Sök i Ratio Lex

Angående älgavgifter m. m

1938-01-14 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:47, Angående älgavgifter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

1

Nr 47.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående älgavgifter

m. m.; given Stockholms slott den 14 januari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

14 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

frågan om ändrade bestämmelser rörande älgavgifter och älg skadefonden

samt anför:

I proposition, nr 214, till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen

att, med godkännande av de utav föredragande departementschefen tillstyrkta

grunderna för älgjaktens ordnande och för bidrag till lindrande i vissa

fall av skada av älg å gröda, medgiva uttagande av de enligt samma grunder

avsedda avgifter.

Sedan riksdagen på sätt framgår av dess skrivelse den 30 maj 1931, nr

295. med åberopande av jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande

nr 79 anmält, att riksdagen med vissa ändringar och tillägg bifallit

propositionen, utfärdades den 18 juli 1931 dels förordning (nr 306) med vissa

bestämmelser angående jakt efter älg, dels ock kungörelse (nr 307) angående

allmänna villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden.

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr 47.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

Den förstnämnda författningen innehåller bestämmelser dels örn särskild

jakttid för jakt efter älg, dels om skyldighet att för varje under allmän jakttid

fälld älg betala en avgift av femton kronor, ävensom att för varje älg,

som avses i meddelat tillstånd örn särskild jakttid, erlägga en avgift av tjugufem

kronor, dels ock därom att ifrågavarande avgifter skola sammanföras

till en för riket gemensam fond, älgskadefonden, ur vilken efter vad särskilt

stadgas skola utgå bidrag till lindrande av skada av älg.

Kungörelsen av den 18 juli 1931, nr 307, innehåller de närmare bestämmelserna

angående rätten att erhålla bidrag ur älgskadefonden samt ordningen för

sådant bidrags bestämmande och utbetalande. Det stadgas sålunda, att bidrag

må kunna tillerkännas brukare av mindre brukningsdel för skada, som avälg

förorsakats å honom tillhörig växande eller avmejad men ej inbärgad

gröda. Skadan skall dock vara av väsentlig beskaffenhet och brukaren skall

ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest ha kunnat hålla sig skadeslös.

Till den vars brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton

hektar må bidrag utgå allenast när särskilda skäl föreligga. Till grund för

prövningen av ansökan om bidrag, vilken ställes till Konungen, skall ligga

syn och värdering av två ojäviga, i jordbruk kunniga män, vilka sökanden

äger tillkalla. Värderingsinstrumentet jämte övriga ansökningshandlingar

skola inom fjorton dagar efter det skadan skedde överlämnas till vederbörande

lands- eller stadsfiskal, som det åligger att ofördröjligen överlämna handlingarna

till länsstyrelsen jämte eget yttrande. Länsstyrelsen har därefter

att före utgången av december månad med eget utlåtande till Konungen översända

samtliga under året inkomna inlagor. Beviljat bidrag utbetalar statskontoret

till länsstyrelsen, som har att ombesörja att bidraget kommer vederbörande

till handa.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 1 februari 1935

revisionssekreteraren Gustaf Adolf Bouveng såsom utredningsman för att

verkställa utredning och avgiva förslag beträffande jaktlagstiftningsfrågor,

varjämte godsägaren friherre Carl Bennet å Vasatorp, rektorn vid skogshögskolan

Gustaf Lundberg, statssekreteraren Bernhard Näsgård samt ledamoten

av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Nils Olsson i Rödingsberg

anmodades att såsom sakkunniga med utredningsmannen deltaga i överläggningar

i ämnet.

Till utredningsmannen ha överlämnats åtskilliga, från sammanslutningar

och enskilda personer inkomna framställningar om ändring i bestämmelserna

om älgjakten, älgavgifterna och älgskadefonden.

Utredningsmannen har dels den 30 september 1936 avgivit betänkande med

förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor, del I, innehållande förslag till lag

om rätt till jakt samt jaktstadga m. m., dels ock den 25 oktober 1937 inkommit

med utlåtande och förslag angående ändrade bestämmelser i fråga om

älgskadefonden m. m.

Innan jag närmare redogör för innehållet i dessa förslag, vill jag omnämna,

att vid samtliga riksdagar under åren 1932—1935 väckts motioner,1 vilka

i huvudsak gått ut på begäran om sådan ändring i bestämmelserna örn

älgskadefonden, att uttagna avgifter för fällda älgar uppdelas på länsfonder

1 1932, 11:11; 1933, 1:136, 1:191, 11:362; 1934, 1:22, 11:43; 1935, 1:107, 11:239.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 47.

3

eller fonder för olika landsdelar samt att, i den mån fonderna icke helt tagas

i anspråk för reglerande av älgskador, uppkommet överskott skall få användas

för jaktvårdande uppgifter inom respektive län eller landsdel. I en

vid 1935 års riksdag väckt motion1 har föreslagits, att bidrag ur älgskadefonden

må kunna tillerkännas jämväl trädgårdsodlare för skada av älg i

trädgårdsanläggning. Vid riksdagarna 1934 och 1935 hava väckts motioner2

örn höjning till respektive 20 och 50 hektar av den gräns för arealen odlad

jord, över vilken bidrag ur älgskadefonden må tillerkännas odlare allenast

när särskilda skäl därtill äro. Slutligen har i motioner till 1936 års riksdag3

hemställts dels örn höjning med tio kronor av älgavgifterna, dels ock

örn skärpning av kvalifikationerna hos syne- och värderingsmännen i syfte

att göra uppskattningen av skadan mera tillförlitlig. Ingen av dessa motioner

har föranlett någon riksdagens åtgärd.

Utredningsmannen har i betänkandet framlagt förslag att de bestämmelser

i förordningen den 18 juli 1931, nr 306, som reglera den särskilda jakttiden

för jakt efter älg, nämligen 1, 2 och 3 §§ samt 7 § första stycket, skola

överflyttas till den jaktstadga varom, bland annat, betänkandet innehåller

förslag.

Förslaget innebär i huvudsak dels en utökning av den särskilda jakttiden

från nuvarande fjorton dagar till högst en månad, dels ock möjlighet att få

denna jakttid uppdelad på flera perioder. Liksom för närvarande skall den

särskilda jakttiden omfatta tiden för den allmänna jakten. Uppdelas den

särskilda jakttiden å flera perioder, skall till samma period hänföras hela

den allmänna jakttiden. De sålunda föreslagna ändringarna bygga på de senare

årens erfarenheter i fråga örn älgstammens utveckling. Det uttalas i

betänkandet, att å de större älgvårdade områdena älgstammen numera uppnått

avsevärd storlek men att detta ur jaktvårdssynpunkt glädjande förhållande

medfört, att skadorna av älg blivit mycket betydande. Åtgärder för att

hålla älgstammen inom rimliga gränser torde därför på många håll bliva

erforderliga. Å stora älgmarker vore det då icke möjligt att utan forcering

av jakten inom så begränsad tid som fjorton dagar medhinna nedläggandet

av tillräckligt antal älgar. Vid dylik forcering bleve emellertid föga utrymme

för beaktande av de djurskyddsvänliga synpunkterna. Även för den älgvårdare

som väl icke hade att nedlägga ett särskilt stort antal älgar men

som i stället ville söka höja älgstammens kvalitet kunde behov förefinnas

att till förfogande hava en mera rundligt tilltagen tid än för närvarande vore

möjligt.

I betänkandet har vidare anförts, att den jakt efter viss djurart, som direkt

avsåge att nedbringa stammen till förhindrande av skador å, bland annat,

åker, tänkts skola, då den skedde efter föreläggande eller förordnande jämlikt

den föreslagna lagen om rätt till jakt, kunna efter särskilt medgivande

av länsstyrelsen få äga rum å annan tid än som ur biologisk eller hushållssynpunkt

kunde anses lämplig. Därvid hade förutsatts att man genom att fälla

1 11:63.

2 1934, 11:322; 1935, II: 142.

3 1:22, 11:67.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

djuren i omedelbart samband med deras skadeutövning skulle lättare kunna

utmönstra de individer, som vore direkta skadegörare. Emellertid syntes det

innebära uteslutande fördel, örn en jakträttsinnehavare bereddes tillfälle att

själv förebygga skadegörelse av älg, och detta vore grunden till förslaget, att

den särskilda jakttiden skulle, när skäl därtill förelåge, kunna uppdelas å

skilda perioder.

Det heter härom vidare i betänkandet, att utredningsmannen utgått ifrån,

att, därest det t. ex. vore fråga örn att förhindra skadegörelse av älg å åker,

dylikt fällande av älg skulle i nödfall få äga rum till och med under sommaren.

Då det emellertid därvidlag icke vore fråga om ordinär jakt efter

älg, vilken under inga omständigheter borde få äga rum under annan tid

än den biologiskt lämpliga jakttiden, som är på hösten, syntes vid meddelandet

av dylikt tillstånd det villkoret böra uppställas, att jakten finge ske allenast

å eller i omedelbar närhet av åker och företagas endast å sådana djur,

som självmant växlade ut för att å åkern söka sin föda. Ur djurskyddsvänlig

synpunkt torde därvid såsom ytterligare villkor böra uppställas, att,

därest av årskalv åtföljd ko fälldes, det skulle åligga jakträttsinnehavaren

att fälla jämväl kalven.

Inflytande älgavgiftsmedel otillräckliga.

