Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, m. m

1938-03-31 · 130 sidor, varav 127 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 127 av 130 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:267, Med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts proposition nr 267.

1

Nr 267.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, m. m.;

given Stockholms slott den 31 mars 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga härvid fogade förslag till lag

om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt till lag om ändrad lydelse

av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

dels ock att bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen

föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

F örslag

till

Lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Med allmänningsskog förstås i denna lag område, som avsatts till besparingsskog

vid storskifte i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning

vid avvittring i Västerbottens och Norrbottens län.

2 §.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid

storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning

bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt

fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller,

i fråga örn fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning,

efter den därvid stadgade grund.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

3 §•

Är med fastighet, som innehaves med ständig eller ärftlig besittningsrätt

eller såsom boställe, förenad rätt till delaktighet i allmänningsskog, åge innehavaren

tillgodonjuta sagda rätt samt i frågor rörande allmänningsskogen

utöva rösträtt för fastigheten.

4 §•

Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningsskog

annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad, överlåtelse,

som sker i strid häremot, vare ogin.

Utan hinder av vad nu stadgats må delägare, där han enligt det för allmänningsskogen

gällande reglemente äger rätt till utdelning från denna, å annan

överlåta sagda rätt. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare

av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vil
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

3

ket nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, om ej annat avtalats,

gälla, så länge nytt jan derå tten äger bestånd, överlåtelse, som här avses,

medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt i frågor

rörande allmänningsskogen.

5 §•

Allmänningsskog skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annorlunda

stadgas. Allmänningsskog må ej med inteckning belastas, ej heller tagas

i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17

kap. 6 § handelsbaden till betalning ur skogen.

6 §.

Allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter

hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

7 §•

Delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej i lag för särskilt fall

annorlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma

räkning enligt vad i denna lag sägs.

8 §■

1 mom. Allmänningsskog skall förvaltas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse.

Denna skall ock förvalta vad från allmänningsskogen härflyter.

I det för skogen gällande reglemente må dock föreskrivas, att inkomst,

som härflyter från skogen, eller fond, som bildats av sådan inkomst,

skall förvaltas av särskild av delägarna vald ekonominämnd eller, i fråga

örn allmänningsskog i Västerbottens eller Norrbottens län, av sadan nämnd

eller av myndighet. I reglementet må ock bestämmas, att en ledamot av ekonominämnd

samt, i fråga om Hamra kapellags allmänningsskog eller allmänningsskog,

som särskilt avsatts för nybyggare, jämväl en eller flera

ledamöter av allmänningsstyrelsen skola utses av länsstyrelsen.

Allmänningsstyrelsen utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka

beslutanderätten ej genom lag eller reglementet förbehållits delägarna,

ekonominämnd eller myndighet. I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna,

utövas denna å allmänningsstämma.

Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall efter

delägarnas hörande bestämmas av länsstyrelsen.

2 mom. Beträffande förvaltningen av fond, som bildats av inkomst från

besparingsskogarna inom Venjans socken eller från Lima eller Transtrands

sockens besparingsskog äger Konungen utan hinder av vad i denna lag stadgas

efter vederbörande delägares hörande meddela särskilda bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

9 §.

1 mom. Såsom biträde vid allmänningsskogs förvaltning skall hos allmänningsstyrelse

vara anställd en person med högre skoglig utbildning

(skogsförvaltare). I särskilt fall äger dock Konungen medgiva, att person,

som ej erhållit dylik utbildning men som förvärvat omfattande praktisk erfarenhet

i skogsskötsel, må anställas såsom skogsförvaltare. Allmänningsstyrelses

beslut angående anställande av skogsförvaltare skall för prövning

underställas länsstyrelsen, som, därest beslutet godkännes, skall utfärda förordnande

för förvaltaren.

Avlöning till skogsförvaltaren skall efter allmänningsstyrelsens hörande

bestämmas av länsstyrelsen.

2 mom. Konungen äger, då skäl därtill äro, medgiva, att skogsförvaltare

må anställas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar inom samma

län. Vid lämnande av sådant medgivande meddelar Konungen tillika föreskrift,

huru i dylikt fall skogsförvaltare skall utses samt yttrande till länsstyrelsen

rörande fråga, som avses i 1 mom. andra stycket, skola avgivas, så

ock efter vilken grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma

kostnader skola gäldas av allmänningskassorna för de särskilda skogar

medgivandet avser.

3 mom. I fråga om allmänningsskog i Västerbottens eller Norrbottens län

äger Konungen på framställning av allmänningsstyrelsen förordna, att bestämmelserna

i 1 och 2 mom. under viss tid eller tillsvidare ej skola äga

tillämpning. Under den tid sådant förordnande är gällande skall allmänningsstyrelsen

med avseende å allmänningsskogens vård biträdas av en hos

skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, som skogsvårdsstyrelsen därtill utser.

Ersättning till sådant biträde skall gäldas av skogsvårdskassan.

10 §.

För varje allmänningsskog skall i den ordning nedan sägs fastställas reglemente

med bestämmelser rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån

härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark.

11 §.

Till allmänningsskog hörande område må avyttras genom försäljning eller

annorledes, om avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller

eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln å

allmänningsskogen till men. Rätt att besluta om dylik avyttring tillkommer

delägarna, men varder avyttringen ej giltig med mindre den godkännes av

Konungen.

12 §.

Det står delägarna eller allmänningsstyrelsen fritt att för medel, rörande vilkas

användning de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

5

ningsskogs utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som

härflutit från skogen, inköpa mark för sagda ändamål, inhämte därtill medgivande

av länsstyrelsen.

13 §.

Har mark förvärvats av delägarna i allmänningsskog för medel, som liärflutit

från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande

mark eller genom gåva, åligger det allmänningsstyrelsen att inom tre år efter

det förvärvet skedde eller, där marken förvärvats före denna lags ikraftträdande

samt avyttring av marken ej ägt rum inom fem år efter ikraftträdandet,

inom sistnämnda tid till länsstyrelsen ingiva ansökan om markens införlivning

med allmänningsskogen. Länsstyrelsen äger dock i särskilt fall

medgiva undantag från skyldighet som nu sagts.

14 §.

Införlivning av mark med allmänningsskog må äga rum under villkor:

1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller

till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas gemensamt

med allmänningsskogen, eller ock att den är behövlig för allmänningsskogens

bevakning eller skötsel;

2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsförrättning,

som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan

mark;

3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighetsregistret;
4)

att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;

5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej heller

eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats,

varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna;

6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt

eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån

samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller

sådan rätt; samt

7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servitutsrätt,

som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållni ig å marken

eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.

15 §.

Vid ansökan örn införlivning av mark med allmänningsskog skall fogas:

1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna;

2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och gravationsbevis

rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör;

3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, angi
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till

allmänningsskogen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område,

som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för gemensamt

ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner,

samt

4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning å olika ägoslag, särskilt

angivande i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skcgsbörd

tjänlig.

Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må erfordras

för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad.

Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket

1) angives, åge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan

handling.

Finnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofullständig,

förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den

ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, om det försummas,

ärendet ändock företages till avgörande.

16 §.

I ärende, som i 15 § avses, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från

skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet

höra domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande

marken är belägen.

17 §.

Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen, meddele

länsstyrelsen förordnande om markens införlivning med allmänningsskogen.

Prövas det i 14 § 1) stadgade villkor för införlivning i fråga om marken

vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 14 § 2)—7) hinder

för ansökningens beviljande, förelägge länsstyrelsen sökanden att inom

viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts, vid äventyr att ärendet

eljest företages till avgörande i befintligt skick.

Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid uppskov

med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, om skäl därtill äro, bevilja

ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.

18 §.

Beträffande mark, som införlivats med allmänningsskog, skola, med undantag

som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningsskogen gällande

bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn nyttjande

av allmänningsskogen äga tillämpning.

Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i samfälld

äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med allmänningsskog.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 267-

Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild

fastighet.

19 §.

1 mom. Införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet

för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar.

2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna

vunnen från delägarna, vare förordnandet örn införlivning utan verkan.

3 mom. Är med mark, som införlivas med allmänningsskog, förenad rätt

till delaktighet i skogen, skall genom införlivningen sagda rätt upphöra att

gälla. Varder marken sedermera skild från skogen, skall rätten åter tillkomma

marken.

20 §.

Har förordnande meddelats om införlivning av mark med allmänningsskog,

skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myndighets

försorg ofördröjligen lämnas inskrivningsdomaren i den domsaga eller stad,

där marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa inskrivningsdag

verkställd i fastighetsboken samt, där lagfarts- och inteckningsprotokoll

föras, jämväl i sagda protokoll.

Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårdsstyrelsen

än även överlantmätaren eller, om marken är belägen i stad eller

i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad

meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas.

Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn

förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret.

Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall i tillämpliga

delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols utslag är

utan verkan.

21 §.

Varder ansökan örn införlivning av mark med allmänningsskog avslagen,

skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan händelse förfaller,

av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje

fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för delägarna.

Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, därom ofördröjligen

göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försäljningshandlingen

i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

22 §.

Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma

åligger enligt 13 och 21 §§. Varder sådan skyldighet av allmänningsstyrelse

eftersatt, äge länsstyrelsen genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen

att fullgöra skyldigheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Om vård av allmänningsskog.

23 §.

Hushållningsplan för allmänningsskog skall omfatta viss tid, ej överstigande

tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet och

rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och bibehålla

skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast

jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall inbegripas förefintlig

kal skogsmark.

Avverkning, som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall i

hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.

Är mark, som enligt denna lag införlivas med allmänningsskog, besvärad

av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall vid upprättande

eller ändring av hushållningsplan för skogen tillses, att innehavaren

av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider vidare inskränkning än som

är nödig för bevarande av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande

av sådan avverkning i yngre skog, som ej är förenlig med en god

skogsskötsel å allmänningsskogen.

24 §.

Hushållningsplan, som enligt de före denna lags ikraftträdande gällande

bestämmelser fastställts av domänstyrelsen eller länsstyrelse, lände till efterrättelse

intill dess tiden för planens giltighet tilländalöper eller ändring av

planen sker enligt 27 §.

25 §.

1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållningsplan

skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, skogen undergått,

samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan.

2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande

av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrelsens

försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort

förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast ett år

före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, om denna tid

utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex

månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad

karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning

av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings-

och annan nyttjande- eller servitutsrätt.

På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse

å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse

å detsamma.

3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogsvårds
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

styrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse a ingivet förslag

vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållningsplans upprättande

genom därför av styrelsen förordnad person med högre skoglig utbildning.

Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning

och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upprättande

av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlingar som i 2

mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för prövning och fastställelse.

över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra

sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder

samt för handlingarnas anskaffande gäldas av allmänningskassan.

Skogsvårdsstyrelsen har att i samband med beslut angående förslagets fastställelse

meddela yttrande i kostnadsfrågan.

Rörande förrättning, varom nu sagts, och om gottgörelse, som tillkommer

förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

26 §.

Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge

skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 23 § angivna grunder meddela

bestämmelser rörande skogshushållningen a allmänningsskogen att gälla intill

dess fastställelse å den nya planen meddelats.

27 §.

I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då

styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmänningsskogen

eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med planen

avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl därtill anföras,

skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrelsen att

yttra sig i ärendet.

I fråga om gäldande av kostnader för åtgärder, som erfordras för vidtagande

av ändring i fastställd hushållningsplan, skola bestämmelserna i 25 §

3 mom. första stycket äga motsvarande tillämpning.

28 §.

Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av

bestämmelser, som meddelats jämlikt 26 §, och bliva i anledning härav särskilda

åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, äge skogsvårdsstyrelsen

föreskriva sådana åtgärder.

29 §.

Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade föreskrifter

skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för

skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårdsstyrelsen

genom vite tillhålla allmänningsstyrelsen att företaga åtgärden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

30 §.

Där Konungen därom förordnar, skall vid prövning av fråga om fastställelse

eller ändring av hushållningsplan eller fråga enligt 26 eller 28 § skogsvårdsstyrelse

bestå, förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande

förordning angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd

av Konungen för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast

den, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre

kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet

förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som

nu sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant för

denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot.

Äro vid omröstning inom skogsvårdsstyrelse, däri särskild ledamot utsetts

av Konungen, meningarna delade rörande fråga, som i första stycket sägs,

bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för

olika meningar lika delade, gäde den mening, som biträdes av den särskilde

ledamoten.

För fullgörande av sitt uppdrag åge denne att ur skogsvårdskassan uppbära

ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.

Om avkastning och annan inkomst från allmänningsskog.

31 §.

Till allmänningsskogs avkastning räknas i denna lag all den inkomst in

natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av delägarnas

rätt till skogen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam

räkning, dock med undantag av kapitalinkomst som härflyter från skogen.

Till kapitalinkomst från allmänningsskog hänföras i denna lag medel, som

inflyta genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark, som genom

expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande

skiljes från skogen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som

genom sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada

eller intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas,

där sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på en gång.

Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 23 § andra

stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkastning benämnes

ordinarie.

32 §.

1 mom. Ordinarie avkastning skall i första rummet användas till gäldande

av kostnader, som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning.

Därefter må ordinarie avkastning användas till bestridande av utgifter,

som, utan att vara av nyssangiven beskaffenhet, dock äro ägnade att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

befrämja en god hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens

utvidgning, till betalning av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till

delaktighet i skogen är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller

de socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt,

eller till annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller befolkningen i

sagda socknar eller sockendelar; dock må ordinarie avkastning från Svärdsjö,

Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog, Dorotea övre allmänningsskog,

Vilhelmina övre allmänningsskog, Sorsele övre allmänningsskog,

Tärna och Stensele allmänningsskog eller allmänningsskog, som särskilt

avsatts för nybyggare, användas för ändamål, som sist sagts, allenast där

det är till gagn för delägarna i skogen. Angående avkastningens användning

för de i andra punkten angivna ändamål skola i reglementet meddelas

närmare bestämmelser.

För ändamål, vartill ordinarie avkastning enligt första stycket må användas,

må fondering av sådan avkastning äga rum, där denna ej erfordras

för gäldande av nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och

förvaltning.

2 mom. Extra avkastning skall användas eller fonderas för verkställande

av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro ägnade att öka

skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens utvidgning eller

för annat dylikt ändamål. Dylik avkastning må jämväl användas för enahanda

ändamål som ordinarie avkastning — dock ej till gäldande av kostnader,

som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning

— där detta finnes nödigt för att bereda en i möjligaste mån jämn tillgång

å medel för sagda ändamål.

33 §.

I fråga om användande eller fondering av kapitalinkomst skall vad i 32 §

2 mom. första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning.

34 §.

Där mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från allmänningsskogen,

ej införlivats med denna, skall, då försäljning av marken

sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill densamma må användas

eller fonderas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.

35 §.

Har beträffande fond, som före denna lags ikraftträdande bildats av inkomst

från allmänningsskog, i då gällande reglemente för skogen föreskrivits,

att fondens kapital ej må förminskas eller av vederbörande jordägare användas

eller att kapitalet ej må nedbringas under visst belopp eller att detta ej

må ske utan Konungens medgivande eller ock att fondens kapital må helt

eller delvis användas för visst ändamål, skall dylik föreskrift fortfarande

äga giltighet, intill dess Konungen annorlunda förordnar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

36 §.

Vad i 32 § 1 morn. är stadgat om ordinarie avkastning skall äga motsvarande

tillämpning beträffande ränta å extra avkastning eller å kapitalinkomst,

så ock beträffande avkastning från mark, som i 34 § avses, eller å fond, varom

i 35 § förmäles, dock att avkastning å fond, som nyss sagts, skall i första

rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning.

37 §.

Det ankommer på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i

denna lag och reglementet besluta om användning eller fondering av avkastning

eller kapitalinkomst från allmänningsskog eller ränta därå eller avkastning

från mark, som i 34 § avses, eller å fond, varom i 35 § förmäles. Där

sådan fond må helt eller delvis användas för visst ändamål, har länsstyrelsen

att jämväl därom besluta. Länsstyrelsens beslutanderätt i nu omförmälda

avseenden må dock, där så finnes lämpligt, i reglementet helt eller delvis

uppdragas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen.

I fall, då beslutanderätten tillkommer länsstyrelsen, hava delägarna att

avgiva förslag rörande användning eller fondering av egendom, som beslutanderätten

avser. I reglementet må dock bestämmas, att befogenheten att

avgiva sådant förslag skall i stället helt eller delvis tillkomma allmänningsstyrelsen,

ekonominämnd eller annan av delägarna utsedd nämnd.

Om reglemente.

38 §.

Reglemente för allmänningsskog skall angiva:

1) den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte;

2) huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall

utses, samt grunderna för dess beslutförhet;

3) antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt

den tid, för vilken dessa skola utses;

4) tiden för räkenskapsavslutning;

5) de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse

skola avgivas;

6) tid för hållande av ordinarie allmänningsstämma;

7) huruvida, i vad mån eller på vilka villkor skogsförvaltare, där sådan

finnes, må med sin befattning förena annan tjänst eller anställning; samt

8) för vilka särskilda ändamål ordinarie avkastning med tillämpning av

bestämmelserna i 32 § 1 mom. andra punkten må användas.

Där enligt reglementet inkomst, som härflyter från allmänningsskogen, eller

fond, som bildats av sådan inkomst, skall förvaltas av ekonominämnd,

skall reglementet tillika i fråga om nämnden upptaga föreskrifter i de ämnen,

som angivas i första stycket 1)—5).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

13

I reglementet må ej intagas bestämmelse om rätt för delägarna, allmänningsstyrelsen

eller annan att besluta skyldighet för delägarna att med egna

medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som

är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller

mot fastställd hushållningsplan.

Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna. Förslaget insändes till

länsstyrelsen, som efter hörande av skogsvårdsstyrelsen med eget yttrande

överlämnar förslaget till Konungen för prövning och fastställelse. Konungen

prövar förslagets överensstämmelse med de förut i denna paragraf upptagna

bestämmelserna och dess ändamålsenlighet i övrigt så ock om ytterligare

föreskrifter erfordras.

Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av länsstyrelsen, delägarna

eller den minoritet av dem, som bestämts i reglementet, medgivas av Konungen.

Väckes av delägarna förslag om sådan ändring, skall om behandling

och prövning av förslaget gälla vad i fjärde stycket stadgas. Har dylikt

förslag väckts av länsstyrelsen eller minoritet, som nyss sagts, skall, innan

förslaget slutligen prövas, delägarna beredas tillfälle att yttra sig.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och

allmänningsstämma.

39 §.

Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må bestämmas till högst fem, där

ej för behörigt fullgörande av styrelsens uppgift prövas nödigt, att antalet

sättes högre.

Av delägarna valda ledamöter av allmänningsstyrelsen och ekonominämnd

skola vara delägare i allmänningsskogen, dock att, där bolag eller annan

samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens

styrelse eller i dess tjänst anställd person må utan hinder av vad nu

stadgats väljas till ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skall vara här i riket

bosatt svensk medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver

undantag.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må, ändå att den tid,

för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom

beslut av den eller dem, som utsett honom.

Avgår styrelse- eller nämndlcdamot, innan den tid, för vilken han blivit

utsedd, gått till ända och finnes ej suppleant, skall, där den avgångne valts

av delägarna, på föranstaltande av allmänningsstyrelsen val av ny ledamot

för återstående tiden ofördröjligen hållas samt, om den avgångne utsetts av

länsstyrelsen, anmälan örn avgången genast göras hos denna myndighet för

utseende av ny ledamot för samma tid. Utan hinder av vad nu stadgats

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

må dock med val av ny ledamot kunna anstå till nästa ordinarie allmänningsstämma,

så framt styrelsen eller nämnden är beslutför med kvarstående

ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reglementet.

40 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd och myndighet, som i 8 § 1 mom. första

stycket avses, äge i fråga örn egendom, som av styrelsen, nämnden eller

myndigheten förvaltas, att själv eller genom ombud ej mindre gentemot tredje

man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter

företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelse- eller nämndledamot att för delägarna

mottaga stämning i mål rörande egendom, som av styrelsen eller nämnden

förvaltas, så ock annat meddelande i fråga om sådan egendom skall vad i

11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen, nämnden eller myndigheten kära till delägarna, utlyse styrelsen

allmänningsstämma för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan.

Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

41 §.

Är enligt reglementet allmänningsstyrelse eller ekonominämnd beslutför,

utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer

på styrelsen eller nämnden, ej företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga

erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling.

Såsom styrelsens eller nämndens beslut gäde, där ej annorlunda är bestämt

i reglementet, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta röstande

förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden

vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen eller nämnden äge ej deltaga i behandlingen av fråga

rörande avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan

delägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som

kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande

tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot ledamoten eller

tredje man.

42 §.

Det åligger allmänningsstyrelse och ekonominämnd beträffande egendom,

som av styrelsen eller nämnden förvaltas, att årligen inom tid, som i reglementet

angives, till vederbörande revisorer avlämna en av styrelsens eller

nämndens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det förflutna

räkenskapsåret tillika med redovisning över behållen avkastning och annan,

inkomst fran sagda egendom samt huru sådan inkomst i förekommande fall

blivit av styrelsen använd eller fonderad. Redovisningen skall därjämte innefatta

uppgift å de för egendomen bestridda utgifter under året.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

15

Där det ankommer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering

av inkomst, varom i första stycket förmäles, har allmänningsstyrelsen,

så framt ej i reglementet annorlunda stadgas, att i sin förvaltningsberättelse

avgiva förslag härom.

Bestyrkta avskrifter av allmänningsstyrelsens och ekonominämndens förvaltningsberättelser

jämte därvid fogade redovisningar skola inom tid, som i

första stycket sägs, av styrelsen och nämnden insändas till länsstyrelsen.

43 §.

Styrelse- eller nämndledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande

befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda

delägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på

sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag, reglementet

eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat

eller fastställt, tillskynda tredje man.

44 §.

Allmänningsstyrelses och ekonominämnds förvaltning och räkenskaper

skola granskas av två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen

samt den eller de övriga av delägarna. I reglementet må föreskrivas, att

särskilda revisorer skola utses i fråga om ettvart av förenämnda förvaltningsorgan,

och skall i sådant fall beträffande antalet och utseende av de särskilda

grupperna revisorer gälla vad i första punkten är sagt.

Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelse- eller nämndledamots

tjänst.

Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie allmänningsstämma.

Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till ända,

skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett honom.

Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit vald,

gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningsstyrelsen att

ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Avgår revisor, som utsetts

av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras hos nämnda myndighet.

Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskassan

med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

45 §.

Allmänningsstyrelse och ekonominämnd skola bereda revisor tillfälle att

när som helst inventera de under styrelsens eller nämndens förvaltning ställda

kontanta medel och övriga tillgångar samt granska alla till förvaltningen

hörande böcker, räkenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd

upplysning angående förvaltningen ej av styrelsen eller nämnden förvägras.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej arvse inskränkning

i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida mot lag eller

författning eller mot reglementet.

Det åligger revisorerna eller, där enligt reglementet särskilda grupper revisorer

utsetts, envar sådan grupp att för varje räkenskapsår inom den i

reglementet föreskrivna tid över granskningen avgiva och till allmänningsstyrelsen

överlämna en av revisorerna eller gruppen underskriven berättelse.

En bestyrkt avskrift av berättelsen skall inom samma tid av revisorerna

eller gruppen insändas till länsstyrelsen samt, där berättelsen avser granskning

av ekonominämnds förvaltning, jämväl till denna.

46 §.

Hava revisorer i sin berättelse eller annan handling, som framlägges å

allmänningsstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller uppsåtligen

underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i handling, som

av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,

vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansvariga för all

därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

47 §.

Å allmänningsstämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld innehavare

av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen är förenad,

rösträtt efter grunden för nämnda delaktighet, där ej nedan i denna

paragraf annorlunda stadgas. Vid stämman skall genom allmänningsstyrelsens

föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samtliga dylika fastigheter

med uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningsskogen.

Sedan denna längd godkänts, lände den till efterrättelse å stämman.

För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastighet

under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den

som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet

må ej mera än en person utöva rösträtt.

Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud. Ej

må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.

Ej må någon å allmänningsstämma för egen eller annans räkning utöva

rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som är företrätt

å stämman, eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.

48 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å

allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan

honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

17

man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande

mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning beträffande

rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd må ej deltaga i beslut

om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig,

eller i val av revisor.

49 §.

Allmänningsstämma skall, så framt ej annorlunda stadgas i reglementet,

hållas å ort inom kommun, där allmänningsskogen i sin helhet eller till

någon del är belägen.

Kungörelse om allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen samt

skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för

stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist å åttonde

dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de församlingar, där fastigheter

äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningsskogen är

förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd tidning.

Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman företagas

till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekomma å stämman

eller omedelbart föranledes av ärende, som där skall avgöras. Utan

hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna fattas beslut

örn utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Har delägare, innan kungörelse om allmänningsstämma utfärdats, hos

allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stämman,

skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.

50 §.

Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma själv

ordförande att leda förhandlingarna.

Såsom allmänningsstämmas beslut gäde, där ej för särskilt fall i reglementet

annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster utgöra mer än

hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika röstetal avgöres val

genom lottning men i övriga frågor bestämmes utgången enligt den mening,

som ordföranden biträder.

över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens

försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å

stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.

Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltande

protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman därtill

bestämt.

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 267.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

51 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas minst en gång om året å tid,

som bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser

för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade

redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för

samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av

ansvarsfrihet åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna

omfatta företagas till avgörande.

Med sådan fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag, minst

fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande för ett

sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en tiondel av allmänningsskogens

hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej medgivet.

Val av ledamöter av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd samt revisorer

må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, varom i

39 § sista stycket och 44 § femte stycket förmäles, må äga rum å extra

stämma.

52 §.

Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra allmänningsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stämma att

hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Hava

jämlikt reglementet särskilda grupper revisorer utsetts, äge varje grupp

samma rätt. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran,

äge revisorerna eller vederbörande grupp utlysa stämma. Råder ej enighet

om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, och

vid lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde

revisorn.

Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål

skriftligen påfordras av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § 1 mom. första

stycket avses, eller delägare med sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande

minst en tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal eller den mindre

del därav, som må vara bestämd i reglementet.

Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrelsen

att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom en

vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämma.

53 §.

Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordinarie

allmänningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 1=

som i 52 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så snart det med

iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har länsstyrelsen att, pa anmälan

av ekonominämnd, myndighet, som i 8 § 1 mom. första stycket avses,

eller delägare, ofördröjligen utlysa stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer.

54 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning''

under den tid styrelsens eller nämndens förvaltningsberättelse omfattar ej

anställd inom sex månader från det berättelsen framlades a allmänningsstämma,

vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden

beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas därpå, att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig

handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handling.

55 §.

Talan mot revisorer enligt 46 § må ej anställas, sedan tva ar förflutit

från det revisorernas berättelse framlades a allmänningsstämma, utan sa är*

att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

Om behörig myndighet.

56 §.

Delägarna i allmänningsskog vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom

lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, varest allmänningsstyrelsen

eller, där målet angår egendom, som förvaltas av ekonominämnd

eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter har sitt säte.

57 §.

Är allmänningsskog belägen inom två eller flera län eller landstingsområden,

skola de uppgifter, som enligt denna lag tillkomma länsstyrelse eller,

skogsvårdsstyrelse, i fråga örn sådan skog handhavas av länsstyrelsen eller

skogsvårdsstyrelsen i det län eller landstingsområde, där allmänningsstyreD

sen enligt reglementet har sitt säte.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Straffbestämmelser.

58 §.

1 mom. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av allmänningsskog

företräder delägarna, avverkning eller annan åtgärd å skogen

i strid mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen

jämlikt denna lag meddelat, straffes med dagsböter.

2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nyttjandeeller

servitutsrätt å allmänningsskog vid utövningen därav mot fastställd

hushållningsplan eller föreskrift, som i 1 mom. omförmäles, vare lag, som

där sägs.

Dömes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för olovlig

avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger kvar å skogen,

eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag

och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, skall den, som dömes,

utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke. Har

efter avverkningen föreskrift, som överträtts, blivit genom laga kraftvunnet

beslut upphävd, förty att densamma icke bort meddelas, må icke virke dömas

förbrutet eller ersättning utdömas, som här är sagt.

59 §.

Använder någon, som företräder delägarna i allmänningsskog i förvaltningen

av dem tillhörig egendom, sådan egendom eller inkomst därifrån

uppsåtligen i strid mot denna lag eller enligt lagen meddelad föreskrift,

straffes med dagsböter.

60 §.

Innefattar förseelse, varom i 58 § 1 morn. eller 59 § förmäles, förbrytelse

mot allmänna strafflagen, skall straffet bestämmas på sätt i 4 kap. strafflagen

är stadgat om sammanträffande av brott.

61 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen åge lika behörighet att åtala förseelser,

som omförmälas i 58 §, samt att med beslag belägga virke, som kan

dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkomme jämväl länsjägmästare

eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning;

skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom

fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ordning

anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan

åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavaré.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

21

62 §.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas

å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom är

stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets

ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare,

överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för

dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att

virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare,

där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men

inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och

avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas

örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom

här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män

styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

63 §.

Böter, som ådömas enligt 58 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 29 §,

så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd

ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen

omhänderhavda skogsvårdskassan.

Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla kronan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess

frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken

på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i

bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Örn fullföljd av talan och om underställning.

64 §.

Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där

beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Konungens

prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas

till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag klaganden erhöll xlel av beslutet.

Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 30 § första stycket sägs,

fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet underställas

Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i ärendet,

äge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen från den dag

beslutet delgavs honom.

över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 25 § 3 mom.

första stycket må klagan föras allenast i sammanhang med fullföljd av talan

mot beslut angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats

enligt förordnandet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

65 §.

. X inom. Menar delägare att beslut, som fattats å allmänningsstämma,

icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning

eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag

meddelat eller fastställt, må han däremot föra talan genom besvär, vilka,

.jämte överklagade beslutet, skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar

:efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att

talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen an,

norlunda förordnar.

„• Utslag,. varigenom allmänningsstämmas beslut upphävts eller ändrats,

gälle jämväl för de delägare, som ej klagat.

2 morn. Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres

.klagan i den ordning, som i 64 § första stycket sägs.

Övergångsbestämmelser.

'' ee §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

i'' • ''•> 67 §.

Genom denna lag upphävas:

förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i

Västerbottens och Norrbottens län;

Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 angående Svärdsjö och Envikens

socknars allmänningar;

gällande reglementen angående skogar lydande under denna lag i den mån

ej annat följer av 35 §;

så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot denna

"''lag.

• v; ; r 68 §.

• •• C: ■ ''''

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator

av kronan tillhörig jordbruksegendom eller ecklesia*stikt boställe rätt att

tillgodonjuta till egendomen eller bostället hörande andel i allmänningsskog,

vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller utöva jordägaren

tillkommande rösträtt i frågor rörande skogen.

, r ; 69 §.

. Före den 1 januari 1939 skall för varje allmänningsskog förslag till reglemente,

avfattat enligt bestämmelserna i nya lagen, uppgöras av delägarna

samt insändas till länsstyrelsen. Denna åligge att, sedan skogsvårdsstyrel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 267.

23

sens yttrande infordrats, med bifogande härav och av eget utlåtande före

den 1 april 1939 översända förslaget till jordbruksdepartementet för prövning

och fastställelse av Konungen.

70 §.

Beträffande redovisning för förvaltningen under år 1939 av allmänningsskog

eller annan egendom, som tillhör delägarna i sådan skog, skola de före

den 1 januari 1940 gällande bestämmelser fortfarande lända till efterrättelse,

dock att, där redovisningen enligt berörda bestämmelser skall framläggas å

stämma med delägarna, detta skall ske å allmänningsstämma, varom i nya

lagen förmäles.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15

juni 19231 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna; *

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1

1 Senaste lydelse, se 1932: 108.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

25

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 25 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn

ny lagstiftning rörande allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt anför

härvid följande.

Inledning.

Den 16 oktober 1896 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att utreda,

vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande

vård av de enskilda skogarna. Den 9 september 1899 avgav kommittén

betänkande med förslag till lagstiftning i ämnet, däribland ett förslag till

förordning angående förvaltningen av sockenallmänningarna och besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län. Vid 1903 års riksdag framlade

Kungl. Maj:t för riksdagen i proposition nr 47 förslag till förordning angående

förvaltningen av sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Propositionen vann emellertid ej riksdagens bifall. I skrivelse den 22 maj

1903, nr 136, anmälde riksdagen sitt beslut, att propositionen av riksdagen

avslagits, samt hemställde, att Kungl. Majit täcktes låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till författning, varigenom stadgande meddelades örn

upprättande av hushållningsplaner för sockenallmänningarna i Kopparbergs

och Gävleborgs län med befogenhet för domänstyrelsen att granska och fastställa

dessa planer ävensom att övervaka tillämpningen av desamma.

Riksdagens berörda skrivelse överlämnades till en av Kungl. Majit den 5

juli 1907 tillsatt kommitté, den s. k. norrländska skogsvårdskommittén, vilken

erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående de åtgärder, som borde

vidtagas för att åstadkomma en rätt vård av kronans och de under skogsstatens

tillsyn ställda skogarna i Norrland och Dalarna.

I sitt den 16 mars 1912 avgivna betänkande framlade kommittén förslag

till lagstiftning dels rörande sockenallmänningar och besparingsskogar inom

Kopparbergs och Gävleborgs län och dels rörande allmänningsskogar inom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Västerbottens och Norrbottens län. Sedan infordrade yttranden över kommitténs

berörda förslag avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,

framlade Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag i proposition nr 176 förslag till

förordning angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Riksdagen biföll propositionen, varefter den 18 juni 1920 förordning i ämnet

(nr 331) utfärdades.

Det av norrländska skogsvårdskommittén framlagda förslaget till lagstiftning

angående sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och

Gävleborgs län upptogs ej till behandling i samband med kommitténs förslag

rörande allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län. Förslaget

har ej heller sedermera varit föremål för åtgärd från Kungl. Majrts

sida utan är fortfarande på prövning beroende.

Den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla en utredningsman för att i enlighet med de av departementschefen

i anförande till statsrådsprotokollet samma dag angivna riktlinjer

verkställa utredning och avgiva förslag beträffande vissa skogslagstiftningsfrågor,

däribland fråga om ny lagstiftning för besparingsskogar i Kopparbergs och

Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län. I sammanhang härmed erhöll departementschefen tillika bemyndigande

att i man av behov tillkalla sakkunniga personer att med utredningsmannen

deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade

chefen för jordbruksdepartementet den 28 juni 1935 såsom utredningsman

hovrättsrådet i Svea hovrätt T. W. G. Sjöfors. Sedan utredningsmannen

jämte tillkallade sakkunniga avgivit förslag till lagstiftning den 24

februari 1936 angående skyddsskogar (stat. off. utr. 1936: 19), den 27 juni

1936 angående skogar å städer och enskilda tillhöriga flygsandsfält i Hallands

län (stat. off. utr. 1936: 30) samt den 23 december 1936 angående

särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

(stat. off. utr. 1937: 5), upptog utredningsmannen förenämnda fråga om ny

lagstiftning rörande besparingsskogar och allmänningsskogar. Att såsom sakkunniga

med utredningsmannen deltaga i överläggningar rörande denna lagstiftningsfråga

tillkallade chefen för jordbruksdepartementet den 13 februari

1937 dåvarande byråchefen i domänstyrelsen C. G. Cassel, ledamoten av

riksdagen andra kammare småbrukaren E. Ericsson i Sörsjön, förvaltaren

av Älvdalens sockens besparingsskog jägmästaren A. Leo Holmgren i Älvdalen,

ledamoten i styrelsen för Orsa sockens besparingsskog nämndemannen

Finn Erik Hansson i Orsa, ordföranden i styrelsen för Tärna och Stensele

allmänningsskog hemmansägaren Ernst Johansson i Hemavan samt förvaltaren

av Gällivare allmänningsskog jägmästaren O. E. Holm i Gällivare.

Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka antagit benämningen skogslagkommissionen,

avgåvo den 31 augusti 1937 betänkande med förslag till

lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. (stat. off. utr.

1937: 29). Vid betänkandet funnos fogade särskilda yttranden av herrar Cassel

och Johansson, vilka i vissa avseenden varit av skiljaktig mening rörande

nämnda lagförslag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

över betänkandet hava efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,

domänstyrelsen jämte vederbörande skogsstatstjänstemän, statskontoret,

riksräkenskapsverket, kommunikationsverkens lönenämnd samt länsstyrelserna,

landstingens och hushållningssällskapens förvaltningsutskott och

skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens

län, styrelserna för besparingsskogarna och allmänningsskogarna i nämnda

län samt delägarna i nämnda skogar och de samfällda husbehovsskogarna

ävensom centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands skogsvårdsförbund,

skogsägareföreningarnas riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Sedan sagda yttranden avgivits, har förevarande lagstiftningsfråga varit

föremål för beredning inom justitie- och jordbruksdepartementen. På

grundval av skogslagkommissionens betänkande och de avgivna yttrandena

har därvid utarbetats förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna ävensom förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2)

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Majit dessa förslag.

Tillkomsten av besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs

län samt allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län.

Till en början torde jag med ledning av kommissionens betänkande (sid.

38—51) få lämna en redogörelse för tillkomsten av besparingsskogarna och

allmänningsskogarna samt de av avkastningen från dessa skogar bildade

skogsmedelsfonderna.

Besparingsskogarna.

Vid storskiftet inom Kopparbergs och Gävleborgs län avsattes inom åtskilliga

socknar på grund av särskilda beslut av Kungl. Majit vissa delar av

de socknarna tilldelade skogsanslagen såsom allmänningar eller besparingsskogar

för vederbörande jordägande socknemän. På detta sätt bildades besparingsskogar

inom Svärdsjö, Lima, Transtrands, Särna, Älvdalens och

Orsa socknar av Kopparbergs län samt Hamra kapellag av Gävleborgs län.

Därjämte utbrötos och avsattes inom de särskilda skifteslagen i Venjans

socken, jämväl med föranledande av Kungl. Majits beslut, vissa delar av

skifteslagens avrösningsjord till besparingsskogar för vederbörande jordägare

inom skifteslagen. De skifteslag inom Venjans socken, för vilka besparingsskogar

sålunda bildades, voro elva, nämligen Gävunda, Finngruvans,

Johannisholms, Knås, Kättbo, Landbobyns, Nybodarnas, Ogsjöängarnas

(Öjes), Stutts, Tibergets och Västbygge skifteslag.

Tidigast av besparingsskogarna bildades besparingsskogen i Svärdsjö socken.

Redan i brev den 9 november 18(31 förordnade Kungl. Majit — i samband

med att Kungl. Majit medgav, att all inom Svärdsjö socken befintlig

dittills samfälld skogsmark finge tilldelas socknen utan tillökningsskatt —

att två invid sjöarna Balungen och Storsjön belägna skogstrakter skulle

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

såsom häradsallmänning^'' för Svärdsjö sockens gemensamma räkning avsättas

och utbrytas i enlighet med ett i Kungl. Maj:ts brev omförmält förslag.

I brevet föreskrevs rörande vården av sagda allmänningar, att vederbörande

krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård över

desamma, på sätt angående häradsallmänningar funnes eller framdeles kunde

varda stadgat. Enligt beskrivningen till storskiftesbyadelningen å skogsmarken

till Svärdsjö socken jämte Envikens kapellag, som vid tiden för

storskiftet tillhörde sagda socken, avsattes vid berörda delning — därvid det

reduceiade jordtalet å inägorna var delningsgrund -— i överensstämmelse

mod föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev »Svärdsjö sockenallmänning» och

»Envikens^ sockenallmänning» . Vid avsättandet av nämnda allmänningar till^va

_skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs och

Näsinge skifteslag ävensom sex boställen inom socknen ej någon mark.

Av övriga skifteslag inom socknen tillsläppte skifteslagen inom Envikens

kapellag förhållandevis mera mark till allmänningarna än skifteslagen inom

den övriga delen av socknen. Vederbörande skifteslag inom socknen erhölio

salunda ej del i allmänningarna efter reducerat jordtal utan efter den omfattning,

vari de avstått mark till dessa. Specificerad uppgift å de särskilda

skifteslagens delaktighet i allmänningarna har lämnats i repartitionslängden

rörande storskiftesbyadelningen å skogsmarken. Storskiftet inom Svärdsjö

socken avslutades 1863 och byadelningen å skogsmarken fastställdes därefter

den 17 mars 1864. Från Svärdsjö socken utbrötos sedermera såsom särskilda

socknar dels Envikens församling och dels Svartnäs församling. Vid dessa

utbrytningar har delning av den vid storskiftet avsatta besparingsskogen

ej ägt rum, utan denna har förblivit gemensam för socknarna. Sedan rätt

till vissa större avverkningar upplåtits å besparingsskogen, bildades av därvid

erhållen köpeskilling »Svärdsjö och Envikens allmänningars räntebärande

fond». Rörande vården, skötseln och förvaltningen av besparingsskogen

och nämnda fond fastställde länsstyrelsen i Kopparbergs län den 18 juli 1870

reglemente, vilket av Kungl. Maj:t gillades den 19 juli 1872. Vissa ändringar

i reglementet hava sedermera fastställts den 12 juli 1884, den 3 maj 1907 och

den 26 november 1923.

Besparingsskogarna i Lima och Transtrands socknar avsattes på grund av

Kungl. Maj:ts brev den 8 april 1870. I detta brev förordnade Kungl. Majit

— jämte det Kungl. Majit medgav, att av den i nämnda socknar befintliga

skogsmark 300 tunnland finge tilldelas varje besutenhet inom socknarna —

att en tredjedel av den samtliga besutenheterna inom varje socken tillkommande

skogsmark skulle för socknens räkning avsättas såsom samfällighetsmark.

I brevet stadgades därjämte, att, sedan nödigt antal träd för återväxtens

befordrande blivit undantaget, avverkningsrätten till visst virke å

samfällighetsmarken finge för en tid av femtio år försäljas samt att avkomsten

av samfällighetsmarken skulle genom länsstyrelsens försorg göras fruktbärande

och förvaltas samt räntan därå användas efter kommunalmyndigheternas

förslag och länsstyrelsens beslut. I överensstämmelse med föreskrifterna

i Kungl. Maj :ts omförmälda brev avsattes sedermera vid storskiftet

inom socknarna, vilket pågick under åren 1851—1871, en besparingsskog för

vardera socknen. Byadelningen å skogsmarken inom socknarna fastställdes

den 15 november 1871. Sedan därefter den 16 mars 1872 avverkningsrätt

under femtio år upplåtits å besparingsskogarna, bildades på grund av föreskrifterna

i Kungl. Majits förenämnda brev av de medel, som inflöto för

nämnda upplåtelse, en för båda sockarna gemensam skogsmedelsfond. Kungl.

Majit fastställde den 7 april 1933 nu gällande reglemente angående vården

och förvaltningen av Lima och Transtrands socknars besparingsskogar och

skogsmedelsfond.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

29

Genom brev den 27 juni 1879 fastställde Kungl. Maj:t grunder för avvittring

och storskifte i Särna socken och det därmed då förenade Idre kapellag.

Enligt nämnda brev skulle av skogsanslaget inom Särna socken med Idre kapellag

en tredjedel avsättas till besparingsskog eller allmänning. 1 brevet

föreskrevs rörande inkomsten från skogen, att denna skulle användas till

gäldande av jorden åliggande skatter och onera, fattigvård, folkundervisning

m. ni. Genom ett senare brev, daterat den 9 september 1887, medgav Kungl.

Maj:t, att utbrytning av besparingsskogen finge äga rum, innan storskiftet

inom Särna socken avslutats. Utbrytningen av besparingsskogen avslutades

den 27 september 1887 och fastställdes den 25 februari 1888. Storskiftet avslutades

först 1893. I anslutning till innehållet i Kungl. Maj:ts brev den 27

juni 1879 bildades sedermera av besparingsskogens avkastning Särna sockens

nied Idre kapellag skogsmedelsfond. Nu gällande reglemente rörande besparingsskogens

och skogsmedelsfondens vård och förvaltning fastställdes

av Kungl. Maj:t den 5 oktober 1922. Före tillkomsten av nämnda reglemente

hade Idre kapellag den 1 januari 1916 avskilts såsom särskild socken,

därvid emellertid besparingsskogen bibehölls gemensam för båda socknarna.

