Sök i Ratio Lex

Med förslag till gruvlag m. m

1938-01-04 · 237 sidor, varav 218 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 218 av 237 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:40, Med förslag till gruvlag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till gruvlag

m. m.; given Stockholms slott den 4 januari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) gruvlag;

2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916

(nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami.

Nr 10.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar

som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen

eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,

kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,

molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och

myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,

andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet samt örn vissa

inskränkningar i rätten att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka gruvdrift är särskilt stadgat.

2 §•

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till

fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stadgas

göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökanden

(inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat

område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral

som är av det i 1 § angivna slag och lämpar sig för teknisk bearbetning

samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till

föremål för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren,

få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta

och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 §.

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den

dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin matsedel, och njute

de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna;

dock skall, därest någon av inmutama kan visa att han, innan ansökningarna

inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det

område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område

som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet

räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas

av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken

bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det

kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta:
1)

område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,

där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen

bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal

som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen

lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas

från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva

anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet

räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning

lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som

nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt

område vartill gruvrätten äger bestånd;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majda proposition nr h0.

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen

eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd

då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund

av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen

och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmutning

ej föreligger om koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6§.

1 moni. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med

posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att någon

osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters avstånd

från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt

icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterligen

finnes fyndighet vilken tidigare varit föremal för rätt pa grund av inmutning

samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya

inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt

vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med

ansökningen avsedda området som även detta område berörande ägogränser

och närliggande områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke ma beviljas

;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen

för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med

ansökningen avsedda området, handling utvisande att sadant medgivande lämnats;

.

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, handlingar

utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden

icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor för varje inmutning samt förskott till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

5

stämpel och lösen för matsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns

kungörande på sätt i 10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras rörande

omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har

sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren

ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen

vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes

skäligt, meddela nytt föreläggande. Beslutet, däri äventyr som nu sagts skall

intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden eller

tillsändas honom i rekommenderat brev.

8 §.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till bergmästaren,

skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande

till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsedda

området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att insända

handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen örn inmutningsrätt

vila.

9 §•

1 moni. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet

kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slutligt

avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansökningen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) om, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket

inmuta mineralfyndighet eller om, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras,

sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i 1 §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt

ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall

bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 § stadgas

skall utgöra inmutat område samt utfärda mutsedel i enlighet med de

närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10 §.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev översända mutsedeln

till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda ordning

sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området el
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ler, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i densamma.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns

utfärdande sända meddelande om mutsedeln och dess innehåll till allmänna tidningarna

och tidning i orten för meddelandets införande däri.

11 §•

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansökningen

örn inmutnings rätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist

å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås

eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmålsförrättningen

anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyndigheten

ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid

domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3)

eller i 9 § 2 morn. 1), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra

talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall

inmutaren härom, i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad

eller annorledes bevisligen, underrätta såväl ägaren av den mark varå han ämnar

bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock

må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och

låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området

börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden

enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning

berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten

är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras

för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet

av det slag varom i 1 § är sagt samt för att vinna närmare kännedom örn

fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras

så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare

och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

7

fordras för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller

anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §.

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke

använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning

av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid

utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området befintligt

varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stadgas,

äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas

allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamålsenliga

bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersökningsarbetet

å fyndigheten behöves.

15 §.

I syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt som enligt 13 § första

stycket och 14 § tillkommer honom, äge bergmästaren meddela särskilda föreskrifter.

Sådana skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess

på förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom

enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av bergmästaren

jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §

andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området uppfört

annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på överexekutor

att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fallet

örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och

i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad. Där inmutningen

skett å kronojord, må ansökan varom nyss är sagt göras av allmän

åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen

det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser,

som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete enligt

13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift

som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta

skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare han, intill dess

denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för

markens begagnande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 morn. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan ersättning

som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att

densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen

örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill

skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan

så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,

draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 mom. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskjutits

till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna

sämjas om ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i

38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som .enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål

skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej

enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutningsrättens

bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits,

äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren

gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång

tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda

naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed

jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade

tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,

må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan,

medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna

påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren

vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han

vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda

undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av

två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid dennas

utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess

ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av undersökningstiden,

men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet

därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slutligen

prövats.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -riO.

9

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20 §.

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren

tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade undersökningstiden

eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma paragraf

kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning örn förlängning

av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare än trettio dagar

före undersökningstidens utgång, ansökning om utmål kunna göras sist inom

trettio dagar efter det beslutet om avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning

örn utmål, havé han förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökanden

önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende dära hava nyttjanderätt, aterköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft .eller till avkomst eller annan förman eller rätt till servitut;
5)

huruvida omedelbart intill det sökta utmalet finnes område vara enligt

31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs

i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) där sökanden icke själv sökt inmutningen och icke förut hos bergmästaren

visat behörighet ''att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet, handlingar

utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning,

vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av

vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1: 4000 samt

såvitt angår mark som endast är avsedd för våg, transportbana eller ledning

må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägenhet,

tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktcns

läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för inmutaren

kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndighetens

storlek, läge och sträckning;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena

samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huruvida

de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmals anvisande föreligga;
4)

bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra berörande

eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samtliga

dessa göras en gemensam ansökning örn utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri

inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta desamma.

22 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare

upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å

kostnaderna för utmålsförrättningen, åge han förelägga sökanden att inom

viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller fordrat förskott,

vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri äventyr som

nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden

eller tillsändas honom i rekommenderat brev.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan slutligen

avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så fort ske kan och

tjänlig årstid är för handen.

2 mom. Bergmästaren föranstalta därom att kungörelse örn förrättningen

med uppgift a tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll

varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidningarna

och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekommenderat brev med

mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare,

vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma

kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgänglig

för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den

fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är gemensam

för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de

flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var avskrift

som nu sagts finnes tillgänglig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ht).

11

Är mark som beröres av utmålsläggningen samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som

är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,

utan skall det för jordägaren avsedda exemplaret av kungörelsen

samt, där avskrift av ansökningshandlingarna skall tillställas jordens

ägare, jämväl nämnda avskrift översändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att handlingarna tillställas någon som

äger behörighet härtill eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en av

delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I fall varom sist nämnts skall

uppgift örn vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen

örn förrättningen; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller

å annan lämplig plats inom kommunen.

24 §.

Ägare av jordområde som avses med ansökningen vare pliktig att, då inmutaren

för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock bergmästaren

därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som med

avseende å området har nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft

eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut. Underlåter jordägaren

detta och lider sådan rättsägare skada i följd därav att han icke blivit

kallad till förrättningen, vare jordägaren pliktig att, där han ägt eller bort

äga kännedom örn att rättsägaren berördes av förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs

översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans

gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till förrättningen,

skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum

sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutningspunkten

är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att ofördröjligen

förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant bevakande

tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vilka

av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning,

så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befall
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majds proposition nr Jfi.

ningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, antomine på bergmästaren

ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i

lag äro stadgade i fråga örn domare.

De vid förrättningen tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt

grunder som fastställas av Konungen.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skola antecknas de personer sorn blivit kallade till förrättningeu

samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare framställda

yrkanden och anförda skäl samt grunderna för besluten.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme

dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven

för ansökning om utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, såvida

kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och

inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen uppskjutas

till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, örn tillstädeskommen

sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,

därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot bergmästaren

eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele bergmästaren

och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv. Yppas därvid

skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å

dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å

förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans

ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på bergmästaren

att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med

beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvudsaken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna

för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt

denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gruvdriftens behov erhålla ett utmål örn högst sexton hektar, i horisontalplanet

räknat.

Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas, begränsas av räta

linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla

bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett

på inmutade området beläget ställe varå pavisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan

intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla

i fråga örn utläggande av utmål.

iVid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels

att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot ^utmålsläggningen,

ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet

skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda

inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må

tagas i anspråk.

32 §.

Utmålet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen

eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas förrättningsprotokollet,

som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över utmålet

med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jordägare,

skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmarkas och

i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han

vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas

och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark

dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels

ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning,

som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens

tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd

Är fråga örn anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,

gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall

utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas

lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall

bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga försvarsavgift,

som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan

jord, skall av honom lösas. Upplates för ändamål som avses i 34 § mark

utom utmålet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller

lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat

fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada

eller intrång, av ägaren at annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

till afkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller

av aterköpsrätt, och går till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt

förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än

ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,

särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång

a fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas

var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse

och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av markens

värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas

det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild

värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar,

varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verkställd.

Vid uppskattning av aterköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr hO.

15

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall

anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna örn lösen eller annan ersättning, skall sådan vid förrättningen

bestämmas av bergmästaren och gode männen. Yppas därvid skiljaktiga

meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle

den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej

Aud förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna

föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrättningen

och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande

frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt

meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn

vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder

meddelade beslut.

41 §.

1 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättningen

i fråga som avser

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning

som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

äger han däröver hos kommerskollegium anföra besvär, vilka vid äventyr

av talans förlust skola vara dit inkomna sist å nittionde dagen från förrättningens

avslutande. Besvären skola vara åtföljda av utdrag av protokollet i

vad angår den åtgärd eller det beslut som överklagas.

Har klaganden underlåtit att ingiva utdrag av protokollet, förelägge kommerskollegium

klaganden viss tid att inkomma därmed vid äventyr att, där

detsamma ej är i kollegium tillgängligt då målet företages till avgörande, klaganden

skall hava förlorat sin talan.

2 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen

i annan fråga än i 1 mom. nämnts, instämme sin talan därom, vid äventyr av

dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Har vid förrättningen

utmålet blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger

bestånd, vare dock innehavaren av sistnämnda utmål för bevarande av sin

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

rätt icke pliktig att inom tid som nyss nämnts instämma klander mot förrättningen.

Allmän åklagare vare berättigad att föra talan mot utmålsförrättning i fall

motsvarande vad i 11 § 2 moni. stadgats i fråga örn beviljande av inmutningsrätt.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

.Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex

procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio

dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den

ersättningsberättigade. Är den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller

andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt

eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl

nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,

som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma

mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos

Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat

fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen

fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning nedsättes hos Konungens befallningshavande, skall gruvinnehavaren

tillika ingiva gravationsbevis rörande den fastighet varom fråga är

ävensom utdrag av protokollet över utmålsförrättningen i vad det avser hans

ersättningsskyldighet, vid äventyr att det felande varder på gruvinnehavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser ersättningen

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare gruvinnehavaren

dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras i ty fall

för ersättningens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må densamma

anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos

Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade

hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande;

ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord

framställning förordna örn gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen

erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan

försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta medel jämte därå upplupen

ränta till den som är berättigad till desamma. Är ej sådant fall för handen

som avses i andra stycket, må utbetalningen ske utan hinder av mot förrättningen

förd talan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

17

Häftar marken för fordran varom förmäles i 42 § första stycket, åge stadgandena

örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning, såvida ej nedan annorlunda stadgas.

Är marken förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,

i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning

såsom örn marken icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen

för rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av

fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan

rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av fordran

okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna

i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen

eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan

för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon som

äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna

att vara för deni alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts,

skall kungörelse örn sammanträdet utfärdas med uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller

å annan lämplig plats inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare och utgöra

omständigheterna grund för antagande, att genom utmålsläggningen säkerheten

icke avsevärt minskas för innehavarna av fordringar, för vilka marken

på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de nedsatta

medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken sålunda

häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde

dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens

befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande

rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller

någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de nedsatta

medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra

ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må

dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler

sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet.

Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta

stycke sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinnehavaren.

44 §.

Utfaller vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings

huvudstol, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos

inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller

ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för

arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för

ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan

därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tilllämpliga

delar vad örn utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering

eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt

vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt

fråga örn utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som

i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam

gruvdrift till ett enda sammanlagda, åge kommerskollegium att därom

förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda

utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål uppdelas

i två eller flera särskilda utmål, åge kommerskollegium meddela tillstånd

till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga

örn verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom

förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna

på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på

annans utmål.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Sker inmutning av annan än kronan, vare kronan berättigad att i gruvföretaget

njuta andel med hälften (kronoandel).

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan matsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna

tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres

skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regel
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J,q.

19

bunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader

från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande

av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från utgången

av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren

att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren

eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten övergått.

48 §.

Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, där

inmutaren erhållit utmål, från och med året efter det, då sådan anmälan skett,

njute kronan del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande

andel i alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med

iakttagande av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1 mom. Vid sitt inträde i företaget vare kronan pliktig att i förhållande

till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom

eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen:

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och

förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde

egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kostnader

för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten

som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning

och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist örn vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,

örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densamma,

skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

50 §.

Har anmälan örn kronoandelens begagnande ej skett inom den i 47 § stadgade

tiden, havé inmutaren ensam rätt till gruvföretaget.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet.

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten

(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga

inmutningsbara mineral.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit

enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla inmutaren.

Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften

av mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen

därom framställt begäran.

52 §.

Gruvinneliavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska

ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande

i fråga örn de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen

brutits må gruvinneliavaren använda vad vid gruvarbetet behöves.

Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det

icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader,

avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist örn beloppet av den gottgörelse varom nu är sagt, skall vad i

18 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina

kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för

skiljemännens sammanträde, och varde tiden för avhämtandet räknad från det

gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

53 §.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från

äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt

vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren

må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för

annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för

produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det

blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla

det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från

och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en

årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h0.

21

av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälften

den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden. Är

gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande

andelen i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens

eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och

postadress.

56 §.

Försummar gruvinnehavarén att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,

skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala

dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev

till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare

översända påminnelse örn avgiftens erläggande med angivande

av det belopp som skall inbetalas samt äventyret örn det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat

brev sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren, dels ock

till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels

till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten

till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första

stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral

må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens

räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinnehavaren

förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över

den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom

tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr J+0.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Om två eller flera deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende därå gälla

vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§ dock endast i

den man ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Det åligger delägarna att för gruvans förvaltning årligen utse en gruvföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga vad i 10 kap. i denna

lag bestämmes. Gruvföreståndare kan endast den vara, som är svensk undersåte

och bosatt i riket.

.Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan

anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare

ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

60 §.

Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra tillskott, som äro av nöden

för erläggande av försvarsavgift, så ock för iakttagande av föreskrifter

som enligt bestämmelser i 10 kap. meddelas av kommerskollegium eller bergsstatstjänsteman.

61 §.

Minst en gång örn året skall med delägarna hållas stämma, varvid val av

gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra

gemensamma angelägenheter skola företagas.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren å tid som av delägarna kan

hava bestämts eller då han eljest finner sådant erforderligt, så ock då delägare,

som tillsammans äga minst en fjärdedel i gruvan, därom hos honom

skriftligen framställa begäran. Finnes ej gruvföreståndare, äger envar delägare

utlysa stämma.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas

genom rekommenderade brev, vilka skola avsändas så tidigt att kallelsen kan

beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stämman. Saknas

kännedom örn namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen tillika

inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna och tidning

i orten.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den

lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lottning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

23

I andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den mening

som erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla

såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas gemensamma räkning

upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra

minst, hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som påkallat denna

vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den

mindre brytningen erfordras.

Av den för varje år brutna malmen skall den del som motsvarar skillnaden

mellan den större och den mindre brytningen tillgodoräknas allenast delägare

vilka utgivit tillskott som i första stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare

skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda

merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av

den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sägs tvist mellan delägarna rörande

avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad i

18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren

infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för

gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för

beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad om

betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av sådan

erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin lott i

gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersättning

för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han från tillskottets

betalande fri.

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas

skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor som betingas.

Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen vare utan verkan.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på

sätt i 66 § stadgas.

66 §.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne

pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande av

namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning

vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske senast inom nittio dagar efter det rätten övergått å ny

innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare skall tiden för anmälan

räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras,

från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit

ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testamentstagare

skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet

blivit ståndande.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en

bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

Är fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått

icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet

och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara

utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda anmälan

göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis

härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid varom

nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nyttjanderätt

till gruva eller andel däri blivit upplåten åt annan eller övergått å ny

innehavare.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften utöva

sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna och att icke genom

sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga

anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna

för person- och godsbefordran äro betryggande och underhållas i sådant

skick, att olyckshändelse icke må inträffa genom bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn

däröver är därjämte stadgat i lagen om arbetarskydd.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet

av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig

mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger

rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas

på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, söke därtill bergmästarens tillstånd,

vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften

för längre tid än två månader eller vid dess återupptagande skall anmälan

därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Det åligger denne att

örn inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar

kronans gruvegendom.

71 §•

Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna

eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans bestånd

eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till

förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 69 §, äger

bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, örn det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,

att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom

bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit

gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom

uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och

skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på

förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

72 §.

Igenlägger någon i gruva utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller

ort, som leder till gruvans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gruvinnehavaren försummar att göra anmälan varom i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

70 § sägs eller icke ställer ,sig till efterrättelse föreskrift som meddelats enligt

71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund

bearbetar mineralfyndighet av det slag varom i 1 § är sagt straffes med dagsböter.

74 §.

över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exemplar

upprättas fullständig och noggrann gruvkarta i skala 1:800; och böra

alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets

utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan, ett exemplar insändas

till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas

av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats

behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av

kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola

gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla erforderligt

material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av

bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och komplettering

är föreskrivet, åge bergmästaren förelägga honom att inom viss tid,

vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta eller

ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens

försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten

blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Före den 1 mars varje år skall gruvinnehavaren till bergmästaren insända

uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redogörelser

som kommerskollegium kan föreskriva.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugufem

kronor; och åge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens

fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

78 §.

Bergmästaren skall föra gruvregister dels över inmutade områden och dels

över utmål, och skall i detta register göras anteckning, förutom örn anmälan

varom förmäles i 66 §, örn alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade

området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av

betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör

ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet sa snart ske kan tillsändas

bergmästaren.

Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av

Konungen.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute abon de

rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomjna jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästa-''

rens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde

dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän

underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles ma ej, där densamma endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. I övrigt må brott mot

stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt

lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom

vissa län. .

Har före denna lags ikraftträdande inmutning sökts eller utmål utlagts,

skola beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i

äldre författning fortfarande gälla, i den mån icke genom här nedan meddelade

bestämmelser annorlunda föreskrives.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla

vad i 45 § denna lag är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och örn

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Marits proposition nr 40.

vilostand skola icke tillämpas, utan skola i .stället gälla bestämmelserna i 7

kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål;
att,

därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera

intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan

fullgjord för längre tid än ett ar, gruvinnehavaren skall med avseende å den

del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad

från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyldigheten

blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostånd eller

förlängt vilostand för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruvinnehavaren

skall vara befriad att för sådan tid erlägga försvarsavgift;

samt att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål

med försvarsavgiftens erläggande ej skall äga tillämpning under det år

som följer efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i

<"0 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över

bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj

1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom

vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9

och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är

föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8

kap. denna lag.

5. Har inmutning skett enligt 2 § lagen den 31 maj 1918 innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län äger

sedan förevarande lag trätt i kraft såväl inmutaren som kronan och annan

ersättningsberättigad påkalla förrättning för fastställande av lösen för den

mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har

att erlägga. Med avseende å rätten till lösen och ersättning samt lösen- och

ersättningsbelopps fastställande och betalande skola bestämmelserna i förevarande

lag tillämpas. I fråga örn förrättningens verkställande skall i tilllämpliga

delar gälla vad i förevarande lag stadgas örn utmålsförrättning.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller

6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmel-''

ser angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan tillkommande

jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från utgången

av tjugonde året efter utmålsläggningen eller efter mutsedelns utfärdande

vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna

jordägareandelen, vilka då må vara gällande, skall kronan äga begagna kronoandel

enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres

senast den 31 december 1941 eller, om vid förevarande lags ikraftträdande omförmälda

skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så

skett.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

29

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

Har någon enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller

gruvlägenhet, skall han inom ett år efter det den exekutiva auktionen vunnit

laga kraft eller inom den längre tid därefter, som Konungen för särskilt fall

må efter ansökan bestämma, avyttra egendomen. Underlåtes detta, skall, örn

ej inom nämnda tid de förhållanden, på grund av vilka inroparen ej ägt att

utan Konungens tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auktion,

upphört eller inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen,

undersöknings- eller gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager,

vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Där bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å försvar

av gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna vara förverkad å

först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

11 §.

Företager någon å inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, för vars

förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd enligt vad ovan sägs prfordras,

utan sådant tillstånd undersöknings- eller gruvarbete, vare arbetet

utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Innehar någon utan vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva,

varå bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning, vare gruvrätten förverkad

å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 inom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följande

ändrade lydelse:

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen

avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer

jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å buvudstolen av

inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt

föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom

ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av

intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen

till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen

visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i

inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda — — — intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

‘ Senaste Adelee se SFS 1919: 130.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

31

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 morn. lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteckning

i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen

avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer

jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning

i tomträtten, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna

i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ändå

att försäljning av tomträtten ej skett, betalning a huvudstolen av intecknad

fordran, varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp

utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller

hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Schlyter, fråga örn ny gruvlagstiftning samt anför:

»Jämlikt Kungl. Haj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 tillkallade chefen

för justitiedepartementet den 20 i samma månad borgmästaren Jakob Pettersson,

bergmästaren C. I. Asplund, numera presidenten Gunnar Bendz, numera

landshövdingen Bernhard Eriksson, domänintendenten Bernhard Nilsson,

direktören Gustaf Wallin samt godsägaren Petrus Ödström att såsom sakkunniga

biträda inom justitiedepartementet med utarbetande av förslag till ny

gruvlagstiftning. Den 26 november 1920 uppdrog chefen för justitiedepartementet,

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, åt professorn Arvid

Johansson att jämte förenämnda personer såsom sakkunnig biträda inom

justitiedepartementet med utarbetande av omförmälda förslag.

De sakkunniga avlämnade den 21 juni 1923 betänkande1 med förslag till

gruvlag. Betänkandet åtföljdes av en historisk redogörelse över gruvlagstiftningsfrågans

tidigare behandling, vissa översikter över utländsk gruvlagstiftning

ävensom en promemoria angående gruvegendomens rättsliga natur i några

främmande rättssystem och gruvegendom såsom underlag för kredit. Reservationer

mot väsentliga delar av de sakkunnigas förslag anfördes av herrar

Asplund och Eriksson. Därjämte avgåvos särskilda yttranden av herrar

Pettersson, Bendz och Johansson i fråga om vissa punkter i förslaget.

Över betänkandet avgåvos under år 1924 utlåtanden av kommerskollegium,

efter bergmästarnas börande, socialstyrelsen, järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,

svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, svenska vattenkraftföreningen,

föreningen bergshandteringens vänner samt värmländska

bergsmannaf öreningen.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter den 13 mars 1925 åt socialiseringsnämnden

— vilken tidigare erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående lämpligheten

av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under

1 Statens off. utredn. 1924: 16.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

33

samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som vöre för

landets ekonomi och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest prövades

böra omhänderhavas av samhälleliga organ — att inkomma med yttrande

angående de allmänna principerna för en ny gruvlagstiftning och det förslag

till dylik lagstiftning, som utarbetats och framlagts av nämnda sakkunniga.

Vid avgivande av sitt yttrande skulle nämnden vara oförhindrad att

uttala sig örn de övriga spörsmål, vilka komme under övervägande i samband

med frågan örn en ny gruvlagstiftning. Dock skulle en utredning angående

åtgärder, som kunde vara erforderliga för utnyttjande av statens rätt

såsom innehavare av vissa gruvföretag, icke få fördröja avgivandet av yttrande

i fråga örn en ny gruvlagstiftning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade socialiseringsnämnden i augusti

1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning.1

Vid yttrandet fanns fogad en av ledamöterna Falkman och Lindblad avgiven

gemensam reservation beträffande vissa delar av nämndens yttrande.

Över socialiseringsnämndens yttrande anmodades kommerskollegium att efter

samtliga bergmästares hörande avgiva utlåtande, varjämte järnkontoret, ingeniörsvetenskapsakademien,

svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund

lämnades tillfälle att yttra sig. Samtliga nu nämnda myndigheter

och sammanslutningar inkommo med utlåtanden.

Frågan örn en ny gruvlagstiftning har härefter varit föremål för fortsatt

beredning inom justitiedepartementet. Därvid har med ledning av förenämnda

sakkunnigas lagförslag, socialiseringsnämndens yttrande samt övriga i ärendet

avgivna utlåtanden utarbetats ett nytt förslag till gruvlag.

Då jag nu anhåller att få anmäla detta förslag för Kungl. Maj :t torde jag

i anslutning till detsamma få lämna följande redogörelse.

Inledning.

Bergsbruket har i vårt land sedan gammalt varit av utomordentlig betydelse

för samhällsekonomien. Den avkastning våra mineraltillgångar lämnat under

tidernas lopp har i och för sig varit betydande. Den utgör emellertid icke den

enda och kanske icke ens den viktigaste mätaren på bergsbrukets samhälleliga

värde. Bergsbruket kan med fog betecknas såsom en vägröjare för det ekonomiska

framåtskridandet. Det har föranlett kolonisation av stora områden

och har på många sätt bidragit till jordbrukets förkovran. Det har åt skogarna

givit ett ökat värde och från början framtvingat en mera rationell skogshushållning.

Det har lagt grunden till viktiga industrier och har, direkt eller

indirekt, skapat arbetstillfällen för en avsevärd del av landets befolkning.

Den viktiga roll som tillkom mineralfyndigheterna i avseende å landets ekonomiska

utveckling uppmärksammades tidigt av statsmakterna. Här må erinras

därom, att det såvitt man vet väsentligen var på statens initiativ som de

äldsta bergverken tillkommo och att det var i hägnet av statens särskilda omsorger

som bergsbruket sedermera gick sin uppblomstring till mötes. Statens

betydelsefulla insatser inom gruvnäringen i äldre tid stodo i visst samband

1 Statens off. utredn. 1927:14.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

därmed att staten förmådde hävda en rätt att förfoga över malmstrecken i landet.

Denna s. k. regalrätt har varit av grundläggande betydelse för rättsutvecklingen

på förevarande område.

Regalrätten tillgodosåg i första hand det fiskaliska intresset att öka statens

inkomster. Men även ur näringspolitisk synpunkt torde regalrätten ha tett

sig väl motiverad. På en tid då nödiga resurser för upptagande av gruvdrift

knappast kunde påräknas hos de enskilda skulle mineralfyndigheterna ha kunnat

förbliva outnyttjade. Att så ej skedde var emellertid ett allmänt intresse som

det tillkom staten att tillvarataga. Enskilda jordägare, i vilkas mark mineralfyndigheter

anträffats, kunde icke tillåtas förhindra, att dessa bearbetades och

utnyttjades till fördel för hela landets ekonomi. Att jordäganderätten ej ansågs

innefatta rådighet över mineralfyndigheterna kunde, rättsligt sett, väl försvaras.

Det rättsskydd, som statsmakten tillförsäkrat den enskilde jordägaren

med hänsyn till jordens brukande för sedvanliga ändamål, kunde ju vid tiden

för bergsbrukets begynnelse knappast åberopas såsom stöd för tillgodogörande

av naturrikedomar, örn vilka man dittills saknat kännedom.

Gruvlagstiftningens historia visar emellertid, hurusom staten i växande omfattning

begagnade sin regalrätt till att på olika sätt stödja enskild företagsamhet

inom gruvnäringen. För bergsbrukets fortsatta utveckling var särskilt

upptäckandet av nya fyndigheter en nödvändig förutsättning. Härigenom

uppkom en allt starkare tendens att stimulera letandet efter nya fyndigheter.

I sådant hänseende gick utvecklingen därhän, att staten tillförsäkrade upptäckaren

viss andel i den av honom upptäckta fyndigheten. Även jordägaren —

dock enligt olika regler allt efter jordnaturen — erhöll andelsrätt i fyndigheten,

och detta närmast för att han icke skulle frestas att lägga hinder i vägen för

malmletningen eller hemlighålla något fynd. Den andelsrätt som sålunda inom

regalrättens ram tillädes upptäckare och jordägare bildar utgångspunkten för

det inmutnings sy stern på vilket vår nuvarande gruvlagstiftning vilar. Vad

särskilt angår jordägarens andelsrätt är sålunda att märka, att denna har sin

historiska upprinnelse, icke i själva jordäganderätten såsom sådan, utan i regalrätten.

Sedan under förra hälften av 1700-talet upptäckaren och jordägaren

tillerkänts företrädesrätt att själva tillgodogöra sig mineralen emot viss avgift

till staten, har visserligen regalrätten förlorat sin omedelbara praktiska betydelse

och så småningom kommit att fördunklas i det allmänna medvetandet.

För en riktig förståelse av vår nuvarande gruvlagstiftning, med dess i mångt

och mycket säregna rättsregler, måste emellertid hållas i minnet att densamma,

ur historisk synvinkel, närmast framträder såsom det sätt på vilket staten

utskiftat sin regalrätt.

Enligt nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 kan envar

genom en viss rättslig procedur (inmutning) förvärva uteslutande rätt att

bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet (8 §). Detta gäller vare

sig fyndigheten är belägen å inmutarens egen eller å annan persons mark.

Emellertid är jordägaren berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i

gruvarbetet och den därav fallande vinsten (16 §).

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

35

I motsats till vad som gällt i äldre tid, då praktiskt taget alla kända metaller

och mineral voro föremål för inmutning, har alltsedan 1855 års gruvestadga

inmutbarheten varit begränsad till vissa uppräknade malmer och mineraliska

ämnen. Såsom föremål för inmutning och bearbetande av den som sig därtill

anmäler uppräknas i nu gällande gruvestadga 1) malmerna till guld, silver,

platina, kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag av sjö- och myrmalmer,

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,

antimon och arsenik samt 2) svavelkis, magnetkis och grafit. Å kronojord,

som står under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunna inmutas jämväl de mineralfyndigheter,

vilka innehålla apatit och magnesit (1 §). Mineralfyndigheter

av andra slag än de nu uppräknade — dock med undantag av stenkols- och

saltfyndigheter, för vilka kategorier en särskild koncessionslagstiftning är

gällande — hemfalla under jordägarens förfogande.

Ansökan örn inmutning göres skriftligen hos bergmästaren i orten. I ansökningen

skall bland annat uppgivas medelpunkten i det område ansökningen

avser (inmutningspunkten) med så noggrann beskrivning å denna punkts belägenhet

att någon osäkerhet därom ej kan uppstå (4 §). Ansökningen prövas

av bergmästaren, som när så erfordras kan förelägga sökanden viss tid att

komplettera sina uppgifter vid äventyr att ansökningen eljest förfaller (5 §).

Vid prövningen tillses bland annat att inmutningen ej sker å sådan plats —

t. ex. statsgruvefält eller område beläget på mindre avstånd än tvåhundra

meter från boningshus — där enligt vad i gruvestadgan föreskrives inmutning

ej är tillåten (3 §). Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärdar bergmästaren

ett tillståndsbevis, s. k. matsedel, örn vars innehåll gruvestadgan lämnar

vissa föreskrifter. Det åligger inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns

utfärdande låta kungöra densamma i vederbörlig kyrka, vid äventyr av

inmutningsrättens förlust örn annan anmäler sig därtill innan kungörandet

sedermera sker (6 §).

Inmutningsrätten, som gäller från den dag ansökningen inkom till bergmästaren,

avser visst område med lodräta gränser på djupet (2 §). Detta område

utgör under försöksarbetet en cirkel, som har en radie av etthundra meter

och vars medelpunkt sammanfaller med den i mutsedeln angivna inmutningspunkten

(11 §). Sådant område benämnes inmutat område. När sedermera

genom försöksarbetet fyndigheten blivit blottad och prov å malmen erhållits,

äger inmutaren genom särskild förrättning få sig anvisat visst arbetsområde,

s. k. utmål (21 §). Detta område, som träder i stället för det inmutade området,

är vanligen fyrkantigt och får upptaga högst tvåhundra meter i längd

och bredd. Utmålet sammanfaller sålunda icke med det inmutade området;

dock får utmålet ej läggas så att inmutningspunkten faller utom utmålet

(26 §).

Med inmutning srätten följer befogenhet att bearbeta och tillgodogöra sig icke

blott själva den inmutade mineralfyndigheten utan även andra inmutningsbara

mineral som finnas inom det inmutade området eller utmålet. övriga

mineraliska ämnen inom det ifrågavarande området få brytas i den mån sådant.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och därav får användas

vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes

får jämväl behållas, såframt det ej inom viss tid avhämtas av jordägaren,

som därvid har att erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader

(8 §).

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall

inmutaren på sätt närmare angives — vid äventyr av inmutningsrättens förlust

och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom

för åverkan — lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln till såväl det inmutade

områdets ägare som den vilken innehar och brukar det med nyttjanderätt. Därjämte

åligger det inmutaren att, innan arbetet börjas, ställa vederbörlig pant

eller borgen för den ersättning som han under försöksarbetet är skyldig utgiva

till innehavaren av jorden. Vid försummelse härutinnan äger utmätningsmannen

i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet, till dess godtagbar

säkerhet blivit anskaffad (13 §).

I fråga örn arbetets bedrivande gälla olika regler för tiden före och tiden

efter utmålsläggningen. Under förstnämnda period äger inmutaren allenast

utföra det försöksarbate, som erfordras för fyndighetens undersökning och

blottande. Han får därunder begagna eller anlägga väg till stället (11 §).

Däremot får han icke, utan tillstånd av jordens innehavare, å det inmutade

området uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras till

försöksarbetets drivande (15 §). För den mark inmutaren begagnar under

försöksarbetet skall han giva innehavaren av jorden full ersättning i årlig

avgift, som för varje år förskottsvis betalas. Även skada och intrång som

förorsakas av försöksarbetet är inmutaren skyldig att ersätta (11 §). I händelse

av tvist örn beloppet av den årliga avgiften eller annan ersättning

skall frågan prövas av skiljemän i närmare angiven ordning (12 §).

— Det allmänna intresset av att en mineralfyndighet, till bergsbrukets förkovran,

snarast möjligt blir undersökt har kommit till uttryck i en särskild

bestämmelse örn skyldighet för inmutaren att, vid äventyr av inmutningsrättens

förlust, inom viss tid påbörja försöksarbetet. Denna tid utgör åtta

månader från mutsedelns utfärdande eller, örn inmutningspunkten är belägen

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, ett år från

nämnda tidpunkt (14 §). Det försöksarbete som erfordras för anvisande av

utmål skall vara fullgjort och ansökning örn utmål ingiven till bergmästaren

senast inom tre år från mutsedelns utfärdande. Försummelse härutinnan medför

inmutningsrättens förlust. Under vissa förutsättningar äger dock bergmästaren

medgiva förlängd tid av högst två år för arbetets utförande (21 §).

Under försöksarbetet kan jordägaren, när han vill, hos inmutaren anmäla

sig till begagnande av sin jordäg ar candel till fullo eller till någon viss del.

Dylik anmälan skall, med visst undantag, göras senast vid utmålsläggningen.

Från den tid anmälan bevisligen skett njuter jordägaren delaktighet i anläggningen.

Han är emellertid därvid skyldig att vidkännas motsvarande andel

i alla kostnader, som för arbetets bedrivande efter nämnda tid erfordras, ävensom

att i enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

37

tiga byggnader, redskap och förråd som dessförinnan blivit anskaffade. I kostnad

som inmutaren tidigare haft för fyndighetens undersökning och blottande

är jordägaren ej skyldig att taga del, såvitt sådan skyldighet ej följer av vad

nyss nämnts. Tvist örn beloppet av den ersättning jordägaren bör giva avgöres

av skiljemän (18 §). Försummar jordägaren att inom föreskriven tid anmäla

sig till begagnande av sin rätt, förlorar han sin jordägareandel (20 §).

Inmutaren blir härigenom ensam ägare till gruvan. — Beträffande kronans

rätt till jordägareandel gälla vissa särskilda bestämmelser. Ligger fyndigheten

å kronojord som innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe, tillfaller jordägareandelen åbon respektive boställsinnehavaren.

Vidkommande kronojord av annat slag, den s. k. odisponerade kronojorden,

har kronan däremot rätt till jordägareandelen. Begagnar kronan ej sin andel,

tillfaller denna inmutaren. Emellertid får inmutaren denna förmån ej, såsom i

vanliga fall, utan vederlag utan blir skyldig att årligen till kronan erlägga en

avgäld, motsvarande sjuttiofemtedelen av värdet av alla de inmutningsbara

ämnen som under året brutits och uppfordrats (17 §).

När ansökan örn utmål blivit gjord, är bergmästaren skyldig att, så fort

ske kan och tjänlig årstid är för handen, på stället företaga den sökta utmålsläggningen

(22 §). Vid förrättningen biträdes bergmästaren av två gode

män. Särskild kallelse med uppgift örn tiden och stället för förrättningen

skall meddelas jordägaren minst trettio dagar förut. Inom samma tid skall kungörelse

örn förrättningen uppläsas i kyrkan. Skall utmålet läggas å kronojord,

gör förrättningsmannen härom anmälan hos Konungens befallningshavande

för förordnande av allmänt ombud (23 §). Vid förrättningen utstakas utmålet

på marken; karta upprättas och beskrivning av utmålet intages i förättningsprotokollet

(28 §). Utöver utmålet äger gruvägaren vid förrättningen få sig

anvisad nödig väg samt plats åt de för gruvdriften erforderliga kraftledningar

(32 §). Gruvägaren bestämmer själv huru stor del av utmålet som

bör inlösas för att disponeras för arbete ovan jord. Område i dagen, som icke

blivit inlöst, får gruvägaren icke begagna. Han får ej heller å inlöst område

uppföra andra byggnader än sådana som erfordras för gruvdriften (30 §).

Örn gruvägaren till en början endast inlöser en del av utmålet, har han möjlighet

att i fall av behov få sitt arbetsområde i dagen utvidgat vid en senare

förrättning (35 §). — Vid utmålsförrättningen bestämmes den lösen gruvägaren

har att erlägga för mark som till honom avträdes. Sämjas ej parterna

om beloppet, fastställes detta av förrättningsmannen och gode männen efter

markens uppskattning till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet

och godhet i orten högst gäller, med beräkning att jordägaren ansvarar för

räntor och utskylder av jorden. Är marken intecknad, skall lösesumman nedsättas

hos Konungens befallningshavande, örn ej inteckningshavarna medgiva

att jordägaren får lyfta densamma. Fördelning av sålunda nedsatt belopp

verkställes i den ordning som gäller för fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom. Betalning eller nedsättning av lösesumman jämte

ränta skall fullgöras inom nittio dagar från utmålsförrättningen vid äventyr

att gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt (31 §).

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Gruvägaren är jämväl skyldig att giva full ersättning för skada och intrång,

som jordens ägare eller innehavare tillskyndas av utmålet, ävensom ersättning

för anvisad väg och plats för kraftledning. Även dylik ersättning kan bestämmas

vid utmålsförrättningen (33 §). ■— Ett en gång utlagt utmål kan under

vissa förutsättningar, efter prövning av bergsöverstyrelsen (kommerskollegium),

utvidgas genom ny förrättning. Härvid får utmålet i sin helhet efter

tillökningen icke överskrida den för utmål i allmänhet gällande maximibegränsningen

av fyra hektar (37 §). Däremot kunna särskilda utmål, som gränsa

intill varandra, under vissa omständigheter sammanläggas till ett enda utan

avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest

är tillåtet (38 §).

En för gruvlagstiftningen säregen institution äro de regler som angå försvar

av gruv ratti g het. Till grund för dessa regler ligger den från regalrättstiden

nedärvda uppfattningen att en gruvägare som blivit tillerkänd förmånen

att få utnyttja en mineralfyndighet bör visa sig detta förtroende värdig

genom att — i samhällsekonomiens intresse —- göra gruvan fruktbärande, och

att han därför genom underlåtenhet att driva gruvan bör ådraga sig påföljden

av gruvrättens förverkande. Enligt gruvestadgan åligger det gruvägaren att

i regel varje kalenderår utföra visst s. k. försvarsarbete, vilket skall avse verklig

gruvdrift eller eljest vara av beskaffenhet att det kan lända gruvanläggningen

till nytta. Detta arbete skall inom varje inmutat område eller utmål

bedrivas i den omfattning, att för varje kalenderår verkställes minst så mycket

gruv- eller gruvbyggnadsarbete att värdet därav motsvarar kostnaden för

bergsprängning i gruvan av tio kubikmeter i fast klyft (berg) eller, räknat

i upplagt berg, aderton kubikmeter. Dock är det tillåtet att under ett år fullgöra

arbetsskyldigheten för flera, högst fyra därefter närmast följande arbetsår,

såframt vederbörlig anmälan därom göres inom föreskriven tid (39 §).

Gruvägare som innehar flera intill varandra gränsande utmål kan ock av

bergsöverstyrelsen erhålla tillstånd att under ett eller flera år genom arbete

inom något eller några av utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla

(40 §). — Sedan arbetsskjddigheten i en gruva blivit fullgjord för minst

tre år och utmål blivit gruvan tilldelat, kan försvarsarbetet, örn gruvägaren

så vill, utbytas mot en årlig avgift av femtio kronor för vart utmål.

Denna avgift, vanligen benämnd försvarsavgift, skall inbetalas till Konungens

befallningshavande för varje arbetsår innan dess utgång. Avgiften

fördelas så, att hälften tillfaller kronan och hälften den jordägare

på vars mark utmålet är beläget (41 §). — Från försvarsarbete respektive

försvarsavgift kan bergmästaren, efter skriftlig ansökan, bevilja befrielse,

s. k. vilostånd, för högst fyra arbetsår (kalenderår) åt gången. Villkoren härför

äro dels att det förefinnes väsentliga hinder mot gruvdriftens fullföljande,

vilka icke kunnat av gruvägaren förekommas, eller att andra giltiga anledningar

till vilostånd uppgivas och styrkas, dels ock att arbetsskyldigheten tidigare

fullgjorts för minst tre arbetsår och utmål blivit gruvan tilldelat

(42 §). Kär det kan befaras att på grund av viloståndet annan i arbete varande

gruva kommer att besväras av ökat vattentillopp, erfordras härjämte

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

39

samtycke av nämnda gruvas ägare. Dock är sådant ej nödvändigt, om sökanden

visar att överenskommelse träffats med den andra gruvägaren örn vattnets

undanhållande under viloståndstiden eller sökanden ställer pant eller borgen

för skadan (43 §). Viloståndstiden kan, när särskilda omständigheter

därtill föranleda och jordägaren så medgiver, genom beslut av bergsöverstyrelsen

förlängas under ytterligare högst fyra arbetsår (44 §). Nytt vilostånd

får icke meddelas, med mindre arbetsskyldigheten blivit fullgjord eller försvarsavgift

erlagts för minst tre arbetsår från den tid förut beviljat vilostånd

eller förlängning därav gått till ända (45 §).

Försummelse att iakttaga reglerna örn försvar medför att gruvrätten kan

gå förlorad genom att gruvan av domstol förklaras sönad vid utgången av det

arbetsår under vilket försummelsen ägt rum. För att en gruva skall bliva

sönad erfordras emellertid att talan härom anställes inom två år från sistnämnda

tidpunkt (47 §). När gruva blir sönad eller inmutningsrätten eljest

— på någon av de grunder tidigare nämnts — blir förverkad, innebär detta

att förhållandena i avseende å rätten till själva fyndigheten återföras till det

läge vari de befunno sig före inmutningens tillkomst. Enligt uttrycklig bestämmelse

skall såväl jordägareandelen i gruvan som den mark vilken varit till

gruvägaren upplåten hemfalla till jordägaren utan ersättning. Örn den övergivna

gruvan blir föremål för ny inmutning, blir sålunda jordägaren berättigad

att ånyo njuta jordägareandel i fyndigheten och att bekomma lösen för avträdd

mark. I fråga örn rätten till bruten malm och utförda anläggningar

finnas ej uttömmande regler. Då det föreskrives att ur gruvan uppfordrad

malm må kunna för ägarens räkning kvarligga avgiftsfritt å marken under

två år, anses härav följa att förre gruvinnehavaren efter utgången av nämnda

tid förlorar all rätt till sådan malm i den mån den finnes kvar vid gruvan.

De i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader tillfalla

ny inmutare utan lösen (48 §).

Enligt i gruvestadgan upptagna bestämmelser örn ordningen för gruvdrift

utövas genom bergverksstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium och bergsstaten,

en viss statlig kontroll över gruvdriften. Bergverksstyrelsen har att tillse att

nödig trygghet beredes arbetsmanskapet och att icke genom sättet för gruvbrytningen

gruvans framtida bestånd äventyras eller fara för annans egendom

uppstår (50 §). I avseende å gruvbrytningen innehåller gruvestadgan

vissa detaljföreskrifter, som avse att minska risken för olyckshändelser (51 §).

Bergmästaren har i nämnda hänseende befogenhet att förelägga gruvägaren

att inom viss tid hava utfört erforderlig anstalt vid äventyr, förutom ansvarspåföljd,

att det föreskrivna arbetet på gruvägarens bekostnad verkställes genom

bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes till dess anstalten

blivit gjord (52 §). Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet

eller drives det på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans

egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetet

(53 §). — Beträffande gruvrättighets övergång å ny ägare finnes en ordningsföreskrift,

enligt vilken den nye ägaren har att inom nittio dagar anmäla sitt

förvärv hos bergmästaren (56 §). I förevarande del av gruvestadgan finnas

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

vidare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och årlig statistik ävensom

vissa straffbestämmelser.

Örn två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse —■ vare sig detta

sker på grund av reglerna örn inmutares och jordägares andelsrätt eller på

annan grund —- äro delägarna skyldiga att för gruvans förvaltning årligen

utse en gruvföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga bestämmelserna

örn ordningen för gruvdrift (61 §). Rättsförhållandet mellan flera

delägare är i övrigt beroende av vad dessa sinsemellan avtalat (67 §). Angående

dylik samäganderätt i gruva innehåller gruvestadgan emellertid följande

subsidiära bestämmelser. Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra

nödiga tillskott för fullgörande av försvarsarbete eller erläggande av

försvarsavgift (62 §). Underlåter delägare att betala sådant infordrat tillskott

eller tillskott som blivit beslutat å gruvstämma, kan han, under omständigheter

som närmare angivas, till övriga delägare förverka sin lott i gruvan

och dess tillhörigheter. I sådant fall njuter han dock ersättning för sin andel

i gruvan tillhörande jordegendom och blir jämväl fri från skyldigheten att

betala tillskottet (65 §). Gruvstämma -— varom kallelse skall utfärdas i viss

angiven ordning — utlyses av gruvföreståndaren eller av ägare till minst

hälften i gruvan (63 §). Vid omröstning beräknas varje delägares röstetal

efter den andel han äger i gruvan. För beslut gäller i regel enkel majoritet.

Emellertid må lån ej upptagas utan att alla delägare samtyckt därtill (64 §).

Ett annat undantag från regeln om enkel majoritet föreligger beträffande beslut

örn brytningens omfattning. Vilja några delägare bryta mera och andra

mindre, skall nämligen vid lika röstetal den ha vitsord, som önskar den större

brytningen. I sådant fall skall denne emellertid ensam förskjuta tillskott,

som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras, och för sådant förskott

ej ha annan fordringsrätt än att för förskottet jämte fem procent ränta

hålla sig till den malm, som för meddelägarnas andel i gruvan motsvarar skillnaden

mellan den större och den mindre brytningen (66 §).

Gruvestadgan har, såsom redan nämnts, ej numera tillämpning på stenholsoch

saltfyndigheter. När de skånska stenkolsfälten under senare hälften av

1800-talet blevo föremål för exploatering i större skala, visade sig nämligen

den fria inmutningsrätten leda till avsevärda olägenheter. På grund av stenkolsflötsernas

vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste för deras bearbetande

tagas i anspråk mycket större vidder än för bergmalmer. De svårigheter

denna omständighet kunde förorsaka jordbruket på de bördiga slättbygder

där stenkolen fanns skärptes ytterligare genom en vid nämnda tid förekommande

ohejdad spekulation i inmutningar av vilka endast en ringa del

kunde leda till fruktbärande gruvarbete. I följd av det missnöje med inmutningssystemet

som sålunda uppkom bland jordbrukarna antogs 1886 en särskild

lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter (stenkolslagen).

Denna lag utvidgades 1917 till att omfatta jämväl saltfyndigheter

samt 1933 till att gälla även i avseende å olje- och gasfyndigheter.

I olikhet mot gruvestadgan är stenkolslagen uppbyggd på koncessionssystem.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

41

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkols-, salt- samt olje- och gasfyndigheter

är sålunda beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av

Konungen. Eftersom å ena sidan koncessionen kan omfatta ett jämförelsevis

stort område — högst ettusensexhundra hektar — men å andra sidan inom

detta område endast en mindre ytvidd behöver anvisas för arbetet i dagen, undvikas

härigenom vissa olägenheter som, icke minst med hänsyn till skyldigheten

att utföra försvarsarbete, skulle ha uppkommit örn en fyndighet av förevarande

slag enligt inmutningssystemet bearbetats inom en mängd smärre utmål.

Jordägaren har icke enligt stenkolslagen någon andelsrätt i fyndigheten.

Han är emellertid i stället berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet,

av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift motsvarande värdet av en

sjuttiofemtedel av vad å området vinnes och i dagen uppfordras. Dock äger

koncessionsinnehavaren å denna avgift avräkna så stor del, som belöper på

området i dagen i förhållande till hela det område koncessionen omfattar. —

Även stenkolslagen innehåller bestämmelser örn arbetsskyldighet och vilostånd

samt åtskilliga ordningsstadganden.

Den enligt gruvestadgan föreliggande fria inmutningsrätten har föranlett

betänkligheter jämväl ur andra synpunkter än nyss berörts. Då i slutet av

förra århundradet de stora lappländska järnmalmsfyndigheterna började bearbetas,

yrkades från skilda håll att staten borde gripa in för att åt det allmänna

trygga åtminstone en del av de vinster, som eljest skulle tillfalla enskilda.

Sålunda framkom förslag örn att inmutningsrätten borde upphävas i

fråga örn fyndigheter å kronojord för att ersättas med ett koncessionssystem.

Emellertid betonades även den synpunkten att utnyttjandet av malmtillgångarna

borde ske med hänsyn till den inhemska järntillverkningens framtida

behov och med hänsyn till kommande generationers berättigade anspråk att

bliva delaktiga i nämnda tillgångar. I följd av dylika meningsyttringar tillkommo

år 1902 vissa provisoriska lagbestämmelser angående rätten till gruvdrift

å odisponerad kronojord i Norrbottens län. Dessa bestämmelser, vilka

varje år förnyades och år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens och

Jämtlands län, inneburo att å jord av nämnda beskaffenhet inmutning finge

ske endast för kronans räkning. Den under krigstiden rådande bristen på

metaller föranledde emellertid yrkanden att inmutningsförbudet måtte upphävas,

såvitt anginge kopparmalm, nickelmalm och svavelkis. I följd härav

kom den förutvarande provisoriska lagstiftningen att ersättas genom en likaledes

provisorisk lag av den 31 maj 1918, enligt vilken inmutningsförbudet begränsades

till att avse järnmalmsfyndighet, varemot andra fyndigheter skulle

få inmutas med vissa inskränkningar. Sistnämnda lag —- vari beträffande

ifrågavarande kronojord upptogos en del särskilda bestämmelser angående verkan

av inmutning samt örn det inbördes förhållandet mellan inmutare och

jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet till den 1 maj

1926, då den likaledes provisoriska lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft. I denna lag stadgades att

inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för

särskilt fall givna tillstånd. Sedan 1926 års lag genom särskilda författningar

prolongerats till den 1 januari 1933, erhöll den genom lag år 1932 fortsatt giltighet

från och med sistnämnda dag.

Det statliga intresset i avseende å gruvnäringen har kommit till uttryck

jämväl i det genom lagändring år 1910 möjliggjorda utläggandet av statsgruvefält.

Syftet härmed är huvudsakligen att undgå de olägenheter, som kunna

vara förenade med att enskilda tillåtas verkställa inmutningar kring området

för en fyndighet som tillhör kronan eller företag vari kronan har del. Med anordningen

torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till

värdefullare mineraltillgångar å kronojord. Har ett område genom beslut av

Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält, medför detta jämlikt

3 § 1 mom. gruvestadgan att inmutning därstädes ej får äga rum. Statsgruvefält

utläggas endast å odisponerad kronojord. För närvarande äro statsgruvefälten

till antalet 16. De äro samtliga belägna i övre Norrland.

Äldre förslag till reform av gruvlagstiftningen.

Jämsides med den provisoriska lagstiftning för vilken förut redogjorts har

frågan örn mera genomgripande förändringar i gruvlagstiftningen tid efter annan

varit föremål för övervägande.

I den till 1906 års riksdag avlåtna proposition, nr 148, varigenom förslag

örn förlängning av lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmutningsrätten,

underställdes riksdagens prövning, uttalade dåvarande chefen

för justitiedepartementet, att han, bland de betänkligheter som anförts med avseende

å ifrågasatt definitivt upphävande av inmutningsrätten inom Norrbottens

län, funnit största betydelse böra tilläggas farhågan, att genom inmutningssystemets

upphävande de enskildas intresse att efterspana malmfyndigheter

skulle komma att minskas samt att följden härav kunde bliva att Norrbottens

malmtillgångar ej bleve utforskade och kända. Detta spörsmål vore

av så stor vikt, att definitivt beslut i ämnet icke borde fattas, innan fullständig

utredning ägt rum, huruvida det vid upphävande av inmutningsrätten vore

möjligt att på annat sätt giva upptäckare av malmfyndigheter sådan uppmuntran,

att den enskilda företagsamheten fortfarande lockades att ägna sig

åt eftersökande av malmer.

För att verkställa den i nyssnämnda proposition omförmälda utredningen

tillkallades tre sakkunniga. Dessa avgåvo betänkande med förslag den 7

februari 1907. I betänkandet uttalade de sakkunniga, att de ansåge inmutningsrätten

vara av den största betydelse för den svenska bergshanteringen

genom den lätthet att erhålla malmer, som den beredde, och den sporre till uppletande

av sådana, som den innebure. Genom inmutningsrätten befrämjades

icke blott bergshanteringen utan jämväl hela landets utveckling, i det att obefolkade

och öde bygder öppnades för arbete och kolonisation. De missförhål
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

43

landen som givit anledning till den provisoriska lagstiftningen framträdde

ofta vid uppåtgående konjunkturer på metallmarknaden, och då deras förekomst

till stor del vore att tillskriva det genom en kungörelse år 1889 meddelade

förbudet i visst fall mot utmål, syntes de icke vara av beskaffenhet att

föranleda inmutningsrättens upphävande. I enlighet med erhållet uppdrag framlade

emellertid de sakkunniga förslag till bestämmelser rörande tillgodogörande

av fyndigheter å kronojord, byggt på annan grund än inmutningssystem.

Enligt förslaget skulle riksdagen medgiva Kungl. Maj :t att åt enskilda personer

för viss tid och enligt vissa av riksdagen godkända allmänna grunder meddela

upplåtelser av rätt att bearbeta fyndigheter å kronojord. Upplåtelsen (arbetstillståndet),

som icke finge avse större område än 50 hektar, skulle innefatta

två perioder, en försöksperiod örn 3 år avsedd för fyndighetens undersökning

och en arbetsperiod örn högst 45 år. Inom dessa gränser skulle Kungl.

Majit äga bestämma såväl storleken av arbetsområdet som arbetsperiodens

längd. I övrigt hade Kungl. Maj :t att föreskriva de villkor beträffande storleken

av avgäld eller dylikt, som kunde finnas lämpliga. Avgälden skulle

utgå efter värdet av alla inom området vunna mineraliska ämnen till i allmänhet

minst en trettiotredjedel av samma värde. Den som upptäckt en fyndighet

skulle äga viss företrädesrätt att erhålla arbetstillstånd, därest upplåtelse

överhuvudtaget ansåges böra äga rum. För den händelse arbetstillstånd

meddelades annan än upptäckaren, skulle upptäckaren vara berättigad

till en belöning av 1,500 kronor att erläggas av den som erhållit arbetstillståndet.

De föreslagna bestämmelserna avsågos skola tillämpas icke blott i Norrbottens

län utan i hela riket och skulle avse jämväl andra mineralfyndigheter än

dem som voro inmutningsbara enligt gruvestadgan.

Över detta förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, bergmästaren i norra distriktet, professorn Walfrid

Petersson, fullmäktige i järnkontoret samt kommerskollegium. Förslaget

föranledde skiftande omdömen. Ett definitivt upphävande av inmutningsrätten

å kronojord tillstyrktes av länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län.

Med anledning av de anmärkningar som framställts mot 1907 års förslag

utarbetades under år 1908 inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade

sakkunniga nya förslag i ämnet, däribland dels förslag till lag örn ändrad

lydelse av 1, 3, 8, 17, 22, 44, 49 och 65 §§ gruvestadgan, vilket förslag

innebar upphävande av inmutningsrätten å kronojord, och dels förslag till bestämmelser

angående undersökning och tillgodogörande av mineralfyndighet

å viss kronojord. Sistnämnda bestämmelser, vilka skulle ersätta inmutningsrätten,

voro avsedda att tillämpas i fråga om den odisponerade kronojorden

inom hela landet men skulle — i motsats till 1907 års förslag — endast avse

mineralfyndighet av sådant slag som enligt gruvestadgan kunde bliva föremål

för inmutning. Enligt det föreslagna systemet skulle rätt för enskilda

att anställa arbete för undersökning av mineralfyndighet (skärpning) och rätt

att med arbete belägga och tillgodogöra sig sådan fyndighet (gruvdrift) vara

beroende av särskilda tillstånd. För skärpningstillstånd, som skulle meddelas

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

av bergmästaren, skulle huvudsakligen erfordras samma förutsättningar som

för erhållande av matsedel enligt gruvestadgan. Dock skulle skärpningstillstånd

ej få beviljas å område, som i särskild ordning förklarades för statsgruvefält.

Innehavare av skärpningstillstånd skulle, örn han fullgjorde den

honom åliggande arbetsskyldigheten och ej bröte mot meddelade föreskrifter,

äga företrädesrätt till erhållande av gruv driftstillstånd, som meddelades av

Kungl. Maj :t. Gruvdriftstillstånd skulle gälla utan begränsning i tiden men

med uppsägningsrätt för kronan sedan 15 år av upplåtelsetiden tilländagå!!.

I händelse av uppsägning skulle tillståndet upphöra vid utgången av femte

kalenderåret efter det varunder uppsägning skett. Örn tillståndet upphörde på

grund av uppsägning från kronans sida, skulle kronan vara skyldig dels inlösa

maskiner och byggnader m. m. efter deras värde, dels därutöver utgiva

ersättning för verkställda tillredningsarbeten samt särskild gottgörelse motsvarande

en femtedel av den nettobehållning som redan blottade och tillredda malmtillgångar

under en tidrymd av högst tio år kunde beräknas lämna. För upplåtelsen

skulle tillstandshavaren till staten erlägga dels en årlig jordskyld, beräknad

efter den upplåtna markens värde, och dels en årlig avgäld (royalty)

utgående å saluvärdet på arbetsplatsen av alla inom det upplåtna området vunna,

av tillstandshavaren från arbetsplatsen försålda eller bortförda produkter.

Avgälden skulle, därest tillståndshavaren förut innehaft skärpningstillstånd,

utgå med tre procent å nämnda saluvärde samt eljest med den procent Konungen

bestämde.

över 1908 års förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, länsstyrelsen

i Norrbottens län, samtliga bergmästare, professorn Petersson, fullmäktige i

järnkontoret och gruvingenjören i mellersta distriktet. Därvid uttalade kommerskollegium,

fullmäktige i järnkontoret och professorn Petersson att, under

förutsättning av inmutningsrättens upphävande, de föreslagna bestämmelserna

syntes ägnade att utgöra grundval för ny lagstiftning i ämnet. Emellertid

framhöllo de samtidigt, i likhet med vissa av bergmästarna, att en fullständig

revision av gruvestadgan, med bibehållande av inmutningsrätten å all jord,

vore att föredraga. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg däremot förslaget

erbjuda manga och stora företräden framför det fria mmutningssystemet.

Vid behandlingen av detta lagärende i statsrådet den 4 december 1908 gjorde

dåvarande justitieministern Albert Petersson vissa principuttalanden rörande

gruvlagstiftningen i allmänhet. Han anförde sålunda bland annat följande:

Det syntes otvivelaktigt att den nuvarande svenska gruvlagstiftningen vilade

pa den uppfattning, att äganderätten till mineralfyndighet tillkomme ägaren

av jorden och att inmutningsrätten utgjorde en inskränkning i jordägarens

rätt att förfoga över vissa mineralier — en inskränkning som staten med begagnande

av sin höghetsrätt.funnit sig böra stadga på grund av samhällets intresse

i dessa mineraliers tillgodogörande. Sålunda hade tvivelsutan enligt

svensk rätt en jordägare befogenhet att utan inmutning tillgodogöra sig de inmutbara

mineralier som befunne sig i hans jord, givetvis dock under risk att

annan genom inmutning förvärvade bättre rätt till desamma. Att i och med

inmutningsrättens bortfallande utan dess ersättande med andra regler de förut

inmutbara mineralierna fritt finge tillgodogöras av jordägaren, hade också ansetts

självklart. -—- Vid fyrfaldiga tillfällen under sist förflutna århundradet

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hO.

45

hade yrkats att inmutningsrätten borde helt och hållet upphävas, således jämväl

vad anginge den privata jorden. Dessa yrkanden hade huvudsakligen motiverats

med hänvisning till dels det intrång, som jordägarna till följd av inmutningsrätten

nödgades lida i sitt förfogande över jorden och som långt ifrån

alltid kunde anses behövligt eller lämpligt, och dels de olägenheter som den

esomoftast starkt florerande mutsedelshandeln medförde särskilt därutinnan,

att de verkliga idkarna av bergsnäringen tvungos, till förmån endast för åtskilliga

spekulanter, betala överdrivna pris för gruvorna. Under debatterna i

denna fråga hade väl någon gång framburits tanken att medelst ett koncessionssystem

ersätta inmutningsrätten, men de ojämförligt flesta av denna rätts

motståndare hade varit av den åsikt, att med inmutningsrättens upphävande

mineralierna borde överlämnas åt jordägarens fria förfoganderätt och således

bergsnäringens idkare tvingas att i förekommande fall träffa uppgörelse med

vederbörande jordägare. Ett upprättat förslag i denna riktning hade emellertid

mött starkt motstånd, och vid antagandet av den nuvarande gruvestadgan

hade det även visat sig att inom riksdagen sympatierna i mycket övervägande

grad vore för inmutningsrättens bibehållande. Justitieministern kunde ej heller

finna det vara av förhållandet påkallat att framlägga förslag om inmutningsrättens

upphävande, såvitt den privata jorden anginge. En ändring i

lagstiftningen, varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å jord

av sistnämnda slag samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma,

skulle otvivelaktigt innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten.

Skäl av så tvingande natur, att de skulle kunna motivera ett dylikt

ingrepp, syntes ingalunda föreligga. Vad åter anginge frågan, huruvida ej

möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild

jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilde jordägarens ställe, ersattes

med ett annat system, likartat med det för stenkolsfyndigheter gällande,

så förelåge ej anledning att upptaga denna fråga till behandling i samband

nied den förevarande frågan örn upphävande av inmutningsrätten å kronojord,

enär den sistnämnda frågan därmed skulle fördröjas och för övrigt utgångspunkterna

vore olika. — Beträffande frågan örn upphävande av inmutningsrätten

å kronojord, så hade man kommit till allt klarare insikt örn nödvändigheten

för staten att äga visst inflytande över malmbrytningen och malmexporten

och om nödvändigheten att hindra, att värdefullare svenska gruvor folie

i utlänningars händer. Med hänsyn härtill hade statsmakterna funnit sig föranlåtna

att genom köp förvärva åtskilliga av de stora gruvfälten i Norrbotten.

Av denna gruvpolitik syntes såsom en oavvislig konsekvens följa att staten,

då så utan förnärmande av annans rätt kunde ske, genom lagstiftningen bibehölles

vid äganderätten till mineralfyndigheterna å kronans mark. Om nämligen

nyssnämnda intressen ansåges vara av den betydelse, att staten för deras

tillvaratagande borde även till höga pris förvärva sig gruvor från enskilda, betingade

samma intressen än mera ändring i en lagstiftning, varigenom envar

tillerkändes rätt att medelst inmutning avhända kronan den äganderätt till å

dess mark befintliga fyndigheter, som tvivelsutan principiellt tillkomme kronan

såsom jordägare. Såsom en ytterligare fördel av statens bibehållande vid

äganderätten till ifrågavarande fyndigheter torde också böra räknas, att kronan

därigenom säkerligen skulle kunna vinna större direkta inkomster än vad

den vore i tillfälle att draga av den rätt till jordägareandel, som enligt nuvarande

lagstiftning tillkomme kronan, och att sålunda avkastningen av dessa

fyndigheter i större utsträckning komme alla statsborgare till godo.

Enligt justitieministerns mening borde förhållandena med avseende å mineralfyndigheter

å kronojord ordnas i väsentlig överensstämmelse med 1908 års

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr hO.

förslag. Detta förslag blev därför med en del mindre ändringar enligt justitieministerns

hemställan remitterat till högsta domstolen för utlåtande.

Inom högsta domstolen yttrade dåvarande justitierådet friherre Marks von

Wurtemberg följande: Många hade ställt sig bestämt avvisande gentemot tanken

att tillerkänna staten förfoganderätt till ännu oupptäckta eller obrukade

fyndigheter å enskilt område, i det att de ansett en lagändring i denna riktning

innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Denna

uppfattning kunde justitierådet för sin del icke biträda. Vad beträffade fyndighet,

som ännu vore fullkomligt okänd, torde väl näppeligen något berättigat

intresse kunna kränkas därigenom, att en ny lag frånkände jordägaren den andel

i fyndigheten, som enligt förutvarande lag skulle tillkommit honom, därest

fyndigheten blivit upptäckt under sistnämnda lags giltighetstid. Lika litet

som från allmänrättsliga synpunkter något skulle med fog invändas mot en lagstiftning,

vilken t. ex. minskade eller avskaffade jordägarens andel i nedgrävd

skatt eller bottenfynd, som anträffades å hans ägor, lika litet syntes grundsatsen

örn välförvärvade privaträttigheters skyddande lida något verkligt avbräck genom

en lagstiftningsåtgärd, sådan som den varom här vore tal. Beträffande åter

redan kända eller förmodade men likväl icke under bruk varande fyndigheter

— framför allt sonade gruvor — kunde det snarare synas, som örn en lagändring

i antydd riktning skulle leda till rättskränkning. Icke heller detta torde

emellertid vara riktigt. Den rätt jordägaren skulle gå förlustig vore ej efter

gällande lagstiftning ovillkorlig utan ginge i händelse av inmutning från annans

sida förlorad, örn den ej gjordes gällande under gruvarbetets början. Då

således jordägaren redan nu vid äventyr av rättsförlust kunde tvingas att göra

rättigheten gällande å en av hans eget bestämmande alldeles oberoende tidpunkt,

komme en ny lag, varigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade gruvor

tillädes staten, i själva verket knappast att innebära annan ändring i jordägarens

ställning, än att tiden för den nya lagens ikraftträdande komme att i

stället för de i nu gällande gruvestadga bestämda tider utgöra sluttermin för

jordägarerättens utövande; och örn övergångstiden gjordes någorlunda rymlig,

torde i varje fall, där en känd fyndighet besutte något verkligt värde, jordägaren

ha tillfälle att genom inmutning för egen räkning eller andras intresserande

för frågan tillgodose sina intressen i avseende å fyndigheten. En annan fråga

vore, huruvida tillräckligt vägande skäl förelåge för en så genomgripande omgestaltning

av gruvlagstiftningen som den nu berörda. Utan att söka från

socialpolitisk och näringspolitisk synpunkt ingå på detta spörsmål kunde justitierådet

ej underlåta att från rättslig ståndpunkt uttala tvivelsmål, huruvida

en lagstiftning, som lämnade enskilda möjlighet att tillägna sig ännu okända

mineraltillgångar av måhända oberäkneligt värde, verkligen stöde i överensstämmelse

med det rådande rättsmedvetandet. Anledning syntes ej saknas att

antaga motsatsen; ej heller torde det vara ur vägen att i lagstiftningen taga

hänsyn till möjligheten av att nya mineraltillgångar av högst betydande värde

kunde upptäckas å enskild mark eller tekniska metoder uppfinnas, som förlänade

högt värde åt tillgångar, vilka nu ej kunde tillgodogöras. Skulle på dylik

väg stora rikedomar komma att hopa sig å enskilda händer, kunde det be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

47

färås att det allmänna tänkesättet skulle starkt reagera, måhända icke så mycket

mot den lagstiftning vilken lett till dylika förhållanden som mot det sakläge

den framkallat; och det vore under dylika omständigheter kanske ej alldeles

visst, att detta sakläge komme att från statens sida respekteras. Skulle

emellertid staten drivas till att, direkt eller på omvägar, till sin fördel inkräkta

på rättigheter, som enskilda under hägnet av statens egen lagstiftning vunnit,

måste sådant leda till ett betänkligt nedsättande av lagens och samhällsordningens

helgd. Att staten såsom rättens handhavare borde främst av alla

söka undvika löftesbrott och avhålla sig från löften, vilka ej under alla omständigheter

kunde infrias, syntes ligga i öppen dag. Från denna synpunkt

ansåge justitierådet skäl föreligga att taga i närmare övervägande, huruvida

icke i stället för gällande bestämmelser örn inmutning å enskild jord och jordägarens

rätt att taga del i inmutad fyndighet borde träda en lagstiftning,

byggd på grundvalen av statens rätt att för sin räkning förfoga över mineralfyndigheter

även å enskilt område.

I övrigt framställdes mot det remitterade förslaget vissa anmärkningar av

olika ledamöter i högsta domstolen.

Vid ärendets förnyade anmälan i statsrådet den 19 mars 1909 anförde justitieministern,

i anledning av friherre Marks von Wiirtembergs uttalande, följande:

Den svenska lagstiftningen vilade tvivelsutan på den uppfattningen, att

jordäganderätten principiellt innefattade även alla i jorden befintliga mineralier,

och detta givetvis oberoende av huruvida deras förekomst vore känd eller

okänd. En förändring av gruvlagstiftningen i antydd riktning skulle således

innebära en i princip ingalunda oviktig inskränkning av de befogenheter vilka

för närvarande innefattades i äganderätten till jord. Huruvida åter de skäl

som förebragts för angivna omgestaltning av gruvlagstiftningen vore av den

betydelse, att de finge anses göra en dylik inskränkning berättigad, därom

kunde naturligtvis olika meningar råda. Att i förevarande sammanhang närmare

ingå på denna fråga syntes emellertid överflödigt. Det vore nog att

hänvisa därtill att tanken på en så genomgripande omläggning av vår gruvlagstiftning

som den ifrågasatta säkerligen ej uppbures av den allmänna rättsuppfattningen.

Sedan 1908 års förslag i anledning av framställda anmärkningar undergått

vissa ändringar, blev ärendet genom fyra särskilda propositioner, nr 119—122,

framlagt för 1909 års riksdag.

Under nämnda riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen

m. fl. en motion, nr 112, däri hemställdes dels att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit anhålla om övervägande, i vad mån och under vilka villkor genom lag

borde stadgas koncession1 för förvärv och utnyttjande av gruvor, samt framläggande

snarast möjligt av det lagförslag, vartill detta övervägande kunde

föranleda, dels ock att riksdagen i avvaktan på nämnda lagstiftning måtte för

sin del antaga provisoriskt en lag därom att Konungens tillstånd i vissa fall

erfordrades i angivna avseenden. Till stöd för denna hemställan framhöllo motionärerna

att den svenska gruvlagstiftningen fortfarande måste anses vara

Motion angående införande av koncessionssystem liade väckts även vid 1908 års riksdag

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

grundad på en regalrätt. Ett utbyte av inmutningssystem mot koncessionssystem

innebure därför ur privaträttslig synpunkt icke någon fullständig nyhet

utan blott en förändring i det sätt varpå staten använde sin regalrätt.

För en sådan förändring förelåge ett verkligt behov, i det att i gruvdriften

stora statsintressen funnes att bevaka, vilka aldrig komme till sin rätt genom

den fria inmutningen.

I det utlåtande, nr 5, som sammansatt stats- och lagutskott avgav över förenämnda

propositioner och motion, hemställde utskottet att lagförslaget måtte

av riksdagen antagas, d. v. s. inmutningsrätten å odisponerad kronojord upphävas.

Beträffande förslaget till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande

av mineralfyndighet å viss kronojord anförde däremot utskottet

att, då förslaget förutsatte att vissa områden skulle i särskild ordning förklaras

för statsgruvefält men utredning härom icke vore att emotse förrän vid

påföljande års riksdag, utskottet ej kunde finna lämpligt att för det dåvarande

förorda förslaget till antagande. I fråga örn den väckta motionen uttalade

utskottet sin anslutning till justitieministerns mening, att en ändring i lagstiftningen,

varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å privat

jord samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma, otvivelaktigt skulle

innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Någon lagstiftning

i sådant syfte kunde utskottet sålunda ej förorda. Huruvida det

möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild

jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilda jordägarens ställe,

ersattes med annat system, exempelvis ett koncessionsförfarande, ansåge sig

utskottet icke kunna med bestämdhet uttala sig örn. Emellertid syntes det

utskottet lämpligast att, då uppfattningen vore ganska växlande, denna fråga

finge anstå i avvaktan på verkningarna av det föreslagna upphävandet av inmutningsrätten

å den odisponerade kronojorden. Utskottet hemställde sålunda

att motionen ej måtte bifallas.

Beträffande det föreslagna upphävandet av inmutningsrätten å kronojord

stannade kamrarna i olika beslut. Då utskottets utlåtande i övrigt godkändes

av riksdagen, blev sålunda resultatet att någon lagstiftning ej kom till stånd.

Sedan 1909 års förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande

av mineralfyndighet å viss kronojord i vissa hänseenden omarbetats,

framlades för 1910 års riksdag i särskilda propositioner, nr 50—53, dels

förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ gruvestadgan

ävensom vissa andra lagförslag, dels förslag till bestämmelser i nyssnämnda

ämne och dels förslag angående utläggande av vissa statsgruvefält

m. m.

I väckta motioner yrkades dels av herr Magnuson (första kammaren, nr

51) att inmutningsrättens upphävande å viss kronojord allenast måtte gälla

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och dels av herr Lindhagen m. fl.

(andra kammaren, nr 153) att inmutningsrätten såväl å kronojord som å enskild

jord måtte ersättas med koncessionssystem.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

49

I det utlåtande, nr 1, som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav

över förenämnda propositioner och motioner anfördes bland annat:

Gruvindustrien hade enligt sin natur alltid varit av riskabel beskaffenhet.

Med de stora uppoffringar och dryga omkostnader som, ofta utan motsvarande

vinst, vore förenade med gruvdrift, måste det fordras en stark uppmuntran

för den enskilde för att han skulle driva sådan verksamhet och stå risken därför.

Även måste det vara en uppgift för lagstiftningen att sörja för att de

metaller och mineralier ett land kunde gömma ej förbleve förborgade skatter,

utan att näringslivet och befolkningen och därmed samhället i dess helhet finge

tillgodonjuta de förmåner åtkomsten av dessa tillgångar kunde medföra. Det

innebure därför en fara att så kringskära bearbetarens eller upptäckarens rätt

som herr Lindhagen m. fl. motionärer syntes önska. Att gruvindustrien hos

oss nått den grad av utveckling som skett, vore i väsentlig° grad att tillskriva

principen örn upptäckarens rätt och om fri konkurrens i fråga om denna rätt.

Från sakkunnigt håll hade också inmutningssystemet vunnit erkännande. Vid

nu anförda förhållanden syntes det icke tillrådligt att på sätt yrkats åtgärder

vidtoges för införande i hela landet av ett alldeles nytt system. Ett sådant

steg skulle enligt utskottets mening, även vad den enskilda jorden anginge, stå

i strid mot den från gammal tid sig härledande uppfattningen örn jordägarens

rätt i ifrågavarande avseende, varå gruvlagstiftningen vilade. Utskottet avstyrkte

därför omförmälda motion.

Vad anginge de föreliggande propositionerna syntes det utskottet som örn de

principer vilka däri kommit till uttryck i det hela vore tillfredsställande, när

man ville upphäva inmutningsrätten. Utskottet hade dock funnit anledning

att mot förslagen framställa vissa erinringar. Då den omarbetning som därför

vore erforderlig icke lämpligen kunde av utskottet verkställas, ansåge sig

utskottet böra avstyrka bifall till nämnda propositioner i föreliggande skick.

Åtta ledamöter inom utskottet reserverade sig beträffande utskottets motivering

samt anförde:

Enligt reservanternas uppfattning borde en ny i stort sett enhetlig gruvlagstiftning

komma till stånd, byggd på den principen att mineralier, i den mån

de ej redan vore tagna i bruk av enskilda, skulle närmast falla inom statens

intresseområde, oavsett om fyndigheten läge på kronans eller enskildas mark.

Olika meningar vore rådande om vilken princip beträffande äganderätten till

mineralfyndighet läge till grund för den nuvarande gruvlagstiftningen. Säkerligen

kunde man här ej komma längre än till att oklarhet rådde i detta ämne.

Denna oklarhet borde då undanröjas, och detta förefölle av flera skäl böra ske

genom ett förklarande att mineralierna folie under statens intresseområde i

stället för att gå den motsatta vägen och frånkänna staten alla anspråk. Detta

uteslöte icke att givetvis även andra berättigade intressen, i synnerhet jordägarens

och upptäckarens, måste behörigen tillgodoses. För en ny lagstiftning,

som sålunda måste grundas på ett koncessionssystem, förelåge förebilder

dels i 1886 års lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter

och dels i det kungliga förslag, som vore föremål för utskottets bedömande.

Sedan ärendet först av båda kamrarna blivit återremitterat till utskottet i

anledning av framställt förslag att, oberoende av övriga delar, lösa frågan örn

statsgruvefält särskilt för sig, hemställde utskottet i nytt utlåtande, nr 2, örn

bifall till propositionen örn statsgruvefält men örn avslag såväl å övriga propositioner

som å motionerna. De åtta ledamöterna förnyade sin reservation un
Bihang

lill riksdagens protokoll 19:18. 1 saini. Nr 40. 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 40.

der hemställan att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägande,

huruvida och under vilka villkor inmutningsrätten jämväl på enskild

mark kunde upphävas och ersättas med ett annat väsentligen på koncession

byggt system för tillgodogörande av mineralier med iakttagande tillika av

behörig hänsyn jämväl till jordägarens och upptäckarens berättigade intressen.

Båda kamrarna biföllo propositionen i vad den angick statsgruvefälten. I

övrigt stannade kamrarna i olika beslut: Första kammaren biföll utskottets

hemställan men andra kammaren reservationen. Kungl. Maj:ts förslag hade

sålunda, ehuru med principiellt helt olika motivering, avslagits av båda kamrarna.

Vid 1914 års riksdagar väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen

motioner (A-riksdagen nr 191 och B-riksdagen nr 135), däri med samma motivering

som i tidigare motioner, yrkades att riksdagen ville dels anhålla att

Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, varigenom

inmutningsrätten till mineralfyndighet upphävdes och ersattes med ett

koncessionssystem, dels ock för sin del i avvaktan på nämnda lagstiftning antaga

en provisorisk lag örn upphävande av inmutningsrätten med föreskrift

att Konungens tillstånd erfordrades för bearbetande av ny mineralfyndighet.

I det utlåtande (B nr 2), som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav

över den sist avlämnade motionen, förklarade sig utskottet vidbliva den uppfattning,

som uttalats av 1910 års sammansatta lag- och jordbruksutskott, samt

avstyrkte därför motionen. Vissa ledamöter reserverade sig till förmån för

koncessionssystemets införande.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren

biföll reservationen.

Frågan örn ny gruvlagstiftning fick därefter vila, intill dess Kungl. Majit

den 10 mars 1916 uppdrog den vidare utredningen åt en kommitté (gruvlagstiftning

skommittén). Enligt de riktlinjer för kommitténs arbete, som uppställdes

i yttrandet till statsrådsprotokollet av dåvarande chefen för justitiedepartementet,

skulle kommittén icke upptaga frågan angående en omläggning

av det inom gruvlagstiftningen gällande systemet i dess helhet och således

icke heller spörsmålet örn upphävande av inmutningsrätten å enskild jord.

Däremot skulle kommittén företaga en förnyad allsidig granskning av 1910

års förslag om gruvdrift å kronojord, särskilt med hänsyn''till vissa spörsmål

som berörts vid frågans behandling i riksdagen. Vidare skulle kommittén

företaga den revision av gruvestadgan, som vore erforderlig för att, utan rubbande

av grunderna för stadgan, bringa densamma i närmast möjliga överensstämmelse

med de bestämmelser som kommittén kunde komma föreslå beträffande

kronojorden. Kommittén skulle därjämte äga att föreslå de förändringar

i gruvestadgans bestämmelser, som kunde finnas av behovet påkallade.

Gruvlagstiftningskommittén avgav den 20 juni 1919 betänkande med förslag

till gruvlag m. m. Kommittén, som framhöll att frågan om inmutningsrätt

eller koncessionssystem icke hade något nödvändigt samband med det teo
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

51

retiska spörsmålet om äganderätten till mineralen, förordade i princip inmutningsrättens

bibehållande. Härutinnan anfördes i huvudsak följande:

Hed avseende å möjligheten att åstadkomma en det allmännas kontroll över

mineraltillgångarnas tillgodogörande erbjöde visserligen koncessionssystemet

åtskilliga fördelar, men möjlighet funnes att i allt väsentligt vinna samma syftemål

även inom inmutningssystemets ram. En övergång till koncessionssystemet

syntes därför icke vara att förorda under annan förutsättning, än att man

icke därigenom förlorade de fördelar som inmutningsrätten erbjöde. Att så

bleve förhållandet på en utomordentligt viktig punkt vore emellertid enligt

kommitténs uppfattning ställt utom tvivel. Gruvdrift vore nämligen ett företag,

som på samma gång det möjliggjorde stora vinster också vore förbundet

med stora risker. I synnerhet vore riskerna för igångsättandet av ett företag

stora. Såväl efterforskandet av nya fyndigheter som därefter följande undersökningsarbeten

vöre förenade med stora kostnader, och ett misslyckande innebure

ren förlust av kapital och arbetstid. Med den rätt till ovillkorligt företräde

att få tillgodogöra sig en fyndighet, som inmutningssystemet innebure,

kunde en person våga nedlägga kostnader både på efterforskningar och undersökningsarbeten,

då han ju visste att, örn å ena sidan risken vore stor, han å

andra sidan finge skörda vinsten, därest företaget lyckades. Ett koncessionssystem

innebure däremot icke på samma sätt någon lockelse att efterforska

nya fyndigheter eller att nedlägga kostnader på undersökning av fyndigheter.

Den som eljest skulle vara hågad därtill avhölles på grund av att han icke

på förhand kunde beräkna, vare sig att han sedermera erhölle tillstånd att

tillgodogöra sig en upptäckt eller undersökt fyndighet eller på vilka villkor

ett dylikt tillstånd kunde komma att beviljas.

Kommittén upptog sålunda i sitt förslag bestämmelser örn inmutningsrätt

(1 kap.), örn erhållande av mutsedel (2 kap.), örn undersökningsarbete inom

det inmutade området (3 kap.), örn erhållande av utmål (4 kap.), samt örn rätt

till brytning inom utmålet (5 kap.). Dessa bestämmelser, vilka i det stora hela

voro byggda på samma grunder som motsvarande bestämmelser i gruvestadgan,

innehöllo åtskilliga njuter med avseende å den närmare utformningen. Beträffande

försvar av gruvrättighet föreslog kommittén upphävande av nuvarande

föreskrifter örn arbetsskyldighet samt införande av nya bestämmelser

örn försvarsavgifter (6 kap.). Försvarsavgiften — genom vilken gruvinnehavaren

ådagalade sin avsikt att behålla gruvan — skulle erläggas vare sig arbete

vid gruvan bedreves eller icke (64 §). Den skulle utgå med tio kronor

för hektar, örn utmålets areal icke överstege fyra hektar, tjugu kronor för

hektar, om arealen ej överstege åtta hektar, och med trettio kronor för hektar

i övriga fall. Avgiften skulle lika fördelas mellan kronan och den jordägare

på vilkens mark utmålet vore beläget. Försummelse att i rätt tid erlägga försvarsavgiften

skulle medföra skyldighet att inbetala dubbel avgift; urakt - lätes även detta, skulle gruvanläggningen bliva sönad (66 §). Angående jordägareandel

(7 kap.) innehöll förslaget i likhet med gruvestadgan den principiella

bestämmelsen att jordägaren skulle vara berättigad att till hälften med

inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten (68 §). Kommittén

föreslog en väsentlig utsträckning av den tid inom vilken jordägaren

hade att anmäla sig till begagnande av jordägareandelen. Anmälan skulle göras

sist inom sex månader efter det brytning börjat inom jordägarens ägovälde;

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

dock vore sådan anmälan icke av nöden, förrän fem år förflutit från utmålsförrättningens

avslutande (69 §). I förslaget upptogos vidare, i huvudsaklig anslutning

till gällande rätt, bestämmelser örn samäganderätt i gruva (8 kap.),

örn övergång av rätt till gruva (9 kap.), örn tillsyn över gruvdriften (10 kap.)

samt övriga bestämmelser (11 kap.).

Utöver nu nämnda stadganden upptog kommittén, i en andra avdelning avförslaget,

särskilda bestämmelser om gruvor å viss kronojord. Dessa bestämmelser

skulle tillämpas på gruva å sådan kronan tillhörig jord, som icke innehades

under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe (12 kap.

94 §). Under erinran att 1910 års förslag rörande gruvdrift å kronojord varit

byggt på ett koncessionssystem av så modifierad typ, att det i väsentliga avseenden

närmade sig inmutningssystemet, förklarade sig kommittén vilja gå

den motsatta vägen och genom ett modifierat inmutnings system söka vinna

samma fördelar som åsyftats med 1910 års förslag. Bland de modifikationer av

inmutningssystemet, som sålunda föreslogos beträffande fyndigheter å odisponerad

kronojord, märktes främst bestämmelser om inskränkning i brytningsrätten

(13 kap.). Utmålsinnehavaren skulle icke utan särskilt tillstånd äga inom

utmålet bryta och uppfordra mera än 25,000 ton berg årligen. Önskades större

brytningsrätt, skulle tillstånd därtill på särskild ansökan kunna beviljas av

Kungl. Majit, som skulle äga att föreskriva de villkor för tillståndets åtnjutande

som kunde finnas erforderliga (98—99 §§). I fråga örn kronans jordägareandel

(14 kap.) innebar förslaget, att denna skulle tillfalla inmutaren

med skyldighet för honom att till kronan betala en viss årlig avgäld

(royalty), motsvarande 25 procent av den å gruvföretaget uppkomna nettovinsten

(101 §). Slutligen innehöll förevarande avdelning av förslaget

vissa bestämmelser örn rätt för kronan att övertaga gruva (15 kap.). Vid utgången

av trettionde kalenderåret efter det år, under vilket utmålsförrättningen

förklarats avslutad, skulle kronan vara berättigad att övertaga gruvan.

örn denna rätt icke begagnades å nämnda tidpunkt, skulle rätten stå kronan

öppen vid vart tionde år därefter (112 §). Vid övertagandet skulle de i gruvan

befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar

för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan, övriga

för gruvan gjorda anläggningar skulle kronan vara berättigad att inlösa

till fulla värdet. På yrkande av utmålsinnehavaren skulle kronan även vara

pliktig att inlösa sådan egendom, i den mån densamma vore nödig eller nyttig

för fortsatt gruvdrift (113 §).

Mot gruvlagstiftningskommitténs förslag anfördes reservationer av, bland

andra, kommittéledamöterna herrar C. I. Asplund och Bernhard Eriksson.

Den förstnämnda reservanten anslöt sig visserligen till inmutningssystemet

men ville överföra de av kommittén med avseende å kronojord föreslagna inskränkningarna

i inmutningsrätten att gälla all jord, enskild likaväl som kronojord.

Vidare förordade denne ledamot i vissa avseenden än längre gående

inskränkningar i inmutarens befogenheter. Sålunda ville han icke medgiva

inmutaren rätt till brytning av en viss i lagen föreskriven kvantitet utan ansåg

att det borde läggas i bergmästarens hand att vid utmålsförrättningen

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

53

fastställa brytningsrätten till den lägre kvantitet, som kunde anses motiverad

av den påvisade malmtillgången. Dessutom ville lian bibehålla kronan vid

dess rätt till jordägareandel i fyndigheter å odisponerad kronojord samt tillerkänna

kronan vissa andra förmåner, såsom att gruvan vid gruvrättens förverkande

skulle tillfalla kronan samt att kronan vid ommutning skulle erhålla

andel i den inmutade fyndigheten.

I den av herr Eriksson anförda reservationen förordades införande av rent

koncessionssystem, gällande för fyndigheter å såväl kronojord som enskild

jord.

De myndigheter och sammanslutningar som avgåvo yttranden över gruvlagstiftningskommitténs

förslag uttalade sig i allmänhet till förmån för bibehållande

av inmutningssystemet. Sålunda ansågo kommerskollegium, svenska

teknologföreningen, ingeniörsvetenskapsakademien, järnkontoret samt bergmästarna

i Gävle-Dala och mellersta distrikten — av skäl som i vissa yttranden

utförligt utvecklades — att inmutningssystemet, i varje fall med hänsyn till

speciellt svenska förhållanden, borde föredragas framför koncessionsss^stemet.

Bergmästaren i västra distriktet uttalade att båda systemen hade sina fördelar

och olägenheter. Huvudsaken med det system som valdes borde vara att

detsamma uppmuntrade icke blott till eftersökande av fyndigheter utan även

till gruvbrytning, vilket endast kunde ske, örn huvudvikten lades vid fyndigheternas

fria utnyttjande. Systemet borde därför efter förnuftiga linjer bygga

helt på den ena eller andra grundsatsen, ty en inskränkt inmutningsrätt, sådan

kommittén föreslagit för odisponerad kronojord, vore icke att föredraga framför

ett koncessionssystem, byggt på liberala principer. Bergmästaren i östra

distriktet gjorde gällande att såväl inmutnings- som koncessionsprincipen borde

komma till användning, den förra i förstadiet, d. v. s. i fråga örn förvärvande

av rätt till fyndighet och brytning av denna i mindre omfattning, samt den

senare principen, då brytningen vore avsedd att företagas i större skala.

De av kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna örn gruvor å viss

kronojord rönte i yttrandena starka gensagor. Svenska teknologföreningen,

järnkontoret samt bergmästarna i mellersta, östra och södra distrikten uttalade

sig principiellt till förmån för enhetlig lagstiftning, gällande för såväl enskild

jord som kronojord.

I övrigt framställdes åtskilliga erinringar mot lagförslagets särskilda delar.

Gruvlagstiftningskommitténs förslag anmäldes i statsrådet den 6 februari

1920. Chefen för justitiedepartementet anförde därvid i huvudsak följande:

Inmutningsrätten, sådan den utformats i gällande gruvlagstiftning, tillgodosåge

icke tillbörligen det allmännas berättigade krav och medförde lätt mindre

önskvärda resultat. Själva utgångspunkten för nuvarande gruvlagstiftning,

nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom

utsikten av ekonomisk vinst för upptäckaren, vore visserligen i och för sig

beaktansvärd och hade tidigare ägt än större berättigande. Men det kunde icke

anses vara rationellt, att upptäckarintresset allt fortfarande tillgodosåges i

den obegränsade utsträckning, som fallet vore enligt nu gällande, på fri inmutnings-

och brytningsrätt grundade system. Särskilt i ett land med så rika

mineralfyndigheter som vårt och där det personliga initiativet och företagarintresset

ända hitintills haft fullständigt fria händer att så gott som okontrol
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

lerat disponera dessa landets naturliga tillgångar, måste det framstå såsom ett

berättigat krav, att nyupptäckta fyndigheter i högre grad och mera direkt

bragtes under det allmännas inflytande. Härigenom bereddes ock större möjlighet

att förebygga ett ur samhällelig synpunkt oekonomiskt förslösande av

landets mineralskatter samt att främja uppkomsten och utvecklingen av en inhemsk

förädlingsindustri. Vidare borde beaktas att för ett gruvföretag, åtminstone

örn det vore av större omfattning, krävdes sammandragande av arbetskraft

från olika håll, ofta nog till oländiga trakter, samt att detta i regel

medförde nog så betydelsefulla sociala problem, vilkas lösning ej lätteligen

läte sig genomföras med nuvarande inmutningssystem, enligt vilket varje kontroll

saknades å vederbörande företagares förutsättningar för igångsättande

och utövande av gruvdrift. De olägenheter inmutningsrätten sålunda medförde

vore emellertid^ desamma, vare sig fråga vore örn enskild jord eller kronojord,

varför redan på denna grund den nya lagstiftningen borde såvitt möjligt vara

enhetlig. Då enligt kommitténs förslag inmutningsrätten skulle bibehållas i

princip oförändrad med avseende å enskild jord, kunde chefen för justitiedepartementet

icke förorda att förslaget upphöjdes till lag utan ansåge att en

förnyad allsidig utredning vore erforderlig för utarbetande av förslag till en

ny enhetlig gruvlagstiftning, som på ett bättre sätt än den nuvarande tillgodosåge

det allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt

tillvaratoges och utnyttjades. Det spörsmål som vid denna utredning i första

rummet borde tagas under omprövning måste bliva, huruvida den nya lagstiftningen

skulle grundas på ett rent koneessionssystem eller ock på ett blandat

koncessions- och inmutningssystem. Vid val av system och lagstiftningens

utformning i övrigt borde givetvis erforderlig hänsyn tagas till jordägarens

berättigade intressen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 blevo därefter

gruvlagstiftningssakkunniga tillkallade med uppdrag att inom justitiedepartementet

biträda med utarbetande av förslag till ny gruvlagstiftning.

Gruvlagstiftningssakkiuinigas förslag.

De sakkunniga — som i sin allmänna motivering uttalade att enligt svensk

rättsuppfattning äganderätten till jorden omfattade allt vad till jorden hörde i

den mån ej genom positiv lag däri gjordes inskränkning — utgingo från att

jordägaren principiellt sett ägde mineraler i jorden. Emellertid ville de sakkunniga

icke ifrågasätta det rättsligen berättigade i att jordägarens rätt lede

inskränkning genom inmutningsrätten. Tillräcklig rättsgrund härför kunde

hämtas ur det förhållandet att jordägarens rätt sedan gammalt varit underkastad

mer eller mindre vittgående inskränkningar, för vilkas innehåll och

utformning olika intressen varit bestämmande under olika tider. De sakkunniga

framhöllo att frågan örn inmutningsrätt eller koneessionssystem icke hade

något nödvändigt samband med spörsmålet örn äganderätten till mineralen.

Åit jordägaren enligt de sakkunnigas uppfattning vore att betrakta såsom

ägare till mineralen utgjorde icke hinder för att de inskränkningar i fråga örn

jordägarens förfoganderätt över mineralen, som sedan gammalt bestode, genom

lagstiftningen ordnades på det sätt som kunde anses ändamålsenligast

och att således, örn detta ansåges lämpligt, inmutningssystemet ersattes med

ett koneessionssystem.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

55

I valet mellan olika system funno de sakkunniga att inmutningssystemet

vöre att föredraga framför koncessionssystemet. Såsom skäl härför framhöllo

de sakkunniga att inmutningssystemet innebure den största lockelsen till efterforskande

och undersökning av nya fyndigheter. Den omständigheten att lagen

tillförsäkrade upptäckaren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten

gjorde att den enskilde kunde riskera stora kostnader på efterforsknings- och

undersökningsarbeten. Inmutningssystemets verkningar i fråga örn upptagande

av nya fyndigheter bestyrktes av en lång historisk utveckling, och det

torde vara ställt utom tvivel, att den fria inmutningsrätten inneburit en kraftig

hävstång för bergsbrukets utveckling i vårt land. Det vore alltjämt av

största vikt, att efterforskandet av nya mineraltillgångar uppmuntrades. Lagstiftningen

borde därför icke genom övergång till ett helt nytt och oprövat

system äventyra, att intresset för nya förekomsters upptagande förslappades.

Inom de länder där koncessionssystem tillämpades förekömme malmerna i allmänhet

såsom flötser inom stora sammanhängande områden i lagrade yngre

bergarter. I Sverige däremot förekömme samtliga malmer såsom mindre eller

större linser eller körtlar här och var spridda inom urbergets malmförande

bergarter. Fyndigheterna läge vanligtvis mer eller mindre vertikalt och ginge

därför med relativt liten yta upp i dagen. Det vore uppenbart att med detta

förekomstsätt efterforskandet av malmerna skulle kräva ett träget och systematiskt

arbete. Den stundom framträdande uppfattningen att upptäckten av

en fyndighet endast berodde på en lycklig tillfällighet överensstämde således,

vad de svenska malmförekomsterna beträffade, föga med de verkliga förhållandena.

Förekomsternas upptäckt vore tvärtom i allmänhet resultatet av ett

långvarigt arbete, som endast mera sällan finge sin ersättning i en upptäckt

av en fyndighet av värde. Det läge därför även ur rättvisans synpunkt icke

något obilligt i grundsatsen att lagen tillerkände vederbörande upptäckare en

verklig rätt till den upptäckta fyndigheten.

Såsom ytterligare motivering för sin ståndpunkt framhöllo de sakkunniga

att koncessionssystemet innebure åtskilliga olägenheter. Det vore ägnat att

medföra stora administrativa svårigheter. Detta framginge särskilt därav att

under nuvarande ordning inmutningarna vore synnerligen talrika men att flertalet

av dessa avsåge fyndigheter av obetydligt eller intet värde, vilka enligt

inmutningssystemet automatiskt utgallrades på ett tidigt stadium. Örn med

införande av koncessionssystem antalet ansökningar om koncession skulle bliva

lika stort som antalet mutsedelsansökningar och sådan särskild prövning i

olika avseenden, som vanligtvis förutsattes vid koncession, skulle äga rum,

skulle detta förorsaka ett högst betydligt ökat arbete, medförande ökat behov

av arbetskrafter. Det vore visserligen tänkbart att man läte upptäckaren få

rätt att utan koncession bryta och tillgodogöra sig viss mindre kvantitet malm.

Mot en sådan anordning kunde emellertid erinras att, örn vederbörande icke

på förhand kunde vara viss örn att han sedermera erhölle koncession, en dylik

rätt icke vore ägnad att verka uppmuntrande till undersökningsarbetets företagande.

Vidare erinrade de sakkunniga att koncessionssystemet innebure ett

visst osäkerhetsmoment beträffande tillämpningen. Den koncessionssökande

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr AO.

mäste räkna med att koncessionsvillkoren kunde bliva olika alltefter olika

uppfattning hos den koncessionsbeviljande myndigheten. Att i detta

avseende olika åskådningar på det ekonomiska och politiska området kunde

göra sig gällande, vore icke ägnat att skänka nödig auktoritet åt själva systemet

såsom sådant. Vidare förelåge fara för att den verklige upptäckaren av

den bestämmande myndigheten bleve tillbakasatt för en annan koncessionssökande

som ansåges besitta bättre förutsättningar för gruvdriften. En viss

olikhet inför lagen kunde således komma att i detta avseende göra sig gällande.

De sakkunniga utvecklade slutligen hurusom, därest koncession endast

skulle fordras för viss större gruvdrift, svårigheter och olägenheter

skulle uppstå genom en gränsdragning. De fördelar som man avsett att vinna

med koncessionssystem kunde enligt de sakkunnigas mening till stor

del åstadkommas även inom inmutningssystemets ram. Sålunda upptogos i

förslaget bestämmelser om anvisande av malm till inhemsk förbrukare, örn

arbetarnas bostadsförhållanden, örn rätt för kronan att efter viss tid övertaga

gruva ävensom vissa stadganden, som åsyftade att förhindra rovdrift och

konstlat uppehållande av malmpriser.

Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget innehöll i 1 kap. vissa allmänna

bestämmelser, varigenom särskilt inmutningsrättens begrepp närmare

preciserades. Genom inmutningen skulle inmutaren förvärva en uteslutanderätt

att undersöka alla inmutningsbara mineral inom det inmutade området

samt att tillgodogöra sig inmutningsbara mineral inom det område som vid

särskild förrättning kunde bliva anvisat som arbetsområde (utmål).

I 2 kap. upptogos närmare bestämmelser örn inmutning. Dessa avveko i

åtskilliga punkter från motsvarande bestämmelser i gruvestadgan. Sålunda

skulle ansökningen örn inmutningsrätt innehålla detaljerade uppgifter i olika

avseenden samt vara åtföljd av en kartskiss över det med ansökningen avsedda

området ävensom förskott till stämpel och lösen för mutsedel samt till beräknad

kostnad för mutsedelns kungörande (6 §). Skyldigheten att kungöra

mutsedel skulle icke, såsom enligt gällande rätt, åligga inmutaren utan bergmästaren

(10 §). Den i 6 § 4 punkten gruvestadgan för försummelse av

kungörelseskyldigheten stadgade påföljden av inmutningsrättens förlust skulle

vid sådant förhållande borttagas.

I 3 kap. meddelades bestämmelser varigenom undersökningsarbetet närmare

reglerades. Enligt dessa bestämmelser skulle inmutaren äga rätt att inom det

inmutade området vidtaga alla åtgärder, som vore erforderliga dels för att

ådagalägga att därinom förekomme inmutningsbar fyndighet och dels för att

vinna närmare kännedom örn denna fyndighets storlek, beskaffenhet och brytvärdhet

(13 §). Däremot finge inmutaren icke använda de under arbetet brutna

produkterna på annat sätt eller i större omfattning än som vore nödvändigt

för undersökning av produkternas beskaffenhet och lämplighet för teknisk

bearbetning (14 §). Särskilda stadganden föreslogos, som åsyftade att möjliggöra

kontroll över att inmutaren icke överskrede sin befogenhet i omförmälda

avseenden (15 och 16 §§). Vidare upptogos i förslaget bestämmelser

angående skyldighet för inmutaren att vid äventyr av inmutningsrättens för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

57

lust inom viss tid ingiva ansökning om utmål (19 §, jfr 20 §). Härutinnan

bibehölls den nuvarande treårsfristen; emellertid gåvos närmare föreskrifter

angående rätten till förlängning av nämnda tid, för att bergmästaren därigenom

skulle få tillfälle att mera noggrant pröva ansökning örn dylik förlängning.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål gåvos i 4 kap. utförliga

regler. Då det för utmålsförrättningens underlättande oell påskyndande ansåges

vara av icke ringa vikt, att redan själva ansökningen örn utmål lämnade

så rikhaltigt material som möjligt för belysande av de frågor som kunde inverka

på utmålets utläggande, föreslogos detaljerade föreskrifter om vad

nämnda ansökan skulle innehålla samt vilka handlingar skulle fogas vid densamma

(21 §). Kungörelse örn utmålsförrättning skulle -— på sätt jämväl

föreslagits beträffande vissa andra kungörelser — införas i en särskild publikation

benämnd bergskungörelserna, varjämte kungörelsen skulle uppläsas i

kyrka och i rekommenderat brev tillställas sakägare (23 §). För att erhålla

utmål måste inmutaren visa, att inom det inmutade området funnes fyndighet,

innehållande inmutningsbar malm eller mineral, som lämpade sig för teknisk

bearbetning och som förekomme i sådan myckenhet, att fyndigheten med sannolikhet

kunde göras till föremål för gruvdrift (2 och 30 §§). I förslaget,

som bibehöll nu gällande bestämmelser om storleken på inmutningsområden

och utmål, upptogs ett särskilt stadgande, varigenom skulle beredas möjlighet

att redan vid utmålsläggningen få ett gemensamt utmål utlagt för flera intill

varandra liggande inmutningsområden (32 §). Rätten för gruvägaren att få

sig anvisad mark utanför utmålet skulle utvidgas i vissa hänseenden (34 §).

Jämväl i övrigt innebar förslaget åtskilliga modifikationer i nuvarande bestämmelser

örn utmål.

I fråga örn jordägarens andelsrätt bibehöll förslaget den nuvarande principen,

att jordägaren är berättigad att till hälften med inmutaren taga del i gruvföretaget.

De i förslaget upptagna bestämmelserna härom innehöllo emellertid

nyheter i väsentliga avseenden. Sålunda föreslogs förlängning av den tid

inom vilken anmälan om begagnande av jordägareandel sist skulle göras. Anmälan

skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbart

mineral pågått inom jordägarens ägovälde under en tid av sex manader

efter det underrättelse därom lämnats av inmutaren; dock skulle anmälan

alltid kunna göras inom två år från utgången av det kalenderår under

vilket utmålsförrättningen avslutats (47 §). Om anmälan icke skedde inom

stadgad tid, skulle jordägareandelen tillfalla inmutaren mot förpliktelse för

honom att till jordägaren erlägga en årlig avgäld uppgående till 25 procent av

nettovinsten å gruvföretaget, i den mån detta avsett jordägarens ägovälde

(50 §). I olikhet mot gruvestadgan, som icke känner annan form för jordägarens

andelsrätt än att han ingår som delägare i företaget, innebar sålunda

förslaget, att jordägaren kunde välja mellan att ingå i företaget och att erhålla

årlig avgäld. Beträffande sättet för beräkning av den vinst å vilken

avgälden skulle utgå meddelades i förslaget detaljerade föreskrifter (51 §).

I samband härmed upptogos åtskilliga stadgande!! örn räkenskapsföring och

redovisning av driftsresultatet (52 §) samt örn avgäldens bestämmande i hän
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majlis proposition nr 40.

eleise av tvist mellan gruvägaren och jordägaren. För sistnämnda fall stadgades

att jordägaren kunde påkalla att avgälden bestämdes av en nämnd, bestående

av bergmästaren såsom ordförande samt två andra ledamöter, av vilka

vardera parten utsåge en (53 §). Rörande dylikt ärendes handläggning inför

nämnden, besvär över nämndens beslut — vilka skulle upptagas av en för hela

riket gemensam prövningsnämnd — samt handläggning av besvärsärende hos

prövningsnämnden gåvos i förslaget närmare regler (54—56 §§).

I 6 kap. av förslaget meddelades bestämmelser örn rätt till brytning inom utmålet.

Dessa bestämmelser överensstämde i huvudsak med motsvarande regler

i gruvestadgan.

Däremot innehöllo de i 7 kap. upptagna bestämmelserna örn försvarsavgift

så ock om förverkande av rätt till gruva viktiga avvikelser från den nu gällande

ordningen. De sakkunniga föreslogo avskaffande av nuvarande regler

örn arbetsskyldighet (försvarsarbete). Det skulle i stället åligga gruvinnehavaren,

vare sig arbete bedreves eller icke, att från och med kalenderåret efter

det varunder utmålsförrättningen avslutats till staten erlägga en årlig försvarsavgift

av 10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets

areal. Avgiften skulle erläggas förskottsvis för varje år senast den 31

december föregående år (65 §). Örn gruvinnehavaren försummade att inom

stadgad tid erlägga försvarsavgiften, skulle han senast den 1 mars påföljande

år till bergmästaren inbetala avgiften, ökad med en tiondel, vid äventyr örn

det försummades att rätten till gruvan förverkades (66 §). Beträffande förverkande

av gruvrätt framhöllo de sakkunniga vikten av att inmutarens

rättsställning gjordes säkrare; de föreslogo därför borttagande av ett flertal

nu gällande regler, enligt vilka inmutarens underlåtenhet att företaga

viss åtgärd medför inmutningsrättens förlust. Inmutningsrätten skulle

emellertid enligt förslaget gå förlorad dels om utmål icke blivit sökt inom föreskriven

tid eller ansökning om utmål blivit avslagen och dels, på sätt nyss

nämnts, örn försvarsavgift icke blivit erlagd. Då rätt till gruva förverkats,

läge det enligt de sakkunnigas mening i sakens natur att förhållandena, såvitt

anginge rätten till själva fyndigheten, skulle återföras till samma läge som

före inmutningen. Sålunda skulle, liksom nu får anses gälla, jordägaren äga

förfoga över fyndigheten i dess helhet intill dess ny inmutning skedde. Uttryckligen

stadgades att gruvinnehavaren skulle gå förlustig all rätt dels till

de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara

mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd under jord verkställda

byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan,

dels ock till den mark, som inom eller utanför utmålet blivit upplåten för gruvdriften.

Andra anläggningar än nyssnämnda liksom ock de ur gruvan uppfordrade

inmutningsbara mineralen skulle, på sätt även nu är stadgat, få kvarligga

för gruvinnehavarens räkning under två år; till det som icke inom nämnda

tid borttagits, skulle gruvinnehavaren förlora all rätt. Den förverkade egendomen

skulle tillfalla jordägaren. Skedde ny inmutning, skulle med rätten till

fyndigheten följa rätt till de för gruvans styrka eller bestånd under jord verkställda

byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan

(67 §).

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

59

Angående samäganderätt i gruva meddelades i 8 kap. bland annat vissa nya

regler, varmed särskilt avsågs att stärka minoritetsdelägares rättsställning. I

princip skulle delägare icke behöva deltaga i gruvbrytningen i större omfattning

än lian själv önskade. Å andra sidan finge en delägare ej verkställa

större brytning än andra delägare, där han ej ägde majoritet i gruvan eller åtminstone

disponerade över halva rösttalet i densamma. Den brytning som

enligt nyssnämnda regler verkställdes skulle anses utförd å samtliga

delägares lotter (73 §). Delägarna skulle vara pliktiga att i förhållande

till de kvantiteter för vilka de anmält sig vilja deltaga i brytningen

erlägga de tillskott som erfordrades för bestridande av driftskostnaderna

för året. Även tillskott till anläggningskostnad skulle i regel utgå i nämnda

proportion. Örn emellertid anläggningskostnader förut blivit nedlagda å företaget

samt delägarna icke bidragit därtill i förhållande till sina lotter i gruvan,

skulle, när fråga uppkomme örn nya kostnader av detta slag, en utjämning

ske på det sätt att gamla och nya kostnader sammansloges och fördelades på

de i brytningen deltagande i samma förhållande som driftskostnaderna, varefter

envar hade att tillskjuta skillnaden mellan vad på honom belöpte och det

belopp varmed han förut bidragit till sådana kostnader (74 §). Om delägare

under något år gjort tillskott, överskjutande vad å honom i förhållande till

hans lott i gruvan belöpte av samtliga tillskott, skulle han för överskottet erhålla

fordringsrätt mot delägare, som icke deltagit i tillskotten i förhållande

till sin lott i gruvan. Dylik fordran skulle endast kunna uttagas ur den malm

som under det ifrågavarande året brötes å annan delägares lott utöver den

kvantitet varmed denne själv deltoge. I den mån fordringen vore grundad på

tillskott till anläggningskostnad skulle den tillskjutande delägaren dock under

en tid av femton år kunna göra sig betäckt jämväl ur annan malm än nu sagts.

I fråga om sättet för uttagandet av den tillskjutande delägarens fordran föreslogs,

med frångående av det nuvarande auktionsförfarandet, att malmen enligt

vissa grunder skulle övertagas till sitt saluvärde (75 §). De föreslagna

bestämmelserna örn samäganderätt skulle tillämpas endast i den mån ej annorlunda

avtalats. Vissa föreskrifter angående anställande av gruvföreståndare

och dennes befogenheter skulle dock ha karaktären av tvingande rättsbud (68

—70 §§).

I 9 kap. upptogos bestämmelser örn övergång av rätt till gruva. Bland dessa

märktes ett stadgande av innehåll, att överlåtelse av gruvrätt icke skulle

vara giltig, förrän anmälan örn överlåtelsen gjorts till bergmästaren och anteckning

örn överlåtelsen skett å mutsedel respektive överlåtelsehandling.

De i 10 kap. upptagna bestämmelserna örn tillsyn över gruvdriften innehöllo

nyheter i vissa hänseenden. Sålunda föreslogs utsträckning av den bergmästaren

tillkommande rätten att vaka över gruvans framtida bestånd till att

även i viss mån gälla sättet för hushållningen med mineraltillgången (81—82

§§). I förslaget medtogos även särskilda regler angående arbetarnas bostadsförhållanden.

Om gruvan vore belägen på sådant avstånd från bebyggd ort

att det icke skäligen kunde påfordras att arbetarna skulle där vara bosatta,

skulle det åligga gruvinnehavaren att sörja för att arbetarna vid eller i närhe
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:is proposition nr i0.

ten av arbetsstället erhölle tillgång till en efter ortens förhållanden avpassad

bostad. Vid arbete av tillfällig art eller beträffande arbetare, som hade sitt

egentliga hemvist å annan ort, skulle gruvinnehavaren tillhandahålla natthärbärge

motsvarande skäliga fordringar på en tillfällig bostad (86 §).

I 11 kap. gåvos bestämmelser örn tillhandahållande av mahn för inhemsk

förbrukning. Det skulle tillkomma Kungl. Majit att föreskriva att gruvinuehavaren

skulle under viss tid till inhemsk förbrukare avstå viss del av årligen

utvunnen myckenhet malm eller annat inmutningsbart mineral av viss beskaffenhet

till därå vid leveransen gällande inhemskt marknadspris samt på villkor

i övrigt som stöde i överensstämmelse med rådande handelsbruk. Sådan föreskrift

skulle dock icke få meddelas, där den ifrågavarande malmen av gruvinnehavaren

uteslutande användes för förädling inom riket. Där malmen delvis

användes för inhemsk förädling och delvis exporterades, skulle skälig hänsyn

tagas till gruvinnehavarens och förutvarande avnämares behov av malmen

för förädling inom riket (91 §). I förslaget gåvos närmare regler angående

förfarandet i ärende av omförmälda slag (92 §). Enligt en särskild bestämmelse

skulle gruvinnehavare icke få deltaga i någon överenskommelse, som

avsåge uppehållande på konstlat sätt av prisen på gruvprodukter på den inhemska

marknaden (93 §).

Den av de sakkunniga föreslagna rätten för kronan att övertaga gruva reglerades

i 12 kap. Kronan skulle vara berättigad att vid utgången av sextionde

kalenderåret efter det, under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad,

övertaga gruvan med dess tillhörigheter. Begagnades ej inlösningsrätten vid

nämnda tidpunkt, skulle den stå kronan öppen vid utgången av vart tjugonde

år därefter (94 §). Örn kronan ville övertaga gruva, skulle underrättelse därom

meddelas gruvinnehavaren senast fem år före övertagandet, varjämte frågan

senast ett år före övertagandet skulle fullföljas genom stämning till domstol

(95 §). När gruva övertoges av kronan, skulle dels själva fyndigheten jämte

brutna men icke uppfordrade mineraliska produkter, dels ock de i gruvan

befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar

för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan. Övriga

anläggningar ävensom inventarier, redskap och förråd skulle kronan äga rätt

att inlösa samt jämväl vara pliktig att inlösa, i den mån egendomen vore nödig

eller nyttig för fortsatt gruvdrift i oförändrad omfattning, där sådan betingades

av kända mineraltillgångar. Lösen skulle erläggas efter egendomens

dåvarande värde för fortsatt gruvdrift. Kronan skulle jämväl vara pliktig

återgälda utgiven marklösen (96 §). Angående förfarandet vid övertagandet

samt andra därmed sammanhängande förhållanden innehöll förslaget närmare

bestämmelser.

I 13 kap. upptogos slutligen särskilda bestämmelser angående klagan över

bergmästarens beslut, forum och åtalsrätt.

Enligt övergångsbestämmelserna skulle den föreslagna gruvlagen i princip

icke äga tillämpning på rättsförhållanden som grundlagts genom inmutning,

som blivit sökt före lagens ikraftträdande, eller genom utmålsläggning, som

blivit verkställd före nämnda tidpunkt. Från denna regel gjordes dock undan
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hO.

61

tåg i flera viktiga avseenden. Sålunda skulle åtskilliga nu gällande förverkandegrunder

borttagas beträffande äldre gruvföretag. De nya reglerna örn

försvar av gruvrättighet, samäganderätt, övergång av rätt till gruva samt ordningen

för gruvdrift skulle med vissa modifikationer äga tillämpning även på

äldre gruvor.

Det av gruvlagstiftningssakkunniga framlagda förslaget representerade icke

någon enhällig mening bland de sakkunniga. Reservationer mot väsentliga delar

av förslaget anfördes av herrar Asplund och Bernh. Eriksson.

Herr Asplund erinrade i sin reservation örn de för utredningen lämnade direktiven,

enligt vilka den nya lagstiftningen borde grundas antingen på ett

rent koncessionssystem eller ett blandat koncessions- och inmutningssystem,

som på ett bättre sätt än det nuvarande inmutningssystemet tillgodosåge det

allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt tillvaratoges

och utnyttjades. Enligt reservantens mening uppfyllde förslaget icke de

krav, som borde ställas på en ny lagstiftning, nämligen att nyupptäckta fyndigheter

i högre grad och mera direkt bringades under det allmännas inflytande,

varigenom större möjlighet bereddes att förebygga ett ur samhällelig

synpunkt oekonomiskt förslösande av landets mineralskatter samt att främja

uppkomsten och utvecklingen av en inhemsk förädlingsindustri. På grund

härav framlade reservanten ett lagförslag, som i åtskilliga punkter, dock med

bibehållande av inmutningssystemet, avvek från de sakkunnigas förslag.

Herr Eriksson sade sig förorda ett system med fri skärpningsrätt för fyndighets

undersökande i förening med modifierat koncessionssystem för den

egentliga gruvdriften. Reservanten anförde härom bland annat följande:

I likhet med de sakkunnigas flertal ansåge reservanten, att en för gruvor

å såväl kronojord som enskild jord i allt väsentligt lika lagstiftning borde

komma till stånd, men i olikhet med majoriteten holle reservanten före, att

denna lagstiftning borde utgå från att alla inmutningsbara mineral skulle

falla inom statens intresseområde. Några berättigade skäl varför jordägaren

och icke kronan skulle äga att tillgodogöra sig å enskild mark nyupptäckta

mineralfynd förefunnes icke. Frukterna av det arbete som nedlagts på jordens

odling och förbättrande borde tillfalla odlaren, men till de naturvärden som

vore gömda i jordägarens mark vore han icke mera berättigad än övriga samhällsmedlemmar.

Vad anginge valet mellan inmutningssystem och koncessionssystem hade

helt naturligt vartdera systemet sina fördelar och sina brister. Det kunde icke

förnekas att ett system som gåve fyndighetens upptäckare fri och okontrollerad

äganderätt till upptäckten stimulerade till fyndigheters eftersökande.

Men häremot måste vägas alla de nackdelar detta förhållande skapade. Därigenom

utlämnades malmförekomsterna — enligt de sakkunnigas förslag även

de å kronojord — till okontrollerad exploatering med därav följande mutsedels- *

jobberi, gruvspekulation och möjlighet för enskilda kapitalister eller kapitalsammanslutningar

att för egen vinning tillgodogöra sig även de största och

värdefullaste fyndigheter. Starka ekonomiska sammanslutningar kunde inköpa

inmutningar och gruvor i obegränsad omfattning och utan kontroll från

samhällets sida antingen upptaga en omfattande gruvrörelse eller låta fynd’gheterna

ligga obrutna. Därigenom kunde de, utan att komma i kontakt med

det föreslagna förbudet mot konstlad prisförhöjning, skapa sig en monopolställning

beträffande mera sparsamt förekommande malmkvaliteter. Den på
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

stådda fördelen hos inmutningssystemet, att upptäckaren, oavsett om personliga

eller ekonomiska förutsättningar för uppgiften förelåge, tillförsäkrades

förfogande- och äganderätt till fyndigheten, vore för den ekonomiskt svage

'' upptäckaren i regel av mindre värde men frammanade uppenbara missförhållanden.

Då upptäckaren icke ägde för uppgiften nödiga resurser, måste han

avbryta undersökningsarbetet, så snart fyndigheten blottats så pass att utmål

kunde erhållas. Han sökte sedan sälja fyndigheten eller ock satte han i gång

ett föga bärkraftigt gruvföretag. Sökte han att försälja fyndigheten, finge han

i följd av den bristfälliga undersökningen och bristande affärsförbindelser en

ringa ersättning även för en måhända värdefull gruva.

Under högkonjunkturer ingångsattes helt planlöst ett flertal för det normala

malmbehovet fullständigt onödiga gruvföretag. I brist på nödigt kapital anordnades

driften primitivt och av denna anledning eller i brist på socialt intresse

eftersattes de nödvändigaste anordningarna för arbetarnas bekvämlighet.

I andra fall utfördes däremot större förberedelsearbeten än som varit

behövligt; arbetarbostäder uppfördes i stor omfattning och en stor arbetsstyrka

bosatte sig på platsen, varför kommunen med upplånade medel måste uppföra

kostsamma skolhusbyggnader och lösa andra kommunen vidkommande uppgifter.

Så snart lågkonjunkturer åter började inträda och även tidigare upphörde

arbetet. Arbetarna finge söka sig till andra platser, och örn verklig

arbetsbrist rådde finge kommunen träda till för familjernas underhållande

Sådant gruvföretag hade i regel icke vare sig nationalekonomiskt eller privatekonomiskt

berättigande. Malmfyndighetens utnyttjande skulle ha sparats, till

dess behov av malmen förelåge. Missgrepp av dylikt slag kunde visserligen

förekomma inom alla näringsgrenar, men ingenstädes bleve de sociala verkningarna

så svåra som inom gruvhanteringen. Om enskilda tillätes utnyttja

förekommande malmer, borde åtminstone krävas sådan ordning, att de vid

företaget anställda finge en någorlunda tryggad ställning med ordnade bostads-

och samhällsförhållanden. Behovet av malm vöre ingalunda så stort, att

lagstiftningen behövde stimulera fram nya icke bärkraftiga företag.

En annan olägenhet med det okontrollerade tillgodogörandet av malmförekomsterna

vore den obehindrade malmexporten. Även om för närvarande saknades

förutsättningar att uppamma en inhemsk järnhantering för förädling

av de fosforrika malmer som nu utnyttjades för export, kunde med teknikens

utveckling förhållandena i detta avseende komma att ändras. Och även örn,

som sannolikt vore, vårt lands malmtillgångar tålte den nuvarande exporten,

innebure detta icke något löfte örn att icke exporten kunde ökas i en omfattning.

som kunde bliva allvarligt betänklig. Att genom exportförbud reglera

malmhushållningen vore ur skilda synpunkter icke någon lämplig utväg.

Omsorgen örn framtiden syntes uppfordra statsmakterna att hålla sin kontrollerande

uppmärksamhet fäst på ifrågavarande företeelse.

Yttranden1 över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över gruvlagstiftningssakkunnigas

förslag, ansågo i allmänhet att förslaget, efter omarbetning

i vissa hänseenden, borde läggas till grund för utarbetande av en

ny gruvlag.

Beträffande den principiella frågan om inmutningssystem eller

koncessionssystem blev de sakkunnigas ståndpunkt, att en ny gruv
-

1 Här bortses frän socialiseringsnämndens yttrande, som längre fram särskilt redovisas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J/0.

63

lagstiftning borde grundas på inmutningssystemet, tillstyrkt eller lämnad

utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar. I åtskilliga

yttranden betonades inmutningssystemets företräden framför koncessionssystemet.

Sålunda anförde ing enior svetenskap sakademien bland annat

följande:

Akademien ville uttala sin tillfredsställelse över att de sakkunniga efter

ingående överväganden kommit till samma uppfattning, som den akademien

tidigare givit uttryck åt, nämligen att inmutningssystemet borde i princip

bibehållas. De skäl, som åberopats till stöd härför, hänförde sig dels till

nödvändigheten att äga ett system som — genom att tillförsäkra upptäckaren

en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten — skapade lockelse till

efterforskande och undersökning av nya malmförekomster och dels till det

sätt, varpå. malmfyndigheterna i vårt land förekomme. Såsom belysande

för inmutningsrättens betydelse för nya fyndigheters efterforskande ville

akademien hänvisa till de betydelsefulla upptäckterna av stora malmförekomster

i Västerbottens län, vilka blivit gjorda sedan förbudet mot inmutning

å kronojord i de nordligaste länen för andra mineral än järnmalm år

1918 upphävts. Dessa malmfynd hade framkommit efter årslånga systematiskt

bedrivna undersökningar under anlitande av olika vetenskapliga metoder.

Denna väg torde även bliva den karakteristiska vid uppdagandet

av nya^ ännu okända malmtillgångar. Endast i sällsynta undantagsfall

kunde några fynd av betydelse numera tänkas tillkomma av en slump. Inmutningsrätten

vore sålunda icke en förmån som utan större arbete eller

kostnad tillfälle inmutaren, utan varje fynd föreginges av omfattande och

med stora utgifter förenade arbeten, som för övrigt relativt sällan kunde

beräknas leda till positivt resultat. Givetvis vore det otänkbart, att arbeten

av sådan art skulle komma till utförande, om icke lockelse funnes, att

vid de enstaka tillfällen då ett gott fynd gjordes efter många misslyckanden,

upptäckaren finge draga största möjliga fördel av detsamma. Akademien

ville även understryka de sakkunnigas uttalanden rörande den inverkan, som

de svenska malmernas förekomstsätt borde hava i valet mellan inmutningsoch

koncessionssystem. Våra inom vida, delvis obebodda områden spridda

vertikala eller lutande malmlinser, täckta av kvartära avlagringar, företedde

ur upptäckarsynpunkt så grundväsentliga olikheter mot fyndigheternas förekomstsätt

i de länder där koncessionssystem tillämpades, att någon direkt

jämförelse vore omöjlig att göra.

Det reservationsvis framlagda förslaget om ett modifierat koncessionssystem

vore däremot ägnat att väcka de starkaste betänkligheter. Om det

vore så att man med hänsyn till nödvändigheten att locka till upptäckarverksamhet

på detta område funnit erforderligt att tillerkänna inmutningssystemet

en förstahandsställning, syntes nämnda förslag föga konsekvent. Givetvis

läge det ingen lockelse i att endast bliva tillerkänd rätten att med dryga

kostnader undersöka en fyndighet. Endast då gåve inmutningsrätten åt upptäckaren

en förmån, örn han, för så vitt ekonomiska förutsättningar funnes,

hade visshet att genom den upptäckta fyndighetens exploatering få ersättning

för sina uppoffringar under efterforsknings- och undersökningsarbetet.

Ur synpunkten, av de intressen som akademien bevakade funnes icke anledning

att principiellt motsätta sig sådana åtgärder, vilka kunde vara ägnade

att öka det allmännas inflytande över malmtillgångarnas tillgodogörande,

.men en bestämd förutsättning härför vore att grunderna för en önskvärd

livaktighet i fråga om malmletningen icke därigenom rubbades och att

produktionsbetingelserna i övrigt icke försämrades.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

Vidkommande frågan örn jordägarens andelsrätt i gruvföretag

gavs i åtskilliga yttranden uttryck åt den uppfattningen att de sakkunnigas

förslag innebure ett alltför starkt gynnande av jordägaren. I detta hänseende

riktade sig kritiken särskilt mot den del av förslaget som avsåg införande av

rätt för jordägaren att njuta avgäld ur gruvföretag.

Sålunda avstyrkte järnkontoret sistnämnda del av förslaget samt anförde

härom följande:

Enligt järnkontorets mening förelåge icke några bärande skäl att gynna

alla jordägare med en rätt som icke nu funnes och som då den framkommit

i tidigare förslag allenast avsett en företrädesrätt för kronan med hänsyn

till dess särskilda ställning. Genom en rätt till avgäld för jordägaren lades

ytterligare en tung börda på en näring som redan förut arbetat under svåra

förhållanden, och jordägaren tillfördes en extra förmån som icke motsvarades

av något produktivt arbete från hans sida. För det intrång i jordäganderättens

utövning, som följde av gruvföretaget, erhölle jordägaren full

ersättning, och då jordägaren principiellt frånkänts företrädesrätt till mineralen

i jorden, syntes ej föreligga anledning, varför han skulle taga del

i gruvföretagets vinst utan att han själv inträtt däri. Det berättigade intresse

jordägaren kunde ha att få draga ekonomisk fördel av gruvföretaget

hade av ålder tillgodosetts genom rätt för jordägaren att taga del i själva

företaget, en form som sålunda gjorde jordägaren till en ny produktionsfaktor.

Det hade nu invänts att den kapitalfattige jordägaren icke hade

möjlighet att begagna sig av denna utväg och att hans svaga. ekonomiska

ställning ävenledes försvårade möjligheten att genom avyttring utnyttja

ifrågavarande rätt med tillbörlig ekonomisk fördel. Dessa invändningar

komme emellertid att väsentligen förlora sin betydelse örn lagförslaget i övrigt

upphöjdes till lag. Jordägaren behövde nämligen icke anmäla sig till begagnande

av sin jordägareandel, med mindre regelbunden brytning pågått

inom hans ägovälde viss tid och i varje fall icke förrän viss tid efter utmålsförrättningen.

Härigenom hade ökat tillfälle beretts jordägaren att vinna bestämd

uppfattning örn gruvföretagets värde, innan han behövde bestämma

sig. Och vidare kunde jordägaren, sedan han ingått i företaget, enligt de

föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt i gruva icke tvingas att deltaga

i brytningen i större omfattning än han själv önskade. På grund av

vad sålunda anförts avstyrkte järnkontoret förslaget i vad därigenom stadgades

införande av allmän rätt för jordägare till avgäld av gruvföretag.

I allt fall vore den föreslagna avgälden av 25 procent å nettovinsten alltför

hög. En sådan beräkning kunde leda till orimliga resultat. Örn överhuvud

avgäld skulle utgå med mera avsevärt belopp, borde jordägaren vara skyldig

tåla avdrag för de år då företaget gått med förlust.

Ing enior svetenskapsakademien anförde i denna del följande:

Akademien ansåge allvarlig erinran kunna göras mot de föreslagna bestämmelserna

örn rätt för jordägaren att njuta avgäld av gruvföretaget. Dessa

bestämmelser innebure ett väsentligt avsteg från inmutningsrättens princip,

enligt vilken jordägaren skulle vara berättigad att inträda som med inmutaren

likställd delägare i gruvdriften och taga sin anpart av eventuellt uppträdande

vinst eller förlust. Örn nu jordägaren, på sätt som skett i förslaget,

dels gåves en oproportionerligt lång betänketid att avgöra, örn han skulle

taga de med företaget förenade riskerna eller icke, och dels — örn hans beslut

härutinnan ginge i negativ riktning — likväl tillerkändes del i eventuellt uppkommande

vinst, bleve situationen för inmutaren avsevärt försämrad, och den

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hO.

65

uppmuntran till malmletning och gruvbrytning, som inmutningssystemet skulle

skapa, bleve till väsentlig del eliminerad.

I fråga örn tillgodoseendet av jordägarens intressen syntes det akademien

endast förefinnas två antagbara möjligheter: antingen att jordägaren tillerkändes

rätt till inträde i gruvföretaget på villkor jämförliga med dem som

gällde för inmutaren eller att han förvägrades sådan rätt men i stället tillerkändes

skälig avgäld såsom ersättning för att inmutaren finge disponera

hans jordägareandel. Skulle jordägaren likväl givas förmånen att välja mellan

dessa båda utvägar, borde sådant val ovillkorligen träffas senast vid utmåls

förrättningen.

Såsom förslaget utformats i fråga örn beräknandet av avgälden kunde resultatet

bliva att jordägaren — sett på längre sikt — måhända ensam finge

hela vinsten av företaget, medan inmutaren-gruvägaren, som nedlade kapital

på rörelsen, finge vidkännas förlust. Ett gruvföretag vore nämligen i

högre grad än de flesta andra industriella företag underkastat kraftiga variationer

i avseende å avkastningen. I regel arbetade en gruva med en synnerligen

smal marginal mellan försäljningspris och produktionskostnader. Vid

tillfälligtvis inträffande goda konjunkturer kunde vinsterna på grund av produktionens

stora tontal visserligen bliva betydliga, men vid försämrat marknadsläge

kunde det å andra sidan mycket lätt uppstå förluster. Att rörelsen

icke under sådana förlustår nedlades sammanhängde med att företagen i regel

hade synnerligen stora fasta omkostnader, med vilka under alla omständigheter

måste räknas, och att det därför kunde vara ekonomiskt fördelaktigare

att trots betydande förluster driva företaget än att avbryta driften, i vilket

fall förlusten skulle bliva ännu större. Det syntes akademien nödvändigt,

att för beräknandet av avgälden gruvägaren medgåves rätt att från årets vinst

avdraga de icke förut täckta utgifterna under föregående år. Därest dylikt

avdrag icke medgåves, vore det att antaga att avgälden skulle komma att

bereda jordägaren en i förhållande till inmutarens behållning alldeles oskälig

vinstandel. Vidare vore akademien av den uppfattningen att örn jordägaren

överhuvud taget skulle tilläggas någon alternativ rätt att uppbära avgäld

denna icke borde överstiga 10 procent av nettovinsten.

Svenska teknolog förening en ansåg att någon avgäld icke borde tillkomma

jordägaren. Såsom skäl härför anförde föreningen följande:

Örn jordägaren icke ville ikläda sig den ekonomiska risk som han löpte

genom att anmäla sig vilja begagna sin jordägareandel, borde lian icke heller

få njuta inkomst av ett företag på vars ekonomiska framgång han hyste

tvivel. Att under sådana förhållanden medgiva honom andel i vinsten vore

att gynna honom oskäligt. Utan att ha lagt ned penningar i företaget skulle

han få del i uppkommande vinst men icke behöva bliva lidande i händelse

av förlust. Emellertid hade jordägaren möjligheten att inom lagstadgad tid

anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel utan att därför — enligt

de föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt — vara skyldig deltaga i

brytningen i större omfattning än honom för gott syntes. Ville jordägaren

icke förty söka göra sig en riskfri inkomst, stöde honom alltid den utvägen

öppen att sälja sin jordägareandel, en utväg som ganska ofta torde anlitas.

''Även Sveriges industriförbund fann de föreslagna bestämmelserna angående

jordägarens andelsrätt vara mindre väl avvägda. Enligt förbundets mening

borde jordägaren sist vid utmålsförrättningen lia att bestämma sig för

örn han ville bliva utlöst från sin jordägarcandel med avgäld eller icke. Avstode

lian från avgälden, skulle det emellertid därefter stå honom fritt att vänta

Bihang lill riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr -lo. :>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

intill två år med ett slutligt avgörande, om lian ville deltaga i den framtida

brytningen.

Föreningen bergshandteringens vänner avstyrkte helt bestämmelserna om

avgäld till jordägaren samt anförde härom bland annat följande:

Ifrågavarande bestämmelser utgjorde lagförslagets betänkligaste del, i det

att de delvis upphävde den nödvändiga stimulans som läge i ett lämpligt inmutningssystem.

Då de sakkunniga som alternativ bibehållit den gamla principen

örn jordägarens rätt till hälften av fyndigheten under förutsättning av

hans deltagande i de med gruvdriften förenade kostnaderna, hade de tydligen

erkänt denna princip såsom riktig och rättvis. Under sådana förhållanden

vöre det svårt att förstå att de velat som ett annat för jordägaren valfritt alternativ

införa ett avgäldssystem, som helt och hållet kullkastade den ekonomiska

grundvalen för jordägarens andelsrätt. De betänkligheter, som detta

principiella avsteg från förutvarande bestämmelser måste väcka, ökades ytterligare

vid en granskning av förslagets utformning i förevarande del. Framför

allt måste man taga bestämt avstånd från såväl avgäldens storlek av 25 procent

på nettovinsten som ock det sätt, varpå avgälden skulle utgå till jordägare

som ej gjort något för att tillhandahålla landet de under hans jord befintliga

naturtillgångarna. Oavsett örn ett gruvföretag under flera år lämnat

förlust, skulle jordägaren det eller de år, då rörelsen lämnade ett överskott,

bliva delaktig i vinsten, utan att gruvägaren först ägde rätt att göra

avdrag för förut redovisad förlust. Av en specialutredning, som en av föreningens

styrelseledamöter verkställt angående de föreslagna bestämmelsernas

verkningar beträffande visst bestämt gruvföretag, framginge att företaget

— med beräkning i enlighet med de sakkunnigas förslag — under åren

1900—1923 skulle ha lidit en förlust av 1,254,100 kronor, under det att jordägaren

skulle ha erhållit en vinstandel av ej mindre än 477,580 kronor. Sannolikt

skulle många liknande exempel kunna framdragas för att ytterligare

belysa bestämmelsernas skadliga verkningar. Bestämmelserna vore även ägnade

att giva anledning till tvistigheter och ständiga slitningar mellan gruvägare

och jordägare. Därest mot vad föreningen sålunda anfört en årlig avgift

likväl ansåges böra utgå till jordägaren, syntes grunden för en sådan avgift

böra.vara att gruvägaren skulle till jordägaren årligen avstå en viss del,

förslagsvis en sjuttiofemtedel, av de ur fyndigheten utvunna försäljningsbara

produkterna.

Värmländska berg smanna förening en ansåg den föreslagna avgälden av 25

procent på nettovinsten vara alldeles för högt tilltagen, lied ledning av sifferuppgifter,

hämtade från ett visst mellansvenskt gruvföretags deklarationer,

ansåge sig föreningen kunna fastslå att — örn den föreslagna avgäldsberäkningen

ägt tillämpning -— jordägaren i förevarande fall under åren 1902—

1923 skulle ha erhållit en inkomst av 223,000 kronor, medan gruvägarens företagarvinst

under samma tid skulle ha inskränkt sig till 87,000 kronor.

De föreslagna bestämmelserna örn avgäld kritiserades även av de flesta

bergmästare såsom ledande till alltför starkt gynnande av jordägaren. Sålunda

anförde bergmästaren i västra distriktet bland annat följande:

Den juridiska doktrinen hade icke lett i bevis, att jordägaren innehade det

under hans ytområde liggande djupområdet med äganderätt. Inmutning medförde

ej annat intrång i hans rätt än beträffande hans verkliga ägoområde

i dagen.. För sådant intrång borde jordägaren hållas skadeslös men ej mer.

Emellertid skulle de sakkunnigas förslag, örn det upphöjdes till lag, i hög

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

67

grad ytterligare öka jordägarens befogenheter uti ett ägovälde, som ej vore

hans utan statens. Varför jordägaren utan någon risk, utan något besvär,

arbete eller kapitalutlägg skulle tillerkännas 25 procent av gruvföretagets

vinst vore svårt att förstå. Endast den verklige ägaren till djupområdet —

staten •— borde kunna göra anspråk på dylik avgäld, örn den i övrigt kunde

anses skälig och riktig. Men 25 procent av vinsten vore i regel — och även

om de föreslagna beräkningsgrunderna såsom rimligt vore ändrades därhän,

att ränta och amortering å det på fyndighetens förvärv och undersökning nedlagda

kapitalet finge fråndragas bruttot -— en alltför betungande avgäld för

en så problematisk näring som gruvhanteringen. För jordägaren bleve valet

ej svårt, örn han finge välja mellan att deltaga i företaget samt stå därmed

förenade risker och att utan någon egen prestation få njuta 25 procent av en

annans arbetsvinst. Säkerligen skulle vid sådant förhållande jordägaren, för

så vitt han icke själv vore inmutare, sällan eller aldrig göra anspråk på sin

jordägareandel.

Kommerskollegium, ansåg att den från flera håll förordade procentsatsen av

10 procent vore ekonomiskt riktigare än den av de sakkunniga föreslagna. Vidare

framhöll kommerskollegium att avgälden, i stället för att beräknas endast

efter nettovinsten under ett år å företaget, borde beräknas efter nettovinsten

i medeltal under flera år, t. ex. de fem sistförflutna åren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning gjordes åtskilliga erinringar.

I vissa yttranden uttalades därjämte, att örn någon reglering av ifrågavarande

förhållanden skulle anses påkallad densamma borde företagas i annan

ordning än genom bestämmelsernas införande i gruvlagen.

Järnkontoret hade i princip icke något att invända mot bestämmelserna örn

anvisande av malm till inhemsk förbrukare. Däremot fann järnkontoret det

mindre lämpligt att i lag upptaga en bestämmelse mot konstlat uppehållande

av priset å gruvprodukter på den inhemska marknaden.

Ing enior svetenskapsakademien fann de föreslagna bestämmelserna ytterst

betänkliga, enär desamma icke överensstämde med de grundsatser i fråga örn

frihet i produktionen, på vilka den nuvarande ekonomiska samhällsordningen

vilade. Akademien anförde härom följande:

Det syntes självfallet att malmkonsumenten liksom varje annan varuförbrukare

själv borde tillse att han kunde skaffa sig erforderliga råvaror.. Ett

avsteg från denna regel skulle kunna medföra konsekvenser, vilka ur nationalekonomisk

synpunkt måste betecknas såsom olyckliga. Därest en, konsument

icke hade egen gruva men ansåge sig böra säkerställa sin tillgång till råmaterial,

stöde det honom fritt att själv förvärva sådan gruva i öppen konkurrens,

en utväg som de flesta förädlingsverken i landet för övrigt redan

torde ha använt. Men även därförutan hade den inhemska konsumenten alltid

förutsättningar att kunna få sitt malmbehov fyllt, då det läge i sakens natur

att han kunde betala ett högre pris än den utländske förbrukaren, för vilken

malmen med hänsyn till den längre transporten givetvis bleve betydligt dyrare.

Exportprisen vore icke — såsom de sakkunniga i sin motivering uppgivit

— i allmänhet högre än prisen på den inhemska marknaden. Vidare

hade av utredningar, som verkställts senast av malmkommissionen, framgått

att någon brist på malm för tillverkning av tackjärn icke vöre att befara

inom överskådlig tid. Även beträffande andra malmer syntes något behov av

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

de föreslagna bestämmelserna ej föreligga. Bestämmelser av detta slag skulle

medföra väsentliga olägenheter därutinnan, att de gjorde det svårare för gruvägaren

att planera för sin gruvdrift och ordna sina försäljningar genom längre

kontrakt. Betydande svårigheter komme att uppstå i sådana fall då enighet

ej kunde vinnas i fråga om köpevillkoren. Vad slutligen anginge de föreslagna

bestämmelserna mot konstlat uppehållande av malmpriser, borde dylika

bestämmelser, örn de ansåges erforderliga, meddelas i samband med lagstiftning

mot trustbildningar i allmänhet.

Svenska teknolog förening en ansåg att bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning borde, åtminstone såvitt anginge järnmalm,

utgå ur lagförslaget. För närvarande förelåge icke något behov att reglera

eller begränsa exportkvantiteterna av fosforfattig och än mindre av fosforrik

järnmalm. Skulle den tid komma, då en dylik reglering eller begränsning

bleve nödvändig, hade statsmakterna bättre och smidigare medel till sitt förfogande

än lagstiftning på sätt nu ifrågasatts.

Sveriges industriförbund fann något behov ej finnas av en lagstiftning, som

avsåge att säkerställa det inhemska malmbehovets tillgodoseende. Förbundet

anförde härom följande:

Under seklets första decennium hade inom vissa kretsar av den svenska

järnbruksvärlden funnits någon oro för den framtida åtkomsten av fosforren

järnmalm. Man trodde nämligen att tillgångarna på sådan malm vore starkt

begränsade. Emellertid hade det sedermera blivit utrett, att dessa tillgångar

vore mycket större än man tidigare vågat förmoda och, även örn en viss export

försigginge, fullt tillräckliga för den mellansvenska brukshanteringens framtida

behov, sådant detta nu kunde överskådas. Förbundet kunde icke dela de

sakkunnigas farhåga, att utländska stålverk skulle kunna få så stort behov

av Mellan-Sveriges fosforrena järnmalmer att risk kunde uppstå för att de

svenska bruken i framtiden icke skulle kunna täcka sitt behov därav. Redan

det faktum, att många svenska gruvfält med malm av detta slag, vilka tidigare

tillhört utländska ståltillverkare, under senare år övergått i svensk ägo, liksom

att återstående i utländska händer befintliga svenska gruvfält praktiskt

taget alla vore nedlagda, jävade i viss mån de sakkunnigas uppfattning. Under

den tid de svenska lagstiftarna sökt finna lämpliga restriktioner för malmexporten

hade i andra delar av världen, t. ex. i Nordafrika, vuxit upp nya

gruvindustrier, vilka delvis intagit den plats som de svenska gruvorna

varit hindrade eller, av rådande ovisshet beträffande den blivande svenska

lagstiftningen, icke vågat intaga. Då arbetskraften i de nordafrikanska länderna

vore mycket billig och de enskilda gruvorna hade en hög produktionsförmåga,

kunde de mellansvenska järngruvorna, som arbetade med dyr arbetskraft

och relativt liten årsproduktion, icke ha stora utsikter att konkurrera,

särskilt som frakten till konsumenterna vore praktiskt taget densamma från

nordafrikanska och svenska hamnar. Med dessa faktorer för ögonen kunde

man vara frestad förutsäga, att export av mellansvensk fosforren järnmalm,

även utan restriktioner, knappast komme att i någon större utsträckning bliva

lönande. Att under en tid, då bevisligen hela den svenska gruvhanteringen,

med undantag av de stora exportfälten, arbetade med stora svårigheter och då

utsikterna för framtiden vore så ovissa, genomföra sådana restriktioner mot

näringsfriheten som de sakkunniga föreslagit, kunde enligt förbundets mening

icke vara förenligt med statsklokhet. Det borde tvärtom vara statsmakterna

angeläget att i en dylik tid lämna denna betryckta näring behövliga lättnader,

så att den kunde till det allmännas och de anställdas båtnad åter uppblomstra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

G9

Föreningen bergshandtering ens vänner ansåg att ifrågavarande bestämmelser

lämnade gruvinnehavaren alltför liten trygghet utan att samtidigt giva den

inhemska järnhanteringen någon fördel. Bestämmelserna utginge från delvis

oriktiga förutsättningar. De sakkunnigas uttalande att det inhemska marknadspriset

i regel läge icke obetydligt under exportpriset vore oriktigt. Enligt

vad ett stort antal gruvbolag och malmhandlare för föreningen bekräftat

förhölle det sig i stället så, att malmpriset på den inhemska marknaden med

vissa undantag vore och hade alltid varit ej obetydligt högre än exportpriset.

Föreningen yrkade att ifrågavarande bestämmelser måtte uteslutas ur förslaget.

Även Värmländska ber g smannaföreningen ställde sig avvisande mot de sakkunnigas

förslag i denna del.

Bergmästaren i östra distriktet, som ansåg någon lycklig lösning av frågan

örn befrämjande av malmförädlingen inom landet icke lia framkommit, förordade

att malmexport från de fyndigheter, som blivit utmålslagda enligt

1918 års lag eller som framdeles bleve utmålslagda efter ikraftträdandet av

en ny gruvlag, gjordes beroende av Kungl. Maj :ts medgivande. Örn en dylik

fyndighet vore av den storlek och hade de förutsättningar i övrigt att malm,

lämpande sig för inhemsk förädling, kunde i avsevärd omfattning erhållas

till billigt pris, borde Kungl. Maj:ts medgivande gestalta sig som en koncessionsakt,

inrymmande föreskrift att åt gruvinnehavaren medgåves export av

malm i viss omfattning under villkor, att malm för inhemsk förädling likaledes

i viss avpassad omfattning stöde till förfogande för inhemska järnverk

till självkostnadspris.

Bergmästarna i mellersta, västra och södra distrikten ansågo att den föreslagna

bestämmelsen mot konstlat uppehållande av malmpriser borde utgå ur

förslaget.

Kommerskollegium uttalade att bestämmelser av näringspolitisk art syntes

naturligast lia sin plats i annan lag än gruvlagen. I övrigt gjorde kollegium

invändningar mot de föreslagna bestämmelserna och yttrade härutinnan följande:
Kollegium

delade givetvis de sakkunnigas önskan, att den inhemska malmförädlingen

måtte kunna beredas fördelen av säkrad tillgång till^billig malm.

Det syntes emellertid allvarligt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt

behov av föreskrifter rörande tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning

förelåge. Erfarenheten syntes icke giva vid handen, att den svenska

malmförädlingsindustrien beretts några svårigheter att^ förvärva inhemsk

malm av önskade kvaliteter genom pågående export av sådan malm, och de

sakkunniga hade ej heller påstått att så varit förhållandet. Genom den av

föreningen bergshandteringens vänner förebragta utredningen syntes det ock

vara klarlagt, att det inhemska marknadspriset i mellersta och södra Sverige,

åtminstone vad beträffade järnmalmen, som regel lage över exportpriset. Under

sådana förhållanden torde det icke möta några större svårigheter för inhemsk

förbrukare av malm att få sitt behov fyllt, om han ville betala gängse

marknadspris och kunde prestera säkerhet för betalningen. Det vore^ därför

tämligen överflödigt att ålägga gruvinnehavaren att avstå malm. Då emellertid

bestämmelser av förevarande art måste anses innefatta en viss framtida

trygghet för järn- och metallindustrien, ansåge sig kollegium icke böra fram
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

ställa någon erinran mot deras intagande i gruvlagen, helst som de icke torde

behöva medföra större men för gruvhanteringen. Vad särskilt anginge det

föreslagna stadgandet mot konstlad prisbildning, syntes det emellertid i hög

grad ovisst, huruvida den med stadgandet avsedda verkan vore att motse. Däremot

kunde stadgandet otvivelaktigt komma att medföra den olägenheten för

gruvhanteringen, att man inom densamma bleve förhindrad att ingå jämväl

fullt lojala och för intet svenskt intresse skadliga prisöverenskommelser. Då

därjämte de sakkunniga själva uttalat, att några monopolistiska företeelser

icke visat sig på gruvindustriens område i Sverige och alltså något särskilt

behov av omedelbara åtgärder för just denna industri icke syntes vara för

handen, ansåge sig kollegium böra påyrka att nämnda stadgande utginge ur

förslaget.

Vad härefter angår de föreslagna bestämmelserna örn rätt för kronan

att övertaga gruva framkommo i yttrandena skiftande omdömen.

Järnkontoret hemställde att frågan måtte tagas under förnyat övervägande

och att, därest inlösnings rätt för kronan funnes böra införas, denna rätts inträdande

i varje fall måtte göras beroende av att ett påvisligt allmänt behov

därav förelåge. Såsom skäl för denna hemställan anförde järnkontoret följande:
Järnkontoret

ställde sig mycket tveksamt till de föreslagna bestämmelserna,

vilka icke syntes stå i rimligt förhållande till det ändamål som inlösningsrätten

skulle tjäna. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det

önskade inflytandet från kronans sida över malmhushållningen kunde beredas

statsmakterna genom medel, som mindre ingripande berörde den enskilde gruvägarens

berättigade intressen. Såsom ofta framhållits vore gruvindustrien i

ovanligt hög grad beroende av konjunkturväxlingar. Härtill komme att en

gruvägare varken kunde eller borde samtidigt bryta alla gruvor, varöver han

ägde_ rådighet. Vissa fyndigheter måste hållas i reserv, intill dess att andra

fyndigheter blivit utbrutna. Till dessa omständigheter syntes de sakkunniga

ha tagit alltför ringa hänsyn, i det att den föreslagna inlösningsrätten skulle

inträda efter 60 år alldeles oavsett örn fyndigheten bearbetats eller hållits

i reserv och utan avseende å huruvida gruvägaren kunnat under denna

tid vinna täckning för de kostnader som redan nedlagts å gruvan. Med den

ovillkorliga rätt att efter viss tid övertaga gruva, som enligt förslaget inrymts

åt kronan, torde det vara att befara, att gruvägaren komme att helt

och hållet bliva beroende av den tillfälliga näringspolitiska uppfattningen vid

den tid då rätten inträdde. De sakkunniga hade icke ens låtit inlösningsrätten,

såsom i vattenlagen vöre stadgat i fråga om vattenkraftsanläggningar,

vara beroende av att övertagandet påkallades för tillgodoseende av allmänt behov.

De skäl som föranlett de sakkunniga att härutinnan göra en skillnad

syntes icke järnkontoret övertygande. Vid anläggande av en vattenkraftsanläggning

torde man kunna räkna med ett stadigvarande behov av elektrisk

kraft, som gjorde utnyttjandet av en sådan anläggning vida mindre beroende

av konjunkturernas växlingar än vad fallet vore med en gruvanläggning.

Järnkontoret framhöll jämväl, att örn inlösningsrätt infördes upplåtelsetiden

under inga omständigheter finge göras kortare än de sakkunniga föreslagit

eller 60 år. Vidare ansåg järnkontoret — såsom förordats i en av professorn

Arvid Johansson till de sakkunnigas betänkande avgiven reservation

— att särskild hänsyn borde tagas till gruvföretag, som producerade malm

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

71

för inhemsk förädling. I detta hänseende hemställde järnkontoret att gruva

måtte undantagas från inlösningsrätten, örn den i gruvan brutna malm, som

lämpade sig för inhemsk förädling, under viss tidsperiod, exempelvis 20 år,

före den tidpunkt då inlösningsrätten eljest skulle ha inträtt, blivit uteslutande

använd för inhemsk förädling eller i varje fall utbjuden på den inhemska

marknaden.

Ingeniörsvetenskapsakademien avstyrkte de sakkunnigas förslag i denna del

och anförde därvid följande:

Förslaget vore ägnat att väcka starka betänkligheter, och akademien hyste

allvarliga farhågor för att, om förslaget realiserades, detsamma skulle visa

sig medföra olyckliga konsekvenser i avseende å gruvhanteringens framtid.

Örn det också kunde anföras ett visst teoretiskt stöd för den uppfattningen att

staten icke borde tillåta inmutning på sina marker, med mindre gruvorna en

gång i framtiden bleve statens egendom, syntes det minst sagt omtvistat och

ovisst, huruvida motsvarande stöd förefunnes för principens utsträckande till

att gälla även inmutningar å enskild mark. Härvidlag borde de praktiska

konsekvenserna av en sådan åtgärd ägnas särskild eftertanke. Det vore akademiens

bestämda uppfattning att införandet av inlösningsrätten vore ägnad

att minska nitet för efterforskning av malm och att sålunda hämma utvecklingen

på gruvindustriens område. För den händelse ifrågavarande väsentliga

avvikelse från inmutningssystemets grundprincip likafullt skulle genomföras,

borde de föreslagna inlösningsbestämmelserna ovillkorligen ändras därhän,

att den fria företagarverksamheten icke alltför^ mycket hämmades. Full

ersättning borde sålunda vid inlösningstillfället utgå till gruvägaren icke endast

för anläggningar över och under jord utan även för utförda förberedande

gruvarbeten, i den mån de vore nödvändiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift.

Dylika bestämmelser vore motiverade icke allenast ur synpunkten av

rättvisa och uppmuntran åt företagarinitiativet utan påkallades även för att

förebygga den tendens till rovbrytning, som eljest bleve ofrånkomlig. Givetvis

borde ersättning även lämnas för den ouppfordrade brutna malmen. Med

de brytningsmetoder som numera i regel tillämpades lage vanligtvis stora

malmkvantiteter magasinerade i gruvan, och ingen anledning funnes varför

dessa produkter, för vilkas brytning gruvägaren nedlagt kostnader och vilka

läge färdiga för uppvaktning, skulle avstås till staten utan ersättning. Följden

av en bestämmelse, sådan som den de sakkunniga föreslagit, bleve^ofelbart

att gruvarbetet under åren närmast före överlatelsetiden ordnades sa, att

malmlagring i magasinen underlätes eller att befintliga lager tömdes därifrån,

vilket skulle menligt inverka på möjligheterna att senare rationellt bryta

gruvan.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt yttrade

bland annat:

Genom inlösningsrätten skulle åtskilliga olägenheter kunna förorsakas pa

grund av ovissheten om huruvida kronan efter 60 ar komme att begagna sin

rätt eller icke. Sålunda skulle denna ovisshet troligen föranleda, att vid driften

komme att tagas mindre hänsyn till gruvans framtid än om någon inlösen

icke vore ifrågasatt. Och örn en inhemsk malmförädlare av omtanke om sitt

framtida malmbehov förvärvat fyndigheter, vilka såsom reserv skulle ligga

obrutna under avvaktan på att en annan fyndighet av samma slag bleve utbruten,

skulle hans möjlighet att utnyttja en dylik fyndighet kraftigt beskäras.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts pr oposition nr40.

Sveriges industriförbund ansåg det ur alla synpunkter förkastligt att i gruvlagen

införa ett sådant osäkerhetsmoment som den föreslagna inlösningsrätten

innebure. Örn — såsom förbundet i annat sammanhang framhållit — det icke

förelage någon risk för en olämpligt stor export av mellansvenska järnmalmer,

funnes icke heller något skäl för staten att kontrollerande ingripa i malmhushållningen.

De föreslagna bestämmelserna kunde då endast tjäna statssocialistiska

principer.

Även föreningen bergshandtering ens vänner avstyrkte de sakkunnigas förslag

i denna del.

Värmländska bergsmannaföreningen uttalade att själva principen örn kronans

inlösningsrätt kunde motiveras med behovet av reglerande ingripande på

malmexporten. Emellertid ansåg föreningen att åtskilliga andra och lika

goda örn ej bättre utvägar stöde till buds härutinnan, vilka icke så bryskt ingrepe

i den enskilda företagarens rätt. Inlösningsrätten borde i allt fall icke

göras tillämplig på andra gruvor än sådana som arbetade för export. Den

borde vara utesluten även i det fall att en gruva, som tidigare brutits för export,

sedermera övergått till produktion huvudsakligen för inhemsk räkning.

Av bergmästarna ställde sig bergmästaren i mellersta distriktet avvisande

till den föreslagna inlösningsrätten. Även bergmästarna i Gävle-Dala, västra

och södra distrikten syntes närmast förorda att någon inlösningsrätt ej tillerkändes

kronan. Bergmästaren i östra distriktet uttalade däremot att den i

förslaget angivna upplåtelsetiden av 60 år vore alltför lång med hänsyn till

att en fyndighet kunde komma att utnyttjas för obegränsad malmexport; under

60 år hunne man mycket väl utbryta även en stor malmförekomst.

Kommerskollegium ställde sig i huvudsak välvilligt till den föreslagna inlösningsrätten,

som kollegium ansåg ha tillkommit för tillgodoseende av dels

malmpolitiska och dels fiskaliska önskemål. Då emellertid statens organ näppeligen

torde böra ingripa reglerande i den inhemska malmhushållningens detaljer

utan lämpligen borde inskränka sin verksamhet till ett övervakande mera

i stort av malmproduktionen och dess fördelning på den inhemska och den utländska

marknaden, syntes grundtanken i det av professorn Arvid Johansson

avgivna särskilda yttrandet — däri förordats att inlösningsrätten icke skulle

avse fyndigheter vilka uteslutande tillgodogjorts vid inhemska förädlingsverk

— vara värd att tillvaratagas vid detaljbestämmelsernas utformande. Beträffande

tiden för inträdandet av kronans rätt att övertaga gruva ansåg kommerskollegium

de sakkunnigas förslag vara väl grundat och lämpligt avvägt

med hänsyn till olika på frågan inverkande faktorer. Kommerskollegium hyste

den uppfattningen, att kronan endast i relativt få fall hade någon egentlig fördel

av att begagna rätten att övertaga gruva och att inlösningsbestämmelserna

huvudsakligen komme att få användning beträffande större fyndigheter.

Utöver vad nu berörts framfördes i yttrandena olika erinringar mot utformningen

av de sakkunnigas förslag i dess särskilda delar. För dessa erinrinSar

■—■ till stor del detaljanmärkningar — torde redogörelse få lämnas i samband

med specialmotiveringen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

73

Soeialisori ursila ni lidens förslag.

Socialiseringsnämnden, som förklarade sig ej ämna föreslå någon ändring

beträffande redan nppkomna och bestående gruvrättigheter, upptog till behandling

frågan örn tillgodogörande av oupptäckta eller ej i bruk tagna (sonade)

mineraltillgångar. Med stöd av verkställd utredning förslog nämnden

härutinnan vissa allmänna grunder på vilka enligt nämndens mening en ny

gruvlagstiftning borde uppbyggas. Syftet med de föreslagna nyheterna skulle

enligt nämnden vara att giva staten ökad möjlighet att utöva direkt inflytande

på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av vinsterna vid mineralens

exploatering.

Själva utgångspunkten för nämndens förslag var att ägande- och förfoganderätten

till landets ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar

skulle förklaras tillkomma allenast staten. Från denna utgångspunkt

skulle gruvlagstiftningen byggas upp efter ett inmutning ssystem. Enligt

detta skulle inmutaren och staten njuta andel vardera med hälften i gruvföretag

å inmutad fyndighet. Senast vid utmålsläggningen skulle staten ha

anmält till inmutaren, huruvida staten ville bevaka sin andelsrätt. I annat

fall skulle inmutaren äga nyttja hela fyndigheten under stadgad upplåtelsetid.

Ägande av den mark varå inmutning skedde skulle ej längre medföra

rätt till del i inmutad fyndighet. Däremot skulle jordägaren tillkommande

rätt till marklösen och gottgörelse för av gruvdriften föranledd skada eller

förlust å mark eller annan egendom utsträckas, så att dylik ersättning utginge

med fulla värdet och hälften därutöver, varvid hänsyn skulle tagas jämväl till

värde av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

Vidkommande inmutarens rätt skulle denna enligt nämndens förslag få karaktären

av en tidsbegränsad nyttjanderätt. Den skulle upphöra

efter trettio år, räknat från det regelbunden brytning pågått sex månader

inom det utmålslagda området eller fem år från utmålsläggningen, såvitt

staten senast inom utgången av tjugufemte året gjort anmälan till gruvinnehavaren

att den ville övertaga gruvan. Avstod staten från övertagande av

gruvan första gången rätten därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens

nyttjanderätt förlängas i perioder om femton år, varvid anmälan om statens

övertagande av gruvan vid slutet av sådan period skulle ske senast fem år

dessförinnan. Vid statens övertagande av gruva skulle själva fyndigheten

och de redan brutna mineral som funnes i gruvan jämte de för gruvans styrka

och bestånd verkställda byggnader samt inrättningar för vandring upp och

ned i gruvan utan lösen tillfalla staten. Staten skulle ha rättighet och, på

framställning av gruvinnehavaren, skyldighet att inlösa övriga för gruvan

gjorda anläggningar och för gruvdriften anskaffade inventarier samt den mark,

som inom eller utanför utmålet blivit för gruvdriften tagen i anspråk, i den

mån sådan egendom vore nödig och nyttig för fortsatt gruvdrift. Ville staten

åt annan överlåta att driva av staten övertagen gruva, skulle den förutvarande

gruvinnehavaren äga företrädesrätt därtill, örn han i övrigt fyllde de för överlåtelsen

uppställda villkor.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr40.

Beträffande försvar av gruvrättighet anslöt sig nämnden till

gruvlagstiftningssakkunnigas förslag att arbetsskyldigheten skulle ersättas

med en årlig försvarsavgift av tio kronor per hektar och att denna avgift

skulle, icke såsom nu fördelas mellan jordägaren och staten, utan i sin helhet

tillfalla den sistnämnda. Däremot ansåg nämnden — i olikhet mot nyssnämnda

sakkunniga -— att vid förverkande av gruvrätt den förverkade egendomen,

i den mån den ägts av gruvinnehavaren, borde helt tillfalla staten.

En viktig nyhet i nämndens förslag var att statsgruvefält skulle

få utläggas icke blott såsom nu å kronojord utan även å enskild jord.

Nämnden grundade sitt principiella ståndpunktstagande huvudsakligen på

följande synpunkter:

Beträffande först frågan, vem som rent juridiskt skulle anses vara ägare

till de ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångarna, kunde ur

gällande lagstiftning inga bestämda slutsatser dragas, och inom rättsvetenskapen

vore meningarna delade. Nämnden funne emellertid den historiska utvecklingen

visa, att staten icke i sin lagstiftning följt en för alla tider fastslagen

rättsteori utan vid varje given tidpunkt handlat så som den trodde bäst

främja gruvnäringen och gagna landet. Ett sådant förfarande gåve icke rum

för någon evig, orubblig rätt för enskild part inom gruvlagstiftningen. Över

enskilda parters rättigheter stöde det gemensamma folkhushållets — samhällets

— krav. Den enskilde måste därför underkasta sig de förändringar,

som hänsynen till samhällets intressen kunde påkalla. Vid den praktiska tilllämpningen

av denna åskådning borde visserligen undvikas vad som med fog

kunde anses vara ett obehörigt ingrepp i enskildas rätt. Men något sådant

ingrepp kunde icke sägas ske för det fall att staten skulle finna med samhällets

fördel förenligt att inskränka eller borttaga den rätt till ännu oupptäckta

eller ej i bruk tagna mineral, som enligt gällande lag tillkomme jordägaren

eller upptäckaren. Då även jordägarens andelsrätt i fyndighet allenast

vore en av kronan på jordägaren överlåten rätt, kunde ett återkallande av

denna överlåtelse icke anses som ett ingrepp i jordägarens äganderätt. Vad

jordägaren i sådant fall ginge miste örn vore allenast del i ett värde, vars tillvaro

nu vore för honom antingen fullständigt okänd eller vilket han, genom

att icke lia använt sig av sin inmutningsrätt, avstått från att taga i anspråk.

Enligt nämndens mening kunde enskildas anspråk på äganderätt till

vårt lands oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar sålunda icke erkännas.

De måste anses utgöra en hela folkets egendom. Såsom representant

för folket och folkhushållet borde staten hävda den gemensamma äganderätten

till dessa naturtillgångar och sålunda åter göra dem till obestridd statsegendom.

Nämnden förordade alltså att ännu oupptäckta eller ej i bruk

tagna mineraltillgångar skulle förklaras utgöra statens egendom.

Beträffande jordägarens ställning i gruvlagstiftningen erinrade nämnden

att jordägarens andelsrätt på sin tid varit starkt motiverad av samhällsnyttan

och till gagn för gruvnäringen. På grund av omständigheter som nämnden

närmare utvecklade vore emellertid gruvnäringen numera icke beroende av

de positiva insatser från jordägarens sida som i äldre tid givit denne en privilegierad

ställning inom gruvrätten. Vidare hade det blivit vanligt att jordägaren

mot kontant ersättning överläte sin andelsrätt till inmutaren. Företaget

åsamkades härigenom en för produktionen onödig utgift. Själva förefintligheten

av jordägarens andelsrätt gjorde inmutaren obenägen att före utmålsförrättningen

eller innan överenskommelse med jordägaren träffats bearbeta

sitt fynd mer än vad nödigt vore för erhållande av utmål eller för försvar

av detsamma, enär han kunde befara att ett närmare blottande av fsmdig
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

75

heten komme att stegra jordägarens anspråk på ersättning för andelsrätten.

Företaget komme i så fall senare i gång än vad som betingades med hänsyn

till dess egen natur. Enligt nämndens mening tjänade sålunda jordägarens

andelsrätt icke längre något för folkhushållet och gruvnäringen gagneligt ändamål.

Andelsrätten hade tvärtom förvandlats till en onödig börda för produktionen.

Nämnden föresloge därför att jordägarens andelsrätt skulle bortfalla.

Emellertid förordade nämnden samtidigt en utvidgning av jordägarens

rätt till lösen för avstådd mark och ersättning för skada och intrång. Med

hänsyn till det affärsmässiga syftet med de till gruvägaren avträdda områdena

och då dessa ofta kunde ha ett värde för jordägaren utöver det som

den avstådda marken i ekonomiskt avseende representerade •— ett s. k. ideellt

värde — ansåge nämnden att jordägaren borde tillerkännas lösen och annan

ersättning efter i huvudsak samma grunder som i tillämpliga delar av vattenlagen

vore stadgat.

Angående frågan huruvida upptäckaren fortfarande borde erhålla en särställning

i gruvlagstiftningen erinrade nämnden därom, att ju större förmåner

som lämnades åt finnaren av nya fynd desto större vore utsikterna att

dolda mineral skulle komma i dagen. Ett land såsom vårt, där mineraltillgångarna

vore kringspridda och svårfunna, hade därför större anledning att

premiera upptäckaren än ett land, där mineralens förekomst vore sådan att

fyndigheterna vore mer eller mindre allmänt kända och där själva letandet således

hade mindre betydelse. Visserligen hade de nya letningsmetoderna givit

staten ökad möjlighet att själv bedriva en så effektiv upptäckarverksamhet, att

det allmännas intresse av att upptäckter göras icke numera vore i samma grad

som tidigare beroende av enskildas åtgärder. Det syntes dock ^än så länge

vara uteslutet, att statsmakterna skulle kunna enas om att anslå de mycket

stora belopp, som på grund av malmernas spridda förekomst, och de stora

geografiska områden det här vore fråga örn skulle erfordras till ett statligt

malmletarorgan, vilket kunde tillräckligt effektivt ersätta de enskilda letarna.

De förbättrade, nyuppfunna metoderna för malmletandet innebure ej. heller,

att de enskildas verksamhet på området kunde, tänkas undvara den stimulans

som läge i att upptäckaren tillerkändes en privilegierad ställning i lagstiftningen.

Nämnden funne de statliga uppgifterna inom gruvnäringen kunna uttryckas

så, att det gällde dels att egga till upptäckande av nya mineralfyndigheter

och att säkerställa bedrivande av rationell gruvhantering, dels

att bereda det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande

och största möjliga vinst av deras avkastning. Formerna, för utövandet

av sagda inflytande och sättet för utnyttjandet av mineralfyndigheterna kunde

och borde växla, allt eftersom folkhushållets intressen under ett visst tidsskede

bäst tillgodosåges på det ena eller andra sättet. Visserligen borde, staten,

då det gällde viktigare och sannolikt vinstgivande malmtillgångar, aktivt deltaga

i gruvhanteringen oell således själv uppträda som företagare. Förutsättningen

härför måste dock vara att den statliga gruvdriften kunde förväntas

giva ett produktionsresultat, som icke understege det som framkomme vid enskild

drift. Den från gruvlagstiftningen artskilda frågan om formerna för en

eventuell statlig gruvdrift måste därför underkastas en sorgfällig undersökning,

innan staten kunde anses rustad att uppträda som självständig gruvföretagare.

Om staten själv uppträdde som gruvföretagare utgjorde detta, emellertid

icke anledning att utestänga andra från rätten att idka gruvdrift pa

basis även av nyinmutade fyndiglieter. Nämnden funne således att inrättande

av statsmonopol på gruvdrift för närvarande icke borde ifrågakomma. Med

hänsyn till vad förut anförts om vikten av en effektiv letarverksamhet förordade

nämnden bibehållande i modifierad form av inmutningssystemet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Huruvida förhandsrätten till ett fynd borde tillerkännas inmutaren även

gentemot staten, vore en fråga av stor räckvidd. Det kunde tänkas att staten

borde förbehållas rätten att vid varje nyupptäckt pröva, huruvida den, givetvis

mot skälig belöning till upptäckaren, ville övertaga fyndigheten eller ej.

Enligt nämndens mening vore emellertid skälen för att staten skulle under

nu rådande förhållanden förbehålla sig rätten att ensam utnyttja av enskilda

nyinmutade fyndigheter icke av den styrka eller art, att de olägenheter som

därav skulle möta uppvägdes. Nämnden ville däremot föreslå att den andelsrätt,

som för närvarande tillkomme jordägaren och som enligt vad nämnden

uppvisat förlorat sitt berättigande, i stället skulle tillfalla staten. Denna liälftenrätt

borde staten icke utan tvingande skäl använda till att i gruvföretaget

ingå som passiv delägare, den där utan egen kostnad och risk lade sig i efterhand

för. att träda till först örn företaget visade sig gå bra. Staten borde i

regel antingen aktivt använda sin andelsrätt, genom att från början gå med i

företaget med dess kostnader samt taga både de risker och de vinster som

därutav kunde följa, eller arrendera bort andelsrätten eller också avstå från att

göra densamma gällande. — I de fall där staten funne det lämpligt att ingå

som aktiv meddelägare i företaget torde det för inmutaren i de flesta fall vara

en fördel att få staten som kompanjon vid startandet och utvecklandet av gruvdriften.

Den andra hälften av fyndigheten borde av staten upplåtas till inmutaren.

Emellertid borde inmutaren icke för all framtid vara tillförsäkrad rätten att

utnyttja den. sålunda upplåtna hälftendelen. Ett sådant förfarande skulle

nämligen ha inneburit att staten för all framtid avhände sig rätten till en naturtillgång

som den principiellt förfogade över. Detta förefölle av flera skäl

icke lämpligen böra ske. Vad särskilt malmerna beträffade kunde förhållanden

lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det

önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över till enskilda upplåtaa

malmtillgångar. Den rätt att exploatera en del av en landets naturtillgång,

som gåves inmutaren, borde således begränsas genom en rätt för staten

att efter viss tid återtaga förfoganderätten över sin egendom. Staten borde

med andra ord ha rätt att efter viss tid övertaga gruva; givetvis med rättighet

och skyldighet att inlösa även gruvan tillhörande anläggningar.

Tidpunkten för gruvas återfall till staten borde sättas så, att både inmutarens

och statens, intressen till gagn för folkhushållet bleve i möjligaste mån

tillgodosedda. Vid fastställande av upplåtelsetidens längd vore det av vikt

från vilken tidpunkt upplåtelsen började räknas. Erfarenheten hade visat att

många gruvföretag, särskilt större sådana, ej hunne få brytningen i gång

förrän en längre tid efter utmålsläggningen. Med hänsyn härtill förordade

nämnden att upplåtelsen skulle räknas först från den tidpunkt, då regelbunden

brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området. För att förhindra

att en fyndighet utan tvingande skäl finge ligga outnyttjad borde dock

upplåtelsetiden alltid kunna räknas från utgången av femte året efter utmålsläggningen.

Skulle .särskilda förhållanden tala därför, borde sistnämnda

tidsperiod av Kungl. Maj:t kunna förlängas. Under nu angivna förutsättningar

borde själva upplåtelsetiden sättas till trettio år, med femårig uppsägningstid.

En längre upplåtelsetid än den sålunda föreslagna skulle säkerligen i

mångå fall blott komma att göra statens inlösningsrätt illusorisk, enär fyndigheten

skulle hinna utbrytas eller alltför starkt minska i värde. En tidrymd

av trettio år finge å andra sidan anses vara tillräckligt lång för att giva

företagaren tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig

vinst, där sådan överhuvud taget stöde att vinna. Genom skyldighet för staten

att inlösa vissa anläggningar vid gruvan kunde företagen nämligen befrias

fran att behöva räkna med en slutamortering under upplåtelsetiden av hela an
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

77

läggningskapitalet. Sedvanliga årliga avskrivningar och amorteringar å byggnader,

maskiner och vissa gruvarbeten m. m. måste betraktas såsom löpande

kostnader och borde skäligen belasta de årliga driftsresultaten.

Då tillgodogörandet av mineralen vore en av staten till inmutaren upplåten

rätt, borde vid gruvas återfall till staten icke någon lösen utgivas för själva

fyndigheten eller för de redan brutna mineral, som vid återfallet kunde finnas

kvar i gruvan. Visserligen kunde härav uppkomma den olägenheten, att en

gruvinnehavare för att kunna ekonomiskt tillgodogöra sig brutna mineral under

upplåtelsetiden äventyrade en rationell gruvdrift i fortsättningen. En lagstadgad

skyldighet för staten att utgiva lösen för de brutna mineral som vid

övertagandet funnes kvar i gruvan hade emellertid kunnat leda till orimliga

resultat och hade varit föga förenlig med den uppfattning örn äganderätten

till mineral, varpå nämndens förslag vore byggt. Där frågan örn ersättning

för brutna mineral kunde komma att visa sig vara av väsentlig betydelse för

båda eller endera av parterna, borde den avtalsmässigt ordnas i samband med

gruvinnehavarens uppsägning. Ett skäligt och för båda parterna tillfredsställande

sådant avtal borde kunna vinnas från den utgångspunkten, att staten

vore legalt berättigad att lösenfritt erhålla kvarvarande mineral men samtidigt

ekonomiskt intresserad av att få övertaga gruvan i ett tekniskt gott skick.

— I likhet med gruvlagstiftningssakkunniga ansåge nämnden att jämväl de i

gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader samt inrättningarna

för vandring upp och ned i gruvan borde — såsom oskiljaktiga

tillhörigheter till gruvan — utan lösen tillfalla kronan. Beträffande kronans

rätt och plikt att inlösa övriga för gruvan gjorda anläggningar anslöte sig

nämnden i huvudsak till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Utöver vad redan angivits upptog nämnden till bedömande vissa principiellt

viktigare spörsmål i anslutning till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Nämnden fann sig därvid i de flesta fall kunna tillstyrka vad de sakkunniga

föreslagit. I följande hänseenden intog emellertid nämnden en avvikande

ståndpunkt.

Nämnden ansåg sig icke böra föreslå att gruvföretag pålades särskild

avgäld till staten. Härom anförde nämnden följande:

Bakom de förslag örn avgäld från gruvor å kronojord, som vid olika tillfällen

diskuterats i vårt land, hade legat den principiella uppfattningen, att

staten borde erhålla en förvärvsinkomst från sina malmtillgångar. Detta önskemål

torde få anses fyllt vid ett genomförande av de principer för en ny

gruvlagstiftning som nämnden framlagt, varför avgälden icke torde behöva

bär närmare behandlas. Emellertid kunde frågan om avgäld även ses ur en

principiellt annan synpunkt. Rätten att idka gruvdrift innebure något mera

än en vanlig rätt att driva ett näringsfång. Vid bearbetandet och utnyttjandet

av en mineralfyndighet toges i anspråk en naturtillgång, som vore i samhällets

ägo och som icke förnyades eller komme åter. Det kunde då synas naturligt,

att gruvföretagen, även de statliga, till det genom tiderna bestående

folkhushållet finge avstå en större del av sina vinster än som utginge beskattningsvägen.

Avgälden borde i så fall lämpligen användas för kapitalbildande

ändamål, varvid ett slint ekonomiskt stödjande och främjande av gruvnäringen

främst borde komma i åtanke. Även örn således vissa skäl kunde anföras för

en hårdare belastning av gruvnäringen än av andra näringar, torde den begränsade

rätt, som enligt nämndens förslag skulle tillkomma inmutaren, icke

utan ett äventyrande av den önskvärda enskilda företagarverksamheten medgiva,

att gruvföretagen pålades särskild avgäld. Nämnden ville i detta sammanhang

uttala, att statens vinster av gruvhanteringen borde, sedan statens

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 K ungl. Maj:ts proposition nr 40.

kostnader för bergsbruket blivit täckta, delvis användas till kapitalbildande

ändamål.

De av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning fann

nämnden icke böra upptagas i den tillämnade lagstiftningen. Härom anfördes

bland annat:

För det dåvarande förelåge inga skäl att genom statsingripande inskränka

brytningen eller reglera exporten av malm från landets gruvor utöver vad som

skett i 1927 års avtal mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösund med tillhörande dotterbolag. Ej heller hade visats behov av bestämmelser

om tvångsförsäljning av malm utöver vad som i nämnda avtal berördes.

Skulle ändrade förhållanden påkalla ytterligare ingrepp i något av dessa

avseenden, kunde det ske genom utfärdande av ett för alla gruvor gällande

exportförbud och exportens reglerande med ett licenssystem; ett förfarande

som finge betydelse för både exporten, brytningens omfattning och den inhemska

marknadens förseende med malm. Vad särskilt anginge den föreslagna

bestämmelsen mot konstlat uppehållande av priset å gruvprodukter på den

inhemska marknaden vore det förhållande man här vänt sig mot icke särskilt

utmärkande för gruvnäringen, och bestämmelsen hade, även örn den i och för

sig vore berättigad, icke sin plats i gruvlagstiftningen utan i en allmän monopollagstiftning.

Frågan syntes ej heller vara av det aktuella intresse beträffamde

de inmutningsbara mineralen, att det fördenskull krävdes en särlagstiftning

i avvaktan på en allmän monopollagstiftning.

Beträffande slutligen den av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna skyldigheten

för en gruvföretagare att tillgodose behovet av vissa sociala välfärdsanordningar

för företagets personal hyste nämnden visserligen

den uppfattningen, att en dylik skyldighet borde inom rimliga gränser åligga

företagaren. Men detta gällde principiellt alla företagare, ej blott sådana som

vore verksamma inom viss näringsgren. Frågan örn sociala välfärdsanordningar

hörde hemma i vår sociallagstiftning och icke i de speciella näringslagarna,

till vilka gruvlagen måste räknas.

Det av socialisering-snämnden sålunda avgivna förslaget angående principerna

för en ny gruvlagstiftning omfattades, såsom redan nämnts, icke av någon

enhällig mening inom nämnden. Från det yttrande som avgivits av majoriteten

(herrar Möller, Gunnar Andersson, Leo, Sandler och Steffen) voro

de två ledamöterna Falkman och Lindblad skiljaktiga. Dessa reservanter togo

avstånd från den i nämndens yttrande angivna uppfattningen rörande äganderätten

till mineralen. Deras yrkanden i övrigt sammanfattades i följande punkter:

1) Gruvlagstiftningen borde uppbyggas å inmutningsrättens princip med

bibehållande av hittillsvarande fördelning av andelarna i gruva mellan inmutare

och jordägare, dock att delägare icke skulle ha större andel i gruvas avkastning

än som svarade mot hans deltagande i brytningen. 2) Den på inmutning

grundade rätten skulle icke vara till tiden begränsad. 3) Rätt till gruva

borde givas så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan egendom.

Rätt till inteckning i gruvegendom borde vidgas. 4) Statsgruvefält skulle

kunna läggas endast å kronojord och skulle vara beträffande giltighetstid och

omfång möjligast begränsat.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

79

Beträffande frågan om äganderätten till mineralen anförde reservanterna

bland annat följande:

Den historiska utvecklingen kunde icke åberopas som stöd för en statens

äganderätt. Att under en tvåhundraårig mellanperiod vissa regalanspråk på

gruvområdet hävdats borde så mycket mindre kunna inverka å nutida rättsförhållanden

som ifrågavarande anspråk uttryckligt uppgivits för mer än tvåhundra

år sedan. Inmutningssystemet hade icke, såsom nämndmajoriteten

gjort gällande, inneburit ett överlåtande på inmutaren och jordägaren av delar

av kronans rätt till mineralen — överlåtelser som när som helst kunde av staten

återkallas — utan ett av samhällsnyttan och av upptäckarens berättigade

anspråk motiverat gynnande på jordägarens bekostnad av den som upptäckt

nya fyndigheter. Den därmed åstadkomna beskärningen i jordägarens rätt

hade emellertid påtagligen i verkligheten inneburit också ett befordrande av

dennes egna intressen, i det att det för honom givetvis vore bättre att äga endast

en del i en upptäckt och exploaterbar än det hela i en oupptäckt och därför

ekonomiskt värdelös tillgång. Teorin om regalrätten såsom förutsättning

och underlag för inmutningssystemet vore så mycket ohållbarare som i den

mån förut inmutningsbara mineral förklarats icke längre vara föremål för inmutning

—■ såsom skett särskilt i 1855 års gruvestadga — den enskilde jordägaren

återfått oinskränkt rätt till desamma.

Ett godkännande av majoritetens ståndpunkt skulle medföra som konsekvens,

att jordägarens rätt till allt det som läge under markytan endast bleve en förfoganderätt

som gällde tillsvidare och som kunde när som helst avbrytas av

statens anspråk att förfoga över denna ’sin’ egendom. Var ginge då gränsen

mellan det av jordägaren ägda och det endast temporärt till honom upplåtna?

Den privata äganderätten bleve genom majoritetens förslag på ett viktigt område

upphävd.

Den av majoriteten ifrågasatta principen skulle ingalunda gagna folkhushållet

utan lända gruvnäringen och den därav direkt eller indirekt beroende

delen av folkhushållet till avsevärd skada.

I fråga örn jordägarens ställning i gruvlagstiftningen anförde

reservanterna vidare:

Reservanterna ville visserligen ej bestrida att jordägarens insats för malmers

upptäckande i regel vore ringa i jämförelse med inmutarens. Emellertid vore

det för malmletningen otvivelaktigt av betydelse, att jordägaren vore intresserad

för att malmfynd gjordes å hans mark, enär han eljest på olika sätt kunde

försvåra letningen. Att. han ofta icke deltoge i den eventuellt efterföljande

gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att till inmutaren-företagaren

efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda fyndet medförde en för rationell

gruvbrytning önskvärd konsolidering av intressena. Erfarenheten torde

ha visat, att dylika i regel på ett tidigt stadium av en fyndighets undersökning

genomförda andelsförsäljningar i genomsnitt taget varit fördelaktigare för säljarna

än för köparna, medan de å andra sidan vid de procentuellt fåtaliga malmfynd

som givit upphov till verklig gruvdrift sällan medfört någon särskilt

tyngande belastning för gruvföretaget. Såsom argument för jordägareandelens

upphävande kunde nämnda belastning i varje fall ej användas, därest man

föresloge att staten skulle inträda i jordägarens ställe, ty därmed bleve ju belastningen

ej mindre utan i verkligheten större.

Reservanterna kunde icke dela majoritetens uppfattning, att det för inmutaren

i de flesta fall vore en fördel att få staten som kompanjon vid startandet

och utvecklandet av gruvdriften. Bortsett från att varje kompanjonskap vore

för företagaren mindre gynnsamt än den fulla och fria förfoganderätten över

hela fyndigheten — vilken i regel kunde vinnas när de olika gruvandelarna

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

låge på enskilda händer — så måste_ kompanjonskapet med staten te sig såsom

det minst eftersträvansvärda. Även i ekonomiska angelägenheter torde

nämligen statens handlande komma att framdeles liksom hittills i stor utsträckning

influeras av opinionens och politikens växlande uppfattningar och

av synpunkter av helt annat slag än de som borde vara för en delägare i vederbörande

gruva utslagsgivande. Och staten hade alltid en goel arsenal av påtryckningsmedel

till förfogande för att göra sina önskemål gällande beträffande

det gemensamma företaget. Den enskilde företagaren-meddelägaren komme

säkerligen alltid att känna sig osäker och beroende.

Någon säkerhet funnes påtagligen ej heller och kanske knappt ens någon

sannolikhet för uteslutande affärsmässighet vid handhavandet av statens ifrågavarande

företagarverksamhet. Icke endast statens egna utan i lika hög

grad inmutaren-kompanjonens intressen bleve därav lidande. Skulle statens

beslutande och handlande inom gruvföretagen utställas till granskning och

kritik av den art, som brukade förekomma beträffande statsföretag, vore det

även sannolikt att många av dem, som finge att tillvarataga statens ifrågavarande

intressen, komme — för att undvika klander för misstag — att låta

staten inom gruvföretagen bliva den passive, den där utan egen kostnad och

risk lade sig i efterhand för att träda till först örn företaget visat sig gå bra.

Att detta skulle medföra skada både för kompanjonen och för gruvnäringen

vore påtagligt.

Såsom ett tungt vägande skäl för bibehållande av jordägarens andelsrätt i

gruva kunde till slut framhållas, att ifrågavarande rätt redan vunnit en snart

tvåhundraårig hävd och ingått i rättsuppfattningen. Sådana rättsprinciper

borde ej i det väsentliga rubbas, därest icke mycket starka skäl därför funnes.

Några sådana hade emellertid icke förebragts.

Jordägaren kunde tänkas tillgodosedd genom avgäld från gruvdriften eller

genom andel i gruvan. Enligt reservanternas mening vore det sistnämnda

systemet att förorda. En hittillsvarande oegentlighet vid detta systems tilllämpning

borde likväl avlägsnas, nämligen möjligheten att utnyttja en gruvandel

''passivt’. De delägare som endast nominellt men ej i nämnvärd omfattning

deltoge i brytningen hade enligt nuvarande regler rätt att få till sig redovisade

hela den del av gruvans överskott som motsvarade deras gruvandelar.

Att sådana bestämmelser vore obilliga och ur folkhushållets synpunkt olämpliga

behövde ej närmare utläggas. I full överensstämmelse med majoritetens

allmänna ståndpunkt i dylika frågor förordade reservanterna sådan ändring

av bestämmelserna, att andelen i en gruvrörelses överskott bleve beroende

av deltagandet i brytningen.

Angående inmutarens ställning anförde reservanterna i huvudsak

följande:

En företagare kunde icke förväntas vara särskilt intresserad av att nedlägga

kapital i ett gruvföretag, som vore upplåtet på en relativt kort tid. Än

mindre hågad måste han vara att nedlägga kapital i för malmens tillgodogörande

avsedda förädlingsanläggningar och större transportanordningar; när

förfoganderätten till gruvan upphörde, kunde ju sådana anläggningar bliva för

företagaren helt värdelösa. Många bergverksföretag av vad man hittills skulle

ansett normal typ, direkt och indirekt gagneliga för folkhushållet, komme

därför vid en begränsad upplåtelsetid antagligen överhuvud taget ej till stånd.

I de fall där vinstutsikterna vore så stora, att de föranledde en gruvas bearbetande

trots tidsbegränsningen, komme gruvföretaget oundvikligen att inrättas

och drivas på ett helt annat och för folkhushållet mindre önskvärt sätt

än örn det baserats på längre sikt. Yad som skapades bleve ett företag av i

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: ts liro position nr 1/0.

81

viss mån samma typ som de vilka uppstode för utnyttjande av en speciell konjunktur,

såsom exempelvis kristidsföretagen. Minsta möjliga anläggningskapital,

helst provisoriska anläggningar, minsta möjliga underhåll, hastigast

möjliga uttagande av exploaterbara värden och inga eller minsta möjliga förarbeten

för tiden efter överlåtelsedagen måste bliva följden av företagarens

naturliga strävan att förlora så litet som möjligt, när företaget måste frånträdas.

Och resultatet bleve att gruvföretaget, när det övertoges av staten,

mistat en avsevärd del av sin avkastningsmöjlighet, eventuellt ända därhän,

att driften icke längre lönade sig, i varje fall icke utan betydliga nyinvesteringar.

Lagstiftningsåtgärder och statlig kontroll kunde endast mycket

ofullständigt hindra dylika ofrånkomliga konsekvenser av att gruvnäringen

måste inriktas på korttidsdrift. Föga hjälptes saken av att staten, såsom

majoriteten tänkt sig, eventuellt förnyade överlåtelsen till samma företagare,

när upplåtelsetiden nalkades sitt slut, Örn denne ej från början kunnat räkna

med den längre upplåtelsetiden, hade han säkerligen redan inrättat sig

efter den kortare, och han hade vid träffandet av sina dispositioner haft anledning

utgå ifrån, att sannolikheten för att staten skulle vid första tillfälle

begagna sig av sin inlösningsrätt vore större, ju bättre och räntablare gruvföretaget

vore vid den kritiska tidpunkten.

Vid bedömandet av konsekvenserna av en begränsad upplåtelsetid för gruvföretag

borde beaktas det för gruvor säregna förhållandet, att s. k. förberedande

gruvarbeten alltid borde fortgå. Dessa arbeten, som bestode i undersökningar

av malmtillgångarna, schaktsänkningar, ortarbeten å nya etager,

utsprängande och fyllande av magasin i berget etc., förberedde många år i

förväg den framtida brytningen och representerade en mycket väsentlig del

av ett gruvföretags normala utgifter. Påtagligen kunde gruvföretagaren icke

hava något intresse av att nedlägga stora kapital på dylika arbeten, som avsåge

att förbereda brytningen under en tid, då han sannolikt icke längre vore

ägare av gruvan, och detta framförallt örn han, såsom majoriteten liksom de

gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit, vid gruvans avträdande icke finge

någon som helst gottgörelse för dylika förarbeten. Resultatet måste bliva, att

gruvan vid överlåtelsen komme att alldeles särskilt i detta avseende befinna

sig i ett för fortsatt drift mycket otillfredsställande skick.

När man föreslagit en tidsbegränsad upplåtelse till inmutaren, borde man i

varje fall lia undvikit sådana inlösensbestämmelser, som måste å ena sidan än

ytterligare avskräcka företagaren från att engagera sig i gruvverksamheten

och å andra sidan motarbeta statens intresse att vid upplåtelsetidens slut erhålla

en i bästa möjliga skick befintlig gruva. Icke blott gentemot företagaren

rättvisare utan också för staten och framförallt folkhushållet bättre resultat

vore säkerligen att vinna, om staten förpliktades att vid eventuell inlösen

erlägga det fulla värdet av gruvföretaget i det skick, i vilket det vid inlösningstillfället

befunne sig. Företagaren finge då ett eget intresse av att gruvföretaget

överlämnades i gott stånd, och staten holle — utan att gruvnäringen

på samma sätt paralyserades som vid genomförande av majoritetens förslag

— åt sig den möjlighet öppen, som majoriteten velat ha säkerställd, nämligen

att utan ekonomisk uppoffring kunna direkt ingripa i malmhushållningen

och gruvdriften.

Givetvis bleve de för näringen och folkhushållet ogynnsamma följderna av

en begränsad upplåtelsetid för gruva starkare framträdande, ju kortare upplåtelsetiden

vore, men det vore felaktigt att tro, att om upplåtelsetiden endast

tillmättes ’lagom’ lång så skulle olägenheterna upphöra. _ Huvudsakliga skillnaden

vore, att olägenheterna vid en längre upplåtelsetid uppträdde, senare.

Så snart man nalkades den tidpunkt, då statens inlösningsrätt kundo göras gällande,

måste de nämnda fenomenen oundvikligen framkomma. Det läge i ett

Hi lullig lill riksdagens protokoll IDUS. 1 saini. Nr 40. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gruvföretags natur, att det icke kunde utbyggas på en gång. Nytt kapital

måste ständigt engageras i anläggningar av olika slag liksom i nyss berörda

förberedande arbeten, därest räntabiliteten skulle kunna hållas vid den höjd,

som gruvans malmtillgångar möjliggjorde. Men vem tillsköte kapital för

nya anläggningar, för underhåll och för framtidsarbeten, när affären inom

kort skulle avvecklas?

Det erfordrades i regel lång tid från det en gruvfyndighet upptäcktes och

gruvarbetet därå igångsattes och till dess att gruvföretaget bleve relativt färdigutbyggt

och ekonomiskt lönande. Denna tid bleve givetvis längre, därest

förädlingsverk och nya kommunikationsleder också måste tillskapas, innan

en ekonomisk exploatering kunde börja. De tider som i verkligheten åtgått

för att skapa bärkraftiga gruvföretag torde visa orimligheten av den föreslagna

begränsningen av gruvupplåtelser till 30 år från gruvarbetets början, respektive

35 år från fyndighetens utmålsläggande. Majoritetens uppfattning

att en tidrymd av 30 år finge anses vara tillräckligt lång för att giva företagaren

tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig vinst saknade

varje stöd i verkligheten. Därest vid en sådan tidsbegränsning kapital

ställdes till ett gruvföretags förfogande, skulle företaget i regel knappast mer

än hinna bliva försatt i räntabelt skick, förrän tidpunkten för statens övertagande

därav vore förestående. Risken härför vore så mycket större om, såsom

väl i de flesta fall bleve förhållandet, redan en del av upplåtelsetiden förgått,

när kapitalinvesteringen påfordrades. Det borde härvidlag särskilt observeras

att nya malmfyncl av betydelse hädanefter knappt torde kunna förväntas

annat än i mer avlägsna delar av landet. Innan en exploatering av sådana

fynd överhuvud kunde börja, måste påtagligen varjehanda tidskrävande förarbeten

utföras och framförallt kommunikationsleder anskaffas.

Begränsad upplåtelsetid hade för en företagare en helt annan innebörd, då

det gällde ett gruvföretag, än då det rörde sig örn exempelvis en vattenkraftsanläggning.

I sistnämnda kategori av företag kunde, i motsats till vad fallet

vore vid gruvföretag, den slutliga utbyggnaden i regel ske relativt hastigt, och

sedan den en gång skett erfordrades i huvudsak inga andra arbeten än för

underhållet. Vidare vore kraftföretagets blivande ekonomi — till markerad

åtskillnad från gruvföretagets — relativt lätt att beräkna, innan det utbyggdes.

Ofta kunde avsättningen av väsentliga delar av den producerade kraften

säkerställas för tiotal av år framåt, vadan en företagare på detta område

relativt lätt kunde överblicka de ekonomiska resultaten under den fastställda

användningstiden. Ett gruvföretag vore på ett helt annat sätt beroende av

konjunkturerna. Många år i rad gåve kanske förluster, andra perioder gåva

vinster. För kompensering av riskmomenten måste gruvföretagaren kunna

räkna med en lång utjämningsperiod. Det vore under sådana omständigheter

anmärkningsvärt, att nämndmajoriteten föreslagit för gruvnäringen en till och

med kortare upplåtelsetid än den fyrtioåriga, vilken enligt 1918 års vattenlag

tillerkänts vattenkraftsföretagare. En väsentligt längre tid hade under

alla omständigheter varit motiverad.

Reservanterna framhöllo vidare att majoritetens förslag örn införande av andelsrätt

och inlösningsrätt för staten medförde som konsekvens, att staten

bleve företagare på gruvnäringens område. Härom anförde reservanterna

bland annat följande:

Innan lag stiftades, som framtvingade statlig företagarverksamhet på gruvområdet,

syntes det nödvändigt att grundlinjerna för statens utövande av denna

nya verksamhet uppdragits och befunnits giva förhoppning örn goda resultat.

Även om man skulle lyckas finna organisationsformer, som gåve grun
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

83

dad förhoppning om en affärsmässig skötsel av statsföretaget, kvarstode emellertid

andra med statsdriften förbundna större svårigheter som icke kunde

kringgås. Sålunda vore arbetsgivarproblemen oskiljaktigt förenade med företagarverksamheten.

Vilken ställning skulle de statliga affärsföretagen intaga

i sin egenskap av arbetsgivare? Skulle staten för att skydda sina industriella

intressen i likhet med andra stora företagare ingå i arbetsgivarförening,

eller skulle statens företag stå utanför sådana och överlåta åt den andra parten

att med hjälp av sina facksammanslutningar ensam stärka sin ställning?

Ville staten förbjuda sina arbetare att gå i strejk o. d., även där det icke rörde

sig örn direkt samhällsvådliga arbetsnedläggelser, eller i motsatt fall, borde

staten avstå från arbetsgivarens vapen, lockouten? Valde staten — vilket

voro sannolikt med hänsyn till dess politiska byggnad — att för sina företag

ej begagna sig av de metoder som kunde skydda en arbetsgivares intressen,

finge statsföretagen givetvis betala ständigt stigande och i förhållande till

företagens avkastningsförmåga för höga löner, med påföljd att produktionens

resultat bleve otillfredsställande och dess upprätthållande äventyrades. Klart

vore, att dylika svårigheter framträdde starkare, i den män den statliga företagarverksamheten

växte i omfång i förhållande till motsvarande enskild verksamhet,

vilken senare därigenom efter hand förlorade sin hittillsvarande ställning

såsom på arbetsgivarområdet i viss mån normgivande.

Det kunde i detta sammanhang ifrågasättas, örn det kunde vara till fördel

för statens auktoritet och principiellt opartiska ställning, att staten genom att

driva egen industriell företagarverksamhet bleve direkt engagerad i intressetvister

med stora grupper av medborgare. Betänkliga komplikationer härav

kunde otvivelaktigt lätt uppstå. Rent teoretiskt kunde också det generella

spörsmålet diskuteras, örn det vore lämpligt, att staten vid utövande av sina

överhöghetsfunktioner bleve i alltför många fall så att säga domare i egen sak.

Sist berörda frågor sammanhängde med den om statens s. k. ’ dubbelväsen’

att vara å ena sidan överhet och lagstiftare för medborgarna och verksamheten

i landet och å den andra sidan samtidigt själv en deltagare i denna samma

verksamhet. Man kunde — och borde, där statlig affärsverksamhet vore oundviklig

—- eftersträva ett strängt särhållande av statens funktioner, när den

uppträdde i den ena eller den andra av dessa egenskaper, men man måste göra

klart för sig, att detta kunde uppnås endast till en viss grad. Hos samma

statsmakter och alltså av samma personer beslutades dock i sista hand både

över lagstiftning, administration och statlig affärsverksamhet. Och de mångas

intresse måste i regel bliva utslagsgivande, oavsett utgångspunkterna. Ju

större relativ omfattning som den statliga affärsdriften finge, desto omöjligare

bleve det att undvika konflikter mellan det nödvändiga kravet på likställighet

mellan statliga och enskilda företagare och den statliga företagarens

strävan att utnyttja samhällsmaktens hjälpmedel till främjande av sina

företagarintressen i konkurrens med den enskilde, och desto omöjligare bleve

det att undvika, att de inom statsföretagen anställda utnyttjade tillgängliga

politiska möjligheter för att befordra sina intressen såsom anställda. Påtagligt

vore, att dessa med statlig företagarverksamhet förbundna svårigheter

blivit accentuerade genom det bestämmande inflytande å landets angelägenheter,

som numera kunde utövas av olika medborgargrupper.

Mot statlig gruvdrift talade även det skälet att gruvindustrien vore en i

hög grad riskfylld näring. — Först örn på grund av de svaga räntabilitetsutsikterna

och alltför besvärande lagbestämmelser enskilda icke längre ville

bedriva den gruvdrift, som från folkhushållets synpunkt ansåges nödvändig

såsom underlag för annan näringsverksamhet i landet, borde staten ha anledning

taga ett eget ingripande i gruvnäringen under övervägande. Men att

frammana denna situation och tvinga sig till deltagande syntes föga motiverat.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ett ytterligare skäl emot statlig gruvdrift vore att denna liantering i regel

måste förbindas med förädlingsindustri. Staten som gruvägare måste alltså

antingen avstå från att genom sådan kombination med förädlingsindustri skapa

möjligheter till bästa resultat eller också genom att taga del även i förädlingsindustrien

högst väsentligt öka sin företagarverksamhet med resultat att

förutnämnda följder av statens dubbelställning ytterligare förstärktes.

Slutligen kunde ej lämnas utan påpekande den vanskliga ställning, i vilken

staten som gruvägare lätt kunde komma vid internationella konflikter. Den

export av järnmalm, som förekommit under världskriget, torde exempelvis

svårligen lia kunnat upprätthållas från några statsgruvor. Gruvdriften hade

sannolikt i stället måst inställas och landet fått ökade försörjningssvårigheter.

Reservanterna uttalade att det för tillkomst och utveckling av en sund gruvindustri

med därå baserad förädlingsverksamliet erfordrades ett betryggande

säkerställande av gruvrätten. Det vore därför ett önskemål att rätt

till gruva gåves så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan

egendom. Man borde även avlägsna riskmomentet att gruvrätt kunde oåterkalleligen

förloras genom försummelse att på dagen inbetala vissa avgifter

eller såsom följd av ett återupplivande av något för länge sedan sonat utmål

å samma fyndighet. Försummandet av avgiftsbetalning borde ej medföra förlust

av gruvrätten utan endast kravrätt mot gruvägaren, för vilken fordran

gruvan i sista hand utgjorde säkerhet. I samband med frågan örn rättssäkerheten

erinrade reservanterna örn behovet av lagbestämmelser, som möjliggjorde

intecknings beviljande i dels gruva och dels för gruvrörelsen upplåten mark

med därå uppförda anläggningar.

Beträffande frågan örn statsgruvefält uttalade reservanterna slutligen

följande:

Utläggande av statsgruvefält borde förekomma blott i sällsynta undantagsfall

och omfatta möjligast begränsade områden. Det borde ske endast för att

skydda fyndigheter, som av malmpolitiska eller andra skäl ansåges böra läggas

i reserv. Tiden för ett statsgruvefälts giltighet borde vara på förhand

fixerad till ett visst antal år, vid vilkas utgång en omprövning av reserveringen

borde ske. Därest statsgruvefälten, som väl i regel just vore ur malmletningssynpunkt

intressanta, tilltoges större än som vore nödvändigt för den

avsiktligt reserverade fyndighetens skyddande, förbleve inom det utlagda området

eventuellt förefintliga andra fyndigheter, vilkas omedelbara tillgodogörande

kunde vara av allmän betydelse, kanske ouppdagade.

Yttranden över social teeri ngsn ii lii lidens förslag''.

Socialiseringsnämndens förslag örn att staten skulle förklaras

vara ägare till ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar

och att i samband härmed jordägarens an delsrätt skulle upphöra,

såvitt anginge gruva som framdeles upptoges, föranledde skiftande omdömen.

Av bergmästarna ansåg sig bergmästaren i norra distriktet kunna i det

stora hela ansluta sig till nämndens förslag. Dock förordades vissa modifikationer

häri. Sålunda ansåg bergmästaren att jordägaren borde erhålla vissa

fördelar utöver den ersättning för ekonomisk och ideell skada som föreslagits

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hO.

85

av nämnden. I sådant hänseende förordades att en årlig avgäld, motsvarande

viss del av den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, skulle

utgå till den som vid varje särskild tidpunkt ägde och brukade den jord inom

vars område gruvan vore belägen. Bergmästaren anförde till stöd för sin

ståndpunkt bland annat följande:

Jordägarens andelsrätt i gruva hade i de flesta fall varit av tvivelaktigt

värde. Där jordägaren haft anledning direkt intressera sig för gruvdrift,

hade han ju i regel varit i tillfälle att själv taga reda på och inmuta de fyndigheter

av värde, som kunnat finnas å hans mark. I många fall hade jordägaren

redan på ett tidigt stadium, innan malmen blivit ordentligt blottad och

något som helst bedömande av fyndighetens värde kunnat ske från hans sida,

avyttrat sin andel, oftast till inmutaren för den summa denne eventuellt velat

bjuda. Örn intet anbud gjorts, hade jordägaren funnit fördelaktigast att avstå

från sin andel även utan ersättning, antingen omedelbart vid utmålsförrättningen,

eller, örn han då anmält sig för andelens begagnande, något år därefter,

sedan han fått vara med örn tillräckligt många uttaxeringar. Att jordägaren

ofta icke deltoge i gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att

till inmutaren-företagaren efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda

fyndet medförde visserligen en för rationell gruvbrytning önskvärd konsolidering

av intressena. En sålunda underlättad monopolbildning vore'' emellertid

ingalunda ur nationalekonomiska synpunkter önskvärd; den ledde vanligen

till en starkt ökad export av oförädlad råvara och försvårade i hög grad råvaruanskaffningen

för de inhemska förädlingsverken, åtminstone i den mån

de ej tillhörde monopolets intresseområde. Ur dessa synpunkter vore det därför

långt fördelaktigare, örn staten i stället för jordägaren inträdde som hälftendeltagare

i gruvarbetet och opartisk utskiftare av malmen-råvaran till inhemska

förbrukare, med avstående av så stor del av malmvinsten som kunde

behövas för att förädlingen skulle bliva ekonomiskt genomförbar.

Emellertid syntes den omständigheten att nu gällande lag dock faktiskt

tillerkände jordägaren hälftenrätt i fyndigheten vara ett fullgiltigt skäl för

att lämna jordägaren vissa fördelar utöver vad nämnden avsett. Detta tillägg

borde icke givas såsom en ersättning en gång för alla eller tillfalla den som

vid visst tillfälle vore jordägare eller jordägarens rättsinnehavare. _ I stället

borde, så länge gruvdrift påginge, en årlig avgäld, motsvarande viss del av

den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, utgå till den som

vid varje särskild tid ägde och brukade den jord inom vars område gruvan

vore belägen. Avgälden komme på detta sätt jordbruket direkt till stöd, vilket

ofta torde hava en fördelaktig återverkan på gruvföretaget genom bättre

tillgång till jordbruksprodukter och förmånligare pris å desamma. Då avgälden

icke borde vara begränsad till vissa år, kunde den sättas något lägre än

som föreslagits av gruvlagstiftningssakkunniga, möjligen till 15 procent av

nettovinsten. Genom borttagandet av jordägarens andelsrätt betoges den jordägare,

som intresserade sig för gruvdrift, ingalunda rätten att själv uppsöka

och inmuta på hans mark eventuellt befintliga fyndigheter. Tvärtom torde

han därigenom sporras till att undersöka sin jord för att icke bliva förekommen

av andra.

Bergmästaren i Gävle—Bala distrikt bestred att den av nämnden föreslagna

principen bleve till gagn för det allmänna. Staten komme att åsamkas

större utgifter än inkomster, och intresset för upptäckandet av nya fyndigheter

skulle nästan helt försvinna. Detta bekräftades enligt bergmästarens

mening av den erfarenhet som vunnits av den år 1899 införda bestämmelsen

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att jordägareandelen å odisponerad kronojord skulle tillhöra kronan. Under

den tid som förflutit, sedan nämnda lagändring trätt i kraft, hade icke inom

distriktet gjorts sådana fynd att arrendeinkomsterna av kronans jordägareandelar

kunnat täcka kostnaderna för utarrenderingen. Örn staten skulle

bevaka jordägarerättigheter även beträffande alla inmutningar på enskild

mark, skulle det bliva nödvändigt att upprätta ett nytt ämbetsverk som för

hela landet handlade dylika ärenden, och statens förlust skulle bliva vida större.

— I motsats till vad nämnden förmodat utförde jordägarna alltjämt grundlig

malmletning i ganska stor omfattning, särskilt jordrymningar, där flyttblock

av omagnetisk malm gåve dem anledning förmoda att malmfyndighet

funnes å deras mark. Där jordbetäckningen vore djup, förenade sig ägarna

av angränsande marker i utförandet av undersökning. Sålunda hade i ett

fall ett stort antal markägare bildat andelsförening för undersökning av förmodade

fyndigheter å deras ägor.

Bergmästaren i östra distriktet fann det med hänsyn till förebilderna i utländsk

lagstiftning ligga nära till hands att borttaga jordägarens andelsrätt.

Huruvida det vore lämpligt att företaga denna åtgärd i den av nämnden föreslagna

utsträckningen, kunde emellertid ifrågasättas, då jordägarens andelsrätt

hade så gamla anor i vårt land. Beträffande förslaget att överflytta nämnda

andelsrätt på staten anförde bergmästaren bland annat följande:

Det vore att förmoda att, örn statens andel skulle utnyttjas på sätt nämnden

angivit, ej så gynnsamma förhållanden komme att råda som nämnden tänkt sig.

Den myndighet som hade att bestämma örn staten skulle bevaka sin rätt uti

inmutad fyndighet finge givetvis iakttaga en viss försiktighet, alldenstund en

fyndighet, särskilt av ädel metall, vid tiden för utmålsläggningen kunde synas

obetydlig men vid fortsatt bearbetning bliva rikartad. Följden bleve alltså

den att staten, för att ej försitta vinstmöjlighet, rätt ofta komme att bevaka

sin andel i inmutad fyndighet. Fråga uppstode då, huru den bevakade andelen

skulle utnyttjas. Näppeligen torde staten under dylika förhållanden bestämma

sig för att aktivt deltaga i brytningen, en fråga som för övrigt torde vara av

beskaffenhet att behöva underkastas riksdagens prövning och sålunda vålla

tidsutdräkt till men för inmutaren, som givetvis ofördröjligen ville ha klart

för sig, huru med statens andel i gruvföretaget skulle förfaras. Örn statens

andel bleve föremål för utarrendering, vore det föga troligt, att någon avsevärd

arrendeavgift vore att förvänta, då någon närmare kännedom örn fyndigheten

vanligen icke förefunnes vid utmålsläggningen. De arrendevillkor som

för närvarande tillämpades vid utarrendering av kronan tillkommande jordägareandel

hade icke i den omfattning man tänkt sig lockat andra personer än

inmutaren till arrendering. Och arrendeavgifterna syntes hava stannat vid

skäligen blygsamma siffror i förhållande till de besvär och kostnader som åsamkats

statsverket. Då ett arrendesystem efter andra riktlinjer ej heller skulle

leda till ett bättre resultat, förefölle utarrendering överhuvud taget föga lämplig.

Förmånligast syntes vara att staten finge del av fyndighetens avkastning

i form av royalty. Om fyndigheten vore belägen å enskild mark, syntes

ägaren därav böra få en viss del av denna royalty. De invändningar som tidigare

framställts mot ett dylikt sjästern "forde ej behöva upprepas, örn man toge

till förebild de bestämmelser som gällde i den senaste franska lagstiftningen och

enligt vilka avgäld utginge efter viss progressiv skala.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

87

Bergmästaren i västra distriktet tillstyrkte att jordägarens andelsrätt borttoges

och staten förklarades vara ägare till mineralen. Emellertid borde statlig

gruvdrift ej ifrågakomma, utan staten borde till enskilda upplåta brytningsrätten

och som vederlag härför åtnjuta en del av den nettovinst gruvbrytningen

kunde lämna. En mindre andel i fyndighetens avkastning horde, liksom vid

stenkolskoncessioner, tillerkännas jordägaren. Dessa åsikter motiverades närmare

sålunda:

Bestämmelsen att jordägaren skulle lia rätt till hälften av inmutningsbar fyndighet

hade icke befordrat gruvhanteringen. Tvärtom hade jordägarens andelsrätt

uti många fall verkat hinderlig, såsom då den i spekulationssyfte inköpts

av utomstående vilka trakasserat och ställt orimliga krav på inmutaren.

Ytterst sällan ginge jordägaren in som kompanjon i företaget och delade utgifterna

och riskerna. Han bidroge icke till att skapa de nya värden som

folkhushållet hade gagn av. Han satte sig i efterhand och profiterade av inmutarens

arbete.

Örn såsom på goda grunder kunde göras gällande varken jordägare eiler

inmutare hade äganderätt till någon del av undergrunden, så kunde äganderätten

icke tillerkännas någon annan än staten. Det syntes riktigt att denna

princip uttryckligen fastsloges i en blivande gruvlagstiftning. Härav följde

emellertid ingalunda att staten för egen räkning skulle förfoga över dessa tillgångar

och bedriva gruvbrytning. Statlig gruvdrift vore icke något lockande

framtidsperspektiv. Såsom företagare på gruvhanteringens område skulle staten

säkerligen komma att skada de enskilda näringsidkarna i deras förhållande

till arbetarna. Staten måste även här bliva en mönsterarbetsgivare, anordna

välfärdsinrättningar, betala arbetslöner och garantera sina arbetare förmåner

som de enskilda näringsidkarna icke förmådde lämna. Genom sitt höga exempel

skulle staten komma att oroa arbetsmarknaden inom gruvfacket.

Bergmästaren i södra distriktet avstyrkte förslaget. Att staten utan något

vederlag övertoge ägande- och förfoganderätten till oupptäckta eller icke i

bruk tagna mineralfyndigheter innebure ett våldförande på rättskänslan.

Bergmästaren i mellersta distriktet ansåg att staten och jordägaren borde

lika dela hälftenrätten till nyupptäckt fyndighet men att delägare borde hava

andel i gruvas avkastning blott i proportion till hans aktiva deltagande i

brytningen. Härom anfördes följande:

Enligt gällande gruvestadga erhölle i regel markägaren oförskyllt hälftenrätten

i på hans mark gjort fynd och hans betydelse för dess exploaterande

torde i allmänhet vara ringa. Skulle fyndet vara av värdefullare beskaffenhet,

vilket ju dock mycket sällan vore förhållandet, vore hans andel att jämställa

med ett oväntat arv eller en oförtjänt jordvärdestegring. Av samma anledning

som staten ej ansåge sig i dylikt fall berättigad att uppträda med anspråk på

hela kapitalvärdet i fråga torde emellertid jordägaren ej böra frånkännas all

andel i fyndet. Vilkendera av staten eller jordägaren som bäst gagnade det

allmänna borde vara avgörande för huru värdeobjektet skulle skiftas. Vid ett

mindre fynd syntes jordägaren hava större betydelse för ett gruvföretags tillkomst,

under det att vid ett större, värdefullare statens stöd skulle kunna vara

mera betydelsefullt för företagaren. Då, en ny gruvlag borde vara enhetlig,

d. v. s. gälla för såväl kronojord som enskild mark och avse hela riket, syntes

under sådana förhållanden rimligt, att staten och jordägaren erhölle lika andel

i fyndet. Förklarade sig ingendera av dem vilja deltaga i brytningen och

bära dess risker, borde ej heller någondera hava rätt till vinstandel. Ville del
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ägare göra sig en riskfri inkomst, stöde alltid utväg öppen för honom att sälja

eller utarrendera sin rätt i fyndigheten. I det fall att jordägaren ej vågade ingå

i företaget eller saknade kapital, tillfördes honom genom fyndets bearbetande

ändock fördelar genom avsättning av produkter till bättre pris, markförsäljning

m. m. _ En sådan uppdelning av nuvarande jordägarerätt på två parter

föranledde visserligen att företagaren-inmutaren finge att göra med i enklaste

fall två delägare i stället för tidigare blott en. Då gruvföretaget i regel bäst

tillgodosåges, örn företagaren hade full handlingsfrihet, syntes detta dock i de

flesta fall ej bereda honom större svårigheter, då han torde hava lättare att

träffa frivillig överenskommelse med två mindre delägare än nied en hälftenägare.

Därjämte skulle för det fall att staten ej ville bevaka sin rätt i gruva

statens andel enligt förslaget tillfalla inmutaren, varigenom även på detta sätt

företagaren skulle tillförsäkras ökad frihet. — Staten borde ej själv bedriva

gruvrörelse; det allmännas intresse inom bergshanteringen tillgodosåges nämligen

bäst i form av intressegemenskap i av enskilt företag bedriven gruvrörelse

eller genom gruvrättens utarrendering.

Kommerskollegium förklarade sig icke vilja tillmäta olägenheterna för inmutaren

av jordägarens andelsrätt någon större betydelse. För uppsökandet

av nya malmtillgångar liksom för förarbetena till deras blottande och vidare

undersökning vore det av icke ringa vikt, att en viss intressegemenskap bibehölles

mellan malmletaren och jordägaren, så att den senare kunde förväntas

befordra i stället för att hindra den förres verksamhet. Ur ändamålsenlighetssynpunkt

syntes en inskränkning i jordägarens andelsrätt icke vara påkallad.

Beträffande frågan huruvida staten skulle kunna förskaffa sig någon fördel

genom att inträda i jordägarens ställe som jämte inmutaren delägare i gruva

erinrade kommerskollegium att vår gruvhantering, med vissa undantag, vore

föga lönande och att förbättrade förhållanden näppeligen kunde ställas i utsikt,

i det att icke ens de omständigheter som vore förknippade med den för tillfället

lönande järnmalmsexporten vore av beskaffenhet att helt utesluta farhågor

för en framtida försämring av läget. Nya fynd av något större värde

kunde knappast vara att vänta annat än i delar av Norrland, vilka vöre avlägsna

från de stora stråkvägarna. Dylika fynd kunde ej heller väntas ha ett

sadant för brytningen fördelaktigt läge i dagen, som skulle kunna underlätta

en ekonomiskt gynnsam brytning. Den övervägande sannolikheten syntes

tala för att å flertalet av de fyndigheter, däri staten enligt förslaget kunde

komma att fa del, icke skulle kunna grundas några mera vinstgivande företag.

Därest emellertid i framtiden då och då en fyndighet av stor ekonomisk betydelse

komme att upptäckas inom landet, kunde det intresse staten hade såsom

representerande folkhushållet i dess helhet göra det önskvärt att staten bleve

direkt delaktig i fyndigheten. Härvid framstode det som skäligen tvivelaktigt,

huruvida delägarskapet borde åvägabringas redan från tiden för utmålsläggningen

eller om det icke vore fördelaktigare att inträda först vid en senare tidpunkt.

Då för ett fullständigare tillgodoseende av statens intresse inskränkningar torde

behöva göras ej blott i den enskilda jordägarens utan även i inmutarens rätt,

syntes det kommerskollegium, med hänsyn såväl till svårigheten att bedöma

ett gruvföretags framtidsvärde redan vid utmålsläggningen som till olämpligheten

av att göra staten delaktig i ett stort antal osäkra, för att icke säga över
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

89

vägande förlustbringande företag, vara mera tillrådligt att staten inskränkte

sig till att förbehålla sig en framtida inlösningsrätt som i sådant fall borde

omfatta såväl inmutarens som jordägarens andel. Ett övervägande av de praktiska

svårigheter för gruvhanteringens rationella bedrivande, som torde vara

oundgängligen förbundna med ett direkt överflyttande av jordägareandelen,

helt eller delvis, på staten, syntes tala emot en sådan lösning.

Beträffande möjligheten att tillgodose det allmännas intressen inom gruvnäringen

anförde kommerskollegium vidare:

Ur malmpolitisk synpunkt torde statens verksamhet böra hava till syfte

dels att förhindra malmtillgångarnas utbrytande på ett oekonomiskt sätt och

dels att tillse att den inhemska förädlingsverksamheten icke bleve strandsatt på

råmaterial. Att statens delägarskap i nya gruvor skulle vara en förutsättning

för tillgodoseende av det förstnämnda ändamålet syntes ingalunda självfallet.

Statstillsynen över gruvdriften kunde ju alltid på lagstiftningens väg skärpas,

därest fara för rovbrytning skulle anses vara vid nuvarande ordning för handen,

utan att de åtgärder vidtoges, vilka nämnden förordade. Det syntes till

och med antagligt att ökad kontroll över brytningen och andra dylika av malmpolitiska

skäl förestavade åtgärder, vilka av företagarna åtminstone omedelbart

kunde komma att kännas besvärande, lättare kunde komma till stånd i

den mån staten ej själv befunne sig bland gruvägarna och idkade gruvdrift

samt i sådan egenskap kunde hava motsatta intressen ur statsekonomisk och

malmpolitisk synpunkt. För att dylika åtgärder skulle få större betydelse,

måste de även hava avseende å äldre gruvföretag, varför förbehåll berörande

endast enligt ny gruvlag förvärvade rättigheter icke bleve tillfyllest för ändamålet.

Tillgodoseendet av den inhemska förädlingsverksamheten, genom att

denna skulle kunna påräkna bidrag av malm ur gruvor vari staten vore delägare,

syntes ej särdeles kunna befrämjas av nämndens förslag, örn man finge

utgå från nu rådande förhållande, att de flesta förädlingsverken läge i mellersta

Sverige, under det att de gruvor av betydenhet, vari staten skulle på grund av

den nya lagstiftningen få del, knappast kunde tänkas belägna annat än i

Norrland. På sätt kommerskollegium i ett tidigare yttrande i ämnet uttalat

kunde ifrågavarande malmpolitiska skäl ej heller anses tala för kronans delägareskap

i sådana gruvor, vilkas malm användes till inhemsk förädling.

Vad reservanterna påpekat angående de svårigheter, vari staten som gruvägare

skulle kunna råka vid internationella konflikter, förefölle synnerligen

beaktansvärt i betraktande av den eftergivenhet en militärt svag stat kunde

bliva nödsakad ådagalägga vid dylika tillfällen.

Kollegium anslöte sig till den av nämnden rrttalade åsikten att förutsättningen

för en statlig företagarverksamhet inom gruvhanteringen måste vara

att därav kunde förväntas ett produktionsresultat, som icke understege det

som framkomme vid enskild drift. Innan förslag örn utvidgning av statens rätt

i nu ifrågasatt omfattning framlades, borde emellertid frågan örn formerna

för en eventuell statlig gruvdrift underkastas en sorgfällig undersökning.

För så vitt anmälan örn statens delägarskap måste göras redan vid utmålsläggningen,

skulle helt visst ett betydande antal gruvandelar utan egentligt

värde komma i statens ägo. Ett aktivt deltagande från statens sida i gruvdrift

å sådana syntes ur ekonomisk synpunkt icke vara önskvärt. Kollegium

måste därför hålla före att staten, om utarrendering av dess gruvandelar ej

lyckades, komme att, trots de principer nämnden i sådant avseende ville göra

gällande, bliva en huvudsakligen passiv delägare.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Ing enior svetenskapsakademien avstyrkte förslaget oell anförde följande:

Nämndens yttrande innehölle näppeligen några argument som gjorde det troligt

eller ens sannolikt, att icke gruvhanteringens produktionsbetingelser skulle

försämras, örn staten övertoge jordägarens nuvarande rätt. Detta gällde såväl i

fråga örn malmletningen som gruvdriften såsom sådan. Det förefölle ock som

om nämnden utgått ifrån att en sådan försämring skulle komma att inträda,

ehuru nämnden icke ansett sig behöva räkna med något ''nämnvärt’ avbräck i

den enskildes letar- och företagarverksamhet. För sin del vore akademien av

den uppfattningen, att realiserande av nämndens ifrågavarande förslag skulle

medföra särdeles olyckliga konsekvenser med avseende å gruvnäringens utveckling

i allmänhet. En förutsättning för att staten ensam eller i gemenskap

med enskilda skulle kunna idka gruvdrift vore att det skapades lämpliga

organ för driftens utövande. Emellertid hade i nämndens yttrande icke upptagits

till behandling hur en affärsmässig förvaltning av statens ifrågavarande

verksamhet borde organiseras. Akademien kunde för sin del uttala sin anslutning

till vad reservanterna inom nämnden anfört angående de avsevärda svårigheter

av skilda slag, som skulle uppstå vid utövande på ett rationellt sätt av

en statlig gruvdrift.

Järnkontoret avstyrkte nämndens förslag i förevarande del. Härvid framhöll

järnkontoret, under åberopande av viss historisk utredning, att jordägaren

principiellt sett ägde mineralen i jorden. Nämndens förslag örn proklamerande

av statens äganderätt till mineralen borde sålunda bedömas såsom en omkastning

av nu bestående äganderättsförhållanden. Skäl för ett sådant till

sina konsekvenser vittomfattande ingripande hade enligt järnkontorets mening

icke blivit förebragta. Järnkontoret anslöt sig alltså till reservanternas hemställan

att jordägaren måtte bibehållas vid i huvudsak de rättigheter som tillerkändes

honom i gällande gruvestadga.

Beträffande särskilt frågan örn staten såsom gruvföretagare anförde järnkontoret

följande:

Förslaget avsåge socialisering av en hittills under enskild äganderätt varande

viktig naturtillgång och införande i stor utsträckning av självständig

statlig företagarverksamhet på ett hittills såsom föremål för dylik verksamhet

inom vårt land oprövat område. Järnkontoret delade de av reservanterna

inom nämnden anförda betänkligheterna mot att staten uppträdde såsom gruvföretagare.

Nämnden hade icke gjort något försök att klargöra under vilka

former och genom vilka organ staten skulle idka sin gruvdrift. Ändamålsenlig

lösning av dithörande svåra problem måste dock stå som ett oeftergivligt

villkor för genomförande av åtgärder i förslagets syfte. Utan visshet att

möjlighet förefunnes att skapa en organisation, som kunde på ett tillfredsställande

sätt bära upp en statlig verksamhet av den säregna art och i den omfattning

som här avsåges, kunde man imder inga förhållanden skrida till sådan

lagstiftning som den av nämnden föreslagna.

Svenska teknolog förening en fann sig väsentligen kunna instämma i vad reservanterna

inom nämnden anfört. Jordägaren borde rättvisligen bibehållas

vid den honom en gång tillerkända äganderätten till å hans mark befintliga

mineral. Ett motsatt förfarande vore i hög grad ägnat att skapa vittgående

misstro mot statens rättrådighet och kunde därmed äventyra själva grunden

för statsbegreppets helgd.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 91

Sveriges industriförbund ställde sig likaledes avvisande samt anförde bland

annat följande:

De vilka hyste en mot nämnden avvikande mening örn befogenheten i kronans

äganderättsanspråk skulle knappast kunna betrakta en överfljdtning på

kronan av den jordägaren nu tillkommande rätten annorlunda än som ett sådant

obehörigt ingrepp i enskildas rätt, vilket med hänsyn till samhällets intresse

av rättsstatens upprätthållande borde undvikas. Nämnden hade ej lyckats

uppvisa att det gemensamma folkhushållets intresse skulle gagnas genom

ifrågavarande ingripande i bestående rättsförhållanden. Visserligen kunde

icke bestridas att jordägarens insats beträffande gruvhanteringens utveckling

numera i regel icke vore av större betydelse och att hans andelsrätt kunde medföra

en icke oväsentlig belastning för den på denna hantering inställda företagarverksamheten

i de fall där jordägareandelen utnyttjades ''passivt’. Med

nu gällande bestämmelser kunde nämligen en gruvdelägare tillskansa sig obilliga

ekonomiska fördelar utan att behöva ikläda sig de med företagarverksamlieten

förenade riskerna. Detta otillfredsställande förhållande skulle emellertid

upphöra, därest lagstiftningen ändrades i sådan riktning att gruvdelägare,

såsom reservanterna föreslagit, icke finge större andel i nettoavkastningen

än som svarade mot hans deltagande i brytningen. Nämndens förslag i

avseende å jordägareandelen komme ingalunda att medföra den avlastning av

den på inmutaren-företagaren vilande bördan, som nämnden sagt sig åsyfta.

Då staten, åtminstone där fråga vore örn viktigare och sannolikt vinstgivande

malmtillgångar, skulle komma att aktivt deltaga i gruvhanteringen, påtvingades

inmutaren ett kompanjonskap, som han med nu gällande lagstiftning i

regel kunde komma ifrån genom uppgörelse med den enskilda jordägaren. Här

kunde även framhållas den intressemotsats, som måste föreligga mellan den

enskilda bolagsmannen och staten, på grund av att den förre hade att inrätta

sig efter den begränsade tid hans nyttjanderätt till fyndigheten varade, medan

staten hade att taga hänsyn till att den efter denna tids förlopp kunde inträda

såsom ensam ägare till företaget.

Socialiseringsnämndens förslag att den på inmutning grundade gruvrätten

skulle upphöra efter trettio år rönte motstånd i de flesta yttranden.

Bergmästaren i norra distriktet ställde sig i huvudsak välvillig till nämndens

förslag men förordade att upplåtelsetiden bestämdes till fyrtio år räknat

från utmålsläggningen. Han anförde härom följande:

Örn gruvlagstiftningens allra förnämsta syftemål vore att erbjuda största

möjliga lockelse till eftersökande av nya malmfyndigheter, vore det självklart

att ett inmutningssystem, som gåve upptäckaren för obegränsad tid ensamrätt

till fyndigheten, vore den idealiska formen för upplåtelse, särskilt örn inmutningsrätten

begränsades till nyupptäckta fyndigheter. Men när man ville göra

gällande att endast en sådan fri inmutningsrätt kunde skänka järnhanteringen

nödig trygghet, då gjorde man ett synnerligen stort misstag. De tider då

det var malmförädlarna som till större delen utförde malmletningen tillhörde

helt och hållet förgångna århundraden. I nyare tid torde den vanligaste drivfjädern

vara önskan att utan altför stora risker göra stora vinster, hos den

enskilde genom att så snart som möjligt avyttra inmutningsrätten och hos mera

kapitalstarka malmletningsföretag genom att vid en senare gynnsam tidpunkt

överlåta fyndigheterna på andra eller realisera malmen på håll där den största

möjliga vinst med minsta möjliga kapitalplacering och arbete kunde ernås.

Därvid finge hänsynen till inhemska malmförädlares behov att för bibehållande

av konkurrenskraften å utländska marknader erhålla malm till billigare

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

pris än exportpris stå helt och hållet tillbaka. Gällde det åter endast att

tillgodose sistnämnda behov och vore redan kända malmfyndigheter tillräckliga

härför, skulle ett koncessionssystem, som i främsta rummet tillgodosåge

malmförädlingens intresse av billiga råvaror, vara att föredraga. Då emellertid

ett fortsatt letande efter nya malmfyndigheter vore nödvändigt och ett

rent koncessionssystem icke erbjöde tillräcklig lockelse, syntes företräde böra

givas åt en kombination med inmutningssystem, som gåve inmutaren ovillkorlig

rätt att under en viss tid få tillgodogöra sig malm till viss på förhand i

lagen bestämd maximikvantitet. Vad därutöver kunde överlämnas åt enskild

företagare borde förbehållas åt den som kunde inom landet förädla malmen,

gärna med företrädesrätt för inmutaren eller hans rättsinnehavare. Därvid

borde det vara en självklar sak att malm, som redan vore föremål för förädling

vid svenskt verk, även efter en eventuell statsinlösen av fyndigheten

borde i oförminskad omfattning tillhandahållas samma verk. För att motverka

monopolbildning beträffande malmfångst för svenska förädlingsverk vore det

emellertid å andra sidan av behovet påkallat, att åt staten förbehölles rätt att

till hälften deltaga i gruvarbetet antingen för egen del eller genom utarrendering

till malmförädlare, i vilket fall inmutaren borde ha företräde till arrendet

örn han ej exporterade malmen eller örn han behövde hela årsbrytningen för

eget behov eller hela tillgången som malmreserv för framtiden. Av samma skäl

borde statens lösningsrätt till inmutareandelen inträda så snart det vore möjligt,

utan att lockelsen till malmletning alltför mycket avtoge. I sådant

hänseende syntes en tid av fyrtio år, räknat från utmålsläggningen, vara

lämplig.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt ansåg att det med nämndens förslag

bleve hopplöst att söka uppbringa kapital för gruvföretag.

Bergmästaren i östra distriktet betvivlade att inlösningsrätt för staten vore

nyttig och nödvändig, för såvitt staten på sätt föreslagits erhölle andelsrätt

jämväl i fyndighet å enskild jord. Staten förfogade redan nu över malmfyndigheter

i sådan omfattning, att de för en betydande tid framåt borde vara

tillräckliga för den brytning som staten kunde ha för avsikt att bedriva, vare

sig själv eller genom andra. Härtill komme att staten genom fortsatt malmletning

kunde ytterligare öka detta malmförråd, genom vars förefintlighet staten

för övrigt kunde råda bot för den olägenhet som lätteligen medföljde ständig

besittningsrätt, nämligen att fyndigheterna hopades på ett fåtal händer

varigenom malmtillgångarna spärrades för andra. Därest tidsbegränsning

funnes böra införas, borde upplåtelsetiden ej göras så kort som enligt nämndens

förslag. I detta hänseende anförde bergmästaren följande:

I de europeiska länder där tidsbegränsning införts växlade tiden mellan 50

och 99 år. Att våra fyndigheter skulle vara så avvikande från utlandets,

exempelvis Norges, att tiden hos oss kunde begränsas till 30 år, vore väl ej fallet.

Nu för tiden vore det fråga örn jordtäckta eller på djupet liggande fyndigheter,

vilkas iordningställande för brytning kunde taga en rundlig tid. Då

vidare fyndigheterna företrädesvis vore att förvänta i de på kommunikationsmedel

mera vanlottade trakterna i Norrland, bleve tidsutdräkten för att hinna

få en vinstgivande brytning till stånd ännu större. Det förelåge ävenledes

ringa utsikter till att en inmutare skulle förädla malmen inom landet, örn besittningsrätten

till fyndigheten endast uppginge till 30 år. Örn för bergsnäringens

befordrande den enskildes kapital skulle komma till användning, måste

inmutarens besittningsrätt vara så rundligt tilltagen i tid, att betryggande

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ao.

93

möjlighet förelåge för den enskilde att kunna utjämna ådragna förluster vid

sämre konjunkturer för näringen med inhöstade vinster vid gynnsammare konjunkturer.

Ett viktigt skäl för den föreslagna tiden av 30 år läge visserligen

däri, att en fyndighet skulle kunna utbrytas örn längre tid medgåves, men

denna risk kunde ju staten undgå genom en lämpligt anordnad begränsning av

brytningsmängden. I samband med denna begränsning borde inmutaren åläggas

skyldighet att framlägga en plan för den framtida driften, vilken plan sedermera

borde underkastas lämplig myndighets granskning och godkännande.

Bergmästaren i västra distriktet ansåg att någon tidsbegränsning av inmutarens

rätt ej borde förekomma. Att gruvbrytaren utan ersättning skulle

tvingas avstå från fyndighet, som han tack vare framsynthet och arbete påvisat

och iordningställt för blivande tillgodogörande, kunde icke anses stå i

överensstämmelse med rättvisans och billighetens krav och skulle säkerligen

leda till ett eftersättande av de för gruvdriftens säkerställande för framtiden

nödiga arbetena. En till tiden begränsad brytningsrätt skulle vidare göra

det omöjligt för enskilda att reservera fyndigheter för framtida behov. Härigenom

komme järnhanteringen efter hand i så stort beroende av staten-gruvägaren,

att till slut en socialisering av denna viktiga näring bleve den enda

naturliga konsekvensen. Emellertid kunde endast en verkligt fri inmutningsrätt

skänka järnhanteringen nödig trygghet för en av dess viktigaste råvaror.

Bergmästaren i södra distriktet anslöt sig till vad reservanterna inom socialiseringsnämnden

anfört.

Bergmästaren i mellersta distriktet biträdde likaledes reservanternas mening

och ansåg att den föreslagna tidsbegränsningen av nyttjanderätten skulle

lända gruvhanteringen och folkhushållet till betydlig skada. Till stöd härför

anfördes bland annat följande:

En så utomordentligt tung, riskfylld och kapitalkrävande industri som

gruvdrift krävde ovillkorligen att få arbeta på lång sikt. Tillkomsten av nya

gruvföretag måste stimuleras genom utsikt till lockande vinstmöjligheter. Den

föreslagna tidsbegränsningen skulle emellertid föranleda att många nyupptäckta

fyndigheter, jämväl sådana av medelstorlek, ej bleve bearbetade. Även

de värdefullare fyndigheter som upptoges skulle obetingat utbyggas och drivas

på ett helt annat och mindre önskvärt sätt än örn företagaren vore tillförsäkrad

äganderätten eller han finge disponera sitt företag under en lång tidsperiod.

Följden skulle bliva att fyndigheten snabbt exploaterades genom rovdrift

med minsta möjliga anläggningar och kapitalutlägg och att de för ett

gruvföretags framtid utomordentligt viktiga, kostsamma undersöknings- och

tillredningsarbetena endast skulle komma att drivas i den omfattning som

motsvarade upplåtelsetiden. Företagets modernisering i enlighet med teknikens

framsteg och anläggningens underhåll skulle likaledes i betänklig grad

eftersättas. Såsom en följd härav skulle de nya företagen i jämförelse med

de för närvarande utbyggda komma på en vida lägre nivå i alla avseenden, och

detta skulle ej minst göra sig gällande i fråga om de sociala förhållandena på

arbetsplatsen.

Även värdefulla, välbelägna malmfyndigheter droge en betydlig tid för utbyggnad

till full kapacitet. Enbart undersökningsarbetet krävde åratal, och

därefter utbyggdes i regel till en början en enklare anläggning. Först sedan

drift på detta sätt i mindre skala fortgått under en ytterligare tidsperiod, under

vilken fortsatta undersökningsarbeten bättre klarlagt fyndighetens stor
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

lek och beskaffenhet, kunde företagaren våga insätta kapital för en rationell

utbyggnad, avpassad efter fyndighetens storlek och malmens avsättningsmöjligheter,

samt anlägga nödvändiga transportvägar och förädlingsverk.

Nya fyndigheter komme säkerligen att företrädesvis anträffas i Norrland

och sannolikt avlägset från kommunikationsled. Då för kommunikationernas

ordnande statens medverkan i regel erfordrades och sålunda fullständigt obestämbara

faktorer inverkade, kunde någon viss upplåtelsetid av inmutningsrätten

ej på förhand fastställas. Med tidsbegränsad upplåtelse kunde inmutaren

gå förlustig all lön för sin möda., och malmletningsintresset kunde på sina

håll komma att alldeles försvinna.

Den föreslagna tidsbegränsningen skulle försvåra intresserandet av utländskt

kapital i svenska gruvor.

Vidare skulle möjligheten för ett järnverk att trygga sina malmreserver genom

förvärvande av nyupptäckta fyndigheter komma att kringskäras. Järnverken

krävde för olika ändamål olika malmer och måste vara angelägna om

att säkerställa sitt framtida behov av dylika genom förvärv av fyndigheter

eller gruvandelar.

Tidsbegränsningen skulle även föranleda hinderliga och svårlösta förhållanden

på den grund att utmålen inom ett gruvfält vore av mycket olika ålder

och belägna om varandra i fältet. Inom en mansålder skulle flerstädes finnas

en blandning av dels nu i kraft varande utmål och dels yngre av successivt

olika åldrar. Skulle staten i dylikt fall frestas att begagna sin nyttjanderätt

till de hemfallsskyldiga utmålen, måste olägenheterna därav understundom

bliva betydande och kunna förhindra en rationell brytning av fältet.

Olämpligheten av tidsbegränsad nyttjanderätt bestyrktes ytterligare av erfarenheten

från den norska lagstiftningen, där dock upplåtelsetiden vore fastställd

till högst 50 år.

Kommerskollegium avrådde bestämt från den förkortning av både den första

upplåtelsetiden och de senare perioderna som socialiseringsnämndens förslag

innebar i förhållande till 1923 års förslag. Införandet av inlösningsrätt

vore över huvud ägnat att framkalla en viss betänksamhet. Kollegium anförde

härutinnan följande:

Med hänsyn till det sannolika läget och beskaffenheten av de mera betydande

fyndigheter, varom här kunde bliva fråga, torde det komma att draga mer

än vanligt lång tid för att få brytningen vinstgivande. De fall reservanterna

i detta hänseende påpekat och varibland befunne sig fyndigheten vid Boliden,

som dock vore belägen i en kustsocken och blott en mil från närmaste järnväg,

vore härutinnan särskilt belysande.

Det i avgivna yttranden påtalade hinder, som inlösningsbestämmelserna

skulle utgöra för hållandet av malmreserver, torde huvudsakligen gälla förädlingsverk

som skulle kunna grundas på nya fyndigheter, alltså väl huvudsakligen

i avlägsnare delar av Norrland, samt gamla, d. v. s. huvudsakligen i sydligare

trakter belägna verk, som icke med säkerhet skulle kunna påräkna

framtida nytta av möjligen påträffade nya fyndigheter inom lämpligt avstånd

från verken i fråga. För den förstnämnda gruppen skulle med sannolikhet

i och för sig svårigheterna för att få rörelsen vinstgivande bliva avsevärda,

varför kostnaden för bibehållandet av sådana reserver redan utan inskränkning

i inmutningsrätten kunde bliva betungande. Den osäkra besittningsrätten

till nya reserver för förädlingsverken i landets sydligare delar

skulle kanske, med hänsyn till att nyupptäckterna här ej kunde beräknas bliva

av tillnärmelsevis samma betydelse för malmbehovets säkerställande, ej medföra

så betydande olägenhet. Vöre fyndigheten i och för sig lämplig för före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

95

tagets verksamhet, torde väl i regel densamma kunna få arrenderas efter utgången

av besittningstiden, men frågan örn arrendevillkoren torde kunna bereda

vissa svårigheter. Då avsikten med statens ifrågasatta ökade rättigheter

i de avseenden som här avsåges skulle vara bland annat att garantera den

inhemska förädlingsverksamhetens malmbehov, borde väl rimligen staten härvid

bliva en icke obillig medkontrahent, men mera betryggande än att blott

förlita sig på dylika antaganden vore det givetvis för företagarna, örn nämndens

förslag i detta avseende ej godkändes. Som bekant kämpade ej blott gruvhanteringen

utan också järntillverkningen med stora svårigheter. Kollegium

funne tydligt att man vid sådana förhållanden örn möjligt måste undvika varje

åtgärd, varigenom fyllandet av brukens legitima behov av malmreserver skulle

kunna, trots de bästa avsikter i motsatt riktning, sättas i fara.

Olägenheterna av inlösningsrätten överhuvud taget framstode obestridligen

i de nu föreliggande uttalandena i starkare dager än förut, och fråga vore,

om ej den tydligare belysning, som därigenom folie på dessa olägenheter, vore

av beskaffenhet att kunna framkalla en viss betänksamhet mot hela inlösningsrätten.

Stadgades rätt för staten att efter blott 30 års brytning inlösa gruva,

skulle endast mindre njugga inlösningsvillkor kunna förhindra en ogynnsam

inverkan på företagsamheten beträffande de gruvor varom här vore fråga.

Därest inlösningsrätt infördes, borde densamma i varje fall ej avse de för den

inhemska malmförädlingen brutna gruvorna och ej heller sådana fyndigheter

som malmförädlarna skäligen borde hålla i reserv. Tillika borde tillses att

sådana bestämmelser vidtoges, att icke gruva under åren närmast före inlösningen

sköttes på ett för framtida gruvdrift menligt sätt.

Ingeniör.‘ivetenskapsakademien avstyrkte att inmutningsrätten begränsades

genom statlig lösningsrätt samt uttalade sin anslutning till vad reservanterna

inom nämnden yttrat. Akademien åberopade härvid jämväl vad den tidigare

i samma ämne anfört i yttrande över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Även järnkontoret avstyrkte varje tidsbegränsning av rätten till gruva samt

anförde härutinnan följande:

Det vore järnkontorets övertygelse att en till tiden begränsad gruvdrift, huru

än villkoren närmare utformades, bleve till skada för vår gruvnäring. Järnkontoret

instämde helt i vad reservanterna inom nämnden härutinnan anfört.

En till tiden begränsad gruvrätt lände till minskat enskilt initiativ och medförde

stark avmattning av den enskilda gruvföretagarverksamheten i allmänhet.

Man måste betänka att gruvarbete i regel vore synnerligen tidskrävande

med vidlyftiga, den egentliga malmbrytningen föregående undersöknings- och

tillredningsarbeten samt att det bedreves under mycket oberäkneliga förhållanden.

Så kunde nyckfullheten i malmernas förekomstsätt vålla en icke förutsedd

stagnation i gruvarbetet. Vore gruvrätten tidsbegränsad, torde i en sådan

situation gruvarbetet lätt komma att nedläggas och förlusten bliva definitiv.

Men vore gruvägaren fri från hotet att inom viss tid kunna gå rätten

till gruvan förlustig, torde hoppet att finna nya malmer driva till ytterligare

undersökning, varigenom fortsatt malmbrytning kunde komma att möjliggöras.

Såsom ett belysande exempel kunde nämnas Bispbergs gruvfält, där den

av ålder brutna malmstocken visat sig taga slut, men där under en tidrymd

av 30 år stora kostnader — tillhopa cirka 170,000 kronor — nedlagts på arbeten

för eftersökande av nya malmer. Dessa ihärdiga undersökningsarbeten

hade under de sista åren krönts med framgång; på stort djup hade förut fullkomligt

okända, betydande malmförekomster upptäckts. I ett motsvarande

fall skulle inför en risk att staten komme att lägga hand på de nyfunna malmerna

arbetet på deras anträffande helt säkert ha uteblivit.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Man måste även beakta den samhörighet som ofta existerade mellan bruken

oell gruvorna. I sådana fall skulle ett statens övertagande av gruvan kunna

bliva av ingripande betydelse för bruket. Även kunde framhållas att ett bruk,

som för sin tillverkning hade behov av speciella malmkvaliteter och kunde

hämta dem ur en bruket tillhörig, lätt tillgänglig gruva, kanske ej önskade

driva gruvan mera forcerat än att endast berörda behov bleve tillfredsställt.

Eventualiteten att inom viss tid förlora gruvan kunde emellertid tvinga till snabbare

exploatering av densamma, och förr än vad eljest skulle varit nödigt kunde

bruket stå utan det för dess tillverkning speciellt lämpade råmaterialet.

Järnkontoret åberopade jämväl sitt utlåtande över gruvlagstiftningssakkunnigas

förslag i förevarande ämne.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt anförde:

Nya fordringar på järnets och stålets egenskaper liksom ock den ekonomiska

konkurrensen krävde tekniska omläggningar i tillverkningen. Härvid

kunde ej sällan ifrågakomma att nya malmer behövde tillgripas, och därför

måste järnverken hålla gruvor med malmer av olika egenskaper i reserv. Vid

begränsad nyttjanderättstid omöjliggjordes dylikt. Liknande vore förhållandet

med andra mineral än järnmalm. Bekant vore sålunda, huru långvariga

och mycket kostsamma experiment bedrivits för att få till stånd ett praktiskt

tillgodogörande av svenska zinkmalmer.

Oeftergivliga villkor för sund ekonomisk verksamhet av ifrågavarande art

vore att företagaren lämnades erforderlig frihet till anpassning efter växlande

förhållanden vid driften och olika konjunkturer å marknaden samt att möjlighet

funnes för en sund utveckling av företaget till fromma för dess trygga bestånd

på lång sikt. Att ordna en gruvdrift så att vinstmöjligheterna utnyttjades

på en så kort period som 30 ä 35 år kunde möjligen locka en och annan

lycksökare men säkerligen icke någon erfaren finans- eller industriman med

sinne för skäliga proportioner mellan risk- och vinstmöjligheter. Ännu orimligare

syntes den föreslagna tidsbegränsningen, örn man betänkte huru långa

förberedelser som i regel krävdes för igångsättande av en gruvanläggning.

Sällsynt vore ej att undersöknings- och förberedelsearbeten måste vidtagas

10—15, ja kanske 20 år i förväg, arbeten som i de flesta fall vore så kapitalkrävande

att de fordrade mycket lång amorteringstid. Det torde få erinras

örn att staten ej ens vid upplåtelse av kronan tillhöriga vattenfall, vilkas utbyggnadskostnader

dock i regel vore avsevärt lättare att förutse och överblicka,

stipulerat så kort tid som 30 år utan normalt medgivit 55 ä 85 års

arrendetid.

Vore det meningen att vid inlösningen skilja mellan en gruva och de förädlingsverk,

som eventuellt uppförts uteslutande eller till huvudsaklig del för

bearbetning och förädling av samma gruvas malm, bleve förfarandet än orimligare.

Skulle en inlösning ifrågakomma, måste den rättvisligen omfatta alla

i samband med gruvan verkställda anläggningar, även om de vore belägna avlägset

från gruvan. Då emellertid, även med iakttagande härav och även om

upplåtelsetiden avsevärt förlängdes, själva systemet med en statsinlösen av

en väl driven enskild affär enligt föreningens mening vore helt förkastligt,

måste föreningen bestämt avstyrka införande av detta system. Det vore nämligen

bland det praktiska livets män en av erfarenheten bestyrkt övertygelse,

att affärsföretag av avsevärd omfattning och med de starkt växlande betingelser,

som vid gruvdrift i regel vore rådande i avseende på såväl teknisk produktionsförmåga

som den kommersiella ledningen, icke kunde rationellt handhavas

av ett statsorgan, även om vid detsamma knötes de personligen mest

framstående förmågor. Förutsättningen för att dessa skulle kunna göra sig

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

97

gällande måste nämligen saknas på grund av den begränsning som statstjänstemans

befogenhet och handlingsfrihet alltid vore underkastad, ej blott genom

en byråkratisk kontroll från anslagsbeviljande myndigheter utan, vad värre

vore, genom politiska förhållanden och icke minst de svårigheter som mötte

staten såsom arbetsgivare i dess ställning gentemot arbetareorganisationerna.

Sveriges industriförbund ansåg att varje begränsning av upplåtelsetiden måste

medföra att fyndigheternas exploatering skedde på ett för folkhushållet

mindre gynnsamt sätt. Denna verkan bleve särskilt påtaglig om den åt nyttjanderättshavaren

tillmätta tiden bleve så orimligt knapp som enligt socialiseringsnämndens

förslag. Härom anfördes vidare bland annat:

Med de föreslagna bestämmelserna bomme den enskilde företagaren att försättas

i det egendomliga läget, att på ju längre sikt han investerade kapital i

transportanordningar, förädlingsanläggningar, förberedelsearbeten m. m., desto

större risk löpte han att företaget bomme att av staten övertagas, varvid han

ginge miste icke endast om den genom kapitalinvesteringen möjliggjorda avkastningen

utan också örn en väsentlig del av det investerade kapitalet. De

gruvföretag, för vilka de av nämnden föreslagna principerna bleve tillämpliga,

skulle för övrigt i konkurrensen med äldre företag i så måtto försättas i ett

sämre läge, som de måste räkna med en till nyttjanderättstiden begränsad

amorteringstid, i varje fall för de delar av anläggningen beträffande vilka staten

icke hade lösningsplikt.

Därest rätten till framdeles upptäckta malmfyndigheter bleve tidsbegränsad,

måste detta medföra att den enskilda företagsamheten icke vågade inrikta sig

på byggande av de för dessa malmers förädling nödiga verk. Överhuvud taget

skulle de föreslagna principerna i hög grad hämma en på enskilt initiativ

baserad företagarverksamhet inom malmletningens, malmbrytningens och

malmförädlingens områden.

Beträffande lockelsen till upptäckande av nya mineralfyndigheter skulle

en på föreslagna principer baserad lagstiftning långt ifrån att verka eggande

tvärtom väsentligt minska eller borttaga intresset för enskild malmletning. Att

det icke vore lämpligt att urkoppla det enskilda malmletarintresset och överlåta

malmletning åt staten hade nämnden själv uttalat. Även i fråga om bedrivandet

av en rationell gruvhantering skulle den föreslagna ordningen verka åt rakt

motsatt håll mot det önskade. I den mån staten behövde ingripa för att säkerställa

ett rationellt bedrivande av gruvhanteringen kunde detta ske genom utfärdande

av särskilda föreskrifter, men därför krävdes ingalunda att staten själv

uppträdde såsom utövare av hanteringen. Beträffande vidare syftet att bereda

det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande fordrade dess

tillgodoseende lika litet att staten ställde sig såsom företagare. Nämnden

hade själv uttalat att reglerandet av malmhushållningen och inriktningen av

malmpolitiken överhuvud taget borde ske på annat sätt än genom en gruvlagstiftning.

Återstode statens uppgift att bereda det allmänna största möjliga

vinst av fyndigheternas avkastning. Nämnden hade här med orätt utgått

från uppfattningen att den fördel, som staten skulle vinna av att direkt

draga vinsten ur en av denna driven gruvhantering, vore identisk med en fördel

för det allmänna, för det gemensamma folkhushållet. Det kunde, principiellt

sett, väl tänkas att de vinster staten skulle draga ur en av densamma

driven gruvhantering långt ifrån att gagna folkhushållet tvärtom skulle skördas

på dess bekostnad. Med all sannolikhet skulle detta också i praktiken

bliva fallet, örn den statliga gruvhanteringens upptagande skulle ske, såsom

enligt nämndens förslag, under stäckande av den enskilda företagsamheten.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr lil. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Beträffande frågan om gruvrättens säkerställande på sätt av

reservanterna inom socialiseringsnämnden yrkats framkommo i yttrandena vissa

uttalanden.

Sålunda framhöll bergmästaren i mellersta distriktet att man icke lämpligen

kunde giva gruvegendom samma karaktär som fast egendom. Därest

så skedde kunde befaras att fyndigheter i större utsträckning än för närvarande

vore fallet bleve försvarade utan att de undersöktes eller bearbetades.

Betydelsen av att en fyndighet återfölle i det fria finge ej underskattas.

Endast därigenom kunde fyndigheten utan avträdeskostnad till förre ägaren

inmutas av en ny företagare, som kunde ha större förutsättningar att driva

gruvan. Inteckningsinstitutets utvidgande på av reservanterna föreslaget sätt

vore däremot ett berättigat önskemål.

Järnkontoret instämde i reservanternas hemställan att försummande av avgiftsbetalning

skulle medföra förlust av gruvrätten endast i de fall där gruvägare

anmält sig önska gruva sönad. Vidare framhöll järnkontoret det angelägna

i att gruvindustrien erhölle samma möjlighet som annan modern industri

att erbjuda företagen såsom säkerhet vid upplåning av kapital. Även

om nämndens förslag genomfördes, syntes det önskvärt att bättre förutsättningar

för kredit tillskapades.

Sveriges industri förbiond delade reservanternas uppfattning att åt rätt till

gruva borde givas så långt som möjligt samma karaktär som åt rätt till

annan egendom och att möjligheten att inteckna gruvegendom borde vidgas.

Slutligen innehöllo yttrandena vissa uttalanden rörande frågan örn statsgruvefält.

Bergmästaren i mellersta distriktet delade reservanternas uppfattning att

staten ej borde få lägga statsgruvefält på enskild mark. Han anförde härom

följande:

Gruvlagstiftningen borde vara enhetlig, och staten vore i likhet med den

enskilde oförhindrad att i vanlig ordning taga inmutning och erhålla utmål.

Nödvändigheten av att utlägga statsgruvefält vore i och för sig ganska omstridd,

och statsgruvefält borde icke förekomma ens på kronojord utan synnerligen

trängande skäl; i varje fall borde dylikt område starkt begränsas. Giltighetstiden

för statsgruvefält borde även vara på förhand bestämd, och efter

dess utgång borde omprövning av skälen för reserveringen ske. Avsikten med

statsgruvefälten vore ju att bevara reserver för folkhushållet, men dessa tillgångar

borde även genom undersökningsarbeten inventeras. De flesta statsgruvefälten

hade sedan sin tillkomst ej på minsta sätt undersökts, och någon

förändring härutinnan skulle sannolikt ej komma att ske på ännu mycket

lång tid. Örn staten enligt gällande gruvlagstiftning haft rätt att utlägga

statsgruvefält på enskild mark, skulle förvisso den fyndiga zonen av kismalmsförekomster

i Västerbotten hastigt ha blivit reserverad till statsgruvefält,

med påföljd att letarverksamheten upphört och att de senaste mest värdefulla

fynden där kanske aldrig gjorts. Avsättandet av de ofta betydande

arealer, som statsgruvefälten omfattade, torde ha skett på rätt lösa grunder,

och undersökningar å dessa kunde likaväl lämna nedslående som glädjande

resultat. Systematisk malmletning borde i främsta rummet ifrågakomma

inom befintliga statsgruvefält. Att staten ej undersökte vad den hade men

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr kO.

99

samtidigt undandroge lovande områden från enskild letarverksamhet och utfärdade

inmutningsförbud för vissa län kunde ej vara riktigt. Rädslan för

att den enskilde skulle genom ett fynd hopa rikedomar kunde rimligtvis ej motivera

en undantagsställning för staten, då produktionsvärdet från ett gruvföretag

till sin största del komme företagets egna arbetare, övrig industri och

det allmänna till godo i likhet med vad förhållandet vore vid varje annan industriell

verksamhet.

Kommerskollegium uttalade att, därest nu gällande bestämmelser om jordägareandel

bibehölles, som en konsekvens härav statsgruvefält på enskild mark

icke borde komma i fråga.

Järnkontoret ställde sig avvisande till tanken att utlägga statsgruvefält

på enskild jord samt gjorde gällande att enligt nämndens förslag staten skulle

erhålla en strängt taget obegränsad befogenhet att upphäva den fria inmutningsrätten.

Den rättsliga innebörden av utläggande av statsgruvefält å enskild

mark bleve för övrigt den, att även jordägaren — som rätteligen borde

betraktas såsom ägare till mineralen — hindrades från att antingen själv

eller genom en utomstående upptäckare exploatera en fyndighet. Till de skadliga

verkningar av oberäknelig räckvidd, som den föreslagna principen kunde

medföra i avseende å den fria inmutningsrätten, komme således även ett ingrepp

i den enskilda äganderätten till jorden. Enligt järnkontorets mening

borde rätten att utlägga statsgruvefält helt avskaffas.

Även Svenska teknolog förening en uttalade att utläggande av statsgruvefält

ej vidare borde ifrågakomma vare sig å kronojord eller enskild mark.

Sveriges industriförbund ansåg likaledes att möjligheten att utlägga statsgruvefält

borde avskaffas. Även med de av reservanterna förordade begränsningarna

skulle tillräcklig garanti ej finnas för att statens befogenhet på

hithörande område icke missbrukades. Med förbundets uppfattning örn folkhushållets

fördel av att möjligast fria utrymme bereddes den enskilda företagarverksamheten

i fråga örn malmens uppletande och mineralfyndigheternas

bearbetning läte sig en utökning av statsgruvefältens antal knappast

förenas.

Allmän motivering.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan om en reform av

gruvlagstiftningen sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den

nu gällande gruvestadgan är i vissa stycken föråldrad och företer åtskilliga

brister i rättstekniskt avseende. En omarbetning av bestämmelserna har redan

därför varit av behovet påkallad. De krav som gjort frågan om en reform

aktuell ligga dock till stor del på ett annat plan. De avse icke blott jämkningar

i förhållandet mellan enskilda intressenter utan beröra även det principiella

spörsmålet örn en lämplig avvägning mellan de enskildas och folkhushållets

intressen. Den styrka varmed dessa krav gjorts gällande göra det

nödvändigt att i detta sammanhang taga under omprövning, i vad mån en

ändring i de hittillsvarande huvudprinciperna för vår gruvrätt bör komma till

stånd. Därvid bör naturligtvis tagas till yttersta ögonmärke, att de olika

Departe
ments
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

intressena avvägas på det sätt som bäst främjar hela landets ekonomiska välfärd.

En strävan i denna riktning torde emellertid med hänsyn till själva

utgångsläget förutsätta, att frågan örn statens förhållande till gruvnäringen i

främsta rummet blir föremål för uppmärksamhet.

Att behovet av statlig verksamhet framträder med större styrka inom gruvnäringen

än inom de flesta andra industrigrenar bottnar delvis i förhållanden

som äro speciella för gruvnäringen. Det absoluta beroendet å ena sidan av

mineralfyndighetens geografiska belägenhet och å andra sidan av förädlingsindustriens

av skilda faktorer bestämda lokalisering innebär i de flesta fall, att

från början betydande svårigheter möta för fyndighetens nyttiggörande. Dessa

svårigheter kunna mången gång undanröjas genom att staten på ett eller annat

sätt medverkar till anordnandet av tillfredsställande kommunikationsmöjligheter.

Även andra tekniska och kommersiella problem, vilka måste lösas för

att en ekonomiskt lönande gruvbrytning skall komma till stånd eller vidmakthållas,

kunna från statens sida motivera positiva ingrepp, varigenom förhållandena

tillrättaläggas för en vinstgivande produktion. Dylika problem, som

i hög grad äro beroende av det ekonomiska livets ständiga skiftningar, kunna

ej lösas en gång för alla utan måste bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet,

Örn staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtager anstalter

eller gör särskilda uppoffringar till tryggande av produktionsmöjligheterna,

ankommer det även på staten att såsom målsman för detta intresse

fortlöpande bevaka, att mineralfyndigheterna utnyttjas på ett sätt som icke

låter syftet med statens åtgärder bliva förfelat. Redan ur denna synpunkt

kan ett direkt statligt inflytande inom gruvdriften synas önskvärt.

Vad som framför allt giver gruvnäringen dess särskilda karaktär torde vara

den omständigheten att driften är baserad på utnyttjande av en naturtillgång,

som icke kan successivt förnyas efter hand som den tages i anspråk. Detta

förhållande måste giva upphov till hushållningsproblem som knappast kunna

tillfredsställande lösas av annan än staten. Sålunda lärer det vara en uppgift

för staten att sorgfälligt avväga den nu levande generationens intresse av

fyndigheternas utnyttjande mot framtidens berättigade anspråk på delaktighet

i dessa rikedomar. Ett viktigt önskemål är att mineralfyndigheternas exploatering

sker i den ordning, som ur synpunkten av vår nationella hushållning

innebär malmens mest effektiva användning. Här upprullas exempelvis frågan

huruvida det är möjligt att i större omfattning än för närvarande låta vår

järnmalm undergå förädling inom landet. Även andra problem, angående exempelvis

gruvnäringens förhållande till den på tillverkning av kvalitetsstål

inriktade järnindustrien i Mellansverige, torde kunna påfordra en planmässig

malmpolitik med iakttagande, där så finnes erforderligt, av återhållsamhet beträffande

brytning eller export av mineral av viss beskaffenhet.

Behovet av statlig kontroll framträder särskilt med hänsyn därtill, att ett

motsatsförhållande mellan det enskilda vinstintresset samt folkhushållningens

intresse av en ändamålsenlig gruvbrytning på längre sikt lätt nog kan komma

till uttryck i själva det tekniska förfarandet. På staten ankommer att i görligaste

mån förebygga, att gruvbrytningen försiggår på ett sätt, som med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

101

förbiseende av framtidens krav endast är inriktat på högsta möjliga tillfälliga

vinst. Med nuvarande kontrollsystem torde det emellertid knappast vara

möjligt att — utom i mera speciella fall — förhindra de ogynnsamma verkningar

som uppkomma, om ett gruvföretag inriktas på korttidsdrift.

Inom gruvnäringen framträda även sociala problem av ganska säregen natur.

Här må erinras om sådana fall då ett gruvföretag, på grund av ogynnsamma

konjunkturer eller mineraltillgångens alltför snabba uttömmande, måste nedläggas,

utan att erforderliga åtgärder hunnit vidtagas för att möta denna situation.

För den arbetarbefolkning, som vid gruvföretagets tillkomst lockats

att bosätta sig i den merendels ödsliga trakt där fyndigheten är belägen,

kunna svåra verkningar uppkomma. I tider av allmän arbetsbrist måste en

omflyttning av dessa arbetare möta stora svårigheter, och kostnaderna för det

allmänna bliva ej sällan betydande. För den kommun inom vilken gruvsamhället

ligger kunna verkningarna bliva ekonomiskt ruinerande. Stora kapitalförluster

kunna uppkomma genom att allmänna byggnader och anläggningar

i följd av gruvföretagets nedläggande helt eller delvis bliva överflödiga. Problem

av denna art ställa särskilda krav på en förutseende bedömning och motivera

statliga åtgärder till skyddande av de allmänna intressena. Icke minst

med hänsyn till dylika problem är det även ett viktigt önskemål, att icke gruvföretag

igångsättas, vilka sakna den nödiga ekonomiska bärkraften eller som

eljest ur samhällsekonomisk synpunkt äro onödiga eller olämpliga.

Ett statligt inflytande inom gruvnäringen torde slutligen kunna motiveras

jämväl ur den synpunkten att, såvitt angår fyndigheter av större värde, det

knappast torde vara rimligt, att de vinster som kunna härröra från dessa naturrikedomar

alltför ojämnt hopa sig på relativt få händer. De fördelar som

stå att vinna genom mineraltillgångarnas utnyttjande torde, i den mån så kan

ske utan förfång för gruvnäringens produktivitet, böra i skälig omfattning

komma hela folket till godo.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ett ur folkhushållningens synpunkt

rationellt utnyttjande av mineralfyndigheterna knappast kan ernås, därest

dessa utan ledning och kontroll från statens sida underställas de enskildas fria

förfoganderätt. Detta är helt visst icke någon ny erfarenhet. Samhälleliga

intressen ha i alla tider, örn ock i växlande grad, kommit till synes inom gruvrätten.

Vad angår den nu gällande gruvestadgan har denna emellertid tillkommit

på en tid, då en starkt individualistisk åskådning satt sin prägel på

hela samhällsekonomien. Det torde också vara uppenbart, att det statliga inflytande

som ur olika synpunkter måste anses önskvärt icke inom gällande gruvlagstiftning

tillgodosetts i den omfattning som får anses överensstämma med

nutidens krav. Detta bestyrkes ej minst därav, att alla de reformförslag som

under de senaste decennierna framkommit på detta område åsyftat att bereda

det allmänna en starkare ställning inom gruvnäringen.

Vid olika tillfällen har den tanken uttalats, att tillgodoseendet av det allmännas

intressen inom gruvnäringen bäst kunde ske därigenom, att den nu gällande

ordningen med inmutning srätt ersattes med ett koncessionssystem eller

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon därmed jämförlig anordning. Koncessionssystemet innebär att rätten

till gruva förvärvas genom ett beslut av vederbörande statliga myndighet, därvid

denna har fri prövningsrätt i fråga örn valet av koncessionär. Systemet,

som närmast utbildats i Frankrike, tillämpas numera i åtskilliga andra europeiska

länder, såsom Belgien, Holland, Spanien och Portugal. I Norge har

den tidigare på fri inmutningsrätt grundade lagstiftningen under innevarande

århundrade undergått en genomgripande förändring, i det att vid sidan av

gruvlagen genomförts en särskild koncessionslagstiftning. Den inmutningsrätt

som kan förvärvas med stöd av gruvlagen medför sålunda icke i Norge

någon obetingad rätt att igångsätta regelmässig gruvdrift. Å andra sidan

skiljer sig det norska systemet från det rena koncessionssystemet däri, att

koncession ej kan beviljas åt någon annan än den som innehar inmutningsrätten.

Även i vårt land har koncessionssystemet erhållit viss tillämpning, i det

att den år 1886 antagna lagen angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter

m. m. bygger på nämnda system.

Att införandet av ett koncessionssystem inom den allmänna gruvlagstiftningen

i vissa hänseenden skulle medföra beaktansvärda fördelar torde knappast

kunna bestridas. Sålunda yppas genom detta system möjlighet för staten

att för varje särskilt fall tillse, att gruvrätten anförtros åt den som har de

bästa förutsättningarna att på ett för folkhushållet gagneligt sätt utnyttja

mineralfyndigheten. Systemet torde även göra det lättare för staten att fullfölja

en mera planmässig malmpolitik. Staten har helt i sin hand att allt efter

omständigheterna låta igångsätta en gruvbrytning, som ur folkhushållningens

synpunkt synes önskvärd, eller tills vidare reservera en fyndighet, som för tillfället

ej finnes lämplig att exploatera men måhända framdeles kan bliva av

betydelse. Vid utformandet av koncessionsvillkoren erbjuder sig möjlighet

att allt efter de lokala förhållandena samt gruvföretagets beskaffenhet uppställa

regler i avseende å gruvbrytningens omfattning och utförande, malmens

användning för särskilda ändamål samt sociala välfärdsanordningar för arbetare

och tjänstemän. Även statens fiskaliska intressen kunna med koncessionssystemet

på ett mera smidigt och effektivt sätt tillvaratagas.

Emellertid har tanken att uppbygga en ny gruvlagstiftning på grundval av

ett koncessionssystem ej kunnat tränga igenom i vårt land. Icke i något av

de förslag som hittills upprättats i detta ämne har koncessionssystemet förordats.

De myndigheter och sammanslutningar, som vid skilda tillfällen

haft att taga ställning till frågan, ha med ganska stor samstämmighet

uttalat sig för inmutningssystemets bibehållande. Det synes obestridligt, att

de som sålunda ställt sig på den hittillsvarande rättens ståndpunkt åberopat

goda skäl för sin mening. Av betydelse är särskilt den synpunkten att inmutningssystemet,

genom att upptäckaren erhåller en ovillkorlig rätt till den upptäckta

fyndigheten, synes i högre grad än koncessionssystemet ägnat att uppmuntra

till efterforskande och undersökning av nsm malmförekomster. Då

man alltjämt torde kunna räkna med att åtminstone inom vissa delar av landet

ännu finnas betydande oupptäckta mineralfyndigheter, är det självfallet ett

viktigt intresse att malmletningen fortgår i oförminskad omfattning. Denna

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

103

verksamhet är i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på

malmernas förekomstsätt. Under det att flerstädes i utlandet mineralen huvudsakligen

förekomma såsom sammanhängande flötser med jämförelsevis

stor yta vänd mot dagen, äro de svenska fyndigheterna ofta splittrade i mindre

malmådror, vilka stupa tämligen vertikalt mot djupet och vilkas relativt ringa

övre yta vanligen täckes av mäktiga lager av ofyndig materia. På grund

härav måste malmletningen i vårt land huvudsakligen få karaktären av ihärdiga,

systematiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad personal

och moderna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverksamhet av denna

art, som förutsätter att ansenliga kapitaltillgångar riskeras för tämligen

ovissa vinstutsikter, synes åtminstone tillsvidare väsentligen böra anförtros åt

de enskildas initiativ och företagsamhet. Åt en ny gruvlag bör därför givas

sådan läggning, att den i tillräcklig grad uppmuntrar den enskilda malmletningen.

Denna uppgift fylles väl av ett inmutningssystem så utformat, att

det icke i alltför hög grad kringskär upptäckarens vinstutsikter.

Den omfattande förekomsten i vårt land av smärre fyndigheter utan ekonomisk

betydelse utgör även ett skäl för inmutningsss^stemets bibehållande. Det

praktiska sätt på vilket dylika fyndigheter för närvarande utgallras skulle

med koncessionssystemets införande gå förlorat. Örn sådan prövning, som

förutsättes för beviljande av koncession, komme att företagas i lika många

fall som motsvara antalet mutsedelsansökningar för närvarande, skulle detta

föra med sig en avsevärd ökning av vederbörande myndigheters arbetsbörda,

Måhända finge man därför tänka sig en inskränkning av koncessionssystemets

tillämplighet till de fall, där det allmänna verkligen kunde sägas lia något intresse

att utöva kontroll över brytningen och vad därmed sammanhänger. Såsom

gruvlagstiftningssakkunniga närmare utvecklat, lärer emellertid en sådan

gränsdragning bliva förbunden med bestämda olägenheter.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit med avseende å

valet mellan koncessionssystem och inmutningssystem har jag sålunda, i likhet

med gruvlagstiftningskommittén, gruvlagstiftningssakkunniga samt socialiseringsnämnden

kommit till det resultatet, att någon övergång till koncessionssystem

ej bör ske.

För lösningen av spörsmålet i vilken utsträckning och på vilket sätt de allmänna

intressena, även med bibehållande av inmutningssystemet, skola kunna

tillgodoses inom gruvnäringen ha åtskilliga utvägar blivit prövade. Här torde

få erinras att gruvlagstiftningskommittén på sin tid ville meddela särskilda

bestämmelser för gruvor belägna å odisponerad kronojord. Beträffande

dylika gruvor skulle enligt kommitténs förslag gälla vissa inskränkningar i

avseende å brytningsrätten, varjämte kronan vid utgången av trettionde kalenderåret

efter det år under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad

skulle vara berättigad att övertaga gruvan. Vidare skulle statens rent fiskaliska

anspråk, vad nämnda gruvor anginge, beaktas genom viss skyldighet för

utmålsinnehavaren att till kronan erlägga en årlig avgäld. Den av kommittén

sålunda förordade anordningen rönte emellertid avsevärt motstånd och an
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majlis proposition nr -40.

sågs ej heller böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Någon meningsskiljaktighet

synes knappast numera råda därom, att en ny gruvlagstiftning

bör uppbyggas på enhetliga grunder och att sålunda någon väsentlig

skillnad i rättsligt avseende mellan gruvor å enskild jord och gruvor å kronojord

ej bör ifrågakomma.

I 1923 års förslag har önskemålet att bättre tillgodose det allmännas intressen

kommit till synes bland annat i vissa bestämmelser örn arbetarnas bostadsförhållanden,

örn tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning

samt örn rätt för kronan att efter sextio år övertaga gruva. Den gynnsamma

ställning, som jordägaren enligt förslaget skulle komma att intaga, har måhända

ock huvudsakligen förestavats av tanken att bereda ökade förmåner åt

staten i dess egenskap av jordägare.

Vad sålunda förordats har icke rönt större anslutning i de över förslaget

avgivna yttrandena. Den kritik som riktats mot förslaget i nämnda delar innehåller

otvivelaktigt synpunkter som icke kunna frånkännas berättigande.

Sålunda kan jag för egen del ansluta mig till socialiseringsnämndens uttalande,

att frågan örn sociala välfärdsanordningar knappast bör regleras i en speciell

näringslag sådan som gruvlagen. De betydelsefulla spörsmål som hänföra

sig till förhållandet mellan företagare och arbetare torde, i den mån de

kunna lösas genom lagstiftning, böra regleras i ett vidsträcktare sammanhang,

genom lagbestämmelser som icke gälla enbart för viss näringsgren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande av malm

för inhemsk förbrukning måste jag likaledes instämma med deni som ansett

dylika stadganden icke böra upptagas i en ny gruvlag. Såsom de sakkunniga

själva framhållit, torde problem av malmpalitisk art i huvudsak böra behandlas

för sig utan samband med gruvlagstiftningen. Lösningen av dylika problem

är i hög grad beroende av mer eller mindre tillfälliga omständigheter,

såsom teknikens utveckling, marknadslägen och handelspolitiska förhållanden

av olika slag. Därest anledning skulle yppa sig att vidtaga särskilda åtgärder

till tryggande av den inhemska förädlingsindustriens möjlighet att erhålla

malm av det ena eller andra slaget, torde vanligen andra och mera lättframkomliga

utvägar än lagstiftning stå till buds. Vad särskilt angår den föreslagna

bestämmelsen örn förbud mot deltagande i överenskommelse, som avser

konstlat uppehållande av malmpriser, torde visserligen icke helt böra bortses

från möjligheten att under nu rådande ordning en enskild kapitalstark sammanslutning

skulle kunna tillvälla sig sådant inflytande inom någon gren av bergshanteringen,

att en ur olika synpunkter skadlig monopolställning på den inhemska

marknaden därigenom uppkomme. Huruvida dylika företeelser med

någon framgång kunna bekämpas genom ett i gruvlagen infört förbud mot

kartellbildning, synes emellertid mindre säkert.

Den föreslagna rätten för kronan att efter sextio år övertaga gruva har närmast

motiverats därmed, att åt statsmakterna borde beredas tillfälle att, med

hänsyn till det läge som i framtiden kunde föreligga, taga under omprövning,

på vad sätt statens förhållande till gruvdriften lämpligen borde ordnas, och

därvid bereda sig det inflytande över malmhushållningen, som då kunde be
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

105

finnas erforderligt. Vad sålunda anförts förtjänar naturligen beaktande. Tydligt

är emellertid, att en inlösningsrätt av nämnda slag icke kan bliva av

större betydelse, då det gäller att snarast öppna möjlighet till ett förstärkt

statligt inflytande inom gruvnäringen. Med den långa upplåtelsetid, som skulle

gälla innan inlösningsrätten inträdde, torde denna rätt för övrigt endast i sällsynta

undantagsfall kunna bereda det allmänna någon verklig förmån. Huruvida

det är möjligt att göra inlösningsrätten mera effektiv genom en förkortning

av upplåtelsetiden, är en fråga som jag längre fram torde få återkomma

till.

Att söka tillgodose statens fiskaliska anspråk genom att bereda jordägaren

större förmåner i form av avgäld eller dylikt synes mindre lämpligt. Det torde

knappast finnas anledning antaga, att något övervägande flertal av de fyndigheter

som framdeles upptäckas skola visa sig vara belägna å kronojord.

Men även örn så vore förhållandet lärer en anordning av nyssnämnda slag ur

principiell synpunkt te sig mindre tilltalande. Varje skäl torde nämligen saknas

att åt jordägaren såsom sådan bereda en starkare ställning än han redan

nu innehar. Jämfört med de övriga intressen staten har att bevaka inom

gruvnäringen torde för övrigt det fiskaliska intresset icke vara av särskilt dominerande

betydelse.

I det stora hela förefaller det därför, som örn en tillfredsställande lösning

av det föreliggande problemet örn stärkande av det allmännas inflytande inom

gruvnäringen icke står att genomföra efter de grundlinjer som uppdragits i

1923 års förslag. Det åsyftade målet torde knappast kunna nås genom att i

lagstiftningen upptaga detaljföreskrifter, som alltför lätt kunna uppfattas såsom

ett onödigt och besvärande tvång i näringens utövande. En enklare men

samtidigt mera effektiv lösning torde böra eftersökas. Härvidlag synes den

utveckling, som under de senaste decennierna ägt rum i avseende å statens

gruvpolitik, lämna viss ledning.

Den jämförelsevis passiva hållning, som statsmakterna under större delen av

1800-talet intagit med avseende å kronans privatekonomiska intressen i gruvnäringen,

efterträddes redan före sekelskiftet av en mera positiv inställning.

• I lagstiftningen kom den förändrade åskådningen först till synes i den år

1899 genomförda reform, enligt vilken jordägareandelen å odisponerad kronojord

skulle tillkomma kronan och ej, såsom förut, inmutaren. Ett nytt steg

i samma riktning togs 1902 genom den provisoriska lagstiftning, som haft till

syfte att förhindra inmutning för annans än kronans räkning å odisponerad

kronojord i vissa delar av Norrland. Under den följande tiden markerades

ytterligare statens strävan att för egen räkning förvärva gruvegendom eller

delägarskap i sådan egendom. Enligt det avtal som år 1907 träffades mellan

staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och dess

norrländska dotterbolag, å andra sidan, överlämnade staten samtliga sina jordägareandelar

i Kirunavara, Luossavara och Gellivare malmfyndigheter till

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag men erhöll till gengäld preferensaktier

i sistnämnda bolag till belopp motsvarande hälften av bolagets aktiekapital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr io.

10(i

I avtalet — som blivit ersatt av senare överenskommelser med ändrade bestämmelser

i avseende å de närmare villkoren — förbehölls staten rätt att vid viss

tidpunkt inlösa stamaktierna, vilka innehavas av trafikbolaget. Genom 1907

års avtal blev vidare staten ensam ägare till vissa malmfyndigheter, däribland

de viktiga järnmalmsfälten Ekströmsberg och Mertainen. Under år

1908 inköpte staten de jämförelsevis betydande järnmalmsfyndigheterna Svappavaara

och Leveäniemi. Genom nya upptäckter å kronojord, inmutningar,

som för statens räkning verkställts av Sveriges geologiska undersökning, samt

nya malmfältsavtal har statens gruvegendom under senare år ytterligare ökats.

För statens gruvintressen har beretts ett särskilt skydd genom det år 1910 införda

förbudet mot inmutning å sådan kronojord som förklarats skola utgöra

statsgruvefält.

Den utvidgning av statens privatekonomiska intressesfär, som utvecklingen

sålunda medfört, har naturligen i och för sig underlättat möjligheten för staten

att utöva inflytande på malmhushållningen. En vidare utveckling i samma

riktning synes ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina

särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt

än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna

åtgärder. Nämnda utveckling skulle tydligen märkbart kunna befrämjas, örn

åt staten bereddes möjlighet att — i annan ordning än genom privata avtal

-—• förvärva andelsrätt jämväl i sådan fyndighet, som inmutats å enskild jord

för annans än kronans räkning. Beträffande denna fråga är socialiseringsnämndens

förslag av särskild betydelse.

Socialiseringsnämnden, som ansett att ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna

mineraltillgångar borde förklaras utgöra statens egendom, har med utgångspunkt

härifrån föreslagit, att jordägarens andelsrätt i gruva skulle borttagas

samt att inmutaren och staten skulle berättigas att till hälften var deltaga

i gruvarbetet. Tankegången i detta förslag synes värd allt beaktande.

Det torde visserligen ej vara lämpligt att i en ny gruvlag införa en uttrycklig

förklaring, att äganderätten till mineralen skall tillkomma staten. Ett

dylikt stadgande skulle nämligen — såsom längre fram torde få närmare utvecklas

— rättstekniskt sett vara svårt att förena med den begreppsbildning

och de grundsatser, som för närvarande behärska vår allmänna jordrätt, och «

synes fördenskull icke, eller i varje fall icke i detta sammanhang, böra införas.

Däremot torde det icke möta något hinder ur rättsteknisk synpunkt att låta

den rätt som nu tillkommer jordägaren i stället tillfalla staten, att med andra

ord låta jordägareandelen utbytas mot en kronoandel. En sådan reform — som

allenast skulle avse fyndigheter som framdeles inmutas — torde vara ägnad

att vidmakthålla och så småningom stärka det allmännas inflytande inom

gruvnäringen. Den intressegemenskap mellan staten och den enskilde, som

den ifrågasatta anordningen i allmänhet skulle medföra, synes även i skilda

hänseenden kunna bliva till nytta för näringen såsom sådan.

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel,

skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjonskap av den art som

för närvarande är föremål för reglering i 7 kap. gruvestadgan under benäm
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

107

ningen samäganderätt i gruva. Detta omedelbart på lagens stadgande tillkomna

rättsförhållande — till vars närmare utformning jag längre fram torde

få återkomma -—- lärer emellertid regelmässigt komma att avlösas genom ett

mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens exploaterande.

Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren torde utgångsläget

för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagen skulle

sålunda icke — såsom för närvarande i viss mån är fallet — öppna möjlighet

för ett gynnande av en part, som icke från början vill ikläda sig de med

företaget förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under

denna förutsättning har goda möjligheter att vid avtalsslutet få det allmännas

intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet finnes rimlig. På denna väg torde kunna uppnås

åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem.

De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle

kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de särskilda fallens

natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan

komma att visa sig vara den naturligaste lösningen, särskilt när det gäller

en fyndighet av större betydelse. Härvid kunna måhända sådana bestämmelser,

som förekomma exempelvis i det mellan staten och Grängesbergsbolaget

gällande avtalet, understundom bliva förebildliga. I andra fall åter kan det

befinnas lämpligast för båda parterna, att kronoandelen utarrenderas. Beträffande

utarrendering av kronan enligt nuvarande regler tillkommande jordägareandel

tillämpas för närvarande särskilda bestämmelser, för vissa fall kungörelsen

den 20 oktober 1899 örn begagnande av kronans jordägareandel i gruva.

Genomföres den nu ifrågasatta lagändringen, lära dessa bestämmelser böra undergå

revision, varvid torde få förutsättas att åt inmutaren medgives viss företrädesrätt

att erhålla arrendet. Vad slutligen angår fyndighet, som av någon

anledning ej finnes böra omedelbart bliva föremål för bearbetning, lärer det

understundom kunna ifrågakomma, att staten förskaffar sig ensamrätt till

fyndigheten genom att inlösa inmutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom

viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad

i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära förhållanden

göra sig påminta.

Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen

icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla uppkommande

situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten såvitt

möjligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omständigheterna,

när det gäller en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara

sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande.

Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten — utan

att det allmännas intressen därigenom trädas för nära — kunna göra det

lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke

skulle ha förmått övervinna den belastning som jordägarens andelsrätt kan

innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Majlis proposition nr hO.

Förslaget om införande av en staten tillkommande andelsrätt har i de avgivna

yttrandena blivit föremål för skiftande omdömen. Den framkomna kritiken

synes i viss mån koncentrera sig kring frågan huruvida och i vad mån

staten bör såsom självständig företagare bedriva gruvbrytning omedelbart för

egen räkning. Härutinnan gives från flera håll uttryck åt farhågan att en

dylik statlig gruvdrift skulle bliva oekonomisk samt på olika sätt kunna verka

till skada för det enskilda näringslivet. Någon anledning att här upptaga till

verklig diskussion, i vad mån påståenden av denna art kunna anses i och för

sig befogade eller icke, synes emellertid knappast föreligga. Tydligt är att

nämnda fråga icke står i något nödvändigt samband med den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden. Denna kan visserligen — i likhet med den av gruvlagstiftningssakkunniga

föreslagna inlösningsrätten — motiveras bland annat

ur synpunkten att bereda statsmakterna tillfälle att taga under omprövning,

på vad sätt statens förhållande till gruvdriften närmare bör ordnas. Men förslagets

genomförande är uppenbarligen icke avgörande för frågan huruvida en

statlig gruvdrift i nyssnämnda mening verkligen skall komma till stånd. Det

måste förutsättas, att en statlig verksamhet av detta slag ej igångsattes, utan

att sorgfällig undersökning skett angående möjligheten att finna en lämplig

form härför. Jag kan emellertid icke dela deras uppfattning, som ansett att

en sådan undersökning bör ske redan i detta sammanhang.

Mot socialiseringsnämndens förslag har invänts att staten, genom att i alltför

många fall bevaka sin andelsrätt, skulle i det stora hela åsamkas större

utgifter än inkomster. Beträffande denna invändning må först erinras, att

kronans privatekonomiska utbyte av andelsrätten under en viss period uppenbarligen

icke utgör någon mätare av den ifrågasatta anordningens betydelse

för vår nationella hushållning i allmänhet. Även örn staten

under en längre tid finge vidkännas utgifter som överstege inkomsterna, vore

det därmed icke avgjort, att andelsrätten ur det allmännas synpunkt vore

skadlig. Emellertid synes ifrågavarande invändning vara grundad på en alltför

pessimistisk uppfattning, dels beträffande utsikterna till fortsatta värdefulla

malmupptäckter i vårt land, dels ock i avseende å statens förmåga att

utnyttja andelsrätten med viss urskillning. Därest denna invändning vore riktig,

skulle den för övrigt drabba hela den gruvpolitik som statsmakterna fört

under de senaste decennierna. När det ansetts fördelaktigt för staten att erhålla

andelsrätt i fyndighet som upptäckes å kronojord, kan det uppenbarligen

icke anses bliva till nackdel för staten, örn den jämväl berättigas till

andel i fyndighet å enskild jord. Att det ur statlig synpunkt anses önskvärt

att förvärva gruvrättigheter framgår även av den malmletning, som med icke

oväsentliga kostnader varje år bedrives genom statens egna organ. Ehuru det

troligen icke kan undvikas att staten i en del fall — liksom varje annan gruvintressent

— åsamkas förluster, måste det givetvis antagas, att dessa i längden

komma att vida övervägas av de vinster som mera värdefulla mineralfyndigheter

efter hand lämna. För att i görligaste mån förebygga att staten

inträder i företag som sedermera visa sig förlustbringande, kan det emellertid

vara påkallat att i någon mån utsträcka den respittid som för närvarande

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

109

gäller med avseende å anmälan om begagnande av jordägareandel. Staten lärer

sålunda icke, såsom socialiseringsnämnden ansett, behöva göra anmälan redan

vid utmålsläggningen, utan torde, på sätt gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit

beträffande jordägaren, en respittid av minst två år efter utmålsläggningen

böra medgivas staten.

Från andra håll har gjorts gällande, att införandet av andelsrätt för staten

vore ägnad att försvaga inmutarens ställning, så att härigenom malmletningen

och den enskilda företagsamheten i övrigt komme att gå tillbaka. Ett

sådant generellt omdöme torde icke kunna anses riktigt. Att jordägarens andelsrätt

ersättes med motsvarande andelsrätt för staten medför icke någon

rubbning i inmutarens rättsställning. Visserligen torde få antagas, att en

inmutare ej sällan skulle anse det för sig vara fördelaktigare, örn han hade

en privat jordägare än örn han hade staten till medintressent. Sålunda är det

ju tänkbart, att inmutaren i förra fallet har större utsikter att till billigt

pris förvärva ensamrätt till en värdefull mineralfyndighet än i senare fallet.

Och för vissa enskilda intressen kan det måhända även ur andra synpunkter

förefalla mindre bekvämt att få staten till medpart. Emellertid lära förhållandena

i nu berörda hänseenden vara ganska skiftande. Ofta nog torde

läget vara sådant, att det för inmutaren närmast måste framstå såsom en fördel

att staten inträder i företaget. Staten är ju dock — såsom socialiseringsnämnden

erinrat — en part, som bland annat har möjlighet att tillföra det

gemensamma företaget en säker och relativt billig kapitalinsats. Härtill kommer

att staten, genom att helt eller delvis eftergiva andelsrätten, har möjlighet

att, när så finnes önskvärt, medverka till konsolidering av ett företag,

som måhända under nuvarande förhållanden icke skulle ha tålt den belastning

som en jordägareandel kan utgöra, särskilt om den övergått i enskilda spekulanters

händer.

Att en lagändring av den innebörd här åsyftas ej kan anses obehörigen

kringskära det enskilda företagarintresset torde ytterligare bekräftas av en

jämförelse med de tidigare lagförslag i vilka jordägarens andelsrätt blivit

bibehållen. Såsom redan i annat sammanhang blivit antytt skulle enligt

dessa förslag rättsläget komma att i ej oväsentlig mån förskjutas till inmutarens

nackdel. Här må exempelvis erinras örn den av gruvlagstiftningssakkunniga

föreslagna bestämmelse, enligt vilken jordägare, som icke förklarade

sig inträda i företaget, likväl skulle vara berättigad till en årlig avgäld

uppgående till tjugufem procent av den nettovinst som under året uppkommit

å gruvföretaget i den mån det avsett jordägarens ägovälde. Det synes

otvivelaktigt, att en avgäld av denna art och omfattning, som icke skulle ha

motsvarats av någon produktiv insats från jordägarens sida, skulle ha inneburit

en avsevärd belastning för gruvföretaget. Någon motsvarande rätt till

avgäld skall däremot — enligt vad nu föreslås — icke tillkomma staten.

Aven den möjlighet till ''passivt’ utnyttjande av en gruvandei, som föreligger

enligt nu gällande rätt och som från olika håll betecknats såsom en oegentligliet,

torde böra borttagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lärer det icke kunna antagas, att den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr ho.

ifrågasatta andelsrätten för staten skall vålla något avbräck i den enskilda

letar- och företagarverksamheten. Betingelserna för denna bliva ingalunda sämre

utan snarare bättre än vad de för närvarande äro beträffande kronojord,

där inmutning är tillåten. En ytterligare stimulans för den enskilda malmletningen

torde åvägabringas, därest —• såsom jag ämnar föreslå —• det hittills

gällande förbudet mot inmutning å odisponerad kronojord inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län upphäves.

För att härefter övergå till de invändningar, som närmast blivit framställda

ur synpunkten av jordägarens intresse, må först erinras, att andelsrätten för

jordägarna i gemen icke kan anses särskilt betydelsefull. Vad angår den

självägande bondebefolkningen i södra och mellersta delarna av landet är det

knappast antagligt, att dess ekonomiska intressen i nämnvärd grad skulle

kunna påverkas av den ifrågasatta reformen. Utsikterna till att framdeles

några fynd av betydenhet komma att göras inom dessa delar av landet äro i

och för sig icke särskilt stora. Och för varje enskild fastighetsägare torde

möjligheten att en gång i tiden förvärva jordägareandel i en brytvärd mineralfyndighet

i allmänhet vara så försvinnande liten, att den ej är att räkna med.

Vad Norrland angår kan det visserligen antagas, att enstaka malmupptäckter

och även givande sådana komma att göras å bondejord. Att genom sådana

lyckliga tillfälligheter vissa enskilda, under förutsättning av jordägareandelens

bibehållande, skulle kunna skörda ekonomisk vinst, lärer dock icke vara av

nämnvärd betydelse ur synpunkten av jordbrukarnas samfällda intressen. Erfarenheten

lärer för övrigt visa, att även vid upptäckt av brytvärd fyndighet

jordägaren ofta nog saknar möjlighet att utnyttja sin andelsrätt på sådant

sätt att någon större ekonomisk fördel därav uppkommer. Då det vanligen

ställer sig mycket svårt att på förhand bedöma värdet av en fyndighet och ett

aktivt deltagande i gruvbrytningen förutsätter förmåga att tillsläppa kapital

och mod att riskera detsamma, har jordägaren merendels ej annat val, än att

antingen avstå från begagnande av jordägareandelen eller att avyttra densamma

till inmutaren för den summa denne vill erbjuda. En kategori av

jordägare, som måhända har ett visst intresse av jordägareandelens bibehållande,

är de bolag som innehava stora delar av Norrlands skogsmarker. Emellertid

torde det varken ur gruvnäringens synpunkt vara erforderligt eller ur

social synpunkt önskvärt, att dessa bolag förvärva gruvrättigheter enbart på

grund av sitt markägande. I den mån de genom egen malmletning medverka

till bergsbrukets utveckling synes inmutningsrätten utgöra tillräcklig belöning.

Borttagandet av jordägarens andelsrätt är särskilt motiverat med hänsyn

därtill, att jordägaren ej längre kan antagas i denna sin egenskap göra några

nämnvärda insatser till gruvnäringens fromma. Såsom socialiseringsnämnden

närmare utvecklat äro de reella faktorer, som en gång i tiden påkallat införandet

av jordägareandel, ej mer för handen. Malmletningens teknik har

undergått en fullständig omvälvning, och för uppspårande av de mineralförekomster

som ännu återstå att upptäcka torde jordägarens speciella lokalkännedom

knappast spela någon roll. I följd av handelns och kommunika
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

lil

tionsväsendets utveckling samt nya metoder för malmernas bearbetande bär

gruvdriften blivit allt mindre beroende av det virke och bränsle som jordägaren

kunnat tillhandahålla från den gruvan närmast omgivande skogen.

Jordägarens viktiga uppgift i äldre tid, att tillsläppa erforderliga dragare och

transportredskap, har numera helt försvunnit. För anskaffande av nödigt kapital

till gruvföretaget lärer ej heller jordägarens medverkan under nutida förhållanden

vara mycket att räkna med. Att jordägarens insats beträffande

gruvnäringens utveckling numera måste anses obetydlig har ock bekräftats

eller lämnats obestritt i de flesta yttranden rörande förevarande fråga. Vad

en bergmästare anfört därom att jordägare i vissa delar av landet alltjämt i

ganska stor omfattning ägnade sig åt malmletning, för vilket ändamål även

särskilda andelsföreningar bildades, synes icke kunna rubba de skäl som

nyss anförts. En jordägare som på egen hand bedriver malmletning uppträder

ju själv i egenskap av inmutare, och hans verksamhet i detta hänseende

behöver ingalunda vara inskränkt till den av honom ägda fastigheten. Även

efter jordägareandelens borttagande torde en malmupptäckt av större betydelse

hos ortsbefolkningen framkalla ett starkare intresse för malmletning.

Såsom ett särskilt skäl att bibehålla jordägareandelen har från vissa håll

framhållits, att en jordägare, som saknade nämnda förmån, lätt nog kunde bliva

benägen att på olika sätt försvåra malmletningen. Någon anledning till farhåga

i detta hänseende synes emellertid knappast föreligga. Såsom socialiseringsnämnden

erinrat lärer en jordägare alltid, oberoende av andelsrätten,

kunna påräkna ekonomisk fördel av att ett gruvföretag igångsättes på eller

invid hans markområde. Gruvdriften medför stigande markvärde samt bättre

avsättningsmöjligheter och priser för jordbrukets, ladugårdens och skogens

produkter. I detta sammanhang må även hänvisas till den ersättning för mark

samt för skada och intrång, vilken tillkommer jordägaren. Jag delar i princip

socialiseringsnämndens uppfattning att sagda ersättningsrätt lämpligen bör

utsträckas, så att jordägaren erhåller ersättning med fulla värdet och hälften

därutöver för mark som han avstår för gruvdrift liksom ock för skada eller

förlust som genom gruvdriften förorsakas hans egendom. En ytterligare förmån

torde beredas jordägaren genom de regler angående försvar av gruvrättighet,

vilka jag ämnar föreslå och till vilka jag återkommer i specialmotiveringen.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha, i likhet med

reservanterna inom socialiseringsnämnden, betraktat jordägareandelens borttagande

såsom ett ''obehörigt’ ingrepp i enskild äganderätt, ett ingrepp som

borde undvikas med hänsyn till samhällets intresse av rättsstatens upprätthållande.

Den motivering som framförts till stöd för dylika invändningar är av

något växlande innebörd. I ett par yttranden åberopas gängse teorier rörande

gruvrättens historiska utveckling. Det framhålles att äganderätten till

mineralen enligt nu gällande rätt principiellt tillkommer jordägaren samt att

jordägarens andelsrätt varit gällande i över tvåhundra år och sålunda ingått i

det allmänna rättsmedvetandet.

Den sålunda framförda kritiken synes i någon mån bottna i föreställningen

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr ■i-O.

om äganderätten såsom en oföränderlig institution, vilken så att säga står över

statens lagstiftande makt. Det torde knappast behöva framhållas att äganderätten

i likhet med andra rättsinstitut inrymmes i den av staten instiftade och

vidmakthållna rättsordningen och att dess närmare innehåll självfallet är underkastat

de växlingar som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt kan medföra.

Att statsmakterna vid en reglering av gruvrätten skulle vara principiellt

bundna av den nuvarande utformningen av jordägarens rättsliga ställning kan

uppenbarligen ej med fog göras gällande. Huruvida jordägarens befogenheter

böra förbliva orubbade eller undergå förändringar är en fråga som får bedömas

ur synpunkten av allmänt gagn. Att hänsyn till en viss bestående ordning

eller en viss historisk tradition kunna spela en roll vid en sådan bedömning

torde emellertid icke böra bestridas. Därför lärer den gamla tvistefrågan,

huruvida staten eller jordägaren principiellt bör betraktas såsom ägare till

mineralen — ehuru frågans lösning i ena eller andra riktningen ingalunda

kan sägas ha avgörande betydelse för utformningen av en ny gruvlagstiftning

— förtjäna att i detta sammanhang något beröras.

Inom rättsvetenskapen har denna fråga varit föremål för mycket delade

meningar. Åtskilliga författare hävda den uppfattningen, att staten är ägare

till mineralen eller att i varje fall äganderätten till de mineral som kunna

bliva föremål för inmutning eller koncession är skild från äganderätten till

jorden. Andra författare anse däremot att äganderätten till mineralen tillkommer

jordägaren. Den oklarhet, som sålunda gjort sig gällande och som

även framträtt i det nu föreliggande lagstiftningsärendet, synes till stor del

kunna tillskrivas den omständigheten att själva problemställningen är ägnad

att vilseleda. Man har bland annat förmenat att i jorden befintliga mineral

såsom utgörande beståndsdelar av fastigheten också borde anses ingå i fastighetsägarens

egendom. Själva fastighetsbegreppet sådant det är i nyare lagstiftning

utformat kan synas stödja en sådan slutsats. Emellertid bör man särskilja

å ena sidan de regler som avse att angiva gränsen mellan fast och lös

egendom och i sådant syfte bestämma begreppet fastighet och å andra sidan

rättsgrundsatserna angående äganderättens innehåll, d. v. s. angående de olika

befogenheter som ingå i äganderätten. En fastighet omfattar ej allenast själva

jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till

fast egendom är att hänföra, utan jämväl — ehuru något uttryckligt lagstadgande

därom ej finnes -— substantiella beståndsdelar av marken. Att mineralen

sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför

sig, berättigar emellertid icke i och för sig till den slutsatsen, att nämnda

äganderätt även innefattar en befogenhet att tillgodogöra sig mineralen.

Vilka befogenheter en jordägare har i avseende å olika slags naturprodukter,

som utgöra ''beståndsdelar’ i eller ''tillbehör’ till den fasta

egendomen —- t. ex. växande träd, mineral, skogsbär, svamp — är icke

reglerat i 1895 års lag utan är ett helt fristående spörsmål. Rätten att förfoga

över mineral har i äldre tid tillkommit kronan såsom ett regale men genom

senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren.

Några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning åter
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

113

upplivar kronans rätt, torde icke kunna påvisas. Förhållandet kan uttryckas

så, att de skäl, sorn vid en viss tidpunkt föranlett lagstiftaren att medgiva

jordägaren en särskild förmån i avseende å mineralens tillgodogörande,

numera befinnas väga mindre än de skäl som tala för kronans rätt. Det historiska

sammanhanget och det sätt varpå rättsreglerna utformats torde visa att

jordägarens andelsrätt är av regalt ursprung; den har icke ansetts utgöra ett

moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan har i gruvnäringens intresse

blivit tillerkänd jordägaren såsom en särskild förmån. Vid sådant förhållande

lärer påståendet örn jordägarens principiella äganderätt till mineralen

desto mindre kunna betraktas såsom ett reellt skäl mot en lagändring, varigenom

jordägareandelen i gruva utbytes mot en kronoandel.

Någon avgörande vikt kan ej heller tilläggas den omständigheten i och för

sig, att regeln örn jordägarens andelsrätt i gruva varit gällande under en jämförelsevis

lång tidsperiod. Örn de sakliga grunder som en gång i tiden föranlett

uppställandet av nämnda rättsregel numera upphört eller väsentligen

avtagit i betydelse samt nya skäl tillkommit vilka tala för regelns upphävande,

kunna hänsyn till traditionen uppenbarligen icke få hindra genomförandet

av en reform. I detta sammanhang må erinras örn att i de flesta

främmande länder jordägaren icke åtnjuter någon lagligen fastslagen andelsrätt

i mineralfyndighet. Ej ens i Tyskland, där gruvlagstiftningen liksom i

vårt land sedan gammalt är byggd på inmutningssystem, har jordägaren någon

sådan rätt. Enligt tysk lag tillfaller nämligen gruvrätten inmutaren, och

jordägaren har allenast en rätt till ersättning för liden skada.

På grund av vad sålunda anförts är jag beredd tillstyrka att den jordägaren

tillkommande hälftenrätten ersättes med en motsvarande andelsrätt för

staten. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kunna ej anses påkalla att

mineralfyndigheter, vilka inmutats på grund av ansökan efter den nya lagens

ikraftträdande men vilka äro belägna å mark som av jordägaren förvärvats

före nämnda tidpunkt, skola följa reglerna i hittills gällande lag.

Då jordägarens andelsrätt teoretiskt sett ej kan anses uppkomma förrän i

samband med inmutningen, synes det bäst överensstämma med följdriktigheten,

att den prioritetsgrundande inmutningsansökningen får beteckna skiljepunkten

mellan tillämpningen av gammal och ny lag. Särskilt avseende

synes knappast böra fästas vid den omständigheten att förvärvet av fastigheten

kan anses lia medfört viss utsikt för jordägaren att på grund av en

eventuellt framdeles skeende malmupptäckt bliva delägare i gruva. Då det

emellertid ej får anses uteslutet, att en fastighet förvärvats med särskild tanke

på möjligheten att inom dess område inrymmes en mineralfyndighet, kan

det ur billighetssynpunkt vara motiverat att uppskjuta tidpunkten för lagens

ikraftträdande under så lång tid, som skäligen kan anses erforderlig

för efterforskningar i dylika fall.

En av huvudpunkterna i socialiseringsnämndens förslag var att den på inmutning

grundade gruvrätten skulle upphöra efter trettio år, räknat från

det regelbunden brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området

eller fem år från utmålsläggningen, såvida staten senast inom utgången av

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

tjugufemte året gjort anmälan till gruvinnehavaren att den ville övertaga

gruvan. Om staten avstått från övertagande av gruva första gången rätten

därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens nyttjanderätt förlängas i perioder

örn femton år, varvid anmälan örn statens övertagande av gruva vid

slutet av sådan period skulle ske senast fem år dessförinnan. Såsom skäl för

att inmutarens rätt till gruva borde tidsbegränsas har socialiseringsnämnden

särskilt framhållit, att staten icke borde för all framtid avhända sig rätten

till en naturtillgång som den principiellt förfogade över. Förhållanden kunde

lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det

önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över malmtillgångar

som upplåtits till enskilda.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har socialiseringsnämndens

förslag i förevarande del mött livlig opposition. Denna har väl i främsta rummet

riktat sig mot den förkortning av upplåtelsetiden som nämndens förslag

innebär jämfört med gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. Emellertid har

även själva inlösningsrätten såsom sådan blivit föremål för stark kritik. Den

av reservanterna inom socialiseringsnämnden intagna ståndpunkten, att den på

inmutning grundade rätten icke borde vara till tiden begränsad, har vunnit

anslutning hos de flesta myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttranden

över socialiseringsnämndens förslag.

Utan att gå närmare in på alla de synpunkter, som framkommit rörande

detta spörsmål och vilka återgivits i den förut lämnade redogörelsen, finner

jag för egen del övervägande skäl tala för att i sakens nuvarande läge icke

ifrågasätta inlösningsrättens upptagande i lagstiftningen.

På sätt förut blivit antytt lärer gruvrätten under nuvarande förhållanden

böra uppfattas såsom en sakrätt av särskild typ, en rätt som visserligen hänför

sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens utövande men vilken

i anseende till sitt innehåll står självständig och sålunda ej -— i likhet med

nyttjanderätt eller servitut — kan anses härledd ur jordäganderätten. Gruvrätten

har i vårt land karaktär av lös egendom. Dess uppkomst, omfattning

och upphörande regleras genom de speciella reglerna i gruvestadgan. Dessa

reglers egenart betingas dels därav, att gruvrätten avser utnyttjande av en

naturtillgång vilken sedan gammalt tillhört statens intresseområde, dels ock

därav, att gruvrättens praktiska utövande förutsätter ett tvångsingripande, en

expropriation av nyttjanderätt till viss mark. Även i en ny gruvlagstiftning

måste i följd av detta sakläge gruvrätten komma att i åtskilliga hänseenden

avvika från vanliga rättsinstitut. I detta sammanhang torde emellertid böra

närmare övervägas, i vad mån förhandenvarande olikheter mellan gruvrätt

och annan sakrätt lämpligen böra utjämnas. Härvid framkomma de spörsmål,

vilka åsyftats då det — bland annat av reservanterna inom socialiseringsnämnden

— framställts krav på gruvrättens säkerställande.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse är den rättsliga procedur, som

utspelas från inmutningsansökningens tillkomst och till dess inmutningsrätten

i samband med utmålsläggningen slutligen fixeras, förbunden med åtskilliga

osäkerhetsmoment för inmutaren. I ett flertal fall kan en försummel
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

115

se att iakttaga viss formalitet ådraga inmutaren den stränga påföljden av

inmutningsrättens förverkande. Sålunda medför försummelse att inom sextio

dagar från mutsedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan jämlikt

6 § gruvestadgan inmutningsrättens förlust, örn annan söker inmutning innan

kungörandet sedermera sker. Vidare gäller enligt 13 § samma stadga att,

örn inmutaren underlåter att minst fjorton dagar före arbetets början delgiva

jordens ägare och brukare bestyrkt avskrift av mutsedeln, inmutaren förlorar

sin rätt och därjämte drabbas av skyldighet att för all genom arbetet förorsakad

skada ansvara såsom för åverkan. Enligt 14 § åligger det även inmutaren

att inom viss tid ha påbörjat försöksarbetet vid äventyr, örn det försummas,

att inmutningsrätten går förlorad. Slutligen må nämnas att jämlikt

31 § gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt, örn

han försummar att inom nittio dagar efter utmålsförrättningens avslutande

fullgöra betalning av den vid förrättningen bestämda lösesumman för upplåten

mark jämte ränta å nämnda summa.

Att den stränga påföljden i nu nämnda fall icke står i proportion till betydelsen

av den åtgärd som det gäller att framtvinga torde vara oförnekligt.

Ifrågavarande förverkanderegler ha ej heller medtagits i vare sig 1919 eller

1923 års förslag. Då det utan tvivel är möjligt att på annat sätt tillgodose de

särskilda syftemålen med nämnda regler, lärer intet vara att erinra mot förverkandepåföljdens

borttagande i dessa fall. Att inmutningsrätten göres mera

fast och säker är tydligen enbart av godo, när så kan ske utan att det allmännas

intresse eftersättes eller enskild rätt därigenom blottställes.

Kravet på gruvrättens säkerställande synes angå jämväl de stadganden örn

förverkandepåföljd, vilka sammanhänga med skyldigheten att inom viss tid

fullborda försöksarbetet och att efter utmålsläggningen försvara gruvrätten.

Beträffande dessa fall — vilka avses i 21 och 47 §§ gruvestadgan — torde

emellertid förverkandepåföljden fylla en ingalunda betydelselös uppgift i näringens

intresse. Såsom från skilda håll betonats, är det ett viktigt önskemål,

att inmutade fyndigheter snarast bliva föremål för undersökning till utrönande

av deras brytvärdhet, liksom ock att utmålslagda fyndigheter, vilka kunna

tjäna såsom underlag för ekonomiskt bärkraftiga företag, så snart omständigheterna

det medgiva komma till avsedd användning. Väl må det vara riktigt

att inom gruvnäringen, liksom inom varje annan industri, produktionen ytterst

blir beroende av företagarens positiva intresse för densamma. Emellertid lärer

ej kunna förutsättas att inmutningsrätten alltid tillfaller någon som har verklig

avsikt eller förmåga att igångsätta ett produktivt företag. Inmutaren har

måhända intet intresse av att låta undersöka fyndigheten. Hans syften kunna

vara enbart spekulativa; ändamålet med inmutningen är kanske rent av att

uppställa ett hinder för en lojal näringsidkare för att därigenom avpressa

denne ekonomiska förmåner. I en ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler,

som kunna vara ägnade att motverka en osund spekulation i inmutningar eller

en ur gruvnäringens synpunkt olämplig konkurrens mellan flera inmutare i

samma malmfält. Ur nu angivna liksom ock ur andra synpunkter lärer det

vara påkallat att bibehålla skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom

viss tid och att efter vissa grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett ytter
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Ma]:ts proposition nr hO.

sta medel att framtvinga dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmutningsrättens

förverkande knappast kunna undvaras. Borttoges denna påföljd

även i förevarande fall, kunde det befaras att åtgärden huvudsakligen bleve

till fördel för sådana inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta

av att få sin gruvrätt ytterligare säkerställd.

Vad nu anförts motsäger emellertid icke, att särskilt reglerna örn försvar av

gruvrättighet i vissa hänseenden torde böra omläggas, så att de bättre motsvara

nutida förhållanden. Sålunda torde den föreslagna åtgärden att helt

borttaga det i gruvestadgan stipulerade försvarsarbetet och ersätta detsamma

med en försvarsavgift förtjäna att genomföras. Det torde ej heller möta några

betänkligheter att, med tanke på sådana fall där underlåtenhet att erlägga

försvarsavgift beror på ren glömska, väsentligen mildra risken för gruvrättens

förverkande. Detta synes kunna ske därigenom, att försummelse att erlägga

försvarsavgiften på förfallodagen ej förbindes med annan påföljd än viss avgiftsförhöjning,

under det att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan

gruvinnehavaren blivit påmind örn sin skyldighet samt haft viss ytterligare

tid på sig att fullgöra betalningen. Vid försvarsreglernas utformning torde

även böra undanröjas det osäkerhetsmoment som yppats däri, att en redan förverkad

gruvrätt under vissa förhållanden kan återupplivas och medföra undanträngande

av en senare uppkommen rätt till samma fyndighet.

I samband med frågan örn gruvrättens säkerställande ha jämväl framställts

vissa önskemål örn underlättande av gruvnäringens kreditmöjligheter. Dessa

önskemål sammanhänga i viss mån därmed, att enligt förlagsinteckningsförordningen,

sådan denna författning tidigare varit utformad, järngruva, i motsats

till annan gruva, icke kunnat utgöra föremål för förlagsinteckning. Genom

den revision av förlagsinteckningsförordningen, som genomförts år 1932,

har emellertid även järngruva inbegripits i sådan egendom som kan förlagsintecknas.

Härigenom ha sålunda nyss angivna önskemål i ej oväsentlig utsträckning

redan vunnit beaktande.

Emellertid torde få medgivas att förlagsinteckning knappast erbjuder den

säkerhet, som ur synpunkten av en mera omfattande kreditgivning kunde förefalla

önskvärd. Förlagsinteckningen medför ej någon panträtt utan endast

viss förmånsrätt i den intecknade egendomen. Den är vid sådant förhållande

ej på långt när likvärdig med fastighetsinteckningen eller tomträttsinteckningen.

Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke gruvnäringens

behov av realkredit borde tillgodoses i annan ordning än genom förlagsinteckning.

Vissa uppslag härtill ha diskuterats i den promemoria angående hithörande

spörsmål, som finnes fogad vid det av gruvlagstiftningssakkunniga avgivna

betänkandet. Efter att bland annat ha avvisat tanken att gruvegendom

skulle förklaras vara fast egendom och sålunda kunna bliva föremål för fastighetsinteckning,

synes promemorians författare närmast förorda införandet av

ett nytt rättsinstitut, inskriven gruvrätt, som i likhet med inskriven tomträtt

skulle kunna särskilt intecknas.

Den utväg som sålunda anvisats lärer i och för sig vara förtjänt av att när
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

117

mare prövas. Tydligt är emellertid att en sådan reform förutsätter en ganska

omfattande lagstiftning, en reglering som lämpligen torde böra upptagas

i en fristående författning. Då någon utredning av beskaffenhet att kunna

läggas till grund för utarbetandet av dylika lagbestämmelser ej hittills blivit

förebragt, torde det kunna befaras att frågans upptagande i förevarande sammanhang

komme att väsentligen fördröja genomförandet av den nya gruvlagstiftningen.

Detta synes opåkallat såväl med hänsyn till frågans fristående

karaktär, som ock i betraktande därav att viss erfarenhet örn den nya gruvlagstiftningens

verkningar kan vara av betydelse för frågans lösning. En

särskild anledning att tills vidare låta frågan anstå är att lagbestämmelserna

rörande inteckning i fast egendom — vilka i viss utsträckning torde bliva

förebildliga jämväl för det eventuellt tillskapade institutet inteckning i inskriven

gruvrätt -—- kunna antagas undergå väsentliga förändringar såsom

följd av den igångsatta utredningen rörande revision av jordabalken.

Bland de till gruvlagstiftningen hörande spörsmål, som kunna sägas vara

av principiell innebörd, märkes även frågan om statsgruvefält. Denna fråga

står otvivelaktigt i visst samband med den föreslagna principen örn en kronan

tillkommande andelsrätt i varje gruvföretag. Örn nämligen kronans andelsrätt

löses från varje beroende av markägande, kunde det synas följdriktigt

att — på sätt socialiseringsnämnden föreslagit — möjligheten att utlägga

statsgruvefält vidgas till att gälla även beträffande enskild jord. Att

utläggandet av statsgruvefält innebär en inskränkning av den fria inmutningsrätten

behöver icke i och för sig föranleda betänkligheter. Med inmutningssystemet

lärer ej vara avsett att uppmuntra vem som helst att under

vilka omständigheter som helst förvärva rätt att undersöka och bearbeta mineral.

En osund spekulation i inmutningar och en överdriven konkurrens mellan

flera inmutare i samma malmfält äro sådana företeelser vilka i möjligaste mån

böra motarbetas. Däremot föreligger all anledning att gynna den inmutare

genom vilkens forskningsarbete förekomsten av malm i ett visst fält först

blivit ådagalagd. Det kan ej anses otillbörligt eller stridande mot inmutningssystcmets

grundtanke, om för en sådan inmutare i viss mån beredes ökad

möjlighet att utestänga tillskyndande konkurrenter, vilka icke själva iklätt

sig några uppoffringar för malmletningen. Tydligt är att en sådan institution

som statsgruvefält i nu berörda avseenden skulle kunna medföra vissa

fördelar. Här må erinras om att det inmutningsförbud, som följer av ett områdes

förklarande för statsgruvefält, under nuvarande förhållanden fyller en

ingalunda oviktig uppgift därutinnan, att ett gruvföretag inom statsgruvefältet

skyddas mot den besvärande fältspärrning elier andra olägenheter, som

skulle kunna uppkomma om enskilda tillätes verkställa inmutningar i närheten

av den till företaget hörande fyndigheten.

Mot förslaget att möjliggöra utläggande av statsgruvefält jämväl å enskild

jord lia dock i yttrandena åberopats vissa synpunkter, som icke lära kunna

frånkännas berättigande. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruvefält

synes öppna möjlighet för statsmakterna att — i annan ordning än den

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nrhO.

som gäller för stiftande av allmän lag —■ efter liand tillskapa ett rättstillstånd,

som väsentligen avveke från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru

det icke torde behöva antagas, att statsmakterna skulle komma att missbruka

nämnda möjlighet, synes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa

viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållande

torde emellertid knappast kunna förordas att nämnda befogenhet

överhuvud taget göres vidsträcktare än vad nu är fallet. Mot att utlägga

statsgruvefält å enskild jord talar bland annat den omständigheten att en

privat jordägare, som upptäckt en fyndighet å sin mark, skäligen bör vara

berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma. — Beträffande den

närmare utformningen av en lagbestämmelse rörande statsgruvefält torde iakttagas

att kronan liksom nu bör ha möjlighet att tillgodogöra sig en fyndighet,

som upptäckes inom området först sedan detta förklarats för statsgruvefält.

Då det emellertid ur skilda synpunkter lärer vara lämpligt att gruvrätten

även i dylikt fall konstitueras genom en inmutning, synes det nuvarande förbudet

mot inmutning å statsgruvefält böra jämkas därhän att inmutning tilllåtes

för kronans räkning.

I överensstämmelse med de synpunkter jag i det föregående utvecklat förordar

jag sålunda en ny gruvlagstiftning uppbyggd efter ett inmutningssystem,

med rätt för inmutaren och staten att vardera njuta andel med hälften

i varje gruvföretag — dock att delägare ej erhåller större del av gruvas avkastning

än som svarar mot hans deltagande i brytningen — samt med rätt

för jordägaren att bekomma ersättning med fulla värdet och hälften därutöver

dels för mark som avstås för gruvdrift dels ock för skada eller intrång som

förorsakas av gruvdriften. Vid den närmare utformningen av denna lagstiftning

lärer det av gruvlagstiftningssakkunniga utarbetade lagförslaget i betydande

omfattning kunna tjäna såsom grundval. I enlighet med vad förut anförts

synas dock några bestämmelser motsvarande vad nämnda förslag innehåller

beträffande rätt för jordägaren att bekomma årlig avgäld (50—60 §§),

skyldighet för gruvinnehavaren att tillgodose vissa önskemål angående arbetarnas

bostadsförhållanden (86 §), tillhandahållande av malm för inhemsk

förbrukning (91—93 §§) samt rätt för kronan att övertaga gruva (94—101 §§)

ej böra införlivas med den nya lagstiftningen.

Genom den föreslagna lagstiftningen aktualiseras frågan örn förvaltningen

av kronans gruvegendom. Beträffande denna fråga torde först få erinras

att riksdagen under en följd av år medgivit, att Kungl. Majit ägde åt

svenska medborgare, i den ordning Kungl. Majit bestämde, under en tid för

varje gång av högst tjugu år mot årlig avgift och under villkor i övrigt, som

det tillkomme Kungl. Maj :t att fastställa, upplåta begagnandet av kronan tillhörande

jordägareandelar i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit upplåtelse,

att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till förnyad upplåtelse,

därest sådan ifrågakomme. Detta medgivande av riksdagen, som tidigare avsett

ett eller ett par år i sänder, gäller numera enligt beslut vid 1932 års riksdag

tills vidare.

I enlighet med riktlinjer, som angivits i propositionen nr 65 till 1923 års

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

119

riksdag, har Kungl. Maj :t i brev till kommerskollegium den 17 maj 1923 genomfört

vissa provisoriska åtgärder beträffande förvaltningen av kronans

gruvegendom. Ändamålet med dessa åtgärder bär varit att - i avbidan pa

ny gruvlagstiftning och därmed sammanhängande definitiva anordningar för

förvaltningens ordnande — åvägabringa största möjliga enhetlighet pa ifrågavarande

förvaltningsområde. En närmare redogörelse för de vidtagna åtgärderna

och dessas samband med förberedelserna till en ny gruvlagstiftning

har lämnats i propositionen nr 208 till 1926 ars riksdag.

Den sålunda genomförda provisoriska regleringen innebär att förvaltningen

av kronans gruvegendom i regel ankommer på kommerskollegium. Härvid

gäller emellertid den föreskriften, att örn fråga uppkommer, huruvida gruvegendomen

skall nyttiggöras genom utarrendering eller på annat sätt, kollegium

skall ha att med eget förslag underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Vidare har gruvegendom i betydande omfattning direkt undantagits fran kollega

förvaltning. Sålunda skola alla inmutningar, som av Sveriges geologiska

undersökning verkställts eller komma att verkställas för kronans räkning, intill

utmål släggningen förvaltas av nämnda institution. Jordägareandelarna i

fyndigheter, som inmutats å kronojord inom andra län än Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, förvaltas av länsstyrelserna i enlighet med bestämmelser

i gruvestadgan, kungörelsen den 20 oktober 1899 örn begagnande av

kronans jordägareandel i gruva samt kungörelsen den 15 november 1907 med

föreskrifter i fråga örn bestämmandet a kronans sida av beloppet utav den arrendeavgift

som skall erläggas för kronans jordägareandel i gruva m. m.; länsstyrelsernas

förvaltningsbefogenhet är dock inskränkt till tiden för den första

arrendeupplåtelsen. Åtskilliga fyndigheter, som kronan förvärvat i samband

med 1907 och 1908 års malmfältsavtal, förvaltas av ett särskilt bolag, Mertainens

gruvaktiebolag. Slutligen har at domänstyrelsen uppdragits att förvalta

en gruva, som av kronan förvärvats tillsammans med den mark varå

den är belägen.

Såsom vid den provisoriska regleringens tillkomst blivit förutsatt, torde

bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet såvitt möjligt böra undanröjas

i samband med genomförandet av en ny gruvlagstiftning. En ytterligare anledning

att företaga en ny reglering är givetvis den, att den föreslagna lagstiftningen

i viss mån ställer ökade krav pa den statliga förvaltningen, dels

därigenom, att omfattningen av kronans gruvegendom måste antagas komma

att växa snabbare än vad nu är fallet, och dels sa tillvida, att kronans inträde

i ett gruvföretag måste föregås av en noggrann bedömning av såväl vinstutsikterna

som de med företaget förbundna riskerna.

Vid den sålunda förutsatta regleringen — vars utformning lärer ankomma

på handelsministerns föredragning — torde böra eftersträvas att åtminstone

alla utmålslagda fyndigheter, som helt eller delvis tillhöra kronan, lämnas till

förvaltning av en och samma centrala ämbetsmyndighet. Åt denna myndighet

synes även böra uppdragas att representera kronan vid utmålsförrättningarna

och att bevaka kronans andelsrätt, därvid dock möjlighet torde böra beredas att

i tveksamma fall underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Det torde böra

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande angående sättet för fyndighetens

respektive kronoandelens nyttiggörande och att godkänna eventuellt upprättade

förslag till avtal mellan kronan och inmutaren. I den mån från kronans

sida påkallas särskilda tillskott av kapital, lärer emellertid för Kungl.

Maj :ts ställningstagande till omförmälda frågor riksdagens beviljande av anslag

bliva avgörande.

Enär den föreslagna gruvlagstiftningen icke synes vara beroende av det sätt

på vilket förvaltningen av kronans gruvegendom närmare regleras men sagda

reglering å andra sidan är helt beroende av gruvlagstiftningens utformning,

synas skäl tala för att det jämförelsevis omfattande detaljarbetet med ändringar

i förvaltningssystemet får anstå, intill dess det visat sig, huruvida den

föreslagna lagstiftningen varder genomförd. Då den nya lagens ikraftträdande,

såsom i annat sammanhang förutsatts, torde böra uppskjutas någon tid,

lärer erforderligt rådrum för den organisatoriska regleringens genomförande

ej komma att saknas.

Jag övergår nu till en detaljredogörelse för det i enlighet med vad sålunda

anförts inom departementet utarbetade förslaget till gruvlag.

Specialmotivering.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 75—

76 och s. 97—98 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 224.

Paragrafen fastslår den allmänna grundsatsen att envar äger förvärva inmutningsrätt

och innehåller i anslutning härtill en bestämning av begreppet

inmutningsrätt samt en uppräkning av de inmutningsbara mineralen.

Innebörden av begreppet inmutningsrätt enligt gällande stadganden

synes särskilt i ett avseende vara föremål för delade meningar. Det

torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida inmutningen endast har den betydelsen

att den grundlägger en rätt att med andras uteslutande undersöka och

bearbeta den upptäckta fyndigheten, eller örn inmutningen rent av utgör den

lagliga förutsättningen för varje arbete på en inmutningsbar fyndighet. Örn

den sistnämnda ståndpunkten är riktig, innebär detta att jordägaren principiellt

sett ej är berättigad att utan föregående inmutning anställa försöksarbete

eller gruvbrytning a en inmutningsbar fyndighet som han upptäckt å

sin mark.

Till stöd för asikten att jordägaren enligt gällande lag saknar en av inmutning

oberoende rätt till inmutningsbara mineraltillgångar torde bland annat

kunna åberopas dels att jordägaren under den egentliga regalrättstiden ej haft

någon dylik självständig rätt att bearbeta mineralen och att någon sådan rätt

ej sedermera blivit införd genom något uttryckligt stadgande dels ock att nu

gällande gruvestadga — i likhet med 1855 års gruvestadga — uttryckligen i

sin 4 § föreskriver, att den som vill å egen grund med arbete belägga och till
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -ho.

121

godogöra sig någon till inmutning lovgiven mineralanledning skall därom hos

bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande av mutsedel.

Emellertid har riktigheten av den slutsats, vartill ordalydelsen av sistnämnda

stadgande omedelbart föranleder, från flera håll — däribland av gruvlagstiftningskommittén

och gruvlagstiftningssakkunniga — blivit bestridd under påstående

att en sådan slutsats icke skulle stämma med lagens mening. I sådant

avseende har hänvisats till den omständigheten att en jordägare, som med hänsyn

till förekomsten av icke inmutningsbara mineral är berättigad att anställa

försöksarbete, därvid icke skulle kunna hindras från att så anordna sina åtgärder,

att inmutbara fyndigheter därigenom undersöktes och blottades. Att

något förbud för jordägaren att utan inmutning tillgodogöra sig inmutningsbara

mineral icke förefinnes, har man vidare ansett framgå därav, att gällande

lag icke innehåller något stadgande örn påföljd för förbudets överträdande.

De omständigheter som sålunda åberopats till stöd för åsikten örn en jordägaren

tillkommande, s. k. prekär gruvrätt torde emellertid, emot gruvestadgans

uttryckliga bestämmelse, knappast kunna anses avgörande. Av de ofullkomligheter

som på grund av praktiska svårigheter föreligga i avseende å

gränsdragningen för jordägarens befogenheter i förevarande hänseenden lära

alltför vittgående slutsatser ej böra dragas. Och att ansvar spåföljd saknas

för det fall att jordägaren utan inmutning tillgodogör sig inmutningsbara mineral

torde kunna förklaras därav att något verkligt praktiskt behov av en

dylik ansvarsbestämmelse ej föreligger, då nämligen jordägaren, för att ej

riskera att bliva undanträngd, uppenbarligen i allmänhet har intresse av att

snarast själv söka inmutning. Det torde därför med hänsyn till vad förut anförts

icke kunna anses oberättigat att utgå från att gruvestadgan, i enlighet

med sin ordalydelse, principiellt uppställer inmutning såsom nödvändig förutsättning

även för jordägarens rätt till försöksarbete och mineralbrytning beträffande

inmutningsbar fyndighet.

Vid en ny reglering av inmutningsrätten, torde det visserligen ligga nära

till hands att — såsom gruvlagstiftningskommittén och gruvlagstiftningssakkunniga

föreslagit —- inmutningsrätten konstrueras såsom en rätt för inmutaren

att med andras uteslutande undersöka och bearbeta den inmutade fyndigheten.

Emellertid lärer frågan härom, teoretiskt sett, stå i nära samband

med den föreslagna nya principen örn en kronan tillkommande andelsrätt

i varje upptäckt fyndighet. Med det allmänna betraktelsesätt, varpå nämnda

princip vilar, torde en låt vara prekär rätt för jordägaren att oberoende av inmutning

tillgodogöra sig inmutningsbara mineral stå i mindre god överensstämmelse.

Det har därför synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag,

giva förevarande paragraf sådan avfattning, att inmutningsrätten blir liktydig

med rätten överhuvudtaget att undersöka oell bearbeta inmutningsbara

mineral.

Med denna konstruktion av inmutningsrätten kan det synas följdriktigt att

uppställa en särskild ansvarspåföljd för det fall att jordägaren utan att söka

inmutning anställer arbete å en inmutningsbar fyndighet. Såsom ett ytterligare

skäl för straffbeläggande av ett dylikt förfarande kunde måhända anföras

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

att en enskild jordägare, när han ej längre njuter förmånen av jordägareandel,

kunde känna sig mera frestad att hemlighålla och för egen räkning utnyttja

mineralfynd som han upptäckt å sin mark. Risken för att genom försummad

inmutning gå miste om varje del i fyndigheten torde dock vara tillräckligt

stor för att effektivt avhålla från dylika försök. Emot uppställande av en ansvarspåföljd

av ifrågavarande slag tala onekligen de svårigheter som, åtminstone

vad undersökningsstadiet angår, måste inställa sig beträffande gränsdragningen

mellan jordägarens lojala utövning av sina rättigheter och en i

strid med det allmännas intressen utövad verksamhet i syfte att uteslutande

för egen räkning åtkomma inmutningsbara mineral. Det har i betraktande

härav icke synts lämpligt att stadga straff för andra fall än sådana, där jordägaren

utan inmutning i verklig mening bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet.

Bestämmelsen härom återfinnes i 73 § av förslaget.

Beträffande frågan vilka mineral skola vara inmutningsbara innefattar

1923 års förslag den utvidgningen i förhållande till gällande rätt, att

metallen vanadin, som för närvarande ej är inmutningsbar, ävensom mineralen

apatit och magnesit, vilka för närvarande få inmutas endast å odisponerad

kronojord, skola kunna inmutas, oavsett i vilken jord de befinna sig.

Mot vad sålunda föreslagits har någon erinran ej blivit framställd. Bergmästaren

i västra distriktet har emellertid ifrågasatt att ytterligare vissa

bergarter och mineral — med hänsyn till deras nationalekonomiska betydelse

och olägenheterna av en icke tillräckligt stadgad nyttjanderätt till fyndigheter

av ifrågavarande slag — borde göras inmutningsbara. Såsom exempel har

nämnts granit och kalksten.

Vid bedömande av förevarande spörsmål torde avseende böra fästas ej blott

vid mineralens nationalekonomiska betydelse och deras samhörighet med den

metallurgiska industrien utan även vid mineralens förekomstsätt — huruvida

behov föreligger att med inmutningsrätt premiera finnaren av dylika fyndigheter

-— samt icke minst vid jordägarens intresse att alltjämt få bibehålla ensamrätten

till mineral av viss beskaffenhet. Av hänsyn till sistnämnda omständigheter

torde det ej böra ifrågakomma att till den inmutningsbara kategorien

överföra exempelvis granit eller kalksten. I övrigt har ej något framkommit,

som synts motivera tillägg till den uti 1923 års förslag förekommande

uppräkningen av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av erinran från vissa myndigheter har paragrafens avfattning

undergått en redaktionell ändring för att tydligare hänvisa till det hinder mot

erhållande av inmutningsrätt, som för närvarande finnes stadgat i lagen den

30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag.

2 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 75—80 och s. 98 samt bergmästaren Asplunds

reservation s. 224.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

123

För anvisande av utmål erfordras enligt 21 § gruvestadgan att fyndigheten

skall vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndighetens

blottande lärer i allmänhet avses att fyndigheten göres åtkomlig på sådant

sätt att dess beskaffenhet kan utrönas. Det lär vara omstritt, huruvida en

fyndighet som endast är känd genom diamantborrning i sådant avseende uppfyller

det stadgade kravet. Emellertid har högsta domstolen i ett under 1903

avgjort mål (N. J. A. 1903 s. 370), med hänsyn till bestämmelsen att fyndigheten

skall vara blottad, upphävt en utmålsläggning, som tillkommit på

grund av en å fyndigheten verkställd diamantborrning.

I 1923 års förslag äro villkoren för utmålsläggning så avfattade, att något

hinder ej torde möta att anvisa utmål på grund av den kännedom örn fyndigheten,

som vunnits enbart genom diamantborrning. De sakkunniga ha

härvidlag framhållit att om dylik borrning genomginge en större del av

malmkroppen en mycket säkrare kännedom vunnes örn fyndigheten än om

denna endast bleve blottad på ytan.

Riktigheten av denna uppfattning har ej blivit bestridd i de avgivna yttrandena.

Emellertid har kommerskollegium ansett att i lagen borde närmare

angivas under vilka förutsättningar diamantborrning skulle kunna godkännas

i omförmälda hänseende. Kollegium har härom anfört följande:

Diamantborrning måste utföras under sådan kontroll, att bergmästaren och

jordägaren kunde få full visshet om att mineralet i den företedda borrkärnan

förskreve sig från det till utmål ifrågasatta området. Då i anledning av

en skrivelse från 1904 års riksdag rörande lagändring i syfte att möjliggöra

utmålsläggning efter detta slags undersökningsarbete yttrande inhämtats, hade

från sakkunnigt håll förordats detaljerade kontrollåtgärder, såsom att borrningen

skulle ske i två ojäviga vittnens närvaro, av vilka det ena skulle vara

fackman, att borrkärnan skulle hava viss minimidiameter, att borrkärnans

olika stycken skulle förvaras i viss ordningsföljd och under försegling, ävensom

att borrprotokoll skulle upprättas samt karta och profilritningar över

borrhålet uppgöras. Även detta sistnämnda skulle kunna bereda svårigheter,

i det att borrhålen ofta vore krökta och deras rätta lägen svåra att bestämma,

varigenom alltså tvekan skulle kunna uppstå om inmutningsbart mineral kunde

anses påvisat inom det tillämnade utmålet. Kollegium ansåge att gruvlagen

näppeligen borde förbigå dessa omständigheter; åtminstone borde några anvisningar

intagas i lagen för att i den mån som vore möjlig förekomma, att

dyrbara borrningar verkställdes på sådant sätt att, oaktat borrkärnan mnehölle

inmutningsbart mineral, utmål ej kunde tilldelas.

Vad kommerskollegium sålunda anfört förtjänar naturligen uppmärksamhet.

Sålunda torde utmål icke böra anvisas enbart på den grund att vid en

verkställd diamantborrning erhållits visst malmprov. Vid bedömande av frågan

om utmålsläggning måste uppenbarligen tillses, såväl att det uppvisade

malmprovet bevisligen härrör från det avsedda området som ock att diamantborrningen

verkställts under sådana omständigheter att tillvaron av en fyndighet,

som kan bliva föremål för gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Att

uppställa särskilda legala bevisregler i förevarande avseende synes emellertid

knappast erforderligt eller lämpligt. Det torde få antagas att önskvärd säkerhet

i rättstillämpningen skall vinnas, även örn det överlämnas åt bergmästaren

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att mera fritt bedöma den utredning som åtföljer utmålsansökningen. Med

hänsyn härtill har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen synts

kunna bibehållas i sak oförändrad.

3 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 3 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 98—100.

2 kap. Om inmutning.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80—

83 och s. 100. Paragrafen skiljer sig från 1923 års förslag beträffande storleken

av det inmutade området. Frågan härom sammanhänger med frågan örn

utmålets storlek.

Enligt 11 § gruvestadgan äger inmutaren företaga sitt försöksarbete inom

en cirkel, vars radie utgör etthundra meter. Detta mått står i viss relation

till de i 26 § gruvestadgan angivna maximimåtten å utmålet, d. v. s. tvåhundra

meter i längd och bredd. Det är nämligen tänkt att utmålet normalt skall

utgöra den omskrivna kvadraten kring den cirkel, varav det inmutade området

består.

Från dessa regler gjordes i 1919 års förslag avvikelse, dels däri att inmutat

område skulle liksom utmålet i allmänhet vara en fyrsidig figur med

räta vinklar och dels däri att arealen för såväl inmutat område som utmål

skulle få uppgå ända till sexton hektar. Mot vad sålunda föreslagits framställdes

åtskilliga erinringar i de avgivna yttrandena. Särskilt betonades att

beträffande inmutat område cirkelformen vore den mest ändamålsenliga.

De i 1923 års förslag upptagna reglerna beteckna i huvudsak en återgång

till vad nu gäller. Sålunda föreslogs att inmutat område skulle vara cirkelformigt

med etthundra meters radie och att utmålet finge omfatta högst fyra

hektar. En nyhet är dock att enligt förslagets 32 § möjlighet skulle beredas

inmutaren att redan vid utmålsläggningen för flera intill varandra liggande

inmutade områden få ett gemensamt utmål utlagt. De sålunda föreslagna

reglerna ha i yttrandena föranlett skiftande omdömen. Från vissa håll har

gjorts gällande att inmutningsområdena skulle bliva alltför små, om radien

bestämdes till allenast etthundra meter.

Av skäl, för vilka närmare skall redogöras under 30 §, har det synts lämpligt

att maximistorleken på utmål höjes till sexton hektar. I följd härav har

radien i inmutat område ansetts böra bestämmas till tvåhundra meter.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 101

—109 samt reservationer s. 224—226 och s. 264—265.

Punkt 1. Beträffande denna punkt hänvisas till den allmänna motiveringen.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

125

Punkt 2. I fråga om det i 1923 års förslag upptagna, ovillkorliga förbudet

mot inmutning inom nationalpark ha bergmästaren i mellersta distriktet

ävensom kommerskollegium uttalat att förbudet syntes böra mildras genom

upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde inmutning

efter Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd.

Vad sålunda erinrats har icke ansetts böra föranleda avvikelse från 1923

års förslag. Därest mot förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt

skulle komma att göras inom ett till nationalpark avsatt område, torde frågan

om fyndighetens exploatering böra bliva beroende av särskild lagstiftning.

Punkt 3. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års

förslag.

Punkt 4. Järnkontoret har ansett att skydd erfordrades för visst område

utanför kyrkogård eller begravningsplats, exempelvis intill en gräns av etthundra

meter därifrån. Liknande erinran har även framställts av värmländska

berg smannaföreningen.

Tillräckliga skäl ha emellertid icke ansetts föreligga att avvika från 1923

års förslag i denna del.

Punkt 5. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års

förslag.

Punkt 6. Enligt 1923 års förslag skulle det skyddsområde, som jämlikt 3 §

gruvestadgan förefinnes till ett avstånd av tvåhundra meter från åbyggnad,

tomtplats eller trädgård, inskränkas till att avse en omkrets av allenast etthundra

meter därifrån. De sakkunniga ha dock, såsom framgår av regler i

förslagets 13 och 64 §§, avsett att förbjuda arbete ovan jord på mindre avstånd

än tvåhundra meter från åbyggnad, tomtplats eller trädgård.

Vad angår den nu ifrågavarande bestämmelsen har skyddsavståndets inskränkning

från tvåhundra meter till etthundra meter i allmänhet lämnats

utan erinran i de avgivna yttrandena. Föreningen bergshandtering ens vänner

har dock förordat bibehållande av skyddsområdets nuvarande storlek.

Då det nuvarande skyddsavståndet, såsom särskilt framgår vid jämförelse

med utländsk lagstiftning, torde få anses vidsträcktare än behovet påkallar,

har den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen synts böra godtagas.

Huruvida med denna ståndpunkt skillnad bör göras mellan arbete under och

arbete ovan jord, är en fråga som återkommer vid 13 §.

Ett spörsmål som städse varit föremål för delade meningar är under vilka

förutsättningar en byggnad som står i viss relation till gruvdriften bör undantagas

från fridlysning enligt ifrågavarande bestämmelse. För närvarande gäller

enligt 3 § gruvestadgan den regeln, att inom utmål befintliga byggnader,

vilka erfordras för gruvdriften, ej må utgöra hinder för inmutning. Syftet

med detta stadgande är att förebygga att en gruvägare, genom att i utkanten

av sitt utmål uppföra exempelvis en mindre arbetarbostad, skulle åt sig förvärva

ensamrätt till inmutning på tvåhundra meters avstånd därifrån och sålunda

för sitt framtida behov åt sig bevara fyndigheter på vida större område

än egentligen varit avsett. Med hänsyn härtill har stadgandet åtminstone i

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ett rättsfall (N. J. A. 1914 s. 201) tolkats så, att om en byggnad, som ursprungligen

uppförts vid gruva för gruvdriftens behov, efter gruvdriftens nedläggande

övergår till ny ägare och nyttjas till bostad utan samband med någon

gruvdrift byggnaden icke skyddar mot ny inmutare. Ägaren av byggnaden

har sålunda icke ansetts berättigad till vidsträcktare skydd än den förutvarande

gruvinnehavaren från vilken äganderätten till byggnaden härledes. (Jfr

dock N. J. A. 1921 A 249.)

Enligt 1923 års förslag skulle varje byggnad som uppförts för gruvdrift

undantagas från skyddet mot inmutning. Huruvida byggnaden uppförts å utmålslagt

område eller ej, skulle icke föranleda någon skillnad i nämnda hänseende.

Den sålunda föreslagna begränsningen av fridlysningen har emellertid

givit upphov till vissa erinringar i yttrandena.

Värmländska ber g smannaf öreningen har anfört följande:

Alldeles oavsett den juridiska tolkningen av 3 § 2 mom. gruvestadgan, som

i alla händelser endast avsåge byggnader inom utmålet, syntes det onödigt och

oriktigt att utsträcka fredlösheten till gruvdriftens samtliga byggnader både

inom och utom utmålet. I första hand borde skillnad göras mellan rena driftsbyggnader

och bostadsbyggnader. Beträffande driftsbyggnader måste anses

skäligt, att dessa i viss mån undantoges från fridlysning, oavsett var de vore

belägna. Dock borde naturligtvis inmutning ej få tagas eller utmål läggas

så nära en dylik anläggning att dess verksamhet eller nödiga utveckling hindrades.

I allmänhet torde dylika byggnader ligga på eller i omedelbar närhet

av utmålet. Helt annorlunda kunde däremot fallet vara med gruvans bostäder,

som ofta läge vitt spridda och icke sällan på betydande avstånd från utmålet.

Det syntes orättvist att icke åtminstone sådana avlägsna bostäder

skulle åtnjuta samma rättsskydd som varje annat hem. I förslaget gjordes

skillnad mellan sådan byggnad som direkt uppförts för gruvdriften och sådan

som först längre fram apterats för gruvändamål. Emellertid syntes båda dessa

slag av byggnader under alla förhållanden böra likställas, detta så mycket

mer som det åtminstone inom de äldre bergslagen torde vara ganska svårt att

avgöra vilken karaktär en byggnad ursprungligen haft. Särskilt betänkligt

vore att den fredlöshet gentemot inmutning, som enligt förslaget skulle drabba

gruvdriftens byggnader, allt framgent skulle vidlåda dem, även örn gruvdriften

nedlades och utmålen sonades. I de flesta sådana fall avyttrades bostäder

och jord till enskilda, och det kunde icke vara skäligt att på så sätt uppkomna

egna hem skulle vara sämre ställda i rättsligt avseende än andra. Det

vore för övrigt olämpligt att göra undantag för bostäder utanför utmålet

endast på den grund att de råkade tillhöra gruvinnehavaren. Bostäder å inlöst

område utanför utmål syntes däremot böra jämställas med bostäder inom

utmål. Självklart vore att undantaget från fridlysning under alla förhållanden

endast borde avse byggnader tillhörande gruvinnehavaren, däremot ej privata

bostäder m. m., även örn dessa uppförts i mer eller mindre sammanhang

med gruvdriften. På grund av vad sålunda anförts hemställde föreningen att

från fridlysning borde undantagas allenast följande gruvinnehavaren tillhöriga

byggnader: a) driftsbyggnader, oavsett var de vore belägna, dock att

inmutning ej finge tagas eller utmål läggas så nära att anläggningens verksamhet

eller framtida utveckling förhindrades; b) för gruvdriftens behov använda

bostäder, som vore belägna på utmålet eller å inlöst område utanför

detsamma. Därest utmålet sonades och gruvans byggnader överginge till

ändamål som icke ägde sammanhang med gruvdrift, skulle dock även sådana

byggnader åtnjuta stadgat skydd mot inmutning.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

127

Kommerskollegium har hemställt att från fridlysningen måtte undantagas

allenast sådana byggnader som vore belägna inom försvarat utmål eller å område

därutom, som blivit löst för gruvdriften eller i samband därmed stående

verksamhet. Härom har kollegium anfört bland annat följande:

Till förmån för det av de sakkunniga föreslagna stadgandet skulle möjligen

kunna anföras att detsamma skulle kunna motverka obehörig fältspärrning.

Örn gruvrörelsen nedlagts och å det sönade utmålet kvarstode hus vari människor

hade stadigvarande bostad, borde emellertid intresset att få ommuta den

sannolikt föga betydande fyndigheten vika för hemfridsintresset. Det föreslagna

stadgandet skulle ej heller innebära ett effektivt hinder mot den fältspärrning

som kunde företagas genom att på större avstånd från utmålet uppföra

bostäder åt gruvarbetarna. Såsom stadgandet vore formulerat kunde det

nämligen mycket lätt kringgås. — Med utmål syntes kunna jämföras mark,

som utom utmålet inlösts enligt 34 § av 1923 års förslag. Då nämligen sådan

mark endast finge lösas för gruvdriften eller för verksamhet som stöde i samband

med denna, torde den i regel utgöra en plats där det påginge ett arbete

av beskaffenhet att kunna verka störande för de å området boende.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna inskränkningen i fridlysningen

vara olämplig samt har härom anfört följande:

Det syntes orimligt, att den omständigheten att inmutning en gång ägt rum

på viss plats och att där uppförts byggnader för gruvdriftens ändamål skulle

medföra att inmutning sedermera, huru långt därefter som helst, skulle kunna

få företagas pä platsen, oavsett om byggnaderna dåmera användes för helt

annat ändamål. Denna betänklighet vunne i styrka, örn man eftergåve kravet

på att de byggnader som icke finge hindra inmutning skulle vara belägna

inom utmål. Oavsett den betydelse som i fråga örn de sönade gruvanläggningarna

kunde tilläggas den nuvarande bestämmelsen att byggnader, för att

ej hindra inmutning, skulle vara belägna inom utmål, torde nämnda bestämmelse

böra upprätthållas även ur en annan synpunkt. Det vore icke ovanligt

att en gruvägare läte uppföra t. ex. arbetarbostäder på ganska avsevärt avstånd

från själva gruvan, ofta flera kilometer därifrån. Örn dessa byggnader

därtill uppförts å mark, vartill gruvägaren hade äganderätt, syntes den omständigheten

att byggnaderna tjänade gruvdriftens ändamål icke vara tillräcklig

anledning, varför de skulle vara undantagna från skyddet mot inmutning.

Föreningen bergshandtering ens vänner och svenska teknolog föreningen lia

erinrat att det föreslagna undantagsstadgandet jämväl borde inbegripa byggnad

som ursprungligen uppförts för annat ändamål än gruvdrift men som

sedermera begagnats för gruvdrift.

Ifrågavarande undantag från skyddet mot inmutning torde, på sätt kommerskollegium

erinrat, vara av viss betydelse såsom ett medel att förhindra

en olämplig fältspärrning. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida

det ur denna synpunkt föreligger grundad anledning att i undantaget

inbegripa andra byggnader än sådana, vilka uppförts på inmutat eller utmålslagt

område. Visserligen lärer en gruvinnehavare som vill utestänga konkurrerande

företag från delaktighet i ett malmfält lättare kunna nå detta syfte,

örn han har möjlighet att på olika ställen i fältet uppföra byggnader som

åtnjuta skydd mot inmutning. Betydelsen härav torde dock icke vara syn
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Majlis proposition nr J^O.

nerligen stor, då ju gruvinnehavaren även har den möjligheten att från början

själv inmuta stora markområden i gruvans omgivning. En fältspärrning av

nämnda slag behöver ej heller ur gruvnäringens synpunkt framstå såsom

olämplig, då den skyddar den första upptäckaren mot störande intrång och

underlättar en konsolidering av gruvintressena. Annorlunda förhåller det sig

med den fältspärrning som kunde sägas föreligga, därest ommutning av en

sönad gruva bleve hindrad på grund därav att inom det gamla utmålet funnes

byggnader vilka vore skyddade mot ny inmutning. Härvidlag framstår

det emellertid såsom tämligen tvivelaktigt, i vad mån ett förefintligt hemfridsintresse

bör få stå tillbaka för önskemålet att underlätta en ommutning

av fyndigheten. Ur social synpunkt kunde det synas mindre tilltalande, örn

de sorn äga eller bebo hus, vilka visserligen uppförts för gruvdrift men efter

gruvans sonande ej längre ha något samband med dylik rörelse, icke skulle

åtnjuta samma skydd mot inmutning som ansetts böra tillkomma andra byggnaders

ägare och nyttjanderättshavare. Med hänsyn till vad sålunda anförts

har det ifrågavarande undantagsstadgandet synts böra avfattas så, att det

allenast inbegriper byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt område,

vartill gruvrätten äger bestånd.

Punkt 7. Beträffande denna punkt i 1923 års förslag ha vissa myndigheter,

däribland kommerskollegium, uttalat att stadgandets lydelse medförde

svårighet att avgöra vad som skulle anses vara industriell anläggning samt

vilka inrättningar och vilken mark som skulle hänföras dit. Bergmästaren

i västra distriktet har ansett stadgandet överflödigt, enär innehavare av område

av förevarande slag, liksom varje annan som av inmutning lede skada

och intrång, ägde rätt till ersättning. Järnkontoret har föreslagit fastställande

av en viss skyddsgräns räknad från själva kraftstationen eller från

byggnad som tillhörde den industriella anläggningen. I fråga örn kraftstation

syntes på samma sätt som beträffande järnväg eller kanal skydd erfordras

jämväl för visst område, exempelvis 30 meter, på ömse sidor om tilloppskanal,

utloppskanal eller tub. Även värmländska bergsmannaföreningen har

ansett att minst lika stort skyddsområde, som tillkomme järnväg eller kanal,

borde beviljas elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från

1923 års förslag i denna del.

Punkt 8. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års

förslag.

Punkt 9. I 17 § lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. finnas vissa

bestämmelser rörande kollision mellan koncessionsrätt och inmutningsrätt. Om

inmutning verkställes å område varå koncession meddelats, eller koncession meddelas

å område som förut blivit inmutat, må arbete för fyndighetens eftersökande

och bearbetande, som verkställes på grund av förut vunnen rättighet, icke

hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning eller koncession, som

senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist örn sättet för drivande av de

särskilda slagen av arbete, bestämmer bergmästaren huru arbetena skola

ordnas, så att innehavare av äldre inmutning eller koncession kan ändamåls
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 129

enligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

I sitt yttrande över 1923 års förslag har kommerskollegium framhållit att

olägenheterna av sammanträffanden mellan inmutning av vanadin och koncession

å stenkol icke syntes kunna undvikas genom tillämpning av 17 §

stenkolslagen. Nämnda paragraf torde nämligen icke vara tillämplig i andra

fall än då både inmutaren och koncessionsinnehavaren kunde genom bergmästarens

ingripande tillförsäkras, den förre malmen och den senare stenkolen.

Förekomma vanadin i stenkol, kunde emellertid det förstnämnda ej

utvinnas utan stenkolets uppbrännande. Slutprodukten av detta arbete bleve

vanadinmalm, och koncessionsinnehavaren finge endast den genom förbränningsproceduren

uppkomna värmen eller därav alstrad kraft. Brytningen måste

ske för gemensam räkning och ett visst ekonomiskt samarbete alltså framtvingas.

Att ett sådant skulle kunna av bergmästare åläggas parterna med

stöd av 17 § stenkolslagen syntes knappast troligt. Förelåge vanadininmutning

och söktes därefter koncession, lage det i Kungl. Maj:ts hand att förhindra

en olämplig sammanstötning, men hade koncessionsinnehavaren den äldre

rättigheten, borde inmutning å vanadin eller annat i stenkolen ingående mineral,

som ej kunde utvinnas utan stenkolens förbränning, icke få äga rum.

Då vad kommerskollegium sålunda erinrat synts böra vinna beaktande, har

till förevarande paragraf fogats en ny punkt av innebörd att förut meddelad

koncession å stenkol hindrar inmutning av mineral som ingår i stenkolen och

ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning. Ifrågavarande hinder har icke

synts böra vara absolut utan kunna undanröjas genom koncessionsinnehavarens

samtycke.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 109

—112 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Beträffande 2 mom. har det med hänsyn till den betydelse och användning

som numera tillkommer fastigheternas registerbeteckningar synts överflödigt

att giva särskild föreskrift örn angivande av sådan beteckning. Med hänsyn

till vad i 10 § föreslås har det synts påkallat att ansökningen innehåller uppgift

jämväl örn fastighetens ägare.

Vad angår 2 morn. 5) betingas olikheterna i förhållande till 1923 års förslag

dels av formella skäl och dels av den ändring som föreslagits i 4 §.

Mot bestämmelsen i 3 mom. 1) ha i yttrandena framkommit vissa erinringar.

Sålunda ha bergmästarna i västra och södra distrikten uttalat att karta

eller kartskiss icke borde vara obligatorisk, då sådan i händelse av behov

kunde infordras av bergmästaren. Bergmästaren i östra distriktet har befarat

att kartan eller kartskissen ofta nog komme att visa sig felaktig och att

oreda därav skulle uppkomma. Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt har framhållit

att det för upprättandet av karta på skogsmark krävdes upphuggning

av linjer och således fällning av träd. Då en dylik åtgärd, innan mutsedel

delgivits, ej kunde vidtagas utan markägarens tillstånd, syntes markägaren

Witling lill riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kunna förhindra kartläggningen ända tills den föreskrivna tiden för kartas ingivande

utgått. Svenska teknolog förening en har ansett det onödigt att ålägga

inmutaren att vid ansökningen foga så detaljerad karta som föreslagits. För

inmutningshemlighetens bevarande kunde det vara olämpligt att låta utföra

detaljerade mätningar å området. Dessutom hade inmutaren vid den tiden

icke någon lagenlig rätt att utföra sådana stakningar, som kunde vara erforderliga

för inmätningen. Föreskriften örn utmärkande av områden inom

vilka inmutning icke finge beviljas borde därför utgå ur förslaget. Kommerskollegium

har uttalat att de sakkunniga syntes ha överskattat betydelsen av

kartskissens upprättande. Emellertid har kollegium ansett den ifrågavarande

föreskriften vara önskvärd.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från 1923

års förslag i nämnda del.

Bestämmelsen i 3 morn. 2) har undergått jämkning så till vida att skyldighet

stadgats att förete handling, utvisande lämnat medgivande jämväl i de

fall som avses i 5 § 5) och 9).

I 3 mom. 4) har införts den nyheten i förhållande till 1923 års förslag, att

sökanden, förutom vederbörligt förskott, jämväl har att erlägga en särskild

ansökningsavgift av tio kronor. Syftet härmed är att motverka vissa med inmutningssystemet

förenade olägenheter. Såsom närmare framgår av utredning

i den proposition, nr 207, varigenom förslag till lag örn inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län förelädes 1926 års riksdag, har det ej

så sällan förekommit att en mängd inmutningsansökningar blivit gjorda i ett

sammanhang, utan att avsikt förelegat att inom alla eller ens de flesta områdena

bedriva något undersökningsarbete. Sålunda har en inmutningssökande,

tydligen för att utestänga andra företagare från upptäckareverksamhet inom

visst område, vid ett tillfälle anhållit örn utfärdande av ej mindre än omkring

20,000 mutsedlar. Att sådant kunnat förekomma torde kunna tillskrivas den

omständigheten att sökanden, utan att behöva vidkännas några utgifter till

stämpel och lösen, kunnat avstå från att fullfölja ansökningarna. Med införande

av en särskild ansökningsavgift, vilken i olikhet mot förskott till stämpel

och lösen ej är avsedd att återbetalas därest ansökningen ej fullföljes, lära

missbruk av nämnda slag kunna ganska effektivt motarbetas. Då med den

föreslagna anordningen ej avsetts att fördyra kostnaden för en i lojalt syfte

företagen inmutning, kunde det synas som örn stämpelavgiften, därest ansökningsavgiften

för varje inmutning förslagsvis bestämmes till tio kronor, borde

nedsättas till hälften av det nuvarande beloppet å tjugu kronor. Med hänsyn

till den ökning av inmutningsområdenas storlek som förut föreslagits torde

en dylik nedsättning likväl ej böra förekomma. Det torde få ankomma på

Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter rörande sättet för redovisning

av ansökningsavgifter.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 112.

Bergmästaren i östra distriktet har hemställt att åt bergstjänsteman måtte

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

131

beredas tillfälle att, där så prövades nödigt, på sökandens bekostnad besöka

den med ansökningen avsedda platsen.

Denna hemställan, som avstyrkts av kommerskollegium, har icke synts böra

föranleda någon åtgärd. Paragrafen har undergått vissa jämkningar av formell

innebörd.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 112.

Kommerskollegium har erinrat att ansökning om Konungens tillstånd till

inmutning borde — i överensstämmelse med stadgandet i 5 § lagen den 30 maj

1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag — insändas till länsstyrelsen för att därifrån, jämte

länsstyrelsens eget utlåtande, vidare befordras till Kungl. Majit.

Denna erinran har synts böra beaktas.

9 .§.

Denna paragraf motsvarar 9 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 114.

På hemställan av vissa myndigheter har den ändringen vidtagits, att det

överlämnats åt kommerskollegium i stället för Kungl. Majit att fastställa

mutsedelsformulär.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 114 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226.

Bergmästaren Asplunds förslag att jordägaren skulle ofördröjligen erhålla

avskrift av mutsedeln har rönt instämmande från flera håll. Sålunda

har värmländska bergsmannaföreningen erinrat att 1923 års förslag skulle

kunna leda till att jordägaren under lång tid förbleve okunnig örn en å hans

mark befintlig inmutning. Det skulle kunna inträffa att jordägaren i denna

sin ovetskap uppförde byggnader å det inmutade området. Huruvida inmutaren

vore skyldig inlösa dylika, efter inmutningens kungörande uppförda byggnader

kunde synas tvivelaktigt. Även kommerskollegium har funnit de framlagda

skälen att ålägga bergmästaren skyldighet att delgiva jordägaren mutsedeln

vara bärande.

Beträffande de tilltänkta bergskungörelserna har ledamoten av gruvlagstiftningskommittén

Herman Sundholm i särskilt yttrande uppgivit i huvudsak

följande!

Inrättande av bergskungörelser hade under kommittéarbetet, liksom ock tidigare

vid skilda tillfällen, föreslagits av Sundholm. Syftet hade varit att

bergskungörelserna skulle ersätta uppläsandet från predikstolen av mutsedlar

och viloståndsresolutioner. Det hade nämligen varit bekant dels att ett antal

mutsedlar^blivit förstörda vid en eldsvåda dels att vissa handlingar av nämnda

slag på oförklarligt sätt förkommit, varigenom innehavarna gått förlustiga

de, enda bevis de haft örn fullgörandet av skyldigheterna för gruvrättens

bibehållande. Om handlingarna i dylika fall varit publicerade i bergskungö
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

relserna, skulle någon olägenhet av originalhandlingarnas förkommande icke

ha uppstått. Bergskungörelserna skulle innehålla kungörelser från bergsöverstyrelsen

och respektive bergmästareämbeten samt utdrag av mutsedlar och

annat som enligt lagförslaget skulle komma till allmänhetens kännedom. Slutligen

kunde däri intagas kungörelser om bolagsstämmor inom järn- och gruvhanteringen,

gruvstämmor o. d. I en dylik publikation vore kungörelser mycket

lättare att finna än i allmänna tidningarna, där de skulle försvinna bland

massan av andra annonser. Bergskungörelserna skulle utkomma tre gånger i

månaden i samma format som svensk författningssamling.

Bergmästaren i södra distriktet har hemställt att enär kungörelserna örn inmutning

och utmålsförrättning sannolikt icke bleve tillräckligt underlag för

ett så dyrbart företag som utgivande av en särskild publikation bestämmelsen

härom icke borde upptagas i lagen. Även bergmästarna i västra och mellersta

distrikten ha ansett särskilt organ för bergskungörelser icke böra inrättas.

Kommerskollegium har yttrat att bergskungörelserna kunde utgivas som

en bilaga till post- och inrikes tidningar.

Från ett par håll har ifrågasatts huruvida kungörelsens uppläsande i kyrka

vore erforderligt.

Utfärdandet av matsedel torde, såsom de sakkunniga funnit, böra förbindas

med viss publicitet. Särskilt torde det ur olika synpunkter vara önskvärt att

fastighetens ägare snarast erhåller kännedom örn den rättighet som genom inmutningen

grundlagts i avseende å honom tillhörigt område. Ehuru förevarande

förslag ej tillerkänner jordägaren andelsrätt i gruva, har det därför

synts påkallat att, på sätt i reservationen föreslagits, stadga skyldighet för

bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets

ägare. I övrigt torde behovet av publicitet bliva tillräckligt tillgodosett

genom ett allmänt kungörelseförfarande. Huruvida för sådant ändamål bör

inrättas en särskild, periodiskt utkommande publikation, bergskungörelserna,

har varit föremål för delade meningar. Då utredningen emellertid knappast

synes giva tillräckligt stöd för antagandet att en dylik publikation, med hänsyn

till befarad ojämn tillströmning av ärenden och andra omständigheter,

skulle innebära en lämplig anordning, har i förslaget stadgats att meddelande

örn mutsedeln och dess innehåll skall införas i allmänna tidningarna. Det har

icke ansetts erforderligt att härutöver föreskriva mutsedelns uppläsande i

kyrka. 11

11 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 116

—118 och bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Bergmästaren i västra distriktet har i likhet med reservanten ansett besvärstiden

vid klagan enligt 1 mom. böra bestämmas till fyrtiofem dagar. Vidare

bär nämnde bergmästare, liksom ock kommerskollegium, instämt med reservanten

däri, att annan rättsägare än sökanden alltid skulle kunna anmäla klander

senast vid utmålsförrättningen och att han sålunda icke, såsom enligt majoritetens

förslag, skulle vara bunden vid en besvärstid av trettio dagar i det

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt0. 133

fall där frågan gäller, huruvida inmutningsansökningen bort avslås jämlikt

9 § 2 mom. 2).

Bestämmelserna ha synts böra jämkas till överensstämmelse med den av

kommerskollegium uttalade meningen. I paragrafen har jämväl vidtagits en

jämkning av innebörd att besvär över bergmästarens beslut över ansökning örn

inmutningsrätt ej skall behöva ingivas till kommerskollegium utan även kunna

dit insändas med allmänna posten.

3 kap. Om undersökningsarbete.

12 §.

Denna paragraf motsvarar 12 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

118—119 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Med hänsyn till den i 10 § — i olikhet mot 1923 års förslag — stadgade

skyldigheten för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade

områdets ägare har det icke ansetts påkallat att i förevarande paragraf

ålägga inmutaren att lämna avskrift av mutsedeln till vederbörande markägare

och nyttjanderättshavare. Emellertid torde det likväl ur skilda synpunkter

vara lämpligt att inmutaren i god tid underrättar markägarna och

nyttjanderättshavarna örn det tillämnade undersökningsarbetet. Härigenom

förebygges ock den otrygghet som, på sätt de sakkunniga utvecklat, måhända

skulle kunna föreligga på grund av möjligheten att bergmästaren sänder avskriften

av mutsedeln till orätt person. I första stycket av förevarande paragraf

har därför, i nära anslutning till 1923 års förslag, stadgats underrättelseplikt

för inmutaren. Underrättelsen bör naturligen lämnas på sådant sätt att

den sedermera kan styrkas. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att

giva särskild föreskrift om underrättelsens delgivning i den ordning som för

delgivning av stämning är stadgad.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

119—120 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Beträffande andra stycket har vidtagits den ändringen att — på sätt kommerskollegium

förordat — icke blott innehavaren utan även ägaren av jorden

skall lämna tillstånd till uppförande av byggnader som i stadgandet avses.

Härigenom vinnes bättre överensstämmelse med föreskriften i 16 § andra

stycket.

Mot bestämmelserna i tredje stycket av 1923 års förslag lia bergmästarna i

västra och mellersta distrikten erinrat att det föreslagna skyddsområdet vore

onödigt stort. Att göra skillnad mellan arbete i dagen och arbete under jord

innebure en inkonsekvens som kunde bliva till stor nackdel för inmutaren. Om

fyndigheten vore belägen på ett avstånd av 100—200 meter från boningshus,

kunde den icke göras tillgänglig från dagen utan medgivande av ägaren eller

nyttjanderättshavaren till det skyddade föremålet. Ett avstånd av 100 meter

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr -hO.

borde vara fullt tillräckligt till det skydd för lius och hem som stadgandet

avsåge.

Det torde i och för sig vara mindre lämpligt att undersökningsarbetet icke

skulle få bedrivas inom hela det inmutade området. Några större betänkligheter

synas ej heller behöva möta mot att låta den i 5 § 6) föreslagna begränsningen

av skyddsområdet gälla även beträffande arbete som utföres i dagen.

Då bergmästarnas erinran således torde böra beaktas, har någon bestämmelse

motsvarande tredje stycket i 1923 års förslag icke upptagits i förevarande förslag.

14 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 14 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 77 och s. 120—121.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 121.

Bergmästaren i mellersta distriktet har hemställt att stadgandet måtte kompletteras

med föreskrift örn rätt för bergmästaren att meddela vitesföreläggande.

Kommerskollegium har ansett stadgandet böra fullständigas till tryggande

av den rätt, som kunde tillkomma annan än jordägaren, såsom exempelvis nyttjanderätts-

eller servitutsinnehavare.

Svenska teknolog förening en har funnit bestämmelsen vara överflödig.

överskrider inmutaren de i lag bestämda gränserna för undersökningsarbetets

bedrivande, lärer ett sådant förfarande allt efter omständigheterna kunna

verka till förfång icke blott för jordägaren utan även för annan rättsägare.

Härvid torde även böra uppmärksammas att ett dylikt illojalt förfarande kan

komma att rikta sig direkt mot staten, då ju denna enligt ifrågavarande förslag

skall åtnjuta rätt till kronoandel. Vid sådant förhållande har det synts

mindre lämpligt att bergmästarens befogenhet att utfärda särskilda föreskrifter

bleve beroende av framställning från rättsägares sida. Åt paragrafen har

därför givits en avfattning, som förutsätter att bergmästaren skall kunna även

utan sådan framställning meddela föreskrifter av ifrågavarande slag. Med

hänsyn till den i nästföljande paragraf upptagna straffbestämmelsen har det

icke synts erforderligt att här giva något stadgande angående vitesföreläggande.

De föreskrifter som nyss nämnts förutsättas enligt lydelsen av 1923 års

förslag vara givna för kontroll därav att inmutaren icke överskrider sin rätt.

Emellertid synes bergmästarens befogenhet icke böra vara inskränkt till att

enbart kontrollera, huruvida inmutaren håller sig inom den i lagen föreskrivna

ramen. Då såsom de sakkunniga framhållit gränserna för undersökningsarbetet

icke kunna i lagen fixeras på ett mera bestämt sätt, torde det lämpligen

böra ankomma på bergmästaren att, när behov därav yppas, genom särskilda

föreskrifter närmare reglera uppkommande konkreta spörsmål rörande lagens

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

135

tillämpning. Med hänsyn härtill har paragrafens avfattning i förevarande

hänseende synts böra undergå viss jämkning.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 16 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

121—122.

I motiven till 1923 års förslag har uttalats att jordägaren, i händelse inmutaren

överskrede sin undersökningsrätt, enligt allmänna rättsgrundsatser

borde vara berättigad till skadestånd motsvarande det värde de olovligen brutna

mineralen kunde anses äga i jorden. Med hänsyn till svårigheten att fastställa

detta värde har emellertid i nämnda förslag påföljden i stället blivit bestämd

till ett förverkande av de brutna produkterna eller, örn dessa icke funnes

i behåll, skyldighet att ersätta deras värde i brutet skick. Denna påföljd

skulle även inträda för det fall att inmutaren underlåtit att fullgöra vad honom

ålegat i avseende å delgivning av mutsedeln samt ställande av pant eller

borgen.

Då enligt de allmänna grunderna för nu förevarande förslag icke åt jordägaren

i denna hans egenskap tillerkännes någon rätt till inmutningsbara mineral,

skulle det uppenbarligen innebära en oegentlighet, örn de från olovlig

brytning av sådana mineral härrörande produkterna skulle förverkas till jordägaren.

Den skada som uppkommer genom den olovliga brytningen, såvitt

angår inmutningsbara mineral, drabbar nämligen icke jordägaren utan kronan,

som på grund av regeln om kronoandel torde böra anses äga rätt till hälften

av de brutna mineralen. Däremot bör jordägaren vara berättigad till ersättning

för olovligen brutna, icke inmutningsbara mineral liksom ock för annan

skada än sådan som innebär förlust av mineral. Vid nu angivna förhållanden

har det synts mindre lämpligt att för de fall varom här är fråga bestämma påföljden

till ett förverkande av de brutna produkterna. I förevarande förslag

har sålunda icke upptagits någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda förverkanderegel.

Inmutarens eventuella skadeståndsskyldighet torde få härledas

ur allmänna rättsgrundsatser.

Beträffande andra stycket har det — med hänsyn därtill att jordägaren enligt

10 § skall erhålla del av mutsedeln genom bergmästarens försorg — icke

ansetts erforderligt att tillerkänna jordägaren rätt att få arbetet inställt i det

fall att inmutaren försummat den honom enligt 12 § första stycket åvilande

underrättelseplikten. Bestämmelserna i tredje stycket i 1923 års förslag ha

lämpligen synts kunna inarbetas i andra stycket.

17 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 17 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 122—123.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

123—124

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

Kommerskollegium Ilar uttalat att den i 1923 års förslag upptagna bestämmelsen

om kostnaden för skiljemannaförfarandet syntes i allt för hög grad

inbjuda den ersättningsberättigade att påkalla skiljedom. Lämpligare syntes

vara att låta skiljemännen utan föreslagen inskränkning fördela sagda kostnad.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag. Paragrafen, som numera hänvisar till lagen den 14 juni 1929 örn

skiljemän, har emellertid undergått vissa formella jämkningar.

19 §.

Denna paragraf återgiver 19 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 124

—126 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 228 och s. 239.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat att, då någon viss årlig

arbetsprestation icke stipulerats och någon restriktion mot ommutning icke

förefunnes, det vore fara värt att det med undersökning av de inmutade fyndigheterna

bleve högst väsentligt sämre ställt än för närvarande. Därest man

bibehölle valfriheten att arbeta eller icke arbeta, syntes det ovillkorligen påkallat

att, såsom i 1919 års betänkande föreslagits, inskränka undersökningstiden

till två år med rätt för bergmästaren att bevilja förlängning av denna

tid med ett år, varvid bergmästaren samtidigt skulle godkänna förelagd plan

för arbetenas fortsättande. För erhållande av förlängning första gången borde

erfordras att sökanden styrkt sig hava utfört ett arbete, minst motsvarande

brytning av 30 kubikmeter fast berg, eller ock styrkt att mot arbetets utförande

förelegat hinder som kunde av bergmästaren godkännas. Funne bergmästaren

ej skäl till förlängning, borde påföljden för uraktlåtet arbete vara inmutningsrättens

förlust. Utöver denna förlängning borde bergmästaren kunna

medgiva ytterligare två års förlängning.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett särskilda bestämmelser

erforderliga för att framtvinga undersökningsarbete. Då inmutningsrätten

kunde bibehållas i tre år utan annan kostnad än den mutsedeln betingade, skulle

synnerligt men kunna uppkomma såväl för jordägaren som för tredje man.

För att råda bot härpå borde införas skyldighet för inmutare att i viss närmare

angiven ordning erlägga försvarsavgift till fördelning mellan kronan och

jordägaren.

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat vissa bestämmelser

om försvar av gruvrätt, avsedda att tillämpas även beträffande inmutningarna,

har ansett att, därest dessa bestämmelser ej godtoges, första stycket i förevarande

paragraf borde ändras i enlighet med det förslag som framställts av

bergmästaren i mellersta distriktet.

För bergsbrukets utveckling är det naturligen av vikt att arbetet med inmutade

fyndigheters undersökande icke onödigtvis förhalas eller helt underlåtes.

De framställda erinringarna mot 1923 års förslag i förevarande del synas därför

i och för sig förtjäna viss uppmärksamhet. För att pådriva undersökningsarbetet

lärer det dock knappast vara erforderligt eller lämpligt att införa särskilda

regler örn försvarsarbete eller försvarsavgift på undersökningsstadiet

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr kö.

137

eller att förkorta undersökningstiden. Nämnda syfte torde effektivt kunna

ernås redan därigenom att — såsom även 1923 års förslag innebär — underlåtenhet

att utföra undersökningsarbete efter förloppet av en icke alltför lång

tidrymd måste leda till inmutningsrättens förlust, på grund därav att någon

ansökan örn utmål icke kan göras inom föreskriven tid med utsikt att vinna

bifall. Härvidlag måste dock förutskickas att inmutaren icke — såsom för

närvarande är fallet —■ skall kunna undvika nämnda påföljd genom att innan

den äldre rätten upphört söka ny inmutning å fyndigheten. Denna möjlighet

är enligt förevarande förslag liksom ock enligt 1923 års förslag borttagen

genom den bestämmelse i 5 § 8), som innebär att förut inmutat område skall

utgöra hinder mot ny inmutning, såvida rätten äger bestånd då den nya ansökningen

inkommer. Väl är det tänkbart att en inmutare, som icke vill bedriva

något undersökningsarbete utan använda inmutningen uteslutande såsom underlag

för spekulation, skulle låta inmutningsrätten förverkas i förhoppning

att någon konkurrent icke passade på tillfället att förvärva rätt till fyndigheten

eller någon del därav. Risken att verkligen gå förlustig inmutningsrätten

torde likväl i de flesta fall avhålla från dylika försök, varjämte i detta

sammanhang må erinras örn det i 6 § 3 mom. 4) föreslagna stadgandet örn

skyldighet att vid ansökning örn inmutningsrätt foga ansökningsavgift och

vissa förskott. På grund av vad sålunda anförts har det icke synts föreligga

tillräckliga skäl att avvika från 1923 års förslag beträffande förevarande paragraf.

4 kap. Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20 §.

Denna paragraf återgiver 20 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

126.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ifrågasatt förlängning av den i första

stycket sista punkten stadgade fristen. Kommerskollegium har erinrat att

i följd av stadgandet i nämnda punkt vem som helst kunde erhålla en månads

uppskov med ingivande av ansökning örn utmål. Örn inmutaren själv funne

fyndigheten så otillräckligt undersökt, att han önskade få förlängd tid för

undersökningsarbetet, men sådan förlängning ej beviljades, syntes i regel sannolikheten

för utmåls erhållande vara så liten, att nämnda stadgande ej kunde

anses nödvändigt.

Vad sålunda erinrats har ej ansetts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag.

21 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

126—129.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat dels att föreskriften i 1 mom.

5) borde mildras därhän att uppgift skulle lämnas endast såvitt sökanden ägde

eller borde äga kännedom örn förhållandena, dels ock att någon bestyrkt avskrift

av ansökningen icke skulle behöva lämnas. Bergmästaren i östra distriktet

har ansett att i ansökningen borde uppgivas jämväl den lämpligaste mötesplatsen

i gruvans närhet för dem som skulle kallas till förrättningen. Han har

tillika erinrat att bestämmelsen i 2 mom. 2) örn ''tillstötande gränser för de i

1 mom. 5) avsedda områden’ borde modifieras, enär det mången gång vore

svårt att exakt angiva sådana gränser. Kommerskollegium, som velat bibehålla

den nu gängse skalan å utmålsdesignationer örn 1: 2000, har hemställt att

den i 2 mom. 2) avsedda kartan måtte för underlättande av arbetet å designationerna

likaledes upprättas i skalan 1: 2000, dock med rätt för bergmästaren

att godkänna karta även i annan skala.

Vad sålunda anförts har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag. I paragrafens 1 mom. ha emellertid vidtagits vissa smärre jämkningar,

delvis för vinnande av likformighet med hänsyn till bestämmelserna i

6 §.

22 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 22 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 129—130.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

130.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att förrättningen borde annonseras

i allmänna tidningarna, en i Stockholm utkommande daglig tidning,

en i länsresidensstaden utkommande tidning samt en ortstidning, varjämte kungörelse

borde uppläsas i kyrkan och särskilda kallelsebrev sändas till sakägarna.

Bergmästaren i södra distriktet har uttalat att örn något kungörande utöver

uppläsning i kyrka vore nödigt annonsering borde ske, icke i bergskungörelserna,

utan i någon eller några av ortstidningarna. Bergmästaren i västra

distriktet har ansett nuvarande regler rörande kungörande och delgivning

böra bibehållas. Bergmästaren i östra distriktet har ansett att bergmästaren

borde äga rätt att påkalla kronobetjäningens hjälp med delgivning i sådant

fall, då man kunde förmoda att sakägare ej läte sig anträffas med brev inom

avsedd tid, såsom exempelvis när sakägare ville hålla sig undan. I dylikt fall

brukade nämligen kronobetjäningen anslå kallelsen å'' vederbörandes bostad,

en åtgärd till vilken bergmästaren ej torde kunna tillerkännas befogenhet. Av

liknande skäl har även svenska teknolog förening en förordat upptagande av

en bestämmelse av innehåll att bergmästaren, där han så funne lämpligt, skulle

äga anlita ortens stämningsman för kallelsens delgivning.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

139

Det har icke synts erforderligt att i sak göra annan avvikelse från 1923 års

förslag än att, i konsekvens nied vad tidigare förordats, annonsering i bergskungörelserna

ersatts med kungörande i allmänna tidningarna och att kungörelsens

uppläsande i kyrka utbytts mot annonsering i ortstidning.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 131.

I paragrafen har synts böra vidtagas vissa jämkningar, vilka emellertid allenast

ha redaktionell innebörd.

25 §.

Då med hänsyn till den andelsrätt, som enligt förslaget skall tillkomma kronan,

tillfälle torde böra beredas kronan såsom gruvintressent att låta sig representeras

vid förrättningen, har i första stycket av förevarande paragraf upptagits

en bestämmelse örn att bergmästaren skall översända kungörelsen örn

förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Andra stycket återgiver med någon jämkning 25 § i 1923 års förslag.

Om utm&lsförrättniugs företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

132.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att bergsstatstjänsteman, som

tjänstgjorde inom distriktet, borde utan särskilt förordnande få anlitas till biträde

vid förrättningen. Skulle bergmästaren önska biträde av annan än inom

distriktet tjänstgörande bergsstatstjänsteman, borde han därom göra framställning

till kommerskollegium. Bergmästaren i västra distriktet har ansett att

förordnande för bergsstatstjänsteman borde meddelas av kommerskollegium.

Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att bergsstatstjänsteman, d. v. s.

gruvingenjör, borde utan särskilt förordnande kunna anmodas närvara vid förrättningen.

Även kommerskollegium har funnit mindre lämpligt att förordnande

för bergsstatstjänsteman att biträda vid förrättningen skulle utfärdas

av länsstyrelsen; sådant förordnande syntes böra meddelas av kommerskollegium.

Dessa erinringar ba icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag.

I andra stycket har däremot vidtagits den jämkningen, att den i 1923

års förslag förekommande hänvisningen till reglerna om domarejäv i rättegångsbalken

blivit ersatt med en liknande hänvisning till bestämmelserna örn

jäv mot förrättningsmän vid laga skifte (2 kap. 9 § jorddelningslagen).

27 §.

Denna paragraf återgiver 27 § i 1923 års förslag. Från vissa håll bar erinrats

att de i paragrafen föreskrivna åtgärderna vore tämligen självklara och

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr b0.

att bestämmelserna därför vore överflödiga eller i allt fall icke av beskaffenhet

att böra införas i allmän lag. Med anledning härav torde få hänvisas till

att liknande bestämmelser förekomma exempelvis i 3 kap. 6 § jorddelningslagen

och 10 kap. 25 § vattenlagen.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 132

•—133 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 228.

Beträffande verkan av sökandens uteblivande från förrättningen intog

1919 års förslag — i likhet med gällande gruvestadga — den ståndpunkten, att

förrättningen, oberoende av laga förfall, skulle inställas och att dess företagande

sedermera berodde på ny anmälan inom den för ansökning om utmål

föreskrivna tiden. Härifrån gjordes i 1923 års förslag den avvikelsen, att örn

sökanden inom 30 dagar visade laga förfall för sin utevaro förrättningen skulle

utan ny ansökan kunna företagas å dag då förfallet upphört, varvid örn denna

dag ej kunde vid förrättningen bestämmas ny kungörelse och kallelse skulle

utfärdas. Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen avstyrktes av bergmästaren

Asplund bland annat därför att bestämmelsen kunde öppna en utväg

för parterna att obehörigen fördröja förrättningen. Reservantens mening har

vunnit anslutning hos de flesta hörda myndigheter. Med hänsyn härtill och

då, såsom i reservationen framhållits, något framträdande behov av en dylik

undantagsbestämmelse icke torde vara för handen, har nämnda bestämmelse

ej synts böra upptagas i förevarande förslag. Första stycket av ifrågavarande

paragraf återgiver sålunda motsvarande bestämmelse i 1919 års förslag.

Yad åter angår verkan av sakägares eller allmänt ombuds utevaro

överensstämmer förslaget med 1923 års förslag, liksom ock med gällande

gruvestadga, därutinnan att sådan utevaro ej hindrar förrättningens fortgång,

örn kungörelse utfärdats och vederbörligen delgivits parten. Enligt 1923 års

förslag kunde emellertid förrättningen under vissa villkor fortgå, trots att utebliven

sakägare icke blivit behörigen kallad. Beträffande sådan sakägare som

endast innehade nyttjanderätt, servitut eller avkomsträtt till jorden fanns nämligen

en särskild bestämmelse av innehåll att, örn vederbörande jordägare åtoge

sig ansvaret för den skada som genom ifrågavarande sakägares uteblivande

kunde förorsakas denne och hans inkallande icke ansåges erforderligt, förrättningen

skulle omedelbart kunna fortgå. Denna bestämmelse har icke synts

böra upptagas i förevarande förslag. Skälen härtill äro dels att något framträdande

behov av en sådan bestämmelse ej torde vara för handen dels att

jordägaren, med hänsyn till den allmänna rättsställning han intar enligt förslaget,

icke torde kunna förutsättas vara villig att ikläda sig någon garanti

för eventuell ersättning till den uteblivne. Enligt andra stycket av ifrågavarande

paragraf skall sålunda förrättningen ovillkorligen uppskjutas, örn utebliven

sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen.

I paragrafens tredje stycke behandlas slutligen det fall att en tillstädeskommen

sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen. Enligt

1923 års förslag skulle i sådant fall förrättningen uppskjutas, såvida icke sak
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

141

ägaren medgåve att förrättningen omedelbart finge fortgå. Häremot har

bergmästaren i mellersta distriktet erinrat, att det i nämnda fall vanligen icke

torde vara svårare för sakägaren att fatta ståndpunkt till uppkommande frågor

än om lian blivit vederbörligen kallad, och att det därför syntes onödigt

att uppskjuta förrättningen enbart därför att sakägaren protesterade mot

förrättningens fortgång. Denna erinran bar synts böra i viss mån beaktas. Då

det skulle vara föga ändamålsenligt, om ett obetydligt fel i avseende å delgivningen

ovillkorligen skulle vålla uppskov med förrättningen, oaktat sakägaren

kommit tillstädes, har dylikt uppskov enligt förslaget gjorts beroende,

förutom av sakägarens yrkande, av bergmästarens skälighetsprövning.

29 §.

Denna paragraf återgiver 29 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 133.

Vissa bergmästare ha ansett att det borde ankomma på bergmästaren ensam

att fatta beslut rörande framställt jäv. Den i förslaget intagna ståndpunkten,

att gode männen skola deltaga i dylikt avgörande, står emellertid i

överensstämmelse med liknande stadganden i 3 kap. 9 § jorddelningslagen och

10 kap. 14 § vattenlagen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80—

83 och s. 133—135.

Beträffande frågan örn storleken av utmål har föreningen bergshandteringens

vänner ansett den i 1923 års förslag angivna maximiarealen av fyra

hektar vara för liten samt härom anfört följande:

För fyndigheternas tillgodogörande behövdes nu helt andra anläggningar

än de som erfordrats när 1884 års gruvestadga tillkommit. Dessa anläggningar

krävde ett betydligt större utrymme än förut, och då fyndigheterna i regel

vore donlägiga samt anläggningarna, för att icke äventyras under arbetets

gång, måste förläggas å liggväggen, återstode för fyndigheter inom utmålet,

eller det varpå hela företaget baserades, ett alltför litet utrymme. Anläggnings-

och arbetskostnader m. m. nödvändiggjorde numera ett intensivare bedrivande

av arbetet än tidigare. Under sådana förhållanden kunde fyndigheten

snart komma att ligga utom utmålsgränsen. De skäl som de sakkunniga

anfört mot tilldelande av större utmål syntes icke bärande. Även en mindre

fyndighet kunde vara av den beskaffenhet och det värde, att den tarvade ett

större utmål än vad som enligt 1884 års gruvestadga tillätes och av de sakkunniga

föreslagits. De sakkunniga hade trott sig kunna avhjälpa detta missförhållande

genom att tillåta ett gemensamt större utmål för flera intill varandra

liggande inmutningar, men det vore kanske först under undersökningsarbetets

gång som kunskap kunde erhållas att fyndigheten ej rymdes inom det

erhållna inmutnings- eller utmålsområdet, och då kunde det vara för sent att

råda bot för skadan. Sådant inträffade särskilt vid icke magnetiska fyndigheter.

Ett särskilt skäl att ej tillmäta utmålet för snävt läge i vad nyss anförts

om donlägig fyndighets snara överskridande av utmålsgränsen på djupet,

då gränserna fortfarande räknades på lodlinjen. Ansåges däremot en återgång

till donlägiga utmålsgränser möjlig och lämplig, kunde utmålets vidd i dagen

göras mindre. Huru stort utmålsområdet generellt borde tilltagas, kunde vara

föremål för olika meningar. En utsträckning till den förr använda storleken

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

eller till utmål med 200 famnars sida syntes lämplig. Detta motsvarades av

ungefär 350 meters sida för utmålet och gå ve en areal av 12.25 hektar.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna utmålsarealen vara för liten.

Olägenheterna med de små utmålen kunde icke avhjälpas genom bestämmelser

om utläggande av gemensamt utmål för flera inmutningar. Behovet av ett

större område framträdde nämligen redan på undersökningsstadiet; man behövde

skydd mot s. k. okynnesinmutningar.

Vid bedömande av förevarande spörsmål lärer särskilt avseende böra fästas

vid önskemålet att en fyndighet, åtminstone örn den är av normal storlek, skall

kunna rymmas inom ett utmål. Med den utmålsareal av allenast fyra hektar,

som för närvarande är medgiven, kan detta önskemål givetvis icke uppfyllas.

En fyndighet kommer under nuvarande förhållanden regelmässigt att fördelas

på flera utmål, och för en större fyndighet blir antalet utmål ofta nog mycket

stort. Att en sådan ordning är förbunden med bestämda olägenheter synes

obestridligt. Den medför ökat arbete för statsmyndigheterna såväl med avseende

å inmutningarna -—- vilkas antal på grund av den för inmutningsområdet

gällande, av utmålsarealen beroende storleken blir över hövan stort — som

ock med avseende a utmalsläggningen och den fortlöpande tillsynen över gruvdriften.

För gruvägaren lärer nämnda begränsning av utmålens storlek medföra

icke oväsentliga nackdelar ur administrativ synpunkt, olägenheter som

torde komma att framträda icke minst beträffande statlig gruvegendom. Vissa

svårigheter torde även yppas med hänsyn därtill att inom utmålet icke alltid

kan beredas önskvärd plats för alla de byggnader och anläggningar som kunna

erfordras för gruvdriften. Med den ringa arealen följer slutligen en väsentligt

ökad risk att fyndigheten, sedan den någon tid varit föremål för bearbetning,

visar sig på djupet falla utanför den lodräta utmålsgränsen och måhända

fortsätter på ett område vartill annan person än gruvägaren förskaffat sig

inmutningsrätt.

Den i 1923 års förslag (32 §) upptagna anordning, som bereder möjlighet

att vid utmålsläggning för flera intill varandra liggande inmutningsområden

få ett gemensamt utmål utlagt, synes endast delvis avhjälpa de nu berörda

bristerna. Den motverkar icke de olägenheter som framträda på undersökningsstadiet

i följd av inmutningsområdenas ringa storlek och den synes endast

i mindre mån förminska den risk som kan föreligga på grund av fyndighetens

s. k. donläge. Härtill kommer att de föreslagna bestämmelserna rörande

gemensamt utmål — såsom även i några yttranden påtalats — på grund

av sin jämförelsevis invecklade beskaffenhet torde komma att erbjuda svårigheter

i den praktiska tillämpningen.

En effektivare och samtidigt enklare metod vore tydligen att, efter förebild

från 1919 års förslag, höja utmålsarealens maximistorlek. De betänkligheter

som de sakkunniga anfört mot en dylik höjning synas knappast vara avgörande.

Vad först angår farhågan att en förstoring av inmutningsområde och utmål

skulle innebära en obehörig fältspärrning, lärer icke utan fog kunna göras

gällande, att de med nämnda uttryck betecknade verkningarna huvudsakligen

komme att drabba sådana inmutare, vilka utan någon självständig positiv

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

143

insats i malmletningen träda till närmast för att draga fördel av en utav annan

företagare gjord upptäckt. Av den fria inmutningsrättens princip torde icke

behöva följa att jämväl en inmutarverksamhet av detta slag skall röna särskild

uppmuntran. Beträffande åter den framkomna synpunkten, att jordägaren behövde

skyddas mot onödigt intrång, är att märka att en höjning av maximistorleken

icke föranleder därtill att utmålet skall göras större än som motsvarar

fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. I detta sammanhang

må även hänvisas till den rätt till jordlösen som enligt föreliggande

förslag skall tillkomma jordägaren. Med hänsyn till vad nu anförts har maximistorleken

av utmålet, liksom enligt 1919 års förslag, synts kunna bestämmas

till sexton hektar. Såsom följd härav ha i förslaget icke upptagits några bestämmelser

motsvarande 32 § i 1923 års förslag.

Vad härefter angår frågan örn utmålets form och gränslinjer ha

i yttrandena framställts vissa erinringar mot 1923 års förslag.

Bergmästaren i västra distriktet har framhållit att man borde undvika alltför

smala utmål. Den nuvarande bestämmelsen, att utmålets längd örn möjligt

ej skall överstiga dubbla bredden, borde bibehållas.

Mot den föreslagna bestämmelsen att utmålet skall begränsas av räta linjer

har föreningen bergshandtering ens vänner erinrat att det kunde finnas äldre

angränsande utmål, vilka ej begränsades av räta linjer. Kommerskollegium

har i anslutning härtill hemställt att åt stadgandet i andra stycket måtte givas

en mindre kategorisk avfattning, som inrymde möjlighet att, där så av förhållandena

nödvändiggjordes, begränsa utmålet även med icke räta linjer.

Svenska teknolog förening en har betonat de ekonomiska olägenheter för olika

ägare av intill varandra liggande utmål, som ofta vore en följd av den lodräta

begränsningen och som i viss mån skulle bortfalla, örn utmålsgränserna följde

malmernas donläge. Föreningen har emellertid samtidigt förklarat sig vara

fullt medveten örn den större reda som vunnes genom bestämmelser örn lodräta

gränser mot djupet.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har föreskriften om utmålets begränsning

av räta linjer synts böra jämkas så att densamma ej blir ovillkorlig.

Tillika har, i stället för den föreslagna bestämmelsen att utmålets längd

ej må överstiga 280 meter, upptagits ett stadgande därom att utmålets längd

ej må överstiga dubbla bredden.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

135—140.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att hinder, som tillkommit

efter mutsedelns utfärdande, icke borde få utöva inverkan på utmålsläggningen.

De bestämmelser av motsatt innebörd som upptagits i 1923 års förslag

skulle i alltför hög grad beskära inmutarens möjligheter att utsträcka utmålet

i önskvärd riktning. Härigenom skulle även legaliseras det i vissa trakter

ganska vanliga oskicket att genom okynnesinmutningar, byggnadsarbeten,

opaginerad Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr hO.

tomtutläggningar o. s. v. beröva den förste inmutaren frukterna av lians arbete.

Sådant hade ofta nog skett i rent utpressningssyfte.

Även bergmästaren i västra distriktet har uttalat att utmålsläggningen ej

borde få hindras av omständighet som tillkommit efter det inmutningen fått

gällande kraft. I annat fall skulle någon kunna tillskapa dylikt hinder i prohibitivt

syfte.

Vad sålunda erinrats torde icke kunna frånkännas visst berättigande. Sålunda

synes tillräcklig anledning knappast föreligga att övergiva den nu gällande

huvudregeln att hinder, som uppstått först efter mutsedelns utfärdande,

saknar betydelse för utmålets utläggande. Huruvida denna regel bör bliva

undantagslös och sålunda — i olikhet mot vad för närvarande får anses gälla

—- ej ens en nytillkommen inmutning skulle få hindra utmålsläggningen, synes

däremot mera tveksamt. Till stöd för en sådan förändring kunde visserligen,

på sätt i yttrandena antytts, åberopas det skälet att s. k. okynnesinmutningar

därigenom skulle verksamt försvåras. Frågan härom torde dock stå i

visst samband med det tidigare berörda spörsmålet om inmutningsområdets

och utmålets storlek. Med hänsyn till den höjning av utmålets maximistorlek

som föreslagits i 30 § har det synts lämpligast att beträffande sistberörda

fråga vidbliva den ståndpunkt som kommit till uttryck i 1923 års förslag och

som, enligt vad de sakkunniga utvecklat, får anses överensstämma med gällande

rätt. På grund av vad sålunda anförts har åt andra stycket av förevarande

paragraf synts böra givas det innehåll, att vid utmålets utläggande

utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område,

som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen, ej må beröras

i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra

vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock

att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

32 och 33 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 33 § i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 141—142.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

142—144.

Järnkontoret, föreningen bergshandtering ens vänner och kommerskollegium

ha ansett att utom utmålet borde få anvisas utrymme jämväl för avfall från

anrikningsverk. Dylikt avfall syntes icke kunna inbegripas i uttrycket Varp’.

Bergmästaren i mellersta distriktet, föreningen bergshandtering ens vänner

och kommerskollegium ha förordat att utom utmålet skulle kunna anvisas även

sådan mark, som genom gruvbrytningen kunde bliva utsatt för sättningar eller

ras. Svenska teknolog förening en har likaledes önskat ett tillägg, enligt vilket

gruvägaren finge möjlighet att efter ansökan hos bergmästaren få lösa mark,

som genom sättningar eller ras kunde utsättas för skada.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martts proposition nr 40.

145

I paragrafen har icke vidtagits annan saklig ändring än att sökanden berättigats

få sig anvisad nödig mark icke blott för uppläggande av varp utan

även för andra avfallsprodukter. Den i yttrandena ifrågasatta bestämmelsen

örn anvisande av mark, som kunde bliva utsatt för sättningar eller ras, har

icke synts erforderlig.

35 §.

Denna paragraf återgiver 35 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

144.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 36 § i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 144—145.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 145—146.

Den huvudsakliga olikheten i förhållande till 1923 års förslag består

däri, att medan lösen och annan ersättning enligt nämnda förslag skulle utgå,

med belopp motsvarande fulla värdet av marken respektive full gottgörelse

för förlusten dylik lösen och ersättning enligt förevarande förslag skall beräknas

till fulla värdet och hälften därutöver. Angående de skäl som föranlett

denna ändring hänvisas till socialiseringsnämndens förslag samt den

allmänna motiveringen. Ehuru syftet med förhöjningen närmast är att bereda

jordägaren en särskild förmån, har den nya beräkningsgrunden synts

böra tillämpas jämväl beträffande ersättning till annan sakägare.

För vinnande av viss likformighet har efter förebild i 39 § expropriationslagen

samt 9 kap. 52 § vattenlagen till paragrafen fogats ett särskilt stycke

med bestämmelser rörande uppskattningen i det fall att marken besväras av

återköpsrätt.

38 §.

Denna paragraf återgiver 38 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 146.

Bergmästaren i västra distriktet har ansett att örn pluralitet ej kunde vinnas

för någon viss mening bergmästarens mening borde bliva gällande. Denna

erinran har biträtts av kommerskollegium. Svenska teknolog för eningen har uttalat

att bergmästaren borde lia utslagsröst i det fall att någon sammanjämkning

av de olika meningarna icke vore möjlig.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

39 §.

Denna paragraf återgiver 39 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 146.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att sådan ersättning, som

i paragrafen avses, borde få bestämmas vid särskild bergmästareförrättning.

Härigenom erhölles beslut snabbare och billigare än örn saken skulle prövas

vid domstol. Liknande erinran bar även framställts av svenska teknologföreningen.

Dessa erinringar ba icke synts böra leda till ändring i 1923 års förslag.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock örn fullföljd av talan mot förrättningen

och därunder meddelade beslut.

40 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 40 § första

stycket i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 147.

I 1923 års förslag funnos i 40 § andra stycket vissa bestämmelser örn den

tid inom vilken protokoll över förrättningen skulle vara tillgängligt. Då dessa

bestämmelser torde ha sin rätta plats i expeditionslösenförordningen ha desamma

icke medtagits i förevarande förslag.

Enligt 40 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle bergmästaren låta på

sökandens bekostnad i beTgskungörelserna införa meddelande att utmålet blivit

utlagt jämte kort beskrivning över detsamma. På sätt tidigare nämnts är

det enligt förevarande förslag icke avsett att någon särskild publikation benämnd

bergskungörelserna skall inrättas. Då det vidare, såsom även vissa

bergmästare erinrat, knappast torde vara erforderligt att låta kungöra utmålsförrättningens

avslutande, bar någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda

tredje stycke icke synts böra upptagas.

41 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 147—149 och bergmästaren Asplunds reservation s. 229—230.

Bergmästaren i östra distriktet har i likhet med reservanten ansett det

betänkligt att besvärstiden i 2 mom. skulle förkortas och att densamma ej skulle

räknas från delfående! av beslutet. Det kunde inträffa att innehavaren av

ett äldre inmutat område ej bleve kallad till förrättningen och att han i ovetskap

örn densamma ej heller inställde sig. Emellertid kunde det ej vara rimligt

att han under sådana förhållanden förlorade området eller den del därav,

som råkade falla inom det utmål som utlades med stöd av den senare gjorda

inmutningen. För att förebygga dylikt missförhållande borde bergmästaren

redan före utfärdandet av mutsedel beredas tillfälle att granska förhållandena

på platsen. Beträffande utmals utläggande intill ett äldre utmål kunde osäkerhet

komma att råda i sådana fall, där det äldre utmålet icke genom förnyad

utstakning fått sin belägenhet å marken tydligt angiven. Det kunde

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

147

därför sättas i fråga om icke innehavaren av det äldre utmålet borde vara

skyldig att på kallelse av bergmästaren inställa sig vid förrättningen för bevakande

av sin rätt.

Såsom de sakkunniga närmare utvecklat är det av vikt att utmålsförrättningen

i så stor utsträckning som möjligt vinner rättskraft mot de sakägare

som därav kunna beröras. Med hänsyn härtill torde den föreslagna anordningen

att besvärstiden skall räknas, icke såsom nu från delfåendet av beslutet,

utan från förrättningens avslutande innebära en given fördel. Härvid

torde emellertid icke böra bortses från den med sådan anordning förknippade

risken, att den enskildes rätt därigenom i något fall uppoffras. Denna

risk torde dock praktiskt taget kunna anses utesluten, örn besvärstiden göres

tillräckligt lång. Yad i reservationen och förutnämnda yttrande anförts beträffande

ifrågavarande spörsmål har därför icke synts böra föranleda annan

avvikelse från 1923 års förslag än att i 2 mom. tiden för anförande av besvär

blivit förlängd till ett år.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 42—44 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 149—152.

I åtskilliga yttranden har uttalats att de i 1923 års förslag upptagna reglerna

angående ersättningsmedlens utbetalande tarvade förenkling. Sålunda

bar bergmästaren i mellersta distriktet anfört följande:

Den i 42—44 §§ föreslagna betalningsproceduren bleve, där det ej vore fråga

örn relativt stora belopp, omständlig och ekonomiskt betungande särskilt för

gruvägaren men även för den ersättningsberättigade. I vanligen förekommande

fall syntes bergmästaren kunna bedöma, huruvida ett ersättningsbelopp

utan men för fordringsägare eller nyttjanderättshavare kunde betalas direkt

till jordägaren. Lösensummor på belopp understigande 100 kronor förekomme

ofta vid utmålsförrättningar. Ett dylikt ärende föranledde emellertid samma

arbete hos länsstyrelsen som då saken rörde större belopp, och man borde

noga se till att icke i onödan pålasta ämbetsmyndigheter arbete som icke hade

någon praktisk betydelse. _ Förslaget innebure visserligen en fördel framför

gällande gruvestadga därutinnan, att utmålssökanden —- i sådant fall där nedsättning

hos länsstyrelsen förutsattes skola ske — hade möjlighet att i stället

till jordägaren utbetala ersättningsbeloppet utan att därvid löpa annan risk än

att få utbetala ersättningen två gånger. För att emellertid sökanden icke skulle

kunna ånyo krävas på beloppet när som helst, borde det stadgas att, därest

intecknings- eller nyttjanderättshavare icke inom den för klander av utmålsförrättningen

fastställda tiden genom stämning gjort sin rätt gällande, han

därefter förlorat sin rätt mot utmålsägaren. Bergmästaren kunde ock underrätta

uppgivna fordringsägare såväl örn storleken av lösenbelopp som ock huruvida

detsamma blivit betalt till jordägaren eller icke.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt bar yttrat följande:

Bestämmelserna i 42—44 §§ av 1923 års förslag medförde vidlyftigare åtgärder

än omständigheterna påkallade. De flesta sågverks- och bruksegendo
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

mar vore numera intecknade till säkerhet för obligationslån. Den som behövde

lösa mark kunde naturligen icke förskaffa sig tillstånd av obligationernas

ägare att utbetala lösen för marken till markägaren. Ansåge förrättningsmannen

att bestämmelserna i 44 § skulle tillämpas, bleve omkostnaderna för

beloppets utbetalande säkerligen flera gånger större än det belopp som skulle

erläggas. Skulle enligt 44 § sammanträde för fördelningen hållas, måste

reseersättningar utbetalas åt markägare eller deras ombud. Enbart anskaffandet

av gravationsbevis droge ofta större kostnad än marklösenbeloppen, särskilt

i Kopparbergs län då på smala ägoskiften mark skulle lösas för väg eller

för kraftledning och ofta flera olika hemmansdelar vore samägande i området

med sämjedelning mellan sig. Örn förslaget oförändrat antoges, skulle bestämmelserna

för marklösen bliva ungefär lika med dem som gällde för expropriation

för kraftledningar, men sistnämnda bestämmelser medförde så

stora omkostnader, att icke ens statens verk kunde tillämpa dem. De föreslagna

bestämmelserna skulle innebära en väsentlig försämring emot de nu gällande,

örn icke förrättningsmannen förstode att ordna saken för sökanden, så

att onödiga resor undvekes och mindre belopp på sökandens risk utbetaltes till

markägare, fastän marken vore intecknad.

Bergmästaren i östra distriktet bar ansett de föreslagna bestämmelserna i

42—44 §§ vara alltför utförliga i förhållande till de obetydliga ersättningsbelopp

som plägade förekomma.

Föreningen bergshandtering ens vänner bar uttalat att de föreslagna bestämmelserna

i 42—44 §§ syntes alltför rigorösa och omständliga i förhållande till

storleken av de belopp som kunde ifrågakomma. Då någon olägenhet av nu

gällande betydligt enklare regler veterligen icke försports och någon grund för

övergång till ett strängare system knappast torde föreligga, borde de föreslagna

bestämmelserna omarbetas och förenklas.

Svenska teknolog förening en har erinrat att, då det icke kunde vara rimligt

och väl icke heller vore lagens mening att gruvinnehavare skulle gälda de kostnader

som sakägare haft för resor m. m., lagtexten i 44 § 3) borde förtydligas.

De i yttrandena uttalade önskemålen örn förenkling av förfarandet vid ersättningsmedlens

utbetalande äro visserligen värda uppmärksamhet. Emellertid

bör en förenkling ej genomföras på sådant sätt att kravet på rättssäkerhet

därigenom eftersättes. Hithörande regler ha sin särskilda betydelse

med hänsyn till inteckningsväsendet. De bilda tillsammans med liknande regler

i andra lagar, såsom expropriationslagen, vattenlagen m. fl., ett visst

system, som i fastighetskreditens intresse syftar till att skydda inteckningshavarna

mot sådana åtgärder med avseende å fastigheten, varigenom inteckningshavarnas

säkerhet skulle kunna minskas. Att inom området för en speciell

näringslag sådan som gruvlagen bryta detta system torde knappast vara

lämpligt. Tvärtom lärer en viss naturlig önskan örn likformighet göra sig

gällande, ett önskemål som med hänsyn till nu föreliggande smärre skiljaktigheter

synes påkalla vissa jämkningar i annan riktning än den som i yttrandena

åsyftats. Vad åter angår en eventuell förenkling av nämnda, ett flertal rättsområden

berörande system, synes det uppenbart att frågan härom icke i förevarande

sammanhang bör upptagas till behandling. Såsom sammanhängande

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

149

nied inteckningsväsendet i allmänhet torde denna fråga lämpligen böra bedömas

i samband med den förut omförmälda utredningen rörande revision av

jordabalken. — Att märka är ock, att de ersättningar varom här är fråga mången

gång kunna uppgå till ej oväsentliga belopp, åtminstone örn förslagets

ståndpunkt i fråga örn utmålets areal godtages.

Enligt 31 § gruvestadgan behöver lösesumman ej nedsättas hos länsstyrelsen

i det fall att inteckningshavarna medgivit jordägaren rätt att lyfta nämnda

summa. Troligen är det härvid avsett, att dylikt medgivande från inteckningshavarnas

sida ej skall medföra någon förändring av inteckningsrätten och att

sålunda, där lösesumman lämnat tillgång till gäldande av viss intecknings

kapitalbelopp eller del därav, sagda inteckning likväl skall kvarstå i fastigheten

till oförminskat belopp. I 1923 års förslag har regeln att någon nedsättning

av ersättningsmedlen ej behöver ske örn inteckningshavarna medgivit

markens ägare att lyfta ersättningen blivit bibehållen. Emellertid lärer

frågan örn upprätthållande av denna regel stå i nära samband med spörsmålet,

huruvida inteckningshavarna, jämväl sedan nedsättning skett, skola hava möjlighet

att utan rättsförlust avstå betalning ur nedsatt belopp till förmån för

fastighetsägaren.

Detta spörsmål har, beträffande ersättningslikvider av andra slag än enligt

gruvestadgan, flera gånger tidigare varit föremål för uppmärksamhet (jfr

proposition nr 19 till 1927 års riksdag s. 29, 36 och 39, proposition nr 4 till

1929 års riksdag s. 21 samt proposition nr 8 till 1934 års riksdag s. 14 och

16). I 1923 års förslag har såsom förutsättning för att en fördelning enligt

utsökningslagens regler skall komma till stånd angivits att inteckningshavarna

icke medgivit markens ägare att lyfta för honom avsett belopp i lösen och

annan ersättning. Denna uttryckliga bestämmelse har icke någon direkt motsvarighet

i nu gällande författningar. Emellertid har det tidigare ofta förekommit

att inteckningshavare avstått från dem tillkommande ersättning och

låtit fastighetsägaren lyfta densamma. Härvid ha inteckningshavarna i allmänhet

utgått från att inteckningarna skulle förbliva gällande till oförminskade

belopp, även örn ersättningen vore tillräckligt stor för att ur densamma

skulle kunna gäldas icke blott ränta utan även intecknat kapital.

Denna uppfattning är numera underkänd enligt ett av högsta domstolen under

år 1930 avgjort rättsfall (N. J. A. 1930: 536)’. I detta rättsfall var situationen

den att, sedan en del av ett hemman exproprierats, cxpropriationsersättningen

lämnat tillgång till gäldande av hela huvudstolen av den enda

i hemmanet meddelade inteckningen, varvid emellertid inteckningshavaren, som

ägde fordran å ett kapitalbelopp understigande nämnda huvudstol, låtit hemmansägaren

uppbära hela ersättningsbeloppet. Högsta domstolen fann nu att

enär de för fördelning tillgängliga medlen lämnade tillgång till gäldande av,

förutom ogulden ränta å ifrågavarande intecknade fordran, jämväl intecknade

huvudstolen i dess helhet inteckningen till hela sitt belopp vore utan verkan.

Med den tolkning av 24 § 2 mom. inteckningsförordningen, som sålunda

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

fastslagits i rättspraxis, skulle en i gruvlagen införd regel av innebörd att

formlig fördelning av nedsatta medel ej skulle komma till stånd, örn inteckningshavarna

medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet, stå i mindre god

överensstämmelse. I 43 § andra stycket av förevarande förslag har därför,

i olikhet mot 1923 års förslag, icke stadgats annan förutsättning för fördelningsreglernas

tillämpning än att marken häftar för fordran av angivet slag.

Vid sådant förhållande torde det emellertid ej heller vara lämpligt att bibehålla

regeln att någon nedsättning hos länsstyrelsen ej skall äga rum örn

inteckningshavarna medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet. Huruvida

nedsättning skett eller icke, synes knappast böra tilläggas avgörande betydelse

för frågan huruvida en inteckning, vars huvudstol täckts av ersättningen,

bör nedskrivas till sitt belopp. Med hänsyn härtill har i 42 § första stycket

av förevarande förslag stadgats att nedsättning hos länsstyrelsen alltid skall

ske, så snart marken är besvärad av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling.

Vad härefter angår själva sättet för ersättningsmedlens fördelning ha vissa

förenklingar i det i 1923 års förslag angivna systemet synts böra genomföras.

Sålunda ha i 43 § tredje stycket -—- efter förebild i 6 § ensittarlagen och 57 §

expropriationslagen -—■ upptagits vissa bestämmelser om ett förenklat kallelseförfarande,

när marken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare.

Av större betydelse är det preklusionsförfarande, varom regler införts i 43 §

fjärde stycket och som jämväl återverkat på bestämmelserna i 42 § andra

stycket. Denna anordning, som har förebilder i ensittarlagen och expropriationslagen,

innebär i huvudsak att under vissa villkor betalning ur de nedsatta

medlen ej må tilläggas innehavare av fordran, för vilken marken häftar,

med mindre denne eller annan sådan rättsägare till marken senast på åttonde

dagen före fördelningssammanträdet framställt anspråk därpå hos länsstyrelsen.

Örn anspråk ej framställts inom angiven tid och ej heller någon av

delägarna i marken senast vid sammanträdet påyrkat fördelning av de nedsatta

medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning, varvid

delägarna ha att inom tio år göra anspråk på desamma. Såsom villkor

för tillämpning av nämnda förfarande skall -—- liksom enligt expropriationslagen

— gälla dels att marken är samfälld för flera än tio fastigheter med

skilda ägare dels ock att omständigheterna utgöra grund för antagande att

genom utmålsläggningen säkerheten icke avsevärt minskas för fordringshavarna.

Prövningen huruvida dessa villkor äro för handen — vilken prövning

i motsvarande fall enligt 47 § tredje stycket expropriationslagen ankommer

på den domstol som handlägger expropriationsmålet — har enligt förevarande

förslag tillagts Konungens befallningshavande.

Bestämmelsen örn skyldighet för gruvinnehavaren att gälda de med fördelningen

av nedsatt ersättning förenade kostnaderna avses skola ha samma innebörd

som motsvarande stadgande i 67 § expropriationslagen.

Såsom följd av nämnda förenklingar i utbetalningssystemet ha bestämmel
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

151

serna blivit i viss mån vidlyftigare än i 1923 års förslag. De krav på förenkling

av själva lagtexten, vilka framställts i vissa avgivna yttranden, ha

sålunda icke kunnat vinna beaktande. Någon verklig olägenhet synes dock

knappast kunna befaras på grund härav. Den likformighet, som vunnits genom

bestämmelsernas anslutning till motsvarande stadganden i andra lagar,

torde närmast innebära en fördel i den praktiska tillämpningen.

Örn förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 152—153 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 230—231.

Bergmästaren i mellersta distriktet har efterlyst en uttrycklig bestämmelse,

huru vid förändringar av utmål gränserna på djupet skola räknas. Det vore

icke alltid självklart att dessa gränser skulle räknas lodräta. Örn exempelvis

flera utmål blivit sammanlagda utan jämkning i gränserna, kunde ifrågasättas

örn icke gränserna på djupet skulle räknas efter äldre stadganden. Och

att vid reglering och i all synnerhet vid ny utstakning av äldre utmål icke

räkna efter donläget, där detta på grund av äldre stadganden eljest skulle

ske, kunde icke vara överensstämmande med rättvisa.

Kommerskollegium har ansett att vid reglering och ny utstakning av utmåls

gränslinjer de för beräkning av utmalets gränser mot djupet dittills

gällande regler borde lämnas oförändrade, varemot i övriga fall gränserna

borde räknas lodräta.

Järnkontoret har uttalat att ett sammanslaget utmåls gränser borde bestämmas

på enahanda sätt som gällt i fråga örn de särskilda utmalen. Sammansloges

ett äldre utmål med ett utmål som tillkommit efter den 1 januari

1885, torde till den del det sammanslagna utmålets yttergrans sammanfölle

med förstnämnda utmåls yttergrans, reglerna för detta bliva tillämpliga, medan

däremot det sammanslagna utmålets yttergrans, till den del den sammanfölle

med yttergränsen för det utmål som tillkommit efter den 1 januari

1885, borde följa reglerna för detta. Likaså syntes vid delning av utmål de

uppdelade utmålens yttergränser böra följa samma regler som gällde för det

ursprungliga utmålet, när än detta tillkommit. För undvikande av ovisshet

borde regler i dessa hänseenden givas i övergångsbestämmelserna.

Värmländska bergsmannaföreningen har ansett önskligt att i lagen klart

angåves huru gränserna på djupet skulle räknas. Vid utvidgning av ett

äldre, donlägig! utmål måste det anses skäligt, att de nya gränserna på djupet

räknades lodräta. Men vid sammanläggning av två eller flera dylika

utmål, varvid ingen utökning av totala utmålsarean ägde rum, kunde det

icke vara rimligt, att det sammanlagda utmålet skulle förlora de rättigheter

i fråga om gränsernas förlopp på djupet, som de enskilda utmålcn förut åtnjutit.

Detsamma gällde ock beträffande minskning och delning av utmål

ävensom beträffande reglering av utmålsgränser utan verklig ökning av utmålsarealen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Svenska teknolog förening en har likaledes ansett att i paragrafen borde införas

bestämmelser huru gränserna på djupet skulle räknas. Tillika har föreningen

erinrat att uppdelning av utmål ej borde få ske, där ej samtliga

delägare i utmålet vore därom ense; i annat fall kunde en mindre delägare

möjligen bliva lidande på en sådan delning.

I överensstämmelse med vad kommerskollegium förordat bar i första stycket

upptagits en uttrycklig bestämmelse därom, att vid reglering eller ny utstakning

av utmål gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets tillkomst

blivit tillämpat. Däremot har den i 1923 års förslag intagna ståndpunkten

att utmålsgränserna på djupet skulle räknas lodräta synts böra bibehållas

beträffande övriga i paragrafen avsedda fall. Till förekommande av

tvetydighet har i fråga örn sammanläggning och uppdelning en uttrycklig bestämmelse

härutinnan synts böra upptagas i förslaget. Paragrafen har i övrigt

undergått vissa redaktionella jämkningar.

5 kap. Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

47 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § första och andra styckena i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 83—86 och s. 157—158 samt bergmästaren Asplunds

reservation s. 232—233.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett den föreslagna respittiden

för jordägarens anmälan vara för lång samt härutinnan åberopat sitt yttrande

över 1919 års förslag (se 1923 års betänkande s. 85).

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat skyldighet för inmutare

att hos bergmästaren anmäla påbörjandet av regelbunden brytning,

har hemställt att första stycket i denna paragraf måtte jämkas till överensstämmelse

därmed.

Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den föreslagna respittiden vara

oskäligt lång. Uppskov med anmälan kunde medföra omöjlighet för inmutaren

att finansiera gruvföretaget, och hära\ kunde följa att den regelbundna

malmbrytning, som förutsattes skola föregå jordägarens beslut, aldrig komme

till stånd. Ett försenat inträde från jordägarens sida kunde även medföra

väsentligt ökade svårigheter att bestämma den ersättning som skulle utgå till

inmutaren för nedlagda kostnader.

Sveriges industriförbund har ansett att jordägaren borde sist vid utmålsförrättningen

ha bestämt, örn han ville bliva utlöst från sin jordägareandel med

avgäld. Om han avstått från att begagna sig av denna möjlighet, borde det

emellertid sta honom fritt att vänta intill två år — oberoende av örn regelbunden

gruvdrift därunder pågått eller ej — med att slutgiltigt avgöra örn

han ville deltaga i den framtida brytningen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

153

Socialisering snämnden (s. 14) har uttalat att staten senast vid utmålsläggningen

borde ha anmält till inmutaren, att staten ville bevaka sin rätt till del

i gruvan.

Såsom redan i den allmänna motiveringen blivit nämnt kan det icke anses

lämpligt, att kronan redan vid utmålsläggningen måste taga ställning till frågan

om inträde i företaget. De skäl som föranlett de sakkunniga att tillerkänna

jordägaren en längre respittid än för närvarande åtnjutes torde nämligen

ha sin giltighet även såvitt angår kronans begagnande av kronoandel.

Vad i vissa yttranden anförts emot den föreslagna utsträckningen av respittiden

synes icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. De sakkunnigas

ståndpunkt har ock vunnit anslutning i de flesta avgivna yttranden.

I paragrafen ha vidtagits ändringar föranledda därav att den ifrågavarande

andelsrätten skall tillkomma kronan i stället för jordägaren. Då det synts

lämpligt att, på sätt reservanten och kommerskollegium förordat, låta anmälan

örn påbörjande av regelbunden brytning ske hos bergmästaren, har paragrafens

första stycke undergått viss jämkning med hänsyn härtill.

Enligt 47 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle en inmutare, som företoge

brytning innan underrättelse därom meddelats den till jordägareandel berättigade,

till denne ha förbrutit de produkter, som han dessförinnan brutit

inom ifrågavarande ägovälde, eller ersätta deras saluvärde i brutet skick, i

den mån de icke längre funnes i behåll. Det har icke synts påkallat att i

förevarande förslag upptaga en motsvarande förverkanderegel till förmån för

kronan. En sådan regel skulle även innebära en något väl sträng påföljd

för underlåtenhet att iakttaga den i 70 § föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Enligt förslaget skall sagda underlåtenhet allenast medföra bötespåföljd. Bestämmelsen

härom återfinnes i 72 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 158.

Då det synts lämpligt att låta kronans delaktighet i företaget börja vid ett

årsskifte även i sådant fall då inmutaren ännu icke erhållit utmål, har paragrafen

undergått viss jämkning.

49 §.

Denna paragraf motsvarar 49 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 158—159 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 233.

Bergmästaren i västra distriktet har instämt i reservationen.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att punkt 3) i 1923 års förslag

lämpligen kunde utgå. De i sagda punkt omförmälda tillredningsarbetena

kunde icke hinna bliva av större omfattning, men deras ersättande kunde

lätt giva upphov till tvister.

Skyldigheten för kronan att ersätta kostnader, vilka nedlagts av inmutaren

före kronans inträde i företaget, har synts böra regleras efter i huvudsak sam
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ma normer som enligt 1923 års förslag skulle tillämpas vid jordägarens inträde

i företaget. Den i 1923 års förslag förekommande uppräkningen har utökats

med kostnad för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.

50 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 kap. Om rätt till brytning inom utinålet.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 61 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

169 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 236.

Bergmästaren i mellersta distriktet har anmärkt att jordägaren icke utan

vidare borde erhålla hälften av den under undersökningstiden brutna malm

som vid utmålsförrättningen funnes i behåll. Vissa utgifter, som inmutaren

kunde ha haft utöver brytnings- och uppfordringskostnaden, borde täckas av

ifrågavarande malm, innan jordägaren finge del i denna.

Paragrafen har undergått vissa jämkningar dels såsom följd av den i förevarande

förslag upptagna andelsrätten för kronan och dels på grund av uteslutandet

av de i 1923 års förslag förekommande bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning. Av samma skäl, som föranlett

de sakkunniga att tillerkänna jordägaren viss andelsrätt i de under undersökningstiden

brutna inmutningsbara mineralen, har det synts påkallat att tillerkänna

kronan en motsvarande rättighet. Denna har dock ansetts böra vara beroende

dels av att kronan senast vid utmålsförrättningen framställer anspråk

härpå och dels av att kronan verkligen inträder i företaget. Då nämnda rätt

för kronan närmast har till syfte att förebygga missbruk av undersökningsarbetet

och troligen jämförelsevis sällan kommer att få någon tillämpning, har

det icke synts erforderligt att föreskriva skyldighet för kronan att vidkännas

andel i kostnaden för ifrågavarande minerals brytning och uppfordring. Härvidlag

har även kommit i betraktande den i 49 § föreskrivna skyldigheten för

kronan att deltaga i kostnaden för vissa tillredningsarbeten.

52 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 62 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 169—171 samt bergmästaren Asplunds reservation

s. 237.

53 §.

Denna paragraf motsvarar 63 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171

samt bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Kommerskollegium har erinrat, att det fortfarande funnes exempel på att

varp vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre för
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

155

fattning; kollegium Ilar därför i likhet med reservanten ansett en bestämmelse

motsvarande 9 § gruvestadgan vara erforderlig.

Denna erinran har synts böra beaktas.

54 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 64 § första

och andra styckena i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171—172 samt

bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Uteslutandet av den i 64 § tredje stycket av 1923 års förslag förekommande

bestämmelsen örn hinder för arbete i dagen på mindre avstånd än 200 meter

från vissa byggnader, tomtplats och trädgård är föranlett av den avvikelse

från 1923 års förslag som gjorts i 13 §. Härom hänvisas till vad i motiveringen

till sistnämnda paragraf och till 5 § punkt 6 blivit anfört.

7 kap. Ola försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 89—- 94 och s. 172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 239—240.

Förslaget att helt borttaga nuvarande regler örn försvarsarbete och i stället

införa skyldighet för gruvinnehavaren att erlägga årlig försvarsavgift, oavsett

huruvida gruvarbete bedreves eller icke, har föranlett kritik i vissa yttranden.

Sålunda bar bergmästaren i mellersta distriktet livligt framhållit betydelsen

av att mineralfyndigheterna bleve föremål för undersökningar som verkligen

medförde ökad kännedom örn desamma. Enligt bergmästarens mening innebure

1923 års förslag icke tillräckliga garantier för att sådana undersökningar

komme att i önskvärd utsträckning företagas. Bergmästaren förordade i stället

ett system enligt vilket viss del av försvarsavgiften skulle kunna utbytas

mot arbete av viss beskaffenhet. Härom lämnades följande närmare upplysningar

:

Försvarsavgift borde erläggas med 20 kronor för hektar eller del därav

inom utmålet och inom det utanför utmålet inlösta området. Av avgiften

borde en fjärdedel erläggas i varje fall, men de övriga tre fjärdedelarna, kallade

försvarsavgäld, endast såvida ej undersökningsarbete bedreves enligt av

bergmästaren godkänd plan. Detta arbete skulle betinga minst samma kostnad,

som eljest skulle ba erlagts i försvarsavgäld, därvid dock, för att stimulera

till arbete i större utsträckning på en gång, gruvägaren skulle få tillgodoräkna

sig Vs längre tid än som betingades av den med arbetskostnaden lika

försvarsavgälden. Arbetet skulle ske för minst 5 högst 20 år samt få avse

flera utmål, vilka icke behövde angränsa till varandra men borde vara belägna

i samma län. Det borde ankomma på bergmästaren att bestämma vad

som skulle räknas som undersökningsarbete. Efter arbetets utförande skulle

bergmästaren lämna gruvägaren bevis om den tid, varunder befrielse från arbete

eller avgäld åtnjötes.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Även bergmästaren i västra distriktet har ansett att gruvinnehavaren borde

befrias från försvarsavgift när arbete utfördes. Avgiften borde höjas och

fastställas till ett belopp motsvarande kostnaden för ett årligt försvarsarbete.

Försvarsarbete för en längre period, exempelvis tio år, borde få utföras under

loppet av ett år. Utmål som gränsade intill varandra borde utan särskilt

tillstånd få försvaras gemensamt.

Kommerskollegium, som biträtt reservantens förslag att bestämmelserna om

försvar skulle äga tillämpning även under undersökningstiden, har i övrigt

anfört betänkligheter liknande dem som uttalats av bergmästaren i mellersta

distriktet. Vad de sakkunniga anfört till stöd för försvarsarbetets fullständiga

borttagande kunde kollegium icke finna övertygande. Bergsstaten hade

tillräckliga arbetskrafter för att kunna övervaka att arbetsskyldighet fullgjordes,

och dylik kontroll medförde den fördelen att bergsstatstjänstemännen

vunne ökad kännedom örn fyndigheterna. En gruvinnehavare vore icke intresserad

av att få fyndigheten undersökt, örn denna endast utgjorde underlag

för ovederhäftig och osund spekulation. Att fordringarna för vinnande av

utmål skärptes hade icke någon betydelse för redan lagda utmål och syntes icke

kunna hämma mutsedelshandeln. Kollegium förordade därför i huvudsak det

av bergmästaren i mellersta distriktet föreslagna systemet, dock med följande

erinringar:

Den av bergmästaren föreslagna uppdelningen av avgiften syntes onödig

och vore möjligen ägnad att minska säkerheten för gruvrättens bestånd. Årsarbetskostnaden

syntes böra bestämmas till samma belopp som avgiften. Under

ett år borde arbete få utföras för högst 20 år och gemensamt för flera utmål

i samma gruvfält. Endast undersökningsarbete borde medgivas som alternativ

till avgifts erläggande, och till sådant arbete borde räknas schaktsänkning,

ortdrivning, diamantborrning samt magnetiska, elektriska och andra mätningar

till utrönande av malmens läge och beskaffenhet ävensom andra jämförliga

åtgärder. Undersökningsarbete som skulle ersätta försvarsavgift måste

vara utfört efter av bergmästaren godkänd plan och borde efter utförandet

avsynas och godkännas av bergmästaren, varvid denne hade att meddela bevis

härom med angivande av den tid och de utmål, för vilka det utförda arbetet

skulle gälla som försvar. För att icke äventyra rättssäkerheten borde befrielse

från erläggande av försvarsavgift icke äga rum, såvida icke vid avgiftens

förfallodag omförmälda bevis av bergmästaren förelåge. Bergmästarens

bevis örn verkställt arbete borde tillerkännas ovillkorligt bindande verkan.

Järnkontoret har i huvudsak ej haft något att invända mot de i 1923 års

förslag upptagna reglerna örn försvarsavgift. Emellertid kunde arbete icke

lämpligen bedrivas samtidigt inom alla utmål i ett och samma gruvfält. Då

den föreslagna försvarsavgiften skulle utgå, oavsett örn arbete bedreves eller

icke, kunde för ett gruvfält bestående av många utmål försvarsavgifterna lätt

bliva en ganska avsevärd ekonomisk belastning av företaget. Det kunde därför

ifrågasättas, att möjlighet bereddes gruvägaren att efter särskild ansökan

erhålla befrielse från avgiftens erläggande, varvid i viss mån nu gällande

regler örn vilostånd kunde tjäna till ledning, eller att avgiften minskades särskilt

beträffande utmål som gränsade intill varandra och ej lämpligen kunde

brytas på en gång.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

157

Ing enior svetenskapsakademien har ansett den föreslagna försvarsavgiften av

10 kronor per hektar vara väl hög. Den avgift som för närvarande erlades

för obearbetad gruva uppginge i medeltal knappast till hälften av den föreslagna

avgiften. Toges ytterligare hänsyn till att vid alla de utmål som vore

under arbete någon särskild försvarsavgift för närvarande ej förekomme, syntes

det påtagligt, att enligt förslaget betydliga merutgifter skulle komma att

oåläggas, och detta gällde särskilt de gruvföretag som hade sina gruvor under

arbete. En högre försvarsavgift än 5 kronor per hektar syntes ej lämpligen

höra föreskrivas.

Även värmländska bergsmannaföreningen har yrkat att försvarsavgiften

måtte nedsättas till 5 kronor per hektar. Det borde därjämte tagas i övervägande,

örn ej i vissa fall, då bevisligen ett utmål ej kunde på grund av

sitt läge eller andra omständigheter bearbetas, möjlighet till vilostånd borde

finnas.

Socialisering snämnden (s. 147) har anfört: En bestämmelse örn försvarsavgift

bomme tydligen icke på samma sätt som upprätthållande av arbetsskyldighet

att framtvinga bearbetandet av en utmålslagd fyndighet. Å andra

sidan kunde avgiften anses vara en onödig utgift för den som holle gruvbrytningen

i gång. Av sistnämnda skäl kunde ifrågasättas, örn ej gruvan

borde få försvaras antingen med arbete eller med försvarsavgift. Nämnden

ville emellertid ansluta sig till de sakkunnigas förslag huvudsakligen på den

grund att genom detsamma vunnes ett förenklat kontrollförfarande. Den av

nämnden föreslagna rätten för staten att övertaga gruva komme ock, beträffande

nya fyndigheter, att bli en verksam sporre på gruvinnehavaren att bearbeta

gruvan under upplåtelsetiden i de fall fyndigheten vöre av brytvärd

natur. Mot förslaget örn försvarsavgiftens fastställande till 10 kronor för

varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal hade nämnden

intet att invända.

I sitt yttrande över socialiseringsnämndens förslag har bergmästaren i mellersta

distriktet anfört:

Nuvarande gruvlag befordrade ej undersökningsarbetet å utmålslagd fyndighet

i önskvärd utsträckning. Utmålen försvarades årtionde efter årtionde

genom avgift eller vilostånd utan att något som helst arbete utfördes för

undersökning av fyndigheternas storlek och beskaffenhet. Enligt 1925 års

officiella statistik utgjorde totala antalet försvarade utmål 4,155 stycken, varav

10.4 % försvarades genom arbete inom eget utmål, 18.9 % genom arbete å

närgränsande utmål eller arbete under föregående år, under det att 70.7 % försvarades

genom avgift eller vilostånd. För brytande av denna fältspärr vore

det i folkhushållets intresse, att prestationen för fyndets försvar skärptes, så

att verkligt undersökningsarbete komme till stånd. I annat fall borde fyndet

återfalla i det fria. En ny gruvlagstiftning borde därför söka framtvinga

ökat undersökningsarbete å utmålslagda mineralanledningar, och ett fynd

borde ej under obegränsad tid få disponeras varken av den enskilde eller det

allmänna utan skyldighet för företagaren att söka klarlägga dess betydelse.

Det vore till gruvhanteringens gagn, att den fria konkurrensen i största möjliga

utsträckning finge göra sig gällande, så att malmtillgångarna utnyttjades,

medan de ekonomiska förutsättningarna funnes. Förslaget om arbets
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

skyldighetens borttagande skulle ha en mycket menlig inverkan på kännedomen

örn våra malmtillgångar. Såsom skäl för det föreslagna systemet hade

visserligen åberopats att därigenom möjliggjordes en god och lätt kontroll

över äganderättens bibehållande och att staten erhölle ökade inkomster. Dessa

båda fördelar vöre dock av ringa betydelse för staten i jämförelse med fördelen

att fyndigheterna bleve undersökta. I enlighet med vad bergmästarämbetet

tidigare föreslagit borde för framtvingande av verkligt undersökningsarbete

vid sidan av en mindre årlig gruvrättsavgäld av 5 kronor införas

en försvarsavgäld av 15 kronor per hektar. Den senare avgiften skulle endast

betalas för utmål som icke försvarades med arbete och borde av praktiska skäl

tillfalla staten. Då nytt utmål nästan undantagslöst hade en areal av mellan

3 och 4 hektar och de äldre, större utmålen liksom även de utmål, som uppstått

genom att flera utmål sammanslagits till ett gemensamt, vore relativt få,

vore det ändamålsenligt, att avgifterna fastställdes till respektive 20 och 60

kronor oberoende av utmålets storlek. Härigenom vunnes reda och enkelhet,

varjämte undvekes att beloppen varierade för olika stora utmål. Enbart gruvrättsavgälden

skulle årligen tillföra statskassan 80,000 till 85,000 kronor. För

stimulerande av verkligt undersökningsarbete borde försvarsarbete få utföras

på en gång för en följd av år, förslagsvis högst 15 år, och gälla för samtliga

de utmål, som tillhörde samma företagare inom ett gruvfält, oberoende av om

utmålen gränsade intill varandra. Det sistnämnda motiverades därav, att i

ett gruvfält den samlade malmen ofta vore belagd med flera sammanhängande

utmål men att därjämte enstaka utmål lagts på större eller mindre avstånd

från de förra i fältstrykningen eller på en parallellmalm. Kostnaden för det

gemensamma försvarsarbetet borde uppgå till minst det belopp som motsvarade

totala försvarsavgälden för de år arbetet gällde. Bergmästaren borde utöva

kontroll över undersökningsarbetets planmässiga utförande. Arbetsskyldighet

borde i så ringa utsträckning som möjligt ersättas med försvarsavgift.

Såsom framgår av den förebragta utredningen äro de nuvarande reglerna

örn försvarsarbete föga ändamålsenliga. I 1919 och 1923 års betänkanden ha

ock framkommit starka skäl till stöd för den föreslagna åtgärden att helt borttaga

den årliga arbetsskyldigheten. De av kommerskollegium och vissa bergmästare

uttalade farhågorna att en sådan förändring skulle medföra svårigheter

att i önskvärd utsträckning vinna kännedom örn landets mineralfyndigheter

synas däremot icke böra tillmätas alltför stor vikt. För en vidgad kännedom

örn malmtillgångarna lärer man under alla förhållanden väsentligen

vara hänvisad till den verksamhet, som härrör av företagarens eget intresse att

örn möjligt få till stånd en vinstgivande produktion. Det torde kunna förutses

att föreskrifter örn utförande av vissa arbetsprestationer på det hela taget

bliva föga effektiva. I många fall måste det anses överflödigt eller olämpligt

att söka framtvinga dylika prestationer. Det torde icke ur nationalekonomisk

synpunkt vara önskvärt att arbete och kapital engageras i sådana undersökningar,

vilka med fördel kunna anstå eller vilka bestämt måste antagas visa

negativt resultat. Ur nämnda synpunkter synes man kunna betvivla, att något

vore vunnet med en anordning av det slag som förordats av bergmästaren i

mellersta distriktet. Att sagda anordning förutsätter en ganska invecklad

reglering och ett väsentligen ökat arbete för statens kontrollerande organ innebär

självfallet en nackdel. Någon föreskrift örn arbetsskyldighet har vid nu

angivna förhållanden icke synts böra upptagas i föreliggande förslag.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

159

Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida den avgift som torde böra

ersätta försvarsarbetet bör uttagas även beträffande fyndighet som är föremål

för verklig gruvdrift. .Ville man strängt fasthålla vid avgiftens karaktär

av försvarsavgift, kunde det teoretiskt sett förefalla motiverat, att avgiften

endast utginge från fyndigheter som ej bearbetades. Avgiften kunde i

dylikt fall sägas utgöra ett försvar för gruvrättens bestånd; den skulle bereda

det allmänna en viss förmån samtidigt som dess erläggande ådagalade gruvinnehavarens

avsikt att framdeles nyttiggöra fyndigheten. Emellertid lärer

frågan om avgiftens uttagande ej böra ses ur en dylik snäv synvinkel. Det

torde ur olika synpunkter vara lämpligt att avgift uttages jämväl från gruva

som är föremål för bearbetning. Att avgiften i dylikt fall närmast kan sägas

innebära viss gottgörelse för utnyttjandet av en naturtillgång, som tillhör statens

intresseområde, torde ej behöva föranleda att avgiften behandlas annorlunda

än i det fall att gruvan ej bearbetas. I föreliggande förslag har därför,

liksom i 1919 och 1923 års förslag, försvarsavgift föreskrivits skola utgå, vare

sig arbete bedrives eller icke.

Beträffande grunderna för avgiftens beräknande ha tillräckliga skäl ej synts

föreligga att avvika från vad i 1923 års förslag blivit stadgat.

En fråga av viss principiell räckvidd är huruvida försvarsavgiften bör tillfalla

kronan ensam eller gå till fördelning mellan kronan och jordägaren. Eör

närvarande gäller regeln att avgiften delas lika mellan kronan och jordägaren.

Samma regel skulle ock gälla enligt 1919 års förslag. Däremot skulle enligt

1923 års förslag försvarsavgiften i sin helhet tillfalla kronan. Detta sammanhänger

därmed, att enligt de sakkunnigas betraktelsesätt försvarsavgiften fattades

såsom en gottgörelse för rätten att besitta och tillgodogöra sig en naturtillgång

över vilken staten sedan gammalt ansetts ha en viss överhöghetsrätt.

Såsom förut antytts torde emellertid försvarsavgiftens uttagande kunna motiveras

ur skilda synpunkter. Och även örn en särskild enhetlig rättsgrund för

denna avgift kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra

vara avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga

är närmast en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den allmänna

avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. I

sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren enligt

föreliggande förslag ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få

anses rimligt att jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies.

En sådan rätt står ock i god överensstämmelse därmed, att vid gruvrättens

förverkande den upplåtna marken, oavsett att lösen för densamma givits, enligt

57 § i förevarande förslag skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehavaren

har sålunda att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan

även mot jordägaren.

Den i förslaget intagna ståndpunkten att försvarsavgiften skall delas mellan

kronan och jordägaren har i paragrafens första stycke föranlett upptagande

av vissa specialbestämmelser samt i andra stycket påkallat viss ändring

av don i 1923 års förslag reglerade betalningsproceduren.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 66 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240.

Föreningen bergshandtering ens vänner, bergmästaren i östra distriktet och

kommerskollegium ha ansett försummad avgiftsbetalning böra medföra skyldighet

att erlägga dubbel avgift. Samma åsikt har även uttalats av svenska

teknolog förening en.

Föreningen bergshandtering ens vänner har med instämmande av kommerskollegium

uttalat att inträffade fall av förverkande av gruvrätt borde bringas

till vidsträcktare kännedom; uppgift därom borde lämpligen införas i de tillämnade

bergskungörelserna. Sistnämnda myndighet har jämväl ansett att

bergmästaren vid förverkande av gruvrätt borde delgiva utmålsinnehavaren

beslut i ärendet med besvärshänvisning.

Vad i åtskilliga yttranden anmärkts därom, att påföljden vid försummelse

att i rätt tid erlägga försvarsavgift borde bliva strängare än enligt 1923 års

förslag, har synts böra beaktas. I förevarande förslag har därför, liksom i

1919 års förslag, föreskrivits att dylik försummelse skall medföra skyldighet

för gruvinnehavaren att erlägga dubbel avgift. Denna betalning skall enligt

förslaget vara fullgjord senast den 31 mars, vid äventyr att rätten till gruvan

förverkas. I övrigt har paragrafen icke undergått annan ändring än att i

tredje stycket tillagts en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att vid

förverkande av gruvrätt underrätta den Bandighet som förvaltar kronans

gruvegendom.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 67 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

172—175 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240—241.

Socialisering snämnden (s. 148) har förklarat sig ej ha något att invända

mot 1923 års förslag, i vad det avsåge omfattningen av den förverkade egendomen.

I överensstämmelse med hela konstruktionen av nämndens förslag

borde emellertid den förverkade egendomen, i den mån den ägts av gruvinnehavaren,

tillfalla staten. Själva gruvan borde betraktas såsom sönad och ligga

fri för ny inmutning av staten eller enskilda.

Såsom de sakkunniga anfört lära förhållandena, såvitt angår rätten till

själva fyndigheten, vid förverkandet böra återföras till samma läge som före

inmutningen. Denna princip innebär emellertid icke enligt förevarande förslag

att jordägaren skulle vara berättigad att utan ny inmutning bearbeta

fyndigheten. Härom torde få hänvisas till vad under 1 § blivit anfört.

Med nyssnämnda princip överensstämmer att den mark som varit upplåten

för gruvdriften vid förverkandet skall hemfalla till jordägaren. Detta torde,

såsom de sakkunniga funnit, vara en naturlig följd redan därav, att markens

upplåtande ej inneburit att jordägaren avhänt sig själva äganderätten till marken.

Ehuru jordägaren uppburit lösen för marken, torde det ur skilda synpunkter

vara rimligt, att marken vid förverkandet återgår till jordägaren utan

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

161

skyldighet för honom att återbetala någon del av vad han uppburit. Bestämmelse

härom har upptagits i tredje stycket.

Däremot torde, med den uppfattning som ligger till grund för förevarande

förslag, anledning saknas att låta annan egendom än nyss nämnts tillfalla

jordägaren. Med hänsyn till den ställning kronan avses skola intaga har det

synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag, föreskriva att dylik förverkad

egendom skall tillfalla kronan. Utan hinder härav torde dock, liksom

hittills, vissa egendomskategorier höra betraktas såsom oskiljaktiga beståndsdelar

av gruvan. Sålunda har i förslaget ansetts kunna stadgas, att de för

gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar för

vandring upp och ned i gruvan samt i gruvan inbyggda uppfordringsverk

skola övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Beträffande omfattningen av den egendom som nu angivits överensstämmer

förslaget med innehållet i reservationen.

8 kap. Olli samäganderätt i gruva.

58 §.

Denna paragraf återgiver med viss jämkning 68 § i 1923 års förslag. Se

motiven härtill s. 175—177.

De sammanslutningar, vilka med reglerna i förevarande kapitel åsyftas, äro

dels sådana som uppkommit omedelbart på grund av lagens stadgande genom

att kronan eller, såvitt angår äldre gruva, jordägaren begagnat sin underrätt,

dels ock sådana som uppstått genom att två eller flera delägare i samma

fyndighet slutit bolag för fyndighetens bearbetande. En sammanslutning av

förstnämnda slag lärer, såsom de sakkunniga funnit, icke i och för sig kunna

betraktas såsom en självständig juridisk person. Sammanslutningen såsom

sådan kan sålunda icke förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter eller

inför domstol kära eller svara. Det mellan kronan och inmutaren bestående

förhållandet är tills vidare endast ett fall av egendomsgemenskap. När

gruvan bearbetas, blir emellertid denna verksamhet jämlikt 1 § bokföringslagen

den 31 maj 1929 underkastad bokföringsskyldighet. Härav följer enligt 1 §

lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag och enkla bolag att örn kronan och

inmutaren sinsemellan sluta bolagsavtal det sålunda bildade bolaget omedelbart

får karaktären av handelsbolag och därmed av juridisk person. För vinnande

av rättskapacitet erfordras sålunda ej längre att ''gruvbolaget’ skall införas

i handelsregistret.

59 §.

Denna paragraf återgiver 69 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177

samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att, på sätt i reservationen påyrkats,

i lag uppställa krav på särskild sakkunskap hos den som utses till

gruvföreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 19H8. I sand. Nr 40.

11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t0.

60 §.

Denna paragraf återgiver 70 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177

samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

61 §.

Denna paragraf motsvarar 71 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

178.

Svenska teknolog förening en har erinrat att örn kallelse till gruvstämma skulle

intagas i bergskungörelserna det vore onödigt att uppläsa kallelsen i kyrkan.

Föreningen bergshandtering ens vänner, järnkontoret och kommerskollegium ha

med hänvisning till 81 § aktiebolagslagen uttalat, att föreskriften örn intagande

i kallelsen av uppgift örn ärendena vore onödigt sträng.

I paragrafen har ej synts böra vidtagas annan saklig ändring än att kallelsens

införande i bergskungörelserna och uppläsande i kyrkan ersatts med

publicering i allmänna tidningarna och tidning i orten.

62 §.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 72 § i 1923 års

förslag. Se motiven härtill s. 178.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 73—75 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 179—184 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 242—245.

Bergmästaren i östra distriktet har ansett de i 1923 års förslag upptagna

bestämmelserna vara alltför invecklade för att med fördel kunna lända till

efterrättelse. De nuvarande bestämmelserna syntes i huvudsak kunna bibehållas.

Bergmästaren i mellersta distriktet har däremot uttalat att de sakkunniga

vid reglerandet av minoritetens rätt i avseende å deltagandet i brytningen funnit

en framkomlig och rättvis utväg.

Sveriges industriförbund har ansett att minoritetsdelägarens intresse gynnats

över hövan och på ett mot majoritetsdelägaren obilligt sätt. Härom har

förbundet anfört följande:

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle den i gruvdriften icke, eller endast

obetydligt deltagande få lika stor vinstandel, som örn han i full utsträckning

deltagit i brytningen och kapitalförlaget och alltså delat företagets risker.

Detta syntes orimligt och komme naturligtvis att medföra att varje minoritetsdelägare,

som hade något ekonomiskt förstånd, valde den bekväma, riskfria

och minst lika inkomstbringande rollen av passiv delägare, vilken deltoge i

brytningen rent nominellt för kanske endast några få ton per år. Den andra

delägaren — d. v. s. i regel inmutaren — finge då bära hela bördan och hela

risken utan att hava någon däremot svarande fördel. Detta måste betecknas

som motsatsen till rättvisa och kunde endast resultera i ett förlamande av företagsamheten.

I stället borde fördelningen av avkastningen mellan de i brytningen

deltagande regleras genom bestämmelser analoga med dem som förbun
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr JtO.

163

det förordat i fråga om jordägares rätt till avgäld. Sålunda borde en minoritetsdelägare,

som ej ville deltaga i brytningen, endast få en femtedel av den

del av nettovinsten som svarade mot hans andel i gruvan.

En liknande uppfattning har uttalats av ing enior svetenskapsakademien som

yttrat följande:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle en minoritetsdelägare i en gruva

tillerkännas lika stor andel i gruvföretagets avkastning, vare sig lian deltoge i

brytningen och bure sin andel i riskerna eller han förhölle sig passiv. Påtagligen

innebure detta en orimlighet vilken väl icke varit avsedd. Enligt förslaget

skulle en jordägare kunna utan någon olägenhet när som helst anmäla

sig till inträde i gruvföretaget för sin jordägareandel. Utan att behöva deltaga

i några risker finge han likväl full vinstandel. En lämpligare ordning

vöre att minoritetsdelägare, som icke eller endast till en del deltoge i brytningen,

bleve för den brytning som av den andra parten utfördes å hans andel

ersatt med en avgäld efter samma principer som kunde fastställas för i gruvföretaget

icke deltagande jordägare.

Järnkontoret, värmländska bergsmannaföreningen och kommerskollegium ha

instämt i bergmästaren Asplunds reservation, såvitt den angår 74 § första

stycket i 1923 års förslag.

Beträffande 74 § andra stycket har kommerskollegium anfört följande:

Bestämmelserna borde kompletteras, så att det tydligt framginge, dels att det

belopp varmed delägare förut bidragit till anläggningar skulle minskas med

den del av de totala avskrivningarna, som komme på hans del, och dels att av

den så uträknade summan skulle tillskjutas vad som erfordrades för att täcka

årets nyanläggningskostnader. Därest sådan komplettering ej skedde, skulle

de sakkunnigas formulering kunna leda till att gäldenären måste i vissa fall,

för att få bryta under året, dels ensam försträcka hela det för nyanläggning

erforderliga kapitaltillskottet, dels på en gång till fordringsägaren utbetala

hela det överskott som, beroende på fördelningen av årets brytning, för honom

beräknades. Ett sådant resultat vore icke rimligt.

Angående 75 § i 1923 års förslag har järnkontoret anfört:

Även örn den föreslagna regleringen i sina grundlinjer vore riktig, kunde

det icke förnekas att den i vissa avseenden ledde till otillfredsställande resultat.

_ Å ena sidan drabbades gäldenären alltför hårt, då fordringsägaren berättigades

att för sin fordran för anläggningskostnader hålla sig icke blott till

den överskottsmalm som fordringsägaren brutit å gäldenärens lott utan även

till den malm i vars brytning gäldenären själv deltagit. Den som önskat en

mindre brytning riskerade således att nödgas år från år avstå från de produkter,

vilkas brytande han själv bekostat, till förmån för anläggningar vilkas

värde, icke blott efter hans egen uppfattning, utan måhända även enligt

fullt objektivt bedömande aldrig komme att motsvara de nedlagda kostnaderna.

Han bleve på detta sätt tvingad att intill utgången av den föfeslagna 15- årsperioden avstå från brytning för egen del och helt lämna gruvan i händerna

på den som önskade den större brytningen. Å andra sidan medförde den

föreslagna regleringen alltför ringa trygghet för fordringsägaren, då han för

sin fordran på ersättning för anläggningskostnaderna icke hade någon rätt att

hålla sig till anläggningarna utan endast till den brutna malmen. Örn företaget

måste läggas ned och anläggningarna försäljas, innan fordringsägaren

ur malmen erhållit full täckning för sin fordran, kunde han icke uttaga bristen

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ur köpeskillingen för anläggningarna, utan köpeskillingen skulle enligt förslaget

fördelas mellan delägarna i förhållande till deras andelar i gruvan.

Värmländska bergsmannaföreningen har anfört:

Enligt 75 § skulle där omförmäld fordringsägare få göra sig betäckt ur

vad å gäldenärens lott i gruvan belöpte av de under året brutna inmutningsbara

mineral i vilkas brytning denne icke deltoge. Härvid hade man förbisett

att brytningen möjligen kunde ge förlust ifrågavarande år, varvid alltså

övriga delägare skulle få stå för denna förlust för både egen och gäldenärens

räkning utan möjlighet att framdeles kräva ersättning av denne. En delägare

i en gruva skulle alltså ett år, då han märkte att gruvrörelsen på grund av

tillredningsarbeten, dåliga konjunkturer eller dylikt komme att gå med förlust,

helt enkelt kunna vägra att betala sin andel i driftkostnaderna för den å

stämma överenskomna brytningen men däremot nästa år, när förhållandena

blivit gynnsammare, åter deltaga i brytningen utan att behöva riskera efterräkningar.

Utan tvivel skulle mindre honnetta delägare komma att handla på

detta sätt och därigenom vålla oreda i brytningen och en orättvis förlust för

övriga delägare. Till förekommande härav borde oundgängligen stadgas att

fordringen finge täckas även genom övertagande av de inmutningsbara mineral,

som under kommande år brötes å gäldenärens lott i gruvan. I detta fall

borde sålunda icke gälla den tidsbegränsning av 15 år, som stadgades i fråga

örn fordringar enligt 74 § andra stycket. — När de sakkunniga icke velat

medgiva fordringsägarna förmånsrätt i utförda anläggningar, hade de förbisett

att gruvdrift vanligen vore en föga lukrativ affär och att företag av

denna art ofta nog hade en ganska kort livslängd, varigenom en fordringsägare

riskerade att aldrig bliva i tillfälle att få sina utgifter täckta. Med

den föreslagna anordningen kunde det inträffa att en inmutare ensam finge

taga hela driftsförlusten samt dessutom avstå hälften av realisationsvärdet

å anläggningarna till jordägaren, som därå ej satsat några medel. Paragrafen

borde därför kompletteras med en bestämmelse av innehåll att, därest gruvföretaget

nedlades och anläggningarna realiserades innan en delägares fordran

hade hunnit täckas, dylik fordran skulle först gäldas ur realisationsmedlen,

innan dessa delades mellan delägarna i förhållande till deras lotter. -—- Bestämmelsen

i 75 § andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses deras

saluvärde å arbetsplatsen vid kontant försäljning, kunde bliva svår att tilllämpa,

och man kunde förutse att fordringsägaren och gäldenären komme att

ha skilda meningar örn beräkningen. Därest auktionsförfarandet, för vars

olämplighet de sakkunniga icke förebragt någon övertygande motivering, icke

skulle bibehållas, måste anvisning givas angående förfarandet i det fall att

parterna ej kunde enas örn saluvärdet. Det kunde vara lämpligt föreskriva att

saluvärdet i dylikt fall skulle bestämmas av en nämnd med den sammansättning

som föreslagits i 53 § första stycket i 1923 års förslag.

I anslutning till 75 § har kommerskollegium yttrat följande:

Av lagtexten framginge icke tydligt på vilket sätt man tänkt sig, att fordran

för tillskott till anläggningar skulle ersättas. Örn den av de sakkunniga

föreslagna lydelsen skulle innebära, att fordringsägare skulle äga rätt att, örn

så vore erforderligt för täckande av hans fordran för förut gjorda anläggningar,

förfoga över allt det av gäldenären brutna mineralet, skulle väl detta förmodligen

leda därtill, att örn fordringarna vore lika stora eller större än mineralets

värde, vilket lätt kunde bliva fallet, gäldenären icke skulle bliva i stånd

att gå med på någon brytning förr än överskjutande tillskott till anläggningar

genom besparade vinstmedel av å gäldenärens lott i gruvan brutet mine
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

165

ral vore amorterade eller fordringsrätten preskriberad efter 15 år. Skulle lian

nämligen anmäla sig för en viss brytning och göra däremot svarande tillskott,

skulle han ändå nödgas till saluvärdet inlösa det av honom själv brutna mineralet,

d. v. s. han finge praktiskt taget betala detta två gånger. Det kunde

väl också synas egendomligt, att, örn gäldenären deltoge i brytningen, fordringsägaren

skulle få tillgodoräkna sig mineralets hela värde, då han, örn

gäldenären icke deltoge, finge nöja sig med skillnaden mellan försäljningsvärde

och brytningskostnad. Rimligare vore val, att fordringsägare för sin fordran

hade att hålla sig till denna skillnad, d. v. s. behållningen av allt det a

gäldenärens lott i gruvan brutna mineralet, vare sig denne deltoge eller icke.

Skulle detta vara de sakkunnigas mening och fordringsägarna sålunda hava

att förfoga över det av gäldenären brutna och av honom genom tillskott betalade

mineralet endast såsom säkerhet för ett belopp motsvarande därå belöpande

vinst, vilket innebure, att gäldenären mot erläggande av nämnda belopp

finge disponera över den mängd mineral, i vars brytning han själv deltagit,

borde denna mening i texten tydligt framkomma. — I fråga örn värdet

av mineral stadgades i andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses

deras saluvärde på arbetsplatsen vid kontant försäljning. Då parterna beträffande

försäljningsvärdet torde komma att i de flesta fall hava olika meningar,

förordade kommerskollegium en bestämmelse att, örn parterna icke kunde

enas, saluvärdet skulle bestämmas på sätt i första stycket av 53 § stadgades.

— För att förhindra att, om företaget ginge med förlust och på denna grund

nedlades, den delägare som brutit gruvan och bekostat anläggningarna skulle

få avstå någon del av realisationsvärdet av dessa till andra delägare, som alldeles

icke eller i mindre grad deltagit, borde lagtexten kompletteras med ett

tillägg av det innehåll värmländska bergsmannaföreningen föreslagit.

Den framkomna kritiken mot 1923 års förslag torde giva vid handen, att de

jämförelsevis invecklade bestämmelser nämnda förslag innefattar icke kunna

anses innebära en tillfredsställande lösning av de föreliggande problemen. En

särskild anledning att omarbeta dessa bestämmelser ligger emellertid däri

att, i följd av jordägareandelens utbyte mot kronoandel och det i samband därmed

åsyftade förebyggandet av ''passivt’ delägarskap, förutsättningarna ej

längre äro desamma som enligt 1923 års förslag.

Vid den reglering som lärer erfordras för det fall att några delägare vilja

bryta mera och andra mindre, torde böra tillses, å ena sidan att företagsamheten

ej obehörigen klavbindes och å andra sidan att åt detta intresse ej gives

sådant spelrum att en försiktigare eller kapitalsvagare parts befogade anspråk

därigenom kränkes. I förstnämnda hänseende torde kunna förordas att •— såsom

enligt 1923 års förslag — den större brytningen får komma till stånd

när den påkallas av delägare som inneha minst hälften i gruvan. Vad åter

angår skyddet för den svagare parten, synes det kunna vara föremål för delade

meningar i vilken omfattning sådant skydd bör beredas.

Här torde först få erinras att de bestämmelser i förevarande ämne, som för

närvarande återfinnas i 66 § gruvestadgan, för sin tillämpning förutsätta att

rösterna å ömse sidor äro lika många. Såsom de sakkunniga framhållit kan

det emellertid knappast anses skäligt, att en majoritet av delägare mot de övrigas

bestridande skulle kunna bestämma omfattningen av brytningen med

skyldighet för de sistnämnda att deltaga och svara för kostnaden, vid risk

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nrho.

att deras lotter i gruvan eljest förverkades. Anledning torde därför föreligga

att — såsom skett i 1923 års förslag — anordna visst skydd för den part,

som icke vill att den större brytningen skall komma till stånd, även i det fall

att han icke förfogar över lika stort rösttal som den andra parten. En ändring

i denna riktning torde desto mindre vara ägnad att väcka betänkligheter

som den praktiska betydelsen därav blir tämligen begränsad vid det förhållande

att de vanliga intressenterna i ett gruvföretag —- kronan och inmutaren

— i allmänhet torde komma att förfoga över samma rösttal.

Enligt gällande rätt tillgodoses den svagare partens anspråk på skydd sålunda,

att den part som påkallar den större brytningen ensam får förskjuta det

''tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen, och detta

utan rätt att för förskottet hålla sig till annan egendom än den vunna malmen.

Tillämpad på den enkla situation, att den ena parten överhuvud taget ej

deltager i brytningen, innebär regeln, att nämnda part undgår varje förlust,

örn brytningen lämnar negativt resultat, men att han i motsatt fall har rätt att

få till sig redovisad den del av överskottet, som motsvarar hans lott i gruvan.

Nämnda regel ligger även till grund för 1923 års förslag med dess i detaljerna

mera utformade bestämmelser. En dylik anordning torde emellertid vara ägnad

att i alltför hög grad gynna den part som vill förhålla sig passiv. Det

har därför också framhållits -— bland annat av reservanterna inom socialiseringsnämnden

— att anordningen är obillig och ur folkhushållets synpunkt

olämplig. Även socialiseringsnämndens majoritet torde ha utgått från en liknande

uppfattning, då den, vid behandlingen av frågan huru staten bör använda

sin andelsrätt, uttalat att staten i regel bör förhålla sig aktiv genom att från

början gå med i företaget med dess kostnader och taga både de risker och de

vinster som därav kunna följa.

Med beaktande av vad sålunda anmärkts har förevarande förslag så utformats,

att en delägare som icke vill riskera något utlägg därmed även går miste

örn möjligheten till vinst. Skyddet för den svagare parten upprätthålles så

till vida, att det liksom nu skall åligga den part som påkallat den större brytningen

att ensam utgiva tillskott som utöver behovet för den mindre brytningen

erfordras. I andra stycket av förevarande paragraf har emellertid införts

en regel av innehåll att den del av den för varje år brutna malmen, som motsvarar

skillnaden mellan den större och den mindre brytningen, skall tillgodoräknas

allenast delägare som utgivit tillskott på sätt nyss nämnts.

I tredje stycket av förevarande paragraf behandlas det fall att en delägare,

som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen,

sedermera vill ansluta sig till denna. Möjlighet härtill bör naturligtvis stå honom

öppen. Här uppkommer emellertid spörsmålet i vad mån denne delägare

bör bliva skyldig att vidkännas andel i sådan av meddelägaren förskjuten kostnad,

som icke är att hänföra till driftskostnaden för den förflutna tiden. Örn

en delägare bekostat de anläggningar, som varit erforderliga för den större

brytningen, bör han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av annan

delägare, som utan att ha gjort någon motsvarande kapitalinsats likväl

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

167

vill deltaga i brytningen och få del av vinsten. Beträffande den uppgörelse

som sålunda bör komma till stånd torde det ligga nära till hands att tilllämpa

en liknande regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kronan

inträder i ett gruvföretag. Det har därför synts kunna stadgas att den

delägare, som vid en senare tidpunkt ansluter sig till den större brytningen,

skall vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för

den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som

påkallats av den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens

anslutning.

Tydligt är att en tillämpning av de regler som nu förordats i ganska stor

utsträckning förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon egentlig

olägenhet härav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag torde få

erinras örn att bestämmelserna i förevarande paragraf -— liksom ock med vissa

undantag övriga bestämmelser örn samäganderätt — allenast äro av subsidiär

beskaffenhet. De få överhuvudtaget icke någon tillämpning när en annan

ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste antagas att i sådana fall,

där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas, parterna komma att reglera

sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser. Förevarande regler

få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunna bidraga till att

fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar. Men för sådant

ändamål kan det knappast vara erforderligt eller lämpligt att meddela bestämmelser

av mera djupgående detaljutformning. — Med hänsyn till sådana sannolikt

sällsynta fall, där en tillämpning av ifrågavarande stadganden giver

upphov till rättstvist mellan delägarna, har i fjärde stycket upptagits en

bestämmelse av innehåll att tvist rörande avkastningens fördelning eller beloppet

av tillskott eller ersättning skall avgöras av skiljemän enligt reglerna

i 18 §.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 76 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 184

—185 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 245.

Värmländska ber g smannaföreningen har uttalat, att förlust av gruvandelen

vore en väl drastisk påföljd av en försummelse att erlägga nödigt tillskott för

driftskostnaderna. Det syntes rimligare att i dylikt fall övriga delägare finge

göra sig betäckta för sina ökade omkostnader genom övertagande av den försumliges

andel i malmfångsten. Kommerskollegium har däremot förordat den

ståndpunkt som kommit till uttryck i lagtexten; denna anslöte sig nära till nu

gällande bestämmelser.

Såsom i vissa yttranden anmärkts föreligger viss skiljaktighet mellan de

sakkunnigas motivering och den av dem föreslagna lagtexten. Medan enligt

den förra någon påföljd av förverkande icke skulle inträda i andra fall än då

delägaren försummat göra tillskott som erfordras för försvarsavgift eller för

iakttagande av myndighets föreskrifter angående gruvdriften, skulle enligt

lagtexten gruvlotten kunna förverkas jämväl vid försummelse att erlägga tillskott

som erfordras för bestridande av kostnaderna för gruvdriften. I före
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

varande förslag har företräde synts böra givas åt den senare ståndpunkten,

som jämväl kommit till uttryck i 1919 års förslag.

Beträffande frågan vilken egendom som drabbas av ifrågavarande förverkandepåföljd

bar förslaget — med viss olikhet i förhållande till 1923 års

förslag — återgivit den nuvarande regeln att förverkandet avser delägarens

lott i gruvan och dess tillhörigheter.

Den i gruvestadgan och 1923 års förslag åt kronan medgivna särskilda anståndstiden

lärer icke vara påkallad av något oundgängligt praktiskt behov.

Med hänsyn till den principiella likställighet, som enligt förevarande förslag

avses skola förefinnas mellan delägarna, synes nämnda förmån för kronan ej

heller vara följdriktig. Bestämmelsen härom har vid sådant förhållande synts

böra uteslutas.

*

9 kap. Örn övergång av rätt till gruva.

65—67 §§.

Dessa paragrafer motsvara 77—79 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 185—186.

Då gruvestadgan icke innehåller några privaträttsliga regler angående överlåtelse

av gruvrättighet, gäller i avseende å dylikt förfogande samma formfrihet

som principiellt anses tillåten beträffande lös egendom i allmänhet. Sålunda

lärer försäljning av en gruva med bindande verkan kunna komma till

stånd genom ett blott och bart muntligt avtal mellan kontrahenterna. Härtill

kommer att gruvegendom av naturliga skäl icke ■—- såsom fallet är med

lösöre — överlämnas till nye ägaren genom en särskild traditionsakt och att

ej heller något inskrivningsförfavande finnes anordnat. Väl stadgas i 56 §

gruvestadgan viss skyldighet för nye ägaren att hos bergmästaren göra anmälan

örn gruvrättens övergång. Denna föreskrift, som allenast har karaktären

av ett ordningsstadgande, saknar emellertid betydelse för frågan örn

överlåtelsens giltighet och lärer för övrigt, i betraktande av den ringa straffpåföljden

vid skyldighetens eftersättande, vara föga effektiv. Av det sagda

följer att en formlös överlåtelse av gruvrätt — även örn överlåtelsen är av

benefik natur — icke blott binder kontrahenterna utan jämväl omedelbart

erhåller full rättslig verkan emot tredje man och därmed mot överlåtarens borgenärer.

Den ståndpunkt gällande rätt i förevarande hänseende intager lärer

ur skilda synpunkter vara mindre tillfredsställande. Det torde få antagas att

formlösheten i ej oväsentlig grad bidragit till de missförhållanden — den

okontrollerade och ej sällan osunda spekulation — som tidvis framträtt inom

affärslivet på detta område.

I detta sammanhang må även erinras örn den oklarhet som synes råda i avseende

å möjligheten att, annorledes än genom förlagsinteckning, utnyttja

gruvegendom såsom underlag för realkredit. Det torde understundom i praktiken

förekomma att mutsedelns överlämnande till kreditgivaren uppfattas

såsom en pantsättning av gruvrätten. Då emellertid mutsedeln, som allenast

utgör ett av myndighet utfärdat tillståndsbevis, ej har karaktären av en hand
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

169

ling som kan anses representera gruvrätten, torde någon giltig panträtt ej uppkomma

genom en sådan transaktion. Ej heller eljest torde någon möjlighet

föreligga att anordna en traditionsakt av det slag som erfordras för att en laglig

pantsättning skall kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande är det

förklarligt, att gruvinnehavaren för att erhålla kredit ofta anlitar utvägen

att överlåta gruvrätten, en överlåtelse, varmed i så fall givetvis icke åsyftas

en definitiv avhändelse av rättigheten utan endast att rättigheten skall tjäna

som säkerhet för lånet. Dylika säkerhetsöverlåtelser (fiduciariska överlåtelser)

äro ägnade att giva upphov till svårlösta rättsliga problem. Under vilka

förutsättningar och i vilken utsträckning ifrågavarande avtal under nuvarande

rättsordning kunna godkännas torde vara mer eller mindre ovisst. Därest

emellertid — såsom de flesta torde anse — en säkerhetsöverlåtelse av en gruvrätt

kan bliva giltig emot överlåtarens borgenärer, lärer det likväl framstå

såsom betänkligt, att en säkerhetsrätt sålunda kan stiftas utan vidtagande av

särskilda publicitetsåtgärder. Förekomsten av dylika säkerhetsöverlåtelser

torde därför utgöra en särskild anledning att frångå den nuvarande formfriheten

vid överlåtelse av gruvrätt.

Beträffande ett speciellt område av gruvlagstiftningen har redan tidigare

överlåtelse av inmutningsrätt gjorts beroende av vissa formers iakttagande.

I 12 § av den numera upphävda lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län stadgades nämligen

att, då inmutning skett enligt 2 § i nämnda lag, överlåtelse av inmutningsrätten

icke vore giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort anteckning

örn överlåtelsen. Då bestämmelserna i 1918 års lag alltjämt gälla

i fråga örn inmutning, som skett med tillämpning av samma lag, är nämnda

formföreskrift fortfarande av viss betydelse.

Den i 78 § första stycket av 1923 års förslag upptagna bestämmelsen ansluter

sig nära till nyssnämnda stadgande i 1918 års lag. överlåtelse av gruvrätt

skulle enligt förslaget icke bliva giltig, förrän anmälan därom gjorts

till bergmästaren och anteckning örn överlåtelsen skett, beträffande inmutningsrätt

å mutsedeln samt eljest å den handling, varigenom överlåtelsen ägt

rum.

Emellertid torde på goda grunder kunna göras gällande, att den sålunda

föreslagna anordningen med myndighets medverkan såsom betingelse för överlåtelsens

giltighet i alltför hög grad avviker från svensk rätts allmänna ståndpunkt.

Väl torde det för tillsynen av gruvdriften vara erforderligt att

bergmästaren vinner kännedom om vem som vid varje tidpunkt är behörig

innehavare av gruvrätten. Detta önskemål lärer emellertid kunna

vinnas utan att avtalets giltighet göres beroende av en utav bergmästaren vidtagen

expeditionsåtgärd. Ur privaträttslig synpunkt kunde det ock — såsom

i ett yttrande framhållits —- synas egendomligt, örn för överlåtelse av gruvrätt

skulle på sätt nu nämnts erfordras strängare villkor än som gälla vid

överlåtelse av fast egendom. Här torde emellertid ytterligare få anmärkas att

1923 års förslag beträffande själva avtalsslutet icke synes tillräckligt ha beaktat

önskemålet om iakttagande av betryggande form. Den föreslagna be
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr ko.

stämmelsen synes nämligen icke innebära att överlåtelse av inmutningsrätt

skulle behöva ske genom en särskild skriftlig handling. Ett muntligt avtal

i förening med mutsedelns överlämnande skulle, sedan anteckning å mutsedeln

skett, konstituera giltig överlåtelse.

Viel den omarbetning, som av skäl nu nämnts synts böra vidtagas, ha i 65 §

första stycket införts regler angående formen för själva avtalet. Härutinnan

finnas på fastighetsrättens område nära tili hands liggande förebilder. Att

skriftlig form påbjudes torde vara påkallat dels med hänsyn till kontrahenterna

— att egendomens föryttring sker på sådant sätt att onödiga tvister

undvikas — och dels med hänsyn därtill att avtalet, såsom vidare skall beröras,

torde böra bliva föremål för särskild inskrivningsåtgärd. Det har emellertid

icke ansetts erforderligt att, såsom vid fastighetsöverlåtelse, uppställa

särskilt krav på att avtalet skall vara bevittnat. Reglerna ha därför erhållit

en avfattning, som nära ansluter sig till nyttjanderättslagens formföreskrifter

beträffande arrendeavtal.

Ett avtal ingånget i denna form bör i enlighet med vad förut nämnts omedelbart

konstituera vissa rättsverkningar. Den rättsliga betydelsen av avtalet

lärer icke böra inskränkas till förhållandet mellan kontrahenterna, utan i viss

utsträckning synes avtalet böra bliva gällande även emot tredje man. Av liknande

grunder som föranlett att svensk lag, beträffande äganderättsöverlåtelse

i allmänhet, såsom villkor för fullt sakrättsligt skydd föreskriver en

viss, utåt synlig åtgärd, antingen tradition eller inskrivning, torde något motsvarande

böra iakttagas vid överlåtelse av gruvrätt. Här framträda särskilt

vissa hänsyn till överlåtarens borgenärer. Dessa ha ett befogat intresse av att

erhålla kännedom örn gruvrättens överlåtande. Det torde även — icke minst

ur synpunkten av gruvinnehavarens personliga kreditvärdighet — vara av betydelse

att borgenärerna skyddas mot faran för simulerade rättshandlingar.

På grund härav har i 65 § andra stycket upptagits en bestämmelse därom, att

överlåtelse ej skall vara gällande mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan

örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren.

Den anmälan som nu nämnts är enligt förslaget avsedd att fylla en dubbel

funktion. Den utgör i första hand ett led i det inskrivningsförfarande, som

av förut anförda skäl torde böra anordnas och vid vilket — såsom även de

sakkunniga lära ha förutsatt — det i 90 § av 1923 års förslag omförmälda

gruvregistret synes kunna göra tjänst såsom inskrivningsurkund. Hen därutöver

skall anmälningen uppenbarligen — liksom motsvarande anmälan enligt

56 § gruvestadgan — lia till uppgift att möjliggöra för bergmästaren att

utöva den honom åliggande tillsynen över gruvdriften. Med hänsyn särskilt

till sistnämnda uppgift är det givetvis erforderligt, att anmälningsskyldighet

föreskrives icke blott beträffande överlåtelse utan vid varje förvärv av

gruvrätt. I 66 § första stycket av förevarande förslag har upptagits en bestämmelse

härom, som i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande stadgande

i 1923 års förslag. Rörande anmälningsskyldighetens närmare utformning

ha i första och andra styckena av nämnda paragraf synts böra upptagas

vissa stadganden, vilka nära ansluta sig till bestämmelser i 2 § lagfartsförord
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

171

ningen. I paragrafens sista stycke har upptagits ett stadgande om bötespåföljd

för försummelse att iakttaga anmälningsskyldigheten.

Beträffande det tilltänkta inskrivningsförfarandet lärer det vara önskvärt

att anordningen göres så enkel som möjligt. Såsom i allmänna motiveringen

blivit nämnt, är det icke avsett att i förevarande sammanhang lösa spörsmålet

örn utvidgad möjlighet till belåning av gruvegendom. Då den inskrivna gruvrätten

vid sådant förhållande icke — såsom i motsatt fall vore tänkbart —

kommer att utgöra föremål för inteckningsrätt, lärer det vara mindre angeläget

att tillskapa särskilda garantier för inskrivningens materiella giltighet.

I privaträttsligt hänseende torde på inskrivningen knappast böra ställas annat

krav, än att den skall giva en viss offentlighet åt det skedda rättsförvärvet. I

följd härav synes någon mera ingående prövningsplikt ej böra åvila bergmästaren.

Det har dock — liksom enligt 1923 års förslag -— ansetts lämpligt att

i samband med inskrivningen anordna kontroll över att gruvrätt icke förvärvas

av någon, som enligt 1916 års lag är obehörig därtill. Denna prövning, liksom

konstaterandet av att själva anmälningen gjorts i föreskriven form, torde

vara av den enkla beskaffenhet, att den icke förutsätter någon grad av juridisk

kompetens hos inskrivningsmyndigheten.

I fråga örn proceduren, som likaledes regleras i 66 §, har det synts lämpligt

föreskriva, att fångeshandlingen skall företes i huvudskrift samt vara åtföljd

av en bestyrkt avskrift, vilken bergmästaren har att för framtiden bevara.

Föreligger brist i något av de avseenden som bergmästaren har att pröva,

bör anmälningen förklaras utan verkan. I annat fall skall anteckning göras

i gruvregistret samt handlingen förses med bevis härom. Närmare bestämmelser

rörande gruvregistrets inrättande och förande torde böra meddelas i administrativ

ordning.

Slutligen har i 67 § — liksom i 1923 års förslag — upptagits ett stadgande

av innehåll, att omförmälda regler skola äga motsvarande tillämpning,

där nyttjanderätt till gruva eller andel däri blivit åt annan upplåten eller å ny

innehavare övergått.

10 kap. Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 80 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 186—189.

Bestämmelser till skydd mot yrkesfara vid bergverksarbete finnas dels i

gruvestadgan och dels i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd. Tillsynen

över arbetarskyddet utövas enligt 50 § gruvestadgan av bergverks styrelsen,

d. v. s. av kommerskollegium och bergsstatens tjänstemän. Enligt 23 § lagen

om arbetarskydd — vilket lagrum genom 1931 års lagstiftning undergått vissa

ändringar — står tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma

meddelade föreskrifter under överinseende och ledning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, samt utövas av yrkesinspektionens befattningshavare

och kommunala tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare ut
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

göras för tillsynstjänsten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter

och yrkesunderinspektörer. För tillsyn företrädesvis å bergverksarbete

och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare och gruvingenjörer.

Konungen må därjämte förordna att tillsynen å visst slag av verksamhet

skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av

specialinspektör.

Av nämnda regler följer att bergmästarna — såsom de sakkunniga framhållit

— intaga en dubbel ställning. En bergmästare kan efter fritt val

handla, i ett fall med stöd av gruvestadgan och i ett annat, alldeles likartat

fall med stöd av lagen örn arbetarskydd, och allteftersom bergmästaren tillämpar

gruvestadgan eller arbetarskyddslagen sorterar han under olika högre

myndigheter, i det förra fallet under kommerskollegium och i det senare under

socialstyrelsen. Den befogenhet som tillkommer bergmästaren enligt gruvestadgan

sträcker sig emellertid längre än den som tillkommer honom enligt arbetarskyddslagen.

Medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan meddela föreskrift,

som gruvägaren vid ansvarspåföljd är skyldig att ställa sig till efterrättelse,

står en sådan möjlighet honom icke till buds enligt arbetarskyddslagen.

Och medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan förelägga gruvägaren

att utföra viss anstalt, vid äventyr att det föreskrivna arbetet på gruvägarens

bekostnad verkställes genom bergmästarens försorg eller att gruvarbetet

inställes, har bergmästaren enligt arbetarskyddslagen att i liknande fall

vända sig till socialstyrelsen, som därvid kan förbjuda arbetsgivaren att bedriva

visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat

hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst av socialstyrelsen

vid förbudets meddelande angivet villkor. Å andra sidan är att märka att

arbetarskyddslagen har ett större tillämpningsområde inom bergshanteringen

än vad fallet är med de i gruvestadgan förekommande skyddsbestämmelserna.

Medan de sistnämnda endast hänföra sig till det egentliga gruvarbetet, äger arbetarskyddslagen

tillämpning även på annat i samband med gruvdriften bedrivet

arbete, såsom de utvunna produkternas skrädning, anrikning och brikettering.

Även i fråga örn bestämmelsernas innehåll är arbetarskyddslagen

mera omfattande än gruvestadgan. Här må särskilt erinras örn de i arbetarskyddslagen

förekommande bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors

användande i arbete.

Enligt 1923 års förslag — liksom ock enligt 1919 års förslag — var den

föreliggande dubbla regleringen av arbetarskyddet inom bergshanteringen avsedd

att bibehållas. Såsom skäl härför anfördes att den nuvarande anordningen

icke visat sig medföra några svårigheter i den praktiska tillämpningen

utan tvärtom syntes vara den ändamålsenligaste med hänsyn såväl till själva

verksamhetens olika natur som till de övervakande myndigheternas kompetens.

Härutinnan erinrades bland annat att, i sådana fall då åtgärd, som krävdes

för tryggande av gruvans framtida bestånd, samtidigt vore nödvändig för arbetarnas

skyddande mot olycksfall, eventuella besvär över bergmästarens beslut i

ämnet borde handläggas hos en och samma myndighet, i dylika fall självfallet

kommerskollegium. Vidare åberopades å ena sidan att bergmästarens

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

173

vidsträcktare befogenhet enligt gruvestadgan borde bibehållas med hänsyn till

den särskilda fara, som karakteriserade det egentliga gruvarbetet till skillnad

från annan industriell verksamhet, och å andra sidan att den omfattande maskinella

utrustning, som plägade förekomma vid ett modernt gruvföretag, i

arbetarskyddshänseende lämpligen borde bedömas efter samma regler som gällde

för vanliga industriella anläggningar. Förslaget innebar dock viss jämkning

av de gruvrättsliga tillsynsbestämmelsernas räckvidd. Tillsynen skulle

ej såsom nu avse gruvdriften överhuvudtaget utan begränsas till arbete för

mineralens brytning och uppfordring samt annat i gruva verkställt arbete.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 343, däri

motionärerna hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära dels tillsättande

av en speciell yrkesinspektör för gruvindustrien, dels utfärdande av

närmare föreskrifter till skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete inom nämnda

industri. I motionen framhölls bland annat att eftersom bergmästarna hade

att handlägga alla frågor rörande gruvdriften i allmänhet frågan örn tillsyn

och ordnande av arbetarskyddet icke bleve tillräckligt beaktad. Enligt motionärernas

mening borde även övervägas, huruvida icke en del för gruvarbetet

mera tillämpbara bestämmelser kunde inarbetas i arbetarskyddslagen.

I ett över nämnda motion avgivet yttrande anförde socialstyrelsen bland annat

följande:

Vid arbetarskyddslagens tillkomst hade bergmästarna, för ett fortsatt handhavande

av sin tillsynsuppgift, ansetts särskilt skickade och lämpliga genom

sin föregående verksamhet och den ingående kännedom örn gruvhanteringen

och de enskilda gruvornas beskaffenhet de måste anses besitta samt genom de

besök i gruvorna de på grund av sin tjänst i övrigt måste företaga. Visserligen

torde icke kunna förnekas att motionärerna haft fog för sin synpunkt,

att ett av skilda uppdrag splittrat arbete lätt ledde till att en arbetsuppgift

eftersattes för en annan och att i regel en odelad arbetsuppgift ledde till större

effektivitet. Därest särskild inspektör för tillsynen av arbetarskyddslagens

efterlevnad tillsattes, skulle emellertid gruvorna bliva underkastade tillsyn

dels av denne dels även av bergsstatens tjänstemän. Dessa senare hade nämligen

att tillse att icke genom sättet för gruvbrytningen gruvans framtida bestånd

äventyrades, därvid olika åtgärder skulle vidtagas, vilka alla stöde i intimt

samband med förebyggandet av olycksfall i gruvor och som knappast

kunde överlåtas på andra än bergsstatens befattningshavare. Åt en speciell

yrkesinspektör för gruvdriften skulle således antagligen endast kunna delegeras

befogenhet i avseende å en del av de åtgärder, som vore av betydelse för

arbetarnas skyddande mot olycksfall i arbetet, medan övriga dylika åtgärder

väl alltjämt skulle komma att påvila bergmästarna, varvid gränsen mellan

dessa tillsynsmyndigheters befogenhet knappast kunde exakt uppdragas. Tvivelaktigt

torde även vara, örn en specialinspektör skulle kunna medhinna inspektionen

av samtliga gruvor i landet med deras skilda beskaffenhet.

På hemställan av de tillfälliga utskott som behandlat förenämnda motion

(första kammarens andra tillfälliga utskott, nr 14, samt andra kammarens första

tillfälliga utskott, nr 6) uttalade riksdagen att tillräckliga skäl ej blivit

förebragta för ett frånskiljande av befogenheten att övervaka arbetarskyddet

från bergmästarnas åligganden till förmån för en nyinrättad särskild yrkesinspektion.

Emellertid anhöll riksdagen, likaledes på utskottens hemställan,

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. May.ts proposition nr kO.

i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 211, att utredning måtte verkställas, på vilket

sätt inspektionen inom gruvindustrien måtte kunna göras ur yrkesfaresynpunkt

så tillfredsställande som möjligt, och att eventuellt nödiga föreskrifter

måtte utfärdas till skydd mot olycksfall inom nämnda industri.

Den sålunda begärda utredningen, vilken anförtroddes åt kommerskollegium

och socialstyrelsen, medförde såsom resultat, förutom vissa av socialstyrelsen

utfärdade allmänna anvisningar, den av Kungl. Majit utfärdade kungörelsen

den 23 december 1931 (nr 426) örn uppfordringsanordningar för personbefordran

i gruvor och stenbrott. Denna författning, som utfärdats med

tillämpning av 7 § 1 mom. och 52 § lagen örn arbetarskydd, har tillagt bergmästaren

vissa uppgifter. Sålunda får i kungörelsen omförmäld koncessionsbesiktning

av uppfordringsanordning uppdragas allenast åt sådan vid företaget

icke anställd person, som blivit godkänd av bergmästaren. Såsom tillsynsmyndighet

fungerar socialstyrelsen, som emellertid har att samråda med kommerskollegium.

I de yttranden som avgivits över 1923 års förslag lia däri förekommande

bestämmelser i förevarande ämne i allmänhet lämnats utan erinran. Emellertid

har kommerskollegium, under hänvisning till nyssnämnda, vid tillfället ännu

ej avslutade utredning, förklarat sig avstyrka den i förslaget gjorda inskränkningen

i tillsynsmyndigheternas befogenheter. Något skäl syntes ej

föreligga varför kollegium — såsom de sakkunniga föreslagit — skulle uteslutas

från möjligheten att utöva omedelbar tillsyn enligt ifrågavarande kapitel.

Den föreslagna avfattningen täckte ej alltid behovet av skydd enligt

gruvlagen. Även annat ovan jord bedrivet arbete än brytning och uppfordring

kunde verkställas under sådana omständigheter att tillsynsmyndigheten

borde gripa in, såsom exempelvis då ras hotade. Det vore icke välbetänkt att

vidtaga sådana ändringar i gruvlagen, att effektiviteten av de med omförmälda

utredning avsedda skyddsbestämmelserna därigenom kunde bliva lidande.

Socialstyrelsen har förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag

såsom en slutgiltig lösning men har dock ansett att bestämmelserna kunde

godtagas att gälla tills vidare.

Vid den utredning som föregått 1931 års ändringar i arbetarskyddslagen1

synes någon omläggning av den dubbla regleringen av arbetarskyddet inom

gruvnäringen ej ha varit ifrågasatt. En av socialstyrelsen föreslagen ändring

av innebörd att bergmästarna skulle likställas med specialinspektörer och

att deras verksamhet, såvitt anginge arbetarskyddslagen, sålunda skulle helt

grundas på Kungl. Maj:ts förordnande, har icke ansetts böra genomföras.

Förhållandet mellan arbetarskyddsbestämmelserna i gruvestadgan och i lagen

örn arbetarskydd innebär onekligen en viss formell oegentlighet och är

måhända icke ur organisatorisk synpunkt i allo tillfredsställande. Vid genomförandet

av en ny gruvlagstiftning kunde det därför sättas i fråga, huruvida

icke en omreglering borde komma till stånd. Emellertid lära de skäl

1 Statens off. ntredn. 1925: 34 samt proposition nr 40 till 1931 års riksdag.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition ni 40.

175

som de sakkunniga häremot anfört alltjämt äga giltighet, och genom den

rättsutveckling som ägt rum efter sakkunnigförslagets tillkomst synas nämnda

skäl närmast ha vunnit i styrka. Härtill kommer att en omläggning, även

örn den kunde genomföras utan att skyddsbestämmelsernas effektivitet därigenom

försvagades, i allt fall synes förbunden med sådana rättstekniska och

organisatoriska svårigheter, att densamma icke lämpligen torde böra sammankopplas

med en lagstiftning sådan som ifrågavarande, med dess mångfald av

vittutseende, rättsliga och ekonomiska spörsmål. Vid en eventuellt framdeles

skeende revision av arbetarskyddslagen lärer lägligare tillfälle yppa sig att

taga hithörande spörsmål under förnyat övervägande.

Därest sålunda förhållandet mellan de gruvrättsliga och de allmänna arbetarskyddsbestämmelserna

kommer att i det väsentliga förbliva orubbat, torde

knappast tillräcklig anledning föreligga att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

vidtaga viss begränsning av förstnämnda bestämmelsers räckvidd. En dylik

begränsning skulle för övrigt innebära en inskränkning av tillsynsmyndigheternas

befogenhet och sålunda en försvagning av arbetarskyddet, ett resultat

som uppenbarligen ej kan anses önskvärt. I nu föreliggande förslag har därför

första stycket av paragrafen synts böra jämkas till närmare överensstämmelse

med gällande rätt, liksom ock med 1919 års förslag.

69 §.

Denna paragraf motsvarar 81 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

189—190.

Kommerskollegium har uttalat att den enligt 50 § gruvestadgan bergmästaren

tillkommande rätten att vaka över gruvas framtida bestånd även måste

anses innefatta befogenhet att förhindra rovbrytning. Då emellertid detta ej

vore allmänt erkänt, hade kollegium ej något att erinra mot de av de sakkunniga

föreslagna förtydligande stadgandena.

Ing enior svetenskapsakademien har ifrågasatt, örn det vore lämpligt att låta

bergmästaren, som eljest icke hade att taga någon befattning med annat än

administrativa och gruvtekniska detaljer, även ingripa i frågor av ekonomisk

innebörd. Även den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen berörde

ett ekonomiskt spörsmål, i det att obrutna delar av gruvan kunde vara

ur ekonomisk synpunkt icke brytvärda. En sådan omständighet borde gruvägaren,

vilken hade att taga den ekonomiska risken, få bedöma själv. Akademien

avstyrkte sålunda befogenhet för bergmästaren att öva tillsyn över

själva ekonomiseringen i brytningen och malmens tillgodogörande. I allt fall

syntes bergmästarens befogenhet i nämnda hänseenden allenast böra innefatta

rätt att göra anmälan i saken hos kommerskollegium, som då borde verkställa

närmare allsidig undersökning.

Svenska teknologföreningen har ansett bestämmelserna i förevarande paragraf

i vissa hänseenden innebära en besvärande och obehövlig tunga för gruvägaren.

Man måste utgå från att en gruvas riktiga skötsel läge i gruvägarens

eget intresse. För övrigt hade bergmästaren i enlighet med den för honom ut
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

färdade instruktionen både skyldighet och rättighet att övervaka arbetet vid

gruvan.

Föreningen bergshandtering ens vänner har likaledes ansett att bergmästarens

befogenhet enligt förevarande paragraf borde inskränkas.

De erinringar som nu berörts ha icke synts böra föranleda avvikelse från

1923 års förslag. I enlighet med hemställan av kommerskollegium har i föreliggande

förslag ansetts böra upptagas en bestämmelse, vilken i likhet med

stadgandena i 43 § gruvestadgan skulle bidraga till avvärjande av sådan skada

som i följd av arbetets nedläggande i en gruva kan förorsakas annan gruva

genom ökat vattentillopp. Bestämmelsen har såsom ett tredje stycke fogats

till förevarande paragraf.

70 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag,

hänvisas till bergmästaren Asplunds reservation s. 241, 245 och 248.

Kommerskollegium har i likhet med bergmästarna i östra, mellersta och

västra distrikten förordat den av reservanten föreslagna skyldigheten för gruvinnehavaren

att göra anmälan till bergmästaren rörande regelbunden brytnings

påbörjande och nedläggande för längre tid. Därjämte har kollegium

funnit mycket tala för att vid varje under regelbunden brytning varande

gruva skulle finnas en för iakttagandet av föreskrifterna i förevarande kapitel

ansvarig person. Av denne syntes ej böra fordras annan kompetens än

så mycken teknisk sakkunskap, som med hänsyn till varje särskild gruvdrift

vore nödig. Då hans verksamhet bleve av annan art än den som skulle tillkomma

gruvföreståndaren enligt 69 § i 1923 års förslag, borde olika benämningar

användas för dessa båda befattningar.

Tillräckliga skäl ha icke synts föreligga att från reservantens förslag medtaga

annan bestämmelse än den som angår anmälan örn regelbunden brytnings

påbörjande och gruvdriftens nedläggande. Med hänsyn till den betydelse,

som enligt 47 § av förevarande förslag skall tillkomma anmälan örn regelbunden

brytnings påbörjande, och då även gruvdriftens nedläggande kan vara

en omständighet av beskaffenhet att intressera kronan, har i paragrafen inryckts

en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att örn inkommen anmälan

omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

71 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 82 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 190. I

I föreliggande förslag ha ej upptagits några bestämmelser motsvarande 83,

84 och 86 §§ i 1923 års förslag. Vidkommande 83 § torde få anmärkas, att

det av de sakkunniga åberopade skälet för bestämmelsens upptagande förfallit

i och med 1931 års ändringar i lagen örn arbetarskydd. Att gruvingenjör en
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

177

ligt föreliggande förslag tilldelas vissa befogenheter i avseende å tillsynen

över gruvdriften framgår av 68 och 69 §§. Vad åter angår 84 §, innebär dess

uteslutande endast en redaktionell ändring, som synts böra vidtagas i anledning

av erinran från kommerskollegium. Beträffande slutligen 86 § hänvisas

till vad därom anförts i den allmänna motiveringen.

72 §.

Denna paragraf motsvarar 85 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 191.

I paragrafen har införts en straffbestämmelse jämväl för det fall att gruvinnehavaren

försummar den anmälningsskyldighet som åvilar honom enligt

70 §. Härom hänvisas till vad vid 47 § blivit anfört.

73 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag,

hänvisas till vad vid 1 § blivit anfört. Straff bör givetvis stadgas även för

det fall att annan än jordägaren gör sig skyldig till förfarande som här avses.

74 och 75 §§.

Dessa paragrafer motsvara 87 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 191—193.

Bergmästaren i östra distriktet har anmärkt att även gruva som brytes utan

att vara inmutad eller utmålsbelagd borde kartläggas.

Värmländska bergsmannaföreningen har erinrat att man av bestämmelsen

i andra stycket möjligen kunde få den uppfattningen att gruvinnehavaren

skulle bekosta även det kartarbete, som nu utfördes å gruvkartekontoret, vilket

väl knappast varit de sakkunnigas mening. Därest emellertid själva inläggandet

av kompletteringarna å kommerskollegii och bergmästarens exemplar

icke skulle bekostas av gruvinnehavaren, syntes någon omredigering erforderlig.

Då någon skyldighet att bekosta själva införingen av kompletteringen å de

exemplar av kartan, som skola förvaras av bergmästaren och kommerskollegium,

ej lämpligen torde böra åläggas gruvinnehavaren, har omformulering

vidtagits i enlighet med värmländska bergsmannaföreningens hemställan.

76—78 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 88—90 §§ i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 193—194. 11

11 kap. Särskilda bestämmelser.

79 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 2 mom. i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 154—157.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Sedan rätten till jordägareandel borttagits lärer stadgandet ha sin huvudsakliga

betydelse i avseende å marklösen samt andel i försvarsavgift.

80 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 102 § i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 198 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 251.

Svenska teknolog förening en har ansett att den enligt gruvestadgan för vissa

delar av Norrland gällande besvärstiden av 45 dagar lämpligen borde utsträckas

att gälla för hela riket.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag.

81 §.

Denna paragraf motsvarar 103 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 198—199.

Kommerskollegium har erinrat att då gräns mellan jurisdiktionsområden

kunde framgå över det inmutade området eller utmålet stadgandet ej vore fullt

uttömmande.

I anledning av denna erinran har paragrafen omformulerats sålunda att inmutningspunktens

belägenhet blir avgörande i forumfrågan.

82 §.

Denna paragraf motsvarar 104 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

199.

Den ändring som vidtagits i första stycket är en följd av ändringarna i

5 kap.

Övergångsbestämmelser.

Dessa bestämmelser motsvara i huvudsak 105—107 §§ i 1923 års förslag.

Se motiven härtill s. 199—202 samt bergmästaren Asplunds reservation s.

252—255.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande hänvisas till vad

därom anförts i allmänna motiveringen. De synpunkter som däri åberopats

för visst anstånd med ikraftträdandet lära bliva tillräckligt beaktade, om

lagen sättes i kraft den 1 januari 1939.

Vid antagandet av en ny gruvlag lärer lagen den 28 april 1926

örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa

län böra upphävas. Detta torde vara motiverat redan med hänsyn till den

olikhet i grunduppfattningen, som framträder mellan 1926 års lag och den

föreslagna gruvlagen. Medan den förra sökt tillgodose det allmännas intresse

genom att till förmån för kronan inskränka den fria inmutningsrätten och i

följd därav sannolikt även i praktiken verkat i viss mån hämmande på malmletningen,

vilar det föreliggande förslaget på den uppfattningen, att malmlet
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

179

ningen i möjligaste mån bör befrämjas och att kronan bör draga fördel därav

genom att i väsentligen större omfattning än nu bliva delaktig i upptäckta fyndigheter.

Att 1926 års lag skulle upphöra att gälla vid tillkomsten av en

ny gruvlag lärer ock städse ha varit förutsatt. Härom torde få hänvisas särskilt

till propositionen nr 7 till 1932 års riksdag.

På sätt de sakkunniga framhållit torde såsom allmän grundsats böra gälla,

att med avseende å de gruvrättigheter som uppkommit genom en före den nya

lagens ikraftträdande gjord ansökning äldre rätt skall äga tillämpning. I

detta hänseende må särskilt erinras örn vad i allmänna motiveringen anförts

därom, att kronans rätt till andel i fyndighet belägen å enskild jord endast

avses skola gälla beträffande fyndighet varom inmutningsansökan göres efter

lagens ikraftträdande. Såsom de sakkunniga funnit torde emellertid väsentliga

partier av den nya lagstiftningen kunna göras tillämpliga jämväl å gruvor,

som tillkommit före lagens ikraftträdande. Detta gäller huvudsakligen

de kapitel (7—10 kap.), vilka innehålla reglerna örn försvar av gruvrättighet,

örn samäganderätt i gruva, örn övergång av rätt till gruva samt örn tillsyn

över gruvdriften. Då bestämmelserna i nämnda kapitel — jämte de från nu

gällande rätt föga avvikande reglerna i 6 kap. — tydligen i praktiken få den

huvudsakliga aktualiteten, sedan väl gruvföretagen hunnit passera försöksstadiet,

torde tillämpligheten i övrigt av skilda författningar ej komma att

bereda alltför stora svårigheter.

I punkterna 1—4 av 106 § ha de sakkunniga föreslagit borttagande av vissa

med försöksarbetet och utmålsläggningen enligt nuvarande lag förbundna formaliteter

och förverkandepåföljder. Häremot lärer i och för sig intet vara

att erinra. Emellertid torde — på sätt i ett par yttranden framhållits — en

viss förenkling av lagtexten böra eftersträvas. Då de åsyftade reglerna tillhöra

de partier av gruvestadgan, som i övrigt skulle förbliva gällande beträffande

äldre gruvor, skulle det bidraga till bättre översikt och reda, örn jämväl

nämnda regler kunde bibehållas. På grund härav och då de reella olägenheterna

av ifrågavarande formaliteter och äventyr ej kunna anses särskilt betydelsefulla

i betraktande av att reglerna snart nog förlora sin aktualitet, har i

förevarande förslag icke synts böra upptagas några bestämmelser motsvarande

angivna punkter i 1923 års förslag.

Beträffande försvarsavgiftens beräknande för äldre utmål

har bergmästaren i mellersta distriktet uttalat, att avgiften syntes böra utgå

efter utmålets storlek samt böra bestämmas av bergmästaren enligt av honom

gjorda beräkningar. Emellertid funnes en del sammanslagna utmål och andra

utmål vilka jämlikt äldre författning erhållit en betydande areal. Med hänsyn

härtill vore det rimligt att en maximigräns fastställdes för de äldre

utmålen. Denna syntes lämpligen kunna sättas till 100 kronor per utmål.

Kommerskollegium har framställt erinran av delvis samma innehåll, därvid

kollegium anfört följande:

Då kollegium föreslagit att försvaret alternativt skulle få ske genom undersökningsarbete,

samt det i allmänhet icke förelåge någon svårighet att med led
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ning av utmålsprotokoll och designationer uträkna äldre utmals ytvidd, kunde

kollegium ej dela de sakkunnigas mening att försvarsavgiften borde bestämmas

till ett fast belopp av 25 kronor per utmål. Av billighetsskäl syntes dock

en viss begränsning av försvarsavgiften böra fastställas, så att icke innehavare

av äldre, mycket stora utmål finge vidkännas en alltför starkt stegrad kostnad.

För utmål av över 10 hektars yta syntes sålunda avgiften för den areal som

överstege 10 hektar lämpligen kunna utgå med lägre belopp, t. ex. 5 kronor

för hektar. En tillämpning av de principer kollegium sålunda förordat skulle

dock bliva oskälig beträffande sjö- och myrmalmsutmålen, vilka på grund av

malmens säregna förekomstsätt kunnat utläggas till betydliga vidder, enligt

1855 års gruvestadga x/2 kvadratmil för sjömalmsutmål och 90,000 kvadratfamnar

för myrmalmsutmål. Att för dessa utkräva försvar efter samma normer

som gällde för vanliga utmål vore orimligt. För dessa liksom för gruvoch

slaggvarp borde fortfarande gälla sådant undantag från de för övriga inmutade

fyndigheter gällande försvarsföreskrifter varom nu stadgades i 49 §

gruvestadgan.

Den i berörda yttranden uttalade meningen, att försvarsavgiften vid äldre

utmål principiellt bör utgå efter samma grunder som enligt lagförslaget skola

gälla beträffande nya utmål, har synts böra vinna beaktande. Då försvarsavgiften

enligt gruvestadgan utgår med ett fast belopp av femtio kronor för

varje utmål men enligt förevarande förslag skall utgöra tio kronor för varje

hektar eller överskjutande del av hektar, innebär ifrågavarande förändring,

vid det förhållande att de enligt gruvestadgan utlagda utmålen omfatta en

areal av högst fyra hektar, en viss reducering av försvarsavgiftens belopp.

Härvid måste emellertid tagas i betraktande, att enligt gruvestadgan försvarsavgift

ej utgår för utmål där arbete bedrives och ej heller för utmål för vilket

vilostånd åtnjutes. Då förevarande förslag i nämnda hänseenden intar en

motsatt ståndpunkt, lärer den årliga totalsumman av försvarsavgifterna från

de fyndigheter, vilka blivit utmålslagda enligt gruvestadgan, icke komma att

undergå någon minskning utan snarare en viss ökning.

Vad härefter angår de utmål, vilka tillkommit före den nuvarande gruvestadgans

ikraftträdande, kunna de nya reglerna synbarligen ej utan vidare

göras tillämpliga. Enligt 1855 års gruvestadga kunde utmålet i allmänhet

omfatta högst 100 famnar i längd och bredd, men från ännu äldre tid finnas

utmål vilka omfatta ansenliga områden. Det har av hänsyn härtill synts lämpligt

föreskriva att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga 50 kronor för

varje utmål.

De från äldre tid härrörande sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och

slaggvarp äro — såsom kommerskollegium erinrat — undantagna från nuvarande

regler örn försvar (49 § gruvestadgan). Detsamma torde böra gälla

även efter nya lagens genomförande.

Beträffande rätten att uppbära försvarsavgift skulle övergångsbestämmelserna

i 1923 års förslag — enligt vilket försvarsavgiften skulle

tillfalla staten ensam — synbarligen få till följd att en jordägare, som under

nuvarande förhållanden äger uppbära hälften av försvarsavgiften, efter nya

lagens genomförande ginge miste örn denna förmån. Denna verkan kommer

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr AO.

181

ej att inträda enligt förevarande förslag, som ju bibehåller jordägarens rätt till

andel i försvarsavgiften. De nya försvarsreglernas tillämpning på äldre gruvföretag

medföra dock även här en viss förskjutning i läget, ehuru i annan riktning

än enligt 1923 års förslag. Sålunda kommer en jordägare, som under nuvarande

förhållanden icke erhåller någon avgift därför att gruvan är under

arbete, efter nya lagens genomförande att åtnjuta sådan förmån. Ehuru detta

i viss mån kunde synas opåkallat, har dock, med hänsyn till sakens relativt

ringa betydelse och för undvikande av ytterligare komplicering, något särskilt

korrektiv häremot icke synts böra vidtagas.

Kommerskollegium har framhållit behovet av en övergångsbestämmelse rörande

försvarsavgiftens erläggande för förstaåretav gruvlagens giltighetstid.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen försvarsavgiften betalas i förskott

senast den 31 december före ingången av det år som avsåges. Därest

nya lagen trädde i kraft vid ett årsskifte, måste sålunda, örn ej avgift inbetalad

under gruvestadgans giltighetstid skulle tilläggas bindande verkan, antingen

de föreskrivna tiderna för avgiftsbetalning, påminnelse och respittid något

förskjutas under första året av lagens giltighetstid eller ock, vilket måhända

vore det enklaste och lämpligaste, avgiftsförhöjningen vid för sen inbetalning

ej inträda under nämnda år.

Denna erinran har synts böra beaktas. I följd härav har bland ifrågavarande

bestämmelser upptagits en föreskrift av innehåll, att den i 56 § stadgade

påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål med försvarsavgiftens erläggande

ej skall äga tillämpning under det kalenderår som följer efter lagens

ikraftträdande. Sagda föreskrift inverkar uppenbarligen icke på bergmästarens

skyldighet att senast den 15 januari översända påminnelse örn avgiftens

erläggande. Inbetalas ej avgiften senast den 31 mars, skall enligt 56 § rätten

till gruvan förverkas.

De sakkunniga ha i punkten 9 av 106 § föreslagit borttagande av

den tvååriga preskriptionstid, som enligt 10 § 2 mom. gruvestadgan

gäller i avseende å viss talan rörande gruvrättens förverkande. Härmed

ha de sakkunniga velat förebygga det under nuvarande förhållanden stundom

praktiserade tillvägagångssättet, att någon genom inbetalande av försvarsavgifter

söker uppliva en gruvrätt som redan förverkats, för att därigenom

eventuellt undantränga någon annan, .som under tiden inmutat fyndigheten.

Bergmästaren Asplund har däremot i sin reservation framhållit att nämnda

preskriptionstid borde bibehållas. I annat fall kunde nämligen en äldre inmutare

för all framtid utsättas för risken att bliva trakasserad av personer, som

ville göra gällande att gruvrätten förverkats genom någon försummelse under

de två sista åren av gruvestadgans giltighetstid. Enligt Asplunds mening

borde, därest någon efter nya lagens ikraftträdande inbetalade försvarsavgift

för utmål om vars försvar under de två sista åren före lagens ikraftträdande

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

uppgifter saknades, bergmästaren förelägga vederbörande att inkomma med sådana

uppgifter, vid äventyr att gruvan behandlades som sönad.

Kommerskollegium har förklarat sig godkänna den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen, under förutsättning att det nya osäkerhetsmomentet undanröjdes

genom skyldighet för bergmästaren att, då för första året efter lagens

ikraftträdande gruvrättigheten skulle försvaras, verkställa undersökning

angående rättighetens bestånd.

På grund av de nya försvarsreglernas retroaktiva tillämpning lära missförhållanden

av den art, som föranlett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,

inom kort helt upphöra. Vid sådant förhållande, och med hänsyn till

vad i övrigt anförts mot nämnda bestämmelse, har densamma icke synts böra

upptagas i förevarande förslag.

I fråga örn fyndighet, som inmutats enligt 2 § lagen den 31 maj 1918, innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län,

lia de sakkunniga i 107 § föreslagit, att bland annat 5 § i nämnda lag icke

vidare skulle gälla. Härigenom skulle en inmutare, som under nuvarande förhållanden

icke är berättigad att bryta järnmalm inom sitt utmål, framdeles

komma i åtnjutande av sådan rätt. En dylik förändring torde emellertid —

såsom bergmästaren Asplund framhållit — innebära en icke oväsentlig uppoffring

för kronan, som hittills enligt nämnda lag principiellt haft rätten till

järnmalmen. På grund härav har 5 § i 1918 års lag synts alltjämt böra gälla

i den mån lagen i övrigt är tillämplig.

Beträffande 7 § första och tredje styckena samt 11 § i 1918 års lag har det,

med hänsyn till att dessa bestämmelser numera torde sakna aktualitet, synts

överflödigt att utbyta desamma mot nya bestämmelser.

Till övergångsbestämmelserna har slutligen fogats en bestämmelse angående

sådan kronan tillkommande jordägareandel, vilken inmutare njuter till godo

enligt 17 § tredje stycket gruvestadgan eller 6 § andra stycket i 1918 års lag.

Enligt bestämmelsen skall kronan i dylikt fall äga begagna kronoandel enligt

5 kap. i nya lagen, såvida anmälan därom göres senast den 31 december 1940

eller — örn vid nya lagens ikraftträdande den i nyssnämnda lagrum avsedda

skyldigheten för inmutaren att vara underkastad nya bestämmelser örn rätt

för kronan att själv begagna jordägareandelen ännu ej inträtt — inom två år

från det så skett. I

I förevarande sammanhang har kommerskollegium uttalat farhågor för att

olägenheter skulle kunna uppkomma, örn den nya lagens antagande föranledde

ett över hövan stort antal inmutningar under slutet av gruvestadgans giltighetstid.

Med tanke härpå har kollegium förordat ett provisoriskt förbud mot inmutning

under tiden närmast före den nya lagens ikraftträdande.

Vad sålunda erinrats i anslutning till 1923 års förslag torde knappast ha

samma betydelse, därest det nu föreliggande förslaget upphöjes till lag. Den

ställning inmutaren kommer att intaga enligt förevarande förslag torde icke

vara sådan, att den kan befaras i och för sig giva anledning till en onormal

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

183

ökning av inmutningarnas antal närmast före lagens ikraftträdande. Det ifrågasatta

inmutningsförbudet torde ej heller vara förenligt med syftet att jordägare

skola ha tillfälle att före lagens ikraftträdande tillgodose sina intressen

med avseende å eventuella upptäckter.

Såsom följd av den föreslagna gruvlagen ha jämväl utarbetats förslag till lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom samt lag angående ändrad lydelse av 12 §

3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Dessa förslag innehålla allenast vissa jämkningar av formell innebörd.

»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till gruvlag

samt sistnämnda båda lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr iO.

Bilaga.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränkningar

som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen

eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,

kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin,

molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och

myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,

andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet är särskilt

stadgat.

2 §.

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till

fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stadgas

göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökanden

(inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat

område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mineral

av i 1 § angivet slag som lämpar sig för teknisk bearbetning och som förekommer

i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål

för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren, få

sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodogöra

sig inmutningsbara mineral.

3 §■

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den

dag då ansökningen därom inkommit till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute

de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansökningarna;

dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansök
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

185

ningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det

område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å område

som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i horisontalplanet

räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas

av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å marken

bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det

kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område omfatta

:

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga tilllämpning,

där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen

bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal

som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen

lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas

från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva

anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalplanet

räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till inmutning

lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under åbyggnad som

nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt

område vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftstationen

eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd

då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund

av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr bö.

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen

och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmutning

ej föreligger örn koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6 §•

1 mom. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med

posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att någon

osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters avstånd

från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt

icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterligen

finnes fyndighet vilken tidigare varit föremål för rätt på grund av inmutning

samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya

inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt

vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med

ansökningen avsedda området som även detta område berörande eller närliggande

ägogränser och områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke må

beviljas;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen

för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med

ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats

;

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, handlingar

utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden

icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning örn tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor samt förskott till stämpel och lösen

för mutsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande på sätt

i 10 § stadgas.

7 §.

Kinner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras röran
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr hO.

187

de omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har

sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren

ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen

vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt

angår viss del av det med ansökningen avsedda området. Beslutet, däri

äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med

posten.

8 §.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till bergmästaren,

skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande

till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsedda

området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att

insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen om inmutningsrätt

vila.

9 §•

1 mom. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet

kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slutligt

avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansökningen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) örn, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket

inmuta mineralfyndighet eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras,

sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i l §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmutningsrätt

ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall

bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 §

stadgas skall utgöra inmutat område samt utfärda matsedel i enlighet med

de närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10 §.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev med posten översända

mutsedeln till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda

ordning sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets

ägare.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns

utfärdande sända meddelande örn mutsedeln och dess innehåll till allmänna

tidningarna för meddelandets införande däri.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 4().

11 §.

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansökningen

örn inmutningsrätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist

å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås

eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmålsförrättningen

anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyndigheten

ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid

domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3),

vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12 §.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall

inmutaren härom bevisligen underrätta såväl ägaren av den mark varå han

ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark;

dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande

och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade området

börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden

enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till

ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutningspunkten

är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras

för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet

av i 1 § angivet slag samt för att vinna närmare kännedom örn fyndighetens

storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så,

att minsta möjliga skada förorsakas.

Ä det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare

och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras

för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller

anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §•

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke

använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

189

undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning.

Därvid utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området befintligt

varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stadgas,

äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas

allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamålsenliga

bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersökningsarbetet

å fyndigheten behöves.

15 §.

Inmutaren vare skyldig underkasta sig de föreskrifter som kunna meddelas

av bergmästaren i syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt

som enligt 13 § första stycket och 14 § tillkommer honom.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom

enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av bergmästaren

jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §

andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området uppfört

annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på överexekutor

att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra

fallet örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort

och i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete

enligt 13 § skall inmutaren till innehavaren av jorden giva full ersättning i

årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl

ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare inmutaren,

intill dess denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den

årliga avgiften för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 mom. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan ersättning

som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla

att densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad

i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Kostnaden för skiljemannaförfarandet skall gäldas av den som skiljemännen

pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,

utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

skäl. Skiljemännens beslut skall, även om någondera parten däremot instämmer

klander, gå i verkställighet, där ej rätten eller överexekutor annorlunda

förordnar.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,

draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 marn. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskjutits

till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna

sämjas örn ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i

38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål

skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej

enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutningsrättens

bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits,

äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmästaren

gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång

tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, särskilda

naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed

jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade

tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,

må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan,

medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständigheterna

påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren

vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis örn den omständighet

han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom

utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad

av två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid dennas

utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess

ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av undersökningstiden,

men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må

undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slutligen

prövats.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20 §.

Ansökning örn utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit

bergmästaren tillhanda sist före utgången av den i 19 § första stycket stad
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

191

gade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt

samma paragraf kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning

örn förlängning av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare

än trettio dagar före undersökningstidens utgång, ansökning örn utmål

kunna göras sist inom trettio dagar efter det beslutet örn avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning

örn utmål, havé inmutaren förlorat inmutningsrätten.

21 §.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökanden

önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller därtill hava nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut,

rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs

i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden icke själv verkställt inmutningen och icke förut hos bergmästaren

visat behörighet att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet,

handlingar utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig beskrivning,

vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av

vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1:4000

samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller

ledning må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas

belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunktens

läge, de ställen där inmutningsbart mineral påträffats samt

övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande

av fyndighetens storlek, läge och utsträckning;

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena

samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huruvida

de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmåls anvisande

föreligga;

4) bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra berörande

eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samtliga

dessa göras en gemensam ansökning örn utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri

inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta desamma.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr -40.

22 §.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon ytterligare

upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å

kostnaderna för utmålsförrättningen, åge bergmästaren förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller

fordrat förskott, vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses

hava inkommit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri

äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med

posten.

» Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan företagas

till slutligt avgörande, skall det utsättas att så fort ske kan och tjänlig årstid

är för handen förekomma vid förrättning inför bergmästaren.

2 mom. Bergmästaren föranstalte därom att kungörelse örn förrättningen

med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående ansökningens innehåll

varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidningarna

och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekoinmenderat brev med

mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sakägare

vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att densamma

kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrättningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgänglig

för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den

fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är gemensam

för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de

flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var avskrift

som nu sagts finnes tillgänglig.

Är jord som beröres av utmålsläggningen samfälld för helt skifteslag eller

eljest för flera fastigheter, skola det för jordens ägare avsedda exemplaret

av kungörelsen samt avskriften av ansökningshandlingarna sändas till sysslomannen

eller förvaltaren av den samfällda egendomen eller, där sådan person

ej är för bergmästaren känd, till en av delägarna att vara för dem alla

tillgängliga.

24 §.

Ägare av sådant jordområde som i 21 § 1 mom. 3) sägs vare pliktig att,

då inmutaren för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock

bergmästaren därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som

till området har nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut, rätt till elektrisk kraft

eller återköpsrätt. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

193

i följd därav att lian icke blivit kallad till förrättningen, vare jordägaren pliktig

att, där lian ägt eller bort äga kännedom om att rättsägaren berördes av

förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs

översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar

kronans gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till förrättningen,

skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum

sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutningspunkten

är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att ofördröjligen

förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant

bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna

myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lantmäteriförrättning,

så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstatstjänsteman

eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befallningshavande.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i

lag äro stadgade beträffande förrättningsmän vid laga skifte.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrättningen.

I protokollet skola antecknas de personer som blivit kallade till förrättningen

samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare framställda

yrkanden och anförda skäl samt däröver meddela beslut med angivande

av grunderna för desamma.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme

dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven

för ansökning örn utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, såvida

kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och

inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen uppskjutas

till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, om tillstädeskommen

sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,

därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot bergmästaren

eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele bergmästaren

och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å

dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å

förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans

ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på bergmästaren

att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med

beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvudsaken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna

för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt

denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och

gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst sexton hektar, i horisontalplanet

räknat.

Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas, begränsas av räta

linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla

bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett

på inmutade området beläget ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan

intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla

i fråga om utläggande av utmål.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels

att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen,

ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet

skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda

inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må

tagas i anspråk.

32 §.

Utmålet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen

eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas förrättningsprotokollet,

som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över utmålet

med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jord
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

195

ägare, skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmärkas

och i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, kuru stort utrymme inom utmålet, som han

vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas

och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark

dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels

ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraftledning,

som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens

tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd

erhållits.

Är fråga om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,

gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är eller kan

varda stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall

utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.

Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas

lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall

förrättningsmannen uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga

försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan

jord, skall av honom lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 34 § mark

utom utmålet skall, saframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller

lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat

fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller

av atcrköpsrätt, och gar till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt

förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än

ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,

särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång

å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas

var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse

och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av markens

värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas

det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild

värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar,

varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verkställda
Vid

uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall

anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna och utmålssökande om lösen eller annan ersättning,

skall sådan vid förrättningen bestämmas av bergmästaren och gode männen.

Yppas därvid skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin

särskilda mening, gälle den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej

vid förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna

föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrättningen

och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande

frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt

meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn

vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder

meddelade beslut.

41 §.

1 mom. År någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättningen

i fråga som avser

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

197

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning

som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

äger han däröver hos kommerskollegium anföra besvär, vilka vid äventyr

av talans förlust skola vara dit inkomna sist å nittionde dagen från förrättningens

avslutande. Besvären skola vara åtföljda av utdrag av protokollet i

vad angår den åtgärd eller det beslut som överklagas.

Har klaganden underlåtit att ingiva utdrag av protokollet, förelägge kommerskollegium

klaganden viss tid att inkomma därmed vid äventyr att, där

detsamma ej är i kollegium tillgängligt då målet företages till avgörande, klaganden

skall hava förlorat sin talan.

2 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen

i annan fråga än i 1 mom. nämnts, instämme sin talan därom, vid äventyr av

dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Har vid förrättningen

utmålet blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger

bestånd, vare dock innehavaren av sistnämnda utmål för bevarande av sin

rätt icke pliktig att inom tid som nyss nämnts instämma klander mot förrättningen.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex

procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio

dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den

ersättningsberättigade. År den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller

andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt

eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl

nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättningsbelopp,

som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma

mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas host

Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat

fall än nu sagts må gruvinnehavaren, örn han det hellre vill, nedsätta vid utmålsförrättningen

fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning nedsättes hos Konungens befallningshavande, skall gruvinnehavaren

tillika ingiva gravationsbevis rörande den fastighet varom fråga är

ävensom utdrag av protokollet över utmålsförrättningen i vad det avser hans

ersättningsskyldighet, vid äventyr att det felande varder på gruvinnehavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser ersättningen

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare gruvinnehavaren

dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras i ty fall

för ersättningens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må densamma

anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos

Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berättigade

hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekommande;

ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsbe^ättigade gjord

framställning förordna örn gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen

erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan

försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta medel jämte därå upplupen

ränta till den som är berättigad till desamma. Är ej sådant fall för handen

som avses i andra stycket, må utbetalningen ske utan hinder av mot förrättningen

förd talan.

Häftar marken för fordran varom förmäles i 42 § första stycket, åge stadgandena

örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning, såvida ej nedan annorlunda stadgas.

Är marken förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som förminskar

fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren,

i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betalning

såsom örn marken icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen

för rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjorton

dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av

fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan

rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av fordran

okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse

eller annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot

av styrelsen eller till förvaltaren och vare denne, där han ej äger att själv föra

talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon,

som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas

kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, må kallelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse

på sätt som sist nämnts, skall uppgift örn vilken delägare kallelsen tillställts

intagas i kungörelsen örn sammanträdet, och skall kungörelsen anslås i

socken- eller rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare och utgöra

omständigheterna grund för antagande, att genom utmålsläggningen säkerheten

icke avsevärt minskas för innehavarna av fordringar, för vilka marken

på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabal
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

199

ken häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de nedsatta

medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken sålunda

häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde

dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens befallningshavande;

underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkommande

rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller

någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de nedsatta

medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra ej

dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må dessa

lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler sig hos

Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet. Sker ej

sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta stycke

sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinnehavaren.

44 §.

Belöper vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings

kapital, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos

inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller

ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för

arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för

ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansökan

därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i tilllämpliga

delar vad örn utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reglering

eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt

vid utmålets tillkomst blivit tillämpat.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för gemensam

gruvdrift till ett enda sammanlagda, åge kommerskollegium att därom

förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlagda

utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål uppdelas

i två eller flera särskilda utmål, åge kommerskollegium meddela tillstånd

till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga

örn verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom

förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola utmålsgränserna

på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på

annans utmål.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:is proposition nr bo.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Kronan vare berättigad njuta andel med hälften i varje gruvföretag. Sådan

andel kallas kronoandel.

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan mutsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan angivna

tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres

skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regelbunden

brytning av inmutningsbart mineral pågått under en tid av sex månader

från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande

av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från

utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det bergmästaren

att omedelbart i rekommenderat brev med posten därom underrätta

inmutaren eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten

övergått.

48 §.

Krån och med året efter det, då anmälan enligt 47 § blivit gjord, njute kronan

del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande andel i

alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med iakttagande

av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1 mom. Vid sitt inträde i företaget vare kronan pliktig att i förhållande

till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom

eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen:

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och

förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde

egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kostnader

för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsarbeten

som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning

och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist om vilken egendom eller kostnad kronan har att ersätta,

örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densamma,

skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

201

50 §.

Kronoandel, örn vars begagnande anmälan icke skett inom den i 47 § stadgade

tidsfrist, tillfälle inmutaren.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten

(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga

inmutningsbara mineral.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit

enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla inmutaren.

Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften

av mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen

därom framställt begäran.

52 §.

Gruvinnehavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska

ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande

i fråga örn de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmålsläggningen

brutits inom utmålet må gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet

behöves. Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra

sig, såframt det icke av jordägaren, mot gottgörelse av därå nedlagd kostnad,

avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist örn beloppet av den gottgörelse varom nu är sagt, skall vad i

18 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina

kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för

skiljemännens sammanträde, och varde tiden för avhämtandet räknad från det

gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

53 §.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från

äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt

vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren

må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av

särskild inmutning enligt äldre författning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för

annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för

produkternas tillgodogörande.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nrhO.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det

blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla

det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från

och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en

årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del

av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälften

den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden.

Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, lände detta till befrielse

från skyldighet att erlägga den honom tillkommande andelen i avgiften.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehavarens

eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och

postadress. Det åligger bergmästaren att utan dröjsmål tillhandahålla den

till avgiften berättigade honom tillkommande andel.

56 §.

Försummar gruvinnehavaren att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvarsavgift,

skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala

dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan förverkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev

med posten till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller

anmäld gruvföreståndare översända påminnelse örn avgiftens erläggande med

angivande av det belopp som skall inbetalas samt äventyret om. det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i rekommenderat

brev med posten sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren

dels ock till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels

till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan samt

i gruvan inbyggda uppfordringsverk, dels ock till den mark som inom eller

utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i första

stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mi
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

203

neral må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehavarens

räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinnehavaren

förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över

den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom

tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan samt i

gruvan inbyggda uppfordringsverk övergå till den som i laga ordning förvärvar

rätt till gruvans bearbetande.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Örn två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende

därå gälla vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§

dock endast i den mån ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Det åligger delägarna att för gruvans förvaltning årligen utse en gruvföreståndare,

som har att vid stadgad påföljd iakttaga vad i 10 kap. i denna

lag bestämmes. Gruvföreståndare kan endast den vara, som är svensk undersåte

och bosatt i riket.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan

anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje delägare

ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

60 §.

Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra tillskott, som äro av nöden

för erläggande av försvarsavgift, så ock för iakttagande av föreskrifter

som enligt bestämmelser i 10 kap. meddelas av kommerskollegium eller bergsstatst

j änsteman.

61 §.

Minst en gång örn året skall med delägarna hållas stämma, varvid val av

gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra

gemensamma angelägenheter skola företagas.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren å tid som av delägarna kan

hava bestämts eller då han eljest finner sådant erforderligt, så ock då delägare,

som tillsammans äga minst en fjärdedel i gruvan, därom hos honom

skriftligen framställa begäran. Finnes ej gruvföreståndare, äger envar delägare

utlysa stämma.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas

genom rekommenderade brev med posten, vilka skola avsändas så tidigt att

kallelsen kan beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stäm
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr k0.

man. Saknas kännedom örn namn och adress på någon av delägarna, skall

kallelsen tillika inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna

och tidning i orten. I kallelsen skall intagas uppgift å de ärenden

som skola företagas å stämman.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den

lott han äger i gruvan.

Val avgöres efter rösttal samt vid lika rösttal genom lottning.

X andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den

mening som erhållit de flesta rösterna eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden

gälla såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas

gemensamma räkning upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra

minst hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som denna påkallat

vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den

mindre brytningen erfordras.

Av den för varje år brutna malmen skall den del som motsvarar skillnaden

mellan den större och den mindre brytningen tillgodoräknas allenast delägare

vilka utgivit tillskott som i första stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare

vare skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den

nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som

påkallats av den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens

anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sägs tvist mellan delägarna rörande

avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad

i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren

infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för

gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för

beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad örn

betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av

sådan erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin

lott i gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersättning

för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han för

tillskottets betalande fri.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

205

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas

skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor som betingas.

Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen vare utan verkan.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens

borgenärer, förrän anmälan örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på

sätt i 66 § stadgas.

66 §.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne

pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande

av namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning

vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske senast inom nittio dagar efter det rätten övergått å ny

innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare skall tiden för anmälan

räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras,

från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit

ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testamentstagare

skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet

blivit ståndande.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en

bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

År fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått

icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet

och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara

utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda anmälan

göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis

härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid varom

nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nyttjanderätt

till gruva eller andel däri blivit åt annan upplåten eller å ny innehavare

övergått.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften utöva

sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna och att icke genom

sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga

anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna

för person- och godsbefordran och för vandring upp och ned i gruvan

äro betryggande och underhållas i sådant skick, att olyckshändelse icke

må inträffa genom bristfällighet därå.

Örn arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn

däröver är därjämte stadgat i lagen örn arbetarskydd.

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet

av kvarlämnad känd tillgång på malm eller annat inmutningsbart

mineral omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar

misshushållning med malm eller annat inmutningsbart mineral äger mm.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas

på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, söke därtill bergmästarens tillstånd,

vare sig gruvan är under arbete eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruvdriften

för längre tid än två månader skall anmälan därom utan dröjsmål göras

hos bergmästaren. Det åligger denne att om inkommen anmälan omedelbart

underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna

eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans bestånd

eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till

förhindrande av sadan misshushållning med malm som omförmäles i 69 §, äger

bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, örn det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,

att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom

bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit

gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom

uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och

skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på

förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat örn gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita kronobetjäningens biträde.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

207

72 §.

Igenlägger någon i grava utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller

ort, som leder till gravans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gravinnehavaren försummar att göra anmälan varom i

70 § sägs eller icke ställer sig till efterrättelse föreskrift som meddelats

enligt 71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund

bearbetar mineralfyndigbet av i 1 § angivet slag straffes med dagsböter.

74 §.

över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exemplar

upprättas fullständig och noggrann gravkarta i skala 1: 800; och böra

alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets

utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gravan, ett exemplar insändas

till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall

verkställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium

förklarats behörig att verkställa gravmätningar. Kostnaderna för upprättandet

av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret

skola gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla

erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras

av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och komplettering

är föreskrivet, äge bergmästaren förelägga honom att inom viss

tid, vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta

eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens

försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten

blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Före den 1 mars varje år skall gruvinnehavaren till bergmästaren insända

uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redogörelser

som kommerskollegium kan föreskriva.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugufem

kronor; och äge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens

fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

78 §.

Bergmästaren skall föra gruvregister dels över inmutade områden och dels

över utmål, och skall i detta register göras anteckning, förutom örn anmälan

varom förmäles i 66 §, örn alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan

myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade

området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av

betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör

ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet så snart ske kan tillsändas

bergmästaren.

Närmare föreskrifter örn gruvregistrets inrättande och förande meddelas

av Konungen.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute åbon de

rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästarens

enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde

dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän

underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles må ej, där densamma endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. I övrigt må brott mot

stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång

till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt

lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom

vissa län.

Har före denna lags ikraftträdande inmutning sökts eller utmål utlagts,

skola beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i

äldre författning fortfarande gälla, i den mån icke genom här nedan meddelade

bestämmelser annorlunda föreskrives.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla

vad i 45 § denna lag är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr bO.

209

om vilostånd skola icke tillämpas, utan skola i stället gälla bestämmelserna i

7 kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje utmål;
att,

därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera

intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan

fullgjord för längre tid än ett år, gruvinnehavaren skall med avseende å den

del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad

från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyldigheten

blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostånd eller

förlängt vilostånd för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruvinnehavaren

skall vara befriad att för sådan tid erlägga försvarsavgift;

samt att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål

med försvarsavgiftens erläggande ej skall äga tillämpning under det år

som följer efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i

70 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över

bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj

1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom

vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9

och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är

föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8

kap. denna lag.

5. Har inmutning skett enligt 2 § lagen den 31 maj 1918 innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län äger

sedan förevarande lag trätt i kraft såväl inmutaren som kronan och annan

ersättningsberättigad påkalla förrättning för fastställande av lösen för den

mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har

att erlägga. Med avseende å rätten till lösen och ersättning samt lösen- och

ersättningsbelopps fastställande och betalande skola bestämmelserna i förevarande

lag tillämpas. I fråga örn förrättningens verkställande skall i tilllämpliga

delar gälla vad i förevarande lag stadgas örn utmålsförrättning.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller

6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser

angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan

tillkommande jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från

utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen eller efter mutsedelns utfärdande

vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna

jordägareandelen, vilka då må vara gällande, skall kronan äga begagna kronoandel

enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres

senast den 31 december 1940 eller, om vid förevarande lags ikraftträdande omförmälda

skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så

skett.

Bihang tili riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följande

ändrade lydelse:

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen

avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer

jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av

inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt

föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom

ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av

intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen

till motsvarande belopp utan verkan, och varde därom, sedan fördelningen

visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i

inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda---intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

1 Senaste lydelse se SFS 1919: 430.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

211

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 moni. lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteckning

i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller

intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen avträtts

till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer jordägare

för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i tomträtten,

eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen

skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ändå att försäljning

av tomträtten ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad fordran,

varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan;

och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava

vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 8 juni 1936 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 29 maj 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) gruvlag;

2) lag om ändrad lydelse av ''24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet E. Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till gruvlag.

Förslaget i allmänhet.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Den nuvarande svenska gruvlagstiftningen är byggd på inmutningsrätten

och jordägarens rätt till andel i gruvföretaget. Det remitterade förslaget bibehåller

den förra men låter den senare ersättas av en likartad rätt för kronan.

Inmutningsrätten har under sin nu mer än tvåhundraåriga tillvaro i vårt

land varit föremål för åtskilliga angrepp. Särskilt under senare hälften av

1800-talet ville det då starkt hävdade jordägareintresset däri finna ett obehörigt

intrång i den rätt till fastighetens mineraltillgångar, vilken tillkomme

jordägaren. I lagstiftningen kunde en dylik uppfattning dock icke göra sig

gällande. Likasom tillförne ansågs alltjämt den fria inmutningsrätten utgöra

en nödvändig betingelse för bergsbrukets utveckling. Enligt den åskådning,

som erhöll avgörandet, skulle en sådan utveckling äventyras, örn den bleve

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

213

ställd i beroende av jordägarens initiativ, och denna näring skalle lida avbräck,

om den måste undvara inmutarnas insatser av arbete och kapital för

malmfyndigheters upptäckande och gruvrörelses bedrivande. Någon eftergift

för anspråken på en vidgad rätt för jordägaren ernåddes icke, och inmutningsrätten

koni att kvarstå som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse.

Så uppfattad blir frågan örn inmutningsrättens framtida bibehållande i lagstiftningen

oberörd av privaträttsliga synpunkter och kommer att helt bestämmas

av lämplighetsskäl. Kan samma ändamål uppnås på annat och

bättre sätt, möter ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen någon betänklighet

av rättslig natur. Ansatser i dylik riktning hava icke saknats, såsom

när under senare tid inmutningsrätten partiellt eller temporärt upphävts

i fråga örn kronojord. Men erfarenheten synes icke hava manat till fortgående

på denna väg, ity att kronan, när den nu eftersträvar ökat inflytande på

gruvdriften i landet, icke i någon väsentlig mån är beredd att ens såsom

själv jordägare åtaga sig inmutarens uppgift.

Om den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägarandelen i gruvföretag

hava från historiska och teoretiska utgångspunkter framställts skilda

uppfattningar. Med allt det intresse, dessa meningsstrider erbjuda såsom

ägnade att belysa en lång och växlande utveckling, kunna de dock näppeligen

utöva något egentligt inflytande på den lagstiftningsfråga, som här ligger

före. Så till vida är gällande lag fullt klar, att med jordäganderätten följer

en rätt till fastighetens mineraltillgångar, låt vara starkt begränsad genom

de befogenheter vilka tillerkänts inmutaren. Väl synes vara ifrågasatt, att

denna rätt icke skulle hava den självständiga karaktär att den kan utövas

oberoende av att jordägaren själv verkställer inmutning, men detta spörsmål

torde sakna nämnvärd praktisk betydelse. Sådan den i verkligheten tillgodogöres,

har jordägarandelen ägt bestånd under så lång tid att även emot en

avlägsen rättshistorisk bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen

av ett ingrepp i obestridlig äganderätt. Härmed är tydligen icke sagt, att

ej en särskild på äganderätten grundad befogenhet skulle kunna, likasom

denna rätt i övrigt, på lagstiftningens väg underkastas förändring. Föredragande

departementschefen har i anledning av vissa invändningar emot förslagets

ståndpunkt ansett sig böra framföra några allmänna uttalanden örn

äganderättens beroende av statens lagstiftande makt. Knappast kan vara av

nöden att här närmare utveckla, hurusom en obenägenhet att i denna del biträda

förslaget icke behöver hava sin grund i föreställningar örn att äganderätten

skulle vara under alla förhållanden orubblig. Frågan må, såsom departementschefen

yttrat, bedömas ur synpunkten av allmänt gagn. Vid ett

sådant bedömande måste dock på övertygande sätt vara ådagalagt, att verkliga

och betydande samhällsintressen med nödvändighet kräva att äganderätten

får vika och att det ökade statliga inflytande på landets gruvrörelse, vilket

väl bör betraktas såsom det här föreliggande huvudsakliga syftemålet,

icke kan vinnas utan tillitande av en dylik lagstiftningsåtgärd. Att rörande

den allmänna nyttan av den ifrågasatta förändringen vitt skilda meningar

stå emot varandra, har framgått av den omfattande utredning, som förelig
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ger i ärendet. Den, vilken det åligger att uttala sitt omdöme om lagförslagets

innehåll och genomförande, har att väga de å ömse sidor med stor grundlighet

förebragta skälen. För vår del måste vi ■—-i likhet med de båda sakkunnigdelegationer,

som behandlat frågan, med reservanterna inom socialiseringsnämnden

samt med åtskilliga ämbetsmyndigheter och andra, vilka yttrat

sig i ärendet — anse jordägarens andelsrätt böra bibehållas i en ny gruvlagstiftning.

Nyss har framhållits, att inmutningsrättens upptagande i den nya lagstiftningen

blir att betrakta såsom en lämplighetsfråga. Det praktiskt ekonomiska

syfte man härmed vill tillgodose kräver emellertid, att åt inmutaren herodes

en ställning, som kan antagas fullt motsvara hans uppgift. Även om

förslaget icke med avseende å inmutningsrättens eget innehåll erbjuder något

synnerligt nytt, blir dock i verkligheten inmutarens ställning ej oväsentligt

förändrad. Förhållandet mellan inmutaren och den enskilde jordägaren torde

i allmänhet hava utan svårighet ordnats på överenskommelsens väg, ofta genom

den för dem båda lämpligaste lösningen att inmutaren med äganderätt

förvärvat det för gruvan erforderliga markområdet. Där de båda enligt lagens

regler taga del i företaget, sammanhållas de av det gemensamma intresset

i fördel och risk. Såsom jordägare torde hittills kronan knappast i någon

större utsträckning hava gjort annat bruk av sin rätt än att kronan av

inmutaren uppburit en avgäld eller arrendeavgift. Det ligger i sakens natur,

att om kronan begagnar sig av den nu avsedda rättigheten att, oberoende av

jordäganderätt och i stället för den privata jordägaren, inträda i varje nytt

gruvföretag, inmutaren kommer att intaga en ej obetydligt svagare ställ-,

ning. Men även cfet sätt, varpå kronans befogenheter anges i förslaget, sy-,

nes i viss mån ägnat att för inmutaren medföra större olägenhet än som med

nödvändighet måste följa av det nya systemet. Sålunda kan kronan under

längre tid än som för närvarande står jordägaren öppen förhålla sig helt avvaktande

till frågan örn inträde i företaget. Detta innebär, att på inmutaren

lägges en ökad risk, och denna växer med ovissheten om arten av kronans

framtida ingripande i företaget och dess skötsel. Visserligen vore det sannolikt

ogörligt att söka i en gruvlags paragrafer återge ens allmänna grundlinjer

för förvaltningen av kronoandelen, och än mindre kunna några detaljer

i detta hänseende där finna plats. Men det vill dock synas som örn en klarare

insikt örn vad härutinnan är att vänta borde tillhöra de nödvändiga förutsättningarna

för att kunna med någon säkerhet beräkna den nya lagstiftningens

verkningar. I detta avseende kan av förslaget åtföljande uttalanden

knappast hämtas närmare ledning än att kronan håller skilda möjligheter

öppna.

Vi tillstyrka alltså, att förslaget underkastas sådan omarbetning, som föranledes

av att jordägarandelen bibehålies och att bestämmelserna om kronoandel

utgå. Då den lösning som gives åt detta spörsmål har vidsträckt återverkan

på skilda delar av förslaget, kunna de ändringar, vilka påkallas av

den nu gjorda hemställan, icke i detta sammanhang närmare behandlas. Den

granskning, som nu kan företagas, torde i det stora hela få hänföra sig till

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J/,0.

215

förslaget sådant det föreligger med utgångspunkt från den i remissprotokollet

angivna uppfattningen i här berörda huvudfråga.

Justitierådet Sandström:

Jag är i stort sett ense med lagrådets övriga ledamöter och anser mig —

oaktat frågan icke har avgörande betydelse — endast böra i korthet, i anslutning

till deras yttrande, angiva min uppfattning angående grunden till den

andelsrätt i gruvföretag som enligt gruvestadgan tillkommer jordägaren.

Spörsmålet sammanhänger nära med frågan huruvida gruvestadgan principiellt

uppställer inmutning såsom nödvändig förutsättning även för jordägarens

rätt till försöksarbete och mineralbrytning beträffande inmutningsbar

fyndighet eller örn en s. k. prekär gruvrätt tillkommer jordägaren.

Det starkaste stödet för den uppfattning, vilken förnekar tillvaron av en

jordägaren tillkommande prekär gruvrätt, hämtas i ordalagen i 4 § gruvestadgan,

som föreskriver att »den, som vill å egen eller annans grund med

arbete belägga och sig tillgodogöra någon till inmutning lovgiven mineralanledning,

skall därom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning». Alltför

stor betydelse synes emellertid ej böra tillmätas dessa ordalag. Man torde

hava saknat anledning att i detta sammanhang uppmärksamma annan gruvrätt

än den som varit av praktisk betydelse. En avsikt att genom stadgandet

utesluta den praktiskt sett betydelselösa gruvdrift, som kunde tänkas

utövad av jordägaren utan inmutning, skulle närmast ha inneburit att man

velat markera tillvaron av en regalrätt (jfr förslagets ståndpunkt i denna

fråga), en vid tidpunkten för tillkomsten av stadgandet eller dess tidigare

förebild i 1855 års gruvestadga föga sannolik eventualitet.

Till stöd för den uppfattning, som hävdar tillvaron av jordägarens prekära

gruvrätt, hava åberopats ett flertal skäl (jfr Hammarskjöld, Om gruvregal

och gruvegendom i allmänhet enligt svensk rätt). Vart och ett av dessa må,

taget för sig, icke synas väga alltför tungt såsom bevis. Sammantagna giva

de dock den övertygelsen att antagandet örn jordägarens prekära gruvrätt

bättre överensstämmer med gruvlagstiftningens bestämmelser i allmänhet än

den motsatta uppfattningen. Av dessa skäl skola här endast nämnas ■— jämte

det förhållandet att gruvestadgan saknar straffbestämmelser för det fall att

jordägaren bearbetar mineralfyndighet utan inmutning och att jordägaren sålunda

kan opåtalt företaga sådant arbete — också den omständigheten att gruvestadgan

OO §) i fråga örn mineralbrytning i förverkad gruva tydligen utpekar

jordägaren — och ingen annan — såsom målsägare. I denna målsägarrätt torde

få antagas ingå rätten att fordra utbekommande av det brutna eller värdet

därav. I båda de nämnda avseendena har gruvestadgan haft betydligt större

anledning att taga ställning till det behandlade spörsmålet än då det gällt utformandet

av regeln angående ansökning om mutsedel.

Den historiska utvecklingen på gruvrättens område synes mig dessutom utvisa

att den rätt, som vid rcgalrättens tillbakaträngande tillerkänts jordägaren

och så småningom tagit fastare form, måste ses mindre såsom en i gruvnäringens

intresse honom tillerkänd särskild förmån än såsom en eftergift för

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majlis proposition nr 40.

hans på äganderätten grundade anspråk på rätt att tillgodogöra sig de i hans

jord befintliga mineralerna.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke ansluta mig till den av föredragande

departementschefen i hans yttrande till remissprotokollet framförda

meningen att jordägarens andelsrätt icke utgör ett moment i själva äganderätten.

Enligt min uppfattning måste den, trots den särskilda konstruktion den

för att anslutas till inmutningsrätten erhållit, anses utgöra en i äganderätten

ingående befogenhet, principiellt likställd med jordägarens befogenhet att tillgodogöra

sig andra beståndsdelar av fastigheten.

1 §■

Lagrådet:

Enligt den lydelse förevarande paragraf erhållit i det remitterade förslaget

skall inmutning utgöra förutsättning för rätt över huvud att undersöka och bearbeta

mineralfyndigheter av här avsedda slag. Därest i enlighet med förslaget

det nuvarande sammanhanget mellan gruvrätt och jordäganderätt skall

upphävas, är i sak någon erinran ej att göra emot ett dylikt stadgande. I remissprotokollet

har emellertid den uppfattning kommit till uttryck, att ej heller

enligt gällande lagstiftning jordägaren skulle vara berättigad att utan föregående

inmutning företaga gruvarbete å sin fastighet. Av skäl, som angivits

av de sakkunniga, synes en ny lagstiftning i ämnet, örn den fortfarande vill

tillerkänna jordägaren en rätt till fastighetens mineraltillgångar, böra utgå från

att tillgodogörandet av denna rätt icke i och för sig är beroende av inmutning

från jordägarens sida. Under nämnda förutsättning bör alltså enligt lagrådets

uppfattning sådan ändring göras i paragrafens lydelse, att i enlighet med

de sakkunnigas förslag inmutning förklaras medföra rätt framför andra

att undersöka och bearbeta mineralfyndighet.

För att av paragrafen skall klart framgå dess avsedda innebörd att inmutningsrätt

skall vara liktydig med rätt över huvud att undersöka och bearbeta

inmutning sbara mineral synes avfattningen böra i någon mån förtydligas.

Den i 1 § upptagna hänvisningen till lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag lärer böra innehålla erinran jämväl örn gällande inskränkningar i rätten

att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruvdrift.

Regeringsrådet Aschan samt justitieråden Forsberg och Sandström:

De bestämmelser, som åsyftas i andra stycket av förevarande paragraf,

äro meddelade i 1 och 2 §§ i 1916 års lag.

I anslutning till dessa bestämmelser har i 9 § 2 mom. 1) i lagförslaget stadgats,

att ansökning örn inmutningsrätt skall avslås, örn, enligt vad i nämnda

lag är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket inmuta mineralfyndighet

eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning erfordras, sådant blivit

sökanden förvägrat.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^0.

217

På sätt de sakkunniga uttalat, lära nämnda bestämmelser i 1916 års lag

innebära -— ehuru detta ej uttryckligen stadgats — att, därest mutsedel kommit

att utfärdas för någon, som ej är behörig erhålla inmutning, mutsedeln

saknar all rättslig verkan och sålunda är att betrakta såsom nullitet. Då vidare

inmutning är en förutsättning för gruvrättighetens uppkomst, skulle följaktligen

den omständigheten att inmutning meddelats obehörig person medföra,

att jämväl senare innehavare av gruva, som tillkommit på grund av dylik

inmutning, när helst behörig rättsägare därom väcker talan, går förlustig

all rätt till gruvan, oansett huruvida vid förvärvet god tro förelegat.

Enligt såväl de sakkunnigas förslag som enligt det remitterade förslaget har

en sådan situation funnits böra förebyggas. I motiven vid 11 § hava de sakkunniga

med avseende å frågans reglerande anfört, att den som ville göra

gällande, att inmutningsansökning bort avslås av ifrågavarande anledning,

skulle äga rätt att före utmålsförrättningen därom föra talan efter stämning

till domstol, samt att, örn sådan talan icke före utmålsförrättningen blivit anställd

och frågan icke heller eljest vid förrättningen bleve beaktad, vanliga

regler örn utmålsförrättnings rättskraft borde äga tillämpning, så att, där klander

icke anställdes inom därför föreskriven tid, utmålsförrättningen skulle äga

bestånd. Vad sålunda funnits böra gälla hade, enligt vad jämväl uttalades,

kommit till tydligt uttryck genom den avfattning 11 § i sakkunnigförslaget

— med vilken samma paragraf i remitterade förslaget härutinnan överensstämmer

— erhållit.

Mot förslagets ståndpunkt i denna del synes i sakligt hänseende intet vara

att erinra. Det kan dock knappast anses att åt denna ståndpunkt givits klart

uttryck genom avfattningen av 11 §. I det föregående har angivits den innebörd

bestämmelserna i 1916 års lag få antagas äga. Något ändringsförslag

beträffande dessa bestämmelser föreligger icke. Enbart av vad i 11 § stadgats

därom, att klander mot inmutning må, bland annat, på den grund att inmutningen

meddelats obehörig person före utmålsförrättningen föras efter stämning

vid domstol, kan svårligen dragas den slutsats, att, sedan utmålsförrättning

vunnit laga kraft, bestämmelserna i 1916 års lag ej längre skola äga tilllämpning.

För att detta skall vara klart lärer erfordras ett positivt stadgande,

vari, på sätt motiven utmärka, utsäges, att, sedan utmålsförrättningen

vunnit laga kraft, densamma skall utan hinder av bestämmelserna i 1916 års

lag äga bestånd. Då emellertid, på sätt förut framhållits, frågan om en inmutnings

giltighet med hänsyn till sökandens behörighet är reglerad genom

bestämmelserna i nämnda lag, samt förslaget i förevarande del i själva verket

måste anses innefatta viss ändring i samma bestämmelser, lärer det riktiga

vara att i 1916 års lag införes ett stadgande av ungefärligen den innebörd att,

sedan utmålsförrättning vunnit laga kraft, hinder för inmutning enligt bestämmelserna

i samma lag ej vidare må göras gällande. Vi hemställa alltså

örn ett sådant stadgande i 1916 års lag. Skulle denna hemställan ej vinna bifall,

hemställes, att i allt fall i 1916 års lag måtte ske en hänvisning till vad

enligt gruvlagen i förevarande avseende kan varda stadgat.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Med hänsyn till den begränsade omfattning, i vilken hinder enligt 1916 års

lag kommer att kunna göras gällande, synes det lämpligt att — i likhet med

vad som i 11 § skett i fråga örn vissa andra allmänna intressen — åt allmän

åklagare gives befogenhet att föra talan angående sådant hinder.

En annan fråga som i förevarande sammanhang bör upptagas rör tillämpningen

av 10 och 11 §§ i 1916 års lag.

Eörvärv liksom också bearbetning av gruva utan vederbörligt tillstånd,

då sådant enligt nämnda lag erfordras, kan medföra påföljd att själva gruvrätten

är förverkad. I 11 § av 1916 års lag stadgas att, örn å inmutad mineralfyndighet

eller gruvlägenhet, för vars förvärvande eller bearbetande Ko

nungens tillstånd erfordras, någon utan sådant tillstånd företager försökseller

gruvarbete, arbetet skall vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten

eller gruvlägenheten. Detta stadgande anknyter till de bestämmelser

i gruvestadgan som föreskriva att visst försöks- eller försvarsarbete skall

vara utfört till bestämda tider vid äventyr av inmutningsrättens eller gruvanläggningens

förverkande (14, 21 och 47 §§). Då beträffande sådana fyndigheter,

örn vilka här är fråga, utfört arbete icke får tagas i betraktande,

innebär påföljden att gruvan vid den tidpunkt, då arbetet bort vara utfört,

kommer att anses såsom sönad. Örn i stället för fullgörande av föreskriven

arbetsskyldighet avgift enligt 41 § gruvestadgan kunnat erläggas, torde lagens

mening vara att jämväl sådant erläggande när det sker, innan Konungens

tillstånd erhållits, skall vara utan verkan till bevarande av gruvrätten (jfr

Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1917 s. 232). Av anknytningen till gruvestadgans

förverkandebestämmelser lärer följa, att förverkande skall äga rum

endast såframt talan därom anställes inom två år från utgången av det arbetsår,

under vilket den presumerade försummelsen skett (jfr 47 § gruvestadgan).

10 § avser inrop å exekutiv auktion av inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet.

Enligt 1916 års lag möter ej hinder för utlänning eller med honom

likställd utländsk eller svensk juridisk person att göra sådant inrop (6 §).

Emellertid är inroparen enligt 10 § skyldig att i viss i lagen angiven ordning

avyttra egendomen vid samma äventyr som enligt 11 § är stadgat för det fall

att gruva förvärvas eller bearbetas utan tillstånd.

Förslaget upptar icke bestämmelser örn arbetsskyldighet, varemot efter utmålsläggningen

en årlig försvarsavgift, delvis fyllande en annan uppgift än

försvarsarbetet, skall förskottsvis erläggas. Från denna skyldighet kan dispens

icke erhållas och försummelse leder, örn rättelse icke sker inom viss tid, till

förverkande av rätten till gruvan (55 och 56 §§). Då påföljden ej är beroende

av att den göres gällande inom viss tid, innebär förslaget i denna del

en skärpning i förhållande till gruvestadgan.

Sannolikt är tänkt att bestämmelserna i 10 och 11 §§ av 1916 års lag

skulle tolkningsvis kunna anpassas till förslagets föreskrifter örn försvarsavgift.

Med hänsyn till avfattningen av nämnda stadganden i 1916 års lag

samt den förändrade grunden för avgiftens upptagande måste det emellertid

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

219

anses tvivelaktigt, om dessa stadganden utan vidare kunna erhålla tillämpning

i fråga örn avgiftens erläggande och påföljden vid försummelse därav.

Ordningen för påföljdens inträde torde också göra en sådan tillämpning mindre

önskvärd. Då emellertid en påföljd av förverkande alltjämt synes böra vara

förbunden med förvärv eller bearbetande av gruva utan vederbörligt tillstånd,

torde nämnda stadganden i 1916 års lag böra undergå jämkning. Därvid synes

med hänsyn till vad förut anförts lämpligen böra direkt utsägas vid vilken

tidpunkt gruvanläggningen skall vara förverkad, exempelvis då försvarsavgift

skolat erläggas.

Då i fall som avses i nyssnämnda paragrafer erläggande av försvarsavgift

är utan verkan för gruvrättens bevarande, kan i följd härav uppstå samma

situation, som, enligt vad förut sagts, funnits böra förebyggas, när det gäller

inmutning av obehörig person. Någon bestämmelse med avseende härå upptager

emellertid ej förslaget, vilket synes mindre följdriktigt, helst som förslaget

i olikhet med gruvestadgan icke innehåller föreskrift om någon preklusionstid

i fråga örn gruvrättens förverkande på nu angiven grund. Det synes

böra undersökas huruvida icke även i detta avseende en reglering erfordras.

Justitierådet Afzelius:

Bestämmelserna i 1916 års lag torde ha visat sig kunna på fullt verksamt

sätt förhindra utländskt inflytande på svenska gruvföretag. Icke i något

känt fall har inmutning erhållits av sådant rättssubjekt, som därtill saknat

behörighet, och med hänsyn till den prövning, som föregår utfärdandet av

mutsedel, kan något dylikt knappast tänkas inträffa annorledes än på grund

av myndighets förbiseende eller bristande kännedom om förhållanden, vilka

i allmänhet måste kunna utan svårighet fastställas. Det praktiska behovet

av lagbestämmelser i syfte att förebygga alltför sträng verkan av en regel

örn sålunda tillkommen inmutnings ogiltighet kan därför på goda grunder

antagas vara ringa. När detta ämne anses för fullständighetens skull

påkalla uppmärksamhet i sammanhang med en reviderad gruvlagstiftning,

torde mer omfattande ändringar i gällande rätt kunna utan olägenhet undvikas.

För ändamålet synes vara tillfyllest, om en gräns anges, vid vilken

inmutningens ursprungliga ogiltighet under vissa omständigheter upphör att

utgöra grund för en alltfort utövad gruvrätts förverkande. Denna gräns

lärer lämpligen kunna ställas i samband med utmålsförrättningen, vilken bildar

utgångspunkten för det egentliga gruvarbetet. Har beslut i anledning av

inmutningsansökningen vid tiden för utmålsförrättningen ännu icke vunnit laga

kraft, måste tydligen denna förrättning uppskjutas, och blir på förd klagan inmutningen

upphävd, har ansökningen örn utmål förfallit. Är inmutningen ogiltig

på grund av hinder enligt 1916 års lag, kan utan att klagan förts - annan person hava sökt eller vunnit inmutning av området. Föreligga ej vid

utmålsförrättningen sådana förhållanden som nu sagts, synes icke

möta betänklighet att, där efter prövning anmärkning ej förekommer emot sökandens

behörighet, låta den omständighet att mutsedeln må vara utfärdad för

obehörig person icke utgöra hinder för bifall till ansökningen om utmål. Av

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ett sådant stadgande skulle uppenbarligen följa, att efter utmålsförrättning

icke emot den, som erhållit utmål, eller dem, som från honom härleda gruvrätt,

skall kunna åberopas att inmutningen varit ogiltig av här ifrågavarande

orsak.

Med den avfattning 1916 års lag erhållit torde ändring däri ej vara påkallad

av hänsyn till att i gruvlagen komme att ingå bestämmelse av den nu angivna

innebörden. Emellertid böra stadgandena i 10 och 11 §§ av 1916 års lag

bringas till överensstämmelse med vad gruvlagen kommer att innehålla rörande

försvarsavgift.

I det remitterade förslaget synas böra upptagas bestämmelser, av vilka tydligt

framgår att allmän åklagare äger föra talan örn ogiltighet av mutsedel

och örn upphävande av utmålsförrättning på grund av hinder enligt stadgande

i 1916 års lag.

3 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket lärer hava den innebörd, att där två eller flera

å samma dag sökt inmutning av samma område bergmästaren icke äger ingå

1 bedömande av påstående om företräde till inmutningsrätt utan har att, örn

hinder eljest ej möter, utfärda mutsedel för envar av de sökande. Fråga örn

företrädesrätt skall följaktligen tillhöra domstols prövning. I enlighet härmed

torde ock motsvarande bestämmelse i gruvestadgan (7 §) hava tillämpats

av bergmästarna (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. I årg. 1921 s. 412).

Då en dylik tolkning jämväl vinner stöd av bestämmelserna i förslagets 9 §

2 och 3 morn., torde ordalagen i förevarande paragraf icke böra antagas orsaka

missförstånd i fråga örn vad sålunda är åsyftat.

5 §.

Lagrådet:

Huvudstadgandet i punkten 6) skiljer mellan »boningshus» och »annan

åbyggnad, där den är uppförd vid gård». Från den sålunda meddelade regeln

göres därefter undantag för »åbyggnad som nu sagts», där den är belägen

å inmutat eller utmålslagt område. Att döma av uttalanden i remissprotokollet

har emellertid avsikten varit att under sistnämnda bestämmelse

inbegripa byggnad av såväl det ena som det andra slaget, således även boningshus.

Till undvikande av missuppfattning torde i stället för »åbyggnad

som nu sagts» böra sättas »byggnad som nu sagts».

6 §.

Lagrådet:

För det fall att e n ansökning örn inmutningsrätt avser flera inmutningar

lärer vara avsett, att ansökningsavgift skall utgå för varje sökt inmutning.

För att detta tydligare skall framgå torde 3 mom. 4) böra något jämkas.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO
T

§■

221

Lagrådet:

Ordalagen i det här föreslagna stadgandet skulle kunna tolkas så, att bergmästaren

vid sökandens underlåtenhet att fullgöra givet föreläggande ovillkorligen

har att förklara ansökningen om inmutningsrätt helt eller delvis förfallen.

Näppeligen är dock åsyftat att icke under vissa omständigheter ytterligare

anstånd med den slutliga prövningen skall kunna medgivas, såsom

exempelvis när sökanden inom den föreskrivna tiden förebragt utredning, vilken

han kunnat ha anledning antaga vara tillfredsställande men som dock

prövas otillräcklig, eller när sökanden inom den utsatta tiden gör sannolikt

att han ej medhunnit fullgöra föreläggandet. Med hänsyn härtill torde stadgandet

böra erhålla en något jämkad avfattning.

10 §.

Lagrådet:

Det av de sakkunniga avgivna förslaget innehöll angående mutsedels kungörande

— förutom bestämmelse motsvarande den i förevarande paragraf

meddelade föreskriften om offentliggörande i allmänna tidningarna — tillika,

att bergmästaren skulle inom angiven tid efter mutsedelns utfärdande sända

meddelande örn mutsedeln och dess innehåll till vederbörande pastorsämbete

för uppläsande, så snart ske kunde, i kyrkan för den församling, där det inmutade

området vore beläget. I motiven till stadgandet uttalades, att mutsedeln

borde bliva föremål för såväl allmänt som lokalt kungörande, varvid

hänvisades till ett av kommerskollegium i frågan avgivet yttrande. I detta

hade framhållits, att även annan jordägare än den, å vars mark inmutning

beviljas, ävensom lägenhetsägare i trakten och ägare till angränsande gruvor

hade berättigade anspråk att erhålla kännedom örn nya inmutningar.

Enligt det remitterade förslaget har emellertid något lokalt kungörande

av mutsedeln icke ansetts erforderligt. Det synes dock av skäl, som av kommerskollegium

sålunda framhållits, som örn dylikt kungörande, varom föreskrift

är meddelad i gällande gruvestadga, ej vore mindre av behovet påkallat

än kungörandet i allmänna tidningarna. Beträffande frågan örn sättet

för det lokala kungörandet må redan i detta sammanhang anmärkas, hurusom

enligt förslaget i de fall, då sådant kungörande funnits böra äga rum (utmålsförrättnings

hållande, 23 §, och kallelse till gruvstämma, 61 §), förfarandet

medelst kungörelse i kyrkan ej skall tillämpas utan utbytts mot föreskrift

om kungörelsens eller kallelsens införande i ortstidning. Såsom jämväl

de sakkunniga i denna fråga uttalat, torde dock knappast förefinnas anledning

att här frångå vad i samma avseende funnits böra gälla enligt andra

på senare tid utfärdade lagar. De sakkunniga hava härutinnan hänvisat till

vattenlagens bestämmelser angående olika syneförrättningars kungörande, och

lagrådet vill ytterligare fästa uppmärksamheten på jorddelningslagens bestämmelser

örn laga skiftes kungörande och därmed överensstämmande föreskrifter

i lagen örn ägofred angående syneförrättnings kungörande. En
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ligt sistnämnda båda lagar är kungörelse i kyrkan obligatorisk, under det

kungörelsens intagande i ortstidning är beroende på förrättningsmannens

prövning i det särskilda fallet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i förevarande

paragraf måtte meddelas föreskrift om mutsedels offentliggörande genom

kungörelse i kyrka i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit.

Däremot lärer ej tillika något offentliggörande i ortstidning vara påkallat.

I övrigt hänvisar lagrådet till yttrande, som kommer att avgivas vid 23 §.

12 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till yttrande vid 23 §.

15 §.

Lagrådet:

Efter vad remissprotokollet ger vid handen, är bergmästarens befogenhet

jämlikt förevarande paragraf icke, såsom enligt motsvarande stadgande i sakkunnigförslaget

(15 §), begränsad till att meddela enbart kontrollbestämmelser,

utan den sträcker sig även till att »genom särskilda föreskrifter närmare

reglera uppkommande konkreta spörsmål rörande lagens tillämpning». Därest,

såsom antagligen är åsyftat, dessa föreskrifter skola omedelbart lända till efterrättelse,

torde, då detta icke kan anses utan vidare följa av deras innehåll, uttrycklig

bestämmelse härom vara erforderlig.

16 §.

Lagrådet:

I fråga örn handräckning jämlikt andra stycket i förevarande paragraf lärer

böra gälla vad som är stadgat rörande sådan handräckning, som avses i 191 §

utsökningslagen. Där inmutning skett å kronojord, synes behörighet att påkalla

handräckning böra — i likhet med vad som beträffande åtalsrätt följer

av 82 § i förslaget — tillkomma allmän åklagare. Erforderliga bestämmelser

i dessa hänseenden torde böra upptagas i lagtexten, därvid kan erinras

örn likartade föreskrifter i 68 § stadsplanelagen (jfr Nytt juridiskt arkiv

avd. II år g. 1907 art. 5 s. 91 o. f. samt årg. 1931 s. 399 o. f.).

18 §.

Lagrådet:

Det i 1 mom. andra stycket använda uttrycket »kostnaden för skiljemannaförfarandet»

lärer avse såväl skiljemännens ersättning som kostnadsersättning

åt part. För att undvika den tvekan härom, vartill särskilt en jämförelse

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr iO.

223

med uttryckssättet i 52 § tredje stycket kan giva anledning, synes lämpligen

det i lagen örn skiljemän förekommande uttrycket »skiljedomskostnader» kunna

begagnas.

Enligt 1 mom. andra stycket andra punkten skall skiljemännens beslut gå

i verkställighet utan hinder av klandertalan. Såvitt angår ersättning till

skiljeman innebär detta en avvikelse från vad som jämlikt 46 § utsökningslagen

gäller i förevarande avseende, i det att enligt nämnda lagrum för verkställighet

av skiljedom så vitt angår sådan ersättning fordras bland annat

att tiden för parts talan mot skiljedomen i denna del gått till ända utan att

sådan talan anställts. Med hänsyn till de skäl, som legat till grund för sistnämnda

stadgande (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1929 s. 66), synes

den nu ifrågasatta avvikelsen icke vara att förorda. Därest den föreslagna

bestämmelsen uteslutes, lärer frågan örn verkställighet av ifrågavarande slag

av skiljedomar komma att bedömas med utgångspunkt från vad i 46 § utsökningslagen

sägs örn skiljedom, som »eljest enligt lag eller särskild författning

skall lända till efterrättelse». Då en skiljedom, till den del den kan klandras

på materiella grunder, icke lärer kunna anses skola lända till efterrättelse,

skulle härav följa att verkställighet av skiljedomen i fråga örn ersättning till

skiljeman icke må verkställas före klandertidens utgång.

På grund av vad sålunda anförts synes ifrågavarande bestämmelse böra

utgå.

23 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 10 § hemställes, att föreskrift

meddelas om förrättningens offentliggörande genom kungörelse i kyrka.

I 3 mom. sista stycket av förevarande paragraf lämnas, delvis med 10 kap.

8 § vattenlagen såsom förebild, bestämmelser örn ett förenklat förfarande när

ägare av samfälld jord skola kallas till utmålsförrättning. Jämväl med avseende

å sammanträde för fördelning av jordlösen och annan ersättning givas

— i 43 § tredje stycket — föreskrifter örn ett förenklat kallelseförfarande i

fråga örn ägare av viss samfälld mark, men dessa föreskrifter hava utformats

med ledning av liknande bestämmelser i 6 och 14 §§ ensittarlagen samt

7 kap. 1 § jorddelningslagen, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 5 april

1929, ävensom i 57 § expropriationslagen enligt den lydelse lagrummet erhållit

genom lag den 23 februari 1934. I följd härav har det förenklade

kallelseförfarandet i fråga örn de båda förrättningarna och förutsättningarna

för dess tillämpning icke blivit överensstämmande. Anledning lärer emellertid

saknas att i detta hänseende uppställa olika regler. Lagrådet hemställer, att

enhetlighet åvägabringas på det sätt att sista stycket i förevarande paragrafs

tredje moment ersättes med bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med

7 kap. 1 § jorddelningslagen samt att i 43 § upptages en hänvisning till 23 §.,

Det kan ifrågasättas, huruvida icke då det gäller samfälld mark ett liknande

förenklat förfarande borde få användas jämväl då bergmästare enligt

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

10 § skall sända avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets ägare och

då inmutare enligt 12 § skall underrätta markägare örn påbörjande av undersökningsarbete.

Enligt 13 § 1 mom. gruvestadgan äger inmutaren för närvarande,

då han skall delgiva markägarna mutsedel, använda det stämningssätt

som stadgas i 11 kap. 12 § rättegångsbalken.

26 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna örn utmålsförrättning äro i åtskilliga hänseenden avfattade

med jorddelningslagens stadganden örn lantmäteriförrättningar såsom förebild.

En betydelsefull avvikelse föreligger dock däri, att beslut vid utmålsförrättning

skall — utom i vissa särskilt angivna fall (29 § örn jäv emot bergmästaren

eller gode männen samt 38 § örn fastställande av jordlösen och annat ersättningsbelopp)

— ankomma på bergmästaren ensam (jfr 18 kap. 2 § jorddelningslagen).

Då det är av vikt att denna förslagets innebörd kommer till

tydligt uttryck i lagtexten, synes ett särskilt stadgande härom böra upptagas

i sammanhang med vad förevarande paragraf innehåller rörande de vid förrättningen

tjänstgörande.

Då vissa av de omständigheter, som enligt jorddelningslagen grunda jäv för

förrättningsmän vid laga skifte, äro av beskaffenhet att endast kunna äga

avseende å sådan förrättning, torde, i stället för den i förevarande paragraf

beträffande jäv mot bergmästare och de vid utmålsförrättning biträdande

gjorda hänvisningen till nämnda lag, böra, såsom ock föreslagits av de sakkunniga,

föreskrivas, att härutinnan skola gälla de i rättegångsbalken stadgade

jäv emot domare.

Enligt 21 § 4 morn. skola kostnaderna för utmålsförrättning gäldas av sökanden.

I sammanhang med förrättningen skall följaktligen i anledning av

framställda anspråk meddelas beslut örn den ersättning sökanden har att utgiva

till bergmästaren och övriga vid förrättningen tjänstgörande. I fråga örn

bergmästare och annan bergsstatstjänsteman lärer ersättning utgå efter vad

som gäller beträffande dem åliggande tjänsteförrättningar. Ehuru gode män vid

lantmäteriförrättningar och lantmätare eller andra befattningshavare icke på

grund av uppdrag eller tjänst kunna anses pliktiga att medverka vid utmålsförrättning,

torde dock, när efter förordnande så sker, ersättningen lämpligen

böra fastställas i enlighet med de för dem i deras nämnda egenskap

gällande bestämmelserna. Såväl i detta hänseende som för de fall, när dylika

grunder icke äro tillämpliga, synas de erforderliga föreskrifterna böra meddelas

i administrativ ordning. För detta ändamål bör efter lagrådets uppfattning

införas ett stadgande av innehåll, att de vid utmålsförrättningen

tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt grunder som fastställas av

Kungl. Majit.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

27 §.

225

Lagrådet:

Med bestämmelserna i förevarande paragraf lärer vara avsett endast att

lämna erforderliga föreskrifter rörande protokollets innehåll och avfattning,

men däremot icke att angiva någon ordning för meddelande av beslut i särskilda

frågor under förrättningens fortgång. Till undvikande av missförstånd

härutinnan torde i tredje stycket orden »däröver meddela beslut med

angivande av grunderna för desamma» böra ersättas av lämpligt uttryck för

att i protokollet skola angivas grunderna för besluten (jfr 3 kap. 6 § jorddelningslagen).

29 §.

Lagrådet:

Därest bergmästaren och gode männen ej äro ense vid meddelande av beslut

i jävsfråga, lärer skola gälla vad de flesta säga. En uttrycklig bestämmelse

härom torde böra införas i förevarande paragraf.

39 §.

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg:

Enligt förevarande paragraf skall särskild talan örn ersättning jämlikt

gruvlagens bestämmelser för skada eller intrång, som uppstår efter utmålsförrättningens

avslutande och som ej förutsetts vid förrättningen, kunna

föras vid domstol. Av 36 och 37 §§ följer att även i denna ordning bestämd

ersättning skall utgå med belopp motsvarande full gottgörelse och hälften

därutöver.

I 33 § gruvestadgan medgives den som har rätt till skadeersättning att efter

stämning till domstol särskilt föra den talan, vartill han under gruvarbetets

fortgång kan finna sig befogad.

I 65 § tredje stycket i expropriationslagen regleras motsvarande fråga på

det sätt att bestämmelserna i nämnda lag ej erhålla tillämpning i fråga örn

ersättning för skada eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets

slutliga avgörande och ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

I det kommittéförslag, som låg till grund för lagen, yttrades härom,

bland annat (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1918 s. 253), att det icke

kunde vara rättvist att ställa den, som lede förlust av ifrågavarande anledning,

i sämre ställning än annan skadelidande. Vore skadan sådan, att envar kunde

efter allmänna regler yrka ersättning därför vid domstol, borde den från

vilken exproprierats hava samma rätt. Snarare kunde ifrågasättas att giva

den, som hade oavgjorda anspråk på ersättning för expropriationsskada, en

något bättre ställning än vanliga skadeståndsregler beredde genom att låta

honom under något större eller mindre antal år efter expropriationsmålets slut

framställa nya skadeståndsanspråk, som visserligen skulle prövas av domstol

men bedömas enligt expropriationslagstiftningen. Varje sådan tidsbegränsning

bleve dock godtycklig och kommittén hade föredragit att stanna vid den

naturliga gräns, som expropriationsmålets slutliga avgörande bildade. Upp
liiliang

lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40. 15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr J^O.

stöde efter expropriationsmålets slutliga avgörande skada, som visserligen

härledde sig från expropriationen men ej kunnat förutses vid expropriationsersättningens

bestämmande och följaktligen ej blivit värderad och ersatt, skulle

expropriationslagstiftningen ej äga tillämpning i fråga örn rätt till skadestånd.

Talan härom finge föras vid domstol och prövas, som om skadan ej föranletts

av expropriation.

Enligt vattenlagen (2 kap. 24 §, 7 kap. 57 §; jfr 3 kap. 11 § och 8 kap.

16 §) må däremot den, som lider skada eller intrång som icke av vattendomstol

eller synemän förutsetts vid meddelande av beslut, även efteråt framställa

anspråk på ersättning enligt vattenlagens bestämmelser, dock skall sådant

anspråk väckas vid vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst

tolv år, som må hava bestämts. I förarbetena till vattenlagen anfördes (jfr

Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1919 s. 145, 148—9), att någon absolut

säkerhet för misstag i fråga om ett företags verkningar icke stöde att vinna.

Kännedomen örn vårt lands hydrografiska förhållanden vore ännu så ofullständig,

att ett felaktigt antagande rörande nederbörds- och vattenmängdsförhållanden

m. m. väl kunde tänkas möjligt. Vidare framhölls, att rätten till

ersättningstalan borde begränsas till viss tid efter vattenbyggnadens fullbordan.

En sådan begränsning vore en nödvändig följd ej allenast därav, att

byggnadens ägare otvivelaktigt hade en berättigad fordran att ej under all

framtid vara utsatt för anspråk av dylik art, utan ock av svårigheten att,

sedan någon längre tid förflutit efter byggnadens tillkomst, åvägabringa tillförlitlig

utredning angående förhållandena dessförinnan och de orsaker, som

kunde hava medverkat till skadan.

Uppenbarligen är det önskligt att lagreglerna på närliggande rättsområden

göras så likformiga som kan vara förenligt med förhållandenas natur. Ur

denna synpunkt kan det synas påkallat att bringa innehållet i nu förevarande

paragraf till överensstämmelse med motsvarande stadgande i expropriationslagen,

som i åtskilliga andra avseenden lagts till grund för förslagets bestämmelser.

Avgörandet därutinnan måste dock väsentligen bero på i vad mån

framtida skadeverkningar äro möjliga att beräkna vid utmålsförrättningen.

Olägenheterna av en blivande gruvdrift bero uppenbarligen på dennas omfattning

och sättet för dess utövning, men därom är det vid utmålsförrättningen

tydligen svårt att döma. Skulle ersättningstalan enligt gruvlagen vara avskuren

med utmålsförrättningens avslutande, kunde detta föranleda förrättningsmännen

att söka giva jordägaren ersättning för varjehanda tänkbar

skada, varigenom avgörandet bleve osäkert och ersättningsbeloppen kunde komma

att oskäligt drivas i höjden. Begränsades åter ersättningen allenast till att

omfatta skada, som med full visshet kunde förutses, skulle jordägaren i många

lall bliva missgynnad. Vid expropriation däremot har företagets omfattning

måst fixeras, innan expropriationstillstånd lämnas, och företagets skadeverkningar

låta sig lättare överskådas. Dessutom lärer man kunna antaga, att

ersättningsfrågorna vid expropriationsdomstolen och inför expropriationsnämnden

erhålla en grundligare utredning än som är möjligt vid en utmålsförrättning.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 40.

227

Med hänsyn till de sålunda föreliggande olikheterna och då gällande rätt

medgiver jordägare ersättningstalan jämväl efter utmålsförrättningen, finna

vi förslaget i denna del ej föranleda vidare erinran.

Justitieråden Afzelius och Sandström:

Lika med regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg finna vi ej

anledning till erinran emot att jordägaren berättigas att vid domstol föra talan

örn ersättning för skada, som efter utmålsförrättningen uppkommit i följd av

gruvanläggningen. Härvid skall enligt förslaget gälla allenast den begränsning

att skadan ej vid förrättningen förutsetts, övervägande skäl synas emellertid

tala för att, i enlighet med vad för motsvarande fall är stadgat i expropriationslagen,

uppställa det villkor att skadan ej kunnat vid förrättningen

förutses. Synnerligen önskvärt är nämligen att ersättningsanspråken

i den mån det låter sig göra bliva i ett sammanhang bedömda redan vid förrättningen,

helst som gottgörelse i dessa fall skall utgå efter annan grund än den

för skadestånd i allmänhet gällande. Enligt den föreslagna lydelsen torde

talans upptagande vid domstol icke kunna vägras under annan förutsättning

än att anspråket faktiskt varit föremål för prövning vid förrättningen; huruvida

det är av beskaffenhet att lika väl hava kunnat framställas på det

tidigare stadiet, kommer icke i betraktande. Då rätten att föra talan vid

domstol här icke lämpligen kan, såsom i vattenlagen, inskränkas till viss tid

från förrättningens avslutande, skulle dylika ersättningsfrågor följaktligen

utan giltig orsak kunna efter jordägarens gottfinnande undandragas den regelmässiga

behandlingen och hållas svävande under en lång tidsrymd. Med hänsyn

härtill hemställa vi, att stadgandet i denna del avfattas i överensstämmelse

med motsvarande föreskrift i expropriationslagen.

43 §.

Lagrådet:

Med avseende å det i tredje stycket föreskrivna kallelseförfarandet hänvisar

lagrådet till sitt yttrande vid 23 §.

48 §.

Lagrådet:

Enligt 18 § gruvestadgan må jordägaren under försöksarbetet när han vill

och i regel senast vid utmålsläggningen anmäla sig till begagnande av sin jordägarandel,

och han njuter delaktighet i anläggningen från den tid sådan anmälan

bevisligen skett. 1 1923 års sakkunnigförslag, enligt vilket jordägaren skulle

äga möjlighet att — inom samma gränser som det remitterade förslaget uppställer

med avseende å kronoandel — göra sin anmälan jämväl efter utmålsförrättningen,

föreskrevs av praktiska skäl att, då vid anmälan inmutaren erhållit

utmål, jordägaren skulle njuta del i företaget inom sitt ägovälde först från

och med året efter det då sådan anmälan skett, varemot för det fall att an
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:is proposition nr h0.

malan skett tidigare förslaget anslöt sig till gruvestadgan. Enligt vad som

anföres i remissprotokollet har det synts lämpligt att låta kronans delaktighet

i företaget börja vid ett årsskifte även i sådant fall då innmtaren ännu

icke erhållit utmål, och förevarande paragraf har avfattats i överensstämmelse

därmed.

De praktiska skäl, som kunna åberopas för frångående av gruvestadgans

ståndpunkt i förevarande fråga och som huvudsakligen torde sammanhänga

med gruvföretagets bokföring, hänföra sig närmast till sådan tid då egentlig

gruvdrift pågår, d. v. s. tiden efter utmålsläggningen. För tiden därförinnan,

då endast undersökningsarbete kan företagas, torde däremot knappast

några olägenheter vara förbundna med ett omedelbart inträde i företaget.

Göres anmälan örn begagnande av kronoandelen vid eller före utmålsläggningen,

torde man för övrigt kunna antaga att det sker just för att från

början av den egentliga gruvbrytningen få deltaga i företaget, och med hänsyn

jämväl till reglerna angående den kostnad som skall ersättas av kronan,

lärer det i detta fall ur de praktiska synpunkter som här komma i fråga

vara önskvärt att inträde sker omedelbart.

Då sålunda den lämpligaste ordningen synes vara den som ingår i 1923 års

förslag, hemställer lagrådet, att förevarande paragraf ändras till överensstämmelse

med denna ståndpunkt.

52 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf tillerkännes jordägaren rätt att i viss utsträckning

avhämta inom utmålet brutna icke inmutningsbara mineraliska ämnen

mot skyldighet att utgiva gottgörelse för därå nedlagd kostnad. I 8 §

gruvestadgan lämnas jordägaren en liknande rätt men mot erläggande av

gottgörelse allenast för brytnings- och uppfordringskostnader. Förslaget

åsyftar att ersättning skall lämnas även för sovrings- och anrikningskostnader

samt i viss omfattning för de allmänna omkostnaderna för gruvdriften.

Det kan på goda grunder sättas i fråga om denna ståndpunkt är motiverad

av förhållandenas natur. Lagrådet hemställer för sin del örn bibehållande

av den nu gällande bestämmelsen i detta ämne.

55 §.

Lagrådet:

Sista punkten i första stycket synes såsom överflödig kunna utgå eller i

annat fall böra sålunda omformuleras, att under den angivna förutsättningen

gruvinnehavaren tillkommande andel i avgiften ej skall uttagas.

Erforderliga föreskrifter rörande bergmästarens redovisning av uppburna

avgifter torde lämpligen meddelas i administrativ ordning. På grund härav

och då stadgandet i sista punkten av andra stycket i den föreslagna formen

lärer bliva ofullständigt, synes samma punkt böra uteslutas.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

57 §.

229

Lagrådet:

I 1855 års gruvestadga, § 50, voro meddelade vissa bestämmelser, som beträffande

de till en övergiven eller sönad gruva hörande byggnader och anläggningar

närmare reglerade förhållandet mellan den förutvarande gruvinnehavaren

och den som efter honom i behörig ordning övertagit gruvan.

Sålunda skulle den nye gruvinnehavaren vara berättigad dels att utan ersättning

komma i besittning av de för gruvans styrka och bestånd verkställda

gruvbyggnader och dels att i närmare angiven ordning tillösa sig övriga

byggnader, varibland särskilt nämndes vatten- och uppfordringsverk. Av

vissa andra stadganden i samma paragraf lärer framgå, att med byggnader

av det förra slaget åsyftades »de till förekommande av ras i gruva anbragta

förtimringar och förstämplingar» samt »de i gruvan varande vandringar».

I gällande gruvestadga har i nu antydda hänseenden ej meddelats andra

bestämmelser än att i 48 § stadgas, att då gruvanläggning blivit sönad eller

inmutningsrätt annorledes förverkats de i gruvan befintliga, för dess styrka

och bestånd verkställda byggnader skola utan lösen tillfalla den som sedermera

i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. I motiven till

paragrafen (jfr Nytt juridiskt arkiv avd. II årg. 1885 art. 4 s. 57) har uttalats,

att nämnda stadgande överensstämde med motsvarande bestämmelse i

1855 års stadga. I anslutning härtill har ock i det sakkunnigbetänkande,

som ligger till grund för förevarande lagförslag, uttalats, att enligt gällande

rätt i gruva varande vandringar i likhet med förtimringar och förstämplingar

utgjorde byggnader av nyss angivna egenskap. Vid dessa förhållanden och

då ej heller försports, att det gällande stadgandet skulle i tillämpningen hava

erhållit annan tolkning, synes onödigt att när till ny lag överflyttas berörda

bestämmelse därtill foga särskilt angivande av »inrättningar för vandring

upp och ned i gruvan». Härvid må tillika anmärkas, hurusom, på sätt jämväl

järnkontoret i ett över det remitterade förslaget avgivet yttrande framhållit,

genom den avfattning tillägget erhållit detsamma kunde tolkas såsom

avseende även annan byggnad än sådan som i vanlig mening vore att beteckna

såsom vandring, något som dock icke torde vara avsett.

Såsom jämställda med byggnader av förut angiven egenskap ha i förevarande

paragraf upptagits »i gruvan inbyggda uppfordringsverk». Bestämmelsen

om sådan anläggnings förverkande avviker ej blott från gällande rätt

utan även från vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit. På sätt framhållits

såväl av socialiseringsnämnden i dess över de sakkunnigas förslag

avgivna utlåtande som ock av järnkontoret i det förenämnda yttrandet, har

gruvinnehavaren ofta å dylika anläggningar genom deras utrustning med

maskinella anordningar av olika slag, såsom elektriska pumpar och spelanordningar

m. m., nedlagt betydande kapitalvärden. Da en gruvinnehavare

låter det gå därhän, att rätten till gruva förverkas, torde detta i regel bero

på att driften funnits icke kunna med ekonomisk fördel uppehållas. Det lärer

då oftast framstå såsom synnerligen ovisst, om över huvud eller när någon

vidare drift vid gruvan kommer att återupptagas. Knappast kan då ur

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

någon synpunkt anses motiverat, att gruvinnehavaren skall vara förhindrad

att för bruk å annat håll tillgodogöra sig dylik värdefull egendom, vilken

dessutom snart, därest den lämnades utan tillsyn, skulle bliva obrukbar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställes, att i förevarande paragrafs

första och tredje stycken orden »inrättningar för vandring upp och ned i

gruvan samt i gruvan inbyggda uppfordringsverk» måtte utgå.

Enligt 34 § äger utmålssökande få sig anvisad mark dels för uppläggande

av malm m. m. och dels för byggnad eller anläggning m. m., som erfordras

»för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet». I första och

tredje styckena av 57 § talas örn »mark som inom eller utom utmålet blivit

upplåten till gruvdriften». Att sistnämnda bestämmelser äga avseende å all

sådan mark, som tagits i anspråk jämlikt 34 §, är otvivelaktigt och synes,

utan att något förtydligande kan vara erforderligt, framgå av det valda uttryckssättet.

61 §.

Lagrådet:

Med avseende å kungörande av kallelse till stämma hänvisar lagrådet till

sitt yttrande vid 10 §.

Bland gruvestadgans bestämmelser örn samäganderätt i gruva saknas motsvarighet

till den i förevarande paragraf sist meddelade föreskriften att i kallelse

till stämma skall intagas uppgift å de ärenden som där skola företagas.

Med fog synes kunna ifrågasättas, huruvida behov kan föreligga av ett stadgande

med detta innehåll, då i nutiden gruvrörelse väl endast sällan drives i

formen av en dylik samfällighet och, när så sker, de sannolikt fåtaliga delägarna

efter att hava mottagit personlig kallelse till stämma lätt nog torde

kunna skaffa sig kännedom örn ärendena och besluten. Örn ett stadgande införes,

är emellertid av vikt, att av dess lydelse tydligt framgår, huruvida beslut

i ärende, som icke blivit på dylikt sätt tillkännagivet, skall, örn det klandras,

vara ogillt. I den mån ej annat gäller enligt avtal (jfr 58 § i förslaget)

synes frågan kunna enklast lösas genom en regel av innehåll, att ärende, som

ej blivit i kallelse angivet, ej må å stämman företagas till avgörande med

mindre samtliga delägare äro tillstädes och därtill samtycka, samt att stämman

i varje fall må kunna fatta beslut örn utlysande av extra stämma för behandling

av visst ärende. Särskilda bestämmelser örn tid och sätt för klandertalan

torde knappast kunna anses påkallade av här ifrågavarande förhållanden.

68 §.

Lagrådet:

Efter de tre styckenas innehåll synes paragrafen böra uppdelas på sådant

sätt, att första och tredje styckena tillsammans bilda en paragraf och andra

stycket upptages i särskild paragraf. I sammanhang härmed bör lämpligen

tredje stycket erhålla en avfattning, av vilken tydligare än av den föreslagna

lydelsen framgår, att genom bestämmelserna i 10 kap. icke göres inskränkning

i vad arbetarskyddslagen innehåller med tillämpning å gruvdrift.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

69 §.

231

Lagrådet:

I första stycket synas orden »eller annat inmutningsbart mineral» kunna

uteslutas, enär på grund av -stadgandets innehåll i övrigt dessa ord icke torde

vara erforderliga för att tillsynsmyndighetens befogenhet skall kunna utövas

i den med stadgandet avsedda utsträckningen.

Med bestämmelsen i andra punkten av andra stycket lärer vara avsett, att

tillstånd skall sökas jämväl i det fall att gruvrätten upphört. Med hänsyn

härtill torde ordalagen böra undergå någon jämkning.

70 §.

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf stadgade anmälningsskyldigheten torde vara

avsedd att gälla jämväl i fråga om återupptagande av driften, sedan den varit

nedlagd för längre tid än två månader. Särskilt med avseende å den till paragrafen

knutna straffbestämmelsen synes därför efter orden »två månader» böra

i förtydligande syfte tilläggas »eller vid dess återupptagande».

82 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad därutinnan av lagrådet anförts i utlåtande den 29

september 1937 över förslag till lag örn rätt till jakt (35 §) hemställes, att den

i andra stycket andra punkten av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen

örn bötesförvandling får utgå.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Enligt bestämmelsen i punkt 1 skall 45 § i förslaget vinna tillämpning även

då en gruvinnehavare, som erhållit utmål enligt gällande rätt, önskar bekomma

utvidgning av utmålet. Detta lärer, med hänsyn till den i nämnda paragraf

förekommande hänvisningen till vad om utmålsförrättning är stadgat, innebära

att gruvinnehavare, som enligt 37 § gruvestadgan haft rätt att erhålla en utvidgning

av utmålet till en vidd av högst 4 hektar, nu skall äga bekomma ett

utmål av ända till 16 hektar. Hänsyn till välförvärvade rättigheter lärer emellertid

vid en sådan utvidgning av gruvinnehavarens rätt kräva att, med avvikelse

från vad som stadgas i 31 §, hinder enligt 5 § må göras gällande oansett

örn det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande. Tilläventyrs kan dock undantag

böra göras för det fall att hindret ej kunnat göras gällande vid en utvidgning

av utmålet i den utsträckning som enligt gruvestadgan kunnat förekomma.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 januari 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och handelsdepartementen,

lagrådets den 6 december 1937 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 29 maj 1936 remitterade förslagen till

1) gruvlag;

2) lag om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt att en ny gruvlagstiftning, såsom föreliggande förslag

till gruvlag innebär, grundas på inmutningssystem. Däremot har lagrådet

icke ansett sig kunna biträda förslaget, i vad det avser att jordägarens

andelsrätt ersättes av en motsvarande andelsrätt för kronan.

I anslutning till den sistnämnda huvudpunkten ha inom lagrådet gjorts

vissa uttalanden angående den rättsliga grundvalen för den nuvarande jordägareandelen

i gruvföretag. Ehuru jag i likhet med såväl min företrädare i

ämbetet som lagrådet icke överskattar det inflytande, som hithörande teoretiska

synpunkter böra utöva på den föreliggande lagstiftningsfrågan, torde

jag likväl, med anledning av vad som förekommit inom lagrådet, få tillkännagiva

min uppfattning angående de särskilda spörsmål som blivit vidrörda.

Jordägarens rätt i gruvföretag utbildades redan under den tid, då landets

mineraltillgångar ostridigt voro att anse såsom kronans tillhörighet. Sagda

rätt hade sålunda icke sin grund i allmänna rättsgiundsatser rörande jordäganderättens

innehåll utan hade från början sitt stöd i uttryckliga medgivanden från

statsmakternas sida i gruvförfattningarna. Denna rättstekniska anordning bibehölls

vid de tid efter annan genomförda reformerna av gruvlagstiftningen och

kvarstår principiellt oförändrad ännu i dag. Sådan andelsrätten nu föreligger

avviker den starkt från de befogenheter, som i skilda hänseenden tillkomma

en jordägare med avseende å den honom tillhöriga fastigheten. Jordägare
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

233

andelen är för sin tillkomst beroende av anmälan inom viss tid. Den kan,

även där den kommit till praktisk användning, under vissa förutsättningar

förverkas till den eller dem, som jämte jordägaren deltaga i gruvrörelsen. Den

har, även i jordägarens hand, karaktär av lös egendom. Den omfattas icke av

lagfarts- eller inteckningsbeslut rörande fastigheten. Och den kan, utan att

härför erfordras särskilda formaliteter med hänsyn till blivande ägare av

fastigheten, fritt omsättas i handeln utan varje samband med äganderätten till

jorden. I betraktande av nu anförda omständigheter finner jag mig kunna

dela den av min företrädare i ämbetet uttalade meningen, att jordägarens andelsrätt

icke bör fattas såsom ett moment i själva jordäganderätten.

Vad en ledamot av lagrådet anfört därom, att enligt gällande lag inmutning

icke skulle utgöra en nödvändig förutsättning för jordägarens rätt att tillgodogöra

sig inmutningsbara mineral eller att med andra ord en s. k. prekär gruvrätt

skulle tillkomma jordägaren, kan jag icke finna övertygande. Den praktiskt

sett betydelselösa lucka i lagen, som kan sägas föreligga i så måtto, att

straffpåföljd saknas för det fall att jordägaren utan inmutning bearbetar en

inom fastigheten befintlig, inmutningsbar mineralfyndighet, lärer icke, vid

bedömandet av gruvestadgans principiella ståndpunkt, utgöra något verkligt

stöd för åsikten örn en jordägaren tillkommande rättighet att företaga dylik

gruvbrytning, en åsikt som, på sätt i remissprotokollet nämnts, direkt strider

mot ordalydelsen i 4 § gruvestadgan. Att i jordägarens målsäganderätt vid

vissa fall av olovlig brytning av inmutningsbara mineral även skulle innefattas

ett anspråk på utbekommande av det brutna eller värdet därav är endast

ett antagande, för vilket ej heller något känt rättsfall torde kunna åberopas

såsom stöd. Härmed är likväl ej sagt, att en dylik skadeståndsberäkning,

därest fråga därom någon gång skulle uppkomma, vore utesluten, ty

uppenbarligen kunna i ett dylikt fall vissa praktiska hänsyn och andra omständigheter

spela en roll. Vilken mening man än må hysa beträffande sistnämnda

spörsmål, torde man likväl få utgå från att stadgandet i 4 § gruvestadgan,

även såvitt nu är i fråga, motsvarar vad lagstiftaren avsett. Härvidlag

torde det vara tillräckligt att hänvisa därtill, att den med inmutningssystemet

förbundna proceduren bereder offentlig myndighet den kännedom

örn gruvföretagets tillvaro, som möjliggör utövandet av den i 6 kap. gruvestadgan

föreskrivna tillsynen. Riktigheten av den åsikt till vilken jag här

anslutit mig bestyrkes ytterligare av bestämmelsen i 48 § andra stycket

gruvestadgan, där det i fråga örn sönad gruvanläggning stadgas, att de i gruvan

befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader skola utan

lösen tillfalla den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Denna bestämmelse torde visa, att lagstiftaren utgått från att jordägaren icke

utan inmutning har rätt att bearbeta en sönad gruva.

Att spörsmålet örn den s. k. prekära gruvrätten överhuvudtaget kommit att

spela en roll, sammanhänger med vissa, efter gruvestadgans tillkomst gjorda

försök att teoretiskt förklara förhållandet mellan gruvrätten samt fastighetsbegreppet,

sådant detta i senare tid kommit att uppfattas. Värdet av konstruktioner,

avsedda att belysa den positiva rättens innebörd, är naturligen

Milang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 40.

16

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Majlis proposition nr hO.

beroende av i vad mån desamma verkligen låta sig förena med lagreglernas

innehåll. Såsom förut antytts har jag funnit den teoretiska uppfattning, varåt

i remissprotokollet givits uttryck, ur denna synpunkt vara väl grundad.

Emellertid har lagrådet — utan att dock dess flesta ledamöter direkt bestritt

riktigheten av den i remissprotokollet förekommande utläggningen i ämnet

ansett sig böra uttala, att jordägareandelen, sådan den i verkligheten tillgodogöres,

ägt bestånd under så lång tid, att även emot en avlägsen rättshistorisk

bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp

i obestridlig äganderätt.

Med anledning av detta uttryckssätt torde till förebyggande av missförstånd

få understrykas, att jordägareandelens avskaffande icke innebär inkräktande

på någon redan existerande, välförvärvad rättighet; vad som avskaffas

är endast den rättsregel på grund varav nya jordägareandelar skulle

kunna uppkomma i följd av framtida inmutningar. Att jordägareandelens

borttagande icke kan anses som ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten

har även framhållits i det yttrande, som vid granskningen i högsta

domstolen av 1908 års förslag till en reform av gruvlagstiftningen avgivits

av dåvarande justitierådet friherre Marks von Wurtemberg och vilket

återgivits i remissprotokollet. Även i övrigt innehåller detta yttrande synpunkter

som i förevarande sammanhang förtjäna beaktande. Salunda torde

enligt den mening, som däri uttalats, vägande skäl icke kunna anföras till

förmån för en rättsregel örn jordägareandel, vilken gör det möjligt för en enskild

fastighetsägare att utan någon särskild produktiv insats och av en ren

tillfällighet komma i besittning av naturtillgångar i värde mångdubbelt överstigande

det normala priset på fastigheten.

Såsom framgår av det förut anförda är jordägareandelens avskaffande en

åtgärd som icke berör jordäganderättens innehåll. Jag kan ej medgiva riktigheten

av de farhågor beträffande reformens konsekvenser med avseende

å jordäganderättens upprätthållande, vilka uttalats av järnkontoret i en promemoria,

som järnkontoret utöver sitt tidigare yttrande ingivit till justitiedepartementet

efter remissen till lagrådet och som tillhandahållits lagrådet vid

dess granskning.

De jordägarens intressen vilka grunda sig å jordäganderätten äro i det nu

föreliggande förslaget erkända och tillgodosedda. Förslaget innebär sålunda

att ersättningen till jordägaren för mark som avstås för gruvdrift samt för

skada eller förlust som förorsakas genom gruvdriften okas, så att gottgörelse

skall utgå med fulla värdet och hälften därutöver. Jämväl de föreslagna nya

reglerna örn avgift för försvar av gruvrätt komma att verka till fördel för jordägaren,

i det att andel i försvarsavgift kommer att tillfalla honom i betydligt

större utsträckning än vad för närvarande är fallet.

För att övergå till den sida av saken, som enligt lagrådets mening har den

utslagsgivande betydelsen, så ha i remissprotokollet, såsom lagrådet funnit,

med stor grundlighet förebragts de skäl, som tala för ett stärkande av

det allmännas inflytande inom gruvnäringen. Lagrådet har icke bestritt att

dessa skäl förefinnas men synes ha ansett, att desamma icke uppväga de be
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

235

farade olägenheterna av den föreslagna lagstiftningsåtgärden. Vad lagrådet

härom anfört torde knappast innefatta någon synpunkt, som förut i ärendet

lämnats obeaktad. Även örn en inmutare i vissa fall skulle anse det vara

fördelaktigare, örn han hade en privat jordägare än om han hade staten till

medintressent, kunna å andra sidan tänkas fall, där just kompanjonskapet med

staten kan visa sig värdefullt för inmutaren. Någon verklig olägenhet torde

i praktiken knappast behöva följa därav, att för staten beredes möjlighet att

före inträdet i gruvföretaget avvakta resultatet av en provbrytning. Den

respittid, som enligt förslaget skall åtnjutas av staten beträffande dess ställningstagande

till frågan om inträde i företaget, är ej längre än den, som de

sakkunniga föreslagit med avseende å begagnande av jordägareandel. Att

staten, liksom för närvarande jordägaren, bör hava fria händer att utnyttja

andelsrätten på sätt som i det särskilda fallet synes mest ändamålsenligt, torde

vara tydligt. För de skilda möjligheter, som härvidlag kunna ifrågakomma,

har i remissprotokollet lämnats redogörelse.

Då övriga invändningar, som blivit framställda mot den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden,

redan blivit bemötta i remissprotokollet på ett sätt som

förefaller uttömmande och övertygande, torde anledning saknas att ånyo allsidigt

belysa hithörande förhållanden. Jag delar uppfattningen att förslagets

genomförande icke föranleder något avbräck i den enskilda företagsamheten

på gruvnäringens område. Att jordägareandelens borttagande ej

kommer att verka till skada för jordbrukets intressen har påvisats i remissprotokollet.

Det torde kunna tilläggas att borttagandet av den möjlighet

till jordspekulation, vartill den nuvarande regeln örn jordägareandel kan giva

upphov, utgör en vinst ur jordbrukspolitisk synpunkt.

Slutligen må erinras därom, att under hela den tid av omkring tre decennier,

som förflutit sedan arbetet med en allmän revision av gruvlagstiftningen

första gången upptogs, uppgiften städse varit att bereda det allmänna en

starkare ställning än som följer av vår numera i åtskilliga stycken föråldrade

gruvestadga. Olika förslag lia i detta syfte blivit framställda, däribland även

sådana vilka utgått från jordägareandelens bibehållande. Lagrådet har —

utan att dock förorda de grundlinjer enligt vilka dessa äldre förslag sökt lösa

den nämnda uppgiften — ansett förslaget böra underkastas sådan omarbetning,

som föranledes av att jordägareandelen bibehålies och att bestämmelserna örn

kronoandel utgå. På vad sätt önskemålet att bereda det allmänna en starkare

ställning skulle från den av lagrådet angivna utgångspunkten kunna vinnas,

därom lämnar lagrådets utlåtande icke någon antydan.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna anledning att detta lagstiftningsärende

ånyo uppskjutes. Lagrådets ställningstagande i den nu berörda

huvudfrågan — vilken närmast är att bedöma från närings- och socialpolitisk

synvinkel — synes mig icke böra föranleda ett övergivande av förslagets

ståndpunkt.

Med utgångspunkt från den i remissprotokollet angivna uppfattningen i

nämnda huvudfråga har lagrådet företagit en närmare granskning av förslagen.

Därvid har lagrådet i huvudsak godkänt vad dessa innehålla. I den mån

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

förslagen sålunda lämnats utan erinran har ej heller jag funnit anledning till

avvikelse från dessa. Yad angår de detaljanmärkningar som lagrådet framställt

har jag, såsom av det följande framgår, i allmänhet ansett mig böra

beakta desamma.

Vad inom lagrådet uttalats med avseende å den tillämnade lagstiftningens

förhållande till reglerna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag har givit

mig anledning att utarbeta förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 och

11 §§ i nämnda lag. Detta förslag innefattar den av lagrådet förordade jämkningen

beträffande inträdet av förverkandepåföljd i det fall att de föreslagna

bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å försvar av

gruvrätten. Vidare har genom tillägg till 11 och 41 §§ i förslaget till gruvlag

givits befogenhet för allmän åklagare att föra talan angående sådant hinder

mot inmutning eller utmål, som föranledes av bestämmelserna i 1916 års lag.

Däremot har jag icke funnit erforderligt att i förtydligande syfte införa ytterligare

stadganden i vare sig 1916 års lag eller den föreslagna gruvlagen.

Av de regler som upptagits i 9 § 2 morn. 1) samt 11 och 41 §§ av gruvlagsförslaget

torde tillräckligt tydligt framgå, att en behörig innehavare av utmål,

mot vars utläggande klander ej blivit anfört, icke riskerar att förlora

sin rätt blott därför att den ursprunglige innehavaren av mutsedeln jämlikt

1916 års lag saknat behörighet. Dessa regler strida icke mot någon uttrycklig

bestämmelse i 1916 års lag, ehuru de innefatta en avvikelse från den ståndpunkt,

vartill man tolkningsvis kan komma vid en jämförelse mellan den nu

gällande gruvestadgan och nämnda lag.

En ledamot av lagrådet har ansett, att örn mutsedel utfärdats, oaktat hinder

förelegat jämlikt 1916 års lag, inmutningen borde oavsett klander betraktas

såsom ogiltig, dock att denna ogiltighet under vissa förutsättningar skulle

kunna upphöra i samband med utmålsförrättning. Den sålunda förordade

avvikelsen från förslagets ståndpunkt har emellertid icke synts mig vara erforderlig.

Då enligt 11 § i 1916 års lag undersökningsarbete, som bedrivits av

obehörig person, är utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten, torde

bergmästaren, även örn klander mot inmutningen icke anförts, böra vägra

utmålsläggning, när sådan sökes av den obehörige. I detta sammanhang må

framhållas, att de tillämnade nya reglerna om försvar av gruvrätt möjliggöra

ett effektivare inskridande mot den som i strid mot bestämmelserna i

1916 års lag bearbetar mineralfyndighet utan vederbörligt tillstånd.

Vad lagrådet vid 10 § gruvlagsförslaget anfört angående behovet av ett

lokalt kungörande av utfärdad mutsedel har jag funnit mig böra beakta. Detta

har skett sålunda, att i paragrafen upptagits en föreskrift av innebörd att

annonsering skall ske i ortstidning. Lagrådets hemställan, att denna form av

kungörande, som föreskrivits bland annat i 23 och 61 §§ av förslaget, måtte

utbytas mot uppläsande av kungörelse i kyrka, har icke synts mig böra bifallas.

Med hänsyn till det lokala kungörandet av mutsedeln har föreskriften i 10 §

örn skyldighet för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det

inmutade områdets ägare synts — i anledning av vad lagrådet ifrågasatt —

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

237

kunna jämkas därhän att, om marken är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, avskriften skall sändas till den som förvaltar samfälligheten eller

till en av delägarna i densamma.

I anledning av vad lagrådet ifrågasatt beträffande 12 § har vidtagits en

jämkning i syfte att utmärka, att en inmutare, för markägarnas underrättande

örn lillämnat arbete å det inmutade området, äger anlita det förfarande som

gäller för delgivande av stämning.

Vad lagrådet hemställt vid 15, 16 och 18 §§ har ansetts böra beaktas.

Beträffande 23 § har, på sätt lagrådet hemställt, reglerna i tredje momentets

sista stycke blivit ersatta med föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse

med 7 kap. 1 § jorddelningslagen. I samband härmed ha vissa smärre jämkningar

vidtagits i 43 § tredje stycket av förslaget.

I 26 § ha reglerna undergått den komplettering och jämkning varom lagrådet

hemställt.

Beträffande 39 § har jag icke funnit mig böra biträda den av två lagrådsledamöter

gjorda hemställan örn stadgandets ändring till överensstämmelse

med motsvarande föreskrift i expropriationslagen.

De ändringar, varom lagrådet hemställt vid 48, 52 och 57 §§, ha ansetts

böra vidtagas.

Vad lagrådet yttrat beträffande 61 § har föranlett att ur förslaget uteslutits

föreskriften att i kallelse till stämma skall intagas uppgift örn förekommande

ärenden.

Den anmärkning lagrådet framfört i anslutning till övergångsbestämmelserna

har synts kräva beaktande jämväl för det fall att utvidgning skall företagas

med avseende å ett jämlikt nya lagen utlagt utmål. Med hänsyn härtill

har 45 § kompletterats med ett stadgande av den innebörd som lagrådet avsett.

övriga av lagrådet gjorda erinringar, vilka avse jämkningar av formell natur,

ha ansetts böra beaktas, dock med undantag beträffande 1 § första stycket

samt 68 §.

Med hänsyn till den tid som förflutit efter förslagens remitterande till lagrådet

har tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande framflyttats

till den 1 januari 1940.

Utöver vad nu berörts ha i förslaget till gruvlag vidtagits vissa smärre

jämkningar av redaktionell innebörd.»

Föredraganden hemställer att ifrågavarande fyra lagförslag, med de ändringar

som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

17

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1938:36 Första lagutskottets memorial Nr 36 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1938:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beställning av viss flygmat eriel m. m. s. 4 i texten
  3. 1LU 1938:24 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majlis proposition nr 40 med förslag till gruvlag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten