Angående inkvarteringsbesvärets upphörande
22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:12, Angående inkvarteringsbesvärets upphörande
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 12.
1
Nr 12.
Kungl. Martts proposition till riksdagen angående inkvarteringsbesvärets
upphörande; given Stockholms
slott den 16 december 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning örn upphävande av inkvarteringsordningen
för städerne utom Stockholm den 22 februari 1841
(nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för Stockholms stad den 28 februari
1856 (nr 13 s. 1),
dels och bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen i övrigt hemställt.
GUSTAF.
N. Quensel.
Bihang till riksdagens protokoll 11)39.
1 sami. Nr 12.
2248 38 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Förslag
till
Förordning
om upphävande av inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm
den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för
Stockholms stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1).
Härigenom förordnas, att inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm
den 22 februari 1841 och inkvarteringsordningen för Stockholms stad
den 28 februari 1856 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1939.
Kungl. Majus proposition nr 12.
3
Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 december 1938.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Quensel, fråga örn inkvarteringsbesvärets
upphörande samt anför:
Inledning.
Av ålder ha vissa skyldigheter ålegat borgare i städerna och fastighetsägare
å landet med avseende å inkvartering av krigsmaktens personal. Man
har därvid gjort skillnad mellan ständig och tillfällig inkvartering. Ständig
inkvartering har inneburit en ordinarie beställningshavare tillkommande
förmån av bostad å hans ordinarie tjänstgöringsort, under det att tillfällig
inkvartering inneburit motsvarande förmån å annan ort under marscher och
tillfälliga kommenderingar. Bestämmelser örn såväl ständig som tillfällig
inkvartering ha meddelats i inlcvarteringsordningen för städerne utom Stockholm
den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för Stockholms
stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1). Stadganden örn tillfällig inkvartering
återfinnas därjämte i förordningen den 6 september 1842 (nr 32
s. 1) örn truppers och persedlars förskaffande (den s. k. tågordningen). Dessa
författningar äro — ehuru i vissa delar uttryckligen ändrade och i andra
hänseenden genom senare lagstiftning, bland annat på rekvisitions- och
förfoganderättens område, modifierade — alltjämt formellt gällande. Anledningen
till att dessa i hög grad föråldrade författningar icke upphävts
torde vara att söka däri, att de reglerat vissa ekonomiska rättsförhållanden
mellan stat och kommun, vilkas avvecklande visat sig medföra svårigheter.
Dessa rättsförhållanden ha väl numera flerstädes helt förlorat sin
betydelse. Dock fullgöra alltjämt städerna Stockholm och Göteborg dem
åliggande skyldighet att utgiva kontanta inkvarteringsbidrag för personalen
vid vissa truppförband. För befattningshavare, som äger uppbära dylikt
bidrag, göres motsvarande avdrag å lönen, varför bidraget i realiteten kommer
staten tillgodo. Då nu fråga uppkommit örn ändrad förläggning för de
i Stockholm stationerade regementena, ansåg sig chefen för försvarsdepartementet
böra upptaga frågan om Stockholms stads inkvarteringsskyldighet
4
Kungl. Majus proposition nr 12.
samt föranstalta om utredning av därmed sammanhängande rättsförhållanden
ävensom beträffande frågan örn inkvarteringsordningarnas och tågordningens
upphävande. Nämnda utredning har verkställts inom försvarsdepartementet
och dess resultat har sammanfattats i en den 21 april 1938 dagtecknad
promemoria med förslag till inkvarteringsbesvärets upphörande och upphävande
av därmed sammanhängande äldre författningar.
Över promemorian hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av
chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, statskontoret, generaltullstyrelsen,
som inhämtat yttranden från tulldirektörerna i Stockholm och Göteborg,
Överståthållarämbetet, efter hörande av Stockholms stadsfullmäktige,
samt magistraten i Göteborg, efter hörande av Göteborgs stadsfullmäktige.
Innan jag ingår på de i promemorian framställda förslagen, torde jag få
lämna en översikt av inkvarteringsinstitutet och därmed förknippade äldre
förhållanden, vilka äro ägnade att belysa dess innebörd.
Den ständiga inkvarteringen.
I äldre tid var ständig inkvartering allmän för arméns personal. Yad de
garnisonerade trupperna beträffar, ålåg det borgerskapet i de städer, där
sådana trupper voro förlagda, att ombesörja inkvarteringen. Vid de indelta
truppförbanden motsvarades inkvarteringsförmånen av manskapets fria bostad
på roten eller rusthållet och den övriga personalens boställen.
Ända till början av 1700-talet utgjordes garnisonsinkvarteringen uteslutande
in natura av borgerskapet i vederbörande stad. På upprepade
klagomål av inkvarteringsgivarna tillkommo emellertid under tidernas lopp
dels vissa föreskrifter, varigenom även andra invånare i städerna än borgarna
fingo sig pålagd viss del av inkvarteringsskyldigheten och möjlighet bereddes
att i stället för bostäder in natura tillhandahålla inkvarteringstagarna kontant
ersättning, dels ock vissa medgivanden för städerna att såsom bidrag till
bland annat inkvarteringskostnadernas bestridande uppbära vissa avgifter
av in- och utgående varor, s. k. tolag.
Under förra hälften av 1800-talet förekommo så gott som vid varje riksdag
till behandling frågor rörande inkvarteringsskyldighetens utjämnande.
Härvid kom efter hand den grundsatsen till uttryck, att, vad manskapets
inkvartering beträffade, kasernbyggnader borde såvitt möjligt uppföras på
statsverkets bekostnad i de garnisonsstäder, där kronan tillhöriga byggnader
för ändamålet icke tidigare funnes inriittade. Med denna utgångspunkt blev
inkvarteringsskyldigheten sedermera reglerad genom 1841 och 1856 års inkvarteringsordningar.
Yad först beträffar inkvarteringsskyldigheten för städerna utom Stockholm,
ha dessa genom 1841 års inkvarteringsordning helt befriats från skyldighet
att åt vare sig manskap eller officerare och underofficerare med vederlikar
bestå själva inkvarteringen, d. v. s. bostad in natura eller ersättning därför.
Däremot kvarstår enligt författningen alltjämt skyldighet för vederbörande
stad att bekosta s. k. servis för den i staden garnisonerade personalen. Uti
5
Kungl. Majus proposition nr 12.
inkvarteringsskyldigheten Ilar nämligen av ålder, utöver tillhandahållandet
av bostad, ingått skyldighet att för inkvarteringstagarna bekosta bland annat
sängutredning, d. v. s. säng och sängkläder. Av landsortsstäderna är det
numera endast Göteborg som alltjämt fullgör skyldigheten att betala servisersättning,
i det att staden erlägger sådan till såväl officerare och underofficerare
som manskap vid Göta artilleriregemente. Att servisersättning
icke erlägges av övriga garnisonsstäder har delvis sin grund däri, att beträffande
truppförband, som efter 1901 nyuppsatts eller förflyttats, kronan
icke gjort gällande anspråk på dylik ersättning, och är i övrigt en följd av
särskilda överenskommelser mellan kronan och vederbörande städer.
Den Stockholm stad åliggande skyldigheten att bekosta ständig inkvartering
för de till staden förlagda garnisonerade trupperna blev icke ordnad samtidigt
med övriga städers motsvarande skyldighet, utan först 1854 avläts
till riksdagen framställning örn reglerande av inkvarteringen i Stockholm,
varvid ett uppgjort förslag till ny inkvarteringsordning för Stockholms stad
jämväl delgavs riksdagen. Då detta förslag innehöll förnyad, med hänsyn
till de dåtida hyresförhållandena förhöjd taxa å inkvarteringsersättningen
för garnisonsregementena i huvudstaden, men denna taxa ansågs icke böra
få tillskynda inkvarteringsgivarna ökad tunga, föreslog Kungl. Maj:t ständerna
att under riksstatens fjärde huvudtitel uppföra ett särskilt reservationsanslag
å 14,300 riksdaler banko eller 21,450 riksdaler riksmynt, avsett
att användas såsom bidrag till stadens kostnader för inkvarteringens ordnande.
Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit godkändes av ständerna, och
Kungl. Majit utfärdade därefter den 28 februari 1856 ovanberörda inkvarteringsordning
för Stockholms stad.
Enligt denna författning skulle staden bekosta fri inkvartering för garnisonerade
trupper av krigsmakten till lands med deras befäl och stater. Därtill
räknades: 1) Svea livgarde, 2) Livgardet till häst, 3) Andra livgardet
ävensom 4) Svea artilleriregemente (vartill då hörde Stockholms tygstation).
Till bestridande av kostnaderna för den inkvartering, som enligt denna
författning ålåg Stockholms stad, skulle användas 1) ett sammanräknat belopp
av årligen 37,300 riksdaler banko eller 55,950 riksdaler riksmynt av inkvarteringstolagen,
vilken, intill dess annorlunda förordnades, skulle utgå med
33/iso av allmänna stadstolagen, och av dubbla våg- och mätarepenningarna,
som beräknades i överensstämmelse med utfärdade taxor, 2) det kontanta
tillskott till inkvarteringsutgifterna, vilket under tiden närmast före inkvarteringsordniugens
tillkomst av stadens inkvarteringsgivare årligen utgjorts
med i medeltal 13,000 riksdaler banko eller 19,500 riksdaler riksmynt, och
3) det för ändamålet å riksstaten uppförda reservationsanslaget å 14,300
riksdaler banko eller 21,450 riksdaler riksmynt, i den mån detsamma kunde
behöva anlitas.
Vad vidare erfordrades för tillfälliga inkvarteringar, för stadskasernernas
underhåll samt för inkvarteringsgivarnas genom särskilda överenskommelser
åtagna inkvarteringsutgifter till stadens egna militärkompanier m. m. ävensom
för den sedan äldre tider förefintliga inkvarteringskommissionens för
-
6
Kungl. Majus proposition nr 12.
valtningskostnader skulle fyllas dels genom det överskott, som å tolagens
och de dubbla våg- oell mätarepenningarnas på förut angivet sätt beräknade
belopp något år kunde uppkomma, dels, liksom ovanberörda ständiga tillskott
till inkvarteringsutgifterna, av stadens borgerskap och husägare.
Genomförandet av 1901 års härordning medförde en betydelsefull förändring
i fråga örn inkvarteringen. Före tillkomsten av denna härordning hade
inkvarteringsförmån endast varit tillförsäkrad personal vid de s. k. garnisonerade
truppförbanden och vid vissa staber och anstalter. Vid 1901 och 1902
års riksdagar beslöts emellertid, under förutsättning att Stockholms stads
och städernas i landsorten skyldigheter i avseende å bekostandet av inkvartering
(servis) komme att bibehållas, att alla officerare och underofficerare
tillika med dessa personalgruppers civilmilitära vederlikar, vilka förut icke
varit berättigade till inkvartering eller ersättning därför, skulle av kronan
beredas sådan förmån. Härmed avsågs dock ej att tillförsäkra all denna
personal bostad in natura utan allenast att genomföra en lönereglering, och
innebörden i den beslutade förändringen kan sålunda sägas vara den, att
varje löntagare på stat av nämnda kategorier skulle få såsom en särskild
löneförmån uppbära inkvarteringsbidrag, som dock skulle innehållas i de
fall, då bostad in natura upplåtits åt vederbörande. I varje fall — vare sig
naturabostad åtnjöts eller icke — skulle löntagarna dessutom äga uppbära
servisbidrag. Från och med 1903 skulle därjämte inkvarteringsbidragen
utgå enligt förhöjd taxa. Stockholms stad lämnade sitt bifall till taxehöjningen
endast under förutsättning, att inkvarteringstolagen lämnade tillgång
därtill och nedsättning icke vidtogs i statsbidraget å 21,450 kronor.
Den nu tillämpade ordningen i fråga örn inkvarteringen härrör från år
1921. Den då genomförda löneregleringen för försvarsväsendets personal
avsåg bland annat att för varje befattningshavare i ett belopp sammanföra
den under flera lönetitlar utgående avlöningen. Detta innebar, att inkvarteringsersättningen
för flertalet befattningshavare avskaffades och att den
egentliga lönen höjdes med motsvarande belopp. Då emellertid en avveckling
av rättsförhållandet mellan kronan och de städer, som utgåvo inkvarteringsbidrag,
icke kom till stånd i samband med löneregleringen, kunde de
kommunala inkvarteringsbidragen icke avskaffas. I stället infördes i avlöningsreglementet
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen den 29 juni 1921
(nr 388) ett stadgande (21 §) av innehåll, att för beställningshavare, som
enligt gällande bestämmelser ägde uppbära inkvarterings- och servisbidrag
eller enbart servisbidrag från vissa städer, å lönen skulle avdragas ett belopp,
motsvarande vad han sålunda uppbure från vederbörande stad. I det nu
gällande avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet den 20
maj 1927 (nr 170) inflöt nämnda stadgande oförändrat. I avlöningsreglementet
för det fast anställda manskapet — för värnpliktiga utgår icke inkvarterings-
eller servisbidrag — erfordras icke någon motsvarande bestäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 12. 7
Eleise, då kronan tillgodogör sig bidraget och tillhandahåller såväl inkvartering
som servis in natura.
För närvarande fullgöres inkvarteringsskyldigheten sålunda:
Stockholms stad erlägger både inkvarterings- och servisbidrag för såväl
officerare och underofficerare1 som manskap vid Svea livgarde, Göta livgarde,
Livregementet till häst, Svea artilleriregemente och Stockholms tygstation
;
Göteborgs stad erlägger servisbidrag för såväl officerare och underofficerare
1 som manskap vid Göta artilleriregemente.
De belopp, som avses för officerare och underofficerare med vederlikar,
rekvireras från städerna av respektive truppförband. Av de för manskapet
beräknade beloppen uppbäres inkvarteringsersättningen av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse och uppföres såsom inkomst å kasembyggnadsanslaget
under det att uppbörden av servisersättningen omhänderhaves av intendenturdepartementet,
som bokför de influtna beloppen såsom inkomst på kasernutredningsanslaget.
Storleken av de av Stockholm och Göteborg under de sista tio åren erlagda
bidragen framgår av följande uppställning:
Å r
Stockholm
Göteborg
Summa
1928 ............
99,809: 06
2,054: 25
101,863: 31
1929 ............
98,344: 05
2,118: 25
100,462: 30
1930 ............
91,920:18
2,077: 75
93,997: 93
1931.............
99,570: 53
2,074: 25
101,644: 78
1932 ............
99,150: 80
2,076: 25
101,227: 05
1933 ............
100,427: 89
2,074: 25
102,502:14
1934 ............
99,970: 48
2,049: 25
102,019: 73
1935 ............
98,923:11
1,991: 25
100,914: 36
1936 ............
97,465: 20
1,958: 25
99,423: 45
1937 ............
101,212: 45
1.884: 75
103,097: 20
Summa kronor
986,593: 75
20,358: 50
1,007,152:25
Medeltal kronor
98,659:38
2,035: 85
100,715: 23
Stockholms stads bidrag fördela sig på de olika truppförbanden på följande
sätt:
1 Ävensom viss civilmilitär personal.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Å r
Svea
livgarde
Göta
livgarde
Liv- regementet
till häst
Svea
artilleri-
regemente
Stockholms
tygstation
1928 ..........
29,064: 25
12,825: 09
21,915: 40
32,893: 32
3,111
1929 ..........
29,364: 37
12,426: 41
21,305: 37
32,101: 90
3.146
—
1930 ..........
29,458: 31
12,273: 88
22,114: 03
24,993: 83
3,080
13
1931 ..........
29,693: 05
12,073: 29
21,030: 03
33,266: 54
3,507
62
1932 ..........
29,641: 53
12,212: 38
21,499: 63
32,561: 26
3,236
—
1933 ..........
29,751: 89
12,233: 67
22,512: 86
32,728: 47
3,201
—
1934 ..........
28,839: 83
12,221: 95
22,507: 61
33,200: 09
3,201
—
1935 ..........
28,584: 32
12,223: 21
22,638: 12
32,413: 96
3,063
50
1936 ..........
28,974: 60
12,377: 38
22,277: 30
30,964: 92
2,871
—
1937 ..........
29,912:85
13,633: 96
22,654: 93
31,755: 96
3,254
75
Summa kronor
293,285: —
124,501: 22
220,455: 28
316,880: 25
31,672
—
Medeltal kronor
29,328: 50
12.450:12
22,045: 53
31,688:03
3,167
20
Beträffande Göta livgarde må anmärkas, att inkvarterings- eller servisbidrag
icke utgår för personalen vid den i Vaxholm förlagda delen av
regementet.
Den tillfälliga inkvarteringen.
Skyldigheten att mottaga tillfällig inkvartering åligger enligt inkvarteringsordningarna
både land och stad, såväl i krig som fredstid. Inkvarteringen,
som alltid erhålles in natura, omfattar rum och, då så erfordras, ljus
och ved. Officerare och underofficerare äro berättigade till möblerade rum
med säng och sängkläder, manskapet allenast till underbädd av halm, säv,
löv eller färskt granris, efter tillgång och årstid, med påbredda grova enkla
lakan eller täcken. En generalsperson eller regementsofficer erhåller två rum,
en kapten ett rum under det att subalternofficerare läggas två och underofficerare
fyra tillsammans i ett rum. Manskap samt »drängar» läggas tillhopa,
efter vad rummet medgiver. Inkvarteringsskyldigheten omfattar även
stallrum, där sådant kan åstadkommas. Städer böra örn möjligt förskonas
från inkvartering, när truppen utgöres av kavalleri. För nu nämnda förmåner
utgår icke ersättning; dock kan Kungl. Maj:t vid särskilt betungande
inkvartering besluta, att viss ersättning skall utgå. Mat och foder, som bestås
av inkvarteringsvärdarna, betalas särskilt.
Åtskilliga av de i 1841 års inkvarteringsordning förekommande bestämmelserna
ha även influtit i 1842 års tågordning.
Giltigheten av bestämmelserna örn tillfällig inkvartering i inkvarteringsordningarna
och tågordningen har genom senare författningar inskränkts.
Sålunda ha i lagen den 24 maj 1895 (nr 43 s. 1) angående skyldighet för
kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
(§ 5) meddelats bestämmelser örn inkvartering under tid, då krigsmakten är
ställd på krigsfot. Skyldigheten att lämna kvarter utan ersättning har där
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
9
bibehållits, dock med rätt för vederbörande att vid längre tids inkvartering
erhålla skälig ersättning. I 1895 års rekvisitionslag meddelas endast de
grundläggande bestämmelserna örn skyldigheten att lämna kvarter; i övrigt
hänvisas till gällande inkvarteringsordningar och författningar örn truppers
och persedlars förskaffande. De i 1895 års lag upptagna bestämmelserna
örn kvarter ha utan någon ändring i sak influtit i rekvisitionslagen den 31
mars 1938 (nr 87); dock har hänvisningen till inkvarterings- och tågförfattningarna
ersatts med en allmän hänvisning till de närmare föreskrifter, som
meddelas av Konungen. I motiven till den nya lagen har framhållits, att
då bestämmelserna i nämnda författningar till en del äro föråldrade, det
synts mera lämpligt, att Konungen i verkställighetsförordning meddelar
föreskrifter, som reglera ifrågavarande förhållanden. Dylika föreskrifter ha
influtit i rekvisionsförordningen den 10 juni 1938 (nr 304), 14 §. En ytterligare
inskränkning i de äldre bestämmelserna örn tillfällig inkvartering
har skett genom lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn skyldighet i vissa fall
att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov.
Enligt sistnämnda lag kan, under vissa förutsättningar, då militär personal
utan att vara ställd på krigsfot är sammandragen av hänsyn till rikets försvar
eller dess säkerhet, rum för personal och hästar ävensom förnödenheter
av olika slag tagas i anspråk mot full ersättning till vederbörande ägare
eller innehavare.
I den förut omnämnda, inom departementet upprättade promemorian har
anförts, att med hänsyn till de inskränkningar, som gjorts i de äldre författningarnas
bestämmelser örn inkvartering, dessa numera endast skulle äga
avseende å rena fredsförliållanden. Emellertid har det i promemorian ifrågasatts,
huruvida dessa stadganden äro giltiga ens under fredstid. Härom har
anförts följande:
Då man i lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov ansett erforderligt att uppställa
särskilda förutsättningar för rätten att taga i anspråk bland annat kvarter
och därtill stadgat, att full ersättning skall lämnas, torde statsmakterna få
anses hava utgått ifrån att den gamla rätten till tillfällig inkvartering i fredstid
icke längre äger bestånd eller i varje fall icke skäligen bör göras gällande.
Det torde ock sedan lång tid tillbaka vara stadig praxis, att den som tillfälligt
upplåter kvarter åt militär personal erhåller full gottgörelse härför.
Den på inkvarteringsordningarna och tågordningen grundade rätten till
tillfällig inkvartering torde sålunda numera få anses vara obsolet.
övriga bestämmelser i inkvarteringsordningarna
och tågordningen.
Utom de bestämmelser, som röra själva inkvarteringen och för vilka förut
redogjorts, innehålla inkvarteringsordningarna åtskilliga stadganden av administrativ
och politirättslig natur. Hiirom anföres i promemorian:
Beträffande landsortsstäderna stadgas, att inkvarteringen handhaves antingen
av magistraten eller en särskild kommission, och beträffande Stock
-
10
Kungl. Majus proposition nr 12.
holm, att inkvarteringsverket och dess angelägenheter förvaltas av Stockholms
stads inkvarteringskommission. Angående debitering, uppbörd och
redovisning av inkvarteringsmedlen meddelas för Stockholm tämligen utförliga
bestämmelser. Sedan genom 1862 års kommunalreform inkvarteringstungan
kommit att åvila stadens samtliga skattskyldiga invånare och drätselkammaren
övertagit flertalet förvaltningsuppgifter, har även bestyret med
inkvarteringen kommit att åvila vederbörande drätselkammare. I följd härav
hava åtskilliga av ifrågavarande stadganden förlorat sin betydelse. Inkvarteringsordningarna
innehålla vidare bestämmelser angående ordnings vidmakthållande
i samband med inkvartering in natura. Utförligare bestämmelser
i detta hänseende finnas emellertid i tågordningen. Mål och tvister
rörande inkvartering, som ej enligt krigslagarna lyda under krigsdomstol,
upptagas och avdömas av landshövdingen respektive överståthållaren.
Tågordningen, vilken i motsats till inkvarteringsordningarna tillkommit
utan riksdagens medverkan, har karaktären av ett detaljerat reglemente, vars
huvudsyfte torde vara att fastställa de skyldigheter, som under transport av
trupper och persedlar åligga å ena sidan militära myndigheter och militär
personal och å andra sidan civila myndigheter och civilbefolkningen. Författningen
bygger på den allmänna inkvarteringsskyldigheten och den vid
tågordningens tillkomst ännu bestående skyldigheten för hemmansägare att
verkställa skjutsning för kronans räkning. För tågordningens innehåll lämnas
i promemorian följande redogörelse:
I §§ 1—102 meddelas bestämmelser örn truppers fortskaffande. Företrädesvis
bör sjötransport komma till användning. Då detta ej låter sig göra,
sker fortskaffandet antingen till fots, då truppen tågar, eller medelst marschforcé,
då truppen åker. Örn truppers fortskaffning med vad därtill hör,
såsom skjuts, avlöning, förplägnad och kvarter ävensom foder åt truppens
hästar har Konungens befallningshavande, var inom sitt län, att draga försorg.
Handräckning för sådant ändamål må dock i allmänhet ej meddelas
utan Kungl. Maj:ts särskilda befallning. Det åligger vederbörande befälhavare
att uppgöra och i god tid tillställa Konungens befallningshavande en
marschrout, som ligger till grund för nämnda myndighets åtgärder i fråga örn
anskaffande av skjutsar, kvarter m. m. Till förekommande av missbruk meddelas
detaljerade föreskrifter örn färdsätt under olika förhållanden och för personal
av olika grader, antalet hästar, som får disponeras, fordonens belastning
och ersättning för övervikt, väntetid och väntningspenningar m. m. Under
marschen skall kronobetjäning medfölja samt utbetala avlöning till militärpersonalen
samt ersättning för mat, foder m. m., som tillhandahålles av
civilbefolkningen. Angående kvarter meddelas bestämmelser, som väsentligen
överensstämma med vad inkvarteringsordningarna stadga örn tillfällig
inkvartering. Under marschen erhålla såväl befäl som manskap fri sjukvård.
Föreskrifter äro lämnade för det fall, att insjuknad person måste lämnas
efter truppen eller forslas till lasarett eller någon avlider under marschen.
Slutligen meddelas i denna avdelning bestämmelser örn ordningen under
»durchmarscher», örn kostnaders betalande och redovisning samt örn truppers
fortskaffande sjöledes.
I en andra avdelning av. tågordningen (§§ 103—118) givas föreskrifter örn
persedlars fortskaffande. Även sådana transporter skola helst verkställas
sjöledes. Kan detta ej ske, äger transporten rum landvågen med kronoskjuts.
Viktigare transporter åtföljas av särskild bevakning under det att
övriga transporter överlämnas till vederbörande kronobetjanings vård. Av
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
sändaren upprättar en förpassning, som skall åtfölja godset. Skall kronoskjuts
anlitas, rekvireras sådan i avsändningsorten hos Konungens befallningshavande,
som uppgör en transportrout. Denna sändes före transporten
till Konungens befallningskavande i de län, genom vilka färdvägen går.
Åtskilliga bestämmelser äro givna till förekommande av skada å de persedlar,
som transporten avser. För transport av ekvirke och storverksträd äro
meddelade särskilda bestämmelser.
En tredje avdelning (§§ 119—134) innehåller stadganden örn förbrytelser
och ansvar. Här äro intagna åtskilliga huvudsakligen från missgärningsbalken,
byggniugabalken och 1798 års krigsartiklar hämtade straffbestämmelser
rörande förhållanden, som avses i tågordningen, och dessutom vissa
speciella bestämmelser örn skadestånd.
Beträffande frågan i vad mån de bestämmelser i tågordningen, för vilka
sålunda redogjorts, fortfarande äro gällande anföres i promemorian:
Det synes uppenbart, att tågordningen — frånsett de tidigare berörda
bestämmelserna örn inkvartering -— måste anses vara i det väsentliga upphävd.
Sålunda har skjutshållningsbesvärets avskaffande medfört, att många
bestämmelser i tågordningen icke längre kunna tillämpas. Andra delar av
ifrågavarande författning äro satta ur kraft genom ändrade bestämmelser
örn den militära personalens avlöning och örn sättet för avlöningens utbetalande.
Straffbestämmelserna hava upphävts genom promulgationsförordningarna
till strafflagen och till 1868 års krigslagar. Genom endera av sistnämnda
lagar torde även de olika skadeståndsbestämmelserna få anses upphävda.
Beträffande vissa bestämmelser såväl i tågordningen som i inkvarteringsordningarna
synes tvekan kunna råda, huruvida de skola anses uttryckligen
upphävda.
Städernas vederlag för inkvarteringsskyldigheten.
Såsom av det föregående framgår, förefinnes ett visst samband mellan
städernas inkvarteringsskyldighet och den städerna tillkommande tolagen
(tolagsersättningen). Innebörden härav framgår av följande i promemorian
lämnade redogörelse för tolagens uppkomst och slutliga reglering:
Tolagen härleder sig från drottning Kristinas förmyndarregerings tid.
Den bestod ursprungligen i ett procentuellt tillägg å tullen på in- och utgående
varor, vilket tillföll staden. En omständighet av stor betydelse för
tolagens tillkomst anses hava varit förmyndarregeringens strävan att upphjälpa
städernas ekonomi, så att städerna kunde bereda sina borgmästare
avlöning, iståndsätta sina publika byggnader m. m. Det har även gjorts
gällande, att tolagen inneburit en kompensation åt städerna för att de bofasta
borgarna, vilka tidigare erlagt lägre tull än utlänningar, genom 1637
års tullordning gingo miste om denna förmån. Tolag tillerkändes så småningom
samtliga stapelstäder. I samband med reduktionen indrogs tolagen
till kronan, men åtskilliga städer lyckades efter kort tid på nytt erhålla
tolag. År 1715 tillerkändes samtliga stapelstäder rätt till tolag och 1717
bestämdes, att tolagen skulle utgå med samma procentsatser för alla tolagsberättigade
städer. I sistnämnda hänseende inträdde emellertid genom
kompletterande bestämmelser under 1700-talet en viss differentiering.
Vid sidan av den tolag, för vilken nu redogjorts — den s. k. ordinarie
tolagen eller stadstolagen — uppbars flerstädes i stapelstäderna även andra
tolagsavgifter. Den viktigaste av dem var inkvartering stolagen. Sådan förekom
till en början endast i Stockholm, som 1688 erhöll rätt till viss tolag
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
till lindring i kontributionen och inkvarteringen. År 1719 infördes en allmän
tillökningstolag, vilken i inkvarteringspliktiga städer var avsedd till
borgerskapets understöd i inkvarteringsbesväret. Upj^stod överskott, skulle
detta redovisas till kronan. I de städer, som ej voro Jbetungade med inkvartering,
tillföll tillökningstolagen i sin helhet kronan. År 1723 tillerkändes
städerna rätt att själva uppbära ifrågavarande tolag. För städer med ständig
inkvartering gällde dock, att medlen skulle användas till inkvarteringsbesvärets
lättande, men eventuellt överskott kunde de själva disponera. Ett
uttryck för sambandet mellan inkvarteringstolagen och inkvarteringsskyldigheten
kom till synes däri, att nämnda tolag kom att upphöra i Marstrand,
sedan staden 1823 befriats från inkvartering. I de förut omnämnda fall,
då städer under senare tid upphört att vara garnisonsorter, lia däremot
stadens tolagsinkomster icke underkastats någon reducering. Under loppet
av 1700-talet kom inkvarteringstolagen, i likhet med den ordinarie tolagen,
att i vissa städer utgå efter andra procentsatser än de ursprungligen fastställda.
Förekomsten av de många olika tolagstitlarna och den omständigheten,
att ifrågavarande avgifter varken utgingo efter enhetliga grunder i olika
städer eller ens i samma stad, där de understundom uppburos av olika
myndigheter, framkallade många svårigheter och olägenheter. I början av
1800-talet uppstod ock en strävan att åstadkomma förenklingar i avseende
a tolagens utgående. Sålunda reglerades år 1825 tolagen i Stockholm och
Göteborg på det sättet, att alla tolagstitlarna sammanslogos till en enda
titel, s. k. allmän tolag. Av dess sammanlagda belopp i Stockholm beräknades
80/iöo vara avsedda för stadskassans allmänna ändamål (såsom till avlöning
för magistraten, rådhusrätten, uppbördsverket m. m.), S3/iso för bestridande
av inkvarteringsutgifter, 30/i5o till den s. k. börs- och brofonden
samt 7/ir>o till fattigvården.
Åven sedan dessa förenklingar kommit till stånd, kvarstodo dock olägenheter
därav, att tolagen icke i likhet med tullen uppbars efter för hela riket
gemensamma bestämmelser samt att de båda pålagorna utgingo var för sig.
Detta gjorde en genomgripande reglering av tolagen nödvändig. Ett förslag
till sådan reglering framlades av den år 1855 tillsatta kommittén för ordnande
av Sveriges och Norges ömsesidiga handelsförhållanden. Förslaget
avsåg, att de i sammanhang med tullumgälderna utgående tolagsavgifterna
vid varors in- och utförsel skulle inbegripas i vederbörliga tullsatser och
upphöra såsom särskilda beskattningstitlar mot gottgörelse av tullmedlen.
Efter det proposition i ämnet avlåtits till 1856/1857 års riksdag och i huvudsak
vunnit ständernas bifall, utfärdade Kungl. Majit den 18 december 1857
kungörelse med föreskrift, att den till städerna såsom särskild avgift ingående
tolag (stads- och allmän tolag, inkvarteringstolag, fattigvårdstolag
m. m.) skulle upphöra mot gottgörelse av tullmedlen. I särskilt nådigt brev
till generaltullstyrelsen av samma dag meddelades bestämmelser angående
ersättning till städerna för tolagsavgiften. Enligt de sålunda fastställda bestämmelserna
skulle tolagserslittningen i jämna hundratal riksdaler riksmynt
utgå till de särskilda städerna efter den inkomst, de i medeltal haft
av tolagen under åren 1853—1855 (för Sundsvall och Haparanda dock efter
1855 års tolagsuppbörd), med iakttagande därav, att örn tulluppbörden någonstädes
komme att överskjuta medelbeloppet av tulluppbörden för de tre
bestämda åren, eller för Sundsvall och Haparanda 1855 års uppbörd, den
stad, där sådant inträffade, skulle äga att ytterligare erhålla en tolagsersättning,
beräknad efter 5 procent på överskottet, liksom ock för den stad, där
tulluppbörden sjönke under nämnda medelbelopp, avdrag å tolagsersättningen
skulle verkställas och beräknas efter samma procentförhållande, som
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 12.
ägt rum mellan stadens tull- och tolagsuppbörd under den vid beräkningen
avsedda tid, med jämkning däri till närmaste V*. procent. Stapelstäder, såväl
redan befintliga som nytillkommande, vilka icke haft rätt till någon
tolagsuppbörd och å vilka sålunda dessa bestämmelser ej kunde anses tilllämpliga,
kunde efter därom hos Kungl. Maj:t gjord ansökning erhålla ett
mot tolagen svarande anslag ur tullmedlen till belopp av 5 procent av
stadens tulluppbörd.
Den år 1857 sålunda genomförda tolagsregleringen har sedan alltjämt ägt
tillämpning. Närmast på grund av tullmedlens ständiga ökning har emellertid
vid upprepade tillfällen fråga väckts örn ny reglering av tolagsersättningen.
De olika förslag härutinnan, som framkommit, ha emellertid icke
lett till något resultat.
Av det i promemorian anförda framgår sålunda, att 3S/iso av den tolagsersättning,
som Stockholms stad årligen uppbär av kronan, är att betrakta
såsom vederlag för den staden åvilande inkvarteringsbördan. Tidigare har omnämnts,
att staden enligt 1856 års inkvarteringsordning i nyssnämnda hänseende
ytterligare ägde uppbära dubbla våg- och mätarepenningarna samt det å
riksstaten uppförda anslaget å 21,450 riksdaler riksmynt. Yåg- och mätarepenningarna
lia numera förlorat all betydelse såsom kommunal inkomsttitel.
Anslaget å 21,450 kronor finnes alltjämt upptaget å riksstaten under fjärde
huvudtiteln såsom ett reservationsanslag för »inkvarteringens ordnande i
Stockholm» och beloppet utbetalas årligen i sin helhet till Stockholms stad.
Den av Stockholms stad uppburna, på budgetåret 1936/1937 belöpande
tolagsersättningen har utgjort 3,658,748 kronor. Inkvarteringstolagen, motsvarande
33/i5o av nämnda summa, har således för budgetåret 1936/1937 uppgått
till 804,924 kronor 56 öre, vilket belopp är cirka åtta gånger större än
stadens kostnader, frånsett statsanslaget, för inkvarteringen.
Tidigare förslag till avveckling av inkvarteringsbesväret.
Vid olika tillfällen har ifrågasatts att, utan sammankoppling med ny reglering
av den städerna tillkommande tolagsersättningen, vidtaga mer eller
mindre vittgående ändringar beträffande städernas skyldigheter med avseende
å den ständiga inkvarteringen.
I ett år 1904 framlagt, av /. d. generalkrigskommissarien A. Sjöberg utarbetat
förslag till inkvarteringsordning för arméns personal föreslogs sålunda,
att den vissa landsortsstäder åliggande skyldigheten att utgiva servisersättning
skulle utan vederlag åt kronan upphöra. Såsom skäl härför anfördes,
bland annat, att denna skyldighet redan i ingressen till 1841 års författning
uttryckligen angivits såsom endast övergående och att statsverkets (årliga)
förlust komme att hålla sig inom cirka 7,000 kronor. Förslaget blev dock
icke genomfört.
En liv utredning angående inkvarteringsförhållandenas ordnande inom
armén framlades i ett den 26 augusti 1915 dagtecknat, av generallöjtnanten
(}. Björlin utarbetat utlåtande. Enligt detta förslag skulle den ständiga inkvarteringen
för framtiden bekostas av staten. Därjämte föreslogs, att inkvarteringsbidragens
belopp skulle höjas. Något vederlag skulle icke utgå
14
Kungl. Majus proposition nr 12.
för statens övertagande av landsortsstädernas inkvarteringsskyldighet. Såsom
skäl härför anfördes, bland annat, att ett faktiskt upphävande av denna
skyldighet ägt rum i fråga örn personal i alla nyare garnisonsstäder, för
vilka statsmedel sedan år 1902 beräknats vara tillgängliga för bestridande
av servisbidrag och servis in natura. Beträffande Stockholm föreslogs, att
staden för befrielse från sin inkvarteringsskyldighet skulle hava att till statsverket
årligen avstå viss, i särskild avhandling mellan kronan och staden
närmare bestämd del av den staden tillförsäkrade tolagsersättningen.
I sitt utlåtande angav förslagsställaren vissa riktlinjer för innehållet
av en dylik avhandling. Därvid erinrades till en början, att stadens
årliga kostnader för den ständiga inkvarteringen vid tiden för utredningens
verkställande syntes kunna beräknas till cirka 170,000 kronor, att S3/i5o av
tolagsersättningen de senare åren uppgått till icke mindre än cirka 260,000
ä 270,000 kronor samt att därest denna andel oavkortad beräknats till bestridande
av inkvarteringskostnaderna, staden årligen gjorde en avsevärd
vinst. Med åberopande härav och då den omständiga och invecklade proceduren
i avseende å inkvarterings- och servisbidragens utbetalande i Stockholm
snarast syntes böra undanröjas, hemställde förslagsställaren, att statsverket
måtte övertaga alla Stockholms stads skyldigheter med avseende å
den ständiga inkvarteringen. I samband därmed borde statsverket indraga
dels ovannämnda anslag å 21,450 kronor, dels ock av den staden tillkommande
tolagsersättningen årligen ett så stort belopp, som motsvarade
exempelvis genomsnittssiffran för de av staden under de senaste tio åren
före den ifrågasatta överenskommelsens trädande i kraft havda kostnader
för den ständiga inkvarteringen, minskad med nämnda belopp 21,450 kronor.
Sedan borde för vart tionde år omreglering ske av ersättningsbeloppet;
beträffande ersättningsbeloppets bestämmande i dessa fall föreslogs, att till
grund därför borde läggas en av arméförvaltningen vid början av varje ny
tioårsperiod uppgjord uträkning å de inkvarterings- och servisbidrag, som
utbetalts under föregående period till personal vid vederbörande regementen,
varefter till årsmedeltalet av det under denna period erlagda beloppet borde
läggas de av staden redan nu direkt till statsverket utgående ersättningarna
för inkvartering och servis för manskapet; den sålunda bestämda summan
skulle innehållas från den staden under följande tioårsperiod tillkommande
årliga tolagsersättningen.
Över nyssberörda förslag infordrades genom Överståthållarämbetet yttrande
från Stockholms stadsfullmäktige, vilka i underdånigt utlåtande den 21
december 1915 förklarade sig icke kunna tillstyrka godkännande av de grunder,
som angåvos i förslaget.
Frågan örn inkvarteringsbesvärets avskaffande bär slutligen gjorts till
föremål för utredning av 1918 års militära avlöningssakkunniga. För de sakkunniga,
vilka eftersträvade en förenkling i avlöningsformerna, framstod såsom
ett önskemål, att inkvarteringsbidragen helt avskaffades såsom form
för den militära personalens avlöning. Vid nämnda tid erlades bidrag till
inkvarteringen av, förutom Stockholm och Göteborg, Kristianstad, Landskrona
och Visby.
Kungl. Majus proposition nr 12. 15
De sakkunniga anförde i en särskild promemoria med förslag till inkvarteringsbesvärets
avskaffande bland annat följande:
De sakkunniga, som utgått därifrån, att någon allmännare reglering av
tolagsersättningen och de städerna för dess upphörande ålagda skyldigheter
i nu förevarande sammanhang icke kan ifrågasättas, hava funnit sig böra
förorda, att angivna vederlag beredes genom visst avdrag å den tolagsersättning,
som enligt gällande bestämmelser är de olika städerna tillförsäkrad.
Att föreslå vederlagets omräkning för olika perioder, såsom av Björlin föreslagits,
blir givetvis obehövligt med ett lönesystem, enligt vilket inkvarterings-
och servisbidragen för framtiden komma att helt uppgå i de kvarstående
löneformerna lön och dagavlöning, eventuellt ortstillägg. Häruti
hava de sakkunniga funnit en anledning att på det sätt förenkla vederlagsfrågan,
att vederlaget omedelbart fixeras till visst belopp, att oförändrat
utgå såsom avdrag å tolagsersättningen, intill dess en allmännare reglering av
denna städernas förmån med därmed förenade skyldigheter kommer till
stånd. Såsom en skälig och lämplig grund för bestämmande av beloppet
hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå medeltalet för de utgifter för
den ständiga inkvarteringen, som en var av ifrågavarande fem städer haft
under tioårsperioden 1909—1918, dock med iakttagande, vad Stockholms
stad beträffar, att från det sålunda uppkomna medelbeloppet sker avdrag
för det årsbelopp av 21,450 kronor, som staden av statsmedel för närvarande
uppbär såsom bidrag till inkvarteringskostnadernas bestridande. I enlighet
härmed skulle det under fjärde huvudtiteln uppförda anslaget till »inkvarteringens
ordnande i Stockholm» i samband med genomförande av löneregleringen
för arméns personal ur riksstaten helt uteslutas.
På grundval av uppgifter, som av de sakkunniga inhämtats, beräknade
de sakkunniga avdragen å tolagsersättningsbeloppen till följande avrundade
belopp:
för Stockholm .................................. kr. 147,000
» Göteborg.................................... » 2,500
» Kristianstad ................................ * 2,400
» Landskrona ................................ » 600
» Visby........................................ » 750
De sakkunnigas förslag remitterades till vederbörande stadsmyndigheter.
Vid frågans behandling i Stockholms stadsfullmäktige förelåg ett gemensamt
yttrande av stadsombudsmannen och stadskamrern. Med hiinsyn till
möjligheten av att ett eller flera truppförband kunde indragas eller förläggas
till annan ort än Stockholm föreslogs i nämnda yttrande sådan jämkning i
de sakkunnigas förslag, att det staden åliggande vederlaget skulle bestämmas
särskilt för varje truppförband och utgå så länge samma truppförband
vore förlagt i Stockholm. Efter en redogörelse för det föreliggande yttrandet
anförde stadsfullmäktige i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag,
att staden icke vore beredd att då godtaga de ifrågasatta riktlinjerna för
avveckling av det mellan staten och staden rådande rättsförhållandet med
avseende å stadens skyldighet att bestrida inkvarterings- och servisbidrag
till viss arméns personal.
Stadsfullmäktige i Göteborg erinrade i sitt utlåtande, dels att den ersättning,
från vars utgörande huvudstaden skulle vinna befrielse, vore ojämför
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
ligt mycket större än den annorstädes förekommande, och dels att, då de
av Björlin anförda skälen för inkvarteringsskyldighetens upphörande i landsortsstäderna
icke torde hava blivit vederlagda av de sakkunniga, samma
skäl alltjämt syntes böra tillerkännas avgörande vikt. Skulle emellertid
Kungl. Majit vara av annan mening, syntes emot storleken och sättet för
gottgörelsens bestämmande från Göteborgs stads sida icke vara något att
erinra.
Med hänsyn till den av Stockholms stad intagna ståndpunkten ansågo
de sakkunniga erforderligt, att i sitt förslag till avlöningsreglemente intaga
den förut omnämnda bestämmelsen örn skyldighet för beställningshavare,
som äger åtnjuta inkvarterings- eller servisbidrag från vissa städer, att vidkännas
motsvarande avdrag å lönen.
Föreliggande förslag till inkvarteringsbesvärets
avskaffande m. m.
I den inom departementet upprättade promemorian har, sedan en utförlig
redogörelse lämnats för de förhållanden, som här förut omnämnts, anförts
följande:
Av den föregående utredningen torde med all tydlighet framgå, att inkvarteringsinstitutet
är en kvarleva från äldre tider, vilken numera icke har
någon som helst uppgift att fylla. Den nu tillämpade ordningen medför
ett icke oväsentligt arbete med debiterande och uppbörd av inkvarteringsoch
servisersättningen samt kontroll över redovisningen. Det har även visat
sig, att bestämmelsernas tillämpning givit anledning till tvist mellan kronan
och Stockholms stad, och beträffande vissa av ifrågavarande ålderdomliga
bestämmelser kan tvekan råda, huruvida de ännu äro gällande. Det torde
med hänsyn härtill få anses såsom synnerligen önskvärt, att inkvarteringsinstitutet
avskaffas och därmed sammanhängande bestämmelser uttryckligen
upphävas.
I promemorian har ock framhållits, att det torde vara klart, att statsmakterna
utan att träda städernas rätt för nära kunna besluta en sådan nedsättning
i ersättningen för inkvarteringstolagen, som svarar mot den minskning
i utgifter, vilken skulle komma städerna till del genom inkvarteringsbesvärets
upphörande. Vidare har anförts:
Vad som här i främsta rummet torde böra undersökas är i vad mån inkvarteringsbesvärets
avskaffande bör — inom förut angivna gränser — föranleda
minskning i den mot inkvarteringstolagen svarande tolagsersättningen.
Bn dylik minskning skulle kunna ifrågasättas även i de fall, då inkvarteringsbesväret
tidigare upphört på grund av visst truppförbands indragning
eller förflyttning men icke mellan kronan och vederbörande stad träffats
någon ekonomisk uppgörelse, vari stadgats eller vid vars tillkomst förutsatts,
att inkvarteringsersättningen skulle upphöra. Även örn emellertid
formellt fog må förefinnas för en minskning i tolagsersättningen i dylikt
fall, synes det dock vara i viss mån obilligt, örn ekonomiska förhållanden,
som redan faktiskt avvecklats, skulle göras till föremål för en ny och för
städerna mindre gynnsam reglering. Än mindre synes det böra ifrågakomma,
att kronan framställer anspråk på reduktion av tolagen i de fall, då enligt
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
1841 års inkvarteringsordning inkvarteringsskyldighet förelegat men icke
tagits i anspråk, såsom fallet varit beträffande vissa städer, vilka efter 1901
erhållit garnison. Överhuvud torde föreliggande fråga i främsta rummet böra
bedömas ur synpunkten av vad skäligheten kräver. Med hänsyn härtill böra
onödiga rubbningar i bestående ekonomiska förhållanden undvikas, vare sig
dessa skulle lända kronan eller städerna till fördel. En följd härav torde
bliva, att andra städer än Stockholm och Göteborg icke beröras av den
ifrågasatta reformen.
Såsom 1918 års militära avlöningssakkunniga föreslagit torde samma principer
böra tillämpas beträffande inkvarteringens avveckling i Göteborg som
i Stockholm. Nämnda sakkunnigas förslag byggde, såsom framgår av det
förut anförda, på en reduktion av den årliga tolagsersättningen med ett belopp,
som motsvarade de utgifter vederbörande stad under tioårsperioden
1909—1918 haft för inkvarteringen. De av Stockholms stad gentemot de
sakkunnigas förslag framförda invändningarna, att truppförbanden i huvudstaden
kunde komma att indragas, förflyttas från staden eller minskas och
i följd därav huvudstadens inkvarteringskostnader minskas, bottna tydligen
i den uppfattningen, att staden skulle äga att tillgodogöra sig ersättningen
för inkvarteringstolagen oberoende av själva inkvarteringens bestånd eller
omfattning. Något bärande skäl varför stadens inkvarteringsskyldighet skulle
upphöra utan motsvarande minskning i tolagsersättningen torde emellertid
icke kunna anföras, i synnerhet som staden genom nämnda ersättning tillföres
en från början icke avsedd vinst, som mångdubbelt överstiger inkvarteringsbördan.
— Vad Göteborgs stad beträffar, har densamma förklarat
sig kunna godtaga en avveckling av inkvarteringsinstitutet i enlighet med
vad 1918 års sakkunniga föreslagit.
Någon anledning att frångå de riktlinjer för avvecklingen, som innefattas
i nämnda sakkunnigas förslag, synes icke föreligga. Avdragen å tolagsersättningen
torde kunna bestämmas till medeltalet av erlagda inkvarteringsoch
servisbidrag under tioårsperioden 1928 — 1937, beträffande Stockholm
dock med avdrag av det å riksstaten uppförda anslaget å 21,450 kronor.
Inkvarteringsiustitutets avskaffande synes följaktligen kunna —- under riksdagens
medverkan — genomföras på det sättet, att dels inkvarteringsordningarna
av år 1841 och 1856 genom särskild kungörelse upphävas, förslagsvis
från och med den 1 juli 1939, dels tolagsersättningen från och med
budgetåret 1939/1940 minskas med för Stockholms vidkommande 77.200 och
för Göteborgs vidkommande 2,000 kronor (avrundade belopp) och dels anslaget
till inkvarteringens ordnande i Stockholm från och med nämnda
budgetår icke vidare upptages i riksstaten. I samband härmed torde lämpligen
genom en av Kungl. Majit beslutad kungörelse böra förklaras, att 1842
års tågordning skall upphöra att gälla. Denna kungörelse synes böra träda
i kraft omedelbart efter utfärdandet.
Vid den utremitterade promemorian fanns fogat ett förslag till förordning
om upphävande av inkvarteringsordningarna, enligt vilket dessa skulle upphöra
att gälla från och med den 1 juli 1939.
Yttranden över förslaget.
Det i promemorian innefattade förslaget har i princip lämnats utan erinran
i samtliga avgivna yttranden.
Chefen för försvarsstaben har emellertid uttalat, att det förefölle rimligt,
att försvarsväsendet kompenserades för de ökade utgifterna på dess anslag.
Bihang till riksdagens protokoll 11)30. 1 sami. Kr 12. 2248 38 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Arméförvaltningen Ilar förutsatt, att lantförsvarets vederbörande anslag beredas
gottgörelse för den inkomstminskning, varav anslagen drabbas vid förslagets
genomförande.
Tullåirektören i Stockholm bär erinrat, att den till Stockholms stad utgående
tolagsersättningen bestode av en fast del, utgörande 335,300 kronor
och en rörlig del, utgående med 5 procent av den tulluppbörd, som överstege
3,244,500 kronor. Det borde enligt tulldirektörens mening fastställas,
huruvida ifrågavarande belopp borde vid framtida betalningsuppgörelser
mellan tullverket och Stockholms stad fråndragas den fasta eller den rörliga
delen.
Tulldirektören i Göteborg har — under erinran att tolagsersättningen till
Göteborgs stad utginge med 303,600 kronor med tillökning av 5 procent å
den tulluppbörd som överstege 3,570,700 kronor samt minskning med 8.5
procent för vad tulluppbörden understege nyssnämnda belopp — föreslagit,
att den ifrågasatta minskningen av tolagsersättningen måtte göras å den
fasta delen.
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig förutsätta, att avdragen
komrne att ske från de normalbelopp, vilka foges till utgångspunkt vid tolagsersättningens
bestämmande.
Vid beredning av frågan örn Stockholms stadsfullmäktiges utlåtande i anledning
av den remitterade promemorian har stadens kammarkontor anfört
bland annat:
Den närmaste anledningen till att spörsmålet örn inkvarterings skyldig
hetens upphörande nu ansetts böra upptagas till prövning synes enligt uttalande
i den remitterade promemorian vara, att fråga uppkommit örn ändrad
föidäggning för de i Stockholm stationerade regementena. Det bör då framhållas,
att en utflyttning från staden av regementena ju skulle medföra ett
automatiskt upphörande av inkvarteringsskyldigheten. Något vederlag till
kronan torde val för sådant fall näppeligen ifrågasättas. Såsom stöd för
denna uppfattning kan anföras, att städerna Kristianstad och Visby icke
blott befriats från vidare erläggande av s. k. servisersättning utan även tillerkänts
särskild gottgörelse för den reducering, som militärförläggningen
till städerna undergått i följd av genomförandet av 1925 års härordningsbeslut
(prop. 89/1930 och 70/1931).
Då nu en förestående ändring i förläggningen av de i Stockholm stationerade
regementena tagits till skäl för att föreslå avskaffandet av inkvarteringsskyldigheten,
bör staden, enligt kontorets mening, rimligtvis icke kännas
skyldig att för avlyftande av detta besvär erlägga vederlag till staten i form
av minskning för all framtid av den till staden utgående tolagsersättningen.
Under angivna förhållanden synes ett bibehållande av inkvarteringsskyldigheten
vara mera i stadens intresse.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får kammarkontoret föreslå
drätselnämnden att tillstyrka stadsfullmäktige besluta att till besvarande
av förevarande remiss förklara staden icke kunna för sin del godtaga det i
den remitterade promemorian framlagda förslaget om vederlag till staten för
inkvarteringsbevärets upphörande.
Drätselnämnden har vid ärendets behandling yttrat följande:
Det synes lämpligt, att de föråldrade bestämmelserna örn inkvarteringsskyldighet
upphävas och att inkvarteringsbesväret upphör. Principiellt lära
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majus proposition nr ]>1.
1!)
några berättigade invändningar icke kunna göras emot att vid avlyftandet
av inkvarteringstungan stadens inkomst av inkvarteringstolagen minskas
med belopp, motsvarande värdet av denna befrielse, enär staden därigenom
erhåller rättmätig kompensation för den partiella indragningen av angivna
privilegieinkomst. Visserligen bär kronan under senare tid för andra städer
beskurit inkvarteringsskyldigheten utan att deras inkomster blivit i motsvarande
mån reducerade. Förslaget innebär alltså i detta avseende ett
missgynnande av huvudstaden, som särskilt framträder genom att frågan
örn ett upphävande mot vederlag av stadens inkvarteringsskyldighet upptages
vid en tidpunkt, då skyldigheten skulle bortfalla på grund av ändrad förläggning
av härvarande regementen. Då emellertid några i tolagsinkomstens
privilegienatur grundade anspråk,icke torde kunna från huvudstadens sida
framställas å den förmånligare behandling, som kronan medgivit andra
städer, synes man icke hava tillräcklig anledning att avstyrka det i promemorian
framlagda förslaget till partiell indragning av den Stockholm tillkommande
tolagsersättningen i samband med inkvarteringsbesvärets upphörande.
Stadsfullmäktige hava, på hemställan av stadskollegiet, beslutat att i anledning
av remissen åberopa vad drätselnämnden i sitt utlåtande anfört.
Vid beredning av Göteborgs stadsfullmäktiges utlåtande i anledning av remissen
har åberopats en av stadsombudsmannen upprättad promemoria,
varest beträffande den ständiga inkvarteringen anförts bland annat följande:
Då Göteborgs stadsfullmäktige redan år 1919 förklarat sig kunna godtaga
en avveckling av inkvarteringsinstitutet i enlighet med vad 1918 års sakkunniga
föreslagit, torde från stadens sida icke böra resas någon erinran
mot den avveckling, som föreslås i försvarsdepartementets nu föreliggande
promemoria, under förutsättning, att det årliga avdrag å tolagsersättningen,
som staden skall hava att vidkännas såsom vederlag åt kronan för dess
övertagande av inkvarteringsbesväret, icke kommer att överstiga det i promemorian
föreslagna beloppet 2,000 kronor.
Vidare har i stadsombudsmannens promemoria anförts:
Vad beträffar den s. k. tillfälliga inkvarteringen så påvisas i försvarsdepartementets
promemoria, att statsmakterna vid tillkomsten av lagen den
31 mars 1938 örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov finge anses hava utgått ifrån, att
den gamla rätten till tillfällig inkvartering i fredstid icke längre ägde bestånd
eller i varje fall icke skäligen borde göras gällande. Det framhålles också,
att det sedan lång tid tillbaka varit stadig praxis, att den som tillfälligt
upplåtit kvarter åt militär personal erhållit full gottgörelse härför.
Emellertid har Kungl. Bohusläns regemente städse påkallat tillfällig inkvartering
i Göteborg på stadens bekostnad för personal, tillhörande regementet,
vilken vid kommendering till annan ort, måste göra tillfälligt uppehåll
i staden. I sådant avseende har Göteborgs stad under tioårsperioden
1928—1937 utgivit tillhopa 2,301 kronor 20 öre. Då staden icke erhållit
ersättning för denna utgift, vilken staden, efter vad det nu vill synas, icke
varit pliktig vidkännas, synes ersättning härför av statsmedel lämpligen
kunna tillerkännas staden på så sätt, att staden vid avvecklingen av den
ständiga inkvarteringen befrias från att vidkännas avdrag å tolagsersättningen
intill dess staden erhållit full gottgörelse för under ovannämnda tioårsperiod
för tillfällig inkvartering av militär personal utgivet belo])]), 2,301 kronor
20 öre, varvid staden allisa avstår från anspråk på räntegottgörelse.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
Departements
chefen.
Drätselkammarens första avdelning Ilar vid ärendets behandling beslutat
föreslå stadsfullmäktige att såsom eget yttrande åberopa stadsombudsmannens
promemoria, dock utan att för närvarande göra anspråk på ersättning för
däri omförmälda utgift å 2,301 kronor 20 öre, som staden under tioårsperioden
1928—1937 fått vidkännas för tillfällig inkvartering av militär
personal.
Stadsfullmäktige liava, på hemställan av stadskollegiet, beslutat, att såsom
infordrat yttrande i ärendet förklara sig åberopa innehållet i det av drätselkammarens
första avdelning avgivna utlåtandet.
Skyldigheten för vissa städer att bekosta den ständiga inkvarteringen
erhöll genom 1841 och 1856 års inkvarteringsordningar karaktären av ett
åliggande för kommunerna att utgiva hyres- och servisersättning till personal
vid vissa truppförband. Efter 1921 års lönereglering för officerare och
underofficerare fullgöres denna skyldighet, i den mån den alltjämt tillämpas,
på det sätt, att ersättningarna inbetalas till kronan, som till de ersättningsberättigade
utbetalar dem enligt lönereglementet tillkommande löneförmåner
oavkortade.
Den tillfälliga inkvarteringen, grundad på inkvarteringsordningarna och reglerad
jämväl i 1842 års s. k. tågordning, innebar skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla kvarter m. m. åt militär personal under marscher och tillfälliga
kommenderingar utom förläggningsorten. Yid tillkomsten av lagen
den 31 mars 1938 (nr 88) om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov hava statsmakterna, såsom
i förenämnda promemoria framhållits, icke räknat med beståndet av någon
inkvarteringsrätt utan medgivit rätt till full ersättning för kvarter, som tagits
i anspråk. Såsom vidare i promemorian uppgivits, torde ock sedan lång
tid tillbaka praxis hava varit, att den som i fredstid tillfälligt upplåter
kvarter till militär personal, erhåller full gottgörelse härför. Det i stadsfullmäktiges
i Göteborg yttrande omnämnda förhållandet, att Bohusläns
regemente även under senare år påkallat och erhållit fri tillfällig inkvartering,
är mig veterligt det enda undantaget från denna praxis. Skyldigheten
att tillhandahålla kvarter under krigsförhållanden regleras som bekant numera
genom rekvisitionsförfattningarna.
Det förefaller uppenbart, att såväl den ständiga som den tillfälliga inkvarteringen
numera äro att betrakta som kvarlevor från äldre tiders förhållanden
och i våra dagar icke hava någon uppgift att fylla. Inkvarteringsinstitutet
har också länge varit statt på avskrivning, vilket framgår bland
annat därav, att det numera äger bestånd endast i Stockholm och Göteborg.
Anledningen till att det icke tidigare helt avskaffats torde enbart
vara att söka i det samband, som föreligger mellan inkvarteringsskyldigheten
och den del av tolagsersättningen, vilken motsvarar den s. k. inkvarteringstolagen.
Denna har ursprungligen tillerkänts städerna såsom vederlag
för inkvarteringsskyldigheten. Då emellertid i Stockholm detta vederlag
jämte vissa andra staden tillkommande förmåner icke motsvarade inkvar
-
21
Kungl. Majds proposition nr 12.
teringskostnaden, tillkom år 1856 det alltjämt å riksstaten kvarstående anslaget
till staden å 21,450 kronor såsom en utfyllnad i gottgörelsen för inkvarteringen.
Från statens sida har vid olika tillfällen gjorts gällande, att
med hänsyn till sambandet mellan tolagen och inkvarteringsskyldigheten,
denna skyldighet icke borde upphöra med mindre tolagsersättningen i motsvarande
mån minskades. Stockholms stad har emellertid tidigare motsatt
sig en uppgörelse på denna grundval.
Då nu fråga uppkommit örn förflyttning av de i Stockholm garnisonerade
truppförbanden till Järvafältet, torde spörsmålet örn inkvarteringsinstitutets
bestånd böra upptagas till förnyad prövning. Det synes nämligen obilligt,
örn staten i anledning av truppförbandens förflyttning skulle gå miste örn
inkvarteringsersättningen utan att härför erhålla gottgörelse, och detta så mycket
mera som staden i följd av den ökade tulluppbörden uppbär tolagsersättning av
staten med belopp, som mångdubbelt överstiger den däremot svarande inkvarteringskostnaden.
Nu föreliggande förslag innebär dels att inkvarteringsordningarna upphävas
från och med den 1 juli 1939, varmed städernas inkvarteringsskyldighet
upphör, och dels att tolagsersättningen till Stockholm och Göteborg
från och med nästa budgetår minskas med belopp, motsvarande medeltalet
av de av respektive städer under tioårsperioden 1928—1937 erlagda inkvarterings-
och servisbidragen, beträffande Stockholm dock med avdrag av ett
belopp, motsvarande nyssnämnda, å riksstaten uppförda anslag å 21,450
kronor. Den sålunda beräknade minskningen i tolagsersättningen utgör i avrundade
belopp för Stockholm 77,200 kronor och för Göteborg 2,000 kronor.
En följd av förslagets genomförande kommer att bli, att nyssnämnda anslag
kan utgå ur riksstaten.
Ifrågavarande förslag har godtagits av de båda därav berörda städerna.
För egen del finner jag mig likaledes böra biträda förslaget. Såsom generaltullstyrelsen
förutsatt, torde de föreslagna avdragen från tolagsersättningen
böra ske från de normalbelopp, vilka tagits till utgångspunkt vid tolagsersättningens
bestämmande, d. v. s. för Stockholm 335,300 kronor och för Göteborg
303,600 kronor. Frågan i vad mån lantförsvarets vederbörliga anslag böra
kompenseras för den inkomstminskning, varav de i följd av förslagets genomförande
drabbas, lärer få prövas i samband med framläggandet av statsverkspropositionen
för nästa budgetår.
Sedan riksdagen fattat ståndpunkt till de föreliggande förslagen, är det
min avsikt att för Kungl. Majit framlägga förslag om upphävande jämväl av
1842 års tågordning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande
av inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm
den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för
Stockholms stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1),
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 12.
dels ock besluta, att de normalbelopp, vilka tagas till utgångspunkt
vid tolagsersättningens bestämmande för Stockholm och
Göteborg, skola från och med budgetåret 1939/40 minskas för
Stockholms vidkommande med 77,200 kronor och för Göteborgs
vidkommande med 2,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
<
Ur protokollet:
Nils Kinnander.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.