Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m

1939-09-03 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:3 (urtima riksdagen), Med förslag till lag om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

1

Nr 3.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 8 kap. strafflagen, m. m.; given Stockholms

slott den 3 september 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i

8 eller 19 kap. strafflagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 3-

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-

Förslag

till

Lag

örn ändring i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 21 a § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kapitel skall efter nämnda

paragraf upptagas en ny paragraf, betecknad 21 b §, av den lydelse nedan

sägs:

8 KAP.

21 a §.

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan makt,

vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i

syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter, straffes, där han

bort inse faran, högst med straffarbete i två år, såframt ej gärningen förut

i detta kapitel är belagd med svårare straff. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

21 b §.

Den, som åtager sig att gå främmande makt tillhanda genom förfarande,

som i 18 eller 20 § angives, eller söker förmå annan därtill, straffes högst

med straffarbete i två år, såframt ej gärningen förut i detta kapitel är belagd

med svårare straff. I fråga om den, som åtager sig att gå främmande

makt tillhanda genom förfarande, som i 21 a § avses, eller söker förmå annan

därtill, vare lag samma, där han bort inse att fara, som omförmäles i

sistnämnda §, kunnat uppkomma av förfarandet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Angående 8 kap. 21 a §, se SFS 1936: 327.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

3

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 127 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller

andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande

makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,

eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,

i syfte att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller låter anskaffa uppgifter

angående förhållanden, berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande

till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i syfte som

nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter, då skall vid straffets bestämmande

efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande

omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gäde ock, örn någon gör försök till brott, som där

sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt; så ock där någon åtager

sig att gå främmande makt tillhanda på sätt i denna § angives eller söker

förmå annan därtill.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen och

varå kan följa straffarbete, må, i den ordning i denna lag sägs, förutom de

tvångsmedel som eljest äro medgivna, nedan angivna tvångsmedel användas.

2 §•

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse,

som enligt 2 § lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är av beskaffenhet

att vara underkastad beslag, må förordnande meddelas, att försän
1

Senaste lydelse, se beträffande första stycket SFS 1936: 329 och beträffande andra stycket

SFS 1916: 182.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

delsen, när den inkommer, skall kvarhållas till dess frågan om beslag blivit

avgjord. Sådant förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad,

från den dag då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. När försändelse

på grund av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål

göra anmälan hos den som meddelat förordnandet eller av denne utsedd

befattningshavare; och skall därefter omedelbart prövning ske av frågan,

om beslag skall äga rum.

3 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att åklagaren eller annan

befattningshavare, som leder undersökningen rörande det brott varom fråga

är, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves

av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

må förordnande meddelas örn att samtalen skola få avhöras. Förordnande

må jämväl avse rätt att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,

utväxlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas hava

begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat.

Förordnande som här sägs skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka,

från den dag då förordnandet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Uppteckning av telefonsamtal må granskas allenast av åklagaren eller annan

undersökningsledare, som ovan i denna paragraf sägs, ävensom av domstol

i mål, som där handlägges; dock må jämväl sakkunnig eller annan, som

anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisningar

av myndighet som nyss sagts granska uppteckningen.

4 §•

Förordnande enligt denna lag må meddelas av Konungens befallningshavande,

landsfogde eller polismästare samt i Stockholm därjämte av förste

stadsfiskalen eller den polisintendent, som är chef för kriminalavdelningen.

Samma rätt havé ock, såvitt angår förordnande jämlikt 2 §, domstol i mål,

som där handlägges.

Konungen äger uppdraga åt annan med befattningshavare som i första

stycket sägs jämställd befattningshavare att meddela förordnande enligt

denna lag samt att vid utredning som avses i 1 § utöva befogenhet varom

förmäles i lagen örn vissa tvångsmedel i brottmål.

Har annan myndighet än domstol meddelat förordnande enligt denna lag,

skall den som meddelat förordnandet därom omedelbart underrätta justitiekanslern.

Finner justitiekanslern, att den åtgärd förordnandet avser icke bör

äga rum, må han upphäva förordnandet.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1941.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 21 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen

fråga om ändrad lagstiftning rörande spioneri m. m. samt anför

därvid:

»Huvudstadgandena rörande spioneribrotten äro upptagna i 8

kap. strafflagen, vilket behandlar förräderi och andra för rikets säkerhet

menliga brott. Tidigare bestraffades spioneri allenast i den mån det kunde

hänföras till militärt (9 §) eller diplomatiskt (17 §) landsförräderi. Då dessa

bestämmelser funnos erbjuda ett synnerligen ofullständigt skydd mot spioneri,

infördes genom lag den 9 maj 1913 i förevarande kapitel vissa ytterligare

mot spioneri riktade straffbestämmelser. Sålunda stadgas numera

straff för uppenbarande (18 §) eller utforskande (20 §) av militära hemligheter

eller försök till dylika brott (19 och 21 §§). I en särskild lag samma dag

innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för

rikets försvar stadgas vidare straff för åtgärder, vilka innebära fara för sådana

hemligheters uppenbarande. Såsom åtgärder av sådant slag hava i lagen

angivits, bland andra, att någon genom att lämna oriktiga uppgifter om

sina personliga förhållanden eller eljest svikligen bereder sig tillträde till vissa

försvarsanläggningar m. m. eller att någon utan tillstånd avbildar eller beskriver

viss försvarsanläggning eller företager viss sjömätning eller lodning.

1913 års lagstiftning, till vilken bestämmelserna i 127 § strafflagen för krigsmakten

och § 3 10 mom. tryckfrihetsförordningen ansluta sig, avser att skydda

rent militära hemligheter.

Då även vissa uppgifter av icke hemlig natur, om de systematiskt insamlas

åt främmande makt, kunna vara till skada för rikets försvar, tillädes i 8

kap. strafflagen genom lag den 26 juni 1936 en bestämmelse (21 a §) örn

straff för svensk man, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar

eller låter insamla uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående

andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kan skada ri
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kets försvar, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade

uppgifter.

Beträffande utländsk lagstiftning å förevarande område må i detta sammanhang''

nämnas, att enligt § 90 norska strafflagen straffes den som rättstridig!

medverkar till att något uppenbaras, som bör hållas hemligt med hänsyn

till rikets säkerhet i förhållande till främmande makt, med lisette eller

fsengsel i högst tre år. Har hemligheten blivit förrådd till främmande makt

eller har synnerlig fara vållats genom förfarandet, är straffet lägst ett och

högst tio år. I lagrummet hava därjämte upptagits vissa strafflindringsoch

straffskärpningsgrunder. I § 91 stadgas, bland annat, att, örn någon

rättsstridigt sätter sig i besittning av hemlighet, som avses i § 90, i avsikt att

uppenbara hemligheten eller medverkar till sådant brott, är straffet liset''Le

eller faengsel i högst två år och i högst sex år, örn avsikten var att förråda

hemligheten till främmande makt eller örn förrådandet kunnat medföra

synnerlig skada. Slutligen straffes enligt § 94 den som avtalar med en

eller flera personer att begå, bland annat, sådant brott som avses i § 90,

med hsefte eller faengsel i högst tio år; straffet får dock icke överstiga

två tredjedelar av det straff som kunnat följa å det planlagda brottet. Enligt

§ 94 straffas även den som i avsikt att begå, bland annat, det i § 90

angivna spioneribrottet, inlåter sig med främmande makt. Slutligen kan

nämnas att i en lag den 24 juni 1915 om försvarshemligheter upptagits i

huvudsak samma straffbestämmelser som i den i det föregående omnämnda

svenska lagen av den 9 maj 1913 i samma ämne. Den norska lagen torde

emellertid få anses hava en något större räckvidd i fråga örn de intressen

som äro föremål för lagens straff skydd. Sålunda straffas t. ex. den som

medverkar vid undersökningar, som han vet eller bör förstå har spioneri för

främmande makts räkning till syfte, med böter eller med hsefte eller fsengsel

i högst ett år.

I flera länder har lagstiftningen mot spioneri varit föremål för revision i

skärpande riktning under de senaste åren. Av särskilt intresse är i detta

sammanhang vad som förekommit i Danmark. Enligt § 104 danska strafflagen

var tidigare straffet böter, haefte eller under särskilt försvårande omständigheter

fsengsel i högst sex månader för den som gör sig skyldig till

visst närmare angivet militärt spioneri eller som överträder bestämmelser

eller förbud, som enligt lag äro utfärdade till skydd för statens försvarsanstalter

eller neutralitet. I § 105 stadgades, att den som företar något, varigenom

utländskt militärt underrättelseväsen blir i stånd eller förhjälpes till

att omedelbart eller medelbart verka inom danskt område, straffas med fängsel

i högst två år eller under förmildrande omständigheter med hsefte. Slutligen

stadgade § 106 straff i form av hsefte eller fsengsel i högst tre år för den

som medverkar till neutralitetskränkningar mot danska staten från främmande

makts sida.

Innevarande år har danska riksdagen antagit ett av regeringen framlagt

förslag till vissa ändringar i förenämnda lagrum. Dessa ändringar innebära

följande. Straffet i § 104 har ändrats till böter, hsefte eller under för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

7

svårande omständigheter faengsel i högst tre år. I § 105 har ordet ''militärt’

utgått, vilket sålunda innebär att även andra former av utländsk underrättelsetjänst

än den militära å danskt område blir straffbelagd. Samtidigt har

straffet för ifrågavarande brott skärpts till faengsel i högst sex år eller vid

förmildrande omständigheter haefte. Slutligen har straffet i § 106 bestämts

till faengsel i högst åtta år. Lagändringarna, vilka träda i kraft den

1 juli 1939, hava uppenbarligen föranletts därav, att i Danmark nyligen upptäckts

hemliga, icke-militära utländska underrättelseorganisationer.

En ny spionerilagstiftning har vidare tillkommit i Frankrike genom lag

den 26 januari 1934 och förordning den 17 juni 1938. Den franska lagstiftningen

skiljer sig från den svenska genom långt gående specificering. Förenämnda

lag straffar den som till obehörig person överbringar, bland annat,

planer, kartor, dokument eller hemliga militära, diplomatiska eller ekonomiska

order rörande försvaret eller landets ekonomiska mobilisering. Ej

sällan förekomma vissa bevispresumtioner. Sålunda skall enligt artikel 4 i

1938 års förordning den som trätt i förbindelse med en agent för utländsk

makt, vars verksamhet kan vara av sådan art, att den kan skada nationalförsvaret,

och icke därom underrättat militära eller civila myndigheter, förmodas

hava gjort sig skyldig till spioneriförsök tills motsatsen bevisas.

I Schweiz bestraffas enligt en lag av den 21 juni 1935 för utländsk räkning

bedriven underrättelsetjänst rörande vissa politiska, militära och kommersiella

förhållanden. Straffbart är sålunda att på schweiziskt område till

skada för schweiziska intressen bedriva eller organisera en verksamhet som

avser att hålla främmande regering, myndighet, parti eller liknande organisation

underkunnig örn enskilda personers eller politiska sammanslutningars

åtgöranden. Såsom straffbar militär underrättelsetjänst anses, att någon på

schweiziskt område för utländsk räkning och till skada för Schweiz eller en

främmande stat bedriver eller organiserar ett militärt underrättelseväsende.

Den straffbara kommersiella underrättelsetjänsten angives omfatta dels det

fall att någon utforskar en fabrikations- eller affärshemlighet i syfte att bringa

denna till främmande regerings, myndighets, partis eller liknande organisations

eller dess agenters kännedom dels ock det fall att någon överbringar

hemligheten till den främmande regeringens m. m. kännedom.

Vad angår förfarandet vid brottsundersökningar må

nämnas, att enligt 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) örn vissa tvångsmedel

i brottmål beslag kan läggas å föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse

för utredning örn brott eller vara genom brott någon avhänt eller på

grund av brott förverkat. I 2 § stadgas, att örn det finnes skäl att antaga,

att brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets

vård, härleder sig från den, som misstänkes för brott, varå efter lag

kan följa straffarbete, eller är avsedd för honom, får försändelsen beslagtagas,

därest den är av beskaffenhet att enligt 1 § vara underkastad beslag.

Befogenhet att besluta om användning av ifrågavarande tvångsmedel tillkommer

länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polis
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

mästare och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning i stad. Samma

rätt har därjämte domstol i mål som där handlägges.

Beträffande utländsk lagstiftning å detta område må följande nämnas.

I Norge kan enligt lag den 24 juni 1915 örn kontroll av post- och telegrafförsändelser

konungen eller den han förordnar utfärda bestämmelser örn

undersökning av brev eller telegram, när detta kan antagas erforderligt med

hänsyn till rikets säkerhet. ’Uteidor krigstid’ kan kontrollen icke sträckas

längre än till att avse försändelser till och från personer, som misstänkas för

förbrytelse mot lagen örn försvarshemligheter, eller mot de kapitel i allmänna

strafflagen som avse brott mot statens självständighet och säkerhet samt

statsförfattningen och statsöverhuvudet. Vid sidan av straffprocesslagens bestämmelser

om beslag har med stöd av denna lag i en kungl, resolution den

27 augusti 1915 post- och telegrafanstalter ålagts att, på begäran av polisämbetsman,

bereda polistjänsteman eller militär myndighet tillfälle att undersöka

post- och telegrafkorrespondens till och från personer som misstänkas för

ovan angivna brott. Först örn det efter -företagen undersökning anses nödvändigt

att beslagtaga försändelsen, träda de i straffprocesslagen givna bestämmelserna

om beslag i tillämpning. Anses korrespondensen vara av betydelse för

en eventuell brottmålssak utan att man —■ t. ex. med hänsyn till fortsatta undersökningar

— finner det lämpligt att lägga korrespondensen under beslag,

få bestyrkta avskrifter eller fotografiska kopior tagas av den.

Med stöd av § 750 i den danska rättegångslagen kan domstolsmyndighet

ålägga postverket att innehålla och till domstolen utlämna brev och

andra försändelser, adresserade till eller som kunna antagas vara

avsedda för eller härröra från en för brott misstänkt person. Förutsättningar

för dylikt beslut är att fråga är örn brott, som är av beskaffenhet

att skola beivras av statsadvokat, samt omständigheterna göra det troligt afl

brevet eller försändelsen bör tagas i beslag. I brådskande fall äger polisen

ålägga postverkets personal att innehålla försändelser, varom här är fråga,

i avbidan på domstolsmyndighets beslut, dock icke för längre tid än tre dagar.

Vad här anförts beträffande postförsändelser gäller jämväl telegram.

Enligt praxis anses med stöd av § 773 i samma lag domstolsmyndighet kunna

medgiva polisen rätt att avhöra telefonsamtal för att därigenom få konstaterat,

huruvida ytterligare personer äro inblandade i den brottmålssak som

är under utredning. Därjämte har i instruktionen för de koncessionerade

telefonbolagen intagits en bestämmelse, med stöd av vilken rikspolischefen,

polis direktören i Köpenhamn samt chefen för Köpenhamns kriminalpolis

äga rätt att hos dessa bolags styrelser dels inhämta nödiga upplysningar och

dels fordra att polisen beredes tillfälle att i erforderlig omfattning avlyssna

telefonsamtal. I

I en inom justitiedepartementet av byråchefen för lagärenden Ernst Leche

upprättad promemoria har upptagits frågan om ändrad lagstiftning rörande

spioneri samt om utvidgning av tvångsmedelslagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

9

Beträffande spioneribrotten uttalades i promemorian, att nu rådande förhållanden

syntes böra föranleda vissa ändringar i straffbestämmelserna i

ämnet. Med utgångspunkt från den år 1936 genomförda lagstiftningen å

förevarande område framhölls, att enligt den nuvarande lydelsen av 8 kap.

21 a § strafflagen lagrummet endast vore tillämpligt å svenska undersåtar.

Beträffande utlänningar torde det vid lagrummets tillkomst hava ansetts tillräckligt

med möjligheten till utvisning enligt nuvarande 37 § utlänningslagen.

Emellertid syntes starka skäl numera kunna anföras för att utvidga

lagrummet att avse även utlänning.

I promemorian anfördes vidare, att i ifrågavarande lagrum för närvarande

endast vore fråga om uppgifter angående rikets krigsmakt eller angående

andra förhållanden, vilkas meddelande till främmande makt kunde skada

rikets försvar. Detta måste anses innebära att uppgifterna skulle röra förhållanden,

som ägde ett mera direkt samband med försvarsväsendet. Med

hänsyn till den totala karaktär, som utmärkte den nutida krigföringen och

som gjorde att denna på ett helt annat sätt än tidigare ingriper i civilbefolkningens

liv, syntes det emellertid befogat att även insamlandet av uppgifter

rörande vissa förhållanden inom näringslivet straffbelädes. Såsom exempel

i sistnämnda hänseende angåvos i promemorian uppgifter angående lager av

förnödenheter av olika slag, angående industrianläggningars tillverkningsförmåga

och tillverkningsresultat samt tillgång och behov av råvaror ävensom

angående skördeuppgifter av betydelse för bedömandet av näringsförhållandena

inom landet. Under vissa utomordentliga förhållanden kunde

det även vara angeläget att förhindra att uppgifter insamlades och överhragtes

till obehörig rörande handelsfartyg och deras laster, avlastare och lastemottagare,

avgångs- och destinationsorter, avgångs- och ankomsttider. Med

hänsyn härtill föreslogs i promemorian, att den verksamhet, som i förevarande

lagrum straffbelädes, borde utvidgas att omfatta —• förutom verksamhet

som kunde skada ^ rikets försvar — jämväl verksamhet som kunde

skada rikets folkförsörjning.

