Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder till den svenska exportnäringens främjande

1939-02-17 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:117, Angående åtgärder till den svenska exportnäringens främjande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

1

Nr 117.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till den

svenska exportnäringens främjande; given Stockholms

slott den 17 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för finansoch

jordbruksdepartementen:

I årets statsverksproposition har under tionde huvudtiteln, punkt 64, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, till Befrämjande av exporthandeln

på avlägsna marknader beräknats ett reservationsanslag av 170,000 kronor.

Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 117. t

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Inledning.

Frågan om anvisande av fortsatt anslag till befrämjande av exporthandeln

på avlägsna marknader under nästa budgetår äger samband med vissa förslag,

som framlagts av inom handelsdepartementet jämlikt Kungl. Majt:s

bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade sakkunniga för utredning angående

vissa åtgärder till den svenska exportnäringens främjande — 1938 års

exportutredning — i betänkande den 24 november 1938 (stat. off. utr. 1938:

42).

De synpunkter, vilka legat till grund för det åt de sakkunniga anförtrodda

uppdraget och varit vägledande för deras arbete, hava av de sakkunniga

sammanfattats på följande sätt:

Den sedan åtskilliga år märkbara tendensen i många länders handelspolitik

att statligt reglera utrikeshandeln genom kontingenteringar, licenssystem,

valutakontroll o. s. v. hade ställt vårt lands exportnäringar inför betydande

svårigheter. Dessa hade i icke ringa grad kunnat bemästras genom ökad

effektivitet från de enskilda företagens, näringsorganisationernas och de statliga

myndigheternas sida. Utrikesförvaltningen hade i starkt ökad utsträckning

tagits i anspråk för handelspolitiska förhandlingar, för handräckningsarbete

i olika kommersiella frågor samt för införskaffande av upplysningar

rörande ekonomiska och kommersiella förhållanden i olika främmande länder.

Statliga organ i hemlandet hade biträtt med mångfaldiga utredningar

och näringsorganisationerna hade intensifierat sin verksamhet med informationer,

marknadsundersökningar m. m. till de enskilda företagens tjänst.

Dessa senare hade påpassligt sökt tillvarataga landets exportmöjligheter. Den

på sina håll tilltagande benägenheten att som villkor för mottagandet av

svenska varor uppställa fordran på inköp från svensk sida av vederbörande

lands produkter hade krävt medverkan även av importhandeln. Ett samarbete

hade också i detta syfte kommit till stånd mellan å ena sidan Sveriges

allmänna exportförening och å andra sidan importörerna, dessa senare

främst representerade av Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet.

I trots av att sålunda vårt lands administration och företagsamhet sökt anpassa

sig efter det nya läget, vore förhållandena på vissa håll ingalunda

tillfredsställande för den svenska exporten. Ännu större ansträngningar hade

därför ansetts erforderliga och frågan, var och på vad sätt dylika borde sättas

in, hade befunnits kräva närmare undersökningar.

De ökade svårigheter, som gjorde sig gällande på många av de större marknader,

huvudsakligen på den europeiska kontinenten, där Sverige sedan gammalt

haft betydande avsättning för sina produkter, hade medfört, att man

frågat sig huruvida icke på andra håll i världen låt vara mindre men någorlunda

säkra och utvecklingsbara avsättningsområden för svensk produktion

skulle kunna upparbetas. Den ökade betydelse, som de transoceana marknaderna,

i främsta rummet tack vare utvecklingen av direkta svenska sjöfartsförbindelser

med dessa avlägsna marknader, erhållit för den svenska

utrikeshandeln, såväl beträffande införsel som utförsel, hade skänkt förnyad

aktualitet åt spörsmålet att i dessa länder vidga avsättningen för svensk produktion.

Möjligheterna härför vore emellertid icke tillräckligt kända. Det

hade därför ifrågasatts örn icke orienterande marknadsundersökningar, ef
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

fektivare än som nu sker, kunde organiseras i dylika mindre, ofta avlägset

belägna länder.

I många av de länder, som här kunde komma i fråga, saknade svenska staten

stadigvarande lönad representation, och på de platser där sådan representation

funnes, vore tillgängliga arbetskrafter ofta otillräckliga för en mera

djupgående kommersiell informationsverksamhet. Såväl i fråga om kvalificerade

arbetskrafter som personal för enklare sekreterargöromål och skrivhjälp

torde tillgången vara knapp på åtskilliga håll. Frågan om en personalförstärkning

av utrikesförvaltningen för avhjälpande av dessa brister hade

av sålunda antydda skäl befunnits böra komma under övervägande.

Beträffande spörsmålet om informationsmaterialets nyttiggörande torde

tillgängliga statsinstitutioner här hemma samt näringsorganisationerna i stort

sett representera tillräcklig effektivitet. Emellertid hade även här den frågan

inställt sig, i vad mån en personalförstärkning inom de ifrågakommande

statsinstitutionerna och då närmast utrikesdepartementet kunde visa sig

behövlig. Vad näringsorganisationerna beträffade torde dessa vara väl skickade

att å de enskilda företagarnas uppdrag fullfölja undersökningarna för

speciella varuområden. Men vid tillfällen då utnyttjandet av förefintliga exportmöjligheter

erfordrade samverkan mellan olika näringsgrenar och kanske

dessutom med statliga myndigheter och då måhända förhandlingar mellan

olika intressen här hemma bleve nödvändiga, hade nuvarande organisatoriska

förutsättningar ansetts knappast vara tillfyllest. Möjligheterna för

åvägabringande av en anordning, som erbjöde mera tillfredsställande. arbetsmöjligheter

och som dessutom kunde verka med på en gång auktoritet och

förtroende gentemot olika intressentgrupper, hade för den skull synts böra

tagas under prövning. •

De sakkunniga hade vidare funnit anledning upptaga lill behandling vissa

med nyssberörda frågor sammanhängande spörsmål rörande åtgärder av

beskaffenhet att främja den svenska exportnäringen och skänka den ökad

motståndsförmåga och slagkraft i den skärpta konkurrensen.

Med stöd av en del statistiska undersökningar rörande den svenska utrikeshandelns

utveckling och nuvarande läge (betänkandet kap. 2 sid. 8 ff.) hava

de sakkunniga ansett sig kunna konstatera, att den svenska exportnäringen

hittills kunnat rätt väl hävda sin ställning på de utländska marknaderna, vilket

emellertid icke uteslöte att åtskilliga skäl talade för åtgärder till en förstärkning

och om möjligt förbättring av ställningen. Särskilt viktigt syntes

det vara att motverka de risker som läge i utrikeshandelns starka koncentration

och att för detta ändamål åstadkomma en fördelning och spridning

på ett större antal marknader. En påtaglig tendens i sådan riktning hade

varit för handen under 1900-talet, befordrad bl. a. av de svenska transoceana

sjöfar Islin jerna. Det syntes emellertid angeläget, alt den sålunda inledda

utvecklingen med lämpliga medel främjades och understöddes.

De sakkunniga anföra till utveckling av sina synpunkter ytterligare bland

annat:

Beträffande den svenska exportens fördelning på länder återspeglade statistiken

en utveckling från en rätt stor ensidighet vid tiden närmast före

världskriget till en världsomspännande mångsidighet under senare år, ehuru

alltjämt de förnämsta avsättningsmarknaderna för våra exportvaror vore att

söka inom Europas gränser. Ännu år 1937 ginge drygt tre fjärdedelar av

exporten till länder i Europa. Av övriga kontinenter hade särskilt Amerikas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

andel ökats, och denna kontinent toge för närvarande omkring 15 % av den

svenska utförseln mot 6 % år 1913. Även Asiens andel i den svenska

exporten visade en förhållandevis stark stegring på senare år från 2 Va % år

1930 till 4V2 % år 1937, medan den del av den svenska exporten, som belöpte

på Australien varit i det närmaste konstant under hela ifrågavarande period.

Motsvarande undersökning beträffande importen visade, att Sverige för

sin införsel liksom i fråga örn utförseln vore starkt beroende av Europa, varifrån

1937 drygt tre fjärdedelar av vår införsel inköptes. Liksom beträffande

utförseln märktes en betydande frammarsch för Amerika, från 13.5 °/o

år 1913 till omkring 20 % år 1937. Dessa siffror grundade sig på statistiken

över inköp. En jämförelse med den fr. o. m. 1936 föreliggande statistiken

för ursprungsländer visade, att en betydande del av införseln från Europa

utgjordes av varor, som producerats annorstädes än i inköpslandet, samt att

större delen av införseln från Asien, Afrika och Australien icke inköptes från

produktionsområdet direkt utan i andra, företrädesvis europeiska, länder.

Den svenska utrikeshandelns relativt starka koncentrering på ett fåtal

marknader i vad avsåge såväl export som import framträdde ännu tydligare

vid en granskning av utrikeshandelns fördelning på enskilda länder. En

sådan undersökning gåve vid handen, att större delen av den svenska införseln

och utförseln folie på ett fåtal av de stora industriländerna. Sålunda

svarade enbart Storbritannien, Tyska riket och Amerikas Förenta Stater för

ungefär hälften av Sveriges hela utrikeshandel.

Med utgångspunkt från dessa uppgifter, vilka för den svenska utrikeshandelns

del återspeglade ett starkt beroende av Europa och Nordamerika ifråga

om såväl export som import, hava de sakkunniga förordat åtgärder i avsikt

att främja en ökad geografisk fördelning och spridning av den svenska exporten.

I sådant syfte föreslå de sakkunniga, att för orienterande undersökningar

av mera allmän natur rörande avsättningsmöjligheterna på mindre

bearbetade marknader utomlands åt Sveriges allmänna exportförening måtte

anvisas ett årligt anslag å 100,000 kronor.

I avsikt att skapa ökad tillgång av unga svenska krafter på de transoceana

marknaderna till fromma för den svenska utrikeshandeln på dessa områden,

förorda de sakkunniga ett återupplivande av handelstudiestipendierna för

att bereda tillfälle för yngre väl meriterade personer att såsom volontärer

vistas på dylika marknader utan anspråk på omedelbara positiva resultat av

deras arbete. För tillgodoseende av detta önskemål föreslå de sakkunniga,

att det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget till befrämjande av exporthandeln

på avlägsna marknader göres tillgängligt för utdelning av handelsstudiestipendier,

samt att anslaget under nästa budgetår ökas med 35,000

kronor till 60,000 kronor.

De sakkunniga hava vidare behandlat frågan om samarbete inom näringslivet

till exportens främjande. De sakkunniga uttala härutinnan, att det

organ för ett frivilligt samarbete mellan import- och exporthandeln för vilket

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund och Kooperativa

förbundet nyligen gemensamt dragit upp riktlinjerna, i syfte att skapa

möjligheter till en koordinering av det arbete, som på olika håll inom näringslivet

bedrives på detta område, kunde förväntas komma att tillgodose

det behov av samarbete som de rådande omständigheterna skapat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 117.

5

Därjämte föreslås vissa åtgärder av mera allmänt exportfrämjande karaktär,

varutinnan särskilt må nämnas en omläggning i viss mån av grunderna

för exportkreditgarantisystemet i syfte att öka dess effektivitet i allmänhet

och särskilt såsom stöd för entreprenadverksamhet i utlandet.

Vidare hava de sakkunniga berört en del spörsmål huvudsakligen avseende

det kommersiella informations- och propagandaväsendet. Sålunda tillstyrka

de sakkunniga, att, därest tillräckliga medel för Svensk-internationella

pressbyråns fortsatta verksamhet icke skulle kunna anskaffas på enskild väg,

statsbidrag måtte ställas till förfogande i den omfattning, som kan finnas

erforderlig för verksamheten.

De sakkunniga hava även framställt vissa förslag rörande en utvidgning

av utrikesförvaltningen i syfte att uppnå ett effektivare tillgodoseende av

den svenska utrikeshandelns intressen. På grundval av dessa förslag har i

årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln föreslagits dels en utbyggnad

av utrikesdepartementets handelsavdelning med ytterligare en byrå

bestående av en byråchefs- och en sekreterarebefattning inom respektive lönegraderna

A 30 och A 21, dels en extra ordinarie befattning i 26 :e lönegraden

såsom vice konsul vid det olönade konsulatet i Wellington samt en extra

ordinarie befattning i 21 :a lönegraden såsom andre legationssekreterare vid

beskickningen i Rio de Janeiro, dels överförande av de två återstående handelsattachébefattningarna

till den ordinarie personalstaten såsom två ordinarie

befattningar i lönegraden A 30, dels ock ökning med 30,000 kronor av

anslaget till avlöningar åt skrivbiträden vid beskickningar och konsulat.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av dels kommerskollegium,

med överlämnande av i ärendet införskaffade yttranden från

samtliga handelskamrar i riket, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges

grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska trävaruexportföreningen,

Sveriges granitindustris exportförening, Jernkontoret, Svenska cellulosaföreningen,

Svenska pappersbruksföreningen, Sveriges köpmannaförbund samt

handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, de två sistnämnda såvitt anginge

frågan om exportstipendie- och handelsstudiestipendieinstituten, dels

ock exportkreditnämnden.

Jag övergår nu till att under särskilda avdelningar närmare redogöra tolde

sakkunnigas förslag i de delar vilka förutsätta beslut av Kungl. Majit eller

riksdagen, i den mån de ej redan upptagits till behandling under tredje

huvudtiteln, ävensom för det huvudsakligaste innehållet i de över betänkandet

avgivna yttrandena.

Orienterande marknadsundersökningar.

Vidkommande till en början förslaget angående anordnande av orienterande

marknadsundersökningar på mindre bearbetade avsättningsområden

utomlands framhålla de sakkunniga inledningsvis (betänkandet kap. 3 sid.

18 ff.), att man ifråga örn marknadsundersökningar kunde särskilja två

kategorier, nämligen å ena sidan sådana undersökningar, som avsåge mark
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

nadsorientering i mindre och avlägset belägna länder för utrönande av utvecklingsmöjligheterna

för de ömsesidiga handelsförbindelserna, samt å andra

sidan metodiska specialundersökningar, som åsyftade erhållande av mera

exakta och i detalj gående uppgifter rörande avsättningsmöjligheterna för

en viss vara å en bestämd marknad. Generellt sett kunde sägas att metodiska

specialundersökningar vore uppgifter, som på grund av sin affärsbetonade

karaktär lämpligen borde verkställas på uppdrag av enskilda intressenter

och handhavas av en privat institution bekostad av uppdragsgivarna. Marknadsundersökningar

av orienterande natur vore däremot avsedda att komma

till stånd när bearbetning av ett område medelst marknadsundersökning

syntes önskvärd ur allmän exportsynpunkt men avsättningsmöjligheterna

för särskilda varuslag vore så ovissa och svårberäkneliga, att affärsföretagen

icke skäligen kunde förutsättas böra påtaga sig de relativt betydande ekonomiska

uppoffringar, som vore förbundna med en sådan undersökning av

marknaden i fråga. Dylika undersökningar, som hade karaktär av kunskapartjänst

och pionjärarbete med syfte att bereda marken för egentliga

affärstransaktioner, och vilka, därest de utfölle gynnsamt, kunde förväntas

giva anledning till fortsatta undersökningar av mera speciell art för att resultatet

skulle kunna direkt nyttiggöras för de enskilda intressenterna, syntes

för den skull böra betraktas såsom en angelägenhet för vars befrämjande

stöd från det allmännas sida lämpligen borde ifrågakomma.

De sakkunniga erinra om att marknadsundersökningar, avseende möjligheterna

att utvidga handelsförbindelserna på avlägsna potentiella marknader,

för ett trettiotal år sedan upptagits såsom en uppgift för utrikesrepresentationen.

Man sökte därvid tillgodose de ändamål som åsyftades genom att

anförtro uppdragen åt personer utanför förvaltningen, i allmänhet personer

med erfarenhet från affärslivet eller annan praktisk verksamhet, vilka anställdes

i departementets tjänst såsom handelsattachéer. Förhållandena hade

visserligen lett till att ett antal sådana handelsattachéer, vilka visat sig kompetenta

för denna mycket speciella art av verksamhet, absorberats av utrikesförvaltningen,

för vilken de handelspolitiska och kommersiella uppgifterna

erhållit allt större betydelse, och kommit till användning på vanliga diplomatiska

och konsulära poster. Emellertid krävde ett framgångsrikt arbete

på ifrågavarande område så speciell utbildning och överhuvud så speciella

förutsättningar, att det framstode såsom mindre lämpligt att inordna här

åsyftade befattningar i den ordinarie utrikesförvaltningen, vilket erfarenheten

ävenledes i vissa fall torde hava bestyrkt. Å andra sidan vore det för att

erhålla tillgång till kvalificerade krafter för marknadsundersökningsarbete

av vikt att möjligheter till anställning på längre sikt kunde erbjudas, enär

erfarenheten från detta område hade givit vid handen att vägen tillbaka

till affärslivet ofta visat sig besvärlig för personer, som någon längre tid

sysslat med kommersiell informationsverksamhet, därför att den nödvändiga

specialiseringen på viss bransch under verksamhetstiden måst uppgivas.

De sakkunniga vitsorda, att behov av orienterande marknadsundersökningar

för närvarande förelåge ifråga örn åtskilliga transoceana marknader,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

samt förorda av skäl som i betänkandet närmare utvecklas (kap. 3. sid. 20

ff.), att dylika undersökningar tillgodosåges inom Sveriges allmänna exportförenings

ram, därvid exportföreningens marknadsundersökningsbyrå skulle

kunna tjäna såsom centralorgan för marknadsundersökningsverksamheten.

Inom denna byrå funnes enligt de sakkunnigas uppfattning samlad en stor

fond av erfarenhet rörande marknadsundersökningars planläggande och utförande;

erfarenheter som, ehuru de huvudsakligen avsåge bedrivande av

metodiska specialundersökningar, i stor utsträckning vore av värde även

vid utförande av orienterande marknadsundersökningar. Byrån borde utarbeta

researbetsplaner för de orienterande marknadsundersökningarna och

till byrån borde alla upplysningar inrapporteras för att efter lämplig bearbetning

delgivas därav intresserade svenska exportörer och importörer. För

inrangerandet av ifrågavarande marknadsundersökningar inom exportföreningens

ram talade även den synpunkten att det material och de rön, som

därvid framkomme, för att kunna nyttiggöras oftast krävde vidare bearbetning

i form av metodiska specialundersökningar. Det naturliga samband,

som förelåge mellan de orienterande marknadsundersökningarna och de metodiska

specialundersökningarna, gjorde det önskvärt, att de förra planerades

med direkt sikte på materialets tillrättaläggande för fortsatt arbete genom

specialundersökningar. Sistnämnda slag av undersökningar borde självfallet

liksom hittills bedrivas på beställning av svenska intressenter och på

dessas bekostnad. Dessa omständigheter syntes göra det mindre lämpligt

att de orienterande undersökningarna förlädes inom statsförvaltningens ram

på sätt tidigare var fallet.

Beträffande orienterande marknadsundersökningars bedrivande uttala de

sakkunniga vidare:

Såsom allmänt omdöme kunde sägas att det praktiska värdet av orienterande

marknadsundersökningar vore i hög grad beroende av noggranna forarbeten

och arbetsplaner samt förefintligheten av ett centralt organ som

möjliggjorde effektivt utnyttjande av det insamlade materialet.

En orienterande marknadsundersökning borde lämna material för ett allmänt

bedömande av möjligheterna icke blott till avsättning av svenska produkter

å marknaden i fråga utan även till svenska inköp därstädes, häremot

torde icke böra åsyftas en så i detalj gående granskning av områdets

näringar och handel samt därmed sammanhörande förhållanden, att det

insamlade materialet i allmänhet direkt skulle kunna läggas till giund för

affärstransaktioner. Härför torde i allmänhet krävas metodiska specialundersökningar

av förut angivet slag. Det syntes antagligt, att orienterande marknadsundersökningar

komme att giva ökade impulser till specialundersökningar

och sålunda komme att medföra en intensifiering av marknadsundersökningsbyråns

verksamhet. Resultatet av de orienterande undersökningarna

borde vidare kunna tjäna till ledning för bedömande av ändamålsenligheten

av och lämpligaste organisationsformerna för svenska affärsförbindelser

med marknaden i fråga och särskilt borde det kunna tjäna blivande

exportstipendiater till ledning vid eventuell verksamhet på det undersökta

området. Förutom de rena marknadsundersökningsuppgifterna torde åt dylika

marknadsundersökare kunna anförtros mera speciella uppdrag. Exempelvis

syntes kunna ifrågakomma, att dylika marknadsundersökare bemyn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

digades understödja och animera de inom undersökningsområdet bosatta

svenska honorärkonsulemas verksamhet till befrämjande av svenska intressen

eller att de på begäran av svenska exportörer eller importörer tillsåge

huru dessas agenter eller representanter skötte sina svenska huvudmäns intressen.

Särskilt i sistnämnda fall, men även vid fullgörandet av marknadsundersökningsuppdraget

i dess helhet, vore det av stor vikt att framgå med

försiktighet så att icke redan bestående affärsförbindelser genom undersökningen

skadades eller oroades. På ett senare stadium kunde det måhända

även befinnas lämpligt att ånyo utsända en marknadsundersökare till ett

tidigare genomforskat område för att granska resultatet av tidigare utförda

undersökningar, samt i man av behov komplettera och fördjupa undersökningen

på grundval av vunna erfarenheter. Ändrade förhållanden och den

fortskridande ekonomiska utvecklingen torde även med vissa tidsintervaller

kräva dylika förnyade orienteringar.

För säkerställande av en mera permanent verksamhet med orienterande

marknadsundersökningar till föremål anse de sakkunniga att särskilda befattningar

borde inrättas. Beträffande omfattningen av ifrågavarande undersökningsverksamhet

hava de sakkunniga funnit sig med hänsyn till därmed

förbundna kostnader och svårigheterna att omedelbart finna för uppgifterna

lämpade personer böra inskränka sig till att föreslå inrättande av till

en början två marknadsundersökningsbefattningar, den ena avseende den

latinamerikanska intressesfären, den andra övriga ifrågakommande, huvudsakligen

asiatiska och afrikanska områden. På förut angivna skäl torde

dessa böra anknytas till exportföreningen, men tillsättas i samförstånd med

kommerskollegium, pa vilken myndighet det jämväl borde ankomma att godkänna

arbetsplaner för befattningshavarna samt tjänstgöra såsom övervakande

myndighet. Exportföreningen torde jämväl böra hålla därav intresserade

myndigheter (förslagsvis handelsdepartementet, utrikesdepartementets

handelsavdelning och traktatberedningen) underrättade om marknadsundersökningarnas

planläggning, deras fortskridande samt resultaten

av desamma.

De sakkunniga anföra vidare, att de uppgifter, som införskaffats till ledning

för bedömandet av de kostnader som skulle krävas för att bereda

här ifrågavarande befattningshavare möjligheter att på ett tillfredsställande

sätt fullgöra dem anförtrodda uppgifter, gåve vid handen, att de totala årliga

kostnaderna för varje befattningshavare inklusive lön, tjänsteresor, expenser

m. m. komme att uppgå till minst 40,000 kronor. I detta sammanhang

omnämnes att i Norge av statsmedel för närvarande utginge ett årligt

anslag av 80,000 kronor till tva handelsagenter, vilkas verksamhet och arbetsförhållanden

i flera avseenden vore jämförbara med vad som skulle komma

att gälla beträffande här ifrågavarande marknadsundersökningsbefattningar.

Inrättandet av marknadsundersökningsbefattningar, på sätt här föreslagits,

skulle enligt de sakkunnigas mening medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan

för exportföreningens marknadsundersökningsbyrå i form av planläggning

av undersökningarna, bearbetning av inkommet material och dess

delgivning med enskilda företag, som kunde tänkas intresserade därav m. m.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

9

För att byrån, vars arbetskrafter redan för dess nuvarande verksamhet vore

otillräckliga, skulle kunna utföra de nya uppgifter, som de orienterande

marknadsundersökningarna skulle medföra för densamma, krävdes en förstärkning

av byråns personal, vilken syntes så mycket mera angelägen, som

det praktiska värdet av orienterande marknadsundersökningar, såsom förut

i skilda sammanhang framhållits, vore i hög grad beroende av att de vunna

resultaten på lämpligt sätt bearbetades och bringades till deras kännedom,

som direkt eller indirekt kunde draga någon nytta därav. För dylikt ändamål

erfordrades, utöver vad som beräknats åtgå för täckande av marknadsundersökarnas

verksamhet, ett belopp av 20,000 kronor årligen, vilket, enligt

vad de sakkunniga inhämtat, syntes kunna möjliggöra nödig arbetsförstärkning

samt bidraga till täckande av de ökade kontorskostnader m. m., som

en dylik utvidgning skulle föra med sig.

Enär bedrivandet av orienterande marknadsundersökningar inom exportföreningens

ram skulle avse tillgodoseende av syften av allmän karaktär,

hava de sakkunniga ansett det naturligt, att bistånd lämnades från det allmännas

sida för täckande av kostnaderna. De sakkunniga förorda sålunda,

att, för finansiering av den organisation och verksamhet som i det föregående

angivits, åt Sveriges allmänna exportförening för budgetåret 1939/40 anvisades

ett reservationsanslag av 100,000 kronor för bestridande av kostnaderna

dels för orienterande marknadsundersökningar på mindre bearbetade avsättningsområden

utomlands dels ock för en därmed förbunden utvidgning

av föreningens centralorgan för marknadsundersökningar.

De hörda näringsorganisationernu hava genomgående ställt sig välvilliga

till det av de sakkunniga framlagda förslaget angående anordnande av orienterande

marknadsundersökningar.

Sveriges allmänna exportförening finner uppslaget synnerligen beaktansvärt

och förklarar sig beredd att låta utbygga föreningens organisation för

allmänna marknadsundersökningar enligt de riktlinjer, som uppdragits i

betänkandet. Föreningen förutsätter emellertid, att dess självständiga ställning

gentemot statsmakterna icke genom erhållandet av det ökade statsbidraget

lcomme att rubbas. Enligt föreningens mening torde det icke böra bereda

alltför stora svårigheter att med lämpliga krafter tillsätta de föreslagna

marknadsundersökarebefattningarna. Det kunde även förväntas, att föreningen

skulle bliva i stånd att framdeles låta de av marknadsundersökarna,

som befunnes lämpliga härför, införlivas med den fast anställda personalen

i Stockholm, varigenom deras på olika utländska marknader förvärvade kunskaper

skulle kunna nyttiggöras i föreningens informationsarbete.

Sveriges grossist förbund ansluter sig helt och hållet till de sakkunnigas

uppfattning om betydelsen av orienterande marknadsundersökningar av allmän

karaktär. Förbundet understryker, att sådana undersökningar även

vore av vikt för importhandeln, både direkt och indirekt, och framhåller

lämpligheten av att såväl under förberedandet av marknadsundersökningarna

som under själva utförandet av desamma nära kontakt upprätthålles med

importörerna och deras sammanslutningar. Förbundet föreslår vidare, att

vid undersökningarna samband upprätthölles med den samarbetskommitté

för import- och exporthandel, som nyligen konstituerats genom medverkan

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr lii''.

från förbundet, Sveriges allmänna exportförening och Kooperativa förbundet.

Stockholms handelskammare anser, att undersökningarna säkerligen i åtskilliga

fall skulle vara till viss nytta. Kammaren förutsätter, att resultaten

i den mån de äro av mera allmän natur ställas till näringslivets fria förfogande.

Handelskamrarna i Malmö och Jönköping hälsa det av de sakkunniga i

denna del förordade aktionsprogrammet med tillfredsställelse. Mot den plan,

som i betänkandet angivits för genomförandet av ifrågavarande marknadsundersökningar,

hade handelskamrarna ej heller något att erinra. Då dessa

undersökningar likväl för närvarande närmast vore att betrakta som ett

försök, om vars värde endast erfarenheten kunde giva besked, torde dock

enligt kamrarnas uppfattning anledning saknas att nu träffa alltför långt gående

dispositioner. Ur denna synpunkt förefölle det handelskamrarna därför

mindre tillrådligt att utbygga en organisation och därtill knyta en personal

under sådana villkor, att av förhållandena påkallade ändringar och omläggningar

därigenom skulle försvåras.

Handelskamrarna i Göteborg och Borås uppgiva, att vid överläggningar,

som kamrarna haft i ärendet med ledande exportörer inom kamrarnas distrikt,

dessa ställt sig i viss mån tvivlande beträffande värdet av sådana orienterande

marknadsundersökningar, som de sakkunniga förordat. Skulle en

marknadsundersökning bliva av betydelse för svensk export borde den -—- hade sålunda framhållits — utföras av någon, som vore fullt insatt i den

bransch, vars produkter önskades inarbetade på en främmande marknad.

