Sök i Ratio Lex

Angående inkvarteringsbesvärets upphörande

22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:12, Angående inkvarteringsbesvärets upphörande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Martts proposition till riksdagen angående inkvarteringsbesvärets

upphörande; given Stockholms

slott den 16 december 1938.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning örn upphävande av inkvarteringsordningen

för städerne utom Stockholm den 22 februari 1841

(nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för Stockholms stad den 28 februari

1856 (nr 13 s. 1),

dels och bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen i övrigt hemställt.

GUSTAF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 11)39.

1 sami. Nr 12.

2248 38 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Förslag

till

Förordning

om upphävande av inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm

den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för

Stockholms stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1).

Härigenom förordnas, att inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm

den 22 februari 1841 och inkvarteringsordningen för Stockholms stad

den 28 februari 1856 skola upphöra att gälla från och med den 1 juli 1939.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 12.

3

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 16 december 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Quensel, fråga örn inkvarteringsbesvärets

upphörande samt anför:

Inledning.

Av ålder ha vissa skyldigheter ålegat borgare i städerna och fastighetsägare

å landet med avseende å inkvartering av krigsmaktens personal. Man

har därvid gjort skillnad mellan ständig och tillfällig inkvartering. Ständig

inkvartering har inneburit en ordinarie beställningshavare tillkommande

förmån av bostad å hans ordinarie tjänstgöringsort, under det att tillfällig

inkvartering inneburit motsvarande förmån å annan ort under marscher och

tillfälliga kommenderingar. Bestämmelser örn såväl ständig som tillfällig

inkvartering ha meddelats i inlcvarteringsordningen för städerne utom Stockholm

den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för Stockholms

stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1). Stadganden örn tillfällig inkvartering

återfinnas därjämte i förordningen den 6 september 1842 (nr 32

s. 1) örn truppers och persedlars förskaffande (den s. k. tågordningen). Dessa

författningar äro — ehuru i vissa delar uttryckligen ändrade och i andra

hänseenden genom senare lagstiftning, bland annat på rekvisitions- och

förfoganderättens område, modifierade — alltjämt formellt gällande. Anledningen

till att dessa i hög grad föråldrade författningar icke upphävts

torde vara att söka däri, att de reglerat vissa ekonomiska rättsförhållanden

mellan stat och kommun, vilkas avvecklande visat sig medföra svårigheter.

Dessa rättsförhållanden ha väl numera flerstädes helt förlorat sin

betydelse. Dock fullgöra alltjämt städerna Stockholm och Göteborg dem

åliggande skyldighet att utgiva kontanta inkvarteringsbidrag för personalen

vid vissa truppförband. För befattningshavare, som äger uppbära dylikt

bidrag, göres motsvarande avdrag å lönen, varför bidraget i realiteten kommer

staten tillgodo. Då nu fråga uppkommit örn ändrad förläggning för de

i Stockholm stationerade regementena, ansåg sig chefen för försvarsdepartementet

böra upptaga frågan om Stockholms stads inkvarteringsskyldighet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 12.

samt föranstalta om utredning av därmed sammanhängande rättsförhållanden

ävensom beträffande frågan örn inkvarteringsordningarnas och tågordningens

upphävande. Nämnda utredning har verkställts inom försvarsdepartementet

och dess resultat har sammanfattats i en den 21 april 1938 dagtecknad

promemoria med förslag till inkvarteringsbesvärets upphörande och upphävande

av därmed sammanhängande äldre författningar.

Över promemorian hava i anledning av remiss utlåtanden avgivits av

chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

som inhämtat yttranden från tulldirektörerna i Stockholm och Göteborg,

Överståthållarämbetet, efter hörande av Stockholms stadsfullmäktige,

samt magistraten i Göteborg, efter hörande av Göteborgs stadsfullmäktige.

Innan jag ingår på de i promemorian framställda förslagen, torde jag få

lämna en översikt av inkvarteringsinstitutet och därmed förknippade äldre

förhållanden, vilka äro ägnade att belysa dess innebörd.

Den ständiga inkvarteringen.

I äldre tid var ständig inkvartering allmän för arméns personal. Yad de

garnisonerade trupperna beträffar, ålåg det borgerskapet i de städer, där

sådana trupper voro förlagda, att ombesörja inkvarteringen. Vid de indelta

truppförbanden motsvarades inkvarteringsförmånen av manskapets fria bostad

på roten eller rusthållet och den övriga personalens boställen.

Ända till början av 1700-talet utgjordes garnisonsinkvarteringen uteslutande

in natura av borgerskapet i vederbörande stad. På upprepade

klagomål av inkvarteringsgivarna tillkommo emellertid under tidernas lopp

dels vissa föreskrifter, varigenom även andra invånare i städerna än borgarna

fingo sig pålagd viss del av inkvarteringsskyldigheten och möjlighet bereddes

att i stället för bostäder in natura tillhandahålla inkvarteringstagarna kontant

ersättning, dels ock vissa medgivanden för städerna att såsom bidrag till

bland annat inkvarteringskostnadernas bestridande uppbära vissa avgifter

av in- och utgående varor, s. k. tolag.

Under förra hälften av 1800-talet förekommo så gott som vid varje riksdag

till behandling frågor rörande inkvarteringsskyldighetens utjämnande.

Härvid kom efter hand den grundsatsen till uttryck, att, vad manskapets

inkvartering beträffade, kasernbyggnader borde såvitt möjligt uppföras på

statsverkets bekostnad i de garnisonsstäder, där kronan tillhöriga byggnader

för ändamålet icke tidigare funnes inriittade. Med denna utgångspunkt blev

inkvarteringsskyldigheten sedermera reglerad genom 1841 och 1856 års inkvarteringsordningar.

Yad först beträffar inkvarteringsskyldigheten för städerna utom Stockholm,

ha dessa genom 1841 års inkvarteringsordning helt befriats från skyldighet

att åt vare sig manskap eller officerare och underofficerare med vederlikar

bestå själva inkvarteringen, d. v. s. bostad in natura eller ersättning därför.

Däremot kvarstår enligt författningen alltjämt skyldighet för vederbörande

stad att bekosta s. k. servis för den i staden garnisonerade personalen. Uti

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 12.

inkvarteringsskyldigheten Ilar nämligen av ålder, utöver tillhandahållandet

av bostad, ingått skyldighet att för inkvarteringstagarna bekosta bland annat

sängutredning, d. v. s. säng och sängkläder. Av landsortsstäderna är det

numera endast Göteborg som alltjämt fullgör skyldigheten att betala servisersättning,

i det att staden erlägger sådan till såväl officerare och underofficerare

som manskap vid Göta artilleriregemente. Att servisersättning

icke erlägges av övriga garnisonsstäder har delvis sin grund däri, att beträffande

truppförband, som efter 1901 nyuppsatts eller förflyttats, kronan

icke gjort gällande anspråk på dylik ersättning, och är i övrigt en följd av

särskilda överenskommelser mellan kronan och vederbörande städer.

Den Stockholm stad åliggande skyldigheten att bekosta ständig inkvartering

för de till staden förlagda garnisonerade trupperna blev icke ordnad samtidigt

med övriga städers motsvarande skyldighet, utan först 1854 avläts

till riksdagen framställning örn reglerande av inkvarteringen i Stockholm,

varvid ett uppgjort förslag till ny inkvarteringsordning för Stockholms stad

jämväl delgavs riksdagen. Då detta förslag innehöll förnyad, med hänsyn

till de dåtida hyresförhållandena förhöjd taxa å inkvarteringsersättningen

för garnisonsregementena i huvudstaden, men denna taxa ansågs icke böra

få tillskynda inkvarteringsgivarna ökad tunga, föreslog Kungl. Maj:t ständerna

att under riksstatens fjärde huvudtitel uppföra ett särskilt reservationsanslag

å 14,300 riksdaler banko eller 21,450 riksdaler riksmynt, avsett

att användas såsom bidrag till stadens kostnader för inkvarteringens ordnande.

Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit godkändes av ständerna, och

Kungl. Majit utfärdade därefter den 28 februari 1856 ovanberörda inkvarteringsordning

för Stockholms stad.

Enligt denna författning skulle staden bekosta fri inkvartering för garnisonerade

trupper av krigsmakten till lands med deras befäl och stater. Därtill

räknades: 1) Svea livgarde, 2) Livgardet till häst, 3) Andra livgardet

ävensom 4) Svea artilleriregemente (vartill då hörde Stockholms tygstation).

Till bestridande av kostnaderna för den inkvartering, som enligt denna

författning ålåg Stockholms stad, skulle användas 1) ett sammanräknat belopp

av årligen 37,300 riksdaler banko eller 55,950 riksdaler riksmynt av inkvarteringstolagen,

vilken, intill dess annorlunda förordnades, skulle utgå med

33/iso av allmänna stadstolagen, och av dubbla våg- och mätarepenningarna,

som beräknades i överensstämmelse med utfärdade taxor, 2) det kontanta

tillskott till inkvarteringsutgifterna, vilket under tiden närmast före inkvarteringsordniugens

tillkomst av stadens inkvarteringsgivare årligen utgjorts

med i medeltal 13,000 riksdaler banko eller 19,500 riksdaler riksmynt, och

3) det för ändamålet å riksstaten uppförda reservationsanslaget å 14,300

riksdaler banko eller 21,450 riksdaler riksmynt, i den mån detsamma kunde

behöva anlitas.

Vad vidare erfordrades för tillfälliga inkvarteringar, för stadskasernernas

underhåll samt för inkvarteringsgivarnas genom särskilda överenskommelser

åtagna inkvarteringsutgifter till stadens egna militärkompanier m. m. ävensom

för den sedan äldre tider förefintliga inkvarteringskommissionens för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 12.

valtningskostnader skulle fyllas dels genom det överskott, som å tolagens

och de dubbla våg- oell mätarepenningarnas på förut angivet sätt beräknade

belopp något år kunde uppkomma, dels, liksom ovanberörda ständiga tillskott

till inkvarteringsutgifterna, av stadens borgerskap och husägare.

Genomförandet av 1901 års härordning medförde en betydelsefull förändring

i fråga örn inkvarteringen. Före tillkomsten av denna härordning hade

inkvarteringsförmån endast varit tillförsäkrad personal vid de s. k. garnisonerade

truppförbanden och vid vissa staber och anstalter. Vid 1901 och 1902

års riksdagar beslöts emellertid, under förutsättning att Stockholms stads

och städernas i landsorten skyldigheter i avseende å bekostandet av inkvartering

(servis) komme att bibehållas, att alla officerare och underofficerare

tillika med dessa personalgruppers civilmilitära vederlikar, vilka förut icke

varit berättigade till inkvartering eller ersättning därför, skulle av kronan

beredas sådan förmån. Härmed avsågs dock ej att tillförsäkra all denna

personal bostad in natura utan allenast att genomföra en lönereglering, och

innebörden i den beslutade förändringen kan sålunda sägas vara den, att

varje löntagare på stat av nämnda kategorier skulle få såsom en särskild

löneförmån uppbära inkvarteringsbidrag, som dock skulle innehållas i de

fall, då bostad in natura upplåtits åt vederbörande. I varje fall — vare sig

naturabostad åtnjöts eller icke — skulle löntagarna dessutom äga uppbära

servisbidrag. Från och med 1903 skulle därjämte inkvarteringsbidragen

utgå enligt förhöjd taxa. Stockholms stad lämnade sitt bifall till taxehöjningen

endast under förutsättning, att inkvarteringstolagen lämnade tillgång

därtill och nedsättning icke vidtogs i statsbidraget å 21,450 kronor.

Den nu tillämpade ordningen i fråga örn inkvarteringen härrör från år

1921. Den då genomförda löneregleringen för försvarsväsendets personal

avsåg bland annat att för varje befattningshavare i ett belopp sammanföra

den under flera lönetitlar utgående avlöningen. Detta innebar, att inkvarteringsersättningen

för flertalet befattningshavare avskaffades och att den

egentliga lönen höjdes med motsvarande belopp. Då emellertid en avveckling

av rättsförhållandet mellan kronan och de städer, som utgåvo inkvarteringsbidrag,

icke kom till stånd i samband med löneregleringen, kunde de

kommunala inkvarteringsbidragen icke avskaffas. I stället infördes i avlöningsreglementet

för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare

på aktiv stat m. fl. vid armén och marinen den 29 juni 1921

(nr 388) ett stadgande (21 §) av innehåll, att för beställningshavare, som

enligt gällande bestämmelser ägde uppbära inkvarterings- och servisbidrag

eller enbart servisbidrag från vissa städer, å lönen skulle avdragas ett belopp,

motsvarande vad han sålunda uppbure från vederbörande stad. I det nu

gällande avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära

beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet den 20

maj 1927 (nr 170) inflöt nämnda stadgande oförändrat. I avlöningsreglementet

för det fast anställda manskapet — för värnpliktiga utgår icke inkvarterings-

eller servisbidrag — erfordras icke någon motsvarande bestäm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12. 7

Eleise, då kronan tillgodogör sig bidraget och tillhandahåller såväl inkvartering

som servis in natura.

För närvarande fullgöres inkvarteringsskyldigheten sålunda:

Stockholms stad erlägger både inkvarterings- och servisbidrag för såväl

officerare och underofficerare1 som manskap vid Svea livgarde, Göta livgarde,

Livregementet till häst, Svea artilleriregemente och Stockholms tygstation

;

Göteborgs stad erlägger servisbidrag för såväl officerare och underofficerare

1 som manskap vid Göta artilleriregemente.

De belopp, som avses för officerare och underofficerare med vederlikar,

rekvireras från städerna av respektive truppförband. Av de för manskapet

beräknade beloppen uppbäres inkvarteringsersättningen av arméförvaltningens

fortifikationsstyrelse och uppföres såsom inkomst å kasembyggnadsanslaget

under det att uppbörden av servisersättningen omhänderhaves av intendenturdepartementet,

som bokför de influtna beloppen såsom inkomst på kasernutredningsanslaget.

Storleken av de av Stockholm och Göteborg under de sista tio åren erlagda

bidragen framgår av följande uppställning:

Å r

Stockholm

Göteborg

Summa

1928 ............

99,809: 06

2,054: 25

101,863: 31

1929 ............

98,344: 05

2,118: 25

100,462: 30

1930 ............

91,920:18

2,077: 75

93,997: 93

1931.............

99,570: 53

2,074: 25

101,644: 78

1932 ............

99,150: 80

2,076: 25

101,227: 05

1933 ............

100,427: 89

2,074: 25

102,502:14

1934 ............

99,970: 48

2,049: 25

102,019: 73

1935 ............

98,923:11

1,991: 25

100,914: 36

1936 ............

97,465: 20

1,958: 25

99,423: 45

1937 ............

101,212: 45

1.884: 75

103,097: 20

Summa kronor

986,593: 75

20,358: 50

1,007,152:25

Medeltal kronor

98,659:38

2,035: 85

100,715: 23

Stockholms stads bidrag fördela sig på de olika truppförbanden på följande

sätt:

1 Ävensom viss civilmilitär personal.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Å r

Svea

livgarde

Göta

livgarde

Liv- regementet

till häst

Svea

artilleri-

regemente

Stockholms

tygstation

1928 ..........

29,064: 25

12,825: 09

21,915: 40

32,893: 32

3,111

1929 ..........

29,364: 37

12,426: 41

21,305: 37

32,101: 90

3.146

—

1930 ..........

29,458: 31

12,273: 88

22,114: 03

24,993: 83

3,080

13

1931 ..........

29,693: 05

12,073: 29

21,030: 03

33,266: 54

3,507

62

1932 ..........

29,641: 53

12,212: 38

21,499: 63

32,561: 26

3,236

—

1933 ..........

29,751: 89

12,233: 67

22,512: 86

32,728: 47

3,201

—

1934 ..........

28,839: 83

12,221: 95

22,507: 61

33,200: 09

3,201

—

1935 ..........

28,584: 32

12,223: 21

22,638: 12

32,413: 96

3,063

50

1936 ..........

28,974: 60

12,377: 38

22,277: 30

30,964: 92

2,871

—

1937 ..........

29,912:85

13,633: 96

22,654: 93

31,755: 96

3,254

75

Summa kronor

293,285: —

124,501: 22

220,455: 28

316,880: 25

31,672

—

Medeltal kronor

29,328: 50

12.450:12

22,045: 53

31,688:03

3,167

20

Beträffande Göta livgarde må anmärkas, att inkvarterings- eller servisbidrag

icke utgår för personalen vid den i Vaxholm förlagda delen av

regementet.

Den tillfälliga inkvarteringen.

Skyldigheten att mottaga tillfällig inkvartering åligger enligt inkvarteringsordningarna

både land och stad, såväl i krig som fredstid. Inkvarteringen,

som alltid erhålles in natura, omfattar rum och, då så erfordras, ljus

och ved. Officerare och underofficerare äro berättigade till möblerade rum

med säng och sängkläder, manskapet allenast till underbädd av halm, säv,

löv eller färskt granris, efter tillgång och årstid, med påbredda grova enkla

lakan eller täcken. En generalsperson eller regementsofficer erhåller två rum,

en kapten ett rum under det att subalternofficerare läggas två och underofficerare

fyra tillsammans i ett rum. Manskap samt »drängar» läggas tillhopa,

efter vad rummet medgiver. Inkvarteringsskyldigheten omfattar även

stallrum, där sådant kan åstadkommas. Städer böra örn möjligt förskonas

från inkvartering, när truppen utgöres av kavalleri. För nu nämnda förmåner

utgår icke ersättning; dock kan Kungl. Maj:t vid särskilt betungande

inkvartering besluta, att viss ersättning skall utgå. Mat och foder, som bestås

av inkvarteringsvärdarna, betalas särskilt.

Åtskilliga av de i 1841 års inkvarteringsordning förekommande bestämmelserna

ha även influtit i 1842 års tågordning.

Giltigheten av bestämmelserna örn tillfällig inkvartering i inkvarteringsordningarna

och tågordningen har genom senare författningar inskränkts.

Sålunda ha i lagen den 24 maj 1895 (nr 43 s. 1) angående skyldighet för

kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov

(§ 5) meddelats bestämmelser örn inkvartering under tid, då krigsmakten är

ställd på krigsfot. Skyldigheten att lämna kvarter utan ersättning har där

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

9

bibehållits, dock med rätt för vederbörande att vid längre tids inkvartering

erhålla skälig ersättning. I 1895 års rekvisitionslag meddelas endast de

grundläggande bestämmelserna örn skyldigheten att lämna kvarter; i övrigt

hänvisas till gällande inkvarteringsordningar och författningar örn truppers

och persedlars förskaffande. De i 1895 års lag upptagna bestämmelserna

örn kvarter ha utan någon ändring i sak influtit i rekvisitionslagen den 31

mars 1938 (nr 87); dock har hänvisningen till inkvarterings- och tågförfattningarna

ersatts med en allmän hänvisning till de närmare föreskrifter, som

meddelas av Konungen. I motiven till den nya lagen har framhållits, att

då bestämmelserna i nämnda författningar till en del äro föråldrade, det

synts mera lämpligt, att Konungen i verkställighetsförordning meddelar

föreskrifter, som reglera ifrågavarande förhållanden. Dylika föreskrifter ha

influtit i rekvisionsförordningen den 10 juni 1938 (nr 304), 14 §. En ytterligare

inskränkning i de äldre bestämmelserna örn tillfällig inkvartering

har skett genom lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn skyldighet i vissa fall

att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov.

Enligt sistnämnda lag kan, under vissa förutsättningar, då militär personal

utan att vara ställd på krigsfot är sammandragen av hänsyn till rikets försvar

eller dess säkerhet, rum för personal och hästar ävensom förnödenheter

av olika slag tagas i anspråk mot full ersättning till vederbörande ägare

eller innehavare.

I den förut omnämnda, inom departementet upprättade promemorian har

anförts, att med hänsyn till de inskränkningar, som gjorts i de äldre författningarnas

bestämmelser örn inkvartering, dessa numera endast skulle äga

avseende å rena fredsförliållanden. Emellertid har det i promemorian ifrågasatts,

huruvida dessa stadganden äro giltiga ens under fredstid. Härom har

anförts följande:

Då man i lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla

förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov ansett erforderligt att uppställa

särskilda förutsättningar för rätten att taga i anspråk bland annat kvarter

och därtill stadgat, att full ersättning skall lämnas, torde statsmakterna få

anses hava utgått ifrån att den gamla rätten till tillfällig inkvartering i fredstid

icke längre äger bestånd eller i varje fall icke skäligen bör göras gällande.

Det torde ock sedan lång tid tillbaka vara stadig praxis, att den som tillfälligt

upplåter kvarter åt militär personal erhåller full gottgörelse härför.

Den på inkvarteringsordningarna och tågordningen grundade rätten till

tillfällig inkvartering torde sålunda numera få anses vara obsolet.

övriga bestämmelser i inkvarteringsordningarna

och tågordningen.

Utom de bestämmelser, som röra själva inkvarteringen och för vilka förut

redogjorts, innehålla inkvarteringsordningarna åtskilliga stadganden av administrativ

och politirättslig natur. Hiirom anföres i promemorian:

Beträffande landsortsstäderna stadgas, att inkvarteringen handhaves antingen

av magistraten eller en särskild kommission, och beträffande Stock
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 12.

holm, att inkvarteringsverket och dess angelägenheter förvaltas av Stockholms

stads inkvarteringskommission. Angående debitering, uppbörd och

redovisning av inkvarteringsmedlen meddelas för Stockholm tämligen utförliga

bestämmelser. Sedan genom 1862 års kommunalreform inkvarteringstungan

kommit att åvila stadens samtliga skattskyldiga invånare och drätselkammaren

övertagit flertalet förvaltningsuppgifter, har även bestyret med

inkvarteringen kommit att åvila vederbörande drätselkammare. I följd härav

hava åtskilliga av ifrågavarande stadganden förlorat sin betydelse. Inkvarteringsordningarna

innehålla vidare bestämmelser angående ordnings vidmakthållande

i samband med inkvartering in natura. Utförligare bestämmelser

i detta hänseende finnas emellertid i tågordningen. Mål och tvister

rörande inkvartering, som ej enligt krigslagarna lyda under krigsdomstol,

upptagas och avdömas av landshövdingen respektive överståthållaren.

Tågordningen, vilken i motsats till inkvarteringsordningarna tillkommit

utan riksdagens medverkan, har karaktären av ett detaljerat reglemente, vars

huvudsyfte torde vara att fastställa de skyldigheter, som under transport av

trupper och persedlar åligga å ena sidan militära myndigheter och militär

personal och å andra sidan civila myndigheter och civilbefolkningen. Författningen

bygger på den allmänna inkvarteringsskyldigheten och den vid

tågordningens tillkomst ännu bestående skyldigheten för hemmansägare att

verkställa skjutsning för kronans räkning. För tågordningens innehåll lämnas

i promemorian följande redogörelse:

I §§ 1—102 meddelas bestämmelser örn truppers fortskaffande. Företrädesvis

bör sjötransport komma till användning. Då detta ej låter sig göra,

sker fortskaffandet antingen till fots, då truppen tågar, eller medelst marschforcé,

då truppen åker. Örn truppers fortskaffning med vad därtill hör,

såsom skjuts, avlöning, förplägnad och kvarter ävensom foder åt truppens

hästar har Konungens befallningshavande, var inom sitt län, att draga försorg.

Handräckning för sådant ändamål må dock i allmänhet ej meddelas

utan Kungl. Maj:ts särskilda befallning. Det åligger vederbörande befälhavare

att uppgöra och i god tid tillställa Konungens befallningshavande en

marschrout, som ligger till grund för nämnda myndighets åtgärder i fråga örn

anskaffande av skjutsar, kvarter m. m. Till förekommande av missbruk meddelas

detaljerade föreskrifter örn färdsätt under olika förhållanden och för personal

av olika grader, antalet hästar, som får disponeras, fordonens belastning

och ersättning för övervikt, väntetid och väntningspenningar m. m. Under

marschen skall kronobetjäning medfölja samt utbetala avlöning till militärpersonalen

samt ersättning för mat, foder m. m., som tillhandahålles av

civilbefolkningen. Angående kvarter meddelas bestämmelser, som väsentligen

överensstämma med vad inkvarteringsordningarna stadga örn tillfällig

inkvartering. Under marschen erhålla såväl befäl som manskap fri sjukvård.

Föreskrifter äro lämnade för det fall, att insjuknad person måste lämnas

efter truppen eller forslas till lasarett eller någon avlider under marschen.

Slutligen meddelas i denna avdelning bestämmelser örn ordningen under

»durchmarscher», örn kostnaders betalande och redovisning samt örn truppers

fortskaffande sjöledes.

I en andra avdelning av. tågordningen (§§ 103—118) givas föreskrifter örn

persedlars fortskaffande. Även sådana transporter skola helst verkställas

sjöledes. Kan detta ej ske, äger transporten rum landvågen med kronoskjuts.

Viktigare transporter åtföljas av särskild bevakning under det att

övriga transporter överlämnas till vederbörande kronobetjanings vård. Av
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

sändaren upprättar en förpassning, som skall åtfölja godset. Skall kronoskjuts

anlitas, rekvireras sådan i avsändningsorten hos Konungens befallningshavande,

som uppgör en transportrout. Denna sändes före transporten

till Konungens befallningskavande i de län, genom vilka färdvägen går.

Åtskilliga bestämmelser äro givna till förekommande av skada å de persedlar,

som transporten avser. För transport av ekvirke och storverksträd äro

meddelade särskilda bestämmelser.

En tredje avdelning (§§ 119—134) innehåller stadganden örn förbrytelser

och ansvar. Här äro intagna åtskilliga huvudsakligen från missgärningsbalken,

byggniugabalken och 1798 års krigsartiklar hämtade straffbestämmelser

rörande förhållanden, som avses i tågordningen, och dessutom vissa

speciella bestämmelser örn skadestånd.

Beträffande frågan i vad mån de bestämmelser i tågordningen, för vilka

sålunda redogjorts, fortfarande äro gällande anföres i promemorian:

Det synes uppenbart, att tågordningen — frånsett de tidigare berörda

bestämmelserna örn inkvartering -— måste anses vara i det väsentliga upphävd.

Sålunda har skjutshållningsbesvärets avskaffande medfört, att många

bestämmelser i tågordningen icke längre kunna tillämpas. Andra delar av

ifrågavarande författning äro satta ur kraft genom ändrade bestämmelser

örn den militära personalens avlöning och örn sättet för avlöningens utbetalande.

Straffbestämmelserna hava upphävts genom promulgationsförordningarna

till strafflagen och till 1868 års krigslagar. Genom endera av sistnämnda

lagar torde även de olika skadeståndsbestämmelserna få anses upphävda.

Beträffande vissa bestämmelser såväl i tågordningen som i inkvarteringsordningarna

synes tvekan kunna råda, huruvida de skola anses uttryckligen

upphävda.

Städernas vederlag för inkvarteringsskyldigheten.

Såsom av det föregående framgår, förefinnes ett visst samband mellan

städernas inkvarteringsskyldighet och den städerna tillkommande tolagen

(tolagsersättningen). Innebörden härav framgår av följande i promemorian

lämnade redogörelse för tolagens uppkomst och slutliga reglering:

Tolagen härleder sig från drottning Kristinas förmyndarregerings tid.

Den bestod ursprungligen i ett procentuellt tillägg å tullen på in- och utgående

varor, vilket tillföll staden. En omständighet av stor betydelse för

tolagens tillkomst anses hava varit förmyndarregeringens strävan att upphjälpa

städernas ekonomi, så att städerna kunde bereda sina borgmästare

avlöning, iståndsätta sina publika byggnader m. m. Det har även gjorts

gällande, att tolagen inneburit en kompensation åt städerna för att de bofasta

borgarna, vilka tidigare erlagt lägre tull än utlänningar, genom 1637

års tullordning gingo miste om denna förmån. Tolag tillerkändes så småningom

samtliga stapelstäder. I samband med reduktionen indrogs tolagen

till kronan, men åtskilliga städer lyckades efter kort tid på nytt erhålla

tolag. År 1715 tillerkändes samtliga stapelstäder rätt till tolag och 1717

bestämdes, att tolagen skulle utgå med samma procentsatser för alla tolagsberättigade

städer. I sistnämnda hänseende inträdde emellertid genom

kompletterande bestämmelser under 1700-talet en viss differentiering.

Vid sidan av den tolag, för vilken nu redogjorts — den s. k. ordinarie

tolagen eller stadstolagen — uppbars flerstädes i stapelstäderna även andra

tolagsavgifter. Den viktigaste av dem var inkvartering stolagen. Sådan förekom

till en början endast i Stockholm, som 1688 erhöll rätt till viss tolag

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

till lindring i kontributionen och inkvarteringen. År 1719 infördes en allmän

tillökningstolag, vilken i inkvarteringspliktiga städer var avsedd till

borgerskapets understöd i inkvarteringsbesväret. Upj^stod överskott, skulle

detta redovisas till kronan. I de städer, som ej voro Jbetungade med inkvartering,

tillföll tillökningstolagen i sin helhet kronan. År 1723 tillerkändes

städerna rätt att själva uppbära ifrågavarande tolag. För städer med ständig

inkvartering gällde dock, att medlen skulle användas till inkvarteringsbesvärets

lättande, men eventuellt överskott kunde de själva disponera. Ett

uttryck för sambandet mellan inkvarteringstolagen och inkvarteringsskyldigheten

kom till synes däri, att nämnda tolag kom att upphöra i Marstrand,

sedan staden 1823 befriats från inkvartering. I de förut omnämnda fall,

då städer under senare tid upphört att vara garnisonsorter, lia däremot

stadens tolagsinkomster icke underkastats någon reducering. Under loppet

av 1700-talet kom inkvarteringstolagen, i likhet med den ordinarie tolagen,

att i vissa städer utgå efter andra procentsatser än de ursprungligen fastställda.

Förekomsten av de många olika tolagstitlarna och den omständigheten,

att ifrågavarande avgifter varken utgingo efter enhetliga grunder i olika

städer eller ens i samma stad, där de understundom uppburos av olika

myndigheter, framkallade många svårigheter och olägenheter. I början av

1800-talet uppstod ock en strävan att åstadkomma förenklingar i avseende

a tolagens utgående. Sålunda reglerades år 1825 tolagen i Stockholm och

Göteborg på det sättet, att alla tolagstitlarna sammanslogos till en enda

titel, s. k. allmän tolag. Av dess sammanlagda belopp i Stockholm beräknades

80/iöo vara avsedda för stadskassans allmänna ändamål (såsom till avlöning

för magistraten, rådhusrätten, uppbördsverket m. m.), S3/iso för bestridande

av inkvarteringsutgifter, 30/i5o till den s. k. börs- och brofonden

samt 7/ir>o till fattigvården.

Åven sedan dessa förenklingar kommit till stånd, kvarstodo dock olägenheter

därav, att tolagen icke i likhet med tullen uppbars efter för hela riket

gemensamma bestämmelser samt att de båda pålagorna utgingo var för sig.

Detta gjorde en genomgripande reglering av tolagen nödvändig. Ett förslag

till sådan reglering framlades av den år 1855 tillsatta kommittén för ordnande

av Sveriges och Norges ömsesidiga handelsförhållanden. Förslaget

avsåg, att de i sammanhang med tullumgälderna utgående tolagsavgifterna

vid varors in- och utförsel skulle inbegripas i vederbörliga tullsatser och

upphöra såsom särskilda beskattningstitlar mot gottgörelse av tullmedlen.

Efter det proposition i ämnet avlåtits till 1856/1857 års riksdag och i huvudsak

vunnit ständernas bifall, utfärdade Kungl. Majit den 18 december 1857

kungörelse med föreskrift, att den till städerna såsom särskild avgift ingående

tolag (stads- och allmän tolag, inkvarteringstolag, fattigvårdstolag

m. m.) skulle upphöra mot gottgörelse av tullmedlen. I särskilt nådigt brev

till generaltullstyrelsen av samma dag meddelades bestämmelser angående

ersättning till städerna för tolagsavgiften. Enligt de sålunda fastställda bestämmelserna

skulle tolagserslittningen i jämna hundratal riksdaler riksmynt

utgå till de särskilda städerna efter den inkomst, de i medeltal haft

av tolagen under åren 1853—1855 (för Sundsvall och Haparanda dock efter

1855 års tolagsuppbörd), med iakttagande därav, att örn tulluppbörden någonstädes

komme att överskjuta medelbeloppet av tulluppbörden för de tre

bestämda åren, eller för Sundsvall och Haparanda 1855 års uppbörd, den

stad, där sådant inträffade, skulle äga att ytterligare erhålla en tolagsersättning,

beräknad efter 5 procent på överskottet, liksom ock för den stad, där

tulluppbörden sjönke under nämnda medelbelopp, avdrag å tolagsersättningen

skulle verkställas och beräknas efter samma procentförhållande, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 12.

ägt rum mellan stadens tull- och tolagsuppbörd under den vid beräkningen

avsedda tid, med jämkning däri till närmaste V*. procent. Stapelstäder, såväl

redan befintliga som nytillkommande, vilka icke haft rätt till någon

tolagsuppbörd och å vilka sålunda dessa bestämmelser ej kunde anses tilllämpliga,

kunde efter därom hos Kungl. Maj:t gjord ansökning erhålla ett

mot tolagen svarande anslag ur tullmedlen till belopp av 5 procent av

stadens tulluppbörd.

Den år 1857 sålunda genomförda tolagsregleringen har sedan alltjämt ägt

tillämpning. Närmast på grund av tullmedlens ständiga ökning har emellertid

vid upprepade tillfällen fråga väckts örn ny reglering av tolagsersättningen.

De olika förslag härutinnan, som framkommit, ha emellertid icke

lett till något resultat.

Av det i promemorian anförda framgår sålunda, att 3S/iso av den tolagsersättning,

som Stockholms stad årligen uppbär av kronan, är att betrakta

såsom vederlag för den staden åvilande inkvarteringsbördan. Tidigare har omnämnts,

att staden enligt 1856 års inkvarteringsordning i nyssnämnda hänseende

ytterligare ägde uppbära dubbla våg- och mätarepenningarna samt det å

riksstaten uppförda anslaget å 21,450 riksdaler riksmynt. Yåg- och mätarepenningarna

lia numera förlorat all betydelse såsom kommunal inkomsttitel.

Anslaget å 21,450 kronor finnes alltjämt upptaget å riksstaten under fjärde

huvudtiteln såsom ett reservationsanslag för »inkvarteringens ordnande i

Stockholm» och beloppet utbetalas årligen i sin helhet till Stockholms stad.

Den av Stockholms stad uppburna, på budgetåret 1936/1937 belöpande

tolagsersättningen har utgjort 3,658,748 kronor. Inkvarteringstolagen, motsvarande

33/i5o av nämnda summa, har således för budgetåret 1936/1937 uppgått

till 804,924 kronor 56 öre, vilket belopp är cirka åtta gånger större än

stadens kostnader, frånsett statsanslaget, för inkvarteringen.

Tidigare förslag till avveckling av inkvarteringsbesväret.

Vid olika tillfällen har ifrågasatts att, utan sammankoppling med ny reglering

av den städerna tillkommande tolagsersättningen, vidtaga mer eller

mindre vittgående ändringar beträffande städernas skyldigheter med avseende

å den ständiga inkvarteringen.

I ett år 1904 framlagt, av /. d. generalkrigskommissarien A. Sjöberg utarbetat

förslag till inkvarteringsordning för arméns personal föreslogs sålunda,

att den vissa landsortsstäder åliggande skyldigheten att utgiva servisersättning

skulle utan vederlag åt kronan upphöra. Såsom skäl härför anfördes,

bland annat, att denna skyldighet redan i ingressen till 1841 års författning

uttryckligen angivits såsom endast övergående och att statsverkets (årliga)

förlust komme att hålla sig inom cirka 7,000 kronor. Förslaget blev dock

icke genomfört.

En liv utredning angående inkvarteringsförhållandenas ordnande inom

armén framlades i ett den 26 augusti 1915 dagtecknat, av generallöjtnanten

(}. Björlin utarbetat utlåtande. Enligt detta förslag skulle den ständiga inkvarteringen

för framtiden bekostas av staten. Därjämte föreslogs, att inkvarteringsbidragens

belopp skulle höjas. Något vederlag skulle icke utgå

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 12.

för statens övertagande av landsortsstädernas inkvarteringsskyldighet. Såsom

skäl härför anfördes, bland annat, att ett faktiskt upphävande av denna

skyldighet ägt rum i fråga örn personal i alla nyare garnisonsstäder, för

vilka statsmedel sedan år 1902 beräknats vara tillgängliga för bestridande

av servisbidrag och servis in natura. Beträffande Stockholm föreslogs, att

staden för befrielse från sin inkvarteringsskyldighet skulle hava att till statsverket

årligen avstå viss, i särskild avhandling mellan kronan och staden

närmare bestämd del av den staden tillförsäkrade tolagsersättningen.

I sitt utlåtande angav förslagsställaren vissa riktlinjer för innehållet

av en dylik avhandling. Därvid erinrades till en början, att stadens

årliga kostnader för den ständiga inkvarteringen vid tiden för utredningens

verkställande syntes kunna beräknas till cirka 170,000 kronor, att S3/i5o av

tolagsersättningen de senare åren uppgått till icke mindre än cirka 260,000

ä 270,000 kronor samt att därest denna andel oavkortad beräknats till bestridande

av inkvarteringskostnaderna, staden årligen gjorde en avsevärd

vinst. Med åberopande härav och då den omständiga och invecklade proceduren

i avseende å inkvarterings- och servisbidragens utbetalande i Stockholm

snarast syntes böra undanröjas, hemställde förslagsställaren, att statsverket

måtte övertaga alla Stockholms stads skyldigheter med avseende å

den ständiga inkvarteringen. I samband därmed borde statsverket indraga

dels ovannämnda anslag å 21,450 kronor, dels ock av den staden tillkommande

tolagsersättningen årligen ett så stort belopp, som motsvarade

exempelvis genomsnittssiffran för de av staden under de senaste tio åren

före den ifrågasatta överenskommelsens trädande i kraft havda kostnader

för den ständiga inkvarteringen, minskad med nämnda belopp 21,450 kronor.

Sedan borde för vart tionde år omreglering ske av ersättningsbeloppet;

beträffande ersättningsbeloppets bestämmande i dessa fall föreslogs, att till

grund därför borde läggas en av arméförvaltningen vid början av varje ny

tioårsperiod uppgjord uträkning å de inkvarterings- och servisbidrag, som

utbetalts under föregående period till personal vid vederbörande regementen,

varefter till årsmedeltalet av det under denna period erlagda beloppet borde

läggas de av staden redan nu direkt till statsverket utgående ersättningarna

för inkvartering och servis för manskapet; den sålunda bestämda summan

skulle innehållas från den staden under följande tioårsperiod tillkommande

årliga tolagsersättningen.

Över nyssberörda förslag infordrades genom Överståthållarämbetet yttrande

från Stockholms stadsfullmäktige, vilka i underdånigt utlåtande den 21

december 1915 förklarade sig icke kunna tillstyrka godkännande av de grunder,

som angåvos i förslaget.

Frågan örn inkvarteringsbesvärets avskaffande bär slutligen gjorts till

föremål för utredning av 1918 års militära avlöningssakkunniga. För de sakkunniga,

vilka eftersträvade en förenkling i avlöningsformerna, framstod såsom

ett önskemål, att inkvarteringsbidragen helt avskaffades såsom form

för den militära personalens avlöning. Vid nämnda tid erlades bidrag till

inkvarteringen av, förutom Stockholm och Göteborg, Kristianstad, Landskrona

och Visby.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 12. 15

De sakkunniga anförde i en särskild promemoria med förslag till inkvarteringsbesvärets

avskaffande bland annat följande:

De sakkunniga, som utgått därifrån, att någon allmännare reglering av

tolagsersättningen och de städerna för dess upphörande ålagda skyldigheter

i nu förevarande sammanhang icke kan ifrågasättas, hava funnit sig böra

förorda, att angivna vederlag beredes genom visst avdrag å den tolagsersättning,

som enligt gällande bestämmelser är de olika städerna tillförsäkrad.

Att föreslå vederlagets omräkning för olika perioder, såsom av Björlin föreslagits,

blir givetvis obehövligt med ett lönesystem, enligt vilket inkvarterings-

och servisbidragen för framtiden komma att helt uppgå i de kvarstående

löneformerna lön och dagavlöning, eventuellt ortstillägg. Häruti

hava de sakkunniga funnit en anledning att på det sätt förenkla vederlagsfrågan,

att vederlaget omedelbart fixeras till visst belopp, att oförändrat

utgå såsom avdrag å tolagsersättningen, intill dess en allmännare reglering av

denna städernas förmån med därmed förenade skyldigheter kommer till

stånd. Såsom en skälig och lämplig grund för bestämmande av beloppet

hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå medeltalet för de utgifter för

den ständiga inkvarteringen, som en var av ifrågavarande fem städer haft

under tioårsperioden 1909—1918, dock med iakttagande, vad Stockholms

stad beträffar, att från det sålunda uppkomna medelbeloppet sker avdrag

för det årsbelopp av 21,450 kronor, som staden av statsmedel för närvarande

uppbär såsom bidrag till inkvarteringskostnadernas bestridande. I enlighet

härmed skulle det under fjärde huvudtiteln uppförda anslaget till »inkvarteringens

ordnande i Stockholm» i samband med genomförande av löneregleringen

för arméns personal ur riksstaten helt uteslutas.

På grundval av uppgifter, som av de sakkunniga inhämtats, beräknade

de sakkunniga avdragen å tolagsersättningsbeloppen till följande avrundade

belopp:

för Stockholm .................................. kr. 147,000

» Göteborg.................................... » 2,500

» Kristianstad ................................ * 2,400

» Landskrona ................................ » 600

» Visby........................................ » 750

De sakkunnigas förslag remitterades till vederbörande stadsmyndigheter.

Vid frågans behandling i Stockholms stadsfullmäktige förelåg ett gemensamt

yttrande av stadsombudsmannen och stadskamrern. Med hiinsyn till

möjligheten av att ett eller flera truppförband kunde indragas eller förläggas

till annan ort än Stockholm föreslogs i nämnda yttrande sådan jämkning i

de sakkunnigas förslag, att det staden åliggande vederlaget skulle bestämmas

särskilt för varje truppförband och utgå så länge samma truppförband

vore förlagt i Stockholm. Efter en redogörelse för det föreliggande yttrandet

anförde stadsfullmäktige i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag,

att staden icke vore beredd att då godtaga de ifrågasatta riktlinjerna för

avveckling av det mellan staten och staden rådande rättsförhållandet med

avseende å stadens skyldighet att bestrida inkvarterings- och servisbidrag

till viss arméns personal.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinrade i sitt utlåtande, dels att den ersättning,

från vars utgörande huvudstaden skulle vinna befrielse, vore ojämför
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ligt mycket större än den annorstädes förekommande, och dels att, då de

av Björlin anförda skälen för inkvarteringsskyldighetens upphörande i landsortsstäderna

icke torde hava blivit vederlagda av de sakkunniga, samma

skäl alltjämt syntes böra tillerkännas avgörande vikt. Skulle emellertid

Kungl. Majit vara av annan mening, syntes emot storleken och sättet för

gottgörelsens bestämmande från Göteborgs stads sida icke vara något att

erinra.

Med hänsyn till den av Stockholms stad intagna ståndpunkten ansågo

de sakkunniga erforderligt, att i sitt förslag till avlöningsreglemente intaga

den förut omnämnda bestämmelsen örn skyldighet för beställningshavare,

som äger åtnjuta inkvarterings- eller servisbidrag från vissa städer, att vidkännas

motsvarande avdrag å lönen.

Föreliggande förslag till inkvarteringsbesvärets

avskaffande m. m.

I den inom departementet upprättade promemorian har, sedan en utförlig

redogörelse lämnats för de förhållanden, som här förut omnämnts, anförts

följande:

Av den föregående utredningen torde med all tydlighet framgå, att inkvarteringsinstitutet

är en kvarleva från äldre tider, vilken numera icke har

någon som helst uppgift att fylla. Den nu tillämpade ordningen medför

ett icke oväsentligt arbete med debiterande och uppbörd av inkvarteringsoch

servisersättningen samt kontroll över redovisningen. Det har även visat

sig, att bestämmelsernas tillämpning givit anledning till tvist mellan kronan

och Stockholms stad, och beträffande vissa av ifrågavarande ålderdomliga

bestämmelser kan tvekan råda, huruvida de ännu äro gällande. Det torde

med hänsyn härtill få anses såsom synnerligen önskvärt, att inkvarteringsinstitutet

avskaffas och därmed sammanhängande bestämmelser uttryckligen

upphävas.

I promemorian har ock framhållits, att det torde vara klart, att statsmakterna

utan att träda städernas rätt för nära kunna besluta en sådan nedsättning

i ersättningen för inkvarteringstolagen, som svarar mot den minskning

i utgifter, vilken skulle komma städerna till del genom inkvarteringsbesvärets

upphörande. Vidare har anförts:

Vad som här i främsta rummet torde böra undersökas är i vad mån inkvarteringsbesvärets

avskaffande bör — inom förut angivna gränser — föranleda

minskning i den mot inkvarteringstolagen svarande tolagsersättningen.

Bn dylik minskning skulle kunna ifrågasättas även i de fall, då inkvarteringsbesväret

tidigare upphört på grund av visst truppförbands indragning

eller förflyttning men icke mellan kronan och vederbörande stad träffats

någon ekonomisk uppgörelse, vari stadgats eller vid vars tillkomst förutsatts,

att inkvarteringsersättningen skulle upphöra. Även örn emellertid

formellt fog må förefinnas för en minskning i tolagsersättningen i dylikt

fall, synes det dock vara i viss mån obilligt, örn ekonomiska förhållanden,

som redan faktiskt avvecklats, skulle göras till föremål för en ny och för

städerna mindre gynnsam reglering. Än mindre synes det böra ifrågakomma,

att kronan framställer anspråk på reduktion av tolagen i de fall, då enligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

1841 års inkvarteringsordning inkvarteringsskyldighet förelegat men icke

tagits i anspråk, såsom fallet varit beträffande vissa städer, vilka efter 1901

erhållit garnison. Överhuvud torde föreliggande fråga i främsta rummet böra

bedömas ur synpunkten av vad skäligheten kräver. Med hänsyn härtill böra

onödiga rubbningar i bestående ekonomiska förhållanden undvikas, vare sig

dessa skulle lända kronan eller städerna till fördel. En följd härav torde

bliva, att andra städer än Stockholm och Göteborg icke beröras av den

ifrågasatta reformen.

Såsom 1918 års militära avlöningssakkunniga föreslagit torde samma principer

böra tillämpas beträffande inkvarteringens avveckling i Göteborg som

i Stockholm. Nämnda sakkunnigas förslag byggde, såsom framgår av det

förut anförda, på en reduktion av den årliga tolagsersättningen med ett belopp,

som motsvarade de utgifter vederbörande stad under tioårsperioden

1909—1918 haft för inkvarteringen. De av Stockholms stad gentemot de

sakkunnigas förslag framförda invändningarna, att truppförbanden i huvudstaden

kunde komma att indragas, förflyttas från staden eller minskas och

i följd därav huvudstadens inkvarteringskostnader minskas, bottna tydligen

i den uppfattningen, att staden skulle äga att tillgodogöra sig ersättningen

för inkvarteringstolagen oberoende av själva inkvarteringens bestånd eller

omfattning. Något bärande skäl varför stadens inkvarteringsskyldighet skulle

upphöra utan motsvarande minskning i tolagsersättningen torde emellertid

icke kunna anföras, i synnerhet som staden genom nämnda ersättning tillföres

en från början icke avsedd vinst, som mångdubbelt överstiger inkvarteringsbördan.

— Vad Göteborgs stad beträffar, har densamma förklarat

sig kunna godtaga en avveckling av inkvarteringsinstitutet i enlighet med

vad 1918 års sakkunniga föreslagit.

Någon anledning att frångå de riktlinjer för avvecklingen, som innefattas

i nämnda sakkunnigas förslag, synes icke föreligga. Avdragen å tolagsersättningen

torde kunna bestämmas till medeltalet av erlagda inkvarteringsoch

servisbidrag under tioårsperioden 1928 — 1937, beträffande Stockholm

dock med avdrag av det å riksstaten uppförda anslaget å 21,450 kronor.

Inkvarteringsiustitutets avskaffande synes följaktligen kunna —- under riksdagens

medverkan — genomföras på det sättet, att dels inkvarteringsordningarna

av år 1841 och 1856 genom särskild kungörelse upphävas, förslagsvis

från och med den 1 juli 1939, dels tolagsersättningen från och med

budgetåret 1939/1940 minskas med för Stockholms vidkommande 77.200 och

för Göteborgs vidkommande 2,000 kronor (avrundade belopp) och dels anslaget

till inkvarteringens ordnande i Stockholm från och med nämnda

budgetår icke vidare upptages i riksstaten. I samband härmed torde lämpligen

genom en av Kungl. Majit beslutad kungörelse böra förklaras, att 1842

års tågordning skall upphöra att gälla. Denna kungörelse synes böra träda

i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Vid den utremitterade promemorian fanns fogat ett förslag till förordning

om upphävande av inkvarteringsordningarna, enligt vilket dessa skulle upphöra

att gälla från och med den 1 juli 1939.

Yttranden över förslaget.

Det i promemorian innefattade förslaget har i princip lämnats utan erinran

i samtliga avgivna yttranden.

Chefen för försvarsstaben har emellertid uttalat, att det förefölle rimligt,

att försvarsväsendet kompenserades för de ökade utgifterna på dess anslag.

Bihang till riksdagens protokoll 11)30. 1 sami. Kr 12. 2248 38 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Arméförvaltningen Ilar förutsatt, att lantförsvarets vederbörande anslag beredas

gottgörelse för den inkomstminskning, varav anslagen drabbas vid förslagets

genomförande.

Tullåirektören i Stockholm bär erinrat, att den till Stockholms stad utgående

tolagsersättningen bestode av en fast del, utgörande 335,300 kronor

och en rörlig del, utgående med 5 procent av den tulluppbörd, som överstege

3,244,500 kronor. Det borde enligt tulldirektörens mening fastställas,

huruvida ifrågavarande belopp borde vid framtida betalningsuppgörelser

mellan tullverket och Stockholms stad fråndragas den fasta eller den rörliga

delen.

Tulldirektören i Göteborg har — under erinran att tolagsersättningen till

Göteborgs stad utginge med 303,600 kronor med tillökning av 5 procent å

den tulluppbörd som överstege 3,570,700 kronor samt minskning med 8.5

procent för vad tulluppbörden understege nyssnämnda belopp — föreslagit,

att den ifrågasatta minskningen av tolagsersättningen måtte göras å den

fasta delen.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig förutsätta, att avdragen

komrne att ske från de normalbelopp, vilka foges till utgångspunkt vid tolagsersättningens

bestämmande.

Vid beredning av frågan örn Stockholms stadsfullmäktiges utlåtande i anledning

av den remitterade promemorian har stadens kammarkontor anfört

bland annat:

Den närmaste anledningen till att spörsmålet örn inkvarterings skyldig

hetens upphörande nu ansetts böra upptagas till prövning synes enligt uttalande

i den remitterade promemorian vara, att fråga uppkommit örn ändrad

föidäggning för de i Stockholm stationerade regementena. Det bör då framhållas,

att en utflyttning från staden av regementena ju skulle medföra ett

automatiskt upphörande av inkvarteringsskyldigheten. Något vederlag till

kronan torde val för sådant fall näppeligen ifrågasättas. Såsom stöd för

denna uppfattning kan anföras, att städerna Kristianstad och Visby icke

blott befriats från vidare erläggande av s. k. servisersättning utan även tillerkänts

särskild gottgörelse för den reducering, som militärförläggningen

till städerna undergått i följd av genomförandet av 1925 års härordningsbeslut

(prop. 89/1930 och 70/1931).

Då nu en förestående ändring i förläggningen av de i Stockholm stationerade

regementena tagits till skäl för att föreslå avskaffandet av inkvarteringsskyldigheten,

bör staden, enligt kontorets mening, rimligtvis icke kännas

skyldig att för avlyftande av detta besvär erlägga vederlag till staten i form

av minskning för all framtid av den till staden utgående tolagsersättningen.

Under angivna förhållanden synes ett bibehållande av inkvarteringsskyldigheten

vara mera i stadens intresse.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får kammarkontoret föreslå

drätselnämnden att tillstyrka stadsfullmäktige besluta att till besvarande

av förevarande remiss förklara staden icke kunna för sin del godtaga det i

den remitterade promemorian framlagda förslaget om vederlag till staten för

inkvarteringsbevärets upphörande.

Drätselnämnden har vid ärendets behandling yttrat följande:

Det synes lämpligt, att de föråldrade bestämmelserna örn inkvarteringsskyldighet

upphävas och att inkvarteringsbesväret upphör. Principiellt lära

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr ]>1.

1!)

några berättigade invändningar icke kunna göras emot att vid avlyftandet

av inkvarteringstungan stadens inkomst av inkvarteringstolagen minskas

med belopp, motsvarande värdet av denna befrielse, enär staden därigenom

erhåller rättmätig kompensation för den partiella indragningen av angivna

privilegieinkomst. Visserligen bär kronan under senare tid för andra städer

beskurit inkvarteringsskyldigheten utan att deras inkomster blivit i motsvarande

mån reducerade. Förslaget innebär alltså i detta avseende ett

missgynnande av huvudstaden, som särskilt framträder genom att frågan

örn ett upphävande mot vederlag av stadens inkvarteringsskyldighet upptages

vid en tidpunkt, då skyldigheten skulle bortfalla på grund av ändrad förläggning

av härvarande regementen. Då emellertid några i tolagsinkomstens

privilegienatur grundade anspråk,icke torde kunna från huvudstadens sida

framställas å den förmånligare behandling, som kronan medgivit andra

städer, synes man icke hava tillräcklig anledning att avstyrka det i promemorian

framlagda förslaget till partiell indragning av den Stockholm tillkommande

tolagsersättningen i samband med inkvarteringsbesvärets upphörande.

Stadsfullmäktige hava, på hemställan av stadskollegiet, beslutat att i anledning

av remissen åberopa vad drätselnämnden i sitt utlåtande anfört.

Vid beredning av Göteborgs stadsfullmäktiges utlåtande i anledning av remissen

har åberopats en av stadsombudsmannen upprättad promemoria,

varest beträffande den ständiga inkvarteringen anförts bland annat följande:

Då Göteborgs stadsfullmäktige redan år 1919 förklarat sig kunna godtaga

en avveckling av inkvarteringsinstitutet i enlighet med vad 1918 års sakkunniga

föreslagit, torde från stadens sida icke böra resas någon erinran

mot den avveckling, som föreslås i försvarsdepartementets nu föreliggande

promemoria, under förutsättning, att det årliga avdrag å tolagsersättningen,

som staden skall hava att vidkännas såsom vederlag åt kronan för dess

övertagande av inkvarteringsbesväret, icke kommer att överstiga det i promemorian

föreslagna beloppet 2,000 kronor.

Vidare har i stadsombudsmannens promemoria anförts:

Vad beträffar den s. k. tillfälliga inkvarteringen så påvisas i försvarsdepartementets

promemoria, att statsmakterna vid tillkomsten av lagen den

31 mars 1938 örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov finge anses hava utgått ifrån, att

den gamla rätten till tillfällig inkvartering i fredstid icke längre ägde bestånd

eller i varje fall icke skäligen borde göras gällande. Det framhålles också,

att det sedan lång tid tillbaka varit stadig praxis, att den som tillfälligt

upplåtit kvarter åt militär personal erhållit full gottgörelse härför.

Emellertid har Kungl. Bohusläns regemente städse påkallat tillfällig inkvartering

i Göteborg på stadens bekostnad för personal, tillhörande regementet,

vilken vid kommendering till annan ort, måste göra tillfälligt uppehåll

i staden. I sådant avseende har Göteborgs stad under tioårsperioden

1928—1937 utgivit tillhopa 2,301 kronor 20 öre. Då staden icke erhållit

ersättning för denna utgift, vilken staden, efter vad det nu vill synas, icke

varit pliktig vidkännas, synes ersättning härför av statsmedel lämpligen

kunna tillerkännas staden på så sätt, att staden vid avvecklingen av den

ständiga inkvarteringen befrias från att vidkännas avdrag å tolagsersättningen

intill dess staden erhållit full gottgörelse för under ovannämnda tioårsperiod

för tillfällig inkvartering av militär personal utgivet belo])]), 2,301 kronor

20 öre, varvid staden allisa avstår från anspråk på räntegottgörelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

Departements
chefen.

Drätselkammarens första avdelning Ilar vid ärendets behandling beslutat

föreslå stadsfullmäktige att såsom eget yttrande åberopa stadsombudsmannens

promemoria, dock utan att för närvarande göra anspråk på ersättning för

däri omförmälda utgift å 2,301 kronor 20 öre, som staden under tioårsperioden

1928—1937 fått vidkännas för tillfällig inkvartering av militär

personal.

Stadsfullmäktige liava, på hemställan av stadskollegiet, beslutat, att såsom

infordrat yttrande i ärendet förklara sig åberopa innehållet i det av drätselkammarens

första avdelning avgivna utlåtandet.

Skyldigheten för vissa städer att bekosta den ständiga inkvarteringen

erhöll genom 1841 och 1856 års inkvarteringsordningar karaktären av ett

åliggande för kommunerna att utgiva hyres- och servisersättning till personal

vid vissa truppförband. Efter 1921 års lönereglering för officerare och

underofficerare fullgöres denna skyldighet, i den mån den alltjämt tillämpas,

på det sätt, att ersättningarna inbetalas till kronan, som till de ersättningsberättigade

utbetalar dem enligt lönereglementet tillkommande löneförmåner

oavkortade.

Den tillfälliga inkvarteringen, grundad på inkvarteringsordningarna och reglerad

jämväl i 1842 års s. k. tågordning, innebar skyldighet för kommunerna

att tillhandahålla kvarter m. m. åt militär personal under marscher och tillfälliga

kommenderingar utom förläggningsorten. Yid tillkomsten av lagen

den 31 mars 1938 (nr 88) om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla

förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov hava statsmakterna, såsom

i förenämnda promemoria framhållits, icke räknat med beståndet av någon

inkvarteringsrätt utan medgivit rätt till full ersättning för kvarter, som tagits

i anspråk. Såsom vidare i promemorian uppgivits, torde ock sedan lång

tid tillbaka praxis hava varit, att den som i fredstid tillfälligt upplåter

kvarter till militär personal, erhåller full gottgörelse härför. Det i stadsfullmäktiges

i Göteborg yttrande omnämnda förhållandet, att Bohusläns

regemente även under senare år påkallat och erhållit fri tillfällig inkvartering,

är mig veterligt det enda undantaget från denna praxis. Skyldigheten

att tillhandahålla kvarter under krigsförhållanden regleras som bekant numera

genom rekvisitionsförfattningarna.

Det förefaller uppenbart, att såväl den ständiga som den tillfälliga inkvarteringen

numera äro att betrakta som kvarlevor från äldre tiders förhållanden

och i våra dagar icke hava någon uppgift att fylla. Inkvarteringsinstitutet

har också länge varit statt på avskrivning, vilket framgår bland

annat därav, att det numera äger bestånd endast i Stockholm och Göteborg.

Anledningen till att det icke tidigare helt avskaffats torde enbart

vara att söka i det samband, som föreligger mellan inkvarteringsskyldigheten

och den del av tolagsersättningen, vilken motsvarar den s. k. inkvarteringstolagen.

Denna har ursprungligen tillerkänts städerna såsom vederlag

för inkvarteringsskyldigheten. Då emellertid i Stockholm detta vederlag

jämte vissa andra staden tillkommande förmåner icke motsvarade inkvar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majds proposition nr 12.

teringskostnaden, tillkom år 1856 det alltjämt å riksstaten kvarstående anslaget

till staden å 21,450 kronor såsom en utfyllnad i gottgörelsen för inkvarteringen.

Från statens sida har vid olika tillfällen gjorts gällande, att

med hänsyn till sambandet mellan tolagen och inkvarteringsskyldigheten,

denna skyldighet icke borde upphöra med mindre tolagsersättningen i motsvarande

mån minskades. Stockholms stad har emellertid tidigare motsatt

sig en uppgörelse på denna grundval.

Då nu fråga uppkommit örn förflyttning av de i Stockholm garnisonerade

truppförbanden till Järvafältet, torde spörsmålet örn inkvarteringsinstitutets

bestånd böra upptagas till förnyad prövning. Det synes nämligen obilligt,

örn staten i anledning av truppförbandens förflyttning skulle gå miste örn

inkvarteringsersättningen utan att härför erhålla gottgörelse, och detta så mycket

mera som staden i följd av den ökade tulluppbörden uppbär tolagsersättning av

staten med belopp, som mångdubbelt överstiger den däremot svarande inkvarteringskostnaden.

Nu föreliggande förslag innebär dels att inkvarteringsordningarna upphävas

från och med den 1 juli 1939, varmed städernas inkvarteringsskyldighet

upphör, och dels att tolagsersättningen till Stockholm och Göteborg

från och med nästa budgetår minskas med belopp, motsvarande medeltalet

av de av respektive städer under tioårsperioden 1928—1937 erlagda inkvarterings-

och servisbidragen, beträffande Stockholm dock med avdrag av ett

belopp, motsvarande nyssnämnda, å riksstaten uppförda anslag å 21,450

kronor. Den sålunda beräknade minskningen i tolagsersättningen utgör i avrundade

belopp för Stockholm 77,200 kronor och för Göteborg 2,000 kronor.

En följd av förslagets genomförande kommer att bli, att nyssnämnda anslag

kan utgå ur riksstaten.

Ifrågavarande förslag har godtagits av de båda därav berörda städerna.

För egen del finner jag mig likaledes böra biträda förslaget. Såsom generaltullstyrelsen

förutsatt, torde de föreslagna avdragen från tolagsersättningen

böra ske från de normalbelopp, vilka tagits till utgångspunkt vid tolagsersättningens

bestämmande, d. v. s. för Stockholm 335,300 kronor och för Göteborg

303,600 kronor. Frågan i vad mån lantförsvarets vederbörliga anslag böra

kompenseras för den inkomstminskning, varav de i följd av förslagets genomförande

drabbas, lärer få prövas i samband med framläggandet av statsverkspropositionen

för nästa budgetår.

Sedan riksdagen fattat ståndpunkt till de föreliggande förslagen, är det

min avsikt att för Kungl. Majit framlägga förslag om upphävande jämväl av

1842 års tågordning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande

av inkvarteringsordningen för städerne utom Stockholm

den 22 februari 1841 (nr 3 s. 1) och inkvarteringsordningen för

Stockholms stad den 28 februari 1856 (nr 13 s. 1),

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

dels ock besluta, att de normalbelopp, vilka tagas till utgångspunkt

vid tolagsersättningens bestämmande för Stockholm och

Göteborg, skola från och med budgetåret 1939/40 minskas för

Stockholms vidkommande med 77,200 kronor och för Göteborgs

vidkommande med 2,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

<

Ur protokollet:

Nils Kinnander.

Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.