Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m

1939-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:285, Med förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 285•

1

Nr 285.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt

fartyg m. m.; given Stockholms slott den 5 maj

1939.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag örn förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med

svenskt fartyg m. m.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 285.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 285.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, i den mån så prövas nödigt förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas

skall äga tillämpning. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande

riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter

utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 .§•

Med svenskt fartyg, som äger en bruttodräktighet av tvåhundra registerton

eller därutöver, må gods icke, utan att medgivande lämnats av Konungen

eller den Konungen därtill bemyndigat, fraktas mellan utrikes orter eller

mellan svensk och utrikes ort. Vad sålunda är stadgat örn fraktande skall

gälla fortskaffande av gods jämväl i annat fall än vid befordran mot vederlag.

Utan hinder av vad ovan stadgats skola i sjölagen givna föreskrifter, som

avse befogenhet för befälhavaren att sälja av redarens gods eller för befälhavaren

och bortfraktaren att sälja av lasten eller vilka röra lossning av

gods annorstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändå att därigenom

gods, som inlastats å ort inom riket, skiljes från fartyget å utrikes

ort eller omvänt, eller att gods, som inlastats å utrikes ort, skiljes från fartyget

å sålunda belägen ort; dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning

av gods äga rum, förutom i lastningshamnen, endast å ort inom riket.

Förbud, som i första stycket sägs, äger icke tillämpning å proviant eller

andra förnödenheter för fartyget, förnödenheter, tillhöriga passagerare eller

å fartyget anställda personer, eller gods som bärgats ombord å fartyget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

3 §.

Med fartyg, som i 2 § första stycket sägs, må icke utan medgivande av

Konungen eller den Koungen därtill bemyndigat företagas resa i barlast

mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort. Ej heller må dylikt

fartyg utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat

å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än

nödvändig reparation.

4 §.

Har gods fortskaffats med svenskt fartyg i strid mot bestämmelserna i 2

§ eller har med sådant fartyg företagits barlastresa i strid mot bestämmelserna

i 3 §, straffes befälhavaren med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Har någon bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren

till förseelsen eller med råd eller dåd främjat densamma eller har redare

eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, med vetskap

om förseelsen underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande,

dömes han till straff som i första stycket sägs.

Där frakt för godsets fortskaffande skolat enligt därom träffat avtal tillkomma

den brottslige, må domstolen, efter ty skäligt finnes, förplikta honom

att utgiva fraktens belopp. Är den, vilken frakten skolat tillkomma,

ej förfallen till straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av frakten utgiva

det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å det olovliga fraktandet

högst kan skattas.

Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot

vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den, som eljest äger förfoga

över fartyget, med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan

eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Med avseende å fartyg, som vid den tid då förordnande enligt 1 § träder

i tillämpning är upplåtet till utlänning genom avtal örn tidsbefraktning eller

nyttjande, skall vad i denna lag stadgas icke tillämpas så länge avtalet är

gällande.

Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått

från ort, där gods inlastats, eller befinner sig fartyget vid nämnda tidpunkt

på resa i barlast, må, utan hinder av förordnandet, godset fortskaffas till

bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 285.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 31 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, fråga om lagstiftning

rörande förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.

Föredraganden anför:

»Tidigare i dag har jag för Kungl. Maj:t anmält frågan om utfärdande av

lagstiftning i beredskapssyfte om förbud vid krig och vissa andra utomordentliga

förhållanden mot överlåtelse eller upplåtelse till utlänning av fartyg

m. m. De statliga åtgärderna under världskriget i avseende å sjöfarten inskränkte

sig emellertid ej till ett förbud i nu berörda hänseende, utan ingripandet

från statens sida gällde även en i lagstiftningsväg genomförd reglering

av fraktfarten på utlandet, närmare bestämt fortskaffande av gods med

svenskt fartyg mellan utrikes orter samt mellan svensk och utrikes ort. Jag

torde här få lämna en kort redogörelse för denna lagstiftnings tillkomst och

innebörd.

Den tonnagebrist, som under världskriget gjorde sig gällande i vårt land,

föranledde Kungl. Maj:t att vid 1916 års riksdag framlägga förslag till lagstiftning

i syfte att åt staten inrymma ett visst inflytande på fraktfarten.

Initiativet härtill utgick från chefen för finansdepartementet, som lät inom

departementet utarbeta ett förslag till lag om förbud i vissa fall mot fortskaffande

av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter. Vid ärendets anmälan

för Kungl. Maj:t den 14 april 1916 (proposition nr 186) framhöll departementschefen

inledningsvis, att anskaffandet av erforderligt tonnage för import

och export hade med den utveckling förhållandena å fraktmarknaden

tagit blivit en alltmera brännande fråga. I allt större utsträckning hade i

krigförande och även i neutrala länder det enskilda tonnaget tagits i anspråk

för statsändamål eller eljest för fraktfart uteslutande på det egna landet. I

vissa krigförande länder hade därjämte på grund av sjökriget det för enskild

fraktfart fritt tillgängliga tonnaget kunnat endast i jämförelsevis ringa omfattning

komma till användning. Fartygsförluster hade dessutom inträffat i

långt större antal än under fredstid och ersättandet av sålunda förlorat ton
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 285.

5

nage hade ej kunnat ske i tillnärmelsevis erforderlig omfattning. Direkt och

indirekt hade allt detta bidragit att skapa knapphet på tonnage även för vårt

land. Ej endast den fraktfart med utländska fartyg, som omedelbart eller

medelbart bidragit till våra sjöfartsförbindelsers upprätthållande, hade i

tilltagande grad minskats, utan även den svenska handelsflottan hade, både i

fråga om bestånd och verksamhetsområde, rönt stark påverkan av berörda

förhållanden. Det kunde befaras, att under inflytande av den utländska

fraktmarknaden det tonnage, som vore i svensk ägo, komme att i ökad omfattning

användas till fraktfart å trader, som icke eller endast i otillräcklig

mån berörde Sverige.

Lagförslaget i fråga innefattade ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att, i

den mån så prövades nödigt, meddela förbud mot fraktande av gods med

svenskt fartyg mellan utrikes orter. Förbudet skulle dock endast gälla maskindrivna

fartyg med en bruttodräktighet av minst 200 registerton. Vissa

undantag från förbudet voro i lagförslaget meddelade. Sålunda skulle bland

annat linjefarten i princip ej drabbas av ifrågavarande bestämmelser; ej heller

skulle förbudet gälla i fråga om skeppsproviant och skeppsförnödenheter,

passagerares och ombord anställdas effekter eller bärgat gods. Därjämte

skulle i sjölagen givna stadganden örn befälhavares befogenhet att sälja av

redares gods eller lasten äga tillämpning utan avseende på att utrikes inlastat

gods skildes från fartyget å utrikes ort.

För överträdelse av förbudet stadgades i förslaget straff, som i första hand

riktades mot befälhavaren men även kunde drabba redaren, nämligen i händelse

denne på sätt i 292 § sjölagen stadgades var delaktig i förseelsen.

Departementschefen påpekade emellertid, att de föreslagna straffbestämmelserna

i vissa fall ej kunde anses tillräckliga för att förläna erforderlig

effektivitet åt förbudet. Straffhotet vore föga verksamt, om fartyget blivit

ställt till utlännings förfogande på grund av avtal örn tidsbefraktning eller

uthyrande. Under sådana omständigheter hade ansetts lämpligast, att svenska

fartygs ställande till utlännings förfogande skulle kunna förhindras. Det

i lagen den 6 mars 1916 (nr 47) stadgade förbudet mot svenskt fartygs tidsbefraktning

av utlänning för längre tid än sex månader vore från nämnda

synpunkt icke tillfyllest. För att ernå det angivna ändamålet måste det givas

möjlighet att i fråga örn maskindrivna fartyg örn 200 registerton eller däröver

förbjuda varje tidsbefraktning av utlänning ävensom upplåtelse åt utlänning

av dylikt fartyg till nyttjande för egen räkning. Jämväl överträdelse av nu

berörda förbud skulle vara straffbelagd.

Lagförslaget blev efter vissa jämkningar på grund av lagrådets hemställan

förelagt riksdagen, som godkände förslaget. Lag örn förbud i vissa fall mot

förskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter utfärdades

den 8 juli 1916 (nr 270). Samtidigt utfärdades förordning (nr 271) om förbudets

ikraftträdande, varjämte Kungl. Majit i särskilt brev samma dag

uppdrog åt statens handelskominission att handlägga ärenden angående undantag

från berörda lagstiftning.

Lagen i fråga var av provisorisk karaktär och hade giltighet till utgången

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

av mars 1917. I proposition till 1917 års riksdag (nr 100) framlade Kungl.

Maj :t ett nytt förslag till lag i ämnet. Förslaget, som — frånsett vissa jämkningar,

föranledda av det vid samma riksdag i proposition nr 99 framlagda

förslaget till lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg m. m. — var

lika lydande med 1916 års lag, vann riksdagens bifall, och lag i ämnet utfärdades

den 28 mars 1917 (nr 105). Den hade giltighet till och med den

30 april 1918 och förlängdes då genom en lag samma dag (nr 215) att gälla

ytterligare ett år, i samband varmed lagens tillämpningsområde med hänsyn

till den stegrade tonnagebristen utvidgades att avse även icke maskindrivna

fartyg med minst 200 tons bruttodräktighet. I sålunda utvidgat skick blev

lagen sedermera årsvis prolongerad fram till och med utgången av februari

1921.

Det synnerligen bekymmersamma läge, i vilket frågan örn beredande av

erforderlig tonnagetillgång befann sig under världskrigets sista skede, föranledde

Kungl. Majit vidare att vid 1918 års lagtima riksdag i proposition

nr 453 framlägga förslag till lagstiftning om reglering av fraktfarten också

mellan Sverige och utlandet. Vid ärendets föredragning framhöll chefen

för justitiedepartementet, att de rådande förhållandena krävde en allt starkare

ransonering av snart sagt alla nödvändighetsvaror; på vissa av dessa

rådde redan verklig brist, andra åter kunde beräknas inom en kort tid komma

att tryta. I båda fallen vore en snar införsel i betydande utsträckning av

nöden, i den mån sådan oavsett hinder från krigförande makter stöde att

vinna. Det syntes därför i avseende å all import vara nödigt att bereda

tillfälle att reglera denna så, att i första rummel det för folkförsörjningen

nödvändigaste av livsförnödenheter och andra varor infördes, och detta

under för det allmänna mest fördelaktiga villkor, samt att med införsel av

mindre viktiga varor finge anstå, även om deras införande skulle bereda

den enskilde större vinst. Motsvarande synpunkter borde gälla även beträffande

landets export. Endast statens vederbörande organ kunde äga

en fullständig översikt över landets tillgångar och behov, och det borde

därför, i det rådande svåra läget, tillkomma dessa statsorgan myndighet

att reglerande ingripa i de enskilda fartygsägarnas och befraktarnas rörelsefrihet

även när det gällde fortskaffande av gods mellan orter, av vilka

endast utgångspunkten eller bestämmelseorten vore utländsk. Att häri obestridligen

läge ett synnerligen starkt intrång i den enskildes rätt att fritt

förfoga över sin egendom vöre ett skäl, som icke med fog kunde åberopas

mot en sådan anordning i högre grad än vad anmärkningen redan drabbade

den på området gällande lagstiftningen. Läget hade framtvingat det

ena ingreppet efter det andra i privaträttsliga förhållanden, som före

världskrigets utbrott ansågos principiellt helt undandragna statlig reglering.

I själva verket hade också på förevarande område en vida starkare

befogenhet, än som för det dåvarande ifrågasattes, blivit lagd i statens

hand genom den s. k. förfoganderättslagen. Ett utvidgande av gällande

regler om förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg

syntes emellertid i många fall kunna göra en eljest möjligen oundgäng
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 285-

7

lig användning av förfoganderättslagen överflödig. I enlighet härmed hade

inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om förbud i vissa fall

mot fortskaffande av gods med svenskt fartyg mellan svensk och utrikes

ort. Lagförslaget anslöt sig till den vid ifrågavarande tid gällande lagstiftningen

angående förbud i vissa fall mot fortskaffande av gods med svenskt

fartyg mellan utrikes orter. Förslaget avsåg att gälla svenska fartyg vare

sig de voro maskindrivna eller icke så snart de hade en bruttodräktighet

av 200 ton eller mera. I motsats till förenämnda förbudslag hade undantag

i lagförslaget ej stadgats för fartyg i linjetrafik. Departementschefen ansåg

nämligen jämväl denna trafik böra i lagen regleras.

Förslaget vann utan ändring riksdagens godkännade, och lagen utfärdades

den 20 juni 1918 (nr 497). Samma dag utfärdades jämväl förordning

(nr 498), varigenom lagen sattes i tillämpning. Lagen, vars giltighetstid

ursprungligen var begränsad till den 30 april 1919, prolongerades sedermera

årsvis till och med utgången av februari 1921.

Såsom jag redan vid anmälan tidigare i dag av frågan om lagstiftning

angående förbud mot överlåtelse i vissa fall av fartyg m. m. omnämnt avgav

på uppdrag av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i en

den 5 juni 1929 dagtecknad promemoria kommerserådet Axel Lindblad yttrande

rörande statliga åtgärder under krigstidsförhållanden i avseende å

sjöfarten. I denna promemoria berörde Lindblad —- förutom spörsmålet

om nyssnämnda lagstiftning — även frågan örn behovet av en fraktfartslagstiftning

av den art, som innefattades i omförmälda båda lagar av 1917

och 1918. Lindblad ansåg en beredskapslagstiftning av i huvudsak enahanda

innehåll önskvärd men framhöll, att ifrågavarande lagar icke vore

tillfyllest för att under alla förhållanden åt statsmyndigheterna bereda den

möjlighet till kontroll å handelstonnagets användning, som vid krigstillfälle

kunde bliva erforderlig. I sådant hänseende föreslog Lindblad vissa utvidgningar

i lagstiftningen ifråga, vartill jag i det följande torde få återkomma.

Under beaktande av de synpunkter Lindblad framhållit har inom rikskommissionen

utarbetats ett utkast till lag örn förbud i vissa fall mot att med

svenskt fartyg i utrikes fart fortskaffa gods eller företaga barlastresa ävensom

mot uppläggning av fartyg.

Detta lagförslag jämte förenämnda promemoria har den 26 september

1938 remitterats till kommerskollegium för utlåtande. Sedan kollegium

i ärendet införskaffat yttranden från Sveriges redareförening och Sveriges

segelfartygsförening, har kollegium i utlåtande den 3 december 1938 med

vissa jämkningar tillstyrkt ifrågavarande lagförslag.

Beträffande de allmänna skälen för genomförande av en lagstiftning av

nu förevarande slag framhåller kollegium, att förbudet mot fortskaffande

med svenskt fartyg av gods mellan utrikes orter eller mellan svensk och

utrikes ort under världskriget företrädesvis tjänade tre huvudändamål, nämligen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Departements
chefen.

1) reglerande av sjötransporterna, så att i första rummet för folkförsörjningen

erforderliga livsförnödenheter och andra nödvändighetsvaror kunde

beredas skeppsrum för införande till landet,

2) reglerande av fraktsatserna, i ändamål att förhindra oskälig fraktvinst

i avseende å nämnda införsel samt

3) genomförandet av träffade handels- och sjöfartsavtal.

För den händelse Sverige självt vore i krig — anför kollegium vidare —

skulle ytterligare ett syfte med ifrågavarande förbud bliva aktuellt, nämligen

tillgodoseendet av ett genom krigsförhållandena framkallat behov av

att regionalt i detalj reglera trafiken, d. v. s. dirigera trafiken till och fördela

densamma mellan särskilda hamnar. Under ett krig, vari Sverige vore

invecklat, eller under krisartade förhållanden liknande dem, som rådde under

det senaste världskriget, vore en närmare reglering av den beskaffenhet,

som åsyftades med nu föreliggande förslag, påtagligen ofrånkomlig.

Erfarenheten från världskrigets dagar talade härutinnan ett tydligt språk.

Pdkskommissionens förslag överensstämmer i sak väsentligen med 1917

och 1918 års fraktfartslagar. För de ändringar däri, som rikskommissionen

föreslagit, ävensom för vissa avvikelser, som kollegium för sin del ytterligare

förordat, ämnar jag i det följande redogöra i samband med framläggande

av mina egna synpunkter på ämnet. I det sammanhanget kommer jag också

att beröra de erinringar, som de hörda sjöfartssammanslutningarna gjort

mot förslaget.

Erfarenheterna från världskriget torde — såsom också kommerskollegium

framhållit — klart lia givit vid handen, att en mycket ingripande reglering

av den utrikes sjöfarten kan bliva erforderlig vid en inträdande krissituation.

Liksom i fråga om förbudet mot fartygsförsäljningar till utlandet finner

jag det jämväl i fråga om fraktfartsregleringen önskvärt, att en lag, innefattande

bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder,

redan nu antages. I likhet med dem, som nu yttrat sig i ärendet, finner

jag denna lagstiftning kunna byggas på de båda fraktfartslagarna av 1917

och 1918. Det inom rikskommissionen utarbetade förslaget synes mig med

vissa av kommerskollegium förordade jämkningar böra läggas till grund för

en blivande lagstiftning i ämnet.

1 § i den nu ifrågasatta lagen torde böra avfattas i överensstämmelse med

motsvarande stadgande i det av mig förut i dag anmälda förslaget till lag om

förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.

I anslutning till vad ovan anförts torde fraktfartsförbudet böra avse

svenska fartyg med en bruttodräktighet av 200 registerton och däröver,

oavsett örn fartyget är maskindrivet eller ej. Förbudet synes vidare böra

ges den innebörd, att gods ej må utan särskilt medgivande fraktas mellan

utrikes orter och ej heller mellan svensk och utrikes ort. I sistberörda del

omfattar förbudet givetvis ej endast trafiken från Sverige till utlandet utan

även i omvänd riktning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

9

I likskommissionens förslag har i motsats till 1917 års men i överensstämmelse

med 1918 års fraktfartslag ej gjorts undantag för linjefart. Ett

sådant undantag synes ej heller mig påkallat.

Redan i den av Lindblad avgivna promemorian ifrågasattes vissa utvidgningar

i fraktfartslagen, nämligen så att under regleringen även skulle falla

resor i barlast samt uppläggningar av fartyg. Vad barlastresorna beträffar

uppger Lindblad, att det under världskriget visade sig, att fartyg genom utförande

av resa i barlast undandrogo sig för fartygen avsedd resa med last,

som ur folkförsörjningssynpunkt varit önskvärd. I rikskommissionens förslag

har med anledning härav upptagits ett stadgande, att med fartyg, som

omfattas av regleringen, ej må utan vederbörligt medgivande företagas resa

i barlast mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort.

Redareföreningen har emellertid i sitt yttrande över förslaget ifrågasatt,

huruvida det från det allmännas synpunkt kunde vara av behovet påkallat,

att tillstånd skall inhämtas för rätt att företaga resa i barlast mellan utländska

orter. Kommerskollegium har häremot framhållit, att med hänsyn till

de syften, som läge till grund för den föreslagna bestämmelsen, kollegium

icke kunde förorda någon ändring av förslaget på denna punkt.

För egen del har jag funnit de av Lindblad omvittnade erfarenheterna

från världskriget ge ett klart belägg på behövligheten av att fraktfartsregleringen

utsträckes att gälla även barlastresor. I det inom departementet överarbetade

förslaget hava därför bestämmelser härutinnan upptagits.

Vad angår önskvärdheten av att låta regleringen jämväl omfatta uppläggning

av fartyg har Lindblad i promemorian anfört, att — ehuru under kriget

och den därefter följande kristiden någon uppläggning av tonnage trots

de ökade riskerna och de högre driftskostnaderna ej från redarehåll vidtagits

-— det likväl kunde tänkas, att vid en framtida kris jämväl förbud mot

uppläggning av sjövärdigt tonnage måste tillgripas för säkerställande av erforderligt

skeppsrum. I rikskommissionens förslag har därför upptagits ett

stadgande av innebörd, att fartyg, som i lagen avses, icke utan vederbörligt

medgivande får uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än

nödvändig reparation, såframt genom sådant förfarande svårighet skulle

uppstå att tillgodose behov av betydelse för det allmänna.

Redareföreningen har häremot invänt, att under världskriget en motsvarande

bestämmelse icke existerade och att ett lagstadgande av föreslagen

natur skulle kunna komma att för rederierna verka synnerligen obilligt. Föreningen

gör gällande, att en redare icke kunde och icke borde kunna genom

lagstadgande åläggas att för egen räkning uppehålla trafik med honom tillhörigt

fartyg. Han ensam torde hava rätten att avgöra örn fraktläget vore

sådant, att han ville driva fartyget eller icke och örn riskförhållandena vid

resa vore sådana att han ville utsätta fartyget för riskerna eller icke. En

helt annan fråga vore att redaren icke borde medgivas rätt att under krigstid

eller tid, då det vore fara för krig, lägga upp sitt fartyg å plats, där staten

— örn staten ansåge sig för sitt behov behöva fartyget — icke alls kun
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 285-

de eller icke utan svårighet kunde disponera över detsamma. Det kunde

därför måhända finnas fog för att en redare icke borde tillåtas att utan vederbörligt

tillstånd å utrikes ort upplägga, avrusta eller avmönstra sitt fartyg.

Däremot bleve, örn det gällde dylik åtgärd inom riket, det obilligt mot

redaren att förhindra honom att i Sverige upplägga, avrusta eller avmönstra

sitt fartyg, därest han icke av staten ersattes för de kostnader, som genom

förbudet åsamkades honom.

Kommerskollegium uttalar att — även om det kunde förutsättas, att vederbörande

myndighet skulle komma att vid licensgivningen tillämpa nu

ifrågavarande stadgande med den största urskillning och varsamhet — redareföreningens

erinran icke alldeles syntes kunna frånkännas fog. Kollegium

tillstyrker därför, att det här avsedda förbudet inskränkes till att avse

uppläggning, avrustning eller avmönstring å utrikes ort.

Även jag finner rikskommissionens förslag gå längre än som av omständigheterna

kan anses påkallat och vill fördenskull ansluta mig till den modifiering

i stadgandet, som kommerskollegium tillstyrkt. I stadgandet enligt

den av rikskommissionen föreslagna lydelsen synes mig vidare den ändring

böra vidtagas, att tillägget »såframt genom sådant förfarande svårighet skulle

uppstå att tillgodose behov av betydelse för det allmänna» utgår. Då

straffbestämmelsen direkt anknyter till förfarande i strid mot nämnda stadgande,

skulle nämligen enligt kommissionens förslag frågan, huruvida redaren

genom en uppläggning förfarit straffbart eller ej, bli beroende på, huru

domstolen bedömde fraktmarknadsläget ur det allmännas synpunkt, vilket

uppenbart icke kan ha varit avsett. Skulle Kungl. Maj:t finna omständigheterna

påkalla utfärdande av uppläggningsförbud, bör undantag därifrån

ej få förekomma utan medgivande av Kungl. Majit eller den Kungl. Majit

därtill bemyndigat.

Såsom övergångsbestämmelse till lagen torde — i anslutning till vad som

var fallet i den första fraktfartslagen av 1916 — böra upptagas stadgande

av innehåll, att om fartyg, då förbudsbestämmelserna träda i tillämpning,

redan avgått från ort, där gods inlastats, eller befinner sig på resa i barlast,

godset må fortskaffas eller resan fortsättas till bestämmelseorten utan hinder

av förbuden.

Emellertid har redareföreningen anmärkt, att tillika borde intagas en föreskrift,

som klarlade, dels att lagen icke vore tillämplig i avseende å sådana

tidsbefraktningar, vartill Kungl. Majits medgivande enligt den föreslagna lagen

om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.

lämnats, och dels att sådana tidsbefraktningar, som enligt övergångsbestämmelserna

till sistnämnda lag icke därav berördes, vore undantagna jämväl

från fraktfartslagens tillämpning.

Kommerskollegium har med anledning härav framhållit, att i förstnämnda

hänseende särskild bestämmelse icke syntes vara erforderlig eller lämplig,

enär föreskrift, i vad mån befrielse från förbudet enligt nu förevarande

lag mot fortskaffning av gods m. m. med ifrågakommande fartyg medgåves,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

syntes böra lämnas i samband med lämnandet av tillstånd till upplåtelse av

fartyget till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande respektive i

samband med Kungl. Maj:ts meddelande av särskilda föreskrifter i fråga om

tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse

av fartyg m. m.

Däremot har kollegium ansett övergångsbestämmelserna till fraktfartslagen

böra kompletteras med föreskrift därom, att om fartyg vid den tid, då lagen

jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande träder i tillämpning, redan är upplåtet

till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande, lagens föreskrifter ej

skola gälla sådant fartyg för den tid, varunder denna upplåtelse må vara

gällande.

För egen del ansluter jag mig till vad kommerskollegium sålunda anfört

och föreslagit.

I de delar, som här ej berörts, torde, i huvudsaklig överensstämmelse med

rikskommissionens av kommerskollegium biträdda förslag, böra gälla bestämmelser

motsvarande de i 1917 och 1918 års lagar upptagna, varvid dock

må anmärkas att något behov att i den nya lagen — såsom fallet var i 1917

års lag — intaga föreskrifter om förbud mot nyttjanderättsupplåtelse i vissa

fall av fartyg ej föreligger med hänsyn till den utformning, som det förut

denna dag anmälda lagförslaget örn förbud mot bland annat upplåtelse av

fartyg erhållit.

I enlighet med vad jag här angivit har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt

fartyg m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej

är samlad, i den mån så prövas nödigt förordna, att vad i 2 och 3 §§ stadgas

skall äga tillämpning. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande

riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter

utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §■

Med svenskt fartyg, som äger en bruttodräktighet av tvåhundra registerton

eller därutöver, må gods icke, utan att medgivande lämnats av Konungen eller

den Konungen därtill bemyndigat, fraktas mellan utrikes orter eller mellan

svensk och utrikes ort. Vad sålunda är stadgat om fraktande skab gälla

fortskaffande av gods jämväl i annat fall än vid befordran mot vederlag.

Utan hinder av vad ovan stadgats skola i sjölagen givna föreskrifter, som

avse befogenhet för befälhavaren att sälja av redarens gods eller för befälhavaren

och bortfraktaren att sälja av lasten eller röra utlossning av gods

annorstädes än i bestämmelseorten, äga tillämpning, ändock att därigenom

gods, som inlastats å inom riket belägen ort, skiljes från fartyget å utrikes

ort eller omvänt, eller att gods, som inlastats å utrikes ort, skiljes från fartyget

å sålunda belägen ort; dock må i fall, som avses i 133 § sjölagen, lossning

av gods, som inlastats vare sig å inrikes eller utrikes ort, äga rum endast

å inom riket belägen ort.

Förbud, som i första stycket sägs, äger icke tillämpning å gods, som utgöres

av förnödenhets- och proviantartiklar för fartyget, förnödenheter tillhöriga

passagerare eller å fartyget anställda personer eller gods, som bärgats ombord

å fartyget.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

3 §■

Med fartyg, som i 2 § första stycket sägs, må icke utan medgivande av

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat företagas resa i barlast

mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort. Ej heller må dylikt

fartyg utan medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat

å utrikes ort uppläggas, avrustas eller avmönstras för annat ändamål än

nödvändig reparation.

4 §•

Har gods fortskaffats med svenskt fartyg i strid mot bestämmelserna i 2

§ eller har med sådant fartyg företagits barlastresa i strid mot bestämmelserna

i 3 §, straffes befälhavaren med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Har redare eller annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget,

bjudit, legt, trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren till förseelsen

eller med råd eller dåd främjat densamma eller, med vetskap om förseelsen,

underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande, dömes han

till straff som i första stycket sägs.

Där frakt för godsets fortskaffande skolat enligt därom träffat avtal tillkomma

den brottslige, må domstolen, efter ty skäligt finnes, förplikta honom

att utgiva fraktens belopp. Är den, vilken frakten skolat tillkomma,

ej förfallen till straff efter ty ovan sägs, må han förpliktas att av frakten utgiva

det belopp, vartill för honom uppkommen vinst å det olovliga fraktandet

högst kan skattas.

Har uppläggning, avrustning eller avmönstring av fartyg skett i strid mot

vad i 3 § är stadgat, straffes fartygets ägare eller den som eljest äger förfoga

över fartyget med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

5 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, så ock vad den brottslige eller annan

eljest jämlikt denna lag förpliktas utgiva tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Vad i denna lag stadgas skall icke gälla med avseende å fartyg, som vid

den tid då förordnande enligt 1 § träder i tillämpning är upplåtet till utlänning

genom avtal örn tidsbefraktning eller nyttjande, så länge avtalet är

gällande.

Har, då förordnande som nyss sagts träder i tillämpning, fartyg avgått

från ort, där gods inlastats, eller befinner sig fartyget vid nämnda tidpunkt

på resa i barlast, må, utan hinder av förordnandet, godset fortskaffas till

bestämmelseorten eller resan dit fortsättas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärme.

Enligt lagrådet den 22 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes

fraktfart med svenskt fartyg m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunnar Danielson.

Lagrådet yttrade:

I 133 § sjölagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 5 juni 1936,

angives, under vilka villkor en befraktare, efter det godset redan inlastats å

fartyget, äger frånträda fraktavtalet. Tidigare gällande regler härutinnan

hänförde sig icke till tiden för lastningen utan till tiden för fartygets avgång.

Att den i slutet av andra stycket i 2 § av förslaget upptagna undantagsbestämmelsen

icke kan träda i tillämpning förrän fartyget lämnat lastningshamnen

får anses framgå därav att förslagets regler över huvud icke gälla

i fråga om annat än fortskaffande av gods från ort till annan. Däremot kan

det vara föremål för tvekan, huruvida förbudet att å utrikes ort lossa inlastat

gods även omfattar det fall att å utrikes ort lastat fartyg återvänder till lastningshamnen

på grund därav att fraktavtalet hävts. Då skäl torde saknas

att förbjuda lossning av godset i nämnda fall, synes ett förtydligande avlagtexten

i den riktningen vara önskvärt.

Anledning synes icke föreligga att i fråga om ansvar för annan än befälhavare

frångå de principer, som kommit till uttryck i 292 § sjölagen.

Andra stycket av 4 § bör därför göras tillämpligt, då någon bjudit, legt,

trugat eller eljest uppsåtligen förlett befälhavaren till förseelsen eller med

råd eller dåd främjat densamma, samt då redare eller annan, som i redares

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

15

ställe haft befattning med fartyget, med vetskap om förseelsen underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, hindra dess utförande. Att i de fall, varom

här är fråga, besättningsman, vars medverkan har sin grund i att han iakttagit

honom åliggande lydnadsplikt, icke kan dömas till ansvar, lärer följa

av allmänna rättsregler.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 285.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

maj 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,

Eriksson.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 4 maj

1939 avgivna utlåtande över det den 31 mars 1939 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt

fartyg m. m.

Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden

:

»Jag har låtit ändra 2 § andra stycket och 4 § andra stycket i förslaget i

enlighet med de av lagrådet framställda erinringarna. Dessutom har jag

låtit vidtaga mindre jämkningar av redaktionell natur i vissa delar av förslaget.

»

Föredraganden hemställer — under framhållande av att proposition i

ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder

av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till

ända — att det sålunda ändrade förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

397341. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:395 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. s. 6 i texten
  2. 1LU 1939:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. s. 8 i texten