Sök i Ratio Lex

Angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv

1939-03-03 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:201, Angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i

vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

under punkterna Ilo—13:o hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande

frågor örn avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv. efter vissa personer

och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter förra hushållerskan Maria Karolina Larsson från

Lindesberg. Den 13 augusti 1931 avled förra hushållerskan Maria Karolina

Larsson från Lindesberg. I bouppteckningen efter henne antecknades, att

hon såsom stärbhusdelägare möjligen efterlämnat sina å okänd ort i Norra

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

L

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Amerika vistande föräldrar samt sju syskon. Enligt bouppteckningen uppgick

behållningen i boet till 2,574 kronor 55 öre. Genom kungörelse, som

den 30 januari 1932 infördes i Post- och inrikes tidningar, anmanade rådhusrätten

i Lindesberg de bortovarande arvingarna att vid äventyr av arvsrättens

förlust inom fem år från sistnämnda dag göra sin rätt till arvet gällande.

Den 19 oktober 1931 bevakades vid rådhusrätten såsom muntligt testamente

vissa av Maria Karolina Larsson fällda yttranden, genom vilka hon förmenades

hava förordnat, att all kvarlåtenskap efter henne skulle tillfalla lägenhetsägaren

Karl Johan Jansson i Hidingen, Lindes socken, och dennes

hustru Ida Kristina Jansson. Sedan den för de bortovarande arvingarna

förordnade gode mannen vid rådhusrätten anhängiggjort klandertalan mot

det sålunda åberopade testamentariska förordnandet, förklarade rådhusrätten

genom utslag den 27 december 1932, vilket vann laga kraft, att de bevakade

yttrandena icke skulle utgöra hinder för de bortovarande att komma i

åtnjutande av den arvsrätt efter Maria Karolina Larsson, som lagligen tillkomme

dem.

I en den 18 september 1933 dagtecknad skrift anhöll sedermera Karl Johan

Jansson, att Kungl. Maj:t måtte till förmån för honom och hans hustru avstå

från allmänna arvsfondens anspråk på kvarlåtenskapen efter Maria Karolina

Larsson. I utlåtande över denna ansökning anförde kammaradvokatfiskalsämbetet

bland annat, att den tidsperiod, inom vilken den avlidnas å

okänd ort varande arvingar enligt utfärdad kungörelse hade att göra sin rätt

till arvet gällande, då ännu icke gått till ända samt att det följaktligen icke

för det dåvarande kunde avgöras, huruvida kvarlåtenskapen i fråga komme

att tillfalla allmänna arvsfonden, och hemställde ämbetet i anslutning härtill,

att ansökningen måtte förklaras icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Denna ämbetets hemställan bifölls av Kungl. Maj:t genom beslut den 3 november

1933.

Med eget utlåtande den 7 oktober 1937 har länsstyrelsen i Örebro län överlämnat

en till Kungl. Majit ställd, den 19 maj 1937 dagtecknad skrift, däri

makarna Jansson hemställt, att Kungl. Majit måtte, sedan den i kungörelsen

stadgade tiden av fem år dåmera gått till ända, till förnyad prövning upptaga

makarnas framställning om erhållande av kvarlåtenskapen efter Maria Karolina

Larsson.

Vid länsstyrelsens utlåtande har fogats bland annat ett av magistraten i

Lindesberg den 17 juli 1937 avgivet yttrande, däri meddelats att, såvitt magistraten

vid anställd undersökning kunnat utröna, anspråk från arvinges

sida på arvet efter Maria Karolina Larsson icke framställts och ingen arvinge

tillträtt arvet.

För egen del har länsstyrelsen anfört i huvudsak följande:

Av till ärendet fogade handlingar och införskaffad utredning framginge

bland annat, att hustru Janssons avlidna moder varit kusin till Maria Karolina

Larsson. Inför rådhusrätten i Lindesberg hade flera personer intygat,

att Maria Karolina Larsson vid olika tillfällen fällt yttranden av innehåll, att

hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla Karl Johan Jansson och hans hustru,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

vilka hade det ekonomiskt bekymmersamt. Makarna Jansson syntes hava

varit de personer, som stått Maria Karolina Larsson närmast. Makarna

vore födda, mannen 1866 och hustrun 1882, saknade egna tillgångar och

levde under synnerligen knappa förhållanden. År 1934 hade makarna på

grund av stor skuldsättning nödgats avyttra sin jordbruksfastighet, av vilken

de förut haft sitt uppehälle. Köpeskillingen hade i sin helhet åtgått till betalning

av gäld. Makarna vitsordades alltid hava fört en ordentlig och hedrande

vandel. 1 äktenskapet hade de haft tolv barn, av vilka nio vore i livet. Av

dessa kvarbodde i hemmet endast två söner, vilka saknade fast anställning

och uppnådde allenast obetydliga inkomster. Yngsta barnet, en flicka på 12

år, vore intagen å sinnesslöanstalt. Även makarnas övriga barn befunne sig

i små omständigheter. Makarna syntes likväl från några av barnen erhålla

bidrag till sitt uppehälle. I övrigt ålnjöte makarna ingen annan inkomst än

pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring med 27 kronor 50 öre i

månaden. Från fattigvårdsstyrelsen i Lindesberg hade makarna under vintern

1936 erhållit 2 kubikmeter ved, varjämte en av sönerna under en tid av

två månader varit intagen för vård å Lindesbergs sjukhus på fattigvårdsstyrelsens

bekostnad. Härutöver syntes makarna icke hava åtnjutit fattigvård.

På grund av vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit förordade länsstyrelsen

bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 14 februari 1939 avgivit infordrat

utlåtande i ärendet och därvid tillika överlämnat bland annat en av polismyndigheten

i Lindesberg avgiven rapport över förhör, som i saken hållits

med föreståndaren för Lindesbergs stads ålderdomshem, där Maria Karolina

Larsson vårdades från 1927 eller 1928 till sin död 1931. Enligt rapporten

har föreståndaren uppgivit, att makarna Jansson flera gånger besökt Maria

Karolina Larsson å ålderdomshemmet, att ett mycket gott förhållande synts

råda mellan den sistnämnda och makarna Jansson, särskilt hustru Jansson,

samt att Maria Karolina Larsson vid flera tillfällen yttrat, att de tillgångar

som kunde finnas efter henne skulle tillfalla hustru Jansson och hennes

barn.

I sitt utlåtande har kammaradvokatfiskalsämbetet yttrat bland annat:

Då Maria Karolina Larssons arvsberättigade skyldeman icke — såvitt för

ämbetet tillgängliga handlingar utvisade — inom den i 9 kap. 1 § lagen om arv

stadgade tid gjort sin rätt till arvet gällande, torde kvarlåtenskapen hava tillfallit

allmänna arvsfonden. Emellertid hade ämbetet låtit anstå med åtgärder

för arvsmedlens indrivande i avvaktan på beslut över föreliggande ansök
Då

för ämbetet upplysts, att makarna Jansson under åren 1934—1937 åtnjutit

fattigvårdsunderstöd med sammanlagt 104 kronor samt att Linde kommuns

barnavårdsnämnd erlagt vårdkostnad för en makarnas å Vasshammars

vårdhem sedan den 23 juli 1934 intagen dotter med 750 kronor örn året,

hade ämbetet inhämtat yttrande från Linde kommuns fattigvårdsstyrelse och

barnavårdsnämnd, vilka förklarat sig icke komma att fi’amställn några ersättningsanspråk

mot makarna Jansson i anledning av sina för makarna och deras

dotter havda kostnader.

Av utredningen i övrigt finge anses framgå, att Maria Karolina Larsson i

livstiden fällt vissa yttranden av innebörd, att hennes kvarlåtenskap skulle

tillfalla sökanden Jansson eller dennes hustru, vilken sistnämnda vöre kusindotter

till den avlidna, ävensom att makarna Jansson statt den avlidna i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements
chefen.

livstiden nära. Då makarna Jansson därjämte befunne sig i små ekonomiska

förhållanden, samt mannen Janssons arbetsförmåga på grund av framskriden

ålder och sjuklighet finge anses vara i hög grad nedsatt, syntes billighetsskäl

tala för att till förmån för makarna Jansson efterskänka allmänna arvsfondens

rätt till kvarlåtenskapen efter den avlidna.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda

myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap i dess helhet avstås

till makarna Jansson.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förra hushållerskan

Maria Karolina Larsson från Lindesberg må avstås

till Karl Johan Jansson och hans hustru Ida Kristina Jansson.

2:o.

Rätten till arv efter Emma Sofia Dahlgren från Österhaninge socken.

Emma Sofia Dahlgren från Tyresta i Österhaninge socken, Stockholms län,

avled den 27 mars 1932 i en ålder av 73 år utan att, såvitt framgår av en

efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Behållningen i boet efter henne uppgick enligt bouppteckningen till

208,610 kronor 29 öre.

Den 2 maj 1932 bevakades vid Södertörns domsagas häradsrätt ett av den

avlidna den 28 december 1931 upprättat testamente, varigenom hon förordnat,

att ur hennes kvarlåtenskap skulle som legat utgå, förutom viss lösegendom

till mindre värde, sammanlagt 75,000 kronor i kontanter, därav

3,000 kronor till hennes tjänarinna Anna Sundström. Sistnämnda belopp

skulle enligt testamentet insättas hos Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten

1 Stockholm för Anna Sundströms räkning och avkastningen därav årligen

utbetalas till henne med början det år, då hon fyllde 50 år.

