delade beträffande ändamålsenligheten

av en dylik lagstiftning. Emellertid har centralrådet av vad

styrelserna anfört stärkts i sin uppfattning, att ifrågavarande komplettering

av skogsvårdslagen kan anses utgöra en efter nu rådande förhållanden lämpligt

avvägd åtgärd för att råda bot på de missförhållanden av jämförelsevis

begränsad räckvidd spekulationen med skogsfastigheter hittills visat sig medföra.

Centralrådet har därför icke funnit anledning att detaljdiskutera de andra

förslag i detta syfte, som av skogsvårdsstyrelserna framförts. I vad dessa

varit av innebörd att för skogar av nu ifrågavarande kategori stadga utstämplingstvång

genom skogsvårdsstyrelse har centralrådet dock framhållit,

att detta måste anses olämpligt även på den grund, att därigenom enligt

skogsvårdslagstiftningens principer ägare av nyförvärvade skogar skulle

bliva gynnade med kostnadsfri utsyning genom skogsvårdsstyrelse, på sätt

gällde, exempelvis, för svårföryngrade skogar. Centralrådet holle före,

att om det av centralrådet föreslagna stadgandet lagfästes, detta på frivillighetens

väg komme att leda till, att utsyningarna å de skogar, varom vore

fråga, anförtroddes skogsvårdsstyrelserna. För att så skulle ske vöre

enligt centralrådets mening icke erforderligt, alt en överträdelse av stadgandet

i fråga förenades med strängare ansvarsbestämmelser än vad gällde

skogsvårdslagens avverkningsregler i övrigt.

Vad angår frågan, om uttrycket god skogsvård kan anses vara av den

exakta natur, att det ägnar sig för användning i skogsvårdslagens text, har

centralrådet anfört följande:

I detta avseende ville centralrådet först erinra om, att denna term tidigare

brukats i den provisoriska skogsskövlingslagen, vilken inom skogsvårdsstyrelsekretsar

ansetts verka i så gynnsam riktning, att på sin tid

skogsvårdsstyrelsernas delegerade i yttrande över skogslagstiftningskoinmitténs

betänkande hemställt, att begreppet god skogsvård måtte bliva normerande

för all avverkning av äldre skog. Vidare kunde erinras örn att enligt

anvisningarna för upprättande av avverkningsberäkning jämlikt 1932

års lappmarkslag beträffande ransoneringsförrådet skulle iakttagas, att

inom huggningsklass IV skulle till avverkning under tjuguårsperioden

anvisas den kubikmassa, som med stöd av i beståndsbeskrivningen förda

anteckningar beräknades komma att utfalla vid genomhuggning i skogsvårdande

syfte. Med genomhuggning i skogsvårdande syfte borde här förstås

detsamma som avverkning i överensstämmelse med god skogsvård.

Enligt vad av centralrådet försports, hade några större svårigheter ej uppstått

för tillämpning av förenämnda grundsats inom det område, varå lappmarkslagen

ägde giltighet. Centralrådet förmenade därför, att tolkningen

av begreppet god skogsvård icke skulle behöva i praxis medföra större

svårigheter, än som i allmänhet vore förenade med tillämpningen av skogsvårdslagens

i flera fall rätt vaga bestämmelser.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

23

För det ändamål, varom nu vore fråga, syntes icke vara erforderligt att

söka i definitioner uttömmande klargöra, vad som i nu ifrågavarande hänseende

borde förstås med god skogsvård. Till den ledning, skogsvårdsstyrelserna

i detta avseende kunde göra anspråk på, ville centralrådet emellertid

framhålla, att det ifrågasatta lagstadgandet borde medföra hinder för

köpare av skogsfastigheter att under den restriktionstid, som kunde fastställas,

för avsalu utnyttja tillgångarna av äldre skog på det sätt, att förutsättningarna

även på kort sikt för ett tillgodogörande av markens virkesproducerande

förmåga bleve försämrade. I praktiken syntes detta böra få

till följd, att den äldre skogen vårdades medelst ändamålsenliga huggningar,

så länge den lämnade eller genom dylik vård kunde bringas att lämna

nöjaktig värdeavkastning, och att överhuvud taget exploateringen av denna

skog ej tillätes ske på annat sätt än att genom återväxt eller på grund av

efter genomhuggning ökad tillväxt å den kvarvarande skogen fastighetens

produktionsförmåga bibehölles och förkovrades. Med dessa grundsatser syntes

därför som regel icke kunna förenas i förhållande till en fastighets skogsareal

mera omfattande kalavverkningar. Även örn det Hnge anses ligga i

sakens natur, att huggningarna skulle föras så, att, där det vore fråga örn

föryngring, förutsättningarna för naturlig sådan av lämpliga trädslag tillvaratoges,

kunde dock självfallet under vissa omständigheter även sådana

huggningar, som måste efterföljas av skogsodling, inrymmas under begreppet

god skogsvård.

Till stöd för förslaget, att skogsvårdsstyrelserna skola äga befogenhet att

i vissa fall dispensera från bestämmelsen om god skogsvård och sålunda äga

rätt för nyförvärvad fastighet medgiva den avverkning av äldre skog, som

enligt skogsvårdslagen normalt må uttagas, har centralrådet bland annat

framhållit följande synpunkter.

Mycket ofta syntes det förekomma, att köpare av jordbruksfastigheter

vore så kapitalsvaga, att de till förvärvets finansiering måste avverka all

den skog å fastigheten i fråga, som enligt skogsvårdslagen kunde medgivas.

Ur allmän synpunkt vore detta att beklaga. A andra sidan kunde väl

med skäl ifrågasättas, huruvida statsmakterna hade anledning att för dessa

egendomsköpare föreskriva strängare bestämmelser i vad avsåge förfoganderätten

till skogen, än vad gällde för övriga fastighetsinnehavare. I stället

syntes väl det allmännas intresse böra gå ut på att för de personer, som

eftersträvade att skaffa sig egna gårdar för att där bosätta sig och av jordens

och skogens skötsel skaffa sig sin utkomst, underlätta möjligheterna

till dylika förvärv. Syftet med den lagstiftning, varom nu vore fråga, vore

ju endast att förhindra en osund spekulation med skogsfastigheter. Den

borde givetvis då icke utformas så, att den bleve till hinder för fullt legitima

fastighetsköp.

Med hänsyn härtill kunde centralrådet icke finna annat än att det vöre

nödvändigt, att åt skogsvårdsstyrelserna förlänades befogenhet pröva, i vilket

syfte ett förvärv skedde. Befunnes det därvid, att delta vore ulan

spekulativt inslag och köparen samtidigt kunde styrka, att en avverkning

å fastigheten så långt skogsvårdslagen medgåve vore av väsentlig betydelse

för hans möjligheter alt behålla fastigheten, syntes skogsvårdsstyrelsen böra

lämna tillstånd därtill. 1 sådant fall, däremot, då visserligen köpet kunde

betraktas som legitimt, men ett uttag så långt lagen medgåve av den äldre

skogen icke kunde anses bliva av nämnvärd betydelse för köparens ekonomiska

ställning, syntes under restriktionstiden dylikt tillstånd icke böra

lämnas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 262-

Nu berörda prövningar kunde förvisso mangen gång för skogsvårdsstyrelserna

bliva av ömtålig natur. Centralrådet hade emellertid icke kunnat

finna någon annan utväg till frågans lösning.

Enligt vad centralrådet framhållit skulle en bestämmelse örn obligatorisk

anmälningsplikt vid förvärv av fastighet i hög grad underlätta för skogsvårdsstyrelserna

att handlägga de uppgifter, den ifrågasatta lagstiftningen

skulle medföra. För praktiska ändamål syntes emellertid införandet av en

dylik bestämmelse knappast vara erforderlig, då skogsvårdsstyrelserna genom

sin personal i allmänhet torde få vetskap om de fastighetsöverlåtelser,

som skedde. En föreskrift om obligatorisk anmälningsplikt torde icke heller

stå i överensstämmelse med de principer, varpå skogsvårdslagen vore

uppbyggd. För vinnande av den säkerhet, som överhuvud taget kunde ernås

emot ett överträdande av det ifrågavarande lagstadgandet, borde i så fall

detta förenas med en bestämmelse av innebörd, att avverkning för avsalu

skulle föregås av utsyning av skogsvårdsstyrelse. På skäl, som tidigare

framhållits, ville emellertid centralrådet icke förorda ett stadgande härom.

I det långt övervägande antalet fall syntes köparna av skogsfastigheter frivilligt

komma att vända sig till skogsvårdsstyrelserna för erhållande av deras

biträde för skogens ^stämpling i överensstämmelse med en eventuellt lagfäst

princip om god skogsvård.

Beträffande fragan örn det till förhindrande av en osund spekulation med

skogsfastigheter även erfordras, att restriktiva bestämmelser utfärdas med

avseende å försäljningen eller upplåtelsen av avverkningsrätter, har centralrådet

anfört följande.

Enligt centralrådets åsikt vore uppenbart, att den allmänt förekommande

försäljningen av utstämplat rotstående virke i detta sammanhang icke borde

göras till föremål för laglig reglering. Denna försäljningsform innebure ofta

stora fördelar för jordägarna såväl som för den legitima virkeshandeln, och

det funnes ingen anledning förhindra dess användning. Något annorlunda

ställde sig dock frågan vid avverkningsrättsförsäljning utan föregående stämpling,

exempelvis vid överlåtelse av all skog, som enligt skogsvårdslagen finge

avverkas. Detta försäljningssätt vore förvisso i hög grad olämpligt och kunde

i viss män bidraga till att uppamma en skadlig spekulation. Ehuru detta

försäljningssätt alltjämt tillämpades, torde väl dock kunna antagas, att det med

den stigande upplysningen på skogshushållningens område komme att bliva

alltmera sällsynt. Förekomsten av detsamma syntes därför i och för sig

icke böra föranleda till dess förbjudande.

Skälet framför andra att i detta sammanhang synts böra till bedömande

upptagas frågan örn behovet av restriktioner med avseende på överlåtandet

av avverkningsrätter vore givetvis, att ett lagstadgande mot spekulationen

med skogsfastigheter av föreslagen innebörd kunde tänkas komma att kringgås

på så sätt, att antingen spekulanten förvärvade avverkningsrätt till skogen

i stället för själva fastigheten, eller att rätten till avverkning först försåldes

och därefter, sedan den försålda skogen uttagits, fastigheten. I det

fall, där säljaren icke bättre förstode att tillvarataga sina intressen, än att

skogen försåldes utan föregående utstämpling, kunde det tänkas, att en osund

spekulation på angivet sätt bereddes en möjlighet fortleva. 1 de fall däremot

— vilka väl komme att bliva de ojämförligt flesta till antalet — där virkes
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262-

25

försäljningen skedde efter utstämpling, syntes spekulationsmöjligheterna

icke bliva så stora, i det att under dylika omständigheter säljaren med tillgång

till uppgifter om kvantitet och beskaffenhet av det för försäljning avsedda

virket i allmänhet torde besitta ganska goda möjligheter att bedöma

dettas värde. Även det ansvar för reproduktionsåtgärder, som enligt skogsvårdslagen

åvilade markägaren efter av en avverkningsrättshavare företagen

avverkning, syntes göra en markägare mindre benägen att upplåta alltför

omfattande avverkningsrätter.

Även om sålunda i vissa fall med det lagstadgande, som nu ifrågasatts,

en icke önskvärd virkesspekulation skulle beredas möjligheter existera, funne

centralrådet detta icke för närvarande behöva påkalla, att även handeln

med avverkningsrätter underkastades särskild lagreglering. Centralrådet

ville erinra om att ifrågavarande spekulation enligt skogsvårdsstyrelsernas

uppgifter icke vunnit större omfattning, och att därför, åtminstone för det

närvarande, icke syntes böra ifrågakomma åtgärder av mera ingripande art.

Sedan av centralrådet föreslagen lagstiftning eventuellt blivit genomförd,

torde erfarenheten få visa, huruvida det därmed förenade syftemålet blivit

uppnått. Skulle det då framgå, att så icke vore fallet, vore tiden inne för

övervägande av de andra åtgärder, som av läget påkallades.

Slutligen har centralrådet framhållit, att införandet i skogsvårdslagen av

en lagbestämmelse med föreslagen lydelse även ur allmänt skoglig synpunkt

syntes kunna bliva av visst värde. För åvägabringandet av en god skogsvård

hade skogsvårdsstyrelserna att ständigt arbeta. Genom ett förtroendefullt

samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skapades ock

alltjämt ökade förutsättningar för en god skogsskötsel. Särskilda svårigheter

hade emellertid i detta arbete mött att beträffande de fastigheter, som

ginge i handeln, vinna förståelse för skogsvårdssynpunkter. Av lättförklarliga

skäl bleve där mången gång intresset för en på längre sikt ändamåls-,

enlig skogsvård mindre framträdande. Den ifrågasatta lagbestämmelsen

borde därför bliva ett gott stöd för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på

området i fråga och förstärka grunden för det arbete, som ginge ut på att

få skogsägarna att förstå betydelsen av ett förnuftigt sparande på skogen

för att därigenom vinna ökad avkastning.

Remiss av ärendet.

För ärendets fortsatta beredning har inom jordbruksdepartementet upprättats

en promemoria med utkast till lag örn inskränkning i vissa fall i rätten

att avverka skog, avsett att utgöra ett alternativ till centralrådets förslag.

Till stärkande av lagstiftningens effektivitet såsom en spärr mot spekulativt

utnyttjande av jordegendom har i promemorian ifrågasatts, att ny ägare

av fastighet, oberoende av örn de avverkningar, han ämnade företaga, koinme

att stå i överenstämmelse med god skogsvård eller icke, skulle vara skyldig

att söka tillstånd härtill. Undantag borde endast göras för husbehovsavverkning.

Genom nu avsedda ändring i centralrådets förslag undginge

man också de svårigheter, som kunde vara förenade med en tolkning av vad

som menades med god skogsvård.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Beträffande grunderna för prövningen av om tillstånd till avverkning borde

meddelas, har i promemorian föreslagits, att dylikt tillstånd icke borde

få förvägras, där förvärvare företedde sannolika skäl till antagande, att han

icke förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att tillgodogöra sig skogstillgångarna

å denna eller ock att förvärvet skett allenast i ändamål att å fastigheten

befintlig skog skulle utgöra stöd för jordbruket å annan, sambrukad

fastighet.

Hinder borde icke anses föreligga, att vid meddelande av tillstånd till avverkning

tillståndet i något hänseende begränsades eller gjordes beroende

av villkor.

Vid prövning av om en person förvärvat en fastighet i spekulationssyfte

syntes hänsyn få tagas till omständigheter av skiftande slag. Att förvärvaren

icke vidtagit åtgärder för att bosätta sig på fastigheten, vore en faktor, som

kunde tala för att spekulationssyfte förelåge. Bosättningen borde emellertid

icke i och för sig vara avgörande. En annan omständighet, som kunde böra

beaktas, vore arten av fastighetsägarens yrkesutövning eller verksamhet. Om

det konstaterades, att förvärvaren samtidigt vore eller under de senaste åren

varit innehavare av ett flertal fastigheter, måste också detta i och för sig anses

göra sannolikt, att spekulationsköp förelåge, i synnerhet örn de övriga

fastigheterna varit föremål för hastig omsättning. Även omfattande skogsavverkningar

å dessa fastigheter eller tillgodogörande av avverkningsrätter

å andra fastigheter tillhörde sådana faktorer, varom här vore fråga. Ytterligare

kunde ledning för bedömandet av syftet med ett förvärv sökas i de

uppgörelser av olika slag, som förvärvaren kunde ha träffat med tanke på

egendomens tillgodogörande. Överhuvud taget syntes vid prövningen få tagas

hänsyn till alla de omständigheter, som kunde vara av betydelse.

Med hänsyn till arten av de bedömanden, varom det här vore fråga, har

det i promemorian betecknats som mindre lämpligt att, såsom centralrådet

föreslagit, prövningen skulle omhänderhavas av skogsvårdsstyrelserna. Det

syntes vara att föredraga, att densamma anförtroddes åt länsstyrelserna.

Ofta syntes emellertid dessa komma att finna lämpligt att i ärenden av förevarande

slag inhämta yttranden från skogsvårdsstyrelserna liksom även

stundom från andra institutioner eller förvaltningsorgan, exempelvis jordbrukskommissioner

och kommunalnämnder.

Det inom jordbruksdepartementet upprättade utkastet samt centralrådets

framställning ha gemensamt remitterats till samtliga länsstyrelser ävensom

1936 års skogsutredning och skogsägareföreningarnas riksförbund. Vidare

har centralrådet avgivit yttrande över nyssnämnda utkast. Yttranden i ärendet

ha också inkommit från riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges

skogsägare förbund.

I en del yttranden har med styrka understrukits, att behov föreligger av

åtgärder till motverkande av spekulation med skog. Detta har särskilt skett

i yttrandena från länsstyrelserna i de norrländska länen.

Enligt vad riksförbundet landsbygdens folk meddelat, hade förbundet från

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

27

sina medlemmar mottagit upprepade anmälningar örn att enskilda personer

idkade handel med skogsfastigheter och avverkade skog på ett sätt, som

måste anses skadligt icke blott ur jordbruksekonomiska utan även ur skogsvårdande

synpunkter. Inför risken att allt fler jordbruksfastigheter bleve

berövade huvudparten av sin skog och därefter försålda till verkliga jordbrukare,

hade förbundet ansett, att skärpta restriktiva lagbestämmelser inom

detta område vore av behovet påkallade.

Jämväl skogsägareföreningarnas riksförbund har ansett, att det ur alla

synpunkter måste anses välbetänkt och önskvärt att stävja den då och då

uppdykande spekulationen i skogsfastigheter. Även om en ökad upplysning

vore den säkraste och effektivaste vägen att råda bot mot detta onda, syntes

dock även lagbestämmelser till motverkande härav vara befogade.

Å andra sidan ha en del länsstyrelser — utan att bestrida, att det på andra

håll kunde finnas behov av åtgärder mot skogsspekulation — givit uttryck åt

uppfattningen att någon nämnvärd dylik spekulation icke förekomme i det

egna länet. I denna riktning lia uttalat sig länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands

län.

Beträffande frågan vilka åtgärder som böra vidtagas till motverkande av

spekulationen med skogsegendom ha meningarna varit synnerligen delade.

Åtta länsstyrelser lia i princip tillstyrkt eller lämnat utan erinran det inom

jordbruksdepartementet upprättade alternativa utkastet eller i varje fall

föredragit detta framför centralrådets förslag. Dessa äro länsstyrelserna i

Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorlands och Västerbottens län. Länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Kalmar, Blekinge, Värmlands och örebro län, alltså sex länsstyrelser,

ha däremot mer eller mindre bestämt givit företräde åt centralrådets förslag,

varjämte tre ytterligare länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms,

Kristianstads och Jämtlands län, synas ha ansett centralrådets förslag böra

komma i fråga framför det alternativa utkastet men förordat mer eller

mindre långtgående modifikationer i förstnämnda förslag. IJinsstyrelserna

i Södermanlands och Kronobergs län kunna närmast sägas ha tillstyrkt en

kombination av de båda förslagen, och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har framlagt ett självständigt förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län har

icke uttalat någon bestämd ståndpunkt. Slutligen synas länsstyrelserna i

Jönköpings och Älvsborgs län ha varit betänksamma gentemot såväl det ena

som det andra förslaget.

Centralrådet har i sitt yttrande vidhållit sitt tidigare förslag. Sveriges

skogsägareförbund synes närmast lia varit benäget att avstyrka båda förslagen.

1936 års skogsuf redning, skogsägareföreningarnas riksförbund saint

riksförbundet landsbygdens folk lia framlagt särskilda förslag i ämnet.

I de yttranden, där det inom departementet upprättade alternativa utkastet

blivit avstyrkt, har särskilt framhållits, att detta innebure betungande inskränkningar

även i lojala fastighetsägares rätt att förfoga över sin skog och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

att de där föreslagna reglerna skulle kunna befaras motverka även avverkningar,

som vore önskvärda ur skogsvårdssynpunkt.

1936 års skog sutredning har mot det alternativa utkastet erinrat följande:

Utkastet innebure, att ett stort antal lojala fastighetsköpare skulle tillskyndas

onödigt besvär. Om en dylik köpare verkställde en ur skogsvårdssynpunkt

synnerligen behövlig saluavverkning utan vederbörligt tillstånd,

skulle han enligt förslaget ådraga sig straffansvar. Genom den ifrågasatta

anordningen åvägabragtes vidare indirekt en sådan begränsning av den legitima

fastighetshandeln som erfordrade en mera ingående undersökning än

den nu föreliggande, för att till sina verkningar i olika riktningar kunna bedömas.

Därjämte syntes de föreslagna bestämmelserna komma att i praktiken

medföra, att en indelning av fastighetsköparna måste ske i personer,

som så att säga ansåges åtnjuta medborgerligt förtroende att innehava skog,

och personer, som icke gjorde detta. Särskilt med hänsyn till att enligt utkastet

bedömningen huruvida en person vore att hänföra till den ena eller

andra kategorien kunde ske före förvärvet komme en dylik uppdelning att

ofta ställa sig mycket svår att genomföra, därest säkerhet skulle vinnas att

syftet med lagstiftningen uppnåddes.

Förslaget om befogenhet för länsstyrelserna i stället för, såsom enligt centralrådets

förslag, skogsvårdsstyrelserna att besluta om i lagen åsyftat avverkningstillstand

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran, förutom av de

åtta länsstyrelser som i princip förordat det alternativa utkastet, även av

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.

I de yttranden, vari utkastet i denna del avstyrkts, har huvudsakligen anförts

följande.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ansett det vara tillfyllest, om tillståndsprövningen

anförtroddes skogsvårdsstyrelsen med rätt att i vanlig ordning

över dess beslut anföra besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har hållit före, att tillvaron av förutsättningarna för länsstyrelsens

tillstånd syntes bliva svår att tillförlitligt konstatera, då länsstyrelsen måste

röra sig med sannolika skäl och antaganden beträffande ägarens syfte med

förvärvet. Länsstyrelsens behandling av ifrågavarande ansökningar syntes

därför i regel icke kunna bliva annat än en rent formell prövning. Även

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Örebro samt Jämtlands län ha befarat,

att svårigheter för länsstyrelserna skulle uppstå vid prövningen av förevarande

ärenden. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att, örn prövningen

skulle avse förvärvarens syfte med förvärvet, denna synnerligen vanskliga

uppgift knappast syntes kunna uppdragas åt annan än länsstyrelsen.

Skulle däremot prövningen gälla avverkningens överensstämmelse med god

skogsvård, borde densamma anförtros åt skogsvårdsstyrelsen.

1936 års skogsutredning har ansett att, då frågan om tillstånd till avverkning

borde bedömas ur skogsvårds- och skogshushållningssynpunkt, det

läge närmast till att densamma avgjordes i första hand av vederbörande

skogsvårdsstyrelse, vilket även syntes bättre överensstämma med hittills

följda grundregler i skogsvårdslagstiftningen.

Såsom framgår av det föregående lia i vissa yttranden förordats andra

lösningar av det föreliggande problemet än dem, som framlagts vare sig

i centralrådets förslag eller det alternativa utkastet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har, med instämmande i huvudsak

i ett av skogsvårdsstyrelsen i länet avgivet yttrande, föreslagit att, örn

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

29

fastighet genom köp, byte eller gåva överginge till ny ägare, vilken icke

vore den föregående ägarens make eller arvinge, skalle därefter och intill

dess fem år förflutit, efter det den nye ägaren sökt lagfart å fastigheten,

avverkning av skog icke utan av skogsvårdsstyrelsen lämnad ^stämpling

eller anvisning få ske för annat än husbeliovsändamål. Sådan ^stämpling

eller utsyning skulle ske så, att genom den på grund därav blivande avverkningen

skogens återväxt, vare sig genom självsådd eller skogsodling, icke

försvårades, men skulle icke få mot den nye fastighetsägarens vilja givas

mera inskränkt omfattning, än som betingades av detta ändamål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hemställt, att påtalade missförhållanden

måtte regleras genom en utbyggnad av gällande skogsvårdsförfattningar

och att vidare utredning härom måtte företagas, innan förevarande spörsmål

bleve slutligt reglerade genom lagstiftning. En möjlighet syntes vara

att ställa skogen å nyförvärvade fastigheter under sådana bestämmelser,

som vore meddelade i 4 kap. skogsvårdslagen, vilket skulle innebära att

de i fråga örn rätten till avverkning principiellt bleve likställda med alla

andra enskilda fastigheter, men med skyldighet att hos skogsvårdsstyrelsen

begiira tillstånd till avverkning, vilket då i regel skulle meddelas genom

utsyning.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i allt väsentligt biträda

ett av länets skogsvårdsstyrelse till länsstyrelsen avgivet yttrande, i vilket

hävdats, att en så kraftig beskärning av avverkningsmöjligheterna som enligt

promemorieförslaget knappast vore motiverad, samt förordats, att avverkningarna

å nyförvärvade fastigheter borde normeras med ledning av

exempelvis markens bonitet och förefintlig relativ skogstillgång.

Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län ha förordat införandet

av obligatorisk anmälningsplikt vid förvärv av fastighet.

1936 års skog sutredning har ansett, att den ifrågavarande lagstiftningen

kunde inskränkas till ett tillägg till skogsvårdslagen av innebörd att, örn

jordbruksfastighet genom köp, byte eller gåva övergått till ny ägare, vilken

uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda

sig inkomst annorledes än genom jordbruket, avverkning av skog för annat

ändamål än husbehovet allenast finge ske efter utstämpling, som godkänts

av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Enligt vad utredningen anfört borde

det mer eller mindre obestämbara syftet vid förvärvstillfället icke vara avgörande

beträffande, huruvida ny ägares dispositionsrätt över skogen skulle

beskäras eller ej, utan hans faktiska handlande vid uppläggningen av driften

av företaget skulle i sådant hänseende vara utslagsgivande. Samtidigt avsåge

utredningen ernå, att de egentliga jordbrukarna, som vore den utan

jämförelse största kategorien av lojala fastighetsförvärvare, direkt ställdes

utanför regleringsanordningen och i skogligt higstiftningshänseende hade att

allenast rätta sig efter i nuvarande skogsvårdslag föreskrivna regler för

skogsägare i gemen. Därest en fastighetsköpare oriktigt förmenade sig falla

utanför bestämmelsernas tillämpning och företoge avverkning utan afl tillstånd

därtill inhämtats, ägde skogsvårdsstyrelsen jämlikt skogsvårdslagen att

utfärda avverkningsförbud.

Det syntes vara nödvändigt, att lill ledning för skogsvardsstyrelsernas berörda

tillsynsverksamhet auktoritativa uttalanden från statsmakternas sida

gjordes. Utredningen åsyftade, att å fastighet, där stämplingen före avverkning

skulle godkännas av skogsvårdsstyrelsen, skogsuttag i regel icke

finga äga rum i så stor utsträckning, att skogens förmåga att lämna stod

åt jordbruket mera avsevärt försämrades.

Skogsägareföreningarnas riksförbund har ansett önskvärt att i lagbestämmelserna

direkt få fram en definition på den kategori köpare, sorn dock alla

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

åsyftade, helst med användande av en redan vedertagen lagtext. Med utgångspunkt

härifrån borde i 5 § andra stycket skogsvårdslagen införas ett

stadgande, att enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å den fastighet,

varom fråga vore, eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma,

och som uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i ändamål

att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruk, icke ägde företaga

avverkning för annat ändamål än husbehov under tio år efter det fastigheten

genom köp, byte eller gåva bytt ägare, annat än i enlighet med av skogsvårdsstyrelsen

fastställd avverkningsplan. Bestämmelsen borde begränsas till

fall där fastigheten genom köp, byte eller gåva överginge till annan än föregående

ägares arvinge eller make. Skogsvårdsstyrelserna borde erhålla sådana

direktiv, att avverkning endast finge ske i sådan omfattning att den

vid förvärvet å fastigheten befintliga skogens produktionsförmåga bibehölles.

Endast i de fall, då särskild motivering kunde förebäras, skulle ökad avverkning

tillåtas, dock alltid med den begränsningen, att skogen för framtiden

skulle utgöra ett stöd för jordbruket.

Riksförbundet landsbygdens folk — som icke yttrat sig rörande det inom

jordbruksdepartementet upprättade utkastet — har uttalat sig för att dan av

centralrådet föreslagna bestämmelsen bleve gällande i de fall, då den nye

ägaren av en skogsfastighet bosatte sig å och brukade denna. I annat fall

borde avverkning utöver för fastighetens husbehov endast få ske efter utstämpling

av skogsvårdsstyrelse, varvid avverkning av yngre skog endast

borde medgivas i form av rationell gallring samt avverkning av medelålders

och äldre skog allenast borde få omfatta högst viss del av totala virkesförrådet.

I några yttranden lia framkommit farhågor för att en lagstiftning av nu

föreslaget innehåll skulle föranleda försök att kringgå lagen genom upplåtelser

av avverkningsrätter. Länsstyrelsen i Västerbottens län har instämt i ett

yttrande av hushållningssällskapet i länet, i vilket yttrande hävdats, att man

tagit alltför ringa hänsyn till möjligheterna att fortsätta skogsjobberiet genom

förvärv av s. k. avverkningsrätt utan närmare angivande av dess omfattning.

Ännu nödgades man nämligen räkna med att ett stort antal fastighetsägare

vore villiga försälja sådan avverkningsrätt å skog utan att köpets omfattning

fixerats. Innan upplysningen stigit så allmänt att denna försäljningsform

ej längre förekomme, hunne många hemman skövlas, om icke lagstiftningen

ingrepe däremot. Det vore nödvändigt, att förbud stadgades att

försälja avverkningsrätt, där icke den försålda skogskvantiteten funnes angiven

och utmärkt genom verklig utstämpling.

1936 års skogsutredniny har ansett det kunna övervägas, huruvida icke åtgärder

borde vidtagas mot försäljning av annan avverkningsrätt än sådan,

som avsåge stämplade träd. Föreskrift härom borde då lämpligen ingå i

nyttjanderättslagen.

Departementschefen.

Av de uttalanden, som gjorts av jordbrukskommissioner, skogsvård sstyrelser

och länsstyrelser, synes kunna utläsas, att i synnerhet inom vissa delar

av landet en omfattande spekulation med jordbruksegendomar med växande

skog förekommit även under de senaste åren. Det vanliga är, att speku
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 262.

31

lanter inköpa jordbruksegendomar samt å dessa företaga mer eller mindre

långtgående avverkningar, varefter de åter avyttra egendomarna till jordbrukare.

Egendomar, som varit i spekulanternas händer, sakna ofta tillräcklig

skog för ett bärkraftigt jordbruk. Av naturliga skäl är spekulationen

särskilt livlig, då trävarupriserna äro höga, men i viss omfattning torde spekulation

förekomma även under andra tider.

Då spekulationen med jordbruksegendom med åtföljande skovling av skog

ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter torde innebära allvarliga vådor,

har jag ansett mig böra upptaga till undersökning, om åtgärder kunna

vidtagas för att motverka dessa företeelser.

Olika vägar kunna här ifrågakomma. Den s. k. jordkommissionen föreslog

på sin tid, att förvärvare av jordbruksfastighet skulle vara skyldig att

bosätta sig å fastigheten, därest icke länsstyrelsen i särskilda fall medgåve

undantag från denna regel. Denna lösning av frågan har emellertid i den

allmänna diskussionen så gott som enhälligt underkänts, och jag finner den

icke heller möjlig att genomföra. Ej heller har jag funnit det möjligt att

föreslå ett återinförande av det under högkonjunkturen i samband med

världskriget provisoriskt gällande förbudet mot försäljning av fastighet inom

viss tid efter förvärvet. Jag har i stället kommit till den uppfattningen,

att ifrågavarande spekulation lämpligast bör bekämpas genom en lagstiftning,

som begränsar nytillträdande fastighetsägares rätt att avverka skog.

Samtidigt som en dylik lagstiftning i första hand skulle åsyfta att förhindra

skovling av skogen, komme den därmed också att överhuvud taget minska

lockelsen till spekulationsaffärer med skogsegendomar.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen torde gällande skogsvårdslag

i vad angår yngre skog innefatta tillräckliga garantier mot skovling av

skogen. I fråga örn sådan skog stadgas nämligen, att skogen icke må —

bortsett från husbehovsändamål — avverkas annorledes än genom för skogens

utveckling ändamålsenlig gallring eller, efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest i överensstämmelse

med god skogsvård. Vad åter angår skog, som icke är att betrakta

såsom yngre, innehåller skogsvårdslagen — även här bortsett från

husbehovsskog — endast föreskrift örn att avverkning ej må så bedrivas

och ej heller efter avverkning med marken så förfaras, att skogens återväxt

äventyras. Denna föreskrift innebär tydligen föga trygghet mot ur skogshushållningens

synpunkt alltför långtgående avverkningar. Det torde kunna

ifrågasättas, om icke skogsvårdslagen borde skärpas därhän att den, liksom

med avseende å den yngre skogen, även beträffande den äldre skogen

uppställde vissa krav i fråga örn hushållningen med densamma. En sådan

skärpning av skogsvårdslagen anser jag emellertid icke kunna motiveras med

hänsyn enbart till önskemålet att motverka spekulationen med skog, utan

torde densamma få bliva beroende av en mera allsidig undersökning.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelscrnas förbund har i sin förut återgivna

framställning föreslagit, att i 5 § andra stycket skogsvårdslagen måtte införas

ett stadgande, att avverkning för annat ändamål än husbehov under

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 262.

fem år efter det fastighet genom köp, byte eller gåva bytt ägare ej utan

skogsvårdsstyrelsens tillstånd finge ske annorledes än i överensstämmelse

med god skogsvård. Bestämmelsen har avsetts skola begränsas till fall, då

fastighet genom nyssnämnda förvärvssätt övergår till annan än föregående

ägarens arvinge eller make. Centralrådet har förutsatt, att skogsvårdsstyrelserna

skulle förlänas befogenhet att pröva, i vilket syfte ett förvärv skedde.

Skulle det därvid befinnas, att förvärvet vore utan spekulativt inslag och

köparen samtidigt kunde styrka, att en avverkning å fastigheten så långt

skogsvårdslagen medgåve vore av väsentlig betydelse för hans möjligheter

att behålla fastigheten, skulle skogsvårdsstyrelsen lämna tillstånd därtill. I

sådant fall däremot, då visserligen köpet kunde betraktas som legitimt men

ett utlag så långt lagen medgåve av den äldre skogen icke kunde anses bliva

av nämnvärd betydelse för köparens ekonomiska ställning, skulle under restriktionstiden

dylikt tillstånd icke lämnas.

Såsom ett alternativ till centralrådets förslag har inom jordbruksdepartementet

utarbetats ett författningsutkast, innebärande vissa skärpningar i förhållande

till förstnämnda förslag. Enligt det inom departementet upprättade

utkastet skulle förvärvare av fastighet, oberoende av om de avverkningar,

han ämnade företaga, komme att stå i överensstämmelse med god

skogsvård eller icke, vara skyldig att söka tillstånd härtill. Undantag skulle

endast gälla i fråga om husbehovsavverkning. Meddelandet av tillstånd, som

nyss sagts, skulle icke ankomma på skogsvårdsstyrelserna utan på länsstyrelserna.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, har ungefär en tredjedel givit

företräde åt det inom departementet upprättade utkastet, medan ett liknande

antal däremot förordat centralrådets förslag. Övriga länsstyrelser lia icke anslutit

sig till någotdera, utan antingen framkommit med egna uppslag eller

ansett åtgärder mot spekulation icke vara behövliga. Av de organisationer,

som yttrat sig i ärendet, synes flertalet ha föredragit centralrådets förslag

framför det alternativa utkastet. Detta senare har ansetts innebära alltför

långtgående inskränkningar i jordägares förfoganderätt över sin skog.

Vid mina fortsatta överväganden av olika möjligheter att komma till rätta

med föreliggande problem har jag funnit det i nuvarande läge vara den mest

framkomliga vägen att taga det av centralrådet framlagda förslaget till utgångspunkt

men i vissa hänseenden vidtaga ändringar i detta.

Enligt centralrådets förslag skulle under en tid av fem år, efter det en

fastighet bytt ägare, avverkning icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd få

företagas annorledes än i överensstämmelse med god skogsvård. Då denna

bestämmelse, att döma av vad från skogsvårdsstyrelsernas sida i denna del

anförts, synes kunna göras till föremål för olika tolkningar, anser jag densamma

böra givas en mera preciserad avfattning. Jag förordar därför, att

avverkning av skog — bortsett från husbehovsändamål — icke utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd bör få ske i större utsträckning än som föranlåtes

av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar. Enligt

19 § 2) skogsvårdslagen kan avverkning å fastighet med s. k. svår
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

33

föryngrad skog, även i den mån fastigheten genom avverkningen kan komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, av

skogsvårdsstyrelsen tillåtas, därest avverkningen föranlåtes av sådana omständigheter,

som nyss sagts. Om en motsvarande begränsning vidtages med

avseende å den omfattning, i vilken avverkning utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd må ske å nyförvärvad fastighet, utesluter detta under de år, begränsningen

är gällande, varje exploatering av skogen, som medför försämring

i förutsättningarna för skogsproduktionen. Däremot står det fastighetsägaren

fritt att företaga ur skogsvårdssynpunkt behövlig avverkning av skadad

eller överårig skog eller av äldre skog, som hindrar den yngre skogens

utveckling.

Örn en ny skogsägare önskar företaga längre gående avverkningar, bör han

ha att söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd härtill. Enligt centralrådets förslag

skulle tillstånd lämnas, där det av skogsvårdsstyrelsen befunnes, att

tastighetsförvärvet vöre utan spekulativt inslag och köparen samtidigt kunde

styrka, att en avverkning å fastigheten så långt skogsvårdslagen medgåve vöre

av väsentlig betydelse för hans möjligheter att behålla fastigheten. Jag kan

icke undgå att hyTsa betänkligheter mot att skogsvårdsstyrelserna sålunda

skulle lia att pröva, örn fastighetsägare bör betraktas som spekulant eller icke.

Skäl kunde synas tala för att prövningen av förevarande frågor borde hänskjutas

till länsstyrelserna. Med hänsyn bland annat till de vanskligheter,

som skulle kunna uppstå vid gränsdragningen mellan länsstyrelsernas och

skogsvårdsstyrelsernas befogenheter med avseende å prövningen av avverkningsfrågor,

har jag emellertid funnit mig böra övergiva tanken på att i förevarande

lagstiftning föreslå länsstyrelserna som första instans. Jag har ansett

detta så mycket hellre kunna ske som jag trott mig finna, att tillståndsprövningen,

örn den lägges hos skogsvårdsstyrelserna, icke behöver anordnas

som ett renodlat bedömande av om vederbörande skogsägare är spekulant

eller icke.

För att en skogsägare skall kunna erhålla tillstånd till längre gående avverkning

än i det föregående sagts, bör det åligga honom att hos skogsvårdsstyrelsen

förete de skäl, som han kan åberopa till stöd för erhållande

av tillstånd. Skogsvårdsstyrelsen har att på grundval härav bedöma behovet

av den avverkning, som önskas, och att anpassa den tillåtna avverkningens

omfattning efter behovets art. Härvid synes det självfallet,

att en sådan avverkning, som icke kan motiveras ur annan synpunkt än

fastighetsägarens vinstintresse, icke bör medgivas. Även örn ett uppenbarligen

legitimt behov föreligger och en begränsning av avverkningsrätten sålunda

icke längre betingas av det ursprungliga syftet med nu ifrågavarande

lagstiftning — att motverka spekulationen med jordbruksegendom — bör

emellertid enligt min mening icke under alla förhållanden tillstånd lämnas

till huru långtgående avverkningar sorn helst. Ilar bör särskilt uppmärksammas

de fall, då en fastighetsägare önskar avverka skog för att anskaffa

medel till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet. När sådant

fall är för handen, kan detta visserligen utgöra skäl att medgiva en

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 262. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl.

ganska långtgående avverkning. Emellertid synas icke ens omständigheter

av dylik art böra motivera en obegränsad rätt att, inom skogsvårdslagens

gränser, avverka skog. Det kan ju icke vara lyckligt, att en jordbrukare

för att anskaffa medel till köpeskillingens erläggande avverkar så mycket

skog å fastigheten, att bans möjligheter att under de kommande åren utnyttja

skogen som stöd för jordbruket starkt minskas. Enligt min mening

böra skogsvårdsstyrelserna vid prövningen av ansökningar av förevarande

slag även taga hänsyn till önskvärdheten av en rationell hushållning med

skogen. Åtminstone i en del fall, där ett trängande kapitalbehov föreligger,

bör detta, i stället för genom avverkning, kunna tillgodoses genom upptagandet

av lån. I detta sammanhang vill jag nämna, att jag har för avsikt

att framlägga vissa förslag till underlättande av belåning av jordegendom

med växande skog.

Att närmare än som här skett angiva de grunder, vilka skogsvårdsstyrelserna

böra följa vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser —- vare

sig det gäller omfattningen av den avverkning, som får företagas utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd, eller fråga är örn innebörden av sådant tillstånd —

synes icke behövligt eller lämpligt, så mycket mindre som förhållandena i

olika delar av landet kunna motivera i någon mån skiftande principer. Förvisso

kan den prövning, som kommer att åligga skogsvårdsstyrelserna, i en

del fall bliva ganska ömtålig, men jag anser icke, att svårigheterna skola

behöva bliva så stora, att de böra avhålla från ett försök att på ifrågavarande

väg nå ett eftersträvansvärt syfte. För övrigt vill jag erinra örn

att den skogsägare, som anser skogsvårdsstyrelsen alltför restriktivt lia bedömt

hans rätt till avverkning, har möjlighet att genom besvär underställa

ärendet länsstyrelsens och i sista hand Kungl. Maj:ts prövning.

Med hänsyn till önskvärdheten av ett underlättande av tillämpningen av

ifrågavarande bestämmelser synes Kungl. Majit böra bemyndigas att, i den

mån så erfordras, utfärda närmare föreskrifter i ämnet. Det torde även få

förutsättas, att skogsvårdsstyrelserna skola äga i lämplig omfattning utfärda

anvisningar till ledning för skogsägarnas bedömande av i vilken utsträckning

de äga avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd.

Vad i övrigt angår innehållet i förevarande bestämmelser biträder jag

centralrådets förslag, att den tid, under vilken begränsningen i avverkningsrätten

skall gälla, bör bestämmas till fem år. Tiden torde böra beräknas

från det lagfart sökts å den nye ägarens förvärv. I de flesta fall torde en

avverkningsbegränsning med sådan varaktighet vara tillräcklig för att avhålla

från fastighetsköp i spekulationssyfte.

I likhet med centralrådet anser jag bestämmelserna endast böra äga tilllämpning,

då fastighet genom köp, byte eller gåva övergår till någon, som

icke är den föregående ägarens arvinge eller make.

