Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om statlig nöjesskatt

1939-11-17 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:86 (urtima riksdagen), Med förslag till förordning om statlig nöjesskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

1

Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om statlig nöjesskatt; given Stockholms slott den

17 november 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om statlig nöjesskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 86.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 86.

Förslag

till

förordning om statlig nöjesskatt.

Härigenom förordnas som föijer:

l 8-

För nöjestillställning, som avses i förordningen den 30 maj 1919 (nr 256)

örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar

eller å vilken nämnda förordning eljest äger tillämpning, skall

efter vad nedan sägs till staten utgå skatt, benämnd statlig nöjesskatt.

Statlig nöjesskatt utgår allenast i kommun, där avgift enligt nyssnämnda

förordning uttages. Har kommun efter ingången av december månad 1939 beslutat

upphörande av sådan avgift, skall statlig nöjesskatt dock utgå i kommunen.

2 §•

Statlig nöjesskatt upptages i form av skatt på biljett eller annat bevis, som

berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgör 5 öre för biljett, vars

pris är högst 50 öre, och därutöver 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre

utav biljettpriset.

Medgives rätt att mot betalning deltaga i nöjestillställning utan att biljett

eller annat dylikt bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet av influtna

inträdesavgifter eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen

samt utgår med 10 procent av nämnda belopp. Kan tillförlitlig utredning ej

vinnas angående den verkliga bruttoinkomsten, uppskattas denna till bruttoinkomsten

vid utsålt hus eller efter annan lämplig beräkningsgrund.

3 §.

Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, äger vederbörande länsstyrelse medgiva befrielse

från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande

för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

4 §■

Ben myndighet, som bär att verkställa uppbörd av avgifter enligt ovannämnda

förordning den 30 maj 1919, åligger att i enlighet med gällande

grunder fastställa beloppet av samt uppbära statlig nöjesskatt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

3

I kommun, där sådan avgift efter beslut, varom i 1 § andra stycket förmäles,

icke upptages, skall nämnda åliggande fullgöras av den myndighet, som

har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder.

5 §•

Vad i 4, 7 och 8 §§ ovannämnda förordning den 30 maj 1919 stadgas skall

äga motsvarande tillämpning i fråga örn statlig nöjesskatt.

6 §•

Erforderliga föreskrifter om inbetalning och indrivning av statlig nöjesskatt,

kontroll över skattens utgörande samt ordningen för anförande av

besvär över ålagd eller uttagen skatt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med

den 30 juni 1941.

Statlig nöjesskatt skall icke utgå för biljett, som före ikraftträdandet sålts

att gälla för ett flertal tillställningar, av vilka minst en äger rum före samma

tidpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 86-

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 november

1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund, Hägglöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om införande av statlig

nöjesskatt samt anför därvid följande:

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun att

upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillslällningar äger kommun,

inom vilkens område försiggår nöjestillställning, vartill allmänheten har tillträde

mot avgift, för sådan tillställning uttaga en särskild avgift, benämnd

nöjesskatt.

Nöjesskatten upptages som regel i form av skatt på biljett eller annat bevis,

som berättigar till deltagande i nöjestillställning, och utgår med följande

belopp:

1) vid konsert, opera- och annan musikalisk föreställning, dramatisk och

litterär föreställning, uppvisning i konstnärlig dans samt uppvisning i icke

professionell idrott: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver

5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset;

2) vid biografföreställning: 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, 10

öre för biljett, vars pris överstiger 50 öre men ej 1 krona, och därutöver 10

öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset; samt

3) vid andra i förordningen avsedda tillställningar, såsom cirkus-, varietéoch

kabaretföreställning, uppvisning i professionell idrott, danstillställning

kapplöpning, förevisning av djur, marknads- och tivolinöjen m. m.:

2 öre för biljett, vars pris är högst 10 öre,

5 » » » , » » överstiger 10 öre men ej 25 öre,

10 » » » , » » » 25 » » » 50 » ,

15 » » » , » » » 50 » » » 75 » ,

20 » » » , » » » 75 » » » 1 krona,

och därutöver 10 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset.

Medgives rätt att deltaga i nöjestillställning utan att biljett eller annat dylikt

bevis utlämnas, beräknas skatten å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter

eller andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen och utgår med

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

5

10 procent i fråga om tillställningar av den lägst beskattade klassen samt

eljest med 20 procent av nämnda belopp.

Kommun må — med bibehållande av det inbördes förhållandet mellan de

olika skattesatserna för i förordningen avsedda slag av nöjestillställningar —

besluta örn tillämpning av lägre skattesatser. Beslut härom erfordrar för sin

giltighet godkännande av länsstyrelsen. Vidare äger kommun, när skäl därtill

äro, för visst fall eller beträffande vissa slag av tillställningar medgiva

befrielse från skattens utgörande eller skattebeloppets användande för det

ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Till nöjestillstäilning hänföres icke tillställning, som tjänar vetenskapligt

ändamål eller anordnas i undervisnings- eller uppfostringssyfte.

Förordningen äger icke heller tillämpning å nöjestillstäilning, anordnad

av kungl, teatern eller kungl, dramatiska teatern i Stockholm å lokal, som

stadigvarande begagnas för teaterns verksamhet i huvudstaden. Örn avgift

för sådan nöjestillstäilning gälla särskilda föreskrifter, innebärande bland

annat att influtna medel skola användas för dessa teatrars verksamhet enligt

Kungl. Maj:ts bestämmande.

Genom kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) ha närmare föreskrifter meddelats

rörande tillämpningen av förutnämnda förordning. Där kommun ej

annorlunda bestämmer, tillkommer det enligt kungörelsen den myndighet,

som har att verkställa uppbörd av kommunalutskylder, att i enlighet med

gällande grunder fastställa beloppet av nöjesskatt samt att uppbära sådan

skatt.

Under den tid nöjesskatteförordningen varit i kraft, visar antalet kommuner,

inom vilka nöjesskatt upptagits, en i stort sett fortgående ökning. Här

må allenast nämnas, att hela antalet var 977 år 1929 (därav 107 städer) och

1,422 år 1938 (därav 113 städer, 1,116 landskommuner, 41 köpingar och

152 municipalsamhällen). Nöjesskatt uttogs 1938 i alla städer utom Torshälla,

Huskvarna och Höganäs. De landskommuner, köpingar och municipalsamhällen,

där sådan skatt samma år utgick, motsvarade resp. 47.3, 83.7 och

67 procent av hela antalet.

Beloppet av influten nöjesskatt under de senaste tio åren framgår av följande

uppställning:

1929 .......

Influtet belopp från

städer landsbygden

..... 5,483,002 1,117,564

Summa

6,600,566

1930 .......

..... 5,524,914

1,123,707

6,648,621

1931.......

..... 5,241,299

1,088,694

6,329,993

1932 .......

..... 4,921,524

1,044,354

5,965,878

1933 .......

..... 5,000,850

1,138,074

6,138,924

1934 .......

..... 5,296,785

1,302,725

6,599,510

1935 .......

..... 5,722,223

1,403,037

7,125,260

1936 .......

..... 6,355,026

1,468,397

7,823,423

1937 .......

..... 6,918,817

1,761,973

8,680,790

1938 .......

..... 7,699,022

1,893,918

9,592,940

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

I nu rådande statsfinansiella läge har jag ansett det nödvändigt att, vid

sidan av ny eller skärpt beskattning på andra områden, taga i anspråk även

den möjlighet till ökade statsinkomster, som kan beredas genom införande av

en statlig nöjesskatt. Tidigare vid flera tillfällen inom riksdagen motionsvis

framställda förslag om nöjesskattens ombildning till statsskatt ha visserligen

blivit avvisade. Som skäl härför har huvudsakligen åberopats, att nöjesskatten

för ett stort antal kommuner hade en avsevärd finansiell betydelse ävensom

att, örn nöjesskatten ombildades till statsskatt, svårigheter och oskäliga

kostnader kunde antagas uppstå för statsmyndigheterna vid skattens handhavande.

Dessa invändningar förlora emellertid i styrka, därest några inskränkningar

i den kommunala beskattningsrätten på förevarande område

icke göras utan en statlig nöjesskatt införes vid sidan av den kommunala och

uppbäres i samband med denna genom de kommunala myndigheternas försorg.

Även i andra avseenden synes en statlig nöjesskatt lämpligen kunna anknytas

till vad som gäller i fråga örn den kommunala nöjesskatten.

Sålunda torde den statliga nöjesskatten böra omfatta samma slag av nöjestillställningar

som i 1919 års förordning angivas såsom skattepliktiga. Av

praktiska skäl — framför allt önskemålet att göra uppbördsförfarandet så

enkelt som möjligt ■— lärer det också vara motiverat att låta statlig nöjesskatt

utgå allenast i kommun, där skatt enligt nyssnämnda förordning uttages.

Ur statsfinansiell synpunkt får en dylik begränsning av beskattningen

antagas vara av underordnad betydelse, alldenstund beskattningsbara nöjestillställningar

endast i jämförelsevis ringa utsträckning torde förekomma i

kommuner, som för närvarande ej uttaga nöjesskatt. I ett avseende torde

emellertid undantag från nyssnämnda regel vara påkallat. Örn kommun, som

för egen del upptager nöjesskatt ännu kort tid innan deli statliga nöjesskatten

träder i kraft, beslutar upphörande av den kommunala nöjesskatten, synes

detta icke böra inverka på den statliga beskattningen. De organisatoriska

anordningar för skattens uttagande, som en sådan kommun får förutsättas

redan ha träffat, göra det mindre betänkligt att låta kommunen fortsätta

med uppbörden av den statliga skatten än förhållandet skulle vara, om

det gällde att ålägga en annan kommun motsvarande bestyr.

I överensstämmelse med vad som stadgas i 1919 års förordning bör vidare

föreskrivas, att statlig nöjesskatt skall upptagas i form av skatt på biljett,

där sådan utlämnas, samt eljest beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter

eller andra motsvarande avgifter. Då det synes önskvärt

att undvika den starka differentiering av skattesatserna, som utmärker

den kommunala nöjesbeskattningen, föreslår jag, att den statliga nöjesskatten

får utgå med 5 öre för biljett, vars pris är högst 50 öre, och därutöver

med 5 öre för varje påbörjat belopp av 50 öre utav biljettpriset. För de fall,

då biljett icke utlämnas, torde skatten böra bestämmas till 10 procent av

bruttobeloppet av influtna avgifter. I vad mån denna nya beskattning kan

komma att föranleda en minskad frekvens vid nöjestillställningar kan endast

gissningsvis bedömas. Vad särskilt angår biografrörelsen, som utgör

det mest betydelsefulla objektet för nöjesskatten, torde man emellertid, med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

7

tanke på den mycket starka ställning filmen erhållit som förströelsemoment

för stora delar av befolkningen, kunna våga göra det uttalandet, att någon

mera avsevärd minskning av publikfrekvensen knappast torde vara att befara.

Beträffande nöjestillställning, som äger rum uteslutande för välgörande

eller allmännyttigt ändamål, bör vederbörande länsstyrelse äga medgiva befrielse

från utgörande av statlig nöjesskatt eller skattebeloppets användande

för det ändamål, till vars främjande tillställningen anordnats.

Den nya skatten torde böra träda i kraft den 1 januari 1940 oell gälla till

och nied den 30 juni 1941.

Det synes skäligt, att skatt icke uttages för biljett, som före ikraftträdandet

sålts till ett flertal tillställningar, av vilka minst en äger rum före samma

tidpunkt.

På Kungl. Majit torde böra ankomma att meddela erforderliga tillämpningsbestämmelser.

Med tanke på skattens återverkningar på publikfrekvensen och då för den

statliga nöjesskatten föreslagits skattesatser, som för vissa grupper av tillställningar

äro lägre än motsvarande skattesatser vid den kommunala nöjesskatten,

synes avkastningen av den nya skatten icke böra beräknas till högre

belopp än 7 å 8 miljoner kronor för helt budgetår. Jag torde senare få anmäla

förslag örn upptagande å tilläggsstat av en ny inkomsttitel, avsedd för

redovisning av ifrågavarande skatt.

I överensstämmelse med vad förut anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till förordning om statlig nöjesskatt.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:106 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till förordning om statlig nöjesskatt. a1 i texten
  2. 1SärU 1939:73 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning örn statlig nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten