Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar

1939-09-08 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:10 (urtima riksdagen), Med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

1

Nr 10.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning

enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar; given

Stockholms slott den 8 september 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande

av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 10.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning

enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, i den mån

det finnes erforderligt förordna, att, där kronan jämlikt

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets

behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) eller

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297)

tager i anspråk förnödenhet av något slag, som angives i förordnandet,

vad kronan har att utgiva i ersättning härför skall, i fall där beloppet överstiger

1,000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat insättas å kapitalräkning

i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen för den ersättningsberättigades

räkning att mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet

bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.

I fråga örn ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av ovannämnda

lagar har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande

jämlikt första stycket, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,

där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning

i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på sätt i första

stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940. Bestämmelse, som meddelats med stöd av denna

lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock må Konungen

förordna, att sålunda meddelad bestämmelse skall även efter utgången av

lagens giltighetstid tillämpas i fråga om ersättningsbelopp, som dessförinnan

insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam

beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social-, jordbruks- och

handelsdepartementen:

I skrivelse den 28 augusti 1939 hava fullmäktige i riksbanken hemställt

om vidtagande av åtgärder i syfte att möjliggöra uppskov med utbetalningen

av vissa kostnader, som kunna väntas uppkomma i samband med mobilisering.

Till stöd härför hava fullmäktige anfört följande:

En allmän mobilisering skulle, särskilt under de första femton dagarna,

för statens del medföra utbetalningar av efter svenska finansiella förhållanden

enorma belopp. Aktuella beräkningar rörande de egentliga mobiliseringskostnaderna,

det vill säga kostnaderna för att sätta rikets samtliga försvarskrafter

i stridbart skick •— till skillnad från de å tiden därefter belöpande

krigsmånadskostnaderna — föreligga ännu ej avslutade. Gränsen

mellan mobiliseiingskostnad och krigsmanadskostnad dragés för övrigt på

något olika sätt av skilda myndigheter. Med tillämpning av myndigheternas

gränsdragningar torde man — för att endast nämna en siffra som kan

karakterisera storleksordningen av ifrågavarande utgifter — kunna uppskattningsvis

beräkna,^ att sammanlagda beloppet mobiliseringskostnader efter

i huvudsak 1938 ars priser skall överstiga 600 miljoner kronor.

I denna siffra ingå icke vissa mycket betydande kostnader för den krigsersättningsbyggnad

av örlogsfartyg, vilken omedelbart skall igångsättas vid

mobilisering. Nämnda kostnader, som till en obetydlighet falla på de första

femton dagarna, ha av praktiska skäl hänförts till krigsmånadskostnaderna

och fördelats å de första tolv månaderna.

Krigsmånadskostnaderna, som kalkylerats endast för det närmaste året,

torde kunna beräknas överstiga 200 miljoner kronor per månad.

Endast rent militära utgifter ingå i ovan angivna siffror. Sådana mycket

betydande kostnader som exempelvis till familjetillägg åt värnpliktiga eller

kostnader för civila luftskyddet äro icke inräknade.

Det ligger ju i sakens natur att beräkningar angående mobiliseringskostnader,

även om dessa vore mera definitiva än de här utnyttjade uppskattningarna,

äro ytterligt vanskliga, bortsett från möjliga ändringar i priserna

vid tidpunkten för planernas tillämpning. En förändring av sättet för ianspråktagandet

av förnödenheter, exempelvis av hjälpfartyg och motorfordon,

för vilka marinförvaltningen räknat med nyttjanderättskostnader, kan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

medföra betydande förskjutningar mellan mobiliserings- och krigsmånadskostnaderna.

För riksbankens del ligger det närmast till hands att granska möjligheterna

att tillgodose de krav, som för utbetalningar av så väldig omfattning

ställas på banken. Sedelutgivningsrätten torde tills vidare vara tillräckligt

elastisk. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgår för närvarande till

mellan 500 och 600 miljoner kronor. Om så prövas nödigt med hänsyn till

utomordentliga omständigheter, kan den del av sedelutgivningsrätten, som

överstiger dubbla guidkassan, ökas med ytterligare 350 miljoner. Huruvida

den erforderliga ökningen av den supplementära sedeltäckningen kommer

att äga rum samtidigt med ökningen av sedelomloppet, kan för närvarande

icke bedömas. Tills vidare torde man följaktligen icke behöva överväga en

ändring av sedeltäckningsbestämmelserna.

För riksbanken som valutavårdande organ uppkommer emellertid genom

dessa stora utgifter ett problem av allmänekonomisk räckvidd, som här särskilt

skall uppmärksammas. För att ge ett begrepp örn storleksordningen

av de utgiftsbelopp, som äro i fråga, kan nämnas att beloppet utelöpande

sedlar för närvarande ligger i närheten av 1 miljard kronor. Det vill med

andra ord säga att en ökning av omsättningsmedlen i riket, som kan tänkas

uppgå till över 50 procent, kunde ifrågakomma inom en mycket kort tidrymd.

Örn dylik ökning av de utelöpande sedlarna äger rum — till större

delen för fullgörande av likvider för av staten ianspråktagna kapitalföremål

— utan att motvägas av en snabb indragning av sedlar, kan det befaras att

allvarliga olägenheter uppstå såväl i fråga örn den allmänna varuförsörjningen

som för fullföljandet av den ekonomiska politik, vilken av statsmakterna

avsetts.

