Med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m
1939-09-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:16 (urtima riksdagen), Med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
1
Nr 16.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av
varor m. m.; given Stockholms slott den 20 september
1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, att antaga härvid fogade förslag till
lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m.,
dels ock att samtycka till att Kungl. Maj:t vid utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagen avses, att gälla tills vidare.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 16.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
Förslag
till
Lag
angående vissa utfästelser rörande införsel oell utförsel av varor ni. m.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
ej är samlad, förordna, för viss tid eller tills vidare, att utfästelse, som innebär
inskränkning i friheten att till riket införa eller ur riket utföra eller inom
riket förfoga över varor eller att fortskaffa eller eljest befordra varor
till eller från riket eller inom riket, skall, där inskränkningen är eller kan
antagas vara av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse, icke vara
gällande med mindre tillstånd till utfästelsen lämnats.
Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
lid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
2 §•
Tillstånd, som i 1 § sägs, lämnas, för särskilda fall eller i därom utfärdade
kungörelser, av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigar.
3 §•
Handlar någon i strid mot en för honom gällande utfästelse, som avses
i denna lag, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Samma
lag vare, där någon, som genom utfästelse, varom här förmäles, förbundit
sig att icke utföra vara till utlandet eller visst främmande land, gör försök
att i strid mot utfästelsen utföra varan.
Har den brottslige eller annan, för vilkens räkning sådan åtgärd vidtagits,
därav haft vinst, må han förpliktas utgiva det belopp, vartill vinsten högst
kan skattas, eller det mindre belopp som finnes skäligt; dock att denna
påföljd icke ådömes den, som genom samma handling gjort sig förfallen
till straff för olovlig varuutförsel eller försök därtill och, enligt vad därom
är stadgat, förverkat varan eller dess värde.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
4 §•
Den, som under tid, då förordnande jämlikt 1 § är gällande, genom att
lämna underrättelse om egen eller annans verksamhet eller främja inhämtande
av sådan underrättelse medverkar till övervakning rörande sådan in- eller
utförsel eller förfogande över eller befordran av varor, som i l § omforma - les, skall, där övervakningen utövas av främmande makt eller gärningsmannen
insett eller bort kunna inse, att den är av beskaffenhet att tjäna främmande
makts intresse, dömas till dagsböter eller fängelse i högst ett år, såframt
ej gärningen i 8 kap. strafflagen är belagd med svårare straff.
Har åtgärden vidtagits med stöd av lag, handelsbruk eller annan sedvänja,
eller har den som vidtog åtgärden handlat i överensstämmelse med
anvisning, som för visst fall eller eljest meddelats av Konungen eller av
myndighet, som enligt Konungens förordnande är därtill behörig, eller har
han allenast på brukligt sätt bevakat rätt eller utfört talan eller har han
av annan sådan anledning ägt fog för gärningen, skall vad i första stycket
stadgas icke äga tillämpning.
5 §•
Begår någon brott, som i 3 eller 4 § sägs, andra gången eller oftare, vare
straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må till dagsböter dömas.
6 §•
Åtal för brott mot denna lag må icke anhängiggöras med mindre justitiekanslern
därtill lämnat tillstånd.
7 §•
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad den brottslige eller annan
förpliktas utgiva jämlikt 3 § andra stycket tillfalla kronan.
8 §•
Denna lag äger icke tillämpning å främmande makts beskickning här i
riket, ej heller å konsulära tjänstemän, vilka äro i främmande makts tjänst
här anställda och äro dess undersåtar samt icke här i riket driva handel
eller annan näring.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1941. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet. Vad i lagen stadgas i fråga örn
sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses,
skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
Meddelas vid utfärdande av denna lag förordnande, varom däri stadgas,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
varde i lagen avsedd utfästelse, som givits före lagens ikraftträdande men
efter den 20 september 1939, icke gällande, med mindre tillstånd enligt
denna lag sökes inom trettio dagar efter det lagen trätt i kraft samt sökt
tillstånd varder beviljat eller ock inom tid, som nu sagts, tillstånd lämnats
i därom utfärdad kungörelse. Har tillstånd till utfästelsen lämnats, skall
i fråga om handling, som därefter i strid mot utfästelsen företages, vad i
3 § samt 5—7 §§ stadgas äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
5
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,
Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,
fråga om lagstiftning angående vissa utfästelser rörande införsel och
utförsel av varor m. m. samt anför därvid:
»I början av det förra världskriget gjorde sig utländskt inflytande i stigande
omfattning gällande inom det svenska näringslivet. Vissa av de krigförande
makterna sökte genom garantiförbindelser mot reexport och andra
privata överenskommelser binda svenska importörer m. fl. samt genom
åtgärder av olika slag övervaka det svenska varuubytet. För att bringa dylika
överenskommelser under statlig kontroll samt försvåra främmande övervakning
av vårt näringsliv vidtogo de svenska statsmakterna år 1916 vissa
lagstiftningsåtgärder.
1916 års s. k. krigshandelslag.
För 1916 års riksdag framlades förslag (prop. nr 84) till lag angående vissa
utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. Sedan förslaget med
vissa ändringar godtagits av riksdagen (se sammansatta bevillnings- och
lagutskottets utlåtande nr 1) utfärdades den 17 april 1916 en lag med nämnda
rubrik, den s. k. krigshandelslagen (Sv. förf.-sami. nr 103).
Lagen, som enligt promulgationsbestämmelserna skulle äga tillämplighet
till den 1 april 1917, prolongerades vid flera tillfällen samt upphörde att
gälla först med utgången av februari 1920. I lagens 2 § vidtogs en mindre
ändring år 1917 (Sv. förf.-saml. nr lil).
Beträffande de närmare motiven till 1916 års lagstiftning och dennas
grundlinjer anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet vid förslagets
remitterande till lagrådet i huvudsak följande:
De utomordentliga förhållanden, som det pågående kriget medfört, hava
i många hänseenden föranlett inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet
i ekonomiska ting långt utöver och i andra riktningar än som före kriget
ansetts nödvändigt. Sådana inskränkningar hava visat sig erforderliga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
även från den synpunkten, att handlingsfriheten kan i vissa fall innebära
en fara för staten i dess förhållade till främmande makter. Detta gäller i
fråga om utfästelser, vilka av näringsidkare här i riket eller korporationer
av sådana avgivas till främmande makt eller eljest äro av beskaffenhet att
tjäna dess intresse samt avse införsel, utförsel eller förfogande över varor
inom riket eller befordrande till eller från eller inom riket av varor. Sådana
utfästelser kunna nämligen, om de förekomma i större omfattning, binda
landets handelspolitik lika verksamt, som om överenskommelse träffats med
den svenska staten själv. Det måste anses såsom en fara, att enskilda personers
handlingssätt, vare sig avsiktligt eller därför att ekonomiska vinstmöjligheter
verka i en viss riktning, blir bestämmande för frågor, som på
grund av sin beskaffenhet och vikt äro i eminent mening statsangelägenheter.
Faran är icke begränsad till den nuvarande situationen, utan de skadliga
verkningarna kunna även sträcka sig till framtiden. Vad än kan tänkas
följa efter det nuvarande krigstillståndet, bör den möjligheten förebyggas,
att landet i handelspolitiskt avseende finner sig bundet på grund av åtgöranden
från enskilda personer, vilkas förmåga att rätt bedöma förhållandena
och vilja att främst komma till ett för landet gott resultat äro undandragna
den ansvariga statsmyndighetens kontroll. —• ------ — --.--
Utredningen har givit vid handen, att svårigheter föreligga att genom på
förhand uppställda kännetecken bestämt avgränsa de utfästelser, som enligt
ovan angivna synpunkter strida mot landets intressen. I stället hava anordningar
föreslagits, som åsyfta att bringa de utfästelser, vid vilka fara i nu
nämnda avseende kan föreligga, in under en av staten anordnad kontroll,
med uppgift att avgöra, huruvida fara i det särskilda fallet är för handen.
De områden av näringslivet, där erfarenheten ådagalagt behovet av lagbestämmelser
i denna riktning, torde vara handel, industri, rederirörelse och
spedition; och förslaget föreskriver, att varje utfästelse, vilken på dessa områden
medför sådan inskränkning i enskildas handlingsfrihet, som kan antagas
vara av beskaffenhet att tjäna främmande makts intresse skall för
att äga giltighet hava underkastats prövning av statsmyndighet och av densamma
godkänts.
Erfarenheten lärer hava visat, att i en del fall utfästelser, som av svenska
näringsidkare avgivits till främmande makt eller eljest i dess intresse, blivit
överträdda. Överträdande av utfästelser, vilka blivit av vederbörande svensk
myndighet sanktionerade såsom giltiga och med landets intressen överensstämmande,
bör på grund av dess för landet skadliga följder förhindras
genom verksamt straffhot.
Det skulle emellertid ingalunda vara tillräckligt att taga hänsyn allenast
till utfästelsers avgivande. Även på annat sätt kunna på näringslivets område
enskilda med främmande makt träda i allinänskadlig förbindelse. En
främmande stat kan vinna en maktställning inom vårt land ej blott genom
att binda näringsidkarna genom utfästelser, utan även genom att förvärva
en sådan ställning til) dem eller andra landets invånare, att det egna landet
och dess intressen otillbörligen trängas åt sidan. En fara härför föreligger.
örn här i landet en vidsträckt kontrollerande verksamhet direkt eller indirekt
utövas av främmande makter. En sådan kontroll kan ock, när den särskilt
riktar sig mot näringsidkarna, leda till en grundlig kännedom hos den främmande
makten om det kontrollerade näringslivets detaljer, som icke kan
anses förenlig med landets eller de enskilda näringsidkarnas intressen, vare
sig under nuvarande omständigheter eller för framtiden. Den fara, som
ligger uti en övervakning av ifrågavarande slag från främmande makters sida,
skulle uppenbarligen icke undanröjas genom att överenskommelser därom
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
7
förklaras ogiltiga. En sådan övervakning verkställes eller medgives av enskilda
i många fall, utan att någon utfästelse därom föreligger, stundom endast
i förhoppning att beträffande den egna affärsverksamheten kunna övertyga
den främmande makten, att dess föreskrifter blivit åtlydda.
Det synes mig, med hänsyn till sakens vikt, nödvändigt, att en övervakningsverksamhet
av nu omförmäld art hejdas genom straffbestämmelser mot
dem, som understödja densamma. Erinras må, att där staten godkänner
av svenska näringsidkare givna utfästelser, de äro enligt förslaget straffskyddade,
och att detta är ett både för svenska staten värdigare och för vederbörande
främmande makter i längden förmånligare sätt att få utfästelsens
uppfyllande säkerställt än åtgärder, som sluta i ett vitt utgrenat handelsspionage.
Den föreslagna lagstiftningen medför ock ett rättvist skydd för de nälingsidkare,
som vilja iakttaga ett fullt lojalt handlingssätt gentemot det
egna landet. Att underkasta sig främmande makts villkor, även där det
egna landet därigenom skadas, kan förvisso under nuvarande förhållanden
för den enskilde näringsidkaren medföra vissa ekonomiska fördelar. Vid sådant
förhållande ligger det nära till hands, att även mera samvetsömma
näringsidkare i följd av konkurrensen småningom dragas längre på eftergifternas
väg, än de själva önska. Ett förhindrande av denna påverkan ligger
således ej mindre i de enskilda näringsidkarnas intresse än i statens.
Enligt 1 § i 1916 års lag ägde Konungen, därest Sverige befunne sig i krig
eller krigsfara eller här eljest rådde utomordentliga, av krig föranledda förhållanden,
förordna, att utfästelse, som innebure inskränkning i friheten
att till riket införa eller ur riket utföra eller inom riket förfoga över varor
eiler att fortskaffa eller eljest befordra varor till eller från riket eller inom
riket, skulle, därest inskränkningen vore eller kunde antagas vara av beskaffenhet
att tjäna främmande makts intresse, icke vara gällande med
mindre tillstånd meddelats till utfästelsen. Tillstånd skulle meddelas, för
särskilda fall eller i kungörelser, av Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat.
En utfästelse, som icke erhöll dylikt godkännande, frånkändes sålunda
giltighet.
För att säkerställa, att de utfästelser, som vederbörligen godkändes, skulle
hållas, och för att göra dittills förekommande klausuler örn vitén och bankgarantier
samt örn rätt till främmande kontroll överflödiga, stadgades
kiiminellt ansvar för brytandet av godkänd utfästelse. Genom en lagändring
år 1917 infördes straff även för det fall, att någon, som genom utfästelse
förbundit sig att icke utföra vara till utlandet eller visst främmande
land, gjorde försök att i strid mot utfästelsen utföra varan.
Hade gärningsmannen eller annan, för vilkens räkning den otillåtna åtgärden
vidtagits, därav haft vinst, skulle han vara pliktig utgiva det belopp,
vartill vinsten högst kunde skattas. Denna påföljd skulle dock icke ådömas
den som genom samma handling gjort sig förfallen till straff för olovlig
varuutförsel eller försök därtill och till följd därav förverkat varan eller
dess värde.
Föredragande departementschefen yttrade rörande stadgandet om förverkande
av vinst, att han ansett sig icke kunna låta förverkandet avse deli
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
vara, över vilken gärningsmannen förfogat i strid mot utfästelsen, med hänsyn
till de fall, då gärningsmannen ej vore ägare av varan. Visserligen
skulle möjligen för sådana fall kunna stadgas, att gärningsmannen skulle
förpliktas utgiva varans värde, men detta skulle enligt departementschefens
mening särskilt för rederier och speditörer innebära en påföljd, som ingalunda
alltid stöde i rättvist förhållande till överträdelsen.
För att skapa skydd mot utländsk övervakning föreskrev krigshandelslagen
i 3 § straff för den som under tid, då förordnande enligt 1 § vore
gällande, genom att lämna underrättelse örn egen eller annans verksamhet
eller genom att främja inhämtande av sådan underrättelse medverkade till
övervakning rörande sådan in- eller utförsel eller förfogande över eller befordran
av varor, som avsåges i lagen, därest övervakningen utövades av
främmande makt eller gärningsmannen insett eller bort kunna inse, att
den vöre av beskaffenhet att tjäna främmande makts intressen. Under
vissa betingelser var dock ett förfarande, som eljest skulle falla under ifrågavarande
bestämmelse, straffritt, nämligen för den händelse gärningen ägde
stöd av lag, handelsbruk eller annan sedvänja, eller om gärningsmannen endast
på övligt sätt bevakat rätt eller utfört talan — vilket undantag särskilt
hade praktisk betydelse i de talrikt förekommande målen inför utländsk
prisdomstol — eller örn vederbörande handlat i överensstämmelse med s. k.
anvisning, som lämnats av behörig svensk myndighet, eller av annan sådan
anledning ägt fog för gärningen.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet vid 1916 års riksdag yttrade,
att det i 3 § givna stadgandet vore avsett att allenast rikta sig mot det av
kriget föranledda handelsspionaget och mot de upplysningar av eljest icke
bruklig art, som man i och för nämnda spionage sökt tvinga de svenska
näringsidkarna att lämna eller eljest sökt förskaffa sig, medan däremot de
upplysningar, som av gammalt vare sig i enlighet med allmännare bruk eller
på grund av särskild uppgörelse i viss handelsförbindelse redan före kriget
brukat lämnas, icke folie under förbudet. I enlighet härmed vore enligt
utskottets mening tillåtna exempelvis de meddelanden en speditör i enlighet
med speditionsuppdragets natur lämnade sina uppdragsgivare, liksom den
kontroll en innehavare av en patentlicens eller en generalagent eller annan
försäljare brukade underkasta sig från patenthavarens eller fabrikantens sida
allenast för att denne skulle äga trygghet att en avtalad distriktsgräns för
licensen eller försäljningen respekterades. Likaledes ansåg utskottet tydligt,
att en person i Sverige, vilken erhållit varor för befordran i tillåten
transitering till visst land, vore både berättigad och skyldig att redovisa för
uppdragets fullgörande till uppdragsgivare även inom annat land.
För de i 2 och 3 §§ kriminaliserade handlingarna utgjorde straffet böter
från och med tio till och med tiotusen kronor eller fängelse i högst ett år.
För upprepat brott kunde dock enligt 4 § straffarbete i högst två år ådömas.
Allmän åklagare skulle enligt 5 § i lagen vara pliktig att örn anhängiggörande
av åtal ofördröjligen underrätta justitiekanslern, vilken ägde för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 16.
9
ordna om åtalels nedläggande. Detta stadgande, som tillkom efter förslag
av det sammansatta utskottet, motiverades av utskottet med att det med
hänsyn till den understundom ömtåliga innebörden av förhållanden, örn vilka
i lagen vore fråga, syntes påkallat, att lämplig garanti skapades mot fullföljd
av förhastade åtal.
Lagen skulle enligt 7 § icke äga tillämpning å främmande makts beskickning
här i riket eller å konsul, som vore här anställd i främmande makts
tjänst och vore dess undersåte samt icke här i riket dreve handel eller annan
näring, ej heller å den som vore konsulatstjänsteman hos sådan konsul och
vore samma makts undersåte. Det sammansatta utskottet framhöll, att i
fråga örn sådana i främmande makts tjänst anställda konsuler och konsu
-
latstjänstemän, vilka icke vore helt undantagna från lagens tillämplighetsområde,
det i 3 § meddelade förbudet icke drabbade avgivande av övliga handels-
och konsularrapporter eller utövande av annan konsulär verksamhet, i
den mån densamma stöde i överensstämmelse med vad som enligt internationell
sedvänja kunde anses tillhöra egentlig konsulstjänst.
I övergångsbestämmelserna till 1916 års lag upptogs på förslag av utskottet
ett särskilt stadgande örn vissa utfästelser, vilka avgivits innan lagen
trädde i kraft. Stadgandet innebar, att Konungen, därest han vid lagens
utfärdande meddelade förordnande, som avsåges i lagen, skulle jämväl kunna
föreskriva, att, därest utfästelse givits före lagens ikraftträdande men
efter den 10 mars 1916, utfästelsen icke skulle vara gällande med mindre
tillstånd till densamma söktes inom trettio dagar efter det lagen trätt i
kraft samt sökt tillstånd bleve beviljat eller ock inom nämnda tid tillstånd
meddelats i därom utfärdad kungörelse. Hade tillstånd å utfästelsen meddelats,
skulle i fråga örn handling, som därefter företoges i strid mot utfästelsen,
vad i 2 § samt 4—6 §§ stadgades äga motsvarande tillämpning.
Utskottet, vars ändringsförslag i denna del närmast föranletts av vissa
erinringar av lagrådets majoritet, hade anfört:
Såsom x lagrådet erinrats, innehåller lagen icke några stadganden angående
dess tillämplighet på förhållanden, som inträtt eller grundlagts redan vid
tiden för dess ikraftträdande. Såvitt angår 2 och 3 §§ uppstår väl icke
härigenom någon oklarhet eller tvekan. Stadgandet i 2 § förutsätter nämhgen
enligt sin lydelse, att Kungl. Maj:ts godkännande enligt lagen ei-hållits
pa den sedermera brutna utfästelsen. Eljest inträder här ej straffbarhet. I
Haga örn 3 § förhåller sig tydligen däremot så, att en upplysning, som efter
et lagen trätt i kraft lämnas i strid mot stadgandet i nämnda paragraf,
taller under straffbudet, även örn den gives till fullgörande av en tidigare
atagen utfästelse. I en dylik äldre utfästelse ligger, såsom lagrådets majoritet
erinrat, icke fog for meddelande av sådana upplysningar, som numera
aro i lag förbjudna.
Beträffande åter lagens återverkan på den civilrättsliga giltigheten av
aldre utfästelser av den beskaffenhet 1 § avser, lämnar lagen själv icke
något svar pa Hagan härom. Att, såsom en ledamot av lagrådet hemställt
overlamna spörsmålet att med ledning av allmänna rättsgrundsatser besvärs
av domstolspraxis, synes utskottet icke tillrådligt. För envar som av
Hagan berores, skulle härigenom uppstå en alltför besvärande osäkerhet örn
hans verkliga rättsställning. 11
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 16.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
Departements
chefen.
Utskottet har därför funnit sig böra utarbeta förslag till bestämmelser i
förevarande avseende; och har utskottet därvid letts av den uppfattning, att
i fråga örn utfästelser, givna efter den dag den kungliga propositionen i
ämnet är dagtecknad, principen örn offentlig myndighets tillstånd såsom
förutsättning för utfästelsens giltighet bör komma till användning, varemot
frågan om äldre utfästelsers giltighet synes böra vara att bedöma fullt oberoende
av den nya lagstiftningen.
Med stöd av lagen den 17 april 1916 utfärdades samma dag en förordning
(Sv. förf.-saml. nr 104), varigenom de i lagens 1 § och övergångsbestämmelser
avsedda utfästelserna förklarades icke vara gällande med mindre tillstånd
till desamma meddelades.
Genom skrivelse den 25 april 1916 uppdrog Kungl. Majit åt statens handelskommission
att för särskilda fall meddela tillstånd eller anvisning, som
avsåges i krigshandelslagen. Härvid gjordes dock den begränsningen, att
ärende angående tillstånd till utfästelse, som kunde antagas gå utöver utfästelse
i enlighet med formulär, vilket enligt anvisning av handelskommissionen
eller utrikesdepartementets rättsavdelning dittills för motsvarande fall
allmänneligen använts, skulle hänskjutas till Kungl. Majit. Likaledes skulle
underställas Kungl. Majits prövning ärende av större principiell betydelse
eller praktisk räckvidd ävensom varje ärende, angående vilket någon av
handelskommissionens ordförande ansåge lämpligt påkalla sådan underställning.
I fråga örn kungörelse örn allmänt godkännande av vissa utfästelser
eller om anvisning, som ej allenast avsåge visst fall, hade Kungl.
Majit även förbehållit sig beslutanderätten.
Ett inom justitiedepartementet upprättat lagförslag med i sakligt hänseende
väsentligen samma innehåll som 1916 års lag har den 13 september
1939 remitterats för yttrande av kommerskollegium och statens handelslicensnämnd.
I avgivna utlåtanden ha dessa myndigheter tillstyrkt lagstiftning
i enlighet med förslaget.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen nödgades svenska importörer
och andra näringsidkare under de första åren av världskriget 1914
•—1918 underkasta sig alltmera vittgående inskränkningar och kontroll i de
krigförande staternas intresse. De svenska statsmakterna funno sig slutligen
föranlåtna att genom lagstiftning söka förebygga de ur skilda synpunkter
betänkliga verkningarna av denna utveckling. Genom den s. k. krigshandelslagen
av år 1916 lades ekonomiska utfästelser av enskilda gentemot främmande
makt under statlig kontroll och kriminaliserades olika former av
medverkan till utländsk övervakning.
Krigshandelslagen skapade sålunda möjlighet att överblicka ingångna förpliktelser
och förhindra alltför långt gående åtaganden. En viss enhetlighet
i utfästelsesystemet kunde härigenom åvägabringas. En betydelsefull verkan
av lagstiftningen visade sig däri, att den hos de krigförande makterna skapade
tilltro till att de av den svenska regeringen uppdragna riktlinjerna för
landets handelspolitik följdes. Lagstiftningen visade sig även •—- trots att
den kom till stånd först närmare två år efter krigsutbrottet — utgöra ett
Kungl. Mcijrts proposition nr 16.
11
verksamt skydd mot den utländska övervakningen. Överhuvud taget torde
den lia påverkat den allmänna uppfattningen och stärkt de svenska affärsmännens
vilja och förmåga att göra motstånd mot utländska påtryckningar,
som ej vore förenliga med det svenska folkhushållets intressen.
Den senaste tidens händelser jämte erfarenheterna från världskrigets dagar
synas böra föranleda till att frågan om en ny krigshandelslagstiftning
utan dröjsmål upptages till övervägande.
Därest en krigshandelslag under den närmaste tiden kommer till stånd,
torde man med fog kunna antaga, att den skall högst väsentligt försvåra,
att sådant utländskt inflytande gör sig gällande inom det svenska näringslivet
som är till skada för våra handelspolitiska intressen och därmed för vår
folkförsörjning.
En ny lagstiftning i ämnet torde i allt väsentligt kunna byggas på 1916 års
lag. Det remitterade förslaget är resultatet av en huvudsakligen formell överarbetning
av denna lag. Vissa ändringar lia emellertid föreslagits. Sålunda
har stadgandet om Konungens rätt att förordna örn tillståndsplikt i fråga örn
vissa utfästelser ansetts böra bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i de under innevarande år tillkomna fullmaktslagarna
av kristidskaraktär. Därvid har 1939 års valutalag fått tjäna som närmaste
förebild. Då riksdagen är samlad, bör alltså sådant förordnande meddelas
av Konungen med riksdagens samtycke. Mellan riksdagarna skall Konungen
äga giva dylikt förordnande, vilket dock i sådant fall icke utan riksdagens
gillande får gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från nästkommande
riksdags början.
Behovet av skydd mot utländsk övervakning tillgodoses givetvis i avsevärd
mån, därest riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts proposition nr 3 till den
urtima riksdagen örn vissa ändringar i 8 kap. strafflagen m. m. Enligt detta
förslag skall 21 a § i nämnda kapitel avse även utlänning samt vidare utvidgas
till att omfatta jämväl anskaffandet för främmande makts räkning
av uppgifter angående förhållanden, vilkas meddelande till sådan makt kan
skada rikets folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande
makt. Vidare har i ett särskilt lagrum i 8 kap. (21 b §) föreslagits
straff för förberedelse till sådan spioneriverksamhet.
Då stadgandet i 3 § av 1916 års lag örn skydd mot övervakning har ett
i vissa hänseenden vidare innehåll än de föreslagna bestämmelserna i 8 kap.
strafflagen och icke lämpligen synes kunna undvaras i en lagstiftning av den
särskilda art, varom här är fråga, torde det med vissa formella jämkningar
böra upptagas i en ny krigshandelslagstiftning. Straff enligt detsamma synes
dock ej böra ådömas, om gärningen jämlikt nämnda strafflagskapitel medför
svårare straff.
Även i ett annat hänseende synes en avvikelse från 1916 års lag böra göras.
På grund av den ömtåliga och i många fall säkerligen svårbedömda
karaktären av de spörsmål, varom här är fråga, bör åklagare vara pliktig
att inhämta tillstånd av justitiekanslern, innan han anhängiggör talan för
brott mot lagstiftningen. Bestämmelsen i 1916 års lag om skyldighet för
åklagare att underrätta justitiekanslern örn åtals anhängiggörande torde icke
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
innefatta tillräckliga garantier mot förhastade åtal. Det måste anses självfallet,
att justitiekanslern kommer att behandla dylika ärenden med den
största skyndsamhet.
Den nu ifrågasatta lagstiftningen torde böra träda i kraft dagen efter den
då lagen utkommit i Svensk författningssamling. Med hänsyn till att snabba
åtgärder synas vara av behovet påkallade, torde det vara lämpligt, att Kungl.
Majit redan vid lagens utfärdande med stöd av densamma förordnar om
tillståndsplikt i fråga örn de utfästelser, varom är fråga. Då en sådan åtgärd
kräver samtycke av riksdagen, då denna är samlad, torde hemställan
örn dylikt godkännande böra göras hos den urtima riksdagen.
Skyldighet att söka tillstånd synes böra gälla även i fråga om sådana utfästelser,
som avgivits före lagens ikraftträdande men efter det dess huvudsakliga
innehåll blivit allmänt bekant. I övergångsbestämmelser till lagen,
torde därför böra stadgas, att örn vid lagens utfärdande meddelas förordnande
om tillståndsplikt, utfästelse, som givits före lagens ikraftträdande men
efter viss angiven dag, förslagsvis dagen för Kungl. Majits beslut att avlåta
proposition till riksdagen, icke skall vara gällande med mindre tillstånd till
densamma erhålles. En liknande föreskrift fanns i övergångsbestämmelserna
till 1916 års lag och hade tillkommit på förslag av det sammansatta utskottet,
vars uttalanden i frågan återgivits i den i det föregående lämnade
redogörelsen.
Tillståndsplikt skulle sålunda icke föreligga i fråga om utfästelse, som
avgivits sistnämnda dag eller tidigare. Det föreslagna stadgandet örn skydd
mot utländsk övervakning måste emellertid anses tillämpligt jämväl å äldre
utfästelser.
Då den ifrågasatta nya lagstiftningen föranledes av rådande utomordentliga
förhållanden, synes giltighetstiden för densamma böra begränsas och
lagen gälla allenast till den 31 mars 1941.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Tage Evers.
1 Denna bilaga, vilken, bortsett från att dagen för propositionen ej angivits i övergångsbestämmelserna,
är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 16.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 september
19,39.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 15 september 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
Gunnar Danielson.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 16.
3
14
Kungl. Majlis proposition nr 16.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och handelsdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets
den 19 september 1939 avgivna utlåtande över det den 15 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående vissa utfästelser rörande
införsel och utförsel av varor m. m.; därvid föredraganden hemställer
dels att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande,
dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att samtycka
till att Kungl. Majit vid utfärdande av lag i ämnet
meddelar sådant förordnande, som i lagen avses, att gälla
tills vidare.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
393630
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:21 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. a1 i texten
- 2SärU 1939:10 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. s. 1 i texten