Angående avlöningsförmåner för personal vid Varberg—Ätrans järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst
1938-01-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:52, Angående avlöningsförmåner för personal vid Varberg—Ätrans järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 52.
1
Nr 52.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlöningsförmåner
för personal vid Varberg—Ätrans
järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens
järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst;
given Stockholms slott den 21 januari 1938.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 januari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Mölter, Levinson,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:
I skrivelse den 30 december 1937 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
i fråga om förvaltningen av den av staten övertagna järnvägen Varberg—-Ätran
samt om den vid järnvägen anställda personalens ställning i
lönehänseende.
Innan jag ingår på framställningen, torde jag beträffande ifrågavarande
järnväg få erinra örn följande.
Järnvägen, som är normalspårig, äger en längd av 49 kilometer. Den
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 52. 119 »8
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
öppnades för allmän trafik år 1911 oell ägdes då av Tarberg—Ätrans järnvägsaktiebolag.
Kostnaderna för järnvägens byggande bestredos dels med
det huvudsakligen av Varbergs stad tecknade aktiekapitalet örn 1,196,000
kronor, och dels med två ur allmänna järn vägslånefonden beviljade statslån
på tillhopa 1,250,000 kronor. Bolaget, som icke någon gång förmådde fullgöra
föreskrivna annuiteter å dessa lån, försattes år 1931 i konkurs, varefter
riksgäldskontoret å exekutiv auktion den 18 april 1932 för bevakande
av sin intecknade fordran för statsverkets räkning inropade järnvägsegendomen
för en köpeskilling av 300,000 kronor. Trafikeringen av banan har sedermera
intill den 1 december 1936 jämlikt av Kungl. Maj:t genom särskilda
beslut, senast den 3 september 1936, godkända avtal ombesörjts av Halmstad—Nässjö
järnvägsaktiebolag. Beträffande villkoren för utarrenderingen
torde böra nämnas, att förenämnda järnvägsbolag, såvitt avsåg år 1936, ägde
erhålla gottgörelse av riksgäldskontoret för den förlust enligt vinst- och
förlusträkning, som kunde uppkomma å driften av den arrenderade järnvägen.
Genom berörda beslut den 3 september 1936 anbefallde Kungl. Maj:t
därjämte dels chefen för generalstaben, generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen
att var för sig före den 15 oktober 1936 avgiva utlåtande angående
uppkommen fråga om nedläggande av Tarberg—Ätrans järnväg, dels ock
järnvägsstyrelsen att inom samma tid, efter den utredning som kunde vara
erforderlig, avgiva utlåtande angående de förutsättningar, under vilka, därest
ifrågavarande järnväg ställdes under järnvägsstyrelsens förvaltning, driften
å järnvägen skulle kunna tillsvidare uppehållas i avvaktan på slutligt ståndpunkttagande
till frågan örn järnvägens nedläggande samt angående lämpligaste
sättet för ordnandet av sagda drift.
Sedan anbefallda utlåtanden inkommit, meddelade Kungl. Majit beslut i
ärendet den 6 november 1936. Kungl. Majit, som fann trafiken å Tarberg—
Ätrans järnväg böra tills vidare uppehållas genom järnvägsstyrelsens försorg
för vinnande av ytterligare erfarenhet angående förutsättningarna för järnvägens
bibehållande eller möjligheterna för tillgodoseende av de av järnvägen
berörda orternas trafikbehov i annan ordning, förordnade, att järnvägen
skulle från och med den 1 december 1936 ställas under järnvägsstyrelsens
förvaltning, därvid i tillämpliga delar skulle gälla bestämmelserna
i Kungl. Majits brev den 28 november 1924 angående fastställande av grunder
för förvaltningen av enskilda järnvägar, som inköpts av staten.
Nämnda grunder innehålla bland annat följande:
Kapitalvärdet för övertagen järnväg skall under särskild rubrik upptagas
i statens järnvägars anläggningskonto.
Övertagen järnväg skall förvaltas på enklaste och billigaste sätt och dess
ekonomi i övrigt handhavas så, att bästa möjliga ekonomiska resultat uppnås.
Till möjliggörande av detta syfte skall järnvägen i tillämpliga delar
förvaltas på sätt, som om den fortfarande vore enskild järnväg. Sålunda
må de för enskilda järnvägar eller ifrågavarande järnväg tidigare fastställda
reglementen alltjämt tillämpas i den utsträckning och med den modifikation,
som järnvägsstyrelsen prövar skälig, särskild taxa såsom för enskild järnväg
tillämpas samt personalens anställnings- och löneförhållanden ordnas efter
vid enskilda järnvägar av motsvarande betydelse brukliga grunder, sålunda
Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 3
utan ändring av den vid järnvägens övertagande anställda personalens
ställning.
För övertagen järnväg skola särskilda räkenskaper föras, så att kapitalet
oell driftresultatet för varje sådan järnväg tydligt framträda. Det överskott
eller underskott, som framgår av nämnda räkenskaper, skall dock överföras
till oell ingå i statens järnvägars slutredovisning. I statistiskt avseende inräknas
övertagen järnväg icke i statens järnvägar utan redovisas såsom enskild
järnväg.
I sin skrivelse har järnvägsstyrelsen framhållit, att av bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts förutnämnda brev den 28 november 1924 i nu förevarande
sammanhang vore av huvudsakligt intresse dels att särskild taxa såsom för
enskild järnväg skulle tillämpas, dels ock att personalens anställnings- och
löneförhållanden skulle ordnas efter vid enskilda järnvägar av motsvarande
betydelse brukliga grunder, sålunda utan ändring vid övertagandet av den
anställda personalens ställning. I anslutning härtill anför styrelsen:
Av mera underordnad betydelse äro bestämmelserna örn dylik banas
redovisande i statistiskt hänseende såsom enskild järnväg och örn förandet
av särskilda räkenskaper för varje övertagen bana, eftersom det överskott
respektive underskott, som framgår av dessa räkenskaper, airtomatiskt skall
överföras till, respektive täckas av statens järnvägar. Ej heller torde särhållandet
av utgifter för förnyelse och eventuell kapitalökning spela någon
större roll.
Förenämnda bestämmelser tillämpas för närvarande endast för här ifrågavarande
järnväg, och dennas trafikanter och personal befinna sig alltså i en
— jämfört med förhållandena vid samtliga övriga av staten ägda järnvägslinjer
ogynnsam — särställning. Anordningen kan anses naturlig såsom
provisorium under en anpassningstid; något bärande skäl för densammas
bibehållande vid fortvarig drift torde däremot i detta fall icke kunna anföras.
Bestämmelserna gällde ursprungligen endast för Svartälvs och Skara—
Timmersdala järnvägar, av vilka ingendera stod i direkt spårförbindelse med
statens järnvägar, vartill kom, att den senare är smalspårig. I båda dessa
fall kunde alltså önskvärd fusioneringseffekt ernås endast genom överlåtelse
å enskild järn vägsförvaltning, och det var alltså av vikt, att intet åtgjordes,
som kunde försvåra en sådan överlåtelse. Överlåtelse till enskild järnväg
hade också kommit till stånd ifråga örn järnvägen Skara—Timmersdala.
Intetdera av berörda två särförhållanden, vilka utesluta inkorporering i
statens järnvägar och följaktligen betinga en fortvarig tillämpning av bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev den 28 november 1924, lia däremot varit
tillfinnandes vid någon av de senare förvärvade enskilda järnvägarna, och
samtliga dessa, linjen Varberg—Ätran undantagen, ha också — efter beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen — inlemmats i statsbanenätet.
Det tidigare fall, vilket mest liknar det nu förevararande, rör den hösten
1924 exekutivt förvärvade Kävlinge—Sjöbo järnväg, vilken efter beslut av
1926 års riksdag från och med den 1 juli samma år införlivades i statens
järnvägar. Vid ärendets behandling framhölls bland annat, att denna järnväg
i motsats till de två nyssnämnda tidigare i samma ordning förvärvade
banorna anslöte vid statens järnvägars station. Närmast till hands såsom
jämförelseobjekt torde emellertid för närvarande ligga de båda järnvägar,
vilka under år 1937 förvärvats å exekutiv väg och omedelbart vid övertagande
inlemmats i statens järnvägar, alltså Sala—Gysinge—Gävle och
Uppsala—Enköpings järnvägar. Såsom ett motiv för Varberg—Ätrans järn
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
vägs särställning kan möjligen åberopas omständigheten, att i förenämnda
Kungl. Maj:ts brev den 6 november 1936 angivits tvenne alternativ för tillgodoseende
av ortens trafikbehov, varmed möjligheten av järnvägstrafikens
framtida nedläggande uttryckligen hållits öppen, medan intet motsvarande
uttalande förekommer i statsmakternas beslut angående övriga övertagna
järnvägar.
Emellertid torde, fortsätter järnvägsstyrelsen, landsvägsförhållandena inom
förevarande järnvägs trafikområde för närvarande vara sådana, att automobiltrafiken
väl kunde med framgång tävla örn viss begärlig trafik men däremot
icke vore i stånd att övertaga närmelsevis samtliga banans transportuppgifter,
och härutinnan torde under överskådlig tid ingen väsentlig ändring vara att
förvänta. Skulle emellertid förhållandena framdeles bliva sådana, att en
total överflyttning från järnvägs- till landsvägsbefordran befunnes vara möjlig
och till fördel för den allmänna transporthushållningen, borde densamma
tydligen komma till stånd oberoende av förvaltningsformen. Det torde i
detta sammanhang böra framhållas, att, då det gällde fråga örn en järnvägslinjes
fortbestånd eller nedläggning, det givetvis icke borde tillmätas någon
väsentlig betydelse, örn linjen vore i enskild eller statlig ägo.
Styrelsen anför i anslutning härtill:
Omständigheten, att järnvägsstyrelsen på sin tid uttalat sig för åtgärder,
syftande till att möjliggöra trafikens nedläggning å förevarande järnvägslinje
— något som styrelsen för övrigt ännu icke uppgivit tanken på, ehuru
med den förbättring av trafikanordningarna, som statens järnvägar kunnat
vidtaga, yppat sig viss ökning av trafikarbetet — torde icke kunna anses i
och för sig utgöra något vägande skäl, varför transportavgifterna å linjen
skola under den — måhända långa — följd av år, som trafiken därå kan
komma att uppehållas, vara högre än å övriga av staten ägda järnvägslinjer.
Samma förhållande gäller i fråga örn personalens anställnings- och löneförhållanden.
Yad åter beträffar frågan att hålla möjligheten öppen att i framtiden
överlåta banan å angränsande enskild järnvägsförvaltning, så torde
med hänsyn till det svaga ekonomiska resultatet av driften denna möjlighet
få betraktas såsom obefintlig. För övrigt synas det senare årets erfarenheter
giva vid handen, att anknytningen till statens järnvägar faktiskt är
överlägsen andra alternativ, vad gäller den driftstekniska och driftsekononomiska
fusionseffekten. Såsom redan framhållits, kan järnvägsstyrelsen
alltså icke anföra något vägande skäl för fortvarig tillämpning ä Varberg—
Ätrans järnväg av bestämmelserna i förenämnda kungl, brev, vilket icke
skulle med ungefär samma fog kunna åberopas ifråga örn vissa andra tidigare
i enskild ägo varande statsbanelinjer, detta vare sig det gäller taxan,
personalens anställnings- och löneförhållanden eller intresset av särskild
bokföring.
Beträffande det ekonomiska resultatet av järnvägens drift från det järnvägsstyrelsen
den 1 december 1936 övertog järnvägens förvaltning till och
med oktober 1937 har styrelsen upplyst, att i avrundat belopp inkomsterna
uppgått till 164,000 kronor och utgifterna, inklusive avsättning till förnyelsefond,
till 187,000 kronor, innebärande ett underskott av 23,000 kronor. För
hela år 1937 beräknar järnvägsstyrelsen, huvudsakligen på grund av efterhand
allmänt höjd driftkostnadsnivå, underskottet till ett ej oväsentligt
5
Kungl. Majus proposition nr 52.
högre belopp eller 35,000 kronor. Till jämförelse upplyser styrelsen, att för
år 1935, det senaste hela år, under vilket järnvägen varit under enskild förvaltning,
förlust å trafikeringen redovisats med i runt tal 46,500 kronor.
Järnvägsstyrelsen framhåller härefter, att av de driftsekonomiska förändringar,
vilka inträda vid en enskild järnvägs inlemmande i statsbanenätet,
i första hand äro att beakta, dels att banans trafikinkomster minskas genom
tillämpning av statens järnvägars taxa och bortfallande i samtrafik av övergångs-
samt eventuella banavgifter, dels ock att utgifterna stiga på grund
av höjda avlöningsförmåner åt personalen. Styrelsen anför härefter:
Yad inkomsterna angår, må först framhållas, att för den lokala godstrafiken
å Tarberg —Ätrans järnväg tillämpas fraktsatser, som ligga i nivå med
motsvarande avgifter enligt statens järnvägars taxa. Någon inkomstminskning
uppstår alltså icke på denna punkt.
Däremot ligger järnvägens persontaxa genomgående väsentligt högre än
statsbanetaxan; den kalkylatoriska inkomstminskningen vid övergång till
den senare har beräknats till ej mindre än 17,000 kronor. Emellertid är
införandet av statens järnvägars persontaxa lokalt en åtgärd, som kan genomföras
även under nuvarande förvaltningsförhållanden och beträffande vars
ekonomiska följder inga särskilda farhågor synas behöva hysas. I varje fall
torde man här, liksom ifråga örn de under år 1937 förvärvade enskilda järnvägarna,
med stöd av tidigare erfarenheter kunna bortse från inträdande
ändring i persontrafiksinkomsterna, Även effekten av zongränsens i Varberg
bortfallande må, vad persontrafiken angår, lämnas å sido.
Av väsentlig betydelse är däremot motsvarande ändring ifråga örn godstrafiken,
alltså bortfallandet av övergångsavgiften för transporter från Varberg—Ätrans
järnväg över Varberg till anslutande statens järnvägars linje
och vice versa. Därvid ifrågakommande, nu förefintlig trafik har beräknats
till 8,000 ton årligen och summan av bortfallande övergångsavgifter till
7,600 kronor.
Överföringsavgiftens bortfallande leder enligt gällande allmänna samtrafiksordning
automatiskt till omläggning av transportvägarna i vissa stationsförbindelser,
vilka dock spela tämligen liten roll, i det de tillsammans
representera en godsmängd av endast cirka 2,000 ton årligen, vilken över
Varberg kommer att framföras å statens järnvägars linjer.
Järnvägsstyrelsen vill icke anföra denna omläggning med dess inkomstökande
inverkan för statens järnvägar såsom argument för den här föreslagna
åtgärden, men styrelsen kan å andra sidan icke betrakta densamma
som något motargument. Föreliggande uppgifter visa nämligen, att de inträdande
omläggningarna av transportvägarna äro från allmän transporthushållningssynpunkt
fördelaktiga. Med hänsyn bland annat till den elektriska
driften å Västkustbanan bör sålunda i regel kunna ernås minskning
av såväl transporttid som driftkostnader, örn ock den samhällsekonomiska
vinsten av omläggningen ej kan bli betydande, då det här gäller endast
relativt små godsmängder. Emellertid medför ifrågavarande nya trafik å
statens järnvägars linjer en beräknad inkomstökning för statens järnvägar
av 14,000 kronor.
Härtill kommer vidare någon — åtminstone från järnvägssynpunkt —
helt ny trafik, som erfarenhetsmässigt alltid erliålles vid en så betydande
taxesänkning som den, vilken föranledes av omliandlade inkorporering. Något
försök att uppskatta inkomsten härav skall här icke göras.
Vad beträffar ökningen av driftsutgifterna har beräkning verkställts i samband
med uppgörande av förslag till driftkostnadsstat för år 1938, och
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
därvid har framkommit en skillnad av 14,800 kronor. Beräkningen förutsätter,
att personalens inplacering i lönegrad m. m. skulle ske efter numera
hävdvunnen praxis. Vid densamma har hänsyn icke tagits till den minskliing
i bokföringsarbete, samtrafikskontroll m. m., som inträder vid banans
inkorporering. Framhållas må också, att jämförelsen gäller nuvarande förhållanden
vid de enskilda järnvägarna och att det ju icke är uteslutet, att
vid fortsatt förvaltning som enskild järnväg en viss utjämning statsbanedriften
till favör kan komma att äga rum.
Anförda ändringar i driftresultatet äro (—7,600 + 14,600 — 14,800) tillhopa
7,800 kronor. Till denna försämring är för de närmaste 10 åren
att lägga utgift för ersättning till andra banor för omlagd samtrafiksväg
med i genomsnitt 3,200 kronor årligen, varför man kommer upp till en årlig
summa av 11,000 kronor, ett belopp, som ju ej kan spela någon större roll
då det gäller en — låt vara relativt blygsam — åtgärd syftande mot enhetliggörande
av vårt lands järnvägsnät. Besonemangsvis berörda, icke
siffermässigt angivna ändringar i fråga örn person- och godstrafikinkomsterna
kunna givetvis bli väl så stora.
Då enligt järnvägsstyrelsen bland banans personal icke finnes någon befattningshavare,
som kan tänkas komma i 21 :a eller högre lönegrad, erfordras,
anför styrelsen, med avseende å antalet intet beslut av riksdagen. Vad åter
beträffar personalens löneställning efter införlivandet, torde det, framhåller
styrelsen, vara nödvändigt inhämta riksdagens medgivande, att samma
grunder må tillämpas som för de under senaste tiden övertagna enskilda
järnvägarna och att sålunda, bland annat — utan hinder av gällande avlöningsreglementes
bestämmelser — tjänstemännen må kunna inplaceras i
högre löneklass än den lägsta för vederbörande lönegrad gällande.
Varberg—Ätrans järnvägs kapitalvärde, cirka 318,000 kronor, inginge, anför
styrelsen slutligen, i statens järnvägars räkenskaper under huvudrubriken
»Annat kapital», och det torde alltså komma att enligt den av 1937 års riksdag
godkända nya budgetordningen helt avföras, vare sig beslut örn inkorpo
Tering komme till stånd eller icke.
Under åberopande av vad styrelsen sålunda anfört hemställer styrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte dels förordna, att Varberg—Ätrans järnväg skall från
av Kungl. Majit bestämd tidpunkt i bokförings- och taxehänseende inlemmas
i statens järnvägar och därefter tillhöra andra distriktet, dels ock till riksdagen
avlåta proposition angående sådant medgivande beträffande tjänstemännens
avlöning, som av styrelsen ifrågasatts.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Varberg —Ätrans järnväg
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1936 sedan den 1 december
samma år stått under järnvägsstyrelsens förvaltning i avvaktan på ytterligare
erfarenhet angående förutsättningarna för järnvägens bibehållande
eller möjligheten för tillgodoseende i annan ordning av de av järnvägen
berörda orternas trafikbehov.
Sedan järnvägsstyrelsen ombesörjt driften å järnvägen under något melån
ett år, torde erfarenheten få anses hava givit vid handen, att trafikförhållandena
inom det icke obetydliga trafikområde, som järnvägen genomlöper,
äro sådana, att något annat trafikmedel för närvarande icke är
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
i stånd att tillnärmelsevis övertaga järnvägens samtliga transportuppgifter
och att någon väsentlig ändring i detta förhållande inom överskådlig tid
icke heller är att förvänta. Med hänsyn härtill har jag — oaktat att det
ekonomiska resultatet av järnvägens drift är mindre tillfredsställande —
icke ansett mig böra ifrågasätta, att järnvägen nedlägges.
Vid dylikt förhållande uppställer sig frågan, huruvida förvaltningen av
järnvägen alltjämt hör handhavas huvudsakligen i enlighet med bestämmelserna
i Kungl. Maj:ts brev den 28 november 1924 angående fastställande av
grunder för förvaltningen av enskilda järnvägar eller huruvida järnvägen
skall i förvaltningshänseende införlivas med statens järnvägar och järnvägens
personal i samband därmed övertagas av statens järnvägar i enlighet med
de grunder, som under senare år tillämpats i motsvarande fall. En dylik
införlivning medför vissa verkningar i driftsekonomiskt hänseende, i det
att å ena sidan en viss minskning uppkommer av de beräkningsbara
trafikinkomsterna och å andra sidan en ökning av driftsutgifterna uppstår
på grund av höjda avlöningsförmåner åt järnvägspersonalen. Nu angivna
förhållanden skulle enligt den av järnvägsstyrelsen i ärendet verkställda
utredningen medföra en försämring av det driftsekonomiska resultatet med
7,800 kronor, vartill skulle komma en utgift för de närmaste 10 åren av
3,200 kronor årligen i ersättning till andra järnvägar för omlagd sam trafiksväg.
Då det sammanlagda beloppet 11,000 kronor är relativt litet och
sannolikt till någon del kommer att kompenseras genom ökad trafik, synes
mig det försämrade driftsekonomiska resultatet icke böra tillmätas alltför
stor betydelse vid bedömandet av frågan örn ett införlivande av järnvägen
med statens järnvägar. Mot den förlust, som sålunda skulle åsamkas statens
järnvägar, äro att ställa de fördelar från samhällsekonomiska och andra
synpunkter, som ett införlivande av järnvägen skulle medföra. För de av
järnvägen berörda orterna skulle den ifrågasatta åtgärden innebära fördelar,
i det att, bland annat, såväl personbiljetter som godstransporter skulle bliva
förbilligade.
Vid övervägande av olika på frågan inverkande förhållanden har jag
ansett mig böra biträda järnvägsstyrelsens förslag om järnvägens införlivande
med statens järnvägar. Förevarande fråga synes icke vara av beskaffenhet
att behöva underställas riksdagens prövning i vidare mån än vad den avser,
att personalen vid järnvägen skulle vid inplacering å löneskalan i gällande
avlöningsreglemente för kommunikationsverken få placeras i högre löneklass
än den lägsta inom vederbörande lönegrad, där så erfordras för undvikande
av löneminskning. Det antal befattningshavare, varom här är fråga, uppgår,
enligt vad jag inhämtat, till sammanlagt 22, av vilka 7 tjänstgöra å banavdelningen,
7 å maskinavdelningen och 5 å trafikavdelningen. Återstående
3 personer tjiinstgöra vid statens järnvägar i tillfällig tjänst. Mot vad järnvägsstyrelsen
i nu förevarande hänseende föreslagit, vilket överensstämmer
med statsmakternas beslut i tidigare fall av järnvägars förstatligande, har
jag icke funnit anledning till erinran.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 52.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att tjänsteman vid Varberg—Ätrans järnväg, som i anledning
av statens övertagande av nämnda järnväg konstitueras till
ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar, må — i den mån
sådant erfordras för att han icke skall lida minskning i av
honom vid övergången innehavda avlöningsförmåner — utan
hinder av bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente för
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk placeras i högre löneklass inom vederbörande
lönegrad än den lägsta.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hans Hansson.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1938:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner för viss per sorni vid Varberg—Ätrans järnväg. a1 i texten
- SU 1938:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner för viss personal vid Varberg—Ätrans järnväg. a1 i texten