En fördelning av ifrågavarande utbetalningar på en större tidrymd skulle

medföra betydligt nedsatta risker i sistnämnda hänseenden. Ett uppskov

med utbetalningen av en del av ifrågavarande mobiliseringskostnader är sålunda

ett önskemål ur allmänt ekonomiska synpunkter, och redan ett uppskov

på sex månader med några mera betydande kostnader skulle härvidlag

vara av betydelse.

Vid bedömandet av vilka mobiliseringskostnader, som därvid kunna ifrågakomma,

bör utgångspunkten vara den att uppskovsbetalning endast må

äga rum, där den icke medför skadeverkningar för andra väsentliga intressen.

I ett krigsläge, i vilket maximal produktion inom vissa näringsgrenar

är av vital betydelse, bör därför kontant betalning i regel utgå i de fall, där

annan betalning skulle nedsätta vederbörandes intresse att öka sådan särskilt

betydelsefull produktion eller leda till likviditetssvårigheter för företaget.

Då man positivt söker fastställa de fall, där uppskovsbetalning bör komma

i fråga, stannar man närmast inför vissa utgifter, som utgöra betalning

för enskildas kapitalföremål, som staten tager i anspråk med äganderätt.

En betydande del av mobiliseringskostnaderna utgöres av sådana likvider.

Ifrågavarande kapitalföremål kunna i det dåvarande läget i regel icke ersättas

med nya eller från andra håll inköpta föremål av liknande slag. Det

torde därför i allmänhet icke bereda de enskilda säljarna några nämnvärda

olägenheter att icke omedelbart kunna disponera över köpeskillingen.

Bestämningen av de objekt, för vilka betalningen i egenskap a\ engångslikvid

lämpligen kan lämnas med visst uppskov, bör grundas på en granskning,

punkt för punkt, av de olika mobiliseringsutgifterna. Av praktiska

skäl kan man vid bestämningen icke gå för mycket i detalj, utan får nöja

sig med att såvitt möjligt fastställa några viktigare grupper av nyttigheter,

som utan större olägenheter kunna likvideras på sådant sätt. Gränsdrag
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

5

ningen mellan de olika grupperna måste göras helt grovt efter praktiska synpunkter,

och i verkligheten kan det nog därvid inte undgås, att teoretiskt

tämligen likartade fall ibland komma på var sin sida av gränsen.

Man torde vidare av praktiska skäl böra fixera en viss värdegräns, exempelvis

1,000 kronor, under vilken uppskovsbetalning icke skall förekomma.

Måhända bör säljaren lämnas rätt att vid uppskovsbetalning kontant utfå

något mindre belopp, uppgående vid köp av hästar eller motorfordon

exempelvis till 500 kronor.

Vid den hastiga granskning av föreliggande preliminära beräkningar rörande

olika vapenslags mobiliseringsutgifter, vilken med välvilligt biträde av

de militära myndigheterna verkställts inom riksbanken, ha uppmärksammats

följande viktigare grupper, som synas särskilt lämpa sig för uppskovsbetalning.

a) Anskaffning av hästar, hästfordon, motorfordon och motorredskap.

Dessa kostnader lia för armén beräknats till omkring 250 miljoner kronor

under förutsättning, att också ännu outnyttjade hästmönstringsområden tagas

i anspråk. Härav belöper något mer än hälften på inmönstring av hästar

och hästfordon. För marinen har för närvarande endast räknats med

förhyrning av motorfordon och motorredskap.

b) Inlösen av fartyg, båtar och andra farkoster (hjälpfartyg), i den mån

sådana övertagas med äganderätt. Beräkningarna utgå i allmänhet från att

hjälpfartygen skola förhyras. Det kan nog diskuteras, örn inte äganderättsförvärv

i viss utsträckning skulle vara ekonomiskt fördelaktigare för staten,

därest mobiliseringen kan antagas få större varaktighet.

c) Inlösen av civila luftfartyg av olika slag, i den mån sådana övertagas

med äganderätt.

d) Inlösen av byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-,

väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål.

e) Inlösen — i den mån sådan förekommer — av fast egendom eller inlösen

av byggnad, gruva eller företag å ofri grund för andra ändamål än

de som omförmälas under d).

Beträffande flera av de ovannämnda posterna föreligga icke specificerade

kostnadsberäkningar.

Praktiska skäl göra det önskvärt, att man i de fall, då säljarna lia ett

särskilt behov att erhålla kontanter, öppnar några möjligheter att erhålla

medel tidigare. En sådan anordning synes erforderlig för att giva tillräcklig

mjukhet och individuell anpassning åt tillämpningen av de ifrågasatta betalningsf

öreskrifterna.

Det torde emellertid vara svårt att för närvarande uttömmande angiva,

i vilka fall icke-kontant betalning lämpligen kan komma i fråga. Enklast

vore att reglera rätten för staten att vid mobilisering — och eventuellt även

vid förstärkt försvarsberedskap — lämna sådan betalning genom en generell

föreskrift och därvid förutsätta, att ingående tillämpningsföreskrifter utarbetas

med klart angivande, då så är möjligt, av de förhållanden, under vilka

betalning efter viss tid skall ske. Man kan givetvis icke lägga den allmänna

prövningen härav i de militära myndigheternas hand. För en sådan prövning

skulle dessa i regel sakna håde tid och kompetens.

