Sök i Ratio Lex

Angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning

1939-03-10 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:226, Angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

1

Nr 226.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd

till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande

av en kalkbruksanläggning; given Stockholms slott

den 10 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 10 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

I en till Kungl. Majit ställd, den 19 december 1936 dagtecknad skrift

har Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. anhållit att komma i åtnjutande

av ett räntefritt statslån eller ett statsanslag å 50,000 kronor till anläggandet

av ett kalkbruk vid Högdalsås i Hebbersfors by inom Skellefteå socken

av Västerbottens län. Föreningen, till vilken ett stort antal jordbrukare anBihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 226.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Metias proposition nr 226.

slutit sig, är organiserad och registrerad såsom ekonomisk förening med ändamål

att inköpa kalkfyndigheter ävensom bryta, förädla samt försälja

kalk och produkter därav. Medlemskap i föreningen kan vinnas av varje

person, institution eller förening, som äger intresse för dess verksamhet.

Medlem deltager i föreningen med en eller flera andelar, vardera lydande å

50 kronor, varav 25 kronor inbetalas kontant och 25 kronor vid anfordran.

Föreningen har inköpt en kalkfyndighet i Högdalsås, där föreningen skall

uppföra en brännugn med en kapacitet av 15 å 20 ton per dygn. Kostnaderna

för hela anläggningen ha beräknats till 101,500 kronor. Då föreningen

icke kunnat räkna med större sammanlagt tillskott från medlemmarna

än cirka 50,000 kronor, har förevarande framställning örn statens medverkan

för anskaffande av ytterligare 50,000 kronor tillkommit. Föreningens

bildande har motiverats av behovet att främja en tillfredsställande kalkförsörjning

till billigt pris.

Över föreningens framställning ha inhämtats utlåtanden från därav berörda

verk och myndigheter.

Kommerskollegium, som överlämnat ett från bergmästaren i norra distriktet

inkommet yttrande i ärendet, har i utlåtande den 24 augusti 1937

erinrat, att staten för främjande av sådana anläggningar som den nu ifrågasatta

hade till sitt förfogande sin kalkbrukslånefond, varur lån utdelades

mot 4 procent ränta. Däremot syntes icke utan riksdagens medverkan vare

sig räntefritt lån eller subvention kunna lämpligen av statsmedel beviljas

för ändamålet, där icke huvudsyftet med stödåtgärden kunde visas ligga i

bekämpande av den ännu på vissa håll kvarstående arbetslösheten. Såvitt

av handlingarna i ärendet framginge förelåge dock ej här något sådant fall.

Den av föreningen befarade omständigheten att dess kalkbruk skulle bliva

utsatt för dumpingkonkurrens utgjorde icke tillräckligt skäl för vidtagande

av åtgärder för beredande av särskilda anslagsmedel för detta ändamål. Kollegium

kunde alltså icke tillstyrka bifall till ansökningen.

Lantbruksstyrelsen, som inhämtat yttrande i ärendet från Sveriges geologiska

undersökning, har funnit att ett betydande behov av jordbrukskalk

förelåge i dessa trakter samt att behovet av kalk för jordbruksändamål

inom övre Norrland i tillräcklig grad syntes kunna tillgodoses genom kalkutvinning

från där befintliga kalkstensförekomster. Under förutsättning att

jordbrukarna i allmänhet lärde sig inse den ekonomiska betydelsen av rationellt

utförd kalkning av åkerjorden talade starka skäl för exploatering

av ifrågavarande kalkförekomst genom sökandeföreningens försorg. Beträffande

möjligheten för föreningen att kunna i första hand till anslutna

medlemmar finna avsättning för kalk syntes det förhållandet att antalet

tecknade medlemmar redan uppginge till 976, fördelade på 8 socknar, tyda

på en allvarlig strävan att till fromma för jordbruket höja dess avkastningsförmåga

genom kalktillförsel. Styrelsen har bedömt förevarande framställning

även ur konkurrenssynpunkt; i fråga om denna del av utlåtandet hänvisas

till det följande. Tillkomsten av ett jordbrukarnas eget kalkbruks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

