Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m

1940-01-22 · 229 sidor, varav 220 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 220 av 229 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:2 (urtima riksdagen), Med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m.; given

Stockholms slott den 1 augusti 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

bifogade förslag till

dels förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940,

dels förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för

år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

för samma år.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Förordning

om krigskonjunkturskatt för år 1940.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och

kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden,

skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1940 erläggas

krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti

1939 uppkommen ökning av

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst

av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig

inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett örn den utgått från

rörelse; samt

c) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som

i nästa stycke sägs.

1 inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt

genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner

eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag

enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras

till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,

även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda

förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk

person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska

eller juridiska personen vid 1940 års taxering är skattskyldig för den in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3

komst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning

varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten

eller ersättningen inräknas.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning ske av inkomster

som i 2 § 1 mom. sägs

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1940 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom,

för ett vart av de två närmast föregående beskattningsåren (förkrigsinkomstären

).

Uppskattningen skall, under iakttagande av i denna förordning meddelade

särskilda föreskrifter, verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras

för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, utom beträffande

inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom, den på ett antaget

jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet

av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes,

på sätt i 4—6 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var

av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—c).

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och

beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla

för sig.

Såsom särskild förvärvskälla enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla

enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till

rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst,

med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning

eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes,

skall tillika fastställas, i vad man denna skall anses hava uppkommit efter

utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller

krigsfara föranledda förhållanden.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt

förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är

för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse

hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig

förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna

i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla

uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen skall

anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava

berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Såsom taxerad merinkomst i fall som i detta mom. avses upptages det belopp,

varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs sammanlagt

överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra stycket, dock

högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna

överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

4. morn. Uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla skall anses hava

uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke på grund av

jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller av annan

anledning finnes sannolikt, att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan

vid nämnda tidpunkt.

Vad nu stadgats om uppskattad merinkomst skall hava motsvarande tilllämpning

å uppskattad inkomstminskning.

5 morn. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av

viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret

minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott

på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses

härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti

1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande

värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst, som anses hava uppkommit efter

utgången av augusti 1939, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas

i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger,

att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende

av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning, som anses hava uppkommit efter utgången

av augusti 1939, skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i

1 §, i den män det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej

berott på sådana förhållanden.

6 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 28 § omförmälda centrala

krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande

visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del

av uppskattad merinkomst, uppkommen efter utgången av augusti 1939,

skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som

omförmälas i 1 §.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas om särskild

ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för

förlust av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

5

turskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren

som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras eldigt de

regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan

till inventarier hänförlig egendom än fartyg.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 14 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

1 mom. Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan därmed enligt

2 § likställd inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet skall

uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för nämnda slag av inkomst

till det belopp, varmed inkomsten under beskattningsåret överstiger motsvarande

jämförelseinkomst.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten skall upptagas såsom taxerad

merinkomst, om och i den utsträckning däri ingår

antingen till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt

belopp, vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse som

belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller

omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse,

eller till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars

storlek varit beroende av resultat av tillfällig affär som gjorts efter utgången

av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl

ådagalägger att motsvarande inkomstökning skulle hava uppkommit oberoende

av i 1 § omförmälda förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom uppkommen realisationsvinst

skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas

hava berott på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning, försåvitt

det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit oberoende

av i 1 § omförmälda förhållanden.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske för realisationsförlust

vid avyttring av lös egendom, beräknad efter samma grunder,

som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

7 §•

Till krigskonjunkturskalt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt

för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst avdragas från de taxerade

merinkomsterna sammanlagt 4,000 kronor. Avdraget tillgodonjutes i

första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres

från summan av övriga taxerade merinkomster.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor

gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp,

som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

8 §■

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20%, av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50^,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ......... 00%,

» bO % » » » : ......... 10%;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret med kalenderåret

1939, skall med motsvarande jämförelseinkomst i denna paragraf förstås

en tredjedel av den sammanlagda jämförelseinkomsten för de förvärvskällor

som äro hänförliga till rörelse. Sammanfaller ej beskattningsåret med

kalenderåret 1939, skall motsvarande jämförelseinkomst beräknas för det

antal månader, varmed tiden efter utgången av augusti 1939 ingår i beskattningsåret,

därvid hela jämförelseinkomsten lika fördelas på varje månad.

Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor,

så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor,

bortfaller.

9 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande

fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst

särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna

gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning

eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av

den andre maken, som örn denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.

Vad nu stadgats örn inkomstminskning skall gälla även

inkomst som avses i 5 §, och skola beträffande avdrag för inkomstminskning

i dylikt fall de beträffande rörelse i sådant avseende meddelade bestämmelserna

äga motsvarande tillämpning. Avdrag som avses i 7 § skall

med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för

båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda

beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande

till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å

makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter

förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. 7

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

10 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig påföras allenast

provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (11 §),

b) för mötande av framtida prisfall (12 §),

c) för befarad framtida värdeminskning (13 §),

d) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (14 §), samt

e) för framtida nyanskaffning av fartyg (15 §).

11 §•

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning

av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse

under beskattningsåret minskats,

samt en särskild varuförnyelsefond i räkenskaperna avsatts för nedskrivning

av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avgångna

lagrets ställe.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats

för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets

ingång och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits

högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida

prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelse inköpts men ej levererats,

samt vid beskattningsårets utgång avsättning av vinstmedel till en särskild

prisfluktuationsfond i räkenskaperna skett för att möta framtida prisfall å

dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret

och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna

grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta

beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning

skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande

bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,

men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna

förordning finnes ej kunna medgivas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl Maj:ts proposition nr 2.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten

skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet

hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning

av ersättningstonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg

eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt

konto hos riksbanken för att användas, örn det insatta beloppet utgöres

av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,

örn det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande

av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del

av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens

värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås

härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande

värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången

när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda

värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning

av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 14 § skattskyldig som driver rederirörelse

av disponibla vinstmedel å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för

att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

hava minskats, om halva det insatta beloppet avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Har fond som ill eller 12 § avses ej avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret,

må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige,

att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande

räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto,

som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i

nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 14 och 15 §§ angivna villkoret örn insättning i riksbanken skall anses

fullgjort, om dylik insättning skett senast den 16 september 1940 eller den

senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.

Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där

insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige synnerlig svårighet,

såsom villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i stället för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

9

dylik insättning fastställa annan med sådan insättning väsentligen likvärdig

disposition av tillgångar.

17 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning

från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån

inom tid, som sedermera fastställes,

a) varuförnyelsefond som i 11 ^ sägs använts för enligt denna förordning

medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under

beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 12 § avses levererats och prisfluktuationsfonden

använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning

skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,

c) tillgång som i 13 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende

enligt denna förordning avskrivits,

d) belopp, som enligt 14 eller 15 § insatts i riksbanken, disponerats för

sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna

sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna

grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för

anskaffningsåret, eller

e) tillgång som i d) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende

enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 14 § den under beskattningsåret avyttrade

eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot

svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att

jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den

nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som

skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—e) angivna fallen avse det

belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag

med den i punkten angivna nedskrivningen, avskrivningen eller värdeminskningen

skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 14 eller 15 § skett, är den

skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd

krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.

Maj:t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger

utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken

insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning

av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål

för restitution.

Har Kungl. Majit enligt 16 § andra stycket fastställt särskilt villkor för

provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt som avses i 14 eller 15 §, meddelar

Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande

och restitution, som därav betingas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

2 mom. Har tillgång som i 14 eller 15 § avses anskaffats efter beskattningsårets

utgång men senast den 16 september 1940 eller den senare tidpunkt

före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall

vid tillämpning av denna förordning så anses som örn belopp, vilket använts

för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång

och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 17 § redan före

taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt

påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning

från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som

restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige

meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

19 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 17 § restitueras,

utgår ränta med tre procent.

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 18 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt,

är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes

betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter

senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

20 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller

från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero,

huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till

krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall

äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

21 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt

22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges

beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

22 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan

stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

11

23 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration

uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor,

är, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning

till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt på heder och

samvete avlämna deklaration å blankett enligt formulär som fastställes av

Kungl. Maj:t.

Deklarationen skall senast den 16 september 1940 avlämnas till länsstyrelsen

i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum,

eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har

uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen

angives, avlämna deklaration å blankett enligt formulär som i 1 mom. avses.

3 mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till

krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt

fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till

krigskonjunkturskatt på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs avlämna deklaration

å blankett enligt formulär som där avses.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för

taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser

örn underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tilllämpning;

dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen

stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande

deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige

underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses

i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet

att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande

tillämpning.

24 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga

befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt

skola i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver handläggas av prövningsnämnd.

25 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och

andra uppgifter enligt 23 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt

taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och

utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till

krigskonjunkturskatt upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyl
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

-12 Kungl Maj.ts proposition nr 2.

dig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. med den skattskyldiges

deklaration, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. avvikelse från den skattskyldiges

deklaration eller är förslaget upprättat utan att deklaration avlämnats, skall

det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev

tillställas den skattskyldige.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets

översändande angiven tid, ej mindre än åtta dagar efter dess mottagande,

till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot

förslaget jämte den utredning han vill åberopa.

Sedan landskamrerare!! vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna

må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

26 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande

taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från

detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom

underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen

fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna

i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes

av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens

arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,

skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen skattskyldig,

som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller

utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast

den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden

samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige

angår.

27 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring

sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande

biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala

prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande

taxering.

Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga

konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

13

taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd

som omförmäles i 28 §.

28 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden)

med uppgift att

dels i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade

föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd

avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag

rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna

skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde

av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt

112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

29 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande

myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter.

Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration

skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt

vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och

andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen

stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna

förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande

och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den

centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som

sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt

denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma

skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande

tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till

krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,

vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter

enligt taxeringsförordningen.

30 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs

bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av

vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning

enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola

härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 27 § andra stycket omförmälde

konsulenten.

31 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock

över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens

föreskrifter örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande

landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till

vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om

besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt

26 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse örn avvikelse

från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 §

2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer. skattskyldig vilken

icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den

skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller

beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd

sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att

jämförelseinkomsten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär

med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt

anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i

annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för

att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 23 § 5 mom. första

stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens

ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen

äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt

denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i

samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt för år 1940 ändras eller påföres någon, skall samtidigt

vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär

rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande

fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

Eftertaxering.

33 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits

till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för

inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru

uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och

har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt

eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras

till ki igskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande

undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i

förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande

eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande

av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att uppskattad merinkomst,

som fastställes på grund av eftertaxering, ej är av beskaffenhet som

i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakomma under år, då allmän taxering

till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas

av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens

bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas

i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens

protokoll.

Sträf fbestämm elser.

34 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande

i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt

enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering

som i 23 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet

från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan

skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration

eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad

ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förfarandet föreskrifterna

i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande

tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

35 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas

av statsmedel.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Särskild föreskrift.

36 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan

denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än

aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank

intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner

eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag

enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar

upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt

av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom.

andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla

vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet

upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår

skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är

skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång

varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren

som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda

uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för

förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,

förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås

i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Om värderingen av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelsen vid början och slutet av vartdera förkrigsinkomståret skett efter

grunder, som genomsnittligt mera avsevärt skilja sig från varandra, skall

sådan jämkning av lagervärdena vid nämnda tidpunkter äga rum, att vid

inkomstuppskattningen tillägges under året genom nedskrivning bildad, till

ifrågavarande tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom

uppskrivning skedd minskning av sådan reserv.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller

andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren

vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

17

med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat

den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet

tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista förkrigsinkomståret

vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de

normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunkturskattelängden.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till

konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara

normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat

ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått

belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses

för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i

svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen

nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 6 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna

för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal

ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av

förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,

att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre och i och för sig

tillfredsställande uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara

jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela

det förra men under hela det senare förkrigsinkomstäret, skall i regel inkomsten

för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren

visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall

jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår

eller har han bedrivit densamma endast under deli av sådant

år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Sålunda

kan exempelvis, därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren

eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden,

jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i

förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse,

för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna

ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar

rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden.

Står ej heller sådan uppskattningsgrund till buds, må såsom

jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande enligt punkt 6 här nedan

beräknad ränta å eget kapital med tillägg beträffande enskild skattskyldig

av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Örn ej särskilda

förhållanden till annat föranleda, antages härvid eget kapital hava

Bihang till urtima riksdagens protokoll 194-0. 1 sami. Nr 2.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets

ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig

hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren

erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige

bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för

den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler

ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra

delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt

i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen

skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det

sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas

värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde

antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning

av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkt 6 här nedan.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen

av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt

i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter

därtill föranleda.

a) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse

vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till

lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den

prisnivå som tillämpats beträffande värderingen för jämförelseårets utgång,

d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna vid sista förkrigsinkomstårets

utgång. Därest det vid värdering enligt sagda principer och sagda prisnivå

befinnes, att lagret vid utgången av beskattningsåret mera avsevärt översteg

lagret vid utgången av sista förkrigsinkomståret eller, örn lagret vid utgången

av augusti 1939 visas hava varit större, lagret vid sistnämnda tidpunkt, må

lagret i sin helhet ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till lägre värde än

som kan antagas sammanlagt motsvara, för lagerökningen anskaffningskostnaden

vid utgången av augusti 1939, och för återstoden av lagret det

belopp, som erhålles vid uppskattning enligt nyss angivna principer och

prisnivå. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till

inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock

till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund

av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra,

när normala förhållanden åter inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,

må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången

ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden

för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat

med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall

eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens

upphörande eller dessförinnan.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

19

b) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika

tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma

grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten

för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund

ej kan ske, nied belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden

beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning

överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)

fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den

mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret

och motsvarande avdrag för nämnda år skett i räkenskaperna. I räkenskaperna

gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad

av sådant slag, som angives i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall

likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående

oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en tredjedel

gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939.

Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som

belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av

13 §.

c) Av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång eller

avskrivning för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller

andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk, som godkänts vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, bör ej, med mindre särskilda omständigheter

därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning

frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna

kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt

punkterna a) och b) medgivna.

d) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande

vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna

åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till

vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

e) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större

belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering

av anställda eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag för

omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen

för beskattningsåret.

f) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras

skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar

samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår

av punkterna 5 och 6 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver

penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller

beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska

ekonomiska föreningar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

6. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall

vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en

räntefot av 5 procent. Vad angår jämförelseåret skall ränta som nu sagts

beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid

räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren,

såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens

fastställande.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna

överstiga skulderna enligt den värdesättning, som ligger till grund för inkomstupp

skattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska

ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,

som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom

skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken

den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas

såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende

förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning

hänför sig, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets för-,

lust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar

och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet

av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren

och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga

grunder.

7. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster

från olilia förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom

gåva för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande

avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig

förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

8. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i

rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar

beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller

minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Örn rörelse i förvärvskällan

bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande

del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant

belopp, varmed enligt punkt 6 beräknad ränta för beskattningsåret översti
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

21

feer räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för

beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttäges att,

om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år,

ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

9. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande

fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning

av uppskattad mérinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad

inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande

fall av beräknad ränta å minskning ellef ökning av eget kapital.

Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet

aV inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning

bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller

efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet

betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 mom.

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad mérinkomst å 100,000

kronor, därav 80,000 kronor antagas hava uppkommit efter utgången av

augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föränledda förhållanden.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning

å 60,000 kronor, därav 30,000 krdnor antagas häva uppkommit

efter utgången av augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föranledda

förhållanden.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000—30,000 = 50,000 kronor,

därest ej hela den uppskattade hieririkomsten med avdrag av hela den

uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000—60,000 = 40,000 kronor,

Vöre mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinköttisten

40,000 kronor.

10. Vid tillämpning av föreskriften i 4 § 5 mom. första stycket, att vid

befåkning av taxerad mérinkomst avräkning skall ske för minskning av

dold förkrigsreserv, skall beträffande tillgångar för omsättning eller förbrukning

i rörelse iakttagas, att minskningen av den dolda reserven förutsättes

avse lagret i dess helhet. Har tillämpning av ifrågavarande stadgande

ägt rum, skall anteckning därom, med angivande av grunden för beslutet,

ske i krigskonjunkturskaltelängden.

11. Vad angår bevisning enligt 4 § 5 mom. andra stycket må såsom exempel

på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl

ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder

skulle hava uppkommit även om förhållanden som Omförmälas i

1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgångeh av augusti 1939 ingångna leveransavtal,

som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn

sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led

i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan

kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund

i förhållanden som omförmälas i 1 §.

12. När Kungl. Majit jämlikt föreskriften i 4 § 6 mom. bestämt särskild

grund för fastställande huru stor del av uppskattad, efter utgången av

augusti 1939 uppkommen merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden

som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande

sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller

endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra

sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl

för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden

som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn

därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till

yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,

verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning,

skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §,

såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott

på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt bestämt annat

slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den

skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

13. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi

sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och

4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes

uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån

denna skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och antagas

hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden. Av sålunda

fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper

för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn

fråga vore örn en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna

i 8 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras

på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande

delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

Är det uppenbart, att medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren ej

utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av

sådant slag som i 5 § avses vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall jämförelseinkomsten

fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 2

till 6 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av lös egendom sker,

om realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter utgången av

augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt

förordningen om statlig inkomst- och. förmögenhetsskatt. Dock må, örn

den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället

för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid

nämnda tidpunkt, örn detta värde var högre. Från realisationsvinsten får

avdragas realisationsförlust vid avyttring efter utgången av augusti 1939

av lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid nämnda tidpunkt lagts

till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt

också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt

värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.

