Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar

1938-04-22 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:295, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

1

Nr 295.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22

juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar; given

Stockholms slott den 22 april 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§

lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska föreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

i

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 293.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911

(nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.

Härigenom förordnas, att 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska

föreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

46 §.

Finnes ekonomisk förenings verksamhet vara lagstridig eller uppenbart

osedlig eller utövar förening med ändamål att anskaffa lån åt medlemmarna

sin verksamhet enligt grunder, som i tillämpningen medföra ett väsentligt

gynnande av vissa medlemmar på de övrigas bekostnad, åge rätten, på

ansökning av ombud, som justitiekanslern eller Konungens befallningshavande

förordnar att sådan talan utföra, förklara föreningen skyldig att träda i

likvidation; och förordne rätten i sådant fall en eller flere likvidatorer att

verkställa likvidationen.

Vad sålunda---i 2 §.

75 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för varje särskilt

fall stadgade, eller prövas föreningens stadgar eller beslut, som anmäles

för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning, eller ej stå i överensstämmelse

med föreskrifterna i denna lag, eller åsyfta verksamhet, som

enligt 46 § kan medföra skyldighet för föreningen att träda i likvidation, eller

eljest strida mot lag eller författning, skall registrering vägras. Samma

lag---läns föreningsregister.

Vägras registrering---skälen därför.

Är sökanden---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä

Stockholms slott den 8 april 1938.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande:

Under senare år hava — under namn av »byggsparkassor» eller liknande

— i vårt land bildats ett antal ekonomiska föreningar, vilka hava till syfte

att bereda sina medlemmar tillfälle att erhålla kredit för vissa särskilda

ändamål, företrädesvis förvärv av egna hem eller andra mindre fastigheter

eller inlösen av inteckningar besvärande sådan egendom. Den äldsta svenska

föreningen av angivna slag började sin verksamhet 1932, men någon mera

nämnvärd utbredning synes rörelsen icke ha fått förrän under de närmast

följande åren.

Erforderliga medel för kassornas verksamhet äro avsedda att anskaffas

genom medlemmarnas kollektiva sparande, d. v. s. genom att medlemmarna

göra tillskott till en gemensam kassa, ur vilken alla medlemmar sedan skola

vara berättigade att bekomma lån i viss närmare angiven ordningsföljd.

Tillskotten utgöras vanligen av — förutom själva medlemsinsatserna -—- en

särskild inträdesavgift samt regelbundna s. k. sparinbetalningar. Sparinbetalningarna

pågå till dess spararen erhåller sitt lån från föreningen. Viss

del av inbetalningarna tillfaller föreningen såsom bidrag till förvaltningskostnaderna,

medan återstoden utgör vederbörandes spartillgodohavande.

Vid lånetilldelningen får spararen tillbaka sitt spartillgodohavande, medan

återstoden av det utlämnade beloppet utgör lån, som spararen har att amortera

genom fortsatta inbetalningar. I utsända reklambroschyrer framhålles,

att genom ständiga tillskott av nya medlemmar och genom inflytande amorteringar

på utlämnade lån medel alltid skulle finnas tillgängliga i sådan omfattning,

att varje medlem, som ordentligt fullgjort sina sparinbetalningar

och övriga förpliktelser mot föreningen, skulle kunna förfoga över önskat

belopp inom kortare tid än örn han sparat ensam.

Den idé, på vilken byggsparrörelsen sålunda bygger, har emellertid

i praktiken visat sig behäftad med vissa svagheter. Då medlemmarna samtidigt

äro såväl lånesökande som sparare, måste förhållandet mellan tillgång

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 29ö.

och efterfrågan på lånemedel inom byggsparkassorna ställa sig ogynnsammare

än i andra kreditinstitutioner, där sparmedel tillskjutas även av icke

lånesökande. Detta förhållande kommer icke klart till synes, så länge tillströmningen

av nya medlemmar är stor, i det att de rikligt inflytande sparmedlen

då möjliggöra en någorlunda snabb lånetilldelning, men när tillströmningen

avtager, uppstår genast en förlängning av väntetiden. Under

denna göras inbetalningar till kassan, varå ingen eller jämförelsevis låg ränta

åtnjutes. Detta innebär att medlemmar, som erhålla lån efter lång väntetid,

i realiteten få vidkännas en hög ränta, ofta många gånger större än den,

som belöper å de först utlämnade lånen. Upprättas en ny kassa, kan denna

i regel ställa en kortare väntetid i utsikt än de äldre, enär de för utlåning

tillgängliga medlen i äldre kassor med ett större antal medlemmar icke kunna

tillväxa lika snabbt, relativt sett, som i nygrundade kassor med få medlemmar.

Härav uppstår en tendens att inrätta nya kassor med påföljd, att

det för de äldre blir allt svårare att vinna nya medlemmar och att infria

sina löften.

Ogynnsamma erfarenheter av nu antydd art ha i rörelsens begynnelse

framträtt överallt, där rörelsen vunnit insteg. Sin största utbredning har

rörelsen erhållit i England, där den första byggsparkassan startades redan

för omkring 150 år sedan, samt i Amerika. Även i dessa länder hade byggsparkassorna

till en början att kämpa med mycket stora svårigheter. Dessa

ha emellertid så småningom övervunnits, och kassorna ha där kunnat utveckla

sig till mycket betydelsefulla uppsamlingsställen för småfolkets besparingar

och till de måhända viktigaste finansieringsinstituten för egnahemsbyggandet.

Detta sammanhänger med att de engelska och amerikanska

kassorna i motsats till de svenska ha rättighet att mottaga insättningar även

från allmänheten samt att medlemmarna i kassorna till mycket stor del utgöras

av personer, som icke själva åstunda att erhålla lån men som finna

insättning i kassan utgöra en fördelaktig kapitalplacering. En modern

engelsk byggsparkassa kan därför närmast betecknas som ett mellanting

mellan en sparbank och en hypoteksinrättning. Liksom andra penninginrättningar

söker den genom lämplig avvägning av räntesatserna upprätthålla

jämvikt mellan in- och utlåning, och något tilldelningsproblem i förut antydd

mening existerar knappast, då tillgången på rörelsemedel i allmänhet är god.

Av det anförda framgår, att de svenska byggsparkassorna, vilka ha att lita

endast till medlemmarnas egna tillskott, icke kunna anses jämförbara med

de engelska och amerikanska förebilderna. I början av år 1934 blevo dessa

kassor föremål för uppmärksamhet i dagspressen, som i en serie artiklar

underkastade deras verksamhet en skarp kritik och varnade allmänheten för

att anförtro sina besparingar åt dem. Antalet registrerade byggsparkassor

utgjorde vid nämnda tid 9, av vilka emellertid endast 5, såvitt det kunnat utrönas,

då påbörjat någon verksamhet. Inom finansdepartementet verkställdes

en utredning angående rörelsen. Resultatet av utredningen sammanfattades

i en promemoria, över vilken i maj 1934 yttranden infordrades från justitiekanslersämbetet,

fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

5

ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus

samt Västerbottens län, sparbanksinspektionen, efter hörande av styrelsen

för svenska sparbanksföreningen, ävensom från de s. k. bostadsproduktionssakkunniga,

vilka med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande under år 1932

av chefen för socialdepartementet tillkallats för att biträda med utredning

angående åtgärder till bostadsproduktionens främjande.

I nämnda promemoria ifrågasattes ett ingripande från statsmakternas sida

till skyddande av spararnas intressen. Att därvid förbjuda den s. k. kollektiva

sparverksamheten som sådan ansågs icke böra ifrågakomma. Ett sådant

sparande för vissa bestämda ändamål kunde enligt promemorian utan

tvivel vara till gagn, om det organiserades på ett ändamålsenligt sätt och förbundes

med en måttlig kreditgivning efter sunda ekonomiska principer. Icke

heller ansågos kassorna böra ställas under kontroll av offentlig myndighet;

en verkligt effektiv tillsyn skulle ställa sig kostsam och dessutom vara svår

eller rent av omöjlig att utöva, och vid sådant förhållande kunde den offentliga

kontrollen vara ägnad att ingiva allmänheten ett förtroende för kassorna,

som dessa måhända ej alltid förtjänade.

Det i egentlig mening karakteristiska och samtidigt förkastliga i den ifrågavarande

verksamheten, sådan denna bedreves av föreningarna i vårt land, låg

enligt promemorian däri, att vissa medlemmar nödvändigt måste gynnas på

de övrigas bekostnad. Den räntefrihet eller förmån av billig ränta, som kunde

komma några medlemmar till del, nämligen dem som tidigt finge ut sina

lån, måste betalas av de övriga, som finge vänta längre. I anslutning till

denna tankegång föreslogs i promemorian införande i 46 § lagen om ekonomiska

föreningar av ett stadgande, att om en ekonomisk förening med ändamål

att anskaffa lån åt medlemmarna utövade sin verksamhet enligt grunder,

som i tillämpningen medförde ett väsentligt gynnande av vissa medlemmar på

de övrigas bekostnad, vederbörande domstol skulle på ansökan av ombud,

som förordnades av justitiekanslern eller länsstyrelse, kunna förklara föreningen

skyldig att träda i likvidation. Därjämte föreslogs sådan ändring av

bestämmelserna örn registrering i 75 § nämnda lag, att registrering skulle

kunna vägras förening, vars stadgar befunnos åsyfta verksamhet av nyss angivna

art.

I de avgivna yttrandena över promemorian tillstyrktes det däri framlagda

förslagets genomförande eller lämnades detsamma i allt väsentligt utan erinran.

Från några håll ifrågasattes emellertid vissa längre gående åtgärder.

Justitiekansler sämb etet framhöll, att en tillämpning av det ifrågasatta nya

stadgandet i 46 § föreningslagen tydligen förutsatte, att verksamheten pågått

någon tid. Skada hade då redan uppkommit, vilken icke syntes kunna botas

genom föreningens likvidation. Såsom medel att förhindra verksamhetens

fortsättande hade stadgandet givetvis en uppgift att fylla, önskvärt vore

emellertid, att föreningarna betoges möjligheten att igångsätta sådan låneverksamhet

som här avsåges. Detta spörsmål hade nära sammanhang med

frågan örn anordnande, till insättarnas skydd, av en effektiv kontroll över

ekonomiska föreningars sparverksamhet men syntes icke kunna anstå i av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

bidan på lösningen av denna fråga. Enligt det föreslagna tillägget lill 75 §

föreningslagen skulle sökt registrering för en förening vägras, om stadgarna

åsyftade verksamhet av ifrågavarande art. Då en ekonomisk förenings stadgar

icke behövde innehålla närmare bestämmelser om verksamheten, syntes

detta tillägg — såsom i promemorian jämväl antyddes — ej komma att få

någon praktisk betydelse. Det syntes emellertid ämbetet, att möjligheterna

att nå syftet med förslaget skulle ej oväsentligt förbättras om till 7 § föreningslagen

fogades en bestämmelse av innehåll att, där föreningen hade till

ändamål att anskaffa lån åt medlemmarna, stadgarna skulle angiva de grunder,

enligt vilka verksamheten skulle utövas.

Fullmäktige i riksbanken ansågo uppenbart, att kassorna, så som de hittills

organiserats i vårt land, icke hade någon uppgift att fylla. Därtill konime,

att allmänheten hade svårt att genomskåda deras organisation och därför ofta

räknade med vida gynnsammare lånemöjligheter än som stöde till förfogande

för flertalet medlemmar. Fullmäktige anförde vidare:

Fullmäktige ansåge önskvärt, att registrering av byggnadssparkassa såsom

ekonomisk förening omöjliggjordes. Emellertid hade fullmäktige icke något

att erinra mot det framlagda förslaget till sådan ändring i föreningslagen, att

som anledning till tvångslikvidation av dylik förening upptoges även den omständigheten,

att föreningen bedreve lånerörelse med väsentligt gynnande av

vissa medlemmar på de övrigas bekostnad. För prövning av frågan huruvida

nyssnämnda anledning till likvidation förelåge syntes lämpligt, att länsstyrelserna

ur berörda synpunkt undersökte den verksamhet, som bedreves av

hos deni registrerade byggnadssparkassor.

Vad beträffade tillsyn av kassorna, syntes det fullmäktige riktigt, att desamma

icke ställdes under uppsikt av tillsynsmyndighet. Frågan därom

borde lämpligen upptagas till behandling i samband med eventuell ytterligare

prövning av spörsmålet om särskild lagstiftning för ekonomiska föreningar,

som dreve inlåningsrörelse.

Överståthållarämbetet uttalade, att de föreslagna ändringarna i föreningslagen

förvisso komme att medföra någon förbättring med avseende å möjligheterna

att skapa skydd för den enskilde på ifrågavarande område. Dock

kunde ifrågasättas, om de föreslagna bestämmelserna skulle visa sig tillräckligt

effektiva. Ämbetet framställde med hänsyn härtill följande förslag:

I analogi med vad som gällde för bostadsrättsföreningar borde det åläggas

kreditförening att upprätta en till tillförlitligheten av sakkunniga trovärdiga

personer styrkt ekonomisk plan, utvisande när, till vilka belopp

och på vilka villkor föreningens medlemmar skulle under normala förhållanden

kunna påräkna lån. Planen borde i samband med föreningens registrering

inlämnas till registreringsmyndigheten att där hållas tillgänglig för

allmänheten. Efter registreringen borde föreningen vidare hava att årligen

till registreringsmyndigheten avlämna berättelse över föreningens verksamhet

jämte balansräkning för sistförflutna räkenskapsår. Frångående av planen

i sådan omfattning eller på sådant sätt, att det kunde lända föreningsmedlem

till men, borde kunna giva vederbörande myndighet tillfälle till ingripande.

Slutligen ville ämbetet ifrågasätta, huruvida icke i föreningslagen borde

inflyta bestämmelse till förhindrande av att ett dominerande inflytande över

en kreditförening skulle kunna förbehållas ett fåtal föreningsmedlemmar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 295.

7

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyste, att länsstyrelsen i ett

fall vägrat registrering av byggsparkassa. Länsstyrelsen hade därvid stött

sig på stadgandet i 1 § föreningslagen, att föreningsändamålet skulle vara

att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Detta stadgande ansåge

länsstyrelsen innebära krav på att samtliga medlemmars ekonomiska intressen

vore avsedda att tillgodoses. Vöre denna tolkning riktig, kunde den

föreslagna lagändringen synas obehövlig. Då emellertid olika meningar kunde

göra sig gällande och då normgivande direktiv för tolkningen icke förelåge

genom något ståndpunktstagande av regeringsrätten, funne länsstyrelsen

synnerligen önskvärt, att föreningslagen kompletterades i föreslagen

riktning. Dessutom borde föreskrivas, att stadgarna för förening med ändamål

att skaffa lån åt medlemmarna skulle innehålla så fullständiga uppgifter

angående sättet för föreningens verksamhet, att länsstyrelsen utan

särskild utredning kunde bedöma registreringsansökningen. Innan frågan

avgjordes borde registreringsmyndigheten inhämta yttrande av socialstyrelsen.

Den utredning, för vilken nu redogjorts, kom emellertid icke att föranleda

något förslag i ämnet till riksdagen. Av flera omständigheter att

döma hade allmänheten tagit intryck av de upprepade varningarna i pressen

— införda bland annat på initiativ av statens egnahemsstyrelse -— med

påföljd att rörelsen stagnerat. Under sådana förhållanden och då en likvidation

av kassorna i allt fall föreföll oundviklig, ansågs det icke påkallat

att föreskriva tvångslikvidation, i synnerhet som en dylik kunde tänkas

orsaka medlemmarna större förluster än örn likvidationen finge ske frivilligt.

Emellertid inkommo sedermera till finansdepartementet åtskilliga framställningar,

däri personer, som genom medlemskap i kassorna tillskyndats

förluster, hemställde om stödåtgärder från det allmännas sida. Av framställningarna

samt eljest inhämtade upplysningar syntes framgå, att rörelsen

ånyo börjat skjuta fart. Med hänsyn till vad sålunda förekommit ansågs

en förnyad utredning böra verkställas angående förekomsten i landet

av ifrågavarande kassor och deras verksamhet samt angående de åtgärder,

som kunde finnas påkallade för avveckling av kassornas rörelse.

Denna utredning uppdrogs genom beslut av Kungl. Maj:t den 22 oktober

1937 åt statens egnahemsstyrelse. Utredningen är ännu icke slutförd, men

i en den 28 februari 1938 dagtecknad promemoria samt skrivelse den 8 mars

1938 har egnahemsstyrelsen, med framläggande av dittills vunna resultat

av utredningen, förordat snara åtgärder till förhindrande av kassornas fortsatta

okontrollerade verksamhet samt ifrågasatt stöd i viss utsträckning

från det allmännas sida åt personer, som lidit förluster på grund av medlemskap

i kassorna.

I promemorian anföres bland annat följande:

Utredningen har bl. a. tagit sikte på att skaffa en överblick över omfattningen

av de skador, som genom sådana kassors förvållande åsamkats deras

opaginerad Kontrollera mot PDF

° Kungl. Maj-.ts proposition nr 295.

insaltare, samt huru dessas ekonomiska omständigheter gestaltat sig. Det

resultat som härvid framkommit är av mycket nedstämmande art. Såsom

var att vänta, emedan det ligger i sakens natur att lånebehövande i regel ha en

svag ekonomisk ställning, befanns att förlusterna drabbat huvudsakligen

befolkningslager med mycket ringa ekonomisk motståndskraft. Dessa lia i

den mån de trätt i förbindelse med kassorna fått en redan svag ekonomi ytterligare

försämrad, i många fall helt bruten, där de ej hört till det lyckliga

men mycket ringa fatal, som gatt in bland de första medlemmarna och sålunda

verkligen fatt sina lan. Det är därvid att märka, att många som av

kassorna uppgivits såsom tilldelade lån, i verkligheten endast fått banklån

förmedlade och sålunda genom det s. k. kostnadsbidraget till byggsparkassan

endast fått detta lån orimligt dyrt och i vissa fall dessutom förlorat den gjorda

sparinsatsen. Då det givetvis ur här föreliggande synpunkt är oväsentligt,

i vad mån medlemmarnas förluster förorsakats av kassornas av systemet

såsom sådant åvägabragta oförmåga att fullgöra sina utfästelser eller på

grund av underslev och oegentligheter i kassornas ledning och skötsel,

kommer denna detalj ej här att behandlas. Av intresse är dock att påpeka,

hurusom så gott som alla insättare anse sig lia lockats att ingå i kassorna

på grund av lämnade medvetet eller omedvetet falska uppgifter örn tiden,

inom vilken lånet skulle få disponeras. Det är alldeles tydligt, att det vida

övervägande flertalet ej skulle lia inträtt i kassorna, om de haft klart för sig,

att en väntetid pa flera ar i de flesta fall var ofrånkomlig. Denna omständighet

har ytterligare på annat sätt bidragit att förvärra deras situation, i det

att de för att snarast utfå sina lån i mycket stor utsträckning upptagit korttidslån

för att åstadkomma insatsen, samt vidare på så sätt att de i omisstänksam

förlitan pa kassornas löfte örn snar lånetilldelning genast igångsatt

tomtköp och husbygge för att sedan se sig lämnade i sticket, varigenom

förluster tillfogats dem vida överstigande den förlorade insatsen i kassan.

Det nödläge, vari en mycket betydande del av kassornas klientel sålunda

genom dessas förvållande rakat, synes, i den man stödåtgärder från statsmakternas

sida kunna vara att vänta, påfordra ett så snabbt vidtagande av dylika

åtgärder som möjligt, då för långt dröjsmål efter allt att döma i många fall

skulle komma att få följder av ödesdiger art.

Styl elsen överlämnar därför härmed specifikationer över de förluster, som

konstaterats tillfogade byggsparkassornas medlemmar genom deras medlemskap

i kassorna. Enligt ävenledes bifogade sammandrag ur dessa specifikationer

sluta dessa direkta förluster med en siffra av över kr. 315,000:-_.

108 medlemmar, som tillfrågats men trots anmaning ej svarat, ingå ej häri.

Det är att märka att dessa förluster till en del ej äro definitiva, då vissa

existeiande eller i likvidationstillstand befintliga kassor givetvis hava

tillgångar, som i en del fall i viss mån nedbringa förlusterna. Dessa tillgångar

äro emellertid överallt bundna för åratal framåt och därför f. n. till föga

gagn för medlemmarna. De bestå nämligen av utlämnade i de flesta fall

mångårigt bundna lan. Det belopp, som på denna väg kan beräknas så småningom

återgå, torde utgöra c:a kr. 175,000:—.

Då det vidare under utredningen ådagalagts, ej endast att kassor av ifrågavarande

slag ännu äga bestånd och bedriva ackvisitionsverksamhet, utan att

t. o. m. så sent som innevarande år registrering beviljats nya föreningar, vilka

med skäl kunna misstänkas ha för avsikt att utöva en likartad rörelse,

synes det egnahemsstyrelsen angeläget att snara åtgärder vidtagas till förhindrande

av ett fortsatt fördärvbringande arbete på detta fält. Detta synes

styrelsen åtminstone^ som ett provisorium lämpligast kunna åvägabringas,

genom att göra en låne- och insättningsverksamhet av hithörande art bero
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

9

ende av Kungl. Maj:ts i vart fall meddelade tillstånd givetvis i förening med

en över verksamheten från statsmakternas sida genomförd kontroll utövad

genom exempelvis bankinspektionen eller egnahemsstyrelsen eller annat organ,

som Kungl. Majit härtill kan anse skickat.

I egnahemsstyrelsens förutnämnda skrivelse anföres bland annat följande:

Byggsparkassornas förnämsta karakteristiska kännemärke är, att medlemmar

för att bliva berättigade att erhålla lån i kassan först måste själva i kassan

prestera en insättning utgörande viss, i regel 15, procent av det önskade

lånebeloppet, samt att dessa insättningar utgjort det kapital, ur vilket lån

till medlemmarna skulle utgå, medan någon grundfond eller annat eget kapital

av någon betydelse realiter ej existerat. Uppståndna förluster, bl. a.

kassornas organisationskostnader, lia sålunda så gott som omedelbart måst

gå ut över insättarmedlen, och kassorna kunna därför sägas i de flesta fall

i själva verket ha varit insolventa redan strax efter starten. Såsom av styrelsens

tidigare V. P. M. framgått, ha kassorna haft ett över hela riket spritt

klientel. Dock lia vissa län framför andra utgjort fruktbar jordmån för

denna verksamhet, medan ett fåtal län helt och hållet eller så gott som helt

stå utanför kontakt med rörelsen. Värst utsatt har varit Malmöhus län med

18 % av kassornas totala intressentantal, Västerbottens län med 17.6 % och

Norrbottens län med 14.7 %. Göteborgs och Bohus län hade 7.8 %, Kristianstads

län 7.6 %, Västernorrlands 6.3 %, Gävleborgs 6.2 %, Blekinge 5.1 %,

Kalmar län 3.4 %, Kopparbergs och Östergötlands län vartdera 1.9 %, Värmlands

län 1.7 %, Hallands län 1.5 %, Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs

län vartdera 1.2 %, Älvsborgs län 1 %, Jämtlands län 0.7 % och övriga län

tillsammans 1 %.

Ackvisitionen ute i landet har förutom genom annonser, cirkulär och resande

ombud från resp. kassors huvudkontor skett genom distrikts- och lokalombud

på större platser, till vilken sistnämnda befattning ofta utsetts någon

av de tidigaste medlemmarna, dels sådana som redan lyckats erhålla

lån, dels andra som givetvis varit ivriga att värva nya insättare för att snart

kunna bli i tillfälle att själva lyfta sina lån. Såväl dessa av naturliga skäl

intresserade, som övriga ombud spec. resande och distriktsombud ha vidare

stimulerats genom provision på tecknade lånekontrakt, vilka provisioner

ofta utgått med högst betydande del av de till kassornas administrationskostnader

avsedda kostnadsbidragen. Dessa sistnämnda ha till stor del just

härigenom visat sig alldeles otillräckliga till täckande av kassornas omkostnader.

Vid den bedrivna ackvisitionsverksamheten har naturligtvis det väsentliga

i ombudens argumentering måst ägnas åt att övertyga de lånebehövande

örn kassornas soliditet och solvens samt om deras möjlighet att inom rimlig

tid ställa lån till förfogande. Naturligt nog har man bär i största utsträckning

sett sig nödsakad tillgripa direkt lögnaktiga påståenden, då sanningen

givetvis i såväl det ena sorn det andra fallet omedelbart skulle lett till aktionens

misslyckande. Framför allt har för att lugna de tveksamma befunnits

vara effektivt, örn man gåve kassorna sken av att vara stödda eller åtminstone

kontrollerade av staten, varför även denna utväg tillgripits av ombuden,

och i försiktigare ordalag även i vissa fall av kassornas egna huvudkontor.

Med säkerhet har kassornas klientel i största utsträckning tagit dessa grundlösa

påståenden för goda och därtill haft så mycket större anledning, som

man ju ansett sig kunna förvänta, att en verksamhet, som bedrevs efter lättsinniga

eller ohederliga metoder, skulle omedelbart stoppats av vederbörande

myndigheter. Då emellertid något sådant ingripande oj avhördes, ehuru ge
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 295.

norn meddelande bl. a. i pressen framgått, att såväl allmänhetens som statsmakternas

uppmärksamhet riktats på kassornas angelägenheter, är det ej

att förvåna sig över, om man skänkte sin tilltro åt de framförda påståendena,

att staten ställde sig välvillig till eller åtminstone tolererade denna

form av kreditverksamhet. Då det ytterligare ju är allmänt känt att myndigheterna

beträffande andra enskilda kreditinstitut såsom banker, sparbanker,

jordbrukskreditkassor och försäkringsbolag utöva en sträng uppsikt

och särskilt efter 1928 en långt gående kontroll, torde det ur allmänhetens

synpunkt tett sig ej blott naturligt utan t. o. m. självklart, att företag

sådana som byggsparkassorna, som direkt vände sig till de små i samhället,

måste vara föremål för statsmakternas övervakning och därmed i

viss mån garanti.

Av denna anledning samt på grund av synnerligen starka billighets- och

barmhärtighetsskäl synes det styrelsen angeläget, att de som av byggsparkassornas

verksamhet lidit förluster, åtminstone i de tyvärr alltför talrika

fall, där denna förlust kint vederbörande till varaktigt ekonomiskt men, bispringas

genom effektiva stödåtgärder från det allmänna.

I fråga örn fastställandet av formen för och omfattningen av sådana åtgärder

torde böra beaktas att de normer, som komnio till användning vid

riksdagens beslut örn ersättning till de insättare, som lidit förluster å de s. k.

allmänna sparbankernas på sin tid inträffade betalningsoförmåga, icke utan

vidare kunna anses rätteligen böra tillämpas i här förevarande fall. Den

nämnda ersättningen tog formen av en garanti åt insättarna beträffande

återbetalning av dessas insatta medel, varvid för belopp av intill kr. 1,000: —

garanterades 60 %, mellan 1,000: — och 2,000: — 40 % och mellan 2,000: —

och 5,000:— 20 % samt därutöver intet. Den utbetalning denna garanti

kunde föranleda skulle ej ske, förrän likvidationen av sparbankerna fortskridit

så långt, att det kunde överskådas, i vilken utsträckning dessa garantimedel

behövde tagas i anspråk. Såsom emellertid redan i styrelsens

tidigare V. P. M. framhållits lia insättarna i byggsparkassorna till stor del

råkat i ett sådant nödläge — oftast därigenom att till insättningarna använts

ej sparmedel utan upplånade medel —- att de äro i yttersta behov

av att de stödåtgärder, som kunna beslutas, dels få omedelbart verkande

kraft, dels individuellt givas större omfattning än de motsvarande åtgärderna

beträffande allmänna sparbankernas insättare. I sistberörda fall utgjordes

de hjälpbehövande av personer, som visserligen på ett ytterst beklagligt

sätt förlorat sina besparingar, och vilkas ekonomiska ställning givetvis

därigenom svårt skakats. Byggsparkassemedlemmarna åter hotas i

stor utsträckning direkt av ruin, deras ekonomiska ställning har ej blott

skakats utan i många fall i grunden förstörts, deras förluster gå ofta vida

utöver de förlorade insättningarna, och situationen har för många blivit så

hopplös, att de utan hjälp och snar hjälp knappast kunna tänkas någonsin

se sina ekonomiska förhållanden ånyo stabiliserade.

Av denna sakernas ställning framgår a priori, att ett avvaktande av vad

en likvidation av kassorna kan komma att giva, skulle för ett stort antal

insättare visa sig så ödesdigert, att en eventuellt senare inträdande hjälp

finge ett högst förringat värde. Ett eventuellt bistånd måste lämnas omedelbart,

och de medel, som kassornas likvidation kunna återbära, givetvis i sådant

fall icke återgå till medlemmarna utan till statsverket.

Beträffande åter omfattningen av det stöd, som måste anses behövligt, vill

styrelsen föreslå, att detsamma differentieras efter i de individuella fallen

föreliggande omständigheter. Såsom i förut berörda V. P. M. jämte bilagor

anförts, har efter de fakta, som utredningen lämnat, en uppdelning av med
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295-

11

lemmarna i olika behovsklasser ägt rum. Dessa behovsklasser skulle Kunna

läggas som grund för beräkningen av det individuella bistånd, som kan

komma att beslutas. Såsom en lämplig norm för tilldelningen skulle kunna

uppställas följande:

behovsgrupperna I och II erhålla sina insatta medel ersatta till fullo,

behovsgruppen III erhåller 75 % av de insatta medlen,

behovsgrupperna IV och V erhålla 50 % av sina insättningar.

En ekonomisk hjälp av denna omfattning skulle för statsverkets del medföra

ett penningutlägg av i runt tal kr. 255,000:—. Efter avslutad likvidation

av kassorna torde cirka 100,000:— kunna beräknas återgå till statsverket,

detta dock med reservation för eventuella på grund av ännu ej avslutade

konkurser och likvidationer ej överskådliga förhållanden, och den direkta

statsutgiften skulle sålunda stanna vid c:a 155,000 å 200,000 kronor.

Utöver denna ersättning vore det — speciellt med tanke på att såsom förut

vidrörts många förlorat avsevärt mer än sina insatta medel och förledda

av sin tilltro till kassornas löften om lån igångsatt uppförande av egnahem,

vilka sedan endast kunnat fullföljas genom en i hög grad riskabel och dyr

privat skuldsättning — i hög grad önskvärt att ytterligare stödja sådana

insättare i kassorna, vilkas fall äro i berörda avseende ömmande, och vilkas

omständigheter kunna anses skapa förutsättningar för ett framgångsrikt

återuppbyggande av den genom medlemskapet i en byggsparkassa förstörda

ekonomien. Ett sådant ytterligare stöd torde kunna åvägabringas genom att

egnahemsstyrelsen medverkar till beviljande av egnahemslån åt personer

vilkas förhållanden i nämnda hänseende kunna anses berättiga dylika mått

och steg.

Det i egnahemsstyrelsens promemoria omförmälda sammandraget av uppgifter

angående förluster, som åsamkats medlemmar i byggsparkassor, torde

såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet.

Över egnahemsstyrelsens skrivelse jämte promemoria lia utlåtanden inhämtats

från socialstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

i Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Västerbottens och Norrbottens län.

Önskvärdheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att framtvinga en avveckling

av byggsparkassorna och förhindra uppkomsten av nya sådana kassor

har uttryckligen framhållits av länsstyrelserna i Kalmar, Hallands och Västerbottens

län.

Emellertid har i de avgivna yttrandena uppmärksamheten huvudsakligast

varit riktad på frågan örn eventuella stödåtgärder från det allmännas sida

till förmån för de personer, som åsamkats förluster genom medlemskap i

byggsparkassa. Dylika stödåtgärder lia tillstyrkts av länsstyrelsen i Kalmar

län men avstyrkts i samtliga övriga yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som genom landsfiskalen i Kalmar distrikt

låtit verkställa undersökning av byggsparkassornas verksamhet i nämnda distrikt,

där verksamheten för länets vidkommande huvudsakligen bedrivits,

har bland annat anfört:

Av berörda undersökning hade otvetydigt framgått, att de i egnahemsstyrelsens

skrivelse lämnade uppgifterna angående kassornas verksamhet vore

med verkliga förhållandet överensstämmande och att de personer, som ge
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

nom falska förespeglingar av kassornas agenter lockats att bliva medlemmar,

förorsakats avsevärda ekonomiska förluster. Även om rent principiellt

ersättning till dem, som lidit förlust, icke borde ifrågakomma, då staten icke

iklätt sig någon garanti för kassornas verksamhet, syntes särskilt ömmande

omständigheter föreligga. Kassornas klientel, som i stor utsträckning torde

hava tagit för goda ombudens uppgifter, genom vilka kassorna givit sken

av att vara stödda eller åtminstone kontrollerade av staten, hade till övervägande

delen utgjorts av personer med svag ekonomi, oftast familjeförsörjare,

vilka tänkt sig genom billiga lån erhålla egna hem, men nu råkat i obestånd.

Länsstyrelsen ansåge därför skäligt att staten trädde hjälpande emellan

och hade i huvudsak icke något att erinra mot de av egnahemsstyrelsen

föreslagna grunderna för understödets utbetalande.

Socialstyrelsen anför bland annat följande:

Det vill förefalla, som om byggsparkassorna genom själva beskaffenheten

av sin propagande och reklam borde ha framkallat tvivelsmål i fråga örn

verksamhetens soliditet. De som reflekterade å medlemskap i en byggsparkassa

borde i varje fall ej ha kunnat undgå att få ett intryck av en företagsart

av tämligen starkt spekulativt för att icke säga äventyrligt slag. Det synes

knappast vara sannolikt, att något avsevärt antal personer skall ira på allvar

kunnat föreställa sig, att staten intoge en i större eller mindre mån beskyddande

eller välvillig ställning till denna form av kreditverksamhet, även örn

ombuden, såsom statens egnahemsstyrelse antager, skulle ha försökt vinna

de tveksammas tillit genom oklara förespeglingar om förhandenvaron av

något slags statsgaranti för kassornas soliditet och solvens.

Någon statens ansvarsskyldighet torde i vart fall knappast kunna härledas

ur det förhållandet, att dessa privata företags ombud möjligtvis ha kunnat

värva klienter genom hänvisningar till en statsgaranti, som ej har givits. Vad

som i detta ärende har framkommit kan, enligt styrelsens förmenande, icke

utgöra bärande skäl för ett avsteg från den i vanliga fall gällande regeln, att

envar bör stå sin egen risk och bära sitt eget ansvar för insatser i ekonomiska

företag.

Socialstyrelsen kan, med hänsyn till vad ovan anförts, icke tillstyrka, att

understöd från statsverket gives åt de medlemmar av berörda kassor, som

ha tillskyndats förluster. Kan i sådana ömmande fall, som utan tvivel här

förefinnas, hjälp åt medlemmar av kassorna beredas genom beviljande, på

det sätt statens egnahemsstyrelse antytt, av egnahemslån efter behörig prövning,

torde en sådan reglering icke kunna föranleda någon erinran.

Emellertid vill socialstyrelsen understryka vikten av att byggsparkassorna,

för så vitt deras verksamhet fortfarande skall tillåtas, underställas en effektiv

statlig kontroll.

Överståthållarämbetet, som bestämt avstyrker stödåtgärder, anför bland

annat följande:

Hur livligt det än må vara att beklaga, att många samhällsmedlemmar

ha tillskyndats ekonomisk skada i följd av byggsparkassornas verksamhet,

är i allt fall steget långt till ett inskridande från det allmänna till ersättande

av förlusten. Egnahemsstyrelsen framhåller till stöd för framställningen, att

statsverket tidigare trätt emellan för att ersätta förlust, som personer åsamkats

i följd av viss bankverksamhet. Ur den synpunkt, det här gäller, måste

dock uppmärksammas den betydelsefulla omständigheten, att banks verksamhet

står under kontroll av sakkunnigt statligt organ. Staten avser visserligen

härmed ej att ikläda sig något ansvar beträffande bankens solvens utan

att tillse, att banken bedriver sin rörelse på ett bankmässigt till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

13

fredsställande sätt. Det är emellertid för det ekonomiska livet i

samhället av största vikt och förty ett statligt intresse av betydenhet, att

allmänheten må kunna med förtroende betjäna sig av bankerna. Byggsparkassorna

däremot stå ju icke under offentlig kontroll och äro alltså ej i

förevarande synpunkt jämförbara med bankerna. Ej heller är det i någon

mån ett samhällsintresse att vidhålla förtroendet för deras framtida verksamhet

genom att ersätta av dem orsakad förlust. Den möjligheten är kanske

icke utesluten, att en eller annan av de personer, vilka nu lidit skada av

byggsparkassornas rörelse, trätt i förbindelse med kassorna under det oriktiga

antagandet, att verksamheten varit föremål för kontrollerande tillsyn av

erforderlig effektivitet från det allmännas sida. Men möjligheten av ett sådant

oriktigt antagande, som kunnat undvikas med iakttagande av nödig

varsamhet, kan icke rimligen få utgöra grund för att bördan av den enskildes

förlust överflyttas på det allmänna, låt vara reducerad i mån av vederbörandes

uppskattade förmåga att själv bära skadan. En sak är att från det allmännas

sida åtgärder böra i möjligaste mån vidtagas till förhindrande av

att vissa personers eller sammanslutningars verksamhet vållar andra skada

och förlust. Något helt annat är, att statsverket skall iklädas skyldighet att

i betydande omfattning svara för skadan, låt vara att denna eventuellt kunnat

förhindras, därest lagstiftningen varit en annan. Planläggningen av

ifrågavarande byggsparkassors verksamhet har för övrigt i stor utsträckning

varit av den art, att ett ersättande av de enskildas förlust i anledning av

densamma måste som en konsekvens medföra ersättande även av förluster

å annan osund affärsverksamhet exempelvis försäljningar enligt det så kallade

kedjebrevsystemet. Byggsparkassorna ha nämligen i stor utsträckning

planlagt sin rörelse efter principer, som knappast äro mera sunda än detta

system.

Statskontoret, som haft tillfälle att taga del av överståthållarämbetets yttrande,

har förklarat sig helt instämma i detta.

Länsstyrelsen i Kristianstads län motiverar sitt avstyrkande sålunda:

Länsstyrelsen är för sin del mycket tveksam rörande lämpligheten av den

ifrågasatta hjälpverksamheten. Egnahemsstyrelsen har till stöd för densamma

åberopat precedensfallet vid de s. k. allmänna sparbankernas bankrutt.

Mycket delade meningar förelågo också då angående lämpligheten av det

stöd som lämnades insättarne av staten. Till beslutet därom torde särskilt

hava bidragit den omständigheten, att sparbankerna stå under allmän kontroll

och att statsmakterna fördenskull ansågo staten hava vissa skyldigheter

mot insättarna.

I förevarande fall föreligga inga sådana skäl. Någon tillsyn över de ekonomiska

föreningarna åligger icke statens myndigheter. Det tillkommer icke

registreringsmyndigheterna att pröva lämpligheten av den verksamhet föreningarna

skola bedriva eller hållbarheten av dessas beräkningar. De hava

icke heller någon behörighet att ingripa i deras verksamhet, sålänge de icke

göra sig skyldiga till brottsligt förfarande, som faller under allmänt åtal.

Några andra skäl än rena känsloskäl anser länsstyrelsen sålunda icke förefinnas

för statshjälp. Den som ger sig in i ett ekonomiskt företag bör själv

få bära konsekvenserna av ett misslyckande. Örn staten nu ingriper torde

detta i framtiden kunna åberopas såsom skäl för stödåtgärd åt andra kullbvtterande

företag, åtminstone sådana i vilka mindre bemedlade lockats att

investera penningmedel.

Liknande synpunkter hava anförts av bland andra länsstyrelsen i Malmöhus

län. som vidare framhåller, att behov av stödåtgärder för länets vid
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Departements
chefen.

kommande ej syntes föreligga, då beträffande de två bvggsparkassor, som

där bedrivit verksamhet, förlusterna inskränkte sig, i det ena fallet till omkring

7,000 kronor fördelade å 10 medlemmar och i det andra till omkring

12,000 kronor fördelade å 101 medlemmar. 20 respektive 57 procent av

iöreningsmedlemmarna hade underlåtit att besvara föxdrågan örn förlustens

storlek. Ett eventuellt understöd borde begränsas till de fall, där verkligt

behov därav förefunnes och utgå i form av lån, som under ett eller annat år

kunde vara räntefritt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner mycket svaga grunder

vara åberopade för egnahemsstyrelsens uppfattning att, åtminstone moraliskt

sett, en förpliktelse till understöd skulle åvila staten samt anför vidare

bland annat:

Efter framställning från denna länsstyrelse har Kungl. Majit av riksdagen

utverkat anslag till viss låneverksamhet åt personer, som till följd av

stenindustriens betryckta läge riskerade att genom exekutiva åtgärder mista

sina egnahem, en verksamhet, som enligt länsstyrelsens mening varit synnerligen

välsignelsebringande för de orter i Bohusläns stendistrikt, som därav

berörts. När det gäller åtgärder, som närmast syfta till egnahemmets

bevarande för personer, som råkat i nödläge genom byggsparkassornas verksamhet,

är det visserligen icke, såsom beträffande »stenhuggarlånen», fråga

örn avhjälpande av helt oförskylld nöd, men betydande likheter föreligga

dock i övrigt med de nämnda förhållandena i stendistrikten. Länsstyrelsen

vill därför ifrågasätta, huruvida icke en låneverksamhet, liknande den, som

där äger rum för egnahemmens bevarande, kunde vara berättigad och lämplig

i de fall, där risk för egethems förlorande föreligger för byggsparkassemedlem.

I de fall åter, där sådan medlem ännu icke förvärvat egethem, och

där alltså förlusten inskränkes till större eller mindre del av den i byggsparkassan

inbetalta insatsen, bliva skadorna, socialt sett, uppenbarligen av

långt mindre betydelse för vederbörande. Huruvida särskilda åtgärder från

statens sida för dessa sistnämnda fall må vara befogade eller av behovet påkallade,

synes länsstyrelsen därför tveksamt. Under inga förhållanden anser

länsstyrelsen ett statsingripande — örn sådant överhuvud här bör ifrågakomma

-— för dessa fall böra utsträckas längre än till mindre lån åt sådana

byggsparkassemedlemmar, som redan vidtagit väsentliga åtgärder för egethems

förvärvande, men som utan dylikt lån skulle sakna förmåga att fullfölja

dessa åtgärder.

Rena understöd utan återbetalningsskyldighet, såsom egnahemsstyrelsen

synbarligen i första hand avsett, kan länsstyrelsen icke tillstyrka. Skulle

återbetalning av lån, som må komma att beviljas, visa sig icke kunna ske

utan att egnahemmets bestånd riskeras, synes dock frågan om lånebelopps

avskrivande i större eller mindre omfattning framdelas böra kunna upptagas

till prövning.

Det synes icke kunna råda mer än en mening därom, att byggsparkassorna,

såsom de organiserats i vårt land, icke ha någon uppgift att fylla utan tvärtom

utgöra en icke önskvärd form av spar- och lånerörelse. För vårt lands

vidkommande torde en utveckling av kassorna i riktning mot den anglosaxiska

typen icke heller kunna komma i fråga, ty härför skulle förutsättas,

alt kassorna erhölle rätt att mottaga insättningar från allmänheten, ett medgivande

som uppenbarligen icke kan övervägas. Då av den senast företagna

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

15

utredningen att döma förhoppningarna om rörelsens avveckling utan ingripande

från statsmakternas sida icke synas ha blivit infriade, torde genom

lagstiftningsåtgärder böra skapas möjligheter att framtvinga avvecklingen

och att förebygga tillkomsten av nya kassor. Detta synes lämpligen kunna

ske i enlighet med det förslag, som framlades i den tidigare omnämnda, inom

finansdepartementet upprättade promemorian. Det är visserligen riktigt, såsom

från ett par håll anmärkts, att detta förslag icke helt omöjliggör registrering

av nya kassor, alldenstund stadgarna för en ekonomisk förening

icke behöva innehålla detaljerade bestämmelser om föreningens tillämnade

verksamhet och ett ingripande redan i samband med registreringsansökningen

till följd därav icke alltid kan ske. Föreskrift om skyldighet att i stadgarna

närmare angiva de grunder, enligt vilka verksamheten skall bedrivas,

synes dock i varje fall icke kunna meddelas i detta sammanhang. En dylik

föreskrift skulle vara utan värde, örn den icke kompletterades med övervakning

från det allmännas sida av att de i stadgarna angivna grunderna

verkligen följdes. Härigenom skulle man vara inne på en kontroll av de

ekonomiska föreningarna, som hittills icke förekommit och vars genomförande

uppenbarligen skulle förutsätta en vida mera ingående utredning än

den, som kunnat företagas i detta ärende.

Vad beträffar frågan örn eventuella stödåtgärder från statens sida till förmån

för de personer, som åsamkats förlust genom medlemskap i byggsparkassor,

ha mycket starka betänkligheter mot egnahemsstyrelsens förslag

därutinnan kommit till uttryck i de avgivna yttrandena. En hjälpverksamhet

av den omfattning, som detta förslag innebär, synes icke heller enligt

min mening kunna komma i fråga. Då det icke torde vara uteslutet, att

under den fortsatta utredningen kan framkomma även något annat uppslag

till beredande av hjälp åtminstone i de mest ömmande fallen, synes slutlig

ståndpunkt till hela detta spörsmål böra tagas först då utredningen föreligger

avslutad. Jag har dock i samband med frågan örn lagstiftningsåtgärder

mot kassorna velat beröra även understödsfrågan i syfte att bringa till

riksdagens kännedom vad hittills därutinnan förekommit.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 och 75 §§ lagen den 22 juni

1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar, av den lydelse bilaga1 vid detta

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har

bär uteslutits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga.

03

Sammandrag av uppgifter angående förluster lidna av medlemmar 1 byggsparkassor.

Kassans namn

Behovsgrupp

I

Behovsgrupp

II

Behovsgrupp

III

Behovsgrupp

IV

Behovsgrupp

V

Förfrågan

obeställbar

För- frågan

ej be- svarad

ant.

Summa

an-

tal

förlust

an-

tal

förlust

an-

tal

förlust

an-

tal

förlust

an-

tal

förlust

an-

tal

förlust

Eget Hem.....................

Nordsvenska Jord- o. Byggnadsspar-

15

11,718: -

16

11,199: 50

7

5,280: —

i

400: —

—

—

2

1,185:-

3

29,782: 50

kassan........................

5

3,341: —

14

6,607: —

7

5,306: —

_

_

_

_

2

600: —

9

15,854: —

Fastighetskredit ................

5

5,880: —

21

21,228: —

25

27,257: -

8

11,460: —

2

562:-

1

500: -

2

66,''887: —

Kreditföreningen Solid ............

2

1,565: —

1

625: —

2

2,191: —

1

1,500: —

_

2

1,005: —

2

6,886: —

Skellefteå Spar-Kreditkasseförening..

5

2,912: —

11

7,146: —

10

6,867: —

9

12,723: —

1

400: —

3

4,211: —

5

34j259: —

Bygge- och Boföreningen Consor ..

Svenska Byggnadssparkasseför-

5

3,081: —

24

21,636: 50

14

8,548: —

10

10,449: —

—

—

5

lj363: —

12

45j077:50

eningen, Göteborg ..............

Svenska Byggsparkasscföreningen,

12

8,986: -

31

32,394: -

32

35,494: —

16

19,973: —

8

5,033: -

3

4,340: -

18

106,220: -

Lund ........................

1

132: —

5

1,355: 50

7

2,836: 50

11

2,581: —

8

1,266: -

12

3,533:50

57

11,704: 50

Summa

50

37,615: -

123

102,191: 50

104

93,779: 50

56

59,086: -

19

7,261: —

30

16,737:50

108

316,670:50

Förluster Antal

Summa grupp 1...... 37,615:— 50

> II...... 102,191:50 123

» III...... 93,779:50 104

• IV...... 59,086:— 56

1 v..... 7>261: ~ 299,933: — JW 352

Medlem utan känd adress o. ställning 16,737: 50 28

Medlemmar som ej lämnat uppgift 108

Summa summarum 316,670:50 488

Beräknad behållning för utdelning till fordringsägare:

vid likvidation av Eget Hem ........................

i Fastighetskredits konkurs............................

vid ev. likvidation av Solid ..........................

vid en likvidation av S. B. S., Göteborg ..............

20,000: —

100,000; —

1,500: —

53.500: —

Summa 175,000: —

I Nordsvenska och Consor samt sannolikt i Skellefteå kan ingen utdelning

påräknas.

S. B. S., Lund har likviderat nästan allt utom kostnadsbidragen, dessa

kunna ej likvideras.

Till utdelning ur ovannämnda belopp c:a kr. 175,000: — äro givetvis

även de insättare berättigade som ej ingå i sammandragets slutsumma kr.

316,670: 50. Dessas fordran torde kunna uppskattas till c:a 45,000: —.

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 29-5.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 april

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 8 april 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§

lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Hjalmar Nordfelt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 295.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hullet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 22 april 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets

den 21 april 1938 avgivna utlåtande över det den 8 april 1938 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§

lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) om ekonomiska föreningar, därvid föredraganden

— under åberopande av att proposition i ärendet jämlikt § 54

riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners

avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända —

hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

387833. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:452 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 s. 7 i texten
  2. SU 1938:204 Utlåtande i anledning av motioner i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1911 örn ekonomi s. 5 i texten
  3. 1LU 1938:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 46 och 75 §§ lagen den 22 juni 1911 s. 1 i texten