Rörande bildandet av besparingsskogarna inom Orsa socken oell Hamra

kapellag meddelades föreskrifter i Kungl. Maj:ts brev den 19 september 1879.

I detta brev förordnade Kungl. Majit — jämte det Kungl. Majit medgav, att

av skogsmarken inom socknen och kapellaget 250 tunnland skulle få tilldelas

varje besuttenhet — att av de sålunda uppkommande samfällda skogsanslagen

skulle, särskilt för envar av socknen och kapellaget, en tredjedel avsättas såsom

besparingsskog eller allmänning. Beträffande användningen av inkomsterna

från besparingsskogarna föreskrevs i brevet, i anslutning till innehållet

i brevet den 27 juni 1879, att inkomsterna skulle användas till gäldande

av jorden åvilande skatter och onera samt kostnader för fattigvård, folkundervisning

m. m. I överensstämmelse med föreskrifterna i brevet den 19

september 1879 avsattes sedermera vid storskiftet inom Orsa socken och

Hamra kapellag särskilda besparingsskogar för socknen och kapellaget. Storskiftet

avslutades 1881 och byadelningen å skogsmarken fastställdes den 20

mars 1884. Av medel, som inflöto från besparingsskogarna för därå upplåtna

avverkningsrätter med mera, bildades sedermera Orsa sockens och

Hamra kapellags skogsmedelsfonder. Rörande vården och förvaltningen av

Orsa sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes reglemente

av länsstyrelsen den 24 november 1886, vilket reglemente efter anförda besvär

den 3 juni 1887 gillades av Kungl. Majit. För Hamra kapellags besparingsskog

och skogsmedelsfond fastställde länsstyrelsen i Gävleborgs län reglemente

den 31 december 1890. Sedan besvär anförts över länsstyrelsens

fastställelsebeslut, blev reglementet den 18 november 1892 med viss ändring

godkänt av Kungl. Majit. Reglementet har sedermera ändrats genom länsstyrelsens

beslut den 22 maj 1914, den 17 mars 1921 och den 17 augusti 1923

samt genom Kungl. Majlis beslut den 7 april 1933.

I fråga om avsättande av besparingsskog inom Älvdalens socken upptogos

föreskrifter i Kungl. Majlis brev den 3 september 1885. Enligt detta brev

skulle av den i socknen befintliga graderade skogsmarken 33 kvadratrevar

tilldelas varje reducerat snesland inägojord och skulle därav graderad skogsmark,

motsvarande 11 kvadratrevar för varje reducerat snesland inägojord,

avsättas för socknens räkning såsom samfällighetsmark. 1 brevet medgavs,

att å nämnda samfällighetsmark finge, sedan nödigt antal träd för återväxtens

befordrande blivit undantaget, för en tid av högst 50 år av jordägarna

upplåtas avverkningsrätten till visst virke, under villkor att de inflytande

medlen skulle såsom en besparingsfond under länsstyrelsens inseende förvaltas

i enlighet nied av Kungl. Majit fastställt reglemente. I enlighet med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

föreskrifterna i Kungl. Maj:ts berörda brev avsattes sedermera vid storskiftet

såsom samfällighetsmark eller besparingsskog vissa skiften. Storskiftet avslutades

1887 och byadelningen å skogsmarken fastställdes därefter den 25

februari 1888. Reglementet rörande vården och förvaltningen av Älvdalens

sockens skogsmedelsfond och besparingsskog fastställdes av Kungl. Majit den

9 november 1888.

De inom Venjans socken belägna besparingsskogarna hava bildats i annan

ordning än förut omförmälda besparingsskogar. I fråga om Venjans

socken föreskrevs sålunda icke, att någon viss del av det socknen vid storskiftet

tilldelade skogsanslaget skulle avsättas till besparingsskog, utan Kungl.

Majit medgav i brev den 9 november 1861, att hela skogsmarken inom socknen

finge på därvarande hemman och lägenheter fördelas. Såsom orsak till

att ett dylikt medgivande lämnades angavs i brevet, bland annat, att största

delen av Venjans sockens hemmansägare redan före brevets utfärdande genom

i hemmanen intecknade handlingar för en tid av femtio år från det

storskiftet inom socknen blivit fastställt upplåtit avverkningsrätten till all

den hemmanen tillfallande skog, som uppnått eller under sagda tid uppnådde

viss storlek, och att de socknemän, som då ännu ej vidtagit sådan åtgärd,

hade för avsikt att på enahanda sätt förfoga över sina skogslotter. I brevet

föreskrevos emellertid vissa villkor för berörda medgivande. I detta hänseende

stadgades, att en tredjedel av den köpeskilling, som genom omförmälda

köpeavhandlingar betingats eller, i fråga örn viss i brevet angiven by, kunde

komma att genom sådan köpeavhandling betingas, skulle av socknemännen

avsättas till en för socknen gemensam besparingsfond under länsstyrelsens

vård och kontroll i enlighet med de bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställdes,

samt med iakttagande att endast den årliga räntan av nämnda fond

borde användas för socknens gemensamma behov. Slutligen föreskrevos i

brevet vissa inskränkningar i socknemännens dispositionsrätt över den skogsmark,

som vid storskiftet komme att tilldelas dem.

På grund av nyssangivna brev verkställdes byadelning å hela skogsmarken

för Venjans socken, vilken åtgärd avslutades den 21 januari 1862. Vid prövning

av storskiftet föreskrev emellertid sedermera länsstyrelsen i Kopparbergs

län genom beslut den 1 maj 1862 — oavsett föreskrifterna i nämnda

brev — att en tredjedel av det skogsbelopp, som vid byadelningen tillfallit

Kättbo, Gävunda, Landbobvns och Finngruvans byar ävensom Johannisholms

bruk, skulle utbrytas för att ställas under allmän vård. I anledning härav

påbörjades sådan utbrytning den 18 augusti 1862 och fastställdes den 23

mars 1864. Vid de åbodelningar av förenämnda byars skogsmark, som sedermera

verkställdes, intogos emellertid i fråga örn Gävunda och Finngruvans

byar även de under allmän vård ställda delarna av skogsmarken i delningen.

Abodelningarna å sistnämnda två byar fastställdes den 21 december

1866.

I en den 2 juli 1888 till Kungl. Majit ingiven skrift hemställde Venjans

socknemän örn friare dispositionsrätt till viss del av den dem tilldelade skogsmarken.

I anledning av denna ansökan förklarade Kungl. Majit i brev den

8 juni 1894, att, därest från skifteslag inom Venjans socken en tredjedel''av

skifteslagets hela avrösningsjord efter uppskattning avlämnades lagligen utbruten

till en under allmän vård ställd och i ett sammanhang belägen besparingsskog,

jordägarna inom sadant skifteslag skulle äga att, såvitt annans

rätt därigenom icke förnärmades och därest icke genom lag annorlunda vöre

eller bleve bestämt, fritt förfoga över återstående två tredjedelar av avrösningsjorden

med dära växande skog samt att behållna avkastningen av sålunda

tillkommen besparingsskog skulle intill dess annorlunda förordnades

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

31

användas på samma sätt som räntan av socknens besparingsfond. Till följd

av nämnda brev företogs sedermera utbrytning av besparingsskogar inom

följande skifteslag i Venjans socken, nämligen Västbygge, Stutts, Knås, Tibergets,

Gävunda, Finngruvans, Nybodarnas och Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag.

Förutom de besparingsskogar, som sålunda bildades till följd av

Kungl. Maj:ts brev den 8 juni 1894, finnas, såsom förut nämnts, inom Venjans

socken tre besparingsskogar, som utbrutits redan i samband med storskiftet

inom socknen enligt länsstyrelsens beslut den 1 maj 1862. Sistnämnda

skogar tillböra Johannisholms bruk samt Kättbo och Landbobyns skifteslag.

I fråga örn förvaltningen och användningen av den besparings- eller skogsmedelsfond,

som jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 avsatts

inom Venjans socken, fastställde Kungl. Majit genom brev den 3 mars 1871

på förslag av länsstyrelsen vissa bestämmelser. Enligt dessa skulle av fondens

kapital, som den 30 juni 1870 uppgick till 102,400 riksdaler, bildas fyra

särskilda fonder, nämligen en folkskolefond, en odlingsfond, en undsättningsfond

och en allmän fond. Sedan genom Kungl. Majits brev den 16

augusti 1878 viss ändring vidtagits i de genom brevet den 3 mars 1871 fastställda

bestämmelserna, förordnade Kungl. Majit den 24 februari 1922, att

nyssangivna fonder med undantag av folkskolefonden skulle uppdelas å de

olika skifteslagen inom socknen i förhållande till vart och ett skifteslags insats.

Gällande reglemente för Venjans skogsmedelsfonder och besparingsskogar

fastställdes av Kungl. Majit den 16 december 1932.

Allmänningsskogar.

I samband med den allmänna avvittringen i Norrbottens län utlades inom

samtliga socknar i länets lappmark samt i en socken i dess kustland särskilda

allmänningar eller allmänningsskogar för vederbörande jordägares räkning.

Därjämte avsattes vid den särskilda avvittring, som efter den allmänna avvittringens

slutförande verkställdes i fråga om nybyggen å odisponerade överloppsmarker

inom vissa socknar av länet, dels allmänningar för respektive

nybyggares räkning dels ock — för att nybyggarna skulle erhålla delaktighet

i de vid den allmänna avvittringen avsatta allmänningsskogarna — vissa

områden av nybyggarnas skogsanslag, vilka områden tillädes berörda skogar.

Inom Västerbottens län, där i stort sett trakterna ovan och nedom odlingsgränsen

var för sig gjordes till föremål för allmän avvittring, avsattes

allmänningsskogar allenast vid avvittringen ovan odlingsgränsen eller inom

Dorotea, Vilhelmina, Stensele, Tärna och Sorsele socknar.

De allmänningsskogar, som sålunda avsattes vid den allmänna och särskilda

avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens län, voro följande:

inom Västerbottens län Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele

samt Sorsele övre allmänningsskogar och inom Norrbottens län Arvidsjaurs,

Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar, Pajala,

Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda

allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. Erinras

må, att de allmänningsskogar, som avsatts vid den allmänna avvittringen i

Norrbottens län, tillkommit i annan ordning än övriga allmänningsskogar.

De förra hava nämligen bildats till följd av frivilliga beslut av vederbörande

delägare, under det de senare utlagts på grund av föreskrift i gällande avvittringslagstiftning.

Av dc vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län bildade allmännings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogarna äro Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar

de äldsta. Genom brev den 17 mars 1876 förordnade Kungl. Majit i fråga

om Pajala socken — i samband med att Kungl. Majit fastställde skogsanslagets

storlek — att en fjärdedel av skogsanslaget i enlighet med av jordägarna

uttryckt önskan skulle avsättas till en eller flera för socknen samfällda häradsallmänningar

att förvaltas efter de grunder Kungl. Majit framdeles komme

att fastställa. Med anledning härav utlades genom särskilda av länsstyrelsen

i Norrbottens län den 30 april 1878, den 31 december 1879 och den

1 december 1880 rörande avvittringen i Pajala socken meddelade utslag inom

envar av Pajala moderförsamling samt de därtill hörande Muonionalusta

och Tärendö kapellförsamlingar en allmänning såsom för vederbörande församlings

eller, i fråga örn allmänningen inom Pajala moderförsamling, Pajala

sockens invånare gemensam och från deras hemman oskiljaktig egendom

i förhållande till vars och ens ägande eller innehavande skattetal att

för deras räkning förvaltas antingen var för sig eller ock gemensamt med

övriga allmänningar efter de grunder, Kungl. Majit komme att meddela.

Efter det nämnda avvittringsutslag meddelats, har från Pajala socken såsom

självständiga socknar avskilts Tärendö socken och Junosuando socken.

I anslutning härtill har i det för berörda allmänningar den 3 mars 1922 senast

fastställda reglementet stadgats, att delägare i allmänningarna äro ägarna

av den i mantal satta jorden inom Pajala, Junosuando och Tärendö socknar,

envar i förhållande till sitt ägande hemmantal. Allmänningarna benämnas

i reglementet Pajala, Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar.

Redan innan Kungl. Majit genom brevet den 17 mars 1876 meddelade beslut

rörande bildande av allmänningar inom Pajala socken, hade fråga

väckts om avsättande i samband med avvittringen av allmänningar inom

lappmarkssocknarna i Västerbottens och Norrbottens län. I ett den 27 mars

1875 till chefen för civildepartementet avgivet infordrat yttrande hade nämligen

dåvarande revisionssekreteraren P. G. E. Poignant hemställt, att inom

varje lappmarkssocken minst en fjärdedel eller högst hälften av sammanräknade

beloppet av det skogsanslag, som enligt § 18 i 1873 års avvittringsstadga

skulle tillkomma alla jordägare, borde avsättas till en eller flera för

socknen samfällda häradsallmänningar. Kungl. Majit fann genom brev den

9 november 1877 allmän föreskrift om avsättande av viss del utav varje

lappmarkssockens skogsanslag till allmänning icke böra omedelbart av Kungl.

Majit meddelas, men förordnade i brevet, att, efter det inom varje av lappmarkssocknarna

i Västerbottens och Norbottens län ägomätning för avvittring

försiggått samt undersökning i anledning av det i berörda hänseende framställda

förslag av vederbörande lantmätare företagits och delägarna vid

sammanträde lämnats tillfälle att ånyo sig yttra inom de socknar, där sådant

icke funnes obehövligt till följd av delägarnas redan uttalade önskan om avsättande

av skogsmark för gemensamt behov, länsstyrelsen skulle äga att

meddela föreskrift i fråga, huruvida en fjärdedel eller, där vederbörande

delägares beslut därtill gåve anledning, större andel av socknens skogsanslag

borde avsättas till en eller flera allmänningar att förvaltas efter de grunder,

som Kungl. Majit efter länsstyrelsens framställning komme att bestämma.

Samma dag som sistberörda brev utfärdades förklarade Kungl. Majit i

brev till länsstyrelsen i Norrbottens län, att ett av Arvidsjaurs socknemän

fattat beslut att till allmänning avsätta en fjärdedel av det skogsanslag, som

vid avvittringen inom socknen komme att tilldelas byar, hemman och nybyggen,

skulle bringas till verkställighet. Även Gällivare, Jokkmokks, Arjeplogs

och Jukkasjärvi socknemän förklarade sedermera vid sammanträden

under avvittringens fortgång i dessa socknar, att de ville för bildande av all
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 267.

33

männingar avsätta en fjärdedel av skogsanslagen. I anledning härav föreskrev

Kungl. Majit genom särskilda brev, utfärdade i fråga om Gällivare socken

den 22 juni 1883, i fråga om Jokkmokks och Arjeplogs socknar den 5

april 1889 och i fråga om Jukkasjärvi socken den 18 augusti 1893, att socknemännens

berörda beslut skulle bringas i verkställighet.

I överensstämmelse med föreskrifterna i Kungl. Majlis omförmälda brev

avsattes sedermera genom de utslag, som länsstyrelsen i Norrbottens län

meddelade rörande avvittringen i omförmälda fem socknar, en allmänning

inom envar av socknarna.

Den inom Arvidsjaurs socken avsatta allmänningen erhöll sedermera viss

tillökning i sitt område i samband med dispositionen av de vid den allmänna

avvittringen inom socknen uppkomna överloppsmarkerna. Genom Kungl.

Maj:ts brev den 20 oktober 1899 föreskrevs sålunda^ att av nämnda överloppsmarker

skulle såsom nybyggen åt enskilda upplåtas vissa i brevet angivna

områden samt att därvid skulle för att tilläggas den inom socknen vid

avvittringen bildade allmänningen avsättas en fjärdedel av det skogsanslag,

som i brevet tillagts omförmälda nybyggen.

Genom ett flertal brev rörande nu ifrågavarande allmänningsskogar föreskrev

Kungl. Majit sedermera, att de medel, som inflöto genom försäljning

av skogsalster från allmänningsskogarna eller upplåtelse av mulbete eller

grässlätter därå skulle från varje allmänningsskog inlevereras till länsstyrelsen

för att göras fruktbärande samt förvaltas såsom en särskild skogsmedelsfond.

Rörande ifrågavarande allmänningsskogars och skogsmedelsfonders vard

och förvaltning hava föreskrifter meddelats genom förordningen den 18 juni

1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län och de reglementen, som Kungl. Majit med stöd av sagda förordning

den 3 mars 1922 utfärdat för samma skogar och fonder.

I fråga om tillkomsten av de allmänningsskogar, som utlagts vid den allmänna

avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens låns lappmark, ma

erinras, att beslut örn avsättande av dylika skogar fattades av vissa av länets

lappmarkssocknar, redan innan bildandet av allmänningsskogar på grund

av avvittringslagstiftningen blev obligatoriskt. Emellertid gingo besluten ej

i verkställighet. I skrivelse den 16 november 1901 framlade nämligen den

s. k. norrlandskommittén förslag om stadgande av förändrade grunder för

avvittring och nybyggesanläggning inom lappmarkerna. Sedan Kungl. Maj :t

i avbidan på prövningen av detta förslag förordnat, att de pågående arbetena

med avvittringen inom lappmarkerna skulle avbrytas eller begränsas

att avse allenast förberedande åtgärder, utfärdades den 5 juni 1909 (nr 54)

kungörelse innefattande ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. I kungörelsen — som enligt

sin ingress ägde tillämpning allenast inom de områden av Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka avvittringsutslag då ännu

icke meddelats av vederbörande länsstyrelse — föreskrevs, att av skogsanslag

tillkommande hemman och nybyggen skulle viss del utläggas för tillgodoseende

av nödigt husbehov men återstoden för varje avvittringslag avsättas

till allmänning att för delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet

med de grunder, som av Kungl. Majit bestämdes. Vid efteravvittring

inom område, där allmänning avsatts vid förutgangen allmän avvittring,

skulle enligt kungörelsen, där så lämpligen kunde ske, dels för dc vid efteravvittringen

utbrutna nybyggen avsättning äga rum till sådan allmänning

efter samma grunder, efter vilka densamma bildats, samt dels särskilda, för

nämnda nybyggen eller vissa av dem gemensamma allmänningar bildas av

den återstående del av skogsanslagen, vilken utlades till husbehovsskog.

linning till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 267. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Efter utfärdandet av berörda kungörelse återupptogs arbetet med avvittringen

i full utsträckning. I fråga om trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens

läns lappmark meddelades sedermera avvittringsutslag av länsstyrelsen.

Genom utslagen avsattes i enlighet med bestämmelserna i förberörda

kungörelse dels inom envar av Dorotea, Vilhelmina och Sorsele socknar och

dels inom Tärna och Stensele socknar, vilka i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen

utgjorde ett gemensamt avvittringslag, en allmänning att för

vederbörande hemmansägares och innehavares gemensamma efter mantal

beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som bestämdes av Kungl.

Maj:t.

Beträffande vården och förvaltningen av de sålunda bildade allmänningsskogarna

gälla för närvarande bestämmelserna i förenämnda förordning den

18 juni 1920 (nr 331) samt i de av Kungl. Majit den 24 november 1932 fastställda

reglementena för skogarna. I reglementena, där viss ändring vidtagits

genom Kungl. Majits beslut den 25 januari 1935, benämnas ifrågavarande

skogar Dorotea övre, Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele övre

allmänningsskogar. Enligt reglementena skall i fråga örn envar av skogarna

bildas en skogsmedelsfond av skogens avkastning.

I fråga om tillkomsten av de allmänningsskogar, som avsatts vid särskild

avvittring i Norrbottens lån, må erinras om följande.

Vid den allmänna avvittringen i Norrbottens län avsattes inom Arjeplogs,

Jokkmokks och Gällivare socknar vissa områden såsom överloppsmarker.

Dessa områden voro inom Gällivare socken belägna nedom och i de två övriga

socknarna såväl ovan som nedom odlingsgränsen. Efter den allmänna

avvittringens slutförande upprättades genom avvittringsverket i länet förslag

till disposition av nämnda överloppsmarker, och länsstyrelsen meddelade i

anledning av dessa förslag utslag i ämnet. Genom dessa utslag upplätos och

avvittrades inom envar av nämnda socknar å här avsedda överloppsmarker

ett flertal nybyggen. I fråga om det nybyggarna tillkommande skogsanslaget

föreskrevs därvid jämlikt kungörelsen den 5 juni 1909, att, sedan vissa områden

av anslaget tilldelats nybyggena såsom husbehovsskogar, en fjärdedel

av anslaget skulle tilläggas den vid den allmänna avvittringen inom socknen

bildade allmänningsskogen, varefter nybyggena skulle äga del i denna

efter enahanda grund som övriga delägare, samt att återstoden av skogsanslaget

skulle avsättas såsom en särskild allmänning för nybyggena. Denna

allmänning skulle för de i densamma delaktiga nybyggarnas gemensamma,

efter mantal beräknade nytta förvaltas i enlighet med grunder, som av Kungl.

Majit bestämdes.

Jämväl beträffande vården och förvaltningen av nämnda särskilda allmänningar

hava bestämmelser meddelats i förordningen den 18 juni 1920.

Med stöd av förordningen har Kungl. Majit den 7 december 1923 fastställt

reglemente för allmänningarna. I reglementet benämnas dessa nybyggarnas

särskilda allmänningar inom Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar. I

motsats till vad som gäller i fråga örn övriga allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län har i reglementet för nämnda särskilda allmänningar

föreskrift ej meddelats örn bildande av skogsmedelsfonder av allmänningarnas

avkastning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

35

Äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna

samt skogsmedelsfonderna.

Kommissionen har i sitt betänkande verkställt närmare undersökning rörande

äganderätten till besparingsskogarna och allmänningsskogarna samt

skogsmedelsfonderna. Ur denna undersökning må här återgivas följande.

Av kommissionens redogörelse för tillkomsten av besparingsskogarna i

Kopparbergs och Gävleborgs län framginge, att dessa skogar tillhörde vederbörande

sockens eller socknars eller, i fråga örn Venjans sockens besparingsskogar,

vederbörande skifteslags jordägare samt att jordägarna regelrätt hade

del i skogarna efter det reducerade jordtal, som läge till grund för storskiftet

inom respektive socknar. Bestämmelser av denna innebörd hade ock

i allmänhet inrymts i de för skogarna fastställda reglementena. Vissa reglementen

upptoge, förutom bestämmelser av detta innehåll, jämväl föreskrifter,

att beträffande fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid

jorddelning, jordägarna hade del i besparingsskogarna efter den vid jorddelningen

stadgade grund.

I reglementet för Särna och Idre socknars besparingsskog angåves, huru

stor del av socknarnas besparingsskog belöpte på vardera socknens jordägare,

och föreskreves i detta hänseende, att 63.285 procent av skogen belöpte

på Särna sockens och 36.715 procent på Idre sockens jordägare. Från förenämnda

allmänna regel om äganderätten till besparingsskog gällde i fråga

om Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog visst undantag,

i det dels två inom Svärdsjö socken vid tiden för besparingsskogens

tillkomst belägna skifteslag — Ruptjärns och Risets skifteslag samt Ramsnäs

och Näsänge skifteslag — ävensom sex boställen inom socknen ej hade

del i skogen, dels ock delaktigheten i denna bestämts efter viss annan grund

än det reducerade jordtalet. Nyssnämnda två skifteslag hade numera överflyttats

till Sundborns socken.

Med avseende å äganderätten till besparingsskogarna finge vidare framhållas,

att enligt reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna och

Idre socknars besparingsskogar dessa skogar skulle bibehållas oförminskade.

Denna bestämmelse innebure, att skogarna ej finge skiftas mellan vederbörande

delägare samt att dessa ej heller ägde att därifrån försälja eller eljest

avyttra mark. Någon motsvarande föreskrift funnes ej upptagen i reglementena

för övriga besparingsskogar, men även dessa reglementen förutsatte,

att berörda grundsats skulle gälla i fråga om de däri avsedda skogarna. Beträffande

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog finge

erinras, att enligt Kungl. Maj:ts brev den 9 november 1861 angående avvittring

av skogsmarken inom Svärdsjö socken denna skog skulle avsättas och

utbrytas såsom häradsallmänning, samt att jämlikt föreskrifterna om häradsallmänningar

i 1894 års skogsordning, vilka föreskrifter enligt Kungl.

Maj:ts brev den 30 december 1932 alltjämt ägde tillämpning i fråga örn

tillsyn och vård av Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog,

sådan allmänning skulle bibehållas oförminskad.

Från grundsatsen, att besparingsskogarna skulle bibehållas oförminskade,

hade medgivits visst undantag i fråga om Särna och Idre socknars besparingsskog.

Enligt reglementet för denna skog finge nämligen därifrån upplåtas

lämplig mark till egnahems- och odlingslägenheter.

Även i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län

vöre spörsmålet om äganderätten till skogarna besvarat genom skogarnas till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

komsthistoria. Såsom regel gällde, att skogarna vore samfälld egendom för

ägarna eller vissa ägare av i mantal satt jord inom vederbörande socknar.

De allmänningsskogar, som avsatts vid den tidigare avvittringen, eller Arvidsjaurs,

Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala,

Junosuando och Tärendö socknars allmänningsskogar, samt de områden, som

vid den senare avvittringen tillagts dessa allmänningsskogar, tillhörde enligt

reglementena för samma skogar ägarna av samtliga i mantal satta fastigheter

inom respektive socknar. Av Pajala, Junosuando och Tärendö socknars

gemensamma allmänningsskog belöpte på Pajala socken andelar för

49 ''Y32 mantal, på Junosuando socken andelar för 24 Vs mantal och på

Tärendö socken andelar för 20 mantal. Vad åter anginge de allmänningsskogar,

som tillkommit vid den senare avvittringen, eller Dorotea övre,

Vilhelmina övre, Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar

ävensom nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och

Gällivare socknar, hade dessa skogar i allmänhet avsatts allenast för en viss

grupp i mantal satta fastigheter inom vederbörande socken, vadan andel i

skogarna tillkomme blott ägarna eller innehavarna av sådan grupp. Inom

Tärna socken hade dock alla i mantal satta fastigheter, omfattande tillhopa

24 43/e4 mantal, andel i den för Tärna och Stensele gemensamma allmänningsskogen.

Inom övriga socknar omfattade de grupper fastigheter, för vilka

här avsedda allmänningsskogar avsatts, följande mantalssummor, nämligen

inom Dorotea socken 3 13/s4 mantal, inom Vilhelmina socken 20 3/s mantal,

inom Sorsele socken 14 17/e4 mantal, inom Stensele socken 10 53/e4 mantal,

inom Arjeplogs socken 13 l0/32 mantal, inom Jokkmokks socken 2 23/32 mantal

och inom Gällivare socken 2 V32 mantal. I fråga om nybyggarnas särskilda

allmänningar finge erinras, att vissa av de nybyggen, för vilka allmänningarna

avsatts, numera, sedan föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter

fullgjorts, omförts till skatte och sålunda innehades under enskild

äganderätt. De flesta av nybyggena vore emellertid fortfarande av krononatur

och besuttes alltså av nybyggarna allenast med ärftlig nyttjanderätt.

Enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar

i Västerbottens och Norrbottens län skulle dessa skogar bibehållas oförminskade.

Vad anginge de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från besparings-

eller allmänningsskogarna, följde av sättet för fondernas bildande,

att skogarnas och fondernas ägare vöre identiska samt att ägarna hade

del i fonderna efter samma grund, varefter delaktighet åtnjötes i skogarna.

Bestämmelser av sådant innehåll hade ock upptagits i de flesta av de för

fonderna fastställda reglementena. I fråga om Lima och Transtrands socknars

gemensamma skogsmedelsfond lämnades i reglementet för fonden en

föreskrift om vardera socknens delaktighet i denna och dess avkastning och

föreskreves härutinnan, att vardera socknen skulle däri hava andel efter det

reducerade jordtal, som legat till grund för storskiftet, utgörande för Lima

socken 26,287 snesland 5.81 handland och för Transtrands socken 19,403

snesland 2.03 handland. I reglementet funnes jämväl en bestämmelse rörande

de andelar i fonden, som tillkomme kyrkoherdeboställena i Lima och

Transtrands socknar. Enligt reglementet skulle vartdera bostället äga rätt

till delaktighet i fonden efter förhållandet emellan boställets och socknens

reducerade jordtal. Vidare gällde enligt reglementet för Venjans sockens

skogsmedelsfonder vissa särskilda bestämmelser rörande delaktigheten i

socknens folkskolefond. I denna fond skulle jämlikt reglementet de särskilda

skifteslag, för vilka besparingsskogar inom socknen avsatts, hava del

i förhållande till vart och ett skifteslags insats i fonden, nämligen Knås skifteslag

för kronor 3,734: 99, Stutts skifteslag för kronor 5,454: 98, Västbygge

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

37

skifteslag för kronor 5,089: 19, Tibergets skifteslag för kronor 601: 34, Gävunda

skifteslag för kronor 1,036: 18, Finngruvans skifteslag för kronor

702: 27, Landbobyns skifteslag för kronor 1,210: 29, Kättbo skifteslag för

kronor 2,925: 28, Johannisholms skifteslag för kronor 1,735: 67, Nybodarnas

skifteslag för kronor 7:06 och Ogsjöängarnas (Öjes) skifteslag för kronor

27: 88.

Med avseende å skogsmedelsfonderna gällde såsom regel, att fonderna ej

finge förminskas eller att fonderna ej finge nedbringas under vissa angivna

minimibelopp. Föreskrifter i detta avseende återfunnes i reglementena för

samtliga fonder. Reglementet för Venjans sockens skogsmedelsfonder stadgade

sålunda, att dessa fonder ej finge minskas under deras den 31 december

1931 behållna kapitalbelopp. Enligt reglementet uppginge dessa belopp

för de särskilda fonderna:

för Knås skifteslags skogsmedelsfond

» Stutts » »

» Västbygge » »

» Tibergets » »

» Gävunda » »

» Finngruvans » »

» Landbobyns »

» Kättbo » »

> Johannisholms » »

» Nybodarnas » »

s> Ogsjöängarnas (Öjes) >, »

» folkskolefonden.......................

till kronor 114,612:60

» * 160,390:75

» 110,305:11

15.883: 04

50,212: 50

>, » 56,441:37

» » 41,303:04

» » 45,095:34

» 28,055:14

» » 85:82

» » 665:04

» » 23,132:13

I reglementet för Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond föreskreves,

att fonden, vilken bildats av den köpeskilling, tillhopa 2,467,000

kronor, som influtit för den 16 mars 1872 upplåten skogsavverkningsrätt,

icke finge minskas under dess vid reglementets fastställande förefintliga kapitalbelopp

2,586,000 kronor. Enligt reglementet för Särna och Idre socknars

skogsmedelsfond finge fonden icke minskas under 2,017,000 kronor. I

reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond stadgades, att fonden ej

finge förminskas, dock att visst belopp av fonden finge avsättas för bildande

av en brandstodsförening inom kapellaget. Hamra kapellags samt Älvdalens,

Orsa och Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfonder

hade vid utgången av 1935 uppgått, Hamra kapellags skogsmedelsfond

till 1,315,792 kronor 72 öre, Älvdalens sockens skogsmedelsfond till 5,250,000

kronor, Orsa sockens skogsmedelsfond till 9,686,147 kronor 4 öre samt Svärdsjö,

Envikens och Svartnäs socknars skogsmedelsfond till 1,348,707 kronor

51 öre. Även i fråga om de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastning

från allmänningsskogar i Västerbottens län, föreskreves, att dessa fonders av

länsstyrelsen förvaltade kontanta medel icke finge nedbringas under vissa

i reglementena angivna belopp. Såsom sådant minimibelopp hade fastställts

för Dorotea övre skogsmedelsfond 5,000 kronor, för Vilhelmina övre skogsmedelsfond

30,000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond 50,000

kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25,000 kronor. För de skogsmedelsfonder,

som bildats av avkastningen från allmänningsskogar i Norrbottens

län, gällde, att dessa fonder ej finge utan Kungl. Maj:ts särskilda

medgivande hållas vid lägre kapitalbelopp än i reglementena angåves eller

för Arvidsjaurs skogsmedelsfond 900,000 kronor, för Arjeplogs skogsmedelsfond

600,000 kronor, för Jokkmokks skogsmedelsfond 2,200,000 kronor, för

Gällivare skogsmedelsfond 1,200,000 kronor, för Jukkasjärvi skogsmedels
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

fond 300,000 kronor och för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars

skogsmedelsfond 1,200,000 kronor. Särskilda skogsmedelsfonder hade ej

bildats för nybyggarnas särskilda allmänningar i Arjeplogs, Jokkmokks och

Gällivare socknar.

Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna

och allmänningsskogarna samt skogs
medelsfonderna.

Besparingsskogarna och de av dessas avkastning bildade

skogsmedelsfonderna.

Gällande bestämmelser rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län samt de av avkastningen från

dem bildade skogsmedelsfonderna finnas upptagna i förut omförmälda för

skogarna och fonderna senast fastställda reglementen. Av dessa äro reglementena

för Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt

Orsa socknars och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder

av i stort sett likartat innehåll. Reglementet för Svärdsjö, Envikens och

Svartnäs socknars besparingsskog, vilket reglemente tillkommit tidigare än

nyssangivna reglementen, skiljer sig däremot i mera avsevärd grad från

dessa. I det följande lämnas med ledning av kommissionens betänkande en

sammanfattande redogörelse för hithörande reglementen i de delar, varom

nu är fråga, därvid början göres med reglementena för förstnämnda grupp

skogar och skogsmedelsfonder.

Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens, Särna och Idre samt Orsa socknars

och Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder.

Reglementena för de i denna grupp ingående besparingsskogar och skogsmedelsfonder

upptaga i förevarande avseende bestämmelser dels rörande

skogarnas vård och förvaltning samt dispositionen av dessas avkastning,

dels ock rörande förvaltningen av skogsmedelsfonderna samt användningen

av avkastningen från dem. Reglementet för Lima och Transtrands socknars

besparingsskogar och skogsmedelsfond upptager därjämte föreskrifter angående

förvaltningen av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa

skogar.

Beträffande vården av här avsedda besparingsskogar gäller i regel, att

skogarna skola under länsstyrelsens överinseende behandlas enligt av domänstyrelsen

fastställda hushållningsplaner, vilka skola avse skogarnas framtida

bestånd och högsta avkastning. Dylika eller likartade stadganden finnas

upptagna i reglementena för Venjans, Lima, Transtrands samt Särna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

39

och Idre socknars besparingsskogar. Reglementet för Hamra kapellags besparingsskog

innehåller i förevarande avseende, att till grund för skogens

vård och förvaltning skall ligga en den 22 juli 1888 dagtecknad, av länsstyrelsen

granskad hushållningsplan. Jordägarna skola dock — därest de finna

det fördelaktigt att ordna avverkningen på annat sätt — äga att om sådan

anordning i avverkningssättet för varje gång göra anmälan hos länsstyrelsen,

som däröver meddelar beslut. Ny hushållningsplan för sistnämnda

besparingsskog har fastställts av länsstyrelsen under år 1935. Reglementena

för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar innehålla ej någon uttrycklig

föreskrift om skogarnas behandling enligt särskilda hushållningsplaner.

Dylika planer hava dock upprättats för skogarna och fastställts av

domänstyrelsen.

Vad härefter angår förvaltningen av ifrågavarande besparingsskogar, upptaga

reglementena härutinnan mera utförliga bestämmelser.

Rörande sättet för utövande av delägarnas förvaltningsbefogenhet stadgas

i reglementena, att för varje besparingsskog skall för bevakande av jordägarnas

rätt och bästa i frågor, som röra skogens förvaltning, eller, enligt vissa

reglementen, för handhavande av skogens vård och förvaltning å kommunalstämma

med vederbörande jordägare utses en allmänningsstyrelse, bestående

av ordförande och fyra ledamöter. Beträffande besparingsskogarna i

Venjans socken föreskrives dock, att för dessa skogar skall utses en gemensam

allmänningsstyrelse bestående av fem ledamöter, som väljas å sammanträde

med särskilda av delägarna utsedda ombud. I fråga om Hamra kapellags

besparingsskog skall ordföranden i allmänningsstyrelsen jämte en

suppleant för denne utses av länsstyrelsen. Ordförandena och ledamöterna i

allmänningsstyrelserna utses i allmänhet för en tid av fyra år. I samtliga

reglementen har den förvaltningsbefogenhet, som tillkommer allmänningsstyrelse,

närmare preciserats.

Sagda befogenhet är enligt reglementena i olika avseenden begränsad. Den

betydelsefullaste inskränkningen i befogenheten följer därav, att enligt samtliga

reglementen särskilda skogsförvaltare skola anställas med uppgift att under

allmänningsstyrelsernas kontroll handhava den omedelbara vården och

förvaltningen av besparingsskogarna. Enligt flertalet reglementen skola

skogsförvaltarna förordnas av länsstyrelsen på förslag av vederbörande allmänningsstyrelser.

Reglementena för Älvdalens och Orsa socknars besparingsskogar

tillerkänna dock styrelserna för dessa skogar befogenhet att själva

antaga skogsförvaltare. Även för de sålunda antagna skogsförvaltarna skola

emellertid förordnanden utfärdas av länsstyrelsen. I fråga örn behörighet att

utses till skogsförvaltare gäller enligt reglementena för Venjans, Lima, Transtrands

samt Särna och Idre socknars besparingsskogar, att endast den, som

fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare

eller förvärvat högre skoglig utbildning, må förordnas till skogsförvaltare,

dock med rätt för Kungl. Maj:t att medgiva dispens från nämnda regel, övriga

reglementen uppställa ej särskilda krav på skogsförvaltares kompetens.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förutom skogsförvaltare skola jämlikt samtliga reglementen ordinarie skogvaktare

anställas till det antal, som bestämmes av vederbörande jordägare,

eller, i fråga om Venjans sockens och Hamra kapellags besparingsskogar, av

vederbörande allmänningsstyrelser. Skogvaktarna antagas av allmänningsstyrelserna.

Förordnanden för dem utfärdas dock i allmänhet av länsstyrelsen.

— En ytterligare inskränkning i allmänningsstyrelses förvaltningsbefogenhet

följer av reglementenas bestämmelser om sättet för försäljning av utsynat

virke. Sådan försäljning skall enligt flertalet reglementen äga rum å

offentlig auktion, som hålles inför länsstyrelsen eller under dess inseende eller

kontroll eller av någon av länsstyrelsen förordnad auktionsförrättare. Reglementena

för vissa andra besparingsskogar tillåta, att utsynat virke säljes

under hand, därest länsstyrelsen därtill lämnat medgivande eller godkänner

sålunda verkställd försäljning. — Vidare gäller enligt reglementena för

Venjans, Lima och Transtrands socknars besparingsskogar, att styrelserna

för dessa skogar ej äga befogenhet att fastställa av skogsförvaltarna upprättade

förslag till utsyning å skogarna, utan att dessa förslag skola underställas

länsstyrelsens prövning. — Jämväl i övrigt är enligt reglementena allmänningsstyrelses

förvaltningsbefogenhet underkastad vissa begränsningar.

I fråga örn revision av allmänningsstyrelses räkenskaper och förvaltning

meddelas uttryckliga bestämmelser allenast i reglementena för Venjans, Lima,

Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar. Beträffande sistnämnda

fyra socknars besparingsskogar skall revision verkställas av två å

allmänningsstämma utsedda revisorer. I fråga om Venjans sockens besparingsskogar

verkställes revision av tre revisorer, därav två utses av delägarna

genom ombud och en av länsstyrelsen. Ehuru i reglementena för övriga besparingsskogar

uttryckliga bestämmelser saknas om revision av allmänningsstyrelsernas

förvaltning, verkställes dock jämväl i fråga om dessa skogar sådan

revision genom revisorer, utsedda å kommunalstämmor med vederbörande

jordägare.

I anslutning till de föreskrifter örn revision, som upptagas i reglementena

för Venjans, Lima och Transtrands samt Särna och Idre socknars besparingsskogar,

innehålla dessa reglementen jämväl bestämmelser om ordningen för

prövning av fråga om ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelse. Enligt reglementena

ankommer det på delägarna i skogarna att besluta om sådan ansvarsfrihet.

Beträffande användande av besparingsskogarnas avkastning upptaga reglementena

i allmänhet ej närmare bestämmelser. I reglementet för Särna

och Idre socknars besparingsskogar stadgas i detta avseende, att socknarnas

jordägare äga att i förhållande till deras andel i besparingsskogen efter länsstyrelsens

beslut använda den årliga behållna avkastningen av skogen, och i

reglementet för Lima och Transtrands socknars besparingsskogar stadgas, att

skogarnas årliga avkastning skall tillgodoföras skogsmedelsfonden men omedelbart

gottgöras vederbörande socken. Allenast reglementena för Venjans

sockens och Hamra kapellags besparingsskogar upptaga i förevarande avseende

mera ingående bestämmelser, till vilka jag återkommer i det följande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Enligt vad i kommissionens betänkande upplyses användes besparingsskogarnas

avkastning, där ej reglementena uttryckligen föreskriva annan användning,

i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna.

Vad härefter angår förvaltningen av de skogsmedelsfonder, som bildats av

avkastning från ifrågavarande besparingsskogar, innehålla reglementena jämväl

härutinnan ingående föreskrifter.

Enligt reglementena skola berörda fonder i regel under länsstyrelsens överinseende

förvaltas av särskilda styrelser. Denna ordning gäller dock ej i

fråga om Hamra kapellags skogsmedelsfond, som förvaltas av vederbörande

allmänningsstyrelse. De särskilda fondstyrelserna bestå av en av länsstyrelsen

utsedd ordförande samt två av vederbörande delägare utsedda ledamöter.

Beträffande Lima och Transtrands socknars skogsmedelsfond gäller, att vardera

socknens delägare utser en ledamot av fondstyrelsen. Venjans sockens

skogsmedelsfonder förvaltas av en gemensam fondstyrelse, sammansatt på

enahanda sätt som övriga fondstyrelser. De två ledamöter av den gemensamma

fondstyrelsen, som utses av vederbörande delägare, väljas vid sammanträde

med ombud för delägarna. Ordförande i fondstyrelse utses för den

tid, som länsstyrelsen bestämmer. Ledamöterna av sådan styrelse väljas för

två år.

Fondstyrelses ordförande och ledamöter äro enligt reglementena ansvariga

för vederbörande fonds eller fonders behöriga förvaltning samt en för alla

och alla för en skyldiga ersätta den förlust, som genom deras vårdslöshet eller

försummelse tillskyndas fonden eller fonderna.

Med stor utförlighet behandlas i reglementena jämväl frågan om användande

av skogsmedelsfondernas avkastning. Bestämmelserna i detta ämne

angiva dels de ändamål, för vilka avkastningen må användas, och dels sättet

för prövning av frågor om avkastningens användande.

Enligt reglementena skall skogsmedelsfonds avkastning regelrätt i första

rummet användas till gäldande av kostnaderna för fondens förvaltning samt

besparingsskogens vård och förvaltning. Därefter skola av sagda avkastning

i allmänhet bestridas vissa (stundom alla) utskylder och onera för jordbruksfastigheterna

i vederbörande socken eller socknar ävensom avsättas vissa belopp

till särskilda fonder, avsedda att användas till understödjande av befolkningen

inom sagda socknar eller förbättrande av jordbruket eller istandsättande

och underhåll av vissa vägar därstädes. Vidare må skogsmedelsfonds

avkastning tagas i anspråk för ändamål, som i allmänhet äro nödiga

eller gagneliga för vederbörande kommun eller kommuner, såsom läkarvard,

fattigvård, folkundervisning, jordbrukets förbättring genom utdikning eller

annorledes, polismyndighetens förstärkande, boskapsskötselns utveckling,

anläggning av nya eller förbättring av gamla vägar. Skogsmedelsfonds avkastning

må dock ej användas till ändamål, för vilket vederbörande kommuns

eller kommuners medlemmar enligt lag äro underkastade uttaxering, med

mindre hela utskyldsbeloppet för samma ändamål och således jämväl den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

del därav, som belöper på icke jordägande medlemmar av kommunerna, Ingés

av fondens avkastning. I vissa reglementen stadgas, att, därest överskott

å avkastningen skulle uppstå, sedan utgifterna för förut angivna ändamål

guldits, sådant överskott skall användas på sätt länsstyrelsen efter förslag av

vederbörande jordägare bestämmer.

Med avseende å användningen av här avsedd avkastning skiljer sig reglementet

för Venjans sockens skogsmedelsfonder väsentligt från övriga reglementen.

Skogsmedelsfonderna inom Venjans socken utgöras dels av en

folkskolefond och dels av elva särskilda skifteslags skogsmedelsfonder. Enligt

reglementet skall i fråga om envar av sagda fonder en femtedel av den

årliga avkastningen läggas till kapitalet. Folkskolefondens avkastning skall

i övrigt användas till folkskoleväsendets inom socknen utveckling och ändamålsenliga

ordnande. Avkastningen av de särskilda skifteslagens skogsmedelsfonder

skall, sedan avsättning till kapitalet på sätt nyss sagts ägt rum,

i första rummet användas för bestridande av kostnaderna för vederbörande

fonds förvaltning samt vården och förvaltningen av skifteslagets besparingsskog

samt i andra rummet disponeras för gäldande av vissa utskylder och

onera för de fastigheter, som hava del i fonden. Därefter skall avkastningen

användas för att efter missväxtår lindra verkningarna därav samt i övrigt

till jordbrukets förbättrande, boskapsskötselns utveckling samt anläggning

av nya eller förbättring av gamla by- och fäbodevägar. Slutligen må avkastningen

användas till andra ändamål, som för skifteslagen i allmänhet

äro nödiga och gagneliga. Skulle, efter det förenämnda utgifter blivit bestridda

och föreskrivna avsättningar ägt ram, överskott å avkastningen förefinnas,

skall sådant överskott användas på sätt länsstyrelsen efter vederbörandes

förslag bestämmer.

Även reglementet för Hamra kapellags skogsmedelsfond avviker i fråga

örn användningen av fondens avkastning i vissa avseenden från övriga reglementen.

Enligt detta reglemente skall sålunda fondens avkastning användas,

förutom till de ändamål som angivas i flertalet övriga reglementen, jämväl

för beredande av skydd åt jordägare eller brukare inom kapellaget mot

förlust vid möjligen inträffande eldsvådor. I sådant syfte skola enligt reglementet

avsättas 20 000 kronor av skogsmedelsfonden såsom grundfond för

bildande av en brandstodsförening samt av skogsmedelsfondens räntemedel

500 kronor årligen, intill dess brandstodsfonden med därå upplupna räntor

uppgår till 50 000 kronor, då ej allenast vidare tillskott från skogsmedelsfonden

skall upphöra utan även räntan å brandstodsfonden tillfalla skogsmedelsfondens

räntemedel. Därest fonden genom brandskadeersättningar

skulle nedgå, skall den uppbringas genom tillskott på enahanda sätt till förberörda

belopp.

Den ordningsföljd, i vilken de i reglementena angivna olika ändamålen

skola tillgodoses av skogsmedelsfonds avkastning, varierar högst väsentligt

i skilda reglementen. Under det exempelvis vissa reglementen föreskriva, att

av sådan avkastning utskylder och onera för vederbörande jordbruksfastigheter

skola gäldas, innan medel avsättas till fonder för befolkningens under
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stödjande m. m., stadgas i andra reglementen en omvänd ordningsföljd i

detta avseende.

Såsom förut angivits, användes avkastningen från här avsedda besparingsskogar

i regel för samma ändamål som avkastningen från skogsmedelsfonderna.

Avvikelse från denna regel äger dock rum beträffande Venjans sockens

och Hamra kapellags besparingsskogar. Enligt reglementet för Venjans

sockens besparingsskogar skall av de skogsförsäljningsmedel, som inflyta

från envar av dessa besparingsskogar, en femtedel disponeras så, att

10/io2 därav användas för samma ändamål som förenämnda folkskolefonds

avkastning samt återstående 92/io2 tillgodoföras vederbörande skifteslags skogsmedelsfonds

kapital. Återstoden av skogsförsäljningsmedlen skall i första

hand användas till besparingsskogens skötsel och vård i enlighet med gällande

hushållningsplan eller andra därutöver för skogen nödiga och nyttiga

åtgärder. I den mån försäljningsmedlen ej åtgå till detta ändamål, skola de

användas för samma ändamål som avkastningen från skifteslagets skogsmedeJsfond.

I reglementet för Hamra kapellags besparingsskog stadgas, att

besparingsskogens avkastning må användas till bestridande av »löpande utgifter

i enlighet med reglementet» samt att å avkastningen därefter uppkommande

överskott skall, där ej länsstyrelsen medgiver detsammas användande

på annat sätt, läggas till skogsmedelsfonden.

I allmänhet ankommer det på länsstyrelsen att, med tillämpning av reglementets

bestämmelser, efter förslag av vederbörande jordägare besluta om

användning av skogsmedelsfonds avkastning ävensom om användningen av

sådan särskild fond, som i enlighet med vad förut nämnts bildats genom

avsättningar från skogsmedelsfonden. I fråga örn Hamra kapellags skogsmedelsfond

äger dock allmänningsstyrelsen rätt att under länsstyrelsens inseende

besluta om avkastningens användning, dock att, där fråga är om

avkastningens användande för ändamål, som för kapellaget i allmänhet äro

nödiga eller gagneliga, beslutanderätten i detta avseende tillkommer vederbörande

jordägare, vilkas beslut skola underställas länsstyrelsens prövning.

Skogsmedelsfonds förvaltning samt däröver förda räkenskaper skola enligt

reglementena granskas av tre revisorer, av vilka länsstyrelsen utser en

och vederbörande jordägare de båda andra. I fråga om Venjans sockens

skogsmedelsfonder verkställes gemensam granskning av samtliga fonders

förvaltning av tre på nämnda sätt utsedda revisorer. Den berättelse över

granskningen av skogsmedelsfonds förvaltning, som revisorerna hava att avgiva,

skall framläggas å stämma med vederbörande jordägare. Hava revisorerna

i berättelsen framställt anmärkning och godkännes denna vid stämman,

skall stämmoprotokollet insändas till länsstyrelsen, som förordnar om

behövlig rättelse eller hänvisar jordägarna att i händelse av befogenhet fullfölja

sin talan i vederbörlig ordning efter anmärkningens beskaffenhet.

De särskilda fonder, som på sätt förut nämnts bildats genom avsättningar

från skogsmedelsfonderna, förvaltas i regel av styrelserna för sistnämnda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

fonder. Undantag från denna regel äger dock rum i fråga om Älvdalens

sockens låne- och odlingsfond. Denna fond, som tillkommit genom årliga

avsättningar från Älvdalens sockens skogsmedelsfond och för vilken länsstyrelsen

den 22 april 1893 fastställt särskilt reglemente, förvaltas av fyra av

delägarna i fonden utsedda förtroendemän, vilka utgöra fondens styrelse.

Enligt berörda reglemente skall styrelsens förvaltning samt däröver förda

räkenskaper årligen granskas av två revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen

och en av delägarna, över granskningen hava revisorerna att avgiva

revisionsberättelse, som skall framläggas å kommunalstämma med delägarna.

Såsom förut nämnts upptager reglementet för Lima och Transtrands socknars

besparingsskogar och skogsmedelsfond bestämmelser angående förvaltningen

av vissa särskilda tillgångar, tillhöriga delägarna i dessa skogar. Reglementet

innehåller i detta avseende, att för vården och förvaltningen av

sådan de jordägande socknemännens egendom, som härrör från avkastningen

av besparingsskogen eller skogsmedelsfonden eller som inköpts med

medel, som härflutit från sådan avkastning, skall av de jordägande socknemännen

i envar av nämnda socknar utses en jordägarenämnd, bestående av

ordförande och sex ledamöter. Jordägarenämnds räkenskaper och förvaltning

skola granskas av de revisorer, som granska allmänningsstyrelsens räkenskaper

och förvaltning, över granskningen hava revisorerna att avgiva

berättelse, som framlägges å stämma med de jordägande socknemännen.

Enligt vad kommissionen inhämtat finnas även inom Särna, Idre och Älvdalens

socknar särskilda av vederbörande jordägare utsedda organ, s. k. jordbruksnämnder.

För dessa nämnder, som ej omnämnas i reglementena för

socknarnas besparingsskogar och som sålunda tillsatts utan stöd av dessa

reglementen, hava särskilda reglementen fastställts av länsstyrelsen, för jordbruksnämnderna

i Särna och Idre socknar den 4 maj 1934 och för jordbruksnämnden

i Älvdalens socken den 24 november 1936. Enligt dessa reglementen

skola de särskilda nämnderna bestå, inom Särna och Idre socknar

av minst fem och högst sju ledamöter samt inom Älvdalens socken av elva

ledamöter. Jordbruksnämnds förvaltning skall årligen granskas av två av

de jordägande socknemännen utsedda revisorer, som hava att över granskningen

avgiva revisionsberättelse. Denna skall framläggas å kommunalstämma

med de jordägande socknemännen, som därvid hava att fatta de

beslut, vartill revisionsberättelsen kan föranleda. Ifrågavarande jordbruksnämnder

handhava förvaltningen av vissa fastigheter, som vederbörande

jordägande socknemän förvärvat, ävensom av de anslag från här avsedda

socknars besparingsskogars och skogsmedelsfonders avkastning, som årligen

ställas till vederbörande jordägares disposition.

Vid behandling av frågor rörande besparingsskogarna eller av dessas avkastning

bildade fonder äga vederbörande jordägare rösta efter reducerat

jordtal. Till skydd för de mindre jordägarna hava dock i vissa reglementen

stadgats inskränkningar i rätten att rösta efter sagda grund.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

45

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs ■ socknars besparingsskog och skogs
medelsfond.

Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog avsattes, såsom

förut nämnts, vid storskifte inom socknarna på grund av föreskrift i Kungl.

Maj:ts brev den 9 november 1861. I brevet meddelades även bestämmelse angående

besparingsskogens vård, i vilket avseende stadgades, att vederbörande

krono- och jägeribetjäning skulle äga hålla tillsyn och vård å besparingsskogen

på sätt angående häradsallmänningar då vore eller framdeles kunde varda

stadgat. Vid tiden för meddelandet av nämnda bestämmelse gällde i fråga om

tillsyn och vård av häradsallmänningar vissa föreskrifter i skogsordningen

den 1 augusti 1805 jämte andra författningar. Dessa föreskrifter upphävdes

emellertid genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket, vilken förordning i kapitel II upptog stadganden

angående häradsallmänningar. 1866 års förordning ersattes sedermera

genom förordningen i samma ämne den 26 januari 1894 (nr 17), vars

bestämmelser angående häradsallmänningar i sin tur upphävdes genom lagen

den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar. Sistnämnda lag, som

ännu gäller, äger emellertid ej tillämpning å Svärdsjö, Envikens och Svartnäs

socknars besparingsskog utan i fråga örn tillsyn och vård av denna skola

enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1932 bestämmelserna om häradsallmänningar

i kapitel II av förordningen den 26 januari 1894 fortfara

att gälla.

Beträffande häradsallmännings vård och förvaltning stadgas i 1894 års

skogsordning, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad samt behandlas

efter sådan på vetenskapliga regler grundad, för olika ortsförhållanden

lämpad hushållningsplan, som avser skogens framtida bestånd och högsta

avkastning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylik plan

samt att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen

med häradsallmänning kunna finnas nödiga. Förvaltningen av häradsallmänning

ombesörjes enligt skogsordningen principiellt av skogsstaten, men

delägarna i allmänningen hava medgivits rätt att själva övertaga förvaltningen

under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fastställts

samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts. Har

förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid vederbörande skogsstatstjänstemän

hålla uppsikt över att de i avseende å skogshushållningen

meddelade föreskrifter noggrant iakttagas. Enligt skogsordningen äga delägarna,

vare sig allmänningen förvaltas av dem eller av skogsstaten, att årligen

genom ombud, valda socknevis, medelst omröstning efter oförmedlade

hemmantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmänningen

utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglementet för allmänningen

annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna saint

fastställes av länsstyrelsen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Nu angivna bestämmelser i 1894 års skogsordning överensstämma med

motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning. Med stöd av sistnämnda

skogsordning har förut omförmälda reglemente för Svärdsjö, Envikens och

Svartnäs socknars besparingsskog fastställts av länsstyrelsen den 18 juli

1870 och gillats av Kungl. Maj:t den 19 juli 1872.

I anslutning till den i skogsordningarna medgivna rätten för delägarna i

häradsallmänning att själva övertaga förvaltningen av allmänningen stadgas

i reglementet, att Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog

skall stå under vård och skötsel samt förvaltning av en av delägarna

vald allmänningsstyrelse. Denna skall bestå av en ordförande och fyra ledamöter,

vilka årligen på sätt i skogsordningarna stadgas utses genom sockneombud

medelst omröstning efter socknarnas »oförmedlade hemmantal».

Vid valet skall tillses, att båda socknarna bliva representerade i styrelsen.

Det åligger allmänningsstyrelsen att i allo vårda, sköta och förvalta besparingsskogen

i överensstämmelse med lag och allmänna författningar samt

fastställda hushållningsplaner och vederbörandes utfärdade särskilda resolutioner.

Den enligt hushållningsplanen och särskilda resolutioner till avverkning

anslagna skogen skall — sedan därifrån undantagits det virke, som

erfordras till broar och andra för »häradet» gemensamma byggnader — försäljas

å offentlig auktion till den högstbjudande. Sådan auktion hålles i

styrelsens närvaro å ställe, som av styrelsen bestämmes.

För bevakning av besparingsskogen skall enligt reglementet vara anställd

en skogvaktare för envar av de två skogstrakter, som ingå i skogen. Skogvaktarna

tillsättas av allmänningsstyrelsen och stå under dess ordförandes

lydno och inseende.

Beträffande användningen av avkastningen från besparingsskogen samt

skogens av sådan avkastning bildade »räntebärande fond» föreskrives i reglementet,

att av skogens avkastning skola i första rummet gäldas kostnaderna

för skogspersonalens avlöning och deras bostäders underhåll, för skogsodling,

avdikning, bäckrensning, upphuggning av skogseffekter, virkesförsäljning

och tillsyn vid avverkning ävensom övriga av hushållningsplanen

eller särskilda föreskrifter föranledda åtgärder eller företag. Skulle skogens

årliga avkastning vara otillräcklig för gäldandet av förenämnda kostnader,

må härför användas den årliga räntan av skogens räntebärande fond. Sedan

berörda kostnader guldits, må vad som återstår av skogens avkastning

och räntemedel fördelas på delägarna efter »det oförmedlade hemmantalet»,

delägarna dock obetaget att för fondering, inköp av skogsmark eller annat

för skogens befrämjande nyttigt ändamål använda viss del av den behållna

skogsavkastningen eller ränteinkomsten. Enligt av styrelsen för besparingsskogen

till kommissionen lämnad upplysning har den avkastning från skogen

och skogens räntebärande fond, som utdelats till delägarna, städse fördelats

mellan dessa efter det reducerade jordtal, som låg till grund för storskiftet.

I fråga om förvaltningen av berörda räntebärande fond stadgas i reglementet,

att det åligger styrelsen att under samma ansvar som kronans upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

47

bördsmän förvalta »allmänningsfemden» jämte de medel, som inflyta till

densamma, samt utlåna medlen mot fullgod säkerhet till högsta ränta, vilken,

såvitt ske kan, icke må understiga fem procent.

För granskning av allmänningsstyrelsens räkenskaper och förvaltning

skola efter enahanda grund som för val av styrelseledamöter är föreskriven

utses två revisorer. Dessa skola inom viss tid efter räkenskapernas mottagande

till styrelsen avlämna sina anmärkningar över dessa och styrelsens

förvaltning, varefter frågan om decharge åt styrelsen prövas av delägarna.

Alhnänningsskogarna och de av dessas avkastning bildade

skogsmedelsfonderna.

För alhnänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län gäller, såsom

förut nämnts, förordningen angående dessa skogar den 18 juni 1920

(nr 331).

Rörande vården och förvaltningen av allmänningsskog stadgas i förordningen

följande. Allmänningsskog skall behandlas enligt hushållningsplan,

som, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt

samma grunder som för kronopark. Förslag till hushållningsplan skall

uppgöras efter förordnande av domänstyrelsen. Det tillkommer styrelsen

att, sedan förslaget granskats av vederbörande Överjägmästare, med nödiga

befunna ändringar och tillägg fastställa detsamma till ledning och efterrättelse

vid skogens skötsel. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen

och dess tillämpning skall meddelas av domänstyrelsen. Allmänningsskog

skall stå under skogsstatens uppsikt och kontroll och skall, där ej särskild

förvaltare för densamma anställts, jämväl stå under skogsstatens vård och

förvaltning, därvid omhänderhavda medel redovisas till vederbörande länsstyrelse.

All avverkning å allmänningsskog skall ske efter utsyning, därvid

träd, som vid roten hålla 15 centimeter eller mera i genomskärning, skola

särskilt stämplas. — För varje allmänningsskog skall utfärdas särskilt reglemente.

Förslag till sådant reglemente skall uppgöras av vederbörande

länsstyrelse efter delägarnas hörande samt underställas Kungl. Maj:ts prövning

och fastställelse. I alla frågor rörande allmänningsskogen skall delägarnas

beslutanderätt, där icke i reglementet är annorlunda stadgat, utövas

av en av dem utsedd allmänningsstyrelse. De närmare föreskrifterna angående

denna styrelse, dess verksamhet m. m. meddelas i reglementet. Beträffande

allmänningsskog, som står under skogsstatens vård och förvaltning,

äga delägarna med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma

örn utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den, som

åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning, skogsstatstjänsteman

på grund härav kan komma att taga med skogens skötsel, skall av

allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med belopp, som fastställes

av Kungl. Majit på förslag av domänstyrelsen. Besluta delägarna att

för skötsel och vård av allmänningsskog, för vilken reglemente och hushållningsplan

blivit fastställda, anställa särskild förvaltare, skall allmännings
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

styrelsen ingiva förslag till vederbörande länsstyrelse rörande de avlöningsförmåner,

som för viss tid skola utgå till tjänstens innehavare. Därest länsstyrelsen

finner förslaget lämpligt, fastställer länsstyrelsen detsamma. Det

skall ankomma på länsstyrelsen att förordna om tjänstens uppehållande.

För sådant ändamål skola av delägarna till länsstyrelsen överlämnas för

tjänstens erhållande ingivna ansökningar jämte förslag till dess besättande

för den tid, för vilken avlöningsförmåner fastställts. Behörig till erhållande

av förordnande å tjänsten är endast den, vilken fullgjort vad som erfordras

för vinnande av anställning såsom jägmästare. Därest delägarna förena

sig därom, må samme person kunna utses till förvaltare för två eller

flera allmänningsskogar inom samma län. För allmänningsskog anställd

särskild förvaltare är, på sätt i vederbörande reglemente närmare bestämmes,

redovisningsskyldig inför länsstyrelsen och allmänningsstyrelsen. Sådan

förvaltare åligger därjämte att årligen till vederbörande Överjägmästare

avgiva i samråd med allmänningsstyrelsen uppgjort utsyningsförslag, som

skall prövas och fastställas av domänstyrelsen. Därest delägarna icke skulle

på ett tillfredsställande sätt handhava av dem med biträde av särskilt antagen

förvaltare utövad vård och förvaltning av allmänningsskog, äger Kungl.

Maj:t på anmälan av vederbörande länsstyrelse eller domänstyrelsen förordna,

att skogen skall övergå till skogsstatens vård och förvaltning. Därefter

må icke delägarna utan tillstånd av Kungl. Majit ånyo övertaga sådan

vård och förvaltning. Bevakare å allmänningsskog skall enligt förordningen

antagas, då skogen står under skogsstatens vård och förvaltning, av domänstyrelsen

efter förslag av vederbörande jägmästare och Överjägmästare. Står

allmänningsskog under delägarnas vård och förvaltning, tillkommer det däremot

vederbörande länsstyrelse att på förslag av allmänningsförvaltaren efter

överjägmästarens hörande antaga bevakare å allmänningen. Alla kostnader

för bevakning skola städse bestridas av allmänningen medel. — Vissa förvaltningsfrågor

hava i förordningen gjorts till föremål för mera ingående

reglering. Beträffande försäljning från allmänningsskog av virke, avverkat

enligt fastställd hushållningsplan, stadgas sålunda i förordningen, att dylik

försäljning skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen

fastställda av vederbörande länsstyrelse, ske å offentlig auktion

inför länsstyrelsen, som i närvaro av överjägmästaren och ombud för

delägarna prövar avgivna anbud. I avseende å försäljning från allmännmgsskog

av virke m. m. under hand äga jägmästare samt, där i reglementet ej

annorlunda bestämmes, allmänningsförvaltare enahanda befogenhet, som

är medgiven för jägmästare beträffande kronopark. Under vilka förutsättningar

och villkor annan försäljning eller ock upplåtelse av nyttjanderätt

eller rätt till jakt eller fiske må äga rum från allmänningsskog bestämmes i

reglementet. Vidare föreskrives i fråga örn fastställande av utgiftsstat för

allmänningsskog, att det åligger allmänningsstyrelsen att årligen i samråd

med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas

hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse före den

1 november insända förslag till sådan stat för nästkommande år.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

49

Avkastningen från allmänningsskog skall, enligt vad i förordningen stadgas,

förvaltas jämlikt grunder, som angivas i reglementet. Av sådan avkastning

skola i första liand gäldas kostnader för skogsindelning och hushållningsplan

jämte de årliga utgifterna för förvaltning och bevakning, för

underhåll av den för allmänningsskogen särskilt anställda personalens boställen

samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning

och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda

kostnader. Angående användningen av vad därefter må återstå av

avkastningen skola bestämmelser meddelas i reglementet.

Med stöd av stadgandena i förordningen har Kungl. Majit, såsom i det föregående

nämnts, utfärdat reglementen för samtliga ifrågavarande allmänningsskogar

och de av skogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna.

Med avseende å vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och

skogsmedelsfonderna upptaga gällande reglementen i första hand föreskrifter

rörande allmänningsstyrelsernas sammansättning och sättet för dessas

utseende samt styrelsernas åligganden.

I förstnämnda två hänseenden gäller såsom regel, att allmänningsstyrelse

skall bestå av tre ledamöter med lika antal suppleanter, vilka samtliga utses

å allmänningsstämma för en tid av två år. Enligt reglementet för nybyggarnas

särskilda allmänningar skall dock allmänningsstyrelse bestå av

fem ledamöter jämte lika antal suppleanter, av vilka ordföranden och två

ledamöter jämte tre suppleanter utses av länsstyrelsen samt två ledamöter

jämte två suppleanter väljas å allmänningsstämma, samtliga likaledes för

två år.

Beträffande allmänningsstyrelses åligganden innehålla reglementena detaljerade

bestämmelser. Enligt dessa tillkommer det allmänningsstyrelse

att i samråd med vederbörande skogsstatstjänsteman eller, om allmänningsskogen

ställts under särskild förvaltare, med denne uppgöra utsyningsförslag,

att, därest delägarna beslutat anställande av särskild förvaltare, till

länsstyrelsen ingiva förslag till de avlöningsförmåner, som för viss bestämd

tid skola utgå till tjänstens innehavare, att från sådan förvaltare emottaga

redovisning för föregående året och besluta eller vägra ansvarsfrihet därför

samt härom, med biläggande av redovisningen, framlägga berättelse till den

ordinarie allmänningsstämman, att till länsstyrelsen för dess prövning och

avgörande avgiva förslag till avlöning åt fast anställd bevakare ävensom

förslag till pensionering av förvaltare och fast anställd bevakare, att till

länsstyrelsen i god tid avgiva förslag till försäljningsvillkor för avverkning,

som skall försäljas å offentlig auktion inför nämnda styrelse, att årligen i

samråd med vederbörande jägmästare eller allmänningsförvaltare efter delägarnas

hörande uppgöra och till länsstyrelsen för prövning och fastställelse

före viss dag insända förslag till utgiftsstat för allmänningsskogen för

nästkommande år samt att iakttaga och bevaka allmänningens rätt och

bästa samt själv eller genom ombud för allmänningen kära och svara.

Bihang lill riksdagens protokoll 10.">8. 1 sami. Nr 267.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I reglementena angives vidare, vilka frågor delägarna hava att själva avgöra

och i vilka allmänningsstyrelsen således ej äger fatta beslut och sättet

för utövande av delägarnas beslutanderätt i dylika frågor. I det förra

hänseendet stadgas, att delägarna hava att besluta, förutom rörande val av

ledamöter och suppleanter i allmänningsstyrelse samt vissa andra val, bland

annat jämväl angående fråga om anställande av särskild allmänningsförvaltare

eller örn överenskommelse med vederbörande skogsstatstjänsteman

om utövande av förvaltningsverksamhet beträffande skogen utöver den,

som åligger honom på grund av hans tjänst, ävensom rörande fråga om

upplåtelse av rätt lill jakt eller fiske å allmänningsskogen. I det senare

hänseendet stadgas, att delägarnas beslutanderätt i nyssangivna frågor utövas

å allmänningsstämma. Å sådan stämma förrättas val av ordförande

och vice ordförande efter huvudtalet men vid andra val ävensom vid övriga

beslut utgör delaktigheten grund för omröstningen.

I anslutning till bestämmelserna i förordningen upptaga reglementena

jämväl ingående föreskrifter rörande användningen av allmänningsskogarnas

och skogsmedelsfondernas avkastning samt dessa fonders förvaltning.

Enligt reglementena skall allmänningsskogs avkastning i första rummet

användas till gäldande av de i förordningen angivna kostnaderna för skogens

vård och förvaltning, däruti inbegripen ersättning för av tjänstemän hos

länsstyrelsen utfört arbete med skogsavkastningens försäljning. Beträffande

avkastningens användning i övrigt upptagas i viss mån skilda bestämmelser

i olika reglementen. I reglementena för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks,

Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala, Junosuando och Tärendö

socknars allmänningsskogar stadgas, att vad av avkastningen återstår, sedan

förut angivna ändamål tillgodosetts, skall tillgodoföras skogsmedelsfonden,

i den mån icke länsstyrelsen, då fonden överstiger visst minimibelopp, av

särskilda skäl medgiver avkastningens användning för samma ändamål, vartill

fondens avkastning må användas. Enligt reglementena för Dorotea övre,

Vilhelmina övre och Sorsele övre samt Tärna och Stensele allmänningsskogar

och skogsmedelsfonder skall vad som återstår av avkastningen, efter

det förut angivna kostnader guldits, disponeras sålunda, att en fjärdedel

tillgodoföres skogsmedelsfonden samt återstoden användes och fördelas på

enahanda sätt som i reglementet stadgas angående skogsmedelsfondens avkastning.

Vid fall av nöd äger dock länsstyrelsen förordna om sådan användning

eller fördelning även av förstnämnda fjärdedel. Vad angår nybyggarnas

särskilda allmänningar har skogsmedelsfond ej bildats för någon

av dessa, vadan reglementet för samma allmänningar ej upptager föreskrift

örn avsättande av någon del av avkastningen från sådan allmänning till

skogsmedelsfond. Enligt berörda reglemente skall vad av avkastningen

återstår, sedan förenämnda kostnader för allmänningens vård och förvaltning

guldits, användas till förbättrande av delägarnas nybyggen, särskilt deras

byggnader och odling, samt för anläggande av för dem erforderliga

vägar och dylikt, allt enligt de närmare föreskrifter, länsstyrelsen efter all
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

51

männingsstyrelsens hörande meddelar. Har delägare av allmänna medel

uppburit s. k. byggnadslån, skall, så länge detta ej till fullo återbetalats, till

betalande av annuitet å amorteringsdeleu å lånet samt ränta oell avbetalning

å stående delen i främsta rummet användas a lantagaren belöpande

andel av avkastningen från allmänningen, i den mån nybyggaren eljest skulle

varit berättigad att omedelbart bekomma densamma. Avkastningen från

här avsedd allmänning skall enligt reglementet förvaltas av länsstyrelsen på

det för delägarna mest ändamålsenliga och betryggande sättet.

Vad härefter angår användningen av avkastningen från skogsmedelsfonderna

gälla enligt reglementena jämväl härutinnan i viss mån olika bestämmelser

för olika fonder. Med hänsyn till sitt innehåll i detta avseende kunna

reglementena uppdelas i två grupper. Den ena gruppen omfattar reglementena

för Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks. Gällivare och Jukkasjärvi

samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder och den

andra gruppen reglementena för Dorotea övre, \ ilhelmina övre och Sorsele

övre samt Tärna och Stensele skogsmedelsfonder. Reglementet för nybyggarnas

särskilda allmänningar upptager icke några föreskrifter i ämnet,

då, såsom förut sagts, skogsmedelsfonder för dessa allmänningar icke

bildats.

Enligt de till den förra gruppen hörande reglementena skall skogsmedelsfonds

avkastning i första rummet användas för gäldande av kostnaderna för

fondens förvaltning och alla därmed i samband stående åtgärder samt de pa

fonden belöpande utskylder så ock de kostnader och utgifter för allmänningsskogens

vård och förvaltning, som icke kunnat gäldas från skogens avkastning.

Därefter skola, i den mån fondens avkastning därtill lämnar tillgång,

i nedan angiven ordning bestridas följande utskylder: a jordbruksfastigheterna

inom socknen belöpande fastighetsbevillning, för jordbruksfastigheterna

utgående landstingsskatt, för jordbruksfastigheterna utgående bidrag till

skjutsentreprenaderna samt för jordbruksfastigheterna bestämda bidrag till

prästerskapets avlöning. Vidare må av fondens avkastning utgå visst ärligt

belopp såsom bidrag till utgörande av den de väghållningsskyldiga hemmanen

inom socknen enligt lag påvilande tunga. Detta belopp har bestämts för

Jukkasjärvi skogsmedelsfond till 10 000 kronor, för envar av Arvidsjaurs och

Arjeplogs skogsmedelsfonder till 15 000 kronor, för envar av Gällivare samt

Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder till 20 000 kronor

samt för Jokkmokks skogsmedelsfond till 30 000 kronor. Av den behållning

i avkastningen, som, sedan alla nu omförmälda utgifter blivit bestridda,

kan komma att uppstå, skola fyra tiondelar avsättas till bildande av en fond

att användas företrädesvis genom beredande av arbetsförtjänst vid inom kommunen

anordnade allmännyttiga arbeten, till befolkningens understödjande vid

missväxtår eller då allmän nöd eljest uppkommit eller hotar. När understödsfonden

uppgått till 100 000 kronor, skall vidare avsättning till densamma ej äga

rum. I den mån nämnda belopp kan komma att genom anlitande förminskas

eller helt och hållet användas, skall denna fond genom årliga avsättningar,

på sätt förut bestämts, återbringas till berörda belopp. Återstående delen av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsmedelsfondens avkastning skall användas lill andra för delägarna och

kommunen nyttiga ändamål, såsom jordbrukets befrämjande genom understöd

till utdikningar, genom odlingsföretags uppmuntrande eller annorledes,

boskapsskötselns befrämjande, kommunikationsväsendets utveckling särskilt

genom understöd till byvägars anläggande, strömrensningar m. m. ävensom

till bidrag vid utgörande av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma

beslutit. Enligt reglementena må dock fondens avkastning icke användas

för sådant kommunalt ändamål, för vilket kommunens medlemmar

enligt lag äro underkastade uttaxering, med mindre hela utskyldsbeloppet

för samma ändamål och således jämväl den del därav, som belöper på icke

jordägande medlemmar av kommunen, tages av fondens avkastning.

I reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt

Tärna och Stensele skogsmedelsfonder stadgas rörande användningen av

skogsmedelsfonds avkastning, att — sedan sådana utgifter för fonden och

vederbörande allmänningsskog, som angivas i förstberörda grupp reglementen,

blivit av fondens avkastning guldna — återstoden av avkastningen skall

disponeras sålunda, att en tiondel lägges till fondens kapital samt nio tiondelar

tillsammans med vad av allmänningsskogens behållna avkastning icke

skall avsättas till fonden användas till gäldande av för jordbruksfastigheterna

inom socknen utgående landstingsskatt samt för jordbruksfastigheterna bestämda

bidrag till prästerskapets avlöning. Vad därefter av den gemensamma

avkastningen kan återstå skall fördelas å delägarna i allmänningsskogen efter

vars och ens delaktighet däri.

Enligt reglementena ankommer det på länsstyrelsen att besluta angående

användningen av fondernas avkastning inom den ram, som uppdragits i reglementena.

I fråga om Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi

samt Pajala, Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder

gäller, att allmänningsstyrelsen skall årligen avgiva förslag till användning

av skogsmedelsfondens avkastning, såvitt angår bidrag till väghållningstungan

eller för delägarna och kommunen nyttiga ändamål eller bidrag vid utgörande

av utgifter, som socknens kommunal- eller kyrkostämma beslutit.

över förslaget skola allmänningsdelägarna yttra sig. Enskild delägare i fonden

må även avgiva förslag i ämnet.

Reglementena för Dorotea övre, Vilhelmina övre och Sorsele övre samt

Tärna och Stensele skogsmedelsfonder medgiva, att de särskilda skogsmedelsfondernas

kapital delvis anlitas för bestridande av vissa utgifter för vederbörande

fonder eller allmänningsskogar ävensom för vissa andra i reglementena

angivna ändamål. Enligt reglementena äger sålunda länsstyrelsen, därest

något år avkastningen av allmänningsskogen och å skogsmedelsfonden icke

skulle förslå till gäldande av kostnader och utgifter för skogens eller fondens

vård och förvaltning eller å skogen eller fonden belöpande utskylder och

onera, förordna om dessa kostnaders och utgifters bestridande ur skogsmedelsfonden.

Vidare äger länsstyrelsen att för lindrande av svårare nöd bland

allmänningsskogens delägare, efter det allmänningsstyrelsen lämnats tillfälle

yttra sig i saken, antingen till fördelning utan återbetalningsskyldighet mellan

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

53

delägarna i förhållande till vars och ens delaktighet i samfälligheten disponera

intill 10 procent per år eller i fråga om Tärna och Stensele skogsmedelsfond

intill 20 procent per år av skogsmedelsfondens kapital eller såsom lån

mot borgenssäkerhet utlämna belopp till delägare, som därom ansöker. Dylika

lån utlämnas, om ej länsstyrelsen för särskilt fall annorlunda bestämmer,

på en tid av högst tre år samt löpa med skälig ränta, därest icke med

hänsyn till ömmande omständigheter räntefrihet, efter allmänningsstyrelsens

hörande, medgives. Därjämte må lån mot intecknings- eller annan säkerhet

utlämnas av länsstyrelsen till sammanslutning av personer inom orten med

uppgift att genom anläggande och drivande av mejeri eller genom andra företag

främja den skogs- och jordbrukande ortsbefolkningens bästa, därest det

avgörande inflytandet över skötseln av verksamheten ifråga utövas av delägare

i allmänningsskogen. Lån till dylika sammanslutningar må dock icke

utlämnas till sammanlagt högre belopp än som motsvarar högst 20 procent

av skogsmedelsfondens kapital. Fondens av länsstyrelsen förvaltade kontanta

medel må icke genom utlämnande av bidrag eller lån, som nu nämnts, nedbringas

under visst i reglementet angivet minimibelopp. Detta belopp utgör,

såsom tidigare angivits, för Dorotea övre skogsmedelsfond 5 000 kronor, för

Vilhelmina övre skogsmedelsfond 30 000 kronor, för Tärna och Stensele skogsmedelsfond

50 000 kronor och för Sorsele övre skogsmedelsfond 25 000 kronor.

Förvaltningen av skogsmedelsfonderna och förenämnda understödsfonder

har i reglementena uppdragits åt vederbörande länsstyrelser. I fråga örn

Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi samt Pajala,

Junosuando och Tärendö socknars skogsmedelsfonder gäller dock, att länsstyrelsen

vid förvaltningen av sådan skogsmedelsfond samt därav bildad understödsfond

skall biträdas av en ekonominämnd. Denna nämnd skall bestå

av tre av delägarna utsedda ledamöter med tre suppleanter för dem, vilka

alla utses för en tid av två år.

Beträffande redovisningen för skogsmedelsfonds och understödsfonds förvaltning

föreskrives i reglementena, att länsstyrelsen skall låta uppgöra och

före den 1 april till allmänningsstyrelsen överlämna en tablå över fondernas

inkomster, utgifter och tillgångar samt en beräkning över löpande årets inkomster,

vilken tablå skall av allmänningsstyrelsen framläggas å ordinarie

allmänningsstämman. Därest å stämman beslutas uttalande i anledning av

tablån, skall protokoll däröver insändas till länsstyrelsen, som förordnar om

den åtgärd i anledning därav, som kan finnas skälig, eller ock hänvisar delägarna

att i händelse av befogenhet fullfölja sin talan i vederbörlig ordning

efter anmärkningens beskaffenhet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas belägenhet

och areal m. m.

Innan jag närmare ingår på kommissionens lagförslag torde jag även

böra i anslutning till kommissionens betänkande lämna en redogörelse för

ifrågavarande skogars belägenhet samt areal och clennas fördelning å olika

ägoslag.

Besparingsskogarna äro till största delen belägna i Kopparbergs läns västra

och nordvästra delar. Här ligga Venjans, Lima, Transtrands, Älvdalens samt

Särna och Idre socknars besparingsskogar, vilka tillsammans omfatta cirka

70 procent av besparingsskogarnas totala areal. Nu angivna besparingsskogar

hava utlagts inom ett bälte, som sträcker sig från gränsen mot Värmland

och Norge i väster till Österdalälven i öster samt från Malungs och Järna

socknar i söder till gränsen mot Härjedalen i norr. Älvdalens sockens besparingsskog

sträcker sig dock med två skiften öster om österdalälven. Av återstående

besparingsskogar ligga Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars i

Kopparbergs läns östra del invid eller i närheten av sjöarna Balungen och

Storsjön samt Orsa sockens på ömse sidor om länets gräns i norr mot Gävleborgs

län. Sistnämnda besparingsskog omfattar sålunda även vissa trakter

av Gävleborgs län. I detta län ligger även Hamra kapellags besparingsskog,

vilken gränsar intill Orsa sockens besparingsskog.

Allmänningsskogarna äro till största delen belägna inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Inom Västerbottens läns lappmark förekomma

allmänningsskogar inom Dorotea, Vilhelmina, Tärna, Stensele och

Sorsele socknar. Bortsett från vissa mindre skogstrakter i Stensele och

Sorsele socknar ligga i sistnämnda län samtliga allmänningsskogar ovan

odlingsgränsen. Skogarna hava i allmänhet utlagts i större skiften omedelbart

ovanför nämnda gräns. Skogarna äro belägna invid sjöar och vattendrag

tillhörande Ångerman-, lime- och Vindelälvarnas vattensystem. I

Norrbottens län hava allmänningsskogar avsatts inom länets lappmark i

Arvidsjaurs, Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi socknar samt

inom länets kustland i Pajala, Junosuando och Tärendö socknar. De i lappmarken

utlagda allmänningsskogarna ligga till huvudsaklig del nedom odlingsgränsen.

Endast delar av Jukkasjärvi, Arjeplogs och Jokkmokks allmänningsskogar

äro belägna ovan sagda gräns. Allmänningsskogarna i Norrbottens

län ligga mera spridda än motsvarande skogar i Västerbottens län.

Av Arvidsjaurs, Jokkmokks, Gällivare och Jukkasjärvi allmänningsskogar

hava betydande områden utlagts invid eller i närheten av lappmarksgränsen

mot kustlandet.

Besparingsskogarnas och allmänningsskogarnas areal uppgår till sammanlagt

711,507.78 hektar, därav å besparingsskogarna belöpa 275,833.14

hektar och å allmänningsskogarna 435,674.64 hektar. Besparingsskogarna

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

55

äro, såsom nyss berörts, till övervägande delen belägna inom Kopparbergs

län. Allenast Hamra kapellags besparingsskog nied en areal av 3,626 hektar

samt viss del av Orsa sockens besparingsskog, vilken del omfattar 41,466.55

hektar, ligga inom Gävleborgs län. Den produktiva skogsmarken å besparingsskogarna

uppgår till 197,573.83 hektar, därav 191,985.03 hektar utgöra

skogbeväxt och 5,588.80 hektar kal mark. Endast en ringa del av

besparingsskogarna eller 218.91 hektar utgöras av annan produktiv mark

än skogsmark. Den till impediment hänförliga marken å dessa skogar

omfattar däremot den betydande arealen av 78,040.40 hektar.

Av allmänningsskogarna ligga 4 med en areal av 127,084 hektar i Västerbottens

län och 9 med en areal av 308,590.64 hektar i Norrbottens län. Den

produktiva skogsmarken å allmänningsskogarna utgör 318,862.94 hektar, därav

314,715.01 hektar äro skogbeväxt och 4,147.93 hektar kal mark. Av annan

produktiv mark än skogsmark finnas å dessa skogar 3,397.34 hektar. Förekomsten

av impediment är även å allmänningsskogarna avsevärd eller

113.414.36 hektar. Av impedimentarealen faller den övervägande delen eller

89.573.36 hektar å allmänningsskogarna i Norrbottens län.

Besparingsskogarna och allmänningsskogarna representera betydande värden.

Skogarnas taxeringsvärden uppgå sammanlagt till ej mindre än

16,460,900 kronor, därav omkring två tredjedelar eller 10,720,400 kronor

belöpa å besparingsskogarna. I sistnämnda belopp ingår markvärde med

2,444,500 kronor och skogsvärde med 8,275,900 kronor. Motsvarande siffror

för allmänningsskogarna äro 1,369,900 och 4,370,600.

Kommissionen har i sitt betänkande även framlagt vissa statistiska utredningar

rörande åtskilliga skog sbiologiska förhallanden å besparingsskogarna

och allmänningsskogarna. I fråga om dessa utredningar tillåter jag mig

hänvisa till betänkandet (sid. 79—91). Därjämte har kommissionen verkställt

undersökning rörande inköp av mark, som verkställts av ägarna till

ifrågavarande skogar (sid. 92—101). Till denna undersökning återkommer

jag i det följande i sammanhang med behandlingen av vissa av kommissionen

föreslagna bestämmelser rörande införlivning av mark med ifrågavarande

skogar.

Behovet av revision av nuvarande bestämmelser rörande

besparingsskogar och allmänningsskogar. I

I motiveringen till det av kommissionen framlagda lagförslaget har kommissionen

i första hand diskuterat, huruvida behov förelåge av nya bestämmelser

rörande ifrågavarande skogar. Kommissionen har härom i huvudsak

anfört:

Rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna funnes icke någon

allmän författning. Bestämmelserna i detta hänseende vore upptagna

i de för de olika skogarna vid skilda tillfällen utfärdade reglementena,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vad anginge allmänningsskogarna hade visserligen de grundläggande stadgandena

i ämnet inrymts i en för skogarna gemensam författning, förordningen

den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län, men även beträffande dessa skogar hade ett flertal viktiga

förvaltningsbestämmelser meddelats i de reglementen, som tid efter

annan fastställts för de särskilda skogarna. En följd av den ordning, vari

gällande stadganden angående besparingsskogarna och allmänningsskogarna

tillkommit, vore, att stadgandena vore av mycket skiftande innehåll såväl

i fråga om de särskilda grupperna skogar som beträffande olika skogar,

tillhörande samma grupp. Då skogarna bildats på i stort sett enahanda

sätt och vöre av samma rättsliga karaktär samt inom de olika grupperna

jämväl vore i skogligt avseende likartade, vore en dylik växling i stadgandenas

innehåll ^ ej påkallad av sakliga skäl. Lagstiftningen på området

hade genom mångfalden av olika regler blivit mycket svåröverskådlig och

delvis även otydlig. Med hänsyn till ifrågavarande skogars omfattning och

stora allmänna betydelse vore det i hög grad önskvärt, att klara och i

möjligaste mån enhetliga bestämmelser gällde rörande dem samt att de för

skogarna gemensamma stadgandena upptoges i allmän författning. Detta

önskemål vore desto mera framträdande, som i fråga om en annan grupp

menighetsskogar, häradsallmänningarna, överskådliga och enhetliga bestämmelser

nyligen meddelats genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

Men även fran andra än formella synpunkter lämnade de nu gällande

bestämmelserna rörande besparingsskogar och allmänningsskogar rum för

befogade erinringar.

Enligt de för besparingsskogarna fastställda reglementena tillkomme det

i regel vederbörande länsstyrelse att hava överinsende över dessa skogars

vård och förvaltning. I enlighet härmed hade länsstyrelsen, bland annat,

att övervaka, att de för skogarna fastställda hushållningsplanerna riktigt

tillämpades, samt, i vissa fall, att fastställa de förslag till utsyning eller skogsvårdsarbeten

å skogarna, som upprättats av skogsförvaltarna. Uppenbart

vore, att, då skoglig fackkunskap i allmänhet ej funnes företrädd hos länsstyrelse,

denna myndighet vöre mindre lämpad att handhava dylika uppgifter.

I fråga om allmänningsskogarna gällde, att domänverkets tjänstemän

skulle utöva uppsikt och kontroll över skogsskötsel å dem samt, i

'' issa fall, jämväl handhava skogarnas förvaltning. Då skogarna innehades

av enskilda med äganderätt eller därmed jämförlig rätt samt skogarnas

avkastning i sin helhet bomme delägarna eller ortsbefolkningen till godo,

syntes tillräcklig anledning ej föreligga att betunga domänverket med kontroll-

eller förvaltningsuppgifter i fråga om dem. Erinras finge, att under

senare ar en strävan framträtt i lagstiftningen på skogsvårdens område att

underställa de enskilda skogarna i riket skogsvårdsstyrelsernas tillsyn och

frigöra den statliga skogsförvaltningen fran detta bestyr. Särskilt finge

här framhållas, att häradsallmänningarna genom lagen den 13 maj 1932

överförts till skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Med hänsyn härtill

kunde den ordning, som nu gällde i fråga om utövande av tillsyn å

besparingsskogar och allmänningsskogar, ej anses tillfredsställande.

Men ej heller det nuvarande sättet för skogarnas förvaltning vore i alla

avseenden ändamålsenligt. Den förvaltningsbefogenhet, som enligt gällande

bestämmelser tillkomme delägarna eller av dessa utsedda förvaltningsorgan,

hade sålunda i vissa fall erhållit ett väl snävt innehåll. Enligt reglementena

för flertalet av dessa skogar skulle försäljning av virke från skogarna

regelrätt äga rum a offentlig auktion, som hölles inför länsstyrelsen eller

under dess inseende eller kontroll eller av någon av länsstyrelsen förord
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267-

57

nåd auktionsförrättare. Ett dylikt försäljningssätt torde ej alltid vara ägnat

att medföra det gynnsammaste ekonomiska resultatet. Ej sällan torde försäljning

under hand kunna vara fördelaktigare, och lagstiftningen borde

därför bereda större frihet för delägarna att tillämpa en dylik försäljningsmetod.

Även i vissa andra förvaltningsfrågor, såsom beträffande verkställande

av utsyning eller skogsvårdsarbeten å skogarna eller dispositionen av

avkastningen från dem, hade i åtskilliga reglementen delägarnas eller allmänningsstyrelsernas

beslutanderätt kringskurits i alltför hög grad. I fråga

om vissa besparingsskogar syntes därjämte förvaltningens organisation

vara mindre lycklig, i det allmänningsstyrelserna ej tillerkänts den självständiga

ställning gentemot delägarna, som erfordades för att styrelserna

skulle kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sin uppgift, samt vid sidan av allmänningsstyrelserna

särskilda förvaltningsorgan inrättats, varigenom effektiviteten

och planmässigheten i förvaltningen i vissa fall minskats.

Det finge slutligen framhållas, att gällande bestämmelser rörande besparingsskogar

och allmänningsskogar i vissa avseenden vore allt för knapphändiga

och att till följd därav viktiga frågor rörande skogarnas vård och

förvaltning lämnats utan reglering. Särskilt vore att märka, att spörsmålet

om avyttring av mark från dessa skogar samt örn införlivning med dem

av mark, som av delägarna förvärvats, nästan helt förbigåtts. Det kunde

ej anses rationellt, att för avkastningsmedel inköpta områden, vilka stundom

förvärvats i syfte att arrondera skogarna, icke kunde införlivas med dessa.

Numera torde även i vissa fall förefinnas behov att kunna från ifrågavarande

skogen försälja mark, exempelvis för bostads- och odlingsändamål.

De brister i nu nämnda samt åtskilliga andra hänseenden, som vidlådde

gällande stadganden angående besparingsskogar och allmänningsskogar, framstode

i en skärpt belysning, sedan lagstiftningen rörande flertalet enskilda

skogar i landet under senare tid moderniserats och förbättrats. Det vore

uppenbarligen ett allmänt intresse av största vikt, att de omfattande och värdefulla

skogar, varom nu vore fråga, underkastades en lagstiftning, som effektivt

tryggade skogarnas ändamålsenliga vård och förvaltning.

På grund av det anförda funne kommissionen, att en genomgripande omarbetning

av bestämmelserna rörande besparingsskogarna och allmänningsskogarna

vore av behovet påkallad.

I de yttranden, som avgivits över kommissionens förslag, har från vissa håll

gjorts gällande, att den föreslagna lagstiftningen icke vore av behovet påkallad.

Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av flertalet allmänningsstyrelser för

besparingsskogarna i Kopparbergs län samt av delägare i dessa skogar. Såsom

stöd för denna ståndpunkt har i huvudsak anförts, att ett genomförande av

förslaget innebure en lagstiftning i oträngt mål. Lagstiftningen hade icke

begärts av delägarna i skogarna. Det kunde icke påvisas, att den nuvarande

ordningen vore i väsentliga delar otillfredsställande eller att förbättringar

vunnes genom förslaget. Däremot ansåges det tydligt, att förslaget icke blott

innebure en vidlyftig lagstiftning utan även avsevärda försämringar i den

rättsställning, besparingsskogarnas ägare för närvarande hade. Vissa av de

mål, vartill det föreliggande förslaget syftade, kunde vinnas genom ändringar

i gällande reglementen.

Å andra sidan har i många yttranden understrukits vikten av att en ny

lagstiftning i fråga örn besparingsskogar och allmänningsskogar komme till

stånd. Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda fram
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

hållit, att det föreliggande förslaget vore av stort värde för åvägabringande

av en ändamålsenlig reglering av lagstiftningen för ifrågavarande skogar.

Lika med kommissionen ansåge centralrådet den hittillsvarande lagstiftningen

på området genom mångfalden av olika regler vara mycket svåröverskådlig

och otydlig. Då därtill komme, att den även ur andra än rent formella

synpunkter syntes vara behäftad med avsevärda brister, ansåge centralrådet,

att kommissionen haft synnerligen goda skäl för den genomgripande omarbetning

av bestämmelserna för ifrågavarande skogar, vilken genom framläggande

av betänkandet kommit till utförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat, bland annat:

För de enskilda skogarna i riket hade statsmakterna, för befrämjande av

en god skogsvård, utfärdat långt gående kontrollbestämmelser. Vården

och förvaltningen av häradsallmänningarna, vilka i väsentliga avseenden vore

likställda med besparingsskogarna, hade reglerats i en särskild författning.

Det allmännas kontroll över besparingsskogarnas vård och förvaltning vore

däremot reglerad endast i av Kungl. Majit utfärdade reglementen. Sedan

statsmakterna visat sitt intresse för en förbättrad skogsvård genom utfärdande

av nya skogsvårdslagar för de enskilda skogarna och häradsallmänningarna

förefölle det omotiverat, att besparingsskogarna skulle lämnas helt

utanför lagstiftningen. Den starka opinion, som förefunnes hos besparingsskogarnas

ägare mot den föreslagna lagen, kunde man väl förstå. Delägarna

innehade dessa skogar med obestridd äganderätt och de misstänkte, att genomförande

av lagförslaget kunde komma att medföra ändring i nu bestående

rättsförhållanden eller en otryggare ställning angående deras rätt att förfoga

över avkastningen eller att handhava förvaltningen. Enligt länsstyrelsens

mening vore dessa farhågor obefogade. Det utarbetade lagförslaget syftade

till att i en författning sammanföra gällande skogsvårds- och förvaltningsbestämmelser.

Genom att delägarnas rättigheter, som nu vore stadgade i reglementen

fastställda av Kungl. Majit, sammanfördes i en lag, vilken icke kunde

ändras utan samfällt beslut av konung och riksdag, syntes det länsstyrelsen,

att större trygghet bereddes ägarna.

Såsom framgår av vad kommissionen anfört äro de nu gällande bestämmelserna

rörande vården och förvaltningen av besparingsskogarna och allmänningsskogarna

ur såväl materiella som formella synpunkter behäftade

med allvarliga brister. Jag vill särskilt understryka, att bestämmelserna sakna

överskådlighet och enhetlighet. Det är ock att märka, att vissa viktiga frågor

angående skogarnas vård och förvaltning lämnats helt oreglerade. Även

organisationen av skogarnas förvaltning lärer i vissa avseenden få anses otillfredsställande.

Slutligen må framhållas, att det icke torde vara ändamålsenligt,

att tillsynen över ifrågavarande skogar, vilka, såsom kommissionen

framhållit, äro av enskild natur, utövas av länsstyrelserna eller domänverkets

tjänstemän, utan torde denna böra utövas av skogsvårdsstyrelserna. Frågan

om förändrade bestämmelser rörande skogarnas vård och förvaltning har

även, såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört, sedan lång tid stått på

dagordningen. Än mera har detta spörsmål vunnit i aktualitet sedan en

annan grupp allmänningsskogar, nämligen häradsallmänningarna, med vilka

skogar besparingsskogarna och allmänningsskogarna väsentligen äro att järn
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

59

ställa, genom lagen den 13 maj 1932 (nr 107) erhållit en modern lagstiftning.

Med hänsyn till det anförda förordar jag i likhet med kommissionen,

att en omarbetning av bestämmelserna angående nyssnämnda skogar med

det snaraste kommer till stånd och att de huvudsakliga stadgandena angående

dessa skogar upptagas i en allmän författning.

Förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Jag torde härefter få övergå till en redogörelse för det inom departementet

utarbetade förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,

därvid jag ämnar först uppehålla mig vid de allmänna grunder, varpå enligt

min mening den nya lagstiftningen bör byggas.

Kommissionens förslag.

Till en början torde jag få lämna en översikt av huvudpunkterna i kommissionens

förslag i ämnet.

Den nya lagstiftningens tillämplighetsområde.

Kommissionen har i sin allmänna motivering i första rummet till behandling

upptagit frågan om den nya lagstiftningens tillämplighetsområde. Såsom

redan framgår av vad i det föregående anförts har kommissionen ansett,

att lagstiftningen bör avse besparingsskogar i Kopparbergs

och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens och

Norrbottens län. Kommissionen har emellertid föreslagit, att förutom nu

nämnda skogar jämväl samfällda husbe hovsskogar i Västerbottens

län skola innefattas under den nya lagstiftningen.

Innan jag ingår på kommissionens motivering härför torde jag i anslutning

till betänkandet få lämna en redogörelse för de samfällda husbehovsskogarnas

uppkomst och de för dem nu gällande bestämmelser.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare föreskrifter

angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker avsattes vid avvittringen inom de ovan odlingsgränsen belägna

delarna av Västerbottens läns lappmark samt de odisponerade överloppsmarkerna

inom Norrbottens läns lappmark, förutom allmänningsskogar,

jämväl s. k. husbehovsskogar. Rörande sistnämnda skogar föreskrevs i kungörelsen,

att av skogsanslag, tillkommande hemman och nybyggen, viss del

skulle utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov samt att sådan del skulle

utläggas särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande

till dess mantal (särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt

hinder mötte att utlägga all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i

närheten av inägorna, viss i förhållande till mantalet bestämd andel av skogs
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

marken skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld

husbehovs skog). På grund av denna föreskrift utlades inom Västerbottens

läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbeshovsskogar, jämväl

vissa samfällda husbehovsskogar. Enligt uppgifter i kommissionens betänkande

uppgår antalet av sistnämnda skogar inom sagda lappmark till

29 med en areal av sammanlagt 21,872 hektar, därav 18 310 hektar utgöra

produktiv skogsmark och återstående 3 562 hektar impediment. Av dessa

skogar omfattar 1 en areal överstigande 3,000 hektar, 3 en areal mellan

2,000 och 3,000 hektar, 2 en areal mellan 1,000 och 2,000 hektar samt 7

en areal mellan 500 och 1,000 hektar. De övriga äro mindre än 500 hektar.

Av de samfällda husbehovsskogarna äro 4 med en areal av 5,033 hektar

belägna inom Vilhelmina socken, 19 med en areal av 15,310 hektar inom

Tärna socken och 6 med en areal av 1,529 hektar inom Sorsele socken. Enligt

berörda uppgifter tillhöra samtliga samfällda husbehovsskogar inom Vilhelmina

socken skattehemman, under det att inom Tärna och Sorsele socknar

av de samfällda husbehovsskogarnas areal 6,310 hektar belöpa å skattehemman

och 10.529 hektar å kronohemman. Inom Norrbottens läns lappmark

utlades ej några samfällda husbehovsskogar. — En mera ingående redogörelse

för de samfällda husbehovsskogarnas uppkomst ävensom uppgifter

rörande vissa skogsbiologiska förhållanden å dessa skogar hava lämnats i

ett av kommissionen den 23 december 1936 avgivet betänkande med förslag

till lagstiftning angående de särskilda husbehovsskogarna (stat. off. utr. 1937:

5). Angående innehållet av nämnda redogörelse och uppgifter tillåter jag mig

hänvisa till nämnda betänkande (sid. 15—20 och 29—35).

I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna

samt äganderätten till dessa hava bestämmelser meddelats genom lagen den

5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden, vilken

lag i viss del ändrats genom lagen den 2 april 1937 (nr 153). Enligt 7 §

husbehovsskogslagen tillkommer andel i samfälld husbehovsskog de brukningsdelar,

för vilkas räkning skogen blivit avsatt, var efter dess mantal.

Med avseende å förvaltningen och dispositionen av samfälld husbehovsskog

innehaller samma paragraf i lagen, att område, som vid avvittringen utlagts

till sådan skog, skall bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente,

som efter delägarnas hörande fastställes av länsstyrelsen. Avverkning

å samfälld husbehovsskog må enligt 8 § i lagen äga rum allenast efter utsyning

och stämpling av vederbörande skogsstatstjänsteman, därvid skogen i

regel icke må anlitas hårdare än tillämpandet av en uthållig skogshushållning

föranleder, dock att träd aldrig må sparas så länge, att de därav taga skada

eller skogsvården eljest tillbakasättes. Det virke, som utsynas å samfälld

husbehovsskog, skall avverkas och föryttras för gemensam räkning. Delägare

är dock oförhindrad att, örn han så önskar, uttaga vad av virket belöper på

hans andel i samfälligheten. Från regeln, att samfälld husbehovsskog icke

må hårdare anlitas än tillämpande av en uthållig skogshushållning föranleder,

stadgas i 9 § ytterligare visst undantag. Uppstår till följd av vådeld, utflyttning

vid skifte eller annan sådan anledning bland delägarna behov av större

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

61

tillgång på byggnadsvirke än som vid utsyning enligt 8 § kan beredas, må

nämligen enligt 9 § vederbörande Överjägmästare kunna medgiva vidsträcktare

utsyning, där detta är förenligt med god skogsvård och kan ske utan

någon delägares förfång samt, i fall av utsyningen föranledes likvid mellan

delägarna, under förutsättning tillika, att det för den samfällda husbehovsskogen

fastställda reglementet bestämmer, huru likviden skall ske. Förutom

nu angivna stadganden upptager lagen i 10—16 §§ vissa bestämmelser, som

äro gemensamma för samfällda och särskilda husbehovsskogar. Enligt 10 §

äger Kungl. Maj:t rätt att, därest husbehovsskog finnes böra bibehållas till

skydd mot fjällgränsens nedgående samt större inskränkning i ägarens eller

åhons rätt att bruka skogen än förut i lagen sagts på grund härav prövas

vara av nöden, efter förutgången syn och undersökning förordna om den

inskränkning i förfoganderätten, som av omständigheterna påkallas. I 11 §

bemyndigas Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter rörande utsyning

och stämpling, varom i lagen förmäles. 12—16 §§ innehålla slutligen

bestämmelser om straff för olaga avverkning å samfälld eller särskild husbehovsskog

samt om åtal för sådan förseelse. — Med stöd av 11 § husbehovsskogslagen

har Kungl. Majit genom kungörelse den 8 oktober 1918 (nr

915) meddelat bestämmelser angående utsyning och stämpling å husbehovsskogarna,

vilka bestämmelser sedermera i visst avseende ändrats genom

kungörelsen den 17 mars 1933 (nr 84). I förstnämnda kungörelse stadgas,

att i fråga om utsyning och stämpling, som nyss sagts, skall, med visst

undantag beträffande särskild husbehovsskog, föreskrifterna i förordningen

den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äga tillämpning, där

annat ej är särskilt stadgat. I nämnda förordning föreskrives, bland annat,

att utsyning skall verkställas enligt avverkningsplan. Denna skall upprättas

av vederbörande skogsstatstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons

begäran eller ock, där den genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg

upprättats av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren

godkännas av domänstyrelsen.

I enlighet med föreskrifterna i husbehovsskogslagen har länsstyrelsen i

Västerbottens län fastställt reglementen den 17 mars 1919 för samfällda husbehovsskogar

inom övre delen av Sorsele socken, den 12 februari 1923 för

sådana skogar inom övre delen av Vilhelmina socken och den 26 maj 1924

för samfällda husbehovsskogar inom Stensele—Tärna avvittringslag''. Dessa

reglementen upptaga i huvudsak de i husbehovsskogslagen upptagna bestämmelserna

angående samfälld husbehovsskogs vård och förvaltning samt

äganderätten till sådan skog ävensom föreskrift, att delägarna i dylik skog

hava, i den mån ej annat framgår av reglementet, att själva utöva förvaltningen

av skogen, därvid till grund för beslutanderätten gäller andelen i

skogen. Beslutanderätten utövas å sammanträde, till vilket kallelse kan utfärdas

av envar delägare. I den mån så anses nödigt äga delägarna utse

ordförande och de övriga funktionärer, som påkallas av förekommande omständigheter.

På grund av denna bestämmelse hava enligt från vederbörande

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsstatstjänstemän infordrade uppgifter särskilda styrelser utsetts för 13

samfällda husbehovsskogar. I fråga om övriga skogar saknas styrelser.

Kommissionen har i sin motivering till förslaget att innefatta de samfällda

husbehovsskogarna under den föreslagna lagstiftningen anfört, bland annat:

I betänkandet den 23 december 1936 med förslag till lagstiftning angående

de särskilda husbehovsskogarna hade kommissionen förordat, att dessa skogar

skulle inordnas under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av

vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera

områden. I betänkandet hade kommissionen jämväl uttalat sig rörande de

samfällda husbehovsskogarnas behandling i lagstiftningsavseende och härutinnan

framhållit, att berörda skogar vore rättsligt sett av väsentligt annan

karaktär än de särskilda husbehovsskogarna och därför borde i en ny lagstiftning,

i likhet med vad som delvis skett redan i husbehovsskogslagen,

underkastas en mera ingående reglering än de senare. Denna reglering borde

enligt kommissionens mening ansluta sig till lagstiftningen rörande andra

samfällighetsskogar, för vilka särskilda bestämmelser meddelats rörande

deras vård och förvaltning, såsom besparingsskogarna i Kopparbergs och

Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens

län. Det syntes kommissionen ändamålsenligt, att spörsmålet om revision

av gällande lagbestämmelser rörande samfällda husbehovsskogar upptoges

i samband med frågan om ny lagstiftning för förstnämnda skogar.

I överensstämmelse med den uppfattning kommissionen sålunda uttalat

borde de samfällda husbehovsskogarna inrymmas under den nya lagstiftning,

som kommissionen förordat för besparingsskogar och allmänningsskogar.

De samfällda husbehovsskogarna vore såväl i rättsligt avseende som

till sin skogliga karaktär så likartade med allmänningsskogarna, att vården

och förvaltningen av båda dessa grupper skogar lämpligen borde handhavas

efter i stort sett samma regler. Det ändamål, för vilket de samfällda husbehovsskogarna

avsatts, samt de särskilda förhållanden, som eljest förelåge

i fråga om dem, borde dock självfallet uppmärksammas vid avfattningen av

den nya lagstiftningen och, i den mån omständigheterna därtill gåve anledning,

särbestämmelser meddelas rörande nämnda skogar. I

I särskilt yttrande, som fogats vid kommissionens betänkande, hava byråchefen

C. G. Cassel och hemmansägaren Ernst Johansson varit av skiljaktig

mening i fråga örn det framlagda lagförslagets tillämplighetsområde. Cassel,

med vilken Johansson instämt, har ansett, att den nya lagstiftningen icke

bör omfatta de samfällda husbehovsskogarna. Dessa borde i stället, såvitt

anginge skogsvården å desamma, införas under lappmarkslagens bestämmelser,

och i fråga om förvaltningen av desamma borde tillämpas lagen den 13

juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter. Cassel och Johansson hava till stöd forsin

mening anfört, bland annat, följande.

Vid avvittringen i de trakter, där lagen av den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar

inom vissa områden skulle äga tillämpning, hade en viss del

av det de enskilda tillerkända skogsanslaget avsatts till allmänning, varefter

återstoden lämnats till deras förfogande för avsett ändamål. I den mån som

inom det för byalaget för sagda ändamål avsatta området icke funnes erforderlig

tillgång av husbehovsvirke, hade byalaget eller understundom två eller

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

63

flera av grannarna tilldelats särskilda skiften, ofta nog belägna rätt långt

ifrån själva byn, vilka skiften benämnts samfällda liusbehovsskogar. Det

finge särskilt framhållas, att det varit beroende av en ren tillfällighet, huruvida

de eller de delägarna i ett skifteslag erhållit andel i någon samfälld byaskog.

Det hade sålunda icke varit beroende på någon särskild rättsregel, huruvida

vissa eller viss kategori utav fastighetsägare inom de vid ifrågavarande

tillfälle oavvittrade delarna av landet blivit delägare i en dylik samfälld skog.

Nu förhölle det sig också så, att dessa samfällda liusbehovsskogar icke vore

upptagna i jordregistret, icke utgjorde särskilda fastighetstaxeringsenheter

och ej heller i något annat avseende betraktades annorlunda än såsom en i

den övriga fastigheten helt integrerande del. Sålunda graverade en inteckning,

sorn en fastighetsägare sökt och erhållit, såväl dennes särskilda husbehovsskog

som ock andelen i den samfällda. Det vore svårt att inse i vilket avseende

den samfällda husbehovsskogen skulle intaga en annan rättslig ställning

till sin ägare än den särskilda husbehovsskogen. Ej heller intoge den

någon särskild ställning till staten eller det allmänna, då avkastningen från

husbehovsskogen helt finge utnyttjas av ägaren. Den omständigheten, att i

7 § lagen angående husbehovsskogar stadgades, att område, som vid avvittring

blivit till samfälld husbehovskog utlagt, skulle bibehållas oförminskat

och förvaltas enligt reglemente, som efter delägarnas hörande fastställdes av

länsstyrelsen, finge anses vara till alla delar föranledd av vid tiden för nämnda

lags tillkomst rådande förhållanden och uppfattning om nödvändigheten

att meddela vissa föreskrifter rörande samfälld skogs förvaltning. Dessa omständigheter

behövde emellertid med den utveckling, som på lagstiftningens

område ägt rum, alltsedan nämnda lag skrivits, numera icke tillmätas så stor

betydelse, att statsmakterna behövde känna sig förhindrade att för ifrågavarande

skogar åstadkomma en tidsenlig och lätt tillämpad skogslagstiftning

och förvaltningsordning.

Skogslagkommissionens föreliggande lagförslag innebure i vad detsamma

avsåge de samfällda husbehovsskogarna, så tunga och omfattande och även

dyrbara bestämmelser såväl i fråga om skogsskötseln som ock om förvaltningen,

att desamma ingalunda kunde anses motiverade för ett relativt litet

antal skogar av visserligen icke alltför små arealer, men med så ringa virkeskapital

och så lågt värde å detsamma och dess avkastning, att man enbart

av hänsyn härtill bort känna sig manad att söka en framkomlig väg för ernående

av fullt lämpliga och effektiva skogsvårdsbestämmelser och jämväl enklast

möjliga former för delägarnas handhavande av deras gemensamma egendom,

vilken i mycket stor omfattning allenast utnyttjades direkt för tillfredsställande

av fastighetens husbehov av virke. Att i detalj genomgå alla nu

avsedda bestämmelser vore icke nödvändigt, men det måste framhållas,

att varje reglerande av dessa förhållanden på sätt kommissionen föreslagit,

även örn vissa statsanslag skulle härtill vara att påräkna, i varje fall komme

att för delägarna medföra onödig omgång och även kostnader, som kunnat

undvikas.

Cassel och Johansson hade undersökt i vad mån det skulle vara möjligt att

med tillhjälp av nu gällande eller åtminstone föreslagen lagstiftning söka

åstadkomma fullt tryggande bestämmelser såväl beträffande skogsskötseln

å de samfällda husbehovsskogarna som ock beträffande förvaltningen av desamma.

I fråga örn skogsvården syntes alla skäl tala för att de samfällda husbehovsskogarna

inordnades under 1932 års lappmarkslag på sätt föreslagits i

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogslagkommissionens betänkande av den 23 december 1936 i fråga om de

särskilda husbehovsskogarna. Det borde erinras, att de samfällda husbehovsskogarna

vore till antalet allenast 29 och omfattade en areal produktiv skogsmark

av 18 310 hektar, medan de särskilda husbehovskogarna uppginge till

1 220 med en areal produktiv skogsmark av 81 495 hektar. Dessa samfällda

husbehovsskogar, vilka endast förekomme inom Västerbottens län, läge där

spridda bland de 922 där befintliga särskilda husbehovsskogar, och vad beträffade

de skogsbiologiska förhållandena, måste de samfällda husbehovs

skogarna anses fullt likartade med de särskilda husbehovsskogarna. Ur enbart

skogsvårdssynpunkt syntes därför alla skäl tala för att samma skogsvårdslag

finge gälla för samtliga husbehovsskogar. För de samfällda husbehovsskogarna

skulle härigenom vinnas en avsevärd lättnad i fråga om skogsskötseln

jämförd med det nu föreliggande lagförslaget. Skogsvårdsstyrelsen

skulle då hava att automatiskt och utan att särskilda skogsförvaltare behövde

anställas direkt omhänderhava tillsynen av skogsskötseln å dessa skogar jämlikt

1932 års lappmarkslag med vissa föreslagna ändringar. Det vore ock att

förmoda, att de samfällda husbehovsskogarna på sådant sätt och utan att

sammankopplas med sockenallmänningar och besparingsskogar skulle lättare

komma i åtnjutande av de anslag till skogsvårdsåtgärder, vilka stöde till

skogsvårdsstyrelsernas förfogande.

Beträffande förvaltningen av dessa samfällda skogar, vilka avsetts att i huvudsak

direkt utnyttjas för tillfredsställande av fastigheternas husbehov av

virke, syntes den av skogslagkommissionen föreslagna anordningen vara

synnerligen tung och omständlig och ingalunda uppbäras av något påvisat

verkligt behov, då man i stället skulle kunnat erhålla en fullt tillfredsställande

anordning genom tillämpning av lagen den 13 juni 1921 örn förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt

denna lags 1 §: 1 avsåge lagen: »Bys eller annat skifteslags samfällda

ägor, som vid skifte eller annan laga delning eller sämjedelning undantagits

för gemensamt behov eller uteslutits från delning ävensom mark, som eljest

är gemensam för två eller flera fastigheter med i övrigt skilda ägor.» Även

om man skulle vilja göra gällande, att en samfälld husbehovsskog icke vore

att helt jämställa med en bysamfällighet, syntes emellertid nämnda lagrum

mer än väl kunna vara tillämpligt beträffande nu ifrågavarande slag av

skogar.

Genom att på nu föreslaget sätt ordna lagstiftningen för de samfällda husbehovsskogarna

öppnades visserligen möjligheter för en delning av desamma,

men då det icke kunde vara av något allmänt intresse att detta fåtal skogar,

spridda än här, än där i närheten av fjällen, skulle bibehållas oskiftade,

sedan skogsskötseln å desamma blivit tillfredsställande ordnad, syntes inga

berättigade invändningar numera kunna göras mot ett upphävande av föreskrifterna

i 7 § husbehovsskogslagen. De samfällda husbehovsskogarna kunde

under sådana förhållanden alltjämt tjäna det med dem avsedda syftet,

även sedan de blivit skiftade.

De tre grupper skogar, som enligt kommissionens förslag skola inordnas

under den nya lagstiftningen, nämligen besparingsskogarna i Kopparbergs

och Gävleborgs län, allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens

län och de samfällda husbehovsskogarna i Västerbottens län, har kommissionen

i den nya lagen sammanfört under den gemensamma beteckningen

allmänningsskogar.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förvaltningen av allmännings sk o g ar na.

Kommissionens lagförslag innebär i fråga örn förvaltningen av allmänningsskogarna

i huvudsak följande. Förvaltningen av allmänningsskogarna

och vad därifrån hänflyter skall principiellt tillkomma delägarna själva.

Förvaltningsbefogenheten skall emellertid ej vara oinskränkt utan underkastas

vissa begränsningar. Delägarna skola sålunda i princip vara förhindrade

att skifta skogarna eller därifrån avyttra mark. Sistnämnda förbud skall

dock ej vara ovillkorligt. Därest delägarna missbruka sin förvaltningsbefogenhet,

skall myndighet under vissa förutsättningar äga fråntaga delägarna

förvaltningen av skogen. Delägarnas förvaltningsbefogenhet skall i första

hand utövas av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Möjlighet skall

emellertid finnas att anförtro förvaltningen av inkomst från allmänningsskogen

eller fond, som bildats av sådan inkomst, åt ett eller flera särskilda av

delägarna valda organ, benämnda ekonominämnder. Vidare skall möjlighet

finnas att helt överlämna förvaltningen av inkomst eller fond,

som nyss sagts till länsstyrelse eller annan myndighet. Det skall även

kunna bestämmas, att en eller flera ledamöter i allmänningsstyrelse eller

ekonominämnd skola utses av myndighet. Allmänningsstyrelsen skall utöva

delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag

eller för allmänningsskogen utfärdat reglemente uttryckligen förbehållits

delägarna, ekonominämnd eller myndighet. Arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse

och ekonominämnd skall regelrätt fastställas av länsstyrelsen.

Allmänningsstyrelsen skall i fråga om förvaltningen av skogen biträdas av en

skogsförvaltare med högre skoglig utbildning. I särskilt fall äger dock Kungl.

Maj:t medgiva, att person, som ej erhållit dylik utbildning men som förvärvat

omfattande praktisk erfarenhet i skogsskötsel, må förordnas såsom

skogsförvaltare. Det ankommer på länsstyrelsen att förordna skogsförvaltare

och bestämma hans avlöning. Skogsförvaltare må efter medgivande

av Kungl. Majit förordnas gemensamt för två eller flera allmänningsskogar

inom samma län. För bevakning av allmänningsskog skola anställas skogvaktare

till det antal länsstyrelsen bestämmer. Även skogvaktarna skola

förordnas av länsstyrelsen. Innan förvaltare eller skogvaktare förordnas

skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att avgiva förslag å vederbörande

befattningshavare. Allmänningsskogarna skola skötas efter hushållningsplaner

som fastställas av skogsvårdsmyndighet. Därest åtgärd, som enligt

fastställd hushållningsplan eller eljest meddelade föreskrifter, eftersättes,

må länsstyrelse förelägga allmänningsstyrelsen vid vite att företaga åtgärden.

Skulle allmänningsstyrelsen trots vitesföreläggande tredskas, må länsstyrelsen

jämte utdömandet av vite förordna att allmänningsskogens förvaltning

skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.

För varje allmänningsskog skall utfärdas reglemente innehållande närmare

föreskrifter rörande förvaltningen av allmänningsskogen och vad därifrån

härflyter. Förslag till reglemente skall upprättas av delägarna och fast
Dihang

lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 267. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ställas av Kungl. Majit. Ändring av fastställt reglemente må då skäl därtill

äro medgivas av Kungl. Majit efter delägarnas hörande.

Kommissionen har i sitt betänkande utgått ifrån, att kostnaderna för förvaltningen

av allmänningsskogarna såsom regel skola gäldas av inkomsterna

från skogarna eller de därav bildade skogsmedelsfonderna. Emellertid har

kommissionen ansett, att i fråga om allmänningsskogarna i Västerbottens

län, med undantag av Dorotea övre allmänningsskog, samt beträffande de

samfällda husbehovsskogarna dessa kostnader skulle bliva allt för höga för

att skogarna skulle kunna bära kostnaderna i deras helhet. Kommissionen

har därför förordat, att bidrag av allmänna medel måtte lämnas till nämnda

skogars förvaltningskostnader. Det av kommissionen i sådant hänseende

föreslagna beloppet uppgår till 18,800 kronor för år.

Till stöd för förslaget att i princip anförtro delägarna själva förvaltningen

av allmänningsskogarna har kommissionen -— efter att hava erinrat örn

nu gällande bestämmelser i ämnet samt därom, att av allmänningsskogarna

i Västerbottens och Norrbottens län fyra skogar, nämligen Jokkmokks och

Gällivare allmänningsskogar samt nybyggarnas särskilda allmänningar i

Jokkmokks och Gällivare socknar, för närvarande förvaltades av delägarna

själva, men att förvaltningen av övriga allmänningsskogar i nämnda län

omhänderhades av domänstyrelsen — i huvudsak anfört:

Den av kommissionen föreslagna förvaltningsordningen vöre motiverad

redan därav, att delägarna innehade ifrågavarande skogar med äganderätt

eller — i fråga örn nybyggarnas särskilda allmänningar — med en därmed

jämförlig rätt. För förvaltningens uppdragande åt delägarna talade även

den omständigheten, att härigenom delägarnas intresse för skogarnas ändamålsenliga

vård torde komma att vidmakthållas och stärkas. Erinras finge

att i fråga örn de skogar, som hittills förvaltats av delägarna, dessa i allmänhet

visat sig äga förståelse för skogsvårdens krav och medverkat till utförande

av omfattande arbeten för skogsbrukets förbättrande å skogarna.

Det kunde med fog antagas, att delägarna även för framtiden komme att visa

enahanda intresse för en god skötsel av de skogar, som av dem förvaltades.

Vid sådant förhållande syntes anledning ej föreligga att från grundsatsen

om förvaltningens handhavande genom delägarna undantaga någon grupp

av här avsedda skogar. Vad särskilt anginge de allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län, som för närvarande förvaltades av domänverket,

vore uppenbart, att, då avkastningen från dessa skogar ej komme staten

eller något allmänt ändamål tillgodo, det från statens synpunkt vore önskvärt,

att domänverket befriades från uppgiften att handhava skogarnas förvaltning.

En regel, varigenom ifrågavarande allmänningsskogars förvaltning

generellt anförtroddes åt delägarna, komme jämväl att ansluta sig till

den grundsats, som genomförts i den år 1932 antagna lagstiftningen rörande

häradsallmänningar. Dessa hade nämligen genom sagda lagstiftning utan

undantag ställts under delägarnas förvaltning.

Rörande förvaltningen av skogsmedelsfonderna har kommissionen anfört:

Vad anginge de skogsmedelsfonder, som bildats av avkastningen från ifrågavarande

allmänningsskogar, gällde för närvarande olika förvaltningsbestämmelser,

allteftersom fonderna härrörde från besparingsskogarna i Koppar
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

67

bergs och Gävleborgs län eller allmänningsskogarna i Västerbottens och

Norrbottens län. De förra fonderna förvaltades principiellt av delägarna i

de särskilda skogarna — i fråga om flertalet av dessa fonder utsåges dock

ordförandena i vederbörande fondstyrelser av länsstyrelsen -— under det

förvaltningen av de senare fonderna handhades av länsstyrelsen i Västerbottens

eller Norrbottens län. I fråga om de fonder, som förvaltades av

sistnämnda länsstyrelse, gällde dock, att länsstyrelsen vid förvaltningen skulle

biträdas av särskilda av vederbörande delägare utsedda ekonominämnder.

I likhet med vad kommissionen förordat beträffande ifrågavarande allmänningsskogar

borde i den nya lagstiftningen även de av skogarnas avkastning

bildade skogsmedelsfonderna principiellt ställas under vederbörande

delägares förvaltning. Den hittills vunna erfarenheten om det sätt, varpå

fondförvaltningen handhafts av delägarna, talade för upptagande av en

dylik grundsats i den nya lagstiftningen. Med hänsyn till de olika förutsättningar

för ombesörjande av fondförvaltningen, som förefunnes i fråga

örn delägarna i skilda allmänningsskogar, borde dock denna grundsats ej

förlänas ovillkorlig giltighet. I nära överensstämmelse med den ordning,

som nu gällde i detta avseende, borde även efter den nya lagstiftningens genomförande

vissa skogsmedelsfonder lämpligen förvaltas av vederbörande

länsstyrelse eller annan myndighet. Möjlighet att föreskriva sådan förvaltning

borde därför beredas i lagstiftningen. Dylik föreskrift syntes böra upptagas

i det reglemente, som borde fastställas för varje allmänningsskog.

Kommissionen förutsatte, att förvaltning genom myndighet komme att tilllämpas

allenast i sådana fall, då detta prövades nödigt för att trygga förvaltningens

ändamålsenliga handhavande.

Såsom motiv för förslaget i vad detta avsåge förvaltningens organisation

har kommissionen anfört:

Den förvaltningsbefogenhet, som enligt vad kommissionen anfört borde

tillkomma vederbörande delägare, kunde i det väsentliga ej utövas av delägarna

såsom sådana utan måste uppdragas åt särskilda av dem utsedda

organ. I anslutning till den organisation, som genomförts i lagen örn häradsallmänningar,

borde hela den egendom, som förvaltningsbefogenheten avsåge,

d. v. s. såväl själva allmänningsskogen och dess avkastning som därav

bildad skogsmedelsfond eller annan fond, principiellt förvaltas av en av delägarna

vald allmänningsstyrelse. Tydligt vore, att genom en dylik enhetlig

organisation av förvaltningen fördelar i många fall kunde vinnas i form av

ökad effektivitet och planmässighet samt minskade förvaltningskostnader.

Nyssangivna regel borde dock ej gälla undantagslöst. Såsom kommissionen

förut framhållit, borde skogsmedelsfond understundom förvaltas av myndighet.

Men även om förvaltningen av sådan fond handhades av delägarna,

kunde omständigheterna i vissa fall vara sådana, att förvaltningen lämpligen

borde uppdragas åt ett annat av delägarna utsett organ än allmänningsstyrelsen.

I fråga örn de större skogsmedelsfonderna bleve nämligen arbetet

med dessas förvaltning understundom så betungande, att det icke lämpligen

kunde påläggas allmänningsstyrelsen. Svårighet kunde ock uppstå att finna

personer, vilka vore skickade all utöva förvaltningen såväl av skogen som

av fonden. Med hänsyn härtill borde i lagen lämnas möjlighet att uppdraga

skogsmedelsfonds förvaltning åt ett för delta ändamål av delägarna

särskilt utsett organ, som lämpligen syntes böra benämnas ekonominämnd.

Föreskrift örn skogsmedelsfonds förvaltning genom sådan nämnd borde upptagas

i reglementet för vederbörande allmänningsskog. Ät ekonominämnd

borde jämväl kunna uppdragas att förvalta annan delägarna tillhörig fond

än skogsmedelsfond ävensom allmänningsskogs avkastning eller annan in
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

komst från skogen. Där så funnes lämpligt borde förvaltningen av egendom

som nu sagts kunna i reglementet uppdragas åt två eller flera ekonominämnder.

Enligt nuvarande bestämmelser skulle ordförandena i de styrelser, som

hade att förvalta de från besparingsskogarna härrörande skogsmedelsfonderna,

i allmänhet utses av vederbörande länsstyrelse. I några fall hade

länsstyrelse jämväl att utse en eller flera ledamöter i de styrelser, som förvaltade

själva allmänningsskogarna. Med hänsyn till den stora betydelse,

som dessa skogar och de från dem härrörande skogsmedelsfonderna hade för

befolkningen i de trakter, där skogarna vore belägna, borde även i den nya

lagstiftningen möjlighet beredas det allmänna att öva inflytande å allmänningsskogs

eller skogsmedelsfonds förvaltning genom utseende av en eller

flera ledamöter i styrelse eller nämnd, som handhade förvaltningen.

Föreskrift om sådan representation för det allmänna borde inrymmas i vederbörande

allmänningsskogs reglemente. Kommissionen förutsatte, att

denna representation begränsades till sådana fall, då det för tryggande av en

tillförlitlig och god förvaltning funnes nödvändigt, att en eller flera representanter

för det allmänna deltoge i denna, samt att representationen under den

nya lagstiftningen ej gåves större omfattning än den för närvarande ägde,

där ej synnerliga skäl föranledde till annat.

Förvaltningen av ifrågavarande allmänningsskogar borde i första rummet

åsyfta att verksamt främja skogsproduktionen å dessa samt att utvinna

bästa möjliga resultat av denna produktion genom virkesavkastningens försäljning

eller, i vissa fall, användande in natura för delägarnas räkning. En

förutsättning för att allmänningsstyrelserna skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt fullgöra denna uppgift vore, att de erhölle en självständig ställning

gentemot delägarna. Det vore ock av vikt, att allmänningsstyrelsernas

befogenhet klart avgränsades från delägarnas och, där enligt reglementet

särskilda förvaltningsfrågor skulle handläggas av ekonominämnd eller myndighet,

jämväl från sådant organs. I anslutning till den ståndpunkt, som

häradsallmänningslagen i motsvarande avseende intoge borde därför i den

nya lagen föreskrivas, att allmänningsstyrelse skulle utöva delägarnas beslutanderätt

i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningsskogen

gällande reglemente uttryckligen förbehållits delägarna, ekonominämnd

eller myndighet. Frågor, vilkas avgörande alltid borde ankomma

på delägarna, vore, förutom val av ledamöter i allmänningsstyrelse och ekonominämnd

samt revisorer, bland annat jämväl spörsmål om beviljande av

decharge åt nämnda förvaltningsorgan samt uppgörande av förslag till reglemente

för allmänningsskogen. I de fall, då beslutanderätten tillkomme delägarna,

borde denna utövas å allmänningsstämma.

För tryggande av en god skötsel av allmänningsskog borde i den nya lagstiftningen

krävas, att allmänningsstyrelsen vid skogens förvaltning biträddes

av en person med skoglig fackutbildning. Erinras finge, att skogligt

utbildade förvaltare för närvarande funnes anställda såsom biträden åt

styrelserna för samtliga besparingsskogar ävensom för de allmänningsskogar

i Västerbottens och Norrbottens län, som ej förvaltades av domänverket.

Vad anginge de samfällda husbehovsskogarna, skulle enligt lagstiftningen

angående dessa skogar utsyning och stämpling samt vissa andra förvaltningsåtgärder

av skoglig natur utföras av domänverkets tjänstemän. Upptagande

i den nya lagstiftningen av en bestämmelse av nyssangivet innehåll

anslöte sig därför nära till vad nu gällde.

I fråga om behörighet att utses till skogsförvaltare syntes såsom regel böra

gälla, att allenast den som förvärvat högre skoglig utbildning skulle äga sådan

behörighet. Med högre skoglig utbildning avsåges avgångsexamen från

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsinstitutet eller skogshögskolan eller därmed jämförlig utbildning. Då

allmänningsskogarna vore av väsentligt olika omfattning, vore emellertid de

kvalifikationer, som krävdes hos vederbörande skogsförvaltare, ej fullt identiska

beträffande samtliga dessa skogar. Omförmälda regel borde därför icke

göras ovillkorlig utan möjlighet borde öppnas i lagen att såsom förvaltare

av allmänningsskog även antaga person, som ej förvärvat högre skoglig utbildning

men genom föregående verksamhet förskaffat sig omfattande praktisk

erfarenhet i skogsskötsel. Anställande av sådan person såsom skogsförvaltare

borde dock göras beroende på särskilt tillstånd ay myndighet. Med

hänsyn till den grannlagenhet, varmed frågor om dylika tillstånd borde prövas,

samt önskvärdheten, att dessa frågor bedömdes efter enhetliga grunder,

borde detta bedömande förbehållas Kungl. Majit.

Därest skogsförvaltaren skulle kunna på ett effektivt sätt fullgöra sin

skogsvårdande uppgift, borde han erhålla en relativt självständig ställning

gentemot allmänningsstyrelsen. Med hänsyn härtill borde rätten att utse

skogsförvaltare samt att bestämma dennes avlöning tillkomma myndighet.

Enligt nu gällande bestämmelser ankomme det på vederbörande länsstyrelse

att förordna skogsförvaltare i fråga om flertalet besparingsskogar i Kopparbergs

och Gävleborgs län ävensom i allmänhet att bestämma avlöningen till

den sålunda förordnade. En liknande befogenhet tillkomme länsstyrelserna

i Västerbottens och Norrbottens län för det fall, att delägarna i allmänningsskog

inom sagda län beslutit att för skötsel och vård av skogen anställa

särskild förvaltare. Då den nuvarande ordningen i detta avseende syntes

lämplig, borde i den nya lagstiftningen vederbörande länsstyrelse anförtros

uppgiften att förordna skogsförvaltare och fastställa dennes avlöning. Innan

länsstyrelsen förordnade skogsförvaltare, borde emellertid vederbörande

allmänningsstyrelse beredas tillfälle att avgiva förslag å denne samt skogsvårdsstyrelsen

höras i ärendet. Det borde därjämte åligga länsstyrelsen att

inhämta yttrande från allmänningsstyrelsen, innan länsstyrelsen fastställde

förvaltarens lön.

Ett flertal av allmänningsskogarna vöre av så ringa omfattning, att de var

för sig ej lämnade full sysselsättning åt en skogsförvaltare. Till dylika skogar

vore otvivelaktigt att hänföra de särskilda skifteslagens besparingsskogar i

Venjans socken, Dorotea övre allmänningsskog, nybyggarnas särskilda allmänningar

i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda

liusbehovsskogarna. Hinder borde därför ej möta, alt skogsförvaltare anställdes

gemensamt för två eller flera allmänningsskogar eller att denne vid

sidan av sin tjänst såsom skogsförvaltare även innehade annan befattning.

En följd av den ordning för utseende av skogsförvaltare, som i det föregående

lörordats, vore, att frågan, huruvida två eller flera allmänningsskogar

finge sammanföras under en gemensam skogsförvaltare, borde prövas av

myndighet. Med hänsyn till den reglering, som i samband med en dylik

prövning erfordrades rörande vederbörande delägares skyldighet att avlöna

den gemensamme skogsförvaltaren samt rörande vissa andra förvaltningsfrågor,

torde det ankomma pä Kungl. Maj:t att på framställning medgiva

anställande av gemensam skogsfövaltare. Såsom förutsättning för lämnande

av sådant medgivande borde gälla, alt de allmänningsskogar, som

medgivandet avsåge, vöre belägna inom samma län. I anslutning till vad

förut anförts rörande avgivande av förslag å skogsförvaltare samt ordningen

för fastställande av dennes avlöning borde Kungl. Maj:t vid lämnande av medgivande,

som nyss sagts, tillika meddela föreskrift, luiru i dylikt fall sådant

förslag samt yttrande till länsstyrelsen rörande dennes avlöning skulle avgivas

för delägarna i respektive allmänningsskogar. Berörda föreskrift borck''

lämpligen åsyfta, alt dessa frågor skulle handläggas av en av delägarna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

efter vissa av Kungl. Majit fastställda grunder utsedd nämnd. Vid lämnande

av har avsett medgivande borde Kungl. Majit även bestämma, efter vilken

grund avlöning till skogsförvaltaren samt övriga gemensamma kostnader

skulle galdas av allmänningskassorna för de särskilda skogar medgivandet

avsåge.

\ ad slutligen angår förslaget om upprättandet av reglementen för allmänningsskogarna

har kommissionen anfört:

Vissa bestämmelser rörande förvaltningen av allmänningsskogarna och

vad därifrån härflöte kunde ej lämpligen upptagas i den nya lagen utan

borde inrymmas i särskilda för de olika allmänningsskogarna upprättade

reglementen. Med hänsyn till allmänningsskogarnas växlande omfattning

och beskaffenhet kunde förvaltningens detaljer ej ordnas på samma sätt för

skilda skogar, och de olika förvaltningsbestämmelser, som på grund härav

erfordrades för de särskilda skogarna, borde införas i reglementena. Förslag

till reglemente för allmänningsskog borde uppgöras av delägarna samt för

att erhålla gällande kraft fastställas av myndighet. Då det vore av största

betydelse, att reglementena erhölle en avfattning, som i möjligaste mån

tryggade en ändamålsenlig förvaltning av allmänningsskogarna och vad

dantran härflöte och tillika upprättades efter i möjligaste mån enhetliga

grunder, borde reglementena fastställas av Kungl. Majit.

Kommissionen har i sitt betänkande jämväl närmare utvecklat och motiverat

forslaget om lämnande av statsbidrag till förvaltningskostnaderna för

allmänningsskogarna i Västerbottens län, med undantag av Dorotea övre

allmänningsskog, samt för de samfällda husbehovsskogarna. Beträffande

kommissionens uttalanden i detta avseende hänvisar jag till betänkandet (sid

181—189). I

I särskilt yttrande bär hemmansägaren Johansson anmält avvikande mening

i fråga om kommissionens förslag att såsom biträde åt allmänningsstyrelse

vid allmänningsskogs förvaltning alltid skall anställas en skogsförvaltare.

Johansson har ansett, att i fråga om de allmänningsskogar, som för

närvarande stå under skogsstatens vård och förvaltning, någon förvaltare

icke ovillkorligen skall behöva anställas, utan att dessa skogar skola kunna

skötas av allmänningsstyrelserna med hjälp av skogvaktare. Johansson har

emellertid härvid förutsatt, att allmänningsstyrelserna berättigas att anlita

biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal i samma utsträckning som övriga

enskilda skogsägare i de trakter, varom nu är fråga. Till närmare utveckling

av sin ståndpunkt har Johansson anfört i huvudsak följande.

Enligt nu gällande bestämmelser för allmänningsskogarna i Västerbottens

och Norrbottens län skulle dessa skogar stå under domänstyrelsens uppsikt

och kontroll och skulle, där ej särskild förvaltare anställts, dessa jämväl stå

under skogsstatens vard och förvaltning. Som av kommissionens utredning

rramginge, stöde de flesta allmänningsskogarna i nämnda län under skogsstatens

vård och förvaltning. Att särskild förvaltare icke anställts för dem

grundade sig på det förhållandet, att förvaltningskostnaderna av helt naturliga

skäl blivit betydligt lägre, då förvaltningen anförtrotts domänstyrelsen,

än vad fallet skulle hava blivit, örn särskilda förvaltare anställts.

Vid sammanträden, som kommissionen hållit med allmänningsstyrelserna,

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 267.

71

hade styrelserna för de skogar, som stöde under skogsstatstjänstemännens förvaltning,

hyst starka betänkligheter mot anställandet av särskild förvaltare,

enär man insett, att en sådan förvaltningsordning med nödvändighet måste

innebära betänkliga kostnadsökningar. Att befarad kostnadsökning bleve en

följd av den föreslagna lagstiftningen beträffande dessa skogar vore uppenbart

och framginge även av kommissionens utredning rörande kostnaderna för

förvaltningen av vissa allmänningar i Västerbottens län.

En rubbning av bestående ordning borde icke företagas förrän vägar funnits

för skapande av en förvaltningsordning, som icke medförde avsevärda

kostnadsökningar. Detta så mycket mera som dessa kostnadsökningar säkert i

stor utsträckning drabbade befolkningsgrupper, som levde under tryckta

ekonomiska förhållanden.

Förvaltningen i fråga om de skogar, som för närvarande stöde under skogsstatens

vård och förvaltning borde utan någon väsentlig kostnadsökning kunna

ordnas sålunda, att förvaltningen av skogen omhänderhades av allmänningsstyrelserna

med biträde av erforderligt antal skogvaktare. För den skogliga

vården av skogarna borde styrelserna berättigas att på enahanda sätt, som

för närvarande gällde i fråga om andra enskilda skogar i samma trakter,

anlita skogsvårdsstyrelsernas personal. Det huvudsakliga arbetet för denna

personal bleve sålunda att företaga erforderliga utstämplingar och lämna anvisningar

rörande behövliga skogsvårdsåtgärder. Enligt detta förslag skulle

den ekonomiska förvaltningen helt handhavas av styrelserna, vilka alltså

skulle ombesörja skogsförsäljning, i den mån de därtill enligt kommissionens

förslag vore befogade, och avverkningar samt vidtagandet av de av skogsvårdsstyrelsernas

personal anvisade skogsvårdsåtgärder ävensom i erforderlig

utsträckning lämna redovisning till länsstyrelse och delägare. Genom denna

förvaltningsordning vunnes dels att förvaltningskostnaderna nedbragtes och

dels att delägarna i ifrågavarande skogar komme i åtnjutande av samma rättigheter

och förmåner i fråga om skogsskötseln som övriga enskilda skogsägare

i dessa trakter.

Tillsyn över allmänning sskogarna.

Kommissionen har i sitt förslag förordat, att tillsynen över allmänningsskogarna

skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelser. Det skall alltså

enligt förslaget ankomma på skogsvårdsstyrelserna att granska och fastställa

hushållningsplaner för ifrågavarande skogar samt övervaka planernas tilllämpning.

Vid prövning av fråga örn fastställande eller ändring av dylik plan

eller då skogsvårdsstyrelse eljest har att meddela föreskrifter av större betydelse

rörande skogsvården å allmänningsskog, skall styrelsen enligt förslaget

erhålla förstärkning av sin fackliga kompetens. I förslaget har i detta

avseende föreskrivits, att vid avgörande av sådana frågor skogsvårdsstyrelse

skall bestå, förutom av det antal ledamöter som föreskrives i gällande förordning

angående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot utsedd av

Kungl. Maj:t för Irc år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast

den, som besitter kvalificerad högre skoglig utbildning och som tillika genom

föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor.

I förslaget har vidare föreskrivits, alt, därest skogsvårdsstyrelse fattar beslut

i strid mot den särskilda ledamotens mening, ärendet skall underställas Kungl.

Maj:ts prövning. Från tillämpningen av nu angivna föreskrifter örn lör
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stärkning av skogsvårdsstyrelsens kompetens har i förslaget undantag gjorts

i fråga om samfälld husbehovsskog.

Kommissionen har, såsom stöd för förslaget att skogsvårdsstyrelserna skola

hava tillsyn över allmänningsskogarna, bland annat, anfört följande.

Under senare år hade en strävan framträtt på skogslagstiftningens område

att i möjligaste mån överflytta åliggandet att öva uppsikt över enskilda skogar

från domänverket eller annan statsmyndighet till skogsvårdsstyrelserna. Kommissionen

ville härvid särskilt erinra, att genom den år 1932 antagna lagstiftningen

rörande häradsallmänningar tillsynen över dessa skogar överlämnats

åt skogsvårdsstyrelserna. Med den erfarenhet och det förtroende, som skogsvårdsstyrelserna

numera förvärvat, finge dessa anses lämpade att jämväl

handhava uppsikten över ifrågavarande allmänningsskogar. Kommissionen

förutsatte dock härvid, att vederbörande skogsvårdsstyrelser för fullgörande

av berörda uppgift erhölle viss förstärkning i sin fackliga kompetens.

Såsom motiv för den av kommissionen föreslagna förstärkningen av skogsvårdsstyrelsernas

fackliga kompetens har kommissionen i huvudsak anfört:

Ett överflyttande av tillsynen över allmänningsskogarna till vederbörande

skogsvårdsstyrelser med skyldighet för dem att granska och fastställa hushållningsplaner

för skogarna, påkallade en viss förstärkning av styrelsernas fackliga

kompetens. Den särskilda utbildning och erfarenhet i skogsindelningsfrågor,

som erfordrades för behörigt fullgörande av nämnda skyldighet, vöre

nämligen ej alltid representerad hos skogsvårdsstyrelse. Kommissionen ville

erinra, att vid överlämnandet av tillsynen över häradsallmänningarna till vederbörande

skogsvårdsstyrelser det ansetts erforderligt att förstärka skogsvårdsstyrelsernas

kompetens i nyssberörda hänseende. I likhet med vad som

föreskrivits i lagen om dessa allmänningar borde därför jämväl i förevarande

lagstiftning upptagas ett stadgande i syfte att vid prövning av fråga om

fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller då skogsvårdsstyrelse eljest

hade att meddela föreskrifter av större betydelse rörande skogsskötseln å allmänningsskog

skogsvårdsstyrelsen skulle förstärkas med en av Kungl. Majit

utsedd särskild ledamot, som besutte kvalificerad högre skoglig utbildning

och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat omfattande insikt i

skogsindelningsfrågor.

Från tillämpningen av nämnda stadgande borde dock undantagas de

samfällda husbehovsskogarna. De flesta av dessa skogar vore ej av större omfattning

än de hemmansskogar, som lydde under 1932 års lappmarkslag, samt

vore jämväl i skogligt avseende i viss mån jämförliga med sistnämnda skogar.

Då enligt sagda lag avverkningsplaner för de därunder lydande skogarna

skulle fastställas av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län,

finge skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län, där de samfällda husbehovsskogarna

vore belägna, anses skickad att utan medverkan av förenämnda

särskilda ledamot fastställa hushållningsplaner och meddela föreskrifter rörande

samma skogar.

För vinnande av största möjliga enhetlighet vid avgörandet av de ärenden

rörande allmänningsskogarna, varom nu vore fråga, vore önskvärt, att samme

person förordnades till särskild ledamot i två eller flera skogsvårdsstyrelser.

Då antalet av dessa ärenden hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna torde bliva

relativt obetydligt, torde hinder ej möta för genomförandet av en dylik anordning.

För att trygga erforderligt inflytande åt här avsedd ledamot borde i över
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

ensstämmelse med vad som föreskrivits i häradsallmänningslagen stadgas,

att, därest skogsvårdsstyrelsen fattade beslut i strid mot dennes mening,

ärendet skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Kommissionen har i sitt betänkande framhållit, att ett genomförande av

kommissionens förslag om inordnande av besparingsskogarna och allmänningsskogarna

under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn förutsatte, att även skogsvårdsstyrelsernas

tjänstepersonal i viss utsträckning förstärktes. Kostnaderna

härför har kommissionen i enlighet med av skogsvårdsstyrelserna till kommissionen

avgivna yttranden beräknat till 8,000 kronor för skogsvårdsstyrelsen

i Kopparbergs län, 1,000 kronor för skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och

7.000 kronor för skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län eller således tillhopa

16.000 kronor. Kommissionen har förordat, att berörda belopp borde ställas

till skogsvårdsstyrelsernas förfogande av statsmedel genom erforderlig höjning

av anslaget för skogsvårdens befrämjande.

Kommissionen har vidare framhållit, att ett genomförande av kommissionens

förslag medförde, att viss personal inom domänverket bleve övertalig.

Kommissionen har på grund av en av domänverket lämnad uppgift beräknat,

att av ordinarie personal en assistent och två kronojägare samt av icke ordinarie

personal en jägmästare och tre kronojägare komme att bliva övertaliga.

De årliga kostnaderna för indragningsstaten för den ordinarie personalen ha

beräknats till 13,300 kronor. Såsom engångsersättning, till den icke ordinarie

personalen har upptagits 10,500 kronor.

Avyttring av mark från allmånningsskog.

Kommissionen har vidare i sitt förslag upptagit bestämmelser, vilka under

vissa förutsättningar möjliggöra avyttring av mark från allmånningsskog.

Såsom förut nämnts kan för närvarande dylik avyttring såsom regel icke äga

rum. De av kommissionen i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna

innebära i huvudsak följande. Område, som hör till allmånningsskog, får

avyttras under förutsättning, att avsevärd förmån därigenom vinnes för delägarna

eller eljest synnerliga skäl föreligga för avyttringen. Därjämte fordras,

att avyttringen ej länder skogsskötseln till men. Rätt att besluta om avyttringen

skall tillkomma delägarna, men skall avyttringen ej bliva giltig med

mindre den godkännes av Kungl. Maj:t.

Kommissionen har — för att vinna utredning huruvida behov förelåge

för bestämmelser av nu angiven art — riktat en förfrågan till styrelserna för

besparingsskogarna och allmänningsskogarna, om de ansåge det önskvärt,

att möjlighet bereddes att från skogarna avyttra mark. Kommissionen har

i sitt betänkande gjort en sammanfattning av de inkomna svaren, varav framgår,

att ett flertal styrelser ansett lämpligt, att möjlighet till försäljning av

mark från skogarna förefunnes.

Ur motiveringen till kommissionens förslag i förevarande avseende må

här återgivas följande.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I fråga om vissa^ av allmänningsskogarna förefunnes behov att med äganderätt

kunna upplåta mark för odlings- eller bostadsändamål eller liknande

syfte. Vid sådant förhållande borde lagstiftningen ej lägga ovillkorligt hinder

i vägen för sådan avyttring. Med hänsyn till vikten, att allmänningsskogarna

i möjligaste mån bibehölles i delägarnas händer, borde emellertid

avyttring ej medgivas, med mindre därigenom vunnes avsevärd förmån för

delägarna eller eljest synnerliga skäl därtill vore. Dylika skäl borde i regel

anses föreligga, därest någon önskade förvärva en jordbruks- eller bostadslägenhet

å allmänningsskogen till eget hem och lägenheten vore därtill

lämpad. Såsom villkor för att avyttring skulle få ske torde även böra

uppställas, att skogsskötseln å allmänningsskogen ej genom avyttringen lede

men.

Möjligheten att avyttra mark från allmänningsskogarna borde emellertid

icke begränsas allenast till upplåtelser för ändamål, som nyss sagts. Understundom

kunde föreligga ett behov att för underlättande av allmänningsskogs

förvaltning från densamma försälja visst område, som på grund av

sitt läge eller sin beskaffenhet vöre mindre väl lämpat att brukas tillsammans

med skogen i övrigt, och att i stället inköpa annan lämpligare mark

att införlivas med skogen. Vidare kunde det inträffa, att ett behov förese

att för tillgodoseende av något viktigt allmänt eller allmännyttigt ändamål

taga viss dej av allmänningsskog i anspråk. I dylika fall bolde avyttring

av mark från allmänningsskog i regel få ske. Vid försäljningar av nu

ifrågavarande slag borde dock tillses, att allmänningsskogen såvitt möjligt

genom inköp av annan mark erhölle kompensation för frånsålda områden.

Att närmare i lagen angiva alla de särskilda fall, då avyttring av mark borde

få äga rum, läte sig svårligen göra, utan i lagen borde endast upptagas

de allmänna förutsättningar, under vilka avyttring finge ske.

Ratten att besluta om avyttring av mark från allmänningsskog borde förbehållas

delägarna själva. Någon försäljning av mark från skogen mot deras

önskan borde sålunda icke få äga rum. Med hänsyn till det allmänna

intresset att ifrågavarande skogar i möjligaste mån bibehölles oförminskade

borde emellertid utövningen av den nu ifrågasatta rätten vara underkastad

en effektiv och enhetlig kontroll. För vinnande av sådan kontroll borde i

lagen upptagas föreskrift, att avyttring, som här avsåges, icke bleve giltig

med mindre den godkändes av Kungl. Maj.-t.

Införlivning av mark med allmänningsskogarna.

I anslutning till vad som gäller enligt häradsallmänningslagen angående

införlivning av mark med sådan allmänning, har kommissionen i sitt betänkande

förordat, att i lagstiftningen rörande allmänningsskogarna upptagas

vissa bestämmelser rörande införlivning av mark med dessa skogar.

De viktigare av dessa bestämmelser innehålla följande. Det skall stå delägarna

eller allmänningsstyrelsen fritt att för medel, rörande vilkas användning

de enligt reglementet äga besluta, inköpa mark för allmänningsskogs

utvidgning. Vilja delägarna eller styrelsen eljest för medel, som härflutit

tiån skogen, inköpa mark för sagda ändamål, skola de därtill inhämta medgivande

av länsstyrelsen. Har mark förvärvats av delägarna för medel, som

härflutit från skogen eller genom byte mot vederlag av skogen tillhörande

mark eller genom gåva, skall allmänningsstyrelsen inom tre år efter förvär
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 267.

75

vet ingiva ansökning om markens införlivning med allmänningsskogen. Därest

marken förvärvats före den föreslagna lagens ikraftträdande, skall dock

ansökning om införlivning ingivas inom fem år efter ikraftträdandet. I

sistnämnda fall äro delägarna berättigade att inom samma tid avyttra marken.

I fråga om mark, som förvärvats före lagens ikraftträdande, äger

Kungl. Maj:t i särskilt fall medgiva befrielse från skyldigheten att söka

införlivning. Införlivning av mark med allmänningsskog må enligt förslaget

medgivas allenast under vissa närmare angivna villkor. Ansökan om införlivning

prövas av länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen laga hinder ej möta

mot bifall till ansökningen, förordnar länsstyrelsen om markens införlivning.

I fråga om den införlivade marken skola därefter såsom regel de enligt

den föreslagna lagen för allmänningsskogen gällande bestämmelserna

så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat om nyttjande av allmänningsskogen

äga tillämpning. Varder ansökan örn införlivning av mark

avslagen, inträder i allmänhet skyldighet för allmänningsstyrelsen att försälja

marken. Detaljbestämmelserna rörande införlivning och förfarandet

därvid äro i förslaget avfattade i huvudsaklig överensstämmelse med

motsvarande föreskrifter i häradsallmänningslagen.

Kommissionen har i sin motivering lämnat uppgift rörande den omfattning,

vari delägarna i allmänningsskogarna inköpt mark för avkastningsmedel

från skogarna eller de av dessas avkastning bildade skogsmedelsfonderna.

Av denna uppgift framgår, att dylika inköp verkställts av delägarna

i samtliga besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs län med undantag

av Venjans sockens besparingsskogar ävensom av delägarna i Jokkmokks

allmänningsskog. Antalet av de fastigheter, som delägarna i nämnda

skogar inköpt, uppgår till 75 med en sammanlagd areal av 6,074.1607

hektar, därav 5,114.4309 hektar utgöra skogsmark. Delägarna i Älvdalens

sockens besparingsskog hava därjämte, för tillgångar, som delvis

härflutit från besparingsskogen och delvis från annat håll, inköpt 12 fastigheter,

vilka till den del de fortfarande befinna sig i delägarnas ägo omfatta en

areal av 800.0296 hektar.

Till stöd för förslaget att i den nya lagstiftningen upptaga bestämmelser

om införlivning av mark, som delägarna i allmänningsskog förvärvat för

medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte eller gåva, har kommissionen

i huvudsak anfört följande.

De fastigheter, som delägarna i vissa allmänningsskogar förvärvat för

medel, vilka härflutit från skogarna, vore ej underkastade de bestämmelser,

som meddelats rörande vården och förvaltningen av allmänningsskogarna. I

motsats till vad som gällde i fråga om dessa skogar hade delägarna principiellt

fri förfoganderätt över de inköpta fastigheterna och kunde följaktligen avyttra

eller låta inteckna dem såsom de funne lämpligt ävensom i allmänhet

besluta, vilket skogshushållningssätt därå skulle tillämpas. I skogligt avseende

lydde fastigheterna under 1923 års skogsvårdslag eller, i fråga örn de

fastigheter, som förvärvats av delägarna i Jokkmokks allmänningsskog, under

1932 års lappmarkslag.

Den skiljaktighet, som sålunda förefunnes i fråga örn förvaltningen och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vården av allmänningsskogarna, å ena sidan, och de för avkastningsmedel

från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta fastigheterna, å andra sidan,

kunde icke anses påkallad av de skogliga förhållandena å berörda skogar

och fastigheter eller eljest betingad av sakliga skäl. Från det allmännas

synpunkt medförde däremot denna skiljaktighet olägenheter i flera avseenden.

Delägarnas fria förfoganderätt över de inköpta fastigheterna kunde

uppenbarligen medföra, att fastigheternas skogstillgångar utnyttjades för

vinnande av tillfälliga fördelar för dem, som vid viss tidpunkt vöre delägare,

med åsidosättande av framtida deliigares intressen. Det vore ock

tydligt, att, då vården och förvaltningen av allmänningsskogarna och de inköpta

fastigheterna skulle handhavas enligt väsentligt olika bestämmelser,

detta vöre ägnat att leda till omgång och ökat besvär för de myndigheter,

som det ålåge att hålla tillsyn över skogsskötseln å dessa egendomar. Denna

olägenhet vore särskilt framträdande i de fall, då de inköpta fastigheterna,

såsom understundom vore händelsen, läge insprängda inom allmänningsskogarna.

Det borde jämväl uppmärksammas, alt med bibehållande av den

skogsvårdslagstiftning, som nu gällde för de inköpta fastigheterna, garantierna

för en god skötsel av skogarna å dessa fastigheter vore avsevärt mindre,

än om fastigheterna inordnades under den föreslagna nya lagstiftningen rörande

allmänningsskogarna. Det måste därför betecknas såsom ett allmänt

intresse, att i fråga om förvaltningen och vården av allmänningsskogarna

och de för avkastningsmedel från dessa eller skogsmedelsfonderna inköpta

fastigheterna enhetliga bestämmelser bleve gällande. Då detta intresse lämpligen

borde tillgodoses på det sätt, att sistnämnda fastigheter varaktigt sammanfördes

med vederbörande allmänningsskogar under gemensam hushållning

och förvaltning, funne sig kommissionen böra förorda vidtagande av

lagstiftningsåtgärder i detta syfte. Kommissionen ville erinra, att i lagen

om häradsallmänningar upptagits bestämmelser örn skyldighet för delägarna

i sådan allmänning att söka införlivning med allmänningen av mark, som

av dem förvärvats.

Såsom motivering för de förslagna bestämmelserna rörande omfattningen av

skyldigheten att söka införlivning av mark har kommissionen anfört:

Den i häradsallmänningslagen stadgade införlivningsskvldigheten hade

principiellt avseende å all mark, som förvärvats av delägarna i sådan allmänning.

En motsvarande skyldighet i fråga om allmänningsskogarna borde

ej givas en lika vidsträckt innebörd. Delägarna i allmänningsskogarna

hade i flera fall inköpt mark för medel, som ej till någon del härflutit från

skogarna. I fråga örn dylik mark borde skyldighet att söka införlivning med

vederbörande allmänningsskog ej stadgas. Än mindre borde sådan skyldighet

föreskrivas i de ej sällan- förekommande fall, då mark visserligen förvärvats

för medel, som härflutit från allmänningsskog, men förvärvet skett

för viss kommun eller för annat rättssubjekt än vederbörande delägare. I

enlighet härmed borde införlivningsskvldigheten i fråga örn allmänningsskogarna

begränsas att avse mark, som delägarna i sådan skog förvärvat för

medel, vilka härflutit från skogen, eller genom byte mot vederlag av skogen

tillhörande mark eller ock genom gåva. För att åt lagstiftningen i ämnet

bereda erforderlig effektivitet borde skyldigheten uppenbarligen gälla vare

sig förvärvet uteslutande eller blott delvis skett på nyssangivna sätt.

Den ifrågasatta regleringen beträffande införlivning av mark, som delägarna

i allmänningsskog på nvssangivet sätt förvärvat, borde ej begränsas

till förvärv, som redan ägt rum, utan även avse framtida förvärv. Enligt

kommissionens mening talade vägande skäl för att i den nya lagstiftningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

tillerkänna delägarna befogenhet att företaga markförvärv, under förutsättning

att införlivningsskyldighet föreskreves i fråga om den förvärvade marken.

Kommissionen ville i detta avseende särskilt framhålla önskvärdheten

därav, att de å vissa allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län

talrikt förekommande ströängar, som innehades av enskilda fastighetsägare

eller av kronan, förvärvades av delägarna och införlivades med skogarna.

Delägarna borde sålunda i lagen principiellt medgivas rätt att för medel,

som härflutit från allmänningsskogen, inköpa mark för skogens utvidgning.

Ovillkorlig sådan rätt borde dock tillkomma delägarna allenast såvitt inköpet

skedde med medel, beträffande vilkas användning delägarna hade att

själva besluta. Ville delägarna företaga inköp för medel, rörande vilkas

disposition beslutanderätten tillkomme myndighet, borde självfallet myndighetens

medgivande till köpet inhämtas. Vad anginge delägarnas rätt att förvärva

mark genom byte, syntes ej erforderligt att i den nya lagstiftningen

upptaga någon särskild bestämmelse härom, da en sadan rätt följde av den

befogenhet att avyttra mark från allmänningsskogen, som kommissionen i

det föregående förordat.

Beträffande mark, som delägarna på förut angivet sätt förvärvat före den

nya lagstiftningens ikraftträdande, borde vissa undantag stadgas från den

ifrågasatta införlivningsskyldigheten. Delägarna borde sålunda i lagstiftningen

beredas tillfälle att, därest de ej önskade införliva sådan mark med

allmänningsskogen, inom viss tid efter lagstiftningens ikraftträdande avyttra

marken. En ovillkorlig tillämpning av införlivningsskyldigheten i fråga om

mark, som nyss sagts, skulle enligt kommissionens mening innebära en obillighet

gentemot delägarna. Berörda tid syntes lämpligen böra bestämmas till

fem år efter ikraftträdandet. Vidare borde delägarna i särskilt fall kunna

helt befrias från införlivningsskyldigheten beträffande mark, varom nu vore

fråga. Det vore nämligen ej uteslutet, att här avsedd mark vore av den beskaffenhet,

att den ej lämpligen borde införlivas med allmänningsskogen,

men dock vore väl ägnad att stadigvarande användas för något för delägarna

eller ortsbefolkningen betydelsefullt ändamål. I dylikt fall borde marken

även under den nya lagstiftningen få av delägarna innehavas såsom en från

allmänningsskogen fristående fastighet. Fråga om medgivande av befrielse

från införlivningsskyldigheten i nyssangivna fall borde på vederbörlig framställning

prövas av Kungl. Maj:t.

Att utöver vad nu angivits medgiva undantag från införlivningsskyldigheten

syntes ej påkallat. I häradsallmänningslagen hade upptagits en bestämmelse,

varigenom delägarna i sådan allmänning tillerkänts befogenhet att

fritt avyttra av dem förvärvad mark intill dess beslut i stadgad ordning meddelats

örn markens införlivning med allmänningen. Denna bestämmelse hade

tillkommit i syfte att, då ett av delägarna förvärvat område omfattade,

förutom skogsmark, jämväl odlad jord eller andra ägor, som ej lämpligen

borde införlivas med allmänningen, underlätta utbrytning och avyttring av

sistnämnda ägor. Någon motsvarande föreskrift vore icke erforderlig i den

nya lagstiftningen angående allmänningsskogarna. I de trakter, där allmänningsskogarna

vore belägna, torde nämligen möjligheterna att i införlivningssyfte

förvärva fastigheter, som uteslutande eller till huvudsaklig del bestode

av skogsmark och som därför utan frånskiljande av vissa ägor kunde göras

till föremål för införlivning, vara väsentligt större än i de delar av landet, där

häradsallmänningar funnes. Skulle delägarna i allmänningsskog i något fall

för skogens utvidgning förvärva fastighet, som omfattade jämväl andra ägor

än sådana, som lämpligen borde införlivas med skogen, kunde delägarnas

intresse all utbryta och avyttra dessa ägor tillgodoses vid prövningen av delägarnas

ansökan örn fastighetens införlivning. Vederbörande myndighet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

borde nämligen i dylikt fall upptaga ansökningen i vad den avsåge nyssangivna

ägor till skyndsamt avgörande. Bleve ansökningen härutinnan avslagen,

skulle delägarna bliva, ej blott berättigade utan även förpliktade att

föranstalta om ägornas försäljning.

I fråga örn övriga av kommissionen föreslagna bestämmelser med avseende

å införlivning av mark har kommissionen anfört i huvudsak följande:

I anslutning till stadganden i häradsallmänningslagen torde såsom villkor

för införlivning av mark med allmänningsskog i första rummet böra gälla,

att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del vore skogbärande eller till

skogsbörd tjänlig samt sa belägen, att den lämpligen kunde förvaltas gemensamt

med allmänningsskogen eller ock att den vore behövlig för allmänningsskogens

bevakning eller skötsel. Marken skulle vidare genom rågång eller

genom lantmäteri- eller mätningsförrättning, som fastställts eller eljest vöre

åSh&en gällande, vara skild fran annan mark. Denna bestämmelse innbure

ej — lika litet som motsvarande stadgande i häradsallmänningslagen _ att,

därest till det område, vars införlivning söktes, hörde andel i samfälld mark’

utbrytning av sådan andel måste hava ägt rum före införlivningen utan andelen

finge såsom sådan införlivas tillika med området. För att införlivning

skulle få ske borde vidare fordras, att den mark, varom fråga vore, upptagits

såsom särskild fastighet i jord- eller fastighetsregistret samt att vederbörande

delagares äganderätt till marken vore ostridig. Till klarläggande av sistnämnda

förhållande borde krävas, att lagfart meddelats å delägarnas fång

txH marken, att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken

ej heller eljest funnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats,

varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur denna. Slutigen

borde såsom villkor för införlivning fordras, att marken ej besvärades

av aterkopsrätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till

avkomst eller annan förmån och ej heller häftade för fordran eller dylik

ratt enligt 11 kap. 2 S jordabalken samt att marken ej vore belastad med sådan

nyttjande- eller servitutsrätt, som förhindrade tillämpning av planmässig

skogshushållning a marken eller eljest strede mot det med införlivningen avsedda

syftet. b

Ansökning örn införlivning av mark med allmänningsskog borde upptagas

och avgöras av vederbörande länsstyrelse. För vinnande av trygghet att

fråga örn införlivnings lämplighet behörigen skärskådas från skoglig svnpunkt,

borde det åligga länsstyrelsen att i ärende, som här avsåges infordra

yttrande från skogsvårdsstyrelsen.

Bifölles ansökan om införlivning, borde detta hava den verkan, att de i den

nya lagstiftningen upptagna bestämmelserna örn allmänningsskogar så ock

vad eljest i lag eller författning funnes föreskrivet om nvtt{ande av sådan

skog skulle aga tillämpning i fråga örn den införlivade marken. Erinras

finge, att särskilda stadganden örn nyttjande av allmänningsskog funnes införda!

lagarna den 27 juni 1896 örn rätt till fiske och den 8 november 1912

örn ratt till jakt. Regeln att de i den nya lagstiftningen upptagna bestäm"

melserna örn allmänningsskogar skulle äga tillämpning i fråga om införlivad

mark borde emellertid ej gälla ovillkorligt utan i vissa avseenden underkastas

modifikationer. I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende

stadgats i fråga örn mark, som införlivats med häradsallmänning, borde sålunda

galla, att införlivning ej medförde rubbning i den införlivade markens

ansvarighet tor fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftade

samt att därest delagarnas fång till marken skulle bliva föremål för klander

och marken franvinnas delägarna, förordnandet örn införlivning skulle vara

utan verkan. Därjämte borde, jämväl i anslutning till motsvarande bestäm
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

79

melse i häradsallmänningslagen, föreskrivas, att, om mark, som införlivades

med allmänningsskog, ägde delaktighet i skogen, sådan delaktighet skulle genom

införlivningen upphöra men att, om marken sedermera skildes från

skogen, rätten till delaktighet åter skulle tillkomma marken.

Rörande verkan därav, att ansökan om införlivning avsloges, borde gälla,

att i dylikt fall den mark, som ansökningen avsåge, skulle — där ej delägarnas

förvärv av densamma till följd av avslaget förfallit — av allmänningsstyrelsen

försäljas, då så lämpligen kunde ske och i varje fall då försäljningen

kunde äga rum utan förlust för delägarna. För att göra försäljningsskyldigheten

effektiv borde länsstyrelsen, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen,

åläggas att övervaka skyldighetens fullgörande samt

medgivas befogenhet att, därest skyldigheten eftersattes, tillhålla allmänningsstyrelsen

genom vite att fullgöra densamma.

Yttranden.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar framförts rörande det föreliggande

förslaget. I flertalet yttranden har detsamma, med mer eller mindre

omfattande jämkningar, ansetts lämpligt att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet. Endast i förut omförmälda yttranden från allmänningsstyrelserna

för besparingsskogarna i Kopparbergs län och från delägarna i dessa skogar

har gjorts gällande, att förslaget icke borde tjäna såsom grund för en blivande

lagstiftning.

I fråga om den nya lagstiftningens tillämplighetsområde

har i ett flertal yttranden i anslutning till den av Cassel och Johansson

i betänkandet uttalade särskilda meningen förordats, att den nya lagstiftningen

icke borde omfatta de samfällda husbehovsskogarna. Denna mening

har omfattats av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen samt landstingets

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens lån, flertalet

av domänverkstjänstemännen, de delägare i dessa skogar, som uttalat sig i

frågan, samt kammarkollegiet och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas

förbund. Endast domänstyrelsen har uttryckligen förklarat sig biträda kommissionens

förslag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande i förevarande fråga

anfört:

Enligt länsstyrelsens åsikt syntes övervägande skäl tala för reservanternas

mening. De samfällda husbehovsskogarna, som endast förekomme inom

Västerbottens län, vore avsedda att i huvudsak direkt utnyttjas för tillfredsställande

av fastigheternas husbehov av virke. De vore relativt få till antalet

med ringa virkeskapital och lågt värde å dess avkastning. Att, på sätt kommissionen

tänkt sig, införa en anordning med omständlig och dyrbar skötsel

och förvaltning av dessa skogar vore icke påkallat av något verkligt behov.

Länsstyrelsen ville därför i likhet med reservanterna för sin del förorda, att

de samfällda husbehovsskogarna icke inbcgrepes under den nu föreslagna

lagstiftningen utan i stället inordnades under 1932 års lappmarkslag på sätt

tidigare föreslagits i fråga om de särskilda husbehovsskogarna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har uttalat:

Förvaltningsutskottets väsentliga erinran mot förslaget avsåge, att de samfällda

husbehovsskogarna föresloges skola inbegripas i lagstiftningen. Såsom

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

reservanterna herrar Cassel och Johansson anfört vore dessa skogar icke

alls av samma natur som de övriga allmänningsskogarna. Med kännedom

om sättet för de samfällda husbehovsskogarnas tillkomst skulle, enligt förvaltningsutskottets

mening, en uppenbar orättvisa övas mot de fastighetsägare,

som vid avvittringen ofta av en tillfällighet tilldelades samfälld husbehovsskog.

Såsom ett typiskt exempel ville förvaltningsutskottet åberopa

skiftesförrättningen av Granås by i Tärna socken. De fyra fastighetsägarnas

skogstilldelning hade icke helt kunnat utläggas i samband med inägorna. Då

hade skogsmarken för de två delägarna lagts såsom skiftad husbehovsskog i

anslutning till inägorna, under det att skogen till de två övrigas hemman

lagts såsom samfälld husbehovsskog på väsentligt avstånd från inägorna.

Det vore närmast upprörande, om nu dessa sistnämnda skogsägare skulle,

förutom sämre belägna skogsskiften, jämväl drabbas av en dyrbar och omständlig

förvaltning av ifrågavarande husbehovsskog.

Då förhållandena i övrigt vore enahanda beträffande de samfällda husbehovsskogarna,

måste förvaltningsutskottet på det bestämdaste avstyrka, att

dessa skogar skulle inbegripas i föreslagen lagstiftning. Förvaltningsutskottet

hyste den uppfattningen, att det vore lyckligast under nu rådande förhållanden

såväl ur enskild som allmän synpunkt, att medgivande lämnades till

att dessa samfällda husbehovsskogar finge skiftas och tilläggas ett vart hemman.

Därigenom skulle intresset för skogsvård kunna tillgodoses mycket

enklare och mera praktiskt än genom en allmänningsförvaltning. Åtgärden

skulle därjämte tillgodose grannsämjan, sorn- ofta bleve lidande genom utnyttjandet

av samfälligheter. Den av reservanterna anförda särmeningen

toge hänsyn till de verkliga förhållandena och måste sålunda tillmätas vitsord.

Centralrådet för skogsvdrdsstyrelsernas förbund har yttrat:

o I likhet med reservanterna, herrar Cassel och Johansson, måste centralrådet

finna det. mindre ändamålsenligt att låta den jämförelsevis invecklade

och tunga administration, som för besparingsskogar och sockenallmänningar

ansetts erforderlig, även komma att gälla de samfällda husbehovsskogarna.

Enligt i betänkandet lämnade uppgifter uppginge dessa, som samtliga vöre

belägna inom Västerbottens läns lappmark, till ett antal av 29 med en

areal av sammanlagt 21,872 hektar, därav 18,310 hektar utgöras av produktiv

skogsmark. Av dessa skogar omfattade endast en en areal överstigande

3,000 hektar; samtliga de övriga vore mindre med flertalet understigande

500 hektar. Som regel vore de alltså av en helt annan storleksordning än besparingsskogarna

och sockenallmänningarna.

I kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54), innefattande ytterligare föreskrifter

angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,

föreskreves, att av skogsanslag tillkommande hemman och nybyggen skulle

viss del utläggas för tillgodoseende av nödigt husbehov men återstoden för

varje avvittringslag användas till allmänning att för delägarnas gemensamma

nytta förvaltas i enlighet med de grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes.

Den för husbehov avsedda delen av skogsanslagen skulle utläggas särskilt

för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållande till dess mantal

(särskild husbehovsskog), dock att, där i viss trakt hinder mötte att utlägga

all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten av inägorna,

viss i förhållande till mantalet bestämd andel av denna skogsmark

skulle utläggas gemensamt för två eller flera brukningsdelar (samfälld husbehovsskog)

.

Centralrådet förmenade, att det av dessa bestämmelser tydligt framginge,

att de särskilda och samfällda husbehovsskogarna hade bildats för tillgodo
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

seende av samma ändamål, medan allmänningarna blivit avsatta för fyllande

av andia behov.

I det av skogslagkommissionen den 23 december 1936 avgivna betänkandet

med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker m. m. hade förordats, att de särskilda

husbehovsskogarna skulle inordnas under lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden, för vilket ändamål denna föreslagits skola i vissa delar

ändras. Men hänsyn härtill funne centralrådet, att det ur administrativ synpunkt

vore önskvärt, om även de samfällda husbehovsskogarna kunde föras

in under lappmarkslagens giltighetsområde. Då husbehovsskogarna till beskaffenhet

kunde jämställas med enskildas skogar i lappmarken, mötte i

skogligt hänseende inga hinder för en dylik anordning.

De möjligheter, som därigenom skulle öppnas för delägarna att fa till stand

en uppdelning av de samfällda husbehovsskogarna pa respektive hemman,

kunde centralrådet icke heller finna ägnade ingiva betänkligheter. I 7 § lagen

den 5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden stadgades visserligen,

förutom annat, att område, som vid avvittring utlagts till samfälld

husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat och förvaltas enligt reglemente,

som efter delägarnas hörande fastställdes av länsstyrelsen. Tillkomsten av

denna bestämmelse torde emellertid kunna förklaras av praktiska skäl, d. v. s.

av de förhållanden, som föranlett de samfällda husbehovsskogarnas utläggande,

och torde icke hava sin grund i den uppfattningen hos lagstiftaren,

att i fråga örn de samfällda husbehovsskogarna äganderätten vore av annan

natur än den för de särskilda husbehovskogama gällande.

Då centralrådet sålunda förmenade, att omförmälda stadgande icke borde

utgöra hinder för de samfällda husbehovsskogarnas inordnande under lappmarkslagen,

vilket i övrigt ur administrativa och skogliga synpunkter syntes

motiverat, ville centralrådet för sin del tillstyrka, att sa skedde^. Utsyningarna

å dessa skogar komme i dylikt fall att ombesörjas av skogsvardsstyrelsen.

Domänstyrelsen har i sitt yttrande anfört, bland annat, följande.

Styrelsen ansåge, i likhet med reservanterna, att skogsvården och förvaltningen

beträffande de samfällda husbehovsskogarna borde, så vitt möjligt,

ordnas på ett enklare och mindre kostsamt sätt än vad i lagförslaget förutsattes.

Styrelsen funne det dock tveksamt, huruvida i sådant syfte borde vidtagas

åtgärder, som kunde leda därhän, att dessa skogar, i strid mot bestämmelserna

i husbehovsskogslagen, finge förminskas genom delning. Styrelsen

holle nämligen före, att behållna avkastningen från skogarna därigenom

skulle komma att minskas och skogarna ej bliva det stöd för innehavarna,

som avsetts. Styrelsen vore ej heller övertygad om, att bestämmelserna i forberörda

lag om förvaltning av bysamfälligheter — i den mån denna lag vöre

tillämplig på ifrågakomna skogar — vore ägnade att under alla förhållanden

medföra en enklare förvaltning än den, som möjliggjordes genom förevarande

lagförslag. Styrelsen funne alltså övervägande skäl tala för, att de samfällda

husbehovsskogarna inordnades under samma lagbestämmelser, i huvudsak,

som övriga allmänningsskogar. Icke desto mindre ansåge styrelsen angelaget,

att vissa ändringar vidtoges i lagförslaget, i syfte att skogsvården och

förvaltningen förenklades och förbilligades.

Mot den föreslagna ordningen för förvaltningen av a Ilin

ä n n i n gs s ko g a r n a och skogs medelsfond erna ha i de avgivna

yttrandena framförts elt flertal erinringar.

Länsstyrelsen, skogsvardsstyrelsen samt landstingets och hus håll ning ssäll
Bihang

till riksdagens protokoll 19:18. 1 sami. Nr 2</7. ®

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

skåpets förvaltningsutskott i Norrbottens län hava ifrågasatt lämpligheten av

de föreslagna bestämmelserna, såvitt anginge förvaltningen av skogsmedels*

fonderna i länet, samt förordat, att den nu tillämpade ordningen, enligt vilken

dessa fonder undantagslöst förvaltades av länsstyrelsen, bibehölles eller

att i varje fall länsstyrelsen finge befogenhet att insätta en kraftig representation

i allmänningsstyrelse och ekonominämnd. Delägarna i Pajala, Junosuando

och Tärendö allmänningsskog hava å andra sidan yrkat, att länsstyrelsen

icke skulle erhålla rätt att insätta någon ledamot i allmänningsstyrelse

eller ekonominämnd. Ett liknande uttalande har även gjorts av allmånningsstyrelsen

för Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars besparingsskog,

ombud för delägarna i skogen, delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog

samt allmänningsstyrelsen för Transtrands sockens besparingsskog. — Länsstyrelsen

i Gävleborgs län och delägarna i Hamra kapellags besparingsskog

hava framhållit, att ordföranden i allmänningsstyrelsen borde utses av länsstyrelsen.

Riksräkenskapsverket har ansett, att i lagen borde stadgas, att

fondmedels förvaltning genom statlig myndighets försorg finge ske allenast

efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall.

Allmänningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar samt delägarna

i vissa av skogarna hava ansett olämpligt, att särskild allmänningsstyrelse

skulle utses för var och en av skogarna. Styrelsen har uttalat, att förslaget

skulle komma att sönderbryta den nuvarande gemensamma förvaltningsorganisationen,

vilket skulle medföra en försämring ur skoglig och organisatorisk

synpunkt. Vissa delägare i skogarna hava emellertid förordat kommissionens

förslag. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att frågan, huruvida

gemensam styrelse eller särskilda styrelser skulle finnas i Venjans socken,

borde regleras genom det för skogarna utfärdade reglementet. Länsstyrelsen

har emellertid ansett, att, då skäl därtill vore, länsstyrelsen finge medgiva,

att allmänningsstyrelse eller ekonominämnd skulle vara gemensam för

två eller flera allmänningsskogar.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava ansett, att i de fall, då

i lagen icke uttryckligen stadgades, att beslutanderätten i frågor rörande skogen

eller dess avkastning skulle ligga hos allmänningsstyrelsen, beslutanderätten

skulle tillkomma jordägarna.

Allmänningsstyrelsen för Transtrands sockens besparingsskog har uttalat,

att enligt styrelsens mening något behov av förstärkning av allmänningsstyrelsens

ställning ej förefunnes.

I vissa yttranden från allmänningsstyrelserna för besparingsskogarna i Kopparbergs

län samt delägarna i dessa skogar lia framställts erinringar mot

den föreslagna bestämmelsen, att länsstyrelsen skulle under vissa förutsättningar

få förordna, att förvaltningen av allmänningsskog skulle övertagas av

gode män.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har såsom en svaghet i förslaget framhållit,

att icke någon sakkunnig myndighet tillagts befogenhet att utöva uppsikt

över den ekonomiska skogshanteringen, såsom sättet för avverkningarnas uttagande,

pris- och försäljningspolitik samt skogsvårdsarbetenas ekonomiska

planläggning.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

83

Det av kommissionen framlagda förslaget, att förvaltare skall

anställas för varje allmänningsskog, har i vissa yttranden

föranlett erinringar och påpekanden. I flera yttranden har i anslutning till

den av hemmansägaren Johansson vid betänkandet fogade reservationen yrkats,

att allmänningsstyrelserna skulle få rätt att anlita skogsvårdsstyrelsernas

personal såsom skogliga biträden vid skogens skötsel. Yrkanden i denna

riktning hava gjorts av domänstyrelsen, landstingets förvaltningsutskott i

Västerbottens län, styrelserna för allmänningsskogarna i nämnda län, delägare

i samma skogar och skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Jämväl

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har under viss förutsättning

anslutit sig till samma uppfattning.

Delägarna i Tärna och Stensele allmänningsskog hava i förevarande hänseende

anfört, bland annat, att kommissionens förslag att för allmänningsskogens

förvaltning skulle anställas särskild förvaltare gemensamt för Vilhelmina,

Sorsele och Tärna-Stensele att avlönas av allmänningarnas medel

med statsbidrag aldrig kunde fylla delägarnas rättmätiga krav på likställighet

med andra skogsägare inom lappmarken, som undgått allmänningsbildning

och därmed följande förmynderskap.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsenas förbund har beträffande föreliggande

fråga yttrat i huvudsak följande.

I Norrbottens och kanske särskilt i Västerbottens län funnes en del allmänningsskogar,

vilka lämnade i förhållande till arealerna mycket ringa avkastning.

För dessa vore av särskild vikt, att förvaltningskostnaderna hölles

inom skäliga gränser. Med de bestämmelser, som i hithörande avseenden

förordats av kommissionen, borde emellertid detta låta sig göra. Sålunda

skulle som skogsförvaltare kunna förordnas person utan högre skoglig utbildning,

varjämte skogsförvaltare skulle kunna förordnas gemensamt för två

eller flera allmänningsskogar inom samma län.

Om man utginge ifrån, exempelvis, att samtliga inom Västerbottens län

belägna allmänningar, fyra stycken, ställdes under en och samma skogsförvaltare,

skulle dennes förvaltningsområde komma att omfatta 127,084 hektar,

varav 103,243 hektar produktiv skogsmark. Enligt i betänkandet lämnade

uppgifter skulle å dessa skogar tillsammantagna virkesförrådet av växande

barr- och lövskog utgöra 4,196,618 kbm med en årlig tillväxt av barrskog

av 43,316 kbm. Den årliga avverkningen enligt gällande hushållningsplaner

uppginge för samma skogar till 54,206 kbm. Det syntes centralrådet uppenbart,

att förvaltningen av ett dylikt område borde ligga i händerna på en

skogsman med jämförelsevis hög kompetens. Med all sannolikhet borde det

för honom inom kort bliva möjligt att åstadkomma en sådan ökning av inkomsterna

för allmänningarna i fråga, att denna väl skulle förslå att täcka

de förvaltningsutgifter, hans anställande skulle medföra.

Beträffande frågan om anvisande av bidrag till bestridande av kostnaderna

för förvaltningen av vissa allmänningsskogar i Västerbottens län hade kommissionen

föreslagit, att vid genomförandet av den nya lagen örn allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna skulle såsom bidrag till bestridande av förvaltningskostnaderna

för Vilhelmina övre, Tärna och Stensele samt Sorsele

övre allmänningsskogar ävensom för de samfällda husbehovsskogarna anvisas

ett årligt reservationsanslag av 18,800 kronor.

Ehuru de motiv, som läge till grund för detta kommissionens förslag, förvisso

vore behjärtansvärda, måste centralrådet av principiella skäl och med

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

hänsyn till de fördelningssvårigheter, som torde komma att uppstå, för sin

del ställa sig synnerligen tveksamt till detsamma. I fråga om de samfällda

husbehovsskogarna hade centralrådet redan framhållit som sin åsikt, att de

borde inordnas under lappmarkslagen, i vilket fall för deras del icke i förevarande

ordning erfordrades något administrationsanslag. Örn det icke skulle

låta sig göra att samordna övriga skogar till en förvaltningsenhet, torde väl

Kungl. Maj:t komma att medgiva, att skogsförvaltarfrågan ordnades på sådant

sätt, att kostnaderna icke bleve oskäliga. Skulle det oaktat efter undersökning

och noggrann prövning av föreliggande omständigheter visa sig, att

någon framkomlig väg ej stöde till buds för förvaltningens anordnande på

ett ur kostnadssynpunkt rimligt sätt, ville centralrådet för dylikt fall hellre

förorda, att skogsvårdsstyrelserna, i ungefärlig överensstämmelse med vad

herr Johansson i särskild reservation föreslagit, på för allmänningen förmånliga

villkor biträdde med utsyningarnas verkställande m. m., än att adminisationsanslag

på av kommissionen föreslaget sätt beviljades.

Landstingets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyreisen i Norrbottens län

hava uttalat, att det borde ankomma på Kungl. Majit att medgiva, att förvaltare

ej skulle anställas utan biträde i stället lämnas av skogsvårdsstyreisen

vid skogens vård.

I vissa yttranden har å andra sidan förordats anställande av förvaltare, på

sätt kommissionen föreslagit. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Västerbottens län hava uttalat sig i denna riktning.

Länsstyrelsen har framhållit, bland annat, följande.

Förslagets bestämmelse att särskild skogsförvaltare skulle biträda allmänningsstyrelse,

eventuellt förordnas för två eller flera allmänningsstyrelser, vid

skogarnas förvaltning, syntes ur principiell och saklig synpunkt vara att förorda.

En sådan anordning torde få antagas medföra en effektivare förvaltning

av skogarna med därav följande ökade inkomster. Till vissa allmänningsskogar

i Västerbottens län skulle statsbidrag utgå för täckning av de

ökade förvaltningskostnaderna. Även med detta bidrag torde dock, särskilt

under första tiden, kunna inträffa, att allmänningskassorna drabbades av

en utgiftsökning, varigenom delägarnas avkomst av allmänningarna minskades.

Denna minskning i avkastningen skulle säkerligen bliva mycket kännbar

för delägarna, vilka merendels befunne sig i svag ekenomisk ställning

och i hög grad vore beroende av den utdelning, som de kunde erhålla från

allmänningsskogen. En förutsättning för genomförande av förslaget om särskild

skogsförvaltare borde därför vara, att statsbidraget utginge till de allmänningsskogar,

varom nu vore fråga, med sådant belopp, att kostnaden för

förvaltare icke komme att för delägarna medföra minskning i den utdelning,

som de tidigare i medeltal åtnjutit från allmänningarna.

tw

I ett flertal yttranden har förslaget om statsbidrag till kostnaderna för förvaltningen

av förenämnda allmänningsskogar i Västerbottens län avstyrkts.

I en del yttranden från Norrbottens lån har uttalats, att delägarna i vissa allmänningsskogar

i detta län vore i lika stort behov av bidrag till förvaltningskostnaderna

som delägarna i förstberörda allmänningsskogar.

Kommissionens förslag i vad det rör sättet för utseende av förvaltare

å allmänningskogarna har i ett flertal yttranden föranlett anmärk
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

85

ningar. I de av allmånningsstgrelserna för allmänningsskogarna i Kopparbergs

län samt av delägarna i dessa skogar avgivna yttrandena har uttalats,

att förslaget i denna del utgjorde ett allvarligt ingrepp i delägarnas förfoganderätt

över skogarna. Det borde tillkomma delägarna i skogarna att själva

utse förvaltare. Till denna mening har även anslutit sig Gävleborgs låns

landstings förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har däremot tillstyrkt kommissionens förslag

i förevarande avseende.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava, såvitt nu är i fråga,

närmare anfört:

En av ägarens viktigaste rättigheter vore enligt svensk rätt att själv eller genom

av honom utsedd förtroendeman få förvalta sin egendom. I fråga om

Älvdalens besparingsskog hade hittills delägarnas representativa organ, allmänningsstyrelsen,

enligt det för skogsmedelsfonden och besparingsskogen

gällande reglementet utsett skogsförvaltaren. Samma grundsats örn delägarnas

rätt att utse förvaltare hade den moderna lagstiftningen även tillämpat

i fråga om förvaltare av häradsallmänning. I fråga om besparingsskogar

skulle emellertid, jämlikt de föreslagna bestämmelserna, länsstyrelsen utse

förvaltare. Något annat skäl för att fråntaga delägarna deras rätt att genom

sin förtroendeman förvalta sin egen mark anförde icke kommissionen, än att

förvaltaren för att på ett effektivt sätt kunna fullgöra sin skogsvårdande uppgift

borde erhålla en relativt självständig ställning gent emot allmänningsstyrelsen

samt att enligt gällande bestämmelser det i fråga om flertalet besparingsskogar

ankomme på länsstyrelsen att förordna skogsförvaltare. Älvdalens

jordägande socknemän hävdade med skärpa, att vården av Älvdalens besparingsskog

hittills varit av förstklassig natur, att det ur skogsvårdens synpunkt

icke funnes skäl att fråntaga delägarna i Älvdalens besparingsskog,

vilka gjort mera för skogsvården än delägarna i någon annan besparingsskog

och förmodligen även mera än staten i fråga örn flertalet av dess skogar, deras

elementära rätt att själva utse förvaltaren. I praxis hade denne gent emot

allmänningstyrelsen en självständig ställning. I den mån förvaltaren vid andra

besparingsskogar utsetts av länsstyrelsen, borde kommissionens egen

utgångspunkt örn vidgande av delägarnas befogenhet hava lett till att förvaltaren

vid dessa skogar för framtiden skulle utses av delägarna — icke

till att Älvdalens jordägande socknemän skulle fråntagas rätten att utse förvaltare.

Även i vissa andra hänseenden hava erinringar gjorts mot

bestämmelserna rörande skogsförvaltaren.

Allmånningsstyrelsen för Orsa sockens besparingsskog har ansett, att i lagen

borde upptagas en föreskrift om att skogsförvaltaren skall höras i frågor

rörande skogen. Ett liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Kopparbergs

län.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ansett, att i den nya

lagen borde öppnas möjlighet att vid behov förordna en assistent att biträda

skogsförvaltaren i hans arbete.

Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län och förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog

hava ifrågasatt, huruvida icke i den nya lagstiftningen borde

upptagas en föreskrift, att avverkning skulle ske elter utsyning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Mot förslaget, att länsstyrelsen skall bestämma antalet

skogvaktare och förordna dessa, hava anmärkningar

framställts i vissa av de yttranden, som avgivits av allmänningsstyrelserna

för besparingskogarna i Kopparbergs län och av delägarna i dessa skogar.

Yrkande har sålunda framställts, att det skulle ankomma på allmänningsstyrelserna

att besluta rörande skogvaktarnas antal samt även tillsätta dessa.

Denna mening har även omfattats av landstingets förvaltningsutskott i Gävleborgs

län.

Skogsägareföreningarnas riksförbund har förordat, att skogvaktarna utsåges

av allmänningsstyrelserna men att deras val underställdes länsstyrelsens

prövning och godkännande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har föreslagit, att bestämmelserna om

skogvaktare skulle utbrytas ur lagen och överlämnas till reglering i reglementena.

Styrelsen för Gällivare allmänningsskog har ifrågasatt, om ej i lagen borde

upptagas vissa föreskrifter i fråga om de kvalifikationer, som borde ställas

på en skogvaktare.

Jämväl kommissionens förslag rörande sättet för reglementes

upprättande har föranlett erinringar. Länsstyrelsen i Norrbottens

län samt styrelsen och förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog

hava sålunda förordat, att förslag till reglemente måtte upprättas av länsstyrelsen

och därefter underställas delägarnas prövning och icke, såsom föreslagits,

upprättas av delägarna och därefter underställas länsstyrelsens och

Kungl. Maj:ts bedömande. — Å andra sidan har i vissa yttranden understrukits,

att vad kommissionen i nu förevarande hänseende föreslagit vöre lämpligt,

enär delägarnas inflytande vid bestämmandet av reglementets innehåll

ökats.

Av delägarna i besparingsskogarna i Kopparbergs län har framställts erinran

däremot, att ändring i reglementena kunde företagas av Kungl. Maj:t på

eget initiativ. Delägarna hava framhållit, att, då reglementena bleve avgörande

för förvaltningen och användningen av avkastningen, den Kungl. Majit

tillerkända rätten medförde, att allmogens beslutanderätt i dessa frågor i själva

verket vore en rätt utan innehåll.

Rörande tillsynen över allmänningsskogarna har i vissa

yttranden förordats, att tillsynen alltjämt måtte förbliva hos länsstyrelsen respektive

domänstyrelsen och icke, såsom kommissionen föreslagit, överflyttas

på skogsvårdsstyrelserna. Yrkanden i denna riktning hava framförts av allmänningsstyrelserna

för vissa besparingsskogar i Kopparbergs län samt delägarna

i vissa av dessa skogar ävensom delägarna i Pajala, Junosuando och

Tärendö allmänningsskog.

Såsom skäl för yrkandet ha delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog

anfört i huvudsak följande.

Genom att skogsvårdsstyrelsen hade uppsikt över besparingsskogarna kunde

lätt en allt för tung hand läggas över dessas skötsel. I realiteten innebure

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

87

förslaget om överflyttning av uppsikten till skogsvårdsstyrelsen, att besparingsskogarnas

chefer bleve underordnade länsjägmästaren. Då besparingsskogarna

sköttes av högt utbildad skogspersonal, vore detta olämpligt. Vidare

skulle genom ett överförande av besparingsskogarna till skogsvårdsstyrelsen

en splittring i förvaltningen inträda; länsstyrelsen skulle nämligen behålla

viktiga funktioner beträffande besparingsskogarna. Socknemännen hade

under mångårigt samarbete med länsstyrelsen i fråga örn besparingsskogens

förvaltning fattat förtroende för länsstyrelsens förmåga och vilja att bedöma

hithörande förhållanden på ett sätt som socknemännen ansåge riktigt. Då

det naturligen stöde länsstyrelsen fritt att vid bedömande av hithörande frågor

inhämta yttrande från fackmannahåll, vilket länsstyrelsen i förekommande

fall även gjort, ansåge socknemännen, att intet skäl förelåge att överflytta

uppsikten över besparingsskogarna från länsstyrelsen.

Allmånningsstyrelsen för Venjans sockens besparingsskogar har ansett, att

skogsvårdsstyrelsen genom förslaget tillagts förvaltningsbefogenhet, vilket enligt

styrelsens mening vore olämpligt. Styrelsen har i förevarande avseende

anfört, bland annat:

Skogsvårdsstyrelsens överinseende hade icke begränsats enbart till kontroll

av skogsskötseln enligt i huvudsak de grunder, som för enskilda skogar stadgades

i 1923 års skogsvårdslag, utan avsåge tvärtom även rena förvaltningsfrågor.

I det av Kungl. Majit fastställda reglementet för Venjans sockens

skogsmedelsfonder och besparingsskogar hade rättsförhållandet mellan å ena

sidan besparingsskogarnas delägare och å den andra länsstyrelsen avvägts på

ett för ägarna av besparingsskogarna i stort sett ändamålsenligt sätt. Allmänningsstyrelsen

kunde icke finna annat än att skogsvårdsstyrelsen tillagts

för stora befogenheter, varigenom en avsevärd splittring i förvaltningen

komme att inträda. Dessutom komme förvaltningen att bliva mera invecklad.

Ytterligare måste befaras, att länsstyrelsen beträffande de ärenden,

som enligt lagförslaget skulle bibehållas hos denna, i väsentlig grad

skulle komma att anse sig böra använda skogsvårdsstyrelsen som remissorgan,

varigenom förvaltningsärendenas handläggning skulle ytterligare invecklas

och fördröjas.

I flertalet yttranden har emellertid kommissionens förslag i förevarande avseende

vunnit anslutning.

Den av kommissionen föreslagna förstärkningen av skogsvårdsstyrelsernas

fackliga kompetens har i en del yttranden

avstyrkts såsom onödig. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av

centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsvårdsstyrelserna i Västerbotten

och Norrbottens län samt länsstyrelsen och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Västerbottens län.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har med huvudsakligt instämmande

av centralrådet i detta hänseende anfört, bland annat, följande.

Statsmakterna hade anförtrott åt skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens,

Norrbottens och Kopparbergs län att pröva och fastställa avverkningsplaner

för alla de enskilda skogar, som lydde under 1932 års skogsvårdslag. Envar

av skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs län

hade därför uppbyggt sin organisation så, att den skulle vara skickad att

fullgöra ifrågavarande grannlaga uppdrag.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vad skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län beträffade,

hade styrelserna först och främst författningsenligt förstärkts med två ledamöter

till de tre hos styrelserna tidigare fungerande. Vidare hade särskilda

skogstaxeringsavdelningar inrättats och i spetsen för dessa ställts en taxeringsledare,

som besutte ingående erfarenhet i skogsindelningsfrågor. Vidare hade

skogsvårdsstyrelserna som sakkunniga biträden länsjägmästare, som jämväl

såsom fackmän behärskade nämnda frågor. Under det att de skogsvårdsstyrelser,

som hade sig anförtrott befattning med häradsallmänningarna, bestode

av endast tre ledamöter, vilka vid sin sida hade en länsjägmästare, vilken,

innan lagen om häradsallmänningarna tillkommit, ej haft laglig skyldighet

att befatta sig med skogsindelningsfrågor, vore skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens

och Norrbottens län sammansatta av fem ledamöter, vilka disponerade

en länsjägmästare och en taxeringsledare, vilka båda av gällande skogslagar

tvingats göra sig väl förtrogna med dessa frågor. Styrelsen ville med detta

framvisa den olikhet, som förelåge mellan skogsvårdsstyrelsernas i övre

Norrland och skogsvårdsstyrelsernas i södra och mellersta Sverige organisation

och därav betingade förutsättningar att handhava förrättningar rörande

skogsindelning och skogsuppskattning. Örn sakkunskapen i taxeringsfrågor

ansetts böra förstärkas hos de skogsvårdsstyrelser i södra och mellersta Sverige,

som hade sig anförtrott befattningstagandet med häradsallmänningarna,

kunde därav ingalunda dragas den slutsatsen, att en dylik förstärkning jämväl

skulle vara nödvändig för de skogsvårdsstyrelser, som allt sedan år 1934 haft

sig ålagt att syssla med skogsindelningsfrågor och därför också sedan nämnda

år inrättat sig så, att de skulle kunna bemästra dessa frågor.

Centralrådet har tillagt, att — då i visst fall eller under för skogsvårdsstyrelserna

förändrade förhållanden stadgandet örn utökning av styrelserna kunde

vara av behovet påkallat —- centralrådet föresloge, att Kungl. Majit i dylika

fall finge besluta om den komplettering av skogsvårdsstyrelserna, varom nu

vore fråga.

I vissa yttranden hava emellertid nu ifrågavarande bestämmelser ansetts

välbetänkta. I

I de avgivna yttrandena har kommissionens förslag om avyttring

och införlivning av mark i allmänhet vunnit anslutning. I vissa

yttranden från allmänningsstyrelserna för besparingsskogarna i Kopparbergs

län samt delägarna i dessa skogar har dock yrkats den ändring i förslaget,

att något tvång till införlivning av inköpt mark icke skulle föreskrivas.

Delägarna i Transtrands sockens besparingsskog hava såsom stöd för detta

yrkande anfört, bland annat:

Socknemännen ville påtala den föreslagna tvångsinförlivningen med besparingsskogen

av vissa fastighetsförvärv. De fastighetsförvärv, som socknemännen

här avsåge, vore förbundna med vissa särförhållanden, vilka socknemännen

ville andraga för att särskilt i denna fråga giva en uppfattning av

förhållandet.

Vid tiden under åbodelning efter storskiftet i Transtrands socken åren

1869—1872 hade avverkningsrätten till i stort sett alla enskilda skogar inom

Transtrands socken sålts för en tid av i regel 50 år från storskiftets slut. När

dessa försäljningsmedel tagit slut och arbetsförtjänsterna med skogsavverkningarna

ävenledes avtagit, hade många fastighetsägare kommit i ett sådant

ekonomiskt nödläge, att de nödgats sälja sina fastigheter till den då upp
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

trädande enda köparen, nämligen de förenade bolagen. På initiativ främst

av riksdagsmannen Joh. Ström hade socknemännen beslutat att inköpa sådana

fastigheter, i den mån medel för ändamålet kunde anskaffas eller

avvaras, och detta i huvudsaklig avsikt att sedermera försälja samma i

första hand eller så långt detta vore möjligt till den ursprungliga säljaren eller

hans efterlevande. Med uppdrag att utreda hithörande frågor och aven

att i vissa fall handla å socknemännens vägnar hade^valts en så kallad jordinköpskommitté.

Och under förvissning att fa återförvärva sina hemman

hade socknemännen erbjudits att i många fall fa köpa vissa gårdar

till lägre pris än vad bolaget erbjudit. Dessa fastighetsförvärv hade för

socknemännen i gemen varit till stor välsignelse i flera avseenden. De flesta

av dessa hemman vore numera sålda och i regel förvärvade av säljaren eller

hans närmaste arvingar. Socknemännen hade nämligen respekterat förenämnda

villkor såsom örn det gällt bindande avtal. Och det hade förekommit,

att socknemännen, där de avverkat skog från fastigheten eller behållit

en del av fastighetens skogsmark, till den ursprungliga säljaren eller

dennes barn återskänkt inägojorden med åbyggnader och en del skogsmark.

För ej längesedan hade socknemännen därjämte bidragit med 2,000

kronor kontant till åbyggnadernas återställande. Dylika frågor uppstode

ideligen och skulle en fråga om markupplåtelse till sonsonen till en försäljare

snart åter förekomma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ifrågasatt, huruvida icke lagstiftningen

borde så ändras, att skyldigheten att införliva inköpt mark blott avsåge

skogsområden, som ur förvaltningssynpunkt lämpligen kunde sammanläggas

med besparingsskogen.

Delägarna i Älvdalens sockens besparingsskog hava yrkat, att inköp av

marken endast skulle få ske efter beslut av delägarna. Allmänningsstyrelsen

borde enligt delägarnas mening icke äga besluta beträffande dylika inköp.

I likhet med flertalet myndigheter och korporationer, som yttrat sig rö- Dep^^aa''

rande kommissionens förevarande lagförslag, anser jag detsamma i huvudsak

vara ägnat att kunna utgöra grundval för den blivande lagstiftningen i ämnet.

Det behov av enhetliga och ändamålsenliga bestämmelser rörande ifrågavarande

skogars vård och förvaltning, som otvivelaktigt föreligger, har i allmänhet

tillgodosetts i förslaget. På ett flertal punkter har jag dock i anslutning

till de avgivna yttrandena funnit jämkningar i de föreslagna bestämmelserna

vara påkallade. I

I fråga om den nya lagstiftningens tillämpningsområde anser jag, lika med

kommissionen, att densamma hör omfatta besparingsskogarna i kopparbergs

och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens

län. Dessa skogar hava i stort sett tillkommit på samma sätt och äro

till följd härav väsentligen av samma rättsliga karaktär. Jämväl grunderna

för skogarnas vård och förvaltning äro i huvudsak likartade. Deras sammanförande

under gemensam lagstiftning torde därför få anses väl motiverad.

Givet är emellertid, att vid utformningen av de särskilda bestämmelser
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

na i Jagen bör beaktas, att vissa förvaltningsfrågor kräva speciell reglering

för olika skogar, och möjlighet att genomföra sådan reglering alltså beredas.

I fråga om de samfällda husbehovsskogarna anser jag, i anslutning till

den ståndpunkt som intagits i den av herrar Cassel och Johansson avgivna

reservationen, att dessa skogar icke böra omfattas av den nu ifrågavarande

lagstiftningen. Dessa skogar böra i stället, på sätt i reservationen vidare utvecklats,

i skogligt hänseende underkastas bestämmelserna i 1932 års lappmarkslag.

I förvaltningsavseende torde vid ett genomförande av detta förslag

för dessa skogar komma att gälla bestämmelserna i lagen den 13 juni

1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört

har kommissionen i sitt den 23 december 1936 avgivna betänkande (stat.

off. utr. 1937: 5) framlagt förslag örn införande av de särskilda husbehovsskogarna

under 1932 års lappmarkslag. Genom inordnande under lappmarkslagen

av jämväl de samfällda husbehovsskogarna vinnes enligt min

mening en praktisk och rationell lösning av frågan örn den skogliga vården

av dessa skogar. Denna ordning medför även den fördelen, att något statsanslag

till dessa skogars förvaltningskostnader, såsom kommissionen förordat,

icke behöver ifrågakomma. Efter den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden

för dessa skogar komma desamma nämligen att i fråga om den

skogliga vardén bliva likställda med flertalet övriga enskilda skogar i lappmarken.

I likhet med centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anser

jag den omständigheten, att de samfällda husbehovsskogarna efter ett

genomförande av den nu förordade lagstiftningsåtgärden kunna skiftas, icke

vara av avgörande betydelse. Det torde få antagas, att med hänsyn till de

kostnader, som äro förenade med skiftande av skogarna, dylika åtgärder

icke i större utsträckning komma till stånd. Det är ock att märka, att den

av mig nu ifrågasätta lagstiftningen rörande de samfällda husbehovsskogarna

så gott som enhälligt tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Den närmare

utformningen av lagstiftningen i detta ämne torde jag emellertid sedermera

fa underställa Kungl. Maj:t i samband med upptagande till övervägande av

kommissionens förenämnda lagförslag rörande de särskilda husbehovsskogarna.

På sätt kommissionen förordat torde vara lämpligt, att de skogar, som,

enligt vad jag nyss anfört, böra innefattas under den nya lagstiftningen, besparingsskogai

na i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogarna

i Västerbottens och Norrbottens län, erhålla en gemensam beteckning,

och torde intet vara att erinra mot den av kommissionen i detta hänseende

föreslagna benämningen, allmänningsskogar.

Vad angår förvaltningen av allmänning sskogarna och dessas avkastning

anser jag, i likhet med kommissionen, att denna principiellt bör anförtros åt

delägarna. Att förvaltningsbefogenheten tillägges dem torde få anses helt

naturligt med hänsyn till att de innehava skogarna med äganderätt eller, i

fråga om vissa allmänningsskogar, med en därmed jämförlig rätt. Av den

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

91

av kommissionen framlagda utredningen synes även framgå, att de skogar,

vilkas förvaltning för närvarande handhaves av delägarna, skötts på ett i

huvudsak tillfredsställande sätt. Betydande belopp hava sålunda nedlagts

på skogsvårdens befrämjande. I fråga om de allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län, som förvaltas av domänverkets tjänstemän,

är att märka, att från statens sida är önskvärt, att domänverket befrias från

förvaltningsbestyret. Även beträffande dessa skogar torde med fog kunna

antagas, att delägarna skola eftersträva att på ett nöjaktigt sätt handhava

förvaltningen.

Den förvaltningsbefogenhet beträffande ifrågavarande skogar, som sålunda

bör tillkomma delägarna i dessa, torde dock ej böra vara helt obegränsad.

Med hänsyn till skogarnas stora betydelse för de delar av landet, där

skogarna äro belägna, torde i överensstämmelse med vad för närvarande gäller

vissa inskränkningar i förvaltningsbefogenheten böra stadgas i ändamål

att trygga skogarnas bestånd och ändamålsenliga skötsel. I enlighet med

vad kommissionen föreslagit bör därför den nu gällande bestämmelsen, att

skogarna skola bibehållas oförminskade, även upptagas i den nya lagstiftningen.

Uppenbart är, att förbud bör förefinnas mot att dessa skogar skiftas.

Emellertid torde, på sätt jag i det följande närmare skall beröra, i den

nya lagstiftningen böra öppnas möjlighet för delägarna att, där så finnes

lämpligt, från skogarna avyttra mark. Vidare torde, i överensstämmelse med

vad i allmänhet gäller, böra föreskrivas, att skogarna skola skötas enligt av

skogsvårdsmyndighet fastställda hushållningsplaner. På sätt kommissionen

uttalat böra dessa planer hava till ändamål å ena sidan att försätta och bibehålla

skogarna i skogligt tillfredsställande skick samt å den andra att

främja ett uthålligt skogsbruk genom beredande av största och möjligast

jämna behållna avkastning från skogarna. I hushållningsplanerna kunna

upptagas erforderliga föreskrifter rörande skyldighet att verkställa utsyning

och stämpling före avverknings företagande. Att därom införa stadganden i

lagen, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, anser jag icke påkallat. Därest

för skogens vård erforderliga åtgärder, vilka upptagits i planen eller eljest

i vederbörlig ordning anbefallts, skulle eftersättas, bör möjlighet finnas att

från det allmännas sida på ett fullt betryggande sätt tillvarataga skogsvården

å ifrågavarande skogar. Härutinnan torde böra föreskrivas, att länsstyrelsen

skall äga genom vite tillhålla vederbörande att fullgöra sina skyldigheter.

Att på sätt kommissionen föreslagit såsom sista remedium medgiva

länsstyrelsen rätt att ställa allmänningsskog under tvångsförvaltning anser

jag icke av behovet påkallat.

Beträffande skogsmedelsfondernas förvaltning anser jag, att denna bör

handhavas på samma sätt som nu är föreskrivet i reglementena för fonderna.

Någon anledning att frångå vad härutinnan gäller finnes för närvarande icke.

Fonderna i Kopparbergs och Gävleborgs län böra alltså förvaltas av delägarna

själva, under det att skogsmedelsfonderna i Västerbottens och Norrbottens

län böra stå under myndighets förvaltning. I anslutning till vad i

vissa yttranden framhållits torde, för undvikande av missförstånd, förvaltning

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

genom myndighet böra i lagen medgivas allenast i fråga om allmänningsskogarna

i Västerbottens och Norrbottens län. Lagen bör emellertid så avfattas,

att myndighetens förvaltning, därest så skulle finnas lämpligt, kan

upphävas utan lagändring.

Delägarnas förvaltningsbefogenhet kan, såsom kommissionen framhållit, i

väsentliga delar icke utövas av delägarna såsom sådana utan bör, i likhet

med vad nu äger rum, uppdragas åt särskilda organ. Den enklaste och i vissa

fall lämpligaste organisationen torde vara, att såväl allmänningsskogen och

dess avkastning som därav bildad skogsmedelsfond eller annan fond förvaltas

av en av delägarna vald allmänningsstyrelse. Denna organisation finnes

för närvarande tillämpad i fråga om förvaltningen av Svärdsjö, Envikens

och Svartnäs socknars samt Hamra kapellags besparingsskogar och skogsmedelsfonder.

Emellertid lärer denna förvaltningsform ej alltid kunna anses

ändamålsenlig. Understundom böra, såsom nyss anmärkts, fonderna förvaltas

av myndighet. I andra fall åter — och detta torde gälla flertalet besparingsskogar

och skogsmedelsfonder i Kopparbergs län -— lärer arbetet

med skogarnas och fondernas förvaltning vara av den omfattning, att detsamma

icke utan att bliva allt för betungande kan påläggas allmänningsstyrelserna.

Med hänsyn härtill bör lagen, i överensstämmelse med kommissionens

förslag, lämna öppet att överlämna fondernas förvaltning till särskild

av delägarna utsedd ekonominämnd. Föreskrift rörande förvaltningsformen

torde böra upptagas i det reglemente, som, enligt vad jag i det följande

kommer att föreslå, skall fastställas för varje allmänningsskog. Åt ekonominämnden

bör även kunna uppdragas att förvalta andra delägarna tillhöriga

medel. Vid behov bör, på sätt kommissionen framhållit, förvaltningen

av egendom, som nu är fråga, kunna uppdelas å flera ekonominämnder.

För närvarande finnes gemensam fondförvaltning i fråga örn Venjans sockens

skogsmedelsfonder och folkskolefond. Därjämte hava, såsom förut

nämnts, Lima och Transtrands socknar en gemensam skogsmedelsfond, vilken

förvaltas av en styrelse bestående av ordförande, utsedd av länsstyrelsen,

och två ledamöter, av vilka en utses av delägarna i vardera socknens

besparingsskog. Enligt min mening föreligga icke tillräckliga skäl att, såsom

kommissionens förslag innebär, upphäva denna gemensamhetsförvaltning,

utan torde i lagstiftningen möjlighet böra öppnas för dess bibehållande.

Yrkande härpå har också framförts av vissa delägare i nyssnämnda fonder

ävensom understötts av länsstyrelsen i länet. För möjliggörande av denna

gemensamhetsförvaltning torde vara lämpligt, att i lagen lämnas en befogenhet

åt Kungl. Maj:t att meddela de bestämmelser, som äro erforderliga för

nämnda fonders förvaltning utan hinder av vad i övrigt i lagen stadgas angående

fondförvaltningen. Att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, i lagen

införa särskilda bestämmelser för att möjliggöra utseende av gemensam

allmänningsstyrelse för två eller flera allmänningsskogar har jag däremot

icke funnit lämpligt. Delägarna i skogarna torde även själva i allmänhet

vara emot en dylik förvaltningsordning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

äger för närvarande länsstyrelsen i fråga om de styrelser, som förvalta

de av besparingsskogarnas avkastning bildade skogsmedelsfonderna, i allmänhet

utse ordförande i styrelserna. Jämväl i styrelserna för vissa allmänningsskogar,

nämligen Hamra kapellags besparingsskog i Gävleborgs län

och nybyggarnas särskilda allmänningar i Norrbottens län, utses en eller flera

styrelseledamöter av länsstyrelse. Då möjlighet att bibehålla denna ordning,

där så finnes önskvärt, synes böra stå öppen, torde lagen böra medgiva, att i

reglementena upptages föreskrift, att en ledamot av ekonominämnd samt, i

fråga om Hamra kapellags besparingsskog eller allmänningsskog, som särskilt

avsatts för nybyggare, jämväl en eller flera ledamöter av allmänningsstyrelsen

skola förordnas av länsstyrelsen. Arvode till ledamöter i allmänmngsstyrelse

och ekonominämnd torde, i överensstämmelse med vad nu gäller och kommissionen

även föreslagit såsom regel, böra efter delägarnas hörande bestämmas

av länsstyrelsen.

En påfallande svaghet i de nu gällande reglementena är bristen på en tydlig

gränsdragning mellan den förvaltningsbefogenhet, som skall tillkomma

delägarna å ena sidan, och den som skall utövas av allmänningsstyrelserna

å andra sidan. För avhjälpande av denna brist har kommissionen i sitt förslag,

i anslutning till vad häradsallmänningslagen härutinnan föreskriver,

upptagit en bestämmelse, att allmänningsstyrelsen skall utöva delägarnas beslutanderätt

i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningsskogen

gällande reglemente uttryckligen förbehållits delägarna, ekonominämnd

eller myndighet. Till vad kommissionen i detta avseende föreslagit

kan jag helt ansluta mig. Genom en dylik bestämmelse kan allmänningsstyrelse

få den självständighet och befogenhet, som erfordras för att kunna

på ett fullt tillfredsställande sätt handhava förvaltningen av allmänningsskogarna.

För tryggande av en god skötsel av ifrågavarande skogar torde vara nödvändigt,

att allmänningsstyrelsen vid sin sida har ett skogligt utbildat biträde.

Kommissionen har föreslagit, att hos varje allmänningsstyrelse skall finnas

anställd en skogsförvaltare med i allmänhet högre skoglig utbildning. Detta

förslag finner jag i princip väl grundat. Skogsförvaltarens avlöning och

övriga kostnader för denna skola enligt kommissionens förslag såsom regel

gäldas av vederbörande allmänningskassa. Även härutinnan ansluter jag

mig till kommissionens ståndpunkt. I fråga örn följande tre i Västerbottens

län belägna allmänningsskogar, nämligen Vilhelmina övre, Tärna och Stensele

samt Sorsele övre allmänningsskogar, vilka skogar för närvarande förvaltas

av domänverkets tjänstemän, har kommissionen emellertid ansett,

att enär dessa lämnade en dålig avkastning och delägarna hade en svag

ekonomisk ställning statsbidrag borde lämnas till deras förvaltningskostnader.

Den av kommissionen förebragta utredningen rörande dessa skogars

ekonomiska bärkraft finner även jag giva vid handen, att desamma icke i

varje fall för närvarande, torde kunna bära den av kommissionen förordade

förvaltningen, därest ej förvaltningskostnaderna skola oskäligen inkräkta

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

pa avkastningen till delägarna. Att lämna direkta förvaltningsbidrag av

statsmedel till dessa skogar anser jag mig dock av principiella skäl icke

kunna tillstyrka. En lämpligare utväg att ordna förvaltningen av nyssangivna

tre allmänningsskogar är enligt min mening den i herr Johanssons reservation

föreslagna, vilken vunnit understöd i ett flertal yttranden. Jag förordar

alitsa, att i fråga om dessa skogar en hos skogsvårdsstyrelsen anställd

tjänsteman förordnas att på skogsvårdskassans bekostnad biträda vid den

skogliga skötseln av skogarna. På sätt i reservationen framhållits bör denna

tjänsteman emellertid endast syssla med den skogliga vården av skogarna,

d. v. s. företaga utsyningar och stämplingar samt lämna anvisningar rörande

skogsvårdsåtgärder och övervaka dessas utförande m. m. Den ekonomiska

förvaltningen bör däremot utövas av allmänningsstyrelserna. Tilllämpningen

av den nu angivna ordningen torde emellertid ej böra i lagen föreskrivas

såsom obligatorisk utan göras beroende av Kungl. Maj :ts beslut. Det bör

sålunda ankomma på Kungl. Maj:t att på framställning av vederbörande allmänningsstyrelse

förordna, att nyssangivna förvaltningsform skall för viss tid

eller tillsvidare tillämpas i fråga om förenämnda tre allmänningsskogar. Då

det ej synes uteslutet, att även i fråga om andra allmänningsskogar i Västerbottens

och Norrbottens län än de nyss angivna svårighet kan uppstå att

bära den av kommissionen föreslagna förvaltningsformen, torde Kungl.

Maj:ts omförmälda befogenhet böra utsträckas att avse samtliga allmänningsskogar

i nämnda två län. Utan särskilt stadgande synes uppenbart,

att delägarna äro berättigade anställa assistent åt skogsförvaltaren under

förutsättning att de äga disponera medel för hans avlöning.

I fråga om sättet för utseende av skogsförvaltare anser jag i likhet med

vad i vissa yttranden anförts, att allmänningsstyrelsen bör tilläggas befogenhet

att själv utse förvaltare. Styrelsens val av förvaltare torde emellertid

för erhållande av garantier för att lämplig person utses, böra underställas

länsstyrelsens prövning och godkännande. Därest länsstyrelsen godkänner

den av allmänningsstyrelsen utsedde, torde länsstyrelsen böra utfärda

förordnande för honom. Innan länsstyrelsen fattar beslut i ärende rörande

utseende av förvaltare, torde det vara lämpligt, att länsstyrelsen inhämtar

yttrande av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen bör äga, på sätt nu

gäller, att efter allmänningsstyrelsens hörande bestämma den skogsförvaltaren

tillkommande lönen.

Såsom kommissionen förordat torde i den nya lagstiftningen böra lämnas

möjlighet att utse gemensam skogsförvaltare för två eller flera allmänningsskogar

inom samma län. Genom en dylik anordning kunna förvaltningskostnaderna

i hög grad nedbringas. I fråga örn vissa skogar finnes

redan nu gemensam skogsförvaltare förordnad. Så är förhållandet beträffande

Venjans sockens besparingsskogar, Gällivare allmänningsskog och nybyggarnas

särskilda allmänning i Gällivare socken samt Jokkmokks allmänningsskog

och nybyggarnas särskilda allmänning i Jokkmokks socken. I

överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, bör det ankomma på

Kungl. Maj:t att då skäl därtill äro, medgiva, att gemensam förvaltare må

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

95

anställas för två eller flera allmänningsskogar. I samband härmed torde

Kungl. Majit även böra lämna föreskrifter, huru i dylikt fall förvaltare

skall utses samt yttrande rörande hans avlöning avgivas till länsstyrelsen.

Såsom kommissionen uttalat torde dessa föreskrifter böra åsyfta, att berörda

frågor skola handläggas av en av delägarna efter vissa av Kungl. Majit

fastställda grunder utsedd nämnd. Vidare lärer Kungl. Majit i sammanhang

med lämnande av nu ifrågavarande medgivande även böra bestämma,

efter vilka grunder avlöningen till förvaltaren och övriga gemensamma

kostnader skola gäldas av vederbörande allmänningskassor.

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna rörande skogvaktare

anser jag i likhet med länsstyrelsen i Kopparbergs län, att dessa böra överflyttas

från lagen till reglementena för skogarna. Erinras må, att bestämmelser

i detta ämne icke upptagits i häradsallmänningslagen.

Såsom framgår av vad jag förut anfört kunna ej lämpligen samtliga de

regler, som böra gälla i fråga örn allmänningsskogarnas vård och förvaltning,

upptagas i nya lagen utan torde i denna böra inrymmas endast de

mera väsentliga och för samtliga skogar gemensamma bestämmelserna, övriga

föreskrifter torde böra intagas i ett för varje skog fastställt reglemente.

Detta torde, på sätt kommissionen förordat, böra fastställas av Kungl. Majit.

Innan så sker böra delägarna i skogarna, jämväl i överensstämmelse med

vad kommissionen föreslagit, hava att avgiva förslag i ärendet. I fråga örn

vidtagande av ändring i de fastställda reglementena tolde sådan i huvudsaklig

överensstämmelse med vad nu i allmänhet gäller böra få ske efter

framställning av delägarna eller länsstyrelsen. Emellertid torde därjämte

på sätt som skett i häradsallmänningslagen en bestämmelse böra intagas

därom att en minoritet av delägarna skall kunna påkalla ändring av reglementena.

Närmare bestämmelser härom böra upptagas i reglementena. I

I fråga om tillsynen över allmänningsskogarna gäller för närvarande

olika bestämmelser för skilda grupper av dessa skogar. Tillsynen över besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län handhaves sålunda av

länsstyrelsen, under det att tillsynen över allmänningsskogarna i Västerbottens

och Norrbottens län utövas av domänverket. Såsom jag förut anfört

torde denna ordning icke böra bibehållas, utan anser jag i likhet med

kommissionen tillsynen över allmänningsskogarna i den nya lagstiftningen

böra anförtros skogsvårdsstyrelserna. Dessa torde numera hava förvärvat

den erfarenhet och det förtroende, att denna uppgift synnerligen väl kan

lämnas i deras händer. Jag vill erinra, att genom häradsallmänningslagen

häradsallmänningarna ställts under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn. Under

senare år hava även andra skogar av enskild natur, vilka stått under länsstyrelses

eller domänverkets överinseende, överflyttats till skogsvårdsstyrelsernas

verksamhetsområde. Den nu förordade åtgärden innebär följaktligen

endast eli fortsättande å den väg statsmakterna tidigare beträtt i fråga

örn lagstiftningen rörande tillsynen över enskilda skogar. Jag vill betona,

att förslaget icke innebär, såsom i ett yttrande gjorts gällande, att skogs
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vårdsstyrelsen skall få någon förvaltningsbefogenhet med avseende å allmänningsskogarna.

Vidkommande kommissionens förslag om förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas

fackliga kompetens, då fråga är om fastställande eller ändring av

liushållningsplan för allmänningsskog eller meddelande av andra föreskrifter

av större betydelse rörande skogsvården å sådan skog, kan jag icke helt

ansluta mig till detta. De skogsvårdsstyrelser, som beröras av den föreslagna

lagen, torde i allmänhet hava en sådan sammansättning och äga en

sådan erfarenhet rörande skogsindelningsfrågor, att någon förstärkning av

deras fackliga kompetens icke kan anses vara av behovet påkallad. Skulle

emellertid i något fall vara önskvärt, att en förstärkning av skogsvårdsstyrelsens

kompetens kommer till stånd i överensstämmelse med vad kommissionen

föreslagit, torde det vara tillräckligt, att i lagen lämnas möjlighet

för Kungl. Maj:t att härom förordna. Mot de av kommissionen föreslagna

bestämmelserna rörande omröstning inom förstärkt skogsvårdsstyrelse samt

angående underställning i visst fall av beslut, som fattats av sådan styrelse,

har jag ej funnit anledning till erinran.

Att ett genomförande av den nu ifrågasatta lagstiftningen kommer att

medföra behov av ökade anslag till skogsvårdsstyrelserna i de län, som beröras

därav, är uppenbart. Med hänsyn till att den nya lagstiftningen av

skäl, på vilka jag senare kommer att närmare ingå, icke torde böra träda i

kraft förrän den 1 januari 1940 och då det i riksstaten upptagna anslaget

till skogsvårdens befrämjande avser medelsåtgången under det kalenderår,

vars senare hälft ingår i det budgetår, för vilket medel anvisas, inträder behovet

av ökade anslag först budgetåret 1940/1941. Till följd härav lärer

anslagsfrågan icke nu böra upptagas till avgörande. De av kommissionen

verkställda beräkningarna rörande det ökade anslagsbehov, som utövande

av tillsynen över allmänningsskogarna medför för skogsvårdsstyrelserna,

torde emellertid i huvudsak kunna godtagas såsom ägnade att giva en i stort

sett riktig föreställning om anslagsökningen. Ett genomförande av det av

mig förordade förslaget, att skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län skall

biträda vissa allmänningsstyrelser i länet vid den skogliga vården av skogarna,

föranleder uppenbarligen ökning av skogsvårdsstyrelsens utgifter. Enligt

de upplysningar, som inhämtats från skogsvårdsstyrelsen, synes denna ökning

komma att uppgå till omkring 23,000 kronor.

Frågan örn indragning vid domänverket av personal, som genom domänverkets

befrielse från befattningen med allmänningsskogarna blir övertalig,

torde, då indragningarna icke äro avsedda att vinna tillämpning förrän från

och med den 1 januari 1940, icke böra nu upptagas till avgörande. Detta

spörsmål bör underställas 1939 års riksdag och torde alltså, därest förevarande

lagstiftningsförslag vinner statsmakternas bifall, i sinom tid underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom jag förut uttalat torde som regel böra gälla, att allmänningsskogarna

skola bibehållas oförminskade. Emellertid lärer denna regel icke böra göras

ovillkorlig, utan torde, på sätt kommissionen föreslagit, möjlighet böra

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

97

finnas för delägarna att besluta om avyttring av mark från skogarna. Ett

verkligt behov att kunna avyttra mark från allmänningsskogarna torde numera

på vissa håll föreligga, särskilt för upplåtelse av egnahem och småbrukarlägenheter.

Till de av kommissionen förordade bestämmelserna i ämnet

kan jag helt ansluta mig. Det bör alltså ankomma på delägarna att besluta

örn försäljning av mark. Avyttring av mark bör emellertid, på sätt kommissionen

föreslagit, endast få äga rum då därigenom en avsevärd förmån vinnes

för delägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro. I likhet med kommissionen

anser jag, att dylika skäl i regel böra anses föreligga, därest någon önskar

förvärva en jordbruks- eller bostadslägenhet å allmänningsskogen till

eget hem och lägenheten är därtill lämpad. Såsom ytterligare villkor för avyttring

torde, på sätt kommissionen ifrågasatt, även böra stadgas, att skogsskötsel

ej lider men genom avyttringen. Såsom en kontroll över att rätten

att avyttra mark icke missbrukas torde böra föreskrivas, att avyttringen icke

blir giltig med mindre den godkännes av Kungl. Majit. Erinras må, att likartade

bestämmelser gälla i fråga om avyttring av mark från häradsallmänningarna

och att dessa bestämmelser visat sig ändamålsenliga.

Vad angår frågan örn upptagande i den nya lagstiftningen av bestämmelser

om införlivning av mark med allmänningsskogarna anser jag i likhet med

kommissionen och flertalet hörda myndigheter och korporationer, att sådana

föreskrifter böra införas i lagen. Såsom den av kommissionen förebraga

utredningen utvisar hava delägarna i ett flertal allmänningsskogar för

avkastningsmedel från skogarna inköpt icke obetydliga markområden. I fråga

om dessa områdens förvaltning och vård gälla icke de för allmänningsskogarna

tillämpliga föreskrifterna. I skogligt hänseende lyda dessa fastigheter

under allmänna skogsvårdslagen eller 1932 års lappmarkslag, beroende

på fastighetens belägenhet. Lika med kommissionen finner jag den skiljaktighet,

som föreligger i fråga om förvaltningen av allmänningsskogarna och

de av avkastningsmedel inköpta fastigheterna, icke betingad av de skogliga

förhållandena eller eljest påkallad av sakliga skäl. Såsom kommissionen

framhållit medför denna skiljaktighet tvärtom avsevärda olägenheter. Berörda

inköpta mark torde därför i enlighet med kommissionens förslag böra

sammanföras med allmänningsskogarna under gemensam hushållning och

förvaltning.

Den nu ifrågasatta införlivningsskyldigheten torde böra i huvudsak givas

det innehåll, kommissionen föreslagit. Den torde sålunda böra avse mark,

som inköpts helt eller delvis för avkastningsmedel från allmänningsskogen

eller förvärvats genom byte mot mark från skogen eller genom gåva. Däremot

bör skyldigheten icke avse mark, som delägarna inköpt för medel, vilka

ej till någon del härflutit från skogen, och ej heller mark, som förvärvats

för viss kommuns eller annat rättssubjekts räkning, även örn därtill använts

medel, som härflutit från skogen. Införlivningsskyldigheten torde emellertid

böra gälla icke blott mark, som redan förvärvats av delägarna, utan

även mark, som kan komma att förvärvas av dem. I likhet med kommissionen

håller jag nämligen före, att i den nya lagstiftningen delägarna böra

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

tillerkännas befogenhet att förvärva mark, dock under förutsättning att densamma

i regel införlivas med allmänningsskogen.

Kommissionen har i sitt förslag medgivit vissa undantag från regeln om

införlivning av mark, som förvärvats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

I förslaget har sålunda delägarna beretts möjlighet dels att inom fem

år efter nya lagens ikraftträdande åter avyttra sådan mark och dels att i

fråga örn dylik mark i särskilt fall erhålla dispens från införlivningsskyldigheten.

Till vad kommissionen föreslagit kan jag i huvudsak ansluta mig.

Emellertid anser jag, att den av kommissionen förordade dispensmöjligheten

bör utvidgas att avse även mark, som inköpts efter nya lagstiftningens

ikraftträdande. Såsom framgår av den förebragta utredningen hava delägarna

i vissa allmänningsskogar inköpt fastigheter i synnerligen behjärtansvärda

sociala syften. Ett genomförande av kommissionens förslag skulle för delägarna

försvåra fortsättandet av en dylik verksamhet, då de för denna verksamhet

inköpta fastigheterna merendels icke lämpligen kunna sammanläggas

med vederbörande allmänningsskogar. Även andra skäl kunna tänkas böra

föranleda dispens. Sålunda torde mark, som icke är att hänföra till skogsmark,

icke lämpligen böra sammanläggas med allmänningsskog. För vinnande

av snabbare och enklare förfarande torde dispensrätten böra utövas

av länsstyrelsen i stället för, såsom kommissionen föreslagit, av Kungl. Maj:t.

Vad angår utformningen i övrigt av bestämmelserna rörande införlivning

av mark med allmänningsskog torde denna böra ske i överensstämmelse med

det av kommissionen framlagda förslaget. Dessa bestämmelser anluta sig i

stort sett till motsvarande föreskrifter i häradsallmänningslagen. Vad kommissionen

anfört rörande dessa bestämmelser föranleder icke någon erinran

från min sida.

I enlighet med av mig nu angivna grunder har det inom departementet

upprättade förslaget till lag örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

utarbetats. Jag torde nu få övergå till en närmare redogörelse för de särskilda

bestämmelserna i detta förslag.

Speciell motivering.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf angives innebörden av begreppet allmänningsskog i den

föreslagna lagen. Paragrafen, som motsvarar 1 § i kommissionens förslag,

har avfattats i överensstämmelse med vad jag härom förut anfört.

2 §•

Förevarande paragraf, som handlar om äganderätten till allmänningsskogarna,

är likalydande med 2 § i kommissionens förslag. Genom de här

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

99

upptagna bestämmelserna har fastslagits, att allmänningsskogarna äro föremål

för enskild äganderätt och tillhöra ägarna av de fastigheter, för vilka

skogen vid storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad

vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

3 §•

Bestämmelsen i denna paragraf, enligt vilken den, som innehar fastighet

med ständig eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta

fastigheten tillkommande rätt till delaktighet i allmänningsskog och i

frågor rörande sådan skog utöva rösträtt för fastigheten, ansluter sig helt till

3 § i kommissionens förslag.

Ett ej ringa antal av de fastigheter, som äga del i allmänningsskogarna i

Västerbottens och Norrbottens län utgöras av krononybyggen eller kronohemman

— särskilt är detta fallet i fråga om nybyggarnas särskilda allmänningar

i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar — och innehavas alltså av

vederbörande åbor med ärftlig besittningsrätt.

4 §■

I denna paragraf behandlas frågan om delägares befogenhet att överlåta sin

rätt till delaktighet i allmänningsskog. Paragrafen är av samma innehåll

som 4 § i kommissionens förslag.

5 §•

Beträffande bestämmelsen i första punkten, att allmänningsskog skall bibehållas

oförminskad, där ej i den nya lagen annorlunda stadgas, hänvisas till

vad jag förut anfört rörande allmänningsskogarnas förvaltning samt avyttring

av mark från dessa. Bestämmelsen överensstämmer med 5 § första

punkten i kommissionens förslag.

Såsom en följd av nyssnämnda bestämmelse har i andra punkten, jämväl i

överensstämmelse med kommissionens förslag, föreskrivits, att allmänningsskog

ej må med inteckning belastas samt i regel ej heller tagas i mät för

fordran. Från förbudet mot utmätning har dock undantag stadgats i fråga

om fordran, för vilken åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden

till betalning ur allmänningsskogen. Till dylik fordran är att hänföra fordran

å tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom ävensom fordran

å fastighetsskatt. I likhet med vad nu gäller torde allmänningsskog även

under den nya lagstiftningen böra kunna utmätas för sådan fordran.

G §•

Första stycket upptager den för allmänningsskogs vård grundläggande bestämmelsen,

att allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen

skötas efter hushållningsplan. I fråga om denna bestämmelse tillåter jag mig

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

hänvisa till vad jag förut anfört rörande förvaltningen av allmänningsskogarna

samt tillsynen över dem. Bestämmelsen är likalydande med 6 §

första stycket i kommissionens förslag.

En av allmänningsskogarna, Orsa sockens besparingsskog, är belägen inom

tvenne län, Kopparbergs och Gävleborgs län, och sträcker sig sålunda genom

två skogsvårdsstyrelsers verksamhetsområden. Frågan, huru uppsikten över

nämnda skog skall utövas, behandlas i 57 §.

Lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige upptager vissa bestämmelser örn den rätt till skogsfång, som tillkommer

lapparna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt

de övriga trakter, där lapparna äga att uppehålla sig med sina renar. Dylika

bestämmelser återfinnas i 45—54 §§ samt 58 och 59 §§ av lagen. Den nya

lagen åsyftar ej att göra någon rubbning i dessa bestämmelser. En erinran

härom har, i likhet med vad som skett i kommissionens förslag, upptagits i

andra stycket.

Kommissionen har i 7 § av sitt förslag upptagit en föreskrift därom, att

delägarnas rätt till allmänningsskog skall, där ej för särskilt fall annorlunda

stadgas, tillgodogöras för delägarnas eller ortsbefolkningens gemensamma

räkning enligt vad i lagförslaget sägs.

Kommissionen har i motiveringen till förslaget anfört, bland annat, följande.

Den nu gällande grundsatsen, att delägarnas rätt till allmänningsskog

skulle tillgodogöras för delägarnas eller, i vissa fall, ortsbefolkningens gemensamma

räkning, borde bibehållas i den nya lagen. De undantag från

denna grundsats, som innefattades i 3 § lagen den 8 november 1912 om

rätt till jakt samt 9 och 10 §§ lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,

borde dock fortfarande äga giltighet. Enligt kommissionens mening kunde

det visserligen ifrågasättas, huruvida den individuella jakt- och fiskerätt, som

enligt berörda paragrafer tillkomma delägarna i allmänningsskogarna, från

jakt- och fiskevårdssynpunkt vöre en i alla fall lämplig anordning, men kommissionen

hade ansett sig ej böra i förevarande sammanhang upptaga frågan

om en ändring av gällande bestämmelser på detta område. I övrigt vore

något undantag från omförmälda grundsats ej påkallat.

I nya lagen hade ej upptagits några bestämmelser rörande sättet för det

gemensamma tillgodogörandet av delägarnas rätt till allmänningsskog. Lagen

lämnade sålunda utan reglering, huruvida å allmänningsskog avverkat

virke skulle försäljas på auktion eller under hand eller disponeras in natura

för vederbörande intressenters räkning. Erforderliga föreskrifter såväl i

detta avseende som rörande tillgodogörandet av övriga nyttigheter å allmänningsskog

borde inrymmas i reglementena för de särskilda skogarna. I fråga

om försäljning av virke från allmänningsskogarna borde föreskrifterna åsyfta

att tillerkänna delägarna större frihet än gällande reglementen i allmänhet

medgåve.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt yttrande framhållit önskvärdheten

av att möjlighet bereddes för länsstyrelsen att från allmänningsskogarna

inom länet företaga försäljningar av virke under hand.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

101

Förevarande paragraf Ilar avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med Departement*.

kommissionens förslag. De lagar, som avses med den i paragrafen intagna cAe/enundantagsbestämmelsen

från den där fastslagna grundsatsen, äro de i kommissionens

motivering omnämnda jakt- och fiskerättslagarna. Frågan om

ändring i gällande bestämmelser rörande jakt- och fiskerätten å allmänningsskog

torde, på sätt kommissionen uttalat, icke böra i förevarande sammanhang

upptagas till övervägande. Det av länsstyrelsen i Norrbottens län

framförda yrkandet kan, såsom framgår av vad kommissionen yttrat, helt

tillgodoses inom den föreslagna lagstiftningens ram. Erforderliga bestämmelser

rörande sättet för tillgodogörande av delägarnas rätt till allmänningsskog

torde böra upptagas i reglementet. Vid avfattandet av dessa bestämmelser

bör beaktas vad kommissionen härom anföxd.

Beträffande de ändamål, vartill avkastning och annan inkomst från allmänningsskog

må användas, hava bestämmelser upptagits i 32—36 §§.

8 §•

1 mom. Bestämmelserna i första och andra styckena, som motsvara stadgandena

i 8 § första och andra styckena av kommissionens förslag, angiva

grunderna för organisationen av förvaltningen beträffande allmänningsskog

och vad därifrån härflyter ävensom för utövande av delägarnas beslutanderätt.

I fråga örn dessa bestämmelser tillåter jag mig hänvisa till vad jag

förut anfört.

Jämväl beträffande den i tredje stycket inrymda bestämmelsen, som handlar

om ordningen för bestämmande av arvode till ledamöter i allmänningsstyrelse

eller ekonominämnd, hänvisas till vad jag förut anfört.

2 mom. I detta moment har intagits den av mig förut förordade bestämmelsen

rörande Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela särskilda föreskrifter

rörande förvaltningen av fond, som bildats av inkomst från besparingsskogarna

i Venjans socken eller från Lima eller Transtrands sockens besparingsskog.

9 §•

1 och 2 mom. I 1 mom. hava upptagits bestämmelser örn förordnande

av skogsförvaltare samt örn fastställande av hans avlöning, och i 2 mom. regleras

frågan om tillstånd till anställande av gemensam skogsförvaltare för

två eller flera allmänningsskogar. För de skäl, som ligga till grund för dessa

bestämmelser, har jag förut redogjort. Bestämmelserna motsvara delvis

stadgandena i 9 § 1 och 2 mom. av kommissionens förslag.

3 mom. Enligt detta moment äger Kungl. Majit i fråga örn allmänningsskog

i Västerbottens eller Norrbottens län på framställning av allmänningsstyrelsen

förordna, att bestämmelserna i 1 och 2 mom. under viss tid eller

tillsvidare ej skola äga tillämpning. Under den tid sådant förordnande är

gällande skall jämlikt förevarande moment allmänningsstyrelsen med avseende

å allmänningsskogens vård biträdas av en hos skogsvårdsstyrelsen anställd

tjänsteman, som skogsvårdsstyrelsen därtill utser. Ersättning till så
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

dant biträde skall gäldas av skogsvårdskassan. För motiven till dessa bestämmelser,

som sakna motsvarighet i kommissionens förslag, har jag förut

redogjort.

10 §.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört stadgas i denna paragraf, att

för varje allmänningsskog skall fastställas reglemente med bestämmelser

rörande förvaltningen av skogen och vad därifrån härflyter.

Om avyttring och införlivning av mark.

11 §•

Beträffande den här upptagna bestämmelsen örn befogenhet för delägarna

i allmänningsskog att avyttra mark från skogen hänvisas till det förut anförda.

12 §.

I förevarande paragraf hava inrymts bestämmelser om befogenhet för delägarna

och allmänningsstyrelsen att inköpa mark för allmänningsskogs utvidgning.

För det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser och de

principiella synpunkter, som ligga till grund för dem, har jag förut redogjort.

Bestämmelserna överensstämma med stadgandena i 12 § i kommissionens

förslag.

13 §.

Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om skyldighet

för delägarna i allmänningsskog att söka införlivning med skogen av mark,

som delägare förvärvat för medel, vilka härflutit från skogen, eller genom

byte mot vederlag av skogen tillhörande mark eller genom gåva. För det

huvudsakliga innehållet av denna bestämmelse och de skäl, som ligga till

grund för densamma, har jag förut lämnat en redogörelse. Bestämmelsen

motsvarar stadgandet i 13 § av kommissionens förslag.

14 §.

Den här införda bestämmelsen, som angiver de villkor, varunder införlivning

av mark med allmänningsskog må äga rum, överensstämmer med

stadgandet i 14 § av kommissionens förslag.

15 och 16 §§.

I dessa paragrafer regleras dels sökandens skyldighet att förebringa utredning

i införlivningsärende och dels sättet för anskaffande av viss utredning

däri genom länsstyrelsens försorg. Paragraferna äro likalydande med

15 och 16 §§ i kommissionens förslag.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

17—21 §§.

Förevarande paragrafer, som angiva sättet för handläggning och prövning

av införlivningsärende, verkan av förordnande om införlivning och av avslag

å ansökan örn införlivning samt vissa åtgärder, som skola vidtagas för

att trygga effektiviteten av meddelat förordnande om införlivning, överensstämma

med 17—21 §§ i kommissionens förslag.

22 §.

Enligt förevarande paragraf har länsstyrelsen att övervaka, att allmänningsstyrelse

fullgör vad densamma åligger enligt 13 och 21 §§. Därest sådan

skyldighet eftersättes av allmänningsstyrelsen, äger länsstyrelsen genom

vite tillhålla allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten. Dessa bestämmelser

ansluta sig helt till 22 § i kommissionens förslag.

Om vård av allmänningsskog''.

23 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande innehållet i hushållningsplan

för allmänningsskog. Dessa föreskrifter, som avfattats i huvudsaklig

överensstämmelse med motsvarande stadganden i 24 § häradsallmänningslagen,

äro likalydande med bestämmelserna i 23 § av kommissionens förslag.

24 §.

Enligt första stycket skall hushållningsplan, som enligt de före nya lagens

ikraftträdande gällande bestämmelser fastställs av domänstyrelsen eller länsstyrelse,

även efter sagda tidpunkt lända till efterrättelse intill dess tiden

för planens giltighet tilländalöper eller ändring av planen i vederbörlig ordning

sker. Denna bestämmelse överensstämmer med 24 § första stycket i

kommissionens förslag.

I 24 § andra stycket av kommissionens förslag har upptagits en föreskrift,

att vad i nya lagen stadgades om äldre hushållningsplan jämväl skulle

äga tillämpning beträffande avverkningsplan, som enligt de före nya

lagens ikraftträdande gällande bestämmelser upprättats av skogsstatstjänsteman

eller godkänts av domänstyrelsen. Denna föreskrift, som äger avseende

å de samfällda husbehovsskogarna, har såsom följd av dessa skogars undantagande

från nya lagens tillämpning uteslutits i departementsförslaget.

25 §.

Denna paragraf upptager bestämmelser rörande sättet för uppgörande och

fastställande av hushållningsplan för allmänningsskog samt huru kostnaderna

för sådan plans upprättande skola gäldas.

Kommissionens förslag i detta avseende, som avfattats i överensstämmelse

med motsvarande stadganden i 26 § häradsallmänningslagen, innebär i hu
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

vudsak följande. Upprättandet av förslag till ny hushållningsplan skall i första

hand ankomma på allmänningsstyrelsen. Erforderliga åtgärder i detta

avseende skola genom styrelsens försorg företagas av person med högre

skoglig utbildning. Förslaget skall insändas till skogsvårdsstyrelsen senast

ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller — örn

denna tid utlöper inom aderton månader efter det den nya lagen träder i

kraft — senast sex månader efter ikraftträdandet. Skogsvårdsstyrelsen

kan fastställa förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller

ock vägra fastställelse å detsamma. För den händelse allmänningsstyrelsen

icke inkommer med förslag till hushållningsplan inom föreskriven tid eller

fastställelse å ingivet förslag vägras, åligger det skogsvårdsstyrelsen att föranstalta

om upprättandet av ny hushållningsplan. I fråga om kostnaderna

för upprättandet av hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser allenast

såvitt angår plan, som upprättats genom skogsvårdsstyrelsens försorg.

Beträffande sådan plan har stadgats såsom regel, att, om förslag till sådan

plan — oförändrat eller med vissa jämkningar — fastställes av skogsvårdsstyrelsen,

kostnaderna för förslagets uppgörande skola gäldas av allmänningskassan.

Från nämnda regel har dock stadgats visst undantag i fråga

om de samfällda husbehovsskogarna.

I motiveringen till förslaget har kommissionen framhållit, att det utan

särskilt stadgande torde vara tydligt, att kostnaderna för hushållningsplan,

som uppgjorts på föranstaltande av allmänningsstyrelsen, skulle gäldas av

allmänningskassan. I fråga örn kostnaderna för plan, som upprättats genom

skogsvårdsstyrelsens försorg men icke kunnat fastställas, har kommissionen

uttalat, att kostnaderna för dylik plan borde gäldas av skogsvårdskassan.

I yttrandena hava vissa erinringar gjorts mot bestämmelserna i förevarande

paragraf. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs lån

samt allmänningsstyrelsen för Orsa sockens besparingsskog hava sålunda

hemställt, att sådan förrättningsman, som för allmänningsstyrelsens räkning

skulle upprätta hushållningsplan för allmänningsskog, borde utses av länsstyrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen har såsom stöd för sin hemställan anfört, att

ökade garantier härigenom vunnes i fråga om förrättningsmannens kvalifikationer

samt att skogsvårdsstyrelsen vid fastställande av planen finge lättare

att bedöma omfattningen av de kontrollundersökningar, som vöre erforderliga.

Skogsförvaltningen för Jokkmokks allmänningsskog har uttalat, att den

för upprättande av förslag till ny hushållningsplan tillmätta tiden, såvitt

anginge Jokkmokks allmänningsskog, vore för knappt tilltagen. Förvaltaren

har härom anfört:

Giltighetstiden för gällande skogshushållningsplaner utginge den 31 december

1940. Kommissionen förutsatte, att den nya lagen skulle träda i

kraft den 1 januari 1940. Enligt bestämmelserna i lagförslaget skulle förslag

till ny hushållningsplan för Jokkmokks sockenallmänning vara ingivet

till skogsvårdsstyrelsen senast sex månader efter den nya lagens ikraft
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

trädande, således före den 1 juli 1940. Alldenstund några direktiv i detalj

för de nya husliållningsplanernas upprättande knappast kunde tänkas utfärdas

av skogsvårdsstyrelsen under den tid, Jokkmokks sockenallmänning

ännu stöde under skogsstatens uppsikt och kontroll, skulle på sin höjd två

sommarmånader år 1940 kunna disponeras för handläggning och avslutande

av utearbetena för planen och ingen som helst tid finnas anslagen för skrivbordsarbetet.

Bestämmelserna i den nya lagen borde ändras så, att antingen

tidsfristen sex månader i förekommande sammanhang förlängdes till minst

två år eller att skogsvårdsstyrelsen bemyndigades medgiva erforderligt anstånd

i den omfattning som prövades skäligt.

Departementsförslaget har i fråga om denna paragraf avfattats i huvud-Departement».

saklig överensstämmelse med kommissionens förslag. De i sistnämnda förslag

upptagna bestämmelserna rörande gäldande av kostnaderna för upprättande

av hushållningsplaner i fråga om de samfällda husbehovsskogarna

hava dock såsom följd av dessa skogars undantagande från nya lagens

tillämpning uteslutits.

Av det anförda framgår att jag ej, på sätt i vissa yttranden föreslagits,

ansett allmänningsstyrelserna böra frånkännas rätten att, då förslag till hushållningsplan

upprättas genom deras försorg, själva utse vederbörande förrättningsman.

I allmänhet lärer därtill av styrelserna komma att utses

respektive skogsförvaltare. Dessas lämplighet för uppdraget torde icke böra

ifrågasättas. Skulle annan person ifrågakomma, har skogsvårdsstyrelsen

att vid prövning av det av denne uppgjorda förslaget till plan bedöma förrättningsmannens

kvalifikationer.

Vad angår det av förvaltaren för Jokkmokks allmänningsskog gjorda yrkandet

möter ej hinder, att i det av förvaltaren angivna fallet åtgärder för

upprättande av förslag till ny plan vidtagas före nya lagens ikraftträdande

i enlighet med då gällande bestämmelser samt att det sålunda uppgjorda förslaget

— därest det ej före nyssangivna tidpunkt fastställts av domänstyrelsen

— efter nya lagens ikraftträdande överlämnas till skogsvårdsstyrelsen för

prövning och fastställelse. Vid sådant förhållande torde de av förvaltarna

angivna svårigheter vid tillämpningen å berörda fall av bestämmelserna i

förevarande paragraf ej behöva uppstå.

26 §.

I denna paragraf lämnas skogsvårdsstyrelsen befogenhet att, därest giltighetstiden

för hushållningsplan utgår innan ny plan fastställts, meddela bestämmelser

rörande skogshushållningen å allmänningsskogen att gälla intill

dess fastställelse å den nya planen meddelats. Paragrafen överensstämmer

med 26 § i kommissionens förslag.

27 §.

De här meddelade bestämmelserna om befogenhet för skogsvårdsstyrelsen

att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan och örn gäldande av

kostnaderna för åtgärder, som erfordras för vidtagande av sådan ändring,

äro likalydande nied föreskrifterna i 27 § av kommissionens förslag.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

28 och 29 §§.

28 och 29 §§ upptaga vissa bestämmelser med avseende å de fall, att överträdelse

sker vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller av bestämmelser,

som meddelats jämlikt 26 §, eller att fullgörandet av hushållningsplanens

föreskrifter eller särskilda av skogsvårdsstyrelsen beträffande skogsskötsel

meddelade bestämmelser eftersättas. Beträffande det förra fallet

stadgas, att, örn överträdelse som nyss sagts äger rum samt i anledning därav

särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen

äger föreskriva sådana åtgärder. Med avseende å det senare fallet

föreskrives, att, örn åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade

föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt, länsstyrelsen äger tillhålla

allmänningsstyrelsen genom vite att företaga åtgärden. I fråga om

dessa bestämmelser tillåter jag mig att i övrigt hänvisa till vad förut anförts.

30 §.

Första stycket innehåller bestämmelser om skogsvårdsstyrelses sammansättning

i vissa fall vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av

hushållningsplan för allmänningsskog eller fråga enligt 26 eller 28 §. För

det närmare innehållet av dessa bestämmelser och skälen till desamma Ilar

jag förut redogjort. Bestämmelserna motsvara stadgandena i 31 § första

stycket av kommissionens förslag.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena, som avse dels röstberäkningen

inom skogsvårdsstyrelse i ärenden, i vilka av Kungl. Maj:t förordnad

särskild ledamot deltager, och dels sådan ledamots rätt till ersättning för

uppdragets fullgörande, motsvara föreskrifterna i 31 § andra och tredje

styckena av kommissionens förslag.

Örn avkastning och annan inkomst från allmänningsskog.

31—33 §§.

I dessa paragrafer upptagas bestämmelser om olika slag av inkomster

från allmänningsskog samt örn de ändamål, vartill sådan inkomst må användas.

I 32 § av kommissionens förslag har stadgats, att till allmänningsskogs

avkastning skall räknas all den inkomst in natura eller i penningar, som

erhålles genom tillgodogörande av delägarnas rätt till skogen, i den mån

sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag

av kapitalinkomst som härflyter från skogen. Till inkomst av sistnämnda

beskaffenhet skola enligt samma paragraf hänföras medel, som inflyta

genom avyttring av mark från skogen, ersättning för mark, som genom

expropriation, inlösen enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

107

skiljes från skogen, saint ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom

sådant förfarande upplåtes å skogen, ävensom ersättning för skada eller

intrång, som allmänningsskogen genom dylikt förfarande tillskyndas, där

sådan ersättning bestämts att utgå i penningar på en gång. De inkomster

från allmänningsskog, som enligt nu angivna bestämmelser äro att hänföra

till avkastning, särskiljas i 32 § av kommissionens förslag i två olika slag,

ordinarie och extra avkastning. Till extra avkastning hänföres avkastning,

som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter skogens normala virkesavkastning.

Till ordinarie hänföres annan avkastning.

Föreskrifterna i 33 § 1 mom. av förslaget avhandla den ordinarie avkastningens

användande, under det 2 mom. avser användningen av den extra avkastningen.

— Il mom. föreskrives härutinnan i huvudsak följande. Ordinarie

avkastning skall i första rummet användas till gäldande av kostnader,

som äro nödiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. Ordinarie

avkastning må därefter användas till bestridande av utgifter, som utan

att vara av nyssangiven beskaffenhet dock äro ägnade att befrämja en god

hushållning med skogen, till inköp av mark för skogens utvidgning, till betalning

av utskylder för de fastigheter, med vilka rätt till delaktighet i skogen

är förenad, till främjande av jordbruket inom den eller de socknar eller

delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, eller till annat ändamål,

som är till gagn för delägarna eller befolkningen inom sagda socknar

eller sockendelar. I fråga örn avkastningen från vissa allmänningsskogar har

dock föreskrivits, att densamma må disponeras allenast till gagn för vederbörande

delägare. De allmänningsskogar, i fråga om vilkas avkastning en

dylik bestämmelse skall gälla, äro Svärdsjö, Envikens och Svartnäs socknars

besparingsskog, Dorotea övre, \ ilhelmina övre, Tärna och Stensele samt

Sorsele övre allmänningsskogar ävensom nybyggarnas särskilda allmänningar

i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar samt de samfällda husbehovsskogarna.

I 1 mom. har slutligen stadgats, att för ändamål, vartill

ordinarie avkastning må användas, fondering av sådan avkastning jämväl

skall få äga rum, under förutsättning att denna ej erfordras för gäldande av

nödiga kostnader för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning. —

Enligt 2 mom. skall extra avkastning i regel användas eller fonderas för

verkställande av sådana grundförbättringar å allmänningsskogen, som äro

ägnade att öka skogsproduktionen å denna, för inköp av mark för skogens

utvidgning eller för annat dylikt ändamål. Från berörda regel har dock

stadgats det undantag, att extra avkastning må användas för enahanda ändamål

som ordinarie avkastning — dock ej lill gäldande av kostnader, som

äro Hildiga för allmänningsskogens behöriga vård och förvaltning — därest

detta finnes nödigt för beredande av en i möjligaste mån jämn tillgång å

medel för sagda ändamål.

34 g i kommissionens förslag upptager en bestämmelse örn användande av

kapitalinkomst från allmänningsskog. Bestämmelsen innebär, att sådan inkomst

må användas för samma ändamål, vartill extra avkastning i regel ma

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

disponeras samt att för sådant ändamål jämväl fondering av kapitalinkomst

må äga rum.

Såsom motivering till den föreslagna uppdelningen av inkomsterna från

allmänningsskog, kapitalinkomster och avkastning har kommissionen anfört:

I fråga om användande av inkomst från allmänningsskog borde från principiell

synpunkt olika regler gälla allteftersom inkomsten erhölles genom

utnyttjande av markens alstringsförmåga och således kunde beräknas inflyta

årligen eller eljest periodvis eller inkomsten utvunnes genom avyttring av

mark från skogen eller eljest genom realiserande av dennas kapitaltillgångar.

Medan inkomst av det förra slaget vöre att betrakta såsom avkastning i

egentlig mening, som regelrätt borde komma intressenterna till godo i mån

som den inflöte, utgjorde inkomst av det senare slaget ett från allmänningsskogen

lösgjort kapital, som i enlighet med grundsatsen, att allmänningsskog

skulle bibehållas oförminskad, rätteligen borde på lämpligt sätt återföras

till allmänningsskogen eller, med andra ord, användas för höjande av

allmänningsskogens kapitalvärde. Ett genomförande i hela dess vidd av nu

angivna grundsats skulle dock medföra betydande praktiska olägenheter och

kunde därför ej ifrågasättas. Vid reglering av frågan om användning av inkomst

från allmänningsskog vore det uppenbarligen av vikt, att bestämmelserna

i ämnet gåves en sådan utformning, att nödig enkelhet och reda i förvaltningen

skapades. I enlighet härmed borde berörda regel om användande

av kapitalinkomst fran allmänningsskog begränsas till sådana inkomster

av denna beskaffenhet, som vore av större ekonomisk betydelse och därjämte

utan särskild svårighet kunde särskiljas från övriga inkomster från

skogen. Till kapitalinkomster, som skulle vara underkastade nyssangivna

regel, borde därför, i likhet med vad som skett i häradsallmänningslagen,

hänföras allenast medel, som inflöte genom avyttring av mark från allmänningsskog,

ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt ensittarlagen

eller annat dylikt förfarande skiljdes från skogen, samt ersättning

för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplätes

å skogen, ävensom ersättning för skada eller intrång, som allmänningsskogen

genom dylikt förfarande tillskyndades, sistnämnda ersättning dock

allenast under förutsättning, att ersättningen bestämts att utgå i penningar

pa en gång. Ali annan inkomst, som erhölles från allmänningsskogen genom

tillgodogörande för gemensam räkning av delägarnas rätt till denna,

borde räknas såsom avkastning i egentlig mening.

I enlighet med vad sålunda anförts hade stadgandena i 32 § utformats.

Stadgandena anslöte sig helt till motsvarande bestämmelser i 33 § häradsallmänningslagen.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om avkastningens användande har

kommissionen anfört, bland annat:

Beträffande användande av de inkomster från allmänningsskog, som enligt

32 § vore att räkna till skogens avkastning, torde olika regler böra gälla

för de fall, att avkastningen erhållits genom avverkning, som motsvarade

skogens normala virkesavkastning (ordinarie avkastning), eller vunnits genom

avverkning, som översköte den normala virkesavkastningen (extra avkastning).

I fråga om ordinarie avkastning mötte ej någon tvekan att tilllämpa

principen, att avkastningen skulle tillgodogöras för vederbörande intressenters

räkning i man som den inflöte. Beträffande extra avkastning

skulle däremot en dylik användning i det långa loppet medföra mindre

gynnsamma verkningar för intressenterna. Då extra avkastning vöre bero
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

109

ende dels av skogens sammansättning och tillstånd och dels av vissa opåräkneliga

händelser, såsom skadegörelser å skogen genom brand-, storm- eller

insektshärjningar m. m., och sålunda vore av synnerligen växlande storlek

under olika avverkningsperioder, skulle ett omedelbart tillgodogörande av

extra avkastning för intressenternas räkning hava tillföljd, att dessa under

vissa avverkningsperioder skulle få åtnjuta mycket betydande inkomster

från skogen, medan de under andra perioder finge disponera blott obetydliga

sådana inkomster eller måhända bleve helt i avsaknad därav. En dylik

ordning vore uppenbarligen ej förenlig med allmänningsskogarnas uppgift

att utgöra ett ekonomiskt stöd för vederbörande intressenter. Ett fyllande

av denna uppgift förutsatte, att tillgången å de avkastningsmedel, som periodvis

finge disponeras till intressenternas förmån, vore någorlunda jämn

och att sålunda större växlingar härutinnan ej förekomme. Härav följde,

att regeln om avkastningens omedelbara tillgodogörande för intressenternas

räkning ej borde generellt tillämpas i fråga om extra avkastning utan att beträffande

denna mera restriktiva bestämmelser borde gälla. I likhet med de

föreskrifter, som i förevarande ämne upptagits i häradsallmänningslagen,

torde dessa bestämmelser böra åsyfta, att extra avkastning principiellt skulle

användas för höjande av allmänningsskogens kapitalvärde men att utan

hinder härav sådan avkastning finge omedelbart tillgodogöras för intressenternas

räkning, därest detta funnes nödigt för beredande av en i möjligaste

mån jämn tillgång å medel för detta ändamål.

För ändamål, vartill avkastning från allmänningsskog enligt det anförda

finge användas, borde i anslutning till vad i motsvarande avseende gällde

enligt häradsallmänningslagen fondering av sådan avkastning principiellt

få äga rum.

I överensstämmelse med nu angivna synpunkter bade i förslaget olika

bestämmelser meddelats rörande användning och fondering av ordinarie

samt extra avkastning från allmänningsskog.

De i 33 § 1 mom. upptagna bestämmelserna örn användning och fondering

av ordinarie avkastning överensstämde i stort sett med vad nu gällde. Förslaget

anslöte sig härutinnan till de direktiv, som genom Kungl. Maj:ts beslut

den 20 juni 1935 fastställts för den åt kommissionen uppdragna utredningen.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som chefen för jordbruksdepartementet

berörda dag avgivit och som av Kungl. Maj:t godkänts, hade

denne framhållit, att någon ändring i nu gällande bestämmelser rörande användningen

av avkastningen från de skogar, som utredningen avsåge, ej

vore åsyftad samt att vid utredningen borde tillses, att i sådana fall, då enligt

meddelade föreskrifter i reglementen eller annorledes avkastningen skulle

nyttjas för allmänna ändamål, denna ordning principiellt ej rubbades. I enlighet

härmed innefattade föreskrifterna i berörda moment icke några principiella

ändringar i gällande stadganden. Vid utformningen av dessa föreskrifter

hade kommissionen utgått därifrån, att lagen ej lämpligen borde

upptaga några detaljbestämmelser i förevarande ämne utan allenast angiva

de allmänna ändamål, för vilka ordinarie avkastning finge användas eller

fonderas. Erforderliga detaljföreskrifter härutinnan borde inrymmas i reglementena

för de särskilda skogarna.

I vissa yttranden från skogsstatst junst eman och allmänningsstyrelser i

Västerbottens och Norrbottens län bar gentemot de nu ifrågavarande bestämmelserna

anmärkts, att svårighet skulle uppstå att skilja mellan olika slag

av inkomster från allmänningsskog samt att bestämmelserna ej heller i övrigt

vöre ändamålsenliga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

Jägmästaren i Vilhelmina revir har anfört, bland annat, följande.

Uppdelningen i ett flertal inkomstarter med viss föreskriven användning

syntes både opraktisk och onödig. I fråga örn kapitalinkomst kunde det

mycket väl inträffa, att lämplig mark för inköp ej funnes. Så kunde även

vara fallet i fråga örn objekt för grundförbättringar, särskilt i fjällskogar.

Det skulle därför kunna inträffa, att man för eventuell kapitalinkomst endast

hade att välja på att använda den till grundförbättringar av tvivelaktig

bärighet eller till evig fondering. Detsamma gällde i viss mån om extra avkastningen.

Denna, som det för övrigt vore mycket svårt för att ej säga

omöjligt att exakt fastställa, skulle enligt motiven i huvudsak tjäna till att

bibehålla eller höja skogens kapitalvärde samt bereda jämn tillgång till medel

för intressenternas räkning. Här kunde å ena sidan inträffa, att någon

extra avkastning ej utfölle just när den kunde behövas, eller å andra sidan

att den vöre större än vad som åtginge till behövliga reproduktionsåtgärder

eller förefintliga grundförbättringsobjekt. Detta kunde dock givetvis regleras

genom fondering.

En betydligt enklare anordning syntes vara följande.

Alla inkomster, av vad slag de vara månde, skulle användas i första hand

till att betala ofrånkomliga utgifter såsom skatter, förvaltning, skogsindelning

m. m. Därefter insattes de medel, som beräknades erforderliga för att

försätta årets avverkningstrakter i tillfredsställande skick, i en förnyelsefond,

varvid även ytterligare medel kunde tilläggas för lämpliga, särskilt angivna

grundförbättringsarbeten. Om kapitalinkomster i princip skulle användas

till markinköp eller grundförbättring, kunde de även ingå i förnyelsefonden,

som i sa fall ej utan tillstånd finge minskas under motsvarande

belopp utom för förut angivna ändamål. Återstående inkomster insattes i

en skogsmedelsfond. Utdelning till delägarna skedde från denna och ej

från de löpande inkomsterna. Härigenom funnes möjligheter att ernå en

jämn eller ännu hellre växlande utdelning, så att denna sänktes i goda tider

och höjdes i dåliga, alltså till verkligt stöd för delägarna. Visade planen

överavverkning, kunde t. ex. i reglementet bestämmas, att fondens minimibelopp

skulle höjas. Härigenom kunde skogens och fondens värde behållas

praktiskt taget oförminskat, vilket vore bättre än att man kanske i ovist nit

försökte hålla skogens kapitalvärde uppe genom icke eller dåligt bäriga grundförbättringar.

Fördelarna med en särskild förnyelsefond vore följande. Medel till reproduktionsåtgärder

reserverades, när inkomster inflöte, och ju mera desto

större försäljningarna vore. Dessa medel funnes sedan tillgängliga, örn skogen

gåve inkomst eller ej; alltså även i dåliga tider, och kunde därför användas

speciellt i tider med ringa arbetstillgång. Förnyelsefonden borde ej

onödigtvis få ökas eller växa i höjden utan endast reserveras för användning

vid lämplig tidpunkt. För övrigt kunde åtgärder, som förut ej beräknats

men visat sig nödvändiga, utföras med hjälp av löpande inkomster, eller också

kunde medel reserveras även för sådana ändamål.

I några yttranden har påpekats, att bestämmelse borde upptagas därom,

att avkastningen från skogarna och fonderna skulle användas allenast till

delägarnas gagn.

De av kommissionen föreslagna bestämmelserna rörande uppdelningen av

inkomsterna från allmänningsskog i olika slag samt om de ändamål, vartill

de särskilda inkomstslagen må användas, hava bortsett från vissa mindre

jämkningar oförändrade upptagits i departementsförslaget och inrymts i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

lil

31—33 §§. Jag vill erinra, att kommissionens förslag i fråga om uppdelningen

av inkomsterna från allmänningsskog avfattats i enlighet med motsvarande

bestämmelser i häradsallmänningslagen. Denna uppdelning torde möjliggöra

att på ett ändamålsenligt sätt disponera över avkastningen. Reglerna

hava utan olägenhet kunnat tillämpas i fråga om inkomsterna från häradsallmänningarna.

Någon anledning att beträffande inkomsterna från allmänningsskogarna

införa andra bestämmelser torde icke förefinnas. Det av jägmästaren

i Vilhelmina revir framlagda förslaget synes mig icke innebära någon

förbättring eller nämnvärd förenkling av föreskrifterna rörande avkastningens

disponerande. I fråga örn de ändamål, vartill inkomsterna från allmänningsskogarna

må användas, har i lagen endast uppdragits en allmän

ram härför. Denna torde omsluta nu gällande bestämmelser i ämnet. De

närmare föreskrifterna böra, på sätt kommissionen framhållit, upptagas i

de reglementen, som komma att utfärdas rörande skogarnas förvaltning.

Jag förutsätter härvid, att all möjlig hänsyn tages till delägarnas önskemål

i detta ämne.

34 §.

Enligt 13 § är o delägarna i allmänningsskog berättigade att inom där angiven

tid avyttra mark, som av dem förvärvats före den nya lagens ikraftträdande

och som delägarna icke önska införliva med allmänningsskogen.

Därjämte är enligt 21 § allmänningsstyrelse underkastad skyldighet att försälja

mark, vars införlivning med allmänningsskog vägrats. Medel, som i

nu angivna fall inflyta genom markens avyttrande, skola enligt förevarande

paragraf i avseende å det ändamål, vartill desamma må användas eller fonderas,

anses vara av samma natur som de medel, vilka anlitats för markens

förvärvande. Paragrafen är lika lydande med 35 § i kommissionens förslag.

35 §.

Den här upptagna bestämmelsen örn fortsatt giltighet av vissa föreskrifter,

som i äldre reglementen meddelats rörande fonder, som före nya lagens

ikraftträdande bildats av inkomster från allmänningsskogar, ansluter sig helt

till stadgandet i 36 § av kommissionens förslag.

36 g.

Vad i 32 § 1 mom. är stadgat örn de ändamål, för vilka ordinarie avkastning

må användas eller fonderas, bör ock gälla i fråga örn ränta å extra avkastning

eller å kapitalinkomst ävensom beträffande avkastning från mark,

sorn i 34 § avses, eller å fond, varom i 35 § förmäles. Avkastning å fond,

som nyss sagts, hör dock städse i första rummet användas till gäldande av

kostnaderna för fondens förvaltning. En bestämmelse i nu angivet syfte

har införts i denna paragraf. Bestämmelsen är likalydande med föreskriften

i 37 § av kommissionens förslag.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majlis proposition nr 267.

37 §.

I denna paragraf upptagas bestämmelser i fråga örn beslutanderätten rörande

användningen av inkomst från allmänningsskog, mark, som i 34 §

avses, eller fond, varom i 35 § förmäles, så ock rörande användningen i visst

fall av sådan fonds kapital.

För närvarande ankommer det i regel på vederbörande länsstyrelse att

med tillämpning av reglementenas bestämmelser efter förslag av respektive

jordägare eller allmänningsstyrelser besluta örn användningen av avkastningen

från allmänningsskogarna och skogsmedelsfonderna samt de särskilda

fonder, som bildats genom avsättningar från skogsmedelsfonderna, ävensom

om disponerandet i den mån sådant är medgivet av berörda fonders

kapital. I fråga örn avkastningen från Svärdsjö, Envikens och Svartnäs

socknars besparingsskog och skogsmedelsfond gäller dock, att rätten att besluta

om avkastningens användande tillkommer allmänningsstyrelsen eller, i

vissa fall, vederbörande delägare. Även beträffande avkastningen från Hamra

kapellags skogsmedelsfond tillkommer beslutanderätten i förevarande

avseende med visst undantag allmänningsstyrelsen.

Kommissionens förslag i förevarande avseende innebär i huvudsak följande.

Såsom regel skall det ankomma på länsstyrelsen att med tillämpning

av bestämmelserna i den nya lagen och vederbörande reglemente besluta

om användning eller fondering av avkastning eller kapitalinkomst från allmänningsskog

eller ränta därå eller avkastning från mark, som i 35 § i kommissionens

förslag avses, eller å fond, varom i 36 § av kommissionsförslaget

förmäles. Där sådan fond jämlikt föreskrift, som i sistnämnda paragraf angles,

må helt eller delvis användas för visst ändamål, skall det även ankomma

på länsstyrelsen att därom besluta. Länsstyrelsens belutanderätt i

nu omförmälda avseenden kan dock i reglementet helt eller delvis uppdragas

åt delägarna eller allmänningsstyrelsen. I de fall, då beslutanderätten i här

avsedda frågor tillkommer länsstyrelsen, äro delägarna berättigade att framlägga

förslag i ämnet. Förslagsrätten har dock ej ovillkorligen bundits vid

delägarna i det genom reglementet kan föreskrivas, att berörda rätt i stället

skall utövas av allmänningsstyrelsen, ekonominämnd eller annan av delägarna

utsedd nämnd.

Kommissionen har i sin motivering understrukit, att beslutanderättens

delegerande åt delägarna eller allmänningsstyrelsen särskilt syntes böra ske

i sådana fall, då beslutanderätten enligt nu gällande bestämmelser tillkommer

endera av dessa.

I vissa yttranden har påpekats, att delägarna i allmänningsskogarna borde

tillerkännas rätt att själva besluta om avkastningens användande. Uttalanden

i denna riktning hava gjorts av allmänningsstyrelserna för Vilhelmina

övre samt Tärna och Stensele allmånningsskogar samt delägarna i sistnämnda

skog.

Departements- Kommissionens förslag i förevarande hänseende har oförändrat upptagits

chefen, j denna paragraf. Paragrafen innehåller alltså såsom allmän regel, att det

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

113

skall ankomma på länsstyrelsen att med tillämpning av bestämmelserna i

nya lagen och reglementet besluta om användning eller fondering av inkomst

från allmänningsskog eller därav bildad fond eller från mark, som i 34 §

avses, ävensom örn användning i visst fall av sådan fonds kapital. Härutinnan

ansluter sig paragrafen till vad i allmänhet nu gäller. Paragrafens avfattning

möjliggör emellertid, att beslutanderätten i berörda frågor helt eller

delvis överlämnas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen genom föreskrift

härom i reglementet. I likhet med kommissionen anser jag, att ett dylikt

delegerande av beslutanderätten bör ske i de fall, där denna för närvarande

tillkommer delägarna eller allmänningsstyrelsen. Skulle det visa sig önskvärt

och lämpligt, att jämväl i andra fall delägarna erhålla beslutanderätt

beträffande användande av här avsedd egendom, kan ett dylikt önskemål

tillgodoses genom reglementet.

Om reglemente.

38 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande

och fastställande av reglemente för allmänningsskog samt angiva, vad sådant

reglemente skall innehålla.

För de principiella synpunkter, som ligga till grund för dessa bestämmelser,

har jag förut redogjort.

Paragrafen har avfattats i anslutning till 39 § i kommissionens förslag.

Detta har emellertid jämkats med hänsyn till den i 9 § 3 mom. stadgade

befogenheten för Kungl. Maj:t att i fråga örn allmänningsskogarna i Västerbottens

och Norrbottens län medgiva undantag från tillämpningen av bestämmelserna

i 9 § 1 och 2 mom. samt de av mig förut förordade bestämmelserna

rörande ändring i fastställt reglemente.

Om allmänningsstyrelse, ekonominämnd, revisorer och

allmänningsstämma.

39 §.

Första stycket, som handlar örn antalet ledamöter i allmänningsstyrelse,

överensstämmer nära med 40 § första stycket i kommissionens förslag, dock

har i departementsförslaget icke upptagits någon föreskrift rörande antalet

ledamöter i ekonominämnd med hänsyn till att en generell regel härutinnan

icke lämpligen torde böra givas. Behovet av ledamöter i ekonominämnd torde

nämligen vara i hög grad skiftande.

I andra och tredje styckena hava inrymts föreskrifter örn behörighet att

utses till ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

Kommissionens förslag innehåller i detta avseende, att flertalet ledamöter

av allmänningsstyrelse skall, där ej annorlunda föreskrives i reglementet,

vara delägare i allmänningsskogen. 1 det fall, att bolag eller annan samfäl
Bihang

till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 267. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
eksten.

lighet eller stiftelse är delägare i skogen, må dock ledamot av samfällighetens

eller stiftelsens styrelse eller i dess tjänst anställd person utan hinder

av nämnda bestämmelse utses till ledamot av allmänningsstyrelsen. Därjämte

stadgas i förslaget, att ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd

skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Majit

för särskilt fall därifrån medgiver undantag.

Kommissionen har i motiveringen till sitt förslag i denna del framhållit,

bland annat, att de i förslaget upptagna bestämmelserna avfattats efter förebild

av motsvarande stadganden i 41 § häradsallmänningslagen.

I ett flertal yttranden hava erinringar framställts mot ifrågavarande stadganden

i förslaget. Sålunda hava representanter för delägarna i besparingsskogarna

i Kopparbergs län samt allmänningsstgrelserna för Gällivare samt

Pajala, Junosuando och Tärendö allmänningsskogar gjort gällande, att i den

nya lagstiftningen borde föreskrivas, att ledamot av allmänningsstyrelse

städse skulle vara delägare i skogen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har

förordat, att bestämmelserna angående valbarhet måtte utgå ur lagen och

upptagas i de blivande reglementena.

Då bestämmelserna om behörighet att utses till ledamot av allmänningsstyrelse

äro av allmängiltig natur, torde dessa bestämmelser, såsom kommissionen

föreslagit, böra inrymmas i själva lagen.

Otvivelaktigt kunna vägande skäl anföras för att i fråga om ledamot av

allmänningsstyrelse och ekonominämnd uppställa det behörighetsvillkor, att

denne skall vara delägare i allmänningsskogen. På grund härav och då

bland vederbörande allmänningsdelägare en utbredd opinion synes förefinnas,

att en föreskrift i detta syfte bör upptagas i nya lagen, har departcmentsförslaget

avfattats i anslutning härtill. Den i förslaget upptagna bestämmelsen

i ämnet, som inrymts i andra stycket av förevarande paragraf,

har dock begränsats att avse allenast de ledamöter av allmänningsstyrelse.

som väljas av delägarna. Samma begränsning torde även böra gälla i fråga

om ledamot i ekonominämnd. I de undantagsfall, då ledamot av sådan styrelse

eller nämnd må utses av länsstyrelse, bör det stå denna öppet att därtill

förordna annan än delägare. I bestämmelsen har därjämte, i överensstämmelse

med kommissionens förslag, gjorts den inskränkning, att, där bolag

eller annan samfällighet eller stiftelse är delägare, ledamot av samfällighetens

eller stiftelsens styrelse eller i dess tjänst anställd person må utses till

ledamot av allmänningsstyrelsen eller ekonominämnd. Samfälligheter och

stiftelser, som nu sagts, äga uppenbarligen ett berättigat anspråk på att kunna

bliva representerade i sådan styrelse och nämnd.

Kommissionens förslag, att ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd

skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej Kungl. Majit

för särskilt fall härifrån medgiver undantag, har oförändrat upptagits i

tredje stycket av förevarande paragraf.

Fjärde stycket i paragrafen inrymmer en bestämmelse örn entledigande

av ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

115

Kommissionen har i detta avseende föreslagit, att ledamot av allmänningsstyrelse

eller ekonominämnd må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd,

ej gått till ända skiljas från uppdraget genom den eller dem, som utsett

honom.

Kommissionen har rörande förslaget i denna del anfört:

Den rätt att entlediga ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd,

som enligt förslaget tillkomme vederbörande delägare, kunde i sådana fall,

då majoriteterna å allmänningsstämmorna starkt växlade under olika år,

föranleda missbruk på det sätt, att ledamot, som valts å en stämma, utan skäl

entledigades å en följande. Till förhindrande av sådant missbruk kunde i

reglementet enligt 51 § i kommissionens förslag införas bestämmelse, att beslut

om entledigande skulle fattas med viss kvalificerad majoritet.

Styrelserna för Orsa och Älvdalens socknars besparingsskogar samt delägarna

i sistnämnda skog hava hemställt, att ifrågavarande bestämmelse

måtte utgå ur lagen eller kompletteras med en föreskrift, att skäl till entledigande

skulle föreligga. Såsom motivering för berörda hemställan har

framhållits, att den av kommissionen föreslagna bestämmelsen skulle skapa

en otrygghetskänsla för ledamöterna i allmänningsstyrelse och ekonominämnd.

Kommissionens förslag i förevarande avseende har oförändrat upptagitsDepartementsi

departementsförslaget. Den rätt att entlediga ledamot av allmänningssty- cfl*tenreise

eller ekonominämnd, som medgivits i den föreslagna bestämmelsen,

överensstämmer med vad i motsvarande avseende regelrätt gäller enligt lagstiftningen

om kollektiva juridiska personer. Så är förhållandet t. ex. enligt

aktiebolagslagen, banklagen och häradsallmänningslagen. Det synes ej lämpligt,

att andra bestämmelser i ämnet upptagas i den nya lagstiftningen angående

allmänningsskogar. Emellertid anser jag i likhet med kommissionen

önskvärt, att till förhindrande av missbruk av rätten att entlediga styrelseeller

nämndledamot i reglementena i förekommande fall upptagas föreskrift,

att beslut om sådant entledigande skall fattas med viss kvalificerad majoritet.

Femte stycket, som upptager föreskrifter om fyllnadsval efter avgången

ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd, är likalydande med 40 §

femte stycket i kommissionens förslag.

40 §.

De här upptagna bestämmelserna handla dels om befogenhet för allmänningsstyrelse,

ekonominämnd eller myndighet som i 8 § 1 mom. första stycket

avses att företräda delägarna, dels örn befogenhet för styrelse- eller

nämndledamot att för delägarna mottaga stämning m. m., dels ock örn förfarandet.

då allmänningsstyrelse, ekonominämnd eller sådan myndighet vill

kära till delägarna. Bestämmelserna äro avfattade i överensstämmelse med

41 § i kommissionens förslag.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

41 §.

Förevarande paragraf innefattar föreskrifter om den rätt, som tillkommer

ledamot av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd att deltaga i behandlingen

av på styrelsen eller nämnden ankommande ärenden samt om sättet

för fattande av beslut inom styrelsen eller nämnden. Föreskrifterna äro

likalydande med stadgandena i 42 § av kommissionens förslag.

42 §.

I denna paragraf upptagas föreskrifter rörande skyldighet för allmänningsstyrelse

och ekonominämnd att årligen avgiva förvaltningsberättelser samt

att insända bestyrkta avskrifter av dessa berättelser till länsstyrelsen. Föreskrifterna

överensstämma — bortsett från en mindre jämkning, som föranletts

av de samfällda husbehovsskogarnas undantagande från den nya lagens

tillämpning — med stadgandena i 43 § av kommissionens förslag.

43 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmänningsstyrelse

eller ekonominämnd i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga

för skada, som av dem tillskyndas delägarna eller tredje man, äro avfattade

i enlighet med 44 § i kommissionens förslag.

44—46 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna örn revision av allmänningsstyrelses

och ekonominämnds förvaltning ansluta sig till föreskrifterna

i 45—47 §§ av kommissionens förslag. Med anledning av de samfällda husbehovsskogarnas

undantagande från den nya lagens tillämpning hava vissa

mindre jämkningar i kommissionens förslag härutinnan vidtagits.

47 §.

I denna paragraf lämnas föreskrifter rörande rösträtten å allmänningsstämma.

Enligt nu gällande bestämmelser äga delägarna i allmänningsskog vid fattande

av beslut rörande skogen eller fond, som härrör från avkastning av

skogen, i regel rösträtt efter sin delaktighet i skogen. I vissa reglementen

hava emellertid till skydd för de mindre delägarna föreskrivits begränsningar

i rätten att rösta efter sagda delaktighet.

Enligt kommissionens förslag skall å allmänningsstämma i regel envar

ägare eller innehavare av fastighet, med vilken rätt till delaktighet i allmänningsskogen

är förenad, äga rösträtt efter grunden för delaktigheten. Från

denna regel gäller dock enligt förslaget det undantag, att ingen må för egen

eller annans räkning utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal,

som är företrätt å stämman eller den mindre del därav, som

må vara bestämd i reglementet.

I sin motivering har kommissionen anfört:

I likhet med vad nu gällde torde i den nya lagen delägare i allmänningsskog

i regel böra äga rösträtt å allmänningsstämma efter sin delaktighet i

skogen. För att förhindra, att de större delägarna erhölle ett alltför domme
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

rande inflytande, torde emellertid liksom nu i en del fall skett viss begränsning

böra stadgas i rätten att rösta efter sagda grund. I överensstämmelse

med den föreskrift, som i motsvarande avseende upptagits i 50 § 2 morn.

sista stycket häradsallmänningslagen, borde denna begränsning i allmänhet

åsyfta, att å allmänningsstämma ingen finge för egen eller annans räkning

utöva rösträtt för mera än en tiondel av hela det delaktighetstal, som vore

företrätt å stämman. Med hänsyn därtill att i fråga örn vissa allmänningsskogar

rösträtten i gällande reglementen underkastats strängare begränsning än

nyss sagts, borde emellertid även i nya lagen öppnas möjlighet att föreskriva

sådan begränsning. Lagen syntes därför böra medgiva, att bestämmelse härom

upptoges i vederbörande allmänningsskogs reglemente.

Styrelsen för Dorotea övre allmiinningsskog har framställt erinran mot den

av kommissionen föreslagna begränsningen av rösträtten a allmänningsstämma

och hemställt om sådan ändring av kommissionens förslag härutinnan, att

möjlighet öppnades att i reglementet medgiva jämväl en mindre begränsning än

den av kommissionen såsom normal angivna. Såsom motivering för sin hemställan

har styrelsen anfört, att det med hänsyn till den mycket varierande sammansättning,

som delägarskapet inom en allmänning kunde representera, syntes

mindre lyckligt att redan i lagtexten stipulera en så långt driven röstbegränsning,

som här vore fallet. Den för varje allmänning gällande rösträttsbegränsningen

komme ju att fixeras i reglementet och syntes därför mera ändamålsenligt

och lämpligt, att lagtexten gåve möjligheter till större rörelsefrihet

för den myndighet, som skulle fastställa reglementet i fråga.

Vid avfattningen av denna paragraf har jag ej funnit anledning frångå Departement.

kommissionens förslag. Att, såsom styrelsen för Dorotea övre allmänningsskog

hemställt, medgiva upptagandet i reglementena av en mindre sträng

begränsning av rösträtten än den av kommissionen såsom ovillkorlig föreslagna,

skulle medföra att det skydd för de mindre delägarnas intressen, som

kommissionen med sitt förslag velat bereda, i viss mån skulle försvagas.

En ändring av förslaget i sådan riktning synes mig icke befogad. Erinras

må, att bestämmelserna i denna paragraf nära ansluta sig till motsvarande

föreskrifter i häradsallmänningslagen.

48 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn jäv tor delägare och

ombud för delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse eller ekonominämnd

att å allmänningsstämma deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa

frågor ansluta sig helt till stadgandena i 49 § av kommissionens förslag.

49 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka handla örn den ort, där allmänningsstämma

skall hållas, örn kungörande av allmänningsstämma, örn de

ärenden, som må företagas å sådan stämma, samt örn rätt för delägare att i

vissa fall få ärende hänskjutet till prövning å allmänningsstämma, hava

avfattats i enlighet med 50 § i kommissionens förslag. En mindre jämkning

i sistnämnda paragraf har dock vidtagits lill löjd därav, att de samfällda

husbehovsskogarna ställts utanför lagstiftningen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

50 §.

De här införda bestämmelserna om rätt för allmänningsstämma att utse

ordförande, örn sättet för fattande av beslut å sådan stämma samt om förande

av protokoll vid stämman äro likalydande med stadgandena i 51 § av kommissionens

förslag.

51 §.

Förevarande paragraf upptager föreskrifter om hållande av ordinarie allmänningsstämma,

örn vilka ärenden som skola förekomma å sådan stämma

och om uppskov med avgörande av vissa frågor, som där skola behandlas.

Dessa föreskrifter överensstämma nära med kommissionens förslag. En

mindre jämkning har företagits i förslaget i syfte att av lagtexten klart skall

framgå att mer än en ordinarie allmänningsstämma skall kunna hållas.

52 §.

I denna paragraf hava inrymts föreskrifter om utlysande av extra allmänningsstämma.

Föreskrifterna äro — bortsett från en mindre av de samfällda

husbehovsskogarnas undantagande Dån nya lagens tillämpning föranledd

jämkning — likalydande med 53 § i kommissionsförslaget.

53 §.

Denna paragraf, som handlar örn förfarandet i det fall, att allmänningsstyrelse

skulle underlåta att i föreskriven ordning utlysa ordinarie allmänningsstämma

eller att inom två veckor efter påfordran, som i 52 § tredje

stycket sägs, utlysa allmänningsstämma att hållas, så snart det med iakttagande

av föreskriven kallelsetid kan ske, är likalydande med 54 § i kommissionsförslaget.

Örn talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så ock

örn klander av allmänningsstämmas beslut.

54 §.

I förevarande paragraf lämnas föreskrifter rörande anställande av talan å

allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning eller mot revisorer.

Föreskrifterna hava avfattats i överensstämmelse med 55 § i kommissionens

förslag.

55 §.

Förevarande paragraf innehåller föreskrifter rörande klander av allmänningsstämmas

beslut.

Kommissionen har upptagit bestämmelser i detta ämne i 56 § av sitt förslag.

Enligt dessa bestämmelser skall klander av allmänningsstämmas beslut

ske genom stämning till domstol.

I ett flertal yttranden har hemställts, att sistnämnda bestämmelse måtte

så ändras, att allmänningsstämmas beslut skulle överklagas hos länsstyrelsen.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

119

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna ansluta sig helt till kom- Departementsmissionens

förslag. Jag vill erinra, att enligt lagen om häradsallmänningar ^ecklander

av allmänningsstämmas beslut skall föras genom stämning till domstol.

Att i förevarande lagstiftning intaga en annan ståndpunkt synes ej

böra ifrågakomma. Det må framhållas, att talan mot allmänningsstämmas

beslut, bland annat, kan komma att avse frågor om delägarskap i allmänningsskogen.

Dylika frågor höra uppenbarligen under domstols prövning. I

ett stort antal spörsmål, däribland även frågor om avkastningens användande,

har enligt den föreslagna lagen allmänningsstämman principiellt endast

att avgiva förslag, vilka underställas länsstyrelsens bedömande. Skulle delägare

vara missnöjd med ett dylikt förslag, är han oförhindrad att framföra

sina synpunkter hos länsstyrelsen, innan denna fattar beslut i ärendet.

Om behörig'' myndighet.

56 §.

Enligt förevarande paragraf skola delägarna i allmänningsskog i de mål,

för vilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under allmän underrätt i

den ort, varest allmänningsstyrelsen eller, där målet angår egendom, som

förvaltas av ekonominämnd eller myndighet, denna enligt gällande föreskrifter

har sitt säte. Stadgandet överensstämmer med 57 § i kommissionens

förslag.

57 §.

Kommissionen har i 58 § av sitt förslag upptagit en föreskrift därom, att

— därest allmänningsskog är belägen inom två eller flera län eller landstingsområden

— de uppgifter, som enligt den nya lagstiftningen tillkomma

länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse, skola i fråga örn sådan skog handhavas

av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen i det län eller landstingsområde,

där allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.

Såsom motivering till förslaget har kommissionen anfört:

Orsa sockens besparingsskog vore belägen dels inom Kopparbergs och dels

inom Gävleborgs län. Då de ärenden rörande denna skog, som enligt den

föreslagna lagen skulle handläggas av länsstyrelse eller skogsvårdsstyrelse,

borde för skogen i dess helhet upptagas av länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen

i ettdera av nämnda län, erfordrades i lagen en föreskrift, vilketdera

länets myndigheter sådan behörighet skulle tillkomma. I anslutning till

den i 57 § av kommissionens förslag införda bestämmelsen torde myndigheterna

i det län, där allmänningsstyrelsen enligt reglementet hade sitt säte,

böra tillerkännas dylik behörighet.

Ifrågavarande av kommissionen föreslagna bestämmelse har föranlett erinringar

från länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län. Styrelserna

hava hemställt, att frågor rörande Orsa sockens besparingsskog

skulle handläggas av länsstyrelserna eller skogsvårdsstyrelserna i respektive

län allteftersom ärendena berör den del, som vore belägen inom Kopparbergs

eller Gävleborgs län.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

Skogsvårdsstyrelsen har till stöd för denna hemställan anfört:

Enligt 58 § i kommissionens förslag skulle Orsa besparingsskog, som vöre

belägen dels inom Kopparbergs och dels inom Gävleborgs län, i fråga örn

övervakning lyda under skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, men då det

gällde bidrag från skogsvårdsavgifter m. m. vara hänvisad till de skilda

skogsvårdsstyrelserna. En sådan anordning syntes emellertid mindre lämplig

icke minst ur kostnadssynpunkt, enär givetvis en förrättningsman helt

naturligt borde kunna kombinera övervakningen med handläggning av vissa

förrättningar. Det kunde ock anmärkas, att i besparingsskogens inom Gävleborgs

län belägna del läge insprängda en del enskilda skogsägare tillhöriga

skogsområden. Dessa skulle ju fortfarande helt höra till skogsvårdsstyrelsens

i Gävleborgs län verksamhetsområde ,och följden bleve då den, att befattningshavare

från skilda skogsvårdsstyrelser skulle komma att operera

inom ett och samma geografiska område. Även örn skogsvårdsstyrelsen i

Kopparbergs län skulle ensam få bevilja delägarna i hela besparingsskogen

förmåner från skogsvårdsavgifter, skulle denna avsevärda olägenhet ändock

kvarstå.

Styrelsen kunde för sin del icke finna annan lösning av frågan praktiskt

genomförbar, än att besparingsskogen bleve uppdelad på länsstyrelserna,

respektive skogsvårdsstyrelserna, inom de båda länen. Detta skulle visserligen

medföra, att skilda hushållningsplaner måste upprättas, men denna

omständighet komme knappast att medföra några större svårigheter.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har uttalat, att centralrådet

funne den av kommissionen förordade lösningen av förevarande spörsmål

ändamålsenlig. Den föreslagna bestämmelsen borde dock icke medföra

någon ändring i inbetalningen av skogsvårdsavgifter, utan dessa borde, såsom

för närvarande skedde, tillkomma skogsvårdsstyrelsen i det län, inom

vilket skogen avverkats.

I likhet med centralrådet anser jag den av kommissionen föreslagna lösningen

av nu förevarande fråga vara den lämpligaste. Genom denna anordning

vinnes en mera enhetlig behandling av de ärenden, som ankomma på

länsstyrelsernas och skogsvårdsstyrelsernas avgörande, varjämte risken för

kompetenskonflikter undvikes. Den av kommissionen föreslagna bestämmelsen

i ämnet har därför oförändrad upptagits i departementsförslaget.

Någon ändring i skogsvårdsavgifternas erläggande avses icke genom ifrågavarande

bestämmelse.

Straffbestämmelser.

58—63 §§.

De i dessa paragrafer upptagna straffbestämmelserna motsvara i huvudsak

stadgandena i 59—65 §§ av kommissionens förslag. Med hänsyn till

det till lagrådet remitterade förslaget angående ändring av 4 kap. strafflagen

har en mindre jämkning i 60 § föreslagits, varjämte föreskrifterna örn bötesförvandling

till följd av bestämmelserna i lagen den 9 april 1937 (nr 119)

om verkställighet av bötesstraff såsom obehövliga uteslutits.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

121

Om fullföljd av talan och om underställning.

64 och 65 §§.

De här upptagna bestämmelserna om fullföljd av talan mot beslut, som

meddelats av skogsvårdsstyrelse eller länsstyrelse enligt den föreslagna lagen,

samt örn underställning i visst fall av sådant beslut av skogsvårdsstyrelse

ansluta sig helt till kommissionens förslag.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Tiden för ikraftträdandet av den nya lagen torde — under förutsättning

att förslag i ämnet förelägges 1938 års riksdag — böra bestämmas till den 1

januari 1940. Att fastställa en tidigare dag i detta hänseende synes såsom

jämväl kommissionen framhållit ej lämpligt, då efter den nya lagens utfärdande

en avsevärd tid kommer att erfordras för förberedande av övergången

till densamma. Det är att märka, att, innan den nya lagen kan börja

vinna tillämpning, nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i lagen,

måste uppgöras för samtliga allmänningsskogar samt fastställas av Kungl.

Majit. Förslag till dessa reglementen skola upprättas av delägarna, varefter

vederbörande länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser hava att yttra sig över

desamma, innan de kunna fastställas. Att detta kommer att taga en förhållandevis

lång tid i anspråk är uppenbart.

67 §.

Genom den nya lagen torde nu gällande bestämmelser rörande besparingsskogarna

i Kopparbergs och Gävleborgs län och allmänningsskogarna

i Västerbottens och Norrbottens län böra upphävas. Såsom förut nämnts

återfinnas bestämmelserna rörande besparingsskogarna i de för dessa skogar

fastställda reglementena samt, i fråga örn Svärdsjö, Envikens och Svartnäs

socknars besparingsskog, jämväl i Kungl. Majits förut omföimälda beslut

den 30 december 1932 och bestämmelserna rörande allmänningsskogarna

i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar i

Västerbottens och Norrbottens län, förordningen den 17 mars 1933 (nr 83)

örn vissa ändringar i förstnämnda förordning samt de reglementen, som

fastställts för dessa skogar. Genom den nya lagen böra sålunda samtliga nu

angivna författningar, beslut och reglementen upphävas, reglementena dock

med den inskränkning, som följer av stadgandet i 35 §. I enlighet härmed

hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats. Bestämmelserna överensstämma

med vad kommissionen i 69 § av sitt förslag i motsvarande avseende

föreslagit.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

68 §.

Den här upptagna bestämmelsen om rätt för arrendator av kronan tillhörig

jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt kyrkohemman,

varmed delägarrätt i allmänningsskog är förenad, att, där arrendeavtalet

träffats före nya lagens ikraftträdande, i visst fall utöva jordägaren tillkommande

rösträtt i fråga rörande skogen, är likalydande med stadgandet i

70 § av kommissionens förslag.

69 §.

Såsom i det föregående berörts förutsätter genomförandet av den föreslagna

lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i denna,

upprättas och fastställas för samtliga allmänningsskogar. En föreskrift härom

har upptagits i förevarande paragraf. En likalydande bestämmelse har

inrymts i 71 § av kommissionens förslag.

70 §.

Enligt denna paragraf skola beträffande redovisning för förvaltningen under

år 1939 av allmänningsskog eller annan egendom, som tillhör delägarna

i sådan skog, de före den 1 januari 1940 gällande bestämmelser fortfarande

lända till efterrättelse, dock att, där redovisningen enligt berörda bestämmelser

skall framläggas å stämma med delägarna, detta skall ske å allmänningsstämma,

varom i nya lagen förmäles. Nu angivna stadgande är likalydande

med föreskriften i 73 § av kommissionens förslag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212). I

I 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212), sådan

denna punkt lyder enligt lagen den 13 maj 1932 (nr 108), undantagas från

skogsvårdslagens tillämplighetsområde — förutom skogar under häradsallmänningslagen

— jämväl allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens

län samt vid storskifte avsatta besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs

län. Till följd av den av mig nu förordade nya lagen om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna torde berörda punkt i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen

böra ändras sålunda, att däri från skogsvårdslagens tillämplighetsområde

undantagas, jämte skogar under häradsallmänningslagen, skogar

lydande under den nya lagen.

I enlighet härmed har förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.

punkt 2) skogsvårdslagen upprättats. Förslaget är likalydande med kommissionens

motsvarande förslag.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

123

Förslag om åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna.

I sitt betänkande har kommissionen förutom förut behandlade lagförslag

framlagt förslag till vissa åtgärder för främjande av skogsvård å allmänningsskogarna

i Norrland och Dalarna. Jag torde i detta sammanhang även fa

upptaga detta till övervägande.

Kommissionen har sålunda föreslagit, att sådan ändring måtte vidtagas i

de för statens skogsutdikningsanslag och skogsodlingsanslag gällande bestämmelser,

att bidrag från dessa anslag måtte kunna beviljas i fråga av allmänningsskogarna

i Norrland och Dalarna.

Rörande motiveringen till kommissionens förslag hänvisar jag till kommissionens

betänkande (sid. 177—179).

I de avgivna yttrandena har kommissionens nu förevarande förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

Jag anser mig kunna biträda kommissionens förevarande i de avgivna ytt-Departeimnis.

randena tillstyrkta förslag. Såsom kommissionen i sitt betänkande framhållit

bör vid bedömandet av frågan örn utsträckande av bidragsrätten fran

förenämnda anslag till allmänningsskogarna beaktas, att dessa i regel aro

belägna i klimatiskt sett mindre gynnsamma trakter och att därför skogens

växt och föryngring ej sällan möter betydande svårigheter. I likhet med

kommissionen anser även jag, att någon pnncipiell skillnad i fråga örn rätten

till bidrag mellan olika allmänningsskogar icke bör göras. Emellertid

vill jag framhålla, att vid bidragsrättens tillämpning självfallet hänsyn bör

tagas till att vissa skogar äro i större behov av bidrag än andra. Därest

riksdagen bifaller förevarande förslag, torde det få ankomma på Kungl.

Maj:t att vidtaga erforderliga författningsändringar. Någon höjning av anslagens

belopp erfordras ej i anledning av förslagen.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt

till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212), vilka förslag äro av den lydelse bilagorna 1 och 21 till

detta protokoll utvisa, må för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander. 1

1 Bilaga 1 har här upptagits endast i de delar den är av annan lydelse än det vid propositionen

fogade förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Bilaga 2, som är

likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom.

punkt 2) skogsvårdslagen, har här uteslutits.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Bilaga 1.

Förslag

till

lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■

Med allmänningsskog förstås i denna lag område, som vid storskifte i Kopparbergs

eller Gävleborgs län avsatts till besparingsskog eller vid avvittring

i Västerbottens eller Norrbottens län till allmänning.

2 §•

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid

storskifte eller avvittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning

bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen.

Ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta delaktighet i skogen, där ej för särskilt

fall annorlunda bestämts, efter reducerat jordtal eller hemmantal eller,

i fråga om fastigheter, för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning,

efter den därvid stadgade grund.

6 §•

Allmänningsskog skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas efter

hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

51 §.

Ordinarie allmänningsstämma skall hållas minst en gång om året å tid,

som bestämmes i reglementet.

Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens och ekonominämnds förvaltningsberättelser

för det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogade

redovisningar samt den eller de berättelser, som avgivits av revisorerna för

samma år, framläggas, och skola å stämman frågorna om beviljande av

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.-ts proposition nr 267.

ansvarsfrihet åt styrelsen och nämnden för den tid förvaltningsberättelserna

omfatta företagas till avgörande.

Med nämnda frågor eller endera av dem skall dock anstå till fortsatt stämma

å viss dag, minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras

av röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst en

tiondel av allmänningsskogens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare

uppskov ej medgivet.

Val av ledamöter av allmänningsstyrelse eller ekonominämnd samt revisorer

må företagas endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, varom i

39 § sista stycket och 44 § femte stycket förmäles, må äga rum å extra

stämma.

Om talan mot allmänningsstyrelse, ekonominämnd och revisorer så

ock om klander av allmänningsstämmas beslut.

54 §.

Varder talan å allmänningsstyrelses eller ekonominämnds förvaltning

under den tid styrelsens eller nämndens förvaltningsberättelse omfattar ej

anställd inom sex månader från det berättelsen framlades å allmänningsstämma.

vare så ansett, som örn ansvarsfrihet blivit styrelsen eller nämnden

beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,

som grundas därpå, att styrelse- eller nämndledamot begått brottslig

handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen

avsett även den handling.

Talan mot revisorer enligt 46 § må ej anställas, sedan två år förflutit från

det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är, att

talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

55 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats å allmänningsstämma, icke tillkommit

i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller författning eller mot

reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag meddelat

eller fastställt, äge han tala därå genom stämning å allmänningsstyrelsen

inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan

förlorad. Angår beslutet egendom, som förvaltas av ekonominämnd eller

myndighet, skall domstolen före målets avgörande bereda nämnden eller

myndigheten tillfälle att däri yttra sig. Ändå att talan föres mot beslutet,

gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Domstols utslag, varigenom allmänningsstämmas beslut upphävts eller

ändrats, gällö jämväl för de delägare, som ej instämt klandertalan.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majlis proposition nr 267.

65 §.

över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i den

ordning, som i 64 § första stycket sägs.

68 §.

Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arrendator

av kronan tillhörig jordbruksegendom, ecklesiastikt löneboställe eller allmänt

kyrkohemman rätt att tillgodonjuta till egendomen, bostället eller hemmanet

hörande andel i allmänningsskog, vare arrendatorn berättigad att under

den tid avtalet gäller utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor

rörande skogen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

127

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 mars

193S.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 21 mars 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 25 februari 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om allmänning sskogar i Norrland och Dalarna; samt

2) lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen den 15

juni 1923 (nr 212).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsrådet B. Fallenius.

Förslaget till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna.

Lagrådet yttrade:

Med förslaget är avsett att i fråga om allmänningsskogarna och deras förvaltning

genomföra en ordning, som i allt väsentligt överensstämmer med den

för häradsallmänningarna gällande. Även i formen utgör förslaget i det

stora hela ett återgivande av stadgandena i lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar.

Allenast i ett avseende har lagrådet härvid funnit anledning

att göra särskilt uttalande. Såsom gäller i fråga om häradsallmänningarna,

skall jämväl beträffande allmänningsskogarna talan emot delägarnas

å stämma fattade beslut föras genom stämning till domstol. Enligt lagrådets

uppfattning måste med hänsyn till dessa menigheters natur det anses

lämpligare, örn klagan över ifrågavarande beslut finge föras i den för kommunala

mål stadgade ordningen. Lagrådet kan härutinnan inskränka sig tili

att åberopa ett i lagrådet den 15 maj 1931 av tre ledamöter vid 61 § i förslaget

till lag om häradsallmänningar avgivet yttrande (jfr Nytt Juridiskt Arkiv avd.

II årg. 1932 s. 359). Visserligen har lagstiftningen inom detta närliggande

område intagit den andra ståndpunkten, men det synes likvisst förtjäna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

övervägas, huruvida tillräckliga skäl föreligga att genomföra denna även med

avseende å allmänningsskogarna.

Enligt 6 § andra stycket skall lagen ej medföra rubbning i den rätt till

skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna. Denna bestämmelse,

vilken äger avseende å lagen i dess helhet, synes icke lämpligen kunna

sammanställas med det speciella stadgandet i samma paragrafs första

stycke utan torde böra erhålla plats i anslutning till någon av förslagets inledande

bestämmelser.

Förslaget till lag om ändrad lydelse avj 2 § 1 mom. punkt 2)

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

129

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 30 mars 1938 avgivna utlåtande över de den 25 februari 1938 till

lagrådet remitterade förslagen till dels lag örn allmänning sskogar i Norrland

och Dalarna, dels ock lag örn ändrad lydelse av 2 § 1 mom. punkt 2) skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredragande departementschefen:

De från lagrådets sida gjorda erinringarna mot förslaget till lag om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna hava synts böra beaktas. Sålunda

har med hänsyn till vad lagrådet anfört därom, att klagan mot delägarnas

å stämma fattade beslut torde böra föras i den för kommunala mål stadgade

ordningen, bestämmelserna i förslagets 55 § omarbetats i överensstämmelse

härmed samt flyttats till 65 §, i samband varmed sista stycket i

54 § upptagits såsom 55 §. Visserligen uppstår genom denna ändring i

det remitterade förslaget en olikhet i fråga örn klagan över allmänningsstämmas

beslut i förhållande till vad i detta hänseende gäller enligt häradsallmänningslagen,

men, då lagrådet enhälligt funnit denna anordning av

klagorätten lämpligare, har jag icke ansett mig böra motsätta mig en ändring

av förslaget i sådan riktning. Därest den nu förordade ändringen i förslaget

godkännes av riksdagen, torde framdeles få övervägas, huruvida motsvarande

jämkning bör vidtagas i häradsallmänningslagens bestämmelser i

ämnet. I anledning av vad lagrådet anfört rörande placeringen av det i 6 §

andra stycket upptagna stadgandet därom att lagen ej skall medföra rubbning

i den rätt till skog som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna

har denna bestämmelse flyttats till 2 § i lagen. Utöver de ändringar,

som enligt vad jag nu anfört gjorts i det remitterade förslaget, hava allenast

några smärre jämkningar av redaktionell art företagits.

Departementschefen hemställer härefter — under framhållande att proposition

i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 267.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet

stadgade tid gått till ända — att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå

riksdagen,

dels att antaga förenämnda inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna samt till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 moni.

punkt 2) skog svärd slag en den 15 juni 1923 (nr 212),

dels ock att medgiva att ändring i de för statens skogsutdikningsanslag

och skogsodlingsanslag gällande bestämmelser

må vidtagas i överensstämmelse med vad departementschefen

föreslagit i yttrandet till statsrådsprotokollet den 25

februari 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Ros.

379349. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:372 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. a1 i texten
  2. JoU 1938:105 Memorial angående ersättning dt av utskottet anlitat biträde. För behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 267 med förslag till lag om allmänningsskogar i Nor a1 i texten
  3. JoU 1938:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna m. m. jämte i ämnet väckt motion. a1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2005:40 ur registret