Sök i Ratio Lex

Angående avlöningsförmåner för personal vid Varberg—Ätrans järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst

1938-01-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:52, Angående avlöningsförmåner för personal vid Varberg—Ätrans järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 52.

1

Nr 52.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlöningsförmåner

för personal vid Varberg—Ätrans

järnväg, som vid järnvägens införlivande med statens

järnvägar övergår i nämnda järnvägars tjänst;

given Stockholms slott den 21 januari 1938.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Mölter, Levinson,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Forslund:

I skrivelse den 30 december 1937 har järnvägsstyrelsen gjort framställning

i fråga om förvaltningen av den av staten övertagna järnvägen Varberg—-Ätran

samt om den vid järnvägen anställda personalens ställning i

lönehänseende.

Innan jag ingår på framställningen, torde jag beträffande ifrågavarande

järnväg få erinra örn följande.

Järnvägen, som är normalspårig, äger en längd av 49 kilometer. Den

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 52. 119 »8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

öppnades för allmän trafik år 1911 oell ägdes då av Tarberg—Ätrans järnvägsaktiebolag.

Kostnaderna för järnvägens byggande bestredos dels med

det huvudsakligen av Varbergs stad tecknade aktiekapitalet örn 1,196,000

kronor, och dels med två ur allmänna järn vägslånefonden beviljade statslån

på tillhopa 1,250,000 kronor. Bolaget, som icke någon gång förmådde fullgöra

föreskrivna annuiteter å dessa lån, försattes år 1931 i konkurs, varefter

riksgäldskontoret å exekutiv auktion den 18 april 1932 för bevakande

av sin intecknade fordran för statsverkets räkning inropade järnvägsegendomen

för en köpeskilling av 300,000 kronor. Trafikeringen av banan har sedermera

intill den 1 december 1936 jämlikt av Kungl. Maj:t genom särskilda

beslut, senast den 3 september 1936, godkända avtal ombesörjts av Halmstad—Nässjö

järnvägsaktiebolag. Beträffande villkoren för utarrenderingen

torde böra nämnas, att förenämnda järnvägsbolag, såvitt avsåg år 1936, ägde

erhålla gottgörelse av riksgäldskontoret för den förlust enligt vinst- och

förlusträkning, som kunde uppkomma å driften av den arrenderade järnvägen.

Genom berörda beslut den 3 september 1936 anbefallde Kungl. Maj:t

därjämte dels chefen för generalstaben, generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen

att var för sig före den 15 oktober 1936 avgiva utlåtande angående

uppkommen fråga om nedläggande av Tarberg—Ätrans järnväg, dels ock

järnvägsstyrelsen att inom samma tid, efter den utredning som kunde vara

erforderlig, avgiva utlåtande angående de förutsättningar, under vilka, därest

ifrågavarande järnväg ställdes under järnvägsstyrelsens förvaltning, driften

å järnvägen skulle kunna tillsvidare uppehållas i avvaktan på slutligt ståndpunkttagande

till frågan örn järnvägens nedläggande samt angående lämpligaste

sättet för ordnandet av sagda drift.

Sedan anbefallda utlåtanden inkommit, meddelade Kungl. Majit beslut i

ärendet den 6 november 1936. Kungl. Majit, som fann trafiken å Tarberg—

Ätrans järnväg böra tills vidare uppehållas genom järnvägsstyrelsens försorg

för vinnande av ytterligare erfarenhet angående förutsättningarna för järnvägens

bibehållande eller möjligheterna för tillgodoseende av de av järnvägen

berörda orternas trafikbehov i annan ordning, förordnade, att järnvägen

skulle från och med den 1 december 1936 ställas under järnvägsstyrelsens

förvaltning, därvid i tillämpliga delar skulle gälla bestämmelserna

i Kungl. Majits brev den 28 november 1924 angående fastställande av grunder

för förvaltningen av enskilda järnvägar, som inköpts av staten.

Nämnda grunder innehålla bland annat följande:

Kapitalvärdet för övertagen järnväg skall under särskild rubrik upptagas

i statens järnvägars anläggningskonto.

Övertagen järnväg skall förvaltas på enklaste och billigaste sätt och dess

ekonomi i övrigt handhavas så, att bästa möjliga ekonomiska resultat uppnås.

Till möjliggörande av detta syfte skall järnvägen i tillämpliga delar

förvaltas på sätt, som om den fortfarande vore enskild järnväg. Sålunda

må de för enskilda järnvägar eller ifrågavarande järnväg tidigare fastställda

reglementen alltjämt tillämpas i den utsträckning och med den modifikation,

som järnvägsstyrelsen prövar skälig, särskild taxa såsom för enskild järnväg

tillämpas samt personalens anställnings- och löneförhållanden ordnas efter

vid enskilda järnvägar av motsvarande betydelse brukliga grunder, sålunda

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52. 3

utan ändring av den vid järnvägens övertagande anställda personalens

ställning.

För övertagen järnväg skola särskilda räkenskaper föras, så att kapitalet

oell driftresultatet för varje sådan järnväg tydligt framträda. Det överskott

eller underskott, som framgår av nämnda räkenskaper, skall dock överföras

till oell ingå i statens järnvägars slutredovisning. I statistiskt avseende inräknas

övertagen järnväg icke i statens järnvägar utan redovisas såsom enskild

järnväg.

I sin skrivelse har järnvägsstyrelsen framhållit, att av bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts förutnämnda brev den 28 november 1924 i nu förevarande

sammanhang vore av huvudsakligt intresse dels att särskild taxa såsom för

enskild järnväg skulle tillämpas, dels ock att personalens anställnings- och

löneförhållanden skulle ordnas efter vid enskilda järnvägar av motsvarande

betydelse brukliga grunder, sålunda utan ändring vid övertagandet av den

anställda personalens ställning. I anslutning härtill anför styrelsen:

Av mera underordnad betydelse äro bestämmelserna örn dylik banas

redovisande i statistiskt hänseende såsom enskild järnväg och örn förandet

av särskilda räkenskaper för varje övertagen bana, eftersom det överskott

respektive underskott, som framgår av dessa räkenskaper, airtomatiskt skall

överföras till, respektive täckas av statens järnvägar. Ej heller torde särhållandet

av utgifter för förnyelse och eventuell kapitalökning spela någon

större roll.

Förenämnda bestämmelser tillämpas för närvarande endast för här ifrågavarande

järnväg, och dennas trafikanter och personal befinna sig alltså i en

— jämfört med förhållandena vid samtliga övriga av staten ägda järnvägslinjer

ogynnsam — särställning. Anordningen kan anses naturlig såsom

provisorium under en anpassningstid; något bärande skäl för densammas

bibehållande vid fortvarig drift torde däremot i detta fall icke kunna anföras.

Bestämmelserna gällde ursprungligen endast för Svartälvs och Skara—

Timmersdala järnvägar, av vilka ingendera stod i direkt spårförbindelse med

statens järnvägar, vartill kom, att den senare är smalspårig. I båda dessa

fall kunde alltså önskvärd fusioneringseffekt ernås endast genom överlåtelse

å enskild järn vägsförvaltning, och det var alltså av vikt, att intet åtgjordes,

som kunde försvåra en sådan överlåtelse. Överlåtelse till enskild järnväg

hade också kommit till stånd ifråga örn järnvägen Skara—Timmersdala.

Intetdera av berörda två särförhållanden, vilka utesluta inkorporering i

statens järnvägar och följaktligen betinga en fortvarig tillämpning av bestämmelserna

i Kungl. Maj:ts brev den 28 november 1924, lia däremot varit

tillfinnandes vid någon av de senare förvärvade enskilda järnvägarna, och

samtliga dessa, linjen Varberg—Ätran undantagen, ha också — efter beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen — inlemmats i statsbanenätet.

Det tidigare fall, vilket mest liknar det nu förevararande, rör den hösten

1924 exekutivt förvärvade Kävlinge—Sjöbo järnväg, vilken efter beslut av

1926 års riksdag från och med den 1 juli samma år införlivades i statens

järnvägar. Vid ärendets behandling framhölls bland annat, att denna järnväg

i motsats till de två nyssnämnda tidigare i samma ordning förvärvade

banorna anslöte vid statens järnvägars station. Närmast till hands såsom

jämförelseobjekt torde emellertid för närvarande ligga de båda järnvägar,

vilka under år 1937 förvärvats å exekutiv väg och omedelbart vid övertagande

inlemmats i statens järnvägar, alltså Sala—Gysinge—Gävle och

Uppsala—Enköpings järnvägar. Såsom ett motiv för Varberg—Ätrans järn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

vägs särställning kan möjligen åberopas omständigheten, att i förenämnda

Kungl. Maj:ts brev den 6 november 1936 angivits tvenne alternativ för tillgodoseende

av ortens trafikbehov, varmed möjligheten av järnvägstrafikens

framtida nedläggande uttryckligen hållits öppen, medan intet motsvarande

uttalande förekommer i statsmakternas beslut angående övriga övertagna

järnvägar.

Emellertid torde, fortsätter järnvägsstyrelsen, landsvägsförhållandena inom

förevarande järnvägs trafikområde för närvarande vara sådana, att automobiltrafiken

väl kunde med framgång tävla örn viss begärlig trafik men däremot

icke vore i stånd att övertaga närmelsevis samtliga banans transportuppgifter,

och härutinnan torde under överskådlig tid ingen väsentlig ändring vara att

förvänta. Skulle emellertid förhållandena framdeles bliva sådana, att en

total överflyttning från järnvägs- till landsvägsbefordran befunnes vara möjlig

och till fördel för den allmänna transporthushållningen, borde densamma

tydligen komma till stånd oberoende av förvaltningsformen. Det torde i

detta sammanhang böra framhållas, att, då det gällde fråga örn en järnvägslinjes

fortbestånd eller nedläggning, det givetvis icke borde tillmätas någon

väsentlig betydelse, örn linjen vore i enskild eller statlig ägo.

Styrelsen anför i anslutning härtill:

Omständigheten, att järnvägsstyrelsen på sin tid uttalat sig för åtgärder,

syftande till att möjliggöra trafikens nedläggning å förevarande järnvägslinje

— något som styrelsen för övrigt ännu icke uppgivit tanken på, ehuru

med den förbättring av trafikanordningarna, som statens järnvägar kunnat

vidtaga, yppat sig viss ökning av trafikarbetet — torde icke kunna anses i

och för sig utgöra något vägande skäl, varför transportavgifterna å linjen

skola under den — måhända långa — följd av år, som trafiken därå kan

komma att uppehållas, vara högre än å övriga av staten ägda järnvägslinjer.

Samma förhållande gäller i fråga örn personalens anställnings- och löneförhållanden.

Yad åter beträffar frågan att hålla möjligheten öppen att i framtiden

överlåta banan å angränsande enskild järnvägsförvaltning, så torde

med hänsyn till det svaga ekonomiska resultatet av driften denna möjlighet

få betraktas såsom obefintlig. För övrigt synas det senare årets erfarenheter

giva vid handen, att anknytningen till statens järnvägar faktiskt är

överlägsen andra alternativ, vad gäller den driftstekniska och driftsekononomiska

fusionseffekten. Såsom redan framhållits, kan järnvägsstyrelsen

alltså icke anföra något vägande skäl för fortvarig tillämpning ä Varberg—

Ätrans järnväg av bestämmelserna i förenämnda kungl, brev, vilket icke

skulle med ungefär samma fog kunna åberopas ifråga örn vissa andra tidigare

i enskild ägo varande statsbanelinjer, detta vare sig det gäller taxan,

personalens anställnings- och löneförhållanden eller intresset av särskild

bokföring.

Beträffande det ekonomiska resultatet av järnvägens drift från det järnvägsstyrelsen

den 1 december 1936 övertog järnvägens förvaltning till och

med oktober 1937 har styrelsen upplyst, att i avrundat belopp inkomsterna

uppgått till 164,000 kronor och utgifterna, inklusive avsättning till förnyelsefond,

till 187,000 kronor, innebärande ett underskott av 23,000 kronor. För

hela år 1937 beräknar järnvägsstyrelsen, huvudsakligen på grund av efterhand

allmänt höjd driftkostnadsnivå, underskottet till ett ej oväsentligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 52.

högre belopp eller 35,000 kronor. Till jämförelse upplyser styrelsen, att för

år 1935, det senaste hela år, under vilket järnvägen varit under enskild förvaltning,

förlust å trafikeringen redovisats med i runt tal 46,500 kronor.

Järnvägsstyrelsen framhåller härefter, att av de driftsekonomiska förändringar,

vilka inträda vid en enskild järnvägs inlemmande i statsbanenätet,

i första hand äro att beakta, dels att banans trafikinkomster minskas genom

tillämpning av statens järnvägars taxa och bortfallande i samtrafik av övergångs-

samt eventuella banavgifter, dels ock att utgifterna stiga på grund

av höjda avlöningsförmåner åt personalen. Styrelsen anför härefter:

Yad inkomsterna angår, må först framhållas, att för den lokala godstrafiken

å Tarberg —Ätrans järnväg tillämpas fraktsatser, som ligga i nivå med

motsvarande avgifter enligt statens järnvägars taxa. Någon inkomstminskning

uppstår alltså icke på denna punkt.

Däremot ligger järnvägens persontaxa genomgående väsentligt högre än

statsbanetaxan; den kalkylatoriska inkomstminskningen vid övergång till

den senare har beräknats till ej mindre än 17,000 kronor. Emellertid är

införandet av statens järnvägars persontaxa lokalt en åtgärd, som kan genomföras

även under nuvarande förvaltningsförhållanden och beträffande vars

ekonomiska följder inga särskilda farhågor synas behöva hysas. I varje fall

torde man här, liksom ifråga örn de under år 1937 förvärvade enskilda järnvägarna,

med stöd av tidigare erfarenheter kunna bortse från inträdande

ändring i persontrafiksinkomsterna, Även effekten av zongränsens i Varberg

bortfallande må, vad persontrafiken angår, lämnas å sido.

Av väsentlig betydelse är däremot motsvarande ändring ifråga örn godstrafiken,

alltså bortfallandet av övergångsavgiften för transporter från Varberg—Ätrans

järnväg över Varberg till anslutande statens järnvägars linje

och vice versa. Därvid ifrågakommande, nu förefintlig trafik har beräknats

till 8,000 ton årligen och summan av bortfallande övergångsavgifter till

7,600 kronor.

Överföringsavgiftens bortfallande leder enligt gällande allmänna samtrafiksordning

automatiskt till omläggning av transportvägarna i vissa stationsförbindelser,

vilka dock spela tämligen liten roll, i det de tillsammans

representera en godsmängd av endast cirka 2,000 ton årligen, vilken över

Varberg kommer att framföras å statens järnvägars linjer.

Järnvägsstyrelsen vill icke anföra denna omläggning med dess inkomstökande

inverkan för statens järnvägar såsom argument för den här föreslagna

åtgärden, men styrelsen kan å andra sidan icke betrakta densamma

som något motargument. Föreliggande uppgifter visa nämligen, att de inträdande

omläggningarna av transportvägarna äro från allmän transporthushållningssynpunkt

fördelaktiga. Med hänsyn bland annat till den elektriska

driften å Västkustbanan bör sålunda i regel kunna ernås minskning

av såväl transporttid som driftkostnader, örn ock den samhällsekonomiska

vinsten av omläggningen ej kan bli betydande, då det här gäller endast

relativt små godsmängder. Emellertid medför ifrågavarande nya trafik å

statens järnvägars linjer en beräknad inkomstökning för statens järnvägar

av 14,000 kronor.

Härtill kommer vidare någon — åtminstone från järnvägssynpunkt —

helt ny trafik, som erfarenhetsmässigt alltid erliålles vid en så betydande

taxesänkning som den, vilken föranledes av omliandlade inkorporering. Något

försök att uppskatta inkomsten härav skall här icke göras.

Vad beträffar ökningen av driftsutgifterna har beräkning verkställts i samband

med uppgörande av förslag till driftkostnadsstat för år 1938, och

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

därvid har framkommit en skillnad av 14,800 kronor. Beräkningen förutsätter,

att personalens inplacering i lönegrad m. m. skulle ske efter numera

hävdvunnen praxis. Vid densamma har hänsyn icke tagits till den minskliing

i bokföringsarbete, samtrafikskontroll m. m., som inträder vid banans

inkorporering. Framhållas må också, att jämförelsen gäller nuvarande förhållanden

vid de enskilda järnvägarna och att det ju icke är uteslutet, att

vid fortsatt förvaltning som enskild järnväg en viss utjämning statsbanedriften

till favör kan komma att äga rum.

Anförda ändringar i driftresultatet äro (—7,600 + 14,600 — 14,800) tillhopa

7,800 kronor. Till denna försämring är för de närmaste 10 åren

att lägga utgift för ersättning till andra banor för omlagd samtrafiksväg

med i genomsnitt 3,200 kronor årligen, varför man kommer upp till en årlig

summa av 11,000 kronor, ett belopp, som ju ej kan spela någon större roll

då det gäller en — låt vara relativt blygsam — åtgärd syftande mot enhetliggörande

av vårt lands järnvägsnät. Besonemangsvis berörda, icke

siffermässigt angivna ändringar i fråga örn person- och godstrafikinkomsterna

kunna givetvis bli väl så stora.

Då enligt järnvägsstyrelsen bland banans personal icke finnes någon befattningshavare,

som kan tänkas komma i 21 :a eller högre lönegrad, erfordras,

anför styrelsen, med avseende å antalet intet beslut av riksdagen. Vad åter

beträffar personalens löneställning efter införlivandet, torde det, framhåller

styrelsen, vara nödvändigt inhämta riksdagens medgivande, att samma

grunder må tillämpas som för de under senaste tiden övertagna enskilda

järnvägarna och att sålunda, bland annat — utan hinder av gällande avlöningsreglementes

bestämmelser — tjänstemännen må kunna inplaceras i

högre löneklass än den lägsta för vederbörande lönegrad gällande.

Varberg—Ätrans järnvägs kapitalvärde, cirka 318,000 kronor, inginge, anför

styrelsen slutligen, i statens järnvägars räkenskaper under huvudrubriken

»Annat kapital», och det torde alltså komma att enligt den av 1937 års riksdag

godkända nya budgetordningen helt avföras, vare sig beslut örn inkorpo

Tering komme till stånd eller icke.

Under åberopande av vad styrelsen sålunda anfört hemställer styrelsen,

att Kungl. Maj:t måtte dels förordna, att Varberg—Ätrans järnväg skall från

av Kungl. Majit bestämd tidpunkt i bokförings- och taxehänseende inlemmas

i statens järnvägar och därefter tillhöra andra distriktet, dels ock till riksdagen

avlåta proposition angående sådant medgivande beträffande tjänstemännens

avlöning, som av styrelsen ifrågasatts.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Varberg —Ätrans järnväg

jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1936 sedan den 1 december

samma år stått under järnvägsstyrelsens förvaltning i avvaktan på ytterligare

erfarenhet angående förutsättningarna för järnvägens bibehållande

eller möjligheten för tillgodoseende i annan ordning av de av järnvägen

berörda orternas trafikbehov.

Sedan järnvägsstyrelsen ombesörjt driften å järnvägen under något melån

ett år, torde erfarenheten få anses hava givit vid handen, att trafikförhållandena

inom det icke obetydliga trafikområde, som järnvägen genomlöper,

äro sådana, att något annat trafikmedel för närvarande icke är

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

i stånd att tillnärmelsevis övertaga järnvägens samtliga transportuppgifter

och att någon väsentlig ändring i detta förhållande inom överskådlig tid

icke heller är att förvänta. Med hänsyn härtill har jag — oaktat att det

ekonomiska resultatet av järnvägens drift är mindre tillfredsställande —

icke ansett mig böra ifrågasätta, att järnvägen nedlägges.

Vid dylikt förhållande uppställer sig frågan, huruvida förvaltningen av

järnvägen alltjämt hör handhavas huvudsakligen i enlighet med bestämmelserna

i Kungl. Maj:ts brev den 28 november 1924 angående fastställande av

grunder för förvaltningen av enskilda järnvägar eller huruvida järnvägen

skall i förvaltningshänseende införlivas med statens järnvägar och järnvägens

personal i samband därmed övertagas av statens järnvägar i enlighet med

de grunder, som under senare år tillämpats i motsvarande fall. En dylik

införlivning medför vissa verkningar i driftsekonomiskt hänseende, i det

att å ena sidan en viss minskning uppkommer av de beräkningsbara

trafikinkomsterna och å andra sidan en ökning av driftsutgifterna uppstår

på grund av höjda avlöningsförmåner åt järnvägspersonalen. Nu angivna

förhållanden skulle enligt den av järnvägsstyrelsen i ärendet verkställda

utredningen medföra en försämring av det driftsekonomiska resultatet med

7,800 kronor, vartill skulle komma en utgift för de närmaste 10 åren av

3,200 kronor årligen i ersättning till andra järnvägar för omlagd sam trafiksväg.

Då det sammanlagda beloppet 11,000 kronor är relativt litet och

sannolikt till någon del kommer att kompenseras genom ökad trafik, synes

mig det försämrade driftsekonomiska resultatet icke böra tillmätas alltför

stor betydelse vid bedömandet av frågan örn ett införlivande av järnvägen

med statens järnvägar. Mot den förlust, som sålunda skulle åsamkas statens

järnvägar, äro att ställa de fördelar från samhällsekonomiska och andra

synpunkter, som ett införlivande av järnvägen skulle medföra. För de av

järnvägen berörda orterna skulle den ifrågasatta åtgärden innebära fördelar,

i det att, bland annat, såväl personbiljetter som godstransporter skulle bliva

förbilligade.

Vid övervägande av olika på frågan inverkande förhållanden har jag

ansett mig böra biträda järnvägsstyrelsens förslag om järnvägens införlivande

med statens järnvägar. Förevarande fråga synes icke vara av beskaffenhet

att behöva underställas riksdagens prövning i vidare mån än vad den avser,

att personalen vid järnvägen skulle vid inplacering å löneskalan i gällande

avlöningsreglemente för kommunikationsverken få placeras i högre löneklass

än den lägsta inom vederbörande lönegrad, där så erfordras för undvikande

av löneminskning. Det antal befattningshavare, varom här är fråga, uppgår,

enligt vad jag inhämtat, till sammanlagt 22, av vilka 7 tjänstgöra å banavdelningen,

7 å maskinavdelningen och 5 å trafikavdelningen. Återstående

3 personer tjiinstgöra vid statens järnvägar i tillfällig tjänst. Mot vad järnvägsstyrelsen

i nu förevarande hänseende föreslagit, vilket överensstämmer

med statsmakternas beslut i tidigare fall av järnvägars förstatligande, har

jag icke funnit anledning till erinran.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 52.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att tjänsteman vid Varberg—Ätrans järnväg, som i anledning

av statens övertagande av nämnda järnväg konstitueras till

ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar, må — i den mån

sådant erfordras för att han icke skall lida minskning i av

honom vid övergången innehavda avlöningsförmåner — utan

hinder av bestämmelserna i gällande avlöningsreglemente för

tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och

statens vattenfallsverk placeras i högre löneklass inom vederbörande

lönegrad än den lägsta.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Hansson.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1938:86 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner för viss per sorni vid Varberg—Ätrans järnväg. a1 i texten
  2. SU 1938:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner för viss personal vid Varberg—Ätrans järnväg. a1 i texten