Utredningsmannen har anfört, att därest, såsom i betänkandet föreslagits,

ur förordningen den 18 juli 1931 (nr 306) utbrytas och till jaktstadgan överföras

de stadganden som reglera den särskilda jakttiden efter älg, det torde

vara ändamålsenligt, att i en författning sammanföra stadgandena såväl om

älgavgifterna som angående de allmänna villkoren och bestämmelserna för

bidrag ur älgskadefond. Ett förslag till förordning angående älgavgifter

m. m., upptagande de ändringar i nu gällande bestämmelser i ämnet, som

av utredningsmannen föreslagits, har bilagts utlåtandet.

Utredningsmannen har erinrat, att de till älgskadefonden årligen inflytande

medlen allt ifrån andra året av fondens tillvaro visat fortgående stegring.

Anspråken på fonden hava emellertid stegrats i långt hastigare takt

och de senaste åren avsevärt överstigit vad som influtit. Detta har haft

till följd att tidigare behållning hos fonden konsumerats. Den 30 juni

1935 utgjorde ännu fondens behållning 29,602 kronor. Under tiden den

1 juli—den 31 december 1935 inflöto till fonden 114,230 kronor. Sammanlagda

beloppet av de utav domänstyrelsen i princip tillstyrkta ersättningarna,

avseende älgskador under år 1935, utgjorde emellertid 213,187

kronor, fördelade på 2,991 sökande. Med hänsyn till medlens otillräcklighet

måste sistberörda belopp avsevärt reduceras och till en var skadelidande

kunde utbetalas blott 67 % av den uppskattade skadan. Fonden utvisade

vid 1935 års utgång en brist å 112 kronor. För år 1936, vilket års älgjakt

uppvisade ett osedvanligt stort antal fällda älgar, nämligen 7,230, inflöto

till älgskadefonden 130,502 kronor. De av domänstyrelsen i princip tillstyrkta

skadeersättningarna för år 1936 utgjorde sammanlagt 191,691 kronor,

fördelade på 2,403 sökande. Jämväl de för sistnämnda år av domän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 47-

styrelsen såsom skäliga befunna ersättningarna hade alitsa måst reduceras

med 33 °/o. Fonden hade vid utgången av år 1936 en mindre behållning, uppgående

till 2,996 kronor.

Älgavgitternas storlek.

Den närmast till hands liggande utvägen att ernå jämvikt mellan skadeersättningarna

och de för gäldande av dessa tillgängliga medlen vore, enligt

utredningsmannen, att höja älgavgifterna. En höjning av dessa med 10

kronor skulle, under föx-utsättning att det årliga utbytet av älgjakten i fortsättningen

komme att uppgå till omkring 7,000 djur samt att kraven på ersättning

icke överstege 1935 års nivå, möjliggöra utbetalning av i det närmaste

full skadeersättning.

Utredningsmannen har emellertid icke ansett sig böra förorda höjning

av älgavgifterna och som skäl härför anfört, att dessa redan nu måste anses

i högsta laget. Särskilt gällde detta avgiften för under särskild jakttid fälld

älg, men även den allmänna älgavgiften innebure, framför allt i de norra

delarna av landet, där jaktmarkernas avlägsna läge och bristen på vägar

ofta minskade möjligheten att vinna ekonomiskt givande avsättning av älgköttet,

en ganska kännbar tunga. En höjning av sistberörda avgift skulle därför

kunna befaras få till följd att man genom underlåten deklaration sökte

undgå skyldigheten att erlägga sådan avgift. Vad anginge den så kallade

licensavgiften visade erfarenheten, att densammas storlek redan nu verkade

avhållande på benägenheten att söka tillstånd till särskild jakttid. En ytterligare

höjning av licensavgiften kunde därför befaras komma att minska

antalet av dem som begärde tillstånd tili särskild jakttid.

Utredningsmannen har emellertid funnit det ur flera synpunkter önskvärt,

att möjligheten att erhålla tillstånd till särskild jakttid utnyttjas mera

allmänt än nu är fallet. Han har därom anfört följande:

Den längre jakttiden medförde först och främst, att jakten efter älg kunde

anordnas så, att den icke lämnade rum för samma anmärkningar, som ur

djurvänlig synpunkt med skäl riktades mot det sätt, varpå denna jakt bedreves

under den allmänna jakttiden. Den medgåve vidare, att tillgodose

urvalssynpunkterna. Vården av älgstammen borde nämligen icke taga sikte

på allenast den kvantitativa tillväxten, stammens kvalitet skulle även befordras.

Från skilda delar av landet klagades över små och klent utvecklade

älgar och enighet rådde i stort sett därom, att en bidragande orsak härtill

vore att söka i att den forcerade jakten under den allmänna jakttiden

icke lämnade tillfälle till kvalitetsbefrämjande gallring genom uppsökande

och bortskjutande av små eller eljest degenererade djur. Slutligen medgåve

den längre jakttiden sådan reglering av avskjutningen att därigenom kunde

tillgodoses icke endast hänsynen till älgstammens naturliga tillväxt i såväl

kvantitativt som kvalitativt avseende utan även kravet på sådan begränsning

av stammen, att älgskadorna hölles vid rimlig nivå. I sistnämnda avseende

borde man nämligen, såsom förut antytts, taga sikte på att genom bortskjutande

av särskilt skadegörande individer eller genom stammens nedbringande

å sådana platser, där den med hänsyn främst till jordbruket icke

borde få bliva för talrik, förebygga vidare skada. Det insåges lätt att ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

rymme för en dylik systematisering av avskjutningen funnes allenast under

en förhållandevis lång jakttid. Det finge ej heller förbises att genom meravgitten

för på licens fällda älgar älgskadefonden tillfördes betydande och

välbehövliga belopp.

Restitution av licensavgift.

Utredningsmannen har föreslagit, att därest i tillstånd till särskild jakttid

avsett antal älgar icke bleve nedlagt, tillståndets innehavare skulle kunna

hos länsstyrelsen återbekomma vad som blivit i avgift för mycket erlagt.

För att komma i åtnjutande av dylik restitution skulle fordras, att tillståndshavaren

gjorde ansökan därom hos länsstyrelsen sist inom en vecka från det

den särskilda jakttiden utgick och att vid ansökningen fogades intyg av två

ojäviga och trovärdiga personer angående antalet under sagda jakttid å området

i fråga nedlagda älgar.

Utredningsmannen har i denna del anfört bland annat följande:

Det torde icke endast vara licensavgiftens storlek, som i oförmånlig riktning

paverkade benägenheten att begära tillstånd till särskild jakttid. Den

omständigheten att en tillståndsinnehavare, som av en eller annan anledning

kunnat nedlägga det i tillståndet angivna antalet älgar, vore betagen

§heten att återfå vad som i ett dylikt fall för mycket erlagts i avgift

hade härvidlag säkerligen icke varit utan betydelse. Ansåge man att den förman

tor en jakträttsinnehavare eller en sammanslutning av sådana, som rätia

i 1 särskild jakttid måste anses innebära, krävde erläggandet av en särskild

avgift, torde^ därigenom förmånen vara tillräckligt beskattad, och man

alitsa kunna avsta från den ytterligare fördyring av älgjakten, som avsaknaden

av aterbekommanderätten innebure och som särskilt för den vars

tillstånd omfattade ett ringa antal älgar, bleve kännbar nog, därest’detta

antal icke kunde nedläggas. Mot rätten att återbekomma erlagd avgift för

älg, som icke kunnat nedläggas, kunde invändas, att en dylik rätt kunde tänkas

medföra en frestelse till mindre noggrannhet i fråga örn den utredning

rörande algstammens storlek, som skall bifogas ansökningen om tillstånd

till särskild jakttid. Det torde emellertid få ankomma på den tillståndsbeviljande

myndigheten att tillse, att härutinnan ingenting bleve eftersatt.

Allmänna villkor för bidrag ur älgskadefonden.

Utiedningsmannen har i fråga om de allmänna villkoren för bidrag ur

älgskadefonden framhållit, att därest skada skedde å fruktodling, kunde enligt

nuvarande bestämmelser ingen ersättning beviljas, men att sådan skada

dessbättre icke torde vara allmänt förekommande. Där den inträffade, måste

den emellertid med hänsyn till att verkningarna därav, i motsats till skada å

gröda, sällan vore begränsade till allenast det år skadegörelsen förövades,

betecknas såsom minst lika svårartad som sistnämnda slag av skada. Möjlighet

att utfå ersättning för älgskador å fruktodling syntes därför böra finnas.

Rätt till ersättning borde dock icke tillkomma annan fruktodlare än

sådan, som vore för sin utkomst beroende av odlingen, därvid såsom ytterligare

villkor för beviljande av ersättning borde uppställas, att skadan vore

av beskaffenhet att avsevärt inverka på odlarens utkomstmöjligheter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

I utlåtandet har vidare framhållits, att det visserligen vore obestridligt, att

även för den som ägde eller brukade större areal odlad jord än femton hektar

älgskadorna kunde bliva nog sa kännbara. Gällande författning medgave

dock att härvidlag taga hänsyn till särskilt ömmande fall. I betraktande

härav och av de stora anspråk, som redan nu ställdes på älgskadefonden,

har utredningsmannen funnit att en sa avsevärd utvidgning av de ersättningsberättigades

krets som ett generellt fastställande av arealgränsen till

förslagsvis tjugu hektar åtminstone icke för närvarande vore tillrådlig.

Slutligen har i denna del utredningsmannen anfört att i vad mån skada

av älg kunde genom åtgärder från jordinnehavarens sida förebyggas givetvis

vore beroende på de lokala förhållandena. Frågan om vad som i sådant

avseende skäligen skulle kunna anses åligga honom aktualiserades, om

man medgåve innehavare av fruktodling ersättningsrätt. Det vore emellertid

givet att fordringarna på jordinnehavaren uti ifrågavarande avseende

icke finge sättas högt. Att genom bevakning eller stängselanordningar

skydda till exempel en havreteg, som omgåves av skog, måste betecknas såsom

outförbart eller i allt fall förenat med sådana besvär eller kostnader,

att något dylikt icke rimligen kunde fordras av odlaren. Gränsade däremot

den hotade marken allenast på någon kortare sträcka mot skogen, torde ett

effektivt skydd mot älgarna mången gång kunna åstadkommas med enkla

medel och ringa kostnader. Vore detta förhållandet i det särskilda fallet

och underläte jordinnehavaren att vidtaga sådan såsom skälig ansedd

skyddsåtgärd, borde han ej heller kunna göra anspråk pa ersättning för

inträffad skada. Denna regel syntes böra komma till uttryck i författningstexten.

Uppskattningen av liden skada.

Utredningsmannen har framhållit, att det vöre en tämligen utbredd

åsikt, att det nuvarande systemet med syn och värdering av »två ojäviga, i

jordbruk kunniga män» icke helt fyllde måttet i avseende att utgöra en tillförlitlig

grund för prövningen av det berättigade i ett skadeersättningsanspråk.

Den avsevärda nedskärning av begärda skadeersättningar, som till

exempel åren 1935 och 1936 blev resultatet redan av länsstyrelsernas granskning

av ansökningarna eller i avrundade tal från respektive 254,800 och

221,600 kronor till respektive 215,200 och 193,700 kronor, syntes ock tyda

på att syn och värdering på många håll icke verkställdes med tillbörlig noggrannhet.

En mindre tillförlitlig eller i sämsta fall helt oriktig syn och värdering

medförde emellertid icke blott, att sökanden orättmätigt utfinge ersättning

ur älgskadefonden, den påverkade jämväl i oförmånlig riktning övriga

sökandes möjlighet att erhålla sådan ersättning. Genom en skärpning av

kvalifikationerna hos syne- och värderingsmännen borde man därför söka

skapa största möjliga garanti för att primärmaterialet för bedömande av det

befogade i en ansökan örn skadeersättning bleve så fullständigt och riktigt

som möjligt. Härvidlag borde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

föreslagits i de förut omnämnda motionerna vid 1936 års riksdag, föreskrivas,

att en av värderingsmännen skall vara antingen nämndeman eller ägodelningsnämndeman

eller god man vid lantmäteriförrättning.

Gällande föreskrift att den skadelidande inom fjorton dagar efter det skadan

skedde skall ingiva värderingsinstrumentet jämte övriga ansökningshandlingar

till vederbörande lands- eller stadsfiskal hade, framhåller utredningsmannen

vidare, i regel iakttagits av de sökande, men i åtskilliga fall

hade ansökningarna ingivits först efter utgången av nämnda tid. Till en del

hade dröjsmålet berott på att skadans omfattning icke kunnat inom den

föreskrivna tiden med tillbörlig säkerhet konstateras. Utredningsmannen

funne uppenbart, att ville man hava någon garanti för riktigheten av en

uppgift, att skada å exempelvis växande gröda verkligen orsakats av älg,

måste besiktning av den skadade marken ske i tämligen omedelbart sammanhang

med skadans inträffande, och att föreskriften om ansökningshandlingarnas

ingivande senast fjorton dagar efter det skadan skedde därför

borde bibehållas såsom huvudregel. Emellertid borde man för det fall

att skadans omfattning icke kunde inom den stadgade tiden konstateras i

författningen uttryckligen medgiva anstånd med värderingen och ansökningshandlingarnas

ingivande, till dess dylikt konstaterande kunde ske.

Territoriell uppdelning av älgskadefonden.

Utredningsmannen bär till att börja med anfört, att framställningarna örn

ändring i bestämmelserna angående älgskadefonden utvisade, att inom de

nordliga länen funnes en stark opinion mot den nuvarande anordningen med

en för hela riket gemensam älgskadefond. Man påpekade därvid, att från

nämnda län avsevärda belopp årligen tillfördes fonden, medan inga eller

högst obetydliga anspråk på ersättning för älgskador där förekomme, och

man funne det obilligt, att de norrländska älgjägarna, vilkas ekonomiska

utbyte av jakten ofta bleve ringa, skulle med sina älgavgifter bidraga till ersättande

av älgskador i övriga delar av landet.

Rörande de under åren 1931—1936 inom de sex nordligaste länen beviljade

ersättningarna för älgskador samt den beräknade behållningen av de från

nämnda län till älgskadefonden influtna medlen innehåller utlåtandet följande

uppställning:

Norrbottens län............

Västerbottens » ............

Beviljade er- sättningar

åren 1931-36

kronor

................. 2,587

Beräknad be- hållning för

åren 1931-36

kronor

8,711

7,186

30,481

8,206

18,951

57,202

Jämtlands » ...........

Västernorrlands » ...............

....... 184

Gävleborgs » .......

......... 2 215

Kopparbergs » .................

........ 9 954

14,940

130,737.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

9

Om uppställningen har utredningsmannen anfört:

Det under rubriken beviljade ersättningar upptagna beloppet vore missvisande

i fråga om älgskadornas storlek, nämligen såtillvida att de för åren

1935 och 1936 beviljade ersättningarna endast utgjorde^ 67 % av de uppskattade

skadorna. De av domänstyrelsen för nämnda år tillstyrkta ersättningarna

uppgingo till respektive 5,515 oell 4,815 kronor, bärav kunde utbetalas

allenast respektive 3,724 och 3,192 kronor. Sammanlagda beloppet

av de ersättningar som skulle utbetalats, därest brist i övriga delar av landet

ej förelegat, utgjorde alltså 18,354 kronor eller cirka 12.6 procent av de

influtna älgavgifterna. Det kunde vidare anmärkas, att av de för år 1935

av domänstyrelsen tillstyrkta, oreducerade ersättningsbeloppen belöpte på

varje skjuten älg, i Norrbottens län 12 kronor 1 öre, i Gävleborgs län 3 kronor

71 öre och i Kopparbergs län 5 kronor 6 öre. För landet i dess helhet

utgjoi-de nämnda relationstal 32 kronor 15 öre. Motsvarande relationstal

voro för år 1936, i Norrbottens län 7 kronor 20 öre, i Västernorrlands län 3

kronor 24 öre, i Gävleborgs län 3 kronor 94 öre, i Kopparbergs län 4 kronor

49 öre samt i landet i dess helhet 26 kronor 52 öre.

1 betraktande av nu anförda förhållanden kunde det enligt utredningsmannens

mening icke längre anses försvarligt att låta älgjakten inom de

nordliga länen bidraga till ersättande av älgskador i södra Sverige. Att nedsätta

eller i vissa av ifrågavarande län helt borttaga älgavgifterna syntes

emellertid icke tillrådligt. Älgstammen vöre i de norrländska länen oproportionerligt

svag. Det syntes där vara ett allmänt önskemål att härutinnan ernå

förbättring. I den mån så komme att ske och älgarnas antal alltså ökade,

torde älgskador kunna förväntas uppkomma jämväl i de län, där så hittills

icke varit fallet, ehuru skadorna säkerligen icke komme att uppgå till mera

avsevärda belopp. Däremot syntes det utredningsmannen innebära en rättvis

lösning, därest man medgåve att inflytande älgavgifter finge, i den mån

de icke foges i anspråk för reglerande av älgskador, användas för jaktvårdsändamål,

i främsta rummet åtgärder för älgstammens vård och skydd. Ett

dylikt medgivande kunde inom de sex nordligaste länen bliva av stort värde

för jaktvårdsarbetet och detta så mycket mer som de från dessa län till

den jaktvårdsfond, varom betänkandet innehölle förslag, inflytande medlen

med säkerhet torde komma att understiga behovet av sådana medel. Den

nu för bela riket gemensamma älgskadefonden syntes alltså böra uppdelas

på två fonder, en för de sex nordligaste länen och en för riket i övrigt. Fonderna

borde benämnas älgskadefonden för norra Sverige och älgskadefonden

för södra Sverige. Det borde tillkomma Konungen att på framställning av

domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse besluta om bidrag ur älgskadefond

till jaktvårdsändamål.

Utfyllnad av älgskadefonden för södra Sverige.

Utredningsmannen bar framhållit alt genom den föreslagna uppdelningen

av älgskadefonden de tillgängliga medlen för reglering av älgskador inom

de delar av riket, som skulle komma all omfattas av älgskadefonden för södra

Sverige, komme all minskas med ett årlig! belopp av mellan 20,000 oell 25,000

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

kronor. I de mellersta och södra delarna av landet torde å andra sidan förhållandevis

rikligt med medel komma att tillföras jaktvårdsfonden. Då upprätthållandet

där av en kvantitativt tillfredsställande älgstam måste anses

vara av väsentligt intresse ur jaktvårdssynpunkt, syntes man, därest man

medgåve att inom de nordliga länen förefintlig brist i jaktvårdsfonden utjämnades

med medel från älgskadefonden, i de mellersta och sydliga länen

kunna genom skäligt bidrag av jaktvårdsfonden, därest en sådan genom statsmakternas

beslut komme till stånd, medverka til) att ersätta de skador, som

vore förbundna med förekomsten av landets värdefullaste villebråd. Huruvida

och med vilket belopp sådant bidrag skulle lämnas torde böra av

Kungl. Maj:t avgöras från fall till fall.

Yttranden.

Till följd av remiss hava utlåtanden över förslaget avgivits av statskontoret,

domänstyrelsen och samtliga länsstyrelser. Domänstyrelsen har överlämnat

yttranden från överjägmästarna och styrelsens jaktvårdskonsulent.

Vid åtskilliga länsstyrelsers utlåtanden hava fogats yttranden från korporationer

och enskilda. Sålunda hava yttranden avgivits av Blekinge läns samt

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom

av Uppsala läns, Södermanlands läns, Östergötlands läns och Blekinge läns

jaktvårdsföreningar, Göteborgs jaktsällskap, Älvsborgs läns södra och Älvsborgs

läns norra jaktvårdsföreningar, Skaraborgs läns, örebro läns, Dalarnes,

Jämtlands läns och Västerbottens läns jaktvårdsföreningar jämte en del

enskilda personer. Därjämte har yttrande inkommit från styrelsen för Svenska

jägareförbundet.

Efter en redogörelse för brukningsförhållandena, älgskadornas storlek och

antalet fällda älgar inom länet har länsstyrelsen i Kronobergs län understrukit

utredningsmannens förordande av bestämmelser om särskild jakttid av

sådan innebörd, att därigenom kunde främjas även en under vissa förhållanden

påkallad reducering av älgstammen samt därvid anfört, att det ville synas

som örn förhållandena i länet skulle giva anledning till särskilt övervägande

icke minst i sist berörda avseende. Det syntes uppenbart att det för

många jordbrukare i länet vore ett avsevärt intresse, att icke älgstammen tilllätes

bliva alltför stor. Måhända borde detta intresse genom lagstiftningen

säkerställas även utöver vad som kunde följa av en utsträckning av den särskilda

jakttiden. I varje fall syntes nödvändigt att genom lagstiftningen trygga,

att direkt och påvisbar skada genom älgar för jordbrukare i deras näring

kunde i huvudsak bliva ersatt genom uppsamlad älgskadefond eller annorledes

disponibla medel. Härvid borde gälla de förutsättningar som angåves

i gällande lagstiftning för erhållande av bidrag från älgskadefonden, respektive

av utredningsmannen i hans författningsförslag i nära anslutning därtill

med viss ökad omfattning förordats.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

11

Förslaget om rätt för licensinnehavare, som av någon anledning icke kunnat

nedlägga i licensen avsett antal älgar, att av erlagda avgifter återbekomma

vad sålunda belöper på icke fälld älg har i så gott som samtliga yttranden

i princip tillstyrkts och i flera av dessa har framhållits, att införandet

av en sådan rätt kan tänkas bidraga till att tillstånd till utsträckt jakttid korn-,

mer att sökas i större utsträckning. Domänstyrelsen har dock funnit sig kunna

endast i viss utsträckning biträda förslaget i denna del samt under förutsättning

tillika, att möjlighet till skärpt kontroll föreligger, vilken enligt styrelsens

mening bör tillgodoses genom att älgskadefonden uppdelas å länsfonder.

För att en dylik rätt icke skall locka en mindre nogräknad sökande

till att begära licens för ett väl högt antal älgar eller föranleda okynnesansökningar

bör emellertid för mycket erlagda förskottsavgifter icke i sin helhet

göras till föremål för återbäring, utan viss del därav, förslagsvis 15 kronor

per älg tillfalla fonden. Styrelsen för Svenska jägareförbundet har utan

att göra något eget uttalande förmält, att åtskilliga av de till förbundet anslutna

jakt vårdsföreningarna uttalat betänkligheter mot den föreslagna rätten

till restitution, därvid som huvudsakligt skäl anförts, att med den i utsikt

ställda utsträckta jakttiden för licensinnehavare svårighet icke bör föreligga

att fälla det av licensen omfattade antalet älgar, örn detta ej tilltagits för högt,

samt att medgivande örn avgifternas återfående kan leda till missbruk i sistnämnda

hänseende, vilka bliva svåra att kontrollera.

Länsstyrelsen i Örebro län har då det kunde förutsättas att tillstånd till

jakt å säx-skild jakttid av länsstyrelserna endast medgåves sådana jakträttsinnehavare

som vore välkända och vinnläde sig om en god jaktvård, funnit

det kunna utan olägenhet eller risk föreskrivas, att även avgifterna för å särskild

jakttid fällda älgar skola erläggas först efter utgången av den särskilt

fastställda jakttiden. Restitutionsförfarandet skulle härigenom bliva överflödigt.

Dylik jakträttsinnehavare borde i så fall endast underkastas motsvarande

skyldighet som vanlig jakträttsinnehavare, nämligen att sist å tredje

dagen efter utgången av den särskilda jakttiden till länsstyrelsen avlämna

en på tro och heder underskriven uppgift å det antal älgar som under jakten

nedlagts samt därvid inbetala den föreskrivna avgiften. Förslag av i huvudsak

samma innebörd hava framförts av länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs

län, vilken sistnämnda myndighet därvid åberopat uttalande av Södra

Älvsborgs läns jaktvårdsförening.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ifrågasatt, huruvida icke den sålunda

föreslagna förmånen kunde ge anledning till någon höjning av licensavgiften,

exempelvis till högst 30 kronor. Statskontoret har framhållit att för den

händelse i fråga om rätten till restitution tvekan skulle yppa sig av den anledningen,

att de medel som slutligen skulle stå lill förfogande för avsett ändamål

därigenom befarades komma att avsevärt minskas, det syntes ämbetsverket

att till motvägande härav avgiften för de älgar som verkligen fälldes, skulle

kunna i någon män höjas, förslagsvis till 30 kronor. Även domänstyrelsen

samt länsstyrelserna i Östergötlands, .Jönköpings och Kalmar län hava förordat

cn måttlig höjning av licensavgiften. Domänstyrelsen har därvid flin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 47-

nit licensavgiften för södra Sverige kunna sättas förslagsvis till 35 kronor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett höjningen, som länsstyrelsen

föreslagit till 5 kronor, böra beslutas för de mellersta och södra delarna av

landet men å andra sidan gälla såväl licensjakten som den allmänna jakten.

Under förutsättning att tillräckliga medel icke erhållas genom den ökade användning

av licensjakten, som kunde förväntas bli en följd av en utsträckning

av den särskilda jakttiden, har länsstyrelsen i Kristianstads län funnit

böra övervägas huruvida icke en mindre höjning av avgifterna bör ske. Länsstyrelserna

i Uppsala och Södermanlands län hava däremot ansett sig icke

kunna förorda höjning av vare sig licensavgiften eller den allmänna älgavgiften.

Förslaget att uppdela älgskadefonden på en fond för de sex norra länen och

en fond för övriga delar av landet har i flertalet yttranden tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Jönköpings län har därvid, utan att

uttala något direkt avstyrkande, erinrat om att genom den föreslagna anordningen

differensen mellan älgskadefondens medel och de godkända skadeersättningarna

ej kommer att upphävas, samt att tidigare väckts förslag om

en än längre gående uppdelning av fondens medel, nämligen å länsfonder

eller fonder för olika landsdelar. Enligt länsstyrelsens mening kunde det, därest

man väl övergivit principen om fondens odelbarhet, förty befaras, att ytterligare

uppdelning av fonden komme att ske med därav föranledd skärpning

av den nyssnämnda differensen. Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett

älgskadefonden böra uppdelas på flera fonder samt för det fall att ej en uppdelning

i länsfonder kunde anses riktigast, tillstyrkt förslaget. Därvid har

emellertid länsstyrelsen hävdat, att Värmlands län i vad angår älgjakten närmast

vore att jämställa med de nordligare länen och alltså borde tillhöra den

norra gruppen. Som stöd för denna åsikt har länsstyrelsen framhållit, att under

budgetåren 1933—1937 inkomsterna inom länet till älgskadefonden med

över 17,000 kronor överstigit de utbetalda skadeersättningarna och att således

över 43 procent av älgavgifterna inom länet använts till skadeersättningar

inom de södra länen.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt styrelsen för Svenska

jägareförbundet hava direkt förordat en uppdelning av älgskadefonden å länsfonder

medan åter statskontoret, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna

1 Uppsala och Älvsborgs län avstyrkt varje uppdelning av fonden.

I sitt yttrande har statskontoret erinrat om det yttrande ämbetsverket den

2 december 1933 avgav över en av Jämtlands läns jaktvårdsförening till Kungl.

Majit gjord hemställan om åtgärder i syfte att från nämnda län inflytande

älgavgifter skulle få användas till jaktvårdsarbetet inom länet. I nämnda

yttrande hade statskontoret uttalat bland annat följande:

Såvitt ämbetsverket kunde bedöma, kunde det anses motiverat, att, därest

ett stadigvarande överskott å älgskadefonden skulle visa sig uppkomma, detta

överskott eller åtminstone viss del därav finge användas för anordnande av

jaktbevakning för älgstammens skyddande å de orter inom landet, där så erfordrades.

Däremot funne ämbetsverket den ifrågasatta användningen av

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

älgskadefondens medel för jaktvårdande ändamål i allmänhet icke böra förekomma,

då en sådan användning av medlen folie helt utanför ramen av det

ändamål, för vilket medlen ursprungligen avsetts. Skulle den allmänna jaktvården

anses böra genom några statliga åtgärder tillgodoses, syntes detta böra

ske genom uttagande av en allmän jaktvårdsavgift. Även om statskontoret

sålunda funne skäl kunna anföras för en utvidgad användning av älgskadefondens

medel, antoge dock ämbetsverket, att med hänsyn till den ställning

till förevarande spörsmål, som riksdagen vid upprepade tillfällen intagit,

Kungl. Maj :t icke skulle vilja då vidtaga någon åtgärd i förevarande avseende.

I varje fall svntes så icke böra ske innan ytterligare erfarenhet vunnits om

möjligheterna för fonden att med hänsyn till de anspråk å skadestånd, som

kunde komma att ställas å densamma, bestrida utgifter även för annat ändamål

än det gällande bestämmelser avsåge. Statskontoret ansåge sig fördenskull

icke kunna förorda bifall till framställningen.

Statskontoret har vidare erinrat örn att när 1931 års riksdag medgav uttagande

av jaktavgifter å älg, ansågos dessa avgifter böra sammanföras till en

för hela riket gemensam fond, bland annat för att möjliggöra utgivande av

bidrag för skadegörelse av älg jämväl inom län, där sådana avgifter icke inflöte.

Att därvid även beaktats, att inom vissa delar av landet skada av älg

å gröda ej alls eller i allenast mindre omfattning förekom, franninge av vederbörande

departementschefs uttalande vid avgivandet av förenämnda pro
-

position.

Statskontoret har därefter anfört:

Såsom i utredningen framhållits, hade under senare år inlevererade älgavgifter

i allt större utsträckning visat sig otillräckliga för täckande av behovet

av medel för utbetalande av skadeersättningar. Ur den synpunkt, som statskontoret

framfört i nämnda utlåtande och vilken ämbetsverket alltjämt omfattade,

vidhölle därför ämbetsverket, att den föreslagna uppdelningen på

olika landsdelar av redovisningen och användningen av inflytande älgavgifter

ej vöre lämplig. Genom den av utredningsmannen föreslagna åtgärden att vid

en uppdelning av älgskadefonden genom skäligt bidrag ur jaktvårdsfonden

_därest en sådan fond komme till stånd — medverka till ersättande av älgskador

i de mellersta och sydliga länen skulle visserligen anspråken på skadeersättningar

inom dessa län mahanda kunna tillgodoses i samma utsträckning

som nu vore fallet. Med hänsyn till det ursprungliga syftet med älgavgifterna

syntes det emellertid statskontoret oriktigt att, innan hela rikets

behov av ersättning för skada vore fyllt, använda dessa avgifter for jaktvårdsändamål

likasom ock att för skadeändamål taga i anspråk medel av en blivande

jaktvårdsfond. För den händelse de nordliga länen ansåges bora erhålla

kompensation för dåriiran härrörande bidrag till skadeersättningar inom

rikets övriga delar, borde sådan kompensation hellre åvägabringas på annan

väg och utan att någon uppdelning av älgskadefonden vidtoges.

Överståthållarämbetet har som sin uppfattning uttalat att en nyordning på

området lättast kunde ske genom en jämkning av älgavgifterna på det sättet,

att dessas belopp anpassades för varje landsdel efter omfattningen av där uppkommande

älgskador. Genom en dylik anordning bleve en uppdelning av

älgskadefonden obehövlig och de förut anmärkta olägenheterna därav kunde

helt undvikas. Beträffande de norra landsändarna kunde vidare en betydande

nedsättning av avgiften Idiva möjlig, där ej avgiften helt kunde avskaffas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1-* Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

För de södra landsändarna ater torde på många håll en icke oväsentlig höjning

av avgifterna bliva erforderlig. Några betänkligheter häremot har ämbetet

förklarat sig icke hysa, då avgifterna ändock finge betraktas som jämförelsevis

ringa i förhållande till den inkomst som älgjakten medförde för

dess utövare.

Länsstyrelsen i Uppsala län åter har ansett förslaget om att täcka brist i

älgskadefonden för södra Sverige med medel ur jaktvårdsfonden strida mot

förslaget till lag om rätt till jakt, enligt vilket jaktvårdsfonden skall användas

till främjande av jaktvården inom riket. Länsstyrelsen har anfört, att jaktvårdsfonden

sannolikt komme att behöva helt tagas i anspråk för detta ändamål,

och att således det nu föreliggande förslaget syntes leda till en minskning

av ersättningen för älgskadorna, bland annat i Uppsala län, där under

år 1936 i älgavgifter inflöto 7,870 kronor medan för samma år för älgskador

utbetalades 8,022 kronor.

Jämväl i andra yttranden såsom av Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening

och styrelsen för Svenska jägareförbundet lia riktats gensagor mot förslaget

att tillgripa jaktvårdsfondens medel för älgskaderegleringar, medan förslaget

att för jaktvårdsändamål kunna använda överskott å älgskademedel tillstyrkts

av bland andra länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens

län. Sistnämnda länsstyrelse har därvid framhållit, att tjuvskytte

å älg i stor utsträckning förekommer i de nordligaste länen men att på grund

av de stora avstånden och brist på medel effektiv bevakning hittills icke kunnat

åstadkommas.

Domänstyrelsen, som ställt sig bestämt avvisande mot förslaget att anlita

jaktvårdsmedel för att fylla brist i älgskadefond, har såsom tidigare omnämnts

förordat en uppdelning av älgskadefonden på länsfonder och därvid

anfört i huvudsak följande.

En granskning med ledning av tillgängliga uppgifter rörande förhållandena

de sjutton sydligare länen emellan — Gotlands län, där älg saknades, kunde

härvid lämnas ur räkningen — gåve vid handen, att influtna älgavgiftér inom

vissa län varit tillräckliga för gäldande av i princip godkända krav å ersättning

för uppkomna älgskador, medan älgavgifterna inom andra län kunnat

täcka allenast en obetydlig del av de prövade ersättningsbeloppen. Det vore

härav tydligt, att för närvarande älgavgifter från vissa av nu ifrågavarande

län anlitades till reglerande av ersättningar för älgskador inom ändra län.

Detta sakförhållande tydde på att en ytterligare uppdelning av fonden borde

komma till stånd, därest en rättvis fördelning av älgavgifterna skulle kunna

åvägabringas, och styrelsen hyste för sin del den uppfattningen, att de länsvis

influtna avgifterna borde bilda av länsstyrelserna förvaltade länsfonder.

Åtskilliga andra skäl syntes jämväl tala för en dylik åtgärd. Sålunda torde

inom de län, där influtna älgavgifter icke försloge till ersättande av de genom

älg orsakade skadorna, en hårdare beskattning av älgstammen vara ofrånkomlig.

Denna åtgärd kunde genomföras för länet genom bestämmande för

detsamma av en med hänsyn härtill förlängd allmän jakttid ävensom genom

utövande av den rätt att medgiva särskild jakttid, som läge i länsstyrelsens

hand. Omvänt torde inom vissa län, där behållning å influtna avgifter uppstått,

åtgärder böra vidtagas för älgstammens förkovran därstädes, dels genom

begränsning av den allmänna jakttiden för länet och återhållsamhet vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

15

meddelandet av tillstånd till särskild jakttid, dels ock genom direkta jaktvårdsåtgärder,

vilka länsstyrelsen borde äga befogenhet att stödja genom bidrag

ur fonden. Vidare syntes anordnande av länsfonder möjliggöra ett förenklat

förfaringssätt för reglering av älgskadorna därigenom, att prövningen

av ersättningsanspråken kunde anförtros åt länsstyrelsen, som ju därvid hade

möjlighet att anlita bistånd av de sakkunniga myndigheter och sammanslutningar,

vilka funnes representerade inom länet. Slutligen syntes förvaltningen

av länets älgskadefond innebära en direkt anledning för länsstyrelsen att

hålla hand däröver, att värdering av uppkomna älgskador skedde efter enhetliga

och skäliga grunder.

Styrelsen för Svenska jägareförbundet har, med erinran örn ett av förbundsstyrelsen

år 1929 avgivet förslag i ämnet, hemställt att frågan om älgskadefonden

måtte lösas i huvudsaklig överensstämmelse med sagda förslag

med den ändring likväl, att länsstyrelse skall äga att i den mån överskott på

medel uppstå utbetala bidrag jämväl till jaktvårdsändamål, i första hand

älgstammens vård och skydd. Huvudgrunderna i förslaget i fråga vörö följande.

Gäldandet av ersättningen för älgskador skulle bliva en angelägenhet för

varje län (landstingsområde) för sig. Avgifterna från varje län (landstingsområde)

skulle sammanföras till en länsfond, varifrån ersättningarna skulle

utgå. Avgifterna skulle bestämmas för varje landstingsområde till ett efter

behovet beräknat belopp, dock inom vissa maximi- och minimigränser. Fonderna

skulle förvaltas av respektive länsstyrelser, vilka skulle hava att efter

prövning besluta om utbetalning ur fonderna.

Förbundsstyrelsen har som sin mening uttalat, att genom en sådan anordning

de mest överklagade olägenheterna av det nuvarande systemet skulle

bortfalla. Ingen landsdel skulle behöva betala till skador i en annan, kanske

långt därifrån liggande landsdel. Jägarna inom länet finge ett stort intresse

i att se till att värderingarna skedde på ett rättvist sätt, då detta nämligen

komme att direkt inverka på den avgift de skulle få betala. Örn fastställandet

av avgifternas belopp skulle ankomma på landstingen eller Kungl.

Majit vore i sig själv tämligen likgiltigt, men det förstnämnda alternativet

syntes dock mest tilltalande, enär därigenom ortsmeniglieten finge ett direkt

intresse i saken.

Enligt länsstyrelsens i Kopparbergs län åsikt är det ställt utom tvivel, att

en länets egen älgskadefond kommer att bidraga till å ena sidan främjandet

av en saklig undersökning och bedömning av älgskadorna och frågan om

deras ersättande samt å andra sidan ett förbättrande av möjligheterna att

uppfylla och iakttaga jaktvårdande uppgifter och angelägenheter inom länet.

Länsstyrelsen har därför funnit frågan om älgskadefonden böra göras till

föremål för omprövning och i samband därmed jämväl frågan om en regleringsfond

för de i avseende å inflytande älgavgifter sämst ställda länen.

En lösning av båda dessa frågor har länsstyrelsen tänkt sig kunna ske på

så sätt, att älgavgifterna inom ett län fördelas med 90 procent på länets älgskadefond

samt 10 procent lill en för hela riket gemensam älgskadefond.

Mot förslaget att medgiva ersättning ur älgskadefonden jämväl för skada

å fruktodling har i princip ingen erinran framställts. Beträffande de för

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 47-

ifrågavarande ersättningsrätt föreslagna villkoren har länsstyrelsen i Jönköpings

län understrukit vikten av att de bliva uppställda, medan i vissa andra

yttranden härvidlag yppats viss tvekan. Sålunda har statskontoret ifrågasatt

huruvida den i sådant avseende föreslagna bestämmelsen är tillräcklig

och därvid framhållit, att då verkningarna av skadegörelse å fruktodling

kunna sträcka sig över en lång tid framåt, de ekonomiska konsekvenserna

av dylika skador kunna bliva av så väsentlig omfattning, att större möjligheter

för beviljande av ersättningar än de föreslagna böra stå öppna. Länsstyrelsen

i Uppsala län har funnit den föreslagna formuleringen medföra, att

ersättning för skada å fruktodling allenast i undantagsfall kan utgå samt

därom anfört följande.

Det syntes bliva synnerligen svårt att i föreskriven omfattning bevisa

skadans verkan i varje särskilt fall. En sådan bevisning förutsatte uppskattning

av innehavarens avkastning av trädgården i dess helhet och av

de priser, som han under den föreliggande säsongen kunde påräkna. Såväl

avkastningen som priserna torde icke kunna bestämmas förrän efter säsongens

slut. Uppskattningen av älgskadan måste då bliva ganska oviss. Enligt

länsstyrelsens uppfattning borde därför endast förutsättningar, motsvarande

vad som gäller beträffande skada å gröda, gälla även för trädgårdsodlare.

Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida möjligheten till

ersättning icke borde utsträckas till annan trädgårdsodling än frukt. Exempelvis

innehavare av handelsträdgårdar med vissa köksväxter till specialitet

torde kunna lida avsevärd skada, örn älgar skulle intränga i trädgården.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att genom det föreslagna

villkoret, att skada å fruktodling skall vara av beskaffenhet att avsevärt inverka

på odlarens utkomstmöjligheter, en fruktodlare kommer i sämre ställning

än annan odlare av jord. Enligt länsstyrelsens mening finnes så mycket

mindre skäl att godtaga en dylik konsekvens som skada å fruktodling

ofta har verkningar utöver det år skadegörelsen förövats, varför länsstyrelsen

förordar sådan ändring av den ifrågavarande bestämmelsen att ersättning

för skada å fruktodling skall kunna utgå, där det visats, att skadan är

av väsentlig beskaffenhet. Jämväl enligt länsstyrelsens i Örebro län mening

är bestämmelsen väl sträng och bör i stället formuleras så, att ersättning må

utgå därest ej skadan är av beskaffenhet att allenast i ringa mån inverka på

odlarens utkomstmöjligheter.

De i ändamål att skapa starkare garanti för ett tillförlitligt bedömande av

anspråken på skadeersättningar föreslagna skärpta bestämmelserna hava i

allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Domänstyrelsen har därvid

uttalat, att det syntes styrelsen i hög grad önskvärt, att enhetliga principer

för värderingen bleve genomförda över hela landet och att det fördenskull

borde fastställas ett formulär till värderingsinstrument, tillämpligt för olika

fall och jämväl för fruktodlingar, vilket formulär borde ingå som bilaga till

den blivande författningen i ämnet. Förslag av enahanda innebörd hava

även framförts i yttrandena av länsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs län

samt styrelsen för Svenska jägareförbundet.

Nämnda förbundsstyrelse har funnit kretsen av värderingsman kunna, för

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

att i möjligaste mån nedbringa kostnaderna för värderingen, utvidgas sålunda,

att länsstyrelse erhåller befogenhet att såsom värderingsman förordna

i lantbruk kunniga jägmästare, forstmästare, kronojägare och skogvaktare.

Jämväl länsstyrelsen i Värmlands län har funnit lämpligt att kretsen

av värderingsman utvidgas och har föreslagit, att värderingar, verkställda av

jämte annan person landsfiskal, ordförande i kommunalnämnd, fjärdingsman,

länsskogvaktare eller kronojägare, skola kunna godkännas. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län har ifrågasatt, huruvida icke i en blivande ny författning

bör intagas bestämmelse om att vederbörande jägmästare må höras

över ansökning om skadeersättning, och länsstyrelsen i Gävleborgs län har

förordat en ytterligare skärpning av värderingsmännens kvalifikationer genom

ett stadgande om att båda värderingsmännen skola vara kända för vederhäftighet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att inom länet

älgskadorna oftast förekomma å avlägset belägna utängar, tillhörande skogsbvar

med ett avstånd på kanske sex till atta mil till närmaste nämndeman

eller gode man. Ett genomförande av förslaget kan därför leda till att den

sökanden åsamkade kostnaden för värderingen ofta kommer att överstiga

den ersättning sökanden får uppbära för skadan. Länsstyrelsen har därför

föreslagit, att, för den händelse icke ersättning för värderingskostnaden, där

denna uppgår till ett i förhållande till skadeersättningen avsevärt belopp,

skall kunna erhållas ur älgskadefonden, den föreslagna skärpningen av vårderingsmännens

kvalifikationer något mildras, t. ex. sa, att den ena av värderingsmännen

kan vara en av landsfiskalen såsom trovärdig vitsordad

person.

I fråga örn det föreslagna ytterligare villkoret för erhållande av skadeersättning

eller att skadan ej skäligen kunnat av den skadelidande förebyggas

har länsstyrelsen i Jönköpings län framhållit såsom önskvärt att i sådana

fall. då skada av älg kunnat i viss mån förebyggas genom skyddsåtgärder,

den jordbrukare eller fruktodlare, som vill göra gällande ersättningsanspiåk,

också ålägges visa, att skäliga sådana åtgärder vidtagits. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län ifrågasätter, att värderingsinstrumentet jämväl skall innehålla

intyg örn, att synemännen funnit, att sökanden icke skäligen kunnat förebygga

den skada varom i instrumentet är fråga. Enligt länsstyrelsens mening

bör nämligen, ehuruväl i de ojämförligt flesta fallen uppkommen skada icke

kunnat förebvggas, förhandenvaron av ifrågavarande villkor uppmärksammas

av intygsgivarna och detta även komma till uttryck i det av dem utfärdade

intyget. . ..

Sistnämnda länsstyrelse har icke haft något att erinra mot forslaget att

för de fall att skadegörelse å gröda skett å tid, då inverkan därav på skor eresultatet

icke kan bedömas, med värderingen och ansökningen skall fa anstå

till dess sådant bedömande kan ske, men har som sin uppfattning uttalat

att sökanden skall hava alt inom samma tid som för vanliga fall ar

stadgat beträffande ingivande av ansökningen avgiva anmälan örn att skada

sked samt att ansökning oell värderingsinstrument längre fram komma att

2

Bihang HB riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 47.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

avgivas. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot funnit det knappast tillrådligt

att tillåta uppskov med värderingen av skadan och har därutinnan

anfört, att man kunde vara förvissad om, att, därest exempelvis på hösten

älg orsakat skada å sädesbrodden, vid vårvärdering av skadan komme att

på älgens konto skrivas alla genom övervintringen eventuellt uppkomna

skador.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län bär beträffande den tid, inom vilken ansökan

om ersättning skall ingivas till vederbörande lands- eller stadsfiskal,

anfört, att det givetvis är av värde för ett tillförlitligt bedömande av skadans

art och omfattning, att syn verkställes så snart som möjligt efter skadans

inträffande, men att, då det gäller avlägset belägna brukningsdelar, svårighet

kan tänkas uppstå för markägaren att iakttaga den föreslagna tidsbestämningen.

Länsstyrelsen bar därför föreslagit, att tiden för ansökningens

ingivande något utsträckes beträffande de norrländska länens landsbygd.

Vidkommande förslagets detaljer i övrigt har styrelsen för Svenska jägareförbundet

funnit bestämmelsen om skyldighet för jakträttsinnehavare att

till länsstyrelsen avlämna uppgift å det antal älgar, som under jakten nedlagts

inom länet, böra för att underlätta övervakandet av att alla fällda älgar

verkligen deklareras utökas med föreskrift att därvid även skall uppgivas

den fastighet varå djuren fällts. Förbundsstyrelsen har därjämte påpekat

värdet ur statistisk synpunkt av att djurets kön och ungefärliga ålder

samtidigt uppgivas. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs lån anser uppgiftsskyldighet

böra stadgas rörande fällda älgars kön och — där så kan ske —

ålder samt den fastighet, å vilken nedläggandet skett.

Vad beträffar ordningen för inbetalning av älgavgifterna har länsstyrelsen

i Malmöhus län funnit det vara ur kontrollsynpunkt lämpligare, att inbetalningen

får ske genom vederbörande landsfiskal, vilken enligt länsstyrelsens

mening äger bättre förutsättningar att tillse att någon underlåtenhet

i sådant avseende, vare sig uppsåtlig eller ouppsåtlig, icke äger rum.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett den föreslagna tiden för ingivande

av ansökan om återbekommande av för mycket erlagd licensavgift

vara väl snävt tilltagen och har föreslagit densammas höjande till fjorton

dagar.

Slutligen bar länsstyrelsen i Östergötlands län funnit det för underlåtenhet

att fullgöra uppgiftsskyldighet eller för avgivande av oriktig sådan uppgift

föreslagna straffet -— böter från och med femton till och med tre hundra

kronor — alltför lågt, åtminstone i vad angår oriktig uppgift.

Departements- Att döma av de år från år ökade avskjutningssiffrorna har älgstammen

chefen. j riket under det senaste årtiondet undergått en betydande ökning. Stammens

tillväxt har emellertid varit koncentrerad huvudsakligen till rikets mellersta

och södra delar, d. v. s. till trakter där eventuella skador till följd av

en talrik högviltstam måste bliva mest kännbara. De under de sista åren

uppkomna skadorna, för

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

19

också i nämnda delar av riket nått en sådan omfattning att, av brist på medel,

allenast reducerad ersättning kunnat utbetalas. Å andra sidan har i de

nordliga länen, där odlingsförhållandena och den i åtminstone vissa län svaga

älgstammen medverka till att älgskador förekomma allenast undantagsvis

eller i ringa omfattning, på influtna älgavgifter uppstått betydande överskott.

Detta har kommit övriga delar av riket till godo och sålunda bidragit till att

minska disproportionen mellan skadorna och ersättningsbeloppen. Nu berörda

och andra i utredningen påvisade förhållanden synas giva vid handen

att ändring erfordras i bestämmelserna om älgavgifter och älgskadefonden.

Härvid bör åsyftas dels att skapa möjlighet till ersättande av liden skada i

största möjliga utsträckning, dels ock att befordra sådan vård av älgstammen

att såväl odlare- som jaktvårdsintresset blir tillgodosett. Härjämte synas

älgavgifterna från de nordligaste länen, där det ekonomiska utbytet av älgjakten

blir förhållandevis ringa, icke längre böra användas för gäldande av

skadeersättningar i de mellersta och södra delarna av riket.

Vad den sistnämnda frågan angår har utredningsmannen föreslagit en

uppdelning av älgskadefonden på två fonder, av vilka till den ena skola föras

avgifter för älgar, fällda inom de sex nordligaste länen, och till den andra övriga

älgavgifter. I vissa yttranden har förordats en ytterligare uppdelning av

fonden, så att det bildas en älgskadefond för varje län. En sådan åtgärd skulle

emellertid medföra att varje län i princip ålades att självt bära sina älgskador

och att således älgavgifterna finge bestämmas länsvis i förhållande till

skadefrekvensen inom varje län. Detta komme i sin tur att medföra att inom

de flesta länen i mellersta och södra Sverige älgavgifterna måste höjas, i vissa

län flerdubblas. En mera avsevärd höjning av avgifterna kan emellertid med

visshet beräknas verka minskande på avskjutningen, framför allt vid licensjakten.

Särskilt genom licensjakten har man å andra sidan ett verksamt medel

att nedbringa skadegörelsen, då licensjakten medger avskjutningens förläggande

företrädesvis till platser, där skada brukar förekomma. Enär alltså

ett system med länsfonder kan befaras medföra ökning av älgskadorna, kan

jag icke förorda detsamma. I enlighet med utredningsmannens förslag torde

därför en älgskadefond böra inrättas för norra och en för södra Sverige.

Till älgskadefonden för norra Sverige torde härvid förås avgifterna från de

norrländska länen samt Kopparbergs län. Att såsom föreslagits till denna

grupp hänföra jämväl Värmlands län synes mindre lämpligt. De senaste

åren ha nämligen älgskadorna i Värmlands län visat en icke obetydlig ökning.

Medan således de av domänstyrelsen tillstyrkta ersättningarna för år

1934 utgjorde 5,087 kronor, fördelade på 105 sökande, uppgingo motsvarande

tal för år 1935 till 8,310 kronor och 167 sökande samt för år 1936

till 8,597 kronor och 129 sökande. Av nämnda ersättningsbelopp belöpte å

varje inom länet skjuten älg respektive 9 kronor 3 öre, 15 kronor 27 öre

och 13 kronor 58 öre.

I detta sammanhang torde jag få erinra örn att Kungl. Maj:t i en denna

dag framlagd proposition, nr 46, angående förslag till lag om rätt till jakt

m. m. föreslagit inrättande av en fond (jaktvårdsfolldén), vilken efter Konon
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

gens bestämmande skall användas till främjande av jaktvården i riket och

vilken skall förses med medel genom upptagande av vissa jaktvårdsavgifter.

Genom den av mig förordade uppdelningen av älgskadefonden kommer

tillgången å älgavgiftsmedel inom de nordligaste länen att uppgå till betyd*

ligt större belopp än vad som erfordras för gäldande av skadeersättningar

inom området för fonden för norra Sverige. Då behovet av medel till jaktvårdsåtgärder,

i främsta rummet älgstammens vård och skydd, inom de

nordligaste länen icke torde kunna täckas av de i dessa län inflytande jaktvårdsavgifterna,

vill jag förorda, att överskottet å älgavgifterna får av Kungl.

Maj:t användas för jaktvårdsändamål inom dessa län.

Uppdelningen av fonden kommer givetvis att medföra minskning av de

nu för älgskadors ersättande i mellersta och södra Sverige tillgängliga medlen

med ett årligt belopp, som motsvarar överskotlet på älgavgifterna från de

sex nordligaste länen, vilket överskott uppgått till mellan 20,000 och 25,000

kronor. Det lärer visserligen kunna förutses, att med tillämpning av de grundsatser

för jaktvårdens utövande, som fått sitt uttryck i förslaget till lag om

rätt till jakt, det skall bliva möjligt att genom ändamålsenligt verkställd avskjutning

åstadkomma betydande minskning av älgskadorna. Innan så sker

torde dock någon tid förflyta. Åtgärder för att kompensera minskningen i

älgavgifterna ävensom för att överhuvud uppnå bättre jämvikt mellan skadorna

och de för dessas gäldande tillgängliga medlen torde därför böra vidtagas.

På de av utredningsmannen anförda skälen kan jag —- frånsett en

mindre höjning av licensavgiften — icke förorda höjning av älgavgifterna.

Den förut omnämnda jaktvårdsfonden har tänkts skola disponeras så, att

viss del av densamma skall stå till Konungens förfogande för att användas

till jakt- och naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet. Då uppehållandet

av en god älgstam i främsta rummet får anses vara ett jaktvårdsintresse

och av det anförda torde framgå, att detta intresse icke kan tillgodoses

med mindre gottgörelse lämnas för de med förekomsten av en sådan älgstam

förbundna skadorna, torde det icke kunna anses strida mot grunderna för

användningen av jaktvårdsfonden, att av densamma årligen användes visst

belopp för utfyllnad av älgskadefonden för södra Sverige.

I likhet med utredningsmannen finner jag det önskvärt att licensjakten

med dess möjligheter till reglerad avskjutning kommer till flitigare användning

än vad nu är förhållandet. För att främja detta önskemål har utredningsmannen

föreslagit bestämmelse örn rätt för jakträttsinnehavare, som

icke nedlagt i tillstånd till särskild jakttid avsett antal älgar, att återbekomma

vad för mycket erlagts i avgift. Häremot torde i och för sig icke vara något

att erinra. Jag håller emellertid före att man, såsom i flera yttranden

ifrågasatts, bör kunna gå ett steg längre och helt avskaffa förskottsbetalningen

av licensavgiften. Dessa ändringar, som göra förfaringssättet vid inbetalningen

av älgavgifterna enhetligt och innebära en lättnad för licensinnehavare,

torde möjliggöra en höjning av licensavgiften. Licensavgiften

torde dock icke böra sättas högre än dubbla beloppet av den allmänna älgavgiften

eller alltså trettio kronor. Med nuvarande antal på licens skjutna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

älgar kommer denna höjning att tillföra älgskadefonden ett ärligt merbelopp

av mellan 5,000 och 6,000 kronor

Jag tillstyrker utredningsmannens förslag att ersättning ur älgskadefond

skall kunna tillerkännas innehavare av fruktodling. I likhet med vad som

gäller i fråga örn skada å gröda torde det bliva nödigt att begränsa rätten

till ersättning. Sålunda lärer ersättning endast böra tillkomma den som

odlar frukt i huvudsakligt ändamål att försälja densamma. Detta torde lämpligen

kunna uttryckas så, att skadan skall vara ägnad att inverka på odlarens

utkomstmöjligheter.

Vidkommande det av utredningsmannen föreslagna allmänna villkoret för

erhållande av ersättning eller att skadan ej skäligen kunnat av den skadelidande

förebyggas får jag under hänvisning till vad jag vid anmälan inför

Kungl. Majit tidigare denna dag av lagrådets utlåtande över förslaget till

lag om rätt till jakt anfört vid 24 § av nämnda förslag tillstyrka införande

av bestämmelse örn villkor av nämnda innebörd.

I likhet med vad i några av yttrandena föreslagits förordar jag, att kretsen

av värderingsmän vidgas och att således föreskrives att av värderingsmännen,

vilka böra vara ojäviga samt i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män,

en skall innehava antingen något av de av utredningsmannen föreslagna förtroendeuppdragen

eller vara tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse,

ordförande eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman

eller ordförande i kommunalnämnd. Med en sådan utvidgning av kretsen

av värderingsmännen torde den allmänt såsom nödvändig vitsordade skärpningen

av deras kvalifikationer icke behöva medföra någon mera avsevärd

fördyring för sökandena av syne- och värderingskostnadema.

Förslaget att i sådana fall, då den ekonomiska betydelsen av skada icke

förrän på en senare tidpunkt kan fastställas, medgiva uppskov med synen

och värderingen finner jag mig icke kunna tillstyrka. En bestämmelse härom

synes mig nämligen bliva av ringa praktisk betydelse, då man ur kontrollsynpunkt

icke lärer kunna underlåta att samtidigt föreskriva skyldighet för

den skadelidande att redan vid skadegörelsen föranstalta om syn samt ingiva

skadeanmälan. Kostnaden härför torde nämligen knappast komma att avsevärt

understiga kostnaderna för den dubbla skadevärdering, som med nuvarande

bestämmelser någon gång kan bliva nödvändig. Ej heller finner jag

nödigt förorda länsstyrelsens i Gävleborgs län förslag örn utsträckning tor de

norrländska länens vidkommande av tiden, inom vilken ansökan örn ersättning

jämte värderingsinstrumentet skall ingivas till lands- eller stadsfiskalen.

Enligt en som det vill synas numera fast och efter min mening välgrundad

praxis bruka nämligen länsstyrelserna lill prövning upptaga även så

dana ansökningar, som ingivits efter den stadgade tiden av fjorton dagar,

blott ej alltför lång tid förflutit mellan skadegörelsen samt synen och värderingen.

Ur såväl statistisk som kontrollsynpunkt lärer det kunna bliva av värde

örn den som i och för erläggande av föreskriven älgavgift avlämnar uppgift

örn antalet av honom fällda älgar jämväl ålägges alf uppgiva den fastighet,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

där nedläggandet skett, ävensom de fällda djurens kön. Jag förordar alltså

införande av bestämmelse härom. Likaså finner jag det lämpligt, att enhetliga

formulär till blanketter fastställas för ansökan örn bidrag ur älgskadefond

samt syne- och värderingsinstrument.

Vad slutligen angår straffet för underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet

beträffande antalet fällda älgar samt för oriktig sådan uppgift biträder jag

utredningsmannens förslag örn höjning av straffminimum från nu gällande

tio till femton kronor men finner ytterligare skärpning av straffet för oriktig

uppgift icke erforderlig.

De föreslagna bestämmelserna torde böra förlänas giltighet från och med

den 1 juli 1938.

På grundval av nu anförda synpunkter bär inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till förordning angående älgavgifter m. m., vilket förslag

torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

1) medgiva att älgavgift må uttagas med trettio kronor för

varje älg, som fälles under tid som avses i tillstånd till särskild

jakttid, samt med femton kronor för varje älg, som fälles under

lovlig jakt å område, i fråga om vilket ej medgivits särskild

jakttid;

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse

med de i det föregående angivna grunderna utfärda erforderliga

bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande

till älgskadefonder samt de allmänna villkoren för bidrag

ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli 1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

23

Bilaga.

F örslag

till

förordning angående älgavgifter m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För älg, som fälles inom riket, skall utgivas älgavgift på sätt närmare angles

i denna förordning.

Älgavgifterna skola sammanföras till fonder sålunda, att de avgifter som

inflyta för älgar, fällda inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands,

Gävleborgs och Kopparbergs län, bilda en fond (älgskadefonden

för norra Sverige) samt övriga avgifter en fond (älgskadefonden för södra

Sverige). Ur älgskadefond skall utgå bidrag till lindrande av skada av

älg inom det område från vilket fondens medel härflyta ävensom, i den mån

medlen förslå därtill, till jaktvårdsändamål, i första hand älgstammens vård

och skydd, inom området.

Älgskadefonderna förvaltas av statskontoret. Till myndighet under året

influtna älgavgifter överlämnas till statskontoret före utgången av december

månad.

2 §•

Envar som för jakt efter älg medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan

har att därför till myndighet, som meddelat tillståndet, erlägga en avgift

av trettio kronor för varje älg, som fällts under tid som avses i tillståndet.

Avgiften skall inbetalas sist å tredje dagen efter det den särskilda jakttiden

utgick och vara åtföljd av en av tillståndets innehavare på tro och heder

underskriven uppgift å det nedlagda antalet älgar. Har den särskilda jakttiden

varit uppdelad på flera perioder, må anstå med avgiftens inbetalande

och uppgiftens avlämnande till å tredje dagen efter utgången av den sista perioden.

3 §.

För varje älg, som under lovlig jakt fälles å område, i fråga örn vilket

ej medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan, skall av jakträttsinnehavaren

erläggas en avgift av femton kronor.

Ilar jakten idkats å mark, varå gällande grunder för tillgodogörande av

kronans jakträtt äga tillämpning, inbetalas den i första stycket avsedda avgiften

till domänstyrelsen i den ordning styrelsen bestämmer. I fråga om an
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 47.

nan mark än nyss sagts åligger det jakträttsinnehavaren att sist å tredje

dagen efter utgången av den tid, då i allmänhet jakt efter älg är tillåten i

orten, eller beträffande älg, som fällts i hägnad jaktpark eller djurgård, sist

å tredje dagen, sedan djuret fälldes, till länsstyrelsen avlämna en på tro och

heder underskriven uppgift å det antal älgar, som av honom under jakten

nedlagts inom länet, samt därvid inbetala den i första stycket omförmälda

avgiften.

Innehaves jakträtt av flera, svare envar av dem för att skyldighet, som är

stadgad i denna paragraf, varder fullgjord.

4 §•

1 mom. Tillfogas innehavare av mindre brukningsdel skada av älg å honom

tillhörig växande eller avmejad men ej inbärgad gröda och har han

ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadelös,

må bidrag ur älgskadefond kunna tillerkännas honom. Sådant bidrag må

dock ej utgå med mindre skadan är av väsentlig beskaffenhet och ej kunnat

förebyggas genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida; och må till

den vars brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton hektar

utgå bidrag allenast när särskilda skäl därtill äro.

Bidrag ur älgskadefond må ock kunna utgå, där skada av älg inträffar å

fruktodling och skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter

samt ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

2 mom. Vill någon framställa anspråk på bidrag som i 1 mom. sägs, skall

han ofördröjligen låta två ojäviga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga

män syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara

nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning

eller tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse eller ordförande

eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman eller ordförande i

kommunalnämnd.

Bidragssökanden har därefter att med bifogande av värderingsinstrumentet

och de handlingar i övrigt han önskar åberopa ingiva sin till Konungen

ställda ansökning till landsfiskalen i orten eller, såvitt angår område i stad,

till stadsfiskalen inom fjorton dagar efter det skadan skedde. Det åligger

landsfiskalen eller stadsfiskalen att skyndsamt överlämna ansökningshandlingarna

jämte eget yttrande till länsstyrelsen, vilken före utgången av december

månad med eget utlåtande till Konungen översänder samtliga under

året inkomna inlagor.

5 §•

Beviljat bidrag utbetalas av statskontoret till länsstyrelsen, som ombesörjer

att bidraget kommer bidragstagaren tillhanda.

6 §•

Angående bidrag ur älgskadefond till jaktvårdsändamål bestämmer Konungen

på framställning av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 47.

7 §•

1 mom. Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom

enligt 3 § eller avgiver han oriktig uppgift, straffes med böter från och

med femton till och med tre hundra kronor och vare pliktig gälda avgift, som

ej blivit erlagd i följd av förseelsen.

2 mom. Dömes någon till ansvar för olaga jakt eller för olovlig jakt å

annans jaktområde, skall han, där vid jakten älg blivit fälld, tillika förpliktas

att gälda avgift som sägs i 3 §.

8 §•

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag

förordningen den 18 juli 1931 (nr 306) med vissa bestämmelser angående

jakt efter älg samt kungörelsen den 18 juli 1931 (nr 307) angående allmänna

villkor och bestämmelser för bidrag ur älgskadefonden skola upphöra att

gälla.

Bihang till rtkidagen» protokoll 1938.

1 tami.

Nr 47.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgavgifter m. m. s. 1 i texten
  2. JoU 1938:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående älgavgifter m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten