Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 87) örn reglering av prästerskapets avlöning

1939-02-17 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:148, Med förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 87) örn reglering av prästerskapets avlöning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr Uj8.

1

Nr 148.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag

angående vissa ändringar i lagen den 9 december

1910 (nr 141, sid. 87) örn reglering av prästerskapets

avlöning; given Stockholms slott den 17 februari

1939.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående vissa ändringar

i lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr US.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1^8.

Förslag

till

Lag

angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 december 1910 om reglering

av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles

samt att i samma lag skola införas två nya paragrafer, betecknade

16 a § och 16 b §, av nedan angivna lydelse:

16 §.

Har ordinarie präst eller adjunkt, som i 14 § 3 mom. avses, förordnats

att uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger han

av den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta

gottgörelse enligt de av Konungen meddelade föreskrifter angående

beräkning av sådan gottgörelse.

16 a §.

Under tjänstledighet vare präst pliktig att för särskilda fall, utöver vad

han enligt 14 eller 16 § har att utgöra eller gälda för vikaries avlönande,

å honom tillkommande avlöningsförmåner vidkännas avdrag med belopp,

som för varje fall, jämlikt av Konungen härför bestämda grunder, föreskri

ves.

Örn prästs skyldighet att avstå avlöningsförmåner i händelse av avstängning

från tjänstgöring, varom i 16 b § stadgas, gäde vad Konungen därom

förordnar.

16 b §.

En var präst, såväl ordinarie som extra ordinarie, är, i enlighet med vad

Konungen förordnar, skyldig underkasta sig undersökning av läkare till

utrönande av huruvida han i följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt

arbetsförmåga är oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra på

honom ankommande tjänstgöring, ävensom, där sådan undersökning påkallats,

tjänstledighet eller avstängning tills vidare från tjänstgöring.

Har i avvaktan å utgången av läkarundersökning, varom ovan sägs,

tjänstledighet meddelats präst, äge denne, där av läkarundersökningen icke

ådagalägges, att han under sådan tid varit oförmögen att på tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänståligganden, åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,

om vilka han gått miste under ledigheten.

Kostnad för läkarundersökning samt ersättning för mistade avlöningsförmåner,

varom här stadgas, gäldas av kyrkofonden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+8.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 17 februari 1939.

N ärvar an de:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

PeIIRSSON-Br AM STORF, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

T. f. chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Quensel, anför:

Den 22 februari 1935 utfärdades kungörelse, nr 52, angående skyldighet

för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning samt den 18

juli 1935 kungörelse, nr 459, angående skyldighet för tjänsteman, tillhörande

den civila statsförvaltningen, att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning

m. m. Ifrågavarande kungörelser innehålla i huvudsak likartade

bestämmelser. I båda författningarna stadgas sålunda, att, där tjänsteman

(lärare eller annan i författningarna avsedd befattningshavare) befinnes

icke på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och sannolikt synes,

att anledningen därtill är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga,

tjänstemannen må — där fråga är örn lärare eller med sådan jämställd,

av skolöverstyrelsen efter därom av rektor eller skolstyrelse gjord

anmälan, men eljest omedelbart av vederbörande myndighet — åläggas undersökning

av behörig läkare: för lärare och jämställda, den läkare, skolöverstyrelsen

efter samråd med medicinalstyrelsen bestämmer, och för andra

tjänstemän, vederbörande verksläkare eller den läkare, myndigheten bestämmer.

De betydelsefullare stadgandena i övrigt äro i båda kungörelserna

av huvudsakligen följande innehåll. Den myndighet, som förordnat

om läkarundersökningen, må, då så finnes erforderligt, i avvaktan på utgången

av läkarundersökningen meddela tjänstemannen (i fråga örn kommunala

läroanstalter medgiva, att denne meddelas) ledighet såsom på grund

av sjukdom. Sedan läkarintyg inkommit och, i visst förutsatt fall, medicinalstyrelsens

utlåtande avgivits, skall myndigheten utan dröjsmål upptaga

ärendet till prövning och har densamma att, örn anledning därtill gives,

vidtaga eller, där beslutanderätt i sådant avseende ej tillkommer myndigheten,

föreslå erforderlig åtgärd för meddelande av ledighet eller avsked.

Därest läkarintyg eller, då medicinalstyrelsens utlåtande inhämtats i ärendet,

nämnda utlåtande icke utvisar, att tjänstemannen under den tid, han

enligt vad nyss sagts åtnjutit ledighet såsom på grund av sjukdom, varit

oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, skall han åtnjuta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr lJj8.

ersättning för de avlöningsförmåner, om vilka lian gått miste under ledigheten.

Sådan ersättning liksom kostnaderna för läkarundersökningen gäldas

av statsmedel. Vägrar tjänstemannen underkasta sig läkarundersökning,

äger myndigheten (i fråga örn kommunal läroanstalt, skolstyrelsen)

tills vidare avstänga honom från utövandet av befattningen. Vad angår

avstående av avlöningsförmåner under tiden för dylik avstängning, stadgas

i den tidigare kungörelsen, att det skall bero på Kungl. Maj:ts prövning,

huruvida läraren under sådan tid skall av sina avlöningsförmåner avstå

mer än vad för fall av ledighet på grund av sjukdom är stadgat, men i den

senare, att tjänstemannen skall förpliktas att därunder avstå samtliga honom

tillkommande avlöningsförmåner, så framt ej Kungl. Maj:t efter därom

gjord framställning finner skäligt annorlunda förordna. För det fall att

tjänstemannen redan åtnjuter ledighet på grund av sjukdom, liksom ock då

han i fall, som i författningarna avses, meddelas ledighet för viss tid, må

tjänstemannen jämväl, vare sig fråga är örn lärare eller örn annan, avfordras

läkarintyg till styrkande, att han återvunnit förmågan att på tillfredsställande

sätt sköta tjänsten. Beslut jämlikt här återgivna bestämmelser

skola, enligt båda kungörelserna, gå i verkställighet utan hinder av besvärs

anförande.

Under hänvisning till bestämmelserna i nämnda två kungörelser hava

domkapitlet i Växjö, kyrkomötet och biskopsmötet — domkapitlet i skrivelse

den 26 februari 1936, kyrkomötet i skrivelse den 4 november 1936,

nr 13, med åberopande av kyrkolagsutskottets betänkande samma år, nr 14,

samt biskopsmötet i skrivelse den 16 december 1936 — hos Kungl. Maj:t

hemställt örn åtgärders vidtagande, i syfte att prästerna måtte kunna

åläggas skyldighet att underkasta sig läkarundersökning i likhet med vad

för lärare och andra civilstatens tjänstemän i förevarande kungörelser föreskrivits.

Över Växjö domkapitels framställning i ämnet hava efter remiss yttranden

avgivits av övriga domkapitel samt av kammarkollegiet och statskontoret.

Jag ber härmed få redogöra för det huvudsakliga innehållet i berörda

framställningar och yttranden.

I Växjö domkapitels skrivelse framhålles till en början, att det i 1910

års lag örn emeritilöner för präster genom lag den 13 december 1929 införda

stadgandet, att ordinarie präst, vilken under viss tid på grund av sjukdom,

vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, skall vara pliktig att

avgå från tjänsten mot åtnjutande av emeritilön, när han finnes vara för

framtiden till tjänstgöring oförmögen, icke utan vidare vore gällande med

avseende å vid tiden för lagen redan utnämnd tjänstinnehavare. Lagstadgandet

bleve — enligt domkapitlet — i följd därav icke tillämpligt på

flertalet nuvarande ordinarie befattningshavare, och det komme alltså ofta

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J,8.

att inträffa, att en prästman, som under en lång följd av år på grund av

sjukdom varit urståndsatt att tjänstgöra, det oaktat alltjämt under åtskilliga

år kunde få kvarsitta i sin befattning. Domkapitlet, som ansåge detta

menligt inverka på församlingslivet, fann det nödvändigt, att liknande

bestämmelser örn skyldighet att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning

föreskreves för prästerskapet som för den civila statsförvaltningens tjänstemän,

och ifrågasatte fördenskull, om ej bestämmelserna i kungörelsen nr

459/1935 kunde utsträckas att gälla även prästerna och att för dessa sålunda

jämväl stadgades skyldighet att i förekommande fall, så snart dessa

bestämmelser bleve tillämpliga, avgå mot erhållande av emeritilön.

Av de över domkapitlets i Växjö framställning hörda myndigheterna

hava samtliga — utom domkapitlet i Visby — tillstyrkt föreskrifter om

skyldighet för prästerna att underkasta sig läkarundersökning och därav

påkallad ledighet eller avstängning från tjänst, i enlighet med vad i de

omnämnda 1935 års kungörelser bestämts. Domkapitlet i Visby finner,

med hänsyn till vad i kyrkolagen stadgas, redan nu föreligga skyldighet

för präst att finna sig i honom meddelad tvångsledighet, då han, t. ex. i

följd av sjukhusvistelse eller vid sinnessjukdom eller höggradig ålderdomssvaghet,

är absolut förhindrad eller lämpligen ej kan tillåtas tjänstgöra. Då

därjämte alltid funnes möjlighet att, om präst eljest icke förmådde på tillfredsställande

sätt sköta sin tjänst, förordna annan att biträda honom,

ansåg domkapitlet någon vidgad skyldighet att avstå från tjänsten icke

böra åläggas prästerna och fördenskull ej heller motiverat med bestämmelser

om skyldighet för prästerna ätt underkasta sig läkarundersökning.

Av ömiga domkapitel hava några avstyrkt, att blivande föreskrifter i

ämnet komme att innebära skyldighet för samtliga ordinarie präster att —

oberoende av utnämningstid — vid konstaterad bestående oförmåga att på

tillfredsställande sätt sköta sin tjänst avgå från tjänsten mot åtnjutande

av emeritilön. Andra domkapitel åter, liksom kammarkollegiet och statskontoret,

hava uttalat tveksamhet örn i vad män en dylik allmän skyldighet

ginge att genomföra, men har därjämte även, såsom av domkapitlet i

Härnösand, framhållits önskvärdheten av en sådan tillämpning samt, av

kammarkollegiet och statskontoret, föreslagits utredning i sådant syfte.

Domkapitlen i Linköping, Skara och Karlstad hava utan någon erinran

biträtt, vad domkapitlet i Växjö föreslagit. — Domkapitlet i Lund har i förevarande

samband framhållit behovet jämväl av föreskrifter, varigenom

den, som ville vinna inträde i prästämbetet, ålades att före prästvigningen

förete läkarintyg örn sitt hälsotillstånd, vilken mening jämväl biträtts av

kammarkollegiet och statskontoret.

I förenämnda, av kyrkomötet i dess skrivelse i ämnet åberopade utskottsbetänkande,

nr 14/1936, göres — under hänvisning till kyrkolagens

stadgande i kap. 24 § 29 rörande präst, som i följd av sjukdom och liknande

anledning icke kan på behörigt sätt uppehålla siri tjänstgöring, samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr Intill

emeritilönelagens stadgande!! om skyldighet för präst att vid dylikt

förhållande redan före stadgad avgångsålder avgå från tjänsten mot åtnjutande

av emeritilön — följande uttalande i den här behandlade frågan:

För att de möjligheter, som enligt gällande författningar funnes att utan

ansökning bevilja sjukledighet åt präst, som vore urståndsatt att behörigen

fullgöra sin tjänst, eller förtidspensionera sådan präst, skulle kunna

tillämpas, erfordrades det, att domkapitlen ägde tillförlitlig kännedom om

prästens hälsotillstånd. Hittills hade det varit förenat med svårigheter för

domkapitlen att skaffa sig sådan kännedom. Det syntes utskottet vara ax

vikt, att det bereddes domkapitlen möjlighet att, då det förelåge anledning

att antaga, att präst på grund av sjukdom eller ålder vore urståndsatt att

fullgöra sin tjänst, genom intyg av läkare förskaffa sig erforderlig underrättelse

örn prästens hälsotillstånd och arbetsförmåga. I sådant syfte ansåg

utskottet de för lärare och civila tjänstemän utfärdade författningarna

kunna tjäna till förebild vid utarbetande av motsvarande föreskrifter rörande

prästerskapet, vari, enligt utskottet, jämväl borde inbegripas de

extra ordinarie prästerna.

Vid utskottsbetänkandet finnas fogade vissa till utskottet ingivna förslag

till författningsbestämmelser i ämnet, innefattande nr 1: lag, huru

förfaras skall då prästerlig tjänstinnehavare i vissa fall befinnes oförmögen

att sköta sin tjänst, nr 2: lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen

örn emeritilöner för präster och nr 3: lag örn ändrad lydelse av 6 § i

lagen örn kyrkofond. Enligt det förstnämnda lagförslaget, vilket upptager

huvudbestämmelserna i ämnet, avse dessa »samtliga under domkapitlen

lydande präster, vilka innehava ordinarie församlingstjänst eller därmed

likställd fast anställning». Lagförslagets bestämmelser i övriga delar äro i

huvudsak everensshimm ande med de för de civila tjänstemännen gällande.

De två andra lagförslagen avse endast, att till de däri angivna lagarna foga

vissa av den föreslagna reformen påkallade tillägg, nämligen dels i emeritilönelagen

bestämmelse om »nedsatt arbetsförmåga» såsom ytterligare anledning

för sådan i lagen åsyftad otjänstbarhet, som medförde avgångsskyldighet

från tjänsten, dels i kyrkofondslagen bestämmelse örn kyrkofondens

anlitande för gäldande av särskilda med reformen förbundna

kostnader.

I den av biskopsmötet i förevarande ämne gjorda framställningen understrykes

behovet av uttryckliga bestämmelser örn skyldighet för prästerna

att underkasta sig läkarundersökning för möjliggörande av åtgärder, som i

domkapitlets i Växjö och kyrkomötets skrivelser avses.

I anledning av de sålunda gjorda framställningarna har sedermera utredning

verkställts inom ecklesiastikdepartementet av tillkallad sakkunnig,

kammarrådet Tom Wohlin, vilken med skrivelse den 3 november 1938

överlämnat en promemoria i ämnet med två därtill hörande lagförslag.

Häröver hava utlåtanden avgivits av kammarkollegiet och statskontoret

den 10 samt av justitiekanslersämbetet den 11 november 1938. Sedan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 14-8.

Kungl. Majit i skrivelse sistnämnda dag tillika begärt kyrkomötets yttrande

i ärendet, har kyrkomötet med skrivelse den 28 november 1938,

nr 32, avgivit sådant yttrande.

Innan jag ingår på vad av den sakkunnige samt av ämbetsverken och

av kyrkomötet i den väckta frågan anförts, ber jag att här först få med

ledning av sakkunnigpromemorian i ämnet redogöra för vissa, under förarbetena

till härförut åberopade kungörelser nr 52 och 459 år 1935 gjorda

uttalanden.

Till grund för nämnda kungörelser ligga av skolöverstyrelsen samt axallmänna

civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder

verkställda utredningar jämte däröver av justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen

och statskontoret avgivna utlåtanden. Härav liksom av statsrådsuttalandena

i Kungl. Maj:ts propositioner i dessa frågor, nr 48/1934

och nr 153/1935, samt av statsutskottets däröver avgivna utlåtanden,

nr 38/1934 och nr 76/1935, framgår, att ingen meningsskiljaktighet förelegat

örn behovet av sådana föreskrifter, som genom kungörelserna numera

meddelats, och att, i stort sett, enighet rått järnv lil örn innehållet i

de särskilda bestämmelserna i författningarna. Innebörden av och huvudsyftet

med dessa bestämmelser behandlas närmare av skolöverstyrelsen

och lönenämnderna i deras i ämnet avlåtna skrivelser.

I skolöverstyrelsens skrivelse den 8 april 1932 med utredning ocn förslag

i ämnet beträffande den överstyrelsen underlydande lärarpersonalen anfördes

sålunda, bland annat:

Vid ett närmare betraktande framginge det oförtydbart, att det praktiska

syftet med de ifrågasatta åtgärderna vore att vid behov kunna få en lärare

avstängd från tjänstgöring. Tvånget till läkarundersökning skulle därvid

utgöra det förberedande steget till att möjliggöra avstängningen, därest en

objektiv och grundlig undersökning gåve stöd för vederbörande skolmyndighets

uppfattning, att dylik avstängning vore nödvändig. En utredning

i ärendet kunde givetvis icke underlåta att beakta denna omständighet.

Det vore också i främsta rummet med hänsyn härtill, som man från olika

håll under ärendets förberedande behandling ansett sig böra fästa uppmärksamheten

på frågans ömtåliga beskaffenhet och mana till varsamhet vid

en dylik lagstiftning, så att garantier mot missbruk i tillämpningen gent

emot lärarna icke komme att saknas. Dessa synpunkter hade blivit starkt

framhållna i skrivelser från lärarorganisationer. Vidare hade riksdagen, som

i skrivelse till Kungl. Majit den 15 april 1931, nr 98, gjort framställning

om utredning i frågan, i denna sin skrivelse beaktat, att såsom »minskad

arbetsförmåga» i förevarande hänseende icke finge betraktas den normalt

minskade arbetsförmåga, som hörde en högre ålder till. Överstyrelsen anslöte

sig till de allmänna synpunkter, som sålunda framförts. Bestämmelserna

borde så formuleras, att det fullt tydligt komme att framgå, att ett

tvångsingripandc icke vore avsett att förekomma annat än i sådana undantagsfall,

då lärarens kroppsliga och psykiska tillstånd vore sådant, att hänsynen

till lärjungarnas rätt och bästa uppenbarligen krävde en snar ändring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1J+S.

Allmänna civilförvaltningens och kommunikationsverkens lönenämnder

framhöllo i förevarande hänseende följande i sin den 27 oktober 19.34 med

avseende å befattningshavarna vid den civila statsförvaltningen i ämnet

avlåtna skrivelse:

I fråga örn lärarna hade det praktiska syftet med de föreslagna bestämmelserna

angivits vara att vid behov kunna få en lärare avstängd från

tjänstgöring. Vad däremot anginge nu ifrågavarande befattningshavare,

syntes det med hänsyn till ordalydelsen av Kungl. Maj:ts beslut, varigenom

åt nämnderna uppdragits att verkställa utredning och inkomma med förslag

i ämnet, vara avsett, att skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

skulle föreligga även i sådana fall, då dylik undersökning befunnes

vara erforderlig för bedömande av frågan, huruvida de förutsättningar förelåge,

som stadgats för förtidspensionering av befattningshavare. I enlighet

med denna uppfattning hade även nämnderna ansett sig böra avfatta de i

utkastet intagna bestämmelserna. Härvid hade dock nämnderna ansett det

vara _ angeläget, att bestämmelserna finge ett sådant innehåll, att största

möjliga garantier vunnes mot missbruk av den befogenhet i förevarande

avseende, som vore avsedd att tilläggas verksledningarna.

Beträffande förutsättningarna med hänsyn till innehållet i § 36 regeringsformen

för de avsedda bestämmelsernas meddelande och dessas förbindande

verkan anfördes av justitiekanslersämbetet i yttrande den 22 juni 1933

över skolöverstyrelsens förslag följande, vilket av ämbetet jämväl åberopades

i dess utlåtande den 7 januari 1935 över lönenämndernas förslag:

Grundlagsstadgandet avsåge att skydda vederbörande mot att genom

administrativt godtycke berövas sitt ämbete. Men stadgandet torde åtminstone

icke numera så tolkas, att detsamma skulle garantera vederbörande

att bibehållas vid ämbetet utan hänsyn till exempelvis hälsotillstånd. Intet

syntes vara att erinra mot att, örn så ansåges erforderligt, genom allmän

författning föreskriva skyldighet för ämbetsman att avhålla sig från tjänsten

vid sjukdom, som medförde oförmåga till tjänstens behöriga utövande.

Och det torde då ock vara rimligt, att en sådan föreskrift kunde kompletteras

med bestämmelse, som, under erforderliga garantier för ämbetsmannen,

beredde vederbörande myndighet möjlighet att konstatera dylik oförmåga.

Bestämmelse härutinnan borde kunna göras omedelbart tillämplig

även på redan anställda utan samband med antagande av ändrade löneeller

andra anställningsvillkor.

Vad särskilt angår skolöverstyrelsens förslag, framhölls vidare av justitiekanslersämbetet,

bland annat, att ämbetet ginge ut ifrån, att i förslaget

icke avsetts att införa en rätt att under andra förutsättningar än sinnessjuklagen

angåve ordna undersökning genom vederbörandes intagande å

sinnessjukhus, samt att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida särskild

bestämmelse erfordrades för det fall att vederbörande vägrade underkasta

sig läkarundersökning, då ju nämligen myndigheten alltid ägde befogenhet

att preliminärt besluta sjukledighet med därav följande ekonomiska

konsekvenser för läraren, men att, som möjlighet av vägran ej vore helt utesluten

och det ur flera synpunkter vore olämpligt, att frågans avgörande

hölles öppen under oviss tid, ämbetet likväl ansåge sig icke böra avstyrka

föreslagen bestämmelse om skärpt avstängningsåtgärd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr Uj.8.

I anslutning till här återgivna, av justitiekanslersämbetet gjorda uttalande,

i vad avser de civila ämbetsmännen, tillåter jag mig erinra om ett motsvarande,

av justitiekanslersämbetet den 25 november 1935 gjort uttalande

med avseende å prästerna. I infordrat utlåtande i ett hos Kungl. Majit

anhängiggjort besvärsmål, där fråga var örn domkapitlets befogenhet att

utan därom gjord ansökan meddela tjänstledighet åt präst, som av domkapitlet

befunnits oförmögen att behörigen uppehålla sin tjänst, anförde

justitiekanslersämbetet sålunda:

Uppenbarligen är angeläget, att präst i likhet med andra ämbetsmän, när

kropps- eller själskrafterna icke längre förslå för behörigt uppehållande av

ämbetet, icke längre kvarstår i utövning av detsamma. Kyrkolagen har

förutsett dylika situationer, och bestämmelserna för kyrkoherde och kapellan

i 24 kap. 29 § synas vara av den kategoriska art, att hinder ej bör

möta för domkapitel att även utan vederbörandes ansökan förordna örn

ämbetsbiträde, respektive tjänstledighet.

Det av justitiekanslersämbetet i sitt återgivna uttalande, liksom ock av

kyrkolagsutskottet i dess betänkande nr 14/1936, åberopade stadgandet

i kap. 24 § 29 kyrkolagen är av följande lydelse:

Kommer någon kyrkoherde eller kapellan så av sig, att han gudstjänsten

icke uppehålla gitter, då skall han av biskopen och konsistoriet begära en

präst till sig, som densamma förestår, och vedergälla honom med kost och

lön, som de antingen själva sinsemellan överenskomma, eller biskopen med

kapitlet mäter och tycker rätt vara: men del i gället, må pastor ingalunda

inrymma honom. De som igenom någon farlig och besmittelig sjukdom,

bliva allt för eländiga, skola försörjas i nästa hospital, dock rikeligare, och

med bättre bekvämlighet, än gemenligen de andre. Prövas deras elände så

stort vara, att intet hopp är örn bättring, då må biskopen med kapitlet, en

annan kyrkoherde eller kapellan förordna, eller ock, såframt gället är regalt,

Oss sådant tillkännagiva, och sedan lämnas den eländige Kristi tjänaren

något av uppbörden, som skäligt skattas kan, då ock han som tillkommer,

vad som stadgas och utlovas, troligen hålla skall, och icke rygga, vid straff

till görande.

Den utredning, som i nu föreliggande frågor verkställts av den inom

ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunnige, har i första hand syftat

till åvägabringande av en allmän reglering jämväl för prästernas del av

den skyldighet att i förekommande fall underkasta sig läkarundersökning,

som i avseende å andra befattningshavare i allmän tjänst redan är i vidsträckt

omfattning genomförd. De erforderliga huvudbestämmelserna för

en dylik reglering hava av den sakkunnige upptagits i ett förslag till ändrad

lydelse av 16 § i lagen den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets

avlöning. Ifrågavarande lagförslag torde få såsom bilaga fogas vid

dagens statsrådsprotokoll i detta ärende (bilaga I).

Den sakkunnige har vidare i detta sammanhang upptagit det, såsom det

visat sig, mera komplicerade spörsmålet örn en skärpning av de i den präs
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majds proposition Nr 1A8.

terliga emeritilönelagstiftningen för närvarande gällande bestämmelserna

örn skyldighet för ordinarie präst att i fall av dokumenterad, för framtiden

bestående ohälsa — oavsett uppnådd levnadsålder — avgå från tjänsten

mot åtnjutande av pension. För en sådan skärpning, med giltighet även

för hittills utnämnda prästerliga tjänstinnehavare, har den sakkunnige

funnit ett stöd i de bestämmelser i kyrkolagens kapitel 24 § 29, som jag

nyss återgivit. Till den sakkunniges förslag i denna del återkommer jag

härefteråt.

Den sakkunnige, som funnit alla praktiska skäl tala för, att de erforderliga

föreskrifterna beträffande föreslagen förpliktelse för prästerna att

underkasta sig läkarundersökning, så långt ske kunde, anslötes till förut

berörda för civilstatens tjänstemän redan åvägabragta reglering, har beträffande

den mera formella frågan örn den författningstekniska anordningen

av de åsyftade föreskrifterna anfört bland annat följande:

I det vid kyrkolagsutskottets betänkande nr 14/1938 fogade lagförslaget

nr 1 hava, efter erforderliga jämkningar med hänsyn till de speciella förutsättningarna

inom den kyrkliga förvaltningsorganisationen, sammanförts

i stort sett alla sådana såväl mera konstitutiva stadganden som rena procedurföreskrifter,

som finnas upptagna i den tjänstemännen inom den civila

statsförvaltningen berörande kungörelsen i ämnet den 18 juli 1935. Att

märka är emellertid, att omförmälda kungörelse är utfärdad i administrativ

ordning samt att av bestämmelserna i densamma allenast vissa, nämligen

de, som avse regierna för avlöningsbegränsningen under den tvångsvisa

tjänstledigheten eller tjänstgöringsavstängningen samt medelsanvisningen

för de med läkarundersökningen och avlöningsersättningen i vissa

fall förbundna kostnaderna, hava den natur, att riksdagens yttrande över

de därvid tillämpade grunderna inhämtats. Med den inskränkning, som följer

av här sist anmärkta förhållande, faller det sålunda inom Kungl. Maj:ts

befogenhet att, när helst anledning därtill yppas, utan riksdagens medverkan

företaga ändring i samma kungörelse. Det lär redan med hänsyn till

detta förhållande knappast kunna anses lämpligt att, då det nu gäller en

motsvarande reglering för prästernas del, intaga alla här ifrågakommande

stadganden och föreskrifter i en lag, vars ändring även i detaljer skulle

påfordra riksdagens medgivande och måhända även anses böra förutsätta

det med än längre mellantider sammanträdande kyrkomötets hörande. En

ändamålsenligare lösning torde vinnas genom att i lag, förslagsvis prästlöneregleringslagen,

införa allenast de för frågans reglering erforderliga

huvudbestämmelserna, varefter detaljregleringen kunde, jämlikt bemyndigande

i lagen, meddelas av Kungl. Maj:t och infogas i en härför passande

tillämpningsförfattning, lämpligen det prästerliga avlöningsreglementet.

Med införandet av sålunda ifrågasatta huvudbestämmelser i prästlöneregleringslagen

få stadgandena i ämnet sin tillämpbarhet omedelbart bestämd

till de präster, såväl ordinarie som extra ordinarie, som i samma lag

avses. En dylik gränsdragning synes väl också — redan med hänsyn till

det förhållandet, att kostnaderna för läkarundersökningen och avlöningsersättningen

i förekommande fall förutsättas skola bestridas ur kyrkofonden

— vara den riktiga.

Erinras bör måhända, att med den sålunda ifrågasatta lagregleringen

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 148.

några, helt fåtaliga, kategorier av prästerliga tjänstinnehavare komme att

formellt ställas utanför densamma, i första rummet sålunda biskoparna

samt innehavarna av vissa prästerliga befattningar vid krigsmakten och

innehavarna av förordnanden såsom stifts- eller kontraktsadjunkter. Nu

anmärkta förhållande lär dock icke innebära någon olägenhet av större

betydelse. Vad biskoparna angår, så torde ifrågavarande angelägenhet,

redan i och för sig, för dem hava en ytterst ringa praktisk räckvidd, vartill

kommer, att de allmänna regler, såväl i avseende å avlöningsförmåner under

sjukledighet som beträffande vikariat, vilka eljest gemenligen gälla för

tjänstemän inom den allmänna förvaltningen, icke äro för innehavare av

biskopsämbeten tillämpliga. För de prästmän, som innehava anställning vid

krigsmakten, bör givetvis i förevarande avseende gälla, vad för övrig civilmilitär

personal är eller varder särskilt stadgat. Vad åter angår stifts- och

kontraktsadjunlcterna, är i detta sammanhang tillräckligt att erinra därom,

att regleringen av avlöningsförhållandena för dessa är lagd i Kungl. Maj:ts

hand, vadan de erforderliga bestämmelserna beträffande läkarundersökning,

och tjänstledighet, i fall varom nu är fråga, kunna för denna kategori av

extra ordinarie präster meddelas helt i administrativ ordning.

Infogas i övrigt, såsom nu ifrågasatts, de hithörande huvudbestämmelserna

uti prästlöneregleringslagen, bliver, med hänsyn till den numera gällande

avfattningen av stadgandena i 6 § 1 st. kyrkofondslagen, överflödigt

att till denna senare lag foga något särskilt tillägg, på sätt avses med det

vid kvrkolagsutskottets förberörda betänkande fogade lagförslaget nr 3.

Beträffande den av Lunds domkapitel i dess härförut återgivna utlåtande

till behandling särskilt upptagna frågan örn skyldighet för den, som

ämnar söka inträde i prästämbetet, att före prästvigningen förete läkarintyg

om sitt hälsotillstånd anför den sakkunnige:

Denna fråga får givetvis en särskild aktualitet i sammanhang med det nu

föreliggande förslaget örn de till församlingstjänst redan antagna prästmannens

skyldighet att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning. Viss

skyldighet att förete läkarintyg för vinnande av inträde i statens tjänst har,

i samband med de härförut behandlade bestämmelserna om skyldighet för

civilstatens tjänstemän att underkasta sig läkarundersökning, föreskrivits

genom kungörelse den 18 juli 1935, nr 460. På sätt domkapitlet i Lund

framhållit, kan det icke anses opåkallat, att även på blivande prästmän

ställes kravet att -— under i tillämpliga delar motsvarande förutsättningar,

som i sistnämnda kungörelse föreskrivits — förete läkarintyg. Bestämmelser

härom lära emellertid böra meddelas i administrativ ordning. Stöd härför

synes förefinnas i stadgandena i kap. 19 § 2 i kyrkolagen ävensom, för

särskilt fall, i 1 § 2 mom. i prästvalslagen.

Den sakkunnige har slutligen understrukit behovet av en jämkning i

detta sammanhang av gällande lagstadgandcn beträffande regleringen av

prästs löneförmåner dels i visst fall såsom vikarie, dels under tjänstledighet

och anför härom följande:

Vad angår infogandet i prästlöneregleringslagen av föreslagna bestämmelser

örn prästs skyldighet att underkasta sig läkarundersökning m. m.

föreligger viss svårighet att för inplaceringen av dessa bestämmelser utvälja

den från systematisk synpunkt mest lämpade paragrafen i lagen. Be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Mcij:ts proposition Nr 148.

stämmelsernas upptagande i 16 § torde dock härvid erbjuda en antaglig

lösning. För valet av denna paragraf talar härjämte den — visserligen sidoliggande

— omständigheten, att nuvarande stadgande i denna paragraf ändock

lämpligen bör i visst hänseende jämkas. Stadgandet är nu begränsat

att reglera de särskilda avlöningsförmåner, som skola tillkomma ordinarie

präst, vilken förordnats att — jämte egen tjänst — uppehålla annan befattning

eller annan i hans tjänst biträda. Samma bestämmelser böra dock

gälla även för fall, då ordinarie präst — med ledighet från egen tjänst —

mottager dylikt förordnande, liksom ock i fråga om de i dessa hänseenden

med de ordinarie befattningshavarna jämställda kyrkoadjunkterna. Med

ändring av stadgandet i nu angivna avseenden bör detta, örn föreslagna

bestämmelser rörande läkarundersökning m. m. nu jämväl skola upptagas i

denna paragraf, överföras till ett särskilt, andra moment av paragrafen.

I de stadganden rörande prästs skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

m. m., som sålunda komme att införas i paragrafen under ett första

moment, bör präst, som i samband med sådan undersökning meddelas

tjänstledighet, tillförbindas att av de honom under tjänstgöring tillkommande

avlöningsförmånerna avstå, ej blott vad för vikaries avlönande skall,

jämlikt 14 § prästlöneregleringslagen, av honom utgöras, utan därjämte,

under särskilda omständigheter, vad enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder

för varje fall föreskrives. Det föreligger emellertid starka skäl för att

i detta samband företaga en likartad reglering för varje fall, då präst åtnjuter

tjänstledighet. Den nu gällande regleringen innebär, att det förhöjda

avlöningsavdrag, som präst ansetts böra vidkännas i händelse av mera

långvarig tjänstledighet eller vid tjänstledighet av annan orsak än styrkt

sjukdom, alltid måst bestämmas såsom en vikarien tillkommande vikariatsersättning.

Olägenheterna av en reglering sådan som denna, varigenom

sålunda storleken av en mer eller mindre tillfällig vikaries avlöningsförmåner

kommit att helt bliva beroende av de särskilda omständigheter,

som förelegat beträffande vederbörande tjänstinnehavares ledighet, hava

vid upprepade tillfällen starkt trätt i dagen. Vid fastställandet av det sammanlagda

tjänstledighetsavdragets storlek efter en omläggning av hithörande

stadganden i nu föreslagen riktning böra givetvis allt fortfarande

helt följas de grunder, som hittills tillämpats med avseende å vikariatsersättnings

bestämmande.

Beträffande den sakkunniges förslag, i vad detta berör prästlöneregleringslagen,

hava kammarkollegiet och statskontoret allenast erinrat, dels

att ämbetsverken ansåge det önskvärt, att bestämmelserna örn skyldighet

att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m. komme att restlöst

gälla samtliga de kategorier prästmän, för vilka motsvarande bestämmelse

icke redan nu funnes meddelad, dels att de i den sakkunniges lagförslag

i första stycket av 16 § 1 mom. förekommande orden: »av sjukdom

eller annan likartad anledning» syntes böra ersättas med ett uttryck,

som tydligare angåve de fall, som därmed åsyftades.

I justitiekansler sämbetets i ärendet avgivna utlåtande har nu ifrågavarande

lagförslag icke särskilt berörts. Kyrkomötet har för sin del funnit

någon anledning till erinran mot lagförslaget icke föreligga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+8.

Behovet av en närmare reglering jämväl för prästernas del av skyldigheten

att underkasta sig läkarundersökning för konstaterande av en föreliggande

— temporär eller för framtiden bestående — otjänstbarhet måste

anses vara av den i ärendet förebragta utredningen till fullo ådagalagt.

Mot det av den sakkunnige framlagda förslaget till reglering av denna

fråga har jag icke funnit anledning till någon anmärkning av saklig vikt.

Även det i ärendet väckta förslaget om en skärpning av de för närvarande

gällande bestämmelserna örn förtidspensionering av prästmän, vilkas

framtida otjänstbarhet blivit i betryggande ordning dokumenterad, finner

jag beröra ett betydelsefullt spörsmål, som påkallar statsmakternas beaktande.

Det av den sakkunnige utarbetade förslaget till reglering av denna

senare fråga har dock icke i alla avseenden biträtts av de myndigheter,

som däröver yttrat sig. Kammarkollegiet och statskontoret hava väl

funnit sig kunna godtaga den allmänna rättsliga grundval, varpå förslaget

fotats, men hava mot utformningen av detsamma på särskilda punkter

framfört anmärkningar, vilka synas i viss utsträckning befogade. Justitiekanslersämbetet

åter har hävdat den meningen, att den av den sakkunnige

härutinnan föreslagna lagstiftningen, såsom kränkande vissa prästers på

grund av redan för dem utfärdade fullmakter förvärvade rätt, icke vore

av beskaffenhet att kunna genomföras. Den sakkunniges förslag även i

denna del har härefter, såsom jag i det föregående omnämnt, varit hänskjutet

till det senast hållna kyrkomötet för dess yttrande. Kyrkomötet

har därvid i det väsentliga ställt sig på den av kammarkollegiet och statskontoret

i principfrågan intagna ståndpunkten och i anslutning därtill förklarat

sig icke hava något att erinra mot de allmänna grundsatser, som fått

uttryck i det av den sakkunnige framlagda förslaget till ändringar i den prästerliga

pensionslagstiftningen. Vid sitt tillkännagivande härav har kyrkomötet

likvisst förklarat sig utgå ifrån att mötet, efter det att den överarbetning

av förslaget ägt rum, som påkallades av de däremot framställda

detaljanmärkningarna, bereddes tillfälle att ägna förslaget ett förnyat bedömande.

Då jag med hänsyn till de sålunda föreliggande omständigheterna icke

finner mig nu beredd att taga slutlig ställning till sakkunnigförslaget i vad

det berör ändringarna i den prästerliga pensioneringsregleringen, vill jag

emellertid framhålla, att ett framskjutande tills vidare av lösningen av

denna fråga icke synes böra uppehålla den i första hand angelägna regleringen

av prästernas skyldighet att underkasta sig läkarundersökning och

av proceduren härför. Jag förordar alltså, att förslag i denna senare fråga

nu avlåtes till riksdagen.

Det av den sakkunnige i detta sammanhang tillika framlagda förslaget

örn en jämkning av gällande lagstadganden beträffande regleringen av

prästs löneförmåner dels i visst fall såsom vikarie, dels under tjänstledighet,

anser jag mig ävenledes böra tillstyrka. Till närmare belysning av detta

Departa
mentschefarc.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mårds proposition Nr Ufi.

förslag, såvitt det berör avlöningsregleringen för präst under tjänstledighet,

ber jag att här få foga några ytterligare erinringar.

Jämlikt de i 1910 års prästlöneregleringslag härutinnan alltjämt gällande

bestämmelserna äro avlöningsförmånerna för extra ordinarie präst (pastoratsadjunkt),

då denne på grund av förordnande uppehåller ordinarie prästerlig

tjänst, i huvudsak så bestämda, att adjunkten under förordnandet äger

uppbära, förutom visst adjunktsarvode ur kyrkofonden samt bostad och

vivre in natura eller gottgörelse därför, tillika särskilt vikariearvode. Är

vikariatsförordnandet meddelat i anledning av den ordinarie prästen beviljad

tjänstledighet, åligger det denne senare såväl att tillhandahålla adjunkten

de angivna naturaförmånerna eller lämna gottgörelse därför i penningar

som ock att till honom gälda i vederbörlig ordning bestämt

vikariearvode. Jämlikt bestämmelse i 13 § i prästlöneregleringslagen skall

vikariearvode, som här sägs, utgå med belopp, som beräknas i enlighet med

de av Kungl. Majit därom meddelade föreskrifter. I och med den härigenom

åt Kungl. Majit inrymda befogenheten att meddela reglerande bestämmelser

beträffande dessa vikariearvodens storlek har viss möjlighet beretts att,

inom ramen för den ännu gällande, i avlöningstekniskt hänseende på många

punkter föråldrade prästerliga lönelagstiftningen, jämväl tillgodose kravet

därpå, att det tjänstledighetsavdrag, som den tjänstledige ordinarie prästen

på grund av sin skyldighet att i viss utsträckning bestrida vikariens avlönande

skall hava att vidkännas, må kunna, allt efter de omständigheter,

som föranlett ledigheten, ledighetens varaktighet och andra härvid inverkande

förhållanden, skäligen avpassas.

Enligt gällande, av Kungl. Majit den 15 februari 1935 utfärdat reglemente

för prästerskapets avlöning utgår för normala fall vikariearvode, varom

nu är fråga, med ett belopp, svarande mot 5 procent av de huvudsakliga

kontanta avlöningsförmånerna vid tjänsten. Jämlikt särskilt stadgande —

i 2 kap. 6 § 4 mom. i nämnda reglemente — skall, där ordinarie präst åtnjutit

tjänstledighet under en sammanlagd tid, motsvarande nio av tolv

på varandra följande månader och ytterligare tjänstledighet för honom

ifrågakommer, domkapitlet därom göra anmälan hos Kungl. Majit, å vars

prövning det ankommer, huruvida tjänstinnehavaren därvid skall i vikariearvode

avstå större belopp än eljest skolat utgå. För vikariearvodets utmätande

i sådana fall följes numera av Kungl. Majit i regel den grundsatsen,

att prästen under den förlängda tjänstledigheten förpliktas att i vikariearvode

avstå så stort belopp, att detta belopp tillsammans med värdet av

naturaförmånerna till adjunkten kommer att svara mot det tjänstledighetsavdrag,

som prästen, därest han varit underkastad de för civilstatens befattningshavare

gällande avlöningsbestämmelserna, skulle under motsvarande

förhållanden haft att vidkännas. Är den tjänstledige prästen — ett

fall som nog så ofta förekommer — i den levnadsålder, att han är berättigad,

ehuru ej förpliktad, att avgå från tjänsten mot erhållande av emeriti
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 1J)8.

lön, eller äro sådana omständigheter för handen, att möjlighet för prästen

föreligger att erhålla förtidspension, plägar Kungl. Majit i angivna fall —

i anslutning till 1937 års statsrevisorers, av riksdagen godkända uttalanden

i ämnet -— föreskriva en ytterligare, avsevärd förhöjning av vikariearvodet.

Med tillämpningen av de grunder för de prästerliga vikariearvodenas bestämmande,

för vilka jag här i korthet redogjort, är sålunda, på sätt av den

sakkunnige jämväl framhållits, förbunden den iögonenfallande olägenheten,

att för särskilda fall efter skäliga grunder avpassade tjänstledighetsavdrag

icke kunna, med den gällande lagregleringen, för ordinarie präster föreskrivas

i annan form än genom förhöjda vikariearvoden, en ordning som givetvis

är föga rationell och esomoftast medför en helt opåkallad avlöningsförhöjning

för den mer eller mindre tillfällige vikarien å tjänsten.

Ehuru strängare krav å bestämmelsernas systematiska samband svårligen

längre låta sig upprätthållas, då det gäller infogandet av nya stadganden i

den redan vid en mångfald tidigare tillfällen i skilda stycken ändrade prästlöneregleringslagen,

har jag dock funnit ett från formell synpunkt mera tillfredsställande

resultat kunna ernås, därest de nu erforderliga nya bestämmelserna

om de prästerliga tjänstledighetsavdragen samt örn skyldigheten för

präst att underkasta sig läkarundersökning icke, på sätt av den sakkunnige

föreslagits, sammanföras under 16 § i lagen utan upptagas i två särskilda

paragrafer närmast efter angivna lagrum. De nya paragraferna torde i sådant

fall böra betecknas 16 a § och 16 b §. Några smärre redaktionella jämkningar

i avfattningen av de hithörande bestämmelserna har jag härjämte funnit

påkallade.

I enlighet härmed inom ecklesiastikdepartementet uppgjort förslag till lag

angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) om

reglering av prästerskapets avlöning torde få såsom bilaga1 fogas till dagens

protokoll i förevarande ämne.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att det sålunda

omarbetade lagförslaget måtte i proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade författningsförslaget,

har bär uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis ''proposition Nr l/f8.

Bilaga I

(åberopad sid. 9.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 9 december 1910 om reglering

av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angi

ves:

16 §.

1. En var präst, såväl ordinarie som extra ordinarie, är, i enlighet med

vad Konungen förordnar, skyldig underkasta sig undersökning av läkare

till utrönande av huruvida han i följd av sjukdom eller annan likartad anledning

är oförmögen att på tillfredsställande sätt fullgöra på honom ankommande

tjänstgöring, ävensom, där sådan undersökning påkallats, tjänstledighet

eller avstängning tills vidare från tjänstgöring.

Under tjänstledighet eller avstängning, som här avses, så ock under

annan tjänstledighet vare präst pliktig att för särskilda fall, utöver vad han

enligt 14 § har att utgöra eller gälda för vikaries avlönande, å honom tillkommande

avlöningsförmåner vidkännas avdrag med belopp, som för varje

fall, jämlikt av Konungen härför bestämda grunder, föreskrives.

Har i avvaktan å utgången av läkarundersökning, varom ovan sägs,

tjänstledighet meddelats präst, åge denne, där av läkarundersökningen icke

ådagalägges, att han under sådan tid varit oförmögen att på tillfredsställande

sätt fullgöra sina tjänståligganden, åtnjuta ersättning för de avlöningsförmåner,

om vilka han gått miste under ledigheten.

Kostnad för läkarundersökning samt ersättning för mistade avlöningsförmåner,

varom här stadgas, gäldas av kyrkofonden.

2. Har ordinarie präst eller adjunkt, som i 14 § 3 mom. avses, förordnats

att uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger han

av den, som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta

gottgörelse enligt de av Konungen meddelade föreskrifter angående

beräkning av sådan gottgörelse.

Stockholm 1939, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

390767

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:216 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 s. 6 i texten