Sök i Ratio Lex

Angående statsförvärv av den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Mjölby—Hästholmen

1939-02-17 · 12 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:94, Angående statsförvärv av den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag tillhöriga järnvägen Mjölby—Hästholmen

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv

av den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag

tillhöriga järnvägen Mjölby—Hästholmen;

given Stockholms slott den 11 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Utdrag av protokollet ove)'' kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i

statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:

Sedan riksgäldskontoret med skrivelse den 14 januari 1938 överlämnat utredning

rörande Mjölby—Hästholmens järnväg och vederbörliga yttranden

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 94—95. 417 39 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ta proposition nr 94.

häröver inhämtats, föreligger till prövning frågan om berörda järnvägs framtida

ställning. Innan jag ingår j)å spörsmålet om de åtgärder, som järnvägens

nuvarande läge må kunna föranleda, vill jag erinra örn följande.

Koncession å ifrågavarande normalspåriga järnväg beviljades av Kungl.

Majit den 31 december 1907. Sedan koncessionen å järnvägen med Kungl.

Majits medgivande överlåtits på Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag

fastställde Kungl. Majit den 27 mars 1908 kostnadsberäkning för ifrågavarande

järnvägsanläggning att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån,

sluta å 1,600,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningen

ett lån ur allmänna järnvägslånefonden av 800,000 kronor. Av berörda

lån hava utbetalats 799,600 kronor.

Järnvägen öppnades för allmän trafik år 1910. Sedan nyssnämnda bolag år

1913 försatts i konkurs, bildades ett nytt bolag, Mjölby—Hästholmens nya

järnvägsaktiebolag, för övertagande av järnvägen och betalningsansvaret för

statslånet med ränta. Kungl. Majit medgav den 18 april 1914, att koncessionen

finge överlåtas å sistnämnda bolag samt stadgade därvid skyldighet för detta

bolag att ställa sig till efterrättelse de i avseende å järnvägen och därför beviljade

statslån meddelade föreskrifter.

Å det lämnade statslånet hade järnvägsbolaget vid utgången av år 1926

verkställt endast en inbetalning (år 1913) med 22,890 kronor, och statens

fordran hos bolaget uppgick vid nämnda tid till sammanlagt 1,572,486 kronor

74 öre. Sedan bolaget i skrivelse den 8 december 1926 hemställt örn statslånets

avskrivande och utredning rörande bolagets ställning företagits genom

riksgäldskontorets försorg, beslöt 1927 års riksdag med bifall till Kungl. Majits

därom framställda förslag medgiva, att av bolagets skuld till staten finge avskrivas

ett belopp av 1,192,486 kronor 74 öre. Å bolagets återstående skuld

till staten, 380,000 kronor, vilken motsvarade järnvägens realisationsvärde,

skulle annuitet erläggas med 5 procent. Sådan annuitet skulle emellertid tillsvidare

erläggas endast å 100,000 kronor av lånebeloppet med rätt för fullmäktige

i riksgäldskontoret att efter fem år, alltså från och med den 1 januari

1932, påfordra annuitets erläggande å ytterligare så stor del av lånebeloppet,

som med hänsyn till resultatet av bolagets rörelse syntes framdeles kunna förräntas

och amorteras samt att framgent för minst fem år i sänder ytterligare

öka annuiteten till dess sådan utginge för hela lånebeloppet. Till säkerhet

för statens fordran skulle dels ställas inteckning med bästa förmånsrätt i

bolagets järnväg, dels såsom pant nedsättas 1,000 järnvägsbolaget tillhöriga

aktier i Hjo—Stenstorps järnvägsaktiebolag.

Jämlikt anförda bestämmelser ålåg det bolaget att av den nedskrivna statsskulden

genom annuiteter å 5,000 kronor tills vidare förränta och amortera ett

belopp av 100,000 kronor. Sådan annuitet erlades för åren 1927—1929 men

har på grund av sedermera inträdd försämring i bolagets affärsresultat ej fullgjorts

för år 1930 och följande år.

Till ledning för bedömande av skäligheten av järnvägsbolagets underlåtenhet

att gälda ränta och erlägga amortering å sin skuld till staten hava de av

riksgäldsfullmäktige utsedda utredningsmännen för verkställande av den inledningsvis

nämnda utredningen sammanställt följande bokförda driftsresultat

vid järnvägen under åren 1927—1936, varvid resultaten av bolagets vid

slutet av år 1933 upptagna omnibustrafik i enlighet med bolagets bokföring

för åren 1933—1935 sammanförts med järnvägsrörelsens driftsresultat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 94. 3

Å r

Bruttoinkomst

Utgifter utom

räntor och

avsättning till

förnyelsefond

Driftöverskott

Kronor (i avrundade tal)

1927 ..................................