2. Till realisationsvinst enligt 6 § skall icke hänföras sådan intäkt, som

enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

till 11—15 samt 17 §§.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna

till 4 §, under beskattningsåret nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper

av sin årsvinst eller eljest tillgängliga medel till en särskild varuförnyelsefond

avsatt belopp för nedskrivning av lager, som den skattskyldige

haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe,

skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 11 § besluta

provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som

framgå av det följande. Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom

avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan

till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla

de i 11 § angivna villkoren.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en

summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets

utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager.

Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret,

beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen

enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid beskattningsårets

ingång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt

11 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed

ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle

fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande avräknats belopp

som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i de avyttrade

eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdra
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

gas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk

skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens

storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tilllika

skett enligt 12 .§, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda

skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle

hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda

beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden

nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna

till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det

året, skall enligt 17 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning

av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras

fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager,

upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det

att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution

av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet ännu ej föreligga,

skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning

avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv

i lagertillgångar, och har följaktligen enligt vad ovan sagts sådant

belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknats, skall detsamma

sedermera anses hava i första hand använts till sådan nedskrivning

å ersättningslager, varigenom motsvarande dold reserv bildats.

2. Rätten att enligt 12 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning

av vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust

genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall

att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt

pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets

utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets

ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 a) aV anvisningarna

till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande

lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond,

medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varufömyelsefond

enligt 11 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,

därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till

prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Enligt vad som framgår av punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § kan

skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning

enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å

tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda

avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan detta

likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom proviso
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 2.

25

risk skattepåföring enligt 13 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska

skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten

skulle hava minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget

i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende

enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 17 § restitution

ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot

den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt,

som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det,

till vilket det i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten

till ytterligare restitution hava förfallit.

4. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande

värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer

vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan,

om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor

del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen

eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid

genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda

ämnar disponera, enligt 14 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor

krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten

ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende

enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s.

med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande

beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 17 § i den mån det insatta

beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna

avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag

vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då

annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna

och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag

vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,

i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning

från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt

påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget

sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår efter sådant avdrag,

kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare

restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 3 ovan erhålla motsvarande

tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och bär i följd

härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring

medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den

beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som

överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande

värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påfö
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget

icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.

Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att om jämväl andra medel

än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen

må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling

för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution

dock ej må beräknas å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning

avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv

i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk

skattepåföring beräknas.

Vad nu sagts örn belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också

tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller

annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma

beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 18 §.

5. Beträffande det i 15 § avsedda fallet kommer vad i punkt 4 här ovan

anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

6. Exempel på tillämpning av 14, 15 och 17 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1939 för 900,000 kronor sålt ett omtecknat

fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende

nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången

av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin

helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets

beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då

efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å

skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor

och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken

insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000

kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava

minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit 200,000

kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets

värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då

med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats,

örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1939 varit

ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt

belöpande på sammanlagt 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

27

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att

rederiets beskattningsbara merinkomst anlages uppgå till allenast 300,000

kronor. Rederiet insätter emellertid i riksbanken hela köpeskillingen 900,000

kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000

kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma

sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett

belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000

kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret

1939 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att

rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor

och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken

insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.

beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej

ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet

att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.

Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 —- 300,000 —

600.000 kronor.

Provisorisk beskattning påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp

av 500,000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,

som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att

fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor,

d. v. s. 150,000 kronor mer än dess i beskattningsavseende då gällande

värde. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en

vid nämnda tidpunkt befintlig dold reserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara

merinkomsten (se 4 § 5 mom. första stycket). Det antages emellertid,

att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes

i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vänsten i detta fall med endast

350,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel

beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under

550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande

mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lopp av 500,000 kronor men i nu föreliggande exempel endast å ett belopp

av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning

av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor

till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medges med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle

minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor

mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställés, fartygets

värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med

det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle häva minskåts,

örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit ytterligare 150,000

kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning

av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika

stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag

för beskattningsåret 1941 kunnat medgivas med 400,000 kronor,

och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått

med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget.

Eftersom i detta fall blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken,

medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas

restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det

belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu

angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten

för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart

överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra vinstmedel än sådana, som erhållas vid avyttring

eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor. Provisorisk

skattepåföring kan jämlikt 15 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000

kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen

försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då

såsom i exempel a).

7. Reträftande de fall, som avses i punkterna 2—6 här ovan, märkes,

att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan

fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under

sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att

komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

29

Förslag

till

Förordning

om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940

erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för

år 1940, skall i sin inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år erhålla

nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava minskats,

örn avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda

krigskonjunkturskatten. Beslut örn sådan nedsättning skall utan särskild

ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen till

krigskonjunkturskatt.

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara

beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen

har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av

ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen om särskild

skatt å förmögenhet så anses, som om det efter avdrag för krigskonjunkturskatt

återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående beloppet

utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej uppgår till

fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av 19 § 1 mom. förordningen örn

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som ovan sägs, i den

mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma

den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast

den 23 december 1940 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse

örn prövningsnämndens beslut.

2 §■

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten

eller Kungl. Maj:t taxering till krigskonjunkturskatt för år 1940 påföres

skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild

skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §•

1 mom. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att

meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige

påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande

länsstyrelse före utgången av år 1941 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola

taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande

landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1940 års ordinarie prövningsnämnd skola

ingivas till vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om

besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses

i 1 § sista stycket likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.

Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen

skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit

föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej

erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941 och skola besvären ingivas

till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1941.

4 §•

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet

upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt

17 § förordningen om krigskonjunkturskatt av provisoriskt påförd sådan

skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits

vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution

av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 2.

31

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

augusti 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan finansdepartementet hösten 1938 från rikskommissionen för ekonomisk

försvarsberedskap övertagit uppgiften att utarbeta förslag till beredskapsåtgärder

på det finansiella området, igångsattes inom finansdepartementet,

bland annat, en utredning om utformningen av för ett krisläge avsedda

extraordinära skatter. Närmast inriktades arbetet på frågan örn sättet

att beskatta de merinkomster, som i ett sådant läge kunde uppkomma i anledning

av inträdande prisstegringar. Alternativa förslag till krigsvinstbeskattning

utarbetades under vintern. Till fullföljande av de påbörjade utredningarna

uppdrog jag, nied stöd av Kungl. Maj:ts den 15 juni 1939

givna bemyndigande, åt professorn Erik Lindahl att inom finansdepartementet

biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på

det skattepolitiska området. I anledning av detta uppdrag upptog Lindahl,

bland annat, frågan om särskild beskattning av krigsvinster och överlämnade

en den 15 september 1939 dagtecknad promemoria angående riktlinjer för

utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Promemorian, vilken torde få

såsom bilaga (1) fogas vid statsrådsprotokollet, underställdes under hand

intresserade och sakkunniga för preliminär granskning. I anslutning härtill

uppdrog jag åt kammarrättsrådet, juris doktorn Carl W. U. Kuglenstierna

att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag i ämnet.

Kuylenstierna laar med anledning härav överlämnat en den 22 januari 1940

dagtecknad p. m. rörande krisskatt. Jämväl denna promemoria torde få såsom

bilaga (2) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.

Efter remiss hava yttranden över skatteberedningens förslag ävensom Lindahls

promemoria, som i anslutning till remissen av förslaget jämväl överlämnats

för kännedom, avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket,

kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga

handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,

kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges grossistförbund),

bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande

från svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen (med överlämnande

av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstgrelsen

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

(med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruks}örbund), Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län samt taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund. I vissa av de yttranden, som överlämnats av kommerskollegium,

har åberopats ett av delegerade för Sveriges industriförbund,

Stockholms handelskammare och svenska bankföreningen avgivet yttrande.

I anledning av särskild remiss har yttrande rörande en speciell fråga avgivits

av fullmäktige i riksbanken. Därjämte har från Billeruds aktiebolag till

finansdepartementet ingivits en promemoria i anledning av skatteberedningens

förslag.

Under utredningsarbetet hava särskilda framställningar ingivits från vissa

sammanslutningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1940 uppdrog jag

den 27 januari 1940 åt följande personer att såsom sakkunniga inom finansdepartementet

biträda med fortsatt beredning av frågan om krigsvinstbeskattningens

utformning, nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare

A. J. Bärg, H. Nordenson och B. G. Ohlin, ledamöterna av riksdagens andra

kammare A. I. Anderson i Norrköping och G. Hj. Svensson i Grönvik samt

bankdirektören E. Browaldh. De sakkunniga hava under mitt ordförandeskap

haft överläggningar rörande utformningen av ifrågavarande beskattning

särskilt med avseende å dess anordning för innevarande år, och

vissa av de sakkunniga hava jämväl deltagit i diskussionen angående detaljutformningen

av nu föreliggande författningsförslag. Det har emellertid ejr

ifrågasatts, att de sakkunniga skulle anses, hava genom fullgörandet av sitt

uppdrag tagit ställning till förslagets olika detaljer. Då jag i det följande

rörande vissa detaljspörsmål omnämner särskilda meningar, som under överläggningarna

med de sakkunniga framförts, innebär detta sålunda icke att

detaljutformningen i övrigt skulle sammanfalla med de sakkunnigas uppfattning.

dag kommer i det följande att endast i största korthet redogöra för innehållet

i förut omnämnda förslag och motiven för dessa. I sådant avseende

tillåter jag mig i övrigt hänvisa till promemoriorna.

Allmänna principer för beskattningen.

I Lindahls promemoria förordas en skatt på vinster orsakade av prisstegring.

Skatten bör träffa alla vinster på grund av prisstegringar, vare sig

dessa äro beroende av krigstillståndet eller ej, men å andra sidan ej sådana

vinster som bero på ökad omsättning, även örn denna ökning skulle hava

sin grund i krigstillståndet (se bil. 1).

Enligt det inom skatteberedningen utarbetade förslaget bör beskattningen

träffa verkliga merinkomster, som äro beroende på de av krigstillståndet föranledda

förhållandena, oavsett huruvida merinkomsterna framkallats av

ökad omsättning eller prisstegring. Såsom närmare framgår av det följande

har dock av näringspolitiska skäl föreslagits visst undantag från nämnda

regel.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33

I motiveringen till förslaget uttalas (bil. 2 sid. 13), att en anordning med

beskattning efter i huvudsak de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria,

noggrant undersökts, men att det visat sig att med nu i allmänhet

vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring en beskattning efter dylika

riktlinjer ej kunnat tekniskt genomföras. Rörande resultatet av denna

undersökning föreligger även en särskild av Kuylenstierna utarbetad, den 22

januari 1940 dagtecknad promemoria, vilken jämväl torde få såsom bilaga

(3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.

Beträffande de avgivna yttrandena i vad de speciellt beröra frågan örn

valet mellan en allmän krigskonjiinkturbeskattning och en beskattning av

prisstegringsvinster må i detta sammanhang nämnas följande.

Överståthållarämbetet förordar, att en krisskatt införes, avsedd att särskilt

träffa oförtjänta merinkomster, som uppstått på grund av nuvarande

konjunkturläge genom prisstegring eller produktionsökning.

Länsstyrelsen i Stockholms län håller för sannolikt, att så betydande svårigheter

skulle möta vid försök att genomföra en prisstegringsskatt, att man

icke bör söka beträda denna väg. Länsstyrelsen förutsätter, att skatten skall

konstrueras enligt de huvudprinciper, som följts i det inom skatteberedningen

utarbetade förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att de materiella principer, på

vilka skatteberedningens förslag är byggt, böra läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det kanske hade varit riktigare,

örn krisskatten hade kunnat konstrueras såsom direkt hänförlig till inträdd

prisstegring och sålunda inskränkas till vinster, som hade sin grund

i en av prisstegringen förorsakad ökad vinstmarginal. En sådan krisbeskattning

hade emellertid, såsom framginge av skatteberedningens promemoria,

undersökts och av skäl, emot vilka länsstyrelsen icke hade någon erinran,

måst övergivas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån yttrar:

»Ingen vill förneka, att under förra krigstiden för samhällskänslan stötande

krigsvinster gjordes, men det oaktat har man nu än livligare i minnet

dåvarande krigskonjunkturskatts orättvisa och olämplighet. Det är då anmärkningsvärt,

att man icke vid övervägandet av lämpligheten utav en upprepad

krigsskattelagstiftning närmare undersökt, huruvida och i vad mån

förhållandena bekräfta eller motsäga den allmänna uppfattningen, att möjligheterna

till större krigsvinster numera äro betydligt starkare beskurna

än under förra kriget. Ej heller har man beaktat, att återhållsamhet beträffande

nya skatter på inkomst och förmögenhet är väl befogad på grund

av att den allmänna beskattningen i vårt land sedan förra kriget betydligt

skärpts. Genom den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskattens progression

och utgående höga skatteprocent blir även en ökad inkomst under

krigstider hårt beskattad. Skulle emellertid anses, att den nuvarande skattelagstiftningens

möjligheter att omedelbart uttaga full beskattning å eventuella

krigstidsvinster böra skärpas, kan övervägas en särskild skatt på merinkomster

bestående i outdelade och samtidigt ur konsolideringssynpunkt

onödiga bolagsvinster. Länsstyrelsen anser alltså, att förslaget icke bör läggas

till grund för lagstiftning.»

Bihang lill in tima riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 2.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

»Krisskatten (krigsvinstskatten) har i de båda överlämnade P. M. givits

karaktären av en konfiskeringsskatt av ’oförtjänt merinkomst’. Det synes

länsstyrelsen som örn beskattningsväsendets system borde vara fristående

från dylika tendenser. Beskattningsväsendet bör endast avse åtgärder för

uppskattning och bestämmande av taxeringsbara inkomster och tillgångar

samt för bedömande av skattskyldigs skatteförmåga.»

Länsstyrelsen anser, alt krisskatt bör påföras merinkomster av alla inkomstkällor

under hela beskattningsåret efter jämförelse med förkrigsinkomståren.

I denna punkt har dock skiljaktig mening uttalats av tjänstförrättande

landssekreteraren, enligt vilken en beskattning av all merinkomst

skulle kunna på ett orättvist sätt drabba inkomsttagare, vilkas inkomstökning

icke hade något som helst sammanhang med krisläget.

Länsstyrelsen i Örebro län vill med hänsyn till alla de med en speciell

krigskonjunkturskatt förenade osäkerhetsmomenten starkt ifrågasätta, om

icke en mera allmän beskattning av merinkomster under nuvarande förhållanden

skulle leda till större rättvisa vid fördelningen av skattebördan och

en synnerligen nödvändig förenkling av taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att de skäl, som anförts för utsträckande

av skatteplikten även till omsättningsvinster, synas bärande, och

att alltså även av krigstillståndet framkallad inkomstökning, i vilken prisstegring

icke till någon del ingått, synes böra beskattas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att Lindahls promemoria ej föranleder

till annat yttrande än att länsstyrelsen i huvudsak ansluter sig till

vad i samma promemoria anförts. Av länsstyrelsens yttrande i övrigt synes

dock framgå, att länsstyrelsen förutsätter beskattning enligt de huvudprinciper,

som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Övriga länsstyrelser hava icke direkt uttalat sig om grundprinciperna för

beskattningen men synas förutsätta beskattning enligt de principer, som ligga

till grund för skatteberedningens förslag.

Taxeringsnåmndsordfbrändenäs riksförbund förordar, under åberopande

företrädesvis av taxeringstekniska skäl, att den i Lindahls promemoria förordade

metoden lägges till grund för krisskattens utformning.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»Beträffande de huvudsynpunkter, som böra anläggas på en skatt å

krigsvinst, har i promemorian uttalats, att en inskränkning av beskattningen

till att i enlighet med ett av professor E. Lindahl framlagt förslag omfatta

allenast sådana vinster, som hava sin grund i en av prisstegring orsakad

merinkomst, vid närmare undersökning visat sig icke vara möjlig att

praktiskt genomföra. Uppgiften i promemorian örn den undersökning, som

härutinnan verkställts, är synnerligen summarisk. För delegerade låter det

sig därför icke göra att med säkerhet bedöma riktigheten av nämnda uttalande.

Under alla omständigheter bör dock större hänsyn än som förutsättes

enligt det remitterade förslaget tagas till merinkomstens omedelbara

sammanhang med prisstegring. Detta bör komma till uttryck vid avfattningen

av de bevisregler, som uppställas rörande inkomstökningens beskaffenhet.

»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 2.

35

I utlåtandet uttalas vidare, att, då det icke ansetts möjligt att anordna

beskattningen med prisstegringsvinst såsom den enda normen, delegerade

finna sig kunna i princip godtaga den i skatteberedningens promemoria

föreslagna grunden för beskattningen.

Sistnämnda yttrande åberopas, förutom av de näringsorganisationer som

delegerade representera, av Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening

och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig till motiveringen

för skatteberedningens förslag och finner en särbeskattning av

krigsvinster fullt berättigad. Vidare yttrar handelskammaren:

»Samtidigt kan emellertid icke undgås, att blotta tanken på en skatt av

denna art för i minnet de svåra misstag, som vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning

begingos och som för näringslivet medförde ödesdigra

verkningar. Inkomstens natur av krigsvinst kan icke fotas annat än på

ett antagande, och det kan vare sig bevisas eller motbevisas, huruvida en

viss inkomstökning skulle uppkommit även oberoende av kriget. Att, såsom

professor Lindahl föreslagit, basera skatten på prisstegringen och begränsa

beskattningen till prisstegringsvinster synes onekligen innebära möjlighet

att för beskattningen skapa en objektiv grund. Emellertid är professor

Lindahls förslag icke utarbetat i tillräcklig grad för att handelskammaren

skulle kunna bilda sig en uppfattning angående dess praktiska genomförbarhet.

Handelskammaren föreslår därför, att detsamma blir föremål

för en mera ingående utredning.»

Gotlands handelskammare anser sig kunna instämma i den i skatteberedningens

förslag framförda motiveringen för införande av en krisbeskatlning.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:

»Som ett grundläggande resultat har framgått att det av praktiska skäl

icke låter sig göra att i objektivt bestämbara former fixera vad som skall

anses som krigsvinst och därefter utforma en ren krigskonjunkturskatt.

På sätt professor Lindahl förordat, torde en dylik skatt för att fylla nämnda

krav närmast böra anknytas till krigskonjunkturens prisstegringar samt

i huvudsak baseras på den mervinst, som uppkommer vid en omräkning

av beskattningsårets omsättning efter jämförelseårets försäljnings- och kostnadspris.

Fördelarna av en efter dessa principer utformad skatt äro uppenbara

och skulle — såsom den sakkunnige jämväl framhållit —- framför

allt ligga däri att beskattningen i tillämpningen icke blir beroende av

en osäker och godtycklig skattepraxis samt ej heller såsom fallet är med

en allmän mervinstskatt blir en fara för näringslivets expansion och företagsamhetens

vidmakthållande. Från de utgångspunkter, handelskamrarna

ha att företräda, skulle därför en krigskonjunkturskatt av denna typ vara

att föredraga. Vid prövning av detta spörsmål ha handelskamrarna likväl

måst säga sig, att det för stora företagsgrupper, i första hand inom handeln

men även inom industrien, säkerligen skulle vara uteslutet att förebringa

för taxering till dylik skatt erforderliga uppgifter beträffande priser, rabatter,

kostnader och varukvantiteter. Enligt handelsltamrarnas uppfattning

lär därför en krigskonjunkturbeskattning rent efter dessa linjer icke vara

genomförbar. Under dessa förhållanden torde som ett praktiskt alternativ

få godtagas en krigskonjunkturskatt avsedd att träffa speciellt sådan merinkomst,

som uppkommit på grund av nuvarande krigstillstånd.»

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare åberopar det av delegerade

för industriförbundet m. fl. näringsorganisationer avgivna yttrandet.

Handelskammaren i Göteborg har icke berört frågan om grundprinciperna

för beskattningen.

Handelskammaren i Karlstad instämmer i motiveringen till skatteberedningens

förslag därutinnan, att ingen bör skaffa sig en oförtjänt inkomst på

grund av kriget och att sådan merinkomst bör särbeskattas, men vill icke

ingå på frågan örn vilken väg som kan vara den riktigaste.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län delar den meningen,

att skatten lämpligast bör anordnas såsom en skatt på den av kriget föranledda

merinkomsten.

Handelskammaren i Gävle uttalar, att en skattekälla, som ur både psykologiska

och andra synpunkter synes böra tillvaratagas, är den oförtjänta merinkomst,

som kan hänföras till rådande kris- och krigsförhållanden.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det kunna

starkt ifrågasättas, huruvida en förordning örn krisskatt är av behovet påkallad,

samt anför:

»Under större delen av världskriget kunde utrikeshandeln, såväl export

som import, pågå i mer än normal omfattning. Importhandeln hade dessutom

möjligheter att i en utsträckning som aldrig tillförene driva en mycket

lönande transitohandel. Nu däremot hava statsmakterna i såväl Sverige som

andra länder vidtagit kraftiga åtgärder i prisreglerande syfte. I samarbete

med handelns organisationer har skapats en kontroll över att varupriserna

inte skola få inrymma några oförtjänta vinster. Det är väl föga troligt att

detta ingripande kommer att slappna. Då prisbildningen sålunda icke lämnas

fri och man ej vare sig önskar eller har anledning underkänna statsmakternas

möjlighet att bemästra densamma, så bortfalla ju möjligheterna för

skapandet av onormala handelsvinster.»

Norrbottens och Västerbottens handelskammare åberopar det yttrande,

som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.

Sveriges köpmannaförbund instämmer i det av de delegerade för Sveriges

industriförbund med flera avgivna yttrandet utom i vad däri anförts angående

större hänsyntagande till merinkomstens omedelbara sammanhang med

prisstegring. Förbundet anser det synnerligen lyckligt, att förslaget tager sikte

på all sådan inkomstökning av rörelse, som är att tillskriva av kriget beroende

förhållanden, samt fortsätter:

»För vissa företag torde det nämligen vara möjligt att framvisa, att en

dock genom krigskon junk tur en framsprungen inkomstökning helt framkommit

genom ökad tillverkning eller försäljning, men oberoende av en samtidigt

inträdd prisstegring. En inkomstökning av detta slag, alltså framkallad

av en omsättningsökning, skulle icke falla inom de av en prisstegringsskatt

berörda, medan den nu föreslagna skatten träffar även av prisstegringar

orsakade inkomstökningar. Vidare torde få förutsättas sådan verkan av

den statliga prisövervakningen, att inkomstökningar på grund av prisstegringar

antingen helt utebliva eller bliva mycket måttliga. En skatt blott å

dessa skulle därför näppeligen tillföra staten ökade skatteintäkter av den omfattning,

att införandet av en ny skådetorn! därav kan motiveras.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

37

Sveriges grossistförbund yttrar bland annat, att det varit omöjligt för förbundet

att närmare ingå på frågan, huruvida en sådan skatt på vinster, orsakade

av prisstegring, skulle kunna anordnas. Emellertid ville förbundet förorda,

alt en fullständig utredning verkställes beträffande möjligheten att

anordna en krisskatt på efter vissa objektiva normer beräknade, av krigstill

ståndet härflytande mervinster.

Kooperativa förbundet tillstyrker särskild beskattning av merinkomster,

som uppstått genom krigstillståndet, i huvudsaklig överensstämmelse med

skatteberedningens förslag.

Kommerskollegium yttrar bland annat:

»Vid anordnandet av en beskattning avsedd att drabba de vinster, som

föranledas av krigsförhållandena, framstår det såsom angeläget, att ett upprepande

icke sker av de misstag, vilka voro förbundna med krigskonjunkturbeskattningen

under förra kriget och som medförde, att den därpå följande

deflationskrisen för näringslivet blev av särskilt kännbar verkan. Den

utformning, som krigskonjunkturbeskattningen gavs, bidrog till att verkningarna

av denna kris i betydande utsträckning lingö bäras av staten i form

av kostnader för arbetslöshetshjälp, varigenom de fiskaliska fördelar, som

skatten medfört, blevo ej oväsentligt eliminerade.

De krav, som ur näringslivets synpunkt i främsta rummet måste ställas på

en beskattning av denna art, är att den icke verkar hämmande på näringarnas

utvecklingsmöjligheter och ej föranleder osäkerhet rörande skattskyldighetens

innebörd. Ur dessa synpunkter vore önskvärt, att en objektiv

norm för skattskyldigheten kunde fastställas. Såsom av professor Lindahls

utredning framgår bör härvid närmast komma i betraktande vinster, som föranletts

av under krigsförhållandena inträdda prisstegringar, vilka ej lia inflationistisk

karaktär. Enligt den föreliggande promemorian rörande krisskatt

har det emellertid vid en undersökning visat sig, att en beskattning efter

dessa grunder ej kunnat tekniskt genomföras. De näringsorganisationer,

som yttrat sig i ärendet, lia i regel ej ansett sig kunna uttala sig rörande de

möjligheter, som kunna förefinnas att anordna beskattningen efter nu angivna

principer.

Därest en beskattning efter objektiva normer icke finnes kunna anordnas

och beskattningen i stället grundas å den merinkomst, som föranletts av

krigsförhållandena, måste krävas, att i möjligaste mån garantier skapas för

att endast verkliga av krigsförhållandena framkallade vinster bli föremål för

beskattning.»

