Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nF 422) om fattigvården m. m

1939-01-20 · 19 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:45, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nF 422) om fattigvården m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918

(nF 422) om fattigvården m. m.; given Stockholms

slott den 20 januari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)

om fattigvården;

2) lag angående ändrad lydelse av 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr

361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383)

om förskottering av underhållsbidrag till barn.

GUSTAF.

Albert Forslund.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1930.

1 sami.

A''r i-5.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården.

Härigenom förordnas, att 65 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

skall erhålla följande ändrade lydelse:

65 §.

Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller av

försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas, där den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma

att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina eller eljest synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

Fråga om skyldighet att utgiva ersättning för fattigvårdskostnad, vilken

belöper å tid efter nämnda dag, må utan hinder av beslut, som meddelats

före samma dag, upptagas till ny prövning samt avgöras med tillämpning

av bestämmelserna i 65 § i dess lydelse enligt denna lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4i.

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 68 § 2 moni. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 örn samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad ly*

delse på sätt nedan angives:

68 §.

2 mom. För kostnaden---barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad, som här sägs, må ej bifallas, där den

ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina

eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som — — — ersätta kostnaden för barnet.

Har barn —--för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad, som i tredje och fjärde styckena sägs,

må ej bifallas, där synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

I fråga--— örn fattigvården.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

Fråga om skyldighet att utgiva ersättning för kostnad, vilken belöper å

tid efter nämnda dag, må utan hinder av beslut, som meddelats före samma

dag, upptagas till ny prövning samt avgöras med tillämpning av bestämmelserna

i 68 § 2 mom. i dess lydelse enligt denna lag.

1 Senaste lydelse se SFS 1926: 203.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383) om

förskottering av underhållsbidrag till barn.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 18 juni 1937 om förskottering av

underhållsbidrag till barn skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

17 §.

För lämnat--— gentemot fadern.

Rätten att återkräva bidragsförskott må av barnavårdsnämnden eftergivas,

där den underhållsskyldige genom att återbetala förskottet eller någon del

därav kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och

de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot återkrävande av förskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1939.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler fråga örn

ändring i vissa delar av fattigvårds- och barnavård slag ar na ävensom lagen

örn förskottering av underhållsbidrag till barn samt anför:

Inledning.

I anledning av tre vid 1936 års riksdag väckta motioner (nr 188, 350 och

370, alla i andra kammaren) hemställde riksdagen på förslag av andra lagutskottet

(utlåtande nr 36) i skrivelse den 25 april 1936 (nr 186), att Kungl.

Majit måtte låta verkställa utredning dels angående möjligheten och lämp

ligheten att vidtaga sådan ändring i 65 § fattigvårdslagen, att anspråk på

ersättning av barn för fattigvård, som lämnats deras föräldrar, icke måtte

bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket, dels

ock angående möjligheten och lämpligheten att vidtaga sådana ändringar i

65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen, att anspråk på ersättning

av make för vård, som lämnats den andra makens barn, icke måtte

bifallas, då synnerliga skäl talade mot bifall till ersättningsanspråket.

Innan jag närmare redogör för de åtgärder, som i anledning av denna riksdagsskrivelse

vidtagits, anhåller jag att få lämna upplysning rörande gällande

lagbestämmelser angående barns underhållsskyldighet mot föräldrar

samt makes skyldighet att underhålla andra makens barn jämte vissa därmed

sammanhörande stadganden.

Gällande bestämmelser.

Civilrättsliga stadganden rörande barns underhållsskyldighet

mot föräldrar återfinnas i 16 § lagen den 11 juni 1920 örn barn i

äktenskap och 6 § lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap. Enligt

båda dessa lagbud åligger det barn att i mån av förmåga giva skäligt underhåll

till fader eller moder, som av sjukdom eller annan dylik orsak är ur

stånd att själv försörja sig. Jämlikt 13 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption

har adoptivbarn samma plikt att underhålla adoptant som barn i äktenskap

har i förhållande till föräldrar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 4-5.

Att märka är, att nu omförmälda tre stadganden även innehålla bestämmelser

örn skyldighet för föräldrar och adoptant att giva underhåll till barn

och adoptivbarn.

På den civilrättsliga underhållsskyldigheten grunda sig vissa i lagen den

14 juni 1918 örn fattigvården intagna stadganden av offentligrättslig natur.

Enligt 3 § åligger det sålunda barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga,

å andra sidan, försörja sina föräldrar, så att de ej falla fattigvården till

last. Samma skyldighet åligger adoptivbarn i förhållande till adoptant.

Paragrafen innehåller även bestämmelser om skyldighet för föräldrar att försörja

sina barn, för make att försörja andra maken samt för adoptant att

försörja adoptivbarn. I 63 § första stycket stadgas, att, där fattigvårdssamhälle

tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, för

vilkens försörjning skyldeman eller annan enligt 3 § bort ansvara, fattigvårdsstyrelsen

äger att av den, vilken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning

för denna kostnad, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.

Jämlikt 65 § må anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av försörjningspliktig,

som i 3 § sägs, icke bifallas av de dömande myndigheterna, där

den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och

de sina.

Svärson är formellt icke försörjningsskyldig mot svärföräldrar, men en

man, som ingått äktenskap före den 1 januari 1921, anses, därest gamla

giftermålsbalken alltjämt är tillämplig å hans äktenskap, kunna åläggas att

i egenskap av målsman i ekonomiskt avseende för sin hustru bidraga till

underhåll av hustruns föräldrar (se kammarrättens årsbok 1927, avd. II,

ref. nr 9). Då för äktenskap enligt äldre rätt samt för äktenskap, å vilka

nya giftermålsbalken äger tillämpning, olika regler gälla i fråga om makars

egendom, ansvarigheten för gäld samt rätt att vid utmätning undantaga

egendom, gestaltar sig i praktiken gift dotters underhållsskyldighet mot föräldrar

i allmänhet annorlunda, om hon ingått äktenskap före 1921 års ingång

än örn hon gift sig efter denna tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § nya giftermålsbalken

äro makar pliktiga att var efter sin förmåga bidraga till familjens

underhåll. I ett fattigvårdsmål (referat i kammarrättens årsbok 1925.

avd. II, ref. nr 8) har vid bedömandet av den ena makens förmåga att betala

viss fattigvårdskostnad, för vilken denne make ensamt skulle svara, hänsyn

tagits till den andra makens skyldighet och förmåga att lämna bidrag till

makarnas underhåll.

Beträffande makes underhållsskyldighet mot andra makens

barn finnas civilrättsliga bestämmelser i lag av den 11 juni 1920.

Däri stadgas, att, örn make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller

utom äktenskap, den andra maken så länge äktenskapet består är jämte

förstnämnda make skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll.

Enligt 13 § lagen om adoption har adoptants make den underhållsskyldighet

mot adoptivbarnet, som åligger make mot andra makens barn.

Offentligrättsliga bestämmelser i förevarande ämne finnas i 3 § fattigvårds
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

7

lagen, vari föreskrives, att make under de i nyssnämnda lag av år 1920 angivna

förutsättningarna är skyldig att efter sin förmåga försörja barnet, så

att det ej faller fattigvården till last. Är adoptant gift, har hans make den

försörjningsplikt gentemot adoptivbarnet, som, på sätt nyss omförmälts,

åligger make gentemot andra makens barn.

63 och 65 §§ fattigvårdslagen äga tillämpning jämväl i fråga örn fattigvårdssamhälles

rätt att utfå ersättning i nyss omfönnälda fall.

Jämlikt 68 § 2 mom. tredje stycket lagen den 6 juni 1924 om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) är make, som enligt lag är

underhållsskyldig mot andra makens barn eller adoptivbarn, då barnavårdsnämnd

omhändertagit barnet, skyldig att efter sin förmåga ersätta kostnaden

för barnet. Härvid säges, i motsats till vad fallet är i 63 § fattigvårdslagen,

intet därom, att anspråk på dylik ersättning kan eftergivas,

men hinder lärer icke föreligga mot att så sker.

Enligt första stycket i 68 § 2 mom. äger barnavårdsnämnden uttaga ersättning

för kostnaden för omhändertaget barn under sexton år av barnets

föräldrar och jämlikt andra stycket i samma moment må anspråk på ersättning

för sådan kostnad ej bifallas, där den ersättningsskyldige genom

att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna

nödiga medel till underhåll för sig och de sina. I fjärde stycket av 2

mom. föreskrives slutligen, att, då barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,

åtnjutit sådan efter fyllda sexton år, föräldrarna äro skyldiga

att efter sin förmåga utgiva ersättning för kostnaden för barnet.

Utredning, införskaffad av andra lagutskottet år 1936.

Ytterligare må omnämnas, att till andra lagutskottet avgivits yttranden

över de förut omförmälda år 1936 väckta motionerna av statens inspektör

för fattigvård och barnavård (som bifogat uttalanden av Stockholms stads

fattigvårdsnämnd samt fattigvårdsstyrelserna i Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle), svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska

landstingsförbundet.

Utredning av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Den 10 juli 1936 uppdrog Kungl. Majit åt statens inspektör för fattigvård

och barnavård att i anledning av den inledningsvis omnämnda riksdagsskrivelsen

den 25 april 1936, nr 186, verkställa erforderlig utredning samt inkomma

med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen kunde

giva anledning.

För att få en uppfattning örn behovet av lagändringar i ifrågavarande hänseenden

inhämtade fattigvårds- och barnavårdsinspektören efter samråd med

fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna en del fattigvårdsstyrelsers och

barnavårdsnämnders erfarenheter och önskemål härutinnan. Yttranden inkommo

från 85 fattigvårdsstyrelser och 90 barnavårdsnämnder, därvid barnavårdsnämndernas

yttranden dock i regel begränsats till att avse frågan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

om utkrävande av ersättning av make för vård, som lämnats den andra makens

barn.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören överlämnade därefter den 8 februari

1937 utredning i ämnet jämte förslag till vissa lagändringar.

Inledningsvis omnämnde inspektören, att kritiken med avseende å reglerna

för försörjningsplikt i främsta rummet riktats mot den för äkta mannen

i äktenskap enligt äldre giftermålsbalken föreliggande skyldigheten såsom

målsman för sin hustru att bidraga till försörjningen av hustruns föräldrar

samt mot makes underhållsskyldighet mot andra makens barn. Dessutom

hade vissa begränsningar ifrågasatts i vuxna barns försörjningsplikt mot

föräldrar. Vissa tänkbara möjligheter att komma till rätta med ifrågavarande

spörsmål hade berörts i förutnämnda riksdagsmotioner.

Inspektören diskuterade därefter frågan, huruvida ändring av gällande

bestämmelser om försörjningsplikt borde vidtagas, men förklarade sig vara

av den uppfattningen, att ändring av giftermålsbalken för undanröjande av

nyssnämnda skyldighet för äkta man i äldre äktenskap att bidraga till försörjningen

av hustruns föräldrar måste anses utesluten, att skäl saknades att

åtminstone för närvarande föreslå någon ändring i fråga om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn samt att anledning icke heller i

övrigt torde föreligga att rucka på den civilrättsliga försörjningsplikten.

I sistnämnda hänseende anförde fattigvårds- och barnavårdsinspektören,

att den ömsesidiga försörjningsplikten mellan föräldrar och barn vore av

så utomordentlig samhällelig betydelse, att det torde erfordras synnerligen

starka skäl för att göra intrång på densamma. Den omständigheten, att försörjningspliktens

utkrävande i ett fåtal fall kunde verka hårt och orättvist

för den enskilde, vore ingalunda tillräcklig för att motivera en så genomgripande

åtgärd. — Att i förevarande hänseende verkställa en ensidig

ändring i fattigvårds- och barnavårdslagarna ansåge inspektören icke böra

ifrågakomma. Ett i 1918 års proposition med förslag till lag om fattigvården

förekommande uttalande örn önskvärdheten av att fattigvårdslagens stadganden

om enskild försörjningsplikt så nära som möjligt anslöte sig till civillagens

torde alltjämt äga sin fulla giltighet.

Inspektören förklarade härefter, att allenast den frågan återstode, huruvida

de i fattigvårds- och barnavårdslagarna meddelade bestämmelserna örn

uttagande hos försörjningspliktig av ersättning för lämnad vård borde göras

till föremål för någon ändring. Dessa bestämmelser vore av två slag, dels sådana,

som fastsloge fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds rätt till ersättning

av försörjningspliktig — vilka vore meddelade i 63 § fattigvårdslagen

samt 68 § 2 mom. första, tredje och fjärde styckena samt 68 § 4 mom.

barnavårdslagen — dels ock sådana, som angåve, i vilka fall anspråk på

dylik ersättning icke finge bifallas av den dömande myndigheten — vilka

bestämmelser återfunnes i 65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. andra

stycket barnavårdslagen.

Inspektören påvisade, hurusom stadgandena i 63 § fattigvårdslagen och

motsvarande stadganden i barnavårdslagen gåve en fattigvårdsstyrelse eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 45.

9

barnavårdsnämnd möjlighet att vid prövning av fråga, huruvida ersättning

för lämnad vård skulle utkrävas av försörjningspliktig, taga hänsyn till varje

på denna fråga inverkande omständighet. Nämnda möjlighet utnyttjades

emellertid ofta icke, enär fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna

icke ville riskera anmärkning från kommunernas revisorer för visad alltför

stor släpphänthet. Inspektören erinrade härvid därom, att han i ett i juli

1931 till samtliga fattigvårdsstyrelser och barnavårdsnämnder i landet utsänt

meddelande sökt giva lämpliga direktiv rörande nämnda kommunala myndigheters

tillvägagångssätt vid handläggning av frågor om ersättningsskyldighet

jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna. — Stadgandena i 65 § fattigvårdslagen

och 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen inrymde däremot

icke samma rätt till fri prövning åt den dömande myndigheten. Härom

anförde inspektören, att det i sistnämnda två lagrum endast talades örn

ekonomiska svårigheter för den försörjningspliktige att återbetala kostnaden.

Eftersom här vore fråga om endast villkorlig försörjningsplikt (motsatsen

härtill är den ovillkorliga försörjningsplikt, som åligger föräldrar gentemot

minderåriga barn och man gentemot hustru), torde dock den dömande myndigheten

därvid hava ganska stora möjligheter att taga hänsyn till den försörjningspliktige

åvilande underhållsskyldighet mot egen familj, däri även

inbegripet beredande av uppfostran och utbildning åt egna barn samt framtida

trygghet åt familjen genom sjuk- och livförsäkringar. Men sådana omständigheter

som en faders eller moders försummande av sin underhållsskyldighet

mot sitt barn under dess uppväxttid eller risken att ett bestående äktenskap

skulle brytas sönder eller ett barns framtida väl äventyrades syntes

icke kunna utöva något inflytande på den dömande myndighetens handläggning

av ett framställt ersättningsanspråk.

I de yttranden, som inkommit till inspektören från fattigvårdsstyrelse!''

och barnavårdsnämnder, hade också allmänt framhållits det önskemålet, att

ifrågavarande stadganden måtte på lämpligt sätt uppmjukas. Dock saknades

det icke förespråkare för den uppfattningen, att allt vöre bra, som det

vore, samt att det enda erforderliga vore ökad upplysning beträffande den

rätta handläggningen av ärenden angående uttagande av ersättning av försörjningspliktig.

Inspektören föreslog för sin del vissa ändringar i 65 § fattigvårdslagen och

68 § 2 mom. barnavårdslagen. Såsom mönster för inspektionens förslag hade

tjänat ett förslag, som framställts av svenska landskommunernas förbund i

dess yttrande till andra lagutskottet år 1936. I detta yttrande hade föreslagits

ett tillägg till 65 § fattigvårdslagen av t. ex. följande lydelse: »eller där

synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket», eventuellt med angivande

dessutom av några exempel på sådana »synnerliga skål». En lagändring

av denna innebörd syntes — anfördes det i yttrandet — väl ansluta

sig till uttrycket i 63 § fattigvårdslagen: »i den män styrelsen icke finner skäl

till eftergift» och resultatet av en sådan lagändring komine sannolikt att i

stort sett motsvara vad man redan med sistnämnda stadgande förmodligen

avsett att vinna. I yttrandet hade dessutom ifrågasatts en övergångsbestäm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

melse, som möjliggjorde för deli försörjningspliktige att utan hinder av tidigare

meddelat utslag få sin betalningsskyldighet för framtiden ånyo prövad

enligt lagens nya lydelse. Ehuru något därom icke sades i yttrandet, torde

framhöll inspektören —- en sådan ändring av 65 § fattigvårdslagen nödvändiggöra

en motsvarande ändring av 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen.

— Ett liknande ändringsförslag hade framlagts av fattigvårdsstyrelsen

i Göteborg.

Beträffande de föreslagna tilläggen anförde inspektören:

När det gäller att avgöra, vilka synnerliga skäl som här kunna ifrågakomma,

torde man kunna bortse från rent ekonomiska skäl. Till sådana

torde redan med nuvarande lagstiftning finnas tillräcklig möjlighet för de

dömande myndigheterna att taga hänsyn. Ett tillägg sådant som det föreslagna

skulle således få sin tillämpning begränsad till att avse vissa sociala

eller personliga skäl, som anförts i 1936 års motioner. Av där framställda

förslag till lagändringar torde alltså endast sådana, som avse rent socialt

eller personligt hänsynstagande, böra göras till föremål för närmare övervägande.

Beaktansvärt synes mig därvid vara ett förslag, att föräldrar

skola i sin ordning hava fullgjort sina försörjningsskyldigheter mot barnen,

för att försörjningsplikt från deras sida gentemot föräldrarna skall föreligga,

samt att vid utkrävande av ersättning av make för vård åt andra makens

barn hänsyn i första hand skall tagas till barnets bästa. Såsom synnerligt

skäl mot bifall till ett ersättningsanspråk mot svärson skulle möjligen

även kunna angivas den omständigheten, att av den understöddes döttrar

några gift sig före och några efter den 1 januari 1921 samt att således

icke alla av mågarna vore ersättningsskyldiga för fattigvård åt svärföräldrarna.

Vad angår avfattningen av det ifrågasatta tillägget till 65 § fattigvårdslagen

och 68 § 2 morn. barnavårdslagen, gäller frågan, huruvida det kan

anses tillräckligt att införa bestämmelse om »synnerliga skäl» såsom hinder

för bifall till ett framställt ersättningsanspråk eller om dessutom även

skall angivas exempel på sådana skäl. I allmänhet uttala de fattigvårdsstyrelse^

och barnavårdsnämnder, som över huvud anse lagändring önskvärd,

sin anslutning till svenska landskommunernas förbunds förslag utan

att därvid taga ställning för eller emot de olika formuleringsmöjligheterna.

I några av de avgivna yttrandena uttalas dock den uppfattningen, att ett tilllägg,

som icke jämväl angåve, vad som avsåges med »synnerliga skäl», skulle

vara alltför allmänt hållet, samt förordas därför införande av särskilda

exempel på sådana skäl.

Jag har förut omnämnt några fall, i vilka jag anser synnerliga skäl föreligga

till varsamhet vid utkrävande av ersättning för lämnad vård. Ett närmare

studium av dessa fall torde giva vid handen, att det skulle möta rätt

stora svårigheter att i lagtext angiva, under vilka förutsättningar ett i sådant

fall framställt ersättningsanspråk icke bör bifallas. Å andra sidan synes

mig risken av ett så allmänt hållet stadgande som det, vilket föreslagits av

svenska landskommunernas förbund, icke vara av betydelse att få hindra

en önskvärd lagändring. Vid en framtida tillämpning torde alltid vad som

under det förberedande arbetet anförts i fråga om stadgandets innebörd

komma att tjäna till ledning och förhindra ett alltför starkt beskärande av

försörjningspliktigs ersättningsskyldighet.

Därest en sådan lagändring som den nu ifrågasatta genomföres, torde därmed

utan vidare vara klart, att en fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds

underlåtenhet att under sålunda angivna förutsättningar uttaga er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kanal. Maj.ts proposition iu 45.

sättning av enskild försörjningspliktig icke skall utgöra hinder för fattigvårdsstyrelsen

eller barnavårdsnämnden att utfå den gottgörelse av landsting

eller staten, vartill eljest rätt förefinnes.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören förklarade sig emellertid vilja

erinra örn att förslag framkommit med syfte, rent motsatt det, som kommit

till uttryck i riksdagens skrivelse, d. v. s. avseende ett kraftigare inskärpande

av de försörjningspliktigas skyldigheter enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Sålunda hade organisationssakkunniga i betänkande den 11

december 1934 med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens

organisation m. m. (statens offentliga utredningar 1934. 53)

föreslagit, att till 1 § första stycket fattigvårdslagen skulle göras ett tilllägg

av nyss angiven innebörd. — Ett annat förslag hade framlagts av statens

sjukvårdskommitté, som i betänkande den 17 maj 1934 angående den

slutna kroppssjukvården i riket (statens offentliga utredningar 1934: 22)

riktat sig emot den tillämpning av 65 § fattigvårdslagen, vilken enligt vid

fattigvårdslagens framläggande givna direktiv skulle vara den riktiga, nämligen

att rättsanspråk, som med stöd av nämnda stadgande avvisats, icke

ånyo kunde göras till föremål för prövning. Nämnda kommitté föreslog i

stället, att avgörandet av frågan, huruvida den försörjningspliktige kunde

anses i stånd att betala eller icke, borde överflyttas från den dömande myndigheten

till det verkställande organet. — Slutligen hade år 1932 inom socialdepartementet

upprättats förslag till sadan ändring av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen,

att dels därigenom fastsloges, att den fattigvårdssamhället tillförsäkrade

rätten till ersättning av enskild icke upphörde, i och med det

att vårdkostnaden ersatts av landsting eller staten, dels fattigvårdssamhället

ålades att därefter i berörda hänseende bevaka landstingets respektive statens

intressen och till landstinget respektive statsverket inleverera inflytande

belopp, dels ock rymligare tid bereddes länsstyrelserna för åstadkommande

av erforderlig utredning, innan ärendena angående ersättning av staten avgjordes.

Ett motsvarande stadgande skulle enligt sistnämnda förslag även

fogas till 65 § barnavårdslagen.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören hemställde, på i utredningen närmare

angivna skäl, att ändringar i nyss omförmälda avseenden i 1, 59 och

61 §§ fattigvårdslagen samt 65 § barnavårdslagen även måtte genomföras.

Slutligen hemställdes jämväl örn viss ändring av gällande hemortsrättsbestämmelser.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören ifrågasatte i förevaiande sammanhang,

huruvida icke den tolkning av 65 § fattigvårdslagen borde frångås,

enligt vilken, sedan ett ersättningsanspråk en gång prövats och fastställts,

hinder motte för förnyad prövning av detsamma. Härvid omnämndes emellertid,

att nämnda praxis endast torde sträcka sig så långt, att frågan örn

ersättning för just den fattigvård, vilken varit föremål för prövning i ett

redan avdöint mål, betraktades som res judicata, medan eisättning alltjämt

kunde utkrävas för senare meddelad fattigvård åt samma person.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Yttranden över fattigvårds- och harnavårdsinspektörens utredning.

över den av statens inspektör för fattigvård och barnavård verkställda

utredningen med därvid fogade lagförslag hava efter remiss yttranden avgivits

av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län samt svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet.

I yttrandena — med undantag av länsstyrelsens i Malmöhus län — biträdes

fattigvårds- och harnavårdsinspektörens uppfattning, att ändring av

bestämmelserna rörande själva försörjningsplikten

icke nu bör vidtagas.

De föreslagna ändringarna av 65 § fattigvårdslagen och

68 § 2 mom. barnavårdslagen tillstyrkas i princip av länsstyrelserna

i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs och

Gävleborgs län ävensom av de fyra förbunden. Svenska stadsförbundet framhåller

emellertid, att det med hänsyn till den tid, som den år 1938 tillsatta

socialvardskommitténs arbete kunde väntas taga i anspråk, borde avgöras, i

vad mån detaljändringar i fattigvårds- och barnavårdslagarna nu borde vidtagas.

— Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, utan att

dock framställa yrkande om ändring, huruvida icke det föreslagna tillägget

vore väl allmänt avfattat, och att det måhända borde angivas, att »synnerliga

skäl av social eller personlig ari» .skulle utgöra hinder för ersättnings uttagande.

Med anledning av framställda förslag, att innebörden av orden »synnerliga

skäl» skulle förtydligas genom exemplifiering, förklarar förbundet,

att det kunde befaras, att en i lagen införd exemplifiering snarast skulle begränsa

myndigheternas frihet att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav.

— Länsstyrelsen i örebro län anser den föreslagna lydelsen av

tillägget kunna leda till en alltför vidsträckt tillämpning samt föreslår, att

tillägget måtte avfattas sålunda: »eller eljest i särskilt undantagsfall ett bifall

till ersättningsanspråket måste anses uppenbart obilligt». — Länsstyrelsen

i Malmöhus län, som anser, att i första hand själva försörjningsplikten

bör inskränkas, och som i samband därmed framlägger förslag till vissa lagändringar,

framhåller vidare, att det av fattigvårds- och barnavårdsinspektören

föreslagna tillägget måste omformuleras så att garantier skapas för en

enhetlig tillämpning. — Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker ändring under

anförande bland annat dels, såvitt anginge makes underhåll av svärföräldrar,

att det av fattigvårds- och barnavårdsinspektören åberopade skälet

för sådan ändring icke ägde giltighet, dels ock beträffande barns underhållsskyldighet

mot föräldrar, att man icke utan att komma i strid med fattigvårdslagens

grunder kunde undgå att taga hänsyn till den försörjnings- och

ersättningsskyldiges förmögenhetsförhållanden. Avfattningen av det föreslagna

tillägget vore för övrigt så oklar, att ojämnhet i praxis därav torde

framkallas. Skulle man söka förtydliga stadgandet genom exemplifiering,

kunde detta icke ske utan en mera ingående undersökning än den föreliggande.

— Svenska landskommunernas förbund erinrar, att förbundet redan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

13

i sitt yttrande till andra lagutskottet år 1936 förklarat, att det borde tagas

under övervägande, huruvida icke billigheten krävde, att en lagändring förbundes

med en övergångsbestämmelse, som möjliggjorde för den försörj - ningspliktige att utan hinder av tidigare meddelat utslag få sin betalningsskyldighet

för framtiden ånyo prövad enligt lagens nya lydelse. Förbundet

påpekar, att förslag till föreskrifter rörande ikraftträdandet icke framlagts

av fattigvårds- och barnavårdsinspektören, samt anför vidare:

Enligt 66 § fattigvårdslagen kan en försörjningspliktig åläggas att till fattigvårdssamhället

å lämpliga tider, så länge behov av fattigvård fortfar, utgiva

skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll. Kommer den

försörjningsberättigade eller den försörjningspliktige i förändrade förhållanden,

må försörjningsbidraget utan hinder av förut meddelat beslut jämkas

efter som skäligt finnes. Motsvarande stadgande i barnavårdslagen återfinnes

i 71 §, enligt vilket lagrum jämkning dock kan medgivas då »anledning

till jämkning i bidragets belopp eiler tiderna för dess erläggande yppas».

Avsikten med ifrågavarande lagändring måste, ehuru detta icke direkt framgår

av lagtexten, anses vax-a, att även dylika krav å bidrag för fi-amtida underhåll

skola avvisas, då synnerliga skäl tala mot bifall till anspråket.

Om en försörjningspliktig genom lagakraftvunnet utslag, meddelat före

lagändringen, jämlikt 66 § fattigvårdslagen ålagts att utgiva månatligt bidrag

med visst belopp, så länge behov av fattigvård fortfar, kan det befaras, att

de dömande myndigheterna, därest varken den försörjningsberättigade eller

den försörjningspliktige kommit i förändrade förhållanden, anse sig sakna

befogenhet att medgiva jämkning i den genom utslaget ålagda bidragsskyldigheten,

även om den försörjningspliktige kan visa, att han enligt den nya

lagen bort gå fri från bidragsskyldighet. Vid tillämpning av barnavårdslagen

synas icke fullt så goda skäl för en sådan lagtolkning kunna anföras,

dock torde stadgandet i 71 § 1 mom. andra stycket barnavårdslagen giva ett

visst stöd för liknande avgörande av jämkningsanspråk även enligt sistnämnda

lag.

Vidare inträffar ofta, att länsstvrelserna vid utdömande av ersättning för

redan lämnad vård medgiva den betalningsskyldige rätt att gälda sin skuld

medelst månatliga avbetalningar, vilka, särskilt örn han icke förmår att regelbundet

fullgöra dem, kunna fortfara under lång tidrymd. En försörjningspliktig,

som enligt den nya lagen bort gå fri, måste finna det obilligt

att nödgas fortsätta med inbetalningarna även efter lagändringens ikraftträdande.

Förbundet vidhåller, att övergångsbestämmelser äro önskvärda. I varje

fall böra klara bestämmelser rörande lagändringens tillämplighet å vid ikraftträdandet

anhängiga processer meddelas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser — under hänvisning till

gällande praxis beträffande behandlingen av ersättningsansökningar — att i

sammanhang med nu ifrågasatta lagändringar direktiv borde utfärdas beträffande

frågan, huruvida ett utslag, varigenom förklarats, att fattigvårdsstyrelses

anspråk på ersättning av enskild försörjningspliktig för fattigvård

åt anhörig icke kunde bifallas på grund av bristande betalningsförmåga, vore

slutgiltigt eller icke.

Den av fattigvårds- och barnavårdsinspektören föreslagna ändringen

av 1 § fattigvårdslagen tillstyrkes i princip av länsstyrelserna i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs län samt svenska

stadsförbundet och svenska landstingsförbundet men avstyrkes av länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län samt

svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

Föreslagna ändringar av 59 och 61 §§ fattigvårdslagen

samt 65 § barnavårdslagen avstyrkas av länsstyrelsen i Uppsala

län men tillstyrkas eller lämnas utan erinran i flertalet övriga avgivna yttranden.

Svenska stadsförbundet har dock icke gjort något särskilt uttalande

beträffande sistnämnda paragrafer.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framlägger i sitt yttrande

förslag till vissa ytterligare lagändringar.

Förbundet erinrar, att fattigvårds- och harna vårdsinspektören framhållit,

att, därest föreslagen ändring av 65 § fattigvårdslagen genomfördes, detdärmed

utan vidare torde vara klart, att en fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds

underlåtenhet att under angivna förutsättningar uttaga ersättning

av enskild försörjningspliktig icke skulle utgöra hinder för fattigvårdsstyrelsen

eller barnavårdsnämnden att utfå den gottgörelse av landsting

eller staten, vartill eljest rätt förefunnes. Förbundet förklarar sig vilja

understryka dessa ord men anser berörda förhållande icke »utan vidare

vara klart». Enligt förbundets mening stöde orden »för vilken ersättning

ej kunnat uttagas» i 40 § 1 mom. fattigvårdslagen icke i överensstämmelse

med bestämmelserna om eftergift å ersättningskrav i 63 § och än mindre

med motsvarande bestämmelser i det föreslagna tillägget till 65 §. Det syntes

därför nödvändigt, att i 40 § 1 mom. gjordes en sådan ändring, att det

klart framginge, att gottgörelse skulle utgå även när ersättningskrav ej

gjorts gällande på grund av att »synnerliga skäl» talat däremot. Motsvarande

ändring borde göras i 60 § 3 mom. fattigvårdslagen.

Förbundet framhåller vidare, att bestämmelser angående krav mot underhållspliktig

för bidrag, utgivna av allmänna medel, liknande dem i lagen

om fattigvården, förekomme även i annan lagstiftning. I 17 § andra

stycket lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till

barn stadgades nämligen, att rätten att återkräva bidragsförskott finge av

barnavårdsnämnden eftergivas, där den underhållsskyldige genom att återbetala

förskottet eller någon del därav kunde antagas komma att sakna nödiga

medel till underhåll för sig och de sina. Förbundet påpekar, att berörda

bestämmelse mycket nära anslöte sig till motsvarande stadganden i

fattigvårds- och barnavårdslagarna. Den föreslagna uppmjukningen av 65

§ fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. barnavårdslagen borde därför få till

konsekvens en motsvarande åtgärd beträffande 17 § lagen om förskottering

av underhållsbidrag till barn.

Förbundet ifrågasätter slutligen även viss ändring av 2 § lagen den 2

maj 1919 örn ändring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 45.

15

Slutligen må nämnas, att beträffande förslaget till ändring av hemortsrättsbestämmelserna

olika meningar kommit till uttryck i yttrandena.

Yttrande av socialvårdskommittén.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för socialdepartementet

den 3 januari 1938, jämlikt Kungl. Maj:ts den 17 december 1937

givna bemyndigande, utsett en kommitté — den s. k. socialvårdskommittén1

— med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården

och framlägga därav föranledda förslag.

Den 28 januari 1938 överlämnades statens inspektörs för fattigvård och

barnavård utredning och förslag jämte däröver avgivna yttranden till socialvårdskommittén,

som i anledning därav avgivit yttrande den 6 december

1938. Kommittén — som erinrar om att fattigvårds- och barnavårdsinspektören

funnit ändring av de civil rättsliga eller fattigvårdsrättsliga

bestämmelserna om försörjningsskyldigh

e t icke böra för närvarande ske — framhåller, att nyssnämnda bestämmelser

givetvis komme att bliva föremål för närmare överväganden under

kommitténs fortsatta arbete. Enligt kommitténs mening kunde det icke

vara lämpligt att så kort tid före en allmän omläggning av fattigvårdslagstiftningen

rubba på ifrågavarande synnerligen betydelsefulla och för den

nuvarande fattigvårdslagstiftningen konstitutiva rättsregler.

I förevarande sammanhang må nämnas, att kommittén icke särskilt yttrat

sig rörande förslaget till ändring i hemortsrättsbestämmelserna;

inledningsvis har dock kommittén anfört, att den icke ansåge andra

ändringar i fattigvårdslagen nu böra diskuteras än de i det föregående omförmälda.

Kommittén anför, att principiella skäl icke syntes föreligga mot ett genomförande

av det föreslagna tillägget till 65 fattigvårdslagen

och 68 § barnavårdslagen. Tvärtom torde en sådan ändring vara

motiverad av mycket starka skäl. Härom anför kommittén ytterligare:

I mål angående ersättningsskyldighet för utgiven fattigvård eller barnavård

torde sådana omständigheter av social eller personlig art ofta

förekomma, vilka skäligen borde föranleda, att ersättningsanspråket

ogillades, men vartill möjlighet icke finnes enligt nu gällande bestämmelser.

Bland annat kan man härigenom praktiskt taget komma tillrätta

med det för närvarande otillfredsställande förhållandet, att skillnad föreligger

mellan äkta makar enligt gamla och nya giftermålsbalken i fråga om

försörjningsskyldigliet mot makes föräldrar. Den enda punkt i fattigvårdsinspektörens

förevarande ändringsförslag, som enligt kommitténs mening

kan vara föremål för tveksamhet, är, huruvida man i lagtexten bör åtnöja

sig med det generella uttrycket »synnerliga skäl» eller om icke i stället en

närmare exemplifiering bör angivas i vederbörande paragrafer. Kommittén

vill emellertid understryka vad svenska fattigvårds- och barnavårdsför
1

Ledamöter i socialvårdskommittén äro landshövdingen J. B. Eriksson, tillika ordförande,

byråchefen E. G. Bexelius, lasarettssysslomannen A. Hagård, direktören i svenska fattigvårdsocli

barnavårdsförbundet K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Olivia

Nordgren, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande disponenten E. Olsson samt ledamöterna av

riksdagens andra kammare hemmansägaren J. M. Skoglund, lantbrukaren O. A. Wallén och

redaktören A. E. I. Österström.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

bundet anfört i sitt utlåtande över fattigvårdsinspektörens utredning, nämligen

att bestämmelserna i 65 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen

närmast vore avsedda för den dömande myndigheten och att en i lagen införd

exemplifiering av ordets innebörd skulle begränsa myndigheternas frihet

att i särskilt ömmande fall eftergiva ersättningskrav. Såvitt kommittén

kunnat finna, torde tillräcklig ledning för de dömande myndigheternas

handläggning av dessa ärenden finnas i vad fattigvårdsinspektören anfört i

sin skrivelse. Några olägenheter kunna icke heller befaras uppkomma för

den händelse någon länsstyrelse skulle komma att tillämpa bestämmelserna

på ett mera liberalt sätt än andra länsstyrelser. Kommittén finner sig därför

kunna förorda bifall till fattigvårdsinspektörens förslag i denna del.

Beträffande de av svenska landskommunernas förbund ifrågasatta övergångsbestämmelserna

vid en ändring av nyss omförmälda lagstadganden

anför kommittén:

Det är till en början givet, att de ändrade bestämmelserna böra tillämpas

med avseende å mål, som icke äro lagakraftvunna vid ändringarnas

ikraftträdande. Det måste däremot sägas vara mera tveksamt, hur man bör

förfara med redan lagakraftvunna mål och särskilt i de fall, då ersättningsskyldighetens

omfattning enligt för närvarande tillämpad praxis icke kunnat

upptagas till förnyad prövning. Det bör emellertid observeras, att fråga

är här om mål icke mellan två enskilda parter utan mellan samhället och

enskild person. Under sådana omständigheter synas billighetsskäl tala för

att samhället om skäl därtill förefinnes eftergiver sin rätt mot den ersättningsskyldige

och att denne alltså berättigas att få till omprövning upptagen

sin ersättningsskyldighet enligt de nya bestämmelserna. Kommittén finner

sig därför kunna tillstyrka, att övergångsbestämmelserna utformas på sådant

sätt, att 65 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen i sin nya lydelse

göras tillämpliga icke blott å mål, som vid lagändringarnas ikraftträdande

ännu icke vunnit lagakraft, utan även för de fall, då dylika mål avgjorts

genom lagakraftvunnet utslag.

Vidkommande de av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasatta

ändringarna i 40 § 1 mom. och 60 § 3 mom. fattigvårdslagen

förklarar socialvårdskommittén, att den icke kan dela förbundets

åsikt, att bestämmelserna i dessa lagrum strida mot det föreslagna

tillägget i 65 §, samt anför härom:

Därest bestämmelsen i 40 § 1 mom. att ersättning »ej kunnat uttagas»

skulle tillämpas enligt ordalagen, skulle landstinget äga kräva, att fattigvårdssamhället

genom lagakraftvunnet utslag uppvisat, att ersättning icke

kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig person.

Enligt stadgad praxis tillämpas stadgandet emellertid icke på sådant sätt.

För att landsting skall medgiva gottgörelse till fattigvårdssamhälle kräves

sålunda icke mer än att samhället genom utredning i ärendet visar, att omständigheterna

äro sådana, att utsikt till bifall vid talan hos länsstyrelse

angående ersättningsskyldighet för enskild person icke skäligen förefinnes.

Vidhålles denna tolkning av bestämmelserna i 40 § 1 mom. även efter en

ändring av 65 § — och ingen anledning finnes till förändring av praxis

härutinnan — synas skäl icke föreligga för en jämkning av ordalagen i 40

§ 1 mom. Om ett fattigvårdssamhälle vill göra anspråk på gottgörelse av

landstinget enligt 40 § 1 mom. för utgiven vårdkostnad i ett fall, då ekonomiska

möjligheter föreligga att uttaga ersättning av försörjningspliktig

person, har samhället att efter det ändringen av 65 § trätt i kraft göra san
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 45.

17

nolikt, att synnerliga skäl tala mot att ersättningsanspråk mot den enskilde

göres gällande. För den händelse landstinget skulle bestrida, att synnerliga

skäl härför föreligga, måste fattigvårdssamliället styrka sin uppfattning

genom lagakraftvunnet utslag mot den enskilde. Vad nu anförts gäller i

tillämpliga delar även ifråga om bestämmelserna i 60 § 3 mom.

Beträffande svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets förslag, att

ändring måtte vidtagas även i 17 § andra stycket lagen om

förskottering av underhållsbidrag till barn förklarar sig

socialvårdskommittén instämma i vad förbundet anfört. Vid länsstyrelses

prövning av ansökan om gottgörelse från statsverket av utgivet bidragsförskott

borde länsstyrelsen sålunda äga taga hänsyn till att barnavårdsnämnden

icke gjort ersättningsanspråk gällande gentemot enskild person i de

fall, då synnerliga skäl talade mot sådan skyldighet. För att dylik hänsyn

skulle kunna tagas, erfordrades uppenbarligen en direkt bestämmelse i 17

§ om att barnavårdsnämnd finge eftergiva rätten att återkräva bidragsförskott,

då synnerliga skäl talade däremot.

Slutligen avstyrker socialvårdskommittén de av statens inspektör för fattigvård

och barnavård föreslagna ändringarna av dels 1 § fattigvårdslagen,

dels 59 och 61 §§ i denna lag samt 65 § barnavårdslagen, dels ock 2 § lagen

om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka. Härom anföres, bland annat, att tillägget till

1 § skulle kunna medföra en icke avsedd tolkning av den obligatoriska

fattigvårdens omfattning samt att ändringarna i 59 och 61 §§ fattigvårdslagen

samt 65 § barnavårdslagen torde komma att sakna praktisk betydelse.

En av ledamöterna i socialvårdskommittén, lasarettssysslomannen Hagård,

har vid kommitténs behandling av förevarande ärende, vari samtliga ledamöter

deltagit, avgivit särskilt yttrande samt däri anfört:

Emot den allmänna tankegången i föreliggande yttrande har jag icke

något att erinra, men, då socialvårdskommittén fått sig förelagt att underkasta

bela lagstiftningen rörande samhällets hjälpverksamhet allmän översyn

och förslag i anledning härav under den närmaste tiden kommer att

framläggas, synes det mig vara olämpligt att vid nuvarande tidpunkt omedelbart

före en allmän revision vidtaga ändring i så grundläggande delar av

fattigvårds- och barnavårdslagarna som stadgandena rörande försörjningsplikt

och ersättningsskyldighet. Några tvingande skäl för en omedelbar

ändring hava icke heller kunnat åberopas.

De ändringsförslag, som av kommittén tillstyrkts beträffande 65 § fattigvårdslagen

och 68 § barnavårdslagen, hava dessutom enligt sakens natur

fått en så vag formulering, att deras tillämpning kommer att föranleda tveksamhet

och osäkerhet bos hjälporganen i allmänhet och nödvändiggöra utför

liga anvisningar och förtydliganden.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att en kommitté

av särskilda sakkunniga — socialvårdskommittén — under år 1938 blivit

tillsatt med det omfattande uppdraget att verkställa en översyn av den

svenska socialvården och framlägga därav föranledda förslag. Det synes

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. Nr 45. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

mig uppenbart, att under den tid, då denna kommittés utredningsarbete pågår,

lagstiftningsåtgärder rörande till fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen

hörande spörsmål böra undvikas, därest ej särskilt starka skäl motivera

desamma samt möjlighet förefinnes att genomföra ändringarna utan

att föregripa den pågående utredningen. I fråga om de av fattigvårds- och

barnavårdsinspektören framlagda förslagen till ändringar av 65 § fattigvårdslagen

och 68 § 2 mom. barnavårdslagen har socialvårdskommittén ansett

skälen för desamma så starka, att de kunde anses motivera ett omedelbart

genomförande. Detsamma är förhållandet beträffande den av svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet föreslagna ändringen av 17 § lagen om

förskottering av underhållsbidrag till barn. Ett godtagande av övriga i förevarande

sammanhang framlagda förslag till författningsändringar har socialvårdskommittén

däremot, under åberopande av olika skäl, för vilka redogörelse

lämnats i det föregående, förklarat sig icke vilja tillstyrka. Efter

övervägande av de skilda lagändringsförslagen finner jag mig kunna i princip

giva min anslutning till den uppfattning, åt vilken socialvårdskommittén

givit uttryck.

På sätt som anförts av fattigvårds- och barnavårdsinspektören, vars uppfattning

därutinnan delats i flertalet yttranden, bland annat av socialvårdskommittén,

synas i mål angående ersättningsskyldighet för utgiven fattigvård

eller barnavård sådana omständigheter av social eller personlig art i

vissa fall föreligga, att framställt ersättningsanspråk borde av myndigheterna

ogillas. Möjlighet härtill förefinnes emellertid ej enligt gällande lagregler.

Andra lagutskottet har i sitt av 1936 års riksdag godkända utlåtande påvisat

några sådana fall, avseende förhållandet mellan barn och föräldrar, svärson

och svärföräldrar samt make och andra makens barn. Även andra sådana

fall kunna emellertid tänkas förekomma, t. ex. i förhållandet mellan föräldrar

och vuxna barn, och jag finner med hänsyn därtill lämpligt, att —

i överensstämmelse med föreliggande förslag till ändring av 65 § fattigvårdsiagen

och 68 § 2 mom. barnavårdslagen — en allmän möjlighet lämnas att

i samtliga de fall, å vilka dessa lagrum äro tillämpliga, taga hänsyn till ej

blott rent ekonomiska skäl utan även synnerliga skäl av annan art.

I enlighet med fattigvårds- och barnavårdsinspektörens förslag, vilket utan

ändring tillstyrkts av socialvårdskommittén, finner jag lämpligt, att tillägg

göras till 65 § fattigvårdslagen och 68 § 2 mom. andra stycket barnavårdslagen.

Härigenom bliva emellertid de nya bestämmelserna icke tillämpliga

å de fall, som avses i tredje stycket av samma moment. För att uppnå sådant

resultat och för att tillika vinna, att föreskrifterna, vilka på sätt nyss

anförts synas böra vara allmängiltiga, bliva tillämpliga även å de fall, som

behandlas i fjärde stycket av momentet, hava särskilda bestämmelser härom

upptagits i ett nytt femte stycke. Ett motsvarande stadgande har införts i

17 § lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn, vilken paragraf

avfattats efter mönster av 65 § fattigvårdslagen och däremot svarande bestämmelse

i 68 § 2 mom. barnavårdslagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

19

Ett närmare angivande av vad som skall förstås med »synnerliga skäl»

har under utredningen i allmänhet avstyrkts, bland annat av socialvårdskommittén,

och lärer icke böra ifrågakomma.

Lagändringarna torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 april 1939. Med

hänsyn till att beslut, avseende fattigvård eller barnavård, belöpande å tid

efter nämnda dag, vid lagens ikraftträdande kunna hava dessförinnan fattats

av myndigheterna, föreslår jag, att beträffande ändringarna av fattigvårdsoch

barnavårdslagarna upptagas övergångsbestämmelser, enligt vilka frågor

örn skyldighet att utgiva ersättning för sådan vård skola få upptagas till ny

prövning samt avgöras med tillämpning av bestämmelserna i de ändrade

lagrummen i deras nya lydelse. Jag finner sålunda icke skäl föreslå bestämmelser,

vilka skulle möjliggöra ändring av beslut rörande ersättningsskyldighet,

som avser tid före de nya lagarnas trädande i kraft. Beträffande

ändringen av 17 § lagen örn förskottering av underhållsbidrag till barn torde

övergångsbestämmelser icke erfordras.

Föredraganden hemställer härefter, att upprättade förslag till

lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om

fattigvården,

lag angående ändrad lydelse av 68 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr

361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 18 juni 1937 (nr 383) örn

förskottering av underhållsbidrag till barn

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:57 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 a1 i texten