Angående inrättande av en central depå för blindas arbeten
1938-03-31 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:276, Angående inrättande av en central depå för blindas arbeten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
1
Nr 276.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en central depå för blindas arbeten; given Stockholms
slott den 31 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:
Den 29 maj 1936 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga
att biträda med utredning rörande — såvitt nu är i fråga — de blindas
arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. I det anförande till statsrådsprotokollet,
som föregick detta bemyndigande, framhöll jag bland annat,
att det inom socialdepartementet från såväl sammanslutningar som enskilda
förelåge åtskilliga framställningar, avseende åtgärder till förbättring av de
blindas förvärvsförhållanden. För egen del anförde jag, att det allmänna
visserligen genom olika åtgärder sökt bispringa de blinda inom de områden,
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 276.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
där dessa hittills plägat söka sin utkomst. Genom blindhetsersättningen hade
ytterligare sörjts för att skillnaden mellan en seende och en blind arbetares
levnadsstandard i viss mån utjämnades. Emellertid syntes mig fog föreligga
för antagandet, att ett närmare övervägande ur olika synpunkter av frågan
om vidgade möjligheter i nu berörda avseende skulle kunna anvisa nya arbetsområden
för den blinda arbetskraften. Samtidigt borde eftersträvas en
förbättrad organisation av avsättningen av de blinda hantverkarnas produkter.
De med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade utredningsmännen,
inspektören för blindundervisningen, rektorn Gustaf Ek, ordförande,
samt dövstumläraren John Ek, ledamoten av riksdagens första kammare,
handlanden Torsten Ström och ledamoten av riksdagen andra kammare,
lantbrukaren Hjalmar Svensson i Grönvik — vilka antogo benämningen
1936 års utredning angående blinda och dövstumma — hava den 9 oktober
1937 avgivit betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av bland
annat de blindas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter.
över betänkandet i denna del hava yttranden avgivits av statskontoret,
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, direktionen
över institutet och förskolan för blinda, styrelsen för hantverksskolan
i Kristinehamn för blinda män, styrelsen för hantverksskolan i
Växjö för blinda kvinnor, Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de
blinda samt styrelsen för De blindas förening.
I det följande har jag för avsikt att mera utförligt redogöra för de delar
av betänkande och yttranden, som äga direkt samband med utredningsmännens
förslag örn anordnande av en central depå för blindas arbeten. Jag
bar därjämte icke ansett mig böra underlåta att jämväl något uppehålla mig
vid utredningsmännens mera förberedande överväganden samt vissa ifrågasatta
ytterligare åtgärder till de blindas bistånd i ekonomiskt avseende. I
övrigt anhåller jag att få hänvisa till handlingarna i ärendet.
Utredningen.
Inledning. Till en början lämna utredningsmännen en utförlig redogörelse
för de å t g ä r de r i skilda syften, som från det allmännas sida
hittills vidtagits till förmån för de blinda. Härvid är främst att märka den
obligatoriska skolundervisningen, som vid slutet av 1800-talet genomfördes
för denna lytesgrupp och som numera är centraliserad till Tomteboda invid
Stockholm. Vidare hava de blindas behov av praktisk utbildning så långt
möjligt tillgodosetts genom upprättandet i Kristinehamn och Växjö av hantverksskolor
för män respektive kvinnor.
Åstadkommandet av en ändamålsenlig skol- och yrkesundervisning för de
blinda hade — framhålla utredningsmännen — otvivelaktigt skapat avsevärt
gynnsammare betingelser för denna lytesgrupp i olika avseenden, ej
minst i fråga om de egna förvärvsmöjligheterna. Den begränsning av arbetsområdena,
som lytet nödvändiggjorde, och de särskilda kostnader, som
den blinde i sin yrkesutövning och eljest hade att vidkännas, innebure emel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
3
lertid så påtagliga nackdelar i konkurrensen med de fullsinnade yrkesutövarna,
att åtgärder från det allmännas sida i avsikt att i viss utsträckning överbygga
svårigheterna sedan länge ansetts påkallade.
I detta sammanhang hava utredningsmännen erinrat, att i Kungl. Maj:ts
proposition till 1934 års riksdag med förslag till förordning om blindhetsersättning
m. m. framhållits, att inkomsternas storlek för de blinda arbetarna
vid de av blindföreningarna i Stockholm och Göteborg drivna verkstäderna
i betraktande av det tillämpade systemet med överbetalning samt andra
förmåner bekräftade påståendet om omöjligheten för de blinda att — utan
mellankomst av blindfilantropien — försörja sig av de yrken, vartill de huvudsakligen
vore hänvisade. Därutöver borde beaktas, att för dem, som ej
arbetade å verkstäder för blinda utan vore hänvisade att själva sörja för avsättningen
av sina alster, tillkommo svårigheter att få de förfärdigade produkterna
försålda, vilket syntes högst väsentligt minska förtjänstmöjligheterna.
Utredningsmännen framhålla, att endast en mening kunde råda om betydelsen
av det ekonomiska tillskott, som den genomförda blindhetsersättningen
innebure, framför allt ifråga örn de blinda, som vore bosatta på landsbygden
med dess i allmänhet förhållandevis låga levnadskostnader. Emellertid
vore att märka, att blindhetsersättningen ur beskattningssynpunkt betraktades
såsom inkomst, vilken icke undantoges vid beräkning av tilläggspension.
Den förbättring i ekonomiskt avseende, som blindhetsersättningen i själva
verket medfört, vore därför — sedd i relation till numera utgående pensionsbelopp
— enligt utredningsmännens förmenande ej så avsevärd, att den
kunde berättiga till påståendet, att de blinda genom ersättningen givits tillfredsställande
kompensation för sitt lyte. Denna uppfattning syntes även
vara starkt utbredd inom riksdagen, och utredningsmännen erinrade i detta
sammanhang om 1937 års riksdags skrivelse örn en allsidig och förutsättningslös
utredning, huruvida till blindhetsersättning berättigade personer
genom ändringar i lagen om folkpensionering eller på annat sätt kunde beredas
en förbättrad ekonomisk ställning.
q Utredningsmännen övergå så till en redogörelse för de enskilda sammanslutningar,
vilkas verksamhet avse de blindas försörjning och
omvårdnad. Utredningsmännen framhålla därvid bland annat, att det genom
de seendes försorg bedrivna arbetet bland de blinda numera huvudsakligen
utövades av Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda. Denna
nämnd, som stiftades år 1917, hade i första band tagit till uppgift att främja
de blindas arbetsmöjligheter men även att vid sidan av detta betydelsefulla
arbete bidraga till de blindas höjande i socialt och intellektuellt hänseende.
Under huvudorganisationen i Stockholm sorterade länsvis upprättade föreningar,
vilka var och en inom sitt län förde förteckning över i länet bosatta
blinda. Genom utsedda lokalombud möjliggjordes en nära personlig
kontakt med de blinda. I fråga örn arbetsnämndens verksamhet för att förhjälpa
de blinda till bättre arbetsmöjligheter hava utredningsmännen framhållit
följande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
Att inom ramen av de begränsade ekonomiska resurser, som stöde till
buds, bringa effektivt stöd i detta avseende läte sig naturligt nog ej göra, allra
minst i de län, där hjälpverksamhetens omfattning av skilda anledningar
vore ringa. I dessa län hade man i huvudsak inriktat åtgärderna på ett förbilligande
av arbetsmaterialet för att därigenom i någon mån söka stävja den
eljest övermäktiga konkurrensen från seende yrkesutövares och industriföretags
sida. I andra län åter, där organisationen gjorts fastare, hade upprättats
uppsamlingscentraler, dit vissa blinda med särskilt svåra avsättningsmöjligheter
gåves tillfälle att avlämna sina arbeten för avyttring antingen
till återförsäljare eller för direkt förbrukning.
Den andra huvudorganisationen till de blindas stöd utgjordes av en de
blindas egen sammanslutning, De blindas förening. Det allmännas värdesättning
av denna verksamhet hade — framhålla utredningsmännen — tagit
sig uttryck i ett sedan många år tillbaka lämnat statsbidrag å 100,000
kronor för år, vilket av föreningen i första hand användes för upprätthållande
av föreningens materialdepå för blindas arbeten ävensom för möjliggörande
av fria frakter av arbetsmaterial till de blinda hantverkarna. Från
denna materialdepå hade under år 1936 levererats råvaror till verkstäder för
blinda samt till blinda hantverkare i landets olika delar till ett försäljningsvärde
av över 385,000 kronor.
Vidare uppgiva utredningsmännen, att samma år varit anställda 34 blinda
arbetare vid en av föreningen upprättad borstbinderiverkstad i Stockholm.
För verkstadens räkning hade under nämnda tid inköpts råvaror för
107,300 kronor, medan försäljningssumman av de i verkstaden tillverkade arbetena
belöpt å 185,500 kronor. Vid en i samband med denna rörelse anordnad
korgmakeriverkstad, vilken sysselsatte 22 blinda arbetare, hade råvaror
inköpts för 8,300 kronor, medan försäljningssumman av korgvaror uppgått
till 35,800 kronor. Bokslutet för dessa båda verksamhetsgrenar hade emellertid
enligt av föreningen lämnade uppgifter utvisat ett underskott av över
48,000 kronor.
De blindas nuvarande förvärvsmöjligheter. Tidigare utredningar — erinra
utredningsmännen — rörande behovet av åtgärder från det allmännas sida
för förbättrandet av de blindas ställning i skilda avseenden och de öve*
dessa utredningar avgivna yttrandena hade samstämmigt konstaterat de svårigheter,
som på grund av lytet reste sig för de blinda vid sökandet efter
lämplig sysselsättning. En belysande översikt av dessa förhållanden hade
av socialstyrelsen lämnats vid ett utlåtande över blindvårdssakkunnigas år
1922 avgivna förslag. Styrelsen hade därvid anfört bland annat:
De blinda utgjorde en grupp individer, vilka, där tillgång till enskild förmögenhet
ej förelåge, som regel för sin försörjning vore hänvisade till allmän
eller enskild hjälpverksamhet. De blinda som, lämnade på egen hand,
kunde genom eget arbete skaffa sig full försörjning syntes vara så få, att dessa
fall närmast kunde betecknas såsom om sällspord energi och uthållighet vittnande
undantagsfall. Då de blinda såsom grupp betraktad i största utsträckning
således vore hänvisade till stödet av hjälpverksamhet, borde det samtidigt
påpekas, att de bortsett från sitt lyte i allmänhet befunne sig å en
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
fysiskt och intellektuellt sett relativt hög nivå, som därför gjorde ställningen
såsom understödstagare så mycket svårare. Vidare syntes enligt ämbetsverket
böra framhållas, att den industriella utvecklingen gjort det allt svårare
för den partiella arbetskraften i dess helhet och i särskild grad för de blinda
att försvara en^ plats i produktionsprocessen. Genom den kollektiva avtalsformen
hade på allt flera arbetsområden arbets- och lönevillkoren enhetligt
normerats och reglerats. Många kollektivavtal gjorde icke någon skillnad i
lönehänseende mellan den fullt arbetsföra och den partiella arbetskraften
och förutsatte således, att endast fullgod arbetskraft skulle komma till användning.
Där någon gradering i lönehänseende förekomme, begränsade sig
densamma till att avse en viss mindre nedsättning, vanligen med högst 15
procent av den för fullgod arbetare fastställda lönen. För den partiella arbetskraften
hade området för dess användande under denna utveckling alltmera
inskränkts och begränsats framför allt till vissa hantverksyrken. Vad
de blinda anginge syntes de väsentligen vara hänvisade till sådana yrken
som borstbinderi, korgmakeri, stickning och vävning. Maskinteknikens utveckling
hade emellertid vad dessa yrken beträffade gjort hantverkarens ställning
allt svårare och det läge i sakens natur, att den blinde hantverkaren
skulle hava långt större svårigheter än den seende att kunna hävda sig i
konkurrensen med fabriksproduktionen på området. Erfarenheten hade
också enligt styrelsens uppfattning givit vid handen, att möjligheten därtill
icke förelåge, där ej filantropiska intressen lämnade den blinde sitt stöd.