138,800

122,700

16,100

1928 ..................................

133,500

122,800

10,700

1929 ..................................

119,900

118,000

1,900

1930 ..................................

112,400

122,700

- 10,300

1931 ..................................

98,200

95,300

2,900

1932 ..................................

94,400

87,500

6,900

1933 ..................................

84.900

78,400

6,500

1934 ..................................

86,400

79,500

6,900

1935 ..................................

88,000

81,100

6,900

1936:

Järnvägstrafik ......................

83,800

79,400

4,400

Automobiltrafik......................

23,700

21,700

2,000

Utredningsmännen anföra härefter:

Såsom av förestående sammanställning framgår undergingo järnvägens

bruttoinkomster under de närmaste åren efter 1927 års skuldreglering en snabb

minskning. Årsinkomsten har nedgått från 138,800 år 1927 till 84,900 kronor

år 1933 eller med cirka 54,000 kronor. Av detta belopp har större delen föranletts

av avledning till landsvägstrafik eller av taxesänkningar till förebyggande

av sådan, men ett belopp av cirka 16,000 kronor hänför sig till en år

1931 i samband med tillkomsten av nya samtrafiksbestämmelser genomförd

omläggning av transportvägen för gods mellan vissa statsbanestationer i Östergötland

och i Västergötland från den med tre omlastningar förbundna vägen

över Mjölby—Hästholmen—Hjo—Stenstorp till egen väg över statens järnvägar

via Nässjö.

Järnvägens driftkostnader hava, från år 1931 räknat, väsentligt reducerats,

varvid skillnaden i driftöverskott för år 1927 och för vart och ett av åren

1932—1936 blivit begränsat till cirka 9,000 å 10,000 kronor. Utgiftsminskningen

har i huvudsak vunnits genom iakttagande av stor sparsamhet samt

genom införande av tidsenligare och mera ekonomisk dragkraft. Järnvägens

ledning har härvid handhafts på ett förtjänstfullt sätt. Den inträdda minskningen

i järnvägens avkastning beror sålunda på att tidigare trafik till stor

del avletts, i vad transitotrafiken angår till annan väg och i vad trafikområdets

trafik angår till landsvägsbefordring, utan att det varit möjligt att i fullt motsvarande

mån reducera järnvägens driftkostnader.

Bolagets med åsidosättande av inbetalning till riksgäldskontoret behållna

driftöverskott hade emellertid, fortsätta utredningsmännen, till större delen

icke reserverats eller använts för järnvägens vidmakthållande, utan i stor utsträckning

disponerats för finansiering av den sidoordnade landsvägstrafik,

som från och med slutet av år 1933 efter vederbörligen erhållet tillstånd upptagits

i syfte att förebygga uppkomsten av en olämplig och förlustbringande

konkurrens från främmande företag inom järnvägens till arealen mycket begränsade

trafikområde. För år 1936 redovisades i denna landsvägstrafik ett

driftöverskott av 1,954 kronor, vilket belopp avsattes till förnyelsefond. Då det

bokförda värdet av automobilmateriel vid 1936 års slut uppginge till 30,594

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 94.

kronor och avsättning till förnyelsefond med hänsyn till omnibusmaterielens

korta livslängd borde ske med cirka 15 procent av anskaffningsvärdet, motsvarade

nämnda avsättning icke behovet. Någon förräntning å det i automobilrörelsen

investerade kapitalet hade icke erhållits.

Utredningsmännen upptaga härefter frågan örn förutsättningarna för järnvägens

fortbestånd som självständigt företag och framhålla, att för att detta

skall kunna anses mera varaktigt tryggat de årliga driftöverskotten, även örn

bolagets praktiskt taget ende fordringsägare, staten, avstår från indrivning av

förfallande annuiteter, måste uppgå till sådan storlek, som kräves för vidmakthållande

och successiv förnyelse av järnvägen jämte järnvägs- och bilmateriel

eller tillsammans cirka 26,000 kronor. I själva verket torde, fortsätta

utredningsmännen, avsevärt större behållning erfordras, enär bolaget hade

att inom linjen redovisa en ansenlig brist å förnyelsefondskontot, vilken brist

vid 1937 års slut, i avvaktan på beloppets vederbörliga uppförande jämlikt

gällande författning, preliminärt beräknats till cirka 170,000 kronor. Någon

sannolikhet för att järnvägens ställning skulle kunna så förbättras, att erforderliga

avsättningar till förnyelsefond skulle kunna göras, funnes icke. För

det fall att annan järnväg, statens eller enskild, icke vore villig övertaga med

järnvägens fortsatta upprätthållande förenade förluster, syntes därför en nedläggning

av järnvägen förr eller senare bliva oundviklig.

