Angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
1938-01-21 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1938:58, Angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
Dokumentets text
Kungl Majda proposition nr 58.
1
Nr 58.
Kungl. Martts proposition till riksdagen angående bidrag
till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar;
given Stockholms slott den 21 januari 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Albert Forslund.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 januari 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,
Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Departementschefen, statsrådet Forslund anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet, fråga örn bidrag till landets järnvägar
till kostnaderna för säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan
mellan järnväg och väg samt anför härom:
I årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 22) har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
bliva riksdagen förelagd, till bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 620,000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen. Sedan ärendet numera
färdigberetts, torde jag nu få återkomma till detsamma.
Genom kungörelse den 23 maj 1924 (nr 318) meddelades bestämmelser angående
varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i
samma plan mellan järnväg och väg. Den 26 juni 1933 utfärdades ny kun
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 101 88 1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.
görelse (nr 469) i ämnet, därvid förstnämnda kungörelse upphörde att gälla.
1933 års kungörelse var grundad på ett av särskilda utredningsmän, häradshövdingen
Th. Borell och landshövdingen A. B. Gärde, framlagt förslag (statens
offentliga utredningar 1933:7). I nämnda kungörelser hava detaljerade
bestämmelser meddelats rörande anbringandet av skilda slag av märken och
anordningar. Enligt båda kungörelserna skulle det åligga järnvägs innehavare
att uppsätta ifrågavarande märken och anordningar ävensom att i fullgott
skick underhålla desamma och fullgöra den bevakning, som kan ifrågakomma.
Yad sålunda stadgats har emellertid enligt kungörelserna icke avseende å
frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av omförmälda
åtgärder.
På grundval av förebragt utredning och en inom departementet år 1928
upprättad promemoria, i det följande benämnd 1928 års promemoria, framlades
i proposition, nr 33, till 1929 års riksdag förslag örn beredande av bidrag
åt järnvägarna för kostnader, som dessa ådragit sig för vissa jämlikt 1924
års kungörelse vidtagna anordningar. Biksdagen (skrivelse nr 120) biföll förslaget,
och sedermera utfärdades den 4 september 1929 kungörelse (nr 274)
angående bidrag till bestridande av kostnader för vissa säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar.
Enligt sistnämnda kungörelse skulle järnväg äga åtnjuta bidrag av automobilskattemedel
till bestridande av engångskostnad för sådan på grund av
bestämmelserna i 1924 års kungörelse vidtagen anordning, som betingats av
förhållandena vid tiden för nämnda kungörelses ikraftträdande, dock icke för
kryssmärke, förvarningsmärke eller sådan anordning, varigenom järnvägen
vunne besparing i bevakningskostnader. Bidrag för säkerhetsanordning skulle
utgå med belopp, motsvarande den del av kostnaden för densamma, som skäligen
funnes böra åvila vägintresset, dock att bidraget i allmänhet ej finge
överstiga två tredjedelar av samma kostnad. Till Kungl. Majit ställd ansökning
örn bidrag skulle av järnvägs innehavare ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
före den 1 mars 1930 och skulle beträffande enskild järnväg avse
samtliga de säkerhetsanordningar, för vilka bidrag ansåges böra ifrågakomma.
Bidrag skulle utgå beträffande säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
å stads område av utjämningsandelen av städernas automobilskattemedel och
i fråga örn sådana anordningar vid järnvägskorsningar å landsbygden av de
särskilda länens automobilskattefonder. Beviljat bidrag skulle utbetalas, sedan
järnvägens ägare och, örn järnvägen trafikerades av annan, jämväl denne
avgivit förbindelse att mot bidragets åtnjutande avstå från anspråk på ytterligare
bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter för kostnad, som
bidraget avsåge.
Såsom närmare framgår av förutnämnda proposition, var syftet med de
sålunda medgivna bidragen att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar
örn ifrågavarande kostnadsersättningar.
I enlighet med de anförda bestämmelserna tilldelades järnvägarna sedermera
bidrag till ett sammanlagt belopp av 1,632,435 kronor, motsvarande
en anläggningskostnad av 2,458,545 kronor. Av nämnda bidragsbelopp belöpte
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
avrundat 900,000 kronor på enskilda järnvägar och 732,000 kronor på statens
järnvägar; till korsningar å landsbygden respektive i städer hänförliga bidrag
belöpte sig till 1,414,000 kronor respektive 218,000 kronor.
Sedermera hava såväl järnvägsstyrelsen som svenska järnvägs!öreningen
vid skilda tillfällen gjort framställningar örn ytterligare bidrag till bestridande
av kostnader av förevarande slag. I skrivelse den 12 november 1933 framlade
järnvägsstyrelsen ett förslag, åsyftande att järnvägarna skulle erhålla full ersättning
dels för engångskostnader för sådana till och med år 1933 utförda
säkerhetsanläggningar, som tillkommit på grund av förhållanden, vilka inträtt
efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, dels för engångskostnader för de
efter år 1933 vidtagna författningsenliga åtgärderna av ifrågavarande slag,
dels ock för de årliga kostnaderna för själva driften av de på grand av 1924
och 1933 års kungörelser tillkomna säkerhetsanordningarna. Enahanda framställning
gjordes av svenska järnvägsföreningen i skrivelse den 21 december
1933; föreningen påyrkade jämväl bidrag till de årliga underhållskostnaderna
för anordningarna.
Genom beslut den 9 januari 1935 har Kungl. Majit anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i samråd med järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen
verkställa utredning i vissa frågor rörande trafiksäkerhetens
höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg, vilka frågor
närmare angivits i en inom kommunikationsdepartementet utarbetad, den 4
i samma månad dagtecknad promemoria; utredningen skulle även avse frågan
örn åtgärder för att bereda järnvägarna bidrag för engångskostnader och
kostnader för drift och underhåll för säkerhetsanordningar vid vissa korsningar.
Med skrivelse den 30 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt utredning och förslag i berörda ämnen (statens offentliga
utredningar 1937:15).
över styrelsens förslag hava yttranden avgivits av Överståthållarämbetet
och flertalet länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, 1935 års vägsakkunniga, svenska
j ärnvägsf öreningen, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,
svenska vägföreningen, svenska vägstyrelsernas förbund och nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Sedermera hava 1937 års sakkunniga
rörande trafiksäkerheten, vilka tillkallats för att verkställa utredning rörande
trafikolyckornas orsaker, den 22 oktober 1937 avgivit utlåtande i bidragsfrågan,
medan de sakkunniga i samband med sina utredningar rörande trafiksäkerheten
på vägarna hava under fortsatt övervägande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förberörda förslag i övrigt. Över de sakkunnigas utlåtande,
vilket innefattar särskilt förslag i bidragsfrågan, hava yttranden avgivits av
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen,
varjämte motormännens riksförbund inkommit med en skrift.
I sin utredning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i särskilda avsnitt
behandlat följande olika bidrag till kostnaderna för anordningar enligt 1924
och 1933 års kungörelser:
1. Bidrag till engångskostnader för sådana varningsmärken och säkerhetsanordningar,
som blivit uppsatta efter den 1 mars 1930 eller framdeles komma
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
att uppsättas. (Säkerhetsanordning, som tillkommit på grund av bestämmelserna
i 1924 års kungörelse och icke betingats av förhållandena vid tiden för
nämnda kungörelses ikraftträdande, har enligt styrelsen i allmänhet uppsatts
efter den 1 mars 1930. För enkelhetens skull benämner styrelsen dylik korsning
i det följande »säkerhetsanordning, som blivit uppsatt efter den 1 mars
1930».)
2. Bidrag till kostnader för drift och underhåll av varningsmärken och
säkerhetsanordningar.
3. Bidrag till kostnader, som föranletts av 1933 års säkerhetskungörelse
eller komma att föranledas av de ändringar i säkerlietskungörelsen, vilka
framdeles kunna bliva genomförda.
I enlighet med sitt uppdrag har styrelsen därjämte till behandling upptagit
fråga örn bidrag till vissa kostnader för säkerhetsanordningar vid plankorsningar
å sådana enskilda vägar, som icke anses vara allmänneligen befarna;
detta spörsmål avser alltså korsningar, å vilka nyssnämnda kungörelser
icke erhållit tillämpning.
Beträffande engångskostnaderna för »anordningar, som blivit
uppsatta efter den 1 mars 1930», har styrelsen till en början i anslutning till
den ståndpunkt, som intagits av statsmakterna år 1929, förordat, att kostnaderna
för kryssmärken och förvarningsmärken alltjämt skola bestridas av järnvägarna,
liksom de vägmärken, som skola uppsättas vid de allmänna vägarna
framför korsning med järnväg, bestridas av vägdistrikten.
I fråga om bidrag till engångskostnaderna för övriga hithörande anläggningar
erinrar styrelsen inledningsvis om vad tidigare förekommit. Enligt en
av styrelsen i fortsättningen meddelad sammanställning hava kostnaderna för
de ifrågavarande anordningar, vilka tillkommit före den 1 januari 1935, uppgått
till 360,994 kronor, varav vid statens järnvägar 233,115 kronor och vid
enskilda järnvägar 127,879 kronor. Då kostnaderna sålunda uppgått till i
medeltal 60,000 kronor per år, har styrelsen ansett anläggningskostnaderna
per den 1 januari 1937 kunna uppskattas till 480,000 kronor. Örn bidrag till
dessa kostnader anför styrelsen i huvudsak:
Ifrågavarande säkerhetsanordningar torde i regel vara belägna på enskilda
allmänneligen befarna vägar eller på sådana allmänna vägar, som efter den 1
mars 1930 blivit intagna till allmänt underhåll. Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
är fullt ense med järnvägarnas representanter därom, att det skulle
vålla mycket stora olägenheter och kostnader, örn vägintressets andel i kostnaderna
för dessa säkerhetsanordningar i varje särskilt fall skulle bestämmas
och utkrävas genom rättegång. Dels torde det nämligen, såsom järnvägsstyrelsen
redan framhållit, möta svårigheter att avgöra vem som i det enskilda
fallet är att betrakta såsom vägens rätta ägare, och dels torde rättspraxis
rörande skyldigheten för vägens ägare att bidraga till kostnaderna för säkerhetsanordningarna
icke vara klarlagd. I varje fall torde de olika vägägarna
svårligen mera allmänt kunna bibringas sådan uppfattning i frågan, att de
frivilligt bidraga till förevarande kostnader. Erfarenheten efter år 1933 ger
även vid handen, att järnvägarna endast i undantagsfall lyckats träffa frivilliga
överenskommelser med vägstyrelser och övriga vägägare i hithörande frågor.
Då det ännu icke finnes något prejudikat från högsta instans, innebärande
att kostnaden för säkerhetsanordning fördelats mellan parterna, torde man
kunna utgå ifrån, att rättegångsvägen i allmänhet komme att leda till att i de
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
enskilda fallen endera parten bleve ålagd att bära liela kostnaden. Yarken för
de enskilda vägägarna eller för järnvägarna skulle detta resultat vara till fördel.
Samma skäl, som vid 1929 års riksdag framfördes för anvisandet av
bidrag av automobilskattemedel till då utförda säkerhetsanordningar, synas
styrelsen bärande även i fråga örn de senare utförda anordningarna. Att dessa
anordningar tillkommit i anledning av förhållanden, vilka inträffat efter ikraftträdandet
av 1924 års kungörelse, synes i detta avseende hava föga betydelse
ur principiell synpunkt.
Styrelsen har i detta sammanhang även berört frågan, huruvida det för
automobiltrafiken kan anses vara motiverat att använda automobilskattemedel
för nu ifrågavarande ändamål. Härom anför styrelsen:
Tidigare har en icke oväsentlig del av det allmänna vägnätet varit förbjuden
för automobiltrafik, och praktiskt taget hela det enskilda vägnätet
har i automobilismens begynnelse varit stängt för bilismen. För närvarande
hör däremot en automobilförbjuden väg till sällsyntheterna, och vanligen
möter bilägaren icke något hinder att färdas vart han önskar även på avenskilda
personer underhållna vägar. I vårt land råder i detta avseende stor
frihet, vilket måste vara till allra största fördel för bilismen. Med säkerhet
torde man emellertid kunna utgå ifrån, att ägaren av en enskild väg, som
berör en järnvägskorsning i plan, icke skulle släppa fram utomstående trafik,
örn ägaren riskerade att för varje korsning åsamka sig utgifter, motsvarande
ett kapitalvärde på bortåt 10,000 kronor. Införandet av trafikförbud å de
vägar, som passera oskyddade järnvägskorsningar, skulle säkerligen också
få följdverkningar, som "bleve till skada för det fria trafiksystem, som nu
råder på landets enskilda vägnät. Denna skada måste för bilismen värderas
väsentligt högre än de summor, som skulle inbesparas av automobilskattemedlen.
Yarken ur lämplighetssynpunkt eller ur skälighetssynpunkt torde
det således finnas anledning för automobiltrafikens representanter att motsätta
sig automobilskattemedlens användande för ifrågavarande ändamål. För
bestämmandet av automobilskattens storlek — de samlade automobilskatte*
medlen uppgå nu årligen till cirka 100 miljoner kronor — hava de ifrågasatta
bidragen, som jämte bidragen till drift och underhåll uppskattas till 200,000
kronor per år, obetydlig inverkan.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning tala alla skäl för
att fortfarande följa den väg, som anvisats i 1928 års promemoria. Styrelsen
vill därför föreslå, att för täckande av vägintressets andel i engångskostnaderna
för redan utförda anordningar automobilskattemedel måtte komma till
användning.
Beträffande vägintressets kostnadsandel anför styrelsen:
Då det här är fråga om ett stort antal korsningar, kan en utredning rörande
den riktiga fördelningen av kostnaderna mellan järnvägsin tresset och vä<y
intresset vid varje särskild korsning icke lämpligen verkställas. Enklast skulle
påtagligen vara att på förhand söka fastställa en bestämd kvot, efter vilken
anslagstilldelningen av automobilskattemedel skulle verkställas. Då emellertid
en möjlighet bör hållas öppen för hänsynstagande till mera särpräglade
förhållanden, som kunna råda vid vissa korsningar, synes det, liksom i 1929
års kungörelse, endast böra fastslås, att bidraget i allmänhet icke får överstiga
en viss angiven andel av kostnaden.
I 1929 års kungörelse blev motsvarande andel i enlighet med departementschefens
förslag bestämd till två tredjedelar.
Såsom styrelsen i det föregående framhållit, föreligga enligt styrelsens
mening ur principiell synpunkt inga väsentliga skillnader mellan den grupp av
korsningar, som betingats av förhållande vid ikraftträdandet av 1924 års kun
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
görelse, och den grupp av korsningar, varom nu är fråga. Styrelsen förutsätter
härvid, att järnvägarna i de fall, där järnvägen haft prioritetsrätt framför
vägen — således först och främst vid nybyggda allmänna vägar — begagnat
sig av denna rätt och erhållit ersättning av väghållarna, så att dylika korsningar
icke behöva beräknas förekomma i sistnämnda grupp. I järnvägsstyrelsens
och svenska järnvägs!öreningens förutnämnda framställningar har
emellertid hemställts, att bidraget skulle utgå i sådan omfattning, att järnvägen
lämnades full ersättning för hela anläggningskostnaden, eftersom anläggningarna
så gott som undantagslöst tillkommit uteslutande på grund av
vägtrafikens ökning på de olika platserna. I anledning härav synes ett närmare
skärskådande av gällande rättsgrundsatser nödvändigt.
Förhållandena vid de äldre allmänna vägarna torde i allt väsentligt vara
ordnade genom 1929 års kungörelse. Det torde således här endast vara fråga
om vägar, som nyligen blivit intagna till allmänt underhåll eller som fått
sådan trafik, att de blivit hänförliga till kategorien allmänneligen befarna.
Den huvudprincip, som låg till grund för 1929 års kungörelse, uttrycktes
i 1928 års promemoria på följande sätt: »Vid den nu ifrågasatta fördelningen
synes huvudregeln lämpligen bliva den, att, när fråga är örn kostnad för anordning,
vilken föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som har att svara
för berörda trafikled, ensam skall bära kostnaden, varemot, när fråga är örn
anordning, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade
förhållanden, kostnaden skall bäras av den, som har att svara för
den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena äro att hänföra.»
I anslutning till denna princip har, sedan automobiltrafiken alltmer utvecklats,
följande åskådningssätt framkommit. Man har räknat den tillkommande
automobiltrafiken icke endast såsom en ökning i trafiken utan såsom
en förändring i trafikens art. Man anser det visserligen skäligt att låta en
järnväg bära kostnaderna för säkerhetsanordningar, som blivit erforderliga
till följd av en ökning i vägtrafiken, med vilken järnvägens anläggare bort
räkna såsom möjlig, men man har icke ansett sig kunna intaga samma ståndpunkt,
sedan det efter järnvägens byggande tillkommit ett nytt slag av vägtrafik
— motortrafiken. Liksom detta nya trafikmedel fått bära den ökning
i kostnaden för vägunderhållet, som det åstadkommit, bör det bära den därigenom
ökade kostnaden för trafiksäkerhetsanordningarna.
Under förutsättning att större ökning av den ursprungliga vägtrafiken icke
ägt rum, har man ansett sig kunna uppställa följande regel. Där behovet
av säkerhetsanordningar främst är beroende av förändringar i järnvägens
drift, kan det vara skäligt att lägga hela kostnaden för säkerhetsanordningarna
på järnvägen, men örn åter järnvägsdriften är tämligen oförändrad och behovet
av säkerhetsanordningar är beroende av uppkommen automobiltrafik
å vägen, bör denna ensam bära kostnaden. Då säkerhetsanordningarna krävas
på grund av såväl ökad järnvägstrafik som ökad automobiltrafik, bör en kostnadsfördelning
ske. Den framställning till riksdagen, som resulterade i 1929
års kungörelse, synes vara byggd på en dylik uppfattning om kostnadernas
fördelning. Styrelsen har sig dock icke bekant något rättsfall, vari sådan uppdelning
av kostnaderna för säkerhetsanordningarna blivit i dom föreskriven.
Nu äro emellertid gällande bestämmelser på området sådana, att tillkomsten
av de säkerhetsanordningar, som uppsatts på grund av föreskrifter i 1924 eller
1933 års säkerhetskungörelser, alltid måste anses föranledd av vägtrafiken.
Till växande järnvägstrafik eller till förändringar i järnvägens drift tages i
nämnda föreskrifter icke någon hänsyn, då det gäller att bedöma, huruvida
säkerhetsanordningar erfordras eller få utelämnas. Det är uteslutande den
omständigheten, att vägen kan anses allmänneligen befaren, som kan utgöra
tillräckligt skäl för att med stöd av säkerhetskungörelsen pröva säkerhetsanordningar
erforderliga. På grund härav har den uppfattning rörande en skälig
7
Kungl. Majits proposition nr 58.
uppdelning av kostnaderna för säkerhetsanordningarna, för vilken här redogjorts,
hittills endast haft teoretiskt intresse. Praktisk betydelse kan endast
tillmätas gällande rättsuppfattning.
I fortsättningen redogör styrelsen för den rättspraxis, som under senare
år utvecklat sig i fråga örn fördelningen mellan intressenterna av kostnader
av ifrågavarande slag, och för en av justitierådet E. Stenbeck upprättad promemoria
i ämnet. Härutinnan torde jag få hänvisa till det tryckta betänkan
det. Sammanfattningsvis anför styrelsen vidare:
Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att rättsuppfattningen icke
avser, att det i allmänhet skulle åligga vägintresset att helt bekosta säkerhetsanordningarna
vid korsningar, varom nu är fråga.
Det synes sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att frågan örn vägintressets
kostnadsandel vid ifrågavarande säkerhetsanordningar bör bedömas
på följande sätt. Gällande rättsgrunder giva icke stöd för den uppfattningen,
att vägintresset, enkannerligen automobilskattemedlen, skall bära hela kostnaden
för anläggningarna. Å andra sidan kan det ej förnekas, att dessa säkerhetsanordningar,
vilka blivit uppsatta efter den 1 mars 1930, i många fall påkallats
av motortrafiken eller över huvud taget ökad trafik å vägen.
Efter övervägande av de^a omständigheter har det synts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skäligt, att vägintressets kostnadsandel, som enligt 1929 års
kungörelse bestämdes till högst2 k, för nu ifrågavarande säkerhetsanordningar
höjes. Styrelsen har därvid funnit sig böra föreslå en till 3/r höjd kvotdel för
vägintressets vidkommande. Vid bidraget till förevarande engångskostnader
bör, fortsätter styrelsen, i överensstämmelse med 1929 års kungörelse knytas
det villkoret, att järnvägen skall avgiva förbindelse att mot bidragets åtnjutande
avstå från anspråk på ytterligare bidrag av staten samt av vederbörande
vägintressenter för kostnad, som bidraget avser. Skulle i något fall en järnväg
anse, att förhållandena äro sådana, att nämnda kvotdel är för låg, står
det alltid järnvägen fritt att i fråga örn sådan korsning avstå från bidraget
och på annat sätt uttaga ersättning för säkerhetsanordningarna. Påtagligt
torde vara, slutar styrelsen, att järnvägarna under alla förhållanden komma
att göra detta beträffande alla nytillkommande allmänna vägar.
Beträffande därefter engångskostnaderna för i framtiden tillkommande
säkerhetsanordningar har styrelsen framhållit, att det
i 1928 års promemoria gjorda uttalandet, att uppkommande frågor örn täckande
av kostnader för framdeles vidtagna säkerhetsanordningar syntes
kunna lösas efter i promemorian angivna grunder, syntes vara väl motiverat.
I anslutning härtill har styrelsen nyss föreslagit, att i fråga örn statsbidrag
ingen annan skillnad skulle göras mellan säkerhetsanordningar, som tillkommit
före den 1 mars 1930, och dem som efter denna tidpunkt hittills utförts, än
att vägintressets kvotdel höjes från 2h till 3U. Efter övervägande har styrelsen
funnit skäl att nu föreslå, att järnvägarna även skola kunna erhålla statsbidrag
av automobilskattemedel efter en bidragsandel av 3U till de säkerhetsanordningar,
som framdeles uppsättas å vägar, vilka förklarats allmänneligen befarna.
Styrelsen erinrar om att järnvägsstyrelsen i sin framställning den 12
november 1933 föreslagit, att av automobilskattemedel måtte för varje år få
disponeras ett visst belopp för bestridande av kostnader för framdeles erfor
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
derliga säkerhetsanordningar. Detta förslag anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
böra förorda. Förevarande belopp synas styrelsen böra tillföras
en särskild fond, rörande vars fördelning och närmare ändamål styrelsen
i det följande framlägger förslag.
Styrelsen övergår så till frågan örn bidrag till årliga kostnader för
drift o eli underhåll av varningsmärken och säkerhetsanordningar
och anför härom till en början bland annat följande:
I 1928 års promemoria berördes icke frågan örn bidrag till järnvägarnas
kostnader för drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, vilkas uppsättande
funnits böra helt eller delvis bestridas med automobilskattemedel.
Järnvägsekonomisakkunniga hade däremot i sin skrivelse den 13 oktober
1928 anfört, att kostnaden för underhåll och drift av ifrågavarande anordningar
syntes i regel skäligen kunna fördelas på järnvägs- och vägintresset
efter enahanda grunder som engångskostnaden.
I propositionen till 1929 års riksdag upptog departementschefen icke frågan
om drift- och underhållskostnaderna till behandling, och riksdagens beslut
rörande bidrag till säkerhetsanordningarna får anses gälla endast engångskostnaderna
för vidtagna anordningar. Såvitt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kunnat finna, kan riksdagens beslut icke tolkas så, att frågan örn bidrag
till drift- och underhållskostnaderna skulle hava'' blivit av riksdagen prövad
och avfärdad.
Utredningsmännen Borell-Gärde anförde i sitt betänkande (sid. 57), att
samma synpunkter, som anförts i avseende å kostnaderna för uppsättandet
av säkerhetsanordningar och varningsmärken, torde bliva att tillämpa jämväl
beträffande kostnaderna för underhåll och drift därav. Enligt svensk lag torde
nämligen, framhöllo utredningsmännen, sistberörda kostnader åvila den, som
hade att vidkännas kostnaderna för anordningarnas eller märkenas uppsättande.
I järnvägsstyrelsens skrivelse den 12 november 1933 framhålles, att det
syntes styrelsen, som örn själva driften av de på grund av 1924 och 1933 års
kungörelser tillkomna säkerhetsanordningarna borde bekostas av automobilskattemedel,
varemot kostnaderna för underhållet av dessa anläggningar av
praktiska skäl skulle kunna åläggas järnvägarna att bestrida.
Svenska järnvägs!öreningen framhöll i sin skrivelse den 21 december 1933,
att det på grund av svårigheten att med hittillsvarande bokföringssystem tillräckligt
noga skilja mellan nu ifrågavarande kostnader och övriga till vägnell
banbevakningen hörande drift- och underhållskostnader enligt järnvägsföreningens
mening vore bäst, örn ersättningen finge utgå efter för varje olika
slag av signal- och säkerhetsanordning bestämda årliga enhetsbelopp. Järnvägsf
öreningen nämnde i skrivelsen följande ersättningsbelopp såsom rimliga:
för automatisk ljus- och ljudsignal 400 kronor, för ljussignal 300 kronor och
för enbart ljudsignal 175 kronor. För stationsmanövrerade fällbommar eller
lokalt manövrerade bommar eller grindar borde ersättning utgå för beräknad
respektive verklig personalkostnad med tillägg av 150 kronor för fällbommar
och 60 kronor för grindar.
I fortsättningen erinrar styrelsen om att styrelsen vid ett par tillfällen år
1928 uttalat sig rörande ersättning för ifrågavarande drift- och underhållskostnader
och därvid avstyrkt bidrag av automobilskattemedel till dessa kostnader.
Detta, säger styrelsen, hade sin grund däri, att styrelsen för erhållande
av en enkel och klar rättsprincip och för vinnande av en påfordrad förenkling
i ärendenas handläggning föreslagit, att full ersättning skulle lämnas järnvägarna
för säkerhetsanordningarnas engångskostnader. Då styrelsen sålunda
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
förutsatt, att järnvägarna icke skulle belastas med några engångskostnader,
ansåg styrelsen såväl rättsliga som praktiska skäl tala för att järnvägarna
själva borde svara för med järnvägsdriften direkt samhörande drift och underhåll
av uppsatta säkerhetsanordningar. Då styrelsens förslag rörande ersättningen
beträffande engångskostnaderna icke vunnit statsmakternas gillande,
måste styrelsen emellertid nu frångå denna sin tidigare uttalade uppfattning
rörande täckandet av drift- och underhållskostnaderna. Styrelsen ansåg sig
år 1928 böra på det kraftigaste understryka angelägenheten av att den viktiga
frågan om kostnaderna för framtida drift och underhåll icke bleve undanskjuten.
Angelägenheten av frågans snara lösning torde sedan dess icke hava
minskats. Ehuru en så enkel regel, som styrelsen tidigare tänkt sig, icke
längre står till buds, synes dock, slutar styrelsen, en för alla berörda parter
godtagbar lösning kunna åstadkommas på grundval av de förslag, som järnvägarnas
representanter, på sätt nyss angivits, framlagt.
Styrelsen går härefter närmare in på frågan örn bidrag till underhåll och
drift av ifrågavarande anordningar och anför:
Då staten lämnar bidrag till anläggningar av varjehanda slag för att understödja
allmännyttiga ändamål följer enligt allmän praxis icke därmed, att
staten påtager sig någon underhållsskyldighet av anläggningarna. De bidrag
av automobilslcattemedel, som utgått eller föreslagits att utgå till säkerhetsanordningarnas
anläggningskostnader, äro emellertid icke att betrakta såsom
statsbidrag i vanlig mening. I detta fall utövar staten icke någon understödjande
verksamhet, utan staten eller, örn man så vill uttrycka sig, automobilväsendet
har påtagit sig att svara för de krav, som järnvägarna i annat
fall rättsligen skulle kunna ställa på det allmänna och enskilda vägväsendet.
Då staten såsom villkor för bidrags beviljande icke har fordrat, att järnvägen
skulle förbinda sig att bestrida anläggningarnas drift och underhåll, torde
härav följa att även frågan örn driften och underhållet skall ordnas genom
statens försorg. I annat fall skulle flertalet av de förevarande fallen överlämnas
till avgörande genom tvist inför domstol, varigenom nyttan med
statens ingripande i frågan rörande engångskostnaderna skulle bliva förspilld.
På frågans nuvarande läge torde man icke kunna utgå från annat än den
av utredningsmännen Borell-Gärde hävdade satsen, att kostnaderna för drift
och underhåll skola åvila den, som har att vidkännas eller påtagit sig att bära
kostnaderna för anordningarnas uppsättande. Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag rörande fortsatta anslag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarnas
anläggningskostnader vinna statsmakternas gillande, torde
man få anse, att statsmakterna låtit automobilskattemedlen åtaga sig vägintressets
skyldigheter gentemot järnvägarna beträffande kostnaderna för säkerhetsanordningarna.
Till följd härav måste det anses åvila automobilskattemedlen
att även gälda kostnaderna för säkerhetsanordningarnas drift och
underhåll i samma proportion som statsbidrag har utgått eller föreslagits utgå.
Enligt nu angivna principer, fortsätter styrelsen, skulle järnvägarna icke
erhålla något bidrag för underhåll av varningsmärken (kryssmärken och förvarningsmärken),
för vilkas engångskostnader järnvägarna ensamma hava att
svara. Till drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka utgått
statsbidrag enligt 1929 års kungörelse, böra järnvägarna erhålla statsbidrag
av automobilskattemedel efter samma grunder och med samma andel som
beträffande anläggningskostnaden, alltså vanligen med 2/s av verklig årskostnad.
Till drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka nu
10
Kungl. Majus proposition nr 58.
eller framdeles skulle utgå statsbidrag med i regel 3li av anläggningskostnaden,
böra järnvägarna erhålla bidrag, beräknat på motsvarande sätt men
efter den höjda bidragsandelen.
Att järnvägsstyrelsen icke gjort framställning örn anslag till mera än till
driften bör, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ses mot bakgrunden
av att järnvägsstyrelsen förutsatt, att järnvägarna hade att vänta full ersättning
såväl för engångskostnaderna som för driften. Då det i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förevarande förslag är räknat med att järnvägarna själva
skola vidkännas viss del av dessa kostnader, kan det enligt styrelsen icke
anses riktigt att godtaga järnvägsstyrelsens förslag, att järnvägarna skulle
bestrida anläggningarnas underhåll. De praktiska svårigheterna att åstadkomma
godtagbara värden för säkerhetsanordningarnas underhåll torde kunna
elimineras genom den metod, som svenska järnvägsföreningen föreslagit,
nämligen att lägga viss beräknad kostnad för varje slag av standardkonstruktion
till grund för det årliga bidraget. Härigenom vinner man även en viss
fördel genom att undgå annars tänkbara meningsskiljaktigheter om var
gränsen skall dragas mellan drift och underhåll.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlar i detta sammanhang vissa
detaljer i fråga örn vad som skall räknas såsom anslagsberättigad kostnad
och dylikt; vad styrelsen härutinnan anfört torde jag här få förbigå. Nämnas
må att styrelsen förordar, att ersättningen i allmänhet utgår efter beräknad
kostnad och att beräkningen för varje särskild gång avser en tidsperiod av
förslagsvis fem år. Ersättningen anser styrelsen icke kunna utgå lika över
hela landet, men en viss standardisering bör kunna genomföras, så att enhetlig
kostnad beräknas för varje järnvägsförvaltning respektive distrikt, dock med
iakttagande att i de större förvaltningarna uppdelning bör ske i korsningar
å huvudbanor och å bibanor.
Under förutsättning, att utbyggandet av säkerhetsanordningar under åren
1935—1936 fortgått i ungefärligen samma takt som under tidigare år, har
styrelsen med ledning av uppgifter för tiden till och med år 1934 beräknat,
att den sammanlagda kostnaden för drift och underhåll av förevarande säkerhetsanordningar
under perioden 1924—1936 eller cirka 121/* år skulle uppgå
till i runt tal 2,400,000 kronor. Av denna summa belöpa 2,100,000 kronor på
säkerhetsanordningar, som utförts före den 1 mars 1930, och 300,000 kronor
på senare utförda säkerhetsanordningar. Årskostnaden för drift och underhåll
under år 1937 för dessa båda grupper av säkerhetsanordningar uppskattas av
styrelsen till 180,000 respektive 70,000 kronor eller till sammanlagt 250,000
kronor. Årskostnaden kommer givetvis i framtiden att ökas allt efter som
säkerhetsanordningar måste uppsättas vid korsningar, som förklarats allmänneligen
befarna. Å andra sidan, slutar styrelsen, bör en viss minskning
kunna beräknas pa grund av det arbete med friläggandet av järnvägskorsningar,
som alltjämt torde komma att fortgå inom landet.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övergår härefter till behandling av
frågan örn bidrag till kostnader, som föranletts av 1933 års sälcerhetskungörelse
eller komma att föranledas av de ändringar i säkerhetskungörelsen,
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.
vilka framdeles kunna bliva genomförda. Styrelsen framhåller, att de ändringar
i 1924 års säkerhetskungörelse, som genomfördes i och med ikraftträdandet
av 1933 års kungörelse, icke voro av genomgripande art. Den mest
framträdande ändringen bestod däri, att nya föreskrifter rörande varningsmärken
samt grindars och bommars målning genomfördes. Enligt övergångsbestämmelse
till kungörelsen fick med förändring av färg å dessa anordningar
anstå intill den 1 januari 1937. Avsikten härmed var, anför styrelsen, att ommålning
i allmänhet icke skulle behöva företagas förrän i samband med den
underhållsmålning, som normalt ändock behövde utföras. Bärande skäl föi
att järnvägarna skulle tillerkännas statsbidrag på grund av de ändrade målningsföreskrifterna
synas styrelsen därför icke föreligga. A idare anför styrelsen:
De
i viss mån ändrade föreskrifterna rörande uppsättande av varningsmärken
synas, då kryssmärkenas uppsättande och underhåll ansetts ankomma
på järnvägarna att bekosta, icke böra föranleda statsbidrag av automobilskattemedel.
I detta avseende kunna dock de engångskostnader, som föranletts
av de nytillkomna bestämmelserna rörande reflexanordningar å
kryssmärken vid s. k. frisiktskorsningar och vid korsningar, som äro försedda
med allenast ringklockor, anses särpräglade. Reflexanordningarna å kryssmärkena
äro direkt påkallade av automobiltrafiken, varför det mäste anses
skäligt att bidrag utgår till järnvägarna för de kostnader, som uppstått på
grund av utbyte av de tidigare uppsatta kryssen mot nya kryss med reflexanordningar.
Har järnväg enligt 1929 års kungörelse erhållit bidrag till säkerhetsanordning
och denna anordning måst utbytas eller kompletteras på grund av 1933
års kungörelse, synes det vara i full överensstämmelse med de förut i denna
utredning tillämpade principerna, att järnvägen efter prövning i varje särskilt
fall erhåller samma procentuella ersättning för de senare vidtagna åtgärderna,
som utgått till den ursprungliga anläggningskostnaden.
Annorlunda ställa sig förhållandena vid de korsningar, där bevakningsskyldigheten
av ålder ansetts helt åvila järnvägen. Ursprungligen hava dylika
korsningar varit skyddade medelst personlig bevakning. Sedermera hava vid
vissa dylika korsningar mekaniska anordningar blivit uppsatta, oftast för att
järnvägen därigenom skulle erhålla besparing i bevakningskostnaderna. Dessa
mekaniska anordningar hava antingen från början eller under hand bringats
till överensstämmelse med föreskrifterna i 1924 års säkerhetskungörelse. När
därefter kungörelsen ändrades år 1933, förorsakade detta järnvägarna i en
del fall vissa kostnader för de mekaniska anordningarnas komplettering.
Dessa kostnader hava visserligen icke varit av större omfattning, och för den
skull torde frågan för närvarande icke hava avgörande ekonomisk betydelse.
Man måste emellertid bemärka, att det sätt, på vilket förevarande detaljfråga
nu löses, kan komma att få större ekonomiska konsekvenser beträffande framtida
ändringar.
Kraven på säkerhetsanordningar vid korsningarna och dessa anordningars
tekniska utformande måste beräknas komma att allt framgent följa teknikens
utveckling på närstående områden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
ansett sig böra föreslå en ändring av så genomgripande art, att ljussignaler
alltid skola vara kompletterade med ringklockor. Utredning om ett internationellt
samarbete på säkerhetsområdet pågår, och detta arbete kan komma
att nödvändiggöra även andra åtgärder för säkerhetsanordningarnas modernisering.
Skall denna modernisering alltid ske med bidrag av autoinobilskatte
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
medel och merkostnaderna för den moderniserade anordningens underhåll
delvis gäldas av automobilskattemedel, torde till sist flertalet: av järnvägskorsningarna
med mekaniserade säkerhetsanordningar övergå till att bliva
mer eller mindre statsbidragsberättigade.
Från järnvägarnas synpunkt torde det medföra ett visst osäkerhetstillstånd,
om en författningsenlig anordning med beräknad lång livslängd utan
ersättning skulle behöva ändras eller kompletteras, särskilt örn anledningen
härtill skulle hava sin grund i ändrad uppfattning från myndigheternas sida
örn olika säkerhetsanordningars lämplighet. Som ett teoretiskt tänkbart
exempel må nämnas förslaget att ersätta de nuvarande ringklockorna med
sirener, för den händelse ett sådant förslag skulle genomföras annorlunda än
i den mån utbyte av förbrukad anordning ändock skulle äga rum. Yägintresset
kan å andra sidan genmäla, att vid ifrågavarande korsningar ansvaret och kostnaderna
för nödiga säkerhetsanordningar en gång blivit för all framtid pålagda
järnvägen. Då järnvägen för vinnande av kostnadsbesparing eller av
annan orsak ansåg sig böra införa mekaniska anordningar, motsatte sig vägväsendet
icke denna åtgärd, ehuru det måste ansetts uppenbart, att de först
utexperimenterade anordningarna med tillhörande författningsföreskrifter
icke kunde vara godtagbara för all framtid. Givetvis avsåg vägväsendet icke,
att detta skulle få leda till att vägtrafikanterna finge delvis övertaga bevakningskostnaderna
för ifrågavarande korsningar, örn det skulle visa sig, att de
mekaniska anordningarna icke uppfylla rimliga krav på nödig säkerhet.
Styrelsen anser sig böra i denna fråga intaga den ståndjounkten, att några
allmängiltiga regler nu icke rimligen kunna uppställas utan att skäligheten
av bidragstilldelningen måste prövas från fall till fall i samband med genomförandet
av ändringarna i säkerhetskungörelsen.
Vad beträffar de ändringar i föreskrifterna beträffande själva säkerhetsanordningarna,
som genomfördes med 1933 års kungörelse, synas dessa på
ett undantag när vara av den art, att de endast få anses vara ett förtydligande
av bestämmelserna i 1924 års kungörelse. Det nämnda undantaget
rör sådan lykta, som skall finnas anbragt vid korsning med bevakade grindar
eller bommar. Enligt 1924 års kungörelse skulle skenet från dylik lykta vara
för den vägfarande tydligt synligt på ett avstånd av minst 15“ meter. Detta
avstånd har i 1933 års kungörelse ökats till 25 meter. De kostnader, som
denna ändring kan hava åsamkat järnvägarna, torde dock icke vara av den
storleksordning, att statsbidrag till densamma skall behöva ifrågasättas.
Kostnaderna för berörda ändringar och kompletteringar av varningsmärken
(kryssmärken), som föranletts av 1933 års säkerhetskungörelse, beräknas
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till omkring 105,000 kronor. Med
en bidragsandel av 2U skulle statsbidraget till dessa engångskostnader uppgå
till 70,000 kronor.
\ad beträffar de ändringar i 1933 års kungörelse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på grund av förevarande utredningsuppdrag funnit anledning
föieslå, är det enligt styrelsen endast tvenne föreskrifter, som kunna
föianleda fördyrande åtgärder, nämligen, att alla ljussignaler skola vara försedda
med ringklockor samt att ringningstiden för ringklockor vid korsning
med flera spår förlänges. Båda dessa föreskrifter måste enligt styrelsens mening
anses vara av sådan art, att de icke kunna betecknas såsom innebärande infot
andet av nya säkerhetskrav, föranledda av förändrad eller nytillkommen
vägtrafik eller dylikt. Föreskrifterna avse nämligen endast att täcka luckor
13
Kungl. Majus proposition nr 58.
i de gällande bestämmelserna, vilka luckor förefunnos redan vid bestämmelsernas
ikraftträdande men icke förrän i samband med förevarande utredning
blivit påtalade. Vid de korsningar, där det tillkommer järnvägarna att bestrida
alla kostnader för säkerhetsanordningarna, synas därför bärande skäl
för tilldelning av statsbidrag icke kunna framläggas. I fråga örn de korsningar,
där vägintresset har ansetts böra bestrida viss andel av säkerhetsanordningarnas
kostnader, bör däremot, säger styrelsen, statsbidrag av automobilskattemedel
påtagligen utgå till de arbeten, som komma att föranledas
av förvarande ändringar i säkerhetskungörelsen. Kostnaderna för dessa
arbeten uppskattas till 75,000 kronor och statsbidraget därå till 52,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptager härefter till särskild behandling
frågan örn bidrag av automobilskattemedel till järnvägarna för vissa kostnader
för säkerhetsanordningar vid plankorsningar å sådana enskilda vägar,
som icke kunna anses vara allmänneligen befarna. Å dessa korsningar äger
1933 års kungörelse icke tillämpning. Styrelsen framhåller, att den statistik
över olyckshändelserna vid järnvägskorsningar i plan, som tillkommit, sedan
styrelsen erhöll sitt uppdrag, bekräftat angelägenheten av att åtgärder vidtagas
för att öka trafiksäkerheten vid plankorsningarna å de enskilda vägarna;
flertalet allvarliga olyckshändelser äga fortfarande rum vid obevakade järnvägskorsningar
å enskilda vägar. Det synes styrelsen därför väl motiverat
att närmare undersöka, huruvida icke åtgärder för höjandet av trafiksäkerheten
å de enskilda vägarna kunna vara möjliga att genomföra. Styrelsen
anför härom, bland annat:
Någon praxis beträffande minimifordringarna på säkerhetsåtgärderna vid
förevarande plankorsningar har icke erhållits. Det kan även böra påpekas,
att det icke finnes någon bestämmelse, enligt vilken markägare invid en
enskild korsning kan åläggas att genom röjning eller dylikt utföra viss siktförbättring
eller att medgiva järnvägen rätt att verkställa dylik röjning. Frånvaro
härav torde i hög grad hava försvårat för järnvägarna att åstadkomma
önskvärda siktförbättringar.
Såsom förhållandena förelegat, har det hittills stött på stora svårigheter
att åstadkomma förbättringar vid förevarande slag av korsningar, även örn
korsning påtagligen varit vådlig för trafiken på vägen. Genom ett under år
1936 fattat avgörande i högsta instans i mål rörande ansvaret för olyckshändelse
vid en icke allmänneligen befaren järnvägskorsning å enskild väg
(N. J. A. 1936 sid. 12) har emellertid ett betydelsefullt prejudikat erhållits.
Enligt vad i denna dom uttalas, hade det vid den i målet ifrågavarande korsningen,
även om vägen, oaktat en ej obetydlig trafik, icke vore att anse såsom
allmänneligen befaren, med hänsyn till såväl trafikens omfattning som framför
allt de ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen ogynnsamma sikt- och lutningsförhållandena
ålegat järnvägsförvaltningen att, utöver vad som skett genom
kryssmärkes uppsättande, vidtaga nödiga åtgärder till förringande av faran
för trafiken å vägen samt i sådant syfte åtminstone föranstalta örn siktens
förbättrande genom erforderlig röjning av skymmande träd och buskar samt,
i fall av behov efter sådan röjning, om lystringssignals avgivande från
annalkande tåg. Man torde hava rätt att tolka detta domslut så, att det hädanefter
kan anses råda sådan rättspraxis, att järnvägen bär ansvaret för att å
vägar med ej obetydlig trafik erforderliga åtgärder vidtagas för att åtminstone
uppenbart trafikfarliga förhållanden vid en järnvägskorsning bliva undan
-
14
Kungl. Majus proposition nr 58.
röjda, där så med rimliga medel kan ske, även örn särskilda föreskrifter härom
icke skulle finnas utfärdade.
Med anledning av ifrågavarande dom har järnvägsstyrelsen genom cirkulärskrivelser
den 10 mars och den 2 april 1936 till samtliga distriktschefer
anbefallt undersökningar och för vissa fall åtgärder för siktens förbättring
vid alla korsningar med sådana enskilda, icke allmänneligen befarna vägar,
där siktförhållandena för vägtrafiken äro dåliga och vägtrafiken icke är alltför
obetydlig. Även de enskilda järnvägarna hava genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg blivit underrättade örn behovet av dylika åtgärder.
Ehuru genom dessa planerade åtgärder väsentlig förbättring av säkerheten
vid ifrågavarande järnvägskorsningar kan beräknas bliva genomförd, torde
dock därigenom icke kunna vinnas fullt ut, vad som åsyftats i kommunikationsdepartementets
promemoria den 4 januari 1935. Åtgärderna torde i allmänhet
komma att inskränka sig till uppsättandet av kryssmärken, röjning
och andra mindre arbeten för siktens förbättring samt föreskrifter örn lystringssignals
avgivande från annalkande tåg. Huruvida även säkerhetsanordningar
komma att uppsättas är icke möjligt att nu bedöma, men man torde
kunna antaga, att dylika anordningar icke komma att tillgripas annat än i
enstaka undantagsfall. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därför ansett
skäl för fullföljande av det i promemorian framlagda förslaget örn utredning,
rörande statsmedels användande för främjandet av trafiksäkerheten vid järnvägskorsningarna
å de enskilda vägarna, fortfarande föreligga.
Styrelsen framhåller i fortsättningen, att de enskilda vägar, varom här är
fråga, kunna vara av ytterst skiftande struktur, från enskilda utfartsvägar,
som stå på gränsen till att vara allmänneligen befarna, ned till skogs- och
markvägar, som trafikeras av enstaka fordon endast vissa tider av året. Självfallet
måste säkerhetsåtgärderna ställas i ett visst förhållande till trafikens
omfattning. Ändock torde det bliva ett mycket stort antal korsningar, vars
trafiksäkerhet måste göras till föremål för undersökning. Enbart vid statens
järnvägar uppgår antalet vägkorsningar i plan med enskilda icke allmänneligen
befarna vägar till mellan 14,000 och 15,000. Antalet korsningar med
allmänna och allmänneligen befarna vägar understiger 1,400.
Styrelsen diskuterar vidare frågan örn de åtgärder, som kunna behöva vidtagas
vid ifrågavarande korsningar mellan järnväg och enskild väg. I första
hand skulle förbättrande av siktförhållandena ifrågakomma efter vissa av
styrelsen angivna normer.
Vid de korsningar med enskilda vägar med icke obetydlig trafik, där betryggande
sikt icke kan beredas för rimlig kostnad och där icke heller nödig
säkerhet kan ernås genom förbättring eller förflyttning av vägkorsningen,
böra enligt styrelsens mening säkerhetsanordningar anbringas. Styrelsen förutsätter
då givetvis, att även den säkerhetsfaktor, som ligger i föreskriften,
att annalkande tåg skall giva signal med lokomotivvissla, blivit utnyttjad.
Vid valet av säkerhetsanordning synes det böra uppställas såsom ett önskemål,
att endast de typer av anordningar, som blivit upptagna i säkerhetskungörelsen,
böra ifrågakomma. Örn kostnaderna för dessa anordningar och
sättet för deras bestridande anför styrelsen:
De ekonomiska betingelserna torde i de flesta fall bliva avgörande vid val
av säkerhetsanordning. Vid korsningar, belägna invid järnvägsstation eller
K^igl. Majus proposition nr 58. 15
i närheten av annan korsning med personlig bevakning, torde bommar komma
i fråga. Även bevakade grindar torde väl i enstaka fall kunna visa sig möjliga
att uppsätta; annars lärer den personliga bevakningen i flertalet fall ställa
sig allt för dyrbar för att kunna ifrågakomma vid denna grupp av korsningar.
Av mekaniska anordningar torde ringklockor i allmänhet komma att användas.
Enligt styrelsens mening böra även klockorna, såsom de numera utföras,
vara en för enskild väg väl lämpad säkerhetsanordning. Ljussignaler kombinerade
med ringklockor torde endast kunna komma i fråga vid korsningar
med särskilt trafikvådliga förhållanden, eller där vägens intagande till allmänt
underhåll kan beräknas vara nära förestående.
Även vid ifrågavarande grupp av korsningar har man att räkna med två
parter — järnvägen och vägintresset. I fråga örn de allmänneligen befarna
vägarna har styrelsen, såsom framgår av det föregående, kommit till den
uppfattningen, att automobilskattemedlen böra inträda såsom den vägintressent,
vilken har att bestrida de kostnader för säkerhetsanordningarna,
som icke skola åvila järnvägen. Många skäl tala för att man även i fråga örn
de rent enskilda vägarna bör tillgripa samma förfaringssätt. Det kan visserligen
häremot erinras, att, då i detta fall åtgärderna närmast vidtagas för att
skydda den enskilda trafiken, även vägens ägare borde deltaga i kostnaderna.
Styrelsen har dock ansett, att det skulle möta stora svårigheter att av vägens
ägare — i många fall rymmas inom detta begrepp ett stort antal enskilda
personer —- utkräva kontantbidrag. Styrelsen förutsätter emellertid, att
markägarna, särskilt där de själva trafikera korsningarna, vid de uppgörelser,
som måste träffas rörande röjningar och undanskaffande av skymmande föremål,
i allmänhet skola uppskatta fördelarna av de föreslagna åtgärderna och
underlätta desammas genomförande samt icke kräva ersättning för oväsentligt
intrång. På grund härav har styrelsen ansett sig utan närmare motivering
kunna föreslå, att även beträffande korsningarna å de rent enskilda vägarna,
automobilskattemedel måtte få användas för bestridande av vägintressets hela
andel i kostnaderna för de av trafiksäkerhetsskäl dikterade åtgärderna.
Då det gäller att fördela kostnaderna på de två intressenterna, måste man
i förevarande fall särskilt beakta, att de säkerhetsanordningar, som man vill
åstadkomma, icke äro i någon lag eller förordning föreskrivna. För att nå
det resultat man åstundar, måste därför statsmakterna antingen föreskriva
anordningarnas uppsättande eller ock lämna så rikliga bidrag till såväl
engångskostnaderna som drift och underhåll, att järnvägarna anse sin återstående
andel väl uppvägd av den ökade trygghet för järnvägsdriften, som
säkerhetsanordningarna komma att medföra.
Vid undersökningen av angivna båda möjligheter har styrelsen funnit övervägande
skäl tala för att icke framlägga något förslag till förordning, varigenom
järnvägarna skulle förpliktas att vidtaga de önskade åtgärderna.
Åtminstone icke förrän den andra utvägen med statsbidrag blivit prövad och
icke visat sig giva avsett resultat, kan en dylik åtgärd anses berättigad. Vidare
anför styrelsen:
I likhet med vad som tidigare föreslagits för samtliga övriga grupper av
plankorsningar böra enligt styrelsens mening alla kostnader avseende uppsättande
av kryssmärken bestridas helt av järnvägen. Järnvägen synes även
ensam böra bära kostnaderna för beredande av sådan sikt, som det enligt
föreliggande prejudikat kan åligga järnväg att upprätthålla. Man torde
emellertid icke behöva taga större hänsyn till denna detalj, då åtgärderna för
åstadkommandet av dylik sikt i allt väsentligt torde vara genomförda vid
den tidpunkt, då det nu föreslagna förbättringsarbetet kan igångsättas.
16
Kungl. Majus proposition nr 58.
Kostnaderna för beredande av betryggande sikt, för borttagande, flyttning
eller förbättring av korsning samt för uppsättande av säkerhetsanordning
ävensom för dylik anordnings drift och underhåll, synas böra delas mellan
de båda intressenterna på sätt, som kan finnas skäligt och lämpligt. Huru
uppdelningen än sker, synes samma bidragsandel böra gälla för samtliga här
ifrågavarande korsningar. I enlighet med de principer, som tidigare i denna
utredning godtagits, bör ingen skillnad göras i den procentuella andelen av
kostnaderna för anläggning, drift och underhåll. De senare kostnaderna
synas böra beräknas för femårsperioder efter samma grunder som för tidigare
behandlade grupper av plankorsningar. I kostnaderna för beredande av sikt
må givetvis inräknas de skäliga marklösen- och andra dylika kostnader, som
järnvägen måst utgiva.
Beträffande frågan örn uppdelning av kostnaderna för säkerhetsanordningarna
på järn vägsintresset och vägintresset kan, örn uppdelningen skall
göras med hänsyn till den andel, som automobiltrafiken kan anses hava i
säkerhetsanordningens tillkomst, uppställas satsen, att ju mindre betydelse
vägen har för den allmänna samfärdseln desto mindre är biltrafikens procentuella
del av trafiken å vägen och desto mera är det den ursprungliga lokala
trafiken, som är förhärskande. Man måste dock beakta, att det är vid trafik
med motorfordon, som de flesta olyckshändelserna vid förevarande korsningar
inträffa, och att det närmast är dessa olyckshändelser, som föranlett
kravet på säkerhetsanordningarnas vidtagande. I viss mån måste också detta
krav anses dikterat av sociala skäl och av ändrad uppfattning örn nödig säkerhet.
Vid järnvägarnas tillkomst torde dessa ändrade förhållanden icke rimligen
kunnat förutses.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att det i förevarande fall
icke närmast gäller att finna en ur rättslig synpunkt riktig grund för kostnadsfördelningen.
Fastmera torde det vara av största vikt, att kostnadsfördelningen
avväges så, att största möjliga ökning av trafiksäkerheten kan beräknas
komma till stånd, utan att därför några överdrifter i arbetenas omfattning
behöva befaras. Det är således angeläget, att bidraget sättes så högt,
att järnvägarna frivilligt söka medverka till säkerhetens höjande. En ökning
av den bidragsandel, som föreslagits för tidigare behandlade grupper av korsningar,
har styrelsen ansett ofrånkomlig. Efter samråd med järnvägsstyrelsen
och representanter för de enskilda järnvägarna har styrelsen funnit 90 procent
vara en lämplig och under för handen varande omständigheter även skälig
bidragsandel.
Till den fond för bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar,
som styrelsen i det föregående föreslagit, synes årligen böra föras ett visst
belopp att användas till förbättring vid de enskilda icke allmänneligen befarna
plankorsningarna samt till drift och underhåll av de tidigare utförda
anordningarna. Enligt styrelsens förslag skulle järnväg äga att söka bidrag
ur fonden, varvid förslag med tillhörande utredning och kostnadsberäkning
skulle ingivas till styrelsen. Länsstyrelse, på vilken det ankommer att vaka
över allmän ordning och säkerhet, skulle även kunna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställa örn vidtagande av nödiga säkerhetsanordningar
vid viss plankorsning. Styrelsen skulle i båda fallen efter vederbörlig utredning
tilldela järnväg bidrag till erforderliga säkerhetsanordningar. Medelsbehovet
torde årligen få beräknas med ledning av inkomna ansökningar. För
Kungl. Majus proposition nr 58. 17
första budgetåret synes lämpligen ett belopp av 90,000 kronor böra beräknas
för ändamålet.
Beträffande nyssnämnda fond för bidrag till säkerhetsanordningar vid
järnvägskorsningar erinrar styrelsen örn att styrelsen i det föregående i olika
sammanhang föreslagit, att statsanslagen av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar borde sammanföras till en gemensam
fond. I enlighet med vad styrelsen därvid förordat, skulle ur denna
fond kunna beviljas bidrag till följande ändamål:
1. Drift och underhåll samt föreskrivna kompletteringar av säkerhetsanordningar,
till vilka beviljats bidrag till engångskostnaderna i enlighet
med 1929 års kungörelse (nr 274), med samma bidragsandel som för engångskostnaderna
(i regel två tredjedelar).
2. Engångskostnader, drift och underhåll till säkerhetsanordningar å allmänna
och allmänneligen befarna vägar, vilka betingats av förhållanden, som
inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års säkerhetskungörelse, med bidrag
i allmänhet ej överstigande tre fjärdedelar av kostnaderna.
3. Engångskostnader för komplettering av kryssmärken, föranledd av i
1933 års säkerhetskungörelse intagen föreskrift att vissa kryssmärken skola
vara försedda med reflexanordningar, med bidrag i allmänhet ej överstigande
två tredjedelar.
4. Engångskostnader, drift och underhåll för i denna utredning föreslagen
komplettering av ljussignaler med ringklockor med samma bidragsandel som
för de ursprungligen uppsatta säkerhetsanordningarna.
5. Engångskostnader, drift och underhåll till säkerhetsanordningar å
sådana enskilda vägar, som icke kunna anses allmänneligen befarna, med bidrag
uppgående till 90 procent av kostnaderna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle enligt styrelsens förslag äga att
ur fonden tilldela järnväg, vilken därom gjort framställning, bidrag till engångskostnader
för utförd säkerhetsanordning vid korsning med allmän eller
allmänneligen befaren väg. Dessutom skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äga att ur fonden tilldela järnväg bidrag till engångskostnader för utförande
av säkerhetsanordning eller motsvarande åtgärd, som prövats erforderlig
vid korsning med enskild väg. Till drift och underhåll av säkerhetsanordning,
för vilken beviljats bidrag beträffande engångskostnaden, skulle
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äga att årligen ur fonden bevilja bidrag
enligt samma andel, som bestämts beträffande engångskostnaden. Såsom
villkor för erhållande av bidrag böra fastställas enahanda villkor, som uppställdes
i 1929 års kungörelse med de jämkningar, som tidigare i denna utredning
föreslagits.
Bidrag av fonden skulle enligt styrelsen lämpligen första gången kunna
utgå under budgetåret 1937/1938. För detta budgetår, under vilket dels stora
anspråk på bidrag till engångskostnader torde komma att framställas och
dels bidrag till underhållskostnader för hela perioden 1924—1936 syntes
böra utgå, har styrelsen beräknat anslaget till fonden sålunda:
Kronor K ronor
Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar
utförda under tiden 1 mars 1930—1 januari
2937 ......................................................... 3U av 480,000 360,000
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 101 38 2
18
Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.
Bidrag till drift och underhåll under åren 1924—- 1936 av säkerhetsanordningar utförda före den
1 mars 1930 ................................................
Dito av säkerhetsanordningar utförda efter den 1
mars 1930 ................................................ 3
Bidrag till komplettering av säkerhetsanordningar
föranledda av 1933 års säkerhetskungörelse ... 2/3 av 105,000
Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar
å enskilda vägar, som icke äro allmänne
-
Kronor
Kronor
2/3 av
2,100,000
1,400,000
3U av
300,000
225,000
2/3 av
105,000
70,000
90 % av 100,000
90,000
Summa kronor 2,145,000
För att erhålla ett begrepp örn det ungefärliga medelsbehovet för kommande
år beräknar styrelsen anslaget till fonden för budgetåret 1938/1939
överslagsvis sålunda:
Kronor
Bidrag till engångskostnader för nya säkerhetsanordningar
å allmänna och allmänneligen befarna
vägar ................................................ s/4 av 60,000
Bidrag till engångskostnader för komplettering av
ljussignaler med ringklockor.................. 2/s—3/4 av 75,000
Bidrag till drift och underhåll av å allmänna och
allmänneligen befarna vägar före den 1 mars
1930 utförda säkerhetsanordningar ............... 2lz av 180,000
Dito av efter den 1 mars 1930 utförda säkerhetsanordningar
................................................ S/4 av 70,000
Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar
å enskilda vägar, som icke äro allmänneligen
befarna ............................................. 90 % av 250,000
Bidrag till drift och underhåll av säkerhetsanordningar
å enskilda vägar, som icke äro allmänneligen
befarna .....................................................................
Kronor
45.000
52.000
120,000
52,500
225,000
5,500
Summa kronor 500,000
I en vid styrelsens utredning fogad skrivelse hava de representanter för
järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, med vilka styrelsen samråd,
överinspektören L. Marcus och direktören Y. Simonsson, beträffande
förevarande bidragsfrågor anfört i huvudsak:
Yi hava vid förhandlingarna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påvisat,
att behovet efter år 1924 av säkerhetsanordningar vid vägkorsningar
uppstått så gott som uteslutande på grund av vägtrafikens utveckling. Det
torde också vara en allmänt känd sak, att järnvägstrafiken efter år 1924
som regel icke utvecklats, i varje fall icke till den grad, att nya säkerhetsanordningar
av den anledningen erfordrats. De säkerhetsanordningar, som
vidtagits sedan nyssnämnda tidpunkt, hava praktiskt taget uteslutande tillkommit
på grund av att förutvarande enskilda vägar med obetydlig trafik
övergått till att bliva allmänna vägar eller s. k. allmänneligen befarna, enskilda
vägar.
En logisk tillämpning av 1928 års P. M. och det därpå grundade riksdagsbeslutet
av 1929 måste därför enligt vår mening utmynna i att vägintresset
bör som regel bekosta 100 procent av kostnaderna för de säkerhetsanordningar,
som tillkommit efter nyss angivna tidpunkt.
19
Kungl. Majus proposition nr 58.
Då statsmakterna enligt vår mening genom riksdagsbeslutet av 1929 och
Kungl. Maj:ts kungörelse nr 274 samma år fastslagit, efter vilka principiella
grunder fördelningen bör ske mellan vägintresset och järnvägsintresset av
kostnaderna för säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan
järnväg och väg, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i nu föreliggande betänkande
med rätta framhållit, att samma grunder för fördelningen på järnvägs-
och vägintresset av berörda kostnader bör äga rum —- ävensom att
automobilskattemedel bör få bestrida vägintressets andel — hava vi för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att konsekvenserna av statsmakternas
nämnda beslut kräva, att kostnaderna för de säkerhetsanläggningar, som
tillkommit eller tillkomma på grund av förhållanden, som inträtt efter ikraftträdandet
av 1924 års kungörelse, skola utgå helt av auton <obilskattemedel
i alla de fall, då järnvägarna icke kunna påvisas hava helt elter delvis vållat
behovet av säkerhetsanläggningarna.
Enligt vår mening bör någon skillnad i bidragshänseende icke heller
göras mellan kryssmärken och övriga säkerhetsanordningar. Såsom motiv
för denna vår uppfattning hava vi hänvisat till de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
omnämnda uttalandena av järnvägsekonomisakkunniga samt
av utredningsmännen Gärde-Borell och därutöver framhållit, att något krav
på kryssmärken icke framkommit under järnvägarnas mer än 50-åriga tillvaro
förrän i samband med den hastiga utvecklingen av motortrafiken å vägarna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på den grund att »flertalet allvarligare
olyckshändelser fortfarande äga rum vid obevakade järnvägskorsningar
å enskilda vägar» föreslagit vidtagande i viss omfattning av säkerhetsåtgärder
vid enskilda, allmänneligen befarna vägar. Styrelsen föreslår,
att kostnaderna för dessa säkerhetsåtgärder skola till 10 procent bestridas
av järnvägarna.
Mot detta förslag hava vi ansett oss böra inlägga liknande gensaga, under
framhållande att det icke torde vara något tvivel örn att dessa åtgärder så
gott som undantagslöst krävas uteslutande på grund av ändrade förhållanden
beträffande vägtrafiken.
Beträffande de ståndpunkter, som i de avgivna yttrandena intagits till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag i kostnadsfrågan, må följande anföras:
Överståthållarämbetet hemställer, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtande icke måtte för närvarande föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd
utan att en förnyad allsidig prövning av hithörande frågor måtte äga rum
sedan 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten inkommit med slutligt
utlåtande i ämnet.
Länsstyrelserna hava i allmänhet icke haft några invändningar av större
räckvidd att framställa mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag. Några
länsstyrelser hava ansett de ifrågavarande bidragen böra helt eller delvis
utgå av andra statsmedel än automobilskattemedel.
Länsstyrelsen i Stochholms län uttrycker tvivelsmål angående lämpligheten
att lämna bidrag av automobilskattemedel i den utsträckning som föreslagits
till engångskostnaderna för redan utförda och likviderade säkerhetsanordningar
ävensom till drift och underhåll av dylika anordningar under
åren 1924—1936. Det för dessa retroaktiva bidrag erforderliga beloppet
2,145,000 kronor skulle komma att i hög grad verka betungande för övriga
ändamål, vilka skola tillgodoses av automobilskattemedel, i all synnerhet
under nuvarande i och för sig notoriskt otillräckliga medelstillgång för sagda
övriga ändamål.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
syntes hava i någon mån missförstått den åberopade Stenbeckska prome
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
morian. Örn en jordägare exploaterar ett område till ett villasamhälle samt
på grund därav trafiken med bilar växer så mycket, att vägen måste anses
allmänneligen befaren, böra kostnaderna för behövliga säkerhetsanordningar
icke drabba järnvägen av den anledningen, att vägen blev allmänneligen befaren,
innan den intogs till allmänt underhåll. Yad angår den kvotdel, med
vilken statsbidrag må utgå, erinrar länsstyrelsen, att det i vissa fall, då en
korsning utföres i samband med anläggning av en ny väg eller omläggning
av väg, kan inträffa, att vägdistriktet erhåller statsbidrag till själva vägföretaget
med högre andel än den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna
eller 75 procent, och länsstyrelsen finner det därför lämpligt att låta
maximum utgöra samma procent, varmed statsbidraget utgår till ny- eller
omläggning, i sammanhang varmed korsningen utföres. I fråga örn kostnader
för drift och underhåll av säkerhetsanordningar anser länsstyrelsen, att
bidrag i varje fall icke bör utgå för årskostnad under ett visst minimum,
exempelvis 300 kronor. Förslaget att bidrag till drift och underhåll skulle
utgå retroaktivt för tiden från och med år 1924 avstyrkes, under erinran att
nuvarande biltrafikanter icke böra belastas med utgifter för säkerhet under
förfluten tid saint att förslaget skulle medföra en betydande utgift på bilskattekontot
just vid en tidpunkt, då bilskattemedlen enligt de senaste beräkningarna
äro otillräckliga för andra förbättringar av vägväsendet, vilka
jämväl äga stor betydelse för trafiksäkerheten. I fråga örn kostnader på
grund av år 1933 eller senare vidtagna ändringar i säkerhetsföreskrifterna
anser länsstjrrelsen, att någon retroaktiv ersättning på grund av dylika ändringar
icke synes påkallad. Länsstyrelsen vill jämväl ifrågasätta, huruvida
bidrag lämpligen bör utgå på grund av de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu föreslagna ändringarna, då kostnaderna för dessa ändringar synas
vara av alltför underordnad betydelse. Beträffande kostnader för säkerhetsanordningar
vid plankorsningar å enskilda, icke allmänneligen befarna vägar
anför länsstyrelsen, att dessa korsningar för närvarande utgöra en av de viktiga
orsakerna till automobilolyckor och att det därför får anses berättigat
att använda automobilskattemedel till att påskynda säkerhetsanordningar
vid dessa korsningar.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att bidragen böra beviljas från
vederbörande läns automobilskattefond och icke, på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, från en gemensam fond.
Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar med avseende å det föreslagna
bidraget till säkerhetsanordningar med enskilda, icke allmänneligen befarna
vägar, att det vore beklagligt, örn de hårt anlitade automobilskattemedlen
skulle få begagnas även för ett ändamål, som icke direkt tjänar det allmänna
vägväsendet. Beträffande förslaget örn höjning av bidragskvoten i fråga örn
nytillkomna anläggningar från två tredjedelar till tre fjärdedelar uttalar länsstyrelsen,
att man, för den händelse status quo icke kan bibehållas, i detta
hänseende i varje fall icke bör gå längre till vägväsendets nackdel än vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser oriktigt, att ifrågavarande bidrag
skulle utgå av automobilskattemedel. Med hänsyn till ersättningens syfte
att bereda erforderlig trygghet och säkerhet till liv och lem och gods anser
länsstyrelsen, att ersättningen i stället bör beredas ur andra medel.
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner, att någon rättslig grund icke föreligger
för utbekommande av bidrag till kostnaderna för de före den 1 mars 1930
utförda anordningarnas drift och underhåll, vilka kostnader under ett flertal
år bestritts av järnvägarna. Då ej heller i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utredning förebragts tillräcklig motivering för en dylik åtgärd, avstyrker
länsstyrelsen förslaget örn sådant bidrag. Däremot tillstyrkes bidrag
21
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 58.
till engångskostnaderna för säkerhetsanordningar, vilka betingats av förhållanden,
som inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års säkerhetskungörelse.
Länsstyrelsen förordar i detta hänseende samma bidragsprocent, förslagsvis
två tredjedelar eller möjligen tre fjärdedelar, vid alla slag av korsningar,
alltså även vid korsningar med enskilda vägar, som icke allmänneligen befaras.
Förslaget om bidrag till drift och underhåll avstyrkes jämväl beträffande
nu berörda säkerhetsanordningar. Länsstyrelsen förklarar sig icke
kunna biträda förslaget örn bidrag för komplettering av kryssmärkena enligt
1933 års säkerhetskungörelse, då länsstyrelsen anser, att järnvägarna själva
böra stå kostnaden för dessa märken.
Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker bestämt, att automobilskattemedel
användas för nu ifrågavarande ändamål.
Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller starka betänkligheter mot förslaget
att automobilskattemedel skulle tagas i anspråk jämväl till drift och underhåll
av sådana säkerhetsanordningar, vilka delvis bekostats med dylika medel.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att, enär det är motortrafiken, som
huvudsakligen är orsak till att enskilda vägar övertagits till allmänt underhåll
eller blivit allmänneligen befarna, bidrag bör utgå med 90 procent även
till de ändamål, som angivas i punkterna 2, 3 och 4 i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag (se sid. 17).
Länsstyrelsen i Hallands län åberopar ett av vägingenjören i länet avgivet
yttrande. Denne framhåller, att, örn principen att bidrag av automobilskattemedel
skall utgå till säkerhetsanordningarna på föreslaget sätt godtages,
det blir nödvändigt att antingen öka bilskatten eller att fördela bidraget
på exempelvis tio år. Bidraget till säkerhetsanordningar vid korsningar
med enskilda vägar synes böra begränsas, och av det föreslagna bidraget
örn 90 procent till anordningar vid dylika korsningar bör åtminstone
hälften eller sålunda 45 procent av kostnaden utgå av allmänna statsmedel,
motsvarande den säkerhet, som vinnes för hästtrafiken å de enskilda vägarna.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att bidragen sättas till högst 100
procent för undvikande av att rättegångsvägen i något fall skall behöva anlitas,
men att i regel ersättningen bor utgå med föreslagna högst 2h och 3L i
olika angivna fall. Beträffande de enskilda, icke allmänneligen befarna vägarna
finner länsstyrelsen, att i regel full ersättning bör utgå. Varningsmärken
anser länsstyrelsen böra i bidragshänseende jämställas med övriga säkerhetsanordningar.
Likvideringen med bilskattemedel av järnvägarnas nu hopade
fordringar finner länsstyrelsen böra av praktiska skäl fördelas på flera år.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser någon anledning att höja den på
vägintresset belöpande kostnadsandelen över den i 1929 års kungörelse bestämda
icke föreligga, särskilt som järnvägarna i de fall, då järnvägen haft
prioritetsrätt framför vägen, synas hava uttagit full ersättning av vederbörande
väghållare. Förslaget örn bidrag till säkerhetsåtgärder vid enskilda,
icke allmänneligen befarna vägar avstyrkes såsom innebärande ett alltför
stort avsteg i principiellt hänseende från förut tillämpade regler; likaså avstyrkes
bidrag till kostnaderna för reflexanordningar å kryssmärken, vilka
järnvägarna ansetts böra själva bekosta. Enligt länsstyrelsens mening bör
på sätt som skedde i 1929 års kungörelse en viss termin bestämmas, inom
vilken ansökningar örn bidrag till engångskostnader för nytillkomna säkerhetsanordningar
skola vara inkomna, varemot bestämmelser, som reglera bidragsandelar
till engångskostnader för i framtiden tillkommande säkerhetsanordningar,
icke synas böra nu meddelas. Att sammanföra anslagen till en
gemensam fond, på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, finne)''
länsstyrelsen icke erforderligt eller lämpligt, särskilt med hänsyn till föreliggande
svårighet att för någon längre tid överblicka medelsbehovet.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Länsstyrelsen i Värmlands län åberopar innehållet i ett av vägingenjören
avgivet yttrande. Denne finner den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna_
fördelningen av kostnaderna för säkerhetsanordningar belasta automobiltrafiken
väsentligt utöver dess skäliga andel. En rättvis uppdelning av
nämnda kostnader kunde ske på sådant sätt, att engångskostnaderna för
säkerhetsanordningar, som tillkommit efter de anläggningar, för vilka kostnaden
reglerades genom 1929 års kungörelse, helt bestridas av automobilskattemedel,
där ej frågan redan reglerats genom vederbörande vägdistrikt
eller stad, medan drift- och underhållskostnaderna helt bestridas av järnvägarna.
Frågan örn kostnaderna för säkerhetsanordningar vid i framtiden
tillkommande korsningar torde kunna lösas med tillämpning av prioritetsprincipen
och sålunda påläggas antingen järnvägen eller vägintresset, vilket
senare jämväl ] fråga örn enskilda vägar skulle kunna företrädas av vederbörande
stad respektive vägdistrikt.
Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att vad angår frågan örn ersättning till
järnvägarna för engångskostnaden för säkerhetsanordningar, i den mån sådan
ersättning icke redan utgått, ävensom för drift och underhåll av dessa, det
visserligen synes länsstyrelsen skäligt, att det förstnämnda ändamålet tillgodoses,
men att för detta ändamål antingen andra medel än automobilskattemedel
måste ställas till förfogande eller också särskilt anslag beviljas för
nödvändiga vägarbetens fortsättande.
Länsstyrelsen i V äst er norrlands län ansluter sig till ett av vägingenjören
avgivet yttrande. Beträffande frågan örn bidrag till engångskostnader för
anordningar, som tillkommit efter den 1 mars 1930, anser denne, att den
i 1929 års kungörelse bestämda bidragskvoten två tredjedelar bör bibehållas.
Samma bidragskvot anses böra gälla även i fråga örn kostnaden för de säkerhetsanordningar,
som framdeles komma till utförande å vägar, vilka förklarats
allmänneligen befarna. Enär de ändringar, som föranleddes av 1933
års säkerhetskungörelse, icke voro av genomgripande art utan av mindre omfattning,
finner vägingenjören, med beaktande jämväl av principen att kryssmärkena
skola bekostas av järnvägsintresset, att bidrag till kostnaderna för
berörda ändringar icke bör utgå. Vidkommande förslaget om bidrag till
säkerhetsanordningar vid korsning med enskilda, icke allmänneligen befarna
vägar anser vägingenjören den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagna bidragskvoten 90 procent vara för hög.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig i väsentliga delar till ett av
vägingenjören avgivet yttrande. I detta yttrande framhålles, att den tidigare
tillämpade bidragskvoten två tredjedelar synes böra bibehållas beträffande
allmänna och allmänneligen befarna vägar samt tillämpas jämväl beträffande
enskilda vägar, som icke allmänneligen befaras. Vägingenjören avstyrker
förslaget örn bidrag till kostnaderna för reflexanordningar å kryssmärken
ävensom förslaget örn bidrag till kostnaderna för drift och underhåll av
säkerhetsanordningar av olika slag.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att bidrag till årliga kostnader
för drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka statsbidrag utgått
enligt 1929 års kungörelse, icke bör utgå retroaktivt.
Järnvägssttjrelsen föreslår, att kostnaderna för anläggande, drift och underhåll
av säkerhetsanordningar, som erfordras på grund av förhållanden, som
inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, skola helt bestridas av
automobilskattemedel, såvida det icke uttryckligen kan påvisas, att dessa
säkerhetsanordningar blivit erforderliga på grund av ändringar beträffande
järnväg och dess trafik.
1935 års vägsahhunniga sammanfatta sina erinringar mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i kostnadsfrågan därhän, att de sakkunniga ifråga
-
23
Kungl. Majus proposition nr 58.
sätta, att statsbidrag icke bör utgå till kostnader för drift och underhåll av
säkerhetsanordningar, i den mån kostnaderna belöpa å nu förfluten tid, samt
att statsbidraget för normala fall bestämmes till 80 eller möjligen 85 procent
av beloppet av de kostnader, bidraget avser, oavsett vägens karaktär av allmän,
allmänneligen befaren enskild eller annan enskild väg och utan hänsyn
till den eventualitet, att till engångskostnader för anläggningen tidigare
utgått bidrag efter lägre kvotdel. Därest bidrag till drift- och underhållskostnader
under förfluten tid skulle beviljas, anse de sakkunniga, att detta
bidrag bör vara lägre än bidraget för framtida kostnader.
Svenska järnvägs för eningen hemställer, att järnvägarna måtte erhålla ersättning
med två tredjedelar av kostnaderna för drift och underhåll av sådana
anordningar, som vidtagits i anledning av förhållandena före ikraftträdandet
av 1924 års kungörelse, och full ersättning för alla kostnader för anordningar,
som vidtagits i anledning av förhållandena efter ikraftträdandet av nämnda
kungörelse, att kostnaderna för varningsmärken måtte bedömas efter enahanda
grunder som säkerhetsanordningar samt att bestämmelser måtte utfärdas
angående den ordning, i vilken frågor rörande vidtagande av säkerhetsanordningar
vid enskilda vägar skola handläggas, inbegripet bestämmandet
av anordningens art och sättet för anordningens finansiering.
Kungl. automobilJclubben finner ej skäl föreligga, vilka motivera en
höjning av vägintressets andel av kostnaderna för säkerhetsanordningar från
två tredjedelar till tre fjärdedelar. Beträffande frågan örn kostnaderna för drift
och underhåll av säkerhetsanordningar ansluter klubben sig till principen att
vägintresset bör gälda dessa kostnader i samma proportion som den, efter
vilken det bidragit till motsvarande anläggningskostnad. Kostnader för
säkerhetsanordningar vid enskilda, icke allmänneligen befarna vägar böra
enligt klubbens mening täckas till en sjättedel av järnvägsintresset, till två
sjättedelar av automobilskattemedel och till tre sjättedelar av allmänna
skattemedel.
Motormännens riksförbund uttalar den åsikten, att alla kostnader för
säkerhetsanordningar vid plankorsning mellan järnväg och väg principiellt
böra bestridas av järnvägen. Därest emellertid tilldelande av bidrag av
automobilskattemedel till ifrågavarande säkerhetsanordningar skulle anses
hava vunnit sådan hävd, att dessa bidrag numera icke kunna indragas, anser
förbundet, att följande normer för bidragstilldelningen böra uppställas, nämligen
att ersättning för anordningar »enligt 1933 års och 1936 års säkerhetskungörelser»,
i vad avser anläggningar som färdigställts intill den 1 juli 1937,
må utgå såsom engångskostnad med högst 50 procent, dock icke för. kryssmärke,
förvarningsmärke eller sådan anordning, varigenom järnvägen vinner
besparing i bevakningskostnader, att för i framtiden erforderliga anordningar
av samina slag som de nyssnämnda bidrag ävenledes må utgå med högst 50
procent samt att till drift och underhåll av säkerhetsanordningar bidrag av
automobilskattemedel icke må utgå.
Svenska vägföreningen framhåller, att även örn det kan anses skäligt och
rättvist, att bidrag av automobilskattemedel utgå till järnvägarna — ehuru
dessa i många fall säkerligen kunnat göra besparingar därigenom, att bevakade
grindar och bommar kunnat utbytas mot de vida billigare obevakade
ljussignalerna — det vid en sådan bidragstilldelning icke kan undgås, att
anslagen av automobilskattemedel till vägförbättringar bliva nedsatta i motsvarande
mån. På grund härav och då numera de belopp, som stå till buds
för omläggning och förbättring av vägarna, måste anses otillräckliga, synes
det föreningen lämpligt, att det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för det
första budgetåret föreslagna anslaget till fonden fördelas på ett antal år.
Svenska vägstyrelsernas förbund vill ifrågasätta lämpligheten av att i fråga
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
om korsningar med allmänna och allmänneligen befarna vägar nu höja bidraget
från två tredjedelar till tre fjärdedelar, då förbundet anser, att även
örn vissa billighetsskäl tala för en dylik höjning, den största försiktighet
mäste iakttagas med de hårt ansträngda automobilskattemedlen. Beträffande
förslaget örn bidrag med 90 procent till säkerhetsanordningar vid korsningar
med enskilda, icke allmänneligen befarna vägar framhåller förbundet, att
ett lägre bidrag väl kan ifrågasättas. Förbundet finner det jämväl tveksamt,
huruvida icke frågan örn bidrag till anordningar vid nu berörda korsningar
bör lösas i sammanhang med pågående utredningar örn de enskilda vägarnas
ställning och örn statsbidrag till dylika vägar samt örn automobilskattemedlens
framtida uttagande och användning.
I sitt utlåtande den 22 oktober 1937 hava 1937 års sakkunniga rörande
trafiksäkerheten, vilka vid utlåtandet fogat en promemoria över kostnadsfrågans
tidigare behandling, till en början anfört:
I förevarande betänkande behandlar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen två
särskilda spörsmål, nämligen dels frågan örn ändrade bestämmelser rörande
järnvägarnas skyldighet att vidtaga säkerhetsanordningar och dels frågan örn
bestridande av kostnaderna för dylika anordningar.
Den förra av dessa frågor ingår såsom en synnerligen viktig del i de sakkunnigas
allmänna uppdrag och är för närvarande föremål för utredning
från de sakkunnigas sida. De sakkunniga torde i sinom tid komma att framlägga
förslag i ämnet, avseende dels i vissa delar ändrade bestämmelser
angående de anordningar, som enligt 1933 års säkerhetskungörelse skola anbringas
vid korsningar med allmän väg och »allmänneligen befaren» enskild
väg och dels vidtagande av säkerhetsåtgärder vid ett stort antal hittills
oskyddade korsningar med sådana enskilda vägar, som icke »allmänneligen
befaras». I samband därmed torde de sakkunniga få avgiva utlåtande över
styrelsens betänkande i först angivna del.
Vad härefter angår spörsmålet örn bestridandet av kostnaderna för säkerhetsanordningar,
står detsamma uppenbarligen i nära sammanhang med den
nyss berörda frågan. Med hänsyn härtill anförde de sakkunniga i skrivelse
till Kungl. Majit den 27 maj 1937, att kostnadsfrågan lämpligen borde få
anstå, till dess det bleve möjligt att överskåda de ekonomiska konsekvenserna
av de sakkunnigas blivande förslag rörande ändringar i säkerhetskungörelsen.
Sedan järnvägsstyrelsen i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet
den 30 juni 1937 hemställt örn ett snart avgörande i kostnadsfrågan
och då ett dylikt avgörande, trots de därmed förenade svårigheterna, onekligen
skulle vara ägnat att medföra vissa fördelar för de sakkunnigas fortsatta
arbete, hava de sakkunniga emellertid sedermera upptagit kostnadsfrågan
till särskild behandling.
Mot den lösning av kostnadsfrågan, som förordats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
syntes enligt de sakkunnigas mening två viktiga erinringar
kunna framställas. För det första syntes förslaget vara i hög grad invecklat
och icke tillgodose rimliga krav på en rationell och praktisk lösning av problemet.
För det andra kunde de sakkunniga icke finna annat än att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen vid kostnadernas fördelning mellan »järnvägsintresset»
och »vägintresset» i alltför hög grad tagit hänsyn till det förra
intresset och i mycket stor utsträckning velat på vägväsendet överflytta
utgifter, som rätteligen borde bestridas av järnvägarna själva.. I förstnämnda
hänseende ville de sakkunniga för sin del bestämt hävda, att det bidrag.
25
Kungl. Majlis proposition nr 58.
som från statens sida kunde komma att lämnas järnvägarna, under alla förhållanden
och alldeles oavsett bidragets storlek borde utgå efter enklare och
mera rationella grunder än de av styrelsen föreslagna.
Innan de sakkunniga gått närmare in på de skilda delarna i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag, hava de berört själva rättsfrågan och den
praxis, som utvecklats vid domstolarnas handläggning av hithörande spörsmål.
Härom anföra de sakkunniga:
I detta hänseende vilja de sakkunniga till en början, under hänvisning
till sin bilagda promemoria, erinra örn att kostnaderna för såväl uppsättning
som underhåll och bevakning av säkerhetsanordningar ursprungligen
som regel torde hava bestritts av järnvägarna själva. I det lagförslag i ämnet,
som framlades av den s. k. trafiksäkerhetskommittén år 1907, föreslogs en
reglering enligt »prioritetsprincipen», innebärande att kostnaderna — i enlighet
med de grundsatser, som gälla för expropriation — skulle bestridas
av den trafikled, som tillkommit senare, alltså i vissa fall av vägen, i andra
fall av järnvägen. I detta sammanhang betonades särskilt »den äldre farledens
rätt att utveckla sig utan hinder av förhållanden, som uppstått efter
densammas tillkomst», och framhölls att en senare tillkommen järnväg borde
bekosta icke blott de vid tiden för järnvägens anläggning erforderliga säkerhetsanordningarna
utan även anordningar, som därefter bleve erforderliga
på grund av ökad trafik å vägen. Samma ståndpunkt intogs i det lagförslag,
som på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1918 avlämnades av ombudsmannen i järnvägsstyrelsen
C. A. Hallström.
I den år 1928 inom kommunikationsdepartementet utarbetade promemorian
uppställdes en huvudregel, som visserligen i fråga örn kostnaderna
för anordningar, vilka föranletts av nytillkomna farleder, byggde på prioritetsprincipen
men som beträffande kostnaderna för anordningar, vilka vid
redan befintliga korsningar måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden,
innebar motsatsen till den i nyssnämnda lagförslag intagna ståndpunkten,
nämligen att kostnaderna i berörda fall skulle bäras av den trafikled,
till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra, alltså av vägen,
om behovet av säkerhetsanordningar föranletts av ökad trafik å denna.
Ifrågavarande regel, som ofta åberopats från järnvägshåll, kom sedermera
vid bidragets fördelning icke i tillämpning, utan fördelningen skedde efter
en bestämd kvotdel av två tredjedelar och utan någon prövning av de särskilda
fallen. Den nya regeln har, såvitt de sakkunniga hava sig bekant,
icke heller i något enda fall vunnit tillämpning vid domstols prövning av
hithörande frågor. Vid sådant förhållande vill det synas de sakkunniga, som
örn berörda regel icke vidare borde kunna åberopas.
Inom rättspraxis har i stället, i anslutning till en av justitierådet E. Stenbeck
år 1930 utarbetad promemoria, gjorts allenast den avvikelsen från
prioritetsprincipen, att om vid korsning mellan en äldre väg och en senare
tillkommen järnväg ökat behov av säkerhetsanordningar uppkommit till följd
av en förändring i avseende å vägens användning, kostnaderna — såväl engångskostnaderna
för anordningens uppsättande som de årliga kostnaderna
för anordningens drift och underhåll — skola bostridas av järnvägen allenast
om den inträdda förändringen varit beräknelig vid järnvägens tillkomst
(»adekvat kausalitet») men däremot icke örn densamma då varit oberäknelig.
Mot riktigheten av dessa principer torde ur teoretisk synpunkt icke något
vara att erinra. I praktiken åter torde desamma däremot knappast vara
ägnade att på ett rationellt sätt lösa frågan örn fördelningen av förevarande
kostnader. En tillämpning av berörda principer skulle tydligen i de flesta
26
Kungl. Majlis proposition nr 58.
fall leda därhän, att samtliga kostnader komme att för all framtid bestridas
av järnvägen beträffande vissa korsningar, av vägen beträffande andra. Härtill
kommer, att redan fastställandet, vilkendera farleden som äger prioritet
och i vad mån vid förändrade förhållanden föreligger en »adekvat kausalitet»,
torde medföra avsevärda svårigheter. Särskilt torde det i allmänhet vara
synnerligen svårt att avgöra, i vad mån en inträffad förändring i avseende
å användningen av en väg varit beräknelig eller ej. Såsom ett exempel på
de svårigheter, som i sistnämnda hänseende kunna uppkomma, må anföras
vad som förekommit i ett i de sakkunnigas promemoria närmare omnämnt,
under år 1937 av högsta domstolen avdömt mål rörande ersättning
för vissa år 1931 anbragta säkerhetsanordningar vid en järnvägskorsning
inom Umeå stad. I detta mål ansågo två av domstolens ledamöter, att den
tid efter annan skedda utvidgningen mot järnvägen av det under stadsplan
lagda området sammanhängde med stadens normala utveckling och att järnvägsstyrelsen
i anseende till vägövergångens belägenhet och övriga föreliggande
omständigheter skäligen kunnat beakta detta förhållande vid järnvägens
tillkomst (åren 1895—1896), medan de tre övriga ledamöterna ansågo,
att nämnda utvidgning vid järnvägens anläggning icke skäligen kunnat
beräknas.
I betraktande av de svårigheter av olika slag, som vore förenade med en
lösning av kostnadsfrågan i enlighet med gällande rättsgrundsatser, syntes
det de sakkunniga vara önskvärt, att nämnda fråga såvitt möjligt löstes utan
rättegångar. Detta syfte syntes kunna vinnas antingen genom en särskild
för ändamålet avpassad lagstiftning eller ock genom att staten, på samma
sätt som skett år 1929, tilldelade järnvägarna bidrag mot villkor att järnvägarna
avstode från ytterligare anspråk. Mot frågans lösning genom särskild
lagstiftning, fortsätta de sakkunniga, talade, såsom vid tidigare utredningar
i ämnet påpekats, att en sådan sannolikt måste bliva av invecklad
beskaffenhet och näppeligen skulle kunna erhålla retroaktiv verkan. Vid
frågans behandling i samband med 1929 års kungörelse avvisades jämväl
tanken på en dylik lagstiftning.
De sakkunniga förorda för sin del, att frågan även nu löses utan lagstiftning
och att staten i stället liksom år 1929 lämnar bidrag till bestridande
av järnvägarnas kostnader för ifrågavarande säkerhetsanordningar.
Örn finansieringen av dylika bidrag anföra de sakkunniga:
Vad härefter angår frågan, huruvida bidraget bör utgå av automobilskattemedel
eller av andra statsmedel, vilja de sakkunniga erinra örn att denna
fråga närmast torde vara av statsfinansiell natur, och vilja de sakkunniga
därför icke närmare ingå på densamma. På sätt som framhålles i åtskilliga
av de inkomna yttrandena måste det emellertid, särskilt under nuvarande förhållanden,
vålla starka betänkligheter att i den utsträckning, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag innebär, taga i anspråk automobilskattemedel
för berörda bidrag. I all synnerhet gäller detta, därest fråga blir örn
bidrag till säkerhetsanordningarnas drift och underhåll, varigenom automobilskattemedlen
skulle för all framtid komma att belastas med årliga, ständigt
växande utgifter. Med den ståndpunkt de sakkunniga, enligt vad som framgår
av det följande, intaga i fråga örn statsbidragets storlek och fördelning,
torde emellertid dessa betänkligheter mot användningen av automobilskattemedel
bliva mindre allvarliga. Under förutsättning att de sakkunnigas ståndpunkt
i detta hänseende godtages, torde enligt de sakkunnigas mening be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 27
fogade invändningar knappast kunna göras mot att ifrågavarande statsbidrag,
på samma sätt som skedde år 1929, utgår av automobilskattemedel.
Vad härefter angår grunderna för tilldelningen av bidrag, hava de sakkunniga
till en början föreslagit, dels att bidraget, i enlighet med vad som
föreskrevs i 1929 års kungörelse, icke utgår för kryssmärken, förvarningsinärken
eller sådana anordningar, varigenom järnvägen vinner besparing
i bevakningskostnader, och dels att bidraget, på samma sätt som skedde vid
tillämpningen av nyssnämnda kungörelse, beträffande övriga anordningar
utgår efter en på förhand bestämd kvotdel. De sakkunniga anföra vidare:
En fråga, som enligt de sakkunnigas uppfattning är av synnerlig vikt, är
spörsmålet huruvida bidraget skall bestämmas att utgå endast i form av
ersättning för uppkomna engångskostnader eller örn staten dessutom skall
förbinda sig att för framtiden lämna årliga bidrag till järnvägarnas driftoch
underhållskostnader.
Härutinnan vilja de sakkunniga erinra örn att, vad underhållskostnaderna
angår, järnvägsstyrelsen i skrivelse den 12 november 1933 uttalat, att kostnaderna
för säkerhetsanordningarnas underhåll »av praktiska skäl skulle
kunna åläggas järnvägarna att bestrida». Det torde också ligga i öppen dag,
att underhållet av såväl grindar och fällbommar som automatiska signalanordningar
regelmässigt verkställes i så nära samband med övriga till järnvägslinjen
hörande underhållsarbeten, att i praktiken ett noggrant särskiljande
svårligen låter sig genomföra. Vad driftkostnaderna angår, torde dessa i
vissa fall kunna utan större svårighet beräknas, i andra fall däremot ej.
Exempelvis torde, när det gäller stationsbevakade fällbommar, arbetet med
bommarnas manövrering i regel knappast kunna särskiljas från det arbete,
som stationspersonalen i övrigt har att utföra, över huvud taget torde de
driftkostnader, varom här är fråga, på ett naturligt sätt sammanhänga med
utgifterna för järnvägens säkerhetsanläggningar i övrigt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tidigare vid upprepade tillfällen
med stort eftertryck framhållit, att kostnaderna för säkerhetsanordningarnas
drift och underhåll borde åvila järnvägarna själva, ehuru styrelsen under
åberopande av 1929 års beslut i ersättningsfrågan numera ansett sig icke
kunna vidhålla denna ståndpunkt. I ett den 31 januari 1928 avgivet yttrande
anförde styrelsen sålunda, att »en motsatt reglering med jämväl sistnämnda
kostnader lagda på vägintresset skulle medföra en olidlig och årligen för
all framtid återkommande reglering av mellanhavandet mellan järnvägs- och
vägintresset av dessa drift- och underhållskostnader». Det synes de sakkunniga,
som om styrelsens sålunda gjorda uttalande skulle äga giltighet
jämväl beträffande det förslag till reglering, som nu framlagts av styrelsen,
frånsett att denna reglering enligt förslaget icke skulle verkställas årligen
utan endast vart femte år.
Därjämte synes det, såsom de sakkunniga redan framhållit, vara i hög
grad betänkligt att engagera staten i järnvägarnas löpande årskostnader och
därigenom för all framtid belasta den för automobilskattemedlen upprättade
specialbudgeten med en ny, automatiskt växande utgiftspost. De sakkunniga
vilja i detta sammanhang erinra, att 1929 års beslut, såsom de sakkunniga i
sin promemoria närmare utvecklat, måste anses baserat på den förutsättningen,
att kostnaderna för drift och underhåll av säkerhetsanordningar skulle
bestridas av järnvägarna själva.
På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga för sin del bestämt
förordat, att det bidrag till kostnaderna för säkerhetsanordningar, som må
28
Kungl. Maj:ts proposition nr SS.
komma att lämnas järnvägarna, begränsas att avse allenast engångskostnaderna
och att bidrag sålunda icke utgår till anordningarnas drift och
underhåll.
Efter att sålunda hava angivit de allmänna principer, som synts de sakkunniga
böra vara vägledande vid lämnandet av det ifrågasatta bidraget, angiva
de sakkunniga punkt för punkt sin ställning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag (se sid. 17):
Såsom redan anförts, erhöllo järnvägarna enligt 1929 års beslut bidrag
till sina kostnader i anledning av 1924 års kungörelse med två tredjedelar
av engångskostnaderna för anordningar, som betingats av förhållandena vid
tiden för nämnda kungörelses ikraftträdande och vidtagits före den 1 mars
1930. Järnvägarna fingo därvid förbinda sig att avstå från anspråk på ytterligare
bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter för kostnad, som
bidraget avsåge. På sätt de sakkunniga i sin promemoria närmare utvecklat,
måste järnvägarna anses hava härigenom avstått från anspråk på ytterligare bidrag
icke blott till engångskostnaderna utan även till anordningarnas drift och
underhåll. På grund härav och med hänsyn jämväl till vad nyss anförts angående
lämpligheten av att låta järnvägarna själva bära ifrågavarande kostnader
torde staten — oavsett vilken ståndpunkt domstolarna må komma att
intaga, därest järnväg anhängiggör talan mot vederbörande vägintressenter —
icke hava anledning att bifalla järnvägarnas nu mot staten framställda anspråk.
Med anledning härav få de sakkunniga sålunda avstyrka väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens under punkten 1) upptagna förslag.
Vad angår frågan örn ersättning till drift och underhåll av sådana på
grund av 1924 års säkerhetskungörelse vidtagna anordningar, som betingats
av förhållanden, vilka inträtt efter nämnda kungörelses ikraftträdande (och
i allmänhet utförts efter den 1 mars 1930), framgår av vad här anförts, att
de sakkunniga anse sig böra avstyrka väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
i denna del.
Däremot hava de sakkunniga redan i det föregående förordat, att järnvägarna
nu erhålla bidrag till engångskostnaderna för ifrågavarande anordningar.
Beträffande storleken av det bidrag, som i sådant hänseende bör
utgå, få de sakkunniga anföra följande.
I järnvägarnas föreliggande framställningar örn bidrag till kostnaderna
för ifrågavarande säkerhetsanordningar göres med stort eftertryck gällande,
att behovet av nämnda anordningar uppstått så gott som uteslutande på
grund av vägtrafikens utveckling. De sakkunniga måste för sin del beteckna
detta påstående såsom i hög grad överdrivet. Det torde knappast kunna bestridas,
att även trafiken å järnvägarna, som ju till större delen tillkommo
under förra århundradet, under tiden därefter beträffande såväl antalet tåg
som tågens hastighet undergått en utveckling, som i väsentlig mån medverkat
till behovet av nya eller förbättrade säkerhetsanordningar. I detta hänseende
må här erinras örn att järnvägarnas skyldighet att uppsätta säkerhetsanordningar
gjorts beroende av huruvida vid korsningen förefinnes fri sikt
över järnvägen, varvid kravet på fri sikt ställts i relation till tågens hastighet.
En ökning av denna hastighet kan därför medföra, att säkerhetsanordningar
måste anbringas vid korsningar, där författningens krav på fri sikt
förut varit uppfyllda. Likaledes kan anbringande av dubbelspår i stället för
enkelspår medföra behov av ändrade säkerhetsanordningar. Enligt en uppgift
av järnvägsstyrelsen hade vid statens järnvägar i anledning av förhållanden,
som inträffat efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, intill början
av år 1932 utförts 142 säkerhetsanordningar, av vilka enligt järnvägsstyrel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 29
sens egen uppfattning endast 88 eller 62 procent föranletts av vägtrafikens
ökning.
Men även i de fall, där det ökade behovet av säkerhetsanordningar uppstått
på grund av vägtrafikens utveckling, är det ingalunda en självfallen
sak, att kostnaderna för berörda anordningar skola drabba vägväsendet.
''Enligt den ståndpunkt, som rättspraxis numera intagit, är järnvägen i dylika
fall befriad från att bära kostnaderna endast örn den ökade trafiken å vägen varit
oberäknelig vid tiden för järnvägens anläggning (eller i vissa fall vid en senare
vidtagen förändring därav). Enligt domstolarnas uppfattning har en dylik
oberäknelig ökning av trafiken ansetts föreligga framför allt när å vägen
uppkommit en mera avsevärd automobiltrafik. En ökning av gångtrafiken
eller av trafiken med andra fordon än automobiler torde däremot i regel icke
kunna föranleda, att järnvägarna rättsligt sett skulle vara befriade från
skyldigheten att bestrida kostnaderna för erforderliga säkerhetsanordningar.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra örn att, enligt en i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens betänkande å sid. 49 införd tabell, av 113 under
åren 1930—1934 utförda nya, »såsom statsbidragsberättigade ansedda» anläggningar
icke mindre än 24 utgjordes av ringklockor, vilka enligt säkerhetskungörelsens
föreskrift »få användas allenast vid vägar med ringa samfärdsel
och där ingen eller endast obetydlig automobiltrafik äger rum».
I de fall, då ökat behov av säkerhetsanordningar uppkommit vid korsning
mellan järnväg och gata, torde i allmänhet, även örn livlig automobiltrafik
förekommer, jämväl annan trafik förekomma i sådan utsträckning, att säkerhetsanordningar
skulle hava erfordrats redan oberoende av automobiltrafiken.
Det bör ej heller förbises, att den automobiltrafik, som nu förekommer
på gator och vägar, endast delvis är föranledd av »bilismen» och att en stor
del av ifrågavarande trafik, bland annat hela den lokala godstrafiken, skulle
vara erforderlig även örn motorfordon icke funnes att tillgå, i vilket fall berörda
trafik liksom tidigare finge ske med tillhjälp av hästfordon.
Yad slutligen angår de fall, där behovet av säkerhetsanordningar verkligen
föranletts av automobiltrafik, torde järnvägarna kunna genom rättegång
erhålla ersättning av vederbörande vägintressenter, dock endast örn
korsningen är belägen vid allmän väg eller vid sådan enskild väg, som trafikeras
för vederbörande vägintressenters egen räkning, vilket framför allt
torde vara fallet, då vägen tillhör en stad eller köping. Beträffande det stora
flertalet korsningar med enskilda vägar torde järnvägarna däremot icke äga
möjlighet att vid domstol utverka ett åläggande för vägintressenterna att bestrida
kostnaderna för säkerhetsanordningar, som blivit nödvändiga på grund
av en utan dessas eget förvållande tillkommen automobiltrafik. Enligt en i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens betänkande å sid. 36 intagen tabell voro
av 184 anläggningar, som tillkommit eller kompletterats under åren 1930—
1934, icke mindre än 88 belägna vid enskilda vägar. De sakkunniga hava i
sin promemoria beräknat, att örn från den i nämnda tabell upptagna totalkostnaden
frånräknas dels kostnaderna för alla ringklocksanläggningar och
dels kostnaderna för de anläggningar av annat slag, som äro belägna vid
korsningar med enskilda vägar, det återstående beloppet utgör allenast omkring
44 procent av nämnda totalkostnad. Huru stor dol av den sålunda
återstående kostnaden, som vid en rättslig prövning skulle befinnas böra
åvila vägintressenterna såsom föranledd av vid järnvägens anläggning (eller
vid en senare skedd förändring av densamma) oberäkneliga förhållanden kan
icke utan närmare utredning bedömas.
Av nu anförda siffror torde framgå, att järnvägarna i själva verket icke
äga möjlighet att på rättslig väg utfå ersättning annat än beträffande en
mindre del, i varje fall understigande 44 procent, av de säkerhetsanordningar,
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
sorn efter år 1930 utförts. I de fall, då ifrågavarande engångskostnad skulle
påläggas vägintressenterna, torde dessa emellertid, såsom förut omnämnts,
enligt gällande rättspraxis komma att förklaras skyldiga att bestrida jämväl
kostnaderna för anläggningarnas drift och underhåll.
Av vad sålunda anförts, fortsätta de sakkunniga, syntes framgå att, även
örn, på sätt de sakkunniga föreslagit, hela bidraget till järnvägarna Indes på
engångskostnaderna och bidrag således icke lämnades till kostnader för drift
och underhåll, anledning likväl syntes saknas att bestämma en högre bidragskvot
än den som tillämpades vid genomförandet av 1929 års beslut eller sålunda
två tredjedelar. De sakkunniga ville för sin del föreslå, att nämnda
bidragskvot, med visst i det följande angivet undantag, komme till användning
även nu. Vid bedömandet av skäligheten av ifrågavarande bidragskvot
syntes jämväl böra beaktas, att järnvägarna genom statsbidraget skulle befrias
från kostnader och besvär för ett stort antal eljest nödvändiga rättegångar.
Vidare anföra de sakkunniga:
Enligt de sakkunnigas nu framställda förslag skulle, såsom förut angivits,
bidrag icke utgå för kryssmärken, förvarningsmärken eller sådana anordningar,
varigenom järnväg vunnit besparing i bevakningskostnader. I övrigt
skulle bidrag emellertid utgå oberoende av säkerhetsanordningarnas beskaffenhet,
således även till ringklocksanläggningar, och oberoende av huruvida
korsningen vore belägen vid allmän väg eller vid enskild, allmänneligen
befaren väg.
Järnvägarnas engångskostnader för säkerhetsanordningar, utförda under
tiden 1 mars 1930—1 januari 1937, uppgå enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
beräkningar till i runt tal 480,000 kronor. Med en bidragskvot av
två tredjedelar skulle bidraget till nämnda anordningar följaktligen komma
att utgöra 320,000 kronor.
Enligt de sakkunnigas mening torde med tillämpning av samma grunder
bidrag böra utgå jämväl till engångskostnaderna för de anordningar, som i
framtiden komma att vidtagas av järnvägarna på grund av nu gällande säkerhetskungörelse.
Järnvägarnas engångskostnader för nya anordningar hava
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats till omkring 60,000 kronor
örn året, motsvarande enligt de sakkunnigas förslag ett årligt bidrag av 40,000
kronor.
Däremot anse de sakkunniga, att frågan örn bidrag till de kostnader, som
må komma att föranledas av framtida ändrade bestämmelser rörande säkerhetsanordningar,
icke kan avgöras förrän förslag härutinnan föreligger.
I enlighet med vad de sakkunniga närmare utvecklat i sin promemoria
torde vid bestämmandet av de närmare villkoren för erhållande av bidrag
böra tillses, att samtliga frågor, som röra bidrag av automobilskattemedel
till kostnaderna för säkerhetsanordningar, för framtiden lösas i administrativ
ordning och icke vare sig genom rättegång eller genom överenskommelse
med vägintressenterna. Såsom villkor för utbekommande av kostnadsbidrag
torde därför böra föreskrivas, att järnvägen förbinder sig att avstå från anspråk
på ytterligare bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter
till kostnaderna för de anordningar, som med anledning av 1924 eller 1933
års säkerhetskungörelser vidtagits intill dagen för ansökningens ingivande.
I sådana fall, då järnväg redan genom överenskommelse eller dom be
träffande viss anordning erhållit rätt till högre ersättning än den här ovan
angivna, torde vid beviljande av bidrag böra avdragas vad av nämnda ersättning
överskjuter två tredjedelar av engångskostnaderna för anläggningen
31
Kungl. Majus proposition nr 58.
i fråga. Vid beräknandet av värdet av järnvägen genom uppgörelsen eller
domen tillerkänd årlig ersättning för drift och underhåll torde nämnda ersättning
böra kapitaliseras efter förslagsvis 5 procent.
Punkten 3 i styrelsens förslag avser frågan örn bidrag till komplettering
av kryssmärken, föranledd av den i 1933 års säkerhetskungörelse intagna
föreskriften, att vissa kryssmärken skola vara försedda med reflexanordningar.
Med hänsyn till den ståndpunkt, statsmakterna år 1929 intogo till frågan
örn uppsättande av kryssmärken, synes anledning saknas att nu lämna bidrag
till en komplettering av nämnda varningsmärken. De sakkunniga finna
sig därför — utan att närmare ingå på de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
motivering förordade, enligt de sakkunnigas mening ej fullt klara principerna
rörande fördelningen av kostnaderna för kompletteringar med anledning
av ändringar i säkerhetskungörelserna — böra avstyrka styrelsens
förslag i denna del.
Enär frågan örn ändringar i gällande säkerhetskungörelse såsom förut
omnämnts för närvarande är föremål för de sakkunnigas prövning, torde
— på sätt de sakkunniga i sin skrivelse den 27 maj 1937 anfört — väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag till ändringar i nämnda kungörelse icke för
närvarande böra genomföras. Vid sådant förhållande torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
under punkten 4 upptagna förslag örn ersättning till järnvägarna
för vissa kompletteringar, föranledda av de föreslagna ändringarna,
icke böra föranleda någon åtgärd.
Frågan örn säkerhetsåtgärder vid korsningar med enskilda, icke allmänneligen
befarna vägar torde, såsom de sakkunniga i början av denna skrivelse
påpekat, komma att föranleda förslag från de sakkunnigas sida. I avvaktan
på slutförandet av igångsatta undersökningar i denna fråga finna sig de sakkunniga
icke böra tillstyrka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
i förevarande del nu kommer till utförande.
Med hänsyn till den ståndpunkt, anföra de sakkunniga vidare, som de
sakkunniga sålunda intagit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
syntes anledning icke förefinnas att, på sätt styrelsen föreslagit, upplägga en
särskild fond av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar.
Det bidrag, som lämnats järnvägarna enligt 1929 års kungörelse,
hade beträffande säkerhetsanordningar å stads område utgått av
utjämningsandelen av städernas automobilskattemedel och i fråga örn sådana
anordningar å landsbygden av de särskilda länens automobilskattefonder.
Då länsfondernas tillgångar under de senare åren alltmera minskats, syntes
det böra tagas under övervägande, huruvida icke bidraget till säkerhetsanordningar
å landsbygden borde utgå icke ur länsfonderna utan av landsbygdens
utjämningsandel.
Med åberopande av vad sålunda anförts hava de sakkunniga hemställt,
att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för beredande åt järnvägarna av bidrag
enligt av de sakkunniga angivna grunder till bestridande av engångskostnader
för sådana på grund av bestämmelserna i kungörelserna den 23
maj 1924 eller den 2G juni 1933 vidtagna anordningar, som betingats av förhållanden,
vilka inträtt efter förstnämnda kungörelses ikraftträdande.
I utlåtande den 19 november 1937 över de sakkunnigas förslag har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen anfört:
32
Kungl. Majlis proposition nr 58.
Vad de sakkunniga funnit i så hög grad invecklat, torde vara styrelsens
förslag, att bidrag även skulle utgå till drift och underhåll av säkerhetsanordningarna.
Styrelsen, på vilken det väl närmast skulle ankomma att handlägga
de ärenden, som statsbidragen till drift och underhåll skulle medföra, kan
icke finna, att — därest det anses riktigt, att dylika bidrag skola utgå —
något enklare förslag kan framläggas. Givetvis är det mindre invecklat att
helt slopa dessa bidrag, men örn därigenom vinnes en rättvisare kostnadsfördelning
torde vara tvivelaktigt. Det är dock under alla förhållanden
uppenbart, att ett dylikt förslag icke kan vara ägnat att öka trafiksäkerheten
vid förevarande plankorsningar.
Styrelsen, som äger teknisk och ekonomisk sakkunskap på såväl järnvägssom
vägområdet, har vid verkställandet av sin utredning icke utgått ifrån en
förutfattad mening utan med hänsyn till nu rådande förhållanden vägt de
olika intressena mot varandra och föreslagit, vad styrelsen för sin del funnit
rätt och skäligt, och styrelsen vill bestämt tillbakavisa de sakkunnigas påstående,
att styrelsen velat gynna något av dessa intressen på det andras
bekostnad. Styrelsen har icke kunnat såsom utgångspunkt lägga varken den
för närvarande rådande knappheten på automobilskattemedel eller bidragens
betydelse för järnvägarnas ekonomi. Däremot har styrelsen måst fästa särskild
vikt vid att drift- och underhållskostnaderna oftast utgöra den övervägande
delen av utgifterna för säkerhetsanordningarna vid en plankorsning.
Ingen kan mera än styrelsen beklaga, att de föreslagna engångsanslagen
från automobilskattemedlen hava måst föreslås att utgå vid en tidpunkt,
då en stark brist på anslag till vägförbättringar gör sig gällande. Örn därigenom
viss lättnad kan vinnas, torde det icke böra möta hinder att uppdela
de föreslagna engångsanslagen på två eller tre budgetår. Däremot kan
styrelsen icke finna det oroande att för framtiden binda en mycket begränsad
del av automobilskattemedlen för säkerhetsanordningarnas drift och underhåll.
Yarje ny väg eller bro, som bygges med automobilskattemedel, liksom
varje vägmaskin eller trafikfyr, som anskaffas för vägväsendets räkning,
medför, att på motsvarande sätt framtida medel bindas för anordningarnas
drift och underhåll.
Det utlåtande, de sakkunniga avgivit, hade således icke ändrat väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens i utredningen framförda uppfattning i fråga örn
statsbidrag till järnvägarna för säkerhetsanordningar vid ifrågavarande slag
av plankorsningar. Styrelsen ansåge sig därför i detta sammanhang endast
böra ytterligare framhålla önskvärdheten av att denna fridga snarast måtte
lösas på sådant sätt, att kostnadsfördelningen i sin helhet slutligen avgjordes
för såväl redan utförda anordningar som för de anordningar, vilka
järnvägarna jämlikt gällande säkerhetskungörelse kunde bliva ålagda att
anbringa.
Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 19 november 1937 anfört:
De sakkunnigas uttalande, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid kostnadernas
fördelning i alltför hög grad skulle ha gynnat »järnvägsintresset»,
måste förvåna, saknande verklig grund som det gör. Detta torde omedelbart
framgå, örn man tar del av de sakkunnigas eget referat av de olika yttrandena
örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, som inkommit från länsstyrelserna,
vägföreningar m. fl. Dessa utlåtanden måste nämligen i själva kostnadsfrågan
anses till allt övervägande grad gå i tillstyrkande riktning av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förslag, och ingen torde väl dock vilja påstå,
Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 33
att länsstyrelser och vägföreningar kunna anses vara partiska till förmån för
järn vägsintresset.
Då icke heller någon av länsstyrelserna av nämnda referat att döma
synes hava anmärkt på, att detta i själva verket synnerligen redigt uppställda
förslag varit invecklat eller icke ägnat att på ett praktiskt och rationellt
sätt lösa problemet, måste styrelsen beteckna de sakkunnigas ifrågavarande
allmänna omdöme om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag såsom
i hög grad omotiverat och oberättigat.
I sitt utlåtande framdraga de sakkunniga de skäl, som tala för deras åsikt
angående kostnadernas fördelning, men härvidlag har utlåtandet enligt styrelsens
mening icke erhållit den opartiskhet, som man kunnat vänta sig från
sakkunnigas sida. Så t. ex. vill styrelsen påpeka, att i utlåtandet uppgives
att ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström i sitt på Kungl. Maj:ts
uppdrag år 1918 avlämnade lagförslag skulle hava intagit samma ståndpunkt
som 1907 års trafiksäkerhetskommitté, enligt vilken kostnaderna skulle regleras
efter »prioritetsprincipen», innebärande att en äldre trafikled visserligen
skulle hava företräde framför senare tillkommen sådan, men att den äldre
farleden skulle äga rätt att utveckla sig utan hinder av förhållanden, som
uppstå efter densammas tillkomst. Enligt detta resonemang skulle sålunda
någon hänsyn icke behöva tagas till att t. ex. på grund av ökad biltrafik å en
äldre väg säkerhetsanordningar erfordrades vid en järnväg, som anlagts senare
än vägen. Styrelsen får i detta avseende hänvisa till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utredning sid. 20, varav klart framgår att ifall ändrade förhållanden
uppstå, som voro att hänföra till vägen, t. ex. livlig trafik å vägen, skulle
enligt Hallströms mening kostnaderna bestridas av vägens ägare. Även i
övrigt skulle beträffande de av de sakkunniga gjorda citaten anmärkningar
kunna framställas mot ett ensidigt framhävande av vad som kunnat försvara
deras utgångspunkt, under det att värdet av synpunkter, som gjorts gällande
för en motsatt uppfattning, förringats.
Beträffande den rättsliga skyldigheten rörande bestridande av kostnader
vid ifrågavarande korsningar får styrelsen framhålla, att såväl Kungl. Maj:ts
domar som avgivna betänkanden i frågan bekräfta riktigheten av att vägintresset
har skyldighet att bära dessa kostnader, när säkerhetsanordningarna
krävas på grund av ökad trafik å vägen, under förutsättning att ökning icke
skäligen kunnat beräknas vid järnvägens tillkomst. Styrelsen vill i detta sammanhang
även erinra örn den passus i justitierådet Stenbecks P. M., däri det
heter: »Örn ökat behov av säkerhetsanordningar är beroende av motortrafiken,
anser jag således det ökade behovet föranlett av sådana ändrade förhållanden
med avseende å vägens användning, att järnvägen, även örn den anlagts senare
än vägen, icke bör vara skyldig att svara för den ökade kostnaden.»
I regel påfordras säkerhetsanordningar på grund av biltrafiken, vilken
endast undantagsvis kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. Under sådana
förhållanden böra i regel också kostnaderna för säkerhetsanordningarna
drabba vägintresset och icke järnvägen.
De sakkunnigas förslag att järnvägarnas bidrag skall utgå med 2/i av engångskostnaderna
motiveras ej; det säges endast att »anledning torde saknas
att bestämma en högre bidragskvot än den som tillämpades år 1929». Styrelsen
vill häremot först erinra om, att 1929 års riksdagsbeslut byggde på
kommunikationsdepartementets P. M. av 1928, däri det härom heter, att kostnaderna
skola bäras av den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena vore
att hänföra (alltså av vägen om behovet av säkerhetsanordningar föranletts
av ökad vägtrafik). Riksdagen beslöt, att bidrag av högst -/3 av kostnaderna
skulle utgå, vilket beslut, med hänsyn till att vid den då ifrågavarande tid
Bihang
till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 1 o i ss 3
34
Kungl. Majus proposition nr 58.
punkten biltrafiken ännu icke nått den utveckling, som senare ägt rum, synes
stå i överensstämmelse med förenämnda principuttalanden.
Vid en tillämpning av ovannämnda grunder för statsmakternas beslut av
1929 måste järnvägarna därför vara berättigade att belt befrias från kostnaderna
för nu ifrågavarande säkerhetsanordningar förutom — såsom styrelsen
i sitt yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag medgivit — i
de fåtaliga undantagsfall, då dessa säkerhetsanordningar blivit erforderliga
på grund av ändringar beträffande järnvägen och dess trafik.
Järnvägsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning, att det vore önskligt
örn rättegångar kunde undvikas samt att det kan förefinnas fall, då det vore
obilligt, ifall vägens ägare skulle behöva bestrida kostnaderna för säkerhetsanordningar.
Under sådana förhållanden måste det vara en lämplig lösning,
att ersättningen även nu bestrides av bilskattemedel och kostnaderna sålunda
komma att bestridas av trafikanter, vilka hava förorsakat behovet av säkerhetsanordningar.
Styrelsen får vidare framhålla, att med hänsyn till biltrafikens starka utveckling
under senare år det måste vara riktigt, att vid avvägning av kostnadsfördelningen
hänsyn företrädesvis tages till de domar och betänkanden,
som avgivits under de senare åren. Däremot kan t. ex. 1907 års trafiksäkerhetskommitté
givetvis icke giva någon riktig vägledning för bedömandet av
nu föreliggande spörsmål. Även får styrelsen understryka, att det icke finns
någon rättslig anledning till att skilja mellan kostnaderna för drift och underhåll
å ena samt anläggningskostnader å andra sidan. I sak äga ju ock de förra
ett kapitaliserbart värde. Ifall vägintresset är pliktigt att bestrida kostnaderna
för anläggning av en säkerhetsanordning, är det sakligt följdriktigt, att det
är pliktigt till detsamma beträffande den integrerande kostnadsdel, som
består i kostnaden för anläggningens drift och underhåll. Styrelsen vill, gent
emot de sakkunniga, med stöd av sin omfattande praktiska erfarenhet bestämt
påstå, att det icke heller föreligger någon svårighet att beräkna kostnaderna
för drift och underhåll av en säkerhetsanordning. I praktiken möter det icke
något hinder att på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit bestämma
de kostnader, som härför skulle utgå.
Styrelsen instämmer i de sakkunnigas uttalande, att ersättningsfrågan bör
lösas utan lagstiftning och att i stället statsbidrag bör lämnas till bestridandet
av kostnaderna för säkerhetsanordningarna. Det vore önskligt, att statsbidraget
sattes så högt, att i möjligaste män undvekes, att järnvägarna bleve nödsakade
att genom rättegång mot enskilda parter söka utkräva ifrågavarande
kostnadsbelopp. Ifall rättegångar behövde tillgripas, kunde visserligen, såsom
de sakkunniga framhålla, svårigheter uppstå att utfå de belopp, som
rätteligen borde tillkomma järnvägen på grund av betalningsoförmåga hos
vägintressenten eller på grund av att det vore uppenbart obilligt att av denna
utkräva beloppet. Dessa synpunkter böra icke inverka, när det gäller att lösa
denna fråga på administrativ väg. I sådant fall synes det riktigt, att järnvägarna
erhålla ett bidrag, som står i överensstämmelse med rättsprinciperna.
När det gäller järnvägar och bilar, finnes icke heller någon anledning att
betrakta bilarna såsom den svagare parten, vilken av billighetsskäl skulle
undslippa att bestrida kostnader, som rättmätigt borde påföras densamma.
Järnvägarna som företagare hava genom bilarna tillskyndats så utomordentligt
stora förluster, att det måste vara både skäligt och rättvist, att järnvägarna
erhålla ersättning åtminstone för de direkta utgifter, som bilarna
förorsaka järnvägarna.
Styrelsen kan slutligen inte underlåta att genom ett exempel visa den
uppenbara orättvisa, som skulle inträffa, örn de sakkunnigas förslag skulle
vinna statsmakternas godkännande. De förhållanden, som numera oftast för
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
anleda till att säkerhetsanordningar behöva vidtagas vid en plankorsning, äro
att i ändan eller strax utanför en mindre bangård vid järnvägens anläggning
fanns en ägoväg, uteslutande avsedd att förbinda jordbrukarens på ömse sidor
örn banan belägna ägor. Under årens lopp hava de närmast bangården belägna
delarna av dessa ägor styckats och försålts till tomter, ofta till industrier.
Trafiken å den gamla markvägen har härigenom ökats, vilket till sist
föranlett till att vägen måste betraktas såsom allmänneligen befaren. Järnvägen
är sålunda skyldig att vid korsningen vidtaga säkerhetsanordningar. Att
försöka få ut ersättning för kostnaderna härför av de nya tomtägarna eller
av dem, som i övrigt trafikera vägen, är i regel omöjligt, och vägdistriktet har
icke heller någon skyldighet att betala dessa kostnader, då vägen icke är
allmän. Järnvägens kostnader för en automatisk signalanläggning å platsen
utgöra i engångskostnad minst 4,500 kronor och i årskostnad cirka 400 kronor.
Kapitaliseras sistnämnda årsbelopp och tilläggas engångskostnaderna, så ser
man, att varje dylik anläggning föranleder ett kapitalutlägg för järnvägen av
12,500 kronor. Man måste fråga sig: vad har från järnvägens sida vidtagits
för åtgärder, som motivera att järnvägen skall bestrida dessa kostnader eller
ens någon del härav. Svaret måste bli, att järnvägen på intet sätt varit vållande
till behovet av dessa säkerhetsanordningar. Det är uteslutande järnvägen
ovidkommande omständigheter — angränsande markägares och vägtrafikanters
privatintressen samt den nya, motoriserade vägtrafikens krav —
som föranlett till att säkerhetsanläggningen måste utföras, drivas och underhållas.
Enligt styrelsens mening bör järnväg i nu beskrivna ytterst ofta förekommande
"fall erhålla full ersättning för såväl engångskostnader som för drift
och underhåll av säkerhetsanläggningen, d. v. s. i kapital räknat 12,500 kronor.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de flesta av länsstyrelsernas
mening skulle järnvägen erhålla av såväl engångs- som drift- och underhållskostnaden
— d. v. s. 8,375 kronor — men enligt de sakkunnigas förslag
endast 2/s av engångskostnaden, d. v. s. i ett för allt 3,000 kronor eller mindre
än en fjärdedel av verkliga kostnaden. Att ett bidrag beräknat på sistnämnda
sätt icke kan vara varken logiskt eller rättvist avvägt, torde ligga i öppen dag.
Med hänsyn till vad nu sagts vidhölle järnvägsstyrelsen, att statsbidrag
måtte utgå, som lämnade järnvägarna full ersättning för alla kostnader för de
säkerhetsanläggningar — ävensom för drift och underhåll av desamma — som
tillkommit efter 1930, i den mån dessa anläggningar icke vore föranledda av
förändringar, som inträtt beträffande järnvägen eller dess trafik. Av enahanda
skäl, fortsätter järnvägsstyrelsen, borde full ersättning utgå till järnvägarna
för alla säkerhetsanläggningar vid enskilda, icke allmänneligen befarna vägar,
och styrelsen kunde icke finna något skäl för att icke redan nu fastslå denna
princip, oavsett vilka slag av säkerhetsåtgärder, som eventuellt kunde komma
att på de sakkunnigas förslag föreskrivas vid ifrågavarande korsningar. Beträffande
slutligen ersättningen för utförda eller ifrågasatta kompletteringar
av förut befintliga säkerhetsanordningar hade styrelsen intet att erinra mot
att kostnaderna härför utginge efter samma grunder som för anläggningarna.
Svenska järnvägsfGreningen har i yttrande den 29 november 1937 anfört:
Yarje genom en järnvägsanläggning tillkommen vägkorsning — såväl i befintliga
vägar som i nya vägar, vilka erfordrats för nyttjandet av markägarens
på ömse sidor om järnvägslinjen belägna områden — har vid markexpropriationen
blivit föremål för en viss rättsprocedur, vid vilken koncessionshavaren
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
har fått betala såväl de direkta kostnaderna som ersättning för skada och
intrång. Korsningarna med allmänna vägar hava därjämte blivit föremål för
administrativ handläggning genom vederbörande länsstyrelse. Vägarnas och
vägtrafikanternas intressen hava sålunda tillvaratagits av den myndighet, som
främst svarar för vägar och ordning i respektive län.
Denna omständliga behandling av vägkorsningsfrågor vid en järnvägsanläggning
och de intressemotsättningar, som därvid bryta sig mot varandra,
torde få anses utgöra en garanti för att anordningarna för den trafik, som
man vid järnvägarnas anläggning hade att räkna med, blevo för då förutsedd
trafik av tillfredsställande art.
De järnvägar, som byggts här i landet, sedan motortrafiken slagit igenom
som vägtrafikmedel, äro till antal och längd försvinnande små i förhållande
till äldre järnvägar. Praktiskt taget hava därför koncessionshavarna vid järnvägarnas
anläggande icke kunnat räkna med uppträdandet av ett nytt trafikmedel,
som automobilismen ju utgör. Först i och med automobilismens tillkomst
och utveckling har säkerhetsfrågan vid plankorsningarna i sin nuvarande
art uppträtt. Under hela tiden från järnvägarnas tillblivelse i landet
och till början av 1920-talet hade järnvägarna endast att räkna med vägtrafik
av samma art, hastighet och fordonstyngd, som den vid tiden för järnvägarnas
byggande existerande.
I överensstämmelse med föreskrifterna i 1929 års kungörelse hade järnvägarna
avgivit förbindelser att icke framställa ytterligare anspråk på ersättning
för de kostnader bidraget avsåge, sålunda för engångskostnaderna för
säkerhetsanordningarnas utförande, men ej för deras årliga drift- och underhållskostnader.
Med avseende å frågan örn ersättning för säkerhetsåtgärder vid korsningar
mellan järnväg och allmänna eller allmänneligen befarna vägar har föreningen
i yttrande den 31 maj 1937 anslutit sig till principerna i det förslag, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen den 30 december 1936 avgivit och som enligt
föreningens mening innebär ett enkelt och redigt förslag till en allmängiltig
lösning enligt erkända rättsprinciper av de ekonomiska spörsmål, som uppkomma
vid genomförandet av föreskrivna vägsäkerhetsanordningar. Endast
i fråga örn procentsatsen för kostnadsfördelningen har föreningen en mot vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen avvikande mening.
Frågan örn ersättning till järnvägarna för av dem gjorda utlägg för nu
ifrågavarande säkerhetsanordningar har vid olika tillfällen och av olika
myndigheter och sakkunniga varit föremål för ingående utredningar, vilka
giva vid handen, att järnvägarnas framställningar örn ersättning äro berättigade
och stå i full överensstämmelse såväl med rådande rätt som med
1929 års riksdagsbeslut. 1937 års sakkunnigas motsatsinställning till bland
annat länsstyrelserna är så mycket märkligare, som dessa myndigheter dels
närmast skola handlägga ärenden rörande verkställighet av nämnda förslag,
därest detta oförändrat eller överarbetat fastställes av statsmakterna, och
dels näppeligen torde kunna anses ställa järnvägsintresset framför vägintresset.
De sakkunniga uttala, att man synes »på järnvägshåll till en början hava
ansett 1929 års beslut innebära, att kostnaderna för säkerhetsanordningarnas
drift och underhåll skulle bestridas av järnvägarna själva», emedan frågan
icke berördes i järnvägarnas i enlighet med 1929 års kungörelse ingivna
ansökningar örn bidrag. Slutsatsen är givetvis fullständigt felaktig. 1929 års
kungörelse avsåg enbart engångskostnader.
Vad de sakkunniga åberopat såsom bevisföring för den av dem föreslagna
kvotdelen för bidrags bestämmande synes icke giva något som helst stöd åt
sakkunnigas slutsats.
37
Kungl. Majlis proposition nr 58.
Att sakkunniga själva äro osäkra på arten av sin bevisföring framgår av
deras yttrande, att järnvägarna för utbekommande av statsbidrag böra förbinda
sig »att avstå från anspråk på ytterligare bidrag av staten samt av
vederbörande vägintressenter till kostnaderna för de anordningar, som med,
anledning av 1924 eller 1933 års säkerketskungörelser vidtagits intill dagen
för ansökningens ingivande», synbarligen bortglömmande att de anse sig ha
visat, att järnvägarna redan skulle hava avstått från alla ytterligare anspråk
för sådana anläggningar, som tillkommit i anledning av 1924 års kungörelse.
Föreningen kan icke finna, att sakkunniga förebragt något som helst bevis
för att stöd i riksdagsbeslut eller i rättsuppfattning skulle förefinnas för sakkunnigas
förslag.
Oavsett lösligheten av sakkunnigas förslag innehåller detta principer för
kostnadsfördelningen, som i praktiken måste anses högeligen orättvisa. De
enskilda järnvägarna tvingas att vid vidtagande av påbjudna vägsäkerhetsanordningar
räkna såväl med penningtillgång som med totala årskostnader
för säkerhetsanläggningar, sålunda inkluderande kostnader för ränta, amortering,
drift och underhåll. Vid ett flertal vägkorsningar hava sålunda anordnats
fällbommar eller grindar (vilkas antal sedermera ökats), som bevakas
av personlig vakt. Enligt sakkunnigas förslag skulle för dylika säkerhetsanordningar
praktiskt taget ingen ersättning utgå, under det i de fall, då
automatiska säkerhetsanordningar kommit till utförande, kapitalkostnadsandelen
i årskostnaderna väsentligen skulle avlyftas från ägaren, trots att
vägsäkerhetsanordningarna fylla samma ändamål och totala årskostnaderna
kunna vara och i många fall också äro av samma storleksordning.
Att denna fråga örn ersättning till järnvägarna blivit hänskjuten till statsmakterna
som en allmän fråga sammanhänger med den fullständigt genomgripande
förändring i avseende på vägarna och vägtrafiken, som inträtt
genom vägtrafikens motorisering.
Föreningen vill framhålla den mycket stora svårigheten, för att ej säga
omöjligheten för järnvägarna att avgöra, vem som i varje särskilt fall är att
betrakta som vägens rätta ägare. Vägen vid själva korsningsplatsen kan ägas
av en person men trafiken kan, såsom ofta är fallet, vara orsakad av en
handlande, som köpt och bebyggt en tomt, eller av förefintligheten av badstrand,
naturskön plats eller dylikt — allt på något avstånd från korsningen.
Sakkunniga draga visserligen härur den slutsatsen, att järnvägarna själva på
grund av denna svårighet att finna rätt sakägare böra bestrida kostnaderna
för vägsäkerhetsanordningarna. Det förefaller föreningen dock rimligare att,
då dessa säkerhetsanordningar obestridligen erfordras för motortrafiken,
kostnaderna också bestridas av densamma, d. v. s. genom bilskattemedel.
Föreningen kan slutligen icke finna, att det av sakkunniga för sitt förslag
framlagda motivet, att det skulle »i hög grad vara betänkligt att engagera
staten i järnvägarnas löpande årskostnader och därigenom för all framtid
belasta den för automobilskattemedel upprättade specialbudgeten med en ny
automatiskt växande utgiftspost» är bärande.
Justitierådet Stenbeck har i sin även av de sakkunniga ofta citerade
promemoria uttalat: »Örn ökat behov av säkerhetsanordningar är beroende
av motortrafiken, anser jag således det ökade behovet föranlett av sådana
ändrade förhållanden med avseende på vägens användning, att järnvägen,
även örn den anlagts senare än vägen, icke bör vara skyldig svara för den
ökade kostnaden». Då därtill kommer, att det ackumulerade ersättningsbelopp,
som järnvägarna äro berättigade erhålla, kan beräknas uppgå till
sammanlagt knappa 2 procent av ett års automobilskattemedel och do årliga
kostnaderna till cirka 0.2 procent av samma medel, synas rätt och billighet
motsäga de sakkunniga.
38
Departementschefen
.
Kungl. Majus proposition nr 58.
På grund av det anförda har svenska järnvägsföreningen hemställt, att
frågan om ersättning till järnvägarna för utförande, drift och underhåll av
säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg
måtte — utan avseende å 1937 års trafiksäkerhetssakkunnigas förslag — lösas
i enlighet med de principiella linjer, som framlagts i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag den 30 december 1936, dock med de jämkningar i procentsatserna,
som föreningen föreslagit i sin skrivelse av den 31 maj 1937.
Motormännens riksförbund har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift, dag
tecknad den 11 november 1937, anfört bland annat:
Förbundet har i sitt yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens betänkande
i ärendet hävdat den principiella ståndpunkten, att anslag av automobilskattemedel
under inga förhållanden bör utgå till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar. Då frågan emellertid genom 1929 års riksdagsbeslut
vunnit viss hävd, vilket förbundet i stor utsträckning vill tillskriva frånvaron
av ett gemensamt, på bred demokratisk grund uppbyggt motorismens eget
organ, har förbundet ansett sig kunna tillstyrka utgående av bidrag av automobilskattemedel
intill 50 procent av kostnaderna för vissa i förbundets skrivelse
noggrann! preciserade fall.
Förbundet styrkes än mer örn riktigheten av denna sin uppfattning genom
de uttalanden, som göras av 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten.
Förbundet kan icke tolka de sakkunnigas uttalande örn kostnadsfrågans
förhållande till de sakkunnigas utredning på annat sätt än att de sakkunniga
genom att förmås behandla kostnadsfrågan före utredningen i övrigt uppställer
en generell norm för bidragen, som icke är baserad på en ny utredning
utan enbart på viss förut tillämpad praxis, och att de sakkunniga därigenom
kunna förenkla sitt fortsatta arbete på så sätt att förslag i övrigt kunna
baseras på denna enkla grund för kostnadernas bestridande. Örn denna tolkning
är riktig, synes utredningen icke komma att bli så fullständig, som de
sakkunniga från början avsett.
Med anledning av det anförda har motormännens riksförbund — med vidhållande
av sitt yrkande beträffande bidrag av automobilskattemedel till kostnaderna
för säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar — hemställt, att
frågan örn bestridande av kostnaderna för nämnda säkerhetsanordningar icke
avgöres förrän de sakkunniga rörande trafiksäkerheten fullföljt sin utredning.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava landets järnvägar —
statens och enskilda — genom statsmakternas beslut åren 1929—1930 erhållit
bidrag till bestridande av engångskostnaderna för de säkerhetsanordningar,
som järnvägarna enligt 1924 års kungörelse angående dylika anordningar vidtagit
och som betingats av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande,
den 10 juli 1924. Ifrågavarande bidrag, vilka närmare reglerades i
kungörelsen den 4 september 1929 (nr 274), uppgingo till ett sammanlagt
belopp av 1,632,435 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 2,458,545
kronor, och kunna sägas hava avsett samtliga före den 1 mars 1930 utförda,
av nyssnämnda förhållanden betingade anläggningar. De motsvarande anläggningskostnader,
varom nu närmast är fråga, belöpa sig för tiden intill
den 1 januari 1937 till det jämförelsevis måttliga beloppet av 480,000 kronor.
Härtill kommer enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag ett belopp
39
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 58.
av 105,000 kronor, avseende viss komplettering av förefintliga varningsmärken
på grund av bestämmelserna i 1933 års kungörelse. I övrigt innefattar styrelsens
förslag dels bidrag till drift- och underhållskostnader för ifrågava
rande anordningar och dels bidrag till framtida anordningar.
I det rättsliga bedömandet av frågan vem som skall hava att bära kostnaderna
för anordningar av ifrågavarande slag torde genom domstolspraxis,
efter det att statsmakternas beslut i bidragsfrågan fattades vid 1929 års riksdag,
större klarhet hava vunnits. Bland annat synes det kunna betraktas som
en klar princip, att motorfordonstrafiken anses såsom ett nytillkommet
moment i vägtrafiken av den betydelse, att den eljest tillämpliga prioritetsgrundsatsen
— innebärande att den först anlagda trafikleden bör i allmänhet
vara befriad från kostnaden för anordningar vid korsning med den senare
tillkomna — i regel icke är utslagsgivande i fråga örn fördelning av kostnaden
för anordning, som betingats av motorfordonstrafikens tillkomst. Emellertid
synes tillämpningen av praxis i det särskilda fallet kunna erbjuda svårigheter
för järnvägarna och väghållarna. Exempelvis kan det enligt rättspraxis vara
av betydelse för fördelningsfrågans bedömande, huruvida allmän väg, innan
den intogs till allmänt underhåll, varit allmänneligen befaren eller icke, ett
spörsmål som i och för sig kan bliva föremål för skilda meningar. Det synes
också fortfarande förhålla sig så, att överenskommelser mellan järnvägarna
och väghållarna i allmänhet icke stå att ernå.
Hur frågan örn kostnadsfördelningen rättsligt bör bedömas har emellertid
enligt min mening icke i och för sig avgörande betydelse för lösningen av
spörsmålet örn en medverkan av staten såsom sådan till kostnadernas bestridande.
Staten är icke att betrakta såsom part i rättsfrågan, och än mindre
torde man — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes vilja göra —
kunna införa vissa statliga skatteinkomster, automobilskattemedlen, i dep
rättsliga diskussionen såsom likställda med »vägintresset» eller väsentligen
representerande detta intresse. Ett statsbidrag till ifrågavarande kostnaders
täckande kan icke gärna motiveras av annat än lämplighet och skälighet; såvitt
kostnaderna avse anordningar vid statens egna järnvägar begränsar sig statsbidraget
från statsfinansiell synpunkt väsentligen till en bokföringsåtgärd.
Ett spörsmål vid sidan av de nu berörda är frågan, hur ett statsbidrag bör
finansieras, ett spörsmål av statsfinansiell innebörd utan egentligt samband
med själva bidragsfrågan.
I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de hörda myndigheterna
m. fl. hyser jag den uppfattningen, att staten skäligen bör lämna ytterligare
bidrag till täckande av kostnaderna för säkerhetsanordningarna vid
plankorsningarna. Däremot anser jag mig icke kunna biträda från järnvägshåll
framförda yrkanden örn full ersättning av statsmedel för ifrågavarande
kostnader. Visserligen torde det vara riktigt, såsom från några håll framhållits,
att kostnaderna för säkerhetsanordningar, som betingats av efter den
10 juli 1924 inträffade förhållanden, i stor utsträckning föranletts av sådana
förändringar i vägtrafiken, som rättsligt sett motivera, att järnvägarna få full
ersättning av väghållarna. Å andra sidan torde kostnaderna i åtskilliga fall
enligt rättspraxis få anses böra helt eller delvis åvila järnvägarna. Såsom
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
jag nyss framhållit, har erfarenheten visat, att godvilliga överenskommelser
i varje särskilt fall svårligen kunna åvägabringas. Vid sådant förhållande
synes det liksom år 1929 kunna innebära en från skilda synpunkter lämplig
lösning, att järnvägarna mot avstående av sin rätt till ersättning för kostnader,
som stå i samband med anordningarna, erhålla visst bidrag till desamma
från statens sida. Ett huvudsyfte med dylikt statsbidrag skulle nu liksom år
1929 vara att därmed bringa ur världen anledningar till rättegångar mellan
intressenterna. Att staten lämnar bidrag av ifrågavarande slag synes mig
motiverat även därav, att staten enligt gällande bestämmelser torde få vidkännas
utgivande av bidrag till vägdistrikt och städer, i den mån kostnader
av ifrågavarande slag på grund av domstols dom eller eljest skulle komma att
åvila dessa.
Vad därefter beträffar frågan, i vilken omfattning staten skäligen bör
lämna bidrag till järnvägarna, hava 1937 års sakkunniga och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt skilda förslag, för vilka jag förut redogjort. För
min del anser jag det knappast kunna ifrågasättas, att statsmakterna skulle
åtaga sig att lämna bidrag till framtida kostnader. I anslutning till statsmakternas
beslut år 1929 vill jag förorda, att statsbidrag må utgå endast
till engångskostnader, som järnvägarna ådragit sig genom uppsättande av
säkerhetsanordningar, med den avgränsning, som i ärendet föreslagits, nämligen
till säkerhetsanordningar, betingade av förhållanden som inträtt efter
ikraftträdandet av 1924 års kungörelse. Undantagna från bidrag böra även
nu vara anordningar, genom vilka järnvägarna ernått utgiftsbesparing; likaså
bör bidrag icke heller nu utgå till kostnaderna för varningsmärken, d. v. s.
kryssmärken och förvarningsmärken. Däremot finner jag mig böra tillstyrka
den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna utvidgningen av bidragsrätten
till de av styrelsen avsedda kompletterande åtgärder, som vidtagits på
grund av 1933 års kungörelse; dessa åtgärder avse uppsättandet av reflexanordningar
å varningsmärkena och torde få anses vara på sådant sätt föranledda
av motorfordonstrafiken, att i detta sammanhang ett bidrag kan anses
skäligt. Frågan örn bidrag till kostnaderna för anordningar, som vidtagas
efter ingången av år 1938, torde framdeles få upptagas till förnyad prövning.
Yad beträffar anordningar vid plankorsningar å enskilda icke
allmänneligen befarna vägar, å vilka korsningar 1924 och 1933 års kungörelser
icke erhållit tillämpning, vill jag framhålla, att frågan örn statsbidrag till
enskilda vägar ligger under utredning av 1935 års vägsakkunniga. Även med
hänsyn härtill synes bidrag till nämnda anordningar icke nu böra beviljas.
Kostnaderna för de sålunda till bidrag ifrågasatta anordningarna hava av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats till 480,000 kronor respektive,
för reflexanordningarna, 105,000 kronor eller sammanlagt 585,000 kronor; dessa
belopp avse åtgärder, som vidtagits före den 1 januari 1937. Enär numera
statsbidrag torde böra avse anordningar, som utförts före den 1 januari 1938,
torde här böra räknas med en kostnadssumma av cirka 650,000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit en bidragskvot för ifrågavarande
kostnader av 2/s för reflexanordningarna och 3U för övriga anordningar;
styrelsen har emellertid därvid utgått från att — i motsats till vad jag för
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
ordat — bidrag även till underhåll och drift skulle lämnas. 1937 års sakkunniga
förorda samma bidragskvot som år 1929 eller 2/s.
Vid bedömandet av frågan örn bidragskvoten synes det mig böra
ånyo framhållas, att ett huvudsyfte med bidraget är att undvika rättegångar
i kostnadsfrågan. Med hänsyn härtill och i betraktande av vad
i övrigt förekommit finnér jag mig böra förorda, att bidraget bestämmes
att utgå med i regel 90 procent av de verkliga kostnaderna. Bidrags
beviljande synes böra ankomma på Kungl. Majit, som därvid har tillfälle att
pröva, om bidraget i vissa fall skäligen bör nedsättas. Då enligt min mening
hänsyn i detta sammanhang icke bör tagas till sådana anordningar, beträffande
vilka kostnaderna reglerats mellan intressenterna genom domstols dom
eller på annat sätt, synes det mig icke heller skäligen böra ifrågakomma att,
på sätt de sakkunniga föreslagit, en i sådan ordning erhållen ersättning till
den del den överstiger det statsbidrag, som eljest skolat utgå, skulle medföra
minskning av statsbidraget till järnvägen för övriga anordningar. En förutsättning
för erhållande av ifrågavarande bidrag synes, på sätt de sakkunniga
föreslagit, böra vara, att järnvägen förbinder sig att avstå från anspråk
på ytterligare bidrag av staten eller vederbörande vägintressenter till kostnaderna
— alltså även kostnaderna för underhåll och drift — för de anordningar
av ifrågavarande slag, som före den 1 januari 1938 vidtagits med anledning
av 1924 och 1933 års kungörelser.
För utanordnandet av ifrågavarande bidrag synes ett anslag av 600,000
kronor böra anvisas för nästa budgetår. Med hänsyn till karaktären av bidragen
och då här är fråga örn kostnader av den natur, att de, örn de belastat
vägdistrikt och städer, skulle hava motsvarats av bidrag från de s. k. länsfonderna
respektive från städernas andel av automobilskattemedlen, tolde
anslaget, på sätt i statsverkspropositionen förutsatts, böra i riksstaten avräknas
mot automobilskattemedlen. Anslaget torde böra betecknas såsom
reservationsanslag. Skulle det angivna anslagsbeloppet visa sig för knappt
tillmätt, torde frågan örn ytterligare anslag få upptagas vid 1939 års riksdag.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att till bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag
av ................................................... kronor 600,000,
att avräknas mot automobilskattemedlen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hans Hansson.
Bihang lill riksdagens protokoll 11)38. J sand. Nr 58.
101 38 1
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1938:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar. s. 6 i texten