Angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning
1939-03-10 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:226, Angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
1
Nr 226.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd
till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande
av en kalkbruksanläggning; given Stockholms slott
den 10 mars 1939.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
I en till Kungl. Majit ställd, den 19 december 1936 dagtecknad skrift
har Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. anhållit att komma i åtnjutande
av ett räntefritt statslån eller ett statsanslag å 50,000 kronor till anläggandet
av ett kalkbruk vid Högdalsås i Hebbersfors by inom Skellefteå socken
av Västerbottens län. Föreningen, till vilken ett stort antal jordbrukare anBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 226.
1
2
Kungl. Metias proposition nr 226.
slutit sig, är organiserad och registrerad såsom ekonomisk förening med ändamål
att inköpa kalkfyndigheter ävensom bryta, förädla samt försälja
kalk och produkter därav. Medlemskap i föreningen kan vinnas av varje
person, institution eller förening, som äger intresse för dess verksamhet.
Medlem deltager i föreningen med en eller flera andelar, vardera lydande å
50 kronor, varav 25 kronor inbetalas kontant och 25 kronor vid anfordran.
Föreningen har inköpt en kalkfyndighet i Högdalsås, där föreningen skall
uppföra en brännugn med en kapacitet av 15 å 20 ton per dygn. Kostnaderna
för hela anläggningen ha beräknats till 101,500 kronor. Då föreningen
icke kunnat räkna med större sammanlagt tillskott från medlemmarna
än cirka 50,000 kronor, har förevarande framställning örn statens medverkan
för anskaffande av ytterligare 50,000 kronor tillkommit. Föreningens
bildande har motiverats av behovet att främja en tillfredsställande kalkförsörjning
till billigt pris.
Över föreningens framställning ha inhämtats utlåtanden från därav berörda
verk och myndigheter.
Kommerskollegium, som överlämnat ett från bergmästaren i norra distriktet
inkommet yttrande i ärendet, har i utlåtande den 24 augusti 1937
erinrat, att staten för främjande av sådana anläggningar som den nu ifrågasatta
hade till sitt förfogande sin kalkbrukslånefond, varur lån utdelades
mot 4 procent ränta. Däremot syntes icke utan riksdagens medverkan vare
sig räntefritt lån eller subvention kunna lämpligen av statsmedel beviljas
för ändamålet, där icke huvudsyftet med stödåtgärden kunde visas ligga i
bekämpande av den ännu på vissa håll kvarstående arbetslösheten. Såvitt
av handlingarna i ärendet framginge förelåge dock ej här något sådant fall.
Den av föreningen befarade omständigheten att dess kalkbruk skulle bliva
utsatt för dumpingkonkurrens utgjorde icke tillräckligt skäl för vidtagande
av åtgärder för beredande av särskilda anslagsmedel för detta ändamål. Kollegium
kunde alltså icke tillstyrka bifall till ansökningen.
Lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttrande i ärendet från Sveriges geologiska
undersökning, har funnit att ett betydande behov av jordbrukskalk
förelåge i dessa trakter samt att behovet av kalk för jordbruksändamål
inom övre Norrland i tillräcklig grad syntes kunna tillgodoses genom kalkutvinning
från där befintliga kalkstensförekomster. Under förutsättning att
jordbrukarna i allmänhet lärde sig inse den ekonomiska betydelsen av rationellt
utförd kalkning av åkerjorden talade starka skäl för exploatering
av ifrågavarande kalkförekomst genom sökandeföreningens försorg. Beträffande
möjligheten för föreningen att kunna i första hand till anslutna
medlemmar finna avsättning för kalk syntes det förhållandet att antalet
tecknade medlemmar redan uppginge till 976, fördelade på 8 socknar, tyda
på en allvarlig strävan att till fromma för jordbruket höja dess avkastningsförmåga
genom kalktillförsel. Styrelsen har bedömt förevarande framställning
även ur konkurrenssynpunkt; i fråga om denna del av utlåtandet hänvisas
till det följande. Tillkomsten av ett jordbrukarnas eget kalkbruks
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
3
företag kunde enligt lantbruksstyrelsens mening anses utgöra ett icke oviktigt
led i dessas strävanden att genom hjälp till självhjälp främja en av de
produktionsfaktorer, som vore nödvändiga för rationell växtodling och på
denna grundad animalieproduktion. Ur denna synpunkt och med hänsyn
till åkerjordarnas kalkningsbehov i övre Norrland ävensom därvarande jordbruks
behov av billigare jordbrukskalk ansåge lantbruksstyrelsen sig icke
böra avvisa förevarande framställning om statens ekonomiska medverkan
till uppförande av en kalkbränningsanläggning vid Högdalsås. Då emellertid
kalkbruksföretaget av ekonomiska skäl icke uteslutande syntes komma
att framställa kalk för jordbruksändamål, syntes det äskade bidragsbeloppet
å 50,000 kronor böra begränsas till förslagsvis 30,000 kronor och återstoden,
20,000 kronor, utgå i form av räntebärande lån från statens kalkbrukslånefond.
Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke bidraget
skulle kunna utgå från det belopp å 800,000 kronor, som jämlikt Kungl.
Maj:ts proposition nr 266 till 1938 års riksdag angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område avsetts för särskilda åtgärder till befrämjande
av jordbruket i Norrland.
Statskontoret har anfört att, därest någon statens ekonomiska medverkan
i förevarande avseende överhuvud taget ansåges böra komma till stånd, hinder
icke syntes möta att för ändamålet anlita berörda medel ur jordbrukets
prisregleringsfond.
Statens jordbruksnämnd har däremot uttalat, att anlitande av dessa medel
för stödjande av industriella anläggningar icke syntes stå i överensstämmelse
med syftet med medlens anvisande. Huruvida den av Kågedalens
kalkbruksförening ifrågasatta kalkbränningsanläggningen vore av den betydelse,
att den borde stödjas med statsmedel, ävensom frågan örn de ekonomiska
förutsättningarna i övrigt för denna anläggning, vore emellertid
spörsmål, som nämnden näppeligen kunde bedöma.
Västerbottens läns hushållningssällskap har i yttrande till jordbruksnämnden
livligt tillstyrkt, att ifrågavarande företag understöddes av statsmedel med
föreslaget belopp men nödgats tillika på det bestämdaste avstyrka, att bidraget
finge lämnas ur anslaget för produktionsfrämjande åtgärder på jordbrukets
område i Norrland.
I fråga om behovet av ökad kalkförsörjning för övre
Norrland har föreningen framhållit, att 1931 års kalkutredning beräknat
jordbrukets årliga kalkbehov inom Skelleftetraklen till 12,000 ton, att
en betydande underkonsumtion av jordbrukskalk förelåge, att enligt en av
filosofie doktorn Carl Hammarlund, statens växtskyddsanstalt, verkställd undersökning
den stora utbredningen av vissa växtsjukdomar i förevarande
trakt vore att hänföra till rådande kalkbrist i åkerjordarna samt att en av
grundförutsättningarna för höjande av jordbrukets avkastning i övre Norrland
vore en i hög grad ökad kalkanvändning, vilken emellertid vöre beroende
av kalkens pris och kvalitet.
4
Kungl. Majlis proposition nr 226.
Lantbrukstyrelsen har i denna fråga anfört följande:
Beträffande fastmarksjordar finnes ett starkt samband mellan jordens surhetsgrad
samt växtslag och kalkbehov. Jordar med reaktionstal under pH 6.0
å 6.2 hava enligt centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet
undersökningar (jämför meddelande nr 395 år 1931 från samma anstalt) visat
ett så stort kalkbehov för alla grödor, att den tillförda kalken (1,000—3,000
kilogram per hektar) i övervägande antalet fall väl betalat sig under loppet
av de vanliga växtföljderna. I synnerhet hava fleråriga vallar på sura jordar
synts väl betala kalken.
Vid av ovannämnde Hammarlund år 1937 verkställda undersökningar på
46 platser i Skelleftetrakten rörande skador på vegetationen, särskilt med
hänsyn till eventuell förekomst av svavelsyrlighetsskador, har pH-värdet i 16
fall legat under reaktionstalet 6.2 och endast i 2 fall har neutral markreaktion
(pH 7) kunnat konstateras. Markreaktionen kan därför anses vara övervägande
sur, vilket tyder på ett mera allmänt kalkbehov även inom en trakt
med kalkstensförekomster. Då nu fleråriga vallar, som enligt vad nyss nämnts
väl betala kalkning, dominera odlingen i övre Norrland samt förekomsten av
starkt sura jordar (torvjordar) är betydande i dessa delar av landet, råder enligt
lantbruksstyrelsens mening intet tvivel om, att ett betydande behov av
jordbrukskalk föreligger i dessa trakter. Detta bekräftas också av de utav
centralanstalten rörande reaktionstillståndet och kalkbehovet i de svenska odlingsjordarna
utförda undersökningar (meddelande nr 369 år 1930 från centralanstalten),
vilka visa, att i övre Norrlands kustland 77.3 procent av den
undersökta arealen av fastmarksjordar äro i behov av grundkalkning för att
nå pH = 6.0, samt att 17 procent äro i behov av underhållskalkning och blott
5.7 procent icke äro i behov av kalkning. För samma område beräknas enligt
sistnämnda undersökning det totala kalkbehovet hos allenast åkerjordar av
fastmarkstyp till 166,000 ton släckt kalk för grundkalkning och 14,600 ton för
årlig underhållskalkning, vartill komma de vidsträckta sura torv jordsområdena.
Enligt ett i förevarande ärende från bergmästaren i norra distriktet C. I.
Asplund till kommerskollegium avgivet yttrande har i medeltal under åren
1934—1936 av det för hela övre Norrland (Väster- och Norrbotten) beräknade
årsbehovet av jordbrukskalk eller minst 34,000 ton blott 3,114 ton levererats
från i övre Norrland befintliga kalkbruk, varav blott 186 ton till Norrbotten
och återstoden till Västerbotten. Detta utgör blott cirka 9.2 procent av det
lägst beräknade årsbehovet.
Mot det såsom lägst beräknade årsbehovet av jordbrukskalk, 34,000 ton,
inom hela övre Norrland står den verkliga konsumtionen, som enligt erhållna
uppgifter under år 1937 utgjorde sammanlagt cirka 7,900 ton, varav blott
2,940 ton levererats från kalkbruken i Västerbotten, cirka 2,000 ton till Norrbotten
från Åsestugans kalkbruk i Jämtland och resten sjöledes från södra
Sverige. Enligt uppgift hava nämligen av jordbrukskalk levererats 1,638 ton
från Burträsk och 1,302 ton från Högdalsås, bägge till Sala-Stråkoncernen hörande
kalkbruk i Västerbotten. Av cirka 2,500 ton till Västerbotten från södra
Sverige levererad kalk hava mellan 1,500—2,000 ton distribuerats av Västerbottens
lantmannaföreningars förbund i Umeå, och av den totala förbrukningen
av jordbrukskalk inom Norrbotten, cirka 2,500 ton, hava, såsom ovan
nämnts, cirka 2,000 ton erhållits per järnväg från Jämtland och resten sjöledes
från södra Sverige.
Utgår man ifrån ovannämnda beräkning, att det lägst beräknade årsbehovet
av jordbrukskalk i övre Norrland är omkring 34,000 ton, och att den nuvarande
konsumtionen är blott cirka 20 procent därav, återstår således att
täcka ett årsbehov av cirka 26,000 ton.
Kungl. May.ts proposition nr 226.
5
Beträffande förefintlig heten av kalksten och möjligheten
att få en tillfredsställande avsättning för kalken
inhämtas av de föreliggande yttrandena i huvudsak följande.
Sveriges geologiska undersökning har låtit verkställa vissa utredningar i fältet
och analyser av uttagna generalprov. Undersökningen anför:
Den kalkstensfyndighet, som avses att tillgodogöras genom det nya kalkbruket,
tillhör samma kalkstråk som det för Högdals kalkbruk bearbetade
Rönnbergets kalkfyndighet. Såsom framgår av Sveriges geologiska undersöknings
utredningar, dels framlagda i ämbetsverkets kalkutredning av 2 april
1931, dels sedermera kompletterade, hava Rönnberget och det närliggande
Norrberget de största och bästa tillgångarna av kalksten med över 90 °/o CaC03
inom detta stråk (beräknade c:a 500,000 ton sådan sten i Rönnberget och c:a
300.000 ton i Norrberget).
De med anledning av föreliggande framställning verkställda undersökningarna
av kalkstensförekomsten på vilken Högdalsås nya kalkbruk skulle baseras
hava givit vid handen, att visserligen tillgångarna av i dagbrott tillgänglig
och utan större jordrymningsarbeten högvärdig sten där äro vida mindre, men
att de dock måste anses tillräckliga för en mindre anläggning. Större delarna
av fyndigheten håller högst 90 °/o CaCOs, men i områdets östra delar uppgingo
halterna till ej mindre än 94—96 °/o CaCO... Även om det på grund av lagerställningens
flackhet och andra omständigheter ej var möjligt att mera noggrant
beräkna tillgångarna, torde man dock kunna säga att minst 50,000 ton
sten med c:a 95 °/''o kalkkarbonat måste förekomma härstädes.
Av största betydelse för den föreliggande framställningens bedömande är
givetvis frågan örn avsättningsmöjligheterna för den inom denna trakt producerade
kalken. I kalkutredningen av 1931 beräknades jordbrukets ihåliiga
årliga kalkbehov inom Skelleftetraktens möjliga avsättningsområde till c:a
12.000 ton. Då sedan dess Burträsks kalkbruk tillkommit, har avsättningsområdet
för Kågedalens kalk härigenom i hög grad begränsats och torde vid
kalkfraktlindring kunna absorbera c:a 5,000 ton CaO per år. I stort sett brukar
nu detta behov täckas till tredjedelen eller högst hälften; jordbrukets nuvarande
kalkkonsumtion inom Kågedalsområdet kan därför knappast vara
större än 2,000 ton CaO per år.
Till detta kommer sedan behovet av murkalk. Detta behov uppgår f. n.
i medeltal för hela landet till c:a 10 kg per invånare och år. (Några kontrollräkningar
ha visat, att konsumtionen i Stockholm är c:a 20 kg, i Arvikatrakten
c:a 10 kg, i Sollefteåtrakten 20 kg och i Bodentrakten c:a 10 kg).
För Kågekalkens avsättningsområde måste då en årlig murkalkkonsumtion
överstigande 20 kg per invånare anses osannolik. Med ett invånarantal
av c:a 50,000 skulle den årliga konsumtionen av murkalk alltså kunna beräknas
till högst 1,000 ton.
Sammanlagda konsumtionen av jordbruks- och murkalk torde alltså f. n.
endast uppgå till c:a 3,000 ton per år inom avsättningsområdet, vilket är
ungefärligen det redan befintliga Högdalsåskalkbrukets produktionsförmåga.
Med anledning av bergmästareämbetets i norra distriktet utredning i frågan
vill geologiska undersökningen påpeka, att av 1931 års kalkutredning
(som icke förefaller hava varit för ämbetet tillgänglig) framgick, att Kågekalken
ej .skulle kunna lönande lastas upp på järnvägen. Detta kan också sedan
dess sägas hava bekräftats av erfarenheten, det framgår sålunda av redovisningen
i S. J:s vagnslastgodstrafik. När bergmästareämbetet vidare beräknar
Västerbottens läns kalkbehov till 29,000 ton CaO per år, så har ej heller
tagits i beaktande kalkutredningens resultat att stora delar av Skelleftefältsområdena
ej äro kalkbehövande.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
Marknadens maximala absorptionsförmåga inom det påräkningsbara avsättningsområdet
kan måhända uppgå till det dubbla mot ovan nämnda
3,000 ton eller 6,000 ton årligen. Då emellertid en billigt arbetande kalkugn
ej gärna torde kunna utbyggas för mindre årsproduktion än 4,000 ton, finner
man, att den sammanlagda kapaciteten av Högdalsås gamla bruk och
det nu ifrågasatta nya skulle överstiga marknadens absorbtionsförmåga samt
därför sannolikt till slut leda till förluster för andelsägarna.
Geologiska undersökningen kan alltså icke rekommendera inrättandet av
den tilltänkta nya kalkugnsanläggningen.
Geologiska undersökningen framhåller emellertid, att ifrågavarande kalkfyndighet
med större fördel borde kunna utnyttjas genom kalkmalning än
— såsom av sökandeföreningen avsågs — genom kalkbränning.
Föreningen har gentemot geologiska undersökningens uttalanden gjort gällande,
att förutsättningarna för såväl anläggande av kalkbränningsverk som
avsättningen för kalk vore avsevärt större än geologiska undersökningen
räknat med. Sålunda hade 1931 års kalkutredning beräknat ifrågavarande
kalkförekomst till 20,000 kvadratmeter med en största mäktighet av 40 meter.
Vid en av bergsingenjören C. I. Asplund redan år 1906 företagen mätning
beräknades fyndigheten innehålla 5.6 miljoner ton kalksten. Vidare anför
föreningen:
Man synes hava gått ut ifrån vid sina beräkningar över det ifrågasatta
nya kalkbrukets avsättningsmöjligheter, att de nuvarande kalkbrukens i
Högdalsås och Burträsk produktion skulle uteslutande vara inställd på fyllande
av ortens behov av jordbruks- och murkalk, så är dock icke förhållandet.
Vid Burträsks kalkbruk sortgallras produktionen till fyra olika kvalitéer,
varefter sort 1 förpackas och säljes till sodafabriker, sort 2 upplastas
vid Klutmarks järnvägsstation och försäljes till sulfatfabriker längs norrlandskusten,
sort 3 utgör murkalk och försäljes delvis inom orten. Enligt
uppgift från Skellefteå järnvägsstations godsexpedition uppgick den under
år 1937 över Klutmarks järnvägsstation utfraktade kalken från Burträsk till
något över 4,000 ton. Det är först den utgallrade återstoden, som försäljes
inom orten som jordbrukskalk, vilken kvantitet sannolikt understiger 1,000
ton per år. Det säger sig självt, att på nämnda sätt utgallrad jordbrukskalk
måste vara bemängd med »kärnsten» och härigenom hålla en synnerligen
låg halt CaO. Högdalsås kalkbruks försäljning av jordbrukskalk torde icke
nämnvärt överstiga 2,000 ton per år, och det skulle således återstå icke
mindre än 8,000 ton för att det av kalkutredningen beräknade behovet skall
vara fyllt. Den redan nu givna rayonen för föreningens verksamhet kullslår
varje tanke på anläggande av s. k. malverk, då det får anses självfallet,
att föreningen icke kan ekonomiskt betjäna medlemmar boende 10 å
12 mil från kalkbruket med en vara, som gentemot bränd kalk måste draga
det dubbla i fraktkostnad.
Lantbruksstyrelsen har anfört följande:
Det råder enligt lantbruksstyrelsens mening ingen tvekan om, att inom
denna landsdel goda avsättningsmöjligheter för kalk förefinnas under förutsättning,
att jordbrukarna i allmänhet lära sig inse den ekonomiska be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
7
tydelsen av rationellt utförd kalkning av åkerjorden och att därför under
nämnda förutsättning starka skäl tala för exploatering av ifrågavarande
kalkförekomst genom sökandeföreningens försorg. Lantbruksstyrelsen vill
i detta sammanhang erinra därom, att de norrländska jordbrukarna ännu
icke mera allmänt lärt sig att rätt bedöma olika jordars kalkningsbehov.
Avsevärt vidgad praktisk undervisningsverksamhet i form av inom bygderna
utförda demonstrationsförsök med kalkning på olika jordar och till
olika grödor är därför en nödvändig förutsättning för alt anläggning av
ytterligare kalkbruksföretag skall kunna ernå erforderlig lönsamhet. Örn
därför statsmakterna komma att lämna ekonomisk medverkan till exploatering
av kalkstensförekomsten vid Högdalsås, får det ur jordbrukssynpunkt
anses angeläget, att vederbörande hushållningssällskap samtidigt med kraft
lämna praktisk medverkan till allmän förståelse för olika åkerjordars kalkningsbehov.
För bedömande av den ekonomiska bärigheten hos det
planerade företaget är frågan om konkurrens med redan på platsen
arbetande företag eller med från andra delar av Sverige tillförd jordbrukskalk
väsentlig.
Föreningens uppfattning i denna fråga framgår av följande uttalande:
Att kalkförsörjningen i Västerbotten för närvarande icke är tillfredsställande
beror närmast därpå att de två förnämsta kalkbruksföretagen av länets
tre inköpts utav den stora koncernen Sala-Strå kalkbruks A.-B. med
påföljd, att jordbnrkskalken avsevärt stigit i pris. De två företag, som
nämnda koncern förvärvat, äro Nordsvenska Kalkbruksaktiebolaget och Burträsks
Kalkbruksaktiebolag, av vilka det förstnämnda bolaget huvudsakligen
försäljer jordbrukskalk, under det att Burträsk-företaget inriktat sin verksamhet
så att större delen av produktionen går till murnings- och industrikalk.
Det tredje kalkbruksföretaget inom länet är Bergsbyns Kalkbruk,
vilket äges utav en förening. Majoriteten av andelarna i denna förening
äges av fem personer, och föreningens kalkbruk har icke visat sig kunna
upptaga priskonkurrens med Sala-Stråkoncernen vilket närmast torde bero
därpå att föreningens kalkfyndighet är mindre välbelägen och brytningen,
liksom även framforslingen, förenad med stora kostnader. För att erhålla
en prisreglerande faktor på kalkbruksmarknaden i denna del av Norrland
är det sålunda nödvändigt att skapa ett nytt kooperativt företag, som icke
riskerar att bliva föremål för spekulation. Genom bildandet av Kågedalens
Kalkbruksförening och inköpet av fyndigheten i Högdalsås ha förutsättningar
skapats för att erhålla den för jordbrukarna så betydelsefulla prisreglerande
faktor som här omnämnts.
Om föreningen skall kunna bestå i den dumpingkonkurrens som med all
sannolikhet kommer att riktas emot dess företag, så snart det kommit i
gång, måste företaget vara ur ekonomisk synpunkt så uppbyggt, att det icke
drager några som helst förräntningskostnader. Det är av denna anledning
som föreningen vädjar till Kungl. Majit att med hänsyn till jordbruksbefolkningen
i de berörda bygderna medgiva ett räntefritt lån eller ett statsbidrag.
Föreningen kan icke underlåta att framhålla, att statens fraktlindringsbidrag,
när det gäller kalktransporter från södra delarna av landet upp till
våra bygder, kommit att utnyttjas av förutnämnda koncern för att konkurrera
ihjäl de mindre företag, som funnits här uppe. Utvecklingen har också
— såsom föreningen redan tidigare antytt — blivit den, att Sala-Stråkoncernen
helt erövrat greppet över kalkmarknaden i Västerbotten.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Föreningen har vidare närmare utvecklat sin uppfattning i denna fråga
under åberopande bland annat av vissa av 1931 års utredning lämnade exempel
rörande prisförhållandena på kalkmarknaden, av vilken utredning enligt
föreningens mening framginge det otillfredsställande i jordbrukets kalkförsörjning
med anledning av att marknaden förtrustats.
Lantbruksstyrelsen anför:
Av till Sala—Slråkoncernen hörande kalkbruk i Västerbotten är det ena
beläget vid Högdalsåsen intill den nu för exploatering avsedda fyndigheten
och det andra vid Burträsk, cirka 5 å 6 mil från förstnämnda plats. Kalkbruket
vid Burträsk drives cirka 11 månader av året, främst för framställning
av industrikalk. År 1937 levererades därifrån likväl enligt uppgift 1,638
ton kalciumoxid som jordbrukskalk. För närvarande bygges ytterligare en
kalkugn vid Burträsk, varför årskapaciteten vid 11 månaders drift framdeles
beräknas till cirka 15,000 ton. Kalkbruket vid Högdalsås drives endast cirka
8 månader av året och hade enligt uppgift en försäljning år 1937 av 2,279
ton kalk, varav 1,302 ton för jordbruksändamål.
Det större kalkbruket — i Burträsk — är baserat på tillverkning av bränd
kalk för industriändamål, och dess produktion sorteras i fyra kvaliteter,
varav den första, som enligt uppgift för närvarande betingar ett pris av 70
kronor per ton fritt bruket, har betydande avsättning för sodatillverkning,
den andra användes vid sulfattillverkning, den tredje, som fritt bruket betingar
ett pris av 40 kronor per ton, användes för byggnadsändamål och den
fjärde frånsorterade återstoden säljes som jordbrukskalk. Burträskbrukets
ökade kapacitet anses icke komma att medföra nämnvärd ökning av tillverkningen
av jordbrukskalk. Då emellertid de här erhållna högre kvaliteterna
betalas högt, skulle den fjärde frånsorterade kvaliteten kunna säljas
särdeles billigt och därför kunna verksamt konkurrera med sökandeföreningens
tillämnade kalkbruksföretag.
Vad angår gällande priser på jordbrukskalk har jordbrukskonsulenten G.
Bergdahl i Skellefteå lämnat följande uppgifter. Nuvarande pris på högvärdig
bränd kalk vid norrlandshamn är 33 kronor 50 öre per ton samt
nuvarande pris på högvärdig bränd kalk för jordbruksändamål vid kalkbruket
i Högdalsåsen 28 kronor och i Burträsk 30 kronor per ton inklusive
transport till kunden, vilket torde ungefär motsvara priset i Mälardalen 28
kronor 75 öre, fritt banvagn Södertälje. Kalkstensmjöl eller s. k. »preparerad
jordbrukskalk» levereras, enligt aktiebolaget Karta & Oaxens kalkbruks
uppgift, från södra Sverige till ett pris av 14 å 15 kronor per ton fritt
norrländsk hamn.
Då kalkstensmjöl till anfört pris innehåller cirka 50 procent kalciumoxid
och bränd kalk av god kvalitet för jordbruksändamål cirka 90 procent kalciumoxid,
ställer sig priset på kalkstensmjöl för högt i förhållande till bränd
kalk, varjämte transportkostnaderna för kalkstensmjöl bli för höga i förhållande
till mängden häri ingående kalciumoxid. Då vidare en kalkmalningsanläggning
i enlighet med geologiska undersökningens förslag endast
kan tillgodose behovet av jordbrukskalk, medan ett kalkbränningsverk kan
tillgodose behovet även av murkalk och industrikalk, finner lantbruksstyrelsen
■— trots att driftkalkyler saknas — vissa ekonomiska skäl tala för att
kalkmalningsanordning uteslutes ur den vidare diskussionen. Sökandeföreningen
har räknat med, att de nuvarande andelsägarna icke själva kunna
för jordbruksändamål konsumera den kalkmängd, som måste tillverkas för
lönande drift av det planerade företaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
9
Av ansökningshandlingarna framgår, att föreningens stadgar den 10 september
1936 registrerats hos länsstyrelsen i Umeå. I stadgarna saknas
emellertid den för en ekonomisk förening av här förevarande slag viktiga
bestämmelsen om förpliktelse för medlemmarna att taga hela sitt kalkbehov
från föreningens kalkbruk.
Statsmakterna Ira tidigare vid olika tillfällen sökt att genom åtgärder, äg -Departements
.
chefen.
nade att främja en rationell kalkning av åkerbruksjorden, verka för en höjning
av jordbrukets produktivitet. Sålunda har staten för budgetåret 1923/
24 anvisat ett anslag till låneunderstöd till företag för framställning av jordbrukskalk.
År 1932 inrättades statens kalkbrukslånefond, från vilken lån
beviljas för utförande av anläggningar i syfte att för tillgodoseende av jordbrukets
behov nyttiggöra förefintliga kalkförekomster m. m. Sedan många
år tillbaka utgår anslag för fraktlindring vid transport av jordbrukskalk.
Från förstnämnda anslag ha utlämnats två lån, av vilka det ena utgått till
föreningen Bergsbyns kalkbruk u. p. a. Å kalkbrukslånefonden utestår för
närvarande ett enda, till Burträsk kalkbruks aktiebolag utlämnat lån med
oguldet belopp av 45,000 kronor, och för ytterligare utlåning äro 220,000
kronor tillgängliga. Beträffande verkningarna av de nu lämnade bidragen
till fraktlindring för jordbrukskalk vill jag erinra örn att Kungl. Maj:t den 6
maj 1938 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med järnvägsstyrelsen
verkställa undersökning rörande användningen av det för sådana
bidrag avsedda anslaget.
Den utredning som förebragts i det här behandlade ärendet ger stöd åt
uppfattningen, att trots vidtagna åtgärder en betydande brist i kalkförsörjningen
av åkerjordarna i övre Norrland alltjämt gör sig gällande. Anledning
synes sålunda föreligga att upptaga frågan om formerna för främjande
av kalktillförsel till fortsatt övervägande. I anslutning till vad lantbruksstyrelsen
framhållit må då först understrykas vikten av en effektiv upplysningsverksamhet
bland jordbrukarna till vidgande av kännedomen om kalktillförselns
värde för en rationell lanthushållning samt örn olika åkerjordars
skilda kalkbehov. Det synes mig vara en inom hushållningssällskapens arbetsområde
liggande uppgift att verka för en sådan upplysning, vilken framstår
såsom förutsättningen för ett gott resultat av andra åtgärder, som statsmakterna
kunna finna lämpligt pröva för vinnande av nämnda ändamål.
Utredningen i ärendet ådagalägger, att inom övre Norrland kalkstensförekomster
finnas, som kunna tänkas brukade till båtnad för kalkanvändningen
i dessa trakter. Aven örn olika uppfattningar kunna råda örn kalklagrens
mäktighet inom området, synes dock behovet av kalk för jordbruksändamål
inom övre Norrland i tillräcklig grad kunna tillgodoses genom
kalkutvinning från där belägna kalkstensförekomster. Bildandet av Kågedalens
kalkbruksförening u. p. a. får betraktas som ett erkännansvärt
initiativ till frågans lösning på denna väg, till vilket statens fortsatta strävanden
på området lämpligen böra anknyta.
Genom den omfattning som anslutningen till Kågedalens kalkbruksförman!/
till riksdaqens protokoll 1939. 1 sami. Nr 226.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
ening redan erhållit synes möjlighet föreligga för en säker avsättning från
en mindre, av föreningen uppförd kalkbruksanläggning. Likväl kräves
statens ekonomiska stöd för att verksamheten skall kunna med gynnsamt
resultat upptagas. Två utvägar stå därvid till buds, nämligen statlig kredit
eller direkt subvention. Den förra formen för statens medverkan till stödjande
av företag för framställning av jordbrukskalk är — att döma av de
erfarenheter som hittills vunnits — icke tillfyllest för ändamålet. Det bör
därför övervägas att giva företaget i fråga ekonomiskt stöd utan återbetalningsskyldighet.
Såsom ett huvudvillkor för statens medverkan bör i så
fall uppställas, att avnämarna av jordbrukskalken skola erhålla denna till
företagets självkostnad, d. v. s. att full återbäring av föreningens vinst till
avnämarna av jordbrukskalk skall äga rum, varvid i självkostnaden givetvis
böra inräknas erforderliga avsättningar till säkerställande av företaget
för framtiden. Statens medverkan insättes alltså direkt på ett förbilligande
av jordbrukskalken för de jordbrukare, som genom inköp från föreningen
verka för ökad kalkanvändning i dessa trakter, där detta är behövligt för
ändamålsenlig jordbruksdrift. Genom bidraget minskas även statens utgifter
för fraktlindring vid transport av kalk från andra produktionsorter, i den
mån denna transport äger rum å järnväg. Några medel, av vilka ett bidrag
till angivet ändamål kan bestridas, stå — såsom av utlåtandena i ärendet
framgår — för närvarande icke till förfogande.
Innan bidrag i den av mig här förordade formen kan utgå till Kågedalens
kalkbruksförening, erfordras vissa ytterligare undersökningar och överväganden,
bland annat med hänsyn till det huvudvillkor som jag funnit böra
fästas vid bidraget. Såsom ytterligare villkor lärer böra föreskrivas, att i
föreningens stadgar bestämmelse införes örn inköpsplikt för andelsägarna av
hela deras kalkbehov från föreningen tillhörigt kalkbruk. Föreningen torde
vidare böra förete driftkalkyl som kan godkännas ävensom plan för
företagets skötsel m. m. Trots att sålunda kompletterande upplysningar
böra införskaffas innan ett bidrag utbetalas, anser jag dock skäl tala för att
medel redan nu äskas för ändamålet. Beträffande storleken av det ifrågasatta
bidraget finner jag för närvarande ej skäl förorda annat belopp än
det av föreningen nämnda eller 50,000 kronor, ehuru det givetvis får bero
av den vidare utredningen om hela detta belopp behöver ställas till förfogande.
Bidraget torde böra utgå från ett anslag å nionde huvudtiteln
av reservationsanslags natur under benämningen Bidrag till Kågedalens kalkbruksförening
u. p. a. för utförande av kalkbruksanläggning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a.
för utförande av en kalkbruksanläggning för budgetåret
1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av ................................ kronor 50,000.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 226. H
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1939:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till Kågcdalens kaikbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruk a1 i texten
- JoU 1939:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning. s. 23 i texten