Rörande frågan, i vad mån trafikens omfattning och natur äro av beskaffenhet

att påfordra järnvägsdriftens fortsatta upprätthållande trots härmed förbundna

förluster, anföra utredningsmännen:

Med järnvägen mellan Mjölby och Hästholmen avsågs vid dess planerande

och byggande att åstadkomma en av länkarna i en tilltänkt, för masstrafik av

kalk m. m. avsedd förbindelse över Vättern mellan Östergötland och Västergötland.

I anförda syfte byggdes banan enligt sådana tekniska bestämmelser,

som vid dåvarande tid tillämpades för huvudbanor med bland annat en räls

vikt av 31.5 kilogram per meter, minsta krökningsradie av 400 meter och största

lutning 10 °/oo, samt en tillåten tåghastighet 70 kilometer per timme.

För att banan skulle kunna fylla sin tilltänkta uppgift erfordrades emellertid

dels insättande av en ångfärja över Vättern och dels ombyggnad av Hjo—

Stenstorps järnväg till normalspårig. Som emellertid berörda komplettering

uteblivit, hava järnvägens uppgifter i huvudsak blivit begränsade till befordring

av resande och gods inom banans trafikområde. Härutöver besörjer

järnvägen i förening med ångbåtsbolaget Hjo—Hästholmen viss transitotrafik

av resande och gods. Banans inkomster av sistnämnda trafik uppgå dock

numera till endast cirka 14,000 kronor per år; åren 1932 och 1936 var inkomsten

14,700, respektive 14,200 kronor.

Den 31.5 kilometer långa järnvägen går genom en rik jordbruksbygd, vilken

emellertid saknar industri ävensom till synes förutsättningar för sådan. Något

större samhälle finnes icke utmed linjen.

Trafikbehovet inom ett område med anförda bosättning och näringsliv kan

numera utan olägenhet besörjas medelst omnibussar och lastbilar, örn, såsom

här är fallet, lämpliga vägar finnas. Början till en sådan omläggning av kommunikationerna

är, såsom ovan anförts, redan gjord genom järnvägens försorg.

Till närmare belysande av järnvägstrafikens storlek och fördelning i vad

godset angår och därmed även av förutsättningarna för godstrafikbehovets till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 9d.

godoseende genom linjetrafik å landsvägen meddela utredningsmännen, att

från järnvägens egna stationer under år 1936 avsänts 263 ton fraktstyckegods

och 5,697 ton vagnslastgods. Yagnslastgodset har huvudsakligen utgjorts av

betor, spannmål och torvströ.

I samtrafik mottaget gods samt transitogods och smågods utgjorde under

samma år 1,589 ton fraktstyckegods och 7,976 ton vagnslastgods, varav

respektive 89 och 2,096 ton i egen trafik. Yagnslastgodset utgjordes huvudsakligen

av gödslingsmedel, spannmål och betor.

Järnvägens godstrafik är, framhålla utredningsmännen, sålunda mycket

obetydlig, och någon svårighet att överflytta den till landsvägsbefordring

finnes icke, om än möjligen vissa transporter härvid skulle något fördyras.

Vad därefter persontrafiken angår torde, anse utredningsmännen, inga

svårigheter möta att genom landsvägstrafik tillgodose trafikbehovet, utom vad

angår Hedaslätt station, belägen 3 kilometer från Alvastra station.

Utredningsmännen anföra härefter:

Såsom av anförda uppgifter torde framgå och vid samråd med vissa ledamöter

av järnvägsbolagets styrelse blivit bestyrkt, skulle en nedläggning av

banan icke framkalla några mera avsevärda olägenheter för järnvägens trafikområde.

Genom trafikens koncentrering till landsvägen skulle man vidare ha

utsikt att få till stånd ett bärigt kommunikationsföretag, medan detsamma, så

länge det är hänvisat till att bedriva såväl järnvägs- som en sidoordnad landsvägstrafik,

tydligen icke, ens örn företaget befrias från erläggande av räntor,

kan trafikeras med sådan behållning, att erforderliga avsättningar till förnyelsefond

kunna göras.

” Ur ekonomisk synpunkt tala anförda omständigheter för en nedläggning

av järnvägen och realiserande av dess tillgångar samt driftens omläggning

till en efter all sannolikhet bärig linjetrafik å landsvägen.

Emellertid kunna, framhålla utredningsmännen vidare, även vissa skäl

anföras för järnvägsdriftens fortsatta upprätthållande åtminstone tills vidare,

eventuellt i begränsad omfattning, samt anföra härom:

En nedläggning av järnvägsdriften torde medföra viss, örn ock ej mera

betydande, fördyring av frakterna, åtminstone beträffande varuslagen betor,

torvströ och transitogods. Järnvägen, vilken byggts i hög standard och med

hänsyn till trafikens ringhet varit utsatt för obetydlig förslitning, torde under

en relativt lång tid framåt kunna trafikeras, utan att avsevärda kapitalutlägg

behöva göras för banans vidmakthållande. Hur obetydliga trafikinkomsterna

per kilometer än äro — år 1936 2,985 kronor — täcka de dock driftkostnaderna.

Dessutom torde finnas förutsättningar att ytterligare något reducera banans

driftkostnader, i det att behov av trafikchef och byråpersonal bortfaller, om

banan införlivas med annan järnväg och arbetet vid vissa trafikplatser torde

kunna handhavas av kvinnlig platsvakt. Slutligen torde viss hänsyn böra

tagas till nuvarande personal, av vilken flertalet inom kort tid uppnår stadgad

pensionsålder.

Sedan det numera visat sig, att den inledningsvis omnämnda nedskrivningen

av bolagets skuld till staten icke haft åsyftad verkan att säkerställa järnvägens

framtid, torde, anföra utredningsmännen, tiden vara inne att taga slutlig ställning

till frågan örn järnvägens införlivande med statens järnvägar. Beaktas

finge härvid, att denna fråga torde hava kommit i delvis nytt läge, sedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

statens järnvägar numera i utsträckt omfattning tillgodosåge trafikbehovet

inom deras trafikområde även medelst automobiltrafik och Mjölby—Hästholmens

järnväg påbörjat omläggning av sin rörelse till landsvägsbefordring.

Det av sistnämnda järnväg innehavda trafiktillståndet till linjetrafik mellan

Mjölby och Ödeshög torde ock lia särskild betydelse såsom utgörande i viss

mån nyckelställningen till ordnande av en naturlig genomgående omnibusförbindelse

Mjölby—Gränna—Jönköping. För det fall att järnvägen emellertid

icke ansåges böra införlivas med statens järnvägar, kunde ifrågasättas, att

banan försåldes till antingen Hjo—Stenstorps järnvägsaktiebolag eller till

Mellersta Östergötlands järnvägars aktiebolag, vilka torde kunna förväntas

villiga att förvärva banan, därest de funne priset och övriga villkor skäliga.

I utlåtande den 19 september 1938 över den verkställda utredningen har

järnvägsstyrelsen till en början erinrat örn att i fråga örn föreliggande kommunikationsfrågas

lösning utredningsmännen angivit följande alternativa

möjligheter, nämligen att järnvägen nedlades, varvid samtidigt skedde kompenserande

utökning av redan förefintlig linjetrafik landsvägsledes, att järnvägen

förvärvades av staten och överlämnades till järnvägsstyrelsen för trafikering,

eller att järnvägen försåldes till något av de båda järnvägsaktiebolag (Hjo—

Stenstorps och Mellersta Östergötlands), vilka kunde förväntas lia intresse att

förvärva densamma. Järnvägsstyrelsen anför härefter:

Vid frågans skärskådande från något vidare synpunkter än de, som äro

direkt betingade av statens ställning som långivare, torde det tredje alternativet

framträda som uteslutet, då lösningen ifråga, vad de samhälleliga verkningarna

angår, är avsevärt underlägsen alternativ 2. Den positiva effekten

av en järnvägs fusionering nied annan är nämligen framför allt beroende av

dels huruvida och i vad mån driftsgemenskap kan åvägabringas, dels i vilken

utsträckning trafikintressena sammanfalla eller åtminstone äro likriktade.

Vad gäller förstnämnda förhållande torde vara nog erinra örn, att båda

de angivna enskilda järnvägarna äro smalspåriga, varför möjligheterna till

driftsgemenskap nied förevarande normalspåriga järnväg måste vara särdeles

små.

Vad åter beträffar trafikintressena är det av avgörande betydelse, att den

alldeles övervägande delen av banans godstrafik framföres jämväl å statens

järnvägar, och att denna trafik följaktligen kan förväntas bliva bäst bevarad

och utvecklad, örn banan kommer under järnvägsstyrelsens förvaltning. Trafikutbytet

med Mellersta Östergötlands järnväg i Hästholmen är däremot mycket

obetydligt, medan sagda järnväg i fråga örn en hel del transporter bjuder svår

konkurrens med Mjölby—Hästholmens järnväg (M. H. J.). Gentemot Hjo—

Stenstorps järnväg (H. S. J.) förefinnes ingen sådan intressekonflikt, men här

saknas ju den direkta anknytningen, vartill kommer, att H. S. J. icke torde

vara i stånd att lämna något effektivt ekonomiskt stöd.

Den enda praktiskt ifrågakommande lösningen förutom ett nedläggande

av järnvägen är alltså dess trafikering genom järnvägsstyrelsens försorg,

varvid kan tänkas, att densamma antingen inlemmas i statsbanenätet eller

ock förvaltas jämlikt bestämmelserna i Kungl, brev den 28 november 1924.

Eftersom redan en förvaltning på sistnämnda sätt giver banans trafikanter

och personal minst lika stora fördelar som nuvarande ordning, synes det

ligga närmast till hands, att vid ett ställningstagande till frågan, huruvida

M. H. J. skall fortbestå, primärt mot nedläggning ställa förvaltning under

angivna enklare former.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 94. <

Enligt av utredningsmännen anförda — från den allmänna järnvägsstatistikens

uppgifter något avvikande — siffror uppginge, fortsätter styrelsen,

för år 1936 driftöverskottet av järnvägstrafiken till 4,400 kronor, medan den

författningsenliga avsättningen till förnyelsefond belöpte sig till 23,900 kronor.

Detta gåve ett underskott å järnvägsrörelsen av 19,500 kronor frånsett räntekostnaden

å bolagets lån. Örn banan stått under järnvägsstyrelsens förvaltning,

skulle sagda avsättning, vilken nu förts inom linjen, gjorts effektiv och

— under i övrigt lika förhållanden — angivna underskott alltså framträtt i

bokföringen samt — i sista hand — minskat det statsregleringen tillförda

överskottet av statens järnvägar. Styrelsen anför vidare:

Vid statsförvärv av banan och densammas förvaltning jämlikt nyssnämnda

Kungl, brev torde man åtminstone tills vidare få räkna med ett underskott av

ungefär oförändrad storlek, d. v. s. örn 15,000 å 20,000 kronor. Visserligen

försvinna delvis omedelbart, delvis successivt utgifterna för den särskilda

förvaltningen, men å andra sidan synas kostnaderna för underhållet icke

kunna varaktigt hållas nere å hittillsvarande nivå.

Såsom av det anförda torde framgå, är detta deficit icke något som uppträder

i och med statsförvärvet, det nya är blott sättet för underskottets

registrering. För närvarande framträder detsamma såsom inom linjen föid

avsättning till förnyelsefond, ett indicium på ej kompenserad värdeminskning

å egendomen.

Förlusten ifråga är alltså ofrånkomlig, för såvitt banan skall bevaras. E]

heller vid val av nedläggningsalternativet är det emellertid möjligt undvika

all försämring gentemot nuvarande ordning av statens järnvägars affärsresultat.

Såsom i det föregående berörts, framföres huvudparten av godstransporterna

å banan i samtrafik med statens järnvägar. M. H. J. inkomst av

denna godssamtrafik uppgick år 1936 till 31,000 kronor. Motsvarande inkomst

för statens järnvägar är ej känd, men var med säkerhet mycket högre. Vid

M. H. J. nedläggning riskeras uppenbarligen, att en betydande del av sagda

transporter går förlorad för statens järnvägar — M. H. J. förvaltningsbidrag

i Mjölby faller vidare bort, utan att kostnaderna för stationen torde kunna

nedbringas i motsvarande mån. Det synes sålunda problematiskt, vilketdera

av ovan angivna alternativ kommer att ställa sig minst ofördelaktigt för

statens järnvägar.

Inför så ovissa utsikter i fråga örn den statsfinansiella effekten synes det

näppeligen kunna komma ifråga, att staten skulle vidtaga åtgärder ledande

till banans omedelbara nedläggning, detta även om, såsom riksgäldskontor^

utredningsmän göra gällande, några mera avsevärda olägenheter för trafikområdet

icke kunna objektivt ådagaläggas. En kännbar fraktfördyring för

lantbrukets förnödenheter och produkter, i den män dessa framföras i vagnslastsändningar,

är dock en omständighet, från vilken icke kan bortses, då det

gäller en utpräglad jordbruksbygd. Även järnvägens inverkan som »tätbygdsbildare»

är att beakta.

I likhet med utredningsmännen finner sålunda järnvägsstyrelsen övervägande

skäl tala för, att trafiken å banan bör uppehållas åtminstone tills

vidare, vilket, enligt styrelsens mening, torde kunna ske på rationellt sätt,

endast örn banan tillika med samhörande biltrafik ställes under järnvägsstyrelsens

förvaltning.

Vidkommande sättet för statens förvärv av järnvägen anför järnvägsstyrelsen,

att till undvikande av onödiga komplikationer detta syntes böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 94.

ske på exekutiv väg, medan frågan om den framtida förvaltningsformen tills

vidare borde lämnas öppen. Styrelsen anför i anslutning härtill:

I det föregående har primärt räknats med förvaltning enligt bestämmelserna

i Kungl, brev den 28 november 1924. Vid banans inlemmande i statsbanenätet

inträder en ej oväsentlig kalkylatorisk inkomstminskning ävensom

viss höjning av utgifterna. \ iktigast är den till 9,000 kronor kalkylerade inkomstminskning

i godstrafik, vilken vållas därigenom, att nuvarande övergångsavgift

i Mjölby ävensom utgående banavgift av 4 öre per 100 kilogram

bortfalla, då densamma endast successivt och blott partiellt kan förväntas kompenserad

genom ökning i trafiken. — Visserligen är den kalkylatoriska inkomstminskningen

i persontrafik ännu större, nämligen 12,000 kronor, men

utsikterna till snabb kompensation äro ifråga örn denna trafik väsentligt bättre.

Ett som allt sjrnes man för bandelen Mjölby—Hästholmen såsom nytillkommande

del av statsbanenätet ej kunna räkna med högre inkomster än vad som

erfordras för täckning av de egentliga driftkostnaderna, det bokföringsmässiga

resultatet av inlemmandet skulle alltså bli en förlust, ungefärligen motsvarande

å den nya bandelen belöpande avsättning till förnyelsefond, omkring

25,000 kronor, att ställa mot förut angivna 15,000 å 20,000 kronor avseende

förvaltning enligt nyssnämnda Kungl. brev.

Skillnaden synes icke så stor, att densamma kan motivera banans hållande

i särställning. Viktigare åtminstone principiellt äro de förändringar, som

skulle kunna inträda ifråga örn sam trafiks vägarna. På grund av inkorporering

skulle nämligen normalt en hel del transportvägar mellan stationer i Öster- och

Västergötland komma att läggas örn till att leda över Vättern via Hästholmen

—Hjo i stället för att som nu leda norr eller söder om Vättern, med följd

att en ganska stor inkomstminskning skulle komma att drabba statens järnvägar

i dess helhet samtidigt som transporttiden skulle väsentligt ökas. Emellertid

gälla jämlikt samtrafiksförordningen av den 27 juni 1929 § 4 mom. 3

beträffande samtrafik med fartygsleder icke de vanliga bestämmelserna för

transportvägarnas fastställande. Samtrafiksförvaltningen har i stället här frihet

att fastställa den längre vägen över uteslutande järnväg såsom transportväg

i stället för den kortare vägen över fartygsleden, örn denna senare av

vissa orsaker anses mindre lämplig. Det är nu högst sannolikt, att samtrafiksförvaltningen

med hänsyn till att transportleden över Vättern är synnerligen

obekväm och vidare icke är användbar stora delar av året, icke torde kunna

fastställa denna led som transportväg för några ytterligare stationsförbindelser.

Emellertid synes full klarhet böra skapas i denna punkt, innan beslut örn

banans inlemmande fattas.

I fråga örn bokföringen av den nya bandelens kapital anför järnvägsstyrelsen,

att det kapital, som i och med ett statsförvärv överflyttades från allmänna

järnvägslånefonden till statens järnvägars fond, borde, eftersom det vore fråga

om en underskottsbana, avskrivas. Däremot syntes intet vara att erinra mot

att statens järnvägar med medel från till anskaffning av motorvagnar beviljat

anslag täckte återstående skuld ur den s. k. motorvagnslånefonden.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar järnvägsstyrelsen, att

Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag tillhörig egendom — vad beträffar

järnvägsanläggningen å exekutiv väg — förvärvas av staten samt sedermera

överlämnas till järnvägsstyrelsen för förvaltning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret meddela i ett den 17 november 1938

avgivet yttrande till en början, att järnvägsbolagets skuld den 30 juni 1938

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 94.

på grund av de lån, som utlämnats till bolaget ur allmänna järnvägslånefonden

och lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda

järnvägar utgjorde 503,629 kronor 16 öre. Fullmäktige anföra härefter, att

fullmäktige i likhet med järnvägsstyrelsen ansåge, att ett nedläggande av

trafiken å Mjölby—Hästholmens järnväg åtminstone för närvarande ej borde

ifrågakomma. Vid val mellan de alternativ, som stöde till buds för det framtida

uppehållandet av driften å järnvägen, syntes det fullmäktige uppenbart,

att den enda praktiska lösningen vore, att järnvägen övertoges av staten och

ställdes under järnvägsstyrelsens förvaltning, varvid hinder ej borde möta

mot att, örn så ansåges lämpligt, tillsvidare tillämpa bestämmelserna i Kungl,

brevet den 28 november 1924. Fullmäktige anföra vidare:

I likhet med vad som ägde rum i fråga örn Sala—Gysinge—Gävle och

Uppsala—Enköpings järnvägar, örn vilkas förvärvande av staten beslut

fattades av 1937 års riksdag, synes, såsom järnvägsstyrelsen framhållit, förvärvet

jämväl av Mjölby—Hästholmens järnväg lämpligen böra ske på exekutiv

väg. Riksgäldskontoret bör för detta ändamål, så snart riksdagen fattat

beslut örn järnvägens förvärvande, lagsöka järnvägsbolaget och sedermera å

exekutiv auktion inropa järnvägen med tillhörigheter för statsverkets räkning.

Särskilt avtal får träffas angående förvärv av järnvägsbolagets automobilmateriel

och eventuell annan i järnvägsfastigheten ej ingående egendom,

som erfordras för järnvägsdriften. Fullmäktige förutsätta, att staten därvid

kan räkna med att, såsom skedde vid Sala—Gysinge—Gävle järnväg, kunna

förvärva bilmaterielen m. m. utan särskild ersättning.

På sätt under senare år varit fallet vid statsförvärv av järnvägar å exekutiv

väg synes köpeskillingen för Mjölby—Hästholmens järnväg böra ungefär

motsvara järnvägens realisationsvärde. Med samma belopp torde järnvägen

böra upptagas i statens järnvägars räkenskaper. Med hänsyn till resultatet

av driften å järnvägen synes det fullmäktige ej vara något att erinra mot,

att beloppet indirekt avskrives i statens järnvägars räkenskaper. Avskrivas

bör givetvis även statens fordran på grund av lånet ur allmänna järnvägslånefonden,

vilken fond numera uppgått i fonden för låneunderstöd. Den kapitalmedelsförlust,

som härvid uppkommer, kommer att av riksgäldskontoret

enligt Kungl. Maj:ts brev den 22 september 1938 anmälas till Kungl. Majit

för överföring till fonden för mötande av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Vad däremot beträffar statens fordran på grund av det lån, som järnvägsbolaget

erhållit ur motorvagnslånefonden, torde, på sätt järnvägsstyrelsen

uttalat, riksgäldskontoret böra erhålla täckning för denna fordran av medel

ur anslaget till anskaffning av motorvagnar vid statens järnvägar.

I samband med järnvägens övergång till statens järnvägar bör personalen

vid densamma likaledes, såsom järnvägsstyrelsen förutsatt, övergå i statsbanornas

tjänst. Vad järnvägsstyrelsen uttalat angående ifrågavarande personals

löneställning har ej givit fullmäktige anledning till någon erinran.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställa fullmäktige, att Kungl.

Majit ville föreslå riksdagen medgiva, att den Mjölby—Hästholmens järnvägsaktiebolag

tillhöriga järnvägen m. m. må förvärvas av staten och

sedermera överlämnas till järnvägsstyrelsen för förvaltning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i utlåtande den 30 januari 1939 tillstyrkt,

att Mjölby—Hästholmens järnväg förvärvas av staten, och uttalat, att

i samband med förvärvet av banan statens fordran på grund av lån ur ali
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

manna järnvägslånefonden torde på sätt riksgäldsfullmäktige föreslagit

böra i sin helhet avskrivas och järnvägsbolagets lån ur motorvagnslånefonden

erhålla täckning av medel ur anslaget till anskaffning av motorvagnar

för statens järnvägar.

Från åtskilliga kommuner och enskilda inom järnvägens trafikområde ha

inkommit skrivelser, vari hemställes att staten måtte förvärva järnvägen samt

upprätthålla driften å densamma.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Mjölby—Hästholmens järnväg,

såvitt nu kan bedömas, saknar ekonomiska förutsättningar att för framtiden

drivas såsom enskild järnväg. Sedan regleringen av bolagets skuld till

staten företogs år 1927, varigenom statens fordran hos bolaget nedskrevs med

1,192,486 kronor 74 öre till 380,000 kronor, har något överskott å bolagets

järnvägsrörelse icke uppstått, därest hänsyn tages till det belopp, som författningsenligt

skall avsättas till förnyelsefonden. Den annuitet å 5 procent av

det nedskrivna statslånet, vilken under de fem första åren skulle beräknas

å endast 100,000 kronor, har bolaget kunnat erlägga blott för åren 1927—1929.

Från och med år 1930 har ingen inbetalning skett.

I den uppkomna situationen hava de av fullmäktige i riksgäldskontoret

utsedda utredningsmännen beträffande möjliga åtgärder till förevarande kommunikationsfrågas

lösning angivit tre alternativ, nämligen driftens nedläggande

å banan och trafikens överförande till landsvägen, järnvägens övertagande

av annat enskilt företag och slutligen statens förvärvande av järnvägen

och driftens upprätthållande genom statens järnvägar.

Beträffande det förstnämnda alternativet har framhållits, att de med driftens

nedläggande förbundna olägenheterna visserligen icke äro så stora, att denna

utväg redan på grund därav måste anses ligga utanför de åtgärder, som förtjäna

att praktiskt övervägas. I förhållande till de offer, som trafikens fortsatta

upprätthållande kräver, finner jag emellertid i likhet med såväl fullmäktige

i riksgäldskontoret som järnvägsstyrelsen nämnda olägenheter, bland

annat i form av fraktfördyring, så betydande, att jag icke anser mig kunna

tillstyrka järnvägsdriftens nedläggande. Icke heller utredningsmännen hava

förordat en dylik utväg.

I fråga örn de två föreliggande alternativa utvägarna för driftens fortsatta

upprätthållande anser jag i likhet med järnvägsstyrelsen, att järnvägens övertagande

av annat enskilt företag är ur samhällelig synpunkt mindre fördelaktigt

än dess övertagande av staten. De två järnvägsföretag, som kunna

ifrågakomma för övertagande av Mjölby—Hästholmens järnväg, nämligen

Mellersta Östergötlands järnvägars aktiebolag och Hjo-Stenstorps järnvägsaktiebolag,

äro, såsom järnvägsstyrelsen påpekat, båda smalspåriga, varför

någon driftsgemenskap med den normalspåriga Mjölby—Hästholmens järnväg

svårligen kan med fördel åstadkommas. Därtill kommer, vad Mellersta Östergötlands

järnvägar angår, den omständigheten, att dessas trafikutbyte med

nu ifrågavarande järnväg är ringa och att någon intressegemenskap på grund

härav icke förefinnes, samt i fråga örn Hjo—Stenstorps järnväg att denna

saknar direkt anknytning till Mjölby—Hästholmens järnväg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

För driftens övertagande av statens järnvägar talar icke blott den gemensamma

spårvidden utan ännu mera den omständigheten, att den övervägande

delen av järnvägens godstrafik framföres jämväl å statens järnvägar. Vid

driftens nedläggande torde på grund härav en del av den trafik som tillföres

statens järnvägar från Mjölby—Hästholmens järnvägs trafikområde, komma

att bortfalla, liksom även det bidrag, som järnvägen nu lämnar till förvaltningen

av Mjölby station. Järnvägsstyrelsen finner det därför ovisst, huruvida

driftens upprätthållande genom statens järnvägar är ekonomiskt ofördelaktigare

än järnvägens nedläggande.

Vid ett övervägande av olika £>å frågan inverkande förhållanden har jag

funnit mig böra tillstyrka, att banan förvärvas av staten och överlämnas

till järnvägsstyrelsen för driftens fortsatta upprätthållande genom styrelsens

försorg.

Beträffande sättet för järnvägens övertagande torde, i likhet med vad

som skedde i fråga örn järnvägarna Sala—Gysinge—Gävle och Uppsala—

Enköping, järnvägen böra förvärvas på exekutiv väg. Med järnvägens övertagande

av staten torde böra följa, att dess till endast 12 personer uppgående

fast anställda personal övertages av statens järnvägar i huvudsak enligt

samma grunder, som tillämpats vid övertagande av enskilda järnvägar under

senare år. Då bland personalen icke finnes någon, som kan tänkas bliva

placerad i 21:sta eller högre lönegrader i för statens järnvägar gällande avlöningsreglemente,

synes riksdagens beslut i fråga örn personalantalet icke

vara erforderligt.

Med hänsyn till, bland annat, vad järnvägsstyrelsen anfört rörande ovissheten

örn den förändring i samtrafiksvägarna, som ett införlivande av järnvägen

med statsbanenätet skulle kunna medföra, torde frågan örn förvaltningsformen

för järnvägen efter dess övertagande av staten såtillvida böra lämnas

öppen, att det överlåtes åt Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för inkorporeringen,

och att järnvägen, intill dess beslut härom fattats, förvaltas jämlikt

bestämmelserna i Kungl. Majits brev den 28 november 1924 angående fastställande

av grunder för förvaltningen av enskilda järnvägar, som inköpts

av staten.

Vid statens förvärv av Sala—Gysinge—Gävle järnväg överlätos järnvägsbolagets

för landsvägstrafiken innehavda rullande materiel och fasta anläggningar

utan särskild ersättning till staten. Med hänsyn till de fördelar för

bygden, som statens övertagande av Mjölby—Hästholmens järnväg måste

anses medföra samt de kostnader för järnvägens drift, som staten får vidkännas,

förutsätter jag, att även vid förvärvet av Mjölby—Hästholmens järnväg

den järnvägen tillhöriga bilmaterielen överlåtes till staten utan särskild

ersättning.

I fråga örn den kapitalreglering, som bör ske i samband med statens förvärv

av banan, ansluter jag mig, efter samråd med chefen för finansdepartementet,

till vad riksgäldsfullmäktige härutinnan anfört.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

att den Mjölby—Hästholmens nya järnvägsaktiebolag tillhöriga

järnvägen mellan Mjölby och Hästholmen må förvärvas

och införlivas med statens järnvägar i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig här angivna grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Stockholm 1930. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.