Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition nr 20

1939-09-22 · 47 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 47 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:20 (urtima riksdagen), Kungl. Maj:ts proposition nr 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares

avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m.; given Stockholms slott den 22 september

1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande

med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 20.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må någon på grand av tjänstgöring, som åligger honom enligt värnpliktslagen

eller som han eljest jämlikt stadgande i lag är skyldig att utföra

åt det allmänna, skiljas från anställning som han innehar.

2 §•

Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag

bestämd och skall pågå mer än tre månader, vare arbetsgivaren utan hinder

av vad i 1 § stadgas berättigad att på grand därav skilja arbetstagaren från

hans anställning, därest vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen

skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början.

Överenskommelse må ock träffas örn att arbetstagaren är skyldig att, därest

han önskar återinträda i arbetet efter tjänstgöring som avses i första stycket,

underrätta arbetsgivaren därom före tjänstgöringens början.

I övrigt vare förbehåll, varigenom inskränkning göres i rätt som enligt denna

lag tillkommer arbetstagaren, icke bindande.

3 §•

Arbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande örn den

dag, då han kan återinträda i arbetet. Arbetsgivaren vare ej pliktig att, där

tjänstgöringen pågått mer än tre månader, låta arbetstagaren återinträda i arbetet

tidigare än två veckor från det arbetsgivaren mottog sådant meddelande

eller arbetstagaren utan föregående meddelande inställer sig hos arbetsgivaren.

4 §•

Arbetstagaren vare ej pliktig att med anledning av tjänstgöringen vidkännas

minskning i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än

som följer av uppehållet i arbetet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5 §•

Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta arbetstagaren återinträda

i arbetet eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren

från hans anställning, vare han pliktig att ersätta uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad män skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

6 §•

Den som vill framställa skadeståndsanspråk enligt 5 § skall dels därom underrätta

ai''betsgivaren inom två månader från det arbetstagaren varit berättigad

att återinträda i arbetet eller från det han därefter skildes från anställningen

dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.

Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

7 §•

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;

dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal,

skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas, ändock

att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

8 §.

Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda bestämmelser

meddelade rörande tjänstgöring som avses i denna lag, skall vad sålunda

bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke därigenom berövas rätt

som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma honom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I fråga örn den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall nya lagen

ej äga tillämpning såvitt angår värnpliktstjänstgöring som avses i 2 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrade bestämmelser

örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

samt anför:

»Enligt en nu gällande lag den 16 oktober 1914 om förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst

eller arbete må värnpliktig, som är anställd i annans tjänst eller arbete,

ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i

värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning

som kan bliva föreskriven i lag. Stadgandet skall dock ej gälla örn

den värnpliktige vid anställandet bibragt arbetsgivaren en oriktig uppfattning

om sina värnpliktsförhållanden.

Sedan riksdagen i skrivelse den 24 februari 1937 (nr 41) anhållit örn utredning

beträffande frågan, huruvida och i vad mån värnpliktig tillkommande

rätt att efter fullgjord värnpliktsövning återfå sin anställning kunde utsträckas

även för det fall, att övningens längd överstege sextio dagar, och

därmed sammanhängande spörsmål, bär inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria med utkast till lag om förbud

mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

I det vid promemorian fogade lagutkastet ha bestämmelserna i 1914 års

lag utvidgats i flera hänseenden. Sålunda stadgas i 1 § generellt förbud att

i annat fall än i lagen sägs skilja någon från anställning, som ej uppenbarligen

är av allenast tillfällig natur, med anledning av värnpliktstjänstgöring eller

arbete, som han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt

det allmänna.

I första stycket av 2 § i utkastet regleras närmare det fall att någon skall

fullgöra värnpliktstjänstgöring som blivit till tiden i lag bestämd och omfattar

mer än tre månader under ett år, räknat från tjänstgöringens början.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 20.

5

Enligt utkastet må arbetsgivaren på denna grund skilja den värnpliktige från

anställningen allenast, såframt vid arbetsavtalets ingående överenskommits,

att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början, eller ock

med skäl kan antagas, att anställningen oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle

hava upphört före utgången av den tid som är bestämd för denna. I andra

stycket av samma paragraf behandlas det fall, att någon inkallats till värnpliktstjänstgöring

som ej blivit till tiden i lag bestämd. Enligt lagrummet

må den värnpliktige av sådan anledning skiljas från sin anställning allenast,

såframt tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång tid,

att anställningen skulle ha upphört före tjänstgöringens slut.

I 3 § av utkastet stadgas, att den värnpliktige bör i god tid förut giva arbetsgivaren

meddelande om den dag, då han kan inträda i tjänst. Tillika

föreskrives, att arbetsgivaren ej är pliktig att låta den värnpliktige återinträda

i tjänst, tidigare än en vecka, därest värnpliktstjänstgöringen omfattat

mer än tre månader, och, därest tjänstgöringen omfattat mer än sex

månader, tidigare än två veckor från det arbetsgivaren mottog sådant meddelande.

Härefter stadgas i 4 §, att bestämmelserna i 1—3 §§ ej skola gälla, där den

värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning

örn sina värnplilctsförhållanden.

Vägrar arbetsgivaren i strid med de föreslagna bestämmelserna att låta den

värnpliktige återinträda i tjänst, skall han enligt 5 § vara pliktig att ersätta

uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått

skall hänsyn tagas även till den värnpliktiges intresse av anställningsavtalets

upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk

betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld,

den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek

eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadestånd må ock äga rum.

I 6 § av utkastet stadgas, att de bestämmelser som i 2—5 §§ meddelas med

avseende å värnpliktstjänstgöring skola äga motsvarande tillämpning i fråga

om arbete som någon eljest på grund av stadgande i lag har att fullgöra åt

det allmänna.

Den som vill framställa skadeståndsanspråk på grund av den föreslagna

lagen skall enligt 7 § anhängiggöra sin talan inom två år från det fordringen

uppkom. Försummas det, skall han vara förlustig sin talan. Enligt 8 §

skola mål som avse tillämpningen av lagen upptagas av allmän domstol,

dock att mål beträffande den, vars arbetsavtal regleras av kollektivavtal,

skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen. I fråga örn anhängiggörande och

utförande hos arbetsdomstolen av talan jämlikt lagen skall gälla vad i 13 §

lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda

lag sägs.

I 9 § stadgas att, örn för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst

äro meddelade särskilda bestämmelser rörande anställningsförhållandena

under fullgörande av tjänstgöring eller arbete som avses i lagen, skall vad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts proposition nr 20.

sålunda bestämts gälla allenast, såframt och i den mån den anställde icke

därigenom berövas rätt som tillkommer honom enligt lagen. Vad nu sagts

skall även äga tillämpning, där mellan arbetsgivare och hos honom anställd

person träffas avtal som innefattar avvikelse från vad i lagen stadgas. I

utkastet meddelas vidare vissa slutbestämmelser angående lagens ikraftträdande

m. m.

Beträffande motiveringen till de olika bestämmelserna i lagutkastet hänvisas

till promemorian, som torde få fogas såsom bilaga (Bilaga A) till

statsrådsprotokollet.

Över promemorian jämte därvid fogat lagutkast ha efter remiss avgivits

utlåtanden av socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län ävensom av

arbetsdomstolens ordförande. Härjämte ha yttranden avgivits av svenska

arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, De anställdas centralorganisation

och Köpmännens garantiförening.

I fråga örn de principer, å vilka det remitterade lagutkastet

vilar, ha Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands,

Göteborgs och Bohus och Malmöhus län uttalat att de ej hade något

att erinra mot desamma.

Landsorganisationens sekretariat har anfört, att sekretariatet i huvudsak

ej hade något att erinra mot de föreslagna grundlinjerna.

De anställdas centralorganisation har uttalat sin tillfredsställelse med att

det begränsade skydd mot avskedande, som innehölles i 1914 års lag, utsträckts

att i princip gälla för all militärtjänstgöring och allt annat arbete

som arbetstagare eljest på grund av stadgande i lag vore skyldig att utföra

åt det allmänna.

Av köpmännens garantiförening har upplysts att i de omkring ettusen i

kraft varande kollektivavtal, som under föreningens medverkan slutits på

handelns område, funnes i ett stort antal fall bestämmelse intagen örn skyldighet

för arbetsgivaren att, då arbetstagare inkallades till militärtjänstgöring,

återtaga denne efter tjänstgöringens slut. Även i de fall, där uttrycklig

föreskrift härom saknats i avtalen, hade principen om arbetsgivarens

skyldighet i nämnda hänseende upprätthållits i praxis. Föreningen hade

därför ingenting principiellt att invända mot den tilltänkta lagstiftningen,

även örn den inom dess område knappast fyllde något praktiskt behov.

I några yttranden lia erinringar framställts mot förslagets ståndpunkt att

under lagstiftningen inbegripa den första längre värnpliktstjänstgöringen.

Socialstyrelsen, som avstyrkt förslaget i denna del, har härom anfört följande:
Styrelsen

finner själva syftet med en lagstiftning av ifrågavarande art behjärtansvärt.

Principiellt sett ter det sig mycket naturligt och rättvist, att

en enskild arbetstagare, som fullgör honom åliggande militärtjänstgöring

eller annat i lag föreskrivet arbete åt det allmänna, beredes skydd mot risken

att enbart på den grund skiljas från sin anställning. En lagstiftning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

7

på området synes närmast såsom opinionsbildande faktor kunna bliva av

betydelse. Principiella och psykologiska skäl synas sålunda tala för en dylik

skyddslagstiftning. Något annorlunda och i verkligheten ganska komplicerat

ter sig problemet, om man anlägger en mera praktisk synpunkt.

1 det utlåtande den 30 december 1922, vilket återgives i den remitterade

promemorian, utvecklade socialstyrelsen närmare sin ståndpunkt i hithörande

spörsmål och framförde vissa invändningar mot en då ifrågasatt utvidgning

av skyddsföreskrifterna i 1914 års lag i ämnet. Styrelsen kan ej

finna annat, än att de därvid framförda erinringarna alltjämt och med

samma fog kunna göras gällande mot åtgärder i nämnda syfte. I allt fall

synes det nu föreliggande utkastet till reviderad lagstiftning på området

knappast ägnat att gendriva dessa betänkligheter.

I promemorian understrykes, att en arbetstagares intresse att bibehållas

vid sin anställning efter fullgjord militärtjänstgöring i regel kan antagas

vara allt starkare i den mån tjänstgöringen inträffar vid en senare tidpunkt

i hans liv. Vad åter angår den första tjänstgöringen, bestrider ej förslagsställaren,

att de från olika håll uttalade betänkligheterna mot en utsträckning

av skyddsföreskrifterna till att avse även sådan tjänstgöring mana lill

en viss försiktighet vid åtgärder i sådant syfte. Dessa invändningar anses

dock icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd

bör lämnas helt utanför lagstiftningen.

Det är främst på denna avgörande punkt, som socialstyrelsen nödgas anmäla

avvikande mening från förslaget. Enligt styrelsens uppfattning äro

vid bedömandet av frågan om lagligt skydd för de värnpliktiga i förevarande

avseende förutsättningarna belt olika beträffande å ena sidan den första,

längre tjänstgöringen och å den andra all senare militärtjänstgöring, vare sig

den är till tiden i lag fastställd (repetitionsövning, landstormsövning) eller

icke (förstärkt försvarsberedskap, mobilisering etc.). I sistnämnda fall synas

de ovannämnda principiella och psykologiska motiven för en sådan lagstiftning

av naturliga skäl tyngre vägande än de praktiska olägenheter, som

även vid dylikt slags tjänstgöring, kunna tänkas vara förbundna därmed.

I fråga örn de yngre värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring,

ligger saken i mycket annorlunda till. I sitt förenämnda utlåtande den 30

december 1922 framhöll styrelsen bland annat, att värnpliktens fullgörande

ofta betecknade ett naturligt avsnitt i den unge mannens levnadsbana, som

i vissa fall utan olägenhet kunde eller till och med borde förenas med ombyte

av anställning. Denna synpunkt äger fortfarande sitt fulla berättigande.

I angivna hänseende fyller den första exercistiden en naturlig arbetsmarknadsfunktion,

och det förefaller mindre ändamålsenligt att genom

tvångsföreskrifter i en eller annan form bereda möjligheter till olämpliga

rubbningar härutinnan. Över huvud vill det synas, som örn en utvidgning

på föreslaget sätt av de gällande skyddsbestämmelserna skulle låta mindre

väl förena sig med den rörlighet och anpassningsförmåga på arbetsmarknaden,

som måste förefinnas redan under normala förhållanden och säkerligen

i än högre grad vid lågkonjunkturer och krissituationer. Under tider

av svårare arbetsbrist, då många företag kunna nedläggas och permitteringar

o. d. av arbetare i stor omfattning äga rum, måste för övrigt skyddsbestämmelser

av denna ari ofta bliva mer eller mindre illusoriska, i synnerhet örn

militärtjänstgöringen blir av mera långvarig natur. Vid en arbetstagares inryckande

i militärtjänst måste arbetsgivaren såsom regel anställa en vikarie

för honom. Fall kunna säkerligen inträffa, då denne vikarie måhända ur

arbetsgivarens synpunkt är en värdefullare arbetskraft än den ordinarie.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att de motsvarande skyddsbestämmelserna

i kollektivavtal i allmänhet icke tillförsäkra arbetaren större

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

rätt än en företrädesrätt till återanställning efter fullgjord värnpliktstjänstgöring.

På nu angivna grunder finner sig styrelsen icke kunna tillstyrka, att det

gällande förbudet mot värnpliktigs skiljande från anställning utsträckes att

omfatta även den första tjänstgöringen enligt värnpliktslagen, och detta vare

sig denna tjänstgöring förlägges i en följd eller i två omgångar.

Byråchefen Hagman har inom socialstyrelsen uttalat avvikande mening

samt därvid anfört följande:

Enligt min mening får en lagstiftning i förevarande syfte en ringa praktisk

betydelse för många arbetsområden men har sitt berättigande på övervägande

psykologiska grunder. Med hänsyn härtill torde lagstiftningen böra tillmätas

betydelse.

I enlighet härmed kan jag icke dela socialstyrelsens uppfattning, att de

åsyftade skyddsbestämmelserna ej böra äga tillämpning i fråga örn de arbetstagare,

som fullgöra sin första militärtjänstgöring enligt värnpliktslagen.

Även dessa värnpliktiga böra enligt min uppfattning tillförsäkras skydd utan

tidsbegränsning. Jag ansluter mig sålunda i detta avseende till det förslag,

som framlagts i den i ämnet utarbetade promemorian.

Arbetsdomstolens ordförande har ifrågasatt, huruvida icke förslaget i

fråga om den första värnpliktstjänstgöringen lade allt för stort band på

arbetsgivarens rörelsefrihet, samt har härvid uttalat följande:

Förbudet att skilja någon från anställning avser endast fall, då skiljandet

från anställningen beror på värnpliktstjänstgöringen. Finnes en självständig

orsak till entledigande, exempelvis olämplighet för arbetsuppgiften eller arbetsbrist,

gäller icke förbudet. Man kan förutse tvister om vad som är den

verkliga anledningen till uppsägningen. Den värnpliktige påstår, att entledigandet

föranletts av värnpliktstjänstgöringen, medan arbetsgivaren gör gällande,

att entledigandet betingats av bristande lämplighet men att han av

hänsyn till arbetstagaren väntat med uppsägningen till den första värnpliktstjänstgöringen,

då i alla fall ett avbrott måste äga rum. Fråga uppkommer

då om bevisskyldighetens fördelning. Situationen motsvarar nära den som

brukar uppkomma, när påstående göres att ett avskedande innefattar föreningsrättskränkning.

I dylika fall har arbetsdomstolen ställt sig på den

ståndpunkten, att örn det finnes en viss sannolikhet för att föreningsrättskränkning

föreligger, arbetsgivaren har att prestera full bevisning för att han

haft ett annat, objektivt godtagbart skäl för entledigandet. Det förefaller

troligt att arbetsdomstolen, örn utkastet upphöjes till lag, skulle ställa sig på

motsvarande ståndpunkt i förevarande fall. Så snart ett avskedande står i

visst tidssammanhang med värnpliktstjänstgöring, torde kravet på sannolikhet

för samband vara fyllt, och arbetsgivaren skulle därför i de allra flesta

fall få bevisskyldigheten för att han haft ett objektivt godtagbart skäl för

entledigandet, vanligen avseende arbetstagarens olämplighet. En sådan bevisskyldighet

är emellertid ytterst svår att fullgöra, särskilt som olämpligheten

i många fall icke tar sig direkta yttre uttryck utan är betingad endast

av psykologiska orsaker.

Arbetsdomstolens ordförande har tillagt, att det mesta man kunde begära

vore, att arbetsgivaren skälig tid, t. ex. sex månader, före den första värnpliktstjänstgöringens

början förberedde arbetstagaren på att denne icke

kunde få komma tillbaka efter dess slut.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

9

Även länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att lagstiftningen icke bör

göras tillämplig å den första längre värnpliktstjänstgöringen, samt anfört

bland annat:

Förslaget utgår ifrån att därest i arbetsavtalet överenskommits att anställningen

skall upphöra vid den första värnpliktstjänstgöringens början,

klausulen därom skall vid tidsbestämd tjänstgöring äga rättslig giltighet.

Örn uttryckligt avtal träffats att arbetstagaren skall återfå sin anställning

efter utgången av värnpliktstjänstgöringen, torde ett sådant avtal skydda den

värnpliktige utan att lagstiftning i ämnet föreligger. Den föreslagna lagbestämmelsen

skulle sålunda äga betydelse för den kategori av värnpliktiga,

i vilkas arbetsavtal ej ingår någon klausul vare sig om anställningens upphörande

eller dess fortbestånd. Det ligger nära till hands att, därest förslaget

godtages, större företag, drivna enligt strängt rationaliserande principer,

komma att genom särskilda klausuler i arbetsavtalen skydda sig mot skyldigheten

att efter värnpliktstjänstgöringen återtaga arbetstagaren. Vid anställningar

hos enskilda eller mindre företag, där avtalstekniken tilläventyrs

är mindre utvecklad, kan återigen lätt iträffa att arbetsgivarens möjlighet

att skydda sig mot framtida anspråk på kvarblivande i anställningen ej iakttages,

helt enkelt på grund av arbetsgivarens obekantskap med lagstiftningen

eller eljest av förbiseende. Med hänsyn härtill torde kunna befaras att den

föreslagna bestämmelsen skulle komma att sakna betydelse för de värnpliktiga,

som anställts i större företag, men i många fall erhålla karaktär av fälla

för smärre arbetsgivare.

Svenska arbetsgivareföreningen har intagit samma ståndpunkt samt till

stöd härför anfört följande:

Det är självfallet ur produktionssynpunkt en mycket allvarlig sak att förbjuda

den ena parten i ett arbetsförhållande att i ett visst läge åberopa sin

rätt enligt en fri överenskommelse att lösgöra sig från ingånget arbetsavtal.

Ett sådant ingripande förutsätter, att de sociala skäl, som framföras till

stöd för en begränsning av avtalsfriheten i sådant hänseende, äro särskilt

övertygande. Föreningen vill medgiva att så i stort sett är förhållandet, då

fråga är om arbetstagares rätt att få behålla anställningen under kortare,

merendels oförutsedda militärtjänstgöringar och därav föranledda avbrott

i arbetet.

Förhållandet är emellertid — såsom även i promemorian belysts — helt

annorlunda, då det gäller den första tjänstgöringen. Den är av längre varaktighet

samt fullgöres i regel av personer, som äro fria från försörjningsplikt

och som ännu ej kommit på sin slutliga plats i livet. Frånvarons längd

i dessa fall bereder arbetsgivaren större svårigheter att anskaffa arbetstagare,

som är villig att — sedan han innehaft anställningen under en längre tid,

som t. o. m. kanske överstiger den värnpliktiges egen anställningstid vid

företaget — avstå från tjänsten.

Beträffande omfattningen av den föreslagna lagstiftningen i övrigt har

socialstyrelsen framhållit, att en lagstiftning av denna art enligt sakens natur

icke kunde komma till användning i krig eller under krigsliknande förhållanden,

för vilket fall en ny efter de extraordinära förutsättningarna särskilt

anpassad lagstiftning erfordrades. Länsstyrelsen i Uppsala län har

gjort ett uttalande av i huvudsak enahanda innebörd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Vad härefter angår den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna

i lagutkastet har i fråga örn huvudregeln i 1 § framställts erinran

av svenska arbetsgivareföreningen, som i denna del anfört följande:

Från lagens tillämpning har undantagits anställning, som är av allenast

tillfällig natur. Det synes föreningen angeläget att i lagstiftningen undvika

ett begrepp med så vaga konturer som detta. Föreningen anser dessutom

önskvärt, att för lagens tillämpning uppställes viss förutsättning ifråga örn

längden av arbetstagarens tidigare anställning hos arbetsgivaren. Som förutsättning

för lagens tillämpning å viss anställning borde anges, att den varit

fortlöpande under åtminstone ett år.

Med värnpliktstjänstgöring har jämställts ''arbete, som han eljest på grund

av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna’. Det förefaller

som örn denna bestämmelse har blivit för obestämd i sin utformning. Av

motiven framgår, att förslaget -— som naturligt är — endast avser lagstadgat

arbete åt det allmänna i samband med rikets försvar. Arbetet skall sålunda

vara ett led i de åtgärder, som vidtagas för rikets försvar, och kan här

självfallet ej vara fråga örn sådana allmänna åligganden som kommunala

förtroendeuppdrag o. dyl.

Även köpmännens garantiförening har funnit uttryckssättet i 1 § alltför

vittomfattande.

Socialstyrelsen har föreslagit ett tillägg till 1 §, varigenom skulle stadgas,

att värnpliktig som återtoges i sin civila anställning ej på grund av frånvaron

vöre skyldig vidkännas en uppenbar försämring i sina anställningsvillkor.

Landsorganisationens sekreteriat har ansett behövligt, att i lagen uttryckligen

angåves, att förbudet mot avskedande skulle gälla även uppsägning

först efter det arbetstagaren återinträtt i tjänst.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska arbetsgivareföreningen och

köpmännens garantiförening i sina yttranden berört frågan örn arbetsgivarens

skyldigheter medan den anställde är frånvarande från sin anställning

på grund av tjänstgöring som avses i utkastet. Härvid ha föreningarna som

sin uppfattning uttalat, att arbetsgivaren icke kunde vara skyldig att under

ifrågavarande tid utgiva vederlag av något slag i anledning av arbetsavtalet.

Beträffande utformningen av undantagsbestämmelserna i 2 §

ha anmärkningar framställts i flera yttranden.

Socialstyrelsen har med avseende å första stycket i 2 §, som ger möjlighet

att träffa avtal om anställningens upphörande före i lag till tiden bestämd

värnpliktstjänstgöring under mer än tre månader, uttalat följande:

Av den i promemorian anförda principen, att giltigheten av ett anställningsavtal

skall kunna med laga verkan begränsas till tidpunkten för den första

värnpliktstjänstgöringens början, samt av bestämmelserna i första stycket

av denna paragraf synes kunna dragas den slutsatsen, att samma regel icke

skulle gälla vid sådan tjänstgöring, som omfattar kortare tid än den nu föreslagna

av tre månader. Uppenbart är emellertid, att en överenskommelse om

anställningens upphörande i samband med militärtjänstgöring äger giltighet

oavsett örn tjänstgöringstiden överstiger eller understiger tre månader. Det

torde därför icke finnas anledning att efter dylika grunder uppdraga en

sådan gräns som i första stycket.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

Arbetsdomstolens ordförande har angående bestämmelserna i första stycket

av 2 § anfört följande:

Genom de båda undantagsreglerna i 2 § första stycket tillgodoser utkastet

icke arbetsgivarens intressen i vidare mån än att avtalad anställningstid

skall respekteras. Skulle det icke finnas lämpligt att, på sätt jag ansett

skäligt, sträcka sig längre, synes dock under alla förhållanden den första

undantagsregeln vara för snävt avfattad.

I den mån verkligen avtal örn anställningens längd träffas, sker detta i

allmänhet muntligen, och bevissvårigheter uppstå alltså. Även beträffande

avtalets innehåll i detta avseende faller bevisskyldigheten på arbetsgivaren.

Det vanliga är emellertid att avtal om anställningens längd icke träffas. Arbetstagaren

anställes tills vidare, och det får bero på förhållandenas utveckling

hur länge han stannar kvar. Finner arbetsgivaren att arbetstagaren icke

är lämplig, torde han för övrigt numera ofta draga sig för att verkställa ett

entledigande under åberopande härav, utan han väntar hellre till dess han

kan finna ett mera neutralt skäl, såsom arbetsbrist eller förestående värnpliktstjänstgöring.

Och det kan allra minst väntas av arbetsgivaren, att

han redan vid anställandet gör förbehåll örn att anställningen skall bestå

endast till första värnpliktstjänstgöringen. Det rör sig ju här om en ung

arbetstagare, om vilkens lämplighet arbetsgivaren vanligen icke på förhand

kan hava något omdöme.

Av arbetsdomstolens ordförande har vidare uttalats, att bestämmelserna

örn uppsägningsrätt med anledning av att anställningen kunde antagas komma

att upphöra före värnpliktstjänstgöringens slut icke syntes behövliga, enär

arbetsgivaren i de åsyftade fallen icke hade något intresse av att verkställa

uppsägning förrän efter värnpliktstjänstgöringens slut.

Arbetsdomstolens ordförande har även berört frågan om betydelsen av

indragning i arbetsstyrkan, som arbetsgivaren företager under tiden för värnpliktstjänstgöringen.

Härom anföres följande:

Under tiden för värnpliktstjänstgöringen kunna sådana förändringar hava

inträffat i fråga örn arbetsgivarens rörelse, att han icke kan sysselsätta samma

arbetsstyrka som tidigare och därför icke längre har plats för den återvändande

värnpliktige. Såvitt jag förstått måste utkastet i händelse av inträffad

arbetsbrist innebära, att arbetsgivaren icke är skyldig att återtaga den värnpliktige.

Men det kan framstå såsom oskäligt att arbetsbristen går ut just

över den värnpliktige och icke över någon annan av de hos arbetsgivaren

anställda, vilken icke varit inkallad till värnpliktstjänstgöring. Ett motsvarande

spörsmål uppstår, om flera värnpliktiga arbetstagare hos samma arbetsgivare

varit inkallade till tjänstgöring och vid dennas slut plats finnes

för någon eller några men icke för alia. Vem skall då skäligen hava företräde

till återanställning? I den mån dessa problem anses böra lösas, kan

det icke ske annat än genom regler örn viss turordning.

Landsorganisationens sekretariat har ansett, att undantagen i 2 § i vissa

hänseenden vore otydligt avfattade och för vittgående, samt härom anfört,

bland annat, följande:

Utgångspunkten vid bestämmelsernas utformning säges i promemorian ha

varit den att i princip avtalad anställningstid skall respekteras. Denna

grundsats kommer till uttryck i den i 2 § första stycket meddelade bestämmelsen

att, därest vid arbetsavtals ingående överenskommits att anställ
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början, arbetsgivaren är

oförhindrad att från anställningen skilja värnpliktig, som har att fullgöra

till tiden i lag bestämd tjänstgöring, omfattande mer än tre månader. Den

angivna utgångspunkten har emellertid ansetts motivera ett ytterligare undantag

från uppsägningsförbudet, i det att arbetsgivaren medgivits uppsägningsrätt

även för det fall att ''med skäl kan antagas att anställningen,

oavsett värnpliktstjänstgöringen, skulle ha upphört före utgången av den

tid, som är bestämd för denna’.

Med accepterande tills vidare av förslagets utgångspunkt att här är fråga

om ett verkligt undantag från uppsägningsförbudet vill sekretariatet påpeka

det oegentliga i att den begränsning av den ifrågavarande undantagsrätten,

vilken i fall, som avses i 2 § första stycket, ligger i det ovillkorliga tremånadersskyddet,

icke har någon motsvarighet i de fall, som omförmälas i andra

stycket av paragrafen, nämligen då värnpliktstjänstgöringen ej är till tiden

1 lag bestämd, såsom vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. I

avseende å denna undantagsregel tillförsäkras i själva verket den nyinryckte

rekryten ett bättre skydd än den mobiliserade landstormsmannen.

Emellertid synes den här ifrågavarande undantagsregeln i verkligheten

icke innefatta något undantag från uppsägningsförbudet. Under regeln kunna

knappast hänföras andra praktiska fall än de i promemorian exemplifierade,

i vilka anställningens fortvaro gjorts beroende av visst villkor. Regeln

skulle med andra ord omfatta sådana fall, då arbetsavtalet avser utförande

av visst, till sin omfattning bestämt arbete eller dess bestånd eljest gjorts

beroende av fortbeståndet av visst förhållande, och det med skäl kan antagas

att på grund av sådant villkor anställningen skulle ha upphört före värnpliktstjänstgöringen.

Därest undantagsregeln har det innehåll sekretariatet sålunda förutsatt,

äga de arbetsavtal, densamma avser, karaktären av (relativt) tidsbestämda

arbetsavtal, utan uppsägning utlöpande i och med inträffandet av det villkor,

varav avtalet är beroende. Om sålunda någon uppsägning icke erfordras

för anställningsförhållandets upplösning, utsäger undantagsregeln icke annat

än vad den förutan skulle gälla och förlorar därmed självständig betydelse.

Men även om under undantagsregeln antagas inbegripna avtal, vilka för

sitt upphörande kräva uppsägning, förlorar regeln för den obestämda värnpliktstjänstgöringens

del, under förutsättning att det ovillkorliga tremånadersskyddet

utsträckes att omfatta även sådan tjänstgöring, i själva verket

praktisk betydelse. Formellt skulle regeln vid en sådan utformning komma

att avse fall, då den omständighet, varav anställningens upphörande vore

beroende, med skäl kunde antagas inträffa först efter de tre månaderna. Det

torde emellertid här icke kunna bliva fråga örn andra arbetsavtal än sådana

av relativt kort varaktighet. För de fall, då avtalet likväl kunde antagas

komma att sträcka sig utöver de tre månaderna, bör beaktas dels att den

obestämda värnpliktstjänstgöringen väl endast undantagsvis omfattar längre

tid, dels att, örn så skulle vara fallet, det i regel måste möta sådana svårigheter

för arbetsgivaren att förutse avtalets ytterligare varaktighet att hans

antaganden härutinnan endast sällan kunna anses gjorda ''med skäl’.

Med hänsyn till vad nu anförts anser sekretariatet att förevarande undantagsregel

i varje fall i vad den avser den obestämda värnpliktstjänstgöringen

(2 § andra stycket) bör utgå.

Jämväl De anställdas centralorganisation har hemställt, att andra stycket i

2 § måtte utgå.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

13

I fråga om reglerna i 3 § angående tiden för återinträde

i tjänst har svenska arbetsgivareföreningen uttalat, att arbetsgivaren för

vissa fall icke fått tillräckligt rådrum, i det att två veckors frist vore den

minsta, då det gällde skyldighet för den värnpliktige att giva arbetsgivaren

meddelande om dagen för återinträde i arbete, samt åberopat, att tvingande

bestämmelser i kollektivavtal ålade minst två veckors uppsägningstid.

Landsorganisationens sekretariat har för sin del ansett, att sagda tid generellt

borde bestämmas till en vecka.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bar funnit det olämpligt, att olika tidsfrister

meddelas för arbetstagares rätt till återinträde i arbete.

I fråga örn arbetstagarens skyldighet att återinträda i

tjänst har svenska arbetsgivareföreningen yrkat, att denna skyldighet

borde fastställas i lagen och att tillika borde angivas, att oskäligt dröjsmål

med återinträde utan laga förfall medförde hävningsrätt för arbetsgivaren.

Överståthållarämbetet har ansett, att det borde stadgas viss tid, inom vilken

den värnpliktige borde göra anmälan örn återinträde.

Köpmännens garantiförening har för sin del hemställt, att såsom villkor

för anställningens fortbestånd under värnpliktstjänstgöring skall gälla, att

arbetstagaren redan före tjänstgöringens påbörjande gjort anmälan om önskan

att få återkomma till arbetet. Till stöd härför har föreningen anfört:

I de fall då föreningens kollektivavtal förpliktiga arbetsgivaren att återtaga

personal, som inkallas till militärtjänst, har denna förpliktelse vanligen

uttryckts på följande sätt: ''Arbetstagare, som inkallas till vapentjänst och

före vapenövningens början anmäler till arbetsgivaren, att han önskar återinträda

i tjänst vid militärtjänstgöringens slut, skall vid återkomsten beredas

arbete.’

Skyldigheten för arbetstagaren att, innan militärtjänsten börjar, anmäla

för arbetsgivaren, att han sedermera önskar återinträda i arbetet, har föreskrivits

av bärande skäl. Åtskilliga fall ha nämligen inträffat, särskilt vid

inkallelse till rekryttjänstgöring, där arbetstagaren underlåtit att varsko arbetsgivaren

örn sin avsikt att efter militärtjänstens slut övergå till annan

anställning, varigenom arbetsgivaren förhindrats att i tid vidtaga sina härav

föranledda dispositioner.

I fråga örn stadgandet i 4 § angående svik ligt förfarande

från den värnpliktiges sida har socialstyrelsen påpekat, att en arbetstagare

kunde genom att avsiktligt förtiga vissa omständigheter bibringa arbetsgivaren

en felaktig uppfattning örn sina värnpliktsförhållanden och att

detta borde kunna åberopas såsom grund för att befria arbetsgivaren från

hans förpliktelser enligt lagstiftningen.

De i 5 § givna skadeståndsreglerna ha även föranlett erinringar

i vissa yttranden.

Av svenska arbetsgivareföreningen har hemställts, att bestämmelsen örn

ideellt skadestånd måtte utgå. Även Överståthållarämbetet har ställt sig

tveksamt till reglerna örn sådant skadestånd.

Å andra sidan har landsorganisationens sekretariat yrkat, att den i 5 §

intagna regeln örn jämkning av skadestånd måtte uteslutas. Sekretariatet

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

och De anställdas centralorganisation ha tillika förordat, att uppsägning i

strid mot lagens bestämmelser måtte beläggas med straffpåföljd.

Beträffande preskriptionsbestämmelsen i 7 § har svenska

arbetsgivareföreningen uttalat, att skyldighet borde stadgas för arbetstagaren

att inom viss kortare tid anmäla, huruvida han ville åberopa sin rätt att

återinträda i tjänst.

Landsorganisationens sekretariat och De anställdas centralorganisation ha

slutligen i fråga om övergångsbestämmelserna ansett, att den nya

lagen utan inskränkning borde gälla jämväl äldre avtal.

Departements- Såsom framgår av vad ovan anförts har i den remitterade promemorian

chefen. föreslagits att det genom 1914 års lag meddelade förbudet mot avskedande

av värnpliktig med anledning av värnpliktsövning örn högst sextio dagar

eller mobiliseringsövning, som kunde bliva föreskriven i lag, skulle utvidgas

i flera hänseenden. I det vid promemorian fogade lagutkastet ha sålunda

intagits bestämmelser, enligt vilka i princip skall gälla förbud att skilja någon

från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring, oavsett örn denna

varar längre eller kortare tid. Sådant förbud skall enligt utkastet även

gälla mot avskedande med anledning av arbete som någon eljest på grund

av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.

Vad i promemorian föreslagits har vunnit anslutning i flertalet av de

avgivna yttrandena. I några yttranden ha dock framställts erinringar mot

utkastet i vad det innebär inskränkning i arbetsgivarens rätt att avskeda en

arbetstagare med anledning av den första längre värnpliktstjänstgöringen.

Det har befarats, att de i utkastet intagna reglerna skulle komma att i alltför

hög grad binda arbetsgivaren. Den skillnad som föreligger mellan nämnda

tjänstgöring och annan värnpliktstjänstgöring har beaktats i utkastet genom

ett stadgande, som tillerkänner bindande verkan åt en överenskommelse av

det innehåll att ingånget arbetsavtal skall upphöra att gälla vid den första

värnpliktstjänstgöringens början. Detta stadgande har emellertid i berörda

yttranden icke ansetts vara tillfyllest för att undanröja anförda olägenheter

av att lagstiftningen erhölle tillämpning även å denna tjänstgöring.

Den i promemorian förebragta utredningen synes giva vid handen att

frågan om den första värnpliktstjänstgöringens inbegripande under lagstiftningen

icke har så stor praktisk betydelse för de värnpliktiga som man kunde

vara böjd för att antaga. Att med hänsyn till de betänkligheter som anförts

helt utesluta nämnda tjänstgöring i detta sammanhang synes dock icke

vara lämpligt. Den i utkastet intagna principiellt följdriktiga ståndpunkten

är enligt min mening av icke ringa psykologisk betydelse. Med hänsyn härtill

och då i allt fall arbetsgivaren beretts möjlighet att tillvarataga sina intressen

genom förbehåll vid arbetsavtalets ingående vill jag ansluta mig till

den ståndpunkt som intagits i det remitterade utkastet.

I två yttranden har framhållits, att den föreslagna lagstiftningen icke vore

avpassad för krig eller krigsliknande förhållanden. Vad sålunda anförts

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15

torde vara riktigt. Det synes dock icke vara påkallat att nu införa något

undantag för en sådan situation.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har jag låtit utarbeta förslag

till lag örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

Vad härefter angår de särskilda bestämmelserna i lagen torde såsom 1 §

böra intagas den grundläggande bestämmelsen om förbud att skilja någon

från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring eller arbete, som

han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna.

Av svenska arbetsgivareföreningen har uttalats, att ett förbud av ifrågavarande

art borde inskränkas till det fall att arbetstagaren under minst ett

år innehaft anställningen i fråga. Tillräckliga skäl till en sådan inskränkning,

som saknar motsvarighet i 1914 års lag, torde dock icke föreligga.

I övrigt må framhållas att, enligt 1 § i det remitterade lagutkastet, förbudet

skulle gälla allenast skiljande från anställning, som ej uppenbarligen

vore av tillfällig natur. Nu nämnda begränsning kan dock sägas ligga i

sakens natur och torde fördenskull kunna uteslutas. Det må erinras att

med ifrågavarande förbud mot skiljande från anställning överhuvud ej

åsyftas att utsträcka den avtalade giltighetstiden för arbetsavtalet i annan

mån än som kan anses följa av att sådana överenskommelser förklaras ogiltiga,

vilka innebära att arbetstagaren kan skiljas från sin anställning på grund

av annan värnpliktstjänstgöring än den första tjänstgöringen eller på grund

av arbete som i övrigt avses i lagstiftningen. Förbudet mot skiljande från anställning

gäller sålunda allenast avskedande, som föranledes av värnpliktstjänstgöringen

eller arbetet i fråga, och alltså ej avskedande av annan, självständig

grund. Utöver vad nu sagts torde bestämmelsen i 1 § i det remitterade

utkastet ej böra undergå annat än en redaktionell jämkning.

Efter nu nämnda bestämmelse torde såsom andra stycke i 1 § böra upptagas

ett stadgande i huvudsak motsvarande 4 § i det remitterade utkastet,

enligt vilket förbudet mot avskedande ej skall gälla, där arbetstagaren avsiktligt

bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden.

Av socialstyrelsen har föreslagits, att i lagen borde särskilt angivas,

att arbetsgivaren vore fri från skyldigheten att återtaga en anställd i tjänst,

örn arbetstagaren väl icke genom direkt oriktiga uppgifter men genom avsiktligt

förtigande av vissa omständigheter bibragt arbetsgivaren en felaktig

uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. Det synes dock icke kunna

råda någon tvekan örn att ett sådant förfarande innefattas i nyssnämnda

bestämmelse, och den av socialstyrelsen förordade föreskriften lärer fördenskull

icke vara erforderlig.

I detta sammanhang må uppmärksammas det av arbetsdomstolens ordförande

särskilt berörda fall, att under tiden för värnpliktstjänstgöring vidtagas

inskränkningar i fråga örn arbetsgivarens rörelse så att han icke kari

sysselsätta samma arbetsstyrka som tidigare. Med anledning av vad arbetsdomstolens

ordförande anfört därom vill jag framhålla, att arbetsgivaren i

dylik händelse icke kan anses berättigad att skilja den värnpliktige från

hans anställning, örn enligt eljest tillämpad turordning en annan arbets
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

tagare bort vara närmare att frånträda sin anställning och i fråga om den

värnpliktige icke föreligger något särskilt förhållande som kan berättiga hans

avskedande. Skulle han likväl avskedas, måste detta anses ha skett på grund

av värnpliktstjänstgöringen och sålunda icke på grund av indragningen

i fråga om arbetsstyrkan.

Såsom förut nämnts lia under 2 § i det remitterade lagutkastet intagits

vissa undantagsbestämmelser. Första stycket av sagda paragraf i utkastet

avser att reglera det fall, att den anställde skall fullgöra den första, längre

värnpliktstjänstgöringen. Därvid medgives såsom förut nämnts, att vid ingående

av ett arbetsavtal träffas överenskommelse därom att anställningen

skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början. Av vad jag förut anfört

framgår, att den avtalsfrihet, som utkastet på denna punkt medgivit, bör bibehållas.

I det remitterade lagutkastet stadgades även, att arbetsgivaren skulle äga

att skilja arbetstagaren från hans anställning med anledning av den första

värnpliktstjänstgöringen, såframt det med skäl kunde antagas, att anställningen

oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle ha upphört före utgången av

den tid som vore bestämd för denna. Emot denna bestämmelse har av

såväl arbetsdomstolens ordförande som landsorganisationens sekretariat anmärkts,

att den icke vore erforderlig. De skäl som anförts till stöd för

anmärkningarna torde ock vara bärande. Det följer sålunda redan av vad

förut anförts, att en värnpliktig icke äger rätt att få återinträda i tjänst, om

hans anställning oavsett värnpliktstjänstgöringen skulle hava upphört före

utgången av den tid som är bestämd för denna. Sagda bestämmelse torde

sålunda kunna uteslutas.

Såsom andra stycke i 2 § har i det remitterade lagutkastet upptagits en

bestämmelse, enligt vilken värnpliktig, som inkallas till tjänstgöring, vilken

ej blivit till tiden i lag bestämd, må skiljas från sin anställning, såframt

tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att omfatta så lång tid, att anställningen

skulle lia upphört före tjänstgöringens slut. Även denna bestämmelse

torde vara överflödig och kunna uteslutas.

I samband med regleringen av frågan om verkan av den första värnpliktstjänstgöringen

torde böra uppmärksammas ett av köpmännens garantiförening

framställt önskemål, att såsom villkor för anställningens fortbestånd

under värnpliktstjänstgöring borde föreskrivas, att arbetstagaren redan före

tjänstgöringens påbörjande gjort anmälan om önskan att få återkomma till

arbetet. Detta önskemål synes kunna tillgodoses så tillvida att såsom andra

stycke i 2 § införes en bestämmelse, enligt vilken med bindande verkan må

träffas överenskommelse av innehåll att arbetstagaren skall, därest han

önskar återinträda i arbetsgivarens tjänst efter den första värnpliktstjänstgöringen,

vara skyldig att giva denne meddelande därom före tjänstgöringens

början.

Den första, längre värnpliktstjänstgöringen har i utkastet beskrivits genom

angivande, att tjänstgöringen skall vara till tiden i lag bestämd och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. 17

omfatta mer än tre månader. Emot denna bestämning synes ej vara något

att erinra.

Under 3 § i lagen torde i överensstämmelse med det remitterade utkastet

böra upptagas en bestämmelse, varigenom angives, att arbetstagaren bör

i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande örn den dag, då han kan

återinträda i tjänst. I utkastet föreskrevs tillika, att arbetsgivaren ej skulle

vara pliktig att låta värnpliktig återinträda i tjänst tidigare än en vecka,

därest värnpliktstjänstgöringen omfattat mer än tre månader, och, därest

tjänstgöringen omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor från

det arbetsgivaren mottog meddelande som nyss sagts. Denna bestämmelse

torde böra jämkas så att lika frist kommer att gälla för alla fall, då värnpliktstjänstgöringen

omfattat mer än tre månader. Fristen i fråga torde

med hänsyn till vad svenska arbetsgivareföreningen upplyst örn gällande

uppsägningstider i kollektivavtal böra fastställas till två veckor. I överensstämmelse

med vad som anförts i promemorian finner jag ej erforderligt, att

såsom svenska arbetsgivareföreningen begärt i lagen intages någon erinran

örn arbetstagaren åvilande skyldighet att utan oskäligt dröjsmål återinträda

i tjänst sedan hindret därför upphört.

Socialstyrelsen har såsom förut nämnts uttalat, att i lagen syntes böra intagas

en bestämmelse, enligt vilken värnpliktig, som åiertoges i sin civila

anställning, ej på grund av frånvaron skulle vara pliktig att vidkännas en uppenbar

försämring i sina anställningsvillkor. Med anledning av denna hemställan

torde under 4 § böra föreskrivas, att arbetstagare, som enligt vad i lagen

stadgas äger återinträda i tjänst, ej skall vara pliktig att i vidare mån

än som följer av det uppehåll, som föranletts av tjänstgöringen eller arbetet

i fråga, vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna.

Beträffande härefter de skadeståndsbestämmelser som i det remitterade

utkastet upptagits under 5 § torde böra vidtagas den ändringen, att i lagen

tydligt utmärkes, alt förbudet mot avskedande med anledning av tjänstgöring

eller arbete som avses i lagen skall gälla även uppsägning som sker först

efter det arbetstagaren återinträtt i tjänst. I två yttranden har föreslagits,

att avskedande i strid mot lagens bestämmelser borde beläggas med straff.

En sådan straffbestämmelse torde dock icke böra komma ifråga.

Såsom 6 § i lagen torde i huvudsaklig anslutning till 9 § andra stycket

i utkastet böra upptagas stadgande, att förbehåll, varigenom i annat fall eller

i vidare mån än som medgives i 2 § göres inskränkning i rätt, som enligt lagen

tillkommer arbetstagaren, skall vara utan verkan. 6 § i det remitterade

utkastet torde, därest vissa redaktionella jämkningar vidtagas beträffande

3—5 §§, kunna utgå.

Enligt 7 § i det remitterade lagutkastet har det ålagts den som vill framställa

skadeståndsanspråk på grund av den föreslagna lagen att anhängiggöra

sin talan inom två år från det fordringen uppkom. Av svenska arbetsgivareföreningen

har uttalats, att arbetstagaren jämväl borde åläggas att

inom viss kortare tid anmäla, huruvida han ville åberopa sin rätt att åter
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

inträda i tjänst. Vad sålunda anförts synes böra beaktas. Stadgandet torde

härjämte även i övrigt böra jämkas något.

Härefter torde böra upptagas de i 8 § av det remitterade utkastet upptagna

bestämmelserna om laga domstol m. m. Såsom 9 § synes böra intagas stadgandet

i första stycket av samma paragraf i utkastet om verkan av särskilda

bestämmelser för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst.

Vad slutligen angår övergångsbestämmelserna till lagen torde i enlighet

med vad som förordats i det remitterade utkastet den nya lagen i fråga om

den första värnpliktstjänstgöringen icke böra gälla för dem som anställts före

lagens ikraftträdande.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts bär inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande från

anstäUning m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågayarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

19

Förslag

till

Lag

örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må någon skiljas från anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring

eller arbete, som han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig

att utföra åt det allmänna.

Vad nu sagts skall dock ej gälla, där arbetstagaren avsiktligt bibragt arbetsgivaren

oriktig uppfattning om honom åvilande skyldighet att fullgöra

tjänstgöring eller utföra arbete som avses i första stycket.

2 §•

Skall arbetstagaren fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag

bestämd och omfattar mer än tre månader, vare arbetsgivaren utan hinder

av vad i 1 § är stadgat berättigad att med anledning därav skilja arbetstagaren

från anställningen, såframt vid arbetsavtalets ingående överenskommits

att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens början.

Har överenskommelse träffats av innehåll att arbetstagaren är skyldig att,

därest han önskar återinträda i arbetsgivarens tjänst efter fullgörandet av

tjänstgöring som avses i första stycket, giva arbetsgivaren meddelande därom

före tjänstgöringens början, skall vad sålunda avtalats lända till efterrättelse.

3 §.

Arbetstagaren bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om den

dag, då han kan återinträda i tjänst. Arbetsgivaren vare ej pliktig att, där

tjänstgöringen eller arbetet i fråga omfattat mer än tre månader, låta arbetstagaren

återinträda i tjänst tidigare än två veckor från det arbetsgivaren

mottog sådant meddelande eller arbetstagaren utan föregående meddelande

inställer sig hos arbetsgivaren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

4§.

Arbetstagaren vare ej pliktig att i vidare män än som följer av det uppehåll,

vilket föranletts av tjänstgöringen eller arbetet i fråga, vidkännas

minskning i de med anställningen förenade förmånerna.

5 §•

Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta arbetstagaren återinträda

i tjänst eller skiljer han eljest i strid mot vad i lagen är stadgat arbetstagaren

från hans anställning, vare han pliktig att ersätta uppkommen

skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av arbetsavtalets upprätthållande och övriga sådana

omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

6 §•

Förbehåll, varigenom i annat fall eller i vidare mån än som medgives i 2 §

göres inskränkning i rätt som enligt denna lag skall tillkomma arbetstagaren,

vare utan verkan.

7 §•

Den som vill framställa skadeståndsanspråk enligt 5 § skall dels därom

underrätta arbetsgivaren inom två månader från det arbetstagaren varit berättigad

att återinträda i tjänst eller från det han därefter skildes från anställningen

dels ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt.

Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

8 §•

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;

dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av kollektivavtal,

skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgas, ändock

att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

9 §.

Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst särskilda bestämmelser

meddelade rörande tjänstgöring eller arbete som avses i denna lag,

skall vad sålunda bestämts gälla allenast såvitt den anställde icke därigenom

berövas rätt som enligt vad ovan stadgas skall tillkomma honom.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

21

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I fråga om den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall nya lagen

ej äga tillämpning såvitt angår värnpliktstjänstgöring som avses i 2 §.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 september

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justi tiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 september

1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta

Walin.

Lagrådet yttrade:

Enär den från 1914 års lag upptagna bestämmelsen i 1 § andra stycket

icke innehåller annat än vad som följer av de regler örn avtals ogiltighet

på grund av svek som numera äro givna i 30 § lagen den 11 juni 1915 om

avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, hemställer

lagrådet att bestämmelsen utgår.

Den i 6 § lämnade föreskriften om lagens tvingande natur har betydelse

ej blott för föregående paragrafer utan jämväl för 7 §. Den bör därför

flyttas till annan plats i förslaget. Lämpligen kan den upptagas såsom ett

sista stycke i 1 § med det innehåll, att förbehåll, varigenom inskränkning

göres i rätt som enligt denna lag tillkommer arbetstagaren, icke skall vara

bindande.

Iakttages detta kan lämpligen åt 2 § givas det innehållet, att om arbetstagaren

skall fullgöra värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd

och skall pågå mer än tre månader, äger arbetsgivaren utan hinder av vad

i 1 § stadgas skilja arbetstagaren från hans anställning, därest vid arbetsavtalets

ingående överenskommits att så må ske, samt att överenskommelse

ock må träffas örn att arbetstagaren är skyldig att, därest han önskar återinträda

i arbetet efter tjänstgöring som här avses, underrätta arbetsgivaren

därom före tjänstgöringens början.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj.-t Konungen i statsrådet d Stockholms

slott den 22 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för socialdepartementet, lagrådets den 22 september

1939 avgivna yttrande över det den 20 september 1939 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning

m. m.

Efter redogörelse för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Enligt andra stycket i 1 § av förslaget skall det i första stycket av paragrafen

intagna förbudet mot värnpliktigs skiljande från anställning ej gälla,

där arbetstagaren avsiktligt bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om honom

åvilande skyldighet att fullgöra tjänstgöring som avses i lagen. Av lagrådet

har hemställts, att bestämmelsen, som upptagits från 1914 års lag i ämnet,

måtte utgå, enär den icke innehölle annat än vad som följde av de regler

om avtals ogiltighet på grund av svek som vore givna i 30 § lagen om avtal

och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Med hänsyn

lill vad lagrådet sålunda anfört har bestämmelsen ansetts kunna uteslutas

ur förslaget.

Beträffande 2 § har jag med anledning av vad lagrådet anfört i denna del

vidtagit en redaktionell jämkning av andra stycket. Den av lagrådet jämväl

berörda bestämmelsen i 6 § har införts såsom tredje stycke i 2 §. I följd härav

ha 7-—9 §§ i förslaget erhållit ändrad numrering.

I övrigt ha vidtagits vissa redaktionella jämkningar i förslagets bestämmelser.

Därjämte har rubriken till den föreslagna lagen ansetts böra ändras till

lag örn förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

m. m.»

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1

Bilaga A.

Promemoria

med utkast till lag om förbud mot värnpliktigs skiljande

från anställning m. m.

Äldre bestämmelser.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns

intagen en bestämmelse om förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från

anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande tjänstehjon av allmänna

beväringsmanskapet att, örn en sådan person inkallats till tjänstgöring

eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara berättigad

att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november

1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon

eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst

åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett allmänt

stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs

nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag att, örn en värnpliktig,

som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var

borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom

enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren

icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

Gällande lag.

Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober 1914

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande fi''ån tjänst eller arbete. Enligt

denna lag, till vilken förslag framlades i proposition nr 81 till 1914 års

riksdag, må värnpliktig, som är anställd »i armans tjänst eller arbete», ej

skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i vämpliktslagen

stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,

som kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej

gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller

arbetsgivaren en oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen

är ytterligare föreskrivet att, om värnpliktig lider skada därigenom att,

i strid mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej

fullgör vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans tjänst

eller arbete åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning.

Avtal, som strider mot lagens bestämmelser, är ogild.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts pronosition nr 20.

Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen

vid remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:

Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans

arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för

fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar,

arbetsgivaren icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom

från anställningen. Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga

förfall av ett slag, som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av

samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro

har påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det

gagn, han även själv har av vapenövningens fullgörande, måste mer eller

mindre väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt avseende vara

förenade därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa icke bliva mera

betungande än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter kunna föranledas

för den värnpliktige, om han icke efter vapenövningens slut äger att

återvända till en anställning, som han vid dess början innehade. Det är därför

av stor betydelse för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes,

och med hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet

hos arbetsgivaren avbrvtes, synes det vara berättigat att, utöver vad som

kan följa av allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens

befogenhet att entlediga arbetstagaren.

Departementschefen framhöll vidare, att en arbetstagares rätt att efter fullgjord

vapenövning återfå sin anställning emellertid icke utan obillighet mot

arbetsgivaren kunde sträckas längre än till någon viss kortare tid, och ett

skäligt maximum i sadant hänseende syntes vara den i 1860 års kungörelse

bestämda tiden av åtta veckor eller i runt tal sextio dagar.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i

dess helhet förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår

än dittills varit förhållandet. De värnpliktiga hade i allmänhet att

fullgöra dels en första och huvudsaklig tjänstgöring, den s. 1c. rekrytskolan,

dels ock repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningar. På grund av

respektive övningars längd medförde icke den första tjänstgöringen, men

däremot i regel repetitions-, reservtrupp- och landstormsövningarna rättighet

enligt den ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd anställning.

Genom den nu gällande värnpliktslagen den 30 juni 1936 har värnpliktstjänstgöringen

visserligen förlängts i förhållande till den som var föreskriven

enligt 1925 års härordning. Tjänstgöringstiden är dock nu kortare än

enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller emellertid, att den eller de huvudsakliga

tjänstgöringsperioderna äro längre än sextio dagar och alltså ej

falla under lagen den 16 oktober 1914. De värnpliktiga, som tillhöra infanteriet,

trängtrupperna och intendenturtrupperna, ha i allmänhet att fullgöra

en första tjänstgöring om etthundrafemtio dagar. För värnpliktiga tillhörande

andra specialvapen än de nyss angivna ävensom för studenter och

likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första

tjänstgöringen längre och växlar, där den fullgöres i en omgång, mellan etthundrasjuttio

och trehundrafyrtio dagar. Repetitionsövningamas längd upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

3

går till högst trettio dagar; dock skola i vissa fall två repetitionsövningar

fullgöras. Härjämte kan förekomma beredskapsövning om högst trettio dagar.

Landstormsövningarna ha enligt 1936 års försvarsordning en längd av

fem eller, för befälsutbildad personal, tolv dagar. Reservtruppövningarna

äro avskaffade. 1914 års lag har följaktligen numera tillämpning å repetitions-,

beredskaps- och landstormsövningar.

Tidigare förslag- om ändring i gällande lag.

Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner (1:4 och

11:8) med yrkande att riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års

lag. De föreslagna ändringarna avsågo dels utsträckande av det i lagen

stadgade förbudet mot värnpliktigs skiljande från tjänst till att gälla all

tjänstgöring enligt värnpliktslagen, oberoende av tjänstgöringstidens längd,

dels ock tydligt angivande, att lagen hade avseende jämväl å värnpliktig anställd

i statens eller kommuns tjänst.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 23) anförde lagutskottet bland

annat följande:

Då ju principen om värnpliktigs rätt till bibehållande av anställning vunnit

statsmakternas godkännande, måste det enligt utskottets förmenande vara

mindre följdriktigt, att dylik rätt förvägras värnpliktig, som underkastats

den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av

rekrytskola eller annan längre tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig,

som fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring

ingalunda varit lika avsevärd. Till stöd härför måste då kunna åberopas,

att arbetsgivarens intressen skulle obehörigen åsidosättas, därest iian

ålades återtaga värnpliktig arbetstagare även efter frånvaro på grund av

rekrytskola eller annan längre vapenövning. Härvidlag torde beskaffenheten

av det arbete, däri den värnpliktige är anställd, icke sakna betydelse.

I industri och hantverk torde i allmänhet ej förefinnas större svårighet att

skaffa fullgod vikarie för den bortavarande och även om det i vissa fall för

arbetsgivaren skulle vara en uppoffring att nödgas återtaga arbetaren, vill

utskottet dock ifrågasätta, huruvida icke härvidlag kan för arbetsgivaren

anses föreligga en medborgerlig skyldighet, liksom det för arbetstagaren utgör

en medborgerlig plikt, att underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen

kan innebära. Förevarande spörsmål kräver emellertid

en allsidig utredning, som utskottet icke varit i tillfälle företaga. Särskilt

torde böra beaktas frågan, huruvida alla arbetsavtal böra i förevarande hänseende

likställas. Det kan även ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt

att fastställa en viss minimitid, under vilken löntagaren skall hava varit

anställd hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens början, för att han

må komma i åtnjutande av förmånen att återfå platsen efter tjänstgöringens

slut.

Vad härefter angår motionärernas yrkande örn sådan ändring i förevarande

§, att det i lagtexten tydligt bleve angivet, att med »annans tjänst»

jämväl förstås anställning i statens eller kommuns tjänst, bör visserligen

enligt utskottets mening, särskilt med hänsyn till den för lagen åberopade

motiveringen, icke råda tvivel om, att gällande bestämmelser avse jämväl

dylik anställning. Emellertid torde i samband med den av utskottet ifrågasatta

utredning, varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, hu
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majis proposition nr 20.

ruvida icke ett förtydligande i av motionärerna angiven riktning bör vidtagas.

Utskottet hemställde därefter, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, under

vilka förutsättningar sådan ändring skulle kunna vidtagas av 1 § i 1914 års

lag, att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord vapenövning

återfå sin anställning utsträcktes att gälla även för det fall, att vapenövningens

längd överstege sextio dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att

med »annans tjänst» jämväl finge förstås anställning i statens eller kommunens

tjänst.

Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte

motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,

varefter skrivelse i ämnet avläts den 9 maj 1916 (nr 98).

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen,

som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Däri anförde

styrelsen:

Syftet med det av riksdagen i den remitterade skrivelsen ifrågasatta utsträckta

skyddet för den enskilde mot risken att genom värnpliktens fullgörande

förlora sin anställning torde från allmänt medborgerlig synpunkt

otvivelaktigt i och för sig vara förtjänt av beaktande. Undersöker man

emellertid närmare, huru föreskrifter till förverkligande av nu berörda syfte

i praktiken komme att verka, finner man snart, att spörsmålet ingalunda

ligger så klart till och att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna äro ägnade

att ingiva betänkligheter.

Som bekant har tillämpningen av legostadgans föreskrifter alltmera kommit

ur bruk även på de områden, där den överhuvud taget kan tillämpas,

och regleras numera anställningsvillkoren i övervägande mån av kollektivavtalen,

vilka i regel kännetecknas av en påfallande löshet i fråga örn anställningens

bestånd. Till belysande härav må meddelas följande statistiska

siffror, vilka avse 1920 års kollektivavtal.

Uppsägningstiden utgjorde:

Berörda

arbetare:

3 veckor eller längre tid .................................... 21,729

2 veckor .................................................. 62,891

1 vecka eller kortare tid .................................... 121,230

Ingen uppsägningstid stipulerad .............................. 231,037

Dessa siffror tydliggöra huru lätt en arbetsgivare skulle kunna undandraga

sig de skyldigheter i förevarande hänseende, som lagstiftaren kunde

ålägga honom. Han hade i regel att endast någon helt kort tid före skyldighetens

inträdande uppsäga den anställde. Eller också kunde han, om han

nödgats återtaga en arbetare efter fullgjord värnplikt, nästan omedelbart

uppsäga och avskeda honom. Den trygghet, som man med förevarande lagstiftningsåtgärd

avser att bereda arbetstagaren, skulle sålunda ofta bliva allenast

ett bedrägligt sken.

Till undvikande av nyss berörda svårighet kunde det möjligen ifrågasättas

att betaga arbetsgivaren rätten att uppsäga ett arbetsavtal viss tid före och

viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring. Genomförandet av en

sådan anordning skulle emellertid uppenbarligen medföra betydande praktiska

olägenheter. Sålunda ha vissa arbetsföretag, exempelvis byggnads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 20.

5

företag, en mycket kort varaktighet och ha mången gång upphört att existera,

när arbetaren rycker ut från sin värnpliktstjänstgöring. Även inom mera

bestående företag, såsom fabriker o. d., kunna konjunkturerna under loppet

av några få månader så minska behovet av arbetskraft, att tillfälle till arbete

över huvud taget ej kan beredas en återvändande värnpliktig. Jämväl

må erinras, att värnpliktens fullgörande ofta betecknar ett naturligt avsnitt i

en ung mans levnadsbana, som i vissa fall utan olägenhet kan, ja, till och

med bör förenas med ombyte av anställning. Styrelsen syftar härvid på de

talrika fall, där den tidigare anställningen lämpat sig för ynglingens krafter

och förmåga (springpojkar o. d.) men ej erbjuder den fullvuxne mannen

tillfälle till full kraftutveckling och full arbetsinkomst. Ofta får här värnpliktstiden

tjäna såsom den naturliga gränsen, efter vars passerande den

unge mannen har att söka sig nytt arbete. Slutligen kunde ifrågasättas, örn

ej en skyldighet för arbetsgivaren att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen

borde motsvaras av en skyldighet för denne att återgå till den anställning,

som för hans räkning måst hållas vakant — en skyldighet, som

otvivelaktigt skulle möta motstånd från de anställdas sida.

Även om man bortser från nu berörda och liknande svårigheter, kan det

ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen skulle lända den

värnpliktige till gagn. Redan under nu rådande förhållanden söker arbets

givaren i många fall undvika de olägenheter, vilka hans biträdens värnpliktstjänstgöring

medför. Härom vittna bland annat de vanligt förekommande

ehuru föga tilltalande annonserna, att »excercisfri yngling får anställning».

Skulle man genom tvångsföreskrifter ålägga arbetsgivaren ökade förpliktelser

mot anställda i samband med deras fullgörande av värnpliktstjänstgöring,

har man all anledning befara, att arbetsgivare allmänt skulle undvika

att över huvud taget anställa personer, som hade att fullgöra sådan tjänstgöring.

I stället för att bereda dem ett skydd äventyrade man sålunda att

för ynglingar i och före värnpliktsåldern försvåra möjligheterna att förskaffa

sig arbete och utkomst.

Om sålunda betänkligheter av olika slag kunna resas mot en lagstiftning i

ämnet, vill det synas styrelsen, som om det ifrågavarande syftet i avsevärd

man skulle kunna tillgodoses genom åtgärder från de anställdas egen sida.

Vid uppgörandet av kollektivavtal torde nämligen deras organisationer i

många fall ha tillfälle att få till stånd bestämmelser, som i skälig mån tillförsäkra

de anställda att efter värnpliktsövningar återfå deras anställning.

I åtskilliga dylika avtal ha också redan intagits bestämmelser i nu berörda

avseende. Sålunda stadgades i det numera utlupna riksavtalet vid de mekaniska

verkstäderna, att arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit

ledighet från sin anställning, ägde efter värnpliktstjänstens fullgörande

rätt att, i den mån arbete funnes vid vederbörande verkstad, åter erhålla arbete

vid densamma, därest anmälan därom framställdes så fort ske kunde

efter tjänstgöringens avslutande. I kollektivavtalet vid de enskilda järnvägarna

föreskrives, att om järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad

ålder, skall han efter vapenövningarnas slut återtagas i arbetet. Fullgöres

åter värnplikten å annan tid, skall det bero på särskild överenskommelse,

huruvida han skall äga återtagas. Örn järnvägsman på grund av sjukdom

nödgats fullgöra sin värnplikt senare än vid lagstadgad ålder, förfares som

örn han fullgjort densamma vid lagstadgad ålder.

Framhållas må även i detta sammanhang, att den offentliga arbetsförmedlingen

torde vara ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som den

remitterade riksdagsskrivelsen avser att förebygga. För åtgärder i denna

riktning ha också särskilda statsbidrag tilldelats den offentliga arbetsförmedlingen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

På grund av vad sålunda anförts ansåg styrelsen sig icke kunna förmoda

någon lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.

Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Majit, att riksdagens skrivelse icke

skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj ts åtgärd.

Vid 1924, 1925, 1929 och 1930 års riksdagar väcktes motioner (1924

1:176, 1925 1:236, 1929 11:325 och 1930 11:47) med yrkanden om ändring

i 1914 års lag. På hemställan av vederbörande utskott (särskilda utskottet

vid 1924 års riksdag, utlåtande nr 2; första särskilda utskottet vid

1925 års riksdag, utlåtande nr 1; första lagutskottet vid 1929 och 1930 års

riksdagar, utlåtanden nr 26 resp. 7) blevo motionerna av riksdagen avslagna.

Vid 1933 års riksdag hemställdes i motion (II: 104) av herrar Hagberg i

Luleå och Brädefors, att riksdagen måtte besluta införande av en lagbestämmelse,

som förpliktade alla företag och enskilda personer, som hade

arbetare i sin tjänst, att vid militärtjänstgöringens slut återtaga dessa sina

anställda i arbete, samt ålade företag eller enskild person, som ej efterföljde

denna bestämmelse, att utbetala full månadslön under tre månader åt personal,

som efter slutad militärtjänstgöring icke återfinge sitt tidigare innehavda

arbete.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 20) ''över motionen:

Utskottet hyser den uppfattningen, att de olägenheter, som fullgörandet av

värnpliktstjänstgöring kan medföra för de enskilda, böra såvitt möjligt är

minskas. En lagstiftning av det innehåll, som föreslås i motionen, skulle

emellertid knappast verka i sådan riktning. Om en arbetsgivare icke vore

villig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som lagen i förevarande

hänseende skulle giva, vore hans möjligheter att kringgå lagen synnerligen

stora, såsom också socialstyrelsen och första lagutskottet tidigare framhållit.

Det skulle även antagligen visa sig, att arbetsgivarnas benägenhet att

vid anställning av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring

eller äro frikallade därifrån, skulle ökas. En sådan utvidgning,

som i motionen föreslås, av tidsbestämmelsen i 1914 års lag skulle

sålunda bereda de arbetssökande ynglingar, vilka ännu icke fullgjort dem

åliggande värnpliktstjänstgöring, större svårigheter att erhålla arbete, än

som redan nu förefinnas. Ett antagande av motionärernas förslag om oinskränkt

rätt att återinträda i arbete efter värnpliktstjänstgöring skulle alltså

kunna medföra en verkan, som alls icke av dem är avsedd.

Utskottet anser sig med hänsyn till det anförda sakna anledning att förorda

motionärernas hemställan om ändring i de bestämmelser, som stadgats

i 1914 års lag. Härav följer, att utskottet ej heller kan tillstyrka det i anslutning

till denna hemställan i motionen framställda förslaget angående er

sättning åt arbetare, som icke skulle återfå sin anställning efter värnpliktstjänstgöring.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även vid 1936 års riksdag var frågan om ändring i 1914 års lag föremål

för behandling. I motion (II: 150) av herr Henrikson m. fl. hemställdes, »att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

7

riksdagen måtte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas

skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring

inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg

lämnas i de fall värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad

arbetsanställning på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring».

I sitt utlåtande (nr 3) över motionen yttrade andra lagutskottet, att utskottet

ej heller då funne skäl anförda, som visade, att en ändring av 1914

års lag på det sätt, som motionärerna föresloge, skulle medföra det gagn,

som av dem avsåges. Utskottet kunde ej heller tillstyrka förslaget om gottgörelse

genom statens försorg åt värnpliktig i de av motionärerna avsedda

fallen. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid samma riksdag föreslogs i en motion (11:760), som av herr Meyerhöffer

m. fl. väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 225 angående

försvarsväsendets ordnande, bland annat, att värnpliktig skulle genom lagstiftning

tryggas mot avskedande från av honom innehavd anställning i civilt

arbete.

Särskilda utskottet, till vilket motionen hänvisades, upptog densamma till

behandling i samband med § 27 i förslaget till värnpliktslag. Denna paragraf

innefattade bestämmelser örn förlängning av utbildningstiden för de

värnpliktiga i vissa fall. I sitt utlåtande (nr 1), mot vilket riksdagen i denna

del icke gjorde någon erinran, förklarade utskottet sig anse, att det — därest

förslaget om förlängd utbildningstid i vissa fall vunne riksdagens bifall —

förtjänade övervägas, huruvida icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag borde

utvidgas.

Vid 1937 års riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner i förevarande

fråga, nämligen av herr Åqvist m. fl. (nr 269), av herr Hansson i

Örebi''o (nr 272) och av herr Sandström i Sollefteå m. fl. (nr 353). I samtliga

motionerna påyrkades en utredning, huruvida icke det i 1914 års lag

stadgade förbudet mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete kunde

utsträckas att gälla även längre tjänstgöringstid än sextio dagar.

Andra lagutskottet berörde i sitt utlåtande (nr 10) över omförmälda motioner

till en början frågan örn värnpliktstjänstgöringens inflytande på giltigheten

av tentamina vid universitet och högskolor. Härom anförde utskottet

följande:

Grundsatsen att fullgörande av militär tjänstgöring såvitt möjligt icke får

vålla värnpliktig avbräck i hans civila verksamhet har kommit till uttryck

även i vissa föreskrifter rörande studerande vid universitet och högskolor.

Sålunda innehåller § 11 i Kungl. Maj:ts stadga angående filosofiska examina

den 1 november 1907 bestämmelsen, att örn studerande undergått värnpliktsövningar

eller fullgjort annan militär tjänstgöring, dessförinnan avlagda

tentamina härvid skola beräknas vara avlagda så många dagar senare

som detta studiehinder tillförlitligen styrkes hava varat. Motsvarande stadganden

finnas i de av universitetskanslern fastställda studieplanerna inom

de teologiska och juridiska fakulteterna. Enligt vad för utskottet upplysts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

torde samma regel, ehuru utan stöd av uttrycklig föreskrift, tillämpas även

vid universitetens medicinska fakulteter och vid karolinska institutet.

Utskottet anförde härefter, bland annat:

Utskottet finner, i likhet med motionärerna, det mindre följdriktigt, att

rätt till bibehållande av anställning förvägras värnpliktig, som underkastats

den redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, fullgörandet av en

längre tids tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig, som fullgjort

värnpliktsövning under högst sextio dagar, ehuru den senares uppoffring

icke varit lika avsevärd. I detta sammanhang må även erinras om ovan

återgivna uttalande av 1936 års riksdag, att det förtjänade övervägas, huruvida

icke tidsbestämmelsen i 1914 års lag i ämnet borde utvidgas. Enligt

utskottets mening tala starka skäl för en sådan utvidgning. Utskottet förbiser

härvid ingalunda vikten av de invändningar, som gjorts mot tidigare

förslag i denna riktning''. Att en vidgad lagstiftning på området i vissa fall

skulle medföra en uppoffring såväl för arbetsgivaren som ock för den arbetare,

som ersatt den värnpliktige under dennes bortavaro, synes icke

kunna bestridas. Vidare har särskilt framhållits, att en arbetsgivare har

stora möjligheter att kringgå lagen, exempelvis genom att uppsäga den anställde

kort tid före inträdandet av den skyldighet, som enligt lagen åvilar

arbetsgivaren. Det har dessutom påpekats, att arbetsgivarnas benägenhet

att vid anställning av platssökande giva företräde åt dem, som fullgjort värnpliktstjänstgöring

eller äro frikallade därifrån, antagligen skulle ökas. En

utvidgning av förbudet i 1914 års lag kunde vid sådant förhållande befaras

försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava värnpliktstjänstgöring att

fullgöra.

För vinnande av upplysning, huruvida icke utvägar finnas till undanröjande

eller förminskande av de olägenheter, som kunna vara förenade med

en utsträckning av lagen, bör enligt utskottets mening en förnyad utredning

av hithörande spörsmål komma till stånd.

Utskottet finner det vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke en ny lagstiftning

i ämnet även i annat hänseende bör erhålla något större räckvidd

än den nu gällande. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen

framgår tillämpas i allmänhet redan nu beträffande studerande vid universitet

och högskolor grundsatsen, att giltighetstiden för tentamina, som avlagts

före fullgörandet av värnpliktstjänstgöring, förlänges med tid motsvarande

tjänstgöringens längd. Ehuru några olägenheter av den nu gällande

ordningen härvidlag tydligen icke försports, tala dock vissa skäl för lämpligheten

av att i lag fastslå denna grundsats.

I enlighet med hemställan av utskottet anhöll riksdagen härefter i skrivelse

(nr 41), att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning beträffande frågan

huruvida och i vad mån värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord

värnpliktsövning återfå sin anställning kan utsträckas även för det fall, att

övningens längd överstiger sextio dagar, ävensom rörande därmed sammanhängande

spörsmål.

Bestämmelser 1 kollektivavtal örn rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgöring

återfå arbetsanställning m. m.

Sedermera har inom socialstyrelsen efter därom framställd begäran utarbetats

en den 17 maj 1938 dagtecknad promemoria angående bestämmel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

9

ser i vissa kollektivavtal rörande rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgöring

återfå arbetsanställning m. m. Promemorian innehåller följande:

I nedanstående översikt lämnas ur vissa viktigare avtal, främst riksavtal,

uppgifter rörande där förefintliga bestämmelser, som avse att tillförsäkra

arbetarna rätt till återinträde i tjänst efter fullgjord värnpliktstjänstgöring

samt vad i övrigt finnes stadgat beträffande reglerna för permittering och

återanställning. I det sistnämnda hänseendet kan erinras om, att i de fall

då arbetsgivarparten tillhör Svenska Arbetsgivareföreningen, han enligt dess

stadgar är skyldig att i kollektivavtal intaga en bestämmelse av innehåll,

bl. a. att »arbetsgivaren har rätt att fritt antaga eller avskeda arbetare,

oavsett örn dessa äro organiserade eiler ej». Följaktligen kan i dylika avtal

i regel ej intagas några särbestämmelser rörande ordning vid permittering

eller återanställning, då ju detta skulle innebära en inskränkning i arbetsgivarens

enligt avtalet tillförsäkrade rättigheter.

I riksavtalet för bilverkstäderna samt i de verkstadsregler, som gälla för

till Sveriges Verkstadsförening anslutna verkstäder, stadgas beträffande värnpliktstjänstgöring,

att »arbetare är berättigad att för fullgörande av värnplikt

erhålla ledighet från sin anställning, vilket för honom innebär rätt att

efter värnpliktstjänstgöringens fullgörande, i den mån arbete finnes vid vederbörande

verkstad, åter erhålla arbete vid densamma, därest anmälan därom

framställes så fort ske kan efter tjänstgöringstidens avslutande».

Riksavtalen för tidningstryckerier och litograf er stadga, att »arbetare, som

inkallats för fullgörande av värnpliktsutbildning eller mobiliseringsövning,

skall vid återkomsten därifrån återfå sin anställning. För lärling inräknas

icke värnpliktstiden i lärotiden eller i tiden för lärlings uppflyttning i

högre lönegrad. För yrkesarbetare, tryckeribiträden och hjälparbetare inräknas

värnpliktstiden i anställningstiden vid uppflyttning i högre lönegrad».

I fråga om semester för sådan arbetare, som under året har att deltaga

i värnpliktsövning eller mobiliseringsövning örn 25 dagar eller

mera, stadgas, att arbetare detta år ej skall åtnjuta semesterledighet men

dock erhålla honom tillkommande semesterersättning. Liknande bestämmelser

återfinnas i avtalen för civiltryckerier, tapetfabriker och bokbinder

ier.

I riksavtalet för pappersbruksindustrien finnes bland semestervillkoren

upptaget en bestämmelse, att »frånvaro på grund av sjukdom, olycksfall och

fullgörande av värnpliktstjänstgöring ävensom av bristande krafttillgång vid

träsliperier vållad driftsinskränkning intill sammanlagt 800 ai''betstimmar

räknas som arbetstid».

I ett av bagerinäringens distriktsavtal stadgas beträffande återinträde i

arbete, att »fast anställd arbetare, som inkallats för fullgörande av värnplikt,

har rätt till återinträde i arbete, så vitt framställning därom göres antingen

före värnpliktstjänstgöringens början eller senast 14 dagar före dess

slut».

Svenska Soclcerfabriksaktiebolagets avtal för sockerfabrikerna stadgar i

fråga örn semester bl. a.: Frånvaro från arbetet —--för fullgörande av

repetitionsövning såsom värnpliktig räknas såsom arbetad tid vid bedömandet

av arbetares rätt till semester, såvida frånvaron icke överstiger 3

månader. Den tid, som överstiger 3 månader, räknas såsom frånvaro från

arbetet.

Riksavtalet för textilindustrien, enligt vilket semester ej kan erhållas, örn

arbetare varit frånvarande från arbetet längre tid än 200 arbetstimmar,

stadgar, att i denna frånvarotid icke skall inräknas bl. a. tid för fullgörande

av tjänstgöring såsom värnpliktig.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 20.

3

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Skoindustriens riksavtal innehåller en protokollsanteckning, vari arbetsgivardelegerade

förklara, att, om än det icke får anses obilligt, att värnpliktig

arbetare efter fullgjord värnpliktstjänst om möjligt beredes återanstäilning

hos sin förutvarande arbetsgivare, de dock icke vilja göra någon

utfästelse utöver vad i lag härutinnan stadgas.

I riksavtalet för rörledningsfirmorna förekommer en protokollsanteckning,

enligt vilken arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit ledighet

från sin anställning, äger efter värnpliktstjänstens slut rätt att, i den

mån arbete finnes vid vederbörande verkstad, återfå arbete därstädes, så vitt

anmälan därom framställes så fort ske kan efter tjänstgöringstidens avslutande.

I de allmänna bestämmelser, som gälla för kollektivavtal mellan till

Svenska Städernas Förhandlingsorganisation anslutna kommuner och Svenska

Kommunalarbetareförbundet, stadgas beträffande arbetares antagande,

att den skall »äga företräde, som tidigare under de senaste åren innehaft anställning

vid kommunens arbeten, under förutsättning, att han därunder

visat sig lämplig och duglig samt besitter för arbetet erforderliga kvalifikationer».

Vid inskränkning av arbetsstyrkan »skall, i den mån arbetsbefälet

prövar sådant utan olägenhet kunna ske, annat arbete i kommunens tjänst

beredas åt de arbetare, som av inskränkningen beröras, varvid förflyttning

från ett verk eller arbete till ett annat må kunna företagas utan tillämpning

av uppsägningsbestämmelserna. Kommer dylik förflyttning ej till stånd,

bör, i den mån sådant efter arbetsledningens prövning utan olägenhet kan

ske, inom respektive berörda yrkesgrupp den som har kortaste sammanlagda

anställningstid först avskedas». Beträffande rätt till semester stadgas,

att »krigstjänstgöring eller sjukdom, under vilken arbetare åtnjuter understöd

eller ersättning från den eller de kommuners myndigheter, där han

är eller varit anställd, icke skall utgöra hinder för arbetare att komma

i åtnjutande av semester».

För postverkets verkstadsarbetare i Stockholm och Göteborg innehåller

avtalet den bestämmelsen, att »för fullgörande av värnplikt äger arbetare,

som är antagen i stadigvarande anställning, erhålla tjänstledighet. Han skall

vid värnpliktstjänstgöringens slut omedelbart inställa sig i arbetet, och skall

han senast en vecka dessförinnan insända meddelande om tiden för återkomsten».

Enligt järnvägsstyrelsens avtal för ban- och byggnadsarbetare vid statens

järnvägar, skall »arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring,

vid denna tjänstgörings slut äga företräde till arbete framför arbetare

med kortare anställningstid, och skall han vid återanställningen åtnjuta de

förmåner beträffande sjukavlöning, semester och kostnadsfria resor, vartill

han, därest militärtjänstgöringen ej mellankommit, varit berättigad». Beträffande

arbetares antagande stadgas, att om möjligt företräde skall givas

åt arbetare, som förut varit anställd vid statens järnvägar.

För viss civil personal vid marinförvaltningen och försvarsverken gäller

bl. a. beträffande uppsägning och återanställning den bestämmelsen, att »då

uppsägning av arbetare måste företagas till följd av att arbetsstyrkan behöver

minskas, skall vid lika lämplighet avseende fästas vid ifrågavarande arbetares

anställningstid och försörjningsplikt. Vid förnyad anställning äger

arbetare rätt att tillgodoräkna sig föregående anställningstid för inträde i

alla de rättigheter, som detta avtal omfattar».

I avtalet för personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder, matinrättningar

m. fl. bestämmes, att »om personalen vid eventuell arbetsbrist

behöver minskas, skall, därest så ske kan, hänsyn tagas till yrkesskickhet,

anställningstid och försörjningsplikt. Vid återanställning äger arbetare

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

tillgodoräkna sig den föregående anställningstiden för inträde i alla de rättigheter,

detta avtal omfattar.»

I Vattenfallsstyrelsens avtal med de vid kraftverksförvaltningen inom statens

vattenfallsverk anställda återfinnes en bestämmelse, att »arbetare, som

på grund av militärtjänstgöring erhållit permission, må vid denna tjänstgörings

slut omedelbart inställa sig i arbete, och bör han örn möjligt 14 dagar

dessförinnan hos vederbörande arbetsbefäl göra anmälan om tiden för

återkomsten».

Vid Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens hamn- och farledsarbeten är i

dess avtal stadgat, att »arbetare, som på grund av militärtjänst måste lämna

sin anställning, skall vid dylik tjänstgörings slut äga återfå sin anställning,

såvida icke särskilt hinder därför möter, i vilket senare fall han bör äga

företräde vid antagandet av ny arbetare.

Behöver minskning av arbetsstyrkan ske, bör vid lika arbetsduglighet hänsyn

tagas till anställningstidens längd.»

Telegrafverkets avtal med arbetarna vid dess linjedistrikt bestämmer,

att »arbetare, som på grund av militärtjänstgöring erhållit permission, skall

vid denna tjänstgörings slut omedelbart inställa sig i arbete, och bör han

om möjligt 14 dagar dessförinnan hos vederbörande linjeingenjör eller linjemästare

göra anmälan örn tiden för återkomsten». Vid minskning av arbetsstyrkan

inom ett distrikt till följe arbetsbrist »skall, där ej särskilda

omständigheter föi*anleda undantag vid uppsägningen, hänsyn tagas till ålder

i anställning samt försörjningsplikt». För att fylla behovet av säsongarbetskraft

»må sådan f. d. anställd arbetare, som avskedats för arbetsbrist

och inom ett halvt år anmält sig för återintagning, lia företrädesrätt allt

efter sin sammanlagda tjänstetid som linjearbetare---».

För personalen vid Sveriges Enskilda Järnvägar finnes i »huvudavtal n:r

2» den föreskriften, att »örn järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad

ålder, skall han efter vapenövningarnas slut återtagas i arbetet. Fullgöres

åter värnplikten å annan tid, skall det bero på särskild överenskommelse,

huruvida han skall äga återgå till arbetet.

Om järnvägsman på grund av sjukdom nödgats fullgöra sin värnplikt senare

än vid lagstadgad ålder, förfares så som om han fullgjort densamma

vid lagstadgad ålder.»

Enligt riksavtalet för trädgårdsyrket är »arbetare, som på grund av värnpliktstjänstgöring

nödgats avbryta sin anställning hos arbetsgivaren, berättigad

att 14 dagar efter därom hos arbetsgivaren skedd anmälan återfå sin

plats, under förutsättning, dels att arbetsgivaren i anledning av den ifrågavarande

arbetarens värnplikt i dennes ställe intagit annan arbetare, dels att

nyss angivna anmälan från arbetarens sida sker senast å sjunde dagen efter

utryckningsdagen».

Riksavtalet för hotell- och restaurangpersonal stadgar beträffande militärtjänstgöring

följande: »De bestämmelser, som innehållas i lagen av den

16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst

eller arbete, skola gälla vid all värnpliktig enligt gällande författningar åliggande

värnpliktstjänstgöring och skall vid återinträde efter fullgjord värnplikt

tidigare anställningstid räknas den anställde till godo.

Före påbörjande av värnpliktstjänstgöring har anställd att till arbetsgivaren

lämna besked, om han omedelbart efter värnpliktstjänstgöringens slut

önskar återinträda i sin anställning eller icke. Dessutom åligger det anställd,

som skall återinträda i sin anställning, att i god tid och senast tre veckor

före värnpliktstjänstgöringens slut till arbetsgivaren anmäla sitt återinträde

vid äventyr, att den anställde eljest anses hava frånträtt sin anställning.»

Beträffande permittering bestämmes, att »personal, som på grund av indragning

entledigas, skall vid sedermera förekommande utökning av anta
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20.

let anställda under en tidsperiod av sex månader från entledigandet äga företrädesrätt

till anställning, och skall härvid i första hand hänsyn tagas till

den tidigare anställningstidens längd. Denna företrädesrätt gäller endast

under förutsättning, dels att den entledigade vid avflyttningen hos arbetsgivaren

framställt begäran, att vid personalstyrkans utökande få anställning,

vilket i så fall skall av arbetsgivaren skriftligen bekräftas, dels ock att den

entledigade, då anställning erbjudes, omedelbart tillträder anställningen».

Utredning oell förslag.

I fråga örn de värnpliktigas intresse att bibehållas vid sin anställning har

socialstyrelsen i sitt förut återgivna utlåtande — med hänvisning till de talrika

fall, där den tidigare anställningen lämpat sig för ynglingens krafter och

förmåga (springpojkar o. d.) men ej för den fullvuxne — framhållit, att

värnpliktstiden ofta finge tjäna som den naturliga gränsen, efter vars passerande

den unge mannen hade att söka sig nytt arbete. Otvivelaktigt förhåller

det sig i många fall på detta sätt, och häri torde lägga en betydelsefull

begränsning av den praktiska verkan av lagstiftningen på området. Det

lärer emellertid icke kunna bestridas, att den värnpliktiges intresse av att

behålla sin arbetsanställning i många fall är mycket stort. Särskilt gäller

detta i tider, då arbetsbrist råder. Av föreliggande officiella berättelser och

undersökningar rörande arbetslösheten framgår, att under lågkonjunkturer

arbetare i åldern 21—25 år, d. v. s. just i värnpliktsåldern, drabbas relativt

hårt av arbetslöshet. Detta förhållande belyses av följande tabell, upptagande

dels de arbetslösas procentuella fördelning på olika åldersgrupper och

dels hela antalet arbetslösa i riket:

Åldersgrupper

30/ii 1933

31/io 1934

31/t 1935

37t 1936

81/s 1937

16—17 (i sista kolumnen 14—17)....

2.7

1.9

0.9

0.8

2.7

18-20 ............................

10.4

8.4

7.1

4.7

6.6

21—25 ............................

20.6

20.6

16.9

14.1

13.8

26—30 ............................

17.1

17.0

16.7

15.3

12.4

31—40 ............................

21.6

22.7

24.0

24.3

21.8

41—50 ............................

14.4

14.8

15.9

17.8

17.1

51-60 ............................

9.7

10.5

13.1

16.0

16.7

över 60............................

3.5

4.1

5.4

7.0

8.9

Summa procent....................

iOO.o

IOO.o

100.0

IOO.o

100.0

Antal arbetslösa....................

170,203

84,510

40,332

19,930

24,215

En sammanställning av uppgifterna om den ursprungliga arbetslöshetsorsaken

enligt 1909, 1910 och 1927 års arbetslöshetsräkningar och 1936 års

arbetslöshetsundersökning visar, att arbetslöshetsorsakerna procentuellt fördela

sig på följande sätt:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

13

Ursprunglig arbetslöshetsorsak

1909

1910

1927

1936

Driftsinskränkning ....................

1 90.9

63.4

( 59.2

51.8

Driftsnedläggelse ......................

J

1 9.9

33.7

Värnplikt.............................

0.6

1.8

2.9

1.1

Annan individuell orsak (konflikt, sjuk-

dom, ålder m. m.) ..................

7.9

34.1

10.8

13.4

Ej uppgiven orsak ....................

0.6

1.7

17.2

—

Summa procent........................

100.0

100.0

lOO.o

lOO.o

Om för enkelhetens skull antages, att samtliga arbetslösa som uppgivit

värnplikten såsom arbetslöshetsorsak tillhöra åldersgruppen 21—25 år,

skulle enligt 1936 års undersökning 7.8 procent av denna grupp, d. v. s. 220

personer, varit arbetslösa på grund av värnpliktstjänstgöring. Från 1937

års arbetslöshetsräkning föreligga statistiskt användbara uppgifter om den

ursprungliga arbetslöshetsorsaken allenast beträffande 14,283 personer. Av

dessa ha 268 eller omkring 1.9 procent blivit arbetslösa till följd av värnpliktstjänstgöring.

Då emellertid arbetslösheten inom ifrågavarande grupp

under lågkonjunktur kan vara mångdubbelt större än den var år 1936 och

1937, torde det vara uppenbart, att värnpliktens fullgörande under dylik konjunktur

kan bliva den direkta arbetslöshetsorsaken för ett icke ringa antal

personer.

1934 års sakkunniga rörande ungdomsarbetslösheten ha i sitt betänkande

(statens offenti. utredn. 1934: 11) upptagit frågan, huruvida vidgad möjlighet

till tidigare fullgörande av värnpliktstjänstgöringen skulle inverka fördelaktigt,

då det gällde för de unga att vinna anställning inom yrkena. De

sakkunniga, vilka vid konferenser med representanter för arbetsgivare och

arbetare dryftat detta problem, ha härom anfört, att från samtliga håll frågan

förklarats icke vara av någon större betydelse. Särskilt från jordbrukshåll

hade framhållits, att värnpliktstjänstgöringen minskade utsikterna att

erhålla anställning, vid vilken ålder den än skulle fullgöras. Emellertid hade

det från annat håll påpekats, att för de unga män, som i åldern 18—19

år regelmässigt måste lämna ett yrke därför att lämpliga arbetsuppgifter ej

längre funnes för dem, det skulle vara fördelaktigare att få fullgöra värnplikten

omedelbart efter sålunda slutat arbete än vid en senare tidpunkt.

I dylika fall kunde emellertid redan nu dispens erhållas. Någon mera generell

utvidgning av denna möjlighet syntes de sakkunniga icke motiverad från

de utgångspunkter, örn vilka här vore fråga.

De värnpliktigas intresse av arbetsanställningens bibehållande sammanhänger

icke enbart med risken för arbetslöshet. Det kan givetvis inträffa,

att den värnpliktige, även örn han erhåller en ny plats efter värnpliktstjänstgöringen,

icke uppnår en anställning, som för honom är lika förmånlig

som den förra, t. ex. beträffande avlöning, semester, tjänstgöringsort

och befordringsutsikter. Detta torde särskilt kunna bliva fallet i fråga örn

befattningar vid banker, försäkringsbolag och affärsföretag eller överhuvud

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

inom den kategori av arbetstagare, som brukar benämnas »funktionärer».

Även i händelse den värnpliktige återfår anställning hos sin förre arbetsgivare,

kan han ha olägenhet av värnpliktstjänstgöringen därigenom, att någon

annan erhåller befordringstur framför honom. Att göra någon uppskattning

av förekomsten av sådana fall, då den värnpliktiges anställningsförhållanden

försämras på grund av avbrottet för värnpliktstjänstgöringens fullgörande,

är givetvis icke möjligt.

Det må vidare framhållas, att ju äldre den värnpliktige är vid tjänstgöringens

fullgörande, desto större sannolikhet föreligger att han uppnått en

väl avlönad befattning och bildat familj. Intresset av anställningens bibehållande

gör sig därför särskilt starkt gällande, då fråga är örn repetitionsövning

eller annan tjänstgöring som inträffar vid senare tidpunkt än den

första värnpliktstjänstgöringen.

Med avseende å arbetsgivarnas intresse i samband med ifrågavarande lagstiftning

kan bortses från det fall, att arbetsgivaren icke önskar behålla

en person på grund av att denne icke uppfyller arbetsgivarens fordringar

på honom. Det lärer nämligen som regel oavsett värnpliktsförhållandena

stå arbetsgivaren fritt att uppsäga en dylik arbetare. I övrigt torde beträffande

flertalet fall kunna antagas att arbetsgivarens direkta intresse i fråga

om arbetsavtalets fortbestånd är väsentligt mindre än den anställdes. För

arbetsgivaren är huvudsaken, att arbetet blir utfört på ett tillfredsställande

sätt. Detta kan emellertid föranleda, att arbetsgivaren önskar bliva löst från

arbetsavtalet i och med att arbetaren börjar sin värnpliktstjänstgöring. Det

torde nämligen mången gång vara lättare att anskaffa ersättare för den

värnpliktige, örn varaktig anställning kan beredas ersättaren.

Den värnpliktiges intresse av att få behålla sin anställning har i nu gällande

lag såvitt angår övning som föreskrivits i värnpliktslagen tillgodosetts allenast

i den mån tiden för övningen icke överstiger sextio dagar. Denna tidsbegränsning

gäller däremot icke beträffande mobiliseringsövning, som kan

bliva föreskriven i särskild lag. Bestämmelserna avse efter ordalagen icke

annan tjänstgöring än sådan som kan betecknas såsom övning.

Att fastställa, vilka praktiska erfarenheter som vunnits av 1914 års lagstiftning,

erbjuder vissa svårigheter. Det stora flertalet värnpliktiga torde

sakna kännedom örn den rätt som enligt lagen tillkommer dem att bibehålla

arbetsanställning. I allmänhet torde likväl de värnpliktiga, som så önska, få

återinträda i sin förutvarande tjänst, sedan de fullgjort sådan värnpliktsövning

som avses i lagen.

Vid uppdragande av grundlinjerna för en ny lagstiftning torde man böra

utgå från, att den nuvarande begränsningen till sådan tjänstgöring, som

kan rubriceras såsom övning, icke bör bibehållas. Lagstiftningen synes böra

omfatta ali värnpliktstjänstgöring, vare sig den är i lag till tiden

bestämd eller föranledes av förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering.

Starka skäl tala emellertid för att under lagstiftningen inbegripa även viss

annan lagstadgad tjänstgöring än värnpliktstjänstgöring.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

15

Genom lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyddets behov

har stadgats en allmän medborgerlig skyldighet att under luftskyddstillstånd

fullgöra luftskyddstjänst eller utföra arbete för luftskyddet. Luftskyddstjänsten

kan komma att pågå under längre tid och helt taga vederbörandes

arbetskraft i anspråk, under det att luftskyddsarbetet är avsett att vara av

mera tillfällig art. I båda fallen föreligger ett berättigat intresse för den,

vars tjänster tagas i anspråk, att bibehållas vid sin arbetsanställning. Härutöver

torde lagen även böra beakta, att genom andra bestämmelser i lag

kan komma att föreskrivas skyldighet att utföra arbete åt det allmänna. Då

anledning icke synes föreligga att undantaga något slag av sådan tjänstgöring,

torde lagen böra gälla allt arbete som någon på grund av stadgande i

lag är skyldig att utföra åt det allmänna.

Vad härefter angår frågan om utsträckning av den tid, under vilken rätt

till återinträde i tjänst skall föreligga, tala otvivelaktigt starka skäl för att

denna rätt utvidgas till att gälla längre tid än den som beträffande värnpliktstjänstgöring

fastställdes i 1914 års lag, eller sextio dagar. Det är väl

sant, att såsom socialstyrelsen tidigare uttalat de anställda kunna i viss utsträckning

genom sina organisationer tillvarataga sina intressen uti ifrågavarande

hänseende vid upprättande av kollektivavtal, vilket såsom den förebragta

utredningen visar även skett. Det torde emellertid vara ett rimligt

krav, att även lagstiftningen går vidare på den väg som härigenom beträtts.

Utan tvivel kan dock tänkas att, därest alltför stränga bestämmelser meddelas,

dessa skulle medföra vissa nackdelar ej mindre för arbetsgivarna än även

för de anställda själva. Särskilt beträffande frågan i vad mån förbud att

avskeda en anställd skall gälla vid den första, längre värnpliktstjänstgöringen

möta svårigheter att meddela sådana bestämmelser som i tillbörlig grad beakta

olika synpunkter. Såsom förut framhållits är denna tjänstgöring ofta

en naturlig avslutning av en period i den värnpliktiges liv, då han endast

fullgjort mindre krävande sysslor. Det innebär i sådant fall icke för honom

någon större olägenhet, därest anställningen kommer att upphöra genom

värnpliktstjänstgöringen. Härjämte måste man beakta, att det för kontrahenterna

själva lärer vara naturligt att giltighetstiden för ett anställningsavtal

— lika väl som det kan begränsas till t. ex. ett år — skall kunna med

laga verkan begränsas till den tidpunkt, då den första värnpliktstjänstgöringen

börjar. Att tvångsvis utsträcka den avtalade anställningstiden att

gälla en så lång tid som denna tjänstgöring omfattar torde sålunda framstå

såsom ett alltför betydande ingripande. Över huvud synes den riktiga utgångspunkten

vid utformningen av bestämmelserna i ämnet vara, att i princip

den avtalade anställningstiden skall respekteras. Därest ej tillräcklig

hänsyn tages härtill, kan befaras, att ökade svårigheter skulle beredas de

värnpliktiga att erhålla anställning före den första värnpliktstjänstgöringen.

Ehuru sålunda flera skäl tala för försiktighet vid avgörandet av frågan,

huruvida förbudet att skilja värnpliktig från anställning bör utsträckas till

att omfatta den första värnpliktstjänstgöringen, torde dock dessa betänkligheter

icke äga den styrka, att sagda tjänstgöring på grund av sin tidslängd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Ma[:ts proposition nr 20.

bör lämnas helt utanför lagstiftningen. Därest i enlighet med vad nu sagts

den nya lagen skall gälla även ifråga örn den första värnpliktstjänstgöringen,

möter frågan, huruvida därvid någon begränsning skall göras till den huvudgrupp

av värnpliktiga, för vilka den första värnpliktstjänstgöringen är

kortare än för andra. Denna tjänstgöring omfattar som förut nämnts för infanteriet,

tr ängtrupp erna och intendenturtrupperna etthundrafemtio dagar.

Mot en sålunda bestämd tidsgräns kan dock invändas, att förmånen av arbetsanställningens

bibehållande skulle garanteras endast dem, som hade den

lindrigaste värnpliktsbördan, medan underbefäl, fackmän, värnpliktiga studenter

och med dem likställda samt värnpliktiga i övrigt vid specialvapen

skulle komma i en sämre ställning, ehuru dessa värnpliktiga snarare kunde

ha anspråk på att kompenseras för sin längre tjänstgöring. Ur denna synpunkt

måste en utsträckning av tiden till åtminstone trehundrafyrtio dagar,

motsvarande längsta förekommande övningstid i en följd för värnpliktiga

som nu sagts, anses nödvändig. Längre tjänstgöring i en följd förekommer

endast för samvetsömma värnpliktiga. Därest tiden utsträckes till att omfatta

trehundrafyrtio dagar, torde det näppeligen möta några särskilda betänkligheter

att inbegripa även sistnämnda kategori, som för övrigt omfattar

ett jämförelsevis ringa antal värnpliktiga.

I fråga örn annan värnpliktstjänstgöring som kan tänkas komma att omfatta

längre tid — t. ex. vid mobilisering — märkes, att den icke såsom

den första värnpliktstjänstgöringen är någon naturlig skiljelinje i den värnpliktiges

förvärvsverksamhet. Den kommer för såväl arbetsgivaren som den

anställde regelmässigt såsom ett oförutsett avbrott i de normala förhållanden,

från vilka de kunna antagas ha utgått. I enlighet härmed torde icke heller

möjligheten, att den värnpliktige kan komma att inkallas för dylik till tiden

obestämd tjänstgöring på allvar tagas i beräkning vid den värnpliktiges anställande.

Av sistnämnda omständighet synes böra följa, att en jämförelsevis

sträng bestämmelse örn förbud att avskeda värnpliktig med anledning

av tjänstgöring som nu är i fråga icke kan antagas i nämnvärd mån minska

möjligheterna för honom att erhålla anställning. För införande av sådan

bestämmelse talar även, att det för den värnpliktige är av utomordentligt

stor betydelse, att han får återgå till sin förutvarande anställning vid tjänstgöringens

slut. Det behöver endast erinras, att han kan komma att kallas

till tjänstgöring vid en tid, då han mycket länge varit sysselsatt i förvärvsarbete

och kan antagas ha bildat familj. Måhända har han även uppnått

en ålder, då det för honom är synnerligen svårt att erhålla ny anställning.

I frågan, huruvida arbetsgivarens skyldighet att återtaga den värnpliktige

skall bero på värnpliktstjänstgöringens längd, har lagutskottet vid 1916

års riksdag antytt, att med hänsyn till möjligheten att anskaffa fullgod vikarie

skillnad möjligen vore att göra mellan olika slag av arbetsanställning.

Otvivelaktigt kan i detta hänseende föreligga en betydande olikhet mellan

skilda yrken. Att härvidlag göra någon uppdelning möter emellertid i praktiken

stora svårigheter. Sålunda kunna förhållandena växla betydligt inom

olika orter och vid företag av olika storlek. Framför allt torde emellertid

växlingarna i konjunkturerna och över huvud i de samhällsekonomiska för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

17

hållandena medföra, att en dylik differentiering icke kan läggas till grund

för lagstiftningen. På det hela taget synes det föga lämpligt att med hänsyn

till anställningens beskaffenhet uppdela de värnpliktiga i olika kategorier.

De synpunkter, som nu anförts i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen

och annan längre tjänstgöring, synas böra föranleda, att en ny lagstiftning

i princip bör gälla utan inskränkning till sådana fall då värnpliktstjänstgöringen

icke överskrider viss angiven tid. Vid den närmare utformningen

av bestämmelser i ämnet bör emellertid hänsyn tagas till den skillnad

som enligt vad ovan anförts föreligger mellan den första värnpliktstjänstgöringen

å ena samt annan värnpliktstjänstgöring å andra sidan.

Frågan, under huru lång tid rätt att återinträda i tjänst skall föreligga, är

helt naturligt av betydelse icke blott i fråga om värnpliktstjänstgöring utan

även beträffande annat arbete åt det allmänna, som enligt vad förut sagts

bör omfattas av lagstiftningen. De synpunkter som i det föregående framhållits

torde i tillämpliga delar äga giltighet även i fråga om sådant arbete.

Efter dessa överväganden har i bifogat utkast till lag örn förbud mot värnpliktigs

skiljande från anställning m. m. under 1 § såsom huvudstadgande

upptagits ett allmänt förbud att i annat fall än i lagen sägs skilja någon

från hans anställning med anledning av värnpliktstjänstgöring eller annat

arbete, som han på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det

allmänna. I paragrafen har dock gjorts undantag för det fall, att anställningen

uppenbarligen är av allenast tillfällig natur. Denna‘inskränkning

kan sägas ligga i sakens natur men har likväl ansetts böra uttryckligen angivas.

Det torde ock vara av visst värde att i lagen angivits, att anställningens

tillfälliga natur skall vara uppenbar.

Under 2 § ha angivits de fall, då undantag från huvudregeln eljest ansetts

erforderliga. Första stycket av paragrafen avser den första längre

tjänstgöringen, som värnpliktig har att fullgöra. Det utmärkande för denna

är, att den blivit i värnpliktslagen till tiden bestämd och att den omfattar

en relativt lång tidsperiod. I utkastet har såsom förutsättning för bestämmelsens

tillämplighet ansetts böra angivas, att tjänstgöringen omfattar mer

än tre månader under ett år, räknat från tjänstgöringens början. Enligt

det föreslagna stadgandet må den värnpliktige med anledning av sådan

tjänstgöring skiljas från sin anställning i två fall. Härvid nämnes till en

början, att vid arbetsavtalets ingående överenskommits att anställningen

skall upphöra när den värnpliktige skall fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen.

Denna bestämmelse vilar på grundsatsen, att en värnpliktig

redan vid anställandet bör erhålla kännedom om arbetsgivarens ståndpunkt

till frågan örn hans eventuella kvarblivande i anställningen under

värnpliktstjänstgöringen. Den värnpliktige kan då tänkas ha viss möjlighet

att välja annan anställning, i vilken han ej behöver underkasta sig dylikt

villkor. Att å andra sidan nu ifrågavarande bestämmelse öppnar vissa

möjligheter för arbetsgivarna att sätta det i 1 § upptagna förbudet mot avskedande

ur tillämpning är tydligt. Det torde dock av skäl som förut an
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Metias proposition nr 20.

förts icke vara rådligt att beträffande den första längre värnpliktstjänstgöringen

meddela mera ingripande bestämmelser. Särskilt den omständigheten,

att den värnpliktige själv ofta önskar taga ny anställning efter den

första värnpliktstjänstgöringen talar starkt emot att i alltför hög grad binda

arbetsgivaren.

Såsom giltig anledning till den värnpliktiges skiljande från anställning i

samband med sådan värnpliktstjänstgöring som nu är i fråga har i 2 §

första stycket även angivits, att det med skäl kan antagas, att anställningen,

oavsett värnpliktstjänstgöringen, skulle ha upphört före utgången av den tid

som är bestämd för denna. Detta stadgande kan sägas utgöra en följd av

att den avtalade anställningstiden i princip bör respekteras. Stadgandet

blir tillämpligt t. ex. i händelse anställningen skall upphöra, därest någon

särskild anledning, som angivits i avtalet, inträffar eller om anställningen

är beroende av att något visst förhållande fortbestår.

I andra stycket av 2 § har behandlats frågan örn verkan av värnpliktstjänstgöring

som ej blivit till tiden i lag bestämd — t. ex. vid förstärkt försvarsberedskap

eller mobilisering. De stora olägenheter, som ett avskedande

från anställningen skulle innebära för den värnpliktige i nu ifrågavarande

fall, ha såsom förut framhållits ansetts motivera en i förhållande till

arbetsgivaren strängare bestämmelse än i fråga om den första värnpliktstjänstgöringen.

Bestämmelsen innehåller, att värnpliktig må på grund av

tjänstgöring, som nu är i fråga, skiljas från sin anställning allenast såframt

tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång tid att anställningen

skulle ha upphört före tjänstgöringens slut. Av en jämförelse

med första stycket i paragrafen och 9 § i utkastet torde tydligt framgå, att

bestämmelse i avtalet, som lämnar arbetsgivaren en mera vittgående rätt

att på grund av värnpliktstjänstgöringen skilja den värnpliktige från anställningen,

är utan verkan.

Av allmänna regler torde följa, att i de fall, då värnpliktig må skiljas från

anställning och anställningstiden ej är på förhand bestämd, sådant skiljande

skall ske genom uppsägning, därvid den värnpliktige äger åtnjuta sedvanlig

uppsägningstid. Detta innebär dock icke, att den värnpliktige alltid är berättigad

till lön under samma tid. Om t. ex. uppsägningen sker en vecka

före värnpliktstjänstgöringens början och uppsägningstiden är tre månader,

skall lön utgå under sagda vecka, såframt den värnpliktige alltjämt fullgör

sina åligganden, men helt naturligt ej, utan särskild utfästelse, under återstående

del av uppsägningstiden.

I fråga om värnpliktstjänstgöring, som är till tiden i lag bestämd men ej

omfattar mer än tre månader, meddelas i utkastet icke någon undantagsbestämmelse

från huvudstadgandet i 1 §. Härav följer, att den värnpliktige

ej må på grund av sådan kortvarig tjänstgöring, t. ex. repetitionsövning, skiljas

från sin anställning annat än örn denna uppenbarligen är av allenast

tillfällig natur. Utkastet kan sägas i fråga örn dylika kortare tjänstgöringsperioder

direkt ansluta till innehållet i gällande lag, dock att tiden sextio

dagar utsträckts till tre månader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 20.

19

Det kan ur principiell synpunkt ifrågasättas, huruvida icke ett förbud för

arbetsgivaren att skilja värnpliktig från anställning borde motsvaras av ett

förbud för den värnpliktige att för sin del uppsäga anställningsavtalet. En

sådan bundenhet för den anställde torde emellertid mindre väl överensstämma

med den allmänna uppfattningen örn en arbetstagares ställning. Härtill

kommer att — utöver skadeståndsskyldighet — någon verksam påföljd av

en underlåtenhet från den värnpliktiges sida att. ställa sig en dylik bestämmelse

till efterrättelse icke lämpligen kan stadgas. Rätten till skadestånd är

mera sällan av något värde för arbetsgivaren.

Tydligt är att, örn den värnpliktige ej begagnar sig av den möjlighet att

frånträda anställningen som enligt allmänna regler och avtalet må tillkomma

honom samt ej heller arbetsgivaren, där så kan ske, uppsagt avtalet, den värnpliktige

är skyldig att efter slutad värnpliktstjänstgöring återupptaga sitt arbete.

Härvid äger han uppenbarligen ej själv fritt avgöra, vid vilken tidpunkt

sådant återinträde skall äga rum. Av allmänna regler följer, att han

— vid äventyr att försummelse från hans sida skall anses föreligga — har

att inställa sig utan onödigt dröjsmål efter värnpliktstjänstgöringens slut.

Denna regel lärer dock icke hindra, att den värnpliktige skäligen får anses

berättigad till något rådrum. Särskilt stadgande härom har icke funnits erforderligt.

Med avseende å den värnpliktiges återinträde i tjänst måste å andra sidan

ur arbetsgivarens synpunkt anses rimligt, att denne erhåller meddelande i så

god tid förut som möjligt angående den dag, då den värnpliktige kommer att

återupptaga arbetet. Stadgande härom har intagits under 3 § i utkastet. I

anslutning härtill har ansetts skäligen böra stadgas, att arbetsgivaren ej skall

vara skyldig att låta den värnpliktige återinträda i tjänsten, därest värnpliktstjänstgöringen

omfattat mer än tre månader, tidigare än en vecka och,

därest tjänstgöringen omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor

fi’ån det han erhöll del av sådant meddelande.

I gällande lag stadgas, att bestämmelsen om förhud att avskeda värnpliktig

ej skall gälla, såframt den värnpliktige avsiktligt bibragt arbetsgivaren

oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. En motsvarande bestämmelse

har upptagits såsom 4 § i utkastet.

Vägrar arbetsgivaren att låta värnpliktig återinträda i förutvarande anställning,

oaktat sådan rätt tillkommer denne, skall han uppenbarligen vara

skyldig att utgiva skadestånd till den värnpliktige. . Stadganden härom finnas

under 5 §.

De bestämmelser som i utkastet under 2—5 §§ meddelats med avseende å

värnpliktstjänstgöring torde böra äga motsvarande tillämpning i fråga örn

arbete som någon eljest på grund av stadgande i lag har att fullgöra åt det

allmänna. Föreskrift härom har upptagits såsom 6 §.

I 7 och 8 §§ ha upptagits bestämmelser örn tid för anhängiggörande av

talan om skadestånd samt om laga domstol.

Under 9 § ha uppmärksammats de fall, då befattningshavare i statens eller

kommunernas tjänst genom särskilda bestämmelser tillförsäkrats rätt att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

bibehålla sin anställning under värnpliktstjänstgöring m. m. I den mån

dessa bestämmelser äro förmånligare för den anställde än stadgandena i lagen

böra de gälla. En bestämmelse i sådant syfte har upptagits såsom första

stycke i paragrafen. Såsom andra stycke har intagits stadgande av motsvarande

innebörd beträffande avtal mellan arbetsgivare och hos honom anställd

som innefattar avvikelse från lagen.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft omedelbart. I princip bör

lagen tillämpas även å avtal som ingåtts före ikraftträdandet, dock att med

avseende å sådan tjänstgöring, som avses i 2 § första stycket, äldre lag skall

tillämpas.

Stockholm i justitiedepartementet den 8 september 1939.

GÖSTA WALIN.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

21

Utkast

till

Lag

om förbud mot värnpliktigs skiljande från anställning m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Ej må någon med anledning av värnpliktstjänstgöring eller arbete, som

han eljest på grund av stadgande i lag är skyldig att utföra åt det allmänna,

i annat fall än i denna lag sägs skiljas från anställning, som ej uppenbarligen

är av allenast tillfällig natur.

2 §•

Skall någon fullgöra värnpliktstjänstgöring som blivit till tiden i lag bestämd,

och omfattar tjänstgöringen mer än tre månader under ett år, räknat

från tjänstgöringens början, må arbetsgivaren på den grund skilja den

värnpliktige från anställningen allenast, såframt vid arbetsavtalets ingående

överenskommits, att anställningen skall upphöra vid värnpliktstjänstgöringens

början, eller ock med skäl kan antagas, att anställningen, oavsett värnpliktstjänstgöringen,

skulle hava upphört före utgången av den tid som

är bestämd för denna.

Har någon inkallats till värnpliktstjänstgöring som ej blivit till tiden i lag

bestämd, må den värnpliktige på den grund skiljas från sin anställning allenast,

såframt tjänstgöringen med skäl kan antagas komma att vara så lång

tid, att anställningen skulle hava upphört före tjänstgöringens slut.

3 §■

Den värnpliktige bör i god tid förut giva arbetsgivaren meddelande om

den dag då han kan återinträda i tjänst. Arbetsgivaren vare ej pliktig att

låta den värnpliktige återinträda i tjänst, därest värnpliktstjänstgöringen

omfattat mer än tre månader, tidigare än en vecka och, därest tjänstgöringen

omfattat mer än sex månader, tidigare än två veckor från det arbetsgivaren

mottog sådant meddelande.

4 §•

Vad ovan stadgas skall ej gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt

bibragt arbetsgivaren oriktig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5 §•

Vägrar arbetsgivaren i strid mot denna lag att låta den värnpliktige återinträda

i tjänst, vare han pliktig att ersätta uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till den värnpliktiges intresse av anställningsavtalets upprätthållande och övriga

sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

6 §•

De bestämmelser, som i 2—5 §§ meddelas med avseende å värnpliktstjänstgöring,

skola äga motsvarande tillämpning i fråga örn arbete, som

någon eljest på grund av stadgande i lag har att utföra åt det allmänna.

7 §•

Den som vill framställa skadeståndsanspråk på grund av denna lag skall

anhängiggöra sin talan inom två år från det fordringen uppkom. Försummas

det, vare talan förlorad.

8 §.

Mål som avse tillämpningen av denna lag upptagas av allmän domstol;

dock att mål beträffande den, vars arbetsavtal regleras av kollektivavtal,

skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga örn anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

9 §.

Äro för befattningshavare i statens eller kommuns tjänst meddelade särskilda

bestämmelser rörande anställningsförhållanden under fullgörande av

tjänstgöring eller arbete som avses i denna lag, skall vad sålunda bestämts

gälla allenast, såframt och i den mån den anställde icke därigenom berövas

rätt som tillkommer honom enligt denna lag.

Vad nu sagts äge ock tillämpning, där mellan arbetsgivare och hos honom

anställd person träffats avtal, som innefattar avvikelse från vad i

denna lag stadgas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

23

Denna lag träder omedelbart i kraft.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1914 (nr 271) örn förbud

i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete.

I fråga örn den som anställts före nya lagens ikraftträdande skall med avseende

å sådan tjänstgöring, som avses i 2 § första stycket, äldre lag tilllämpas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:23 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till lag angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krig sleverans s. 1 i texten
  2. 2SärU 1939:12 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m s. 1 i texten