Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om hittegods, m. m

25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:32, Med förslag till lag om hittegods, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

hittegods, m. m.; given Stockholms slott den 4 januari

1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 32.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om hittegods.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som något hittar skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet.

Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta

honom om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan örn hittegods skett, kungöra fyndet

på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta honom.

2 §•

Hittegods skall väl vårdas. Vill upphittaren överlämna godset till polismyndighet,

havé rätt därtill. Polismyndighet må ock eljest, där så finnes

påkallat, omhändertaga godset.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när godset ej kan vårdas utan

fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller

eljest särskilda skäl till försäljning finnas.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyndighets

och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skälig

hittelön.

Uppkommer tvist rörande lösesummans belopp, skall frågan härom avgöras

av domstol; polismyndighet som har godset i sin vård dock obetaget

att utlämna det till ägaren mot lösen som polismyndigheten finner skälig.

4 §.

Varder ägare till hittegods ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes

hos polismyndighet, eller kommer ägaren ej inom tre månader från det han

av polismyndighet underrättats örn fyndet, eller kan ägaren eljest anses hava

uppgivit sin rätt, tillfälle godset upphittaren; dock vare denne skyldig gälda

polismyndighets kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndighets

vård, och underlåter upphittaren att inom tre månader efter anmaning

gälda polismyndighetens kostnader, eller kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, skall godset, efter avdrag av nämnda kostnader, tillfalla kronan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

3

5 §.

Fullgör upphittaren ej vad i 1 § är stadgat, havé förverkat all rätt på

grund av fyndet.

6 §•

Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan stadgas örn

hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön ej utgå.

7 §•

I den mån i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant

som tillvaratages å postanstalt eller å fortskaffningsmedel i allmän trafik

eller inom område som hör till företag för sådan trafik, skall vad sålunda

stadgats lända till efterrättelse.

8§.

Hittar någon hemdjur, skall vad i 52—57 §§ lagen om ägofred stadgas i

tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avses ej är för

handen.

9 §.

Örn sjöfynd samt örn nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill

ägare ej finnes, är särskilt stadgat.

10 §.

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter rörande tillämpningen av

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939, vid vilken tid 16 § 2 och 4

punkterna förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende

därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) skola upphöra att

gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla följande ändrade lydelse:

57 §.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det

kungörelse enligt 52 § ägt rum, gore intagaren utan dröjsmål anmälan om

intagningen hos polismyndigheten i orten.

Vill intagaren, sedan anmälan skett, sälja djuret å offentlig auktion och

ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen, vare därtill berättigad.

Har ett år förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och

är ägaren alltjämt okänd, skall djuret eller, där det blivit sålt, köpeskillingen

i dess helhet tillfalla intagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 december 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn

ändrade bestämmelser angående hittegods samt anför därvid:

»Huvudstadgandet av gällande bestämmelser om hittegods

finnes i 16 § 2 punkten förordningen den 16 februari 1864 om nya

strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall. Enligt detta

lagrum åligger det envar, som hittat något, att genast kungöra det och låta lysa

tre söndagar å rad i närmaste kyrka på landet eller i alla stadens kyrkor, så

ock å häradsting eller rådstuga. Kommer ’den, som mist haver’ och visar

att det funna tillhör honom, äger han taga det åter mot skyldighet att giva

skälig hittelön. Kommer han ej inom natt och år sedan lysning skett, tager

kronan två tredjedelar av det funnas värde, medan den återstående tredjedelen

tillfaller upphittaren. Stadgandet är oförändrat överflyttat från 48

kap. 1 § missgärningsbalken i 1734 års lag.

Förutnämnda lagrum anger ej närmare vilka föremål som omfattas därav.

Tillämplighetsområdet begränsas emellertid i första hand av speciella

bestämmelser för vissa slag av fynd. Sådana finnas örn s. k. driftefä i 16 §

4 punkten nämnda promulgationsförordning samt om sjöfynd i en särskild

lag den 2 april 1918. Härjämte må erinras örn förordningen den 30 maj

1873 angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare

ej finnes. Ehuru lagstiftningen i övrigt icke direkt anger någon begränsning

av tillämplighetsområdet för bestämmelserna om hittegods, torde likväl

vissa gränser härutinnan kunna uppdragas. Sålunda kunna dessa bestämmelser,

vilkas syfte är att bringa förlorad egendom i rätt innehavares

händer, icke anses tillämpliga beträffande föremål som sakna ägare, såsom

bortkastade eller övergivna saker; sådana föremål äger upphittaren i regel

utan vidare behålla. Detsamma torde gälla beträffande saker av så ringa

värde att ett lysningsförfarande skulle framstå som uppenbart orimligt.

Som förutsättning för rätt att omhändertaga en sak som hittegods gäller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

att den över huvud icke är i någons besittning. Här må framhållas, att föremål

som kvarglömts exempelvis å järnvägståg eller i butikslokal i regel

måste anses vara i järnvägsförvaltningens, respektive butiksinnehavarens

besittning och att utanförstående icke äga taga någon befattning därmed.

Med avsende å saker, som kvarglömts eller borttappats inom järnvägs eller

spårvägs område och tillvaratagits av trafikpersonalen, gälla särskilda i

administrativ ordning utfärdade föreskrifter, likaså beträffande å postanstalt

tillvaratagna föremål.

Bland de förut omnämnda specialbestämmelserna om vissa slag av fynd

må närmare redogöras för dem som gälla angående s. k. driftefä. Enligt

16 § 4 punkten strafflagens promulgationsförordning åligger det den som

hittar häst, oxe, ko, får, get eller annat fä att låta lysa en gång. Upphittaren

äger njuta foderlön och ersättning för all annan kostnad, sedan den nytta

räknats som han haft av djuret. Kommer ej rätte ägaren inom natt och år,

tillfaller djuret upphittaren. I lagrummet förekommer därjämte en processuell

föreskrift om edgång. Stadgandet är oförändrat överflyttat från 48

kap. 3 § missgärningsbalken i 1734 års lag.

Med nu berörda bestämmelser om driftefä böra jämföras de stadganden

som i 52—57 §§ lagen den 2 juni 1933 örn ägofred äro meddelade om intagning

av annans hemdjur. Dessa regler äga giltighet endast då det djur

som intagits olovligen inkommit på intagarens egna ägor. Det åligger i sådant

fall intagaren att underrätta djurets ägare om intagningen eller, örn

ägaren ej är känd, att kungöra denna i viss ordning. Djurets ägare har som

regel ej rätt att återfå djuret annat än mot lösen innefattande ersättning för

dels ägoskada som djuret åstadkommit, dels ock kostnaden för kungörelse

samt underhåll och vård av djuret efter avdrag för den nytta intagaren haft

av detsamma. Blir ägaren ej känd inom fjorton dagar från det kungörelse

skett, står det intagaren fritt att antingen tillämpa bestämmelserna örn driftefä

eller ock låta sälja djuret på offentlig auktion och ur köpeskillingen

uttaga honom tillkommande lösen.

Den som underlåter att så lysa fynd eller hittegods, som i lag är stadgat,

straffas enligt 22 kap. 19 § första stycket strafflagen med böter, högst dubbla

värdet av det hittade. Förtiger någon fynd eller hittegods, då ägaren eller

annan därtill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver, skall han

enligt andra stycket av samma paragraf straffas med böter eller fängelse.

Jämlikt 22 kap. 21 § strafflagen må brott mot 19 § icke åtalas av annan än

målsägande^

I en vid 1932 års riksdag väckt motion (II: 131) yrkades, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till ny lag om

hittegods ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Första

lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna utlåhande

(nr 5) bland annat hurusom de lagstadganden och övriga föreskrifter,

som gällde på förevarande område, ovedersägligen företedde en bro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

7

kig bild av skiftande och delvis mycket ålderdomliga bestämmelser samt att,

vad särskilt anginge stadgandena i 16 § 2 och 4 punkterna strafflagens promulgationsförordning,

det säkerligen vore allom bekant att där meddelade

föreskrifter örn lysning av fynd icke efterlevdes. Örn än några allvarligare

missförhållanden icke vållats därigenom, att numera helt andra lysningsförfaranden

än de i lag föreskrivna brukade komma till användning, syntes

det dock utskottet att det nuvarande tillståndet vore förenat med åtskilliga

olägenheter; i detta hänseende erinrades särskilt örn den ovisshet örn vad

man hade att iakttaga, som måste råda hos allmänheten, samt de svårigheter

att återfå bortkommen egendom, som måste följa av skiftande skick och bruk

i fråga om lysande av hittegods. Med hänsyn härtill fann utskottet yrkandet

örn en ny lagstiftning angående hittegods icke böra avvisas. Utskottet,

som förutsatte att den nya lagstiftningen begränsades till sådana områden

där verkligt behov förelåge, anförde vidare beträffande de synpunkter som

syntes böra beaktas vid lagstiftningen i fråga:

Såsom allmän regel torde böra gälla, att anmälan om ett fynd skall ske

till närmaste polismyndighet i den ort, där fyndet skett. Därmed vinnes, att

vederbörande, som vill söka sitt åter, i regel vet var han skall göra sina efterforskningar,

och någon avsevärd tunga torde icke heller därigenom åläggas

en upphittare, då numera telefon oftast är att tillgå. Skyldighet för upphittaren

att själv överbringa det funna till polismyndigheten synes däremot

ej böra föreskrivas, men han bör vara pliktig att vid anmaning utlämna

fyndet till myndigheten. Kungörande av detsamma — med föreläggande för

ägaren att inom viss tid giva sig tillkänna — synes böra ankomma på polismyndigheten,

med rätt för denna att bestämma om och i vilken omfattning

kungörande skall ske, och lämpligaste sättet därför torde vara införande av

annons i en eller flera ortstidningar, möjligen i förening med anslag å för allmänheten

upplåtna platser. Några uttryckliga föreskrifter, hur rätter ägare

för utfående av sin egendom skall legitimera sig, synas icke böra givas. I

likhet med vad för närvarande torde gälla, synes ägaren icke böra vara berättigad

att utbekomma egendomen annat än mot gäldande av de kostnader,

som varit förbundna med fyndets kungörande och förvaring, ävensom

skälig hittelön. Denna torde med hänsyn till de växlande förhållandena alltjämt

icke böra fixeras till viss procent av det funnas värde; och med hänsyn

till det besvär, den förordade ordningen kommer att medföra för polismyndigheterna,

synes kronan böra bibehållas vid rätt att — där ägare ej

inom föreskriven tid anmäler sig — erhålla viss andel av det funnas värde,

sedan därur utgått med kungörande och förvaring förbundna kostnader.

På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

den 17 februari 1932 (nr 29), att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning rörande hittegods.

1 anledning av riksdagens hemställan utarbetades inom justitiedepartementet

(''u i juni 1 9 3 7 dagteckna d p r o m e lii o r i a i ämnet

j ä m t e 1 a g u t k a s t.

I promemorian uttalades, att ifrågavarande lagstiftning, på sätt riksdagen

antytt, borde begränsas lill sådana områden, där praktiskt behov av

ändrade eller mera fullständiga regler förelåge. Därav följde bland annat,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

att sjöfynd, varom så sent som år 1918 meddelats utförliga bestämmelser,

lämnades åsido. Vad anginge bestämmelserna om ''nedgraven skatt, bottenfynd

eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,’ syntes någon revision därav

i förevarande sammanhang icke böra ifrågakomma redan på den grund, att

de icke hade mycket gemensamt med den egentliga hittegodslagstiftningen,

vars syfte vore att återställa bortkomna saker till rätt innehavare. En reformerad

lagstiftning borde sålunda inskränkas till att ersätta 16 § 2 och 4

punkterna i promulgationsförordningen till strafflagen med nya och fullständigare

lagregler samt reglera vad därmed stöde i oskiljaktigt sammanhang.

De nya lagreglerna borde omfatta även det fall, att ägaren till hittegods

redan då fyndet gjordes vore känd för upphittaren. Huvudsynpunkten

vid lagbestämmelsernas utformning borde vara att i största möjliga mån

befrämja att ägaren eller den eljest till bortkommet gods berättigade återfinge

sitt.

Vid promemorian voro fogade utkast till dels lag om hittegods, dels lag om

ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred, dels ock

lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen. Utkasten torde

få fogas till detta protokoll såsom bilaga (Bilaga A).

Enligt utkastet till lag örn hittegods skulle den som något hittade utan dröjsmål

anmäla fyndet hos polismyndighet. Vore ägaren till hittegodset känd,

stöde likväl upphittaren fritt att i stället underrätta ägaren om fyndet. Det

skulle åligga polismyndighet att när anmälan om hittegods inkommit kungöra

fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren vore känd, underrätta denne.

Härefter upptogs en allmän föreskrift att hittegods skulle väl vårdas. Vidare

stadgades rättighet för upphittaren att överlämna godset till polismyndighet

och skyldighet att så göra, om polismyndighet det påfordrade. Polismyndighet

tillädes befogenhet att sälja hittegods, när skäl därtill vore. Enligt

utkastet skulle ägaren vara berättigad att taga hittegods åter mot det han gäldade

polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet

ävensom skälig hittelön. Bleve ägaren ej känd inom ett år från det fyndet

anmäldes hos polismyndighet, eller underläte ägaren att lösa godset eller

ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader från det han av polismyndighet

underrättats örn fyndet, eller kunde han eljest anses ha uppgivit

sin rätt, skulle godset tillfalla upphittaren. För att tillgodonjuta sin rätt

skulle dock upphittaren gälda polismyndighets kostnader i anledning av fyndet.

Underläte upphittaren i det fall, att godset vore i polismyndighets vård,

att lösa detsamma eller ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader

efter anmaning, eller kunde han eljest anses ha uppgivit sin rätt, skulle godset

tillfalla kronan. I utkastet föreskrevs vidare, att om någon tillvaratoge

hos honom kvarglömd sak, skulle de nu återgivna reglerna om hittegods äga

motsvarande tillämpning, dock att hittelön ej skulle utgå. I särskilda författningar

meddelade föreskrifter angående sådant som förlorats inom järnvägs

eller spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik

skulle enligt utkastet lända till efterrättelse.

Beträffande hemdjur intogs i utkastet till lag örn hittegods en föreskrift,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

9

att då någon hittade sådant djur vad i 52—57 §§ lagen om ägofred stadgades

skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avsåges

ej vore för handen. Enligt utkastet till ändring av 57 § lagen om ägofred

skulle — i stället för de förut omförmälda bestämmelserna angående förfarandet

då ägaren till intaget hemdjur ej blir känd inom fjorton dagar efter

kungörande enligt ifrågavarande lag -—- för sådant fall gälla, att intagaren

efter utgången av nyssnämnda tid hade att utan dröjsmål göra anmälan örn

intagningen hos polismyndigheten i orten. Sedan anmälan skett, skulle intagaren

vara berättigad att, om han så ville, sälja djuret å offentlig auktion

och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen. Om ägaren, sedan

ett år förflutit från det intagningen anmälts, fortfarande vore okänd, skulle

djuret eller, om det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren.

Enligt utkastet till ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen skulle

första stycket i 19 § fullständigas så, att där upptoges straff för den som

underläte att så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods, kvarglömd

sak eller intaget hemdjur som i lag stadgat vore; straffet skulle vara böter,

d. v. s. dagsböter, eller fängelse. Nuvarande andra stycket i samma paragraf

angående förtigande av fynd eller hittegods — vilket lagrum upptager

samma straffskala som i utkastet infördes för underlåtenhet att lysa eller

tillkännagiva fynd m. m. — föreslogs skola utgå. I fråga örn 21 § föreslogs

sådan ändring av åtalsreglerna att brott mot 19 § skulle falla under allmänt

åtal.

över promemorian jämte lagutkasten ha efter remiss utlåtanden avgivits

av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala.

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Örebro och Jämtlands län ävensom av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

statskontoret, föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska spårvägs-, buss- och

förortsbaneföreningen samt Sveriges köpmannaförbund. Dessutom ha inkommit

yttranden, som av Överståthållarämbetet och nämnda länsstyrelser

infordrats från vissa underlydande myndigheter.

I samtliga yttranden utom det av Överståthållarämbetet avgivna har tillstyrkts,

att utkasten läggas till grund för lagstiftning. Därvid Ilar uttalats, att

de nuvarande ålderdomliga bestämmelserna rörande hittegods, som knappast

längre iakttoges, borde ersättas med ny lagstiftning och att de föreslagna

reglerna syntes ändamålsenliga samt väl överensstämmande med rådande

rättsuppfattning och rättspraxis. I en del yttranden lia dock framställts erinringar

beträffande vissa detaljbestämmelser.

Överståthållarämbetet har avstyrkt den föreslagna lagstiftningen, icke emedan

ämbetet funnit lagutkasten i och för sig mindre ägnade att läggas till

grund för lagstiftning — endast vissa detaljerinringar lia framställts mot

dem — utan på deli grund att ämbetet ansett, att vid ny lagstiftning på området

borde i en och samma författning inarbetas även bestämmelser rörande

sjöfynd saint kvarglömt gods, som anträffas inom järnvägs eller spårvägs

område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik lii. lii. Ämbetet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

har därvid framhållit, att bestämmelserna för de olika slagen av fynd i stort

sett vore av samma innehåll och att då skiljaktigheter förelåge dessa ofta

syntes icke vara betingade av olikheten i rättsförhållandena utan snarast

vara att tillskriva bristande systematik i lagstiftningen. Det vore mindre

tillfredsställande, att föreskrifterna på ett så föga omfattande rättsområde

som det förevarande skulle vara splittrade på en mångfald olika författningar.

Statskontoret har, enligt vad i dess yttrande angives, med ledning av överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas räkenskaper utrönt, att statsverket

på grund av gällande bestämmelser om hittegods under budgetåret 1935/

1936 tillförts inkomst å tillhopa omkring 8,500 kronor. En stickprovsgranskning

av samma räkenskaper för tidigare budgetår hade givit vid handen,

att statsverkets årliga inkomst av angivet slag i allmänhet torde understiga

nämnda summa. Ur statsfinansiell synpunkt hade statskontoret intet att

erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande de detaljerinringar som framställts mot den föreslagna lagstiftningen

är följande att omnämna.

I fråga om utkastet till lag om hittegods har i några yttranden hemställts,

att i lagen skulle angivas, att skyldighet att omhändertaga påträffade föremål

ej förelåge. Vidare har i ett par yttranden förordats stadgande av innebörd,

att fynd av obetydligt värde ej skulle behöva anmälas. I ett annat yttrande

har uttrycklig föreskrift ansetts önskvärd därom, att vad i lagen säges

om ägare även skulle gälla den som med rätta innehade godset, då det borttappades.

Några myndigheter lia ifrågasatt närmare anvisning i lagen angående

vad som avsåges med polismyndighet. Länsstyrelsen i Uppsala län

har därvid föreslagit, att såsom polismyndighet skulle anses vederbörande

polischef.

I fråga om skyldigheten att anmäla fynd till polismyndighet har länsstyrelsen

i örebro län anmärkt, att beträffande kvarglömda saker borde med anmälan

få anstå åtminstone 24 timmar. Länsstyrelsen i Kronobergs län har

yrkat, att anmälan om fynd skulle göras hos polismyndigheten i fyndorten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke i lagen

borde utsättas vilken polismyndighet kungörande av fynd ålåge; det borde

föreskrivas, att om anmälan gjorts till annan polismyndighet än den som

hade att kungöra fyndet, den förra myndigheten skulle underrätta den senare.

Länsstyrelsen i örebro län har uttalat sig i samma riktning och ansett,

att kungörandet borde åligga polismyndigheten i fyndorten. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har funnit, att skyldighet att göra anmälan hos polismyndighet

borde vara obligatorisk även för det fall, att ägaren vore känd,

enär det eljest kunde möta svårigheter att beivra underlåten lysning.

Vad angår överlämnande av hittegods till polismyndighet har av ett par

polismyndigheter yrkats, att överlämnande skulle vara obligatoriskt i de fall

då anmälan skulle ske. I ett yttrande har sålunda anmärkts, att eljest kunde

olika praxis i fråga örn överlämnande komma att råda å skilda orter, och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

11

upphittarens beskrivning av tillvaratagen sak i samband med anmälan, som

skedde utan föremålets överlämnande, kunde dessutom lätt bli ofullständig

och missvisande. Överståthållarämbetet har anmärkt, att i lagen borde angivas

huru hittegods tvångsvis skulle omhändertagas av polismyndighet, om

upphittaren vägrade att lämna det till polismyndigheten; domstols eller överexekutors

förordnande borde ej först behöva avvaktas, enär i dylika fall

snabb handling kunde vara av nöden.

I vissa yttranden har framförts önskemål om närmare bestämmelser rörande

sättet för kungörande av fynd och underrättelse till ägaren. Flera

myndigheter ha yrkat, att såsom exempel på omständigheter, vilka skulle

medföra rätt att försälja hittegods, i lagen skulle angivas, att godset ej kunde

vårdas utan fara för försämring eller att det fordrade alltför kostsam vård.

I ett par yttranden har ifrågasatts närmare bestämmelser om sättet för försäljning,

såsom att det skulle ske å offentlig auktion eller föregås av värdering

genom sakkunnig.

Angående beräkningen av hittelönens storlek har av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och landsfogden i länet samt av vissa landsfiskaler

ifrågasatts, att i lagen skulle införas närmare anvisningar härom.

Från åtskilliga håll lia uttalanden gjorts rörande polismyndighets befogenhet

i fråga örn prövning av anspråk på utbekommande av hittegods och bestämmande

av lösensummans storlek. I flera yttranden har sålunda föreslagits,

att polismyndighet i lagen uttryckligen skulle tillerkännas sådan befogenhet

för det fall, att godset vore i dess vård. Länsstyrelsen i Stockholms

län och ett par andra myndigheter ha yrkat, att sådan befogenhet

skulle tillkomma polismyndighet även då godset befunne sig i upphittarens

vård. Några underordnade polismyndigheter ha ansett, att frågor om rätt

till hittegods och om storleken av hittelön uteslutande borde avgöras i administrativ

ordning. Å andra sidan har i några yttranden gjorts gällande,

att polismyndighet icke borde tilläggas nu berörda befogenheter. Poliskammaren

i Göteborg har sålunda betonat, att fastställande av lösensumma för

hittegods vore en ny, beträffande de större städerna ytterst betungande uppgift

för polismyndigheterna; tvist om lösensumman och om äganderätten

borde alltid, om överenskommelse ej kunde åvägabringas, hänvisas till domstol.

Överståthållarämbetet har anfört, att till dess domstol avgjort ersättningsfrågan

eller enighet därom uppnåtts, borde hittegods kvarbliva hos

polismyndighet, örn icke ägaren erlade vad upphittaren fordrade eller ställde

säkerhet därför; vore upphittarens anspråk uppenbart oskäliga, borde dock

ägaren kunna utbekomma godset mot erläggande av det högsta belopp, vartill

enligt polismyndighetens uppfattning ersättningen kunde antagas bliva

fastställd.

I ett par yttranden har ifrågasatts en förkortning av de px-eklusionstider

örn ett år eller tre månader, som föreslagits med avseende å ägares och upphittares

rätt till hittegods. Från ett håll har gjorts gällande, att preklusionstiden

för okänd ägare borde räknas från kungörandet och icke från anmälan

till polismyndighet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Av vissa polismyndigheter har framhållits, att i de fall, då godset efter

preklusion av ägarens rätt skulle tillfalla upphittaren, säkerhet icke alltid

funnes för att polismyndighet finge sina kostnader ersatta av upphittaren.

Från ett håll har ifrågasatts, att hittegods på denna grund skulle obligatoriskt

överlämnas till polismyndighet samtidigt med anmälan om fynd; från

andra håll har hemställts om bestämmelse, att polismyndighets kungörelsekostnader

skulle förskjutas av allmänna medel.

Mot den föreslagna regeln, att hittegods, till vilket ägares och upphittares

rätt prekluderats, skulle tillfalla kronan, har från några håll anmärkts, att

då kommunerna helt eller delvis bekostade polisväsendet, kommunerna borde

erhålla det hittegods, varom här vore fråga, eller åtminstone andel däri. I

ett par yttranden har ifrågasatts, att vad som inflöte av dylikt hittegods skulle

användas för polisändamål.

Den i utkastet upptagna bestämmelsen, att i fråga om kvarglömda saker,

som någon tillvaratoge hos sig, skulle gälla detsamma som om hittegods

med undantag av att hittelön ej skulle utgå, Ilar i ett yttrande ansetts ej

böra upptagas i lagen, enär ett sådant stadgande skulle vara för strängt mot

tillvaratagaren samt vålla både polismyndigheter och allmänheten onödigt

arbete.

Vad angår sådant som förlorats inom järnvägs område har järnvägsstyrelsen

i huvudsak framhållit, att ehuru de i järnvägstrafikstadgan i detta

ämne upptagna bestämmelserna vöre givna med avseende å borttappat eller

kvarglömt handresgods som tillvaratagits av järnvägspersonalen, hade bestämmelserna

emellertid brukat tillämpas beträffande alla kvarglömda och

borttappade saker som tillvaratagits av trafikpersonalen inom järnvägs område.

För det fall att någon, som ej vore i järnvägens tjänst, tillvaratoge

kvarglömt eller borttappat föremål inom järnvägs område funnes icke några

särskilda bestämmelser. Därest föremålet finge anses vara i järnvägens besittning,

kunde tillvaratagaren ej behandla det som hittegods. Det kunde

ifrågasättas, huruvida ej av lagen borde framgå, huru tillvaratagare skulle

förfara i dylika fall.

Generalpoststyrelsen har hemställt, att de särskilda regler som nu enligt

kungl, brev den 31 augusti 1914 gällde med avseende å föremål, som tillvaratagits

å postanstalt eller i postverkets brevlådor, fortfarande skulle få vinna

tillämpning och utsträckas att avse gods, som tillvaratagits i postdiligens

eller å annat postverkets fortskaffningsmedel. Det förfarande som skulle

tillämpas enligt nämnda brev och särskilda av generalpoststyrelsen utfärdade

föreskrifter innebure i huvudsak, att anslag om det tillvaratagna uppsattes

å postlokalen. Om ägaren icke anmälde sig inom sex veckor, insändes

godset till generalpoststyrelsens reklamationskontor, där det upptoges i en

årligen upprättad förteckning, om vilkens tillhandahållande kungörelse infördes

i allmänna tidningarna. Efter viss tid försåldes sedan föremål, som

icke kunnat tillställas ägaren, varefter försäljningssumman överlämnades till

en kassa för understöd åt änkor och barn efter personer som varit anställda

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

13

vid postverket; kassan vore dock skyldig att till behörig rättsinnehavare, som

senare upptäcktes, restituera belopp, som kassan mottagit.

Poliskammaren i Göteborg har framhållit, att även beträffande sådant som

tillvaratagits inom järnvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän

trafik borde gälla, att underrättelse därom skulle lämnas till polismyndighet.

Den som förlorat något borde genom förfrågan på allenast ett ställe kunna

erhålla besked huruvida det förlorade blivit tillvarataget.

Vad angår utkastet till ändringar i strafflagen har i ett yttrande anmärkts,

att såsom påföljd av underlåten lysning borde stadgas förlust av rätt till

gods och hittelön.

Såsom framgår av vad förut anförts äro de nuvarande bestämmelserna

om hittegods synnerligen föråldrade och i vissa avseenden tillämpas de icke

längre. Ny lagstiftning synes sålunda påkallad. Beträffande lagstiftningens

omfattning torde till en början böra uppmärksammas huruvida den bör omfatta

fynd av sådana föremål från äldre tid vartill ägare ej finnes. De regler

som böra gälla dylika fynd ha emellertid, såsom i promemorian framhållits,

icke mycket gemensamt med den egentliga hittegodslagstiftningen, vars syfte

är att befrämja återställande till ägaren av förlorade föremål. Härjämte bör

erinras alt särskild utredning pågår om revision av gällande fornminnesvårdslagstiftning

och att i detta sammanhang även reglerna örn fornfynd komma

att bli föremål för översyn. I ett yttrande har beträffande lagstiftningens

omfattning i övrigt gjorts gällande att en ny lag i ämnet borde omfatta även

sjöfynd och kvarglömt gods, som anträffas å fortskaffningsmedel i allmän

trafik, m. m. Tillräcklig anledning att i nu berörda hänseenden utvidga lagstiftningens

ram utöver vad i promemorian föreslagits torde emellertid ej

föreligga. Riksdagen har också förutsatt, att lagstiftningen borde begränsas

till sådana områden, där verkligt behov av nya regler förelåge.

Beträffande de särskilda lagutkast, som fogats vid promemorian, torde utkasten

till lag om hittegods och till ändring av 57 § lagen om ägofred i stort

sett kunna godtagas. Dessa utkast torde i huvudsak tillgodose de synpunkter,

som riksdagen ansett böra beaktas, och ha i det väsentliga vunnit anslutning

i de inkomna yttrandena. Vid överarbetning av utkasten inom

justitiedepartementet Ira emellertid vissa jämkningar vidtagits.

Vad först angår utkastet till lag örn hittegods torde i 1 § av lagen,

på sätt i utkastet föreslagits, böra såsom huvudregel stadgas, att den som

hittar något skall anmäla fyndet hos polismyndighet, men att, örn ägaren

till godset är känd, upphittaren i stället må underrätta honom örn fyndet. I

överensstämmelse med gällande rätt förutsätta dessa stadganden icke någon

skyldighet för den som påträffar ett borttappat föremål att därmed taga

befattning. Endast för den händelse han så gör skall han bli underkastad

de förpliktelser som i lagen åläggas en upphittare. Det synes överflödigt att,

såsom i några yttranden hemställts, närmare utmärka detta.

I ett par yttranden har uttalats, att i lagen borde uttryckligen stadgas be
-

Departe»

inents
chefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 32.

frielse från anmälningsskyldighet i fråga om fynd, som är av obetydligt värde.

Att i lagen angiva en bestämd värdegräns för de fall, då anmälan skall ske,

är emellertid ej lämpligt; och ej heller i övrigt synes i lagen böra stadgas inskränkning

i anmälningsskyldigheten.

Bestämmelsen om skyldighet att göra anmälan om fynd till polismyndighet

torde få anses innebära skyldighet för upphittaren att, när det är honom

bekant, upplysa vem ägaren är och eljest meddela alla för honom kända omständigheter,

som kunna tjäna till ledning för ägarens identifiering och hittegodsets

återställande; särskilda bestämmelser härom synas överflödiga. Det

synes emellertid icke lämpligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra anmälan

till polismyndighet obligatorisk även i sådana fall, då ägaren är känd.

Enligt 1 § i utkastet skulle anmälan till polismyndighet ske utan dröjsmål.

Då emellertid omständigheterna kunna vara sådana att en viss tidsfrist

bör stå upphittaren till buds för att söka anträffa ägaren innan anmälan behöver

ske, synes lämpligt att så ändra bestämmelsen, att anmälan skall ske

''utan oskäligt dröjsmål’.

Såsom i utkastet föreslagits torde anmälan om fynd böra kunna ske hos

vilken polismyndighet som helst och således ej, såsom i ett yttrande hemställts,

endast hos polismyndigheten å fyndorten; att behöva göra anmälan därstädes

skulle då fyndet gjorts exempelvis under resa eller utflykt kunna

vara obilligt gentemot upphittaren. Har anmälan gjorts hos polismyndighet å

annan ort än den där fyndet skedde, lärer, såsom i ett par yttranden framhållits,

nämnda myndighet böra underrätta polismyndighet på fyndorten för vidtagande

av erforderliga lysningsåtgärder; i den mån bestämmelser härom

erfordras, torde de emellertid böra meddelas i administrativ ordning. I detta

sammanhang må anmärkas, att det icke torde vara erforderligt att, såsom

några myndigheter ifrågasatt, i lagen införa bestämmelse om vad där avses

med polismyndighet. Även härvidlag torde gälla, att de närmare föreskrifter

som kunna påkallas böra givas i administrativ väg.

I enlighet med vad i utkastet föreslagits bör polismyndighet, när anmälan

om hittegods skett, kungöra fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till

godset är känd, underrätta honom. Det synes icke ändamålsenligt att, såsom

i vissa yttranden ifrågasatts, i lagen införa närmare föreskrifter örn sättet

för fynds kungörande. Polismyndighet bör nämligen kunna anpassa

kungörelseförfarandet efter omständigheterna. Där fråga är om mera värdefullt

gods torde annonsering i ortstidning utan dröjsmål böra ske. I fråga

om mindre värdefullt gods lärer i regel meddelande om de fynd som gjorts

under viss tidrymd kunna göras genom en gemensam annons. I vissa fall

torde anslag örn fynd på lämplig plats vara tillfyllest. För det fall, att polismyndigheten

sedan kungörande skett vinner kännedom om ägaren, bör naturligtvis

denne direkt underrättas; uttrycklig föreskrift härom i lagen lärer

vara överflödig.

I 2 § av utkastet upptogos föreskrifter, att hittegods skulle väl vårdas,

att godset skulle överlämnas i polismyndighets vård, där myndigheten det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

15

påkallade, samt att upphittaren städse hade rätt att överlämna godset till

polismyndighet. Vidare intogs i paragrafen en bestämmelse att polismyndighet

finge låta försälja hittegods, när skäl därtill vore. I ett par yttranden

har ifrågasatts obligatorisk skyldighet för upphittaren att, då anmälan

om hittegods göres till polismyndighet, också överlämna godset. Tillräckliga

skäl för införande av en sådan skyldighet synas emellertid ej finnas.

I några yttranden har även yrkats, att i lagen borde närmare angivas i vilka

fall försäljning av hittegods finge ske. Med beaktande härav torde i paragrafen

böra angivas, att försäljning må ske, när hittegods ej kan vårdas utan

fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller

eljest särskilda skäl till försäljning finnas. I övrigt synes paragrafen böra

underkastas någon jämkning för att utmärka att polismyndighet skall äga

att utan anlitande av domstol eller överexekutor omhändertaga hittegods

som upphittaren ej frivilligt överlämnar.

I överensstämmelse med 3 § första stycket i utkastet synes i 3 § i lagförslaget

böra stadgas, att ägaren skall vara berättigad taga hittegods åter mot

det han gäldar polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning

av fyndet ävensom skälig hittelön. Någon närmare anvisning om grunderna

för hittelönens bestämmande torde ej lämpligen kunna lämnas i lagen.

I yttrandena ha olika meningar uttalats rörande spörsmålet huru i fall av

tvist om lösesummans storlek denna skall bestämmas. Att såsom i vissa yttranden

ifrågasatts hänskjuta dylika frågor till polismyndighets avgörande synes

ej lämpligt. Sådana frågor äro av den natur att de i allt fall slutligt

böra avgöras av domstol. Polismyndighet, som har godset i sin vård, torde

dock böra erhålla rätt att, om den så finner lämpligt, utlämna det till

ägaren mot den lösen myndigheten finner skälig, även om upphittaren skulle

kräva högre belopp. Stadgande härom torde böra intagas såsom andra

stycke i 3 §.

I utkastets 3 § andra och tredje styckena upptogos bestämmelser örn preklusion

av ägarens rätt till hittegods och vad därmed äger samband. Bestämmelser

i dessa hänseenden torde böra upptagas såsom 4 § i lagförslaget. I

anslutning till nu gällande rättsregel, att ägaren mister sin rätt om han ej

kommer inom natt och år från det lysning skett, föreslås i överensstämmelse

med utkastet, att ägaren skall gå förlustig sin rätt om han ej blir känd inom

ett år från det fyndet anmäldes hos polismyndighet. Utgångspunkten för

tidens beräkning kan icke lämpligen, såsom i ett yttrande ifrågasatts, sättas

till tidpunkten för fyndets kungörande, då viss form härför icke stadgats.

För det fall att ägaren är eller blir känd inom ett år från det anmälan

skett, torde med en mindre avvikelse från motsvarande bestämmelse

i utkastet böra stadgas, att ägaren går förlustig sin rätt till godset,

om han ej kommer inom tre månader från det han av polismyndighet

underrättats örn fyndet. Slutligen torde, såsom i utkastet föreslagits, i lagen

böra med nämnda fall jämställas att ägaren eljest kan anses lia uppgivit sin

rätt. En sådan bestämmelse kan bliva tillämplig, örn upphittaren underlät
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tat ägaren om fyndet men denne underlåter att inom rimlig tid lösa godset,

eller om anmälan skett till polismyndighet men ägaren, sedan han efter erhållen

underrättelse anmält sig hos polismyndigheten, icke inom rimlig tid

löser godset.

Vad härefter angår frågan vem hittegods skall tillfalla, när ägaren gått

förlustig sin rätt, gäller för närvarande att kronan erhåller två tredjedelar

och upphittaren återstoden av godsets värde. I utkastet föreslogs att i dylika

fall upphittaren ensam skulle erhålla godset, dock mot skyldighet att gälda

polismyndighets kostnad i anledning av fyndet. Såsom stöd för den sålunda

intagna ståndpunkten anfördes i promemorian, att den nuvarande lagbestämmelsen

om kronans rätt till andel av godsets värde knappast torde tillämpas

i andra fall än då godset inlämnats till polismyndighet. För närvarande ansåge

sig en upphittare berättigad att, om ägaren ej efter annonsering eller

annan lysning anmälde sig, behålla godset. En lagfäst regel att upphittaren

hade rätt till hittegods, då ägarens rätt prekluderats, syntes också bäst främja

lagstiftningens syfte samt kunde i sin mån uppmuntra dem som påträffade

borttappade föremål att tillvarataga dem och minska frestelsen att förtiga

fynd. För övrigt skulle den realisation, som bleve nödvändig följd av

ett stadgande om kronans andel i värdet, såsom regel bliva oförmånlig. Den

sålunda i utkastet föreslagna lösningen av förevarande spörsmål har i yttrandena

icke föranlett någon erinran. Enligt vad statskontoret upplyst uppgick

kronans andel i hittegods för budgetåret 1935/1936 till allenast 8,500

kronor och torde i allmänhet varit lägre. Statskontoret har för den skull

ur statsfinansiell synpunkt icke haft något att erinra mot förslaget. Jag

vill ock ansluta mig till den i utkastet intagna ståndpunkten.

Enligt utkastet skulle hittegods, som funnes i polismyndighets vård, tillfalla

kronan, om upphittaren underläte att inom tre månader efter anmaning

lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman eller han eljest kunde anses

ha uppgivit sin rätt. Från några håll har anmärkts, att polismyndighet

icke kunde påräkna att alltid erhålla gottgörelse för kungörelsekostnaden,

då godset kvarblivit hos upphittaren. Såsom i promemorian antytts har

emellertid polismyndighet möjlighet att omhändertaga godset i sådana fall

då anledning finnes att antaga att upphittaren ej skall fullgöra eventuell

betalningsskyldighet. Den i utkastet upptagna bestämmelsen om rättighet

för upphittaren att ställa säkerhet för lösensumman i stället för att gälda

den direkt torde kunna utgå. I övrigt torde utkastets bestämmelser i förevarande

avseende allenast böra jämkas så, att polismyndighet, när hittegods

skall redovisas till kronan, må göra avdrag för sina kostnader.

I anledning av anmärkning i ett yttrande torde såsom 5 § böra upptagas

en bestämmelse, enligt vilken upphittare som ej fullgör vad i 1 § är

stadgat förverkar all rätt på grund av fyndet.

Såsom i utkastet, 4 § första stycket, föreslagits, torde böra stadgas, att om

någon tillvaratager hos honom kvarglömd sak, reglerna örn hittegods skola

vinna tillämpning, med undantag av att hittelön ej skall utgå. En sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Sä
-

ll

bestämmelse torde särskilt få tillämpning å de vanliga fallen, att föremål

kvarglömmas i butiker eller offentliga lokaler. Förevarande stadgande torde

böra upptagas som 6 § i lagen.

I 4 § andra stycket av utkastet föreskrevs, att där i särskilda författningar

meddelats föreskrifter angående sådant som förlorats inom järnvägs eller

spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik skulle vad

sålunda stadgats lända till efterrättelse. Såsom generalpoststyrelsen hemställt

torde emellertid även de särskilda bestämmelser, som meddelats med

avseende å föremål vilka tillvaratagits å postanstalt, alltjämt böra gälla. I

enlighet härmed synes som 7 § i lagförslaget böra stadgas, att i den mån i

särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som tillvaratages

å postanstalt eller å fortskaffningsmedel i allmän trafik eller inom

område, som hör till företag för sådan trafik, vad sålunda stadgats skall

lända till efterrättelse.

Av den redogörelse som lämnats för gällande rätt framgår, att olika bestämmelser

för närvarande äro tillämpliga i fråga om omhändertagande av

så kallat driftefä å ena samt intagande av annans hemdjur enligt lagen örn

ägofred å ajjdra sidan. Såsom i 5 § första stycket av utkastet föreslagits

böra lämpligen samma regler gälla. Sålunda torde såsom 8 § i lagen om

hittegods böra införas stadgande, att om någon hittar hemdjur, bestämmelserna

om intaget hemdjur i lagen om ägofred —- efter den ändring däri som

i det följande skall angivas — i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse,

ändå att fall som där avses ej är för handen.

Såsom 9 § i lagen örn hittegods torde — såsom motsvarighet till 5 § andra

stycket i utkastet — böra upptagas en erinran att särskilda bestämmelser

gälla beträffande sjöfynd samt nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt,

vartill ägare ej finnes.

Slutligen torde såsom 10 § böra intagas en bestämmelse att Konungen

äger meddela erforderliga föreskrifter rörande lagens tillämpning.

Beträffande härefter utkastet till ändring av 57 § lagen örn ägofred

må erinras, att enligt detta lagrums nuvarande lydelse skall, i det

fall att ägaren till intaget hemdjur ej blir känd inom fjorton dagar efter

det intagningen enligt 52 § samma lag kungjorts i kyrkan och i en å orten

spridd tidning, intagaren låta lysa på sätt om hittat kreatur finnes stadgat

och skola reglerna om driftefä även i övrigt vinna tillämpning; dock

att, örn intagaren hellre vill låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen

uttaga honom tillkommande lösen, han är därtill berättigad. I

utkastet till ändring av förevarande lagrum upptogs i ett första stycke stadgande,

att intagaren, om ägaren ej bleve känd inom angivna tid, hade att

utan dröjsmål göra anmälan om intagningen hos polismyndigheten i orten.

Såsom andra stycke föreslogs bestämmelse, att om intagaren, sedan anmälan

skett, ville sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga honom

tillkommande lösen, skulle han vara därtill berättigad. Hade ett år

förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och vore ägaren

alltjämt okänd, skulle, enligt tredje stycket i paragrafen, djuret eller,

Bihang lill riksdagens protokoll 19,18. 1 sand. Nr 32. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

där det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren. Vad sålunda

i utkastet föreslagits synes vara en lämplig lösning av frågan; någon

erinran däremot har ej heller framkommit i yttrandena. Den i utkastet upptagna

lagtexten torde kunna godtagas med en obetydlig redaktionell jämkning.

Vid promemorian hade utom de nu behandlade lagutkasten även fogats

utkast till lag om ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen.

I första stycket av 19 § stadgas för närvarande straff för den som ej låter

så lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat; straffet är böter högst dubbla

värdet av det hittade. Enligt andra stycket av samma paragraf skall

den som förtiger fynd eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berättigad

sig anmäler eller eljest tillkännagiver, straffas med böter eller fängelse.

Enligt utkastet skulle i förevarande paragraf stadgas straff av böter eller

fängelse för den som ej läte så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods,

kvarglömd sak eller intaget hemdjur som i lag vore stadgat. Någon motsvarighet

till den gällande bestämmelsen om straff för förtigande av fynd eller

hittegods upptogs ej i utkastet.

De bestämmelser som finnas intagna i 22 kap. 19 § strafflagen stå i visst

samband med bestämmelserna örn bedrägeri och förskingring i 1, 11 och 13

§§ samma kapitel. Då utredning för närvarande pågår om en allmän revision

av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, synes icke lämpligt att i nu

förevarande sammanhang vidtaga någon ändring av 19 § i nämnda kapitel.

Denna paragraf är så allmänt avfattad, att den torde kunna tillämpas även

i fråga om underlåtenhet att iakttaga de nya bestämmelserna om hittegods

m. m., som jag förut föreslagit.

Beträffande 22 kap. 21 § strafflagen föreslogs i utkastet sådan ändring därav,

att brott mot 19 § samma kapitel, som för närvarande endast kan åtalas

av målsäganden, skulle komma att falla under allmänt åtal. Även med denna

ändring torde böra anstå i. avbidan på den allmänna revisionen av lagstiftningen

rörande förmögenhetsbrott.

Något förslag örn ändring i strafflagen torde sålunda icke nu böra framläggas.

Den nya lagstiftningen torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 januari

1939. Med ikraftträdandet av den nya lagen om hittegods böra 16 § 2 och 4

punkterna strafflagens promulgationsförordning upphöra att gälla.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägo fred.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, Ilar här

uteslutits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32. 19

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Bilaga A.

Utkast till lag om hittegods.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Var som något hittar skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndighet.

Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta honom

om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan om hittegods inkommit, kungöra

fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta

honom.

2 §.

Hittegods skall väl vårdas. Där polismyndighet det påkallar, skall godset

överlämnas i dess vård. Vill upphittaren i annat fall överlämna godset till

polismyndighet, havé rätt därtill.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när skäl därtill äro.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyndighets

och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom

skälig hittelön.

Varder ägaren ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes hos polismyndighet,

eller underlåter ägaren att lösa godset eller ställa säkerhet för

lösensumman inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats

om fyndet, eller kan han eljest anses hava uppgivit sin rätt, vare godset

upphittarens.

Vill upphittaren tillgodonjuta sin rätt till godset, gälde han polismyndighets

kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndighets vård, och

underlåter upphittaren att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman

inom tre månader efter anmaning, eller kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, tillfälle godset Kronan.

4 §■

Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan stadgas om

hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön ej utgå.

Hava i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som

förlorats inom järnvägs eller spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel

i allmän trafik, skall vad sålunda stadgats lända till efterrättelse.

5 §.

Hittar någon hemdjur, skall vad i 52—57 §§ lagen örn ägofred stadgas i

tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avses ej är

för handen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Angående nedgrävd skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej

finnes, samt om sjöfynd är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 , vid vilken tid 16 § 2 och 4

punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101) om nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall skola upphöra att

gälla.

Utkast till lag om ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 2 juni 1933 örn ägofred skall erhålla

följande ändrade lydelse:

57 §.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det

kungörelse enligt 52 § ägt rum, gore intagaren utan dröjsmål anmälan om

intagningen hos polismyndigheten i orten.

Vill intagaren, sedan anmälan skett, sälja djuret å offentlig auktion och

ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen, vare därtill berättigad.

Har ett år förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och

är ägaren alltjämt okänd, skall djuret eller, där det blivit sålt, köpeskillingen

i dess helhet tillfalla upphittaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

Utkast till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

19 §.

Låter man ej så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods, kvarglömd

sak eller intaget hemdjur som i lag stadgat är; straffes med böter eller fängelse.

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 mom, 12 § 1 morn., 13 § 1 mom. och 20 §

omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande. Brott, som i 12 §

2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn

brukande av fortskaffningsmedcl. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts proposition nr 32.

åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring

av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti

han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § —--delvis erlagd.

Brott, som i 10 § —--öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.---av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

23

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den A januari

1938.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 9 december 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 3 december 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Bertil Hagström.

Justitierådet Sandström yttrade:

Enligt 2 § i förslaget till lag om hittegods skall hittegods överlämnas till

polismyndighet, då upphittaren önskar det eller polismyndigheten eljest finner

det påkallat. Därmed vinnes väl fördelen att icke mer än nödvändigt besvära

upphittaren. Med hänsyn till de förmåner upphittaren erhåller kan

denna synpunkt dock icke vara avgörande. En bättre ordning synes det

innebära att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som förordats i åtskilliga

yttranden, stadga allmän skyldighet att i de fall då anmälan skall

ske, överlämna det upphittade, såvida polismyndigheten ej medger att det

förvaras av upphittaren. överlämnande torde sålunda i ett mycket stort antal

fall erfordras redan för att polismyndigheten skall kunna bestämma det

lämpligaste sättet för kungörandet och eljest vederbörligen fullgöra sina åligganden

i fråga örn kungörandet. Därest det upphittade föremålet överlämnas

till polismyndigheten, synas vidare större garantier vinnas för att ägaren

återfår föremålet och mycken onödig omgång kunna undvikas. Uttagandet

av kostnaderna för kungörandet skulle ävenledes underlättas. Slutligen

_och detta torde ej vara det minst vikjiga — skulle genom ett sådant

stadgande i det allmänna medvetandet bättre understrykas att det är fråga

örn annans egendom och alt upphittaren endast har en villkorlig rätt till det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

upphittade. Jag hemställer därför att nämnda paragraf omarbetas i antydd

riktning, därvid särskild föreskrift torde erfordras för att utmärka att polismyndighet

skall äga att utan anlitande av domstol eller överexekutor omhändertaga

hittegods som upphittaren ej frivilligt överlämnar.

För vinnande av det med förevarande lagstiftning avsedda ändamålet är

av vikt att i största möjliga utsträckning hittegods underkastas likartade bestämmelser

och framförallt att på varje ort befattningen med hittegods koncentreras

hos en myndighet. Att bibehålla de särskilda regler, som gälla beträffande

sådant som tillvaratages å vissa fortskaffningsmedel och inom område

som hör till trafikföretag, kan emellertid vara befogat, då i regel de

omständigheter under vilka föremål där förloras göra det naturligt att uppdraga

befattningen med det tillvaratagna åt trafikföretaget. I fråga örn föremål

som tillvaratagas å postanstalt torde däremot skäl saknas för särbestämmelser.

Sådana lära endast åstadkomma oreda och försvåra för ägaren att

återfå det förlorade. Jag hemställer därför att det i 7 § gjorda förbehållet

icke måtte avse sådant som tillvaratages å postkontor.

I övrigt lämnar jag de remitterade förslagen utan erinran.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den A januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över de den 3 december 1937 till lagrådet remitterade

förslagen till 1) lag om hittegods samt 2) lag angående ändrad

lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred.

Föredraganden anför:

»En av lagrådets ledamöter har hemställt, att 2 § i förslaget till lag om

hittegods omarbetades i sådan riktning, att allmän skyldighet föreskreves

att vid anmälan om hittegods till polismyndighet överlämna det upphittade,

såvida ej polismyndigheten medgåve att det förvarades av upphittaren. Samme

ledamot har vidare hemställt, att det i 7 § nämnda lagförslag gjorda

förbehållet örn möjlighet att i vissa fall meddela särskilda föreskrifter om

tillvarataget gods icke måtte, såsom föreslagits, avse även sådant som tillvaratagits

å postanstalt. För min del finner jag emellertid icke tillräckliga

skäl föreligga att frångå den vid förslagets framläggande intagna ståndpunkten

i berörda frågor, vilken ståndpunkt också vunnit anslutning från lagrådets

övriga ledamöter.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, mot vilka i övrigt

icke framställts någon erinran inom lagrådet, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 32.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:50 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn doms avkunnande vid rådhusrätt. s. 1 i texten
  2. 1LU 1938:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om hittegods, m. m. s. 1 i texten