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter, om icke beskattningen skulle kun- •

na utformas efter än mer rationella linjer än dem som följts i skatteberedningens

förslag samt fortsätter:

»Professor Lindahl har i sin promemoria förordat en beskattning av mervinst,

där denna skulle ställas i samband med den under krigskonjunkturen

inträdda prisstegringen. Denna anordning för beskattningen har i skatteberedningens

promemoria avvisats med att det vid undersökning framgått,

att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring

ej kunnat tekniskt genomföras. Det synes emellertid ej vara otänkbart,

att rörelseidkarna, därest de i tid finge kännedom örn, att en beskattning

efter denna linje vore att förvänta, skulle finna det med sin egen fördel

förenligt att vidtaga sådana ändringar i sina bokföringsmetoder, att bokföringen

skulle kunna lämna erforderligt underlag för beskattningen. Då vad

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

professor Lindahl anfört synes giva vid handen, att en förenkling av beskattningen,

särskilt med hänsyn till den skattskyldiges bevisbörda, skulle kunna

på denna väg vinnas, synes det böra tågås under mera ingående övervägande,

huruvida icke ett samarbetande av de båda förslagen är genomförbart.»

Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund förorda beskattning enligt

grundprinciperna i skatteberedningens förslag.

Sådan beskattning förutsättes även av försäkringsinspektionen och riksrukenskapsverket.

Kammarrätten anser sig sakna anledning att vidare yttra sig över den av

landahl avgivna promemorian, då enligt vad som framginge av motiveringen

till det inom skatteberedningen utarbetade förslaget beskattning efter i huvudsak

de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria, visat sig ej

kunna tekniskt genomföras, samt då något enligt samma riktlinjer utarbetat

författningsförslag icke förelåge.

Beträffande de allmänna grunderna för lagstiftningen må utöver vad som

framgår av det föregående ur yttrandena här anföras följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Om man, sorn länsstyrelsen, anser att de med krigskonjunklurskatten i

Sverige under världskriget förenade olägenheterna kunnat förekommas

främst genom åtgärder till undvikande av beskattning av försämrat penningvärde

men även genom en smidigare tillämpning av skattebestämmelserna

från myndigheternas sida, torde behovet av mycket detaljerade omräkningsföreskrifter

icke framträda så starkt, då en ny krigsvinstskatt skall konstrueras.

Ett mer schablonmässigt förfarande skulle under angivna förutsättningar

icke behöva framkalla misstag i alltför betydande omfattning. Länsstyrelsen,

som finner den framlagda utredningen med omräkningsregler mycket

värdefull, håller för sin del före, att omräkningar efter de detaljerade

föreskrifterna endast böra äga rum i tveksamma fall eller eljest, där så påkallas

av skattskyldig.»

Länsstyrelsen i Kalmar län, som ställt sig direkt avvisande mot genomförandet

av en beskattningsform i anslutning till det remitterade förslaget,

anför bland annat:

»Krisbeskattningen, sådan den i förslaget utformats, skulle få en direkt

skadlig inverkan på taxeringsorganisationen och resultatet av dess arbete på

den nuvarande beskattningens område. Genom ett samvetsgrant och ansvarsmedvetet

arbete hava beskattningsnämnderna så småningom, såvitt det vill

synas, lyckats tillvinna sig respekt och förtroende från övervägande antalet

av lojala skattskyldiga. Skulle nu en beskattningsform införas, vilken pä

grund av sin konstruktion icke endast framstår för de skattskyldiga såsom

tämligen obegriplig utan, vad värre är, skulle tvinga taxeringsmyndigheterna

till så godtyckliga avgöranden, som förslaget förutsätter, är det fara värt

att vad som med åren mödosamt byggts upp skulle rivas ned, och taxeringsväsendet

lida allvarlig skada för lång tid framåt.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser beskattningsteoretiskt inga bärande

invändningar kunna göras mot förslaget samt anför vidare bland annat:

»Med en riktig och förnuftig tillämpning i enlighet med de principer, efter

vilka detsamma utarbetats, skulle man säkerligen tämligen väl kunna ut
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

39

finna just den vinstdel, man med ifrågavarande beskattning vill nå. Emellertid

torde starkt kunna ifrågasättas, huruvida icke med den i vissa avseenden

ganska abstrakta och knapphändiga avfattningen av stadgandena

den praktiska tillämpningen kommer att erbjuda svårigheter därigenom, att

fältet för beskattningsmyndigheternas fria bedömning lämnas väl öppet, på

samma gång som hos den skattskyldige måste skapas en viss villrådighet.

Största vanskligheterna härvidlag torde yppa sig, då det gäller att bedöma

i vad mån inkomstökningen skall anses hänföra sig till av kriget föranledda

förhållanden och till huru stor del densamma kan antagas hava uppkommit

efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd. I synnerhet det senare spörsmålet

kommer med all sannolikhet att erbjuda de största svårigheter, då

endast undantagsvis en rörelseidkare torde hava så utförlig och detaljerad

bokföring, att han själv kan utreda och med siffror styrka huru därmed förhåller

sig.

Det kan under sådana förhållanden med fog befaras, att i övervägande

flertalet fall den taxerade merinkomsten kommer att bliva lika med den

uppskattade, i följd varav också synpunkten i vad mån krigstillståndet kan

hava bidragit till mervinsten icke blir tillbörligen beaktat. Därest taxeringsspörsmålet

i nämnda tvenne avseenden icke gives en riktig och förnuftig

lösning, kunna de mest oöverskådliga konsekvenser uppstå.»

Länsstyrelsen i Hallands lein anser förslaget lämna garantier för att de

ifrågasatta taxeringarna till krisskatt skola bliva i stort sett riktiga.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar bland annat:

»Det lärer icke kunna bestridas, att promemorian innehåller uppslag för

beräkning av en krisskatt, som, örn de kunde i praktiken omsättas, skulle

avhjälpa en väsentlig del av de brister, vilka vidlådde den gamla krigskonjunkturskatten.

Örn dessa brister, såsom framhållits, hänföra sig till alltför

schablonmässiga beräkningar, synes emellertid nu framlagda förslag bygga

på undersökningar, bedömanden och sannolikhetsberäkningar av sådan art

att det måste anses vara ställt utom allt tvivel att den nuvarande taxeringsorganisationen,

även örn den på föreslaget sätt utbygges, icke kan anses

lämpad för de uppgifter, som enligt promemorian skulle påläggas den.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

»Erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen visa, huru vansklig

den uppgift är, vars lösande det här gäller. Länsstyrelsen har emellertid ett

starkt intryck av, att promemorieförfattaren tagit all möjlig lärdom av de

numera uppenbara ofullkomligheter, varmed lagstiftningen rörande krigskon

junkturskatt var behäftad. Härvid och då förslaget synes vara i sina

detaljer väl genomtänkt bliver länsstyrelsens totalomdöme om detsamma,

teoretiskt taget, att detsamma, genomfört i den anda, som förutsatts, skulle

uppfylla mycket högt ställda fordringar på effektivitet och kanske framför

allt på rättvisa de särskilda skattskyldiga emellan. Likvisst vågar länsstyrelsen

icke taga på sitt ansvar att tillstyrka förslaget i befintligt skick. Betänkligheterna

gälla såväl själva den föreslagna taxeringsapparaten som vissa,

här nedan närmare angivna detaljer av taxeringsreglerna.»

Sveriges köpmannaförbund yttrar bland annat:

»Förslaget till krisskatt, sammanställt med därtill hörande motivering och

anvisningar, finner förbundet, i den mån det kunnat och medhunnit tränga

in i detsamma, vara väl genomtänkt och tillrättalagt efter allmänt godtagna

principer för utövande av rörelse och för bokföring. Utförligheten och den

stora mängden av förklaringar torde dock enligt förbundets mening med
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

föra den olägenheten, att det för kanske stora flertalet skattskyldiga handelsidkare

kommer att möta stora svårigheter, att ens i den utsträckning

de komma att beröras av lagen, fullt kunna överskåda denna och dess konsekvenser.

»

Sveriges grossistförbund yttrar:

»Det hör medgivas, att det nu föreliggande förslaget till krisskattelag utmärkes

av en påtaglig strävan att undvika ett upprepande av de stora brister,

som vidlådde den förra krigskonjunkturbeskattningen. Teoretiskt torde de

tekniska bestämmelser, som återfinnas i lagförslaget och som avse att inskränka

beskattningen till verkliga merinkomster, i stort sett kunna accepteras.

Vi hysa emellertid den uppfattningen, att man icke kommer att kunna

i praktiken tillämpa dessa bestämmelser på ett sådant sätt, att en rättvis

beskattning åstadkommes och så att skatten endast kommer att drabba sådana

merinkomster, -sorn orsakats av krigstillståndet. Man måste räkna

med, att endast ett mycket begränsat antal näringsidkare med välordnad

bokföring och sakkunnig personal kommer att kunna behärska de mycket

invecklade bestämmelser, som innehållas i lagförslaget och dess anvisningar.

Likaledes torde taxeringsmyndigheterna, ehuru dessas kompetens säkerligen

vuxit sedan föregående krigsperiod, knappast ens med den utbyggnad,

som förutsättes i förslaget, kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra

taxeringsarbetet.»

Kommerskollegium framhåller önskvärdheten att vid överarbetningen av

förslaget denna äger rum i intim kontakt med vederbörande näringsintressen.

Särskilt torde därvid sakkunskapen på sjöfartens område böra anlitas

med hänsyn till de speciella förhållanden, som vöre rådande inom rederinäringen,

och angelägenheten av att tonnageförnyelsen och rederiföretagens

erforderliga konsolidering icke motverkades genom beskattningen.

Kammarrätten uttalar, att skatteberedningens förslag i stort sett synes vara

av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning men framställer

åtskilliga erinringar mot detsamma. Härutinnan hänvisas till den

följande redogörelsen.

I kammarrätten hava särskilda meningar uttalats. Sålunda har en ledamot

hemställt, att de föreslagna författningsbestämmelserna och uppgiftsblanketterna

i de delar det erfordrades förkortades och förtydligades, eller

— om detta ej läte sig göra inom den föreslagna skatteformens ram — att

beskattningen anordnades efter enklare linjer. I en annan reservation av tre

ledamöter har uttalats, att förslaget, innan det kunde anbefallas till antagande,

behövde underkastas en genomgående omarbetning och förenkling, så

att dess avsedda förmåner bleve tillgängliga för alla skattskyldiga och ej blott

för dem som till sitt förfogande kunde hava sakkunniga experter.

Av samtliga reservanter har framhållits önskvärdheten att söka närmare

anknytning till de regler, som gällde beträffande 1916 års förordning örn

krigskon junk tursk att.

Den i skatteberedningens promemoria föreslagna författningen avser taxeringen

allenast år 1940 för inkomstökning uppkommen efter utgången av

augusti 1939. Beskattningen är avsedd att träffa ökning endast av vissa

slag av inkomst, nämligen av rörelse, tantiem och likartad inkomst samt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

41

icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper. I motiveringen

har emellertid förutsatts, att beskattningen ett kommande år eventuellt

skulle komma att utvidgas att avse även andra inkomstslag än de nu

nämnda, varför motiveringen till förslaget behandlar även sådana spörsmål

som kunna bliva aktuella, därest beskattningen sedermera utsträckes.

I ett flertal yttranden har förordats eller ifrågasatts uppskov med beskattningen

till är 1941. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, likaså av flertalet handelskammare

ävensom av samtliga övriga näring sorg anisationer, taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.

Såsom skäl för uppskov har i allmänhet anförts, att de merinkomster, som

framträtt under de fyra sista månaderna av år 1939, icke nått någon nämnvärd

omfattning, som kunde motivera att ett särskilt taxeringsförfarande

igångsattes, att taxeringstekniska svårigheter skulle komma alt uppstå samt

att beskattningsfrågorna beträffande alla inkomstslag borde lösas i ett sammanhang,

vilket ej skulle kunna medhinnas så att en beskattning kunde

äga rum redan innevarande år.

I de ifrågavarande yttrandena har i allmänhet ansetts, att inkomstökning,

som uppkommit under de fyra sista månaderna av år 1939, borde helt

undgå särbeskattning. Emellertid har även framförts den synpunkten, att

taxering borde ske år 1941 beträffande inkomstökning belöpande å sexton

månader, d. v. s. tiden från utgången av augusti 1939 till och med 1940 års

slut.

Ur yttrandena i denna del må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet anser, att synnerligen stora svårigheter skulle möta

att dela upp 1939 års inkomst å olika delar av året, samt yttrar vidare:

»Givetvis kunna i vissa fall merinkomster hava uppkommit under de sista

fyra månaderna under år 1939, men dessa torde i regel ej hava varit så

framträdande. Den ökade konsumtion, som kan hava ägt rum under dessa

månader, bland annat genom s. k. hamstring, torde ej hava föranlett någon

vidare prisstegring och därvid har väl i stort sett förutvarande lager använts.

Den ökade produktion, som kan hava skett, ger väl resultat först

år 1940. Då vidare i förberedande arbetena synes hava framförts den principiella

ståndpunkten, att merinkomstbeskattningen borde inskränkas till

vinster, som hava sin grund i en av prisstegring förorsakad ökad vinstmarginal,

ehuru en dylik anordning av skatten ej kunnat tekniskt genomföras,

synes ej alltför stora betänkligheter möta mot att i regel bortse från år 1939

i sin helhet. Några större resultat väntas ju icke heller av en redan nu inträdande

beskattning, medan åter ett omfattande taxeringsarbete måste

igångsättas. Fastställandet av jämförelseinkomsterna kunde säkerligen ske

under mera säkra former, örn mera tid därtill gives. Därmed är icke sagt,

att åtgärder icke skulle kunna vidtagas för att förhindra bolcföringsmässiga

transaktioner i påtagligt syfte att nedbringa en blivande krisbeskattning.

Farhågan för att ett avstående från krisskatt år 1940 skulle locka till dispositioner

i 1939 års bokslut, t. ex. genom uppskrivning av varulagret vid årets

slut i avsikt att därigenom visa mindre vinst år 1940, torde vara överdriven.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

I varje fall torde vid 1941 års taxering kunna föreskrivas, att uppgifter skola

lämnas, som belysa dylika transaktioner, varigenom möjligheter funnos att

överflytta vid 1939 års inkomst framkonstruerad vinst till ett följande år,

dit den rätteligen borde höra.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Länsstyrelsen förmenar, att krigskonjunkturen under de fyra månaderna

år 1939 icke torde så påverkat affärslivet, att några nämnvärda mervinster

därunder kunnat skapas. En jakt på samhällets ''rovriddare’ efter det föreliggande

förslagets metoder förutsätter anlitande av en apparat av stora mått:

en ytterst besvärlig deklarationsplikt efter anmaning och ett synnerligen krävande

arbete av beskattningsnämnderna. Örn metoden kunde lämnas utan

erinring och taxeringsorganisationen kunde beräknas tåla en sådan påfrestning,

borde måhända betänkligheterna mot en sådan krisvinsttaxering även

för år 1939 vika, trots att endast ett klent resultat därav kunde väntas. Men

när både metoden och organisationen är diskutabel, ligger häri måhända

skäl för att icke omedelbart bringa förslaget till utförande. Uppskov med

genomförandet, så att krisskatt träffar först 1940 års inkomster, är länsstyrelsen

därför böjd för att tillråda, för att de aktuella frågorna icke må bliva

i forcerat tempo lösta på ett sätt, som .senare i tillämpningen kan visa sig

mindre välbetänkt.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avstyrka, att beskattningen

tillämpas redan å beskattningsåret 1939 samt yttra bland annat:

»Enligt delegerades mening är det i hög grad önskvärt, att hela ifrågavarande

beskattningsspörsmål upptages till omprövning och lösning i ett

sammanhang. Det synes härvid sannolikt, att även inkomster av jordbruksfastighet

och särskilt sådana som härröra från skogsbruk kunna finnas vara

av beskaffenhet att böra drabbas av krisskatt. Krigsvinstbeskattningens utformning

på längre sikt är en angelägenhet av stor betydelse för såväl rörelseidkarna

som övriga inkomsttagare. Det är därför av utomordentlig vikt,

att lagstiftningen redan från början utformas på sådant sätt, att bestämmelserna,

så långt ske kan, bliva lättillämpliga för flertalet skattskyldiga samt

skatten avvägd så rättvist som möjligt. I motsatt fall kan det befaras, att

efter en kortare tids tillämpning bestämmelserna måste omarbetas och beskattningen

omläggas efter mera schablonmässiga grunder med därav följande

varjehanda olägenheter, vilka gjorde sig så starkt gällande i fråga örn

den förra krigskonjunkturbeskattningen.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att ett

uppskov i och för sig icke behöver innebära någon ändring i skattens uttagande,

och fortsätta:

»Beskattningsgrunden lär sålunda vid första krisskattetaxeringen likaväl

kunna omfatta sexton som fyra månader. En annan sak är däremot huruvida

icke krisbeskattningen för den första fyra-månadersperioden lämpligen

bör förfalla. För beskattningens tillämpning även under denna period Ilar

utom statsfinansiella skäl, — vilka i detta fall knappast kunna vara avgörande

— i huvudsak hänvisats till vikten av att beskattningsmyndigheterna

liksom de skattskyldiga i tid få tillfälle att göra sig förtrogna därmed och

inrätta sig därefter. Utan att underskatta denna synpunkt må dock beaktas

att värdet av densamma icke minst torde bero just av det skick vari skatteförfattningen

framlägges. Därjämte kan förutses att taxeringsarbetet för

denna fyra-månadersperiod kommer att vålla särskilt stora svårigheter.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

43

Då beskattningsperioden endast utgör en del av ett räkenskapsår, kominer

därigenom att ställas omfattande krav på de skatt- och deklarationsskyldigas

medverkan vid taxeringen. Ofta nog torde sålunda bli nödvändigt att

genom vidlyftiga sammanställningar klarlägga vilka inkomst- och kostnadsposter,

avseende både beskattnings- och jämförelsemånaderna, som skäligen

äro att anse såsom verkligen dit hänförliga. Enligt sakens natur lär dessutom

få räknas med att härvid, även då det gäller likartade företag, olika

metoder och principer komma till användning. Att för detta taxeringsår - bete, vilket sedermera aldrig återkommer, söka skapa enhetliga regler torde

få anses uteslutet. I sakens natur ligger sålunda att svårigheterna vid tilllämpningen

och därmed riskerna för en ojämn beskattning komma att

ökas.»

Det torde vara lämpligt att redan i nu förevarande allmänna sammanhang

beröra frågan om rätt till avdrag för inkomstminskning. Det remitterade

förslaget ställer sig på den ståndpunkten att varje förvärvskälla skall behandlas

som en särskild fristående enhet, så att från inkomstökning å en

förvärvskälla ej skall få avdragas inkomstminskning eller underskott å en

annan förvärvskälla. Motiven för denna ståndpunkt angivas under förslagets

4 § (sid. 37 i promemorian).

I de avgivna yttrandena har rätt allmänt ifrågasatts uppmjukning av förslagets

regler på denna punkt.

IJr yttrandena må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet anför:

»En principiell fråga av saklig innebörd anser ämbetet i förslaget intagen

bestämmelse vara, att taxerad merinkomst av en förvärvskälla skall tagas till

beskattning utan fästat avseende vid förlust å annan förvärvskälla. Det

synes ej vara hållbart att icke kvittning eller avdrag i någon form skall få

äga rum vid krisskattens slutliga belopp. Det torde te sig orimligt för den

skattskyldige, att han skall erlägga krisskatt, som kan överstiga hans sammanlagda

behållna inkomst, och det torde vara för honom oförståeligt att

sådan skattskyldighet skulle föreligga, om han i verkligheten icke haft någon

inkomstökning eller rent av åsamkats sammanlagd rörelseförlust. Lika oförtjänt

som vinsten å en rörelse kan synas, lika betungande kan väl förlusten

å en annan vara. Den extra skatteförmågan drabbas väl även härav.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»I den skattskyldiges intresse finnes anledning att medgiva sammanräkning

av inkomstkällorna, så att vinster må minskas med förluster; i ena så

väl som andra fallet kunna de hava föranletts av kriget, varför rättvisan

torde kräva, att endast det samlade nettoresultatet i mervinst blir föremål

för extra beskattning.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»Med hänsyn till grunden för ifrågavarande beskattning anse delegerade

det vara riktigt, att skattskyldig vid taxering till krisskatt medgives rätt att

kvitta mellan vinster och förluster från olika förvärvskällor, som äro av sådan

beskaffenhet, att de kunna omfattas av krisslcatt. Den i promemorian föreslagna

principen, att inkomstökningen skall uppskattas beträffande varje

förvärvskälla för sig, kommer nämligen att verka särskilt obilligt för det

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

fall, att förlusten respektive underskottet föranletts av krigstillståndet. I

författningen bör införas en föreskrift om rätt till sådan kvittning, som förut

berörts, och uttryckligen bör stadgas, att förlust å förvärvskälla, varom nu

är fråga, skall anses vara föranledd av krigstillståndet.»

Bank- och fondinspektionen har ansett det starkt kunna sättas i fråga,

huruvida icke kvittning av merinkomst och underskott borde ske mellan olika

skattesubjekt, vilka ingå i en större koncernenhet men av organisatoriska

skäl inrättats såsom särskilda rättssubjekt. Inspektionen har i anslutning

härtill anfört, att den föreslagna beskattningen såsom densamma upplagts

icke så mycket hade en statsfinansiell innebörd utan att dess huvuduppgift

vore att förhindra, att enskilda rättssubjekt droge fördel av krigskonjunkturen,

kanske i viss män på andras bekostnad.

Kommerskollegium yttrar:

»Förslaget i denna del har mötts av en enhällig kritik från näringsorganisationernas

sida. Det synes visserligen icke kunna anses fullt i överensstämmelse

med principerna för den förevarande beskattningen, som avser att

drabba av krigsförhållandena föranledd vinst, att såsom Sveriges industriförbund

och Stockholms handelskammare ifrågasatt till grund för beskattningen

lägga den skattskyldiges totala merinkomst beräknad å dennes samtliga

förvärvskällor, oavsett örn dessa äro av beskaffenhet att vara föremål

för beskattning eller icke, även om vissa billighetsskäl kunna anföras för ett

sådant förfarande. Dessa principer synas emellertid böra föranleda, att,

såsom organisationerna i allmänhet yrkat, en avräkning får ske mellan de

olika förvärvskällor, som omfattas av beskattningen, så att förlust, som å en

förvärvskälla föranletts av krigsförhållandena, får avdragas från vinst å en

annan.»

Kammarrätten har, efter omnämnande att liknande spörsmål diskuterades

under förarbetena till 1915 års förordning om krigskonjunkturskatt, anfört

bland annat:

»Såsom motiv för den i det föreliggande förslaget intagna ståndpunkten

att avdrag för underskott å viss förvärvskälla ej skall få göras från överskott

å en annan har åberopats hänsyn till den föreslagna skattens mera

objektivt betonade karaktär samt anförts, att det för det första beskattningsåret,

d. v. s. vid taxeringen år 1940, syntes desto mer naturligt att icke

medgiva dylikt avdrag, som endast vissa förvärvskällor inbegrepes under

beskattningen och hänsyn alltså ej toges till inkomstökning å den skattskyldiges

övriga förvärvskällor.

Enligt kammarrättens mening kunna dessa skäl knappast anses bärande

för förslagets ståndpunkt. Skattens karaktär spelar givetvis icke någon avgörande

roll och motiveringen i dess senare del synes snarare tala för den

meningen, att samtliga förvärvskällor, som äro inbegripna under beskattningen,

böra bedömas såsom en enhet. Den yttersta konsekvensen av detta

resonemang skulle bliva, att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring

av annan lös egendom än värdepapper, i den mån dylik förlust visades

hava berott på de av krigstillståndet föranledda förhållandena, skulle få avdragas

även från inkomst av rörelse och inkomst i form av tantiem eller

likartad inkomst. Enligt gällande skatteförfattningar får emellertid avdrag

för realisationsförlust å viss egendom beviljas endast från realisationsvinst

å annan egendom, och någon anledning att vid taxering till krisskatt med
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

45

giva en vidare avdragsrätt än vid den ordinarie inkomstbeskattningen föreligger

icke. Däremot borde något principiellt hinder icke finnas för att

medgiva rätt till avdrag för underskott å rörelse, i den mån det förorsakats

av krigsförhållandena, från realisationsvinst och annan inkomst, som inbegripes

under krisbeskattningen.

Från de skattskyldigas synpunkt skulle det säkerligen förefalla billigt och

önskvärt, örn avdragsrätten kunde utsträckas jämväl till underskott å förvärvskälla,

som icke inbegripes under krisbeskattningen, samt till underskott,

som, ehuru uppkommet å förvärvskälla inbegripen under krisbeskattningen,

icke föranletts av krigsförhållandena. Då emellertid krisskatten åsyftar

att träffa endast vissa inkomstgrupper och beträffande dessa endast sådana

vinster, som berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, torde

man, huru oskäligt det än kan förefalla ur ren affärssynpunkt, icke

kunna medgiva en så vidsträckt avdragsrätt som den sist omnämnda.

Enligt kammarrättens mening bör skatteplikten bedömas efter nettoresultatet

å samtliga de förvärvskällor, som inbegripas under krisbeskattningen,

dock med det undantag, att avdrag för realisationsförlust förorsakad av

krigsläget icke kan beviljas från annan inkomst än realisationsvinst förorsakad

av samina läge. Av praktiska skäl synes dock — åtminstone vid

1940 års taxering — avdragsrätten böra begränsas till varje grupp för sig,

vilket skulle medföra avvikelse från förslagets ståndpunkt därutinnan, att

ökning av inkomst av rörelse skall bedömas efter resultatet av samtliga de

förvärvskällor, som tillhöra denna inkomstgrupp. Konsekvensen av denna

mening blir givetvis, att vid beräkning av merinkomsten av rörelse resultatet

av varje däri ingående förvärvskälla måste uppskattas för sig enligt

de i 3 § jämte anvisningar uppställda reglerna för inkomstberäkningen med

iakttagande, att från uppkommen inkomstökning å en förvärvskälla skall

avdragas inkomstminskning och underskott å en annan förvärvskälla.

Kammarrätten förutsätter därvid givetvis, att såväl inkomstökning som inkomstminskning

och underskott skola hava berott på de av krigstillståndet

framkallade förhållandena.»

Därjämte har kammarrätten föreslagit ändringar och kompletteringar av

författningstexten i anