Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)

17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:19, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1

Nr 19.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj

1931 (nr 142); given Stockholms slott den 25 november

1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 19.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 20, 57, 63, 64 och 82 §§ stadsplanelagen den 29

maj 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

20 §.

Inom område---avsett ändamål.

Har med avseende å visst område jämlikt 14 § beslut meddelats eller på

sätt i 15 § sägs fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan eller

stomplan, eller har enligt 16 § förbud meddelats mot nybyggnad inom område,

för vilket stadsplan eller stomplan antagits eller beträffande vilket

föreläggande enligt 4 eller 12 § givits örn upprättande eller ändring av sådan

plan, äger Konungens befallningshavande i den utsträckning, som föranledes

av omständigheterna, meddela förbud mot åtgärd, varom i första stycket

sägs. Förbud, som nu sagts, skall lända till efterrättelse utan hinder av

förd klagan.

57 §.

Konungen äger---av omständigheterna.

Föreligger fråga — — — Konungens befallningshavande.

Har enligt första stycket meddelats nybyggnadsförbud, eller är fall för

handen, som i andra stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser---av Konungen.

63 §.

Nybyggnad må--— avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, skall vad i 20 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Är fall, som i första stycket avses, för handen, skall vad i 20 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 19.

3

82 §.

Räder, då---annorledes förordnar.

I fall, som i första stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 oktober 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Eriksson.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Quensel, anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga angående ändring i vissa delar av stadsplanelagen.

Föredraganden anför:

»Enligt 20 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 är det förbjudet att inom

område, som ingår i stadsplan eller stomplan, vidtaga schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, såvida åtgärden uppenbarligen

är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande

för avsett ändamål. Beträffande område, för vilket icke fastställts

stadsplan eller stomplan, finnes icke någon motsvarande bestämmelse.

önskemålet att ett tillämnat ordnande av bebyggelsen icke skall försvåras

genom olämpliga åtgärder har emellertid i annat avseende tillgodosetts även

vad angår vissa områden av sistnämnda slag. Principiellt gäller sålunda förbud

mot nybyggnad i strid ej blott mot fastställd stadsplan eller stomplan

utan även mot utomplansbestämmelser, som fastställts för stad eller stadsliknande

samhälles ytterområden. Beträffande den egentliga landsbygden finnes

motsvarande förbud mot nybyggnad i strid mot fastställd byggnadsplan

eller mot fastställda utomplansbestämmelser. — Redan ett tillämnat ordnande

av bebyggelsen inom ett område kan föranleda uppkomsten av förbud

mot nybyggnad inom området. Har fråga uppkommit om bildande av ett

municipalsamhälle för sagda ändamål, äger sålunda länsstyrelsen i avvaktan

på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att utan särskilt tillstånd verkställa

nybyggnad inom området för det blivande municipalsamhället. Det

ankommer sedan på Kungl. Maj :t att vid frågans avgörande meddela det förbud

mot nybyggnad inom orten, som föranledes av omständigheterna. Inom

stad eller stadsliknande samhälle kan förbud mot nybyggnad utverkas hos

länsstyrelsen så snart förslag väckts om antagande eller ändring av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser för visst område. Antagandet

av ett dylikt förslag medför även förbud mot nybyggnad utan tillstånd av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

5

länsstyrelsen; förbudet gäller till dess frågan om förslagets fastställelse prövats.

Vad angår den egentliga landsbygden kan länsstyrelsen, då fråga föreligger

om upprättande av byggnadsplan för visst område eller om ändring

i sådan plan, meddela förbud att utan särskilt tillstånd verkställa nybyggnad

inom området. — Slutligen må erinras därom att, i den mån underställt förslag

till stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser såsom för stad

icke vinner fastställelse, Kungl. Majit kan för viss tid meddela erforderligt

byggnadsförbud, ävensom att Kungl. Majit vid föreläggande örn upprättande

eller ändring av stadsplan eller stomplan äger meddela sådant förbud.

Vid 1938 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lundqvist

en interpellation till chefen för justitiedepartementet angående åtgärder till

förekommande av skadegörelse genom bortforsling av jord och dylikt inom

sådana områden där fråga örn en stadsmässig reglering av bebyggelsen

väckts men ännu ej slutligt avgjorts. I motiveringen till interpellationen

anfördes bland annat:

''Det vill synas som om något mer än möjlighet att meddela nybyggnadsförbud

vore behövligt för att icke samhället i avbidan på stadsplanens fastställelse

i dylika fall skall vara utsatt för risken att olämpliga åtgärder vidtagas,

vilka efter stadsplanens fastställelse skulle vara uteslutna. Jag åsyftar

härmed det förhållandet, att enligt 20 § i stadsplanelagen schaktning,

fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke må vidtagas

inom område, som ingår i stadsplan, såvida åtgärden uppenbarligen är av

beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett

ändamål. Även det skydd mot olämpliga åtgärder, som man velat bereda

genom detta lagstadgande, torde åtminstone i särskilda fall kunna vara lika

behövligt redan under övergångstiden från det frågan om tillämpning av

stadsplanelagens stadsbestämmelser inom ett samhälle tages upp och tills

stadsplanen hunnit fastställas.

Min uppmärksamhet har riktats härpå med anledning av vad som i detta

avseende passerat inom ett municipalsamhälle här i Stockholms närhet, för

vilket stadsplanelagstiftningens stadsbestämmelser nu varit tillämpliga i tio

års titj, men som ännu icke fått någon stadsplan fastställd. I avvaktan härpå

gäller förbud mot nybyggnad. Samhället har karaktären av trädgårdssamhälle,

och det ligger otvivelaktigt största vikt uppå att denna dess karaktär

bibehålies och än vidare utvecklas. Markens naturliga beskaffenhet

inom samhället erbjuder goda förutsättningar härför. Men just denna tillgång

inom samhället håller nu på att spolieras. Enskilda markägare —

bosatta å annan ort — ha tagit sig för att i stor skala försälja och bortforsla

jord från sina fastigheter. Redan har ett 10-tal stadsägor inom samhället

med en sammanlagd areal av närmare 30,000 kvadratmeter blivit på detta

sätt fördärvade. Och man har anledning befara, att denna skadegörelse,

örn den får obehindrat fortgå, skall bli ännu mera omfattande, innan samhällets

besvärliga stadsplanefråga kan bli löst. ----

Under sådana förhållanden synes man icke kunna komma till annan slutsats,

än att det nu omnämnda samhället — och naturligen även andra därmed

jämförliga samhällen — härvidlag sakna det skydd mot olämpliga åtgärder

från enskilda markägares sida, som de rätteligen borde vara tillförsäkrade.

Det anförda torde visa, att betydande värden kunna stå på spel,

örn icke ett sådant skydd åstadkommes. Jag kan ej heller underlåta att påpeka,

att tidigare framlagda stadsplaneförslag för det samhälle, jag här talat

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

om, synas ha mött motstånd väsentligen därför, att i desamma icke tillräckligt

stora områden varit avsatta till parker och andra platser för allmän

trevnad. I betraktande härav synes det så mycket egendomligare, att enskilda

markägare inom samhället kunna lia möjlighet att, under det arbetet med

stadsplanen pågår, vidtaga åtgärder, som måste komma att i hög grad försvåra

samhällets fortsatta utveckling just såsom trädgårdssamhälle.’

Till besvarande av interpellationen tillkännagav jag, att genom sakkunnig

person verkställts undersökning av de förhållanden interpellanten heroid.

Av denna undersökning syntes framgå ej blott att missförhållanden av angiven

art förelåge i det åsyftade särskilda fallet, utan också att bortförande av

jord på liknande sätt i större eller mindre omfattning förekommit på andra

håll. Anledning förelåge fördenskull att taga under omprövning behovet

av bestämmelser, ägnade att förebygga skadegörelse genom schaktning, trädfällning

m. m. redan på ett tidigare stadium än då fastställd stadsplan eller

stomplan funnes.

Inom justitiedepartementet har sedermera utarbetats en promemoria med

utkast till lag örn ändrad lydelse av 20 och 57 §§ stadsplanelagen.

I promemorian uttalades att för tillgodoseende av ovan angivna synpunkter

syntes krävas, att rättsligt skydd mot olämpliga åtgärder av de slag som

avsåges i 20 § stadsplanelagen bereddes jämväl för sådant inom stad eller

stadsliknande samhälle beläget område, vars planläggning vore under förberedande.

Hit hörde i första hand ej blott områden, för vilka beslut örn

antagande eller ändring av stads- eller stomplan fattats av stadsfullmäktige

men frågan om fastställelse ännu ej hunnit prövas (14 §), utan överhuvud

varje område, beträffande vilket fråga om antagande av stads- eller stomplan

eller ändring därav vore väckt och följaktligen förbud mot nybyggnad

kunde meddelas (15 §). Uppmärksamhet förtjänade vidare områden, för

vilka Kungl. Majit vägrat fastställelse å beslutad stads- eller stomplan men

förordnat om nybyggnadsförbud (16 § första stycket) eller ock meddelat dylikt

förbud i samband med föreläggande att upprätta stadsplan (16 § andra

stycket). Jämväl i sistnämnda båda fall syntes möjlighet böra beredas att

inom område, där nybyggnadsförbudet gällde, förbjuda åtgärd varom nu

vore fråga. Vad nu sagts syntes äga giltighet även beträffande sådana tätare

befolkade orter på landet, beträffande vilka Kungl. Majit utfärdat nybyggnadsförbud

i anslutning till förordnande örn tillämpning för orten av stadsplanelagens

bestämmelser för stad eller fråga uppkommit angående sådant

förordnande (57 § första och andra styckena).

Enligt det vid promemorian fogade lagutkastet skulle såsom ett andra

stycke i 20 § stadsplanelagen införas stadgande att, då fråga förelåge enligt 14

eller 15 § om antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan eller enligt

16 § meddelats förbud mot nybyggnad inom område, för vilket antagits stadsplan

eller stomplan eller beträffande vilket meddelats föreläggande enligt

4 §, länsstyrelsen ägde förordna om de inskränkningar i rätten att vidtaga i

paragrafens första stycke omförmälda åtgärder som föranleddes av omständigheterna;

och skulle förordnande, som nu sagts, lända till efterrättelse

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

7

utan hinder av förd klagan. Vad sålunda föreskrivits skulle enligt stadgande

i ett i 57 § infört nytt tredje stycke äga motsvarande tillämpning, därest enligt

första stycket i samma paragraf meddelats nybyggnadsförbud eller sådant

fall vore för handen, som i paragrafens andra stycke avsåges.

över promemorian jämte därvid fogat lagutkast ha avgivits utlåtanden

av byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Malmöhus, örebro och Västerbottens län samt lantmäteristyrelsen

ävensom av Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska kommunaltekniska föreningen och Sveriges fastighetsägareförbund.

Dessutom ha inkommit yttranden, som av nämnda länsstyrelser infordrats

från vissa underlydande myndigheter.

Byggnadsstyrelsen har, med förmälan att den föreslagna ändringen av

stadsplanelagen vore önskvärd och av behovet starkt påkallad, tillstyrkt att

densamma genomfördes. Enligt styrelsens mening borde emellertid ändringen

icke inskränkas att allenast gälla städer och stadsliknande samhällen. Styrelsen

hemställde, att förslaget måtte utvidgas att omfatta jämväl områden för

byggnadsplan enligt 60 och 64 §§ stadsplanelagen. Till närmare motivering

härför har styrelsen anfört:

Behovet av ett ingripande från det allmännas sida mot bland annat olämplig

jordschaktning inom viss ort syntes uteslutande vara beroende av den å orten

befintliga eller blivande samhällsbebyggelsens beskaffenhet i och för sig och

alltså ovidkommande den frågan, efter vilka lagbestämmelser bebyggelsen

reglerades. Det förhölle sig så, att här i landet funnes och utvecklades alltjämt

ett stort antal samhällsbildningar — stations- eller industrisamhällen

m. m. — för vilka stadsplanelagen av en eller annan anledning först på ett

långt framskridet stadium bleve tillämplig och som därför beträffande bebyggelsens

beskaffenhet, invånarantal och storleksordning i övrigt ofta hunne

bliva avsevärt större än många städer och stadsliknande samhällen, innan

möjligheter förefunnes att reglera samhällsbebyggelsen medelst stadsplan

eller stomplan. Bebyggelsen inom åsyftade samhällsbildningar reglerades

i bästa fall endast medelst byggnadsplan, ofta endast genom utomplansbestämmelser.

— Det syntes även böra nämnas, att i åtminstone ett av de

samhällen, som närmast torde hava föranlett ifrågavarande lagförslag, reglerades

bebyggandet endast genom delvis byggnadsplan, delvis utomplansbestämmelser,

ehuru marken länge varit avstyckad och bebyggd i en omfattning,

som mer än väl motiverade municipalbildning och därav följande

stadsplaneläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening vore det alltså synnerligen

angeläget att jämväl för här åsyftade samhällsområden på den rena

landsbygden möjligheter bereddes till förhindrande av bland annat för markens

användning och bebyggande olämpliga schaktningsåtgärder, åtminstone

inom områden, där byggnadsplan funnes fastställd eller där fråga väckts

örn upprättande av byggnadsplan och där byggnadsförbud av sådan anledning

meddelats.

Även Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt, örn ej för byggnadsplaneområden

borde meddelas bestämmelser motsvarande vad som föreslagits

för stadsplaneområden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har — i likhet med länsarkitekten i länet

— tillstyrkt lagändring i förevarande avseende men tillika framhållit såsom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

angeläget, att denna utvidgades att omfatta utomplansområden i städer och

stadsliknande samhällen såväl som byggnadsplane- och utomplansområden

å den egentliga landsbygden samt sådana områden, där byggnadsförbud enligt

82 § stadsplanelagen vore gällande. Det hade i Stockholms län visat sig

att inom områden, där byggnadsverksamheten reglerats genom byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser, en livlig bebyggelse ofta kommit till stånd samt

att behov av skydd mot markskövling av nu ifrågavarande slag uppkommit.

Exempel härå hade förekommit i Sollentuna socken. Sedan inom ett område

på landsbygden, för vilket utomplansbestämmelser gällde och där livlig

egnahemsbebyggelse kommit till stånd, markexploateringen avstannat, hade

en fastighetsägare, som innehade ett större för bebyggelse outnyttjat markområde,

företagit sig att avskala matjordslagret och bortföra detsamma.

Härigenom hade området fått ett mycket fult och skräpigt utseende till omkringboendes

förfång. Byggnadsnämnden hade visserligen sökt förhindra

områdets förstörande, men då något stöd i lag icke funnes för att tvinga fastighetsägaren

att upphöra med markskövlingen, hade åsyftat resultat icke

kunnat ernås. Med de höga priser på matjord, som vore rådande i Stockholmstrakten,

kunde det understundom vara frestande för markägaren att

utan hänsyn till den skada för framtiden, som därav uppkomme, avyttra

matjorden och därigenom skaffa sig en tillfällig vinst. Det förelåge därför

fara för att markskövling av angivet slag kunde komma att taga ökad omfattning,

därest icke sådana lagbestämmelser komme till stånd, att densamma

kunde förhindras.

Lantmäteristyrelsen, vilken före utlåtandets avgivande beretts tillfälle att

taga del av de yttranden som avgivits av byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen

och länsarkitekten i Stockholms län, har tillstyrkt de i utkastet föreslagna

ändringarna med den utvidgning som påyrkats av sistnämnda båda

myndigheter. Enär utomplansbestämmelser på vissa ställen gällde för mycket

stora rena jordbruksområden, har styrelsen emellertid uttalat, att den

förutsatte att tillämpningen av de blivande lagbestämmelserna handhades

med den försiktighet, som påkallades av angivna förhållanden.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, örebro

och Västerbottens län hava lämnat lagutkastet utan erinran.

Jämväl Svenska stadsförbundet och Svenska kommunaltekniska föreningen

hava, under framhållande att den i utkastet föreslagna lagändringen vore

behövlig, tillstyrkt densamma.

Å andra sidan har Sveriges fastighetsägareförbund uttalat betänkligheter

mot förslaget samt därvid anfört bland annat, att det syntes förbundet anmärkningsvärt

att behov av lagstiftning i det i promemorian berörda hänseendet

skulle ha uppkommit på den korta tid av icke ens ett decennium

som förflutit sedan stadsplanelagen antogs. Så långt förbundets erfarenhet

sträckte sig hade icke förekommit sådana missförhållanden, som icke kunnat

avhjälpas med stöd av gällande bestämmelser. — Förbundet har vidare

framhållit, att örn genom en lagstiftning, sådan som den i promemorian

föreslagna, markägare exempelvis skulle bli förhindrade att företaga vanlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 19.

9

skogsavverkning på ett område blott därför att inom samhället mer eller

mindre obestämda planer vore å bane att i en stomplan upptaga skogsområdet

såsom park, ställdes sådana markägare mången gång inför risken att

få sin ekonomi spolierad, och detta under det att samhället icke hade någon

skyldighet att påskynda planläggningen och ännu mindre att inlösa det

område, över vilket samhället sålunda lade en död hand. Tyvärr förhölle

det sig enligt vad förbundet uttalat också på del sättet, att det allmänna icke

kunde fritagas från att stundom söka fördröja antagandet av sådan plan,

som här vore i fråga, i syfte att försätta markägarna i sådana svårigheter,

att de nödgades underkasta sig särskilt rigorösa planbestämmelser blott för

att över huvud taget få en plan till stånd. Genom den nu föreslagna lagstiftningen

skulle det allmänna erhålla ännu ett medel att öva påtryckning

på markägare genom att dessa, ehuru samhället måhända avsiktligt försvårade

fastställandet av en stadsplan eller stomplan, icke ens finge fälla

träd eller schakta bort lera eller grus. En lagstiftning med dylika konsekvenser

kunde icke tillstyrkas av förbundet.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna i lagutkastet

har förbundet anmärkt, att det vöre betänkligt att anknyta så allvarliga

rättsföljder, som här avsåges, till någonting så obestämt som att fråga om

antagande av stadsplan eller stomplan blivit väckt, samt vidare hemställt att

i allt fall giltighetstiden för länsstyrelsens ifrågavarande förordnanden måtte

begränsas.

Erfarenheten har visat, att enskilda fastighetsägare ej sällan å sin egendom

vidtaga mer eller mindre ingripande åtgärder, vilka uppenbarligen äro

av beskaffenhet att avsevärt försvåra att, där en tätare bebyggelse förefinnes

eller är att förvänta, ordna förhållandena inom orten på ett med hänsyn

till det allmänna bästa tillfredsställande sätt. Det är uppenbarligen av vikt,

att lagstiftninsen inrymmer möjlighet att i erforderlig utsträckning förebygga

eller ingripa mot dylika åtgärder. I syfte att förekomma missbruk av

ifrågavarande art har ock i 20 § av den gällande stadsplanelagen intagits visst

förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning och andra därmed jämförliga

åtgärder. Förbudet gäller emellertid allenast för områden som ingå i fastställd

stadsplan eller stomplan för stad, köping och vissa andra stadsliknande

samhällen.

Enligt förenämnda lagutkast skulle vederbörande länsstyrelse tillerkännas

befogenhet att ingripa mot åtgärder av förevarande natur i vissa fall som

icke omfattas av nyssnämnda förbud i 20 § stadsplanelagen. Länsstyrelsen

skulle sålunda äga att med avseende å område, beträffande vilket beslut

föreligger örn antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan eller fråga

därom uppkommit, förordna örn de inskränkningar i rätten att vidtaga

schaktning, fyllning, trädfällning och därmed jämförliga åtgärder, som föranleddes

av omständigheterna. Samma befogenhet skulle enligt utkastet tillkomma

länsstyrelsen för de fall, att Kungl. Maj:t meddelat nybyggnadsförbud

för område, som inginge i antagen stadsplan eller stomplan eller beträf
-

Departe
ments
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

fande vilket Kungl. Majit utfärdat föreläggande om upprättande eller ändring

av stadsplan eller stomplan. Härjämte skulle sådan befogenhet tillkomma

länsstyrelsen, där Kungl. Majit, i samband med förordnande att

stadsplanelagens bestämmelser för stad skulle tillämpas i fråga om visst område

på landet, meddelat nybyggnadsförbud för området eller ock fråga

väckts örn dylikt förordnande.

Vad sålunda föreslagits har, såsom förut nämnts, föranlett vissa erinringar

av Sveriges fastighetsägareförbund, som med hänsyn till de inskränkningar

i jordägarens rätt att disponera över sin mark, utkastet innebure, ställt

sig avvisande mot detsamma. Med anledning härav må framhållas, att det

icke lärer kunna undvikas att inom områden, där en tätare bebyggelse förefinnes

eller håller på att växa fram, de särskilda fastighetsägarna måste vid

brukande av sina fastigheter taga skälig hänsyn till deras gemensamma intresse

av ordnade förhållanden inom orten. Å andra sidan bör uppenbarligen

tillses att en fastighetsägare icke förhindras att utnyttja sin fastighet

på ett ekonomiskt sätt i den mån detta kan ske utan förfång för andra

fastighetsägare eller för det allmänna. Enligt utkastet skall, beträffande frågan

om förbud mot åtgärder av förut nämnd natur, den närmare prövningen

i sådant hänseende ankomma på länsstyrelserna. Det torde saknas anledning

till antagande, att dessa myndigheter skulle komma att underkasta vederbörande

fastighetsägare strängare föreskrifter än som äro nödvändiga och överensstämmande

med billighetens krav. I detta sammanhang må erinras, att

länsstyrelsens beslut får överklagas hos Kungl. Majit samt att beslutet, örn

förhållandena därtill föranleda, kan återkallas.

De myndigheter och sammanslutningar, som förutom fastighetsägarförhundet

yttrat sig i saken, ha icke hyst några betänkligheter i fråga örn den

befogenhet som enligt utkastet skulle tillerkännas länsstyrelserna. I flera

yttranden har däremot ifrågasatts, huruvida icke utkastet i förevarande

avseende intoge en alltför restriktiv ståndpunkt, samt föreslagits, att vederbörande

fastighetsägare borde vara underkastad vissa inskränkningar i fråga

om vidtagande av sådana åtgärder, som här vore i fråga, även i andra fall

än dem som avsåges med utkastet. Sålunda har byggnadsstyrelsen hemställt,

att förslaget måtte utvidgas att omfatta jämväl områden, som inginge i fastställd

eller ifrågasatt byggnadsplan för landsbygden, och svenska landskommunernas

förbund har givit uttryck åt samma önskemål. Vidare har lantmäteristyrelsen,

i likhet med länsstyrelsen och länsarkitekten i Stockholms

län, framhållit angelägenheten av att förslaget utvidgades att omfatta utomplansområden

i städer och stadsliknande samhällen såväl som byggnadsplan-

och utomplansområden å den egentliga landsbygden samt sådana områden,

där byggnadsförbud enligt 82 § stadsplanelagen gällde.

Det torde icke kunna bestridas, att till stöd för en utvidgning i förhållande

till det remitterade lagutkastet anförts beaktansvärda skäl. Tydligt är sålunda,

att på sätt byggnadsstyrelsen yttrat behovet av ett ingripande från

det allmännas sida mot t. ex. olämplig jordschaktning i viss ort uteslutande

är beroende av den å orten befintliga eller tilltänkta bebyggelsens beskaffen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

11

het och icke har något egentligt samband med frågan, vilka lagbestämmelser

som eljest äro tillämpliga å bebyggelsen. Med hänsyn härtill lärer böra

undersökas, i vad mån en utvidgning av ifrågavarande lagändring kan vidtagas.

Beträffande område, som ingår i fastställd byggnadsplan, synes lämpligen

kunna såsom tredje stycke i 63 § stadsplanelagen intagas stadgande om enahanda

befogenhet för länsstyrelsen, som förut föreslagits beträffande vissa

områden i stad och därmed jämställda samhällen. Länsstyrelsen skulle sålunda

äga att i fråga örn sådant område som först nämnts förordna örn de inskränkningar

i rätten att företaga schaktning, fyllning, trädfällning och därmed

jämförliga åtgärder, som till förekommande av missbruk föranledas av

omständigheterna. Det torde emellertid även vara erforderligt att tillerkänna

länsstyrelsen möjlighet att i vissa fall ingripa, innan byggnadsplan blivit fastställd.

I 64 § torde fördenskull såsom andra stycke böra intagas en bestämmelse,

enligt vilken länsstyrelsen, när fråga uppkommit om upprättande eller

ändring av sådan plan, må äga att meddela förbud mot åtgärder som förut

nämnts.

I detta sammanhang må framhållas, att byggnadsplan, som ofta tillkommer

på markägarnas initiativ, städse lärer upprättas med tillbörlig hänsyn till

varje enskild markägares bästa. Ett förhindrande av åtgärder som uppenbarligen

väsentligen försvåra planens genomförande torde således ligga i markägarnas

eget välförstådda intresse.

I 82 § stadsplanelagen stadgas att, därest på grund av 1 kap. 41 § tredje

stycket lagen om fastighetsbildning i stad inom område som i sistnämnda

lagrum avsåges rådde byggnadsförbud, då stadsplanelagen trädde i kraft,

skall förbudet gälla, intill dess stadsplan varder fastställd eller Kungl. Maj:t

annorledes förordnar. Ifrågavarande stadgande i lagen om fastighetsbildning

i stad, vilket upphävdes samtidigt med stadsplanelagens utfärdande,

har nu sin motsvarighet i 57 § i sistnämnda lag. För område som avses i

82 § stadsplanelagen torde fördenskull i förevarande avseende böra gälla detsamma

som i det remitterade lagutkastet föreslagits beträffande områden,

vilka avses i 57 § samma lag.

Av lantmäteristyrelsen och vissa andra myndigheter har såsom förut

nämnts ifrågasatts, att även beträffande områden i stad och på landet, där

allenast utomplansbestämmelser äro gällande, tillerkänna länsstyrelsen befogenhet

att meddela förbud av ifrågavarande art. Något praktiskt behov av

en sådan befogenhet lärer dock icke föreligga i andra fall än då bebyggelsen

inom en ort framskridit så långt att stadsplan eller stomplan, respektive byggnadsplan,

bör upprättas. För sådana fall skall emellertid länsstyrelsen redan

enligt vad förut föreslagits äga meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

och därmed jämförliga åtgärder. Någon utvidgning av förevarande

lagändring att jämväl omfatta utomplansområden synes därför icke böra vidtagas.

1 enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag lill lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

1931 (nr 142). Beträffande utformningen av detta förslag må anmärkas, att

i fråga örn 20 § andra stycket i förhållande till det remitterade lagutkastet vidtagits

viss jämkning av redaktionell natur.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

13

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 20, 57, 63, 64 och 82 §§ stadsplanelagen den

29 maj 1931 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

20 §.

Inom område---avsett ändamål.

Föreligger med avseende å visst område beslut, varom i 14 § förmäles, om

antagande eller ändring av stadsplan eller stomplan, eller är, på sätt i 15 §

sägs, fråga väckt om antagande eller ändring av sådan plan, eller har enligt

16 § meddelats förbud mot nybyggnad inom område, för vilket antagits stadsplan

eller stomplan eller beträffande vilket meddelats föreläggande enligt

4 § om upprättande eller ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande

förordna örn de inskränkningar i rätten att vidtaga i första stycket

omförmälda åtgärder, som föranledas av omständigheterna. Förordnande,

varom nu är sagt, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

57 §.

Konungen äger---av omständigheterna.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Har enligt första stycket meddelats nybyggnadsförbud, eller är fall för

handen, som i andra stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser---av Konungen.

63 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Å byggnadsmark---mot tomtindelningen.

Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, skall vad i 20 § andra stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

04 §.

Föreligger fråga---Konungens befallningshavande.

Är fall, som i första stycket avses, för handen, skall vad i 20 § andra stycket

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

82 §.

Räder, då---annorledes förordnar.

I fall, som i första stycket avses, skall vad i 20 § andra stycket är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19.

15

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 november

1938.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 13 oktober 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 6 oktober 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av extra hovrättsfiskalen Allan Nordenstam.

Lagrådet yttrade:

Enligt det i förslaget upptagna nya andra stycket i 20 § skall Konungens

befallningshavande i angivna fall äga förordna om de inskränkningar i rätten

att vidtaga i första stycket omförmälda åtgärder, som föranledas av

omständigheterna.

I lagtexten har icke närmare utsagts vilka omständigheter härvidlag skola

komma i betraktande. Av de skäl, som åberopats till stöd för bestämmelsens

införande, kan emellertid den slutsatsen dragas att ett förbud av den

innebörd varom här är fråga överhuvud icke bör meddelas utan att särskild

anledning därtill föreligger. För att ett ingripande från Konungens befallningshavandes

sida skall vara påkallat torde visserligen icke kunna krävas,

att ett otillbörligt förfarande redan påbörjats, men förhållandena böra dock

utmärka, att missbruk i något avseende kan befaras. Genom bestämmelsens

anknytning till första stycket i 20 § likasom genom hänvisningarna

lill reglerna i 14—16 §§ om nybyggnadsförbud antydes vidare en viss begränsning

rörande den utsträckning som i olika hänseenden får givas åt

ett enligt andra stycket meddelat förbud. Sålunda bör uppenbarligen ett

förbuds giltighetstid begränsas till vad ändamålet kräver, därvid reglerna

i 14 och 15 §§ samt med stöd av 16 § i särskilda fall meddelade tidsbeslämmelser

kunna tjäna till ledning. Har exempelvis ett förbud meddelats

i fall, som angives i 14 eller 15 §, bör detsamma begränsas att avse högst ti
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 19.

den till dess fastställelsefrågan blivit av Kungl. Majit prövad; skulle sådan

tidsbegränsning ej hava skett, och vägras fastställelse utan att nybyggnadsförbud

samtidigt meddelas, måste förstnämnda förbud omedelbart av Konungens

befallningshavande återkallas. Tydligt är ock att förbudet bör inskränkas

till att gälla allenast områden, vilkas användande för avsett ändamål

kan försvåras genom sådan åtgärd varom fråga är. Förbudet bör

vidare begränsas till den eller de kategorier av obehöriga förfoganden, som

äro att befara, t. ex. schaktning eller trädfällning, och om möjligt även

såtillvida att mindre ingripande åtgärder undantagas från förbudet. Genom

att de förbjudna åtgärderna sålunda noggrant angivas undvikes jämväl, att

jordägare lämnas i ovisshet örn gränserna för sin rätt att nyttja fastigheten.

Där i något fall ett mera generellt förbud visar sig erforderligt, bör detta, i

överensstämmelse med vad enligt första stycket gäller, omfatta allenast sådana

åtgärder, som uppenbarligen äro av beskaffenhet att kunna väsentligt

försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Måhända skulle det bliva lättare att tolka bestämmelsen i enlighet med

vad nu sagts, om en jämkning sker i lagtexten så att där uttalas, att Konungens

befallningshavande äger i den utsträckning, som föranledes av omständigheterna,

meddela förbud mot åtgärd varom i första stycket sägs. Genom

en sådan avfattning skulle jämväl tydligare än i förslagets text komma till

uttryck att vad i 68 § är stadgat äger tillämpning, om befallningshavandens

förordnande åsidosättes.

Då Konungen meddelar föreläggande om upprättande eller ändring av

stomplan, sker det med stöd av 12 §. Detta lagrum bör därför jämte 4 §

åberopas i lagtexten.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 19,

17

Utdrag av protokollet över justitiedepariementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 november 1938.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för kommunikationsdepartementet, lagrådets

den 10 november 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 6 oktober

1938 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådet yttrat till närmare utveckling av innebörden i det nya andra

stycket i 20 § stadsplanelagen överensstämmer med de synpunkter, som

legat till grund för lagförslaget, och föranleder därför icke någon erinran

från min sida.

De ändringar av lagtexten, som lagrådet ifrågasatt i förtydligande syfte,

torde böra iakttagas. Härjämte synas i nyssnämnda stycke böra vidtagas

vissa andra jämkningar av redaktionell innebörd.»

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu anförts jämkade

förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Piliang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 19.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:65 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts pro position med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanen en den 29 maj 1931 a1 i texten
  2. 1LU 1939:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 s. 1 i texten