3

företag kunde enligt lantbruksstyrelsens mening anses utgöra ett icke oviktigt

led i dessas strävanden att genom hjälp till självhjälp främja en av de

produktionsfaktorer, som vore nödvändiga för rationell växtodling och på

denna grundad animalieproduktion. Ur denna synpunkt och med hänsyn

till åkerjordarnas kalkningsbehov i övre Norrland ävensom därvarande jordbruks

behov av billigare jordbrukskalk ansåge lantbruksstyrelsen sig icke

böra avvisa förevarande framställning om statens ekonomiska medverkan

till uppförande av en kalkbränningsanläggning vid Högdalsås. Då emellertid

kalkbruksföretaget av ekonomiska skäl icke uteslutande syntes komma

att framställa kalk för jordbruksändamål, syntes det äskade bidragsbeloppet

å 50,000 kronor böra begränsas till förslagsvis 30,000 kronor och återstoden,

20,000 kronor, utgå i form av räntebärande lån från statens kalkbrukslånefond.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke bidraget

skulle kunna utgå från det belopp å 800,000 kronor, som jämlikt Kungl.

Maj:ts proposition nr 266 till 1938 års riksdag angående prisreglerande åtgärder

på jordbrukets område avsetts för särskilda åtgärder till befrämjande

av jordbruket i Norrland.

Statskontoret har anfört att, därest någon statens ekonomiska medverkan

i förevarande avseende överhuvud taget ansåges böra komma till stånd, hinder

icke syntes möta att för ändamålet anlita berörda medel ur jordbrukets

prisregleringsfond.

Statens jordbruksnämnd har däremot uttalat, att anlitande av dessa medel

för stödjande av industriella anläggningar icke syntes stå i överensstämmelse

med syftet med medlens anvisande. Huruvida den av Kågedalens

kalkbruksförening ifrågasatta kalkbränningsanläggningen vore av den betydelse,

att den borde stödjas med statsmedel, ävensom frågan örn de ekonomiska

förutsättningarna i övrigt för denna anläggning, vore emellertid

spörsmål, som nämnden näppeligen kunde bedöma.

Västerbottens läns hushållningssällskap har i yttrande till jordbruksnämnden

livligt tillstyrkt, att ifrågavarande företag understöddes av statsmedel med

föreslaget belopp men nödgats tillika på det bestämdaste avstyrka, att bidraget

finge lämnas ur anslaget för produktionsfrämjande åtgärder på jordbrukets

område i Norrland.

I fråga om behovet av ökad kalkförsörjning för övre

Norrland har föreningen framhållit, att 1931 års kalkutredning beräknat

jordbrukets årliga kalkbehov inom Skelleftetraklen till 12,000 ton, att

en betydande underkonsumtion av jordbrukskalk förelåge, att enligt en av

filosofie doktorn Carl Hammarlund, statens växtskyddsanstalt, verkställd undersökning

den stora utbredningen av vissa växtsjukdomar i förevarande

trakt vore att hänföra till rådande kalkbrist i åkerjordarna samt att en av

grundförutsättningarna för höjande av jordbrukets avkastning i övre Norrland

vore en i hög grad ökad kalkanvändning, vilken emellertid vöre beroende

av kalkens pris och kvalitet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 226.

Lantbrukstyrelsen har i denna fråga anfört följande:

Beträffande fastmarksjordar finnes ett starkt samband mellan jordens surhetsgrad

samt växtslag och kalkbehov. Jordar med reaktionstal under pH 6.0

å 6.2 hava enligt centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet

undersökningar (jämför meddelande nr 395 år 1931 från samma anstalt) visat

ett så stort kalkbehov för alla grödor, att den tillförda kalken (1,000—3,000

kilogram per hektar) i övervägande antalet fall väl betalat sig under loppet

av de vanliga växtföljderna. I synnerhet hava fleråriga vallar på sura jordar

synts väl betala kalken.

Vid av ovannämnde Hammarlund år 1937 verkställda undersökningar på

46 platser i Skelleftetrakten rörande skador på vegetationen, särskilt med

hänsyn till eventuell förekomst av svavelsyrlighetsskador, har pH-värdet i 16

fall legat under reaktionstalet 6.2 och endast i 2 fall har neutral markreaktion

(pH 7) kunnat konstateras. Markreaktionen kan därför anses vara övervägande

sur, vilket tyder på ett mera allmänt kalkbehov även inom en trakt

med kalkstensförekomster. Då nu fleråriga vallar, som enligt vad nyss nämnts

väl betala kalkning, dominera odlingen i övre Norrland samt förekomsten av

starkt sura jordar (torvjordar) är betydande i dessa delar av landet, råder enligt

lantbruksstyrelsens mening intet tvivel om, att ett betydande behov av

jordbrukskalk föreligger i dessa trakter. Detta bekräftas också av de utav

centralanstalten rörande reaktionstillståndet och kalkbehovet i de svenska odlingsjordarna

utförda undersökningar (meddelande nr 369 år 1930 från centralanstalten),

vilka visa, att i övre Norrlands kustland 77.3 procent av den

undersökta arealen av fastmarksjordar äro i behov av grundkalkning för att

nå pH = 6.0, samt att 17 procent äro i behov av underhållskalkning och blott

5.7 procent icke äro i behov av kalkning. För samma område beräknas enligt

sistnämnda undersökning det totala kalkbehovet hos allenast åkerjordar av

fastmarkstyp till 166,000 ton släckt kalk för grundkalkning och 14,600 ton för

årlig underhållskalkning, vartill komma de vidsträckta sura torv jordsområdena.

Enligt ett i förevarande ärende från bergmästaren i norra distriktet C. I.

Asplund till kommerskollegium avgivet yttrande har i medeltal under åren

1934—1936 av det för hela övre Norrland (Väster- och Norrbotten) beräknade

årsbehovet av jordbrukskalk eller minst 34,000 ton blott 3,114 ton levererats

från i övre Norrland befintliga kalkbruk, varav blott 186 ton till Norrbotten

och återstoden till Västerbotten. Detta utgör blott cirka 9.2 procent av det

lägst beräknade årsbehovet.

Mot det såsom lägst beräknade årsbehovet av jordbrukskalk, 34,000 ton,

inom hela övre Norrland står den verkliga konsumtionen, som enligt erhållna

uppgifter under år 1937 utgjorde sammanlagt cirka 7,900 ton, varav blott

2,940 ton levererats från kalkbruken i Västerbotten, cirka 2,000 ton till Norrbotten

från Åsestugans kalkbruk i Jämtland och resten sjöledes från södra

Sverige. Enligt uppgift hava nämligen av jordbrukskalk levererats 1,638 ton

från Burträsk och 1,302 ton från Högdalsås, bägge till Sala-Stråkoncernen hörande

kalkbruk i Västerbotten. Av cirka 2,500 ton till Västerbotten från södra

Sverige levererad kalk hava mellan 1,500—2,000 ton distribuerats av Västerbottens

lantmannaföreningars förbund i Umeå, och av den totala förbrukningen

av jordbrukskalk inom Norrbotten, cirka 2,500 ton, hava, såsom ovan

nämnts, cirka 2,000 ton erhållits per järnväg från Jämtland och resten sjöledes

från södra Sverige.

Utgår man ifrån ovannämnda beräkning, att det lägst beräknade årsbehovet

av jordbrukskalk i övre Norrland är omkring 34,000 ton, och att den nuvarande

konsumtionen är blott cirka 20 procent därav, återstår således att

täcka ett årsbehov av cirka 26,000 ton.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 226.

5

Beträffande förefintlig heten av kalksten och möjligheten

att få en tillfredsställande avsättning för kalken

inhämtas av de föreliggande yttrandena i huvudsak följande.

Sveriges geologiska undersökning har låtit verkställa vissa utredningar i fältet

och analyser av uttagna generalprov. Undersökningen anför:

Den kalkstensfyndighet, som avses att tillgodogöras genom det nya kalkbruket,

tillhör samma kalkstråk som det för Högdals kalkbruk bearbetade

Rönnbergets kalkfyndighet. Såsom framgår av Sveriges geologiska undersöknings

utredningar, dels framlagda i ämbetsverkets kalkutredning av 2 april

1931, dels sedermera kompletterade, hava Rönnberget och det närliggande

Norrberget de största och bästa tillgångarna av kalksten med över 90 °/o CaC03

inom detta stråk (beräknade c:a 500,000 ton sådan sten i Rönnberget och c:a

300.000 ton i Norrberget).