. Liksom i allmänhet gäller enligt skogsvårdslagen bör skogsägare, med hänsyn

till av honom tillärnad eller påbörjad avverkning, äga påkalla yttrande

av skogsvårdsstyrelsen, huru avverkning bör företagas utan att de nya bestämmelserna

bliva överträdda. Där avverkning sker i strid mot dessa be
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

35

stämmelser eller mot föreskrifter, som meddelats enligt dem, eller där skogsvårdsstyrelsen

på grund av företagen utstämpling eller eljest finner skälig

anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid

mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, har styrelsen att meddela avverkningsförbud.

Örn avverkning sker mot skogsvårdsstyrelsens förbud,

kommer straffpåföljd att inträda och det avverkade virket att förverkas.

Från vissa håll har påyrkats, att jämväl upplåtelser av avverkningsrätter

skulle regleras i förevarande sammanhang. Av skäl, som centralrådet anfört,

anser jag emellertid icke för närvarande påkallat att vidtaga åtgärder i

angivna riktning. Jag förutsätter för övrigt, att skogsvårdsstyrelserna skola

verka för att icke avverkningsrätter upplåtas på sådant sätt, att de i större

omfattning kunna utnyttjas i skogsspekulationens tjänst. Skulle emellertid

behov av ett ingripande häremot framdeles inträda, bör givetvis lagstiftningen

kompletteras med bestämmelser i dylikt avseende.

De av mig föreslagna bestämmelserna torde böra införas såsom ett nytt

moment i 5 § skogsvårdslagen. Härav följer att, såsom lämpligt synes vara,

de övriga föreskrifter i lagen, som anknyta till nuvarande bestämmelser i

nämnda paragraf, även komma att hänföra sig till de nya bestämmelserna.

Att dessa placeras i 5 § medför också, att de allenast bliva tillämpliga å äldre

skog, vilket synes motiverat med hänsyn till att den yngre skogen synes tillräckligt

skyddad redan genom de allmänna bestämmelserna i lagen. Det

bör i detta sammanhang även nämnas, att i fråga om sådana skogar, å vilka

skogsvårdslagen icke är tillämplig, några bestämmelser av förevarande art

icke synas erforderliga. Med avseende å dessa skogar gäller utsyningstvång

eller andra särskilda begränsningar i avverkningsrätten.

Vad slutligen angår tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, synes

denna böra bestämmas till den 1 juli 1938. Lagen bör även äga tillämpning

i fråga örn fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande

vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan. Lagen torde icke böra utgöra

hinder för tillgodogörande i enlighet med vad förut gällande lag medgivit

av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli 1938.

I anslutning till de grunder, som av mig i det föregående angivits, har inom

jordbruksdepartementet upprättats ett förslag till lag om ändrad lydelse av

5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Föredraganden hemställer härefter, att över det sålunda upprättade förslaget,

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, lagrådets utlåtande

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923

(nr 212).

Härigenom förordnas, att 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 19231 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

1 mom. Avverkning av---återväxt äventyras.

Ej heller---lag medgivit.

Kan avverkning---motsvarande tillämpning.

2 mom. I fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till

ny ägare, vilken icke är den föregående ägarens arvinge eller make, skall

jämte bestämmelserna i 1 mom. gälla, att intill dess fem år förflutit från

det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog icke må utan tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen ske i andra fall än där avverkningen avser ändamål,

som i 4 § 1 mom. l:o) sägs, eller ock avverkningen föranlåtes av skogens

beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av

bestämmelserna i detta moment.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938. Lagen äger även tillämpning i

fråga om fastighet, vilken förvärvats före nämnda dag men beträffande

vilken lagfart icke blivit sökt dessförinnan.

Lagen skall icke utgöra hinder för tillgodogörande i enlighet med vad

förut gällande lag medgivit av avverkningsrätt, som upplåtits före den 1 juli

1938.

1 Senaste lydelse, se SFS 1936:380.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 262.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 9 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av sekreteraren Yngve Ericsson.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Då först vid en persons frånfälle kan avgöras vem som »är hans arvinge»,

måste detta uttryck anses oegentligt såsom beteckning för sådan förvärvare

av fastighet, vilken icke skall vara underkastad de här föreslagna bestämmelserna.

Ej heller blir därmed stadgandets innebörd fullt tydlig. Med arvinge

kan i detta sammanhang åsyftas antingen en var, som med överlåtaren

är i sådan släktskap att han kan bliva arvsberättigad efter denne, eller ock

allenast den, som efter släktförhållandet vid tiden för äganderättsöverlåtelsen

skulle taga arv. Enligt den senare tolkningen, vilken efter orden måhända

ligger närmast, skulle exempelvis, örn överlåtaren Ilar barn, hans fader eller

broder, som förvärvar fastigheten, komma att vara likställd med oskyld förvärvare.

Vid uppställande av en lagregel i detta avseende torde mer komma an

på att erhålla en enkel och klar bestämning av den närmaste släktkretsen i

allmänhet än att inom detta begränsade område låta de individuella förhållandena

öva en sannolikt ganska ojämn inverkan. Lämpligen synes därför åt

den andra relativsatsen i den föreslagna lagtexten kunna givas ungefär lydelsen

»vilken icke med den föregående ägaren är gift eller i den skyldskap att

efter lag kan följa rätt till arv efter honom». Anses åter den andra tolkningen

vara den önskvärda, torde satsen böra undergå någon jämkning, exempelvis

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

så att den kommer att avse den, vilken icke är den föregående ägarens make

eller då — d. v. s. vid tiden för överlåtelsen •— skulle vara hans arvinge.

I sitt anförande vid remissen till lagrådet har departementschefen framhållit

åtskilliga synpunkter, vilka enligt hans uppfattning böra beaktas vid den

i första hand på skogsvårdsstyrelserna ankommande tillämpningen av det

föreslagna stadgandet i 5 § 2 mom. skogsvårdslagen. Att i lagtexten lämna

utförligare regler än som skett har, såsom det vill förefalla med fullt fog,

ansetts icke böra ifrågakomma. Av ett i detta sammanhang gjort uttalande

synes emellertid framgå, att med det i momentets andra stycke upptagna

bemyndigandet för Kungl. Majit att »meddela närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av bestämmelserna i detta moment» är åsyftat, att

Kungl. Maj :t skulle i formen av dylika föreskrifter till ledning för skogsvårdsstyrelserna

anvisa vissa grunder för tolkningen av lagstadgandet. Ett sådant

tillvägagående skulle dock näppeligen kunna anses riktigt och ej heller

efter vedertaget språkbruk inom lagstiftningen kunna inordnas under ett på

nyssnämnda sätt angivet bemyndigande. Utfärdandet av tillämpningsföreskrifter

i vanlig bemärkelse, eller alltså bestämmelser rörande den yttre ordning

som blir att iakttaga i fråga om ärendens handläggning av myndighet,

kontrollföreskrifter eller dylikt, kan ofta lämpligen överlämnas åt Kungl.

Maj :t, men däremot icke en befogenhet att i mer eller mindre bindande form

fullständiga lagens materiella innehåll. Anses föreskrifter av dylikt slag vara

av nöden, hava de sin plats i lagen. I all synnerhet gäller detta, när såsom i

förevarande fall föreskrifterna skulle kunna hava inverkan på enskild rätt

och lagens tillämpning är byggd på självständig prövning i särskilda instanser.