Den återstående behållningen i boet har sedermera inlevererats till allmänna

arvsfonden och utgjorde enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet

godkänd redovisningsräkning 132,211 kronor 51 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 14 december 1938 till finansdepartementet

inkommen skrift har förenämnda Anna Sundström, numera boende i Jakobsberg,

anhållit att ur den avlidnas kvarlåtenskap bekomma ytterligare

ett belopp av 8,000 kronor. Till stöd härför har sökanden, som är född den

2 juli 1888, anfört i huvudsak följande:

Sökanden hade år 1902 eller sålunda redan vid 14 års ålder kommit i tjänst

hos fröken Dahlgren på Tyresta gård samt sedan stannat där ända till fröken

Dahlgrens frånfälle. Hennes arbete på gården hade alltifrån början varit

hårt. Förutom allehanda inomhusgöromål hade hon fått taga itu med

allt slags utomhusarbete, såsom sågning och huggning av ved, vattenbärning

till köket och ladugården, slåtter- och skördearbete samt andra grövre sysslor.

Rengöring av ladugården, mjölkning och utfodring av kreaturen —

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

10 kor, ofta flera, ungdjur, kalvar, svin och höns — liksom allt annat ladugårdsarbete

hade kommit på hennes lott. Med tiden hade hon likväl satt

sig in i sin ställning och till och med fått cn känsla av att hon hos fröken

Dahlgren fått liksom ett andra hem. Fröken Dahlgren hade behandlat henne

närmast som en dotter eller nära anhörig, vilken borde offra sig för familjen

för minsta möjliga kontanta ersättning. Lönen hade första året utgjorts

av ett par skor och ett klänningstyg. De därpå följande två åren hade den

utgått med 8 kronor i månaden. Från 1905 till 1910 hade månadslönen utgjort

10 kronor, därefter till 1920 15 kronor samt från sistnämnda år 25

kronor. Med sin ringa inkomst hade sökanden stundom av fröken Dahlgren

fått tillhandla sig gamla kläder, som fröken Dahlgrens avlidna syster

efterlämnat och som fröken Dahlgren själv valt ut åt sökanden. Även på

andra sätt hade fröken Dahlgrens sparsamhet tagit sig uttryck. Då sökanden

ibland varit fröken Dahlgren behjälplig vid stadsresor och därvid haft något

litet uppköp för egen räkning, hade det ansetts självklart, att hon skulle betala

sin resa av egna medel. Särskilt betungande hade detta varit under de

sista tio åren, då fröken Dahlgren på grund av blindhet icke kunnat reda sig

själv. Ilade sökanden då blivit utsedd att ledsaga henne till läkare eller att i

andra ärenden följa henne på buss- eller tågresor, hade detta undantagslöst

betvtt utgifter för hennes egen del. Icke den minsta lilla gåva hade förekommit

i fröken Dahlgrens hem. Däremot hade det rätt ofta under de sista

åren hänt, att fröken Dahlgren talat med sökanden om hennes långa tjänst

och därvid framhållit, att sökanden icke behövde oroa sig för framtiden.

Därigenom hade sökanden invaggats i den föreställningen, att hon skulle

få så pass mycket, att det gott och väl räckte till en stuga. Då fröken Dahlgren

sedermera sålt sin gård, hade det blivit tal om att köpa en annan bostad,

där hon skulle framleva sin ålderdom i sällskap med sökanden och

sin andra tjänarinna. Särskilt en av de många villor, som besågos, hade

varit ifrågasatt till inköp, och örn denna hade fröken Dahlgren yttrat, att

»där skulle Anna bo kvar» efter hennes frånfälle och försörja sig med tvätt,

då hon icke vidare behövde oroa sig för bostadsfrågan. Något köp hade

emellertid icke kommit till stånd, men då fröken Dahlgren på hösten 1931

blivit sämre till hälsan och sökanden talat med henne om sin pvissa framtid,

hade fröken Dahlgren tröstat henne med att hon skulle få pengar till

en stuga. För dem, som under fröken Dahlgrens sjukdomstid kommit henne

nära, hade det stått klart, att hon icke ansett sig färdig med fördelningen av

sina medel genom det testamente, som upprättats den 28 december 1931.

Hennes avsikter därvidlag hade emellertid icke kommit att fullföljas, enär

hon drabbats av hjärnblödning och hastigt avlidit. Efter fröken Dahlgrens

död hade sökanden till en början försörjt sig med hushållstvätt men måst

upphöra därmed, då hon ej förmått fortsätta med detta tunga arbete.

Enligt sökandens mening hade hennes lön under hela anställningstiden utgjorl

ungefär hälften av vad som betalats för sådant arbete, som hon utfört

hos fröken Dahlgren. Sökanden hade därför sammanräknat de årliga belopp,

hon ansåge sig hava hort erhålla, örn hon haft full lön under alla 30

åren, och hade därvid kommit till en sammanlagd summa av cirka 11,000

kronor. Frånräknades de 3,000 kronor, som genom testamentet kommit henne

till del i form av livränta, återstode 8,000 kronor. Sökanden hade ingen

erinran mot att även denna summa användes till inköp av en livränta. Då

sökanden numera fyllt 50 år, hade livräntan enligt testamentet börjat utfalla

och utgjorde 12 kronor i månaden.

Över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Stockholms

län den 23 januari och av kammaradvokatfiskalsämbetct den 10 februari

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

1939, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet föranstaltat om närmare utredning

i ärendet.

Utredningen synes åtminstone i alla mera väsentliga delar bekräfta riktigheten

av de till stöd för ansökningen lämnade uppgifterna. Här torde allenast

böra nämnas, att en sågverksägare vid namn Rönnlöv, vilken i många

år hjälpt fröken Dahlgren med hennes ekonomiska angelägenheter och även

biträtt vid upprättandet av hennes testamente, vid förhör inför vederbörande

landsfiskal berättat bland annat, att då han vid testamentets upprättande tillsport

fröken Dahlgren örn vilka belopp sökanden och den andra tjänarinnan

skulle bekomma, fröken Dahlgren först frågat, örn Rönnlöv ansåge att de

borde få något, att hon, då Rönnlöv svarat jakande härtill, föreslagit först

1,000 och sedan 2,000 kronor åt dem var, samt slutligen, då Rönnlöv förklarat

detta vara alldeles för, litet och i stället föreslagit 5,000 kronor åt vardera,

bestämt att de skulle bekomma 3,000 kronor vardera, varvid sökandens

del skulle utgå i form av livränta.

Länsstyrelsen har yttrat, att det på grund av vad vid utredningen framkommit

syntes länsstyrelsen tvivelaktigt, huruvida fröken Dahlgren efter

upprättandet av sitt testamente hyst någon avsikt att, utöver vad som genom

testamentet skett, disponera någon del av sin kvarlåtenskap till förmån för

sökanden. Därest hinder mot ansökningens bifallande icke ansåges möta på

grund av nämnda förhållande, funne länsstyrelsen, med hänsyn till övriga

föreliggande omständigheter, icke anledning framställa någon erinran mot

ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen synes ådagalagt, att sökanden under

en tid av 30 år varit anställd hos den avlidna, att hon under hela denna

tid åtnjutit mycket låg avlöning, som icke möjliggjort några besparingar,

att sökandens arbetsförmåga är nedsatt åtminstone delvis på grund av överansträngning

under denna hennes tjänstetid, samt att hon saknar existensmedel.

Med hänsyn till sökandens långa tjänstetid och det goda förhållande, som

varit rådande mellan henne och den avlidna, synes stadgandet i 5 kap. 3 §

lagen örn arv vara tillämpligt i föreliggande fall. Hänsyn bör även tagas till

den omständigheten, att sökanden avstått från att söka en bättre avlönad

anställning i förhoppning, att den avlidna i sitt testamente skulle giva henne

full gottgörelse för den tid hon tjänat emot alltför låg lön.

Mot bifall till sökandens framställning talar onekligen den av länsstyrelsen

framhållna omständigheten att det må anses tvivelaktigt, huruvida den

avlidna avsett att utöver vad hon bestämt i sitt den 28 december 1931 upprättade

testamente disponera någon del av sin kvarlåtenskap till sökandens

förmån. I ärendet torde emellertid få anses utrett, att den avlidnas avsikt

varit att säkerställa sökandens ålderdom åtminstone såtillvida, att egen

bostad bereddes henne. Härtill förslår emellertid det sökanden genom testamentet

tillförsäkrade legatet uppenbarligen icke. Med hänsyn härtill och

då i övrigt sökandens omständigheter måste anses i hög grad ömmande, tvekar

ämbetet icke att tillstyrka ett efterskänkande till sökandens förmån.

Beträffande storleken av det belopp, som skulle kunna tillerkännas sökanden,

vill ämbetet till en början påpeka, att den beräkning, som sökanden lagt

till grund för det begärda beloppet, icke kan sägas vara exakt. Även om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl Maj.ts proposition nr 201.

man utgår från att sökanden under sin trettioåriga tjänstetid tjänat för blott

hälften av under samma tidsperiod sedvanlig lön, blir den summa, som

skulle hava erhållits, om hon erhållit skälig lön, dubbla beloppet av det av

henne erhållna beloppet om 6,217 kronor eller 12,434 kronor. Lägges testamentslegatet

till det erhållna beloppet har sökanden alltså erhållit sammanlagt

9,217 kronor i stället för såsom skäliga ansedda 12,434 kronor, i anledning

varav endast en summa av 3,217 kronor skulle motsvara det belopp,

varpå sökanden skulle kunna göra anspråk såsom skälig lönefyllnad.

Med hänsyn emellertid till vad i ärendet anförts vill ämbetet, särskilt i betraktande

av att allmänna arvsfonden efter den avlidna tillgodoförts ett sa

pass avsevärt belopp som sammanlagt 132,211 kronor 51 öre, icke motsätta

sig elt utanordnande av det begärda beloppet till sökanden, dock under förutsättning,

att detsamma endast må åtnjutas i form av livränta.

I anslutning till vad sålunda anförts har kammaradvokatfiskalsämbetet

hemställt, att av kvarlåtenskapen efter den avlidna måtte till den genom

Kungl. Maj :ts beslut den 11 september 1931 inrättade, under statskontorets

förvaltning stående »Allmänna arvsfondens livräntefond» för beredande avlivränta

åt sökanden från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes,

överföras ett belopp av 8,000 kronor, varav avkastningen skulle i månatliga

poster utanordnas till sökanden.

Sedan pensionsstgrelsen anbefallts att avgiva yttrande beträffande möjligheten

att bereda sökanden livränta genom inbetalning av det föreslagna

beloppet till försäkring enligt 35 § lagen om folkpensionering, har styrelsen i

skrivelse den 23 februari 1939 anfört:

Enligt 35 § lagen om folkpensionering skola svenska medborgare, under de

förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer, kunna genom frivilliga

avgifter hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension.

Närmare föreskrifter rörande nämnda försäkring hava av Kungl. Majit

meddelats i kungörelsen den 6 december 1935 (nr 599) angående anox-dnando

av pensionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring. Enligt

denna kungörelse kan avgift för sådan frivillig pension, varom det här är

fråga, d. v. s. en genast börjande livränta, inbetalas tidigast under den månad,

under vilken vederbörande fyller 55 år.

Då Anna Sundström, av handlingarna att döma, först i juli 1943 uppnår en

ålder av 55 år, är det sålunda uteslutet att med tillämpning av de för den

frivilliga försäkringen i allmänhet gällande villkor och försäkringstekniska

grunder bereda Anna Sundström ifrågavarande livränta. Styrelsen anser det

emellertid lämpligt, att styrelsen genom bemyndigande av Kungl. Majit sättes

i tillfälle att i förevarande fall tillgodose det befintliga försäkringsbehovet

och verkställa härför erforderliga beräkningar.

Därest under exempelvis nästkommande juli månad, Anna Sundströms tödelsemånad,

ett belopp av 8,000 kronor bleve — i enlighet med för detta

speciella fall erforderlig anvisning av pensionsstyrelsen — inbetalat till den

frivilliga försäkringen, skulle till Anna Sundström från och med den 1 juli

1939 kunna utgå en årlig pension av 428 kronor.

Om större eller mindre belopp än 8,000 kronor inbetalades, skulle pensionen

ökas eller minskas i samma proportion som avgiften.

För egen del anser jag starka billighetsskäl tala för att någon del av

till arvsfonden inlevererade behållningen i ifrågavarande dödsbo användes che/cn''

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

till beredande av understöd åt sökanden i form av en livränta under hennes

återstående livstid. För detta ändamål torde, i överensstämmelse med vad

som under senare år plägat ske i liknande fall, den anordningen böra vidtagas,

att erforderligt kapitalbelopp överföres till den av kammaradvokatfiskalsämbetet

omnämnda livräntefonden, varefter statskontoret skall hava alt med

avkastningen gälda livräntan och sedermera efter livräntetagarens död återbära

det avsatta kapitalet till arvsfonden. Med beräkning efter nuvarande

avkastning av livräntefondens tillgångar skulle genom avsättning av det utav

ämbetet föreslagna beloppet, 8,000 kronor, livräntan komma att uppgå till

omkring 225 kronor för år. Då livräntan emellertid med hänsyn till omständigheterna

i ärendet skäligen icke synes böra bestämmas till lägre belopp än

som skulle utgå vid inbetalning av samma summa till pensionsstyrelsens

på frivilliga avgifter grundade försäkring, eller i avrundat tal 420 kronor,

torde till livräntefonden få avsättas det större belopp — efter nuvarande

ränteläge omkring 15,000 kronor — som kan visa sig erforderligt för beredande

av en livränta av sistnämnda storlek. Livräntan synes böra utgå från

och med den 1 januari 1939.

I anslutning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Emma Sofia Dahlgren från Tyresta i Österhaninge socken

må avstås vad som erfordras för beredande av livränta

åt Anna Sundström med 420 kronor om året från och med

den 1 januari 1939 under hennes återstående livstid.

3:o.

Rätten till arv efter snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Källunge

socken. Snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Kullingbos i Källunge

socken av Gotlands län, vilken var född den 16 december 1875, avled den 22

september 1932 utan att, såvitt framgår av en efter honom upprättad bouppteckning,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Den till allmänna arvsfonden

redovisade behållningen i boet efter honom uppgick till 7,596 kronor

79 öre.

I särskilda till Kungl. Majit ställda skrifter hava sju kusiner till den avlidne,

nämligen Anna Mathilda Olofsson, född Wahlström, i Suderbys, Gothems

socken, Hilma Kristina Hejdström, född Larsson, i Smittsarve, Silte socken,

Anna Josefina Karlsson, född Larsson, i Ockes, Oja socken, lantbrukaren Carl

Johan Nyström i Roter, Hejnums socken, Hilma Kristina Elisabet Forsberg i

Odvalls, Klinte socken, samt Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria

Karlsson, född Larsson, de bada sistnämnda i Lilla Homa, Stenkumla socken,

anhållit, att kvarlåtenskapen efter snickaren Larsson måtte helt eller delvis

avstås till deras förmån.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201-

9

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Gotlands

län den 21 oktober 1934, den 1 juni 1935 och den 7 april 1938 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet

den 8 februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen

som kammaradvokatfiskalsämbetet föranstaltat om närmare utredning i

ärendet.

Av berörda utredning ävensom av ansökningarna bilagda intyg och andra

handlingar inhämtas i huvudsak föjande:

Anna Mathilda Olofsson är född 1862 och gift. Mannen har tidigare varit

sjöman men är numera liksom hustrun på grund av ålder och sjukdom urståndsatt

att försörja sig genom arbete. Makarna äga en mindre bostadsfastighet

med taxeringsvärde av 1,000 kronor. Deras enda inkomst utgöres av

folkpension samt ett årligt understöd å 110 kronor, som mannen uppbär från

sjömanshuset i Visby.

Hilma Kristina Hejdström är född 1877 och sedan 1935 änka efter en lantbrukare.

Hon äger en jordbruksfastighet, taxerad till 6,200 kronor men intecknad

till inemot fulla värdet. Alltsedan mannen för många år sedan råkade

i konkurs har familjen haft att kämpa med stora ekonomiska svårigheter,

delvis beroende på den stora barnskara makarna haft att uppfostra.

Nio av barnen äro fortfarande i livet men uppgivas vara i sådan ställning,

att modern icke kan påräkna någon hjälp från dem.

Anna Josefina Karlsson, som är syster till änkan Hejdström, är född 1882.

Hon är änka efter en stenhuggare, vilken avled 1933 och såsom dödsbodelägare

efterlämnade, förutom änkan, sex i äktenskapet födda barn, av vilka

en dotter fortfarande är omyndig. Bouppteckningen efter mannen upptog

en behållning av 1,253 kronor 50 öre. Bland tillgångarna ingick en bostadsfastighet

med taxeringsvärde av 3,000 kronor. Då mannen under de senare

åren av sin levnad på grund av sjukdom var arbetsoförmögen, har hustrun

sedan lång tid tillbaka genom tillfälliga arbeten försökt att i möjligaste mån

hålla hemmet samman. Från sina barn synes hon icke kunna påräkna någon

ekonomisk hjälp.

Carl Johan Nyström är född 1874 och änkling sedan många år tillbaka.

Han äger en liten jordbruksegendom, vilken emellertid icke lämnar honom

full försörjning, varför han brukar bereda sig en obetydlig extra inkomst

genom att hjälpa till vid slakt i kringliggande gårdar. Nyström uppgives

vara den av snickaren Larssons kusiner, som stått Larsson närmast, enär de

under en lång följd av år bott i närheten av varandra och därigenom haft

många tillfällen till ömsesidiga besök.

Hilma Kristina Elisabet Forsberg är född 1868 och ogift. Hennes huvudsakliga

tillgång utgöres av en mindre stuga å ofri grund. Hon är på grund

av sjukdom oförmögen till arbete och har ingen annan inkomst än folkpension

samt de bidrag hon kan erhålla av en systerson, vilken jämte sin familj

innebor hos henne. Systersonens arbetsinkomst är emellertid liten, varför

hon icke kan räkna med att för framtiden bliva hjälpt av honom.

Augusta Jakobina Larsson är lödd 1871 och ogift. Hon äger en jordbruksfastighet

med taxeringsvärde av 4,300 kronor samt intccknad för 3,000 kronor.

Ilon har fastigheten utarrenderad till en svåger, lantbrukaren Karl

Karlsson, och åtnjuter därför fri kost och bostad. Genom sömnadsarbete

brukar hon förskaffa sig någon tillfällig inkomst.

Anna Maria Karlsson, som är syster till Augusta Jakobina Larsson, är

född 1885 och gift med förenämnde lantbrukaren Karl Karlsson. Makarna

hava åtta barn i åldern 25—10 år. Familjen lever i fattiga omständigheter.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements
chefen.

Länsstyrelsen har ansett samtliga sökandena vara i mer eller mindre stort

behov av understöd och funnit omständigheterna i förevarande fall tala för

ett avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv. Beträffande frågan, i

huru stor utsträckning sådant avstående borde äga rum, har länsstyrelsen

erinrat om ett av riksdagen i skrivelse den 24 april 1934, nr 198, gjort uttalande

av innehåll, att släktingar till en person, som avlidit utan att efterlämna

arvsberättigade anförvanter, icke borde, då fråga vöre om avstående

av arvsfondens rätt till arvet, komma i en bättre ställning än de skulle i

arvshänseende haft enligt tidigare gällande lagstiftning. Med hänsyn till det

särskilda behov av understöd, som syntes föreligga för Hilma Kristina Hejdström

och Anna Josefina Karlsson samt till vad i ärendet blivit upplyst beträffande

Carl Johan Nyströms förhållande till arvlåtaren, ville länsstyrelsen

emellertid ifrågasätta, huruvida icke dessa tre sökande borde komma i åtnjutande

av något skäligen avpassat belopp utöver det, som skulle hava

tillkommit dem vid arvsfördelning enligt äldre regler.

Kammaraclvokatfiskalsämbetet har anfört huvudsakligen följande:

Av handlingarna i ärendet framginge, att samtliga sökandena levde i synnerligen

torftiga ekonomiska omständigheter, varför billighetsskäl talade för

bifall till ansökningarna. Länsstyrelsen hade särskilt behjärtat Hilma Kristina

Hejdströms, Anna Josefina Karlssons och Nyströms ansökningar. Då

emellertid icke någon av sökandena syntes för sin framställning kunna åberopa

annan grund än skyldskap med den avlidne, saknades enligt ämbetets

förmenande fog för att vid kvarlåtenskapens fördelning tillämpa annan beräkningsgrund

än den i 3 kap. ärvdabalken angivna. Enligt denna äldre

arvsordning belöpte, efter vad verkställd släktutredning visade, å envar av

Anna Mathilda Olofsson, Hilma Kristina Hejdström och Anna Josefina Karlsson

720, å Carl Johan Nyström Vio samt å envar av Hilma Kristina Elisabet

Forsberg, Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria Karlsson 7s av kvarlåtenskapen.

I likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrker jag, att till envar

av sökandena avstås så stor del av ifrågavarande kvarlåtenskap som skulle

hava tillkommit vederbörande, därest den före år 1929 gällande arvsordningen

varit i förevarande fall tillämplig.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter snickaren Karl Josef Gunnar Larsson från Kullingbos

i Källunge socken må avstås dels en tjugondei till envar av

Anna Mathilda Olofsson, född Wahlström, Hilma Kristina

Hejdström, född Larsson, och Anna Josefina Karlsson, född

Larsson, dels en tiondel till Carl Johan Nyström, dels ock

en åttondel till envar av Hilma Kristina Elisabet Forsberg,

Augusta Jakobina Larsson och Anna Maria Karlsson, född

Larsson.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

11

4:o.

Rätten till arv efter lantbrukaren Carl August Söderström från Sundsvall.

Den 8 oktober 1932 avled lantbrukaren Carl August Söderström från Sundsvall

utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna

någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick enligt bouppteckningen

till 42,843 kronor 20 öre.

Den 5 december 1932 anställdes vid rådhusrätten i Sundsvall vittnesförhör

rörande tillkomsten av vissa utav Söderström fällda yttranden av innehåll,

att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla hans i livet varande kusiner. Berörda

yttranden bevakades sedermera den 9 januari 1933 vid rådhusrätten

såsom muntligt testamente efter Söderström.

Sedan testamentet delgivits kammaradvokatfiskalsämbetet samt ämbetet,

med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna

arvsfonden, underställt Kungl. Majit frågan om godkännande av testamentet,

beslöt Kungl. Majit den 14 juli 1933, att klander mot testamentet skulle

för fondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav vid rådhusrätten anhängiggjort klandertalan

mot testamentet, förklarade rådhusrätten genom dom den 4 december

1933 de såsom testamente bevakade yttrandena icke utgöra hinder

för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter Söderström.

Domen vann laga kraft.

I proposition nr 206 till 1935 års riksdag, punkten 1, föreslog Kungl. Majit

riksdagen medgiva bland annat, att till sju kusiner till Söderström måtte av

det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter denne avstås vissa delar. Dessa

delar motsvarade vad som skulle hava tillfallit ifrågavarande kusiner, därest

kvarlåtenskapen fördelats enligt den arvsordning, som gällde före ikraftträdandet

av lagen den 8 juni 1928 om arv. Enligt riksdagens skrivelse den 21

maj 1935, nr 229, blev berörda förslag bifallet av riksdagen.

Med utlåtande den 30 december 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västernorrlands

län ingiven och av länsstyrelsen med eget yttrande till ämbetet insänd skrift,

däri ytterligare en kusin till Söderström, sliparen Carl Johan Ellström i

Skönsmon, anhållit, att en del av arvet efter Söderström måtte efterskänkas

till förmån för honom.

Av utredningen i ärendet inhämtas, att Ellström är född 1875 och gift.

Han äger en fastighet, vilken år 1935 var åsatt ett taxeringsvärde av 12,800

kronor och intecknad för 3,000 kronor. Vid förhör inför polismyndigheten

i orten har Ellström uppgivit, bland annat, att han på grund av sjukdom

vore oförmögen till förvärvsarbete samt att han och Söderström under de

sista fem åren av Söderströms levnad besökt varandra några gånger men att

i övrigt något umgänge dem emellan icke förekommit, enär Söderström till

sin natur varit sådan, att han helst önskat vara för sig själv. En person,

som under lång tid haft tjänst hos Söderström, har vid polisförhör berättat,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Departements
chefen.

att Söderström själv vid ett tillfälle yttrat, att Ellström varit den av hans

släktingar, som stått honom närmast.

Länsstyrelsen har yttrat bland annat, att det med hänsyn till de av Söderström

i livstiden fällda, såsom testamente bevakade yttrandena enligt länsstyrelsens

åsikt finge anses vara med billighet och rättvisa förenligt, att skälig

del av kvarlåtenskapen avstodes till förmån för sökanden.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under åberopande i tillämpliga delar

av förutnämnda proposition till 1935 års riksdag — anfört, att jämväl

Ellström enligt ämbetets mening borde komma i åtnjutande av den andel av

behållningen i boet efter Söderström, som, därest den före 1929 gällande

arvsordningen varit tillämplig, skulle tillfallit honom, nämligen en tolftedel.

Då sökanden är kusin till arvlåtaren och enligt den förebragta utredningen

befinner sig i knappa ekonomiska omständigheter, finner jag ansökningen

förtjänt av beaktande. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets förslag i fråga

om den andel av behållningen, som bör efterskänkas, har jag icke något att

erinra.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att en tolftedel av den allmänna arvsfonden tillfallna

kvarlåtenskapen efter lantbrukaren Carl August Söderström

från Sundsvall må avstås till Carl Johan Ellström.

5:o.

Rätten till arv efter hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren, från

Oxelösund. Hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren, från Oxelösund,

vilken var född den 3 mars 1861, avled den 2 mars 1935 utan att, såvitt

en efter henne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Behållningen i boet uppgick enligt bouppteckningen till

17,021 kronor 63 öre.

Den 23 september 1935 lät Elna Myrberg, numera boende i Lycksele, vid

Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslags häradsrätt anställa vittnesförhör med

två personer angående vissa av Amalia Stricker den 23 februari 1935 till

dem fällda yttranden av innebörd, att hennes kvarlåtenskap skulle tillfalla

Elna Myrberg. Yttrandena bevakades i sammanhang med vittnesförhöret

såsom muntligt testamente efter Amalia Stricker samt delgåvos sedermera

kammaradvokatfiskalsämbetet. Sedan ämbetet, på grund av stadgandet i 4

§ lagen om allmänna arvsfonden, underställt Kungl. Maj:t frågan om godkännande

av yttrandena såsom testamente, beslöt Kungl. Maj:t den 20 mars

1936, att klander mot de bevakade yttrandena skulle för arvsfondens räkning

äga rum.

Kammaradvokatfiskalsämbetet instämde därefter Elna Myrberg till häradsrätten

med yrkande att, enär Amalia Stricker icke genom de bevakade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

13

yttrandena kunde anses hava givit uttryck för sin yttersta vilja under sådana

förhållanden, att ett lagligt testamente därigenom kommit till stånd, samma

yttranden måtte förklaras ogiltiga såsom testamente och alltså icke utgöra

hinder för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter

henne.

Genom utslag den 28 september 1936 utlät sig häradsrätten: Enär Amalia

Stricker finge anses hava varit av sjukdom förhindrad att skriftligen upprätta

testamente, alltså och då det förordnande, som hon den 23 februari

1935 inför två vittnen muntligen gjorde angående sin kvarlåtenskap, tillkommit

under sådana förhållanden, att detsamma vore att anse såsom ett

lagligen gällande testamente, prövade häradsrätten rättvist ogilla ämbetets

talan.

Svea hovrätt, där kammaradvokatfiskalsämbetet fullföljde talan, yttrade

i dom den 27 april 1937: Hovrätten funne väl, att Amalia Stricker den 23

februari 1935 varit av sjukdom förhindrad att skriftligen upprätta testamente,

men enär med hänsyn till omständigheterna i målet det icke kunde

anses tillförlitligen styrkt, att de såsom muntligt testamente bevakade yttranden,

som Amalia Stricker fällt berörda den 23 februari och som endast

utgjorts av jakande svar å vissa till henne framställda frågor, innefattat ett

så otvetydigt uttryck för Amalia Strickers yttersta vilja beträffande hennes

kvarlåtenskap, att ett lagligen upprättat testamente därigenom kommit till

stånd, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av häradsrättens utslag

i huvudsaken, förklara Amalia Strickers berörda yttranden icke utgöra hinder

för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter henne. Med

hänsyn till omständigheterna i målet skulle kammaradvokatfiskalsämbetet

självt vidkännas sina rättegångskostnader vid häradsrätten.

Sedan Elna Myrberg sökt ändring i hovrättens dom, blev densamma av

Kungl. Maj:t fastställd genom dom den 3 mars 1938.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Elna Myrberg nu anhållit, att kvarlåtenskapen

efter Amalia Stricker måtte i dess helhet eller, därest detta icke

skulle kunna bifallas, åtminstone till någon del avstås till sökanden. Till

stöd härför har sökanden dels åberopat den i rättegången f Öreb ragla utredningen,

varav enligt hennes mening klart franninge, att det varit Amalia

Strickers önskan att sökanden skulle erhålla kvarlåtenskapen, ehuru denna

önskan icke kommit till uttryck i ett formgiltigt testamente, dels ock därutöver

anfört i huvudsak följande:

Sökanden vore född 1905 och syssling till Amalia Stricker. Som barn

hade sökanden ofta hälsat på hos Amalia Stricker tillsammans med sina

föräldrar och sin mormoder, vilken sistnämnda varit särskilt god vän med

den avlidna. Efter slutad skolgång hade sökanden vistats hos Amalia Stricker

från 1922 lill 1924. Under de därpå följande tre åren hade hon bott

hos Amalia Stricker i flera omgångar längre eller kortare tider, då hon

icke behövt stanna hos sina föräldrar för alt hjälpa till i hemmet. År 1925

hade Amalia Stricker önskat adoptera sökanden, men sökandens fader hade

ej velat samtycka därtill. Under åren 1927—1932 hade sökanden varit i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

sitt hem för att sköta hushållet åt sin fader, som då varit änkeman, men

efter faderns död sistnämnda år hade hon återigen ofta vistats hos Amalia

Stricker och vid ett tillfälle till och med avsagt sig en anställning för att

på hennes begäran komma till Oxelösund, där hon tidvis hjälpt till i den av

Amalia Stricker bedrivna hotellrörelsen. Då Amalia Stricker i december

1934 insjuknat, hade hon låtit telegrafiskt tillkalla sökanden att förestå hotellet,

vilket sedan skötts av sökanden till Amalia Strickers frånfälle. Därefter

hade sökanden endast haft mera tillfälliga anställningar med obetydliga

inkomster.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands

län den 31 augusti 1938 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den

23 februari 1939.

Av den utredning, som införskaffats genom nämnda myndigheter, ävensom

av övriga ärendet tillhörande handlingar inhämtas bland annat följande:

Sökanden är medellös och har tidvis för sitt uppehälle varit beroende av

sin mormoder, vilken emellertid likaledes lever i små ekonomiska omständigheter.

Hennes hälsa uppgives icke vara stark. Hon har vitsord örn sig att

vara mycket skötsam och ordentlig. För närvarande har hon anställning i

en modeaffär i Lycksele. Under rättegången framkom, att ett synnerligen

gott förhållande varit rådande mellan sökanden och Amalia Stricker samt

att den sistnämnda även före den 23 februari 1935 skulle fällt yttranden av

innehåll, att sökanden skulle få hennes kvarlåtenskap. Vid ett efter rättegångens

avslutande hållet polisförhör har en av Amalia Strickers intima umgängesvänner

berättat, bland annat, att Amalia Stricker vid mer än ett tillfälle

på tal om testamente sagt sig skola ordna på sådant sätt, att allmänna

arvsfonden icke skulle få någonting efter henne. Hon hade även yttrat, att

»man skall väl arbeta för dem, som stå en nära», varvid hon uppenbarligen

åsyftat sökanden, som varit hennes allt i allo.

Länsstyrelsen har anfört:

Sökanden syntes av utredningen att döma sakna såväl fast anställning som

ekonomiska tillgångar. Det ville därjämte synas, som om hon på grund av

sjuklighet och med hänsyn till sin ålder och sina personliga förhållanden

i övrigt svårligen skulle kunna förskaffa sig sådan utbildning inom något särskilt

yrke, att hon därigenom säkrare kunde påräkna en fastare ställning

på arbetsmarknaden. Då härtill komme, att sökanden icke syntes kunna erhålla

annat än tillfällig hjälp av sina släktingar, samt slutligen största avseende

naturligtvis måste fästas vid hennes i handlingarna omvittnade ställning

till Amalia Stricker, ansåge länsstyrelsen goda skäl tala för bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att den 17

juni 1938 till allmänna arvsfonden inlevererats 17,833 kronor 3 öre, utgörande

boets behållning enligt en av boutredningsmannen avgiven redovisningsräkning,

vilken emellertid ännu icke av ämbetet godkänts, varjämte ämbetet vidare

anfört i huvudsak följande:

Sökanden hade uppgivit, att hon och den avlidna varit sysslingar. Ämbetet,

som icke ansett släktbanden mellan sysslingar äga den styrka, att de i och

för sig utgjorde skäl för ett efterskänkande, hade icke aktat nödigt föranstalta

örn släktutredning i ärendet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

15

Vid meddelande av beslutet den 20 mars 1936 angående anställande av

klandertalan beträffande vissa såsom muntligt testamente bevakade yttranden

av den avlidna syntes Kungl. Maj:t antingen hava ansett ifrågakomna

yttranden icke utgöra ett riktigt uttryck för den avlidnas yttersta vilja eller

ock, även om yttrandena antagits överensstämma med den avlidnas yttersta

vilja, funnit det olämpligt att till förmån för sökanden eftergiva allmänna

arvsfondens rätt. Hade sistnämnda mening varit bestämmande för Kungl.

Maj:ts beslut, syntes ställning redan hava tagits till frågan om kvarlåtenskapens

avstående till sökanden. Därest Kungl. Majit åter ansett berörda yttranden

icke motsvara den avlidnas yttersta vilja, syntes ansökningen icke böra

vinna beaktande med mindre sökanden på grund av skyldskap eller eljest

visades hava stått den avlidna i livstiden nära. Då ämbetet icke funnit sökandens

uppgivna släktskap med den avlidna motivera ett efterskänkande

samt i ärendet icke syntes ådagalagt, att sökandens förbindelser med den avlidna

varit av sådan art, att hon på den grund kunde sägas hava stått den avlidna

i livstiden nära, hemställde ämbetet, att ansökningen icke måtte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar hava överrätterna i iörenämndaDepartementsrättegång

icke ansett tillförlitligen styrkt, att de av sökanden åberopade, den 23 c en''

februari 1935 fällda yttrandena innefattat ett så otvetydigt uttryck för Amalia

Strickers yttersta vilja beträffande bennes kvarlåtenskap, att ett lagligen

upprättat testamente därigenom kommit till stånd. Med hänsyn till omständigheterna

i ärendet torde det emellertid få anses skäligt, att någon del av

kvarlåtenskapen, förslagsvis hälften av densamma, efterskänkes till förmån

för sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att hälften av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter hotellidkerskan Amalia Stricker, född Norgren,

från Oxelösund må avstås till Elna Myrberg.

6:o.

Rätten till arv efter Maria Aronsson från Steneby socken. Maria Aronsson

från Eke Södra i Steneby socken, Älvsborgs län, vilken var född den 13

april 1880, avled den 15 april 1935 utan att, såvitt framgår av en efter

henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

Av kvarlåtenskapen efter henne har enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet

godkänd redovisning till allmänna arvsfonden inlevererats 22,012 kronor

76 öre.

I en den 30 juli 1935 dagtecknad, till kammaradvokatfiskalsämbetet inkommen

skrift hava Wendla Andersson och hennes syster Hedvig Andersson,

båda i Taxviken, Dingelvik, med förmälan att de vore kusiner till Maria

Aronsson, hemställt att av kvarlåtenskapen efter henne erhålla så stor del

som skulle hava tillfallit dem, därest kusiner varit arvsberättigade.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements

chefen.

Med eget utlåtande den 11 februari 1939 har kammaradvokatfiskalsämbetet

till Kungl. Maj:ts prövning överlämnat förenämnda framställning tillika

med inhämtat yttrande från länsstyrelsen i Älvsborgs län ävensom i övrigt

införskaffad utredning. Av denna framgår bland annat, att Wendla Andersson

är född 1892 och Hedvig Andersson 1899, att deras huvudsakliga tillgång

utgöres av en jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 2,500 kronor,

att de år 1935 icke blivit taxerade till vare sig kommunal eller statlig inkomstskatt

samt att det bästa förhållande varit rådande mellan dem och

Maria Aronsson, med vilken de flitigt umgåtts.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot att skälig

del av kvarlåtenskapen tillerkännes sökandena.

Kcimmaradvokatfiskalsämbetet har anfört i huvudsak följande:

Av verkställd släktutredning framginge, att sökandena och Maria Aronsson

vöre kusiner. Enligt utredningen i övrigt hade sökandena stått Maria

Aronsson nära och levde i små ekonomiska omständigheter. Stadgandet i 5

kap. 3 § lagen om arv syntes därför vara tillämpligt. Beträffande storleken

av den andel av kvarlåtenskapen, som vid ett efterskänkande borde tillerkännas

envar av sökandena, syntes den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda

lag trätt i kraft, få anses utgöra en lämplig grundval för beräkning

av dessa andelar. Enligt sagda arvsordning skulle envar av sökandena

hava bekommit en sjättedel av behållningen i boet efter den avlidna.

Ämbetet hemställde därför, att en sjättedel av kvarlåtenskapen avstodes till

envar av sökandena.

- För egen del har jag icke något att erinra mot kammaradvokatfiskalsämbetets

förslag och hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Maria Aronsson från Eke Södra i Steneby socken må

avstås en sjättedel till vardera av Wendla Andersson och

Hedvig Andersson.

7 :o.

Rätten till arv efter förre kusken Anders Andersson från Gumlösa socken.

Förre kusken Anders Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken, Kristianstads

län, vilken var född den 11 mars 1868, avled den 30 september

1935 utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna

annan arvinge än allmänna arvsfonden. Behållningen i boet uppgick

enligt bouppteckningen till 9,233 kronor 89 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 15 november 1935 dagtecknad ansökning

har Elsa Stjärnström i Hälleberga, Gumlösa socken, anhållit, att kvarlåtenskapen

måtte avstås till henne, som vore Anderssons utom äktenskap födda

dotter.

I ett ansökningen bilagt, av en person i Gumlösa utfärdat intyg uppgives,

att Andersson på sin tid skriftligen förbundit sig att betala bidrag till sö
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

17

kanelens uppfostran med 50 kronor om året intill dess sökanden fyllde 15

år. Därjämte har vid ansökningen fogats ett läkarintyg, enligt vilket sökanden

vid undersökning befunnits lida av blodbrist med psykasthenisymptom

och benägenhet för migränliknande huvudvärk, på grund varav hon tidvis

varit och med stor sannolikhet även för framtiden komme att periodvis

bliva oförmögen till arbete.

Vidare har hushållerskan Anna Andersson i Sinclairsholm i en till Kungl.

Majit ställd, den 29 april 1936 dagtecknad skrift hemställt, att arvet efter

Anders Andersson måtte avstås lill henne. Till stöd härför har Anna Andersson

åberopat två intyg, enligt vilka hon skulle vara den person, som

i många år stått Anders Andersson närmast, varjämte hon uppgivit, att denne

någon tid före sin död vidtagit anstalter för att till henne testamentera sin

kvarlåtenskap. Till styrkande av sistnämnda uppgift har Anna Andersson

åberopat utdrag av rådhusrättens i Karlskrona dombok för den 18 november

1935, enligt vilket en agronom från Nättraby då hörts såsom vittne inför

rådhusrätten och därvid berättat, bland annat, att vittnet i september 1935

vid besök hos Anders Andersson, som vittnet sedan länge känt, av honom

anmodats att skriva ett testamente av innehåll, att Anna Andersson skulle

erhålla all hans kvarlåtenskap, ävensom att vittnet i anledning därav den

16 september 1935 hos en jurist i Karlskrona fått uppsatt ett formulär till

testamente av nyss angivna innehåll, vilken handling emellertid ej kommit

alt undertecknas av Anders Andersson, som kort tid därefter avlidit.

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kristianstads

län den 18 december 1935 och den 28 november 1936 samt av kammaradvokatfiskalsämbetet

den 25 februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen

som ämbetet föranstaltat örn närmare utredning i ärendet.

Beträffande Elsa Stjärnströms ansökan har landsfiskalen i Stoby distrikt

i ett till länsstyrelsen avgivet yttrande anfört bland annat:

Elsa Stjärnström, som vore medellös, hade gjort sig känd som en skötsam,

arbetsam och ordentlig person. Hennes fader, nu avlidne Anders Andersson,

hade enligt vad som uppgivits under sin livstid visat intresse för

dottern och besökt henne i hennes hem. Förhållandet dem emellan syntes

hava varit gott. Ehuru Anders Andersson, såvitt landsfiskalen kunnat utröna,

ej gjort något uttalande om alt kvarlåtenskapen efter honom skulle

tillfalla dottern, vore det dock en rätt allmän uppfattning i orten, att det

varit Anderssons mening att dottern skulle ärva honom, fastän Andersson

ej träffat några dispositioner därom. På grund av det anförda tillstyrkte

landsfiskalen bifall till framställningen.

Länsstyrelsen har likaledes tillstyrkt bifall till Elsa Stjärnströms framställning.

I fråga örn Anna Anderssons ansökning har länsstyrelsen yttrat:

Till stöd för sin framställning hade Anna Andersson åberopat dels ett

domboksutdrag över vittnesförhör, av vars innehåll enligt hennes förmenande

skulle framgå, att den avlidnes sista vilja varit alt hon vid hans död

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements
chefen.

skulle bekomma hela kvarlåtenskapen, dels ock vissa intyg. Innehållet i domboksutdraget

gåve emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning vid handen,

att de uftalanden, som den avlidne i livstiden gjort rörande sin kvarlåtenskap

till förmån för Anna Andersson, icke vore av beskaffenhet att kunna

tillerkännas verkan av muntligt testamente. På grund därav och då skäl att

till Anna Anderssons förmån efterskänka kvarlåtenskapen helt eller delvis

icke, såvitt handlingarna utvisade, förefunnes, avstyrkte länsstyrelsen bifall

till hennes framställning.

Kammaradvokatfiskalsåmbetet har anfört i huvudsak följande:

Av utredningen framginge beträffande Elsa Stjärnström, att hon vore född

den 23 april 1899 och dotter till ogifta sömmerskan Anna Lindbom, att i födelseboken

angående hennes fader antecknats det han ej vore »erkänd» men

»uppgavs» vara kusken Anders Andersson, Sinclairsholm, att sökanden erhållit

sitt tillnamn efter styvfadern, arrendatorn Otto Stjärnström, samt att

sökanden vore ogift, medellös och sjuklig.

Av utredningen framginge vidare beträffande Anna Andersson, att hon,

som vore född den 28 november 1876, uppgivits i november 1936 äga ett

kapital av 7,326 kronor, att hon hade anställning med lön av fritt vivre och

55 kronor kontant per månad samt att, såvitt i orten vore känt, något särskilt

förhållande mellan henne och Anders Andersson icke varit rådande.

Då av den förebragta utredningen framginge, att Anna Andersson icke

vore besläktad med Anders Andersson, samt ej heller kunnat utrönas, att

hon stått honom nära, hemställde ämbetet, att hennes ansökning icke måtte

föranleda någon åtgärd.

Vad åter Elsa Stjärnströms ansökning beträffade, förelåge enligt vad utredningen

gåve vid handen visserligen stor sannolikhet för att hon vore Anders

Anderssons dotter utom äktenskapet, men vore icke visat, att hon stått

den avlidne nära. Vid sådant förhållande och då ej heller i övrigt visats omständigheter

av beskaffenhet att böra föranleda ett avstående med stöd av

stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv, funne sig ämbetet icke heller kunna

tillstyrka den av Elsa Stjärnström gjorda ansökningen.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag skäl icke föreligga

för ett avstående av ifrågavarande kvarlåtenskap till förmån för Anna

Andersson.

Däremot synas mig starka billighetsskäl tala för tillmötesgående av Elsa

Stjärnströms framställning. Såvitt av utredningen framgår föreligger ingen

anledning att ifrågasätta riktigheten av Elsa Stjärnströms uppgift, att Anders

Andersson vore hennes fader. Då därtill kommer, att hon på grund av sjukdom

och fattigdom synes vara i stort behov av understöd, anser jag mig

kunna tillstyrka, att arvet i dess helhet efterskänkes till hennes förmån.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förre kusken

Anders Andersson från Sinclairsholm i Gumlösa socken må

avstås till Elsa Stjärnström.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

19

8:o.

Rätten till arv efter Matilda Håkansson från Härlunda socken. Matilda

Håkansson från Långhult i Härlunda socken, Kronobergs län, vilken var född

den 29 september 1863, avled den 1 oktober 1935 utan att, såvitt framgår

av en efter henne upprättad bouppteckning, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Enligt bouppteckningen uppgick behållningen i boet till 3,444

kronor 25 öre.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift hava hemmansägaren Johan Andersson

i Godhult samt lägenhetsägarna August Andersson i Femlingelund och Sven

Johan Persson i Höckhult, alla i Härlunda socken, anhållit, att kvarlåtenskapen

efter Matilda Håkansson måtte avstås till förmån för dem, vilka vöre

den avlidnas kusiner samt befunne sig i fattiga omständigheter.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i Kronobergs

län den 23 december 1936 och av kammaradvokatfiskalsämbetel den 10

februari 1939, varjämte såväl länsstyrelsen som ämbetet föranstaltat om närmare

utredning i ärendet. Av utredningen inhämtas i huvudsak följande:

Johan Andersson är född 1861 och änkeman. Han är på grund av ålder

och sjukdom nästan orkeslös. Tillsammans med en son äger han en mindre

jordbruksfastighet, värd omkring 5,000 kronor. Å fastigheten, som är belastad

med skuld till belopp av bortåt ett par tusen kronor, födas tre kor

och en häst. Enligt vad landsfiskalen i orten uppgivit företer hemmet en

bild av armod.

August Andersson är född 1863 och gift samt har i äktenskapet sju barn,

av vilka en son i åldern 23 år vistas i hemmet. Sedan några månader tillbaka

är Andersson sängliggande sjuk, och även hustrun är tidtals sjuklig.

Andersson äger en mindre lägenhet, värderad till 2,000 kronor och skuldbelastad

till ungefär halva värdet. Å lägenheten födes en ko.

Persson är född 1867 och änkeman. Han äger ett litet bostadshus, värderat

till omkring 1,500 kronor. Han är på grund av sin ålder mindre arbetsför

men brukar kunna förskaffa sig någon inkomst genom att hjälpa grannarna

med varjehande lättare göromål.

Enligt vad landsfiskalen upplyst var Matilda Håkansson under senare åren

av sin levnad sjuklig och undandrog sig i regel samvaro med andra människor;

enda undantaget härifrån utgjordes av hennes^ kusiner, med vilka

hon gång efter annan sökt beröring. Alltsedan 1889, då hon för några månader

intagits för vård å Växjö hospital, hade hon i Härlunda församlings

kyrkoböcker varit antecknad såsom sinnessjuk, ehuru hon veterligen aldrig

blivit omyndigförklarad.

Länsstyrelsen har yttrat bland annat:

Utredningen i ärendet gåve vid handen att alla tre sökandena, av vilka

Johan och August Andersson vore ägare till mindre jordbruksfastigheter

samt Persson ägde ett mindre boningshus, vore ålderstigna och så gott som

arbetsoförmögna samt befunne sig i knappa ekonomiska villkor, varför efterskänkande

av kvarlåtenskapen efter Matilda Håkansson skulle för dem medföra

en välbehövlig ekonomisk lättnad på deras ålderdom. Med hänsyn till

vad utredningen innehölle syntes det sannolikt, att Matilda Håkansson alltifrån

nya arvslagens ikraftträdande på grund av rubbad själsverksamhet

varit oförmögen att testamentarisk! förordna örn sin kvarlåtenskap, ehuru

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departementschefen.

någon omyndighetsförklaring icke syntes hava kommit till stånd. Länsstyrelsen

tillstyrkte, alt allmänna arvsfondens rätt till kvarlåtenskapen efter

Matilda Håkansson helt avstodes till sökandenas förmån.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande meddelat, att ämbetet

i avbidan på beslut över förevarande ansökning låtit anstå med åtgärder

för kvarlåtenskapens indrivande, samt vidare anfört bland annat följande:

Företagen släktutredning visade att den avlidna, vilken vore född utom

äktenskap, såsom närmaste anförvanter efterlämnat mödernekusiner i två

grenar, nämligen sökanden Persson jämte ytterligare en kvarlevande kusin

i en gren samt sökandena Johan och August Andersson i en andra gren,

inom vilken ännu en kusin funnes i livet. Av den förebragta utredningen

syntes framgå, att sökandena levde under tryckta ekonomiska förhållanden.

Då därtill komme att sökandena jämväl av annan grund än släktskap med

den avlidna finge anses hava stått henne i livstiden nära, ansåge ämbetet

starka billighetsskäl tala till förmån för deras framställningar. Beträffande

storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som vid ett efterskänkande

borde tillerkännas sökandena, utgjorde enligt ämbetets förmenande den före

ikraftträdandet av lagen den 8 juni 1928 örn arv gällande arvsordningen en

lämplig grundval för beräkning av dessa andelar. Enligt nämnda arvsordning

skulle å Persson belöpa J/4 samt å envar av Johan Andersson och August

Andersson 1/6 av kvarlåtenskapen efter den avlidna.

Med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter torde det få anses

skäligt, att någon del av kvarlåtenskapen efter Matilda Håkansson efterskänkes

till förmån för sökandena. I fråga örn storleken av de andelar

av kvarlåtenskapen, som böra avstås till envar av dem, ansluter jag mig till

kammaradvokatfiskalsämbetets förslag.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen

efter Matilda Håkansson från Långhult i Härlunda socken

må avstås en fjärdedel till Sven Johan Persson samt en sjättedel

till vardera av Johan Andersson och August Andersson.

9:o.

Rätten till arv efter kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm.

Kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm, vilken

var född den 8 augusti 1863, avled den 6 oktober 1936 utan att, såvitt

en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad

släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen i

boet utgjorde 1,371 kronor 81 öre.

Med utlåtande den 30 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat

en till Kungl. Majit ställd, till Överståthållarämbetet ingiven och av

sistnämnda ämbete med eget yttrande den 18 oktober 1937 jämte införskaffad

utredning till kammaradvokatfiskalsämbetet insänd skrift, däri hushål
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

lerskall Amalia Jacobsson i Stockholm anhållit, att kvarlåtenskapen efter

Pettersson måtte avstås till förmån för henne.

Till stöd för ansökningen har sökanden, som är född år 1865, anfört i

huvudsak följande: Sökanden hade blivit bekant med Pettersson i början av

1900-talet. I november 1903 hade sökanden fött ett gossebarn, till vilket

Pettersson varit fader. Barnet hade varit utackorderat hos olika familjer

till år 1914, då sökanden och Pettersson flyttat tillsammans och själva tagit

hand om sonen i sitt gemensamma hem, där denne sedermera vistats till år

1928, då han ingått äktenskap. Pettersson hade varit mycket fästad vid sonen

och hade testamenterat sin kvarlåtenskap till denne, vilken emellertid

avlidit i mars 1933. Efter sonens död hade Pettersson vid flera tillfällen

lovat sökanden att testamentera sin kvarlåtenskap till henne. Sådant testamente

hade dock aldrig blivit skrivet, beroende på att Pettersson icke ansett

det vara någon brådska med saken. Under hela den tid, då sökanden och

Pettersson bott tillsammans, hade hon skött deras hem utan att därför erhålla

någon som helst kontant betalning. Pengar till kläder och andra personliga

utgifter hade hon förtjänat genom städningsarbete. Sökanden stöde

nu utan existensmöjligheter.

Tre arbetskamrater till Pettersson hava vid polisförhör uppgivit sig vara

övertygade örn att Pettersson haft för avsikt att testamentera sin kvarlåtenskap

till sökanden, ehuru han aldrig för dem gjort något direkt uttalande

därom.

Överståthållarämbetet har, då enligt utredningen i ärendet sökanden syntes

hava stått den avlidne nära, tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, på det av Överståthållarämbetet anförda

skälet och då sökanden befunne sig i fattiga omständigheter, ansett

fog föreligga för ett avstående av ifrågavarande arv till förmån för sökanden

och förty hemställt örn bifall till ansökningen.

På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag i lik-Departemenishet

med de hörda myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap chefenavstås

till sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen efter

kvarnarbetaren Gustaf Vilhelm Pettersson från Stockholm

må avstås till Amalia Jacobsson.

10:o.

Rätten Ull arv efter postassistenten Sigurd Fröberg från Ockelbo socken.

Postassistenten Sigurd Fröberg från Ockelbo socken, vilken var född den 6

september 1885, avled den 2 november 1936 utan att, såvitt en efter honom

upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 11,317 kronor 97 öre.

Bland osäkra fordringar utan angivet värde upptogs i bouppteckningen en

fordran hos änkefru Karin Grabe i Stockholm å 2,000 kronor jämte ränta enligt

revers den 1 september 1931.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har Karin Grabe anhållit, att ifrågavarande

allmänna arvsfonden tillfallna fordran måtte efterskänkas. Till stöd härför

har anförts i huvudsak följande:

Sökanden, som vöre Fröbergs syssling, hade på sin tid av Fröberg mottagit

ifrågavarande belopp såsom hjälp för inköp av en villa i Saltsjöbaden. Ehuru

Fröberg därvid icke begärt att få någon revers på beloppet, hade sökanden

dock ansett det vara i sin ordning att lämna honom en sådan. Då hon sedermera

försålt villan, hade hon erbjudit sig att återbetala beloppet men av Fröberg

fått till svar, att hon skulle använda pengarna till sin dotters uppfostran.

Det hade således icke varit Fröbergs avsikt att kräva beloppet åter. Sökanden

vöre född 1886 och änka sedan 1933. Omkring tio år före sitt frånfälle

hade hennes man drabbats av hjärnblödning, som gjort honom oförmögen

till arbete. Alltifrån den tiden hade sökanden huvudsakligen genom eget arbete

sörjt för familjens uppehälle och bekostat uppfostran åt makarnas barn,

en dotter född 1915 och en son född 1918, vilka bedreve akademiska studier.

Sökanden innehade sedan några år tillbaka anställning som föreståndarinna

för aktiebolaget Separators intressekontor och åtnjöte för närvarande en avlöning

av 4,200 kronor om året. Hon ägde inga andra tillgångar än ett enkelt

lösörebo. Mellan Fröberg och sökandens familj hade förhållandet varit det

allra bästa. Under sina semestrar hade Fröberg regelbundet besökt familjen

i Saltsjöbaden, och även sökanden och hennes barn hade besökt honom i Ockelbo.

Fröberg hade visat full förståelse för sökandens svåra belägenhet och

alltid varit redo att hjälpa, då han förstått att hon haft det ekonomiskt besvärligt.

Vid flera tillfällen hade han talat örn att sökanden och hennes barn

skulle ärva honom, och vid sitt sista besök hos dem, då han varit ganska klen,

hade han förklarat, att han omedelbart efter sin återkomst till Ockelbo skulle

uppsöka en jurist för att få ett testamente uppsatt.

över ansökningen hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet den

16 september 1937, av länsstyrelsen i Gävleborgs län den 20 november 1937

samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 27 januari 1939.

Av ett vid länsstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag inhämtas bland

annat, att personer ur Fröbergs bekantskapskrets vid polisförhör i saken lämnat

upplysningar av innehåll, att Fröberg mycket ofta fått skrivelser från

sökanden med begäran örn penninglån, att han vid flera tillfällen varit bekymrad

och beklagat sig däröver, att det bland hans bekanta till och med

varit på tal att försöka få honom satt under förmyndare för att förhindra vidare

utlåning till sökanden samt att han vid ett tillfälle uttryckligen skulle

hava yttrat, att sökanden icke skulle få något efter honom, enär han ansett sig

lurad av henne på ett lån.

Överståthållarämbetet har tillstyrkt bifall lill ansökningen.

Länsstyrelsen har anfört, att av den genom länsstyrelsens försorg företagna

utredningen visserligen kunde anses framgå, att mellanliavandena mellan Fröberg

och sökanden icke helt talade till den sistnämndas förmån, men att länsstyrelsen

likväl ansåge vad sålunda framkommit icke vara av den beskaffen
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 23

het, att länsstyrelsen i anledning därav ville avstyrka bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har ansett, att ett tillmötesgående av framställningen

icke skulle stå i överensstämmelse med vissa den avlidnes under

livstiden fällda yttranden, varför ämbetet hemställt, att ansökningen icke

måtte föranleda någon åtgärd.

Sökandens påstående, att Fröberg icke haft för avsikt att utkräva ifrågava-Departementsrande

fordran, kan icke anses vederlagt genom vad i ärendet förekommit utan chefen.

synes snarare vinna stöd av den omständigheten, att Fröberg, som ofta brukat

bistå sökanden med ekonomisk hjälp, aldrig veterligen avfordrat sökanden

ränta å lånet, ehuru sådan varit utfäst i reversen. Med hänsyn härtill

och då det otvivelaktigt skulle bereda sökanden avsevärda svårigheter att nu

infria förbindelsen, anser jag billighetsskäl tala för att fordringsbeloppet efterskänkes.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfonden genom arv efter postassistenten

Sigurd Fröberg från Ockelbo socken tillfallen fordran hos

Karin Grabe å 2,000 kronor jämte ränta enligt revers den 1

september 1931 må efterskänkas.

ll:o.

Rätten till arv efter förre arbetaren Ernst Otto Berg från Dalarö. Förre

arbetaren Ernst Otto Berg från Dalarö municipalsamhälle, Stockholms län,

vilken var född den 7 september 1851, avled den 2 januari 1937 utan att,

såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon

arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen

2,498 kronor 26 öre.

Med utlåtande den 28 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat

en till Kungl. Maj:t ställd, till länsstyrelsen i Stockholms län ingiven

och av länsstyrelsen med eget yttrande den 4 maj 1937 till ämbetet insänd

skrift, däri snickaren Karl Gustav Ragnar Karlsson i Dalarö hemställt,

att allmänna arvsfondens rätt till ifrågavarande kvarlåtenskap måtte avstås

till förmån för honom.

Till stöd för ansökningen har Karlsson anfört bland annat följande: Karlsson

hade alltsedan 1919, då han inflyttat till Dalarö, varit närmaste granne

till Berg. Nästan varje vinter hade Berg varit sjuk eller klen till hälsan,

och hade Karlsson då varit Berg behjälplig med att elda, städa och laga

mat. Härför hade Karlsson aldrig erhållit någon ersättning, men Berg hade

vid olika tillfällen sagt, att Karlsson ej skulle göra det för intet utan att

han vid Bergs död skulle få dennes kvarlåtenskap.

Vid polisförhör hava personer, vilka sedan lång tid tillbaka känt såväl

Berg som Karlsson, bekräftat, att Berg och Karlsson varit mycket goda vän
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ner och att Karlsson på olika sätt varit Berg behjälplig under dennes sjukdom,

varjämte det framkommit, att Berg vid flera tillfällen fällt yttranden

av innehåll att Karlsson skulle få det som bleve efter honom.

Av utredningen inhämtas vidare, att Karlsson är född 1879 och gift samt

att han lever i små ekonomiska omständigheter.

Länsstyrelsen har yttrat, att Karlsson enligt vad utredningen givit vid

handen syntes hava vid olika tillfällen lämnat arvlåtaren bistånd och tagit

vård örn honom under hans sjukdom. Då Karlsson sålunda kunde sägas

hava stått arvlåtaren nära, tillstyrkte länsstyrelsen bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under förmälan att ämbetet i avbidan

på beslut i anledning av Karlssons ansökning icke vidtagit åtgärder

för indrivning av behållningen i boet — likaledes förordat bifall till ansökningen.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hörda

myndigheterna skäligt, att kvarlåtenskapen efter Berg avstås till sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter förre arbetaren

Ernst Otto Berg från Dalarö må avstås till förmån för Karl

Gustav Ragnar Karlsson.

12:o.

Rätten till arv efter hushållerskan Signe Emilia Sundström från Rådmansö

socken. Hushållerskan Signe Emilia Sundström från Koholma i

Rådmansö socken, Stockholms län, vilken var född den 2 juli 1884, avled den

4 maj 1937 utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning utvisar,

efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet uppgick enligt

bouppteckningen till 1,507 kronor 32 öre.

Med utlåtande den 29 juli 1938 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat

en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Stockholms län ingiven

och av länsstyrelsen med eget yttrande den 1 mars 1938 till ämbetet insänd

skrift, däri fiskaren August Algot Brovall i Koholma hemställt, att ifrågavarande,

allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap måtte avstås till förmån

för honom.

Till stöd för ansökningen har Brovall anfört i huvudsak följande: Bro
vall

och Signe Emilia Sundström hade ingått förlovning i januari 1926 och

hade därefter bott tillsammans. Enär Signe Emilia Sundström lidit av svårartat

hjärtfel, hade deras tillämnade giftermål år efter år blivit uppskjutet.

Kvarlåtenskapen utgjordes huvudsakligen av medel, innestående å motbok

med Norrtälje sparbank till belopp av 2,090 kronor 40 öre. Vid den tidpunkt,

då Brovall och Signe Emilia Sundström flyttat tillsammans, hade

hennes tillgodohavande i sparbanken endast uppgått till omkring 1,600 kro
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 201.

25

nor. Den förkovran hennes tillgångar sålunda undergått berodde till väsentlig

del därpå, att hon icke behövt anlita sina sparade medel utan haft

sin försörjning i sitt och Brovalls gemensamma hushåll. Signe Emilia

Sundström hade varit född av okända föräldrar och hade icke haft någon

annan än Brovall, som stått henne nära. Hon hade insjuknat hastigt och

avlidit på grund av sitt svåra hjärtfel.

Vid ansökningen har bland annat fogats ett den 16 februari 1938 dagtecknat,

av en nämndeman i Rådmansö avgivet intyg, däri uppgives att Brovall,

som för sitt uppehälle vore beroende av sin arbetsinkomst, någon tid

dessförinnan varit utsatt för ett svårt olycksfall, vilket sannolikt komme att

medföra invaliditet, och att det därför vore av utomordentlig betydelse för

Brovall att erhålla kvarlåtenskapen efter sin trolovade.

Länsstyrelsen har för sin del tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har — under förmälan att ämbetet med

hänsyn till den föreliggande ansökningen icke vidtagit åtgärder för indrivning

av behållningen i boet -—- anfört bland annat, att sökanden enligt vad

utredningen i ärendet syntes giva vid handen stått den avlidna i livstiden

nära samt att han, som på grund av olycksfall för framtiden syntes bliva

oförmögen till arbete, befunne sig i små ekonomiska omständigheter, varför

ämbetet ansåge fog föreligga för ett avstående av kvarlåtenskapen till förmån

för sökanden.

På grund av vad i ärendet förekommit finner jag i likhet med de hördaDepartementsmyndigheterna

skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap avstås till förmån chefenför

sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter hushållerskan

Signe Emilia Sundström från Koholma i Rådmansö socken

må avstås till förmån för August Algot Brovall.

13:o.

Rätten till arv efter hemmansägaren Karl Gustaf Arne Nilsson från

Västerhejde socken. Hemmansägaren Karl Gustaf Arne Nilsson från Botmunds

i Västerhejde socken, Gotlands län, avled den 30 augusti 1938 i en

ålder av 29 år utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning

utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. I bouppteckningen upptogos

tillgångar till värde av 3,732 kronor 2 öre samt skulder och avgående

poster till belopp av 3,829 kronor 53 öre, varför alltså i boet förelåg en brist

av 97 kronor 51 öre. Bland tillgångarna ingick en fastighet med taxeringsvärde

av 3,300 kronor, som Nilsson enligt en den 22 maj 1937 upprättad

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 201.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Departements
chejen.

överlåtelsehandling bekommit av sin fostermoder, änkan Amanda Westmark

i Botmunds, mot förbindelse att svara för i fastigheten intecknad gäld samt

att tillhandahålla Amanda Westmark bostad om ett rum i fastigheten under

hennes återstående livstid.

Med utlåtande den 28 februari 1939 har kammaradvokatfiskalsämbetet

överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Gotlands län ingiven

och av sistnämnda myndighet med yttrande den 25 februari 1939 till

ämbetet insänd skrift, däri Amanda Westmark hemställt örn avstående till

hennes förmån av allmänna arvsfondens rätt till arvet efter Nilsson.

Till stöd för ansökningen har anförts i huvudsak följande: Sökanden och

hennes numera avlidne man hade från ett barnhem i Stockholm mottagit

Nilsson såsom fosterbarn, medan denne ännu varit helt späd, och hade därefter

uppfostrat honom såsom om han varit deras eget barn. Sedan sökanden

blivit änka, hade hon upprättat testamente till förmån för Nilsson,

varjämte hon genom förenämnda handling till honom överlåtit sin fastighet,

vilken utgjort hennes värdefullaste tillgång. Vid överlåtelsen hade förutsatts

att Nilsson, i likhet med vad redan dessförinnan skett, skulle lämna

sökanden nödig försörjning. Efter Nilssons frånfälle, som inträffat hastigt

till följd av olyckshändelse, vore sökanden fullständigt blottställd. Med

hänsyn till den sökanden förbehållna nyttjanderätten vore det tvivelaktigt,

örn fastigheten vid försäljning skulle inbringa ett belopp motsvarande taxeringsvärdet.

I sökandens hand skulle fastigheten representera ett betydligt

större värde än i annan ägares.

Sökandens uppgifter hava vitsordats av landsfiskalen i orten.

Länsstyrelsen har med hänsyn till de föreliggande synnerligen ömmande

omständigheterna tillstyrkt bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har anfört:

Ehuru skulderna i boet efter den avlidne med 97 kronor 51 öre överstege

tillgångarna, hade ämbetet med hänsyn till förevarande ansökan icke aktat

nödigt erinra den förordnade gode mannen om honom åvilande skyldighet

att i förekommande fall avträda boet lill förvaltning av boutredningsman

eller till konkurs. I ärendet finge anses framgå, att sökanden stått den

avlidne i livstiden synnerligen nära ävensom att hon befunne sig i knappa

ekonomiska omständigheter, varför stadgandet i 5 kap. 3 § lagen om arvsyntes

vara tillämpligt. I anledning därav tillstyrkte ämbetet, att allmänna

arvsfondens rätt till arv efter Nilsson avstodes till sökanden.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrker jag, att allmänna

arvsfondens rätt till ifrågavarande arv efterskänkes till förmån för

sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter hemmansägaren

Karl Gustaf Arne Nilsson från Botmunds i Västerhejde

socken må avstås till Amanda Westmark.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

27

Vad föredragande departementschefen ovan under

punkterna l:o—13:o hemställt, däri statsrådets övriga

ledamöter instämma, bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

samt förordnar, att proposition av

den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

G. MacDowall-Pihlström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:226 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. s. 5 i texten
  2. SU 1939:134 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. a1 i texten