Värdet av en allmänt orienterande marknadsundersökning motsvarade ofta

icke de därmed förenade kostnaderna. Från exportörhåll hade även gjorts

gällande, att åtminstone en del av det föreslagna anslaget å 100,000 kronor

med större fördel skulle kunna användas till exportens fromma i form av

bidrag till speciella marknadsundersökningar eller handelsstudiestipendier.

Enligt handelskammarens i Norrköping åsikt vore den latinamerikanska intressesfären

redan så penetrerad av många olika svenska exportföretag, att

det syntes kammaren onödigt att dit utsända en speciell marknadsundersökare.

Då däremot områdena i Asien och Afrika vore väsentligt mindre

bearbetade och därtill av så stort omfång, ansåge handelskammaren, att örn

de sakkunnigas plan komme till utförande båda marknadsundersökarna borde

placeras inom sistnämnda områden.

Jämväl handelshögskolan i Göteborg har i förevarande fråga gjort ett

uttalande. Högskolan framhåller, att verkställandet av marknadsundersökningar

liksom överhuvud studiet av hithörande problem stöde på handelshögskolornas

forskningsprogram, varför det syntes högskolan som örn den

inom handelshögskolorna befintliga sakkunskapen borde kunna tagas i anspråk

av det centralorgan, som skulle komma att anförtros ledningen av

marknadsundersökningarna. Från handelshögskolornas egen synpunkt skulle

det vara i hög grad önskvärt, örn de även på detta område kunde bringas i

direkt kontakt med det praktiska arbetet.

Kommerskollegium anför inledningsvis följande:

Förhållandena på flera av de marknader — särskilt i Europa — till vilka

den svenska exporten vore koncentrerad tedde sig för närvarande så föga

uppmuntrande, att det torde vara mycket välbetänkt att söka upparbeta nya

avsättningsområden på sådana håll i världen, dit utförseln av svenska produkter

ännu vore outvecklad. Särskilt angeläget syntes det vara att tillvara
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lil.

11

taga de möjligheter, som vissa transoceana länder erbjöde den svenska exporten.

Förutom av de sakkunniga åsyftade marknader i Central- och

Sydamerika, Västindien, Afrika och Asien torde måhända även de västra delarna

av Kanada böra nämnas i sammanhanget. Avstånden kunde i många

fall synas väl stora, men det borde icke förbises, huru även mycket avlägsna

länder på grund av samfärdsmedlens utveckling för varje år komme oss

närmare. Accelerationen hos sjötransportmedlen vore måhända mindre påtaglig,

men genom flygförbindelsernas utveckling bleve postgången allt snabbare

och korrespondensen i affärsangelägenheter alltmera underlättad. Det

torde säkerligen kunna hävdas, att enbart hänsynen till denna snabba alltjämt

fortgående utveckling hos kommunikationsväsendet motiverade, att den

svenska utrikeshandeln ägnade större intresse än hittills åt mera avlägsna

marknader. Samtidigt som kollegium generellt anslöte sig till det av de sakkunniga

utstakade programmet, ville kollegium emellertid framhålla, att

den svenska exportnäringen — särskilt med hänsyn till den hårda konkurrensen

från andra exporterande länders sida — icke borde förvänta några

lättvunna framgångar på nu ifrågavarande transoceana marknader. Många

svårigheter torde säkerligen få övervinnas innan dessa områden i någon mera

betydande grad kunde tänkas bliva upparbetade såsom avsättningsområden

för svenska produkter. De svårigheter av allehanda slag, som sålunda förefunnes,

gjorde det emellertid angeläget, att staten i förevarande sammanhang

stödde det enskilda initiativet, då man icke kunde räkna med att de

enskilda exportörerna annat än i undantagsfall skulle vara beredda att ensamma

påtaga sig de risker, som vore förenade med en pionjärbetonad verksamhet

av det slag, som de sakkunniga rekommenderade.

Beträffande särskilt frågan om orienterande marknadsundersökningar anför

kommerskollegium:

Marknadsundersökningar av nu ifrågavarande allmänna natur kunde givetvis,

örn de planerades rätt och utfördes av personer, som ägde sådana

speciella förutsättningar, som krävdes för dessa ingalunda lätta arbetsuppgifter,

bliva av värde vid upparbetandet av avlägsna, hittills mindre kända

exportmarknader. Att stora områden i olika världsdelar ur den svenska

exportnäringens synpunkt vore ganska outforskade förefölle uppenbart.

Gentemot vad handelskammaren i Norrköping anfört beträffande penetrationen

av Latinamerika ville kollegium betona, att stora delar av Centralamerika

och den Västindiska ögruppen vore föga kända nied avseende å de

möjligheter, de kunde erbjuda såsom marknader för svenska produkter.

Ehuru kollegium i huvudsak ställde sig välvilligt till utredningens hithörande

förslag, ville kollegium dock icke förneka, att risk kunde föreligga för

att detta slag av marknadsundersökningar just genom sin allmänna orienterande

natur i enstaka fall skulle kunna komma att lämna tämligen klena

resultat i förhållande till det arbete och de kostnader, som nedlagts på desamma.

Vad beträffade det centralorgan, som vore nödvändigt för genomförande

av marknadsundersökningarna, torde såsom de sakkunniga betonat

Sveriges allmänna exportförening lämpligen böra anlitas härför. Emellertid

syntes det kollegium värdefullt, örn ett visst samarbete kunde etableras

mellan exportföreningen och handelshögskolorna i dessa angelägenheter.

Såsom handelshögskolan i Göteborg framhållit skulle det vara synnerligen

önskvärt, om handelshögskolorna på detta område kunde bringas i direkt

kontakt med det praktiska arbetet. Centralorganet borde givetvis även upprätthålla

ständig förbindelse med importhandelns sammanslutningar. Beträffande

organisationen i ("ivrigt ville kollegium i överensstämmelse med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements•

chefen.

handelskamrarna i Malmö och Jönköping betona, att dispositioner på alltför

lång sikt icke syntes böra träffas i frågans nuvarande läge. Kollegium

ställde sig något tveksamt beträffande storleken av det för ändamålet föreslagna

anslagsbeloppet samt ifrågasatte, huruvida det icke måhända vöre

lämpligt, att vid anslagets beviljande en viss frihet medgåves beträffande

beloppets användning så att icke hela summan ovillkorligt bundes för ändamål

sammanhängande med de orienterande marknadsundersökningarna.

Kollegium hade icke någon erinran emot att i avseende på marknadsundersökningarnas

bedrivande övertaga de uppgifter, de sakkunniga föreslagit,

nämligen att ifrågavarande befattningars innehavare skulle tillsättas i

samförstånd med kollegium samt att på kollegium skulle ankomma att godkänna

arbetsplaner för befattningshavarna samt tjänstgöra såsom övervakande

myndighet.

Såsom förhållandena för exportnäringen utvecklat sig med ökade avsättningssvårigheter

på gamla inarbetade marknader, är det naturligt, att strävandena

inriktas på att bereda vidgat utrymme för våra produkter å marknader,

vilka tidigare ur svensk exportsynpunkt blivit tillbakasätta. Det av

de sakkunniga framförda förslaget att i syfte att främja en ökad geografisk

fördelning av den svenska exporten anordna orienterande marknadsundersökningar

i mindre och avlägset belägna länder för utrönande av utvecklingsmöjligheterna

för de ömsesidiga handelsförbindelserna synes värt beaktande.

De föreslagna åtgärderna lära i viss mån få betraktas såsom försök,

och risk föreligger naturligtvis, att, på sätt kommerskollegium framhållit,

undersökningarna understundom komma att lämna relativt svaga resultat.

Som helhet betraktad synes anordningen emellertid kunna bliva av

värde för den svenska utrikeshandeln. Ehuru det vid sådant förhållande

kunde ifrågasättas huruvida icke denna näring själv borde bära de med undersökningarna

förbundna kostnaderna, vill jag ej påyrka en dylik lösning.

Man lärer icke kunna räkna med att enskilda exportörer annat än i

undantagsfall skulle vara beredda att påtaga sig de relativt betydande ekonomiska

uppoffringar, vilka äro förbundna med sådana allmänna undersökningar,

varom här är fråga, och vilka hava karaktär av pionjärarbete med

syfte att bereda marken för egentliga affärstransaktioner. Om, vilket synes

önskvärt, ifrågavarande undersökningar skola komma till stånd, torde det

vara nödvändigt att staten ekonomiskt medverkar, något som också synes

försvarligt med hänsyn till undersökningarnas syfte att främja Sveriges utrikeshandel

över huvud, utan särskilt hänsynstagande till viss exportgren.

Jag tillstyrker, att i fråga om marknadsundersökningarnas anordnande

och bedrivande de av de sakkunniga angivna riktlinjerna i huvudsak följas.

Undersökningarna synas sålunda lämpligen böra handhavas av Sveriges

allmänna exportförening, som för ändamålet bör erhålla särskilt anslag av

statsmedel. Angående storleken av detta anslag synes de sakkunnigas förslag

böra tillsvidare godtagas. För nästa budgetår torde sålunda böra för

verksamheten anvisas ett belopp av sammanlagt 100,000 kronor, avsett dels

till avlöning och kostnader för två marknadsundersökare, dels ock till be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

13

stridande av de med verksamheten förbundna ökade utgifterna för exportföreningens

marknadsundersökningsbyrå.

Anledning att, på sätt kommerskollegium ifrågasatt, vid anslagets beviljande

medgiva sådan frihet beträffande beloppets användning, att hela summan

icke ovillkorligt skulle behöva användas för marknadsundersökningarna,

synes mig knappast föreligga. För ett planmässigt bedrivande av verksamheten

torde det för exportföreningen vara angeläget att hava visshet om, att

anslaget i dess helhet kan tagas i anspråk för ändamålet. Jag förutsätter

härvid, att sådana anordningar träffas, att föreningen icke kommer i åtnjutande

av större belopp än som visas verkligen åtgå för denna verksamhet.

Då, såsom de sakkunniga föreslagit, medelsanvisningen synes böra ske i

form av reservationsanslag, kommer vid budgetårets utgång eventuellt förefintlig

reservation att kunna tillgodoräknas vid uppgörande av förslag till

medelstilldelning för följande budgetår. Vad angår de i vissa yttranden framförda

önskemålen att dispositioner på alltför lång sikt icke borde träffas i

ärendets nuvarande läge, må här endast erinras, att den fortsatta utvecklingen

givetvis blir beroende av de erfarenheter som under verksamhetens

gång komma att vinnas. Emellertid torde man å andra sidan få utgå från

att, örn ej oförutsedda omständigheter inträffa, statsmedel under de närmaste

åren göras tillgängliga för ändamålet i oförändrad utsträckning. En

dylik förutsättning torde vara nödvändig såsom underlag för de dispositioner,

exportföreningen måste vidtaga för säkerställande av bästa möjliga arbetsresultat.

Det synes naturligt, att, på sätt kollegium förordat, exportföreningen i hithörande

angelägenheter söker förbindelse med importhandelns sammanslutningar

och även samarbetar med handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg.

Jag finner det vidare självfallet, att marknadsundersökarna i den

mån så är möjligt upprätthålla kontakt med de officiella svenska representanterna

i vederbörande land, ävensom att dessa envar inom sitt verksamhetsområde

lämna marknadsundersökarna allt det bistånd, som kan erfordras

för befrämjande av de med undersökningarna avsedda ändamålen.

Vad angår övervakningen av marknadsundersökningsverksamheten ansluter

jag mig till de sakkunnigas av kollegium och exportföreningen biträdda

förslag, att kollegium skall tjänstgöra såsom övervakande myndighet. På

kollegium torde även böra ankomma att handhava utbetalandet av de statsmedel,

som ställas till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Exportstipendier och handelsstudiestipendier.

Innan jag övergår till de sakkunnigas förslag ifråga om exportstipendier

och handelsstudiestipendier lämnas i det följande en sammanfattning av

den utveckling dessa stipendieinstitut tidigare undergått.

Å riksstaten för löpande budgetår finnes upptaget ett reservationsanslag å

25,000 kronor för befrämjande av exporthandeln på avlägsna marknader,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

vilket anslag ersatt det av riksdagen tidigare under en följd av år, senast för

budgetåret 1937/38, beviljade anslaget till exportstipendier. Anslaget var

för vart och ett av budgetåren 1932/33—1936 37 upptaget med 20,000 kronor

samt för budgetåret 1937/38 med 25,000 kronor.

Dylika stipendier beviljades första gången år 1896 under namn av handelsstipendier,

vilka voro avsedda att bereda unga män tillfälle att erhålla

kännedom örn utländska handelsförhållanden. Emellertid inträdde under

årens lopp härutinnan en förändring så till vida, att vid stipendiernas utdelning

hänsyn alltmera kom att tagas lill sökandenas förmodade lämplighet

att verka för avsättning av svenska varor. Ar 1908 uppdelades handelsstipendierna

på två slag, nämligen dels handelsstudiestipendier och dels exportstipendier.

Denna uppdelning av stipendieverksamheten grundades på

förslag av kommerskollegium, som därmed ville vinna att såväl det ändamål

vartill anslaget till handelsstipendier ursprungligen avsetts, som det ändamål

samma anslag faktiskt kommit att gälla, skulle kunna behörigen tillgodoses.

Enligt de föreskrifter som i anslutning till denna uppdelning hlevo gällande

(Sv. förf.-sami. 1908 bill. nr 51), skulle exportstipendierna tjäna såsom understöd

åt personer, som utan officiell ställning, företrädesvis i Ryssland, på

Balkanhalvön eller i länder utom Europa, verkade för avsättning av svenska

exportartiklar, samt handelsstudiestipendierna tjäna såsom understöd för

förvärvande utomlands av praktiska insikter i handelsyrket. Nya föreskrifter

rörande stipendieverksamheten meddelades sedermera i kungörelsen den

26 september 1921 (nr 636). Härvid utvidgades området för exportstipendiaternas

uppgifter, i det den lokala begränsningen till Ryssland, Balkaniänderna

och de utomeuropeiska länderna bortföll, varjämte i deras arbetsuppgifter

skulle ingå att verka för import till Sverige av råvaror och andra

förnödenheter samt transithandeln över Sverige. I anledning av den ansträngda

statsfinansiella situationen äskades för budgetåren 1923/24 och

1924/25 inga anslag för nu ifrågavarande ändamål. Förefintlig behållning

å tidigare anslag möjliggjorde emellertid viss tilldelning av exportstipendier.

För budgetåret 1925/26 anvisades ånyo ett anslag, som emellertid inskränktes

till att avse exportstipendier, varemot av besparingsskäl anslag till handelsstudiestipendier

ansågs böra tillsvidare icke ifrågakomma. Senare hava

endast exportstipendier utdelats. 1921 års bestämmelser i vad dessa avse

handelsstudiestipendier äro dock ännu gällande. För exportstipendierna nu

gällande föreskrifter finnas intagna i kungörelsen den 16 september 1932 (nr

441) med allmänna bestämmelser för statens exportstipendier. Sistnämnda

kungörelse innebär ingen ändring i sak beträffande exportstipendiaternas

uppgifter.

Frågan örn exportstipendieinstitutionens utveckling vann förnyad aktualitet

genom att densamma upptogs till behandling i sakkunnigbetänkandet

örn folkförsörjning och arbetsfred (stat. off. utr. 1935:65). De sakkunniga

framliöllo i ifrågavarande ämne, att hittills gjorda erfarenheter i stort

sett bestyrkte uppfattningen örn ändamålsenligheten hos exportstipendieinstitutionen

och torde motivera vidare utveckling därav. Den största svårigheten

syntes de sakkunniga ligga i valet av lämpliga kandidater. Till

prövning borde upptagas frågan örn att återuppliva de äldre s. k. bandelsstudiestipendierna,

utdelade såsom understöd åt personer som önskade förvärva

praktiska insikter i handelsyrket, och kombinera dessa med exportstipendieväsendet

på sådant sätt att därmed skapades en rekrytskola för

handelspionjärer.

Kommerskollegium, som genom remiss anbefalldes att efter vederbörande

näringsorganisationers hörande till Kungl. Majit inkomma med utredning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

15

och förslag rörande bland annat den stipendieverksamhet som i nämnda

sakkunnigbetänkande avhandlades, avgav den 23 november 1937 utlåtande

i ärendet. Kollegium förmälde därvid bland annat, att hithörande spörsmål

dryftats med vissa tillkallade representanter för särskilt våra större exportnäringar.

Dessa hade därvid uttalat sitt erkännande av de insatser som av

exportstipendiater gjorts tili den svenska exportens gagn, samt framhållit betydelsen

av att denna och liknande verksamhet allt fortfarande uppehölles

genom understöd från statens sida. Startande av svensk pionjärverksamhet

i transoceana länder borde därvid som hittills uppmuntras och stödjas, i den

mån tillräckligt stora oexploaterade marknader fortfarande stöde öppna och

lämpliga kandidater funnes. Vid sidan härav borde med stipendierna understödjas

även annan verksamhet till vår utrikeshandels befrämjande på avlägsna

marknader. Såsom understödjansvärt hade exempelvis angivits utsändande

av kommersiellt erfarna personer för bedrivande av marknadsstudier

och anskaffande av utländska förbindelser å var för sig mindre men

tillsammantagna betydande marknadsområden. Över huvud vore det med

hänsyn till de skiftande förhållandena angeläget, att stor frihet gällde i fråga

örn ändamål som finge tillgodoses med stipendiemedlen.

Kollegium anförde vidare, att inhämtade uppgifter angående resultatet av

exportstipendieverksamlieten syntes ådagalägga, att exportstipendieinstitutionen

i stort sett varit av nytta för främjande av våra handelsförbindelser

med mindre bearbetade marknader. Med anledning av vad under utredningen

framkommit syntes det dock kollegium önskvärt, att de penningmedel,

som det allmänna i förevarande form ställde till förfogande i exportbefrämjande

syfte, framdeles icke borde så ensidigt som hittills skett lämnas

såsom bidrag till upprättande av svenska agenturfirmor i transoceana

eller eljest mera avlägsna länder, utan att de borde kunna komma till en

fruktbärande användning genom att stå till förfogande jämväl för marknadsundersökningar

på bredare basis, för förmedlande av förbindelser mellan

svenska exportföretag och lämpliga handelshus i respektive länder samt fölen

allmän planläggning av en exportoffensiv på mera avlägsna marknader,

där behov av svenska industriprodukter funnes föreligga. Ett uppslag, som

under diskussionen av hithörande ämnen framkommit, och som syntes kollegium

förtjäna beaktande, vore att låta stipendiaterna i fråga vid sin verksamhet

vinna en viss anknytning till förefintliga svenska konsulat på dylika

mera avlägsna marknader, och med konsulatet såsom i viss mån stödjepunkt

företaga de undersökningar och inhämta de upplysningar, som funnes behövliga.

Ett dylikt uppdrag skulle ej avse någon längre tid utan vara begränsat

till ett. högst två år och stipendiaten skulle efter uppdragets fxdlgörande

hava att söka sin utkomst i det enskilda förvärvslivet.

Med beaktande av de av kommerskollegium anförda skälen för en omläggning

i viss mån av principerna för tilldelning ur anslaget till exportstipendier

tillstyrkte dåvarande chefen för handelsdepartementet i sitt anförande

till statsrådsprotokollet den 4 januari 1938 angående frågor som tillhörde

regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens tionde

huvudtitel (X H. T. p. 59), alt stipendier av statsmedel måtte kunna tilldelas

personer, som, utan alt företräda någon speciell exportartikel, önskade

verka för främjande av svensk utrikeshandel. Denna exportfrämjande verksamhet

borde äga rum i form av marknadsundersökningar i syfte att utröna

möjligheterna för svensk export men också, örn så kunde ske, genom att förmedla

förbindelser mellan svenska och utländska intressenter. För berörda

undersökningar bolde utväljas marknadsområden, där vår officiella utrikesrepresentation

icke vore tillfyllest för dt- uppgifter som avsåges. Där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

emot syntes det lämpligt, att, i anslutning till vad kommerskollegium förordat,

sådana anordningar träffades, att stipendiaterna, där dylik representation

funnes, kunde av denna erhålla råd och stöd i sin verksamhet.

Kungl. Majit hemställde, under åberopande av denna motivering, att för

budgetåret 1938/39 måtte till befrämjande av exporthandeln på avlägsna

marknader beviljas ett reservationsanslag av 25,000 kronor. Riksdagen biföll

denna hemställan.

I skrivelse den 27 augusti 1938 har kommerskollegium gjort framställning

örn beviljande av ett reservationsanslag av 25,000 kronor till befrämjande av

exporthandeln på avlägsna marknader jämväl för budgetåret 1939/40. Till

motivering härav framhåller kollegium att för sagda budgetår borde beräknas

ett belopp av 10,000 kronor till fortsättningsstipendier åt tre exportstipendiater

för ett tredje stipendieår. Vidare borde medel beräknas dels till fortsättningsstipendier

andra året till de nya stipendiater, som kunde komma att utses

innevarande budgetår, dels ock till nya stipendier eller bidrag under nästkommande

budgetår.

De sakkunniga säga sig för sin del vara av den uppfattningen, att e x p o r tstipendieinstitutionen

måste anses hava i stort sett varit av nytta

för främjande av våra handelsförbindelser på transoceana marknader. Till

stöd härför anföras vissa från Sveriges allmänna exportförening införskaffade

uppgifter rörande resultatet av de exportstipendiaters verksamhet, vilka

erhållit stipendier från och med år 1909. Enligt dessa uppgifter hade stipendiaterna

inalles varit 66. Bland dessa funnes 28 som vore eller varit innehavare

av egna firmor eller delägare i företag i utlandet, ytterligare 13 som

likaledes haft framgång i sin verksamhet i främmande land samt 10 som

visserligen ej kvarstannat i utlandet, men som dock i sin senare verksamhet

i hemlandet dragit nytta av de erfarenheter och lärdomar de vunnit utomlands,

medan 6 avlidit och 9 finge anses hava misslyckats i sin verksamhet.

De sakkunniga uttala vidare sin anslutning till den omläggning av principerna

för exportstipendier, som från och med innevarande budgetår kommit

till stånd, i vilket sammanhang de framhålla önskvärdheten av att de

möjligheter, som numera vore förhanden att ur förenämnda anslag erhålla

bidrag för verksamhet av mera indirekt exportfrämjande natur tydligare

bragtes till allmänhetens kännedom än för närvarande torde ske. Däremot

anse de sakkunniga, att möjligheterna att utnyttja ifrågavarande anslag för

marknadsundersökningar, särskilt sådana undersökningar på bredare basis

och åsyftande en allmän planläggning av möjligheterna till export och import

beträffande mera avlägsna marknader, borde bortfalla, för den händelse

att statsbidrag skulle komma att utgå för inrättande av särskilt organ

härför, på sätt de sakkunniga föreslagit.

De sakkunniga framhålla även önskvärdheten av att de rapporter, som

exportstipendiat författningsenligt skall insända till kommerskollegium över

sin verksamhet, erhölle ett mera konkret innehåll än för närvarande brukade

vara fallet, beträffande de affärsresultat som av stipendiaten uppnåtts

under rapportperioden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

17

1 samband med spörsmålet örn exportstipendieinstilutet hava dc sakkunniga

upptagit till behandling frågan örn ett återupplivande i någon form av

handelsstudiestipendierna. De sakkunniga erinra härutinnan, att,

förutom hänsyn till de statsfinansiella skäl som på sin tid föranledde att

utdelandet av handelsstudiestipendier upphörde, mot institutionen i fråga

anförts, att behovet av handelsstudiestipendier minskats genom den alltmera

förbättrade handelsundervisningen inom landet, ävensom att möjligheterna

för utlänningar att vinna arbetsanställning allvarligt försvårats i de

europeiska länder till vilka handelsstudiestipendiaterna huvudsakligen hade

sökt sig. Med den ökade inriktning på fjärran belägna marknader, som den

svenska utrikeshandeln erhållit under tiden efter världskriget, och som betingats

i främsta rummet av de regelbundna förbindelser den svenska sjöfarten

numera upprätthölle på de transoceana marknaderna, vore det emellertid

enligt de sakkunnigas mening ett allt mera kännbart behov att

hos unga svenskar väcka intresse och håg för utrikeshandeln samt de möjligheter,

som här erbjöde sig för rekrytering av handelspionjärer.

De sakkunniga anföra härom vidare:

Särskilt i fråga örn de latinamerikanska marknaderna hade det från såväl

svenska exportör- och importör- som redarekretsar betonats önskvärdheten

av att bereda möjligheter för yngre väl meriterade personer att under en

tidrymd, som icke borde understiga ett år, såsom volontärer vistas på dylika

hitintills mindre beaktade transoceana marknader utan anspråk på omedelbara

positiva insatser från deras sida. Därvid hade framhållits vikten för

Sveriges utrikeshandel av att såväl på dessa marknader som även här hemma

hava tillgång till språkkunniga personer, som ägde kännedom örn de

speciella förhållanden, som rådde på ifrågavarande marknader. Ökad tillgång

till dylika krafter torde utgöra en förutsättning för att ett på lång sikt lagt

arbete för utökning av Sveriges handelsförbindelser med dessa avlägsna

marknader skulle hava utsikt att lyckas. Enär avsikten närmast borde vara

att giva dessa volontärer en allmän insikt i affärsliv och levnadsförhållanden

på ifrågavarande marknader, syntes man vid strävanden att bereda dylika

personer sysselsättning icke böra inskränka sig till att söka kontakt med

därstädes etablerade svenska eller utländska importföretag utan måhända

hellre söka introducera dem hos utländska företag, som arbetade på export

och helst till Sverige, enär större tillmötesgående torde kunna förväntas om

vår köpvillighet utnyttjades för att introducera dem i den nya miljön, än

om de sändes ut såsom exportvolontärer. I den mån svensk representation

funnes på platsen borde dennas bistånd kunna påräknas vid anskaffande

av sysselsättning åt och kontroll över dylika volontärers verksamhet. I vissa

fall torde även möjligheter finnas att bereda dem sysselsättning hos svenska

exportstipendiater. Från sådant håll hade vid flera tillfällen framhållits

önskvärdheten av tillgång till yngre handels- och bokföringskunnig personal.

Dessa handelsstudiestipcndiater borde småningom kunna bilda en rekryteringskälla

icke blott leir personalförstärkning vid svenska företag på

dessa marknader utan jämväl för hemmaföretag med affärförbindelser på

marknaderna i fråga.

De sakkunniga, vilka funne de skäl som anförts till förmån för ett återupplivande

av handelsstudiestipendierna i avsikt alt skapa ökad tillgång

till unga svenska krafter på de transoceana marknaderna till fromma folden

svenska utrikeshandeln på dessa områden synnerligen beaktansvärda,

Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 1 sand. Nr 117■

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hyste den uppfattningen, att väsentliga fördelar stöde att vinna på denna

väg, och ville för den skull förorda, afl medel ställdes till förfogande för

nu nämnt ändamål. Liksom vid utseendet av exportstipendiater spelade

även i fråga örn handelsstudiestipendier personvalet huvudrollen. Enär det

vore att förutse att liksom i fråga örn exportstipendiater tillgången på lämpliga

kandidater till handelsstudiestipendiater komme att vara underkastad

betydande växlingar från år till år, syntes det de sakkunniga lämpligt, att

medel för de olika stipendieformer, som här berörts, sammanfördes till ett

anslag, ur vilket kunde tilldelas exportstipendier eller handelsstudiestipendier,

allteftersom tillgången till lämpliga kandidater så tilläte.

I syfte att tillgodose förenämnda önskemål föreslå de sakkunniga, såsom

inledningsvis nämnts, att anslaget till befrämjande av exporthandeln

på avlägsna marknader göres tillgängligt för utdelning av såväl export- som

handelsstudiestipendier samt ökas med ett belopp av förslagsvis 35,000 kronor,

eller sålunda till 60,000 kronor för budgetåret 1939 40.

I de till kollegium från näringsorgunisationerna inkomna yttrandena andres

i denna del i huvudsak följande:

Handelskamrcirna i Göteborg, Borås och Norrköping förorda livligt de

sakkunnigas förslag. De två förstnämnda handelskamrarna, som betona,

att anslaget framförallt borde stå öppet för handelsstudiestipendiater, förmena

dock, att det föreslagna beloppet vore otillräckligt för ändamålet.

Handelskamrarna i Malmö och Jönköping säga sig med särskild tillfredsställelse

hava tagit del av kommitterades hithörande förslag. För handelskamrarna

hade från olika håll enstämmigt understrukits, att exportstipendiaternas

verksamhet varit av utomordentligt värde vid ordnandet av exportörernas

representationsfråga. Enligt kamrarnas mening kunde knappast

läggas nog vikt vid att det genom rikligt tillmätta anslag för här berörda

ändamål ävensom genom ett omsorgsfullt urval av därtill skickade pei-soner

sörjdes för en fortgående nyetablering av svenska firmor i utlandet. Beträffande

villkoren för erhållande av handelsstudiestipendierna funne handelskamrarna

av olika skäl önskvärt att hänsyn toges till praktiska insikter

hos de sökande, dokumenterade genom ett elier annat års väl vitsordad anställning

hos svenskt affärsföretag. Stockholms handelskammare föreslår,

att exportstipendiaternas rapporter delades i en speciell och en allmän del, i

vilken senare stipendiaterna borde redogöra för sina allmänna erfarenheter

rörande respektive marknaders läge och vilken utan olägenhet skulle kunna

offentliggöras till nytta för näringslivet i dess helhet. Kammaren understryker

vidare lämpligheten av att exportstipendiaterna — i de fall bytesaffärer

ansåges kunna komma till stånd — inkomme med praktiska förslag

rörande sättet för deras förverkligande särskilt beträffande beskaffenheten

av den till svensk import avsedda varan.

Sveriges grossistförbund ansluter sig likaledes till de sakkunnigas synpunkter

och förslag samt uttrycker särskilt sin tillfredsställelse med att

handelsstudiestipendierna föreslagits återupplivade. I likhet med vissa av

handelskamrarna betonar förbundet vikten av att de personer, som tilldelades

stipendier av någotdera slaget, besutte god såväl teoretisk som praktisk

utbildning. Vad beträffar ansökningsförfarandet ifrågasätter förbundet,

huruvida det icke vore lämpligt, att förbundet bereddes tillfälle att avgiva

yttrande över inkomna ansökningar.

Sveriges allmänna exportförening finner förslaget att uppliva handels
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

19

studiestipendieinstitutet väl värt att förverkligas. Som en följd av Sveriges

ökade handelsintressen i utlandet bleve behovet av språkkunnig och utlandserfaren

svensk personal, som kunde upprätthålla olika befattningar

inom handels- och industriföretag både i Sverige och i utlandet, allt större.

Med de skärpta anställningsvillkor, som efter världskriget tillämpades i

en del länder, hade det blivit allt svårare för unga svenskar att såsom tidigare

konditionera i utländska firmor. Framställningar hade ibland inkommit

till föreningen från svenska affärsmän etablerade i utlandet med begäran

örn lämpliga volontärer, som efter någon tids praktik ansåges hava

bättre förutsättningar att sköta vissa sysslor än motsvarande utländska

personal — och föreningen uttalar i samband härmed det önskemålet, att

genom de föreslagna handelsstudiestipendierna måtte möjliggöras för unga

svenskar att erhålla dylika volontärbefattningar. Det ifrågasättes därvid,

huruvida icke stipendietiden för sådana stipendier borde kunna utsträckas

till två år för ett och samma land. Skyldighet borde stadgas för stipendiat

att efter varje halvårsperiod inkomma till kollegium med intyg rörande sin

vandel och verksamhet från den firma, vari han vore anställd.

För egen del har kommerskollegium anfört i huvudsak följande:

Kollegium förordade livligt de sakkunnigas förslag. Betydelsen för vår

exportnäring av exportstipendiaternas verksamhet vore numera så allmänt

erkänd, att det näppeligen vore behövligt att närmare ingå på de olika fördelar,

som kunde förväntas av en utbyggnad av detta institut. Återupplivandet

av handelsstudiestipendieinstitutet syntes kollegium icke minst med hänsyn

till nuvarande svårigheter för unga svenskar att erhålla lönande kontorsanställningar

utomlands vara välbetänkt. I vissa fall borde handelsstudiestipendiaterna,

såsom även hade förutsetts i de sakkunnigas förslag, till

ömsesidig nytta kunna placeras såsom biträden åt exportstipendiaterna, då

dessa mången gång vore så överhopade med göromål, att en avlastning i deras

arbetsbörda vore behövlig. I likhet med exportföreningen ansåge kollegium

det böra övervägas, huruvida icke stipendietiden i vissa fall borde

kunna utsträckas till exempelvis två år. Att de båda stipendieformerna

sammanförts till ett anslag syntes kollegium vara en lycklig anordning, då

härigenom ett smidigare utnyttjande av anslaget alltefter tillgången på lämpliga

kandidater möjliggjordes.

Vidkommande exportstipendiaternas rapporter funne kollegium vissa skäl

tala för en uppdelning av desamma på sätt Stockholms handelskammare

föreslagit och hade kollegium för avsikt att uppmana exportstipendiaterna

att försöksvis inkomma med rapporter av angiven beskaffenhet, varefter en

sammanställning av de allmänna redogörelserna komme att verkställas inom

kollegium, vilken sedermera, i mån så funnes lämpligt, komme att delgivas

näringsorganisationerna m. fl. intresserade.

Samtliga uttalanden i ämnet bekräfta, att exportstipendieinstitutionen ver- Departementskal

främjande på våra handelsförbindelser med avlägset belägna marknader. chefen.

Den omläggning i viss mån av principerna för tilldelandet av exportstipendier,

som kommit till stånd från och med innevarande budgetår, torde också

allmänt vitsordas såsom ändamålsenlig och ägnad alt motsvara utvecklingens

krav. Jag tillstyrker, att medel avses för dylika stipendier enligt de sålunda

godtagna principerna jämväl nästa budgetår. Såsom de sakkunniga

anfört synes det däremot ej erforderligt alt, på sätt skett för innevarande

budgetår, anslag i förevarande sammanhang beräknas jämväl för mark
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

nadsundersökningar av orienterande natur. Därest särskilda medel beviljas

för marknadsundersökningar enligt vad i det föregående tillstyrkts, torde

behovet av sådana undersökningar för närvarande få anses tillräckligt tillgodosett.

De sakkunnigas förslag att återuppliva handelsstudiestipendierna i avsikt

att skapa ökad tillgång till unga svenska krafter på de transoceana marknaderna

till fromma för den svenska utrikeshandeln på dessa områden har

likaledes vunnit anslutning hos alla som yttrat sig i ärendet. Med avseende

å den praktiska tillämpningen har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,

förordats att stipendietiden borde kunna bestämmas till två år för ett

och samma land, att av stipendiaterna borde fordras goda praktiska insikter

och förhandskunskaper om språket i landet ifråga ävensom att övervakningen

av stipendiaternas vandel och verksamhet borde göras betryggande.

Den allt hårdare konkurrensen på utlandsmarknaden gör det otvivelaktigt

nödvändigt att de, vilka skola ingå i den svenska utrikeshandelns tjänst, äro

väl rustade för sitt arbete. Jag vill därför icke motsätta mig, att möjlighet,

på sätt de sakkunniga sålunda föreslagit, ånyo öppnas till erhållande av

studiestipendier av statsmedel för personer, som önska i främmande länder

förvärva praktiska insikter i handelsyrket. Den närmare utformningen av

de bestämmelser, som böra gälla beträffande stipendieverksamheten torde

få ankomma på Kungl. Majit att utfärda sedan riksdagens beslut i anslagsfrågan

meddelats. De synpunkter som rörande stipendieinstitutets tillämpning

framförts i de sakkunnigas betänkande ävensom i de över betänkandet

avgivna yttrandena torde härvid böra beaktas.

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag, att medel för handelsstudiestipendier

och för exportstipendier sammanföras under ett gemensamt anslag.

Säkra hållpunkter saknas för bedömande av de anspråk, som kunna komma

att ställas på anslaget under nästkommande budgetår. För exportstipendieverksamheten

har kommerskollegium beräknat ett medelsbehov av 25,000

kronor. Jag föreslår, att detta belopp med hänsyn till handelsstudiestipendierna

ökas med 30,000 kronor och att alltså anslaget i dess helhet upptages till

55,000 kronor. Anslaget bör hava reservationsanslags natur.

Svensk-internationella pressbyrån.

Bland spörsmål berörande det kommersiella propagandaväsendet, vilka de

sakkunniga upptagit till behandling, befinner sig även frågan örn den Svenskinternationella

pressbyråns fortsatta verksamhet.

Vad angår ifrågavarande byrå och dess verksamhet hava de sakkunniga

anfört följande:

Den Svensk-internationella pressbyrån bildades år 1926 på privat initiativ

och dess verksamhet hade intill den 1 juni 1938 drivits helt med medel,

som enskilda företag tillskjutit. Enär det icke längre visade sig möjligt

att erhålla enskilda bidrag i den omfattning, som erfordrades för byråns

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

21

existens, övertogs dess drift från och med sistnämnda datum av Sveriges

allmänna exportförening, som för ändamålet erhöll ett statsbidrag å 10,000

kronor för byråns fortsatta verksamhet år 1938. Byrån ställdes därvid under

uppsikt av ett råd bestående av representanter för utrikesdepartementet,

kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening och Tidningarnas telegrambyrå.

Byråns uppgift vore att genom artiklar och notiser i utlandspressen sprida

kännedom örn och intresse för Sverige. Omkring två tredjedelar av materialet

hade behandlat svenskt näringsliv, varvid byrån särskilt sökt bidraga

till främjandet av svenska exportintressen. Den övriga delen hade utgjorts

av artiklar och notiser örn nyheter, framsteg eller rön inom svensk vetenskap

och forskning, socialt arbete, konst- och turistförhållanden m. m.

Artikelmaterialet, som utginge på engelska och tyska en gång i veckan

och på finska en gång var fjortonde dag, distribuerades till omkring 400

förbindelser spridda över stora delar av världen. Via de engelska och

tyska upplagorna hade detsamma översatts till ytterligare ett antal språk,

främst tjeckiska och polska, och materialet beräknades nå inemot 1,500 kända

emottagare, men det totala antalet torde vara ännu större. Byråns arbetssätt

skilde sig från den av Tidningarnas telegrambyrå sedan något år tillbaka

bedrivna så kallade brevtjänsten, därigenom att distributionen av nyhetsmaterialet

icke, såsom vore fallet med Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst,

enbart skedde genom förmedling av telegrambyråer i utlandet utan

även, och huvudsakligen, direkt till utlandspressen eller genom förmedling

av i utlandet bosatta journalister eller andra ombud, vilka genom sina förbindelser

hade möjlighet att få materialet placerat i respektive länders press.

Svensk-internationella pressbyråns råd hade också nyligen uttalat, att med

hänsyn till önskvärdheten av en fortsatt effektiv upplysningsverksamhet rörande

Sverige i utlandet, pressbyråns verksamhet borde bestå vid sidan av

den brevtjänst, som utövades av Tidningarnas telegrambyrå. Svensk-internationella

pressbyrån hade nämligen genom sin direkta kontakt med tidningsorgan

i utlandet möjligheter till distributionsvägar, vilka på ett lyckligt

sätt kompletterade Tidningarnas telegrambyrås förbindelser i utlandet.

De beräknade kostnaderna för Svensk-internationella pressbyråns fortsatta

verksamhet under år 1939 belöpte sig enligt ett inom byrån upprättat

kostnadsförslag till 25,000 kronor. Enligt detta förslag, som av exportföreningen

framlagts för pressbyråns råd, skulle verksamheten fortsätta som

hittills med veckotjänst för de engelska och tyska upplagorna och fjortondagarstjänst

för den finska upplagan. Därutöver hade man räknat med alt

även kunna upptaga en fjortondagarstjänst för en fransk upplaga. Exportföreningen,

som trätt i kontakt med sina förbindelser i olika länder för att

skaffa pressbyrån nya distributionsorgan, hade nämligen därvid funnit, dels

att intresset för pressbyråns bulletiner vore stort, dels ock att nian i vissa

länder, särskilt Balkanstaterna och Levanten, efterfrågade en fransk upplaga,

utan vilken större publicitetscffekt icke där kunde uppnäs.

Efter behandling av förenämnda budgetförslag bade pressbyråns råd beslutat

uttala dels att Svensk-internationella pressbyråns organisation väl motsvarade

sitt ändamål, att den i likhet med Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst

skötts förtjänstfullt, varför den borde beredas tillfälle att fortsätta sill

verksamhet vid sidan av Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst, att pressbyråns

verksamhet örn möjligt borde utvidgas nied en fransk upplaga, samt

att först sedan exportföreningen sökt att införskaffa medel från privata bidragsgivare

för upprätthållande av byråns verksamhet under år 1939, ansökan

örn statsbidrag skulle inlämnas till handelsdepartementet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 117-

Med hänsyn till den omfattande spridning, som byrån på sätt i det föregående

angivits kunnat bereda sina meddelanden på grund av sina förbindelser

med utländska pressorgan, hava de sakkunniga ansett, att en verksamhet

sådan som den vilken byrån utövade vore ett viktigt led i den allmänna

informationsverksamheten. Särskilt med hänsyn till den intensiva konkurrens

örn utlandsopinionen, som för närvarande påginge världen runt, syntes

pressbyråns arbete vara värt att stödjas och uppmuntras, så mycket mera

som genom dess verksamhet upplysningar örn Sverige spriddes jämväl i avlägsna

delar av världen, varest det svenska namnet vore relativt mindre känt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, förorda de sakkunniga, att,

därest medel för byråns fortsatta verksamhet icke i tillräcklig utsträckning

kunde anskaffas på enskild väg, statsbidrag ställdes till förfogande i den omfattning

som kunde finnas erforderlig för att driva pressbyråns verksamhet

utökad med en fransk upplaga.

Sedermera har Sveriges allmänna exportförening i en den 30 december 1938

dagtecknad skrivelse till chefen för handelsdepartementet hemställt örn statsbidrag

för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns fortsatta verksamhet.

1 skrivelsen har exportföreningen anfört bland annat följande:

Med hänsyn till den nytta en informationstjänst av denna art torde medföra

för vårt land^ och ej minst dess näringsliv, hade föreningens styrelse ansett,

att pressbyråns verksamhet borde upprätthållas även för framtiden.

Föreningen vore därför beredd att på sig taga en del av kostnaderna för byråns

drift, och hade i detta syfte genom hänvändelse till intresserade enskilda

företag erhållit utfästelser om bidrag för år 1939 till ett belopp av sammanlagt

cirka 12,000 kronor.

För att driva byråns verksamhet enligt hittills följda riktlinjer skulle ett

belopp av 21,000 kronor erfordras för år 1939. I likhet med pressbyråns

råd funne emellertid styrelsen det synnerligen önskvärt, om byråns material

även kunde utkomma i en fransk upplaga, mindre kanske med hänsyn till

den franska pressen, vilken i allmänhet ställde sig ganska likgiltig för informationspublicitet,

än till pressen i Belgien, Schweiz, Balkan, Nära Östern

m. fl. länder, där byråns material för närvarande blott i mindre utsträckning

ernådde publicitet. Därest en dylik fransk upplaga begränsades till var

fjortonde dag, skulle kostnaden härför uppgå till cirka 4,000 kronor per år.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer styrelsen för exportföreningen,

att föi''eningen för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns

verksamhet måtte komma i åtnjutande av dels ett statsbidrag för tiden

1 januari—30 juni 1939 av 5,000 kronor, dels ock för budgetåret 1939/40

ett statsanslag av 15,000 kronor.

Kommerskollegium har i sitt yttrande över exportutredningens betänkande

betonat, att kollegium funne det mycket betydelsefullt att pressbyrån bereddes

möjlighet att fortsätta sin verksamhet på det sätt byrån planerat samt

att de sakkunnigas förslag i denna del mottagits med allmän sympati av de

hörda organisationerna. Endast handelskammaren i Norrköping hade hyst

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117•

23

en avvikande mening, i det handelskammaren ifrågasatt huruvida icke vikten

av de meddelanden, som utsändes från förevarande pressbyrå, högst väsentligt

överdrivits samt sagt sig vara av den åsikten att det anslag, som föreslagits

för bedrivande av byråns verksamhet, kunde bättre användas i form

av handelsstudiestipendier eller understöd till liandelskamrar utomlands.

Kommerskollegium har sedermera i särskilt yttrande den 23 januari 1939

över exportföreningens förevarande framställning ytterligare anfört i huvudsak

följande:

Genom den alltmer påtagliga exportoffensiven från en del industriländers

sida och den till följd därav allt hårdare konkurrensen örn utlandsopinionen

tvingades ett land med så betydande exportintressen som Sverige atthen på

den allmänna informationsverksamhetens område icke lämna några ansträngningar

osparda. Pressbyråns distribution av nyhetsmaterial och den

av Tidningarnas telegrambyrå bedrivna s. k. brevtjänsten ansåge kollegium

på ett lämpligt sätt komplettera varandra. Kollegium hade med tillfredsställelse

konstaterat, att pressbyrån hade för avsikt alt distribuera sitt nyhetsmaterial

jämväl i en fransk upplaga. Vidare vore det enligt kollegii mening

önskvärt, särskilt på grund av vårt lands betydande handelsintressen i Sydamerika,

att materialet kunde distribueras även i en spansk upplaga. Enligt

vad kollegium hade sig bekant, komme byrån att taga under övervägande

att, örn ekonomien skulle det medgiva, utgiva även en sådan upplaga.

Under åberopande av vad kollegium sålunda i skilda sammanhang anfört

i ämnet samt under hänvisning i övrigt till vad 1938 års exportutredning uttalat,

tillstyrkte kollegium, att Sveriges allmänna exportförening för bedrivande

av Svensk-internationella pressbyråns verksamhet beviljades statsbidrag

dels för tiden den 1 januari—den 30 juni 1939 med 5,000 kronor, dels

ock för budgetåret 1939/40 med 15,000 kronor, därvid förstnämnda bidrag

i likhet med det för byråns verksamhet under 1938 beviljade statsbidraget

kunde utgå av handels- och sjöfartsfondens räntemedel, medan bidraget för

nästkommande budgetår syntes böra uppföras å riksstaten.

I överensstämmelse med den uppfattning, som hävdats av de sakkunniga och Departementskommerskollegium,

och vilken jag för egen del biträder, torde Sveriges all- ^

aninna exportförening jämväl i fortsättningen böra beredas ekonomiskt understöd

från statens sida för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns

verksamhet. Det är min avsikt att i särskild ordning föreslå Kungl.

Majit att för innevarande budgetår ställa erforderligt belopp till förfogande

för ändamålet ur handels- och sjöfartsfondens räntemedel. Med hänsyn till

de växande svårigheterna, särskilt på grund av den sjunkande ränteavkastningen,

att av handels- och sjöfartsfondens räntemedel tillgodose de olika

ändamål, i stor utsträckning av tillfällig natur, för vilka nämnda medel i

första hand synas böra anlitas, torde emellertid Iran och med biulgetaict

1939/40 tillsvidare anslag för verksamheten få upptagas å riksstaten. Anslaget

torde i enlighet med exportföreningens av kommerskollegium tillstyrkta

förslag böra bestämmas till 15,000 kronor. Det lärer lå ankomma på Kungl.

Majit alt, liksom tidigare skett, meddela de föreskrifter, som för statsbidragets

lillgodonjutande böra lända till etterrättelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Statlig exportkreditgaranti.

Såsom inledningsvis nämnts liava de sakkunniga framlagt förslag till omläggning

och komplettering av det statliga exportkreditgarantisystemet i

syfte att öka dess effektivitet i allmänhet och särskilt såsom stöd för entreprenadverksamhet

i utlandet. Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, må

i fråga örn det nu gällande systemet erinras om följande:

I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition (nr 245) till 1933 års riksdag

framställda förslag medgav riksdagen, att, i huvudsaklig överensstämmelse med

vad av dåvarande chefen för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet över

handelsärenden för nämnda dag anförts och med iakttagande av de synpunkter,

vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt

de närmare bestämmelser, som kunde hliva av Kungl. Maj :t meddelade, svenska

staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret 1933/34 till

belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter

tor till utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner kronor

högst 6 miljoner kronor finge tågås i anspråk för finansiering av export av

inhemska alster av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer,

vilka av utskottet i förenämnda utlåtande därutinnan angivits. Än vidare

beslöt riksdagen, att de premier, som enligt vad i utskottets utlåtande anförts

borde erläggas, skulle överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond,

från vilken skulle täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande

verksamhet, som ock administrationskostnader för det organ, som

jämlikt Kungl. Majits närmare bestämmande kunde komma att inrättas för

verksamhetens handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet

med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit

m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av fråga

örn statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av Kungl.

Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd

utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).

Sedan Kungl. Majit i proposition (nr 256) till 1934 års riksdag väckt förslag

örn fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti

under budgetåret 1934/35, medgav riksdagen enligt dess skrivelse nr 309.

att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda

budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,

vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret

1933/34 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade

inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen,

att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna skulle

i huvudsak oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen

gjort uttalande rörande garantis maximibegränsning.

I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 22 juni 1934 (Sv. förf.-saml.

nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti

för exportkredit m. m. — vilken förordning gällde till oell med den 30 juni

1934 — skulle, med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt giltighet

efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935.

Med bifall till Kungl. Majits propositioner (1935 nr 169; 1936 nr 263; 1937

nr 83 och 1938 nr 83) hava riksdagarna 1935—1938 lämnat fortsatt bemyndigande

för beviljande av statlig exportkreditgaranti under budgetåren 1935/36

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

25

—1938/39, därvid viss höjning av garantis maximigräns medgivits från och

med budgetåret 1936/37. Kungl. Maj:t Ilar i anslutning härtill genom särskilda

förordningar (senast Sv. förf.-saml. 1938 nr 81) förlänat förordningen den 26

juni 1933, med vissa ändringar, förlängd giltighet till och med den 30 juni

1939.

Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna äger exportkreditnämnden att,

till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som

av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,

jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas

för entreprenadarbeten, som utföras till utlandet i förening med industrileveranser,

ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande

verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för

svensk export. Statsgarantin må högst avse, att ett belopp uppgående till

75 procent eller, i fråga örn gatsten och kantsten, 85 procent av den av exportören

lämnade krediten kommer att inflyta. Då fråga är om export av alster

av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas intill

hela kreditbeloppet. I fall av denna ai’t äger exportkreditnämnden även att

helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande.

Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,

nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder

för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr,

andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.

Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri

inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt rum -— kan hava fått utgiva

på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner

kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier respektive

förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner kronor

tillhopa.

Beträffande omfattningen av den av exportkreditnämnden bedrivna verksamheten

må följande från nämnden införskaffade uppgifter lämnas. Under

tiden från början av nämndens verksamhet och intill utgången av år

1938 hava ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp

av inalles 73.7 miljoner kronor. Inom detta belopp hava garantiförbindelser

utställts för 58 miljoner kronor, därav statens ansvar uppgått till 34.5 miljoner

kronor. Den 31 december 1938 avsågo idelöpande garantiförbindelserna

krediter å tillhopa 18.3 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade

10.8 miljoner kronor. Garantierna hava gällt 43 olika länder. I intet fall

har vid export av produkter av jordbruk och fiske förekommit garantigivning

inbegripande hela kreditbeloppet och ej heller har förskott lämnats.

A verksamheten i dess helhet hade vid utgången av 1938 uppstått ett överskott

å cirka 1 miljon kronor, vilket är avsett att i första hand möta eventuellt

kommande förluster.

De sakkunniga betona den statliga exportkreditgarantins betydelse såsom

ett medel alt öka exporthandelns konkurrenskraft och därigenom höja produktionen

samt anföra vidkommande spörsmålet örn fortsatt sådan garanti

vidare följande:

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Under perioden efter världskriget hade så gotl som alla mera betydande

exportländer infört statligt stöd åt exporten i forin av exportkrediter eller

exportkreditgarantier. Statliga exportkredit- eller exportkreditgarantisystem

funnes sålunda i Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien,

Lettland, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och

Tyskland. Exportkreditgarantisystemet bade alltmer kommit att inordnas

i den normala statliga verksamheten, varvid detsamma utvecklats och fullkomnats

genom nya garantiformer, vilka föranletts av å ena sidan en önskan

att på ett mera effektivt sätt bistå exporten och å andra sidan en strävan att

korrigera de försäkringstekniska brister, som vidlått vissa av de äldre garanliformerna.

Såvitt de sakkunniga hade sig bekant, hade icke i något land de

en gång införda exportkreditgarantierna avvecklats. Tvärtom hade i de stora

industriländerna systemet alltmera utbyggts. Utformningen av den statliga

exportkreditgarantin vöre mycket olika i olika länder, enär den vöre

beroende av dels syftet med garantigivningen och dels omfattningen av den

risk, som man ansåge, att staten i detta sammanhang borde ikläda sig. Syftet

kunde vara att befrämja exporten antingen genom att avlasta exportören

från en del av risken för förlust på grund av kreditgivning eller genom att

hjälpa exportören att finansiera med export förbunden kreditgivning eller

på båda sätt.

Då i Sverige statlig exportkreditgaranti infördes år 1933 hade såväl vederbörande

departementschef som riksdagen förutsatt, att exportkreditgarantiverksamheten

skulle avvecklas så snart då föreliggande brydsamma situation

för exportindustrin icke längre vore för handen. Verksamheten hade

emellertid utsträckts att gälla för ett år i sänder, och motiveringen för systemets

bibehållande hade så småningom förskjutits. Exportkreditgarantins

fortlevnad torde för närvarande i huvudsak kunna återföras på följande

orsaker, nämligen dels fortvaron och skärpningen av de handelspolitiska

restriktionerna, dels önskvärdheten av att underlätta möjligheterna för den

svenska industrin att erbjuda de krediter som erfordrades för att kunna deltaga

i eller själv helt utföra större anläggningar, främst av entreprenadtyp,

dels och kanske framför allt därpå att praktiskt taget alla med Sverige konkurrerande

länder upprätthölle statliga exportkreditgarantisystem, vilka

dessutom gåse betydligt effektivare stöd åt exportören än som hos oss enligt

gällande föreskrifter kunde ifrågakomma.

Med hänsyn till den utbyggnad och styrka, som exportkreditgarantisystemen

i de med Sverige konkurrerande europeiska industriländerna numera erhållit,

syntes det de sakkunniga önskvärt, alt den svenska exportkreditgaranti!!

erliöile en med systemen i utlandet mer överensstämmande karaktär, så att

den svenska exportindustrin genom garantigivning måtte kunna i större mån

beredas sådana förmåner i detta hänseende, som industrierna i våra viktigare

konkurrensländer åtnjöte. De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla,

att enligt deras uppfattning ett effektivt exportkreditgarantisystem hade

en betydande uppgift att fylla i ett mindre land såsom Sverige, varest

ifrågakommande företag på grund av hemmamarknadens ringa omfattning

i högre grad än konkurrenterna i de stora industriländerna för sin existens

vore beroende av möjligheter till försäljning å främmande marknader. Ex

portföretagen i de större industriländerna kunde dessutom i större utsträckning

än i vårt land påräkna stöd från starka finansinstitutioner, vilka sedan

gammalt vore inriktade på kreditgivning för dylika ändamål.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då dessutom numera flera års erfarenhet

av svensk, statlig exportkreditgarantiverksamhet vunnits, hava de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj.ts proposition nr 117.

27

sakkunniga funnit det önskvärt att genom uppmjukning av gällande bestämmelser

örn statlig exportkreditgaranti bereda exporten ett ökat stöd. De sakkunniga

erinra örn, att den svenska exportgarantin avsåge, att viss del av den

lämnade krediten komme att inflyta. Att man valt denna garantiform i stället

för den i utlandet i regel tillämpade formen av garanti för viss del av uppkommande

förlust hade, framhålla de sakkunniga, berott på att den förra framstode

såsom mindre riskfylld för garantigivaren. De sakkunniga förorda

emellertid övergång till det utomlands praktiserade systemet samt anföra

härutinnan:

Skillnaden mellan den svenska garantikonstruktionen och den i utlandet

vanliga garantiformen vore betydande. Örn exempelvis garantin uppginge till

BO °/« vid en kredit å 10,000 kronor och å leveransen uppstode en förlust av

5,500 kronor, inträdde, därest garantin avsåge att 60 °/o av krediten komme

att inflyta, ersättningsskyldighet med skillnaden mellan 6,000 kronor och

influtna 4,500 kronor eller 1,500 kronor, medan, därest garantin omfattade

60 % av förlusten, ersättningsskyldigheten utgjorde 60 % av 5,500 kronor,

d. v. s. 3.300 kronor. Det vore därför uppenbart, att den svenska garantitvpen

gåve en exportör betydligt svagare skydd än en garanti omfattande

viss del av förlusten, medan risken för staten i motsvarande män minskades.

Den svenska garantikonstruktionen hade en nackdel däri, att den icke kunde

utnyttjas för att utställa garantier, täckande en exportörs totala omsättning,

utan förutsatte en garantigivning för enstaka leveranser, vid vilka exportören

stöde en viss, procentuellt bestämd första risk. Då emellertid, enligt vad

erfarenheten i utlandet visat, garantigivning för en exportörs totala försäljning

torde innebära en relativt mindre risk för garantigivaren än garanti

vid enstaka försäljningar, vilka gärna tenderade att avse ett urval av särskilt

riskbetonade leveranser, syntes en övergång till systemet med en garantigivning,

avseende viss del av den slutliga förlusten, varigenom sådan ornsättningskreditförsäkring

skulle möjliggöras, icke nödvändigtvis behöva medföra

en ökning av statens risk. Det borde dock understrykas, att vid garanti

av enstaka försäljningar det nuvarande systemet innebure avsevärt mindre

risk för staten. Endast i händelse av totalförlust bleve vid samma garantiprocentsats

riskfördelningen mellan garantigivaren och garantitagaren densamma,

om garantin avsåge, att viss del av krediten skulle inflyta, eller örn

den avsåge samma andel i uppkommande förlust.

Med hänsyn till den styrka och utbyggnad, som exportkreditgarantisystemen

i de med Sverige konkurrerande europeiska industriländerna numera

erhållit, och då man vid en garantiform, avseende viss del av den slutliga

förlusten, dels kunde lämna ett i många fall önskvärt större stöd åt exportnäringen

och dels hade vidgad möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt utforma

garantierna med hänsyn till de skiftande behoven, borde en ändring

av nuvarande bestämmelser komma till stånd. Då en garantigivning, avseende

del av den slutliga förlusten, i vissa fall kunde medföra en icke motiverad

(ökning av statens risk och då omständigheterna vid garantigivning

kunde vara mycket skiftande, skulle det emellertid innebära en fördel, örn

möjlighet bibehölles att alternativt alltjämt låta garantin avse att viss del

av krediten komme att inflyta. Även en kombination av de båda garantiformerna

på så sätt, alt garantin komme alt avse viss del av uppkommande

förlust efter det all exportören stått en mindre självrisk, torde mången gång

vara lämplig. Det syntes därför böra överlämnas åt exportkreditnämnden

att i de enskilda fallen avgöra, vilken form exportkreditgarantin skulle givas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Beträffande i övrigt villkoren för garantigivningen anföra de sakkunniga:

Någon ökning av garantiprocentsatsen, vilken för närvarande vore begränsad

till 75 °/o, utom i fråga om gatsten och kantsten, beträffande vilka

varuslag garantin kunde uppgå till 85 %>, samt i fråga om produkter av

lantbruk och fiske, för vilka garantin kunde ökas till 100 °/o, borde enligt

de sakkunnigas mening icke ifrågakomma. Att låta densamma såsom för

närvarande i vissa fall vore möjligt uppgå till 100 °/o ansågc de sakkunniga

icke vara förenligt med den för sund garantigivning grundläggande principen,

att garantitagaren-exportören själv bolde stå någon risk, motsvarande

åtminstone vinstmarginalen. En maximering av garantin till 85 %, vilket

vore den högsta garanti som hittills lämnats och varmed garantitagarna regelmässigt

syntes hava varit tillfredsställda, skulle därför, enligt de sakkunnigas

mening, innebära en befogad anpassning till rådande praxis. De

sakkunniga förutsatte därjämte att nu förefintlig rätt att lämna förskott vid

garantigivning i fråga om produkter av jordbruk och fiske skulle borttagas.

De sakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt den art av svensk

företagsamhet, som tager formen av entreprenadverksamhet utomlands samt

denna verksamhets möjlighet att erhålla exportkreditgaranti. De anföra

härutinnan:

Entreprenadföretagsamhet ledde i regel, direkt och indirekt, till ökade exportmöjligheter

och bidroge allmänt sett till hävdande av våra ekonomiska

intressen i utlandet. I trots av den svenska teknikens höga standard och

svenska ingenjörers och industriledares erkända organisationsförmåga hade

denna art av företagsamhet emellertid från vårt lands sida hitintills varit

relativt försummad, och i Sverige funnes endast ett fåtal företag, som i mera

betydande omfattning ägnade sig åt entreprenadverksamhet utomlands. Häri

läge en betydande brist. Genom den insats i ett främmande lands ekonomiska

liv, som ett entreprenadarbete innebure, skapades ofta värdefulla förbindelser

på lång sikt och en good will, som svårligen kunde överskattas. Därjämte

torde entreprenadarbetena, eller rättare resultatet av dem, ofta tillföra

det land, som utförde arbetet, ett betydande reklamvärde av bestående karaktär.

Möjligheter till avsättning av reparations- och ersättningsartiklar

och i synnerhet av leveranser för utvidgningsändamål följde dessutom vanligen

med varje större installation eller anläggning. Entreprenadverksamheten

skapade vidare en kår av erfarna och kunniga personer, som kunde

användas för olika slag av uppgifter utomlands, och detta vore ett förhållande,

som torde vara av särskilt stor betydelse för ett land som vårt. En

förutsättning för entreprenadens erhållande vore ofta att en tillfredsställande

ordning för anläggningens finansiering kunde åstadkommas. Möjligheter att

erbjuda beställaren kredit på längre sikt och att skaffa nödigt rörelsekapital

för arbetet kunde lätt bli den utslagsgivande faktorn, särskilt i fråga om

större arbeten och beställningar om vilka internationell konkurrens oftast

rådde.

Enligt gällande författning kunde exportkreditgaranti ifrågakomma även

vid entreprenader i utlandet i samband med industrileveranser ävensom för

till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet. I

båda dessa hänseenden hade också garantigivning av rätt betydande omfattning

förekommit. Härvid hade emellertid den av garantin omfattade delen

av krediten regelmässigt begränsats till att avse högst så stort belopp, som

motsvarats av värdet av i entreprenaden ingående svenska varor och tjänster.- vilket torde stå i överensstämmelse med de riktlinjer, som läge till grund folden

gällande författningen. Med hänsyn emellertid till den synnerliga önskvärdheten

av att svensk entreprenadverksamhet i utlandet — en verksamhet

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

29

som borde betraktas såsom en effektiv vägröjare för svensk export och en

hävstång för svensk företagsamhet utomlands -— i all möjlig mån befordrades,

ville de sakkunniga förorda en liberalare praxis i nu avhandlade hänseende.

De föresloge sålunda, att garantin under särskilda omständigheter

borde bestämmas utan alltför stränga hänsyn till den siffermässigt beräkneliga

andelen för svenska varor och tjänster.

Vidare hava de sakkunniga upptagit till behandling spörsmålet om exportkreditgarantin

såsom underlag för kreditgivning, i vilket sammanhang särskilt

omnämnts clearingfordringar. De sakkunniga anföra i denna del:

Redan enligt nuvarande system kunde exportkreditgarantin tjäna såsom

underlag för kreditgivning, därvid tillvägagångssättet varit följande. Garantin,

som utställdes till förmån för exportören, överläts av denne nied exportkreditnämndens

medgivande på den kreditgivande banken. Garantin, som

ju endast hänförde sig till köparens förpliktelser, men ej skyddade mot förlust

på grund av förhållanden, som vore att återföra på säljaren, vore emellertid

på grund härav försedd med ett flertal förbehåll örn minskning i garantins

omfattning eller dess totala ogiltighet, varför garantins värde

för en kreditgivare endast bleve relativt. Även på denna punkt ville

de sakkunniga föreslå en uppmjukning av gällande bestämmelser. Det

vore önskvärt, att sådan kreditgivning, vilken givetvis icke generellt borde

göras ovillkorlig gentemot kreditgivare, reserverades för fall, där krediten

motsvarades av en fullt klar fordran. Såsom villkor för garantigivningen

syntes vidare böra gälla, att den i regel endast skulle ifrågakomma, då fråga

vore om fordran å utländsk stat eller statsbank, eller då fordringen motsvarades

av växlar, garanterade av utländsk stat, statsbank eller annan vederhäftig

bank eller institution. En sådan garanti gentemot en kreditgivare

borde kunna förknippas med förbehåll om regressrätt gentemot exportören

för hela eller del av det belopp, som staten på grund av sin garanti kunde

bliva pliktig utgiva.

Vidkommande det belopp, för vilket staten må iklädas garantiansvar, erinra

de sakkunniga örn att detta sedan den 1 juli 1934 varit fastställt till 35

miljoner kronor, efter att hava under budgetåret 1933/34 utgjort; 75 miljoner

kronor. Ehuru det maximala ansvaret hittills icke vid något tillfälle uppgått

till mer än cirka 15 miljoner kronor, däri inberäknade utlovade, ännu

ej utfärdade garantier, anse de sakkunniga emellertid, att de av dem förordade

åtgärderna i syfte att öka exportgarantins värde för exportnäringen

kunde förväntas komma att öka efterfrågan på statliga exportkreditgarantier.

Med hänsyn härtill och då entreprenader kunde på en gång taga mycket

betydande belopp i anspråk, föreslå de sakkunniga en ökning av maximibeloppet

från 35 till förslagsvis 60 miljoner kronor. Då slutligen anledning

ej längre ansetts föreligga att begränsa exportkreditnämndens verksamhet

till ett år i sänder, vilket inom exportnäringen kunde framkalla en känsla

av otrygghet vid förhandlingar örn stora projekt, beträffande vilka långvariga

förberedelser vöre erforderliga, hava de sakkunniga föreslagit, att förordningen

om exportkreditgaranti skulle erhålla giltighet tillsvidare.

De sakkunnigas förslag till viss reformering av den svenska statliga exportkreditgarantin

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

de utav kommerskollegium hörda näringsorganisationernu.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 117.

Stockholms handelskammare, sora dock för sin del förmenar, att systemet

i realiteten spelade en jämförelsevis liten roll, betonar, att vid dess tillämpning

borde tillses, att exportkrediter med försiktighet beviljades för affärer

med sådana länder, med vilka vi hade clearingavtal, och särskilt då där

samtidigt förefunnes äldre svenska nödlidande fordringar av kommersiell

natur, som härigenom skulle komma att eftersättas. Handelskamrarna i Göteborg

och Borås framhålla vikten av att en i möjligaste mån riktig avvägning

av den för åtnjutande av statsgarantin utgående premien gjordes, så

att exportkreditgarantin icke finge karaktär av exportsubsidier. Handelskamrarna

i Malmö och Jönköping anse, att något val för vårt lands del knappast

förefunnes, då liknande eller än mera långt gående metoder numera så

allmänt tillämpades i ett flertal med Sverige konkurrerande länder. Handelskamrarna

ifrågasätta emellertid, huruvida i vissa fall förhållandena icke

vore sådana, att en garantiprocent utöver nu medgivna 75 % borde kunna

beviljas. Å vissa marknader kunde förekomma, att risk- och konkurrensförhållandena

genom olika samverkande omständigheter helt skulle betaga exportörerna

intresset för export, därest icke kreditförsäkringen gåves en mera

liberal utformning än nämnda marginal lämnade. Handelskammaren i Norrköping

säger sig livligt tillstyrka sakkunnigförslagen, därvid kammaren

dock framhåller, att det syntes kammaren, som om exportkreditgaranti]!

borde kunna utvidgas att gälla även kompensationsaffärer avseende mera avlägsna

marknader.

Sveriges allmänna exportförening, som erinrar om den behandling hithörande

spörsmål erhållit i England, hälsar sakkunnigförslagen med tillfredsställelse.

Särskilt betydelsefullt syntes det enligt föreningens uppfattning

vara att genom en ändring av gällande bestämmelser för exportkreditgaranti

underlätta .svensk entreprenadverksamhet i utlandet. Föreningen framhåller

vidare önskvärdheten av att, där så befunnes möjligt, garanti lämnades

även för kompensationsaffärer. Sveriges grossistförbund, som även förordar

de sakkunnigas förslag, betonar emellertid nödvändigheten av att exportkredilgarantiverksamheten

liksom hittills bedreves med allra största försiktighet,

så att det svenska folkhushållet icke utsattes för risker, som vore

större än de> alldeles ofrånkomliga. Kooperativa förbundet finner sig icke

böra resa några invändningar mot meranämnda förslag samt framhåller det

olämpliga i att garantiprocentsatsen, såsom nu i vissa fall vore möjligt, tilllätes

uppgå till 100 %>. En garanti på 75 å 85 % syntes förbundet böra utgöra

maximum. Sveriges granitindustris exportförening å andra sidan säger

sig finna nödigt, att möjlighet bereddes exportkreditnämnden att, därest

i särskilt fall så ansåges skäligt, bevilja exportkreditgaranti upp till 100 %

icke endast för jordbruksprodukter utan även för gatsten och kantsten. Sådan

100-procentig garanti torde för stenindustrins vidkommande endast komma

alt avse stenleveranser utförda direkt till statliga myndigheter i främmande

länder och alltså innebära en kredit lämnad direkt till vederbörande stat.

För egen del anför kommerskollegium följande:

Exportkreditgarantirörelsen borde bedrivas i sådan anda, att den beredde

våra exportnäringar största möjliga stöd. Rörelsen i fråga vore ej avsedd att

utgöra något statens affärsdrivande verk med uppgift att tillföra det allmänna

största möjliga ekonomiska utbyte, utan den hade satts i gång i syfte att

låta näringslivet på marknader, på vilka exporten innefattade en risk, som ett

enskilt företag ej gärna kunde ensamt påtaga sig, tillgodonjuta fördelen av en

riskutjämning, som beredde exportföretagen möjlighet att sätta i gång och

fortsättningsvis bedriva export, som eljest ej skulle vara möjlig att få till

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 117.

31

stånd. Med en sådan expansiv inställning borde å andra sidan enligt kollega

förmenande förenas nödig försiktighet, så att ej det allmänna ikläddes oskäliga

risker.

Ur nu berörda synpunkter ville kollegium skänka sin anslutning till de utvidgningar

av systemet i skilda riktningar, som de sakkunniga föresloge. Sålunda

syntes det kollegium önskvärt, att statens risk kunde bestämmas ej enbart

— såsom nu vore fallet — så att den omfattade viss procentsats av det

s. k. kreditbeloppet utan även så att staten med sitt åtagande täckte viss procentsats

av den uppkommande förlusten. Emot de föreslagna procentsatserna

hade kollegium ej någon erinran. Kollegium ville också ansluta sig till

det önskemål om en vidgad garantigivning för svenska entreprenadarbeten i

utlandet, som de sakkunniga framfört. Slutligen ville kollegium understryka

betydelsen av att garantigivningen smidigt anpassades till de garantibehov,

som vid olika tidpunkter kunde föreligga, i vilket hänseende kollegium uttalade

sin anslutning till den av exportföreningen framförda uppfattningen

örn önskvärdheten av att exportkreditgaranti, där så befunnes möjligt, lämnades

även vid kompensationsaffärer.

Exportkreditnämnden anför i huvudsak följande:

Den ursprungligen såsom ett extraordinärt stöd åt industrin under kristid

införda statliga exportkreditgarantin hade i många länder mer och mer kommit

att betraktas såsom en normal företeelse. I vårt land bade systemet bibehållits

främst på grund därav att exportindustrin alltjämt haft att kämpa

med särskilda svårigheter på många marknader och det under sådana förhållanden

icke ansetts rådligt att avskaffa det stöd åt exporten, som garantierna

innebure, så länge konkurrentländerna bibehölle motsvarande stöd åt sina

industrier. I nuvarande tidsläge, då exporten alltmer försvårats och blivit

förenad med särskilda risker till följd av utrikespolitiska förhållanden och

handelspolitiska restriktioner i fråga om handelsutbytet staterna emellan,

kunde, enligt exportkreditnämndens uppfattning, behovet av fortsatt exportkreditgaranti

näppeligen ifrågasättas; tvärtom funnes säkerligen anledning

överväga, huruvida icke den svenska exportindustrin lämpligen borde beredas

ett något mera effektivt stöd i form av statlig exportkreditgarantigivning,

än hittills varit fallet.

Beträffande de sakkunnigas förslag att garanti jämväl borde kunna avse

andel i förlusten skulle, enligt exportkreditnämndens uppfattning, en dylik

garantiform vara ägnad att medföra en avsevärd effektivisering av det

svenska statliga exportkreditgarantisyslemet, varför nämnden förordade bifall

till detta förslag. Då man finge förutsätta, att möjligheten icke utnyttjades

generellt, utan garantivillkoren även i framtiden fastställdes med beaktande

av dels det allmännas intresse av alt viss export komnie till stånd

och dels exportörens behov av garanti härför, innebure förslaget närmast införande

av en viss, ej alltför vidlyftig komplettering av garantigivningen, väl

motiverad av hittillsvarande erfarenhet. På grundval av föreliggande erfarenhet

ansåge sig exportkreditnämnden visserligen kunna uttala, att en komplettering

av garantisystemet av nu antydd art skulle hava ökat statens ersättningsskyldighet.

I betraktande av den mycket ringa ersättning, som .slaten

under verksamheten hittills haft alt utgiva, kunde dock risken vid den

föreslagna ordningen icke hefaras bliva i mera väsentlig grad ökad. Detta

syntes även bestyrkas av erfarenheterna i länder, där garantigivningen avsåge

andel i förlusten. Enligt exportkreditnämndens uppfattning påverkades den

med garantigivningen förbundna dominerande risken endast i förhållandevis

mindre grad av det sätt, på vilket garantin vore konstruerad. Risken läge

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Departements
chefen.

nämligen främst däri, att förhållandena i länder, till vilka leveranser skett

med stöd av exportkreditgaranti, mer eller mindre katastrofalt förändrades,

varigenom totalförluster kunde uppstå.

Exportkreditnämnden vore ense med de sakkunniga därom, att någon ökning

av garantiprocentsatsen icke borde ifrågakomma. De sakkunnigas förslag

all sänka den högsta garantiprocentsatsen i fråga om produkter av lantbruk

och fiske från 100 till 85 °/o och att borttaga rätten att i dessa fall lämna

förskott funne nämnden motiverat. Under nämndens hittillsvarande verksamhet

hade i intet fall visat sig föreligga något behov av garanti i fråga örn

lantbruksprodukter, medan ansökningar om garanti beträffande produkter av

fiske avsett förhållandevis små belopp. Garantigivningen hade härvid aldrig

överstigit 85 °/o och något förskott hade icke ifrågakomma!, varför ett införande

av en maximimering av garantigivningen till 85 °/o i praktiken icke

skulle medföra en försämring för de berörda näringsgrenarna. En sådan begränsning

överensstämde därjämte med den för garantigivningen i övrigt

både i vårt land och i utlandet grundläggande principen, att garantitagaren

borde stå en viss självrisk. I detta sammanhang framhölle exportkreditnämnden,

att så låg självrisk som 15 °/o vore utomordentligt sällsynt inom

statlig exportkreditförsäkring.

Exportkreditnämnden delade de sakkunnigas mening, att svenska entreprenadarbeten

i utlandet vore av synnerlig betydelse såsom vägröjare för

svensk export. För sådan verksamhet hade också garanti lämnats till förhållandevis

betydande belopp. Med hänsyn till exportkreditgarantins väsentliga

syfte att främja svensk varuexport hade emellertid exportkreditnämnden,

såsom de sakkunniga framhållit, i fråga om garantigivningen vid entreprenadarbeten

uppställt som regel, att det belopp till vilket staten iklätt sig risk,

begränsats till vad som motsvarats av utgifter för svenska varor och tjänster.

Exportkreditnämnden ville dock icke motsätta sig de sakkunnigas förslag att

under särskilda omständigheter medverka till en liberalare garantigivning

vid entreprenadverksamhet. Principiella betänkligheter kunde för angivna

fall icke möta mot en ökning av garantins omfattning i förhållande till den

siffermässigt beräkneliga andelen av svenska varor och tjänster.

Vidkommande de sakkunnigas förslag, att garanti i vissa fall skulle kunna

utfärdas till förmån för svensk kreditgivare, som finansierade export, samt

därvid göras ovillkorlig gentemot kreditgivaren, ville exportkreditnämnden —- som biträdde de sakkunnigas förslag härutinnan — framhålla, att detta torde

kunna ske utan större ökning av statens risk. Exportkreditnämnden funne

det antagligt, att garanti i sådant fall i regel skulle lämnas till i författningen

angiven maximihöjd, och det framstode därvid såsom rimligt, att staten förbehölle

sig regressrätt gentemot exportören till den del garantin sträckte sig

utöver den garantiprocentsats, som skulle ifrågakommit, om garantin utställts

i vanlig ordning till förmån för exportören. I särskilda fall torde regressrätten

böra omfatta hela det belopp, som staten på grund av sin garanti kunde

bliva pliktig utgiva.

Vad anginge förslaget att det belopp, till vilket exportkreditgarantier finge

utfärdas, skulle ökas från 35 till förslagsvis 60 miljoner kronor samt att förordningen

örn exportkreditgaranti skulle erhålla giltighet tillsvidare, anslöte

sig exportkreditnämnden härtill på i de sakkunnigas betänkande angivna

grunder.

Behovet av statlig exportkreditgarantiverksamhet gör sig otvivelaktigt fortfarande

gällande redan på grund därav att exportbefrämjande anordningar

av ifrågavarande slag alltjämt vidmakthållas i ett stort antal med Sverige

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 117.

33

på världsmarknaden konkurrerande länder. De med exporten förbundna

svårigheterna och särskilda riskerna till följd av utrikespolitiska förhållanden

och handelspolitiska restriktioner hava heller icke minskats sedan upptagandet

av nämnda verksamhet första gången beslutades i vårt land. Riksdagens

bemyndigande torde därför böra utverkas till verksamhetens bedrivande

jämväl fortsättningsvis.

De ändringar i gällande system, vilka av de sakkunniga föreslagits, hava,

såsom av redogörelsen framgår, i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av i ämnet hörda myndigheter och sammanslutningar. Jag biträder

förslaget att garantigivningen må kunna utvidgas att avse viss del av

uppkommande förlust i stället för, såsom nu är fallet, allenast viss del av

den beviljade krediten. Härigenom möjliggöres en med hänsyn till de skiftande

behoven mera ändamålsenlig utformning av garantierna. Av särskild

vikt torde vara att genom den föreslagna utvidgningen garanti kan lämnas

för en exportörs totala försäljning till ett visst land eller vissa länder under

en viss tidsperiod. Hos stora grupper av exportörer torde behov av förstnämnda

garantiform, som utomlands är den vanligast förekommande typen,

föreligga. Såsom exportkreditnämnden anfört, torde risken för garantigivaren

vid denna garantiform icke behöva befaras bliva i mera väsentlig grad

ökad. Den dominerande risken vid exportkreditgaranti är nämligen totalförlust,

och för sådant fall blir ju det sätt, på vilket garantin är konstruerad,

utan betydelse.

Jag finner i likhet med de sakkunniga, att någon höjning av garantiprocentsatsen

icke bör ifrågakomma. De sakkunnigas förslag att sänka den

högsta garantiprocentsatsen i fråga örn produkter av jordbruk och fiske

från 100 till 85 °/o samt att borttaga rätten att i dessa fall lämna förskott

synes mig innebära en befogad anpassning efter rådande praxis; enligt vad

exportkreditnämnden uppgivit, har garantigivningen hittills aldrig överstigit

85 % och förskott icke i något fall lämnats. En sådan begränsning synes så

mycket mera befogad som den överensstämmer med den för garantigivningen

i övrigt både i vårt iand och i utlandet grundläggande principen, att

garantitagaren bör stå en viss självrisk. Erinras må att, enligt vad exportkreditnämnden

i detta sammanhang framhållit, en så låg självrisk som 15 %

är utomordentligt sällsynt i statlig exportkreditförsäkring.

Liksom de sakkunniga anser jag det vidare synnerligen önskvärt, att

svensk entreprenadverksamhet i utlandet i görligaste mån befordras. Dylik

verksamhet torde i regel leda till ökade exportmöjligheter och allmänt sett

bidraga till hävdande av våra ekonomiska intressen i vederbörande land.

Jag erinrar om att enligt gällande författning rörande exportkreditgaranti,

garanti kan ifrågakomma såväl vid entreprenader i utlandet i samband med

industrileveranser som för till utlandet levererade alster av svensk teknisk

konsulterande verksamhet ävensom att dylik garantigivning av rätt betydande

omfattning ägt runi. För garantigivning i samband med entreprenadarbeten

i utlandet har emellertid exportkredilnämnden tillämpat den re
Iiihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 117.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

gelli, att den av garantin omfattade delen av krediten får avse högst så stort

belopp, som motsvaras av värdet av i entreprenaden ingående svenska varor

och tjänster. De sakkunniga förorda i nu avhandlade hänseende en

liberalare praxis.

Exportkreditnämndens omförmälda begränsning av garantigivningen för

entreprenadverksamhet grundar sig därå, att det svenska exportkreditgarantisystemet

närmast avsetts att komma till användning för främjande av

svensk varuexport och skapande på detta sätt av arbetsmöjligheter inom

landet. Gällande författningsbestämmelser i ämnet medföra emellertid ej

någon skyldighet för nämnden i berört hänseende. Nämnden har nu uttalat,

att den ej vill motsätta sig en liberalare garantigivning för framtiden.

Även jag finner det motiverat, att garantin icke göres uteslutande beroende

av de i vederbörande entreprenadföretag ingående svenska varornas och

tjänsternas siffermässigt beräkneliga andel. En något friare praxis synes

sålunda framdeles böra tillämpas för de särskilda fall, då föreliggande omständigheter

göra detta berättigat och önskvärt.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag, att garanti i vissa fall bör

kunna utfärdas till förmån för svensk kreditgivare, som finansierar export,

samt därvid under vissa förutsättningar göras ovillkorlig gentemot kreditgivaren.

I likhet med de sakkunniga och exportkreditnämnden anser jag,

att en dylik garanti bör kunna förknippas med förbehåll örn regressrätt

gentemot exportören för bela eller del av det belopp, som staten på grund

av sin garanti må bliva pliktig utgiva.

Vad till sist beträffar det av Sveriges allmänna exportförening framförda

önskemålet att exportkreditgaranti, där så befunnes möjligt, borde lämnas

även vid kompensationsaffärer, vilket önskemål biträtts av kommerskollegium,

må erinras, att i princip något hinder icke torde föreligga för exportkreditnämnden

att till prövning upptaga ansökningar om garanti för exportaffärer

inkluderande kompensationsvillkor. Avgörandet i det särskilda fallet

blir dock givetvis beroende av huruvida den föreslagna affären överensstämmer

med grunderna för exportkreditgarantisystemet och den allmänna

innebörden av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Det torde vara

obestridligt, att garantigivning vid kompensationsaffärer i många fall, och

särskilt i de ytterlighetsfall, där prestationerna å ömse sidor utgöras in natura,

kan vara förenad med betydande tekniska svårigheter, vilka motivera

att största försiktighet iakttages.

Med hänsyn till att genomförandet av de nu tillstyrkta åtgärderna kunna

förväntas komma att öka efterfrågan på statliga exportkreditgarantier och

då garantier för entreprenadarbeten utomlands kunna på en gång taga betydande

belopp i anspråk förordar jag, i likhet med de sakkunniga, en ökning

av det maximibelopp, till vilket exportkreditgarantier må utfärdas, från nuvarande

35 till 60 miljoner kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att förordningen om exportkreditgaranti

borde erhålla giltighet tillsvidare. Jag är icke beredd att framlägga förslag

till de förändringar i verksamhetens administration, som i så fall bleve er
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

35

forderliga, och anser därför, att riksdagens medgivande bör inhämtas blott

för viss begränsad tid. Å andra sidan synes det ej påkallat, att, på sätt hittills

skett, årligen upptaga till prövning frågan örn fortsatt exportkreditverksamhet.

Jag tillstyrker därför, att riksdagens bemyndigande till verksamhetens

fortsatta bedrivande nu utverkas för viss längre tid, förslagsvis tre år,

räknat från ingången av nästkommande budgetår.

I övrigt torde nu gällande bestämmelser för verksamheten böra bibehållas

oförändrade.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte, med ändring av vad i statsverkspropositionen härutinnan förutskickats,

föreslå riksdagen att

dels för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln anvisa
1)

till Orienterande marknadsundersökningar ett reservationsanslag

av 100,000 kronor;

2) till Exportstipendier och handelsstudiestipendier ett reservationsanslag

av 55,000 kronor;

3) såsom Bidrag till upprätthållande av svensk-internationella

pressbyråns verksamhet ett anslag av 15,000 kronor;

dels ock medgiva, att svenska staten må, i huvudsaklig

överensstämmelse med av mig i det föregående angivna

riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret

1941/42 till belopp av högst 60 miljoner kronor — däri inberäknade

de belopp, vartill garantier beviljats eller imå

komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas

— iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska

alster av industri, jordbruk och fiske.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsenregenten

bifall samt förordnar, att proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Sven Forssberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:214 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till den svenska exportnäringens främjande. s. 4 i texten