Något hinder för att, såsom här måhända huvudsakligen åsyftas, låta

lagens förarbeten, i den mån de kunna vara av betydelse för tolkningen, pä

lämpligt sätt komma till vederbörandes kännedom föreligger tydligen icke,

men för åtgärd i sådant hänseende erfordras icke något bemyndigande i lag.

På grund härav och då eljest icke torde finnas behov av några kompletterande

föreskrifter, synes för att undvika varje missuppfattning andra stycket

böra utgå.

Justitie rådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

Därest, på sätt med förslaget är åsyftat, ny ägare av fastighet skall vara

underkastad inskränkning i honom eljest tillkommande rätt att avverka skog,

kan han tydligen icke åt annan upplåta vidsträcktare rätt än han själv sålunda

äger. Förbudet att företaga avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

blir följaktligen på enahanda sätt som emot ägaren gällande emot innehavare

av skogsavverkningsrätt, som av ägaren upplåtes inom fem år från det han

sökte lagfart å sitt fång. Örn en tidigare upplåten avverkningsrätt skulle förenas

på en hand med äganderätten till fastigheten, kommer förbudet likaledes

att äga tillämplighet. Det vill synas som om härmed förslagets syfte — att

motverka spekulation i skogsfastigheter —- borde vara tillgodosett i vad hän
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

39

syn kan vara att taga till upplåtelser av skogsavverkningsrätt. Förslaget

torde emellertid icke stanna vid detta; med undantag allenast för avverkningsrätt,

som upplåtits före lagens ikraftträdande, skola de nya bestämmelserna

lända till efterrättelse även i fråga om dylik upplåtelse, som skett före

fastighetens övergång till ny ägare och är gällande emot denne.

Med avseende å sistnämnda fall måste lagens verkan bli den, att vid varje

upplåtelse av skogsavverkningsrätt får tagas i beräkning att denna rätt kan

komma att lida inskränkning i följd av att fastigheten under avtalstiden övergår

till annan ägare. Att införandet av ett dylikt ovisshetsmoment skulle

motvägas av något nyttigt ändamål torde svårligen kunna påvisas.

Den rätt, som upplåtits av en föregående ägare, kan icke ha avsett

annan avverkning än sådan vartill han själv var berättigad. Därför kan

icke, när avverkningsrätten på grund av inteckning eller förbehåll vid äganderättens

övergång skall efter lag bestå emot nye ägaren, något skogsvårdens

intresse påkalla att ombytet av ägare skall medföra en skärpning av villkoren

för rättighetens utövning.

Vi hemställa alltså, att i första stycket av 2 mom. göres undantag för avverkning

på grund av rätt, som upplåtits av föregående ägare och är gällande

emot nye ägaren.

Justitie rådet Forsberg:

Lagförslagets huvudsyfte är att hindra den skogsskövling, som brukat förekomma

i samband med sådana på spekulation gjorda förvärv av fastigheter,

där den till vilken fastigheten överlåtits närmast avser att på kort tid genom

skogens avverkning förskaffa sig största möjliga vinst. I överensstämmelse

därmed har det föreslagna stadgandets bestämmelser om inskränkning

i rätten att avverka hänförts till fall där överlåtelse av fastighet ägt rum.

Däremot har det ej funnits påkallat att verkställa en motsvarande reglering

med avseende å upplåtelser av avverkningsrätt. Därav lärer då också följa

att den som fått åt sig upplåten dylik rätt — oansett örn upplåtelsen skett efter

lagens ikraftträdande — där omständigheterna ej giva vid handen att

försök att kringgå lagen föreligger, är berättigad att utan hinder av att fastigheten

samtidigt eller sedermera överlåtes till annan person i full utsträckning

tillgodogöra sig sin avverkningsrätt i den mån så kan ske enligt skogsvårdslagens

gällande bestämmelser. Förevarande stadgande har emellertid

så utformats, att detsamma kan anses innebära att de meddelade bestämmelserna

skola äga tillämpning jämväl i omförmälda fall. Även örn en sådan

innebörd av stadgandet, som skulle stå i strid med allmänt gällande privaträttsliga

grundsatser, icke kan antagas vara åsyftad, synes dock i rättssäkerhetens

intresse ett förtydligande av stadgandet vara erforderligt.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 262.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 24 mars 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Sköld,

Nilsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets

den 21 mars 1938 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1938 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skulle de nya bestämmelserna

äga tillämpning i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva

övergår till ny ägare, vilken icke är den föregående ägarens arvinge eller

make. Lagrådet har på anförda skäl ansett sistnämnda sats lämpligen kunna

givas ungefär lydelsen »vilken icke med den föregående ägaren är gift

eller i den skyldskap att efter lag kan följa rätt till arv efter honom». Jag

har intet att erinra mot en sådan ändring av lagtexten.

I lagförslaget har upptagits ett stadgande, att Konungen skulle äga meddela

närmare föreskrifter rörande tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Förslaget har i denna del motiverats med hänsyn till önskvärdheten av ett

underlättande av tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser. Med hänsyn

till de betänkligheter, lagrådet härutinnan anfört, anser jag mig icke

böra motsätta mig, att förevarande stadgande, i enlighet med vad lagrådet

förordat, må utgå ur lagförslaget.

Lagrådet har vidare framställt vissa erinringar med avseende å frågan, i

vad mån den föreslagna inskränkningen i rätten att förfoga över skog även

bör hindra tillgodogörandet av avverkningsrätt, som blivit upplåten innan

fastighet övergått till ny ägare. I ett uttalande av tre av lagrådets ledamöter

har bland annat framhållits att, när avverkningsrätt på grund av inteckning

eller förbehåll vid äganderättens övergång skulle efter lag bestå emot

nye ägaren, något skogsvårdens intresse icke påkallade att ombytet av ägare

skulle medföra en skärpning av villkoren för rättighetens utövning. Med

anledning härav har hemställts, att undantag från de föreslagna bestämmelserna

måtte göras för avverkning på grund av rätt, som upplåtits av

föregående ägare och är gällande emot nye ägaren. Av vad som anförts i

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. May.ts proposition nr 262.

förevarande hänsende synes framgå, att lagrådet utgått från att, även örn

en undantagsbestämmelse i nyss angivna syfte införes, det skall bliva möjligt

att inskrida mot försök att kringgå lagen genom upplåtelser av avverkningsrätter.

Med hänsyn härtill anser jag mig kunna, om än med någon

tvekan, förorda införandet i lagen av en sådan undantagsbestämmelse. Jag

vill emellertid erinra om att jag vid min föregående anmälan av ärendet

framhållit såsom självfallet att, om ett ingripande mot utnyttjandet av avverkningsrätter

för skogsspekulation framdeles kommer att visa sig behövligt,

lagstiftningen bör kompletteras med bestämmelser i dylikt hänseende.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har jag låtit inom jordbruksdepartementet

omarbeta det remitterade förslaget.

Under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen

lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande

till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer jag,

att nyssnämnda omarbetade lagförslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Sandström.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 262.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 a1 i texten
  2. JoU 1938:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 a1 i texten
  3. 2LU 1938:44 Memorial i anledning av remiss från kamrarna av likalydande motionerna 1: 112 och 11: 115 angående lagstiftning till förhindrande av spekulation och kapitalinve a1 i texten