Det framhölls därjämte i promemorian, att erfarenheten visat, att ett land

kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelseorganisationer,

vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen

arbetade utan ett annat land. Svensk lag innehölle för närvarande icke något

mot dylik verksamhet riktat straffbud. Ur allmän ordningssynpunkt

ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med vilka

Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, torde en dylik verksamhet

inom svenskt område anses icke önskvärd. Det syntes på grund härav vara

förtjänt att övervägas att jämväl straffbelägga sådan verksamhet.

I promemorian uttalades vidare att, jämte det 21 a § underginge här

ifrågasatta utvidgningar, torde med avseende å dess tillämpning böra uppställas

den begränsningen att det skulle fordras — icke endast att den verksamhet

varom här vore fråga skulle vara till skada för i lagrummet angivna

intressen — utan även att den, som bedrivit verksamheten, bort inse att fara

förelåg för att skada skulle kunna uppkomma.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Beträffande de i 21 a § stadgade straffsatserna ifrågasattes i promemorian

vissa ändringar. Det föreslogs sålunda införandet av en enhetlig straffsats

för normalfallet omfattande högst straffarbete i två år, samt att, där fråga

vore örn brott, begånget under synnerligen försvårande omständigheter, en

utvidgning av straffsatsen att omfatta straffarbete i högst fyra år.

Slutligen anfördes i promemorian rörande ändringen i 8 kap. strafflagen:
Det

kan även ifrågasättas, huruvida en verksamhet av förut omförmälda

slag bör kunna hindras och bestraffas, även om några uppgifter ännu icke

hunnit insamlas. Har en utländsk hemlig underrättelseorganisation kommit

till stånd men icke bevisligen insamlat några uppgifter eller en utländsk

agent, för att upprätta en sådan organisation, vidtalat här i riket bosatta

personer men dessa ställt sig avvisande och planen blivit röjd, torde det

knappast kunna anses för tidigt att inskrida med straff. Det synes därför

befogat att stadga straff för den som åtager sig uppdrag att gå främmande

makt tillhanda genom sådan spioneriverksamhet, som avses i 18 eller 20 §

eller i 21 a § i detta lagrums här föreslagna lydelse, eller som söker förmå

annan att åtaga sig dylikt uppdrag. Ifrågavarande straffbud torde lämpligen

böra upptagas i en ny paragraf i 8 kap.

Undergår 8 kap. strafflagen här föreslagna ändringar, torde jämväl 127 §

strafflagen för krigsmakten böra undergå vissa jämkningar för vinnande av

överensstämmelse mellan dessa båda lagrum.

Vidkommande frågan om utvidgning av tvångsmedelslagen erinrades inledningsvis

i promemorian örn att i processlagberedningens den 29 november

1938 avgivna betänkande med förslag till ny rättegångsbalk i samband med

regleringen av förfarandet vid brottsundersökning föreslagits, bland annat,

att åklagar- och polismyndigheterna skulle i viss omfattning äga dels hindra

vidarebefordran av post- och telegrafförsändelser till eller från misstänkt

person och dels avhöra misstänkt persons telefonsamtal. Bestämmelser av

sådant innehåll återfunnes i främmande moderna rättegångssystem och vore

medel, som samhället lunnit nödigt införa för att effektivt kunna bekämpa

brottsligheten.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att i gällande svensk rätt åklagar-

och polismyndigheternas möjligheter att, såvitt anginge förenämnda trafikmedel,

göra ingripanden i syfte att åstadkomma utredning eller förebygga

brott vore ganska begränsade. Erfarenheten hade emellertid ådagalagt att

— framför allt då det gällde spioneribrotten -— lagbestämmelser i den riktning

processlagberedningen föreslagit vore ur samhällets synpunkt erforderliga.

På grund härav torde det böra övervägas att redan under nuvarande

rättegångsordning komplettera bestämmelserna å förevarande område i angivna

hänseenden.

Beträffande 2 § tvångsmedelslagen — vilket lagrum reglerar rätten att taga

i beslag brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller

telegrafverkets vård — uttalades i promemorian, att detta lagrum tolkades så

att fråga skulle vara örn en individualiserad försändelse, Lagrummets tilllämpning

försvårades därav att någon skyldighet icke förelåge för vederbö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

11

rande post- eller telegraftjänsteman att underrätta åklagar- eller polismyndigheten,

när en f örsändelse till eller från den misstänkte i okomme till posteller

telegrafstationen. Detta kunde hava till följd att försändelsen utlämnades

innan prövning av frågan örn beslag kunde ske. Ett eventuellt bevismateriel

ginge sålunda åklagaren eller polisen ur händerna.

För att befogenheten att beslagtaga post- och telegrafförsändelser skulle

bliva mera effektiv borde följaktligen möjlighet skapas att under viss kortare

tid å post- eller telegrafanstalt kunna kvarhålla försändelser, som inkomme

dit, så att åklagar- eller polismyndigheten sattes i tillfälle att pröva,

örn beslag borde ske. Ett stadgande av sådant innehåll syntes böra upptagas

i tvångsmedelslagen. Att i lagrummet särskilt angiva, att fråga ej behövde

vara om individualiserad försändelse, ansågs i promemorian icke erforderligt.

Ett förordnande örn kvarhållande skulle sålunda kunna avse försändelser

överhuvud taget till eller från den misstänkte.

I detta sammanhang föreslogs även upptagande i tvångsmedelslagen av

bestämmelser örn befogenhet för åklagar- och polismyndigheterna att under

vissa betingelser få avhöra misstänkt persons telefonsamtal.

I fråga örn utformningen av här ifrågasatta stadganden anfördes därefter

i promemorian:

Givetvis bör hänsyn tagas till att allmänheten har berättigade anspråk på

att de ingripanden varom fråga är icke komma till användning i andra fall

än då ingripandet är ur samhällets synpunkt starkt motiverat. Vidare böra

ingripandena icke givas större omfattning än som i det särskilda fallet är

oundgängligen påkallad. Då de befogenheter, som i berörda hänseenden

skulle tillkomma åklagar- och polismyndigheterna, sålunda böra handhavas

med största varsamhet, torde beslutanderätten med avseende å ifrågavarande

ingripanden allenast böra tillkomma — förutom länsstyrelse och polismästare

— vederbörande lokala överåklagare, d. v. s. i Stockholm förste stadsfiskal

och å annan ort landsfogden.

Vidare torde förordnande om kvarhållande av post- och telegrafförsändelse

böra gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs

föreståndaren å vederbörande post- eller telegrafanstalt. Har en försändelse

på grund av dylikt förordnande kvarhållits, bör föreståndaren vara skyldig

att utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet eller av

denne angiven åklagar- eller polismyndighet, varefter frågan örn beslag av

försändelsen omedelbart bör prövas.

Beträffande avhörandet av telefonsamtal synes tillstånd till dylikt avhörande

endast få meddelas, då avhörandet finnes vara av synnerlig vikt för

utredning rörande brott som kan förskylla straffarbete. Tillståndet torde

böra gälla för tid icke överstigande en vecka från den dag då det delgavs

telefonanstaltens föreståndare, Processlagberedningen har i sitt betänkande

anfört, att det av praktiska skäl ej kan ifrågasättas att åklagaren eller den

som leder en undersökning alltid själv skall avhöra samtalen utan att i regel

avhörandet måste ske genom polisman eller befattningshavare vid telefonanslalten.

Sker uppteckning av telefonsamtalet bör uppteckningen, i enlighet

med vad processlagberedningen föreslagit, endast få granskas av den

åklagare eller undersökningsledare som handhar ärendet eller i förekommande

fall av den domstol där saken är föremål för handläggning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

I anslutning till vad sålunda anförts hade utarbetats vid promemorian fogade

förslag till lagar om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen och av 127 §

strafflagen för krigsmakten samt angående ändring i tvångsmedelslagen.

Över promemorian och lagförslagen hava, efter remiss, utlåtanden

avgivits av Överståthållarämbetet — efter hörande av t. f. kriminalpolisintendenten

i Stockholm ■— vidare av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus samt Norrbottens län, chefen för försvarsstaben, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, kommerskollegium och processlagberedningen.

De föreslagna ändringarna i 8 kap. strafflagen och 127 § strafflagen för

krigsmakten hava tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga utlåtanden,

däri denna fråga berörts. Mot förslaget till ändring i tvångsmedelslagen

hava vissa erinringar gjorts av generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen och processlagberedningen, under det att

övriga myndigheter tillstyrkt förslaget i denna del eller icke haft något

att invända däremot.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen har t. f. kriminalpolisintendenten

i Stockholm framhållit, att de erfarenheter

Stockholms kriminalpolis haft rörande förekomsten av utländsk kunskaparverksamliet,

utvisade såväl att dylik verksamhet i betydande omfattning

torde förekomma här i riket som ock att den numera uppträdde i former,

vilka icke kunde bliva föremål för bestraffning enligt hittills gällande

straffbestämmelser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som samrått med landsfogden i länet och polismästaren i Göteborg, har uttalat,

att det vore påtagligt att behov förelåge att ändra såväl de nuvarande

straffbestämmelserna mot spioneri som gällande lagstiftning örn tvångsmedel

i brottmål i de hänseenden, som i promemorian avsåges. Chefen för

försvarsstaben har funnit, att såväl ur rent militär synpunkt som

med hänsyn till rikets säkerhet över huvud taget förelåge ett stort behov

av att medel skapades, vilka vore ägnade att på ett effektivt sätt hindra

främmande agentverksamhet i riket. Förhållandena syntes giva vid handen,

att en snar revidering i skärpande riktning av gällande lagstiftning på området

vore starkt påkallad. Kommerskollegium har, ur synpunkten av

de intressen kollegium närmast hade afl företräda, icke haft något att erinra

mot de remitterade lagförslagen men framhållit, att det vore av vikt, att

de föreslagna bestämmelserna komme att tillämpas pä sådant sätt, att de

icke utgjorde hinder för lojalt utbyte av informationer rörande näringslivet.

Vad angår ändringarna i tvångsmedelslagen har processlagberedningen

till en början lämnat en redogörelse för sitt förslag i nu angivna

hänseenden. Enligt detta skall rätten äga på yrkande av undersökningsledare

eller åklagare förordna att post- eller telegrafförsändelse skall, när

den inkommer till post- eller telegrafanstalt, kvarhållas till dess frågan örn

försändelsens tagande i beslag blivit avgjord. Beträffande förutsättningarna

för beslag av skriftligt meddelande innehåller förslaget, biand annat, att försändelse,

som finnes i post- eller telegrafverkets vård, ej får tagas i beslag

med mindre straffarbete kan följa å brottet. Örn åklagares eller polismyn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

13

dighets rätt att taga del av telefonsamtal föreslås, bland annat, att förordnande

härom skall meddelas av rätten. Sådant förordnande skall dock

endast kunna meddelas, då fråga är örn brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

Processlagberedningen har vidare erinrat örn att beredningen i motiven till

de nu anmärkta bestämmelserna framhållit å ena sidan nödvändigheten av

att de ifrågavarande tvångsmedlen ställdes till myndigheternas förfogande

för möjliggörande i trängande fall av en effektiv efterforskning men å andra

sidan även angelägenheten av att dessa tvångsmedel brukades med största

urskillning och varsamhet. Som garantier i sistnämnda hänseende hade

beredningen förordat, att det uteslutande skulle tillkomma domstol att besluta

om deras användning samt, vad anginge ingrepp i telefonhemligheten,

att sådant endast borde få äga rum vid misstanke örn synnerligen grovt

brott.

De frågor, som i yttrandena berörts, hava i första hand varit dels spörsmålet

vid vilka brottsundersökningar de föreslagna tvångsmedlen skulle få

användas och dels frågan i vilka former detta skulle ske.

Rörande spörsmålet vid vilka brottsundersökningar de föreslagna tvångsmedlen

skulle få användas har processlagberedningen anfört, att

därest lagstiftningen begränsades till de behov, som i nuvarande läge framträtt

med särskild styrka och därför påkallade ett skyndsamt ingripande,

ansåge sig beredningen ej böra ställa sig avvisande till en provisorisk reglering

enligt de i promemorian angivna riktlinjerna. Vid en sådan reglering

komrne i främsta rummet i betraktande brott, som innefattade fara för eller

eljest vore menliga för rikets säkerhet. Utöver de brott, som vore upptagna

i 8 kap. strafflagen eller enligt förslaget skulle införas där, måste enligt processlagberedningens

mening även uppmärksammas vissa allmänfarliga brott

enligt 19 kap. strafflagen. I detta hänseende borde särskilt beaktas brott,

som innefattade sabotage mot inrättningar för samhällsviktiga funktioner,

såsom hamnar, farleder, järnvägar och andra transportmedel, kraftstationer

och ledningar för elektrisk kraft, vattenlednings- och gasverk. Processlagberedningen

förordade alltså, att ifrågavarande tvångsmedel begränsades till

brott, som avsåges i sistnämnda båda kapitel. Som ytterligare villkor borde,

såsom ock förordats i pi''omemorian, fordras, att straffarbete kunde följa å

brottet.

Generalpoststyrelsen har förordat en längre gående inskränkning

beträffande användningen av ifrågavarande tvångsmedel samt anfört:

En bestämmelse om innehållande av post- och telegrafförsändelser har

ifrågasatts redan före tvångsmedelslagens tillkomst. I Kungl. Maj:ts proposition

nr 196 till 1933 års riksdag framhöll vederbörande departementschef

härom bl. a. följande.

’Frågan örn rätt att meddela förordnande örn innehållande av post- eller

telegrafförsändelse vore uppenbarligen av ömtålig natur. Ett sådant tvångsmedel,

vilket i praktiken kunde innebära stoppande av alla post- och telegrafförsändelser

till den misstänkte och understundom även till annan, måste

naturligen användas med största urskillning och varsamhet. Ett misstag vid

dess användande skulle kunna medföra oöverskådliga följder för den av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts proposition nr 3.

åtgärden drabbade. Det läge i sakens natur, att om syftet med åtgärden ej

skulle förfelas, den därav drabbade icke borde underrättas om åtgärden;

klagorätt över förordnandet kunde följaktligen ej ifrågakomma. Med hänsyn

bl. a. till dessa förhållanden ansågos bestämmelser rörande detta ämne

ej böra meddelas i sammanhang med införandet av tvångsmedelslagen.’

Då saken nu tagits upp i samband med frågan om skärpning och utvidgning

av lagstiftningen mot spioneri, synes detta hava berott därpå, att man

för upptäckande av sådana brott (spioneribrott), vilka äro riktade mot statens

och samhällets trygghet och bestånd, velat säkerställa undersökningens

effektivitet genom tillgång jämväl till postförsändelser. Det torde gälla i fråga

örn förbrytelser av flera slag, att postverket ofta anlitas åtminstone vid

deras förberedande, och i fråga örn spioneri eller eljest, där själva lämnandet

av meddelanden är brottsligt, även vid utförandet. Förutsättningarna för att

undersökning av postförsändelser till eller från för spioneri misstänkt person

skall leda till positivt resultat synas också därför stora. Med avseende å

den stora vikten av att spioneribrott upptäckas redan under förberedandet

och därigenom så vitt möjligt förebyggas, måste det anses försvarligt att

i sådant syfte anlita medel, som i allmänhet måste vara uteslutna eller åtminstone

väcka stora betänkligheter. På grund härav och med avseende

å de fullkomligt hänsynslösa syften och medel, som ligga i spioneriverksamhetens

väsen, finner sig styrelsen icke böra göra någon erinran mot att särskilda

bestämmelser utfärdas rörande behandlingen av post till eller från

person, som skäligen misstänkes för spioneribrott eller delaktighet däri.

I fortsättningen har generalpoststyrelsen ytterligare framhållit vissa allmänna

synpunkter, som postverket hade å denna lagstiftningsfråga, samt

härom yttrat bland annat:

Vid avvägande av de intressen, som kollidera — å ena sidan brevhemlighetens

helgd och å andra sidan angelägenheten av brotts upptäckande och

bevismaterials frambringande i även förhållandevis enkla brottmål — finner

styrelsen skälen för det förra intresset överväga. Generalpoststyrelsen

vill också framhålla, att ett beslut om kvarhållande av post enligt förslaget

måste komma att innefatta jämväl de försändelser, vilka enligt 1 § tvångsmedelslagen

äro undantagna från beslagsrätten. Uppenbarligen skulle den

ifrågasatta befogenheten vidare medföra, att även post, som icke alls hade

med brott att skaffa, försenades i sin befordran. Postverket har givetvis

ett särskilt intresse att tillse, att åtgärder icke vidtagas, som kunna undergräva

allmänhetens förtroende till verket. Med hänsyn härtill och till de allvarliga

konsekvenser, som ett misstag beträffande rättens utövning skulle

medföra för den därav drabbade, vill styrelsen uttala sina allvarliga betänkligheter

mot införande av rätt för polismyndighet att i den omfattning, som

i förslaget avses, förordna om innehållande av postförsändelser.

Telegrafstyrelsen har icke haft något att erinra mot att i fråga

om för rikets säkerhet menliga brott alla tvångsmedel, vilka vore möjliga

att genomföra för förekommande eller upptäckande av brott, skulle komma

till tillämpning. Däremot ansåge styrelsen sig icke kunna tillstyrka ett utsträckande

av lagens tillämpning till alla andra slag av brott, varå kunde

följa straffarbete, med hänsyn till det allvarliga ingrepp i telegraf- och telefonhemligheten

lagen innebure. Styrelsen har härom anfört, att den måste

fästa den största vikt vid att allmänhetens förtroende till telegraf- och telefonhemligheten

icke finge rubbas. Detta skulle emellertid säkerligen och

med rätta Idiva fallet, om allmänheten skulle kunna få den fanken, att tele
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

15

gram utlämnades och telefonsamtal från en telefonapparat, vilken som helst,

utan vidare avlyssnades endast på grund av ett mer eller mindre löst antagande,

att telefonapparaten kunde komma att användas av en för brott misstänkt

person.

Överståthållarämbetet har däremot framhållit, att ifrågavarande

tvångsmedel kunde bliva behövliga även vid bekämpande av andra brott

mot den allmänna säkerheten eller eljest mot allmänna intressen än spioneri.

Särskilt kunde i händelse av krig och krigsfara ett sådant behov förväntas

framträda i fråga om sabotage. Med hänsyn härtill ansåge sig Överståthållarämbetet

icke kunna förorda någon inskränkning i fråga om förevarande

tvångsmedels tillämplighetsområde. De farhågor, som yppats för att tvångsmedlen,

därest bestämmelserna därom avfattades i enlighet med förslaget,

skulle komma till användning jämväl vid bekämpande av brott mot enskilda,

syntes Överståthållarämbetet sakna egentlig grund. Till stöd härför anfördes,

att under de fjorton år, som den nuvarande underståthållaren varit chef för

kriminalavdelningen i Stockholm, något behov att begagna tvångsmedlen vid

bekämpande av sistnämnda slag av brott endast i sällsynta undantagsfall torde

förelegat.

I fråga örn den närmare utformningen av hithörande bestämmelser har

generalpoststyrelsen beträffande kvarhållande av postförsändelser

anfört, att styrelsen befarade att det föreslagna stadgandets generella avfattning

skulle medföra, att det på hemställan av de lägre polismyndigheterna

skulle komma att anlitas i stor utsträckning. Även för brott misstänkta

personer kunde hava stor skriftväxling, och detta förhållande syntes kunna i

sådana fall, där utredningen i övrigt icke lämnat tillräckliga bevis, ofta föranleda

till antagande, att beslagtagbar post skulle inkomma till postanstalt.

Därest rätten till kvarhållande av post ansåges böra bibehållas i föreslagen

omfattning, ville generalpoststyrelsen därför ifrågasätta, huruvida icke även

denna befogenhet liksom rätten till beslag borde bindas vid att särskilda skäl

förelåge till antagandet i fråga.

Beträffande tillvägagångssättet vid beslut örn kvarhållande av postförsändelser

har generalpoststyrelsen vidare yttrat:

Styrelsen förutsätter att vederbörande postanstalts föreståndare underrättas

genom telegram eller skriftlig handling. Sker förordnandet per telefon,

synes skriftlig bekräftelse böra omedelbart översändas till postanstalten. Det

åligger härefter anstaltens föreståndare att underrätta vederbörande polismyndighet

angående förekomsten av försändelser till den misstänkte. Till alla

större postanstalter ankommer post flera gånger om dagen. Även i de fall,

där behörig polismyndighet finnes på samma plats som postanstalten, torde

som regel försening av försändelserna äga rum, då vederbörande polisfunktionär

icke alltid torde omedelbart kunna inställa sig å postanstalten och

granska försändelserna. Vid förseningar torde förfrågningar komma att ingå

från såväl avsändare som adressat angående anledningen härtill. Beträffande

värdeförsändelser, paket, postanvisnings- och postgiromedel är avsändaren

därjämte berättigad till viss ersättning av postmedel för särskilda kostnader,

som förorsakats genom försändelses eller medels försening under postbehandlingen.

För att icke det syfte, som avsetts med kvarhållandet, skall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

förfelas, synas upplysningar icke böra lämnas utan polismyndighets tillstånd.

Men för sakens klarläggande i sinom tid måste, icke minst för ersättningsfrågans

ordnande, postverket erhålla tydliga uppgifter från polismyndigheten,

i vilken omfattning den förfogat över varje särskild postförsändelse.

Har försändelse utlämnats till polismyndighet, synes försändelsen icke höra

få återlämnas till postanstalt för vidarebefordran. Det torde böra ankomma

på polismyndighet att i förekommande fall i ny försändelse med uppgift

örn anledningen eller på annat sätt tillställa adressaten försändelsen.

Överståthållarämbetet bär i denna del anfort-.

Det säger sig själv, att det med kontrollen avsedda syftet icke kan vinnas,

såvida kontrollåtgärderna ej hållas hemliga för den, som är föremål därför.

Sedan innehållet i en beslagtagen försändelse granskats, torde därför bliva

nödvändigt, att denna på vanligt sätt genom post- eller telegrafmyndigheten

tillstädes adressaten. Därest någon annan ordning för försändelses vidarebefordran

skulle tillämpas, lärer nämligen lätt kunna hända, att det pågående

kontrollförfarandet kommer till den misstänktes kännedom.

Rörande avhörandet av telefonsamtal har telegrafstyrelsen berört

vissa tekniska spörsmål, som ägde samband därmed, samt framhållit,

bland annat, att sådant avhörande vore genomförbart å telefonstationer med

manuell betjäning utan vidtagande av större tekniska anordningar men att

vid automatiska telefonstationer — särskilt de mindre — vidtagandet av

speciella anordningar vore erforderliga.

Processlagberedningen har angående sistnämnda tvångsmedel

anfört:

Det torde icke kunna undvikas, att i ett flertal fall samtal avlyssnas, som

icke äro av något värde för utredningen. Finnes vid beslag å post- eller

telegrafförsändelse meddelandet ej vara av betydelse för utredningen, skall

beslaget omedelbart hävas och försändelsen vidarebefordras till adressaten.

Uppteckningen av avlyssnade telefonsamtal kvarblir däremot hos åklagare

och polismyndigheter. För att minska faran av att dylika uppteckningar

komma till obehörigas kännedom, har beredningen föreslagit att, i den mån

uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, den

omedelbart efter granskningen skall förstöras. En motsvarande föreskrift

bör enligt beredningens åsikt upptagas i nu föreliggande förslag.

I fråga örn befogenheten att besluta örn ifrågavarande tvångsmedel har

processlagberedningen, såsom förut framhållits, erinrat örn att

enligt dess förslag till ny rättegångsbalk denna befogenhet skulle tillkomma

domstolsmyndighet. Processlagberedningen har vidare anfört bland annat:

Det vid promemorian fogade lagförslaget har uppenbarligen utarbetats

med tanke på det nuvarande krisläget och den fara för viktiga samhällsintressen,

som i samband därmed uppkommit. Att ur denna synpunkt vissa

åtgärder av undantagskaraktär kunna anses påkallade, torde icke kunna bestridas.

Däremot torde lagförslaget icke vara avsett och ej heller ägnat att

läggas till grund för en allmän och mera slutgiltig reglering av ifrågavarande

tvångsmedel. Beträffande denna fråga är beredningen alltjämt av den

uppfattningen, att vid en sådan reglering befogenheten att förordna örn dessa

tvångsmedels användning bör tillkomma allenast domstol. Detta är påkallat

med hänsyn såväl till vikten av de intressen, varom här är fråga, som

ock till ingreppets karaktär. I sistnämnda hänseende må särskilt framhål
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

17

las att den, mot vilken ingreppet riktas, icke kan beredas tillfälle att vid

förhandling bevaka sin rätt. Med hänsyn härtill är det ur rättssäkerhetens

synpunkt desto angelägnare, att prövningen huruvida de i lagen uppställda

förutsättningarna för användningen i ett givet fall äro för handen överlämnas

åt rätten; för åklagare och polismyndigheter kommer av lätt insedda

skäl undersökningens effektivitet i främsta rummet. Härtill kommer att

den kontroll, som ligger i offentligheten, i dessa fall är utesluten; handläggningen

av dessa ärenden måste, för att syftet med ingreppet skall vinnas,

vara av hemlig natur. Att frågan hänskjutes till rätten är ock ägnat att

medföra större återhållsamhet vid tvångsmedlens användning och minska

den känsla av otrygghet, som hos allmänheten lätt framkallas av farhågan

att meddelanden, som äro av rent privat natur, komma till obehörigas kännedom.

Ur nu antydda synpunkter hade varit önskvärt att, såsom beredningen

föreslagit, handhavandet av ifrågavarande tvångsmedel kunnat överlämnas

åt rätten eller domaren. Att så ej skett torde äga sin förklaring däri, att

denna utväg med nuvarande rättegångsordning erbjuder vissa svårigheter.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen begränsas till de behov, som i nuvarande

läge framträtt med särskild styrka och därför påkalla ett skyndsamt

ingripande, anser sig beredningen dock ej böra ställa sig avvisande till en

provisorisk reglering enligt de i promemorian angivna riktlinjerna.

För vinnande av nödig kontroll över de nya tvångsmedlens användning

har processlagberedningen emellertid föreslagit att i de fall, då förordnande

därom meddelades, anmälan omedelbart skulle göras hos justitiekanslern

såsom högste åklagare. Denne skulle därigenom erhålla möjlighet att ingripa,

då de i lag uppställda villkoren för tvångsmedlens användning icke

förelåge.

Överståthållarämbetet har förordat, att i Stockholm även den

polisintendent, som vore chef för kriminalavdelningen skulle hava befogenhet

att besluta om tvångsmedlens användning. Till stöd härför har Överståthållarämbetet

åberopat vissa näianare angivna organisatoriska förhållanden

inom åklagar- och polisväsendet i Stockholm.

Slutligen har processlagberedningen uttalat att, med hänsyn

till såväl den ifrågasatta lagstiftningens undantagskaraktär som den av processlagberedningen

förordade begränsningen till allenast vissa slag av brott,

erforderliga bestämmelser borde meddelas ej i lagen om tvångsmedel utan

i särskild lag.

Gällande lagstiftning mot spioneri torde icke till alla delar erbjuda det

skydd för viktiga samhällsintressen som av förhållandena påkallas. Ej heller

hava åklagar- och polismyndigheterna till sitt förfogande vissa i andra länder

medgivna tvångsmedel, vilka äro nödvändiga för att dessa myndigheter

skola kunna på ett effektivt sätt uppspåra och förhindra allmänfarliga brott.

På grund härav torde frågan om en reglering av dessa förhållanden nu böra

göras till föremål för överväganden.

I den i det föregående omnämnda promemorian hava föreslagits åtgärder,

innebärande dels skärpning i vissa hänseenden av straffbestämmelserna mot

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3. 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunc/L May.ts proposition nr 3.

spioneri och dels införandet av stadganden om rätt att i utredningssyfte

kvarhålla misstänkt persons post eller telegram eller att avhöra hans telefonsamtal.

Mot att en reglering av dessa frågor sker hava i ärendet hörda

myndigheter i princip icke haft något att erinra. I några yttranden hava

dock invändningar framställts mot den föreslagna utformningen av bestämmelserna

rörande det utvidgade tvångsmedelsförfarandet.

Med beaktande av vissa i yttrandena framförda invändningar, synas de

bestämmelser, som upptagits i de remitterade lagförslagen, kunna läggas till

grund för en lagstiftning i förvarande ämnen.

Vad angår förslaget till ändringar i 8 kap. strafflagen skulle därigenom

straffbudet i 21 a § avse jämväl utlänning samt utvidgas att omfatta insamlandet

för främmande makts räkning av uppgifter angående förhållanden,

vilkas meddelande till sådan makt kan skada jämväl rikets folkförsörjning.

Angående den närmare innebörden av sistnämnda stadgande torde få hänvisas

till vad därom anförts i den remitterade promemorian.

Härjämte bör, såsom i promemorian förordats, en på svenskt område till

förmån för annat land bedriven spioneriverksamhet mot ett tredje land

straffbeläggas, i den mån därigenom Sveriges vänskapliga förbindelser med

sistnämnda land kunna skadas.

Givetvis bör, på sätt kommerskollegium i sitt yttrande framhållit, lagrummet

tillämpas så, att det icke lägger hinder i vägen för lojalt utbyte av

informationer rörande näringslivet. I enlighet med vad i promemorian föreslagits

torde ock, samtidigt som 21 a § undergår nyssnämnda utvidgningar,

med avseende å dess tillämpning böra uppställas den begränsningen att

det för straffbarhet även skall fordras att den, som bedrivit verksamheten,

bort inse att fara förelåg för att skada skulle kunna uppkomma.

Vidare torde i överensstämmelse med förslaget straffsatserna i 21 a §

böra ändras så, att en straffsats omfattande högst straffarbete i två år införes

för normalfallet och, där fråga är om brott begånget under synnerligen

försvårande omständigheter, straffsatsen utvidgas att omfatta straffarbete

i högst fyra år. Slutligen synes, på skäl som i promemorian anförts,

i ett särskilt lagrum i 8 kap. böra stadgas straff för förberedelse till sådan

spioneriverksamhet som avses i 18 eller 20 § eller i 21 a § i detta lagrums

här föreslagna lydelse. Straffet för detta brott torde böra bestämmas till

högst straffarbete i två år.

Göras i 8 kap. strafflagen här föreslagna ändringar, synes 127 § strafflagen

för krigsmakten böra undergå därav betingad jämkning.

Förslaget om införande av rätt att kvarhålla misstänkt persons post- eller

telegrafförsändelser eller att avlyssna hans telefonsamtal åsyftar att giva de

för rättsordningens upprätthållande verksamma organen medel att komma

till rätta med brott, vid vilkas begående eller förberedande begagnandet av

ifrågavarande trafikmedel ingår såsom ett led. Uppenbarligen bör vid en

reglering av de föreslagna tvångsmedlen lagstiftningen respektera den laglydige

medborgarens anspråk på att meddelanden, som för hans räkning befordras

med anlitande av post- och telegrafverken, icke komma till obe
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

19

hörigs kännedom. Å andra sidan få strävandena att skydda post-, telegrafoch

telefonhemligheten icke verka därhän, att begåendet av lagstridiga handlingar

underlättas eller deras upptäckande omöjliggöres tack vare detta

skydd. Finner samhället att ifrågavarande skydd utnyttjas till skada för

samhället, böra de personer som göra sig skyldiga till vissa brottsliga handlingar

betagas rätten till sådant skydd för sina illegala intressen. Införandet

av bestämmelser i sådan riktning torde icke kunna minska det förtroende

för trafikverken, som dessa sedan gammalt åtnjuta hos den laglydiga

allmänheten.

I processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk hava också upptagits

regler om rätt att kvarhålla misstänkt persons post- och telegrafförsändelser

och att avlyssna hans telefonsamtal. Dessa tvångsmedels användning

hava emellertid reglerats under andra organisatoriska förutsättningar

än som gälla för den nuvarande straffprocessen.

Med en reglering i lag av ifrågavarande tvångsmedel torde emellertid ej

böra anstå till dess frågan om processlagberedningens förslag till ny rättegångsbalk

blir föremål för slutlig prövning. I ärendet hörda myndigheter

hava varit ense därom att det vid utredningen rörande vissa svåra brott

borde skapas möjlighet att på ett verkningsfullare sätt än vad för närvarande

är möjligt utnyttja beslagsrätten i fråga örn misstänkt persons brev

och telegram samt att få del av misstänkt persons telefonsamtal. Till denna

uppfattning kan jag ansluta mig.

Den ifrågasatta regleringen torde emellertid — bland annat med hänsyn till

den förestående revisionen av straffprocessen -— böra erhålla formen av en

provisorisk lagstiftning i ämnet. Vid utformandet av denna bör noga tillses

att möjligheter till missbruk av de ifrågasatta tvångsmedlen uteslutas.

Enligt min mening torde en reglering i lag av användningen av de tvångsmedel,

varom här är fråga, tills vidare höra begränsas till utredningar rörande

brott, som avses i 8 och 19 kap. strafflagen och varå kan följa straffarbete.

I samband med förberedelserna till den stora rättegångsreformen

kan det måhända bliva tillfälle att, därest det skulle visa sig föreligga behov

av att utsträcka tvångsmedlens användning till undersökningar rörande andra

grövre brott, låta frågan om lagstiftningens tillämpningsområde bliva föremål

för förnyat övervägande.

Beträffande innehållet i övrigt av ifrågavarande lagbestämmelser må följande

framhållas.

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse,

som enligt 2 § tvångsmedelslagen kan vara föremål för beslag,

bör förordnande få meddelas, att försändelse, som inkommer, skall kvarhållas

till dess frågan örn beslag blivit avgjord. Ett dylikt förordnande bör

vara tidsbegränsat och få gälla högst en månad från den dag då förordnandet

delgavs post- eller telegrafanstaltens föreståndare. När en försändelse

på grund av förordnandet kvarhållits, bör förståndaren utan dröjsmål göra

anmälan hos den myndighet som meddelat förordnandet eller av denna

myndighet utsedd befattningshavare vid åklagar- eller polisväsendet. Orne
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

delbart efter det dylik anmälan inkommit bör prövning verkställas av frågan

om beslag skall ske å försändelse som kvarhållits.

Generalpoststyrelsen har i sitt yttrande uttalat att, därest en försändelse

utlämnats till polismyndighet, syntes försändelsen icke böra få återlämnas

till postanstalten för vidarebefordran, utan borde det ankomma på polismyndigheten

att i förekommande fall i ny försändelse med uppgift örn anledningen

eller på annat sätt tillställa adressaten försändelsen. Regleringen av

denna detalj torde få anses tillhöra de tillämpningsföreskrifter, som påkallas

av ifrågavarande lagstiftning och som tydligen böra givas sådant innehåll,

att det med lagstiftningen avsedda syftet icke förfelas.

I fråga örn rätten att avhöra telefonsamtal torde lämpligen följande regler

böra upptagas i lag. Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att

åklagaren eller den befattningshavare vid polisväsendet, som leder undersökningen

rörande sådana brott enligt 8 eller 19 kapitlet strafflagen varom

här är Råga, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves

av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av

honom, må förordnande meddelas om att samtalen skola få avhöras. Utöver

denna bestämmelse, som upptogs i det remitterade utkastet, torde emellertid

böra uttryckligen stadgas att förordnande skall kunna avse rätt för utredningsmyndigheten

att erhålla uppgift från vederbörande telefonanstalt å de

telefonapparater, med vilka förbindelse begärts eller erhållits till eller från telefonapparat,

vilken innehaves av den misstänkte eller kan antagas komma

att begagnas av denne. I nu angivna båda fall böra förordnandena äga begränsad

giltighetstid, förslagsvis högst en vecka från den dag då förordnandet

delgavs telefonanstaltens föreståndare. Såsom i promemorian föreslagits

bör i de fall, då uppteckning av telefonsamtal sker, denna få läsas

endast av vederbörande åklagare, undersökningsledare eller domstol. Men

därjämte böra dessa myndigheter äga lätt att för tolkning av chiffermeddelanden

eller för annat utredningsändamål låta sakkunnig eller annan person,

som höres i ärendet, taga del av uppteckningen. Att på sätt processlagberedningen

i sitt yttrande förordat, införa en bestämmelse av innehåll att, i

den mån uppteckningen innehåller något som ej är av betydelse för utredningen,

uppteckningen omedelbart skall förstöras efter genomläsningen synes

i detta fall icke böra ske. Ett dylikt stadgande skulle nämligen i praktiken

kunna medföra att utredningsmaterial förstöres, som är av betydelse.

Anmärkas må sålunda, att bakom ett till synes oskyldigt uttalande kan

dölja sig ett betydelsefullt chiffermeddelande, vilket kan upptäckas endast

genom sammanställning med andra uttalanden.

Vad därefter angår frågan vilka myndigheter, som skola äga besluta örn

användningen av ifrågavarande tvångsmedel, föreligger enighet därom att

kretsen av dylika myndigheter bör göras trängre än kretsen av de myndigheter

som äga handhava övriga straffprocessuella tvångsmedel. Förordnande

som här avses bör sålunda endast få meddelas av Konungens befallningshavande,

landsfogde och polismästare samt — av organisatoriska skäl

— i Stockholm jämväl av förste stadsf iskalen och, såsom överståthållar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

21

ämbetet i sitt yttrande begärt, den polisintendent som är chef för kriminalavdelningen.

Rätten att meddela förordnande örn kvarhållande av post- eller

telegrafförsändelser bör också tillkomma domstol. I fråga örn det andra här

behandlade tvångsmedlet torde en dylik rätt sakna praktisk betydelse för

domstols vidkommande.

I ändamål att förebygga missbruk av de föreslagna tvångsmedlen torde

böra upptagas det av processlagberedningen framförda förslaget örn skyldighet

för myndighet, som beslutar om användning av sådant tvångsmedel, att

därom omedelbart göra anmälan till justitiekanslern. Finner denne att den

åtgärd beslutet avser icke bör äga rum, skall han äga upphäva beslutet.

Från dylik anmälningsskyldighet bör naturligen domstol vara befriad.

Bestämmelserna om de nya tvångsmedlen torde med hänsyn till dess provisoriska

natur icke böra upptagas i 1933 års tvångsmedelslag utan i en

särskild lag. Denna synes böra äga giltighet allenast till den 31 mars 1940.

De föreslagna lagbestämmelserna föreslås skola träda i kraft dagen efter

den då respektive lagar utkommit i Svensk författningssamling.

I enlighet med vad sålunda anförts hava inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses

i 8 eller 19 kap. strafflagen.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i §

87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr 3.

Förslag

till

Lag

örn ändring i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 21 a § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kapitel skall efter nämnda

paragraf upptagas en ny paragraf, betecknad 21 b §, av den lydelse nedan

sägs:

8 KAP.

21 a §.

Den, som i syfte att gå främmande makt tillhanda insamlar eller låter insamla

uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan makt,

vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller

i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana insamlade uppgifter,

straffes, där han bort inse faran, högst med straffarbete i två år, såframt ej

gärningen förut i detta kapitel är belagd med svårare straff. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst

fyra år.

21 b §.

Den, som åtager sig uppdrag att gå främmande makt tillhanda genom förfarande,

som i 18 eller 20 § angives, eller söker förmå annan att åtaga sig sådant

uppdrag, straffes högst med straffarbete i två år, såframt ej gärningen

förut i detta kapitel är belagd med svårare straff. I fråga örn den, som åtager

sig att gå främmande makt tillhanda genom verksamhet, som i 21 a §

avses, eller söker förmå annan därtill, vare lag samma, där han bort inse att

fara, som omförmäles i sistnämnda §, kunnat uppkomma av verksamheten.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Angående 8 kap. 21 a §, se SFS 1936: 327.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

23

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 127 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar eller

andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande för främmande

makt kan skada rikets försvar och som han vet böra hemliga hållas,

eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet varom nu är sagt, eller,

i syfte att gå främmande makt tillhanda, insamlar eller låter insamla uppgifter

angående förhållanden, berörande riket eller annan makt, vilkas meddelande

till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning

eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt, eller i syfte som

nyss sagts tager befattning med sådana insamlade uppgifter, då skall vid

straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses vara begånget under

försvårande omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gäde ock, om någon gör försök till brott, som där

sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt; så ock där någon åtager

sig uppdrag att gå främmande makt tillhanda på sätt i denna § angives

eller söker förmå annan att åtaga sig dylikt uppdrag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas som följer: . / *

1 §•

Vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen och

varå kan följa straffarbete, må, i den ordning i denna lag sägs, förutom de

tvångsmedel som eljest äro medgivna, nedan angivna tvångsmedel användas.

2 §■

Är anledning antaga, att till post- eller telegrafanstalt skall inkomma försändelse^som

enligt 2 § lagen om vissa tvångsmedel i brottmål är av beskaf1

Senaste lydelse, se beträffande första stycket SFS 1936: 329 och beträffande andra stycket

CT7C 1 Q1 d. 1 QO J

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

fenhet att vara underkastad beslag, må förordnande meddelas, att försändelsen,

när den inkommer, skall kvarhållas till dess frågan örn beslag blivit

avgjord. Sådant förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad,

från den dag då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. När försändelse

på grund av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål

göra anmälan hos den som meddelat förordnandet eller av denna utsedd

befattningshavare vid åklagar- eller polisväsendet; och skall därefter omedelbart

prövning ske av frågan, örn beslag skall äga rum.

3 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att åklagaren eller den

befattningshavare vid polisväsendet, som leder undersökningen rörande det

brott varom fråga är, erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som

innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas

av honom, må förordnande meddelas örn att samtalen skola få avhöras.

Förordnande må jämväl avse rätt att från telefonanstalt erhålla uppgift

å de telefonapparater, med vilka förbindelse begärts eller erhållits till och

från apparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma

att begagnas av honom. Förordnande som här sägs skall meddelas att

gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då förordnandet delgavs telefonanstaltens

föreståndare.

Sker uppteckning av telefonsamtal, må granskning av uppteckningen ske

allenast av den åklagare eller den befattningshavare vid polisväsendet, som

ovan i denna paragraf sägs, ävensom av domstol i mål, som där handläggas;

dock må jämväl sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående

brottet eller eljest därvid höres, efter anvisningar av myndighet som nyss

sagts granska uppteckningen.

4 §.

Förordnande enligt denna lag må meddelas av Konungens befallningshavande,

landsfogde och polismästare samt i Stockholm därjämte av förste

stadsfiskal och den polisintendent, som är chef för kriminalavdelningen.

Samma rätt havé ock, såvitt angår förordnande jämlikt 2 §, domstol i mål,

som där handlägges.

Har annan myndighet än domstol meddelat förordnande enligt denna lag,

skall den som meddelat förordnandet därom omedelbart underrätta justitiekanslern.

Finner justitiekanslern, att den åtgärd förordnandet avser icke bör

äga rum, må han upphäva förordnandet.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 5 maj 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

i statsrådet den 21 april 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses

i 8 eller 19 kap. strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet E.

Leche.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till det behov att skydda rikets intressen, som föranlett de remitterade

förslagen, torde 21 a § i 8 kap. strafflagen hava blivit något för

snävt avfattad. Lämpligen synes straffbudet böra gälla den, som i syfte att

gå främmande makt till handa anskaffar eller låter anskaffa uppgifter, vilkas

meddelande till främmande makt kan skada rikets försvar eller dess

vänskapliga förbindelser med främmande makt eller eljest kan lända riket

till men, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana uppgifter.

Iakttages vad sålunda förordats, bör en motsvarande ändring företagas i

förslaget till lag örn ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten,

varjämte viss jämkning erfordras i den föreslagna 21 b § i 8 kap. strafflagen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 augusti 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Westman, ånyo den i statsrådsprotokollet för den 21 april 1939 berörda frågan

örn ändrad lagstiftning rörande spioneri m. m.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har den 17 maj 1939 avgivit utlåtande över de den 21 april 1939

till lagrådet remitterade förslagen till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen,

lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten samt lag örn

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen.

Enligt utlåtandet har lagrådet funnit 21 a § i 8 kap. i dess föreslagna

lydelse hava blivit för snävt avfattad samt uttalat, att straffbudet borde gälla

den, som i syfte att gå främmande makt till handa anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter, vilkas meddelande till främmande makt kan skada rikets

försvar eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt eller eljest

kan lända riket till men, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med

sådana uppgifter.

Den av lagrådet gjorda erinran torde närmast avse, att med det i förslaget,

liksom i gällande lag, använda uttrycket ''insamla’ lagrummets tillämpningsområde

ej skulle få den omfattning som är önskvärd. Med beaktande

av denna erinran torde nämnda uttryck böra ersättas med det av lagrådet

föreslagna uttrycket ''anskaffa''. I övrigt synes däremot den i det remitterade

förslaget valda formuleringen i huvudsak böra bibehållas, enär denna enligt

mitt förmenande ger stadgandet ett mera bestämt innehåll och klarare än

den av lagrådet förordade lydelsen anger dess innebörd.

De båda förstnämnda lagförslagen, avseende 8 kap. strafflagen samt 127

§ strafflagen för krigsmakten, ha ändrats i enlighet med det nu sagda. I

samband därmed ha även vidtagits vissa redaktionella jämkningar i förslaget

till lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses

i 8 eller 19 kap. strafflagen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 3.

27

I 4 § av sistnämnda lagförslag angivas de myndigheter vilka skola äga

att förordna örn användandet av de i förslaget avsedda tvångsmedlen. Beslutanderätten

tillkommer enligt den föreslagna lagtexten huvudsakligen de

högre polis- och åklagarmyndigheterna. Med hänsyn till utomordentliga förhållanden,

då särskilda organ, jämställda med dessa myndigheter, kunna

bliva erforderliga för att jämte dem handhava de befogenheter som den här

föreslagna lagstiftningen innehåller, synes lagstiftningen böra medgiva möjlighet

för Kungl Maj:t att uppdraga beslutanderätten även åt dylika organ.

Åt dessa bör även kunna uppdragas att vid utredning som avses i förevarande

lag utöva de befogenheter i fråga örn beslag och skingringsförbud samt

hus- och kroppsrannsakan, som enligt lagen den 12 maj 1933 örn vissa

tvångsmedel i brottmål tillkomma de i 3 § sistnämnda lag omförmälda polisoch

åklagarmyndigheterna.

I 4 § har därför införts ett andra stycke av nämnda innebörd. Denna

ändring har föranlett ett par mindre jämkningar jämväl i 2 och 3 §§. Sålunda

ha i 2 § sista punkten orden ''vid åklagar- eller polisväsendet’ samt

i 3 § första punkten orden Vid polisväsendet’ uteslutits.

Slutbestämmelserna i förslaget ha ändrats såtillvida, att lagens giltighetstid

föreslagits utsträckt till den 31 mars 1941.

Innan proposition i ärendet beslutas, torde lagrådets utlåtande böra inhämtas

över sist angivna ändringar i förslaget till tvångsmedelslag. Det omarbetade

lagförslaget torde få såsom bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet.»

Föredraganden hemställer härefter, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av detta protokoll

inhämtas beträffande de av föredraganden sålunda ifrågasatta ändringarna

i förslaget till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande

brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Leif Belfrage. i

i1 Denna bilaga, vilken frånsett mindre jämkningar av uteslutande redaktionell natur är

lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i samma ämne, har här uteslutits.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 september

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawsk i,

von Steyern,

regeringsrådet Fl jarne.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 29

augusti 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till ändringar i det av lagrådet tidigare granskade förslaget

till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i

8 eller 19 kap. strafflagen.

Ändringsförslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren

C. G. Hellquist.

Lagrådet, som utgick från att befogenhet som avses i 8 § lagen om vissa

tvångsmedel i brottmål icke kommer att anförtros åt annan än befattningshavare

i chefsställning, lämnade ändringsförslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen

anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:
»Sedan

lagrådet den 17 maj 1939 avgivit utlåtande över de den 21 april

1939 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn ändring i 8 kap. strafflagen,

lag om ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten samt lag om

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap.

strafflagen, har, såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet

för den 29 augusti 1939, i anledning av lagrådets utlåtande vidtagits vissa

ändringar i lagförslagen.

Beträffande de av mig vid samma tillfälle angivna ändringarna i förslaget

till lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i

8 eller 19 kap. strafflagen, vilka genom Kungl. Maj:ts beslut samma dag remitterats

till lagrådet, har lagrådet i utlåtande den 1 september 1939 anfört

att lagrådet, som utginge från att befogenhet som avses i 8 § lagen örn vissa

tvångsmedel vid brottmål icke komme att anförtros åt annan än befattningshavare

i chefsställning, lämnade ändringsförslaget utan anmärkning.

Vad lagrådet sålunda framhållit i fråga om befogenhet enligt 8 § i 1933

års tvångsmedelslag att i visst fall förlänga tiden för beslag bör tydligen

iakttagas i händelse Kungl. Maj:t finner anledning att åt annan myndighet

än de ordinarie åklagar- och polismyndigheterna uppdraga rätt att meddela

förordnande jämlikt den nu föreslagna särskilda tvångsmedelslagen.

Ett par jämkningar av redaktionell natur ha vidtagits i förslaget.»

Föredraganden hemställer att de ifrågavarande lagförslagen, nämligen förslag

till

1) lag om ändring i 8 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 127 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses

i 8 eller 19 kap. strafflagen,

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 3.

4

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 3.

måtte, efter de av föredraganden berörda ändringarna, jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

391598

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:20 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om ändring i 8 kap. stafflagen, m. m. a1 i texten
  2. 2SärU 1939:9 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 8 kap. strafflagen, m. m. s. 1 i texten