Vad socialstyrelsen sålunda anfört finna utredningsmännen alltjämt och
oaktat den numera utgående blindhetsersättningen i allt väsentligt äga sin
giltighet. I vissa avseenden syntes avsättningsförhållandena under senare
tid till och med hava märkbart försvårats. Härutinnan anföra utredningsmännen:
De
blindas möjligheter till försörjning genom tillverkning av grövre borstar
hade nämligen -— bortsett från konkurrensen från seende hantverkare och
den fabriksmässiga produktionen — på senare år jämväl haft att kämpa med
de svårigheter, som vore en följd av den ökade användningen av linoleummattor
och skurdukar samt framför allt av dammsugare. Ätt under sådana
omständigheter de blindas borsttillverkning för framtiden komme att ställas
inför än vanskligare avsättningsförhållanden syntes utredningsmännen
uppenbart.° Vad korgmakeriet anginge, hade detta yrke i hantverksmässig
utövning så gott som upphört att bereda även seende yrkesutövare sysselsättning.
Detta sammanhängde huvudsakligen med det tilltagande bruket av
väskor, kassar, påsar och boxar av olika slag, vartill komme den förut antydda
konkurrensen från industriellt håll samt en viss import av korgvaror
från utlandet. Av det tidigare så betydelsefulla korgmakeriet återstode numera
för de blindas del praktiskt sett allenast tillverkningen av korgmöbler,
sorn dessvärre vore av så krävande art, att trots den bästa utbildning endast
ett fåtal blinda visat sig i stånd att prestera ett fullgott arbete.
Vid en redogörelse för de blindas verksamhetsområden syntes böra omnämnas
den i vårt land hittills föga utnyttjade möjligheten för blinda med
utpräglat musikalisk begåvning att yrkesmässigt ägna sig åt pianostämning.
Under senare år hade emellertid ett mindre antal manliga elever vid blindinstitutet
erhållit god utbildning i detta yrke och därigenom blivit i stånd
att själva finna sin utkomst eller att i varje fall i avsevärd grad bidraga till
sin försörjning.
Vidare vore i delta sammanhang att nämna, att under de senaste 12 åren
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
årligen en eller flera halvseende manliga elever från landsbygden genom
blindinstitutets försorg erhållit undervisning i lantbruksarbete. Denna undervisning
hade ordnats på det sättet, att eleven under de 2 sista skolåren
inackorderats i lämpligt lantbrukarhem i hemorten, varigenom möjlighet
öppnats för eleven att efter slutad utbildning erhålla anställning i närheten
av hemmet. Erfarenheten från denna mera försöksvis anordnade yrkesundervisning
hade ådagalagt, att ladugårdsarbetet bäst lämpat sig för dessa
elever. En synsvag person hade visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt
ej endast sköta ladugårdens renhållning och utfodra djuren utan även utföra
mjölkningsarbete, och nämnvärda svårigheter att på detta område bereda
utbildade elever anställning på förhållandevis förmånliga villkor hade ej
försports. Emellertid hade man kunnat konstatera, att på detta sätt utbildade
skötare i mer än ett fall efter någon tid sökt sig över till de s. k. blindyrkena
eller på annan väg försökt skaffa sig utkomst.
Såsom i socialstyrelsens utlåtande antyddes begränsades i regel de blinda
kvinnornas arbetsområden till stickning och vävning, även örn ett relativt
stort antal arbetade med borst- eller korgtillverkning.
Stickning för hand hade sedan gammalt ansetts utgöra en lämplig sysselsättning
för blinda kvinnor, särskilt för det fall, att den blinda haft möjlighet
att med erforderligt bistånd vid urval av färger och mönster följa modets
växlingar. Utan dessa förutsättningar minskades självfallet värdet av denna
sysselsättning och den finge huvudsaklig betydelse som ett tidsfördriv.
Maskinstickningen ställde större krav på yrkesutövaren än vad fallet vore
i fråga om stickning för hand. Med hänsyn därtill och på grund av den
härda industriella konkurrensen hade allenast ett mindretal blinda kvinnor
kunnat placeras inom detta arbetsområde. Å särskilt avlägsna orter, där behov
av grövre, maskinstickade varor gjorde sig gällande, gåves ofta möjligheter
lill förhållandevis god avsättning, men då befolkningen därstädes i
regel vore gles, hade arbetstillgången efter några års verksamhet brukat
minska avsevärt i omfattning.
Vävning, företrädesvis tillverkning av sådana vävnader, som kunde utföras
utan större hjälp av seende, hade däremot visat sig vara ett arbetsområde
av tilltagande betydelse för de blinda kvinnornas försörjning och med förbättrade
avsättningsmöjligheter syntes detta yrke för kvinnornas del komma
att i förvärvshänseende i någon mån motsvara det av männen bedrivna
borstbinderiet.
Om sålunda de blindas försörjningsmöjligheter av redan kända förhållanden
måste anses vara väsentligt begränsade, hade det synts utredningsmännen
nödvändigt att, innan förslag framställdes om särskilda åtgärder från
det allmännas sida, söka ernå en fullt tillförlitlig uppfattning om de blindas
nuvarande ekonomiska förhållanden och grad av sysselsättning. Därvid hade
utredningsmännen funnit sig böra draga fördel av de resultat angående den
blinda lytesgruppen, som 1930 års folkräkning i en år 1936 publicerad speciell
undersökning framlagt. Emellertid hade vid sidan därav behovet av
en mera ingående kännedom om de individuella fallen gjort sig gällande.
För sådant ändamål hade inom utredningen verkställts en bearbetning av
uppgifter, infordrade hösten 1936 av inom vissa län bosatta personer, vilka
äv vederbörande länsnämnder uppgivits vara — bortsett från blindlytet
arbetsföra.
Enligt resultatet av folkräkningen 1930 skulle bland 6,014 såsom blinda
redovisade personer finnas 333 manliga och 40 kvinnliga självständigt verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
7
samma hantverkare. Antalet såsom arbetare redovisade inom gruppen industri
och hantverk utgjorde 262, därav 61 kvinnor. Den betydelsefulla ställning
de så kallade blindyrkena intoge för de blindas försörjning framginge
av uppgiften, att borstbinderiet sysselsatte 370 och korgmakeriet 123 personer.
I fråga örn den statistiska undersökningen av blinda arbetsföra män och
kvinnor inom vissa län anhåller jag att beträffande detaljerna få hänvisa
till den i betänkandet lämnade redogörelsen.
Här skall jag endast i korthet uppehålla mig vid undersökningens uppläggning
ävensom de resultat av densamma, som i förevarande avseende äga
särskilt intresse.
Genom länsorganisationernas försorg hade hösten 1936 uppgjorts namnförteckningar
över de blinda män och kvinnor, vilka enligt organisationernas
uppfattning vore att anse såsom arbetsföra, varvid jämväl angivits vederbörandes
födelseår och yrke. Med ledning av dessa till utredningsmännen
översända förteckningar, hade frågeformulär utsänts till samtliga å förteckningarna
upptagna blinda inom Stockholms stad samt Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands och Norrbottens län (specialundersökningen). Från dessa
namnförteckningar hade sedermera avförts sådana personer, som vore över
60 år; så hade även skett i några fall, då vid jämförelse med svaren å de inkomna
frågeformulären framgått, att vederbörande under alla förhållanden
icke kunnat räknas såsom arbetsför. Från förteckningarna hade slutligen
även avförts sådana blinda, som vid undersökningstillfället bevistade kurser
vid blindskolor. Med sålunda givna begränsningar hade antalet arbetsföra
blinda män i landet uppgivits till 928 och motsvarande antalet kvinnor till
554.
Av männen voro över halva antalet eller 479 sysselsatta med borstbinderi,
73 med korgmakeri och 38 med såväl borstbinderi som korgmakeri. Bland
kvinnorna uppgåvos 243 ägna sig åt stickning, vävning eller annat handarbete.
49 voro sysselsatta med borstbinderi och 28 med korgmakeri.
Till specialundersökningen hade inkommit 407 uppgifter, varav 256 avsåge
arbetsföra blinda män och 151 arbetsföra blinda kvinnor.
Vid den fortsatta bearbetningen av detta material hade utredningsmännen
ansett lämpligt att till en början avskilja de arbetsföra blinda, som hade sin
verksamhet i Stockholm, från övriga undersökta, detta av den anledningen
att förvärvsförhållandena i Stockholm i allmänhet visat sig avsevärt gynnsammare
än beträffande landet i övrigt. Detta syntes bland annat sammanhänga
med förekomsten i Stockholm av de tidigare antydda verkstäderna
under blindföreningens ledning.
Vidare hade en fördelning i yrkeshänseende verkställts på så sätt, att utövare
av de s. k. blindyrkena — borstbinderi, korgmakeri, stickning och vävning
—- sammanförts i särskilda yrkesgrupper, medan uppgifterna rörande
övriga i undersökningen ingående blinda behandlats var för sig.
Med bortseende från uppgifterna från Stockholm hava utredningsmännen
beträffande de blinda manliga hantverkarna sammanfattningsvis bland annat
konstaterat följande.
Antalet arbetsdagar, arbetsförtjänst per dag och bruttoförsäljningssumma
vore mycket växlande i de olika fallen. Medeltalet arbetsdagar uppginge
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
för borstbindare till 170, för korgmakare till 174 och för borstbindare, tilllika
korgmakare, till 151. Medelförtjänsten per hel arbetsdag utgjorde för
borstbindare 2 kronor 27 öre, för korgmakare 2 kronor 47 öre och för borstbindare,
tillika korgmakare, 2 kronor 91 öre. Medelförtjänsten per år hade
slutligen för borstbindare uppskattats till 375 kronor, för korgmakare till
422 kronor samt för borstbindare, tillika korgmakare, till 463 kronor.
I fråga om sättet för avyttringen av de manliga hantverkarnas arbeten
har undersökningen utvisat, att i övervägande antalet fall försäljning skett
till privatpersoner eller återförsäljare, medan uppköpen från bland annat allmänna
anstalters sida icke synts vara av större betydelse.
Beträffande utövarna av de kvinnliga blindyrkena — stickning och vävning
— visar undersökningen, att för stickerskorna medelförtjänsten per dag
uppgått till 87 öre och för år till 119 kronor. Väverskorna hade i medeltal
83 öre i dagsförtjänst och 175 kronor i årsförtjänst. Utredningsmännen
framhålla emellertid, att materialet rörande de blinda kvinnorna i allmänhet
visat sig vara förhållandevis mera ofullständigt än i fråga om männen.
Uppgifterna rörande andra av blinda utövade yrken än nu angivna hantverk
utvisa mången gång ännu lägre inkomster.
I fortsättningen av sitt betänkande framhålla utredningsmännen, att det redan
utan alltför ingående undersökningar framstode såsom ett välgrundat
socialt önskemål, att de blindas arbetsförhållanden gåves den stadga, som
utan det allmännas bistånd ej syntes vara möjligt att åvägabringa. Än mera
uppenbart bleve behovet av sådana åtgärder vid tanke på det material, som
vid utredningsmännens fortsatta arbete kommit under bedömande. Påfallande
vöre — även i betraktande av den i regel ytterst låga medelförtjänsten
per arbetsdag och den ojämna sysselsättningen — huru inbördes olikartade
<Je blindas möjligheter till försörjning för närvarande syntes vara inom olika
delar av landet. Delvis syntes detta betingas av de skilda länsorganisationernas
växlande resurser, men måste därjämte finna sin förklaring bland
annat i den på vissa orter rådande konkurrensen från en sedan gammalt allmänt
bedriven hemindustri eller ock i avsättningssvårigheter på grund av
en glest boende konsumtionskrets.
I detta sammanhang hava utredningsmännen ansett sig böra återgiva resultatet
av en av 1920 års blindvårdssakkunniga verkställd undersökning angående
de blindas försörjningsmöjligheter, även om det enligt utredningsmännens
förmenande vore att antaga, att förhållandena — icke minst efter blindhetsersättningens
genomförande — ej oväsentligt förbättrats. Enligt denna
undersökning skulle av 3,130 blinda över 20 år, rörande vilka de sakkunniga
från fattigvårdsstyrelsernas ordförande erhållit uppgifter, 322 personer
(10.3 %) försörja sig helt av sitt arbete och 175 (5.6 °/o) »på annat sätt».
1,010 blinda (32.3 %) hade uppgivits genom arbete bidraga till sin försörjning.
Om de återstående 1,623 (51.8 %) måste enligt de sakkunnigas mening
gälla, att de — såvitt primäruppgifterna vore riktiga — helt och hållet
stöde i beroende av allmän eller enskild hjälp för sitt uppehälle.
Kungl. Majlis proposition nr 276.
9
Förbättrandet av de blindas förvärvsmöjligheter. De olika utvägar till förbättrandet
av de blindas förvärvsmöjligheter, som enligt utredningsmännens
mening över huvud taget kunde anlitas, inskränkte sig •—- bortsett från en
örn möjligt förbättrad yrkesutbildning — till att åt de blinda utfinna nya
arbetsområden samt att genom lämpliga åtgärder främja avsättningen av de
blindas alster.
Mot den yrkesutbildning, som alltsedan tillkomsten av lagen om blindundervisningen
stått de blinda till buds, hava utredningsmännen icke funnit
anledning göra erinran. De blindas ytterst begränsade arbetsområden syntes
nämligen hava vunnit tillbörligt beaktande i den för blindinstitutet och hantverksskolorna
gällande undervisningsplanen och de resultat, som uppnåtts
i fråga örn yrkesskicklighet, måste anses tillfredsställande.
Frågan om möjligheten att åt den blinda arbetskraften bereda nya arbetsuppgifter
hade alltid varit ett trängande spörsmål inom all blindvårdande
verksamhet, framhålla utredningsmännen vidare. Att man hittills icke kunnat
peka på några resultat av dessa strävanden av större praktisk betydelse,
utgjorde på sitt sätt ett belägg för de nästan oanade svårigheter, som förlusten
av synförmågan medförde för den av detta lyte drabbade. Utredningsmännen
hava härutinnan ytterligare framhållit följande.
I detta samband funne utredningsmännen angeläget framhålla, att ledningen
för blindskolorna med sin kännedom om blindklientelets förutsättningar
i olika avseenden ägnade ett oavlåtligt intresse åt frågan om utfinnandet
av nya verksamhetsområden åt de blinda. Med hänsyn till det betydelsefulla
i en sådan verksamhet syntes erforderliga medel för anställande av försök
i skilda riktningar böra ställas till skolornas disposition. Enligt stadgan
för statens läroanstalter för blinda ägde skolornas ledning rätt att anordna
arbetsutbildning även utom skolans ram. Ett beaktande av utredningsmännens
synpunkter syntes därför ej kräva särskilda föreskrifter från Kungl.
Maj:ts sida.
I framför allt ett avseende syntes denna försöksvis anordnade verksamhet
kunna anbefallas. Av de i blindskolorna intagna eleverna utgjorde de, som
ägde vissa synrester i behåll, en avsevärd del. Dessa synsvaga elever tillgodosåges
med samma undervisning som de fullständigt blinda barnen och meddelades
yrkesutbildning i samma yrken som dessa. Emellertid kunde starkt
sättas ifråga, huruvida möjligheter ej borde förefinnas för de synsvagas inordnande
inom andra arbetsområden än de s. k. blindyrkena. Tidigare
hade antytts en med tämligen tillfredsställande resultat anordnad försöksutbildning
i lantbruksarbete av vissa därtill lämpade halvseende elever från
landsbygden. En i motsvarande former bedriven utbildning av vissa synsvaga
elever i jämväl andra yrken, där normal synförmåga ej vore ett oeftergivligt
villkor, borde utan tvivel leda till en ej alltför obetydlig lättnad inom
de blindas speciella arbetsområde.
Slutligen borde nämnas, att försök i mindre skala sedan några år bedreves
vid vissa av de blindas verkstäder med tillverkning av skur- och diskdukar.
Även om av framförallt tekniska skäl det ej vore att förvänta, att ett större
antal blinda arbetare skulle för framtiden kunna beredas sysselsättning
inom detta yrkesområde, förtjänade ändock att övervägas åtgärder för utvidgande
av denna verksamhet. Samma uppfattning syntes kunna göras gällande
i fråga örn förfärdigandet av gummi- och lädermattor.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
Om sålunda enligt utredningsmännens uppfattning nya utvägar borde
övervägas för att åt den blinda och halvseende arbetskraften söka skapa
andra verksamhetsområden, syntes emellertid det övervägande antalet av landets
arbetsföra blinda allt framgent för sitt uppehälle bliva hänvisat till en
sysselsättning inom redan utövade yrken. Statsmakterna hade redan tidigt
haft upmärksamheten fästad på det bekymmersamma i detta förhållande, och
den positiva inställning, som riksdagen vid olika tillfällen intagit vid behandling
av detta spörsmål, hade otvivelaktigt fått sin prägel av en bestämd
uppfattning om det allvarliga i de blindas belägenhet och det behjärtansvärda
i gagnande åtgärder på detta område. Utredningsmännen hava härvid
bland annat erinrat om att 1926 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhållit angelägenheten av att Kungl. Maj :t toge under övervägande, i vad
mån och på vad sätt vid upphandling för det allmännas behov avsättning
för de blindas tillverkning kunde gynnas. I skrivelsen hade ■—- anföra utredningsmännen
— såsom motiv för framställningen anförts bland annat:
De från det allmännas sida träffade anordningarna ävensom den enskilda
hjälpverksamheten byggde på principen, att den blinde borde lämnas hjälp
till självhjälp, vilket ur såväl samhällets som den enskilde blindes synpunkt
måste anses såsom det lämpligaste och mest ändamålsenliga. Ett oeftergivligt
villkor vore emellertid, att de blinda erhölle avsättning för produkterna. Men
härutinnan kunde förhållandena icke sägas vara tillfredsställande och så länge
så ej vöre fallet, bleve ändamålet med de betydande kostnader och det
arbete, som nedlades på de blindas utbildning, i viss mån förfelat. Riksdagen
framhölle att de blinda, som på grund av sitt lyte arbetade långsammare
än andra, ej kunde med framgång konkurrera med den fabriksmässiga tillverkningen.
Detta ledde ofta till att den blinde förlorade tron på sig själv
och lusten till självförsörjning, varigenom han folie anhöriga eller samhället
till last eller hemfölle åt bettleri. Riksdagen ansåge det vara synnerligen önskvärt,
att avsättningsmöjligheterna för de blindas arbeten ökades. Beträffande
ett i ärendet motionsvis framfört förslag, att vissa statliga verk och inrättningar,
regementen, hospital, asyler m. fl., skulle av Kungl. Majit anmodas
att vid förekommande behov i första hand upphandla de blindas arbeten,
ansåge riksdagen emellertid nödvändigt att taga hänsyn till den omständigheten,
att särskilda föreskrifter gällde rörande upphandling för det allmännas
räkning i syfte att rent affärsmässiga principer vid sådan upphandling
i regel skulle tillämpas. De blindas möjligheter att erhålla leverans till staten
vöre därför onekligen mycket små. En förändring härutinnan skulle
enligt riksdagens mening vara ägnad att medföra väsentliga fördelar såväl
för de blinda som för det allmänna. Någon principiell omläggning av hittills
tillämpade grunder i fråga om upphandling för det allmännas räkning
ville riksdagen dock ej förorda. Vederbörande upphandlare syntes alltjämt
böra på eget ansvar träffa beslut om inköp. Riksdagen holle dock samtidigt
för troligt, att större utrymme än hittills skulle kunna beredas de blindas
arbeten även inom ramen av upphandlingsförordningens bestämmelser, enär
arbeten, tillverkade av blinda, oftast vore de fabriksmässigt tillverkade
alstren avsevärt överlägsna. Då så vore fallet borde enligt riksdagens mening
blindarbeten i första hand komma ifråga. Det vore önskvärt att genom
provundersökningar få konstaterat, i vad mån det högre priset på blindarbeten
motsvarades av en högre kvalitet. Resultaten av sådana undersökningar
skulle därefter meddelas vederbörande verk och inrättningar för att
tagas i beaktande vid upphandlingen. Skulle nämnda undersökningar giva
Kungl. Maj:ts proposition nr 276-
11
vid handen, att blindarbetena trots högre kvalitet ställde sig dyrare än annan
tillverkning, funnes utvägen, att statsmakterna lämnade särskilt anslag för
nedbringande av priserna vid försäljning till det allmänna. Riksdagen framhöll
slutligen, att även andra åtgärder för tillgodoseende av ifrågavarande
syfte möjligen kunde utfinnas vid en uttömmande utredning av frågan.
Riksdagens skrivelse ingavs — erinra utredningsmännen vidare — till
finansdepartementet, som infordrade utlåtande av statskontoret. Statskontoret
ansåge — i likhet med riksdagen — att rubbning icke borde äga rum
i de affärsmässiga principerna för statens upphandling. Skulle den av riksdagen
ifrågasatta provundersökningen utfalla till förmån för de blindas arbeten
och resultatet av undersökningen genom cirkulär delgivas de upphandlade
myndigheterna, borde enligt statskontoret till detta cirkulär fogas
en uppmaning att verkställa upphandling bland de blindas tillverkning i
den mån detta vore möjligt utan att frångå föreskrifterna i upphandlingsförordningen.
Skulle provundersökningen med hänsyn till priset däremot utfalla
mindre fördelaktigt för blindarbetena, hade riksdagen ifrågasatt att
lämna särskilt anslag av statsmedel för nedbringande av priserna vid försäljning
till det allmänna av dylika arbeten. För sin del funne statskontoret
lämpligare, att det ifrågasatta anslaget användes till ytterligare förbilligande
av de blindas arbetsmaterial. Anslaget kunde i så fall utgå till någon centralorganisation,
exempelvis De blindas förening, som hade att ombesörja
inköp och distribution av materialet. Utredningsmännen anföra ytterligare:
Sedan ärendet i detta skick överlämnats till ecklesiastikdepartementet, inhämtades
yttrande av skolöverstyrelsen. Styrelsen lät höra direktionen över
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda ävensom styrelsen för hantverksskolan
i Kristinehamn för blinda. Efter en redogörelse för nämnda
direktions och styrelses ställningstagande till riksdagsskrivelsens innehåll
förklarade sig skolöverstyrelsen instämma med de av styrelsen hörda myndigheterna
i fråga om önskvärdheten av att sådana villkor, som omnämndes
i riksdagens skrivelse, allmänt uppställdes vid beviljandet av varulotterier
och tombolor. Skolöverstyrelsen vore likaledes ense med nämnda myndigheter
örn lämpligheten av att uttalanden infordrades från mångåriga förbrukare
av de blindas tillverkningar angående kvaliteten av sådana arbeten
och att, om dessa uttalanden utfölle fördelaktigt, desamma genom cirkulär
borde tillställas de upphandlande myndigheterna jämte en uppmaning att
verkställa upphandling av blindarbeten, under iakttagande dock av gällande
upphandlingsbestämmelser. Beträffande det alternativt ifrågasatta anslaget
av statsmedel för höjandet av blindarbetenas konkurrenskraft ansåge
skolöverstyrelsen visserligen, att anslag till förbilligande av arbetsmaterialet
vore lämpligare än anslag i den form, som antytts i riksdagens skrivelse, och
styrelsen vore förvissad om att ett sådant anslag skulle medföra en högst
påtaglig förbättring i de blindas läge. Emellertid hyste styrelsen en viss tveksamhet
rörande lämpligheten att nu beträda en dylik väg, enär sedan lång
tid tillbaka redan förelåge förslag rörande planmässig omvårdnad örn landets
blinda.
Finansdepartementet inhämtade därefter — fortsätta utredningsmännen
— 1933 års upphandlingssakkunnigas yttrande över riksdagsskrivelsen.
Dessa hänvisade bland annat lill den betydelse, som måste tillmätas genom
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
förandet vid 1934 års riksdag av förordningen om blindhetsersättning, samt
avstyrkte de i riksdagsskrivelsen framförda förslagen. Kungl. Maj:t fann
den 15 november 1935 ärendet icke föranleda vidare åtgärd.
Utredningsmännen hava slutligen i detta sammanhang erinrat, att 1935
års statsrevisorer i anslutning till ett besök vid liantverksskolan i Kristinehamn
till behandling upptagit spörsmålet örn olika utvägar till förbättrandet
av avsättningen av de blindas arbeten. Statsrevisorerna hade därvid bland
annat anfört följande.
För avsättningen av de blindas arbeten vore det enligt vad erfarenheten
visat av synnerligen stor betydelse, att försäljningen, som endast i ringa mån
kunde omhänderhavas av de blinda själva, organiserades på ett ändamålsenligt
sätt. Denna sida av saken syntes i allra högsta grad böra uppmärksammas.
Enligt revisorernas mening vore det önskvärt, att frågan om avsättningen
av blindarbeten såväl av enskilda som av blindundervisningsanstalter
bleve slutligt prövad. Därvid borde komma under övervägande ej
blott huruvida och i vad mån hittills tillämpade grunder i fråga om upphandling
för det allmännas räkning borde omläggas för tillgodoseende av
ifrågavarande syfte, utan ock i vad mån detta kunde tillgodoses genom inskränkning
av tillverkningen av för de blinda lämpliga arbeten vid andra
statliga anstalter, genom förbättrad försäljningsorganisation eller på andra
sätt, som kunde befinnas lämpliga och för saken gagneliga.
Utredningsmännens förslag till en central depå för blindas arbeten. Efter
denna redogörelse för statsmakternas tidigare inställning till förevarande
spörsmål framhålla utredningsmännen, att de synpunkter och förslag, som
därvid framkommit, för utredningsmännen varit vägledande vid den fortsatta
utredningen. Utan att föregripa resultatet av denna, ville utredningsmännen
allenast förutskicka, att utredningsförslaget till sina olika delar i
allt väsentligt uppbyggts efter vissa av de riktlinjer, som statsmakterna själva
anvisat. Utredningsmännen hava härvid till en början framhållit följande.
En av förutsättningarna för åstadkommandet inom varje gren av produktionen
av en konkurrenskraftig tillverkning bestode naturligt nog i nedbringandet
i möjligaste mån av kostnaderna för framställningen av varan.
Att den blinde hantverkaren hade att möta särskilda svårigheter, då det gällde
att beakta detta, läge i sakens natur. Därvid borde till en början framhållas,
att anskaffandet av förstklassigt arbetsmaterial till rimliga priser
vöre en ofta svårlöst fråga, men vid sidan därav hade den blinde — såsom
utredningsmännen tidigare framhållit -— dessutom att räkna med vissa av
lytet föranledda merkostnader, vilka i sin mån äventyrade ett affärsmässigt
sett gynnsamt arbetsresultat. Därtill bomme slutligen, att den blindes arbetsförmåga
på grund av lytet vore avsevärt underlägsen den seende hantverkarens.
Beträffande ett ändamålsenligt ordnande av m a t e r i a 1 anskaffningen
hava utredningsmännen framhållit, att denna fråga sedan några
år tillbaka på olika vägar förts framåt. Utredningsmännen anföra härom
ytterligare:
Tidigare hade utredningsmännen omnämnt, att av det årliga anslag å
100,000 kr., som av statsmedel ställdes till De blindas förenings förfogande,
en viss del användes till uppehållande av verksamheten vid en av föreningen
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
13
anordnad materialdepå, varifrån de blinda hantverkarna ägde att under
åtnjutande av fria frakter rekvirera arbetsmaterial. För år 1936 hade värdet
av på detta sätt levererade råvaror uppgått till över 385,000 kr., vid vilken
beräkning hänsyn dock tagits till leveranser i ej obetydlig omfattning till
vissa verkstäder för blinda. Det för depåns verksamhet erforderliga förlagskapitalet
utgjordes av en del av föreningens egna tillgångar.
Vidare vore sedan lång tid tillbaka med hantverksskolan i Kristinehamn
för blinda män förenad en liknande depå, där blinda hantverkare likaledes
utan särskilda fraktkostnader och till ungefärliga självkostnadspriser kunde
erhålla arbetsmaterial samt därjämte erforderliga arbetsverktyg. Under verksamhetsåret
1935/1936 hade från denna depå försålts material för över
85,500 kr. Ett särskilt förlagskapital stöde jämväl till denna depås förfogande
och för driftkostnadernas bestridande lämnades av statsmedel ett årligt
anslag. Depån vore inrymd i hantverksskolans lokaler och stöde under
skolstyrelsens ledning. För möjliggörande av de fria frakterna tilldelades
hantverksskolan årligen ett särskilt anslag, vilket för budgetåret 1936/1937
utgått med 4,000 kr.
Från nu nämnda materialdepåer utlämnades i regel endast material för
tillverkning av borst- och korgvaror. För tillgodoseende av motsvarande behov
för de blinda kvinnornas del hade därför för två år sedan genom föranstaltande
av blindinstitutets direktion upprättats en särskild materialdepå
i Stockholm.
Genom nu berörda åtgärder hade — anföra utredningsmännen vidare —
utan tvivel avsevärt förbättrade betingelser skapats för en rationellt ordnad
råvaruanskaffning åt de blinda hantverkarna. Emellertid hade det visat sig,
att med en uppdelning av denna verksamhet på olika, vart för sig självständigt
arbetande företag varit förenade vissa nackdelar, vilka framför allt yttrat
sig i svårigheten att städse hålla lika materialpriser. Detta hade ofta nog
givit anledning till missförstånd samt en mer eller mindre befogad kritik
från i synnerhet de blinda avnämarnas egen sida. Utredningsmännen framhålla
ytterligare:
I statskontorets utlåtande över 1926 års riksdagsskrivelse framhölles också,
att ett eventuellt anslag av statsmedel för stärkande av blindarbetenas
konkurrenskraft med största fördel borde användas till ytterligare förbilligande
av arbetsmaterialet, varvid anslaget lämpligen kunde utgå till någon
centralorganisation, som hade att ombesörja inköp och distribution av materialet.
Till denna statskontorets mening hade i yttranden till skolöverstyrelsen
såväl styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn som direktionen
över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda anslutit sig. Båda myndigheterna
hade ansett ett förbilligande av arbetsmaterialet med 30 procent
samt fraktfrihet för detta såsom behövligt. Styrelsen för hantverksskolan
hade i detta samband bland annat erinrat örn att en del länsorganisationer redan
börjat verka för denna form av bistånd åt de blindas produktion, vilken
form de blinda för övrigt själva funno synnerligen tilltalande. Så vore exempelvis
förhållandet i Värmlands län, där den blinde bade att till organisationen
insända sin materialorder, vilken åsattes en viss rabattering. Därefter
vidarebefordrades ordern till någon av materialdepåerna för materialets expediering.
Vid mottagandet av materialet hade den blinde att erlägga betalningen
för detta med fråndrag av den medgivna rabatten, vilken vid påföljande
månadsskifte likviderades av länsorganisationen enligt företedd faktura.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
Utredningsmännen hava för sin del i likhet med statskontoret ansett, att
uppgiften att anskaffa råvarorna åt de blinda hantverkarna lämpligen borde
anförtros en för hela landet gemensam organisation. Att en sådan anordning
komme att medföra övervägande fördelar i jämförelse med det nuvarande
systemet syntes uppenbart ej minst med tanke på möjligheten att genom
avsevärda inköp uppnå billigare råvarupriser. För ett nedläggande av verksamheten
vid depån i Kristinehamn talade även det förhållandet, att kostnaderna
för varutransporterna med hänsyn till depåns tämligen ofördelaktiga
läge i allmänhet visat sig bliva förhållandevis höga.
Vid sidan av en rationellt ordnad materialanskaffning åt de blinda hantverkarna
framstår enligt utredningsmännens förmenande förbättrandet
av avsättningsmöjligheterna för blindarbetena såsom ett
spörsmål av avgörande betydelse för de arbetsföra blindas försörjning. Även
örn den på detta område av framför allt Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd
i samråd med de skilda länsorganisationerna utövade verksamheten
måste betecknas såsom mycket betydelsefull, har det synts utredningsmännen,
som örn en efter mera enhetliga linjer uppbyggd försäljningsorganisation
skulle vara ofrånkomlig, därest de blinda yrkesutövarna ej alltjämt i fråga
om sina försörjningsmöjligheter skulle intaga en oförskyllt ogynnsam särställning.
Gjorda erfarenheter från län, där organisationsarbetet nått en ej
föraktlig effektivitet, gåve belägg för att mycket stöde att vinna på förevarande
område genom praktiskt betonade åtgärder. Utredningsmännen hade
också funnit anledning att i sitt förslag till försäljningsfrågans ordnande
söka giva den genom det allmännas försorg bedrivna verksamheten en
så affärsmässig prägel, som omständigheterna medgåve.
Utredningsmännen hava emellertid i detta sammanhang betonat, att denna
försäljningsverksamhet skulle äga avseende å den produktion av blindalster,
som icke genom den blindes egen försorg eller organisationernas förmedling
funne köpare. I denna angelägenhet såväl som inom andra områden av
blindvården talade nämligen enligt utredningsmännens uppfattning alla skäl
för att det allmännas stöd ej finge sträckas längre, än vad med hänsyn till
ett oundgängligt behov funnes påkallat.
Vid uppgörandet av sitt förslag till det centrala försäljningsorganet hava
utredningsmännen i väsentliga delar låtit sig vägledas av de riktlinjer och
arbetsformer, som karakteriserade den i Danmark sedan några år tillbaka
verksamma organisationen på detta område. För denna organisations uppbyggnad
och verksamhet hava utredningsmännen lämnat följande redogörelse:
År
1929 hade under samarbete mellan danska staten, blindundervisningen,
landets blindföreningar och föreningar av seende till de blindas förmån
bildats Blindes Arbejde A/S, vars styrelse i sig inneslöte representanter för
nämnda myndigheter och föreningar. För sin verksamhet åtnjöte bolaget
ett årligt anslag av statsmedel, avsett som bidrag till täckande av driftkostnaderna,
varemot särskilda medel för underlättande av blindarbetenas avsättning
ej utginge. Bolagets huvudsakliga verksamhet vore förlagd till Köpenhamn
och omfattade anskaffande av arbetsmaterial till blinda hant
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
15
verkare över hela landet ävensom försäljning av färdiga alster, tillverkade
till stor del vid bolagets egna verkstäder. Dessa verkstäder hade under de
gångna åren kunnat utvidgas i sådan omfattning, att numera en avsevärd
del av de i Köpenhamn bosatta blinda där bereddes sysselsättning.
Landet vore i försäljningsavseende indelat i olika distrikt, vart och ett berest
av en särskilt anställd försäljare, som besökte såväl statliga och kommunala
institutioner som återförsäljare. Genom särskilda meddelanden hade
regeringen uppmanat de underlydande myndigheterna att vid upphandling
av vissa förnödenheter i första hand överväga inköp av blindarbeten. Försäljarna
hade att noga tillse, att deras verksamhet ej bleve till skada för enskilda
blinda hantverkare eller lokala försäljningsorganisationer, vilka redan
förvärvat en kundkrets.
Vid sitt besök hösten 1936 vid aktiebolaget hade utredningsmännen givits
tillfälle att skaffa sig ingående kännedom om verksamhetens bedrivande och
de uppnådda arbetsresultaten. Ett klart belägg för den framgång, som präglat
rörelsens utveckling, utgjorde de med varje verksamhetsår ständigt ökade
försäljningssiffrorna. Medan omsättningen under arbetsåret 1928—1929,
då rörelsen ännu bedrivits av vissa enskilda sammanslutningar, uppgått till
något över 297,000 kr., hade omsättningen arbetsåret 1935—1936 stigit till
ett belopp av över 580,000 kr., till vilket resultat ej minst syntes hava bidragit
det successiva förbättrande av blindarbetenas kvalitet, varåt bolaget ägnat
mycken omsorg.
Vid sidan av nu nämnda verksamhet bedreve bolaget ständiga undersökningar
rörande möjligheterna att utfinna nya verksamhetsområden för den
blinda arbetskraften och många värdefulla initiativ hade därigenom tagits.
Bland annat borde nämnas en omfattande vävnads- och skurdukstillverkning,
varjämte genom samarbete med vanföra kvinnor maskinstickningen kunnat
upptagas i långt större utsträckning än vad tidigare varit fallet. Vidare
bade på senaste tiden försök påbörjats att under medverkan av blinda tillverka
olika slag av tvättmedel ävensom trätofflor, mattor och annat.
Enligt utredningsmännens förmenande talade även för vårt lands vidkommande
alla skäl för att de anstalter, som genom statsmakternas intiativ
komme att träffas för upphjälpande av de blindas förvärvsmöjligheter, gåves
en så enhetlig form som möjligt. Genom sammanförandet under samma
ledning av materialanskaffning och försäljning av blindas arbeten skulle
man ernå bland annat den fördelen, att inköpen av råvarorna komme att
företagas med anlitande av den sakkunskap och erfarenhet, som vunnes vid
den jämsides därmed bedrivna försäljningen av färdiga alster. Vidare syntes
det utredningsmännen, som om med en sådan anordning avsevärt minskade
driftkostnader skulle uppstå. Slutligen borde den centraliserade verksamheten
vara i särskilt hög grad ägnad att i likhet med sin danska förebild
och under intimt samarbete med blindskolornas ledning söka utfinna
nya arbetsområden för den blinda arbetskraften.
Vad till en början anginge den centrala material- och försäljnings
depåns förläggning, hava utredningsmännen funnit Stockholm
ur olika synpunkter vara att bestämt föredraga. Visserligen kunde
det — framhålla utredningsmännen — synas som örn Göteborg med sill
goda utlandsläge skulle ligga viii till i fråga örn råvaruanskaffning. Därvid
vore emellertid att märka alt såvilt utredningsmännen bade sig bekant lika
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
fraktsatser utginge vid befraktning från mera avlägset belägna utlandshamnar,
vare sig destinationsorten vore Stockholm eller Göteborg. Om sålunda
under alla förhållanden Stockholm måste anses såsom den lämpligaste orten
för den ifrågasatta verksamheten, hava utredningsmännen ansett att,
därest mindre materialupplag samt möjligheter till särskild uppsamling av
blindarbeten efter verksamhetens igångsättande skulle visa sig behövliga i
vissa delar av landet, åtgärder på tillskyndan av ledningen för den centrala
depån kunde vidtagas för upprättande i exempelvis Malmö, Göteborg och
Sundsvall av sådana upplag och uppsamlingsställen.
I fråga om depåns lokalbehov hava utredningsmännen framhållit
följande:
Den föreslagna verksamheten för materialanskaffning och avyttring av
blindas arbeten krävde av lätt insedda skäl avsevärda lagerutrymmen. De
lokaler, som för motsvarande ändamål för närvarande disponerades av De
blindas förening, vore belägna i vanliga bostadshus å Östermalm i Stockholm
och hade redan för föreningens eget behov visat sig otillräckliga. En utvidgning
av verksamheten skulle följaktligen kräva, att ytterligare utrymmen måste
tagas i anspråk, vilket — därest överhuvud taget en sådan anordning visade
sig möjlig — komme att medföra alltför höga hyreskostnader samt därtill
lämna lokalfrågan för framtiden olöst.
Utredningsmännen hade därför i andra hand undersökt, huruvida någon
inom Stockholm eller stadens närmaste omgivning belägen, staten tillhörig
fastighet med tillräckliga utrymmen kunde för ändamålet upplåtas. Enligt
vad byggnadsstyrelsen på därom gjord förfrågan uppgivit, syntes emellertid
möjlighet ej föreligga att i denna riktning lösa lokalfrågan.
På grund av det anförda och med hänsyn till det önskvärda i att provisoriska
åtgärder undvekes, hade utredningsmännen ansett sig böra föreslå
uppförandet av en för den planerade verksamheten särskilt inrättad nybyggnad.
I fråga örn byggnadens förläggning hade utredningsmännen efter noggrant
övervägande av olika alternativ velat förorda, att en del av det markområde,
som upplåtits åt institutet och förskolan för blinda å Tomteboda,
komme till användning. Därigenom skulle gott utrymme vinnas för rörelsens
bedrivande, varjämte den omständigheten, att området vore beläget helt
nära Stockholms norra järnvägsstation, komme att i transportavseende innebära
lättförstådda fördelar. Efter anläggandet inom den närmaste framtiden
av ny infartsväg till Stockholm norrifrån bleve förbindelsen mellan Tomtebodaområdet
och norra järnvägsstationen än ytterligare förbättrad.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har byggnadsstyrelsen i samråd med
utredningsmännen utarbetat preliminära ritningar och verkställt kostnadsberäkningar
för den planerade nybyggnaden.
Av situationsplanen framginge bland annat •—- påpeka utredningsmännen
— att byggnadens placering å området ej skulle komma att medföra intrång
på de för skolornas arbete erforderliga utrymmena eller på annat sätt vara
till hinder för blindinstitutets verksamhet. Genom att öppna egen utfartsväg
till byggnaden komme därjämte trafiken till och från depån att helt försiggå
på ett område, som för de blinda elevernas del aldrig komme till användning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
17
Utredningsmännen anföra härefter rörande depåbyggnadens planläggning
följande:
I källarvåningen hade erforderligt utrymme bereus för värmepannor,
bränsleförråd, matvarukällare för de i vindsvåningen belägna bostadslägenheterna
samt därjämte för garage för två lastautomobiler. Vidare inrymdes
här lokaler för tillverkning av vissa borstträn. Visserligen kunde från fabriker
i de trakter av landet, där tillgången på lämpligt virke för denna tillverkning
vore god, de flesta slagen av borstträn med fördel inköpas, men erfarenheten
hade dock visat, att till materialdepåerna ofta nog inkomme brådskande
beställningar av borstträn av särskild tillverkning.
Bottenvåningen upptoges enligt förslaget till största delen av en större lagerlokal
(222 kvm; 555 kbm) samt dessutom av utrymmen för mottagning och
expediering av arbetsmaterial. Vidare vore våningen avsedd att bereda rum
för den verksamhet, som omfattade blindarbetenas mottagande och avsändande
till allmänna eller enskilda avnämare. Däremot hade i förslaget lagerlokalen
för sistnämnda arbeten placerats huvudsakligen inom vindsplanets
utrymmen. I bottenvåningen anordnades, vidare såväl utställning som detaljförsäljning
av blindarbeten. Slutligen hade till denna våning ifrågasatts
att förlägga lagerföreståndarnas expeditioner samt vissa för personalen avsedda
rum.
I anslutning till bottenvåningen vore enligt förslaget avsikten att anordna
en lastbrygga vid byggnadens östra sida för intagning och avsändning av
varor. Vidare hade med hänsyn till de avsevärda varumängder, som måste
transporteras från den ena våningen till den andra, ansetts nödvändigt att
installera en elektrisk hissanordning.
Våningen en trappa syntes lämpligen böra disponeras för de blinda kvinnornas
materialdepå och försäljningen av kvinnornas arbeten. För närvarande
vore en sådan depå — såsom redan framhållits — anordnad i Stockholm
genom blindinstitutets försorg och provisoriskt inrymd i ett staden tillhörigt
äldre hus vid Hornsgatan. Såsom framginge av ritningarna kunde
inom ifrågavarande våning därjämte utrymme beredas för en föreståndarinnas
verksamhet samt vidare lokal för förvaring av färdiga arbeten av blinda
kvinnor och lagerrum för arbetsmaterial av skilda slag. Enär erfarenheten
från den dittills bedrivna verksamheten visat, att ej sällan särskilda beställningar
inkomme, vilka vore av den art, att de borde utföras under en föreståndarinnas
tillsyn, syntes påkallat, att nu berörda avdelning jämväl försåges
med ett större rum, där sådana beställningar kunde utföras, lämpligen med
anlitande av i närheten av Tomteboda boende blinda kvinnor. För dessas
räkning hade ett mindre frukostrum ansetts böra upplåtas.
De för företagets ledning samt kontorspersonalen erforderliga lokalerna,
upptagande rum för styrelse och föreståndare, för kassa och bokföring, för
kontorsarbetet och arkiv jämte frukostrum, hade samtliga i förslaget jämväl
placerats i våningen en trappa upp.
Den huvudsakliga delen (200 kvm; 510 kbm) av vindsplanet hade ansetts
böra användas för lagerhållningen av de färdiga blindarbetena. Därjämte
hade ifrågasatts inredandet i denna våning av en lägenhet örn två rum och
kök för beredande av bostad åt en av lagerarbetarna, vilken vid sidan av sitt
vanliga arbete skulle verkställa eldning samt öva tillsyn över lokalerna. Vidare
syntes i våningen böra inredas en lägenhet örn ett rum med kokvrå att
bebos av en för lokalernas rengöring anställd städerska.
För nedbringande i möjligaste mån av kostnaderna för depåns uppförande
hade den anordningen ansetts böra vidtagas, alt för lagerhållningen av visst
Bihang lill riksdagens protokoll 19:18. 1 sami. Nr 27C>.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
grövre och mindre ömtåligt arbetsmaterial i närheten av byggnaden uppfördes
en virkeslada av trä för en jämförelsevis obetydlig kostnad.
I enlighet med byggnadsstyrelsens i september 1937 verkställda beräkningar
skulle uppförandet av nu angivna byggnader medföra följande kostnader:
-
Kronor
Byggnadsarbeten ............................................ 195,000
Värme-, vatten- och sanitetstekniska installationer jämte utvändiga
ledningar ................................................ 32,000
Elektriska ledningar och elektrisk hiss ........................ 17,000
Yttre arbeten å tomtområdet.................................. 8,000
Virkeslada, 8 X 10 m........................................ 6,000
Ritningar, kontroll och oförutsedda utgifter .................... 27,000
Kronor 285,000.
Kostnaderna för inköp av inventarier m. m. hava utredningsmännen beräknat
till omkring 50,000 kronor.