De med anledning av föreliggande framställning verkställda undersökningarna

av kalkstensförekomsten på vilken Högdalsås nya kalkbruk skulle baseras

hava givit vid handen, att visserligen tillgångarna av i dagbrott tillgänglig

och utan större jordrymningsarbeten högvärdig sten där äro vida mindre, men

att de dock måste anses tillräckliga för en mindre anläggning. Större delarna

av fyndigheten håller högst 90 °/o CaCOs, men i områdets östra delar uppgingo

halterna till ej mindre än 94—96 °/o CaCO... Även om det på grund av lagerställningens

flackhet och andra omständigheter ej var möjligt att mera noggrant

beräkna tillgångarna, torde man dock kunna säga att minst 50,000 ton

sten med c:a 95 °/''o kalkkarbonat måste förekomma härstädes.

Av största betydelse för den föreliggande framställningens bedömande är

givetvis frågan örn avsättningsmöjligheterna för den inom denna trakt producerade

kalken. I kalkutredningen av 1931 beräknades jordbrukets ihåliiga

årliga kalkbehov inom Skelleftetraktens möjliga avsättningsområde till c:a

12.000 ton. Då sedan dess Burträsks kalkbruk tillkommit, har avsättningsområdet

för Kågedalens kalk härigenom i hög grad begränsats och torde vid

kalkfraktlindring kunna absorbera c:a 5,000 ton CaO per år. I stort sett brukar

nu detta behov täckas till tredjedelen eller högst hälften; jordbrukets nuvarande

kalkkonsumtion inom Kågedalsområdet kan därför knappast vara

större än 2,000 ton CaO per år.

Till detta kommer sedan behovet av murkalk. Detta behov uppgår f. n.

i medeltal för hela landet till c:a 10 kg per invånare och år. (Några kontrollräkningar

ha visat, att konsumtionen i Stockholm är c:a 20 kg, i Arvikatrakten

c:a 10 kg, i Sollefteåtrakten 20 kg och i Bodentrakten c:a 10 kg).

För Kågekalkens avsättningsområde måste då en årlig murkalkkonsumtion

överstigande 20 kg per invånare anses osannolik. Med ett invånarantal

av c:a 50,000 skulle den årliga konsumtionen av murkalk alltså kunna beräknas

till högst 1,000 ton.

Sammanlagda konsumtionen av jordbruks- och murkalk torde alltså f. n.

endast uppgå till c:a 3,000 ton per år inom avsättningsområdet, vilket är

ungefärligen det redan befintliga Högdalsåskalkbrukets produktionsförmåga.

Med anledning av bergmästareämbetets i norra distriktet utredning i frågan

vill geologiska undersökningen påpeka, att av 1931 års kalkutredning

(som icke förefaller hava varit för ämbetet tillgänglig) framgick, att Kågekalken

ej .skulle kunna lönande lastas upp på järnvägen. Detta kan också sedan

dess sägas hava bekräftats av erfarenheten, det framgår sålunda av redovisningen

i S. J:s vagnslastgodstrafik. När bergmästareämbetet vidare beräknar

Västerbottens läns kalkbehov till 29,000 ton CaO per år, så har ej heller

tagits i beaktande kalkutredningens resultat att stora delar av Skelleftefältsområdena

ej äro kalkbehövande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 226.

Marknadens maximala absorptionsförmåga inom det påräkningsbara avsättningsområdet

kan måhända uppgå till det dubbla mot ovan nämnda

3,000 ton eller 6,000 ton årligen. Då emellertid en billigt arbetande kalkugn

ej gärna torde kunna utbyggas för mindre årsproduktion än 4,000 ton, finner

man, att den sammanlagda kapaciteten av Högdalsås gamla bruk och

det nu ifrågasatta nya skulle överstiga marknadens absorbtionsförmåga samt

därför sannolikt till slut leda till förluster för andelsägarna.

Geologiska undersökningen kan alltså icke rekommendera inrättandet av

den tilltänkta nya kalkugnsanläggningen.

Geologiska undersökningen framhåller emellertid, att ifrågavarande kalkfyndighet

med större fördel borde kunna utnyttjas genom kalkmalning än

— såsom av sökandeföreningen avsågs — genom kalkbränning.

Föreningen har gentemot geologiska undersökningens uttalanden gjort gällande,

att förutsättningarna för såväl anläggande av kalkbränningsverk som

avsättningen för kalk vore avsevärt större än geologiska undersökningen

räknat med. Sålunda hade 1931 års kalkutredning beräknat ifrågavarande

kalkförekomst till 20,000 kvadratmeter med en största mäktighet av 40 meter.

Vid en av bergsingenjören C. I. Asplund redan år 1906 företagen mätning

beräknades fyndigheten innehålla 5.6 miljoner ton kalksten. Vidare anför

föreningen:

Man synes hava gått ut ifrån vid sina beräkningar över det ifrågasatta

nya kalkbrukets avsättningsmöjligheter, att de nuvarande kalkbrukens i

Högdalsås och Burträsk produktion skulle uteslutande vara inställd på fyllande

av ortens behov av jordbruks- och murkalk, så är dock icke förhållandet.

Vid Burträsks kalkbruk sortgallras produktionen till fyra olika kvalitéer,

varefter sort 1 förpackas och säljes till sodafabriker, sort 2 upplastas

vid Klutmarks järnvägsstation och försäljes till sulfatfabriker längs norrlandskusten,

sort 3 utgör murkalk och försäljes delvis inom orten. Enligt

uppgift från Skellefteå järnvägsstations godsexpedition uppgick den under

år 1937 över Klutmarks järnvägsstation utfraktade kalken från Burträsk till

något över 4,000 ton. Det är först den utgallrade återstoden, som försäljes

inom orten som jordbrukskalk, vilken kvantitet sannolikt understiger 1,000

ton per år. Det säger sig självt, att på nämnda sätt utgallrad jordbrukskalk

måste vara bemängd med »kärnsten» och härigenom hålla en synnerligen

låg halt CaO. Högdalsås kalkbruks försäljning av jordbrukskalk torde icke

nämnvärt överstiga 2,000 ton per år, och det skulle således återstå icke

mindre än 8,000 ton för att det av kalkutredningen beräknade behovet skall

vara fyllt. Den redan nu givna rayonen för föreningens verksamhet kullslår

varje tanke på anläggande av s. k. malverk, då det får anses självfallet,

att föreningen icke kan ekonomiskt betjäna medlemmar boende 10 å

12 mil från kalkbruket med en vara, som gentemot bränd kalk måste draga

det dubbla i fraktkostnad.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

Det råder enligt lantbruksstyrelsens mening ingen tvekan om, att inom

denna landsdel goda avsättningsmöjligheter för kalk förefinnas under förutsättning,

att jordbrukarna i allmänhet lära sig inse den ekonomiska be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

7

tydelsen av rationellt utförd kalkning av åkerjorden och att därför under

nämnda förutsättning starka skäl tala för exploatering av ifrågavarande

kalkförekomst genom sökandeföreningens försorg. Lantbruksstyrelsen vill

i detta sammanhang erinra därom, att de norrländska jordbrukarna ännu

icke mera allmänt lärt sig att rätt bedöma olika jordars kalkningsbehov.

Avsevärt vidgad praktisk undervisningsverksamhet i form av inom bygderna

utförda demonstrationsförsök med kalkning på olika jordar och till

olika grödor är därför en nödvändig förutsättning för alt anläggning av

ytterligare kalkbruksföretag skall kunna ernå erforderlig lönsamhet. Örn

därför statsmakterna komma att lämna ekonomisk medverkan till exploatering

av kalkstensförekomsten vid Högdalsås, får det ur jordbrukssynpunkt

anses angeläget, att vederbörande hushållningssällskap samtidigt med kraft

lämna praktisk medverkan till allmän förståelse för olika åkerjordars kalkningsbehov.

För bedömande av den ekonomiska bärigheten hos det

planerade företaget är frågan om konkurrens med redan på platsen

arbetande företag eller med från andra delar av Sverige tillförd jordbrukskalk

väsentlig.

Föreningens uppfattning i denna fråga framgår av följande uttalande:

Att kalkförsörjningen i Västerbotten för närvarande icke är tillfredsställande

beror närmast därpå att de två förnämsta kalkbruksföretagen av länets

tre inköpts utav den stora koncernen Sala-Strå kalkbruks A.-B. med

påföljd, att jordbnrkskalken avsevärt stigit i pris. De två företag, som

nämnda koncern förvärvat, äro Nordsvenska Kalkbruksaktiebolaget och Burträsks

Kalkbruksaktiebolag, av vilka det förstnämnda bolaget huvudsakligen

försäljer jordbrukskalk, under det att Burträsk-företaget inriktat sin verksamhet

så att större delen av produktionen går till murnings- och industrikalk.

Det tredje kalkbruksföretaget inom länet är Bergsbyns Kalkbruk,

vilket äges utav en förening. Majoriteten av andelarna i denna förening

äges av fem personer, och föreningens kalkbruk har icke visat sig kunna

upptaga priskonkurrens med Sala-Stråkoncernen vilket närmast torde bero

därpå att föreningens kalkfyndighet är mindre välbelägen och brytningen,

liksom även framforslingen, förenad med stora kostnader. För att erhålla

en prisreglerande faktor på kalkbruksmarknaden i denna del av Norrland

är det sålunda nödvändigt att skapa ett nytt kooperativt företag, som icke

riskerar att bliva föremål för spekulation. Genom bildandet av Kågedalens

Kalkbruksförening och inköpet av fyndigheten i Högdalsås ha förutsättningar

skapats för att erhålla den för jordbrukarna så betydelsefulla prisreglerande

faktor som här omnämnts.

Om föreningen skall kunna bestå i den dumpingkonkurrens som med all

sannolikhet kommer att riktas emot dess företag, så snart det kommit i

gång, måste företaget vara ur ekonomisk synpunkt så uppbyggt, att det icke

drager några som helst förräntningskostnader. Det är av denna anledning

som föreningen vädjar till Kungl. Majit att med hänsyn till jordbruksbefolkningen

i de berörda bygderna medgiva ett räntefritt lån eller ett statsbidrag.

Föreningen kan icke underlåta att framhålla, att statens fraktlindringsbidrag,

när det gäller kalktransporter från södra delarna av landet upp till

våra bygder, kommit att utnyttjas av förutnämnda koncern för att konkurrera

ihjäl de mindre företag, som funnits här uppe. Utvecklingen har också

— såsom föreningen redan tidigare antytt — blivit den, att Sala-Stråkoncernen

helt erövrat greppet över kalkmarknaden i Västerbotten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

Föreningen har vidare närmare utvecklat sin uppfattning i denna fråga

under åberopande bland annat av vissa av 1931 års utredning lämnade exempel

rörande prisförhållandena på kalkmarknaden, av vilken utredning enligt

föreningens mening framginge det otillfredsställande i jordbrukets kalkförsörjning

med anledning av att marknaden förtrustats.

Lantbruksstyrelsen anför:

Av till Sala—Slråkoncernen hörande kalkbruk i Västerbotten är det ena

beläget vid Högdalsåsen intill den nu för exploatering avsedda fyndigheten

och det andra vid Burträsk, cirka 5 å 6 mil från förstnämnda plats. Kalkbruket

vid Burträsk drives cirka 11 månader av året, främst för framställning

av industrikalk. År 1937 levererades därifrån likväl enligt uppgift 1,638

ton kalciumoxid som jordbrukskalk. För närvarande bygges ytterligare en

kalkugn vid Burträsk, varför årskapaciteten vid 11 månaders drift framdeles

beräknas till cirka 15,000 ton. Kalkbruket vid Högdalsås drives endast cirka

8 månader av året och hade enligt uppgift en försäljning år 1937 av 2,279

ton kalk, varav 1,302 ton för jordbruksändamål.

Det större kalkbruket — i Burträsk — är baserat på tillverkning av bränd

kalk för industriändamål, och dess produktion sorteras i fyra kvaliteter,

varav den första, som enligt uppgift för närvarande betingar ett pris av 70

kronor per ton fritt bruket, har betydande avsättning för sodatillverkning,

den andra användes vid sulfattillverkning, den tredje, som fritt bruket betingar

ett pris av 40 kronor per ton, användes för byggnadsändamål och den

fjärde frånsorterade återstoden säljes som jordbrukskalk. Burträskbrukets

ökade kapacitet anses icke komma att medföra nämnvärd ökning av tillverkningen

av jordbrukskalk. Då emellertid de här erhållna högre kvaliteterna

betalas högt, skulle den fjärde frånsorterade kvaliteten kunna säljas

särdeles billigt och därför kunna verksamt konkurrera med sökandeföreningens

tillämnade kalkbruksföretag.

Vad angår gällande priser på jordbrukskalk har jordbrukskonsulenten G.

Bergdahl i Skellefteå lämnat följande uppgifter. Nuvarande pris på högvärdig

bränd kalk vid norrlandshamn är 33 kronor 50 öre per ton samt

nuvarande pris på högvärdig bränd kalk för jordbruksändamål vid kalkbruket

i Högdalsåsen 28 kronor och i Burträsk 30 kronor per ton inklusive

transport till kunden, vilket torde ungefär motsvara priset i Mälardalen 28

kronor 75 öre, fritt banvagn Södertälje. Kalkstensmjöl eller s. k. »preparerad

jordbrukskalk» levereras, enligt aktiebolaget Karta & Oaxens kalkbruks

uppgift, från södra Sverige till ett pris av 14 å 15 kronor per ton fritt

norrländsk hamn.

Då kalkstensmjöl till anfört pris innehåller cirka 50 procent kalciumoxid

och bränd kalk av god kvalitet för jordbruksändamål cirka 90 procent kalciumoxid,

ställer sig priset på kalkstensmjöl för högt i förhållande till bränd

kalk, varjämte transportkostnaderna för kalkstensmjöl bli för höga i förhållande

till mängden häri ingående kalciumoxid. Då vidare en kalkmalningsanläggning

i enlighet med geologiska undersökningens förslag endast

kan tillgodose behovet av jordbrukskalk, medan ett kalkbränningsverk kan

tillgodose behovet även av murkalk och industrikalk, finner lantbruksstyrelsen

■— trots att driftkalkyler saknas — vissa ekonomiska skäl tala för att

kalkmalningsanordning uteslutes ur den vidare diskussionen. Sökandeföreningen

har räknat med, att de nuvarande andelsägarna icke själva kunna

för jordbruksändamål konsumera den kalkmängd, som måste tillverkas för

lönande drift av det planerade företaget.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

9

Av ansökningshandlingarna framgår, att föreningens stadgar den 10 september

1936 registrerats hos länsstyrelsen i Umeå. I stadgarna saknas

emellertid den för en ekonomisk förening av här förevarande slag viktiga

bestämmelsen om förpliktelse för medlemmarna att taga hela sitt kalkbehov

från föreningens kalkbruk.

Statsmakterna Ira tidigare vid olika tillfällen sökt att genom åtgärder, äg -Departements
.

chefen.

nade att främja en rationell kalkning av åkerbruksjorden, verka för en höjning

av jordbrukets produktivitet. Sålunda har staten för budgetåret 1923/

24 anvisat ett anslag till låneunderstöd till företag för framställning av jordbrukskalk.

År 1932 inrättades statens kalkbrukslånefond, från vilken lån

beviljas för utförande av anläggningar i syfte att för tillgodoseende av jordbrukets

behov nyttiggöra förefintliga kalkförekomster m. m. Sedan många

år tillbaka utgår anslag för fraktlindring vid transport av jordbrukskalk.

Från förstnämnda anslag ha utlämnats två lån, av vilka det ena utgått till

föreningen Bergsbyns kalkbruk u. p. a. Å kalkbrukslånefonden utestår för

närvarande ett enda, till Burträsk kalkbruks aktiebolag utlämnat lån med

oguldet belopp av 45,000 kronor, och för ytterligare utlåning äro 220,000

kronor tillgängliga. Beträffande verkningarna av de nu lämnade bidragen

till fraktlindring för jordbrukskalk vill jag erinra örn att Kungl. Maj:t den 6

maj 1938 uppdragit åt lantbruksstyrelsen att efter samråd med järnvägsstyrelsen

verkställa undersökning rörande användningen av det för sådana

bidrag avsedda anslaget.

Den utredning som förebragts i det här behandlade ärendet ger stöd åt

uppfattningen, att trots vidtagna åtgärder en betydande brist i kalkförsörjningen

av åkerjordarna i övre Norrland alltjämt gör sig gällande. Anledning

synes sålunda föreligga att upptaga frågan om formerna för främjande

av kalktillförsel till fortsatt övervägande. I anslutning till vad lantbruksstyrelsen

framhållit må då först understrykas vikten av en effektiv upplysningsverksamhet

bland jordbrukarna till vidgande av kännedomen om kalktillförselns

värde för en rationell lanthushållning samt örn olika åkerjordars

skilda kalkbehov. Det synes mig vara en inom hushållningssällskapens arbetsområde

liggande uppgift att verka för en sådan upplysning, vilken framstår

såsom förutsättningen för ett gott resultat av andra åtgärder, som statsmakterna

kunna finna lämpligt pröva för vinnande av nämnda ändamål.

Utredningen i ärendet ådagalägger, att inom övre Norrland kalkstensförekomster

finnas, som kunna tänkas brukade till båtnad för kalkanvändningen

i dessa trakter. Aven örn olika uppfattningar kunna råda örn kalklagrens

mäktighet inom området, synes dock behovet av kalk för jordbruksändamål

inom övre Norrland i tillräcklig grad kunna tillgodoses genom

kalkutvinning från där belägna kalkstensförekomster. Bildandet av Kågedalens

kalkbruksförening u. p. a. får betraktas som ett erkännansvärt

initiativ till frågans lösning på denna väg, till vilket statens fortsatta strävanden

på området lämpligen böra anknyta.

Genom den omfattning som anslutningen till Kågedalens kalkbruksförman!/

till riksdaqens protokoll 1939. 1 sami. Nr 226.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

ening redan erhållit synes möjlighet föreligga för en säker avsättning från

en mindre, av föreningen uppförd kalkbruksanläggning. Likväl kräves

statens ekonomiska stöd för att verksamheten skall kunna med gynnsamt

resultat upptagas. Två utvägar stå därvid till buds, nämligen statlig kredit

eller direkt subvention. Den förra formen för statens medverkan till stödjande

av företag för framställning av jordbrukskalk är — att döma av de

erfarenheter som hittills vunnits — icke tillfyllest för ändamålet. Det bör

därför övervägas att giva företaget i fråga ekonomiskt stöd utan återbetalningsskyldighet.

Såsom ett huvudvillkor för statens medverkan bör i så

fall uppställas, att avnämarna av jordbrukskalken skola erhålla denna till

företagets självkostnad, d. v. s. att full återbäring av föreningens vinst till

avnämarna av jordbrukskalk skall äga rum, varvid i självkostnaden givetvis

böra inräknas erforderliga avsättningar till säkerställande av företaget

för framtiden. Statens medverkan insättes alltså direkt på ett förbilligande

av jordbrukskalken för de jordbrukare, som genom inköp från föreningen

verka för ökad kalkanvändning i dessa trakter, där detta är behövligt för

ändamålsenlig jordbruksdrift. Genom bidraget minskas även statens utgifter

för fraktlindring vid transport av kalk från andra produktionsorter, i den

mån denna transport äger rum å järnväg. Några medel, av vilka ett bidrag

till angivet ändamål kan bestridas, stå — såsom av utlåtandena i ärendet

framgår — för närvarande icke till förfogande.

Innan bidrag i den av mig här förordade formen kan utgå till Kågedalens

kalkbruksförening, erfordras vissa ytterligare undersökningar och överväganden,

bland annat med hänsyn till det huvudvillkor som jag funnit böra

fästas vid bidraget. Såsom ytterligare villkor lärer böra föreskrivas, att i

föreningens stadgar bestämmelse införes örn inköpsplikt för andelsägarna av

hela deras kalkbehov från föreningen tillhörigt kalkbruk. Föreningen torde

vidare böra förete driftkalkyl som kan godkännas ävensom plan för

företagets skötsel m. m. Trots att sålunda kompletterande upplysningar

böra införskaffas innan ett bidrag utbetalas, anser jag dock skäl tala för att

medel redan nu äskas för ändamålet. Beträffande storleken av det ifrågasatta

bidraget finner jag för närvarande ej skäl förorda annat belopp än

det av föreningen nämnda eller 50,000 kronor, ehuru det givetvis får bero

av den vidare utredningen om hela detta belopp behöver ställas till förfogande.

Bidraget torde böra utgå från ett anslag å nionde huvudtiteln

av reservationsanslags natur under benämningen Bidrag till Kågedalens kalkbruksförening

u. p. a. för utförande av kalkbruksanläggning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a.

för utförande av en kalkbruksanläggning för budgetåret

1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ................................ kronor 50,000.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 226. H

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:193 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till Kågcdalens kaikbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruk a1 i texten
  2. JoU 1939:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till Kågedalens kalkbruksförening u. p. a. för utförande av en kalkbruksanläggning. s. 23 i texten