De diskuterade betalningsanordningarna beträffande likvider för kapitalföremål

skulle i stor utsträckning komma att beröra mindre företagare och

enskilda, vilka icke producera för rustningsändamål. Ur flera synpunkter

vöre det önskvärt, örn man samtidigt kunde vidtaga några anordningar, som

på motsvarande sätt minskade kontantbetalningarna åtminstone vid större

leveranser för försvarsändamål. Några mera generella regler låta sig här

icke uppställa. Däremot borde det vid sådana leveranser ej vara omöjligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

för staten att verkställa undersökningar för varje särskilt fall för att bedöma,

i vilken mån det levererande företaget icke nödvändigt behövde kontant

likvid för att hålla uppe sin produktion. Kungl. Majit torde därför

jämväl böra erhålla en rätt att vid mobilisering, eventuellt även vid förstärkt

försvarsberedskap, pröva, i vilken mån staten kan taga i^ anspråk viss

kredit vid likvidering'' av större leveranser för försvarsändamål.

Enligt fullmäktiges mening torde de ifrågasatta uppskovsbetalningarna

tekniskt sett kunna ordnas genom samarbete med postgirokontoret. Härom

anföra fullmäktige följande:

Numera är arméförvaltningens hela kassarörelse såväl i fredstid som i

händelse av krig ansluten till postgirot. Utbetalningar av dithörande militära

myndigheter verkställas och skola även vid mobilisering verkställas genom

förmedling av postgirot på — i det väsentliga — för girot normalt

sätt. Beträffande utbetalningar, som skola verkställas på grund av hästoch

fordonsanskaffningsförordningen, gäller dock den särskilda anordningen,

att av mönstringsnämnd utfärdat utbetalningskort överlämnas direkt till säljaren,

som äger att vid å kortet angiven postanstalt kontant utbekomma det

belopp, kortet avser.

För de fall, då icke-kontant betalning enligt här framlagt förslag skulle

lämnas, behöver endast den förändringen göras, att vederbörande myndighet

har att i stället för utbetalningskort, respektive girokort av nu använd

typ dels ifylla ett speciellt på säljaren utställt girokort, innefattande order

till postgirokontoret att med belastande av myndighetens (mönstringsnämnds,

kassaförvaltnings, etc.) postgiro- (utbetalnings-) konto insätta köpeskillingen

på särskilt, av postgirokontoret för detta ändamål upplagt, räntebärande konto,

å vilket insättningen är spärrad för viss tid eller intill viss tid efter uppsägning,

dels ock utfärda ett intyg, som vid köpet överlämnas till säljaren,

angående sagda order till postgirokontoret.

Från postgirokontoret skulle säljaren därefter, så snart beloppet tillgodoförts

hans ifrågavarande konto, erhålla kontobesked ävensom meddelande

örn de åtgärder han hade afl vidtaga för att få ut pengarna vid viss angiven

tidpunkt eller viss tid efter uppsägning. Samtidigt kunde eventuella

meddelanden, utfärdade enligt överenskommelse med riksbanken, lämnas

angående möjligheter för kontoinnehavaren att före förfallotiden vid särskilt

behov utnyttja tillgodohavande för att betala exempelvis skatter till

staten eller amorteringar å lån för den ianspråktagna egendomen. I förbigående

må nämnas, att postgirokontoret kunde för säljarens räkning fullgöra

likvider, som denne enligt avbetalningskontrakt iklätt sig för sådan

egendom.

För de belopp, som sålunda insatts på spärrkontona, har postgirokontoret

förut erhållit täckning genom av arméförvaltningen eller, i fråga om mönstringsnämndernas

utbetalningar, av länsstyrelserna förskottsvis för arméförvaltningen

gjorda insättningar å postgiroräkning, varvid såsom likvid använts

checkar, dragna å statsverkets checkräkning i riksbanken. De spärrkontona

gottskrivna beloppen skola icke av postgirokontoret göras räntebärande

genom insättning hos affärsbankerna eller på annat sätt utan

skola innestå på särskilt konto hos riksbanken för att tagas i anspråk först

i den mån medel utbetalas å spärrkontona.

På spärrkonton insatta medel skola, till skillnad från postgiromedel i allmänhet,

löpa med viss ränta, som bestämmes av riksbanken. Räntan bör

lämpligen vara densamma, som de fyra största till bankföreningen anslutna

affärsbankerna gottgöra för medel, som innestå å kapitalräkning. Av

postgirokontoret utbetala räntebelopp skola ersättas av riksbanken.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

7

Medlen å spärrkontona böra lämpligen innestå på viss tids uppsägning

eller också förfalla till betalning efter bestämd tid, exempelvis högst sex

månader efter insättningen.

Postgirokontoret skulle sålunda närmast fungera som ett bokförings- och

utbetalningsorgan och för egen del ej kunna erhålla någon räntevinst å de

sålunda insatta medlen. Med hänsyn härtill får man räkna med särskild

ersättning åt postverket för arbetet. Denna synes riksbanken lämpligen

kunna betala.

De ifrågasatta åtgärderna rubba icke på något sätt de av arméförvaltningen

planerade kontrollanordningarna för mobiliseringsutbetalningarna.

Samma anordningar för uppskovsbetalningar torda kunna fungera för

marin- och flygförvaltningarna, oavsett om dessa myndigheters hela kassarörelser

anslutits till postgirot.

Fullmäktiges skrivelse utmynnar i en hemställan örn vidtagande av

ändring eller snarare införande av möjlighet till snabb ändring av nu gällande

betalningsföreskrifter, vilka samtliga anbefalla kontant eller därmed

ur här anlagda synpunkter jämställd betalning (check, postgiro). En lämplig

form härför anse fullmäktige vara en särskild beredskapslag, enligt vilken

Kungl. Majit, efter samråd med fullmäktige, vid mobilisering — möjligen

även vid förstärkt försvarsberedskap — skulle äga förordna, att

statliga likvider, överstigande förslagsvis ettusen kronor, för särskilda,

av Kungl. Majit bestämda grupper av förnödenheter skulle, oberoende

av vad eljest finnes stadgat, verkställas annorledes än genom

kontant betalning. I lagen borde vidare enligt fullmäktiges mening föreskrivas,

att Kungl. Majit jämväl ägde befogenhet att efter prövning i varje

särskilt fall avgöra, i vilken utsträckning större leveranser till försvarsändamål

skulle likvideras annorledes än med kontant likvid.

En reservant inom fullmäktige har anfört, att förslaget, i vad detsamma

avsåge betalning av hästar och hästfordon, kunde åstadkomma stora svårigheter,

särskilt för det mindre jordbruket, och att förslaget med hänsyn härtill

behövde omarbetas, så att dessa förnödenheter finge omedelbart i sin helhet

likvideras kontant. En annan av fullmäktige bär uttalat, att det föreslagna

förfaringssättet enligt hans uppfattning vore bättre än det, som skulle

tillämpas enligt gällande bestämmelser, men att detsamma icke vore tillräckligt

för att undvika vad man ville undvika, nämligen ekonomiskt kaos.

Med anledning av fullmäktiges hemställan har inom finansdepartementet

upprättats ett preliminärt förslag till lag angående rätt för Konungen att meddela

särskilda bestämmelser örn betalning av vissa statliga ersättningsbelopp,

vilket förslag därefter tillika nied fullmäktiges skrivelse för yttrande remitterats

till arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, generalpoststyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län ävensom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Nyssnämnda lagförslag torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende. Beträffande förslagets huvudsakliga innehåll

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

må här anföras följande. Konungen skulle, efter samråd med fullmäktige i

riksbanken, äga förordna örn ett speciellt betalningsförfarande i fråga om

ersättningsbelopp, överstigande 1,000 kronor, som kronan enligt häst- och

fordonsanskaffningslagen, rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen samt

vissa andra uppräknade lagar hade att gälda för särskilda, av Konungen

bestämda grupper av förnödenheter. Betalningen skulle ske på det sätt, att

beloppet insattes å kapitalräkning i riksbanken eller å postgirokonto för den

ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet

bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen. Där det

med hänsyn till storleken av ersättningsbelopp, som kronan eljest hade att

gälda enligt någon av ifrågavarande lagar, prövades erforderligt, skulle Konungen

efter prövning i varje särskilt fall äga föreskriva, att beloppet skulle

helt eller delvis erläggas på sätt förut nämnts.

Arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen hava icke

haft något att erinra mot den föreslagna lagstiftningen. I sak har förslaget

lämnats utan erinran jämväl av generalpoststyrelsen, som allenast ifrågasatt

införande av en särskild beteckning å sådant konto i postgirorörelsen, varom

här är fråga, samt av Överståthållarämbetet. I formellt avseende har ämbetet

anmärkt, att med den föreslagna avfattningen av lagens andra stycke

detta bleve tillämpligt icke blott i fråga örn betalningar för sådana varor,

vilka icke inginge i de i första stycket omförmälda förnödenhetsgrupperna,

utan även när det gällde ersättningsbelopp, understigande 1,000 kronor. Då

anstånd med betalningen i sistnämnda fall uppenbarligen icke vore avsett,

syntes viss omredigering av andra stycket vara erforderlig.

Statskontoret ifrågasätter, om det icke i betraktande av syftet med de föreslagna

åtgärderna borde meddelas förbud för innehavare av spärrkonto att

utan särskilt medgivande överlåta dylikt konto. Därjämte anför statskontoret,

att lagen syntes böra avfattas så, att däri inrymdes möjlighet för Kungl.

Maj :t att delegera beslutanderätten i hithörande frågor å lämplig myndighet

eller särskilt organ.

Riksräkenskapsverket tillstyrker, att ersättningarna för vid mobilisering

rekvirerad .materiel m. m. på sätt fullmäktige föreslagit uppdebiteras å hos

postgirokontoret upplagda, för viss tid spärrade konton, samt anför vidare:

Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att ifrågavarande liksom övriga

mobiliseringskostnader avföras å vederbörliga anslag under den fastställda

förskottsstaten för försvarsväsendet m. m. respektive den mot denna förskottsstat

svarande tilläggsstat, som framdeles kan bliva fastställd. Härigenom

vinnes, att kostnaderna i fråga kunna i vanlig ordning omedelbart avföras

å respektive anslag även örn den slutliga likvideringen verkställes först

vid en senare tidpunkt. Ur budgetteknisk synpunkt behöver detta förslag

icke medföra några olägenheter.

I fråga om den räntegottgörelse för behållningarna å de spärrade postgirokontona,

som enligt förslaget skulle bestridas av riksbanken, torde riksbanken

böra beredas ersättning från de förskottsanslag respektive tilläggsstatsanslag,

från vilka mobiliseringskostnaderna i övrigt avses skola bestridas.

Postgirokontorets kostnader för arbetet med bokföringen och utbetalning
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

9

en av de å omhandlade spärrkonton redovisade medlen torde däremot böra

definitivt drabba riksbankens rörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bär yttrat följande:

Ett allmänt moratorium är en åtgärd, som endast i yttersta nödfall bör

tillgripas, enär därigenom allvarliga rubbningar äga rum i fråga örn näringslivet

och de ekonomiska mellanhavandena överhuvud taget. Detta förhållande

torde i viss mån böra beaktas även när det, som här är fallet, gäller

ett moratorium beträffande fordringar på staten. Ur principiell synpunkt

torde således, enligt länsstyrelsens förmenande, grund finnas för betänkligheter

mot förslaget.

Ett uppskov med betalning i fall som bär avses skulle uppenbarligen

kunna mången gång medföra olägenheter för de enskilda fordringsägarna. I

vad mån sådana olägenheter kunna avlägsnas bleve beroende av lagens tilllämpning

eller med andra ord av de närmare föreskrifter, som må utfärdas

i anslutning till lagen.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, skulle den enskildes rätt i väsentlig mån

bliva beroende av dels vilken ränta som tillgodoskrives honom å de insatta

medlen, dels huruvida insättningsbeviset kan överlåtas och således belånas

hos de enskilda kreditinrättningarna, dels ock huruvida dessa vore i tillfälle

att lämna lån å bevisen.

I framställningen säges att räntan å de insatta medlen lämpligen bör vara

densamma som de fyra största till bankföreningen anslutna affärsbankerna

gottgöra för medel som innestå å kapitalräkning. Blir räntan icke högre, får

den enskildes rätt anses hava i avsevärd mån kringskurits genom betalningsuppskovet.

Skulle möjlighet för den enskilde linnas att belåna insättningsbeviset,

kan detta nämligen icke ske mot annan ränta än den vanliga vid

motsvarande säkerhet eller efter en räntesats som är avsevärt högre än räntan

å kapitalräkning. Enligt länsstyrelsens mening bör räntan å insättningsbevisen

icke understiga vanlig sparkasseränta eller den räntesats, efter vilken

staten upplånar medel.

Vad belåningsmöjligheten överhuvud angår, anser länsstyrelsen att sådan

bör finnas. Visserligen är i framställningen förutsatt att det skall bliva möjligt

för fordringsägaren att erhålla omedelbar betalning, där trängande behov

därav föreligger, men detta bör ej utesluta att tillfälle till belåning beredes.

Därigenom skulle vinnas att den enskilde på enklare och ur affärssynpunkt

fördelaktigare sätt kunde omsätta sin fordran till större eller mindre

del i kontanter, när helst han så önskade.

Att kreditinrättningarna i och för sig icke skulle hava något att erinra mot

den avsedda belåningen kan tagas för givet. Den nuvarande rika penningtillgången

hos bankerna möjliggör, att ett ganska stort lånebehov skulle

kunna tillgodoses utan anlitande av kredit hos riksbanken. Tänker man sig

att ifrågavarande lånebehov skulle bliva än större, så att bankerna finge intresse

att begagna sig av rediskontering i riksbanken, varigenom man för

övrigt på en omväg komme in i eller åtminstone närmade sig den situation

som genom den föreslagna ordningen skulle undvikas, ligger det ju alltid

i riksbankens skön att reglera en sådan låneverksamhet.

Under hänvisning till sålunda i ämnet framlagda synpunkter får länsstyrelsen

uttala att, principiellt sett, länsstyrelsen ställer sig tveksam örn lämpligheten

av den föreslagna anordningen men att, för den händelse förhållandena

med nödvändighet anses påkalla denna anordning, länsstyrelsen icke

finner något att erinra mot lagförslaget, därest lagens tillämpning sker enligt

ovan antydda linjer.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att ett betalningsuppskov

komme att för mindre företagare medföra allvarliga rubbningar i deras

ekonomi med åtföljande skadeverkningar för produktionen och näringslivet,

samt anser därför angeläget, att man noga överväger möjligheten att höja

gränsen för uppskovsbetalningarna, exempelvis till 10,000 kronor. Härigenom

skulle för den företagaregrupp, som äger mindre ekonomiska resurser, verkningarna

av det statliga ingripandet komma att avsevärt mildras.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap anför i huvudsak följande:
Att,

såsom syftet med den föreslagna beredskapslagen torde vara, förhindra

att genom de omfattande statliga inköpen vid mobilisering alltför stora penningmängder

bringas i omlopp med risk för därav härflytande allmän prisstegring,

finner rikskommissionen ur allmänt ekonomiska och sociala synpunkter

i högsta grad angeläget. Viktigt är emellertid, att härvid den i framställningen

angivna förutsättningen för uppskovsbetalning vid mobiliseringskostnadernas

likvidering, nämligen att sådan betalning endast må ifrågakomma,

där den icke medför skadeverkningar för andra väsentliga intressen, fullt

ut upprätthålles.

De statliga utgifter, det här gäller, avse, som i fullmäktiges skrivelse framliålles,

dels kapitalföremål, vilka tagas i anspråk för försvarsändamål, dels

varuleveranser. I bägge fallen bör gälla, att anståndet med kontantbetalningen

må kunna så modifieras, att dels de enskilda varuägarna beredas möjlighet

att utfå kontanta medel i den omfattning de för oundgängliga utgifter

behöva, dels att produktionen av för det allmänna och för folkförsörjningen

viktiga förnödenheter ej hämmas. Vad angår det förstnämnda slaget av förnödenheter,

har en ledamot av bankofullmäktige framhållit betydelsen för

de mindre jordbrukarna att för av staten ianspråktagna hästar och hästfordon

erhålla likviden kontant. Rikskommissionen, som givetvis saknar möjlighet

att bedöma konsekvenserna av en uppmjukning av lagförslaget i sådan

riktning, kan icke underlåta att finna frågan härom förtjänt av ytterligare

övervägande.

Beträffande utformningen av lagförslaget i övrigt vill kommissionen, som

icke är i tillfälle ingå på någon formell granskning därav, förorda, att det

tydligt utsäges, att ersättningsbelopp som avses i första stycket må helt eller

delvis kunna undantagas från kontantbetalning.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar sig i avstyrkande riktning. Länsstyrelsen

yttrar bland annat:

Förslaget örn betalning av vissa förnödenheter genom anvisningar å postgirokonto

synes komma att verka såsom ett kortfristigt tvångslån uttaget av

de grupper, mot vilka rekvisitionerna riktas. Man måste då fråga sig, huruvida

det överhuvud taget är klokt att använda metoden med tvångslån och

i varje fall huruvida en sådan metod bör användas mot just de ifrågavarande

grupperna.

Örn man förutsätter, att förtroende till anvisningarnas inlöslighet kommer

att finnas, torde verkan av det föreslagna betalningssättet i ett stort antal

fall bli att anvisningarna komma att användas såsom betalningsmedel. Det

förefaller då tvivelaktigt, huruvida icke ungefär samma skadliga effekt uppstår

som genom ökad sedelutgivning. En granskning av de grupper förnödenheter,

vilka riksbanksfullmäktige närmast tänka sig bli föremål för uppskovsbetalning,

synes stödja detta antagande.

Vad arbetshästar och motorfordon angår torde dessa falla över den före
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

11

slagna gränsen för tillämpningen 1,000 kronor. Om ägaren berövas dessa förnödenheter

och hans näring tvingar honom att söka utföra det arbete, till vilket

hästarna eller motorfordonen eljest äro avsedda, i den mån dylikt arbete

under rådande förhållanden kan ifrågakomma, lärer han komma att vända

sig till personer, vilka icke blivit föremål för rekvisition, med begäran om lega

av motsvarande förnödenheter. Härför måste uppenbarligen erläggas en viss,

kanske ganska uppdriven betalning och innehavaren av giroanvisningen

torde då icke hava annan utväg än att genom anvisningen såsom säkerhet

söka låna pengar eller direkt använda densamma såsom betalningsmedel.

Har innehavaren använt förnödenheterna såsom underlag för kredit, uppstå

ökade svårigheter, såvida icke successivt moratoriebestämmelser utfärdas.

Byggnader och annan fast egendom torde i regel utgöra kreditunderlag. Att

låta postgirokontoret fullgöra ägarens betalningsskyldighet synes medföra

mycket stora svårigheter. Beträffande större leverantörer till statsverket, torde

gälla att leveranserna så gott som alltid bygga på underleveranser av materiel

samt den i produktionen använda arbetskraften. Örn betalningen för

leveransen tvångsvis uppskjutes, synes detta draga med sig krav på moratorium

för leverantörerna.

Över huvud förefaller det som om den föreslagna lagstiftningen, å ena sidan,

icke skulle medföra den inskränkning i omsättningsmedlen, som man

eftersträvat och, å andra sidan, framkalla störningar i kreditväsendet, som

åtminstone för länsstyrelsen äro svåra att överblicka.

Det är uppenbarligen icke möjligt att på de timmar, som stått till buds

för remissens besvarande, genomtränga dessa komplicerade förhållanden.

örn man fasthåller syftet med riksbanksfullmäktiges framställning, vill länsstyrelsen

likväl ifrågasätta, huruvida man icke på ett bättre sätt skulle kunna

nå detta syfte, om man dels genom överenskommelse med penningeinstituten

begränsar omsättningens volym genom att inskränka kreditgivningen och

dels anlitar sparandet genom en statlig upplåning på frivillighetens väg.

Huruvida dessa medel verka alltför långsamt i det angivna syftet undandrager

sig länsstyrelsens bedömande.

Från kommerskollegium har något yttrande ännu icke inkommit.

Bankofullmäktiges förslag örn en komplettering av beredskapslagstift-^P^ememfsningen

för att möjliggöra uppskov med likvidering i kontanter av de ersätt- ch^enningar,

som staten har att erlägga i anledning av rekvisitioner, motiveras av

önskemålet att förhindra en plötslig ansvällning av köpkraften i en situation,

då denna kan befaras få ogynnsamma återverkningar på prisutvecklingen

och allvarligt motverka de åtgärder som vidtagas för en stabilisering

av penningvärdet. Den av fullmäktige föreslagna åtgärden innebär, att

dessa likvider under viss tid skulle helt eller delvis hållas innestående å

räntebärande konton i postgirokontoret. Avgörande skäl synas även mig

tala för att sådant anstånd vinnes med ifrågavarande likvider, att åtgärder

ägnade att förebygga de befarade återverkningarna på penningvärdet hinna

organiseras. Storleken av de likvider som kunna ifrågakomma är sådan, att

möjlighet ej torde föreligga att, på sätt länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt,

ordna sådana åtgärder så snabbt att det åsyftade resultatet ändå vinnes.

Jag finner mig alltså böra tillstyrka en fullmaktslagstiftning i det av

bankofullmäktige angivna syftet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 10.

Det har ifrågasatts att meddela förbud mot överlåtelse av tillgodohavande

å spärrkonto. Avsikten med detta förslag torde ha varit att förhindra

att dylikt tillgodohavande utnyttjas såsom betalningsmedel. Någon

risk för att så i större utsträckning skulle bli fallet föreligger dock sannolikt

icke. Ett förbud mot överlåtelse skulle uppenbarligen vara ägnat att

i hög grad skärpa olägenheterna av betalningsuppskovet för de därav drabbade,

och därtill kommer, att en föreskrift av föreslagen innebörd knappast

skulle kunna utformas så, att ett kringgående av syftet därmed effektivt förhindrades.

Jag vill därför icke ifrågasätta att dylikt förbud meddelas.

I flertalet remissyttranden ha några mera väsentliga anmärkningar icke

framställts mot den föreslagna utformningen av lagen. En fråga, som förtjänar

att särskilt uppmärksammas, är bestämmandet av den värdegräns,

under vilken uppskovsbetalning icke skulle förekomma. I överensstämmelse

med vad fullmäktige för sin del förordat har denna gräns i det remitterade

förslaget fixerats till 1,000 kronor. Att, såsom från ett håll föreslagits, höja

denna gräns till exempelvis 10,000 kronor lärer icke böra ifrågakomma,

enär lagstiftningen därigenom utan tvivel skulle till stor del förlora sin

effekt. Av samma skäl kan jag ej heller förorda det bland fullmäktige reservationsvis

framkomna yrkandet örn ett allmänt undantag från systemet

med uppskovsbetalning såvitt angår hästar och hästfordon. I förordnande,

som Konungen med stöd av lagens första stycke meddelar, bör emellertid

kunna föreskrivas, att allenast viss del av ifrågakommande ersättningsbelopp

skall undantagas från kontantbetalning. Att därutöver stadga rätt för

vederbörande att utbekomma spärrat belopp, då särskilt behov av kontanter

visas föreligga, lärer däremot, med hänsyn till de svårigheter, som skulle

vara förbundna med själva behovsprövningen, knappast låta sig göra och

torde för övrigt icke heller vara erforderligt, eftersom tillgodohavandena avses

kunna överlåtas eller utnyttjas för belåning.

Vad fullmäktige föreslagit i fråga om ränta å spärrade ersättningsbelopp

ger icke anledning till erinran från min sida. Såsom riksräkenskapsverket

framhållit bör ersättning för utbetalade räntebelopp beredas riksbanken från

de förskottsanslag respektive tilläggsstatsanslag, från vilka här åsyftade kostnader

i övrigt bestridas, varemot postgirokontorets kostnader för dess befattning

med betalningarna böra definitivt drabba riksbankens rörelse.

Lagförslagets andra stycke synes böra jämkas i förtydligande syfte. Sagda

stycke är avsett att äga tillämpning å sådana mera betydande ersättningsbelopp,

som utgå för annat än förnödenheter, vilka omfattas av förordnande

jämlikt första stycket. Klart är, att belopp å 1,000 kronor eller därunder

härvidlag icke komma i betraktande. Därjämte torde i andra stycket böra

inrymmas befogenhet för Konungen att delegera sin beslutanderätt i där

avsedda frågor till lämplig myndighet eller annat organ.

Vissa därutöver vidtagna ändringar av i huvudsak formell natur torde

icke erfordra närmare förklaring.

Enär allmänna förfogandelagen gäller till och med den 31 mars 1940,

torde även den nu föreslagna lagen böra erhålla allenast temporär giltighet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

13

under samma tid. Bestämmelser, som meddelats med stöd av lagen, böra

ej gälla längre än lagen äger giltighet. Konungen synes dock böra äga befogenhet

förordna, att sålunda meddelade bestämmelser även efter utgången

av lagens giltighetstid skola tillämpas i fråga örn ersättningsbelopp, som

dessförinnan insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning

enligt fartygsutlagningslagen m. fl. lagar.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslaget,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. MacDowall-Pihlström.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 10.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning

enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter hörande av fullmäktige i riksbanken, förordna, att,

där kronan jämlikt följande lagar, nämligen

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets

behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) och

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297),

eller, efter vad i föi-ordnandet angives, viss eller vissa av berörda lagar uttagit

förnödenheter, hänförliga till visst eller vissa, i förordnandet angivna

slag, de belopp, som kronan har att i Bisättning härför utgiva, skola, i fall

där beloppet överstiger 1,000 kronor, utan hinder av vad eljest finnes stadgat

insättas å kapitalräkning i riksbanken eller å särskilt konto i postgirorörelsen

för den ersättningsberättigades räkning att mot ränta innestå intill

dess viss i förordnandet bestämd tid, högst sex månader, förflutit efter insättningen.

I fråga om ersättningsbelopp, som kronan enligt någon av ovannämnda

lagar har att gälda för annat än förnödenheter, som omfattas av förordnande

jämlikt första stycket, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat,

där det med hänsyn till beloppets storlek finnes erforderligt, efter prövning

i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall erläggas på sätt i första

stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940. Bestämmelser, som meddelats med stöd av denna

lag, skola ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock må Konungen

förordna, att sålunda meddelade bestämmelser skola även efter utgången av

lagens giltighetstid tillämpas i fråga om ersättningsbelopp, som dessförinnan

insatts å räkning eller konto som i lagen avses.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

15

Bilaga B.

Inom finansdepartementet upprättat preliminärt förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser

örn betalning av vissa statliga ersättningsbelopp.

Härigenom förordnas som följer:

Konungen äger, efter samråd med fullmäktige i riksbanken, förordna, att

ersättningsbelopp, överstigande ettusen kronor, som kronan för särskilda,

av Konungen bestämda grupper av förnödenheter har att gälda enligt någon

av följande lagar, nämligen

a) fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66),

b) häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84),

c) rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87),

d) lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov,

e) allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) eller

f) beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297),

skall, utan hinder av vad eljest finnes stadgat, insättas å kapitalräkning i

riksbanken eller å postgirokonto för den ersättningsberättigades räkning att

mot ränta innestå intill dess viss i förordnandet bestämd tid, högst sex

månader, förflutit efter insättningen.

Där det med hänsyn till storleken av ersättningsbelopp, som kronan eljest

har att gälda enligt någon av ovannämnda lagar, prövas erforderligt, äger

Konungen efter prövning i varje särskilt fall föreskriva, att beloppet skall

helt eller delvis erläggas på sätt i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade

bestämmelser skola ej tillämpas längre än lagen äger giltighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 september

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 september

1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning

enligt fartggsuttagningslagen m. fl. lagar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Claes

Johanson.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet anser sig icke böra ingå på frågan huruvida eller i vad mån den

föreslagna anordningen kan vara ägnad att medföra de verkningar i penningpolitiskt

avseende som åsyftas. Däremot kan lagrådet icke underlåta att

framhålla vikten av att, där förordnande om uppskjuten betalning meddelas,

räntan å innehållna medel fastställes till sådan höjd att vid tillämpning

av denna betalningsform praktiskt taget samma vederlag kommer att utgå

som vid kontant likvid. I detta sammanhang bör erinras om att det icke

lärer vara avsett att, när ersättning skall bestämmas enligt någon av de i

förslaget uppräknade lagarna, hänsyn får tagas till om ersättningen skall utbetalas

kontant eller, i enlighet med förslaget, helt eller delvis innestå under

viss tid.

Innehållet i den föreslagna lagtexten giver icke anledning till anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

17

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 september

1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars-, social-,

jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,

statsrådet Wigforss, lagrådets den 7 september 1939 avgivna utlåtande

över det den 1 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag med

särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartggsuttagningslagen

m. fl. lagar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Såsom lagrådet erinrat är det icke avsett att, när ersättning skall bestämmas

enligt någon av de i förslaget uppräknade lagarna, hänsyn får tagas till

örn ersättningen skall utgå kontant eller, i enlighet med förslaget, helt eller

delvis innestå under viss tid. Det har förutsatts, att å innehållna medel skall

gottgöras samma ränta som de fyra största till bankföreningen anslutna affärsbankerna

tillämpa beträffande insättningar å kapitalräkning. Med denna

ränteberäkning skulle det onekligen i de fall, där den ersättningsberättigade

utnyttjar sitt tillgodohavande för belåning, ställt sig fördelaktigare för

honom om han utfått ersättningen kontant. Då jag likväl icke anser denna

omständighet böra föranleda en för de ersättningsberättigade förmånligare ränteberäkning,

beror detta därpå, att lagen avses företrädesvis skola tillämpas

vid ianspråktagande av olika slag av kapitalföremål, vilka i det förefintliga

läget icke kunna ersättas med andra föremål av liknande slag och beträffande

vilka det icke kan förutsättas, att de eljest skolat omsättas i kontanter eller

annan valuta. En räntebestämning, som gåve de ersättningsberättigade möjlighet

att utan kostnad genom lån erhålla ett mot ersättningen svarande belopp

i kontanter, skulle i nuvarande läge på penningmarknaden för övrigt

kunna helt beröva lagstiftningen dess verkan.

I detta sammanhang bör tilläggas, att kommerskollegium numera inkommit

med yttrande i ärendet och däri huvudsakligen anfört, att kollegium

med hänsyn till föreliggande belåningsmöjligheter hyste vissa betänkligheter

beträffande effektiviteten av lagstiftningen men dock ansåge sig under rådande

förhållanden ej böra avstyrka lagstiftning enligt de föreslagna riktlinjerna.

Bihang til! urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 10. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

I lagförslaget lia vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

398540. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:24 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fa a1 i texten
  2. 2SärU 1939:13 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt forty g suttag ni s. 1 i texten