Såsom utredningsmännen i ett tidigare sammanhang framhållit, syntes det
bliva nödvändigt att för ernående av förmånliga materialpriser depåns ledning
tillförsäkrades möjlighet att mot kontant likvid införskaffa råvaror i
större partier. För sådant ändamål och med hänsyn därjämte till det ofrånkomliga
i att blinda hantverkare vid leverans till depån erhölle omedelbar
betalning syntes enligt utredningsmännens uppfattning ett relativt stort f ö rlagskapital
böra ställas till ledningens förfogande. Härom anföra utredningsmännen
:
De blindas förenings materialdepå hade under år 1936 levererat råvaror
till ett försäljningsvärde ej avsevärt understigande 400,000 kronor, medan depån
i Kristinehamn för verksamhetsåret 1935—1936 uppgivit försäljningsresultatet
till över 85,000 kronor. Med ledning därav och på grund av de
lägre materialpriser, som den ifrågasatta centraldepån otvivelaktigt skulle
vara i stånd att erbjuda, syntes försiktigt räknat depåns försäljningssumma
— viss provision däri inräknad — kunna antagas under första verksamhetsåret
uppgå till omkring 500,000 kronor för att senare ytterligare öka. Det
av De blindas förening för ändamålet disponerade förlagskapitalet utgjorde
150,000 kronor. Motsvarande belopp syntes jämväl vara tillfyllest för centraldepåns
behov. Därutöver hade utredningsmännen funnit behovet av
rörelsekapital till den med försäljningen av färdiga arbeten avsedda verksamheten
skäligen kunna uppskattas till 100,000 kronor. Det sammanlagda
förlagskapital, varöver depån enligt utredningsmännens uppskattning under
den närmaste framtiden skulle behöva disponera, kunde sålunda beräknas
till 250,000 kronor.
Vid ett nedläggande av depån i Kristinehamn syntes det för dess verksamhet
hittills nyttjade förlagskapitalet till största delen — förslagsvis 55,000
kronor -— kunna ställas till centraldepåns förfogande, medan återstoden alltjämt
måste finnas tillgänglig för hantverksskolans eget behov. Vidare komme
under samma förutsättning att frigöras det förlagskapital å 10,000 kronor,
som för närvarande komme till användning vid materialdepån för blinda
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
19
kvinnor. Efter därom av utredningsmännen gjorda hänvändelser hade direktionen
för blindinstitutet, Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för
de blinda och De blindas förening förklarat sig villiga att för ändamålet
ställa ett belopp av vardera 20,000 kronor till förfogande. Återstoden av den
erforderliga summan eller 125,000 kronor syntes enligt utredningsmännens
mening lämpligen böra disponeras av statsmedel.
Vad härefter anginge ledningen för depåns verksamhet
samt behovet av personal, hava utredningsmännen till en början
erinrat om statskontorets utlåtande över 1926 års riksdagsskrivelse. I detta
utlåtande hade — såsom jag tidigare anfört — ämbetsverket bland annat
ifrågasatt, att anslag till förbilligande av de blindas arbetsmaterial under
vissa förutsättningar kunde tänkas utgå samt tilldelas exempelvis De blindas
förening, som hade att ombesörja inköp och distribution av materialet.
Utredningsmännen hava även för sin del tänkt sig möjligheten att åt föreningen
anförtro de uppgifter i fråga om materialanskaffning och försäljning
av blindas arbeten, som förut antytts. För en sådan anordning talade otvivelaktigt
den erfarenhet rörande ifrågavarande spörsmål, som föreningen
måste hava förvärvat under bedrivande i flera år av en likartad depåverksamhet.
Å andra sidan borde emellertid framhållas, att föreningen, som ju
utgjorde en speciell sammanslutning av landets blinda, icke syntes för framtiden
böra betungas med uppgifter av så omfattande och i olika avseenden
krävande art, som dem utredningsmännen föresloge. I likhet med vad
fallet vore i Danmark, talade enligt utredningsmännens förmenande alla skäl
för att den centrala depån ställdes under en fristående ledning, vari representanter
för staten, blindundervisningen, De blindas förening och den frivilliga
hjälpverksamheten bereddes plats.
I spetsen för företaget borde fördenskull stå en styrelse, bestående av
förslagsvis fem ledamöter jämte lika många suppleanter, av vilka Kungl.
Maj:t borde utse två ledamöter — därav en ordförande — med suppleanter
samt direktionen för blindinstitutet, Kronprinssessan Margaretas arbetsnämnd
och De blindas förening vardera en ledamot jämte suppleant för
denne. Vidare hava utredningsmännen med hänsyn till den ifrågasatta verksamhetens
affärsmässiga karaktär funnit övervägande skäl tala för, att företaget
gåves formen av aktiebolag.
I fråga om personalbehovet hava utredningsmännen anfört följande:
I anslutning till vad tidigare anförts nödvändiggjorde depåns olikartade
uppgifter en uppdelning av arbetet på tre avdelningar, en för materialanskaffningen
åt de manliga hantverkarna, en för avyttring av dessas arbeten
och slutligen en för såväl materialanskaffning som avyttring av arbeten för
de blinda kvinnornas räkning.
För att närmast under styrelsen bära ansvaret för företagets skötsel syntes
böra anställas en föreståndare, väl insatt i den moderna försäljningstekniken
samt i övrigt i besittning av de chefsegenkaper, utan vilka företagets framgång
otvivelaktigt skulle starkt äventyras.
Med hänsyn vidare till den omfattning i olika avseenden, som med säkerhet
komme att känneteckna depåns verksamhet redan under det första arbetsåret,
syntes påkallas anställandet av en ej obetydlig personal, allra helst
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 276-
som expedieringen av såväl råvaror som färdiga arbeten i regel kunde beräknas
ske i smärre kvantiteter. Utredningsmännen, som ansåge den närmare
prövningen av personalbehov och avlöningsförhållanden självfallet
böra ankomma på styrelsen, hade likväl på grund av den ifrågasatta nybyggnadens
ändamålsenliga planläggning ansett sig kunna förslagsvis räkna
med en till följande omfattning begränsad personal.
Vid^ vardera av ovan angivna tre avdelningar skulle anställas en lagerföreståndare.
Vad särskilt beträffade avdelningen för materialanskaffning
och försäljning för blinda kvinnors räkning funne utredningsmännen angeläget
framhålla, att denna avdelnings föreståndare —- som lämpligen borde
vara kvinna -—- ägde ingående kännedom i försäljningsfrågor och om de växlande
krav i fråga örn utförande, färger och mönster, som städse ställdes
på de kvinnliga arbetena.
Vidare syntes för arbetet å de tre avdelningarna erfordras tre lagerarbetare,
varjämte ett kvinnligt biträde syntes böra anställas för sysselsättning
å avdelningen för kvinnliga arbeten.
Vad därefter beträffade kontorsgöromålens skötsel komme att härför erfordras
följande personal, nämligen en bokförare, tillika kassör, tre kontorsbiträden
och ett kontorsbud. Därjämte borde i utgiftsstaten räknas med
arvoden at en kassakontrollant, en siffergranskare samt revisorer ävensom
avlöning åt en chaufför samt åt tidvis erforderlig extra arbetskraft.
För främjande av avsättningen av de blindas arbeten funne utredningsmännen
påkallat, att en resande knötes till företaget med uppgift att i
möjligaste mån uppehålla ständig förbindelse med återförsäljare och förbrukare
över hela landet. Därest depåns ledning redan från början på allt
sätt på egen hand sökte anknytning för direkt orderupptagning, syntes anställande
av ytterligare resande ej behöva övervägas.
Beträffande centraldepåns årliga kostnader hava utgifterna
för personalens avlöning uppskattats till ett sammanlagt belopp av
60,600 kronor. Företagets omkostnader i övrigt hava samtidigt beräknats
till 34,400 kronor. Totala årskostnaderna skulle således komma att uppgå
till 95,000 kronor. Till de olika utgiftsposterna återkommer jag i samband
med statförslaget.
Vad härefter angår depåns inkomster, framhålla utredningsmännen,
att enligt utredningsmännens tidigare uppskattning den genom depåns
förmedling till enskilda hantverkare levererade mängden arbetsmaterial
skulle kunna beräknas uppgå till ett försäljningsvärde av lägst 500,000
kronor för år, i vilket belopp utredningsmännen inräknat en försäljningsprovision
för depåns räkning av 5 procent jämte ett mindre pristillägg för
den viktförlust, som kunde beräknas uppstå vid utminuteringen samt genom
intorkning, ävensom för emballage. Genom en provision av antydd
storlek skulle under givna förutsättningar — anse utredningsmännen —
depåns inkomststat tillföras ett belopp av 25,000 kronor årligen, vilken
summa med all sannolikhet år från år komme att öka. Utredningsmännen
anföra härom ytterligare:
Enligt vad utredningsmannen inhämtat, hade kostnaderna för personalens
avlöning m. m. vid hantverksskolan i Kristinehamn under budgetåret
1936—1937 uppgått till omkring 6,500 kronor. Då därtill komme, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
21
rektor vid skolan fr. o. m. 1938 års ingång erhölle ett årligt lönetillägg å
480 kr. i sin egenskap av depåns föreståndare, skulle ett nedläggande av
verksamheten vid depån sålunda innebära en utgiftsbesparing för skolan
av i det närmaste 7,000 kr. för år, varjämte årsanslaget å 4,000 kr. för
möjliggörande av fria materialfrakter kunde indragas. Vid ett överflyttande
av depåns verksamhet till den centrala depån syntes sammanlagda medelsbeloppet
— i det allra närmaste 11,000 kr. för år — böra komma sistnämnda
rörelse till godo.
Slutligen borde ett nedläggande av De blindas förenings materialdepå medföra
en reducering av det till föreningen utgående årsanslaget å 100,000 kr.
med det belopp, som av föreningen årligen plägat tagas i anspråk till uppehållande
av depåverksamheten samt till fria frakter av arbetsmaterial. Detta
belopp hade av föreningen uppskattats till 35,000 kronor. Upprättandet av
den ifrågasatta centrala depån syntes motivera att jämväl nämnda summa
tillgodogjordes depåns verksamhet. Mot en sådan anordning hade föreningen
för sin del under hand förklarat sig ej ha något att erinra.
Det belopp, som av statsmedel skulle erfordras för täckande av underskottet
av depåns rörelse, kunde sålunda beräknas till (95,000—25,000)
70.000 kronor för år. Nedläggandet av materialdepåerna i Kristinehamn och
vid De blindas förening skulle emellertid samtidigt medföra en besparing av
i runt tal 46,000 kronor, varför den faktiska merkostnaden allenast komme
att belöpa till (70,000—46,000) 24,000 kronor årligen.
I anslutning till de nu återgivna beräkningarna hava utredningsmännen
sammanfattat centraldepåns utgifter och inkomster i enlighet med följande
uppställning.
I. Utgiftsstat.
Avlöningar. Kronor
En föreståndare för samtliga avdelningar ................ 8,400
En resande för försäljningsavdelningen .................. 6,000
En lagerföreståndare å materialavdelningen .............. 4,800
En lagerföreståndare å avdelningen för färdiga arbeten .... 4,800
En föreståndarinna å avdelningen för kvinnliga arbeten .... 4,800
Två lagerarbetare å materialavdelningen å 3,000 .......... 6,000
En lagerarbetare å försäljningsavdelningen för färdiga arbeten 3,000
Ett lagerbiträde å avdelningen för kvinnliga arbeten........ 2,400
En kassör tillika bokförare ............................ 5,400
Tre kontorsbiträden å 2,700 ............................ 8,100
Kassakontrollant, siffergranskare, revisorer .............. 1,500
En chaufför ........................................ 3,900
Kontorsbud och erforderlig extra arbetskraft.............. 1,500 60,600
Omkostnader.
Fria frakter till blinda hantverkare ...................... 20,000
Borstträtillverkningen ................................ 3,000
Bilens konto ..........................................2,500
Värme .................................... 1,500
Belysning .......................................... 1,000
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 27 G
-
Kronor
Porton .............................................. 1,200
Telefoner .......................................... 1,500
Städning och renhållning .............................. 1,200
Kontorsmateriell ...................................... 1,000
Försäkringar ........................................ 700
Diverse omkostnader .................................. 800 34,400
Summa utgifter 95,000
II. Inkomststat.
Beräknad 5 % provisionsvinst å försålt arbetsmaterial till ett belopp
av 500,000 kr........................................... 25,000
Tillskott av statsmedel........................................ 70,000
Summa inkomster 95,000.
Om behovet av ytterligare åtgärder för ernående av bättre avsättningsförhållanden.
Genom den verkställda specialundersökningen hava — framhålla
utredningsmännen — möjligheter skapats för en uppskattning i grova
drag av det sammantagna värdet av de arbeten, som de blinda hantverkarna
över hela landet skulle, under förutsättning av oförändrad prissättning å
varorna, komma att med arbete året runt ytterligare kunna tillverka. Utredningsmännen
anföra härutinnan:
De 95 borstbindare inom de specialundersökta länen, från vilka uppgifter
inkommit, syntes enligt detta beräkningssätt fullt sysselsatta kunna
förfärdiga borstvaror till ett årligt värde av omkring 80,000 kr. utöver vad
nu vore fallet. Detta motsvarade en genomsnittligt ökad tillverkning av dessa
varor för en försäljningssumma av c:a 850 kr. per år. Enligt de i länsundersökningen
ingående uppgifterna uppginge antalet borstbindare i landet
till 479, varför ytterligare avsättningsmöjligheter för borstvaror till ett
värde av c:a 407,000 kr. för år skulle erfordras för att giva dem full sysselsättning.
En liknande beräkning i fråga om landets 73 blinda korgmakare
ävensom beträffande de 38 borstbindare, som därjämte utövade korgmakeri,
utvisade en erforderlig ökad tillverkning av dessa varor till ett försäljningsvärde
av 46,000 resp. 34,000 kr. för år. Detta skulle innebära, att en ytterligare
avsättning av dessa varuslag till ett sammanlagt årligt värde av bortåt
490,000 kr. vore erforderlig.
För åstadkommande av denna ökade avsättning av blindalstren hava utredningsmännen
ansett sig i främsta rummet böra räkna med den centrala
depåns verksamhet bland enskilda och allmänna förbrukare. Ytterligare åtgärder
måste emellertid enligt utredningsmännens förmenande övervägas.
Då vissa av de förslag, som utredningsmännen härvid behandlat, förutsätta
upprättandet av den centrala depån, har jag ansett mig böra i korthet antyda
förslagens innebörd och omfattning.
Av anförda skäl hava utredningsmännen ansett sig icke kunna tillstyrka
ändring i grunderna för den statliga upphandlingen. Däremot hava utredningsmännen
funnit anslag av statsmedel i prisutjämnande syfte lämpligen
kunna tjäna förevarande ändamål. Med ledning av en uppskattning av det
sammanlagda värde, som vissa statliga och kommunala myndigheters årliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
23
behov av borst- och korgvaror representerade, har ett bidragsbelopp av
50,000 kronor för år ansetts erforderligt för att åt de blinda hantverkarna
förbehålla leveransen av dessa borst- och korgvaror. Det ifrågasatta anslaget
hava utredningsmännen funnit böra tilldelas centraldepån. Utredningsmännen
framhålla ytterligare:
Utredningsmännen vore medvetna om att de nu framlagda beräkningarna
endast ägde approximativt värde. Å ena sidan kunde man nämligen räkna
med andra liknande avsättningsområden av allmän natur, där anbudsförfarande
i vanlig ordning jämväl tillämpades och där blindarbeten med samma
framgång borde med tillhjälp av prisutjämnande bidrag kunna vinna
avsättning. Å andra sidan syntes hänsyn böra tagas till den möjligheten, att
i en del fall de fabriksmässigt framställda varornas priser visade sig ligga
så väsentligt under priserna för motsvarande blindprodukter, att det prisutjämnande
anslaget icke syntes böra tagas i anspråk.
Under alla förhållanden kunde man utgå från att de procentsatser, som
skulle uttagas av bidragsmedlen, komme att variera högst avsevärt från fall
till fall, beroende naturligt nog på varornas beskaffenhet och den vid upphandlingstillfället
rådande konkurrensen. Skulle denna omständighet ha
till följd, att det sammanlagda underskott för år, som skulle täckas med
statsanslaget, visade sig komma att underskrida anslagsbeloppet, syntes
återstoden av detta lämpligen böra komma till användning för att underlätta
avsättningen av blindarbeten till såväl återförsäljare som enskilda förbrukare.
Härigenom skulle den centrala depåns ledning erhålla ett betydelsefullt
stöd i strävandena att vinna avsättning för största möjliga kvantitet
blindvaror.
Vidare föreslå utredningsmännen ett nedläggande av borst- och korgtillverkningen
vid såväl fängelser som statens sinnessjukhus, vanföreanstalter
samt anstalter för bildbara sinnesslöa och epileptiker. Än vidare föreslå
utredningsmännen vissa åtgärder för ökad användning av blindas arbeten, såsom
vinster i varulotterierna. En förutsättning för denna anordning vore
emellertid att sorteringen av blindarbetena gjordes rikligare än vad för närvarande
vore fallet. Vidare borde möjligheterna till snara leveranser förbättras.
Enligt utredningsmännens mening syntes emellertid dessa anspråk
väl kunna fyllas, därest statsmakterna beslutade om en på antytt sätt centraliserad
verksamhet för avsättningen av de blindas arbeten.
Vidkommande de blinda kvinnorna hava utredningsmännen i detta sammanhang
gjort följande uttalande.
Vad de blinda kvinnorna beträffade hade visserligen de inkomna uppgifternas
ofullständighet ej medgivit några slutledningar örn den omfattning,
i vilken deras sysselsättning borde ökas. Emellertid syntes, ej minst att döma
av uppgifterna i de fall, där utredningens frågor mera uttömmande besvarats,
vara otvivelaktigt, att jämväl kvinnornas arbetsförhållanden motiverade effektiva
åtgärder för uppnående av en jämn sysselsättning inom de speciellt
kvinnliga yrkesområdena.
Dess bättre hade man anledning förvänta, att de blinda kvinnornas ställning
komme att förbättras i lika hög grad som männens vid ett genomförande
av de sålunda påkallade åtgärderna. Redan den omständigheten,
att antalet arbetsföra blinda kvinnor enligt länsundersökningen syntes upp
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
gå till allenast något över hälften av motsvarande antal män, talade för denna
uppfattning. Vidare vore uppenbart, att de kvinnliga hantverkarna varken
nu eller för framtiden syntes hava att kämpa med den industriella konkurrensen
i samma grad som borst- och korgmakarna.
Yttranden.
Utredningsmännens förslag till upprättandet genom statens
försorg av en central depå för blindas arbeten har i princip ej
rönt erinran från någon av de hörda myndigheterna eller sammanslutningarna
med undantag av styrelsen för liantverksskolan i Kristinehamn
för blinda.
I sitt yttrande framhåller nämnda styrelse, att ett nedläggande av den
vid skolan befintliga materialdepån med därav följande stängning av skolans
butik skulle försätta skolan i ett mycket bekymmersamt läge, enär de
arbeten, som förfärdigades vid skolan, då komme att i stora mängder lagras
år från år. Så som materialdepån i Kristinehamn utvecklat sig, vore den nu
väl inarbetad. Fraktavgifterna för varutransporterna ställde sig icke dyrare
till Kristinehamn än till Göteborg. Försäljningen av färdiga arbeten hade
under budgetåret 1936/1937 uppgått till över 20,000 kronor, därav till förutvarande
och nuvarande elever bortåt 17,000 kronor, eller omkring 80 °/o.
Styrelsen anser, att den nuvarande materialanskaffningen åt de blinda hantverkarna
vore fullt tillfredsställande och att skillnaden i inköpspris vid ett
genomförande av centraldepån syntes bli ganska ringa. Styrelsen hyser den
uppfattningen, att, trots det i prisutjämnande syfte föreslagna anslaget å
50,000 kronor per år, stora svårigheter komme att möta vid försäljningen
av de betydande lager, som ovillkorligen komme att hopas vid centraldepån.
Det måste därför anses otillräckligt med en enda försäljare. Det synes styrelsen
kunna ifrågasättas, huruvida icke av detta och andra skäl, däribland
den föreslagna depåns förläggning till dyrort, de allmänna omkostnaderna
för centraldepån komme att ställa sig jämförelsevis höga.
Gentemot denna uppfattning framhåller skolöverstyrelsen följande.
De skäl, som av styrelsen i Kristinehamn anförts, grundade sig huvudsakligen
på farhågorna, att de arbeten, vilka förfärdigades vid hantverksskolan,
icke, efter det materialdepån och den därmed förenade butiken upphört med
sin verksamhet, skulle kunna avyttras. Dessa farhågor syntes dock, såvitt
överstyrelsen kunde bedöma, knappast vara ägnade att bevisa olämpligheten
av en centraliserad materialanskaffning med därtill hörande försäljning av
blindarbete. Det syntes nämligen få anses som tämligen självfallet, att jämväl
försäljningen av de vid Kristinehamns hantverksskola tillverkade alstren,
i den mån denna icke kunde äga rum vid skolan, finge ombesörjas av den
centrala depån. Huruvida styrelsen hade rätt i sin förmodan, att det i
prisutjämnande syfte föreslagna anslaget av 50,000 kronor icke komme att
visa sig tillräckligt för undanröjande av alla med försäljningen förenade
svårigheter, kunde överstyrelsen givetvis icke nu yttra sig om liksom ej
heller rörande det framtida behovet av särskilt anställda försäljare. Ur rent
praktisk och affärsmässig synpunkt syntes det dock svårligen kunna betvivlas,
att ett enhetligt handhavande av här ifrågavarande angelägenheter måste
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
25
komma att i jämförelse med nuvarande förhållanden för de blinda förvärvsarbetarna
i allmänhet medföra stora fördelar. Då överstyrelsen alltså icke
funne sig övertygad av styrelsens motivering för ett bibehållande av det nuvarande
systemet med en decentraliserad materialanskaffning, utan ansåge
starkare skäl tala för att denna angelägenhet överlämnades till en gemensam
organisation, ville överstyrelsen, utan att inlåta sig på förslagets detaljer,
för sin del tillstyrka realiserandet av den plan, som utredningsmännen
i detta hänseende framlagt.
De blindas förening anser, att den omständigheten, att depåbyggnaden
skulle uppföras på statens bekostnad, icke i och för sig borde utgöra hinder
för ett upplåtande av byggnaden till föreningen eller att denna omhänderhade
företaget. Föreningen anför vidare:
Skulle detta likväl av ett eller flera skäl anses mindre ändamålsenligt, hade
föreningen ingen erinran att göra mot nedläggandet av sin egen materialdepå
och dess ingående i ett nytt företag med avstående av den del av föreningens
statsanslag, som nu beräknades åtgå för materialdepåns drift, eller kronor
35.000 per år, ej heller mot att lämna det bidrag å kronor 20,000 till rörelsekapital,
som utredningsmännen likaledes föreslagit. Styrelsen ville dock i
detta sammanhang giva uttryck åt den förhoppningen, att det nya företaget,
där sådant icke visade sig innebära praktiska olägenheter, i första hand anställde
den personal, vilken nu hade sitt levebröd vid föreningens denå. liksom
ock att vid anskaffning av inventarier undersöktes, vilka av föreningens
som kunde finna användning.
Gentemot utformningen av förslaget om centraldepån hava i
vissa avseenden erinringar framkommit i de avgivna yttrandena.
Sålunda framhåller statskontoret i fråga örn storleken av företagets f ö rlagskapital
följande.
Vad anginge frågan om förlagskapitalet ville statskontoret framhålla, att
enligt vad till ämbetsverket uppgivits hantverksskolan i Kristinehamn för närvarande
för sin materialdepå disponerade ett förlagskapital av i runt tal
100.000 kronor, utgörande till större delen hopsparade överskott å verksamheten.
I förslaget inginge emellertid ett belopp av 10,000 kronor, liänförligt
till ett å tilläggsstat för år 1921 anvisat anslag å 50,000 kronor — att utgå av
tillfälliga lånemedel —■ till rörelsekapital för styrelsen för hantverksskolan i
Kristinehamn för blinda. Av sagda anslag hade 30,000 kronor sedemera
återbetalats till riksgäldskontoret, medan återstående 20,000 kronor alltjämt
redovisades såsom en fordran på hantverksskolan bland tillgångarna å fonden
för låneunderstöd. Skillnaden mellan detta belopp och förenämnda belopp
å 10,000 kronor motsvarades av det förlag å 10,000 kronor, som enligt
utredningen disponerades för materialdepån för blinda kvinnor. Medgivande
lill denna disposition av anslagsmedlen hade lämnats av 1935 års riksdag
(prop. nr 211, skr. nr 340).
Såvitt av utredningen framginge, vore det avsett, att affärsverksamheten såväl
vid hantverksskolan i Kristinehamn som vid blindinstitutet (depån för
blinda kvinnor) skulle nedläggas i samband med inrättandet av den centrala
depån. Några särskilda förlagsmedel syntes vid sådant förhållande icke
längre bliva behövliga vid nämnda undervisningsanstalter, utan kunde dessa
medel i sin helhet bliva tillgängliga för centraldcpån. Härvid vore emellertid
att märka, att lånemedel enligt numera tillämpade regler för finansiering
av kapitalbudgeten icke borde komma till användning för ett ändamål av här
Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 1 sami. Nr 276. 3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
ifrågavarande art och att sålunda det ovanberörda till fonden för låneunderstöd
hänförliga lånemedelsbeloppet å 20,000 kronor i detta sammanhang syntes
böra återbetalas till riksgäldskontoret. Av tillgängliga förlagsmedel skulle,
därest så skedde, återstå i runt tal 90,000 kronor, vilket skulle innebära,
att behovet av statsbidrag för uppbringande av förlagskapitalet till 250,000
kronor skulle utgöra 100,000 kronor i stället för av utredningsmännen beräknade
125,000 kronor.
Beträffande depåns ledning har statskontoret ansett, att det icke vore
lämpligt att giva det planerade företaget formen av aktiebolag, bland annat
med hänsyn till att verksamheten beräknades kunna uppehållas endast under
förutsättning av ett betydande årligt driftsbidrag av statsmedel. I stället
syntes böra övervägas, huruvida icke depåverksamheten skulle kunna — i
likhet med vad som vore fallet med depån för kvinnliga arbeten —• anknytas
till blindinstitutet, därvid direktionen för detta institut givetvis kunde i mån
av behov förstärkas med erforderlig kommersiell och annan sakkunskap, eller
ock — om binder för en sådan anordning skulle anses möta — ställas under
ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd med i huvudsak den sammansättning,
som föreslagits i fråga om aktiebolagsstyrelsen.
De blindas förening har reserverat sig mot den föreslagna sammansättningen
av styrelsen och anför:
Enligt förslaget skulle styrelsen utgöras av fem ledamöter och lika många
suppleanter, av vilka De blindas förening skulle tillsätta en ledamot och en
suppleant. Då företaget uteslutande hade att betjäna de blinda, borde ett
större inflytande i ledningen beredas deras egen förening, detta icke minst av
psykologiska skäl. Därtill komme, att föreningens erfarenhet beträffande såväl
materialanskaffning som försäljning av produkter borde tillvaratagas för
att lända företaget till nytta. Föreningen vågade därför hemställa, att styrelsen
skulle bestå av sju ledamöter, av vilka minst tre utsåges av De blindas
förening.
Statskontoret erinrar i fråga örn centraldepåns driftkost nadssta t,
att utredningsmännens förslag förutsatte ett årligt tillskott av statsmedel av
70,000 kronor. Ämbetsverket framhåller härutinnan:
Vid uppgörandet av förslaget hade emellertid utredningsmännen utgått
ifrån, att den närmare prövningen av personalbehov och avlöningsförhållanden
borde ankomma på företagets ledning. I likhet med utredningsmännen
vore statskontoret av den uppfattningen, att relativt stor frihet i berörda avseenden
borde lämnas det organ, som kunde komma att anförtros handhavandet
av verksamheten. Ledningens befogenheter därutinnan syntes dock böra
begränsas på så sätt, att en i lämplig omfattning specificerad driftkostnadsstat
fastställdes av Kungl. Majit. I händelse aktiebolagsformen skulle väljas,
syntes såsom villkor för anslagets utgående kunna föreskrivas, att bolaget
ställde sig en sådan stat till efterrättelse.
I den mån statskontoret kunnat ingå på en granskning av statförslagets utgiftsposter,
hade ämbetsverket fått det intrycket, att — åtminstone vad avlöningsbeloppen
beträffade — utredningsmännens beräkningar vore hållna
i överkant. Det syntes därför icke böra vara uteslutet, att det behövliga tillskottet
av statsmedel genom reduceringar å utgiftssidan skulle kunna bliva
mindre än kalkylen utvisade.
I detta sammanhang borde påpekas, att, såsom utredningsmännen fram
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
27
hållit, inrättandet av centraldepån syntes komma att medföra en icke obetydlig
minskning av det å femte huvudtiteln uppförda anslaget till De blindas
förening liksom av vissa under abnormundervisningen anvisade anslag å
åttonde huvudtiteln.
I avseende å företagets inkomster framhåller De blindas förening, att
utredningsmännen för täckande av utgifterna för depåns verksamhet utöver
anslagen upptagit en vinst å råvaruförsäljningen av 25,000 kronor för år,
vilket innebure, att cirka 5 procent skulle påläggas råvarornas självkostnadspris.
Föreningen framhåller härutinnan:
Skälet därtill syntes utan tvivel hava varit utredningsmännens lovvärda
önskan att icke genom krav på alltför höga anslag av staten äventyra sitt förslags
genomförande. Gentemot detta ville föreningen emellertid framhålla,
att därmed en del av centralens syfte skulle gå till spillo. Genom sina stora
inköp borde centralen få sina råvaror till samma pris som andra stora inköpare.
Kunde centralen i sin tur sälja råvaran till enahanda pris, stöde den
blinde åtminstone på denna punkt i samma utgångsläge som hans stora konkurrenter
— fabrikerna. Föreningen vågade därför rikta en varm och enträgen
vädjan, att staten måtte ikläda sig den ökade utgift, som ett avstående
av all förtjänst på råvaran skulle medföra.
I övrigt hade föreningen intet att erinra mot utredningsmännens kalkyler.
Därvid förutsattes dock, att dessa icke borde betraktas som bindande för företagets
styrelse utan endast som en kostnadsram, inom vilken styrelsen ägde
vidtaga de ändringar, som tidsläget och vunna erfarenheter betingade.
Förverkligandet av utredningsmännens förslag skulle innebära mycket betydande
lättnader i de arbetande blindas hårda kamp för tillvaron. Från
vissa håll hade dock farhåga uttalats, att genomförandet av nu föreslagna åtgärder
måhända kunde försvåra eller förhindra förbättringar i blindhetsersättningen,
varom utredning påginge inom pensionsstyrelsen. Föreningen och
landets samtliga blinda hoppades dock, att dessa båda synnerligen viktiga
frågor behandlades var för sig och att lösningen av den ena icke skulle föranleda
en för de blinda mindre gynnsam utgång av den andra.
Beträffande slutligen den budgetmässiga redovisningen
av de anslag, som skulle ifrågakomma vid ett bifall till förslaget örn inrättandet
av den centrala depån, har statskontoret i fråga om byggnadsanslaget
framhållit, att detta syntes böra anvisas å kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond.
Departement8ch ef en.
Oaktat de åtgärder av olika slag, som såväl från det allmännas sida som
av enskilda föreningar hittills vidtagits för att bispringa de blinda i deras
förvärvsverksamhet, har den blinde i regel alltjämt att kämpa med synnerligen
stora svårigheter i sin strävan att försörja sig genom eget arbete. Väl
är det sant, att blindhetsersättningen i sin mån bidragit till en viss utjämning
av skillnaden mellan de seendes och de blindas levnadsvillkor. Även
bortsett från den omständigheten, att — såsom i utredningen jämväl framhållits
— den vidtagna höjningen av folkpensionerna relativt sett minskat
betydelsen av blindhetsersättningen, synes det emellertid vara ställt utom
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 276.
tvivel, att ytterligare åtgärder av praktisk innebörd måste av statsmakterna
tagas under allvarligt övervägande, därest de blinda yrkesutövarna skola äga
möjligheter att på ett bättre sätt än vad nu är fallet hävda sig i konkurrensen
med de seende.
Den av utredningen verkställda undersökningen, varigenom den blinda arbetskraftens
sysselsättningssvårigheter och låga arbetsförtjänster fastslagits,
utgör sålunda endast en bekräftelse av redan kända förhållanden. Likvisst
torde emellertid undersökningsresultatet giva ytterligare stöd åt de framställningar
i ämnet, som närmast föregingo beslutet om utredningens igångsättande.
Lika med utredningsmännen anser jag, att en förbättring av förvärvsmöjligheterna
för de blindas del främst bör sökas i en mera ordnad avsättning
av de blinda hantverkarnas alster, även om vid sidan härav oavlåtlig
uppmärksamhet bör ägnas frågan om utfinnandet av nya verksamhetsområden
för den blinda arbetskraften.
Utredningsmännens förslag om en central depå för såväl tillhandahållande
åt de blinda hantverkarna av arbetsmaterial som avyttring till allmänna
och enskilda förbrukare av överskottsproduktionen av hantverkarnas alster
anser jag mig även kunna i princip tillstyrka. De erinringar från styrelsen
för Kristinehamnsskolan, som riktats mot utredningsförslaget i denna del,
har jag i likhet med skolöverstyrelsen ej funnit övertygande.
Mot den ifrågasatta verksamhetens förläggning till Tomtebodaområdet
samt byggnadsstyrelsens förslag till uppförande därstädes av en nybyggnad
jämte virkeslada för depåns räkning hava invändningar icke framkommit
vid remissbehandlingen. Ej heller har jag för egen del någon erinran att
göra i dessa delar. De beräknade kostnaderna för nämnda byggnadsarbeten
— 285,000 kronor — finner jag skäliga.
Medel till bestridande av förenämnda byggnadskostnader synas böra upptagas
under femte huvudtiteln å beredskapsstaten för nästa budgetår.
Enligt utredningsmännens förslag skulle förutom nu nämnda kostnader
bliva nödvändigt att räkna med ett belopp av 50,000 kronor för inköp av
inventarier m. m., varjämte komme att behöva disponeras 125,000 kronor
såsom bidrag till rörelsens förlagskapital. Vidare skulle det årliga tillskottet
av statsmedel för möjliggörande av depåns drift enligt förslaget kunna beräknas
till 70,000 kronor. Det samtidiga nedläggandet av de nuvarande båda
materialdepåerna komme emellertid enligt utredningsmännen att medföra
en besparing av i runt tal 46,000 kronor, varigenom den faktiska kostnadsökningen
skulle begränsas till 24,000 kronor för år.
Då, enligt vad jag framhållit, man under alla förhållanden ej torde böra
räkna med ett igångsättande av depåns verksamhet förrän efter ingången
av budgetåret 1939/1940 synes med prövningen av förslaget såväl i fråga om
depåns organisation och verksamhetsformer som andra kostnader än utgifterna
för depåbyggnadernas uppförande lämpligen kunna tills vidare anstå.
Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet har jag emellertid
funnit utredningsmännens förslag jämväl i dessa delar i huvudsak
Kungl. Maj.ts proposition nr 276.
29
välbetänkt. I nu förevarande sammanhang torde riksdagen böra sättas i
tillfälle att pröva frågan örn inrättande av en central depå för blindas arbeten.
Jag förordar, att förslag i sådant avseende förelägges riksdagen. Till
spörsmålet om anvisande å beredskapsstat av medel för byggnadsarbetenas
utförande återkommer jag i annat sammanhang.
Under åberopande av det anförda och med framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen
att besluta örn inrättandet i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordade grunder av en central depå för
blindas arbeten.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 276.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:440 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av en central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta motioner. s. 4 i texten
- SU 1938:181 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående inrättande av en central depå för blindas arbeten jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten