Sök i Ratio Lex

Angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

1938-01-21 · 41 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 41 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1938:58, Angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl Majda proposition nr 58.

1

Nr 58.

Kungl. Martts proposition till riksdagen angående bidrag

till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar;

given Stockholms slott den 21 januari 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Albert Forslund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 januari 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Westman, Wigforss, Möller, Levinson,

Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Forslund anmäler, efter gemensam beredning

med chefen för finansdepartementet, fråga örn bidrag till landets järnvägar

till kostnaderna för säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan

mellan järnväg och väg samt anför härom:

I årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 22) har Kungl. Majit

föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde

bliva riksdagen förelagd, till bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag av 620,000

kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen. Sedan ärendet numera

färdigberetts, torde jag nu få återkomma till detsamma.

Genom kungörelse den 23 maj 1924 (nr 318) meddelades bestämmelser angående

varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. vid korsningar i

samma plan mellan järnväg och väg. Den 26 juni 1933 utfärdades ny kun
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 101 88 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

görelse (nr 469) i ämnet, därvid förstnämnda kungörelse upphörde att gälla.

1933 års kungörelse var grundad på ett av särskilda utredningsmän, häradshövdingen

Th. Borell och landshövdingen A. B. Gärde, framlagt förslag (statens

offentliga utredningar 1933:7). I nämnda kungörelser hava detaljerade

bestämmelser meddelats rörande anbringandet av skilda slag av märken och

anordningar. Enligt båda kungörelserna skulle det åligga järnvägs innehavare

att uppsätta ifrågavarande märken och anordningar ävensom att i fullgott

skick underhålla desamma och fullgöra den bevakning, som kan ifrågakomma.

Yad sålunda stadgats har emellertid enligt kungörelserna icke avseende å

frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för vidtagande av omförmälda

åtgärder.

På grundval av förebragt utredning och en inom departementet år 1928

upprättad promemoria, i det följande benämnd 1928 års promemoria, framlades

i proposition, nr 33, till 1929 års riksdag förslag örn beredande av bidrag

åt järnvägarna för kostnader, som dessa ådragit sig för vissa jämlikt 1924

års kungörelse vidtagna anordningar. Biksdagen (skrivelse nr 120) biföll förslaget,

och sedermera utfärdades den 4 september 1929 kungörelse (nr 274)

angående bidrag till bestridande av kostnader för vissa säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar.

Enligt sistnämnda kungörelse skulle järnväg äga åtnjuta bidrag av automobilskattemedel

till bestridande av engångskostnad för sådan på grund av

bestämmelserna i 1924 års kungörelse vidtagen anordning, som betingats av

förhållandena vid tiden för nämnda kungörelses ikraftträdande, dock icke för

kryssmärke, förvarningsmärke eller sådan anordning, varigenom järnvägen

vunne besparing i bevakningskostnader. Bidrag för säkerhetsanordning skulle

utgå med belopp, motsvarande den del av kostnaden för densamma, som skäligen

funnes böra åvila vägintresset, dock att bidraget i allmänhet ej finge

överstiga två tredjedelar av samma kostnad. Till Kungl. Majit ställd ansökning

örn bidrag skulle av järnvägs innehavare ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

före den 1 mars 1930 och skulle beträffande enskild järnväg avse

samtliga de säkerhetsanordningar, för vilka bidrag ansåges böra ifrågakomma.

Bidrag skulle utgå beträffande säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

å stads område av utjämningsandelen av städernas automobilskattemedel och

i fråga örn sådana anordningar vid järnvägskorsningar å landsbygden av de

särskilda länens automobilskattefonder. Beviljat bidrag skulle utbetalas, sedan

järnvägens ägare och, örn järnvägen trafikerades av annan, jämväl denne

avgivit förbindelse att mot bidragets åtnjutande avstå från anspråk på ytterligare

bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter för kostnad, som

bidraget avsåge.

Såsom närmare framgår av förutnämnda proposition, var syftet med de

sålunda medgivna bidragen att genom godvilliga uppgörelser undvika rättegångar

örn ifrågavarande kostnadsersättningar.

I enlighet med de anförda bestämmelserna tilldelades järnvägarna sedermera

bidrag till ett sammanlagt belopp av 1,632,435 kronor, motsvarande

en anläggningskostnad av 2,458,545 kronor. Av nämnda bidragsbelopp belöpte

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

avrundat 900,000 kronor på enskilda järnvägar och 732,000 kronor på statens

järnvägar; till korsningar å landsbygden respektive i städer hänförliga bidrag

belöpte sig till 1,414,000 kronor respektive 218,000 kronor.

Sedermera hava såväl järnvägsstyrelsen som svenska järnvägs!öreningen

vid skilda tillfällen gjort framställningar örn ytterligare bidrag till bestridande

av kostnader av förevarande slag. I skrivelse den 12 november 1933 framlade

järnvägsstyrelsen ett förslag, åsyftande att järnvägarna skulle erhålla full ersättning

dels för engångskostnader för sådana till och med år 1933 utförda

säkerhetsanläggningar, som tillkommit på grund av förhållanden, vilka inträtt

efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, dels för engångskostnader för de

efter år 1933 vidtagna författningsenliga åtgärderna av ifrågavarande slag,

dels ock för de årliga kostnaderna för själva driften av de på grand av 1924

och 1933 års kungörelser tillkomna säkerhetsanordningarna. Enahanda framställning

gjordes av svenska järnvägsföreningen i skrivelse den 21 december

1933; föreningen påyrkade jämväl bidrag till de årliga underhållskostnaderna

för anordningarna.

Genom beslut den 9 januari 1935 har Kungl. Majit anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att i samråd med järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen

verkställa utredning i vissa frågor rörande trafiksäkerhetens

höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg, vilka frågor

närmare angivits i en inom kommunikationsdepartementet utarbetad, den 4

i samma månad dagtecknad promemoria; utredningen skulle även avse frågan

örn åtgärder för att bereda järnvägarna bidrag för engångskostnader och

kostnader för drift och underhåll för säkerhetsanordningar vid vissa korsningar.

Med skrivelse den 30 december 1936 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagt utredning och förslag i berörda ämnen (statens offentliga

utredningar 1937:15).

över styrelsens förslag hava yttranden avgivits av Överståthållarämbetet

och flertalet länsstyrelser, järnvägsstyrelsen, 1935 års vägsakkunniga, svenska

j ärnvägsf öreningen, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,

svenska vägföreningen, svenska vägstyrelsernas förbund och nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande. Sedermera hava 1937 års sakkunniga

rörande trafiksäkerheten, vilka tillkallats för att verkställa utredning rörande

trafikolyckornas orsaker, den 22 oktober 1937 avgivit utlåtande i bidragsfrågan,

medan de sakkunniga i samband med sina utredningar rörande trafiksäkerheten

på vägarna hava under fortsatt övervägande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förberörda förslag i övrigt. Över de sakkunnigas utlåtande,

vilket innefattar särskilt förslag i bidragsfrågan, hava yttranden avgivits av

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen,

varjämte motormännens riksförbund inkommit med en skrift.

I sin utredning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i särskilda avsnitt

behandlat följande olika bidrag till kostnaderna för anordningar enligt 1924

och 1933 års kungörelser:

1. Bidrag till engångskostnader för sådana varningsmärken och säkerhetsanordningar,

som blivit uppsatta efter den 1 mars 1930 eller framdeles komma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

att uppsättas. (Säkerhetsanordning, som tillkommit på grund av bestämmelserna

i 1924 års kungörelse och icke betingats av förhållandena vid tiden för

nämnda kungörelses ikraftträdande, har enligt styrelsen i allmänhet uppsatts

efter den 1 mars 1930. För enkelhetens skull benämner styrelsen dylik korsning

i det följande »säkerhetsanordning, som blivit uppsatt efter den 1 mars

1930».)

2. Bidrag till kostnader för drift och underhåll av varningsmärken och

säkerhetsanordningar.

3. Bidrag till kostnader, som föranletts av 1933 års säkerhetskungörelse

eller komma att föranledas av de ändringar i säkerlietskungörelsen, vilka

framdeles kunna bliva genomförda.

I enlighet med sitt uppdrag har styrelsen därjämte till behandling upptagit

fråga örn bidrag till vissa kostnader för säkerhetsanordningar vid plankorsningar

å sådana enskilda vägar, som icke anses vara allmänneligen befarna;

detta spörsmål avser alltså korsningar, å vilka nyssnämnda kungörelser

icke erhållit tillämpning.

Beträffande engångskostnaderna för »anordningar, som blivit

uppsatta efter den 1 mars 1930», har styrelsen till en början i anslutning till

den ståndpunkt, som intagits av statsmakterna år 1929, förordat, att kostnaderna

för kryssmärken och förvarningsmärken alltjämt skola bestridas av järnvägarna,

liksom de vägmärken, som skola uppsättas vid de allmänna vägarna

framför korsning med järnväg, bestridas av vägdistrikten.

I fråga om bidrag till engångskostnaderna för övriga hithörande anläggningar

erinrar styrelsen inledningsvis om vad tidigare förekommit. Enligt en

av styrelsen i fortsättningen meddelad sammanställning hava kostnaderna för

de ifrågavarande anordningar, vilka tillkommit före den 1 januari 1935, uppgått

till 360,994 kronor, varav vid statens järnvägar 233,115 kronor och vid

enskilda järnvägar 127,879 kronor. Då kostnaderna sålunda uppgått till i

medeltal 60,000 kronor per år, har styrelsen ansett anläggningskostnaderna

per den 1 januari 1937 kunna uppskattas till 480,000 kronor. Örn bidrag till

dessa kostnader anför styrelsen i huvudsak:

Ifrågavarande säkerhetsanordningar torde i regel vara belägna på enskilda

allmänneligen befarna vägar eller på sådana allmänna vägar, som efter den 1

mars 1930 blivit intagna till allmänt underhåll. Väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

är fullt ense med järnvägarnas representanter därom, att det skulle

vålla mycket stora olägenheter och kostnader, örn vägintressets andel i kostnaderna

för dessa säkerhetsanordningar i varje särskilt fall skulle bestämmas

och utkrävas genom rättegång. Dels torde det nämligen, såsom järnvägsstyrelsen

redan framhållit, möta svårigheter att avgöra vem som i det enskilda

fallet är att betrakta såsom vägens rätta ägare, och dels torde rättspraxis

rörande skyldigheten för vägens ägare att bidraga till kostnaderna för säkerhetsanordningarna

icke vara klarlagd. I varje fall torde de olika vägägarna

svårligen mera allmänt kunna bibringas sådan uppfattning i frågan, att de

frivilligt bidraga till förevarande kostnader. Erfarenheten efter år 1933 ger

även vid handen, att järnvägarna endast i undantagsfall lyckats träffa frivilliga

överenskommelser med vägstyrelser och övriga vägägare i hithörande frågor.

Då det ännu icke finnes något prejudikat från högsta instans, innebärande

att kostnaden för säkerhetsanordning fördelats mellan parterna, torde man

kunna utgå ifrån, att rättegångsvägen i allmänhet komme att leda till att i de

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

enskilda fallen endera parten bleve ålagd att bära liela kostnaden. Yarken för

de enskilda vägägarna eller för järnvägarna skulle detta resultat vara till fördel.

Samma skäl, som vid 1929 års riksdag framfördes för anvisandet av

bidrag av automobilskattemedel till då utförda säkerhetsanordningar, synas

styrelsen bärande även i fråga örn de senare utförda anordningarna. Att dessa

anordningar tillkommit i anledning av förhållanden, vilka inträffat efter ikraftträdandet

av 1924 års kungörelse, synes i detta avseende hava föga betydelse

ur principiell synpunkt.

Styrelsen har i detta sammanhang även berört frågan, huruvida det för

automobiltrafiken kan anses vara motiverat att använda automobilskattemedel

för nu ifrågavarande ändamål. Härom anför styrelsen:

Tidigare har en icke oväsentlig del av det allmänna vägnätet varit förbjuden

för automobiltrafik, och praktiskt taget hela det enskilda vägnätet

har i automobilismens begynnelse varit stängt för bilismen. För närvarande

hör däremot en automobilförbjuden väg till sällsyntheterna, och vanligen

möter bilägaren icke något hinder att färdas vart han önskar även på avenskilda

personer underhållna vägar. I vårt land råder i detta avseende stor

frihet, vilket måste vara till allra största fördel för bilismen. Med säkerhet

torde man emellertid kunna utgå ifrån, att ägaren av en enskild väg, som

berör en järnvägskorsning i plan, icke skulle släppa fram utomstående trafik,

örn ägaren riskerade att för varje korsning åsamka sig utgifter, motsvarande

ett kapitalvärde på bortåt 10,000 kronor. Införandet av trafikförbud å de

vägar, som passera oskyddade järnvägskorsningar, skulle säkerligen också

få följdverkningar, som "bleve till skada för det fria trafiksystem, som nu

råder på landets enskilda vägnät. Denna skada måste för bilismen värderas

väsentligt högre än de summor, som skulle inbesparas av automobilskattemedlen.

Yarken ur lämplighetssynpunkt eller ur skälighetssynpunkt torde

det således finnas anledning för automobiltrafikens representanter att motsätta

sig automobilskattemedlens användande för ifrågavarande ändamål. För

bestämmandet av automobilskattens storlek — de samlade automobilskatte*

medlen uppgå nu årligen till cirka 100 miljoner kronor — hava de ifrågasatta

bidragen, som jämte bidragen till drift och underhåll uppskattas till 200,000

kronor per år, obetydlig inverkan.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning tala alla skäl för

att fortfarande följa den väg, som anvisats i 1928 års promemoria. Styrelsen

vill därför föreslå, att för täckande av vägintressets andel i engångskostnaderna

för redan utförda anordningar automobilskattemedel måtte komma till

användning.

Beträffande vägintressets kostnadsandel anför styrelsen:

Då det här är fråga om ett stort antal korsningar, kan en utredning rörande

den riktiga fördelningen av kostnaderna mellan järnvägsin tresset och vä<y

intresset vid varje särskild korsning icke lämpligen verkställas. Enklast skulle

påtagligen vara att på förhand söka fastställa en bestämd kvot, efter vilken

anslagstilldelningen av automobilskattemedel skulle verkställas. Då emellertid

en möjlighet bör hållas öppen för hänsynstagande till mera särpräglade

förhållanden, som kunna råda vid vissa korsningar, synes det, liksom i 1929

års kungörelse, endast böra fastslås, att bidraget i allmänhet icke får överstiga

en viss angiven andel av kostnaden.

I 1929 års kungörelse blev motsvarande andel i enlighet med departementschefens

förslag bestämd till två tredjedelar.

Såsom styrelsen i det föregående framhållit, föreligga enligt styrelsens

mening ur principiell synpunkt inga väsentliga skillnader mellan den grupp av

korsningar, som betingats av förhållande vid ikraftträdandet av 1924 års kun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

görelse, och den grupp av korsningar, varom nu är fråga. Styrelsen förutsätter

härvid, att järnvägarna i de fall, där järnvägen haft prioritetsrätt framför

vägen — således först och främst vid nybyggda allmänna vägar — begagnat

sig av denna rätt och erhållit ersättning av väghållarna, så att dylika korsningar

icke behöva beräknas förekomma i sistnämnda grupp. I järnvägsstyrelsens

och svenska järnvägs!öreningens förutnämnda framställningar har

emellertid hemställts, att bidraget skulle utgå i sådan omfattning, att järnvägen

lämnades full ersättning för hela anläggningskostnaden, eftersom anläggningarna

så gott som undantagslöst tillkommit uteslutande på grund av

vägtrafikens ökning på de olika platserna. I anledning härav synes ett närmare

skärskådande av gällande rättsgrundsatser nödvändigt.

Förhållandena vid de äldre allmänna vägarna torde i allt väsentligt vara

ordnade genom 1929 års kungörelse. Det torde således här endast vara fråga

om vägar, som nyligen blivit intagna till allmänt underhåll eller som fått

sådan trafik, att de blivit hänförliga till kategorien allmänneligen befarna.

Den huvudprincip, som låg till grund för 1929 års kungörelse, uttrycktes

i 1928 års promemoria på följande sätt: »Vid den nu ifrågasatta fördelningen

synes huvudregeln lämpligen bliva den, att, när fråga är örn kostnad för anordning,

vilken föranletts av en nytillkommen trafikled, den, som har att svara

för berörda trafikled, ensam skall bära kostnaden, varemot, när fråga är örn

anordning, som vid redan befintlig korsning måst vidtagas till följd av förändrade

förhållanden, kostnaden skall bäras av den, som har att svara för

den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena äro att hänföra.»

I anslutning till denna princip har, sedan automobiltrafiken alltmer utvecklats,

följande åskådningssätt framkommit. Man har räknat den tillkommande

automobiltrafiken icke endast såsom en ökning i trafiken utan såsom

en förändring i trafikens art. Man anser det visserligen skäligt att låta en

järnväg bära kostnaderna för säkerhetsanordningar, som blivit erforderliga

till följd av en ökning i vägtrafiken, med vilken järnvägens anläggare bort

räkna såsom möjlig, men man har icke ansett sig kunna intaga samma ståndpunkt,

sedan det efter järnvägens byggande tillkommit ett nytt slag av vägtrafik

— motortrafiken. Liksom detta nya trafikmedel fått bära den ökning

i kostnaden för vägunderhållet, som det åstadkommit, bör det bära den därigenom

ökade kostnaden för trafiksäkerhetsanordningarna.

Under förutsättning att större ökning av den ursprungliga vägtrafiken icke

ägt rum, har man ansett sig kunna uppställa följande regel. Där behovet

av säkerhetsanordningar främst är beroende av förändringar i järnvägens

drift, kan det vara skäligt att lägga hela kostnaden för säkerhetsanordningarna

på järnvägen, men örn åter järnvägsdriften är tämligen oförändrad och behovet

av säkerhetsanordningar är beroende av uppkommen automobiltrafik

å vägen, bör denna ensam bära kostnaden. Då säkerhetsanordningarna krävas

på grund av såväl ökad järnvägstrafik som ökad automobiltrafik, bör en kostnadsfördelning

ske. Den framställning till riksdagen, som resulterade i 1929

års kungörelse, synes vara byggd på en dylik uppfattning om kostnadernas

fördelning. Styrelsen har sig dock icke bekant något rättsfall, vari sådan uppdelning

av kostnaderna för säkerhetsanordningarna blivit i dom föreskriven.

Nu äro emellertid gällande bestämmelser på området sådana, att tillkomsten

av de säkerhetsanordningar, som uppsatts på grund av föreskrifter i 1924 eller

1933 års säkerhetskungörelser, alltid måste anses föranledd av vägtrafiken.

Till växande järnvägstrafik eller till förändringar i järnvägens drift tages i

nämnda föreskrifter icke någon hänsyn, då det gäller att bedöma, huruvida

säkerhetsanordningar erfordras eller få utelämnas. Det är uteslutande den

omständigheten, att vägen kan anses allmänneligen befaren, som kan utgöra

tillräckligt skäl för att med stöd av säkerhetskungörelsen pröva säkerhetsanordningar

erforderliga. På grund härav har den uppfattning rörande en skälig

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majits proposition nr 58.

uppdelning av kostnaderna för säkerhetsanordningarna, för vilken här redogjorts,

hittills endast haft teoretiskt intresse. Praktisk betydelse kan endast

tillmätas gällande rättsuppfattning.

I fortsättningen redogör styrelsen för den rättspraxis, som under senare

år utvecklat sig i fråga örn fördelningen mellan intressenterna av kostnader

av ifrågavarande slag, och för en av justitierådet E. Stenbeck upprättad promemoria

i ämnet. Härutinnan torde jag få hänvisa till det tryckta betänkan

det. Sammanfattningsvis anför styrelsen vidare:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att rättsuppfattningen icke

avser, att det i allmänhet skulle åligga vägintresset att helt bekosta säkerhetsanordningarna

vid korsningar, varom nu är fråga.

Det synes sålunda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att frågan örn vägintressets

kostnadsandel vid ifrågavarande säkerhetsanordningar bör bedömas

på följande sätt. Gällande rättsgrunder giva icke stöd för den uppfattningen,

att vägintresset, enkannerligen automobilskattemedlen, skall bära hela kostnaden

för anläggningarna. Å andra sidan kan det ej förnekas, att dessa säkerhetsanordningar,

vilka blivit uppsatta efter den 1 mars 1930, i många fall påkallats

av motortrafiken eller över huvud taget ökad trafik å vägen.

Efter övervägande av de^a omständigheter har det synts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

skäligt, att vägintressets kostnadsandel, som enligt 1929 års

kungörelse bestämdes till högst2 k, för nu ifrågavarande säkerhetsanordningar

höjes. Styrelsen har därvid funnit sig böra föreslå en till 3/r höjd kvotdel för

vägintressets vidkommande. Vid bidraget till förevarande engångskostnader

bör, fortsätter styrelsen, i överensstämmelse med 1929 års kungörelse knytas

det villkoret, att järnvägen skall avgiva förbindelse att mot bidragets åtnjutande

avstå från anspråk på ytterligare bidrag av staten samt av vederbörande

vägintressenter för kostnad, som bidraget avser. Skulle i något fall en järnväg

anse, att förhållandena äro sådana, att nämnda kvotdel är för låg, står

det alltid järnvägen fritt att i fråga örn sådan korsning avstå från bidraget

och på annat sätt uttaga ersättning för säkerhetsanordningarna. Påtagligt

torde vara, slutar styrelsen, att järnvägarna under alla förhållanden komma

att göra detta beträffande alla nytillkommande allmänna vägar.

Beträffande därefter engångskostnaderna för i framtiden tillkommande

säkerhetsanordningar har styrelsen framhållit, att det

i 1928 års promemoria gjorda uttalandet, att uppkommande frågor örn täckande

av kostnader för framdeles vidtagna säkerhetsanordningar syntes

kunna lösas efter i promemorian angivna grunder, syntes vara väl motiverat.

I anslutning härtill har styrelsen nyss föreslagit, att i fråga örn statsbidrag

ingen annan skillnad skulle göras mellan säkerhetsanordningar, som tillkommit

före den 1 mars 1930, och dem som efter denna tidpunkt hittills utförts, än

att vägintressets kvotdel höjes från 2h till 3U. Efter övervägande har styrelsen

funnit skäl att nu föreslå, att järnvägarna även skola kunna erhålla statsbidrag

av automobilskattemedel efter en bidragsandel av 3U till de säkerhetsanordningar,

som framdeles uppsättas å vägar, vilka förklarats allmänneligen befarna.

Styrelsen erinrar om att järnvägsstyrelsen i sin framställning den 12

november 1933 föreslagit, att av automobilskattemedel måtte för varje år få

disponeras ett visst belopp för bestridande av kostnader för framdeles erfor
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

derliga säkerhetsanordningar. Detta förslag anser sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

böra förorda. Förevarande belopp synas styrelsen böra tillföras

en särskild fond, rörande vars fördelning och närmare ändamål styrelsen

i det följande framlägger förslag.

Styrelsen övergår så till frågan örn bidrag till årliga kostnader för

drift o eli underhåll av varningsmärken och säkerhetsanordningar

och anför härom till en början bland annat följande:

I 1928 års promemoria berördes icke frågan örn bidrag till järnvägarnas

kostnader för drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, vilkas uppsättande

funnits böra helt eller delvis bestridas med automobilskattemedel.

Järnvägsekonomisakkunniga hade däremot i sin skrivelse den 13 oktober

1928 anfört, att kostnaden för underhåll och drift av ifrågavarande anordningar

syntes i regel skäligen kunna fördelas på järnvägs- och vägintresset

efter enahanda grunder som engångskostnaden.

I propositionen till 1929 års riksdag upptog departementschefen icke frågan

om drift- och underhållskostnaderna till behandling, och riksdagens beslut

rörande bidrag till säkerhetsanordningarna får anses gälla endast engångskostnaderna

för vidtagna anordningar. Såvitt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kunnat finna, kan riksdagens beslut icke tolkas så, att frågan örn bidrag

till drift- och underhållskostnaderna skulle hava'' blivit av riksdagen prövad

och avfärdad.

Utredningsmännen Borell-Gärde anförde i sitt betänkande (sid. 57), att

samma synpunkter, som anförts i avseende å kostnaderna för uppsättandet

av säkerhetsanordningar och varningsmärken, torde bliva att tillämpa jämväl

beträffande kostnaderna för underhåll och drift därav. Enligt svensk lag torde

nämligen, framhöllo utredningsmännen, sistberörda kostnader åvila den, som

hade att vidkännas kostnaderna för anordningarnas eller märkenas uppsättande.

I järnvägsstyrelsens skrivelse den 12 november 1933 framhålles, att det

syntes styrelsen, som örn själva driften av de på grund av 1924 och 1933 års

kungörelser tillkomna säkerhetsanordningarna borde bekostas av automobilskattemedel,

varemot kostnaderna för underhållet av dessa anläggningar av

praktiska skäl skulle kunna åläggas järnvägarna att bestrida.

Svenska järnvägs!öreningen framhöll i sin skrivelse den 21 december 1933,

att det på grund av svårigheten att med hittillsvarande bokföringssystem tillräckligt

noga skilja mellan nu ifrågavarande kostnader och övriga till vägnell

banbevakningen hörande drift- och underhållskostnader enligt järnvägsföreningens

mening vore bäst, örn ersättningen finge utgå efter för varje olika

slag av signal- och säkerhetsanordning bestämda årliga enhetsbelopp. Järnvägsf

öreningen nämnde i skrivelsen följande ersättningsbelopp såsom rimliga:

för automatisk ljus- och ljudsignal 400 kronor, för ljussignal 300 kronor och

för enbart ljudsignal 175 kronor. För stationsmanövrerade fällbommar eller

lokalt manövrerade bommar eller grindar borde ersättning utgå för beräknad

respektive verklig personalkostnad med tillägg av 150 kronor för fällbommar

och 60 kronor för grindar.

I fortsättningen erinrar styrelsen om att styrelsen vid ett par tillfällen år

1928 uttalat sig rörande ersättning för ifrågavarande drift- och underhållskostnader

och därvid avstyrkt bidrag av automobilskattemedel till dessa kostnader.

Detta, säger styrelsen, hade sin grund däri, att styrelsen för erhållande

av en enkel och klar rättsprincip och för vinnande av en påfordrad förenkling

i ärendenas handläggning föreslagit, att full ersättning skulle lämnas järnvägarna

för säkerhetsanordningarnas engångskostnader. Då styrelsen sålunda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

förutsatt, att järnvägarna icke skulle belastas med några engångskostnader,

ansåg styrelsen såväl rättsliga som praktiska skäl tala för att järnvägarna

själva borde svara för med järnvägsdriften direkt samhörande drift och underhåll

av uppsatta säkerhetsanordningar. Då styrelsens förslag rörande ersättningen

beträffande engångskostnaderna icke vunnit statsmakternas gillande,

måste styrelsen emellertid nu frångå denna sin tidigare uttalade uppfattning

rörande täckandet av drift- och underhållskostnaderna. Styrelsen ansåg sig

år 1928 böra på det kraftigaste understryka angelägenheten av att den viktiga

frågan om kostnaderna för framtida drift och underhåll icke bleve undanskjuten.

Angelägenheten av frågans snara lösning torde sedan dess icke hava

minskats. Ehuru en så enkel regel, som styrelsen tidigare tänkt sig, icke

längre står till buds, synes dock, slutar styrelsen, en för alla berörda parter

godtagbar lösning kunna åstadkommas på grundval av de förslag, som järnvägarnas

representanter, på sätt nyss angivits, framlagt.

Styrelsen går härefter närmare in på frågan örn bidrag till underhåll och

drift av ifrågavarande anordningar och anför:

Då staten lämnar bidrag till anläggningar av varjehanda slag för att understödja

allmännyttiga ändamål följer enligt allmän praxis icke därmed, att

staten påtager sig någon underhållsskyldighet av anläggningarna. De bidrag

av automobilslcattemedel, som utgått eller föreslagits att utgå till säkerhetsanordningarnas

anläggningskostnader, äro emellertid icke att betrakta såsom

statsbidrag i vanlig mening. I detta fall utövar staten icke någon understödjande

verksamhet, utan staten eller, örn man så vill uttrycka sig, automobilväsendet

har påtagit sig att svara för de krav, som järnvägarna i annat

fall rättsligen skulle kunna ställa på det allmänna och enskilda vägväsendet.

Då staten såsom villkor för bidrags beviljande icke har fordrat, att järnvägen

skulle förbinda sig att bestrida anläggningarnas drift och underhåll, torde

härav följa att även frågan örn driften och underhållet skall ordnas genom

statens försorg. I annat fall skulle flertalet av de förevarande fallen överlämnas

till avgörande genom tvist inför domstol, varigenom nyttan med

statens ingripande i frågan rörande engångskostnaderna skulle bliva förspilld.

På frågans nuvarande läge torde man icke kunna utgå från annat än den

av utredningsmännen Borell-Gärde hävdade satsen, att kostnaderna för drift

och underhåll skola åvila den, som har att vidkännas eller påtagit sig att bära

kostnaderna för anordningarnas uppsättande. Örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag rörande fortsatta anslag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarnas

anläggningskostnader vinna statsmakternas gillande, torde

man få anse, att statsmakterna låtit automobilskattemedlen åtaga sig vägintressets

skyldigheter gentemot järnvägarna beträffande kostnaderna för säkerhetsanordningarna.

Till följd härav måste det anses åvila automobilskattemedlen

att även gälda kostnaderna för säkerhetsanordningarnas drift och

underhåll i samma proportion som statsbidrag har utgått eller föreslagits utgå.

Enligt nu angivna principer, fortsätter styrelsen, skulle järnvägarna icke

erhålla något bidrag för underhåll av varningsmärken (kryssmärken och förvarningsmärken),

för vilkas engångskostnader järnvägarna ensamma hava att

svara. Till drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka utgått

statsbidrag enligt 1929 års kungörelse, böra järnvägarna erhålla statsbidrag

av automobilskattemedel efter samma grunder och med samma andel som

beträffande anläggningskostnaden, alltså vanligen med 2/s av verklig årskostnad.

Till drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka nu

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 58.

eller framdeles skulle utgå statsbidrag med i regel 3li av anläggningskostnaden,

böra järnvägarna erhålla bidrag, beräknat på motsvarande sätt men

efter den höjda bidragsandelen.

Att järnvägsstyrelsen icke gjort framställning örn anslag till mera än till

driften bör, framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ses mot bakgrunden

av att järnvägsstyrelsen förutsatt, att järnvägarna hade att vänta full ersättning

såväl för engångskostnaderna som för driften. Då det i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förevarande förslag är räknat med att järnvägarna själva

skola vidkännas viss del av dessa kostnader, kan det enligt styrelsen icke

anses riktigt att godtaga järnvägsstyrelsens förslag, att järnvägarna skulle

bestrida anläggningarnas underhåll. De praktiska svårigheterna att åstadkomma

godtagbara värden för säkerhetsanordningarnas underhåll torde kunna

elimineras genom den metod, som svenska järnvägsföreningen föreslagit,

nämligen att lägga viss beräknad kostnad för varje slag av standardkonstruktion

till grund för det årliga bidraget. Härigenom vinner man även en viss

fördel genom att undgå annars tänkbara meningsskiljaktigheter om var

gränsen skall dragas mellan drift och underhåll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlar i detta sammanhang vissa

detaljer i fråga örn vad som skall räknas såsom anslagsberättigad kostnad

och dylikt; vad styrelsen härutinnan anfört torde jag här få förbigå. Nämnas

må att styrelsen förordar, att ersättningen i allmänhet utgår efter beräknad

kostnad och att beräkningen för varje särskild gång avser en tidsperiod av

förslagsvis fem år. Ersättningen anser styrelsen icke kunna utgå lika över

hela landet, men en viss standardisering bör kunna genomföras, så att enhetlig

kostnad beräknas för varje järnvägsförvaltning respektive distrikt, dock med

iakttagande att i de större förvaltningarna uppdelning bör ske i korsningar

å huvudbanor och å bibanor.

Under förutsättning, att utbyggandet av säkerhetsanordningar under åren

1935—1936 fortgått i ungefärligen samma takt som under tidigare år, har

styrelsen med ledning av uppgifter för tiden till och med år 1934 beräknat,

att den sammanlagda kostnaden för drift och underhåll av förevarande säkerhetsanordningar

under perioden 1924—1936 eller cirka 121/* år skulle uppgå

till i runt tal 2,400,000 kronor. Av denna summa belöpa 2,100,000 kronor på

säkerhetsanordningar, som utförts före den 1 mars 1930, och 300,000 kronor

på senare utförda säkerhetsanordningar. Årskostnaden för drift och underhåll

under år 1937 för dessa båda grupper av säkerhetsanordningar uppskattas av

styrelsen till 180,000 respektive 70,000 kronor eller till sammanlagt 250,000

kronor. Årskostnaden kommer givetvis i framtiden att ökas allt efter som

säkerhetsanordningar måste uppsättas vid korsningar, som förklarats allmänneligen

befarna. Å andra sidan, slutar styrelsen, bör en viss minskning

kunna beräknas pa grund av det arbete med friläggandet av järnvägskorsningar,

som alltjämt torde komma att fortgå inom landet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen övergår härefter till behandling av

frågan örn bidrag till kostnader, som föranletts av 1933 års sälcerhetskungörelse

eller komma att föranledas av de ändringar i säkerhetskungörelsen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

vilka framdeles kunna bliva genomförda. Styrelsen framhåller, att de ändringar

i 1924 års säkerhetskungörelse, som genomfördes i och med ikraftträdandet

av 1933 års kungörelse, icke voro av genomgripande art. Den mest

framträdande ändringen bestod däri, att nya föreskrifter rörande varningsmärken

samt grindars och bommars målning genomfördes. Enligt övergångsbestämmelse

till kungörelsen fick med förändring av färg å dessa anordningar

anstå intill den 1 januari 1937. Avsikten härmed var, anför styrelsen, att ommålning

i allmänhet icke skulle behöva företagas förrän i samband med den

underhållsmålning, som normalt ändock behövde utföras. Bärande skäl föi

att järnvägarna skulle tillerkännas statsbidrag på grund av de ändrade målningsföreskrifterna

synas styrelsen därför icke föreligga. A idare anför styrelsen:
De

i viss mån ändrade föreskrifterna rörande uppsättande av varningsmärken

synas, då kryssmärkenas uppsättande och underhåll ansetts ankomma

på järnvägarna att bekosta, icke böra föranleda statsbidrag av automobilskattemedel.

I detta avseende kunna dock de engångskostnader, som föranletts

av de nytillkomna bestämmelserna rörande reflexanordningar å

kryssmärken vid s. k. frisiktskorsningar och vid korsningar, som äro försedda

med allenast ringklockor, anses särpräglade. Reflexanordningarna å kryssmärkena

äro direkt påkallade av automobiltrafiken, varför det mäste anses

skäligt att bidrag utgår till järnvägarna för de kostnader, som uppstått på

grund av utbyte av de tidigare uppsatta kryssen mot nya kryss med reflexanordningar.

Har järnväg enligt 1929 års kungörelse erhållit bidrag till säkerhetsanordning

och denna anordning måst utbytas eller kompletteras på grund av 1933

års kungörelse, synes det vara i full överensstämmelse med de förut i denna

utredning tillämpade principerna, att järnvägen efter prövning i varje särskilt

fall erhåller samma procentuella ersättning för de senare vidtagna åtgärderna,

som utgått till den ursprungliga anläggningskostnaden.

Annorlunda ställa sig förhållandena vid de korsningar, där bevakningsskyldigheten

av ålder ansetts helt åvila järnvägen. Ursprungligen hava dylika

korsningar varit skyddade medelst personlig bevakning. Sedermera hava vid

vissa dylika korsningar mekaniska anordningar blivit uppsatta, oftast för att

järnvägen därigenom skulle erhålla besparing i bevakningskostnaderna. Dessa

mekaniska anordningar hava antingen från början eller under hand bringats

till överensstämmelse med föreskrifterna i 1924 års säkerhetskungörelse. När

därefter kungörelsen ändrades år 1933, förorsakade detta järnvägarna i en

del fall vissa kostnader för de mekaniska anordningarnas komplettering.

Dessa kostnader hava visserligen icke varit av större omfattning, och för den

skull torde frågan för närvarande icke hava avgörande ekonomisk betydelse.

Man måste emellertid bemärka, att det sätt, på vilket förevarande detaljfråga

nu löses, kan komma att få större ekonomiska konsekvenser beträffande framtida

ändringar.

Kraven på säkerhetsanordningar vid korsningarna och dessa anordningars

tekniska utformande måste beräknas komma att allt framgent följa teknikens

utveckling på närstående områden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

ansett sig böra föreslå en ändring av så genomgripande art, att ljussignaler

alltid skola vara kompletterade med ringklockor. Utredning om ett internationellt

samarbete på säkerhetsområdet pågår, och detta arbete kan komma

att nödvändiggöra även andra åtgärder för säkerhetsanordningarnas modernisering.

Skall denna modernisering alltid ske med bidrag av autoinobilskatte
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

medel och merkostnaderna för den moderniserade anordningens underhåll

delvis gäldas av automobilskattemedel, torde till sist flertalet: av järnvägskorsningarna

med mekaniserade säkerhetsanordningar övergå till att bliva

mer eller mindre statsbidragsberättigade.

Från järnvägarnas synpunkt torde det medföra ett visst osäkerhetstillstånd,

om en författningsenlig anordning med beräknad lång livslängd utan

ersättning skulle behöva ändras eller kompletteras, särskilt örn anledningen

härtill skulle hava sin grund i ändrad uppfattning från myndigheternas sida

örn olika säkerhetsanordningars lämplighet. Som ett teoretiskt tänkbart

exempel må nämnas förslaget att ersätta de nuvarande ringklockorna med

sirener, för den händelse ett sådant förslag skulle genomföras annorlunda än

i den mån utbyte av förbrukad anordning ändock skulle äga rum. Yägintresset

kan å andra sidan genmäla, att vid ifrågavarande korsningar ansvaret och kostnaderna

för nödiga säkerhetsanordningar en gång blivit för all framtid pålagda

järnvägen. Då järnvägen för vinnande av kostnadsbesparing eller av

annan orsak ansåg sig böra införa mekaniska anordningar, motsatte sig vägväsendet

icke denna åtgärd, ehuru det måste ansetts uppenbart, att de först

utexperimenterade anordningarna med tillhörande författningsföreskrifter

icke kunde vara godtagbara för all framtid. Givetvis avsåg vägväsendet icke,

att detta skulle få leda till att vägtrafikanterna finge delvis övertaga bevakningskostnaderna

för ifrågavarande korsningar, örn det skulle visa sig, att de

mekaniska anordningarna icke uppfylla rimliga krav på nödig säkerhet.

Styrelsen anser sig böra i denna fråga intaga den ståndjounkten, att några

allmängiltiga regler nu icke rimligen kunna uppställas utan att skäligheten

av bidragstilldelningen måste prövas från fall till fall i samband med genomförandet

av ändringarna i säkerhetskungörelsen.

Vad beträffar de ändringar i föreskrifterna beträffande själva säkerhetsanordningarna,

som genomfördes med 1933 års kungörelse, synas dessa på

ett undantag när vara av den art, att de endast få anses vara ett förtydligande

av bestämmelserna i 1924 års kungörelse. Det nämnda undantaget

rör sådan lykta, som skall finnas anbragt vid korsning med bevakade grindar

eller bommar. Enligt 1924 års kungörelse skulle skenet från dylik lykta vara

för den vägfarande tydligt synligt på ett avstånd av minst 15“ meter. Detta

avstånd har i 1933 års kungörelse ökats till 25 meter. De kostnader, som

denna ändring kan hava åsamkat järnvägarna, torde dock icke vara av den

storleksordning, att statsbidrag till densamma skall behöva ifrågasättas.

Kostnaderna för berörda ändringar och kompletteringar av varningsmärken

(kryssmärken), som föranletts av 1933 års säkerhetskungörelse, beräknas

enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till omkring 105,000 kronor. Med

en bidragsandel av 2U skulle statsbidraget till dessa engångskostnader uppgå

till 70,000 kronor.

\ad beträffar de ändringar i 1933 års kungörelse, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

på grund av förevarande utredningsuppdrag funnit anledning

föieslå, är det enligt styrelsen endast tvenne föreskrifter, som kunna

föianleda fördyrande åtgärder, nämligen, att alla ljussignaler skola vara försedda

med ringklockor samt att ringningstiden för ringklockor vid korsning

med flera spår förlänges. Båda dessa föreskrifter måste enligt styrelsens mening

anses vara av sådan art, att de icke kunna betecknas såsom innebärande infot

andet av nya säkerhetskrav, föranledda av förändrad eller nytillkommen

vägtrafik eller dylikt. Föreskrifterna avse nämligen endast att täcka luckor

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majus proposition nr 58.

i de gällande bestämmelserna, vilka luckor förefunnos redan vid bestämmelsernas

ikraftträdande men icke förrän i samband med förevarande utredning

blivit påtalade. Vid de korsningar, där det tillkommer järnvägarna att bestrida

alla kostnader för säkerhetsanordningarna, synas därför bärande skäl

för tilldelning av statsbidrag icke kunna framläggas. I fråga örn de korsningar,

där vägintresset har ansetts böra bestrida viss andel av säkerhetsanordningarnas

kostnader, bör däremot, säger styrelsen, statsbidrag av automobilskattemedel

påtagligen utgå till de arbeten, som komma att föranledas

av förvarande ändringar i säkerhetskungörelsen. Kostnaderna för dessa

arbeten uppskattas till 75,000 kronor och statsbidraget därå till 52,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptager härefter till särskild behandling

frågan örn bidrag av automobilskattemedel till järnvägarna för vissa kostnader

för säkerhetsanordningar vid plankorsningar å sådana enskilda vägar,

som icke kunna anses vara allmänneligen befarna. Å dessa korsningar äger

1933 års kungörelse icke tillämpning. Styrelsen framhåller, att den statistik

över olyckshändelserna vid järnvägskorsningar i plan, som tillkommit, sedan

styrelsen erhöll sitt uppdrag, bekräftat angelägenheten av att åtgärder vidtagas

för att öka trafiksäkerheten vid plankorsningarna å de enskilda vägarna;

flertalet allvarliga olyckshändelser äga fortfarande rum vid obevakade järnvägskorsningar

å enskilda vägar. Det synes styrelsen därför väl motiverat

att närmare undersöka, huruvida icke åtgärder för höjandet av trafiksäkerheten

å de enskilda vägarna kunna vara möjliga att genomföra. Styrelsen

anför härom, bland annat:

Någon praxis beträffande minimifordringarna på säkerhetsåtgärderna vid

förevarande plankorsningar har icke erhållits. Det kan även böra påpekas,

att det icke finnes någon bestämmelse, enligt vilken markägare invid en

enskild korsning kan åläggas att genom röjning eller dylikt utföra viss siktförbättring

eller att medgiva järnvägen rätt att verkställa dylik röjning. Frånvaro

härav torde i hög grad hava försvårat för järnvägarna att åstadkomma

önskvärda siktförbättringar.

Såsom förhållandena förelegat, har det hittills stött på stora svårigheter

att åstadkomma förbättringar vid förevarande slag av korsningar, även örn

korsning påtagligen varit vådlig för trafiken på vägen. Genom ett under år

1936 fattat avgörande i högsta instans i mål rörande ansvaret för olyckshändelse

vid en icke allmänneligen befaren järnvägskorsning å enskild väg

(N. J. A. 1936 sid. 12) har emellertid ett betydelsefullt prejudikat erhållits.

Enligt vad i denna dom uttalas, hade det vid den i målet ifrågavarande korsningen,

även om vägen, oaktat en ej obetydlig trafik, icke vore att anse såsom

allmänneligen befaren, med hänsyn till såväl trafikens omfattning som framför

allt de ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen ogynnsamma sikt- och lutningsförhållandena

ålegat järnvägsförvaltningen att, utöver vad som skett genom

kryssmärkes uppsättande, vidtaga nödiga åtgärder till förringande av faran

för trafiken å vägen samt i sådant syfte åtminstone föranstalta örn siktens

förbättrande genom erforderlig röjning av skymmande träd och buskar samt,

i fall av behov efter sådan röjning, om lystringssignals avgivande från

annalkande tåg. Man torde hava rätt att tolka detta domslut så, att det hädanefter

kan anses råda sådan rättspraxis, att järnvägen bär ansvaret för att å

vägar med ej obetydlig trafik erforderliga åtgärder vidtagas för att åtminstone

uppenbart trafikfarliga förhållanden vid en järnvägskorsning bliva undan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 58.

röjda, där så med rimliga medel kan ske, även örn särskilda föreskrifter härom

icke skulle finnas utfärdade.

Med anledning av ifrågavarande dom har järnvägsstyrelsen genom cirkulärskrivelser

den 10 mars och den 2 april 1936 till samtliga distriktschefer

anbefallt undersökningar och för vissa fall åtgärder för siktens förbättring

vid alla korsningar med sådana enskilda, icke allmänneligen befarna vägar,

där siktförhållandena för vägtrafiken äro dåliga och vägtrafiken icke är alltför

obetydlig. Även de enskilda järnvägarna hava genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

försorg blivit underrättade örn behovet av dylika åtgärder.

Ehuru genom dessa planerade åtgärder väsentlig förbättring av säkerheten

vid ifrågavarande järnvägskorsningar kan beräknas bliva genomförd, torde

dock därigenom icke kunna vinnas fullt ut, vad som åsyftats i kommunikationsdepartementets

promemoria den 4 januari 1935. Åtgärderna torde i allmänhet

komma att inskränka sig till uppsättandet av kryssmärken, röjning

och andra mindre arbeten för siktens förbättring samt föreskrifter örn lystringssignals

avgivande från annalkande tåg. Huruvida även säkerhetsanordningar

komma att uppsättas är icke möjligt att nu bedöma, men man torde

kunna antaga, att dylika anordningar icke komma att tillgripas annat än i

enstaka undantagsfall. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har därför ansett

skäl för fullföljande av det i promemorian framlagda förslaget örn utredning,

rörande statsmedels användande för främjandet av trafiksäkerheten vid järnvägskorsningarna

å de enskilda vägarna, fortfarande föreligga.

Styrelsen framhåller i fortsättningen, att de enskilda vägar, varom här är

fråga, kunna vara av ytterst skiftande struktur, från enskilda utfartsvägar,

som stå på gränsen till att vara allmänneligen befarna, ned till skogs- och

markvägar, som trafikeras av enstaka fordon endast vissa tider av året. Självfallet

måste säkerhetsåtgärderna ställas i ett visst förhållande till trafikens

omfattning. Ändock torde det bliva ett mycket stort antal korsningar, vars

trafiksäkerhet måste göras till föremål för undersökning. Enbart vid statens

järnvägar uppgår antalet vägkorsningar i plan med enskilda icke allmänneligen

befarna vägar till mellan 14,000 och 15,000. Antalet korsningar med

allmänna och allmänneligen befarna vägar understiger 1,400.

Styrelsen diskuterar vidare frågan örn de åtgärder, som kunna behöva vidtagas

vid ifrågavarande korsningar mellan järnväg och enskild väg. I första

hand skulle förbättrande av siktförhållandena ifrågakomma efter vissa av

styrelsen angivna normer.

Vid de korsningar med enskilda vägar med icke obetydlig trafik, där betryggande

sikt icke kan beredas för rimlig kostnad och där icke heller nödig

säkerhet kan ernås genom förbättring eller förflyttning av vägkorsningen,

böra enligt styrelsens mening säkerhetsanordningar anbringas. Styrelsen förutsätter

då givetvis, att även den säkerhetsfaktor, som ligger i föreskriften,

att annalkande tåg skall giva signal med lokomotivvissla, blivit utnyttjad.

Vid valet av säkerhetsanordning synes det böra uppställas såsom ett önskemål,

att endast de typer av anordningar, som blivit upptagna i säkerhetskungörelsen,

böra ifrågakomma. Örn kostnaderna för dessa anordningar och

sättet för deras bestridande anför styrelsen:

De ekonomiska betingelserna torde i de flesta fall bliva avgörande vid val

av säkerhetsanordning. Vid korsningar, belägna invid järnvägsstation eller

s. 15 Kontrollera mot PDF

K^igl. Majus proposition nr 58. 15

i närheten av annan korsning med personlig bevakning, torde bommar komma

i fråga. Även bevakade grindar torde väl i enstaka fall kunna visa sig möjliga

att uppsätta; annars lärer den personliga bevakningen i flertalet fall ställa

sig allt för dyrbar för att kunna ifrågakomma vid denna grupp av korsningar.

Av mekaniska anordningar torde ringklockor i allmänhet komma att användas.

Enligt styrelsens mening böra även klockorna, såsom de numera utföras,

vara en för enskild väg väl lämpad säkerhetsanordning. Ljussignaler kombinerade

med ringklockor torde endast kunna komma i fråga vid korsningar

med särskilt trafikvådliga förhållanden, eller där vägens intagande till allmänt

underhåll kan beräknas vara nära förestående.

Även vid ifrågavarande grupp av korsningar har man att räkna med två

parter — järnvägen och vägintresset. I fråga örn de allmänneligen befarna

vägarna har styrelsen, såsom framgår av det föregående, kommit till den

uppfattningen, att automobilskattemedlen böra inträda såsom den vägintressent,

vilken har att bestrida de kostnader för säkerhetsanordningarna,

som icke skola åvila järnvägen. Många skäl tala för att man även i fråga örn

de rent enskilda vägarna bör tillgripa samma förfaringssätt. Det kan visserligen

häremot erinras, att, då i detta fall åtgärderna närmast vidtagas för att

skydda den enskilda trafiken, även vägens ägare borde deltaga i kostnaderna.

Styrelsen har dock ansett, att det skulle möta stora svårigheter att av vägens

ägare — i många fall rymmas inom detta begrepp ett stort antal enskilda

personer —- utkräva kontantbidrag. Styrelsen förutsätter emellertid, att

markägarna, särskilt där de själva trafikera korsningarna, vid de uppgörelser,

som måste träffas rörande röjningar och undanskaffande av skymmande föremål,

i allmänhet skola uppskatta fördelarna av de föreslagna åtgärderna och

underlätta desammas genomförande samt icke kräva ersättning för oväsentligt

intrång. På grund härav har styrelsen ansett sig utan närmare motivering

kunna föreslå, att även beträffande korsningarna å de rent enskilda vägarna,

automobilskattemedel måtte få användas för bestridande av vägintressets hela

andel i kostnaderna för de av trafiksäkerhetsskäl dikterade åtgärderna.

Då det gäller att fördela kostnaderna på de två intressenterna, måste man

i förevarande fall särskilt beakta, att de säkerhetsanordningar, som man vill

åstadkomma, icke äro i någon lag eller förordning föreskrivna. För att nå

det resultat man åstundar, måste därför statsmakterna antingen föreskriva

anordningarnas uppsättande eller ock lämna så rikliga bidrag till såväl

engångskostnaderna som drift och underhåll, att järnvägarna anse sin återstående

andel väl uppvägd av den ökade trygghet för järnvägsdriften, som

säkerhetsanordningarna komma att medföra.

Vid undersökningen av angivna båda möjligheter har styrelsen funnit övervägande

skäl tala för att icke framlägga något förslag till förordning, varigenom

järnvägarna skulle förpliktas att vidtaga de önskade åtgärderna.

Åtminstone icke förrän den andra utvägen med statsbidrag blivit prövad och

icke visat sig giva avsett resultat, kan en dylik åtgärd anses berättigad. Vidare

anför styrelsen:

I likhet med vad som tidigare föreslagits för samtliga övriga grupper av

plankorsningar böra enligt styrelsens mening alla kostnader avseende uppsättande

av kryssmärken bestridas helt av järnvägen. Järnvägen synes även

ensam böra bära kostnaderna för beredande av sådan sikt, som det enligt

föreliggande prejudikat kan åligga järnväg att upprätthålla. Man torde

emellertid icke behöva taga större hänsyn till denna detalj, då åtgärderna för

åstadkommandet av dylik sikt i allt väsentligt torde vara genomförda vid

den tidpunkt, då det nu föreslagna förbättringsarbetet kan igångsättas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 58.

Kostnaderna för beredande av betryggande sikt, för borttagande, flyttning

eller förbättring av korsning samt för uppsättande av säkerhetsanordning

ävensom för dylik anordnings drift och underhåll, synas böra delas mellan

de båda intressenterna på sätt, som kan finnas skäligt och lämpligt. Huru

uppdelningen än sker, synes samma bidragsandel böra gälla för samtliga här

ifrågavarande korsningar. I enlighet med de principer, som tidigare i denna

utredning godtagits, bör ingen skillnad göras i den procentuella andelen av

kostnaderna för anläggning, drift och underhåll. De senare kostnaderna

synas böra beräknas för femårsperioder efter samma grunder som för tidigare

behandlade grupper av plankorsningar. I kostnaderna för beredande av sikt

må givetvis inräknas de skäliga marklösen- och andra dylika kostnader, som

järnvägen måst utgiva.

Beträffande frågan örn uppdelning av kostnaderna för säkerhetsanordningarna

på järn vägsintresset och vägintresset kan, örn uppdelningen skall

göras med hänsyn till den andel, som automobiltrafiken kan anses hava i

säkerhetsanordningens tillkomst, uppställas satsen, att ju mindre betydelse

vägen har för den allmänna samfärdseln desto mindre är biltrafikens procentuella

del av trafiken å vägen och desto mera är det den ursprungliga lokala

trafiken, som är förhärskande. Man måste dock beakta, att det är vid trafik

med motorfordon, som de flesta olyckshändelserna vid förevarande korsningar

inträffa, och att det närmast är dessa olyckshändelser, som föranlett

kravet på säkerhetsanordningarnas vidtagande. I viss mån måste också detta

krav anses dikterat av sociala skäl och av ändrad uppfattning örn nödig säkerhet.

Vid järnvägarnas tillkomst torde dessa ändrade förhållanden icke rimligen

kunnat förutses.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett, att det i förevarande fall

icke närmast gäller att finna en ur rättslig synpunkt riktig grund för kostnadsfördelningen.

Fastmera torde det vara av största vikt, att kostnadsfördelningen

avväges så, att största möjliga ökning av trafiksäkerheten kan beräknas

komma till stånd, utan att därför några överdrifter i arbetenas omfattning

behöva befaras. Det är således angeläget, att bidraget sättes så högt,

att järnvägarna frivilligt söka medverka till säkerhetens höjande. En ökning

av den bidragsandel, som föreslagits för tidigare behandlade grupper av korsningar,

har styrelsen ansett ofrånkomlig. Efter samråd med järnvägsstyrelsen

och representanter för de enskilda järnvägarna har styrelsen funnit 90 procent

vara en lämplig och under för handen varande omständigheter även skälig

bidragsandel.

Till den fond för bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar,

som styrelsen i det föregående föreslagit, synes årligen böra föras ett visst

belopp att användas till förbättring vid de enskilda icke allmänneligen befarna

plankorsningarna samt till drift och underhåll av de tidigare utförda

anordningarna. Enligt styrelsens förslag skulle järnväg äga att söka bidrag

ur fonden, varvid förslag med tillhörande utredning och kostnadsberäkning

skulle ingivas till styrelsen. Länsstyrelse, på vilken det ankommer att vaka

över allmän ordning och säkerhet, skulle även kunna hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hemställa örn vidtagande av nödiga säkerhetsanordningar

vid viss plankorsning. Styrelsen skulle i båda fallen efter vederbörlig utredning

tilldela järnväg bidrag till erforderliga säkerhetsanordningar. Medelsbehovet

torde årligen få beräknas med ledning av inkomna ansökningar. För

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 58. 17

första budgetåret synes lämpligen ett belopp av 90,000 kronor böra beräknas

för ändamålet.

Beträffande nyssnämnda fond för bidrag till säkerhetsanordningar vid

järnvägskorsningar erinrar styrelsen örn att styrelsen i det föregående i olika

sammanhang föreslagit, att statsanslagen av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar borde sammanföras till en gemensam

fond. I enlighet med vad styrelsen därvid förordat, skulle ur denna

fond kunna beviljas bidrag till följande ändamål:

1. Drift och underhåll samt föreskrivna kompletteringar av säkerhetsanordningar,

till vilka beviljats bidrag till engångskostnaderna i enlighet

med 1929 års kungörelse (nr 274), med samma bidragsandel som för engångskostnaderna

(i regel två tredjedelar).

2. Engångskostnader, drift och underhåll till säkerhetsanordningar å allmänna

och allmänneligen befarna vägar, vilka betingats av förhållanden, som

inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års säkerhetskungörelse, med bidrag

i allmänhet ej överstigande tre fjärdedelar av kostnaderna.

3. Engångskostnader för komplettering av kryssmärken, föranledd av i

1933 års säkerhetskungörelse intagen föreskrift att vissa kryssmärken skola

vara försedda med reflexanordningar, med bidrag i allmänhet ej överstigande

två tredjedelar.

4. Engångskostnader, drift och underhåll för i denna utredning föreslagen

komplettering av ljussignaler med ringklockor med samma bidragsandel som

för de ursprungligen uppsatta säkerhetsanordningarna.

5. Engångskostnader, drift och underhåll till säkerhetsanordningar å

sådana enskilda vägar, som icke kunna anses allmänneligen befarna, med bidrag

uppgående till 90 procent av kostnaderna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle enligt styrelsens förslag äga att

ur fonden tilldela järnväg, vilken därom gjort framställning, bidrag till engångskostnader

för utförd säkerhetsanordning vid korsning med allmän eller

allmänneligen befaren väg. Dessutom skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

äga att ur fonden tilldela järnväg bidrag till engångskostnader för utförande

av säkerhetsanordning eller motsvarande åtgärd, som prövats erforderlig

vid korsning med enskild väg. Till drift och underhåll av säkerhetsanordning,

för vilken beviljats bidrag beträffande engångskostnaden, skulle

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äga att årligen ur fonden bevilja bidrag

enligt samma andel, som bestämts beträffande engångskostnaden. Såsom

villkor för erhållande av bidrag böra fastställas enahanda villkor, som uppställdes

i 1929 års kungörelse med de jämkningar, som tidigare i denna utredning

föreslagits.

Bidrag av fonden skulle enligt styrelsen lämpligen första gången kunna

utgå under budgetåret 1937/1938. För detta budgetår, under vilket dels stora

anspråk på bidrag till engångskostnader torde komma att framställas och

dels bidrag till underhållskostnader för hela perioden 1924—1936 syntes

böra utgå, har styrelsen beräknat anslaget till fonden sålunda:

Kronor K ronor

Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar

utförda under tiden 1 mars 1930—1 januari

2937 ......................................................... 3U av 480,000 360,000

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 101 38 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj-.ts proposition nr 58.

Bidrag till drift och underhåll under åren 1924—- 1936 av säkerhetsanordningar utförda före den

1 mars 1930 ................................................

Dito av säkerhetsanordningar utförda efter den 1

mars 1930 ................................................ 3

Bidrag till komplettering av säkerhetsanordningar

föranledda av 1933 års säkerhetskungörelse ... 2/3 av 105,000

Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar

å enskilda vägar, som icke äro allmänne
-

Kronor

Kronor

2/3 av

2,100,000

1,400,000

3U av

300,000

225,000

2/3 av

105,000

70,000

90 % av 100,000

90,000

Summa kronor 2,145,000

För att erhålla ett begrepp örn det ungefärliga medelsbehovet för kommande

år beräknar styrelsen anslaget till fonden för budgetåret 1938/1939

överslagsvis sålunda:

Kronor

Bidrag till engångskostnader för nya säkerhetsanordningar

å allmänna och allmänneligen befarna

vägar ................................................ s/4 av 60,000

Bidrag till engångskostnader för komplettering av

ljussignaler med ringklockor.................. 2/s—3/4 av 75,000

Bidrag till drift och underhåll av å allmänna och

allmänneligen befarna vägar före den 1 mars

1930 utförda säkerhetsanordningar ............... 2lz av 180,000

Dito av efter den 1 mars 1930 utförda säkerhetsanordningar

................................................ S/4 av 70,000

Bidrag till engångskostnader för säkerhetsanordningar

å enskilda vägar, som icke äro allmänneligen

befarna ............................................. 90 % av 250,000

Bidrag till drift och underhåll av säkerhetsanordningar

å enskilda vägar, som icke äro allmänneligen

befarna .....................................................................

Kronor

45.000

52.000

120,000

52,500

225,000

5,500

Summa kronor 500,000

I en vid styrelsens utredning fogad skrivelse hava de representanter för

järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen, med vilka styrelsen samråd,

överinspektören L. Marcus och direktören Y. Simonsson, beträffande

förevarande bidragsfrågor anfört i huvudsak:

Yi hava vid förhandlingarna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påvisat,

att behovet efter år 1924 av säkerhetsanordningar vid vägkorsningar

uppstått så gott som uteslutande på grund av vägtrafikens utveckling. Det

torde också vara en allmänt känd sak, att järnvägstrafiken efter år 1924

som regel icke utvecklats, i varje fall icke till den grad, att nya säkerhetsanordningar

av den anledningen erfordrats. De säkerhetsanordningar, som

vidtagits sedan nyssnämnda tidpunkt, hava praktiskt taget uteslutande tillkommit

på grund av att förutvarande enskilda vägar med obetydlig trafik

övergått till att bliva allmänna vägar eller s. k. allmänneligen befarna, enskilda

vägar.

En logisk tillämpning av 1928 års P. M. och det därpå grundade riksdagsbeslutet

av 1929 måste därför enligt vår mening utmynna i att vägintresset

bör som regel bekosta 100 procent av kostnaderna för de säkerhetsanordningar,

som tillkommit efter nyss angivna tidpunkt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 58.

Då statsmakterna enligt vår mening genom riksdagsbeslutet av 1929 och

Kungl. Maj:ts kungörelse nr 274 samma år fastslagit, efter vilka principiella

grunder fördelningen bör ske mellan vägintresset och järnvägsintresset av

kostnaderna för säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan

järnväg och väg, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i nu föreliggande betänkande

med rätta framhållit, att samma grunder för fördelningen på järnvägs-

och vägintresset av berörda kostnader bör äga rum —- ävensom att

automobilskattemedel bör få bestrida vägintressets andel — hava vi för vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att konsekvenserna av statsmakternas

nämnda beslut kräva, att kostnaderna för de säkerhetsanläggningar, som

tillkommit eller tillkomma på grund av förhållanden, som inträtt efter ikraftträdandet

av 1924 års kungörelse, skola utgå helt av auton <obilskattemedel

i alla de fall, då järnvägarna icke kunna påvisas hava helt elter delvis vållat

behovet av säkerhetsanläggningarna.

Enligt vår mening bör någon skillnad i bidragshänseende icke heller

göras mellan kryssmärken och övriga säkerhetsanordningar. Såsom motiv

för denna vår uppfattning hava vi hänvisat till de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

omnämnda uttalandena av järnvägsekonomisakkunniga samt

av utredningsmännen Gärde-Borell och därutöver framhållit, att något krav

på kryssmärken icke framkommit under järnvägarnas mer än 50-åriga tillvaro

förrän i samband med den hastiga utvecklingen av motortrafiken å vägarna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på den grund att »flertalet allvarligare

olyckshändelser fortfarande äga rum vid obevakade järnvägskorsningar

å enskilda vägar» föreslagit vidtagande i viss omfattning av säkerhetsåtgärder

vid enskilda, allmänneligen befarna vägar. Styrelsen föreslår,

att kostnaderna för dessa säkerhetsåtgärder skola till 10 procent bestridas

av järnvägarna.

Mot detta förslag hava vi ansett oss böra inlägga liknande gensaga, under

framhållande att det icke torde vara något tvivel örn att dessa åtgärder så

gott som undantagslöst krävas uteslutande på grund av ändrade förhållanden

beträffande vägtrafiken.

Beträffande de ståndpunkter, som i de avgivna yttrandena intagits till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens förslag i kostnadsfrågan, må följande anföras:

Överståthållarämbetet hemställer, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande icke måtte för närvarande föranleda någon Kungl. Majlis åtgärd

utan att en förnyad allsidig prövning av hithörande frågor måtte äga rum

sedan 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten inkommit med slutligt

utlåtande i ämnet.

Länsstyrelserna hava i allmänhet icke haft några invändningar av större

räckvidd att framställa mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag. Några

länsstyrelser hava ansett de ifrågavarande bidragen böra helt eller delvis

utgå av andra statsmedel än automobilskattemedel.

Länsstyrelsen i Stochholms län uttrycker tvivelsmål angående lämpligheten

att lämna bidrag av automobilskattemedel i den utsträckning som föreslagits

till engångskostnaderna för redan utförda och likviderade säkerhetsanordningar

ävensom till drift och underhåll av dylika anordningar under

åren 1924—1936. Det för dessa retroaktiva bidrag erforderliga beloppet

2,145,000 kronor skulle komma att i hög grad verka betungande för övriga

ändamål, vilka skola tillgodoses av automobilskattemedel, i all synnerhet

under nuvarande i och för sig notoriskt otillräckliga medelstillgång för sagda

övriga ändamål.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

syntes hava i någon mån missförstått den åberopade Stenbeckska prome
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

morian. Örn en jordägare exploaterar ett område till ett villasamhälle samt

på grund därav trafiken med bilar växer så mycket, att vägen måste anses

allmänneligen befaren, böra kostnaderna för behövliga säkerhetsanordningar

icke drabba järnvägen av den anledningen, att vägen blev allmänneligen befaren,

innan den intogs till allmänt underhåll. Yad angår den kvotdel, med

vilken statsbidrag må utgå, erinrar länsstyrelsen, att det i vissa fall, då en

korsning utföres i samband med anläggning av en ny väg eller omläggning

av väg, kan inträffa, att vägdistriktet erhåller statsbidrag till själva vägföretaget

med högre andel än den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna

eller 75 procent, och länsstyrelsen finner det därför lämpligt att låta

maximum utgöra samma procent, varmed statsbidraget utgår till ny- eller

omläggning, i sammanhang varmed korsningen utföres. I fråga örn kostnader

för drift och underhåll av säkerhetsanordningar anser länsstyrelsen, att

bidrag i varje fall icke bör utgå för årskostnad under ett visst minimum,

exempelvis 300 kronor. Förslaget att bidrag till drift och underhåll skulle

utgå retroaktivt för tiden från och med år 1924 avstyrkes, under erinran att

nuvarande biltrafikanter icke böra belastas med utgifter för säkerhet under

förfluten tid saint att förslaget skulle medföra en betydande utgift på bilskattekontot

just vid en tidpunkt, då bilskattemedlen enligt de senaste beräkningarna

äro otillräckliga för andra förbättringar av vägväsendet, vilka

jämväl äga stor betydelse för trafiksäkerheten. I fråga örn kostnader på

grund av år 1933 eller senare vidtagna ändringar i säkerhetsföreskrifterna

anser länsstjrrelsen, att någon retroaktiv ersättning på grund av dylika ändringar

icke synes påkallad. Länsstyrelsen vill jämväl ifrågasätta, huruvida

bidrag lämpligen bör utgå på grund av de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

nu föreslagna ändringarna, då kostnaderna för dessa ändringar synas

vara av alltför underordnad betydelse. Beträffande kostnader för säkerhetsanordningar

vid plankorsningar å enskilda, icke allmänneligen befarna vägar

anför länsstyrelsen, att dessa korsningar för närvarande utgöra en av de viktiga

orsakerna till automobilolyckor och att det därför får anses berättigat

att använda automobilskattemedel till att påskynda säkerhetsanordningar

vid dessa korsningar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att bidragen böra beviljas från

vederbörande läns automobilskattefond och icke, på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagit, från en gemensam fond.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förklarar med avseende å det föreslagna

bidraget till säkerhetsanordningar med enskilda, icke allmänneligen befarna

vägar, att det vore beklagligt, örn de hårt anlitade automobilskattemedlen

skulle få begagnas även för ett ändamål, som icke direkt tjänar det allmänna

vägväsendet. Beträffande förslaget örn höjning av bidragskvoten i fråga örn

nytillkomna anläggningar från två tredjedelar till tre fjärdedelar uttalar länsstyrelsen,

att man, för den händelse status quo icke kan bibehållas, i detta

hänseende i varje fall icke bör gå längre till vägväsendets nackdel än vad

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser oriktigt, att ifrågavarande bidrag

skulle utgå av automobilskattemedel. Med hänsyn till ersättningens syfte

att bereda erforderlig trygghet och säkerhet till liv och lem och gods anser

länsstyrelsen, att ersättningen i stället bör beredas ur andra medel.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner, att någon rättslig grund icke föreligger

för utbekommande av bidrag till kostnaderna för de före den 1 mars 1930

utförda anordningarnas drift och underhåll, vilka kostnader under ett flertal

år bestritts av järnvägarna. Då ej heller i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

utredning förebragts tillräcklig motivering för en dylik åtgärd, avstyrker

länsstyrelsen förslaget örn sådant bidrag. Däremot tillstyrkes bidrag

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 58.

till engångskostnaderna för säkerhetsanordningar, vilka betingats av förhållanden,

som inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års säkerhetskungörelse.

Länsstyrelsen förordar i detta hänseende samma bidragsprocent, förslagsvis

två tredjedelar eller möjligen tre fjärdedelar, vid alla slag av korsningar,

alltså även vid korsningar med enskilda vägar, som icke allmänneligen befaras.

Förslaget om bidrag till drift och underhåll avstyrkes jämväl beträffande

nu berörda säkerhetsanordningar. Länsstyrelsen förklarar sig icke

kunna biträda förslaget örn bidrag för komplettering av kryssmärkena enligt

1933 års säkerhetskungörelse, då länsstyrelsen anser, att järnvägarna själva

böra stå kostnaden för dessa märken.

Länsstyrelsen i Kalmar län avstyrker bestämt, att automobilskattemedel

användas för nu ifrågavarande ändamål.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller starka betänkligheter mot förslaget

att automobilskattemedel skulle tagas i anspråk jämväl till drift och underhåll

av sådana säkerhetsanordningar, vilka delvis bekostats med dylika medel.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att, enär det är motortrafiken, som

huvudsakligen är orsak till att enskilda vägar övertagits till allmänt underhåll

eller blivit allmänneligen befarna, bidrag bör utgå med 90 procent även

till de ändamål, som angivas i punkterna 2, 3 och 4 i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag (se sid. 17).

Länsstyrelsen i Hallands län åberopar ett av vägingenjören i länet avgivet

yttrande. Denne framhåller, att, örn principen att bidrag av automobilskattemedel

skall utgå till säkerhetsanordningarna på föreslaget sätt godtages,

det blir nödvändigt att antingen öka bilskatten eller att fördela bidraget

på exempelvis tio år. Bidraget till säkerhetsanordningar vid korsningar

med enskilda vägar synes böra begränsas, och av det föreslagna bidraget

örn 90 procent till anordningar vid dylika korsningar bör åtminstone

hälften eller sålunda 45 procent av kostnaden utgå av allmänna statsmedel,

motsvarande den säkerhet, som vinnes för hästtrafiken å de enskilda vägarna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att bidragen sättas till högst 100

procent för undvikande av att rättegångsvägen i något fall skall behöva anlitas,

men att i regel ersättningen bor utgå med föreslagna högst 2h och 3L i

olika angivna fall. Beträffande de enskilda, icke allmänneligen befarna vägarna

finner länsstyrelsen, att i regel full ersättning bör utgå. Varningsmärken

anser länsstyrelsen böra i bidragshänseende jämställas med övriga säkerhetsanordningar.

Likvideringen med bilskattemedel av järnvägarnas nu hopade

fordringar finner länsstyrelsen böra av praktiska skäl fördelas på flera år.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser någon anledning att höja den på

vägintresset belöpande kostnadsandelen över den i 1929 års kungörelse bestämda

icke föreligga, särskilt som järnvägarna i de fall, då järnvägen haft

prioritetsrätt framför vägen, synas hava uttagit full ersättning av vederbörande

väghållare. Förslaget örn bidrag till säkerhetsåtgärder vid enskilda,

icke allmänneligen befarna vägar avstyrkes såsom innebärande ett alltför

stort avsteg i principiellt hänseende från förut tillämpade regler; likaså avstyrkes

bidrag till kostnaderna för reflexanordningar å kryssmärken, vilka

järnvägarna ansetts böra själva bekosta. Enligt länsstyrelsens mening bör

på sätt som skedde i 1929 års kungörelse en viss termin bestämmas, inom

vilken ansökningar örn bidrag till engångskostnader för nytillkomna säkerhetsanordningar

skola vara inkomna, varemot bestämmelser, som reglera bidragsandelar

till engångskostnader för i framtiden tillkommande säkerhetsanordningar,

icke synas böra nu meddelas. Att sammanföra anslagen till en

gemensam fond, på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, finne)''

länsstyrelsen icke erforderligt eller lämpligt, särskilt med hänsyn till föreliggande

svårighet att för någon längre tid överblicka medelsbehovet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Länsstyrelsen i Värmlands län åberopar innehållet i ett av vägingenjören

avgivet yttrande. Denne finner den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna_

fördelningen av kostnaderna för säkerhetsanordningar belasta automobiltrafiken

väsentligt utöver dess skäliga andel. En rättvis uppdelning av

nämnda kostnader kunde ske på sådant sätt, att engångskostnaderna för

säkerhetsanordningar, som tillkommit efter de anläggningar, för vilka kostnaden

reglerades genom 1929 års kungörelse, helt bestridas av automobilskattemedel,

där ej frågan redan reglerats genom vederbörande vägdistrikt

eller stad, medan drift- och underhållskostnaderna helt bestridas av järnvägarna.

Frågan örn kostnaderna för säkerhetsanordningar vid i framtiden

tillkommande korsningar torde kunna lösas med tillämpning av prioritetsprincipen

och sålunda påläggas antingen järnvägen eller vägintresset, vilket

senare jämväl ] fråga örn enskilda vägar skulle kunna företrädas av vederbörande

stad respektive vägdistrikt.

Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att vad angår frågan örn ersättning till

järnvägarna för engångskostnaden för säkerhetsanordningar, i den mån sådan

ersättning icke redan utgått, ävensom för drift och underhåll av dessa, det

visserligen synes länsstyrelsen skäligt, att det förstnämnda ändamålet tillgodoses,

men att för detta ändamål antingen andra medel än automobilskattemedel

måste ställas till förfogande eller också särskilt anslag beviljas för

nödvändiga vägarbetens fortsättande.

Länsstyrelsen i V äst er norrlands län ansluter sig till ett av vägingenjören

avgivet yttrande. Beträffande frågan örn bidrag till engångskostnader för

anordningar, som tillkommit efter den 1 mars 1930, anser denne, att den

i 1929 års kungörelse bestämda bidragskvoten två tredjedelar bör bibehållas.

Samma bidragskvot anses böra gälla även i fråga örn kostnaden för de säkerhetsanordningar,

som framdeles komma till utförande å vägar, vilka förklarats

allmänneligen befarna. Enär de ändringar, som föranleddes av 1933

års säkerhetskungörelse, icke voro av genomgripande art utan av mindre omfattning,

finner vägingenjören, med beaktande jämväl av principen att kryssmärkena

skola bekostas av järnvägsintresset, att bidrag till kostnaderna för

berörda ändringar icke bör utgå. Vidkommande förslaget om bidrag till

säkerhetsanordningar vid korsning med enskilda, icke allmänneligen befarna

vägar anser vägingenjören den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

föreslagna bidragskvoten 90 procent vara för hög.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig i väsentliga delar till ett av

vägingenjören avgivet yttrande. I detta yttrande framhålles, att den tidigare

tillämpade bidragskvoten två tredjedelar synes böra bibehållas beträffande

allmänna och allmänneligen befarna vägar samt tillämpas jämväl beträffande

enskilda vägar, som icke allmänneligen befaras. Vägingenjören avstyrker

förslaget örn bidrag till kostnaderna för reflexanordningar å kryssmärken

ävensom förslaget örn bidrag till kostnaderna för drift och underhåll av

säkerhetsanordningar av olika slag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att bidrag till årliga kostnader

för drift och underhåll av de säkerhetsanordningar, för vilka statsbidrag utgått

enligt 1929 års kungörelse, icke bör utgå retroaktivt.

Järnvägssttjrelsen föreslår, att kostnaderna för anläggande, drift och underhåll

av säkerhetsanordningar, som erfordras på grund av förhållanden, som

inträtt efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, skola helt bestridas av

automobilskattemedel, såvida det icke uttryckligen kan påvisas, att dessa

säkerhetsanordningar blivit erforderliga på grund av ändringar beträffande

järnväg och dess trafik.

1935 års vägsahhunniga sammanfatta sina erinringar mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag i kostnadsfrågan därhän, att de sakkunniga ifråga
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 58.

sätta, att statsbidrag icke bör utgå till kostnader för drift och underhåll av

säkerhetsanordningar, i den mån kostnaderna belöpa å nu förfluten tid, samt

att statsbidraget för normala fall bestämmes till 80 eller möjligen 85 procent

av beloppet av de kostnader, bidraget avser, oavsett vägens karaktär av allmän,

allmänneligen befaren enskild eller annan enskild väg och utan hänsyn

till den eventualitet, att till engångskostnader för anläggningen tidigare

utgått bidrag efter lägre kvotdel. Därest bidrag till drift- och underhållskostnader

under förfluten tid skulle beviljas, anse de sakkunniga, att detta

bidrag bör vara lägre än bidraget för framtida kostnader.

Svenska järnvägs för eningen hemställer, att järnvägarna måtte erhålla ersättning

med två tredjedelar av kostnaderna för drift och underhåll av sådana

anordningar, som vidtagits i anledning av förhållandena före ikraftträdandet

av 1924 års kungörelse, och full ersättning för alla kostnader för anordningar,

som vidtagits i anledning av förhållandena efter ikraftträdandet av nämnda

kungörelse, att kostnaderna för varningsmärken måtte bedömas efter enahanda

grunder som säkerhetsanordningar samt att bestämmelser måtte utfärdas

angående den ordning, i vilken frågor rörande vidtagande av säkerhetsanordningar

vid enskilda vägar skola handläggas, inbegripet bestämmandet

av anordningens art och sättet för anordningens finansiering.

Kungl. automobilJclubben finner ej skäl föreligga, vilka motivera en

höjning av vägintressets andel av kostnaderna för säkerhetsanordningar från

två tredjedelar till tre fjärdedelar. Beträffande frågan örn kostnaderna för drift

och underhåll av säkerhetsanordningar ansluter klubben sig till principen att

vägintresset bör gälda dessa kostnader i samma proportion som den, efter

vilken det bidragit till motsvarande anläggningskostnad. Kostnader för

säkerhetsanordningar vid enskilda, icke allmänneligen befarna vägar böra

enligt klubbens mening täckas till en sjättedel av järnvägsintresset, till två

sjättedelar av automobilskattemedel och till tre sjättedelar av allmänna

skattemedel.

Motormännens riksförbund uttalar den åsikten, att alla kostnader för

säkerhetsanordningar vid plankorsning mellan järnväg och väg principiellt

böra bestridas av järnvägen. Därest emellertid tilldelande av bidrag av

automobilskattemedel till ifrågavarande säkerhetsanordningar skulle anses

hava vunnit sådan hävd, att dessa bidrag numera icke kunna indragas, anser

förbundet, att följande normer för bidragstilldelningen böra uppställas, nämligen

att ersättning för anordningar »enligt 1933 års och 1936 års säkerhetskungörelser»,

i vad avser anläggningar som färdigställts intill den 1 juli 1937,

må utgå såsom engångskostnad med högst 50 procent, dock icke för. kryssmärke,

förvarningsmärke eller sådan anordning, varigenom järnvägen vinner

besparing i bevakningskostnader, att för i framtiden erforderliga anordningar

av samina slag som de nyssnämnda bidrag ävenledes må utgå med högst 50

procent samt att till drift och underhåll av säkerhetsanordningar bidrag av

automobilskattemedel icke må utgå.

Svenska vägföreningen framhåller, att även örn det kan anses skäligt och

rättvist, att bidrag av automobilskattemedel utgå till järnvägarna — ehuru

dessa i många fall säkerligen kunnat göra besparingar därigenom, att bevakade

grindar och bommar kunnat utbytas mot de vida billigare obevakade

ljussignalerna — det vid en sådan bidragstilldelning icke kan undgås, att

anslagen av automobilskattemedel till vägförbättringar bliva nedsatta i motsvarande

mån. På grund härav och då numera de belopp, som stå till buds

för omläggning och förbättring av vägarna, måste anses otillräckliga, synes

det föreningen lämpligt, att det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för det

första budgetåret föreslagna anslaget till fonden fördelas på ett antal år.

Svenska vägstyrelsernas förbund vill ifrågasätta lämpligheten av att i fråga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

om korsningar med allmänna och allmänneligen befarna vägar nu höja bidraget

från två tredjedelar till tre fjärdedelar, då förbundet anser, att även

örn vissa billighetsskäl tala för en dylik höjning, den största försiktighet

mäste iakttagas med de hårt ansträngda automobilskattemedlen. Beträffande

förslaget örn bidrag med 90 procent till säkerhetsanordningar vid korsningar

med enskilda, icke allmänneligen befarna vägar framhåller förbundet, att

ett lägre bidrag väl kan ifrågasättas. Förbundet finner det jämväl tveksamt,

huruvida icke frågan örn bidrag till anordningar vid nu berörda korsningar

bör lösas i sammanhang med pågående utredningar örn de enskilda vägarnas

ställning och örn statsbidrag till dylika vägar samt örn automobilskattemedlens

framtida uttagande och användning.

I sitt utlåtande den 22 oktober 1937 hava 1937 års sakkunniga rörande

trafiksäkerheten, vilka vid utlåtandet fogat en promemoria över kostnadsfrågans

tidigare behandling, till en början anfört:

I förevarande betänkande behandlar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen två

särskilda spörsmål, nämligen dels frågan örn ändrade bestämmelser rörande

järnvägarnas skyldighet att vidtaga säkerhetsanordningar och dels frågan örn

bestridande av kostnaderna för dylika anordningar.

Den förra av dessa frågor ingår såsom en synnerligen viktig del i de sakkunnigas

allmänna uppdrag och är för närvarande föremål för utredning

från de sakkunnigas sida. De sakkunniga torde i sinom tid komma att framlägga

förslag i ämnet, avseende dels i vissa delar ändrade bestämmelser

angående de anordningar, som enligt 1933 års säkerhetskungörelse skola anbringas

vid korsningar med allmän väg och »allmänneligen befaren» enskild

väg och dels vidtagande av säkerhetsåtgärder vid ett stort antal hittills

oskyddade korsningar med sådana enskilda vägar, som icke »allmänneligen

befaras». I samband därmed torde de sakkunniga få avgiva utlåtande över

styrelsens betänkande i först angivna del.

Vad härefter angår spörsmålet örn bestridandet av kostnaderna för säkerhetsanordningar,

står detsamma uppenbarligen i nära sammanhang med den

nyss berörda frågan. Med hänsyn härtill anförde de sakkunniga i skrivelse

till Kungl. Majit den 27 maj 1937, att kostnadsfrågan lämpligen borde få

anstå, till dess det bleve möjligt att överskåda de ekonomiska konsekvenserna

av de sakkunnigas blivande förslag rörande ändringar i säkerhetskungörelsen.

Sedan järnvägsstyrelsen i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet

den 30 juni 1937 hemställt örn ett snart avgörande i kostnadsfrågan

och då ett dylikt avgörande, trots de därmed förenade svårigheterna, onekligen

skulle vara ägnat att medföra vissa fördelar för de sakkunnigas fortsatta

arbete, hava de sakkunniga emellertid sedermera upptagit kostnadsfrågan

till särskild behandling.

Mot den lösning av kostnadsfrågan, som förordats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

syntes enligt de sakkunnigas mening två viktiga erinringar

kunna framställas. För det första syntes förslaget vara i hög grad invecklat

och icke tillgodose rimliga krav på en rationell och praktisk lösning av problemet.

För det andra kunde de sakkunniga icke finna annat än att vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen vid kostnadernas fördelning mellan »järnvägsintresset»

och »vägintresset» i alltför hög grad tagit hänsyn till det förra

intresset och i mycket stor utsträckning velat på vägväsendet överflytta

utgifter, som rätteligen borde bestridas av järnvägarna själva.. I förstnämnda

hänseende ville de sakkunniga för sin del bestämt hävda, att det bidrag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis proposition nr 58.

som från statens sida kunde komma att lämnas järnvägarna, under alla förhållanden

och alldeles oavsett bidragets storlek borde utgå efter enklare och

mera rationella grunder än de av styrelsen föreslagna.

Innan de sakkunniga gått närmare in på de skilda delarna i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens förslag, hava de berört själva rättsfrågan och den

praxis, som utvecklats vid domstolarnas handläggning av hithörande spörsmål.

Härom anföra de sakkunniga:

I detta hänseende vilja de sakkunniga till en början, under hänvisning

till sin bilagda promemoria, erinra örn att kostnaderna för såväl uppsättning

som underhåll och bevakning av säkerhetsanordningar ursprungligen

som regel torde hava bestritts av järnvägarna själva. I det lagförslag i ämnet,

som framlades av den s. k. trafiksäkerhetskommittén år 1907, föreslogs en

reglering enligt »prioritetsprincipen», innebärande att kostnaderna — i enlighet

med de grundsatser, som gälla för expropriation — skulle bestridas

av den trafikled, som tillkommit senare, alltså i vissa fall av vägen, i andra

fall av järnvägen. I detta sammanhang betonades särskilt »den äldre farledens

rätt att utveckla sig utan hinder av förhållanden, som uppstått efter

densammas tillkomst», och framhölls att en senare tillkommen järnväg borde

bekosta icke blott de vid tiden för järnvägens anläggning erforderliga säkerhetsanordningarna

utan även anordningar, som därefter bleve erforderliga

på grund av ökad trafik å vägen. Samma ståndpunkt intogs i det lagförslag,

som på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1918 avlämnades av ombudsmannen i järnvägsstyrelsen

C. A. Hallström.

I den år 1928 inom kommunikationsdepartementet utarbetade promemorian

uppställdes en huvudregel, som visserligen i fråga örn kostnaderna

för anordningar, vilka föranletts av nytillkomna farleder, byggde på prioritetsprincipen

men som beträffande kostnaderna för anordningar, vilka vid

redan befintliga korsningar måst vidtagas till följd av förändrade förhållanden,

innebar motsatsen till den i nyssnämnda lagförslag intagna ståndpunkten,

nämligen att kostnaderna i berörda fall skulle bäras av den trafikled,

till vilken de ändrade förhållandena vore att hänföra, alltså av vägen,

om behovet av säkerhetsanordningar föranletts av ökad trafik å denna.

Ifrågavarande regel, som ofta åberopats från järnvägshåll, kom sedermera

vid bidragets fördelning icke i tillämpning, utan fördelningen skedde efter

en bestämd kvotdel av två tredjedelar och utan någon prövning av de särskilda

fallen. Den nya regeln har, såvitt de sakkunniga hava sig bekant,

icke heller i något enda fall vunnit tillämpning vid domstols prövning av

hithörande frågor. Vid sådant förhållande vill det synas de sakkunniga, som

örn berörda regel icke vidare borde kunna åberopas.

Inom rättspraxis har i stället, i anslutning till en av justitierådet E. Stenbeck

år 1930 utarbetad promemoria, gjorts allenast den avvikelsen från

prioritetsprincipen, att om vid korsning mellan en äldre väg och en senare

tillkommen järnväg ökat behov av säkerhetsanordningar uppkommit till följd

av en förändring i avseende å vägens användning, kostnaderna — såväl engångskostnaderna

för anordningens uppsättande som de årliga kostnaderna

för anordningens drift och underhåll — skola bostridas av järnvägen allenast

om den inträdda förändringen varit beräknelig vid järnvägens tillkomst

(»adekvat kausalitet») men däremot icke örn densamma då varit oberäknelig.

Mot riktigheten av dessa principer torde ur teoretisk synpunkt icke något

vara att erinra. I praktiken åter torde desamma däremot knappast vara

ägnade att på ett rationellt sätt lösa frågan örn fördelningen av förevarande

kostnader. En tillämpning av berörda principer skulle tydligen i de flesta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 58.

fall leda därhän, att samtliga kostnader komme att för all framtid bestridas

av järnvägen beträffande vissa korsningar, av vägen beträffande andra. Härtill

kommer, att redan fastställandet, vilkendera farleden som äger prioritet

och i vad mån vid förändrade förhållanden föreligger en »adekvat kausalitet»,

torde medföra avsevärda svårigheter. Särskilt torde det i allmänhet vara

synnerligen svårt att avgöra, i vad mån en inträffad förändring i avseende

å användningen av en väg varit beräknelig eller ej. Såsom ett exempel på

de svårigheter, som i sistnämnda hänseende kunna uppkomma, må anföras

vad som förekommit i ett i de sakkunnigas promemoria närmare omnämnt,

under år 1937 av högsta domstolen avdömt mål rörande ersättning

för vissa år 1931 anbragta säkerhetsanordningar vid en järnvägskorsning

inom Umeå stad. I detta mål ansågo två av domstolens ledamöter, att den

tid efter annan skedda utvidgningen mot järnvägen av det under stadsplan

lagda området sammanhängde med stadens normala utveckling och att järnvägsstyrelsen

i anseende till vägövergångens belägenhet och övriga föreliggande

omständigheter skäligen kunnat beakta detta förhållande vid järnvägens

tillkomst (åren 1895—1896), medan de tre övriga ledamöterna ansågo,

att nämnda utvidgning vid järnvägens anläggning icke skäligen kunnat

beräknas.

I betraktande av de svårigheter av olika slag, som vore förenade med en

lösning av kostnadsfrågan i enlighet med gällande rättsgrundsatser, syntes

det de sakkunniga vara önskvärt, att nämnda fråga såvitt möjligt löstes utan

rättegångar. Detta syfte syntes kunna vinnas antingen genom en särskild

för ändamålet avpassad lagstiftning eller ock genom att staten, på samma

sätt som skett år 1929, tilldelade järnvägarna bidrag mot villkor att järnvägarna

avstode från ytterligare anspråk. Mot frågans lösning genom särskild

lagstiftning, fortsätta de sakkunniga, talade, såsom vid tidigare utredningar

i ämnet påpekats, att en sådan sannolikt måste bliva av invecklad

beskaffenhet och näppeligen skulle kunna erhålla retroaktiv verkan. Vid

frågans behandling i samband med 1929 års kungörelse avvisades jämväl

tanken på en dylik lagstiftning.

De sakkunniga förorda för sin del, att frågan även nu löses utan lagstiftning

och att staten i stället liksom år 1929 lämnar bidrag till bestridande

av järnvägarnas kostnader för ifrågavarande säkerhetsanordningar.

Örn finansieringen av dylika bidrag anföra de sakkunniga:

Vad härefter angår frågan, huruvida bidraget bör utgå av automobilskattemedel

eller av andra statsmedel, vilja de sakkunniga erinra örn att denna

fråga närmast torde vara av statsfinansiell natur, och vilja de sakkunniga

därför icke närmare ingå på densamma. På sätt som framhålles i åtskilliga

av de inkomna yttrandena måste det emellertid, särskilt under nuvarande förhållanden,

vålla starka betänkligheter att i den utsträckning, som väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens förslag innebär, taga i anspråk automobilskattemedel

för berörda bidrag. I all synnerhet gäller detta, därest fråga blir örn

bidrag till säkerhetsanordningarnas drift och underhåll, varigenom automobilskattemedlen

skulle för all framtid komma att belastas med årliga, ständigt

växande utgifter. Med den ståndpunkt de sakkunniga, enligt vad som framgår

av det följande, intaga i fråga örn statsbidragets storlek och fördelning,

torde emellertid dessa betänkligheter mot användningen av automobilskattemedel

bliva mindre allvarliga. Under förutsättning att de sakkunnigas ståndpunkt

i detta hänseende godtages, torde enligt de sakkunnigas mening be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 27

fogade invändningar knappast kunna göras mot att ifrågavarande statsbidrag,

på samma sätt som skedde år 1929, utgår av automobilskattemedel.

Vad härefter angår grunderna för tilldelningen av bidrag, hava de sakkunniga

till en början föreslagit, dels att bidraget, i enlighet med vad som

föreskrevs i 1929 års kungörelse, icke utgår för kryssmärken, förvarningsinärken

eller sådana anordningar, varigenom järnvägen vinner besparing

i bevakningskostnader, och dels att bidraget, på samma sätt som skedde vid

tillämpningen av nyssnämnda kungörelse, beträffande övriga anordningar

utgår efter en på förhand bestämd kvotdel. De sakkunniga anföra vidare:

En fråga, som enligt de sakkunnigas uppfattning är av synnerlig vikt, är

spörsmålet huruvida bidraget skall bestämmas att utgå endast i form av

ersättning för uppkomna engångskostnader eller örn staten dessutom skall

förbinda sig att för framtiden lämna årliga bidrag till järnvägarnas driftoch

underhållskostnader.

Härutinnan vilja de sakkunniga erinra örn att, vad underhållskostnaderna

angår, järnvägsstyrelsen i skrivelse den 12 november 1933 uttalat, att kostnaderna

för säkerhetsanordningarnas underhåll »av praktiska skäl skulle

kunna åläggas järnvägarna att bestrida». Det torde också ligga i öppen dag,

att underhållet av såväl grindar och fällbommar som automatiska signalanordningar

regelmässigt verkställes i så nära samband med övriga till järnvägslinjen

hörande underhållsarbeten, att i praktiken ett noggrant särskiljande

svårligen låter sig genomföra. Vad driftkostnaderna angår, torde dessa i

vissa fall kunna utan större svårighet beräknas, i andra fall däremot ej.

Exempelvis torde, när det gäller stationsbevakade fällbommar, arbetet med

bommarnas manövrering i regel knappast kunna särskiljas från det arbete,

som stationspersonalen i övrigt har att utföra, över huvud taget torde de

driftkostnader, varom här är fråga, på ett naturligt sätt sammanhänga med

utgifterna för järnvägens säkerhetsanläggningar i övrigt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tidigare vid upprepade tillfällen

med stort eftertryck framhållit, att kostnaderna för säkerhetsanordningarnas

drift och underhåll borde åvila järnvägarna själva, ehuru styrelsen under

åberopande av 1929 års beslut i ersättningsfrågan numera ansett sig icke

kunna vidhålla denna ståndpunkt. I ett den 31 januari 1928 avgivet yttrande

anförde styrelsen sålunda, att »en motsatt reglering med jämväl sistnämnda

kostnader lagda på vägintresset skulle medföra en olidlig och årligen för

all framtid återkommande reglering av mellanhavandet mellan järnvägs- och

vägintresset av dessa drift- och underhållskostnader». Det synes de sakkunniga,

som om styrelsens sålunda gjorda uttalande skulle äga giltighet

jämväl beträffande det förslag till reglering, som nu framlagts av styrelsen,

frånsett att denna reglering enligt förslaget icke skulle verkställas årligen

utan endast vart femte år.

Därjämte synes det, såsom de sakkunniga redan framhållit, vara i hög

grad betänkligt att engagera staten i järnvägarnas löpande årskostnader och

därigenom för all framtid belasta den för automobilskattemedlen upprättade

specialbudgeten med en ny, automatiskt växande utgiftspost. De sakkunniga

vilja i detta sammanhang erinra, att 1929 års beslut, såsom de sakkunniga i

sin promemoria närmare utvecklat, måste anses baserat på den förutsättningen,

att kostnaderna för drift och underhåll av säkerhetsanordningar skulle

bestridas av järnvägarna själva.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga för sin del bestämt

förordat, att det bidrag till kostnaderna för säkerhetsanordningar, som må

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

komma att lämnas järnvägarna, begränsas att avse allenast engångskostnaderna

och att bidrag sålunda icke utgår till anordningarnas drift och

underhåll.

Efter att sålunda hava angivit de allmänna principer, som synts de sakkunniga

böra vara vägledande vid lämnandet av det ifrågasatta bidraget, angiva

de sakkunniga punkt för punkt sin ställning till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag (se sid. 17):

Såsom redan anförts, erhöllo järnvägarna enligt 1929 års beslut bidrag

till sina kostnader i anledning av 1924 års kungörelse med två tredjedelar

av engångskostnaderna för anordningar, som betingats av förhållandena vid

tiden för nämnda kungörelses ikraftträdande och vidtagits före den 1 mars

1930. Järnvägarna fingo därvid förbinda sig att avstå från anspråk på ytterligare

bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter för kostnad, som

bidraget avsåge. På sätt de sakkunniga i sin promemoria närmare utvecklat,

måste järnvägarna anses hava härigenom avstått från anspråk på ytterligare bidrag

icke blott till engångskostnaderna utan även till anordningarnas drift och

underhåll. På grund härav och med hänsyn jämväl till vad nyss anförts angående

lämpligheten av att låta järnvägarna själva bära ifrågavarande kostnader

torde staten — oavsett vilken ståndpunkt domstolarna må komma att

intaga, därest järnväg anhängiggör talan mot vederbörande vägintressenter —

icke hava anledning att bifalla järnvägarnas nu mot staten framställda anspråk.

Med anledning härav få de sakkunniga sålunda avstyrka väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens under punkten 1) upptagna förslag.

Vad angår frågan örn ersättning till drift och underhåll av sådana på

grund av 1924 års säkerhetskungörelse vidtagna anordningar, som betingats

av förhållanden, vilka inträtt efter nämnda kungörelses ikraftträdande (och

i allmänhet utförts efter den 1 mars 1930), framgår av vad här anförts, att

de sakkunniga anse sig böra avstyrka väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

i denna del.

Däremot hava de sakkunniga redan i det föregående förordat, att järnvägarna

nu erhålla bidrag till engångskostnaderna för ifrågavarande anordningar.

Beträffande storleken av det bidrag, som i sådant hänseende bör

utgå, få de sakkunniga anföra följande.

I järnvägarnas föreliggande framställningar örn bidrag till kostnaderna

för ifrågavarande säkerhetsanordningar göres med stort eftertryck gällande,

att behovet av nämnda anordningar uppstått så gott som uteslutande på

grund av vägtrafikens utveckling. De sakkunniga måste för sin del beteckna

detta påstående såsom i hög grad överdrivet. Det torde knappast kunna bestridas,

att även trafiken å järnvägarna, som ju till större delen tillkommo

under förra århundradet, under tiden därefter beträffande såväl antalet tåg

som tågens hastighet undergått en utveckling, som i väsentlig mån medverkat

till behovet av nya eller förbättrade säkerhetsanordningar. I detta hänseende

må här erinras örn att järnvägarnas skyldighet att uppsätta säkerhetsanordningar

gjorts beroende av huruvida vid korsningen förefinnes fri sikt

över järnvägen, varvid kravet på fri sikt ställts i relation till tågens hastighet.

En ökning av denna hastighet kan därför medföra, att säkerhetsanordningar

måste anbringas vid korsningar, där författningens krav på fri sikt

förut varit uppfyllda. Likaledes kan anbringande av dubbelspår i stället för

enkelspår medföra behov av ändrade säkerhetsanordningar. Enligt en uppgift

av järnvägsstyrelsen hade vid statens järnvägar i anledning av förhållanden,

som inträffat efter ikraftträdandet av 1924 års kungörelse, intill början

av år 1932 utförts 142 säkerhetsanordningar, av vilka enligt järnvägsstyrel
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 29

sens egen uppfattning endast 88 eller 62 procent föranletts av vägtrafikens

ökning.

Men även i de fall, där det ökade behovet av säkerhetsanordningar uppstått

på grund av vägtrafikens utveckling, är det ingalunda en självfallen

sak, att kostnaderna för berörda anordningar skola drabba vägväsendet.

''Enligt den ståndpunkt, som rättspraxis numera intagit, är järnvägen i dylika

fall befriad från att bära kostnaderna endast örn den ökade trafiken å vägen varit

oberäknelig vid tiden för järnvägens anläggning (eller i vissa fall vid en senare

vidtagen förändring därav). Enligt domstolarnas uppfattning har en dylik

oberäknelig ökning av trafiken ansetts föreligga framför allt när å vägen

uppkommit en mera avsevärd automobiltrafik. En ökning av gångtrafiken

eller av trafiken med andra fordon än automobiler torde däremot i regel icke

kunna föranleda, att järnvägarna rättsligt sett skulle vara befriade från

skyldigheten att bestrida kostnaderna för erforderliga säkerhetsanordningar.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra örn att, enligt en i väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens betänkande å sid. 49 införd tabell, av 113 under

åren 1930—1934 utförda nya, »såsom statsbidragsberättigade ansedda» anläggningar

icke mindre än 24 utgjordes av ringklockor, vilka enligt säkerhetskungörelsens

föreskrift »få användas allenast vid vägar med ringa samfärdsel

och där ingen eller endast obetydlig automobiltrafik äger rum».

I de fall, då ökat behov av säkerhetsanordningar uppkommit vid korsning

mellan järnväg och gata, torde i allmänhet, även örn livlig automobiltrafik

förekommer, jämväl annan trafik förekomma i sådan utsträckning, att säkerhetsanordningar

skulle hava erfordrats redan oberoende av automobiltrafiken.

Det bör ej heller förbises, att den automobiltrafik, som nu förekommer

på gator och vägar, endast delvis är föranledd av »bilismen» och att en stor

del av ifrågavarande trafik, bland annat hela den lokala godstrafiken, skulle

vara erforderlig även örn motorfordon icke funnes att tillgå, i vilket fall berörda

trafik liksom tidigare finge ske med tillhjälp av hästfordon.

Yad slutligen angår de fall, där behovet av säkerhetsanordningar verkligen

föranletts av automobiltrafik, torde järnvägarna kunna genom rättegång

erhålla ersättning av vederbörande vägintressenter, dock endast örn

korsningen är belägen vid allmän väg eller vid sådan enskild väg, som trafikeras

för vederbörande vägintressenters egen räkning, vilket framför allt

torde vara fallet, då vägen tillhör en stad eller köping. Beträffande det stora

flertalet korsningar med enskilda vägar torde järnvägarna däremot icke äga

möjlighet att vid domstol utverka ett åläggande för vägintressenterna att bestrida

kostnaderna för säkerhetsanordningar, som blivit nödvändiga på grund

av en utan dessas eget förvållande tillkommen automobiltrafik. Enligt en i

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens betänkande å sid. 36 intagen tabell voro

av 184 anläggningar, som tillkommit eller kompletterats under åren 1930—

1934, icke mindre än 88 belägna vid enskilda vägar. De sakkunniga hava i

sin promemoria beräknat, att örn från den i nämnda tabell upptagna totalkostnaden

frånräknas dels kostnaderna för alla ringklocksanläggningar och

dels kostnaderna för de anläggningar av annat slag, som äro belägna vid

korsningar med enskilda vägar, det återstående beloppet utgör allenast omkring

44 procent av nämnda totalkostnad. Huru stor dol av den sålunda

återstående kostnaden, som vid en rättslig prövning skulle befinnas böra

åvila vägintressenterna såsom föranledd av vid järnvägens anläggning (eller

vid en senare skedd förändring av densamma) oberäkneliga förhållanden kan

icke utan närmare utredning bedömas.

Av nu anförda siffror torde framgå, att järnvägarna i själva verket icke

äga möjlighet att på rättslig väg utfå ersättning annat än beträffande en

mindre del, i varje fall understigande 44 procent, av de säkerhetsanordningar,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

sorn efter år 1930 utförts. I de fall, då ifrågavarande engångskostnad skulle

påläggas vägintressenterna, torde dessa emellertid, såsom förut omnämnts,

enligt gällande rättspraxis komma att förklaras skyldiga att bestrida jämväl

kostnaderna för anläggningarnas drift och underhåll.

Av vad sålunda anförts, fortsätta de sakkunniga, syntes framgå att, även

örn, på sätt de sakkunniga föreslagit, hela bidraget till järnvägarna Indes på

engångskostnaderna och bidrag således icke lämnades till kostnader för drift

och underhåll, anledning likväl syntes saknas att bestämma en högre bidragskvot

än den som tillämpades vid genomförandet av 1929 års beslut eller sålunda

två tredjedelar. De sakkunniga ville för sin del föreslå, att nämnda

bidragskvot, med visst i det följande angivet undantag, komme till användning

även nu. Vid bedömandet av skäligheten av ifrågavarande bidragskvot

syntes jämväl böra beaktas, att järnvägarna genom statsbidraget skulle befrias

från kostnader och besvär för ett stort antal eljest nödvändiga rättegångar.

Vidare anföra de sakkunniga:

Enligt de sakkunnigas nu framställda förslag skulle, såsom förut angivits,

bidrag icke utgå för kryssmärken, förvarningsmärken eller sådana anordningar,

varigenom järnväg vunnit besparing i bevakningskostnader. I övrigt

skulle bidrag emellertid utgå oberoende av säkerhetsanordningarnas beskaffenhet,

således även till ringklocksanläggningar, och oberoende av huruvida

korsningen vore belägen vid allmän väg eller vid enskild, allmänneligen

befaren väg.

Järnvägarnas engångskostnader för säkerhetsanordningar, utförda under

tiden 1 mars 1930—1 januari 1937, uppgå enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

beräkningar till i runt tal 480,000 kronor. Med en bidragskvot av

två tredjedelar skulle bidraget till nämnda anordningar följaktligen komma

att utgöra 320,000 kronor.

Enligt de sakkunnigas mening torde med tillämpning av samma grunder

bidrag böra utgå jämväl till engångskostnaderna för de anordningar, som i

framtiden komma att vidtagas av järnvägarna på grund av nu gällande säkerhetskungörelse.

Järnvägarnas engångskostnader för nya anordningar hava

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats till omkring 60,000 kronor

örn året, motsvarande enligt de sakkunnigas förslag ett årligt bidrag av 40,000

kronor.

Däremot anse de sakkunniga, att frågan örn bidrag till de kostnader, som

må komma att föranledas av framtida ändrade bestämmelser rörande säkerhetsanordningar,

icke kan avgöras förrän förslag härutinnan föreligger.

I enlighet med vad de sakkunniga närmare utvecklat i sin promemoria

torde vid bestämmandet av de närmare villkoren för erhållande av bidrag

böra tillses, att samtliga frågor, som röra bidrag av automobilskattemedel

till kostnaderna för säkerhetsanordningar, för framtiden lösas i administrativ

ordning och icke vare sig genom rättegång eller genom överenskommelse

med vägintressenterna. Såsom villkor för utbekommande av kostnadsbidrag

torde därför böra föreskrivas, att järnvägen förbinder sig att avstå från anspråk

på ytterligare bidrag av staten samt av vederbörande vägintressenter

till kostnaderna för de anordningar, som med anledning av 1924 eller 1933

års säkerhetskungörelser vidtagits intill dagen för ansökningens ingivande.

I sådana fall, då järnväg redan genom överenskommelse eller dom be

träffande viss anordning erhållit rätt till högre ersättning än den här ovan

angivna, torde vid beviljande av bidrag böra avdragas vad av nämnda ersättning

överskjuter två tredjedelar av engångskostnaderna för anläggningen

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 58.

i fråga. Vid beräknandet av värdet av järnvägen genom uppgörelsen eller

domen tillerkänd årlig ersättning för drift och underhåll torde nämnda ersättning

böra kapitaliseras efter förslagsvis 5 procent.

Punkten 3 i styrelsens förslag avser frågan örn bidrag till komplettering

av kryssmärken, föranledd av den i 1933 års säkerhetskungörelse intagna

föreskriften, att vissa kryssmärken skola vara försedda med reflexanordningar.

Med hänsyn till den ståndpunkt, statsmakterna år 1929 intogo till frågan

örn uppsättande av kryssmärken, synes anledning saknas att nu lämna bidrag

till en komplettering av nämnda varningsmärken. De sakkunniga finna

sig därför — utan att närmare ingå på de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

motivering förordade, enligt de sakkunnigas mening ej fullt klara principerna

rörande fördelningen av kostnaderna för kompletteringar med anledning

av ändringar i säkerhetskungörelserna — böra avstyrka styrelsens

förslag i denna del.

Enär frågan örn ändringar i gällande säkerhetskungörelse såsom förut

omnämnts för närvarande är föremål för de sakkunnigas prövning, torde

— på sätt de sakkunniga i sin skrivelse den 27 maj 1937 anfört — väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens förslag till ändringar i nämnda kungörelse icke för

närvarande böra genomföras. Vid sådant förhållande torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

under punkten 4 upptagna förslag örn ersättning till järnvägarna

för vissa kompletteringar, föranledda av de föreslagna ändringarna,

icke böra föranleda någon åtgärd.

Frågan örn säkerhetsåtgärder vid korsningar med enskilda, icke allmänneligen

befarna vägar torde, såsom de sakkunniga i början av denna skrivelse

påpekat, komma att föranleda förslag från de sakkunnigas sida. I avvaktan

på slutförandet av igångsatta undersökningar i denna fråga finna sig de sakkunniga

icke böra tillstyrka, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

i förevarande del nu kommer till utförande.

Med hänsyn till den ståndpunkt, anföra de sakkunniga vidare, som de

sakkunniga sålunda intagit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,

syntes anledning icke förefinnas att, på sätt styrelsen föreslagit, upplägga en

särskild fond av automobilskattemedel till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar.

Det bidrag, som lämnats järnvägarna enligt 1929 års kungörelse,

hade beträffande säkerhetsanordningar å stads område utgått av

utjämningsandelen av städernas automobilskattemedel och i fråga örn sådana

anordningar å landsbygden av de särskilda länens automobilskattefonder.

Då länsfondernas tillgångar under de senare åren alltmera minskats, syntes

det böra tagas under övervägande, huruvida icke bidraget till säkerhetsanordningar

å landsbygden borde utgå icke ur länsfonderna utan av landsbygdens

utjämningsandel.

Med åberopande av vad sålunda anförts hava de sakkunniga hemställt,

att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för beredande åt järnvägarna av bidrag

enligt av de sakkunniga angivna grunder till bestridande av engångskostnader

för sådana på grund av bestämmelserna i kungörelserna den 23

maj 1924 eller den 2G juni 1933 vidtagna anordningar, som betingats av förhållanden,

vilka inträtt efter förstnämnda kungörelses ikraftträdande.

I utlåtande den 19 november 1937 över de sakkunnigas förslag har vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen anfört:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 58.

Vad de sakkunniga funnit i så hög grad invecklat, torde vara styrelsens

förslag, att bidrag även skulle utgå till drift och underhåll av säkerhetsanordningarna.

Styrelsen, på vilken det väl närmast skulle ankomma att handlägga

de ärenden, som statsbidragen till drift och underhåll skulle medföra, kan

icke finna, att — därest det anses riktigt, att dylika bidrag skola utgå —

något enklare förslag kan framläggas. Givetvis är det mindre invecklat att

helt slopa dessa bidrag, men örn därigenom vinnes en rättvisare kostnadsfördelning

torde vara tvivelaktigt. Det är dock under alla förhållanden

uppenbart, att ett dylikt förslag icke kan vara ägnat att öka trafiksäkerheten

vid förevarande plankorsningar.

Styrelsen, som äger teknisk och ekonomisk sakkunskap på såväl järnvägssom

vägområdet, har vid verkställandet av sin utredning icke utgått ifrån en

förutfattad mening utan med hänsyn till nu rådande förhållanden vägt de

olika intressena mot varandra och föreslagit, vad styrelsen för sin del funnit

rätt och skäligt, och styrelsen vill bestämt tillbakavisa de sakkunnigas påstående,

att styrelsen velat gynna något av dessa intressen på det andras

bekostnad. Styrelsen har icke kunnat såsom utgångspunkt lägga varken den

för närvarande rådande knappheten på automobilskattemedel eller bidragens

betydelse för järnvägarnas ekonomi. Däremot har styrelsen måst fästa särskild

vikt vid att drift- och underhållskostnaderna oftast utgöra den övervägande

delen av utgifterna för säkerhetsanordningarna vid en plankorsning.

Ingen kan mera än styrelsen beklaga, att de föreslagna engångsanslagen

från automobilskattemedlen hava måst föreslås att utgå vid en tidpunkt,

då en stark brist på anslag till vägförbättringar gör sig gällande. Örn därigenom

viss lättnad kan vinnas, torde det icke böra möta hinder att uppdela

de föreslagna engångsanslagen på två eller tre budgetår. Däremot kan

styrelsen icke finna det oroande att för framtiden binda en mycket begränsad

del av automobilskattemedlen för säkerhetsanordningarnas drift och underhåll.

Yarje ny väg eller bro, som bygges med automobilskattemedel, liksom

varje vägmaskin eller trafikfyr, som anskaffas för vägväsendets räkning,

medför, att på motsvarande sätt framtida medel bindas för anordningarnas

drift och underhåll.

Det utlåtande, de sakkunniga avgivit, hade således icke ändrat väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens i utredningen framförda uppfattning i fråga örn

statsbidrag till järnvägarna för säkerhetsanordningar vid ifrågavarande slag

av plankorsningar. Styrelsen ansåge sig därför i detta sammanhang endast

böra ytterligare framhålla önskvärdheten av att denna fridga snarast måtte

lösas på sådant sätt, att kostnadsfördelningen i sin helhet slutligen avgjordes

för såväl redan utförda anordningar som för de anordningar, vilka

järnvägarna jämlikt gällande säkerhetskungörelse kunde bliva ålagda att

anbringa.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 19 november 1937 anfört:

De sakkunnigas uttalande, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid kostnadernas

fördelning i alltför hög grad skulle ha gynnat »järnvägsintresset»,

måste förvåna, saknande verklig grund som det gör. Detta torde omedelbart

framgå, örn man tar del av de sakkunnigas eget referat av de olika yttrandena

örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag, som inkommit från länsstyrelserna,

vägföreningar m. fl. Dessa utlåtanden måste nämligen i själva kostnadsfrågan

anses till allt övervägande grad gå i tillstyrkande riktning av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens förslag, och ingen torde väl dock vilja påstå,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58. 33

att länsstyrelser och vägföreningar kunna anses vara partiska till förmån för

järn vägsintresset.

Då icke heller någon av länsstyrelserna av nämnda referat att döma

synes hava anmärkt på, att detta i själva verket synnerligen redigt uppställda

förslag varit invecklat eller icke ägnat att på ett praktiskt och rationellt

sätt lösa problemet, måste styrelsen beteckna de sakkunnigas ifrågavarande

allmänna omdöme om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag såsom

i hög grad omotiverat och oberättigat.

I sitt utlåtande framdraga de sakkunniga de skäl, som tala för deras åsikt

angående kostnadernas fördelning, men härvidlag har utlåtandet enligt styrelsens

mening icke erhållit den opartiskhet, som man kunnat vänta sig från

sakkunnigas sida. Så t. ex. vill styrelsen påpeka, att i utlåtandet uppgives

att ombudsmannen i järnvägsstyrelsen C. A. Hallström i sitt på Kungl. Maj:ts

uppdrag år 1918 avlämnade lagförslag skulle hava intagit samma ståndpunkt

som 1907 års trafiksäkerhetskommitté, enligt vilken kostnaderna skulle regleras

efter »prioritetsprincipen», innebärande att en äldre trafikled visserligen

skulle hava företräde framför senare tillkommen sådan, men att den äldre

farleden skulle äga rätt att utveckla sig utan hinder av förhållanden, som

uppstå efter densammas tillkomst. Enligt detta resonemang skulle sålunda

någon hänsyn icke behöva tagas till att t. ex. på grund av ökad biltrafik å en

äldre väg säkerhetsanordningar erfordrades vid en järnväg, som anlagts senare

än vägen. Styrelsen får i detta avseende hänvisa till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

utredning sid. 20, varav klart framgår att ifall ändrade förhållanden

uppstå, som voro att hänföra till vägen, t. ex. livlig trafik å vägen, skulle

enligt Hallströms mening kostnaderna bestridas av vägens ägare. Även i

övrigt skulle beträffande de av de sakkunniga gjorda citaten anmärkningar

kunna framställas mot ett ensidigt framhävande av vad som kunnat försvara

deras utgångspunkt, under det att värdet av synpunkter, som gjorts gällande

för en motsatt uppfattning, förringats.

Beträffande den rättsliga skyldigheten rörande bestridande av kostnader

vid ifrågavarande korsningar får styrelsen framhålla, att såväl Kungl. Maj:ts

domar som avgivna betänkanden i frågan bekräfta riktigheten av att vägintresset

har skyldighet att bära dessa kostnader, när säkerhetsanordningarna

krävas på grund av ökad trafik å vägen, under förutsättning att ökning icke

skäligen kunnat beräknas vid järnvägens tillkomst. Styrelsen vill i detta sammanhang

även erinra örn den passus i justitierådet Stenbecks P. M., däri det

heter: »Örn ökat behov av säkerhetsanordningar är beroende av motortrafiken,

anser jag således det ökade behovet föranlett av sådana ändrade förhållanden

med avseende å vägens användning, att järnvägen, även örn den anlagts senare

än vägen, icke bör vara skyldig att svara för den ökade kostnaden.»

I regel påfordras säkerhetsanordningar på grund av biltrafiken, vilken

endast undantagsvis kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. Under sådana

förhållanden böra i regel också kostnaderna för säkerhetsanordningarna

drabba vägintresset och icke järnvägen.

De sakkunnigas förslag att järnvägarnas bidrag skall utgå med 2/i av engångskostnaderna

motiveras ej; det säges endast att »anledning torde saknas

att bestämma en högre bidragskvot än den som tillämpades år 1929». Styrelsen

vill häremot först erinra om, att 1929 års riksdagsbeslut byggde på

kommunikationsdepartementets P. M. av 1928, däri det härom heter, att kostnaderna

skola bäras av den trafikled, till vilken de ändrade förhållandena vore

att hänföra (alltså av vägen om behovet av säkerhetsanordningar föranletts

av ökad vägtrafik). Riksdagen beslöt, att bidrag av högst -/3 av kostnaderna

skulle utgå, vilket beslut, med hänsyn till att vid den då ifrågavarande tid
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 58. 1 o i ss 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 58.

punkten biltrafiken ännu icke nått den utveckling, som senare ägt rum, synes

stå i överensstämmelse med förenämnda principuttalanden.

Vid en tillämpning av ovannämnda grunder för statsmakternas beslut av

1929 måste järnvägarna därför vara berättigade att belt befrias från kostnaderna

för nu ifrågavarande säkerhetsanordningar förutom — såsom styrelsen

i sitt yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag medgivit — i

de fåtaliga undantagsfall, då dessa säkerhetsanordningar blivit erforderliga

på grund av ändringar beträffande järnvägen och dess trafik.

Järnvägsstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning, att det vore önskligt

örn rättegångar kunde undvikas samt att det kan förefinnas fall, då det vore

obilligt, ifall vägens ägare skulle behöva bestrida kostnaderna för säkerhetsanordningar.

Under sådana förhållanden måste det vara en lämplig lösning,

att ersättningen även nu bestrides av bilskattemedel och kostnaderna sålunda

komma att bestridas av trafikanter, vilka hava förorsakat behovet av säkerhetsanordningar.

Styrelsen får vidare framhålla, att med hänsyn till biltrafikens starka utveckling

under senare år det måste vara riktigt, att vid avvägning av kostnadsfördelningen

hänsyn företrädesvis tages till de domar och betänkanden,

som avgivits under de senare åren. Däremot kan t. ex. 1907 års trafiksäkerhetskommitté

givetvis icke giva någon riktig vägledning för bedömandet av

nu föreliggande spörsmål. Även får styrelsen understryka, att det icke finns

någon rättslig anledning till att skilja mellan kostnaderna för drift och underhåll

å ena samt anläggningskostnader å andra sidan. I sak äga ju ock de förra

ett kapitaliserbart värde. Ifall vägintresset är pliktigt att bestrida kostnaderna

för anläggning av en säkerhetsanordning, är det sakligt följdriktigt, att det

är pliktigt till detsamma beträffande den integrerande kostnadsdel, som

består i kostnaden för anläggningens drift och underhåll. Styrelsen vill, gent

emot de sakkunniga, med stöd av sin omfattande praktiska erfarenhet bestämt

påstå, att det icke heller föreligger någon svårighet att beräkna kostnaderna

för drift och underhåll av en säkerhetsanordning. I praktiken möter det icke

något hinder att på sätt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit bestämma

de kostnader, som härför skulle utgå.

Styrelsen instämmer i de sakkunnigas uttalande, att ersättningsfrågan bör

lösas utan lagstiftning och att i stället statsbidrag bör lämnas till bestridandet

av kostnaderna för säkerhetsanordningarna. Det vore önskligt, att statsbidraget

sattes så högt, att i möjligaste män undvekes, att järnvägarna bleve nödsakade

att genom rättegång mot enskilda parter söka utkräva ifrågavarande

kostnadsbelopp. Ifall rättegångar behövde tillgripas, kunde visserligen, såsom

de sakkunniga framhålla, svårigheter uppstå att utfå de belopp, som

rätteligen borde tillkomma järnvägen på grund av betalningsoförmåga hos

vägintressenten eller på grund av att det vore uppenbart obilligt att av denna

utkräva beloppet. Dessa synpunkter böra icke inverka, när det gäller att lösa

denna fråga på administrativ väg. I sådant fall synes det riktigt, att järnvägarna

erhålla ett bidrag, som står i överensstämmelse med rättsprinciperna.

När det gäller järnvägar och bilar, finnes icke heller någon anledning att

betrakta bilarna såsom den svagare parten, vilken av billighetsskäl skulle

undslippa att bestrida kostnader, som rättmätigt borde påföras densamma.

Järnvägarna som företagare hava genom bilarna tillskyndats så utomordentligt

stora förluster, att det måste vara både skäligt och rättvist, att järnvägarna

erhålla ersättning åtminstone för de direkta utgifter, som bilarna

förorsaka järnvägarna.

Styrelsen kan slutligen inte underlåta att genom ett exempel visa den

uppenbara orättvisa, som skulle inträffa, örn de sakkunnigas förslag skulle

vinna statsmakternas godkännande. De förhållanden, som numera oftast för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

anleda till att säkerhetsanordningar behöva vidtagas vid en plankorsning, äro

att i ändan eller strax utanför en mindre bangård vid järnvägens anläggning

fanns en ägoväg, uteslutande avsedd att förbinda jordbrukarens på ömse sidor

örn banan belägna ägor. Under årens lopp hava de närmast bangården belägna

delarna av dessa ägor styckats och försålts till tomter, ofta till industrier.

Trafiken å den gamla markvägen har härigenom ökats, vilket till sist

föranlett till att vägen måste betraktas såsom allmänneligen befaren. Järnvägen

är sålunda skyldig att vid korsningen vidtaga säkerhetsanordningar. Att

försöka få ut ersättning för kostnaderna härför av de nya tomtägarna eller

av dem, som i övrigt trafikera vägen, är i regel omöjligt, och vägdistriktet har

icke heller någon skyldighet att betala dessa kostnader, då vägen icke är

allmän. Järnvägens kostnader för en automatisk signalanläggning å platsen

utgöra i engångskostnad minst 4,500 kronor och i årskostnad cirka 400 kronor.

Kapitaliseras sistnämnda årsbelopp och tilläggas engångskostnaderna, så ser

man, att varje dylik anläggning föranleder ett kapitalutlägg för järnvägen av

12,500 kronor. Man måste fråga sig: vad har från järnvägens sida vidtagits

för åtgärder, som motivera att järnvägen skall bestrida dessa kostnader eller

ens någon del härav. Svaret måste bli, att järnvägen på intet sätt varit vållande

till behovet av dessa säkerhetsanordningar. Det är uteslutande järnvägen

ovidkommande omständigheter — angränsande markägares och vägtrafikanters

privatintressen samt den nya, motoriserade vägtrafikens krav —

som föranlett till att säkerhetsanläggningen måste utföras, drivas och underhållas.

Enligt styrelsens mening bör järnväg i nu beskrivna ytterst ofta förekommande

"fall erhålla full ersättning för såväl engångskostnader som för drift

och underhåll av säkerhetsanläggningen, d. v. s. i kapital räknat 12,500 kronor.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och de flesta av länsstyrelsernas

mening skulle järnvägen erhålla av såväl engångs- som drift- och underhållskostnaden

— d. v. s. 8,375 kronor — men enligt de sakkunnigas förslag

endast 2/s av engångskostnaden, d. v. s. i ett för allt 3,000 kronor eller mindre

än en fjärdedel av verkliga kostnaden. Att ett bidrag beräknat på sistnämnda

sätt icke kan vara varken logiskt eller rättvist avvägt, torde ligga i öppen dag.

Med hänsyn till vad nu sagts vidhölle järnvägsstyrelsen, att statsbidrag

måtte utgå, som lämnade järnvägarna full ersättning för alla kostnader för de

säkerhetsanläggningar — ävensom för drift och underhåll av desamma — som

tillkommit efter 1930, i den mån dessa anläggningar icke vore föranledda av

förändringar, som inträtt beträffande järnvägen eller dess trafik. Av enahanda

skäl, fortsätter järnvägsstyrelsen, borde full ersättning utgå till järnvägarna

för alla säkerhetsanläggningar vid enskilda, icke allmänneligen befarna vägar,

och styrelsen kunde icke finna något skäl för att icke redan nu fastslå denna

princip, oavsett vilka slag av säkerhetsåtgärder, som eventuellt kunde komma

att på de sakkunnigas förslag föreskrivas vid ifrågavarande korsningar. Beträffande

slutligen ersättningen för utförda eller ifrågasatta kompletteringar

av förut befintliga säkerhetsanordningar hade styrelsen intet att erinra mot

att kostnaderna härför utginge efter samma grunder som för anläggningarna.

Svenska järnvägsfGreningen har i yttrande den 29 november 1937 anfört:

Yarje genom en järnvägsanläggning tillkommen vägkorsning — såväl i befintliga

vägar som i nya vägar, vilka erfordrats för nyttjandet av markägarens

på ömse sidor om järnvägslinjen belägna områden — har vid markexpropriationen

blivit föremål för en viss rättsprocedur, vid vilken koncessionshavaren

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

har fått betala såväl de direkta kostnaderna som ersättning för skada och

intrång. Korsningarna med allmänna vägar hava därjämte blivit föremål för

administrativ handläggning genom vederbörande länsstyrelse. Vägarnas och

vägtrafikanternas intressen hava sålunda tillvaratagits av den myndighet, som

främst svarar för vägar och ordning i respektive län.

Denna omständliga behandling av vägkorsningsfrågor vid en järnvägsanläggning

och de intressemotsättningar, som därvid bryta sig mot varandra,

torde få anses utgöra en garanti för att anordningarna för den trafik, som

man vid järnvägarnas anläggning hade att räkna med, blevo för då förutsedd

trafik av tillfredsställande art.

De järnvägar, som byggts här i landet, sedan motortrafiken slagit igenom

som vägtrafikmedel, äro till antal och längd försvinnande små i förhållande

till äldre järnvägar. Praktiskt taget hava därför koncessionshavarna vid järnvägarnas

anläggande icke kunnat räkna med uppträdandet av ett nytt trafikmedel,

som automobilismen ju utgör. Först i och med automobilismens tillkomst

och utveckling har säkerhetsfrågan vid plankorsningarna i sin nuvarande

art uppträtt. Under hela tiden från järnvägarnas tillblivelse i landet

och till början av 1920-talet hade järnvägarna endast att räkna med vägtrafik

av samma art, hastighet och fordonstyngd, som den vid tiden för järnvägarnas

byggande existerande.

I överensstämmelse med föreskrifterna i 1929 års kungörelse hade järnvägarna

avgivit förbindelser att icke framställa ytterligare anspråk på ersättning

för de kostnader bidraget avsåge, sålunda för engångskostnaderna för

säkerhetsanordningarnas utförande, men ej för deras årliga drift- och underhållskostnader.

Med avseende å frågan örn ersättning för säkerhetsåtgärder vid korsningar

mellan järnväg och allmänna eller allmänneligen befarna vägar har föreningen

i yttrande den 31 maj 1937 anslutit sig till principerna i det förslag, som vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen den 30 december 1936 avgivit och som enligt

föreningens mening innebär ett enkelt och redigt förslag till en allmängiltig

lösning enligt erkända rättsprinciper av de ekonomiska spörsmål, som uppkomma

vid genomförandet av föreskrivna vägsäkerhetsanordningar. Endast

i fråga örn procentsatsen för kostnadsfördelningen har föreningen en mot vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen avvikande mening.

Frågan örn ersättning till järnvägarna för av dem gjorda utlägg för nu

ifrågavarande säkerhetsanordningar har vid olika tillfällen och av olika

myndigheter och sakkunniga varit föremål för ingående utredningar, vilka

giva vid handen, att järnvägarnas framställningar örn ersättning äro berättigade

och stå i full överensstämmelse såväl med rådande rätt som med

1929 års riksdagsbeslut. 1937 års sakkunnigas motsatsinställning till bland

annat länsstyrelserna är så mycket märkligare, som dessa myndigheter dels

närmast skola handlägga ärenden rörande verkställighet av nämnda förslag,

därest detta oförändrat eller överarbetat fastställes av statsmakterna, och

dels näppeligen torde kunna anses ställa järnvägsintresset framför vägintresset.

De sakkunniga uttala, att man synes »på järnvägshåll till en början hava

ansett 1929 års beslut innebära, att kostnaderna för säkerhetsanordningarnas

drift och underhåll skulle bestridas av järnvägarna själva», emedan frågan

icke berördes i järnvägarnas i enlighet med 1929 års kungörelse ingivna

ansökningar örn bidrag. Slutsatsen är givetvis fullständigt felaktig. 1929 års

kungörelse avsåg enbart engångskostnader.

Vad de sakkunniga åberopat såsom bevisföring för den av dem föreslagna

kvotdelen för bidrags bestämmande synes icke giva något som helst stöd åt

sakkunnigas slutsats.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majlis proposition nr 58.

Att sakkunniga själva äro osäkra på arten av sin bevisföring framgår av

deras yttrande, att järnvägarna för utbekommande av statsbidrag böra förbinda

sig »att avstå från anspråk på ytterligare bidrag av staten samt av

vederbörande vägintressenter till kostnaderna för de anordningar, som med,

anledning av 1924 eller 1933 års säkerketskungörelser vidtagits intill dagen

för ansökningens ingivande», synbarligen bortglömmande att de anse sig ha

visat, att järnvägarna redan skulle hava avstått från alla ytterligare anspråk

för sådana anläggningar, som tillkommit i anledning av 1924 års kungörelse.

Föreningen kan icke finna, att sakkunniga förebragt något som helst bevis

för att stöd i riksdagsbeslut eller i rättsuppfattning skulle förefinnas för sakkunnigas

förslag.

Oavsett lösligheten av sakkunnigas förslag innehåller detta principer för

kostnadsfördelningen, som i praktiken måste anses högeligen orättvisa. De

enskilda järnvägarna tvingas att vid vidtagande av påbjudna vägsäkerhetsanordningar

räkna såväl med penningtillgång som med totala årskostnader

för säkerhetsanläggningar, sålunda inkluderande kostnader för ränta, amortering,

drift och underhåll. Vid ett flertal vägkorsningar hava sålunda anordnats

fällbommar eller grindar (vilkas antal sedermera ökats), som bevakas

av personlig vakt. Enligt sakkunnigas förslag skulle för dylika säkerhetsanordningar

praktiskt taget ingen ersättning utgå, under det i de fall, då

automatiska säkerhetsanordningar kommit till utförande, kapitalkostnadsandelen

i årskostnaderna väsentligen skulle avlyftas från ägaren, trots att

vägsäkerhetsanordningarna fylla samma ändamål och totala årskostnaderna

kunna vara och i många fall också äro av samma storleksordning.

Att denna fråga örn ersättning till järnvägarna blivit hänskjuten till statsmakterna

som en allmän fråga sammanhänger med den fullständigt genomgripande

förändring i avseende på vägarna och vägtrafiken, som inträtt

genom vägtrafikens motorisering.

Föreningen vill framhålla den mycket stora svårigheten, för att ej säga

omöjligheten för järnvägarna att avgöra, vem som i varje särskilt fall är att

betrakta som vägens rätta ägare. Vägen vid själva korsningsplatsen kan ägas

av en person men trafiken kan, såsom ofta är fallet, vara orsakad av en

handlande, som köpt och bebyggt en tomt, eller av förefintligheten av badstrand,

naturskön plats eller dylikt — allt på något avstånd från korsningen.

Sakkunniga draga visserligen härur den slutsatsen, att järnvägarna själva på

grund av denna svårighet att finna rätt sakägare böra bestrida kostnaderna

för vägsäkerhetsanordningarna. Det förefaller föreningen dock rimligare att,

då dessa säkerhetsanordningar obestridligen erfordras för motortrafiken,

kostnaderna också bestridas av densamma, d. v. s. genom bilskattemedel.

Föreningen kan slutligen icke finna, att det av sakkunniga för sitt förslag

framlagda motivet, att det skulle »i hög grad vara betänkligt att engagera

staten i järnvägarnas löpande årskostnader och därigenom för all framtid

belasta den för automobilskattemedel upprättade specialbudgeten med en ny

automatiskt växande utgiftspost» är bärande.

Justitierådet Stenbeck har i sin även av de sakkunniga ofta citerade

promemoria uttalat: »Örn ökat behov av säkerhetsanordningar är beroende

av motortrafiken, anser jag således det ökade behovet föranlett av sådana

ändrade förhållanden med avseende på vägens användning, att järnvägen,

även örn den anlagts senare än vägen, icke bör vara skyldig svara för den

ökade kostnaden». Då därtill kommer, att det ackumulerade ersättningsbelopp,

som järnvägarna äro berättigade erhålla, kan beräknas uppgå till

sammanlagt knappa 2 procent av ett års automobilskattemedel och do årliga

kostnaderna till cirka 0.2 procent av samma medel, synas rätt och billighet

motsäga de sakkunniga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Departementschefen

.

Kungl. Majus proposition nr 58.

På grund av det anförda har svenska järnvägsföreningen hemställt, att

frågan om ersättning till järnvägarna för utförande, drift och underhåll av

säkerhetsanordningar vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg

måtte — utan avseende å 1937 års trafiksäkerhetssakkunnigas förslag — lösas

i enlighet med de principiella linjer, som framlagts i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förslag den 30 december 1936, dock med de jämkningar i procentsatserna,

som föreningen föreslagit i sin skrivelse av den 31 maj 1937.

Motormännens riksförbund har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift, dag

tecknad den 11 november 1937, anfört bland annat:

Förbundet har i sitt yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens betänkande

i ärendet hävdat den principiella ståndpunkten, att anslag av automobilskattemedel

under inga förhållanden bör utgå till säkerhetsanordningar

vid järnvägskorsningar. Då frågan emellertid genom 1929 års riksdagsbeslut

vunnit viss hävd, vilket förbundet i stor utsträckning vill tillskriva frånvaron

av ett gemensamt, på bred demokratisk grund uppbyggt motorismens eget

organ, har förbundet ansett sig kunna tillstyrka utgående av bidrag av automobilskattemedel

intill 50 procent av kostnaderna för vissa i förbundets skrivelse

noggrann! preciserade fall.

Förbundet styrkes än mer örn riktigheten av denna sin uppfattning genom

de uttalanden, som göras av 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten.

Förbundet kan icke tolka de sakkunnigas uttalande örn kostnadsfrågans

förhållande till de sakkunnigas utredning på annat sätt än att de sakkunniga

genom att förmås behandla kostnadsfrågan före utredningen i övrigt uppställer

en generell norm för bidragen, som icke är baserad på en ny utredning

utan enbart på viss förut tillämpad praxis, och att de sakkunniga därigenom

kunna förenkla sitt fortsatta arbete på så sätt att förslag i övrigt kunna

baseras på denna enkla grund för kostnadernas bestridande. Örn denna tolkning

är riktig, synes utredningen icke komma att bli så fullständig, som de

sakkunniga från början avsett.

Med anledning av det anförda har motormännens riksförbund — med vidhållande

av sitt yrkande beträffande bidrag av automobilskattemedel till kostnaderna

för säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar — hemställt, att

frågan örn bestridande av kostnaderna för nämnda säkerhetsanordningar icke

avgöres förrän de sakkunniga rörande trafiksäkerheten fullföljt sin utredning.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava landets järnvägar —

statens och enskilda — genom statsmakternas beslut åren 1929—1930 erhållit

bidrag till bestridande av engångskostnaderna för de säkerhetsanordningar,

som järnvägarna enligt 1924 års kungörelse angående dylika anordningar vidtagit

och som betingats av förhållandena vid tiden för kungörelsens ikraftträdande,

den 10 juli 1924. Ifrågavarande bidrag, vilka närmare reglerades i

kungörelsen den 4 september 1929 (nr 274), uppgingo till ett sammanlagt

belopp av 1,632,435 kronor, motsvarande en anläggningskostnad av 2,458,545

kronor, och kunna sägas hava avsett samtliga före den 1 mars 1930 utförda,

av nyssnämnda förhållanden betingade anläggningar. De motsvarande anläggningskostnader,

varom nu närmast är fråga, belöpa sig för tiden intill

den 1 januari 1937 till det jämförelsevis måttliga beloppet av 480,000 kronor.

Härtill kommer enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag ett belopp

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 58.

av 105,000 kronor, avseende viss komplettering av förefintliga varningsmärken

på grund av bestämmelserna i 1933 års kungörelse. I övrigt innefattar styrelsens

förslag dels bidrag till drift- och underhållskostnader för ifrågava

rande anordningar och dels bidrag till framtida anordningar.

I det rättsliga bedömandet av frågan vem som skall hava att bära kostnaderna

för anordningar av ifrågavarande slag torde genom domstolspraxis,

efter det att statsmakternas beslut i bidragsfrågan fattades vid 1929 års riksdag,

större klarhet hava vunnits. Bland annat synes det kunna betraktas som

en klar princip, att motorfordonstrafiken anses såsom ett nytillkommet

moment i vägtrafiken av den betydelse, att den eljest tillämpliga prioritetsgrundsatsen

— innebärande att den först anlagda trafikleden bör i allmänhet

vara befriad från kostnaden för anordningar vid korsning med den senare

tillkomna — i regel icke är utslagsgivande i fråga örn fördelning av kostnaden

för anordning, som betingats av motorfordonstrafikens tillkomst. Emellertid

synes tillämpningen av praxis i det särskilda fallet kunna erbjuda svårigheter

för järnvägarna och väghållarna. Exempelvis kan det enligt rättspraxis vara

av betydelse för fördelningsfrågans bedömande, huruvida allmän väg, innan

den intogs till allmänt underhåll, varit allmänneligen befaren eller icke, ett

spörsmål som i och för sig kan bliva föremål för skilda meningar. Det synes

också fortfarande förhålla sig så, att överenskommelser mellan järnvägarna

och väghållarna i allmänhet icke stå att ernå.

Hur frågan örn kostnadsfördelningen rättsligt bör bedömas har emellertid

enligt min mening icke i och för sig avgörande betydelse för lösningen av

spörsmålet örn en medverkan av staten såsom sådan till kostnadernas bestridande.

Staten är icke att betrakta såsom part i rättsfrågan, och än mindre

torde man — såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes vilja göra —

kunna införa vissa statliga skatteinkomster, automobilskattemedlen, i dep

rättsliga diskussionen såsom likställda med »vägintresset» eller väsentligen

representerande detta intresse. Ett statsbidrag till ifrågavarande kostnaders

täckande kan icke gärna motiveras av annat än lämplighet och skälighet; såvitt

kostnaderna avse anordningar vid statens egna järnvägar begränsar sig statsbidraget

från statsfinansiell synpunkt väsentligen till en bokföringsåtgärd.

Ett spörsmål vid sidan av de nu berörda är frågan, hur ett statsbidrag bör

finansieras, ett spörsmål av statsfinansiell innebörd utan egentligt samband

med själva bidragsfrågan.

I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och de hörda myndigheterna

m. fl. hyser jag den uppfattningen, att staten skäligen bör lämna ytterligare

bidrag till täckande av kostnaderna för säkerhetsanordningarna vid

plankorsningarna. Däremot anser jag mig icke kunna biträda från järnvägshåll

framförda yrkanden örn full ersättning av statsmedel för ifrågavarande

kostnader. Visserligen torde det vara riktigt, såsom från några håll framhållits,

att kostnaderna för säkerhetsanordningar, som betingats av efter den

10 juli 1924 inträffade förhållanden, i stor utsträckning föranletts av sådana

förändringar i vägtrafiken, som rättsligt sett motivera, att järnvägarna få full

ersättning av väghållarna. Å andra sidan torde kostnaderna i åtskilliga fall

enligt rättspraxis få anses böra helt eller delvis åvila järnvägarna. Såsom

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

jag nyss framhållit, har erfarenheten visat, att godvilliga överenskommelser

i varje särskilt fall svårligen kunna åvägabringas. Vid sådant förhållande

synes det liksom år 1929 kunna innebära en från skilda synpunkter lämplig

lösning, att järnvägarna mot avstående av sin rätt till ersättning för kostnader,

som stå i samband med anordningarna, erhålla visst bidrag till desamma

från statens sida. Ett huvudsyfte med dylikt statsbidrag skulle nu liksom år

1929 vara att därmed bringa ur världen anledningar till rättegångar mellan

intressenterna. Att staten lämnar bidrag av ifrågavarande slag synes mig

motiverat även därav, att staten enligt gällande bestämmelser torde få vidkännas

utgivande av bidrag till vägdistrikt och städer, i den mån kostnader

av ifrågavarande slag på grund av domstols dom eller eljest skulle komma att

åvila dessa.

Vad därefter beträffar frågan, i vilken omfattning staten skäligen bör

lämna bidrag till järnvägarna, hava 1937 års sakkunniga och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framlagt skilda förslag, för vilka jag förut redogjort. För

min del anser jag det knappast kunna ifrågasättas, att statsmakterna skulle

åtaga sig att lämna bidrag till framtida kostnader. I anslutning till statsmakternas

beslut år 1929 vill jag förorda, att statsbidrag må utgå endast

till engångskostnader, som järnvägarna ådragit sig genom uppsättande av

säkerhetsanordningar, med den avgränsning, som i ärendet föreslagits, nämligen

till säkerhetsanordningar, betingade av förhållanden som inträtt efter

ikraftträdandet av 1924 års kungörelse. Undantagna från bidrag böra även

nu vara anordningar, genom vilka järnvägarna ernått utgiftsbesparing; likaså

bör bidrag icke heller nu utgå till kostnaderna för varningsmärken, d. v. s.

kryssmärken och förvarningsmärken. Däremot finner jag mig böra tillstyrka

den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna utvidgningen av bidragsrätten

till de av styrelsen avsedda kompletterande åtgärder, som vidtagits på

grund av 1933 års kungörelse; dessa åtgärder avse uppsättandet av reflexanordningar

å varningsmärkena och torde få anses vara på sådant sätt föranledda

av motorfordonstrafiken, att i detta sammanhang ett bidrag kan anses

skäligt. Frågan örn bidrag till kostnaderna för anordningar, som vidtagas

efter ingången av år 1938, torde framdeles få upptagas till förnyad prövning.

Yad beträffar anordningar vid plankorsningar å enskilda icke

allmänneligen befarna vägar, å vilka korsningar 1924 och 1933 års kungörelser

icke erhållit tillämpning, vill jag framhålla, att frågan örn statsbidrag till

enskilda vägar ligger under utredning av 1935 års vägsakkunniga. Även med

hänsyn härtill synes bidrag till nämnda anordningar icke nu böra beviljas.

Kostnaderna för de sålunda till bidrag ifrågasatta anordningarna hava av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattats till 480,000 kronor respektive,

för reflexanordningarna, 105,000 kronor eller sammanlagt 585,000 kronor; dessa

belopp avse åtgärder, som vidtagits före den 1 januari 1937. Enär numera

statsbidrag torde böra avse anordningar, som utförts före den 1 januari 1938,

torde här böra räknas med en kostnadssumma av cirka 650,000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit en bidragskvot för ifrågavarande

kostnader av 2/s för reflexanordningarna och 3U för övriga anordningar;

styrelsen har emellertid därvid utgått från att — i motsats till vad jag för
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

ordat — bidrag även till underhåll och drift skulle lämnas. 1937 års sakkunniga

förorda samma bidragskvot som år 1929 eller 2/s.

Vid bedömandet av frågan örn bidragskvoten synes det mig böra

ånyo framhållas, att ett huvudsyfte med bidraget är att undvika rättegångar

i kostnadsfrågan. Med hänsyn härtill och i betraktande av vad

i övrigt förekommit finnér jag mig böra förorda, att bidraget bestämmes

att utgå med i regel 90 procent av de verkliga kostnaderna. Bidrags

beviljande synes böra ankomma på Kungl. Majit, som därvid har tillfälle att

pröva, om bidraget i vissa fall skäligen bör nedsättas. Då enligt min mening

hänsyn i detta sammanhang icke bör tagas till sådana anordningar, beträffande

vilka kostnaderna reglerats mellan intressenterna genom domstols dom

eller på annat sätt, synes det mig icke heller skäligen böra ifrågakomma att,

på sätt de sakkunniga föreslagit, en i sådan ordning erhållen ersättning till

den del den överstiger det statsbidrag, som eljest skolat utgå, skulle medföra

minskning av statsbidraget till järnvägen för övriga anordningar. En förutsättning

för erhållande av ifrågavarande bidrag synes, på sätt de sakkunniga

föreslagit, böra vara, att järnvägen förbinder sig att avstå från anspråk

på ytterligare bidrag av staten eller vederbörande vägintressenter till kostnaderna

— alltså även kostnaderna för underhåll och drift — för de anordningar

av ifrågavarande slag, som före den 1 januari 1938 vidtagits med anledning

av 1924 och 1933 års kungörelser.

För utanordnandet av ifrågavarande bidrag synes ett anslag av 600,000

kronor böra anvisas för nästa budgetår. Med hänsyn till karaktären av bidragen

och då här är fråga örn kostnader av den natur, att de, örn de belastat

vägdistrikt och städer, skulle hava motsvarats av bidrag från de s. k. länsfonderna

respektive från städernas andel av automobilskattemedlen, tolde

anslaget, på sätt i statsverkspropositionen förutsatts, böra i riksstaten avräknas

mot automobilskattemedlen. Anslaget torde böra betecknas såsom

reservationsanslag. Skulle det angivna anslagsbeloppet visa sig för knappt

tillmätt, torde frågan örn ytterligare anslag få upptagas vid 1939 års riksdag.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att till bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar

för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag

av ................................................... kronor 600,000,

att avräknas mot automobilskattemedlen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Hansson.

Bihang lill riksdagens protokoll 11)38. J sand. Nr 58.

101 38 1

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1938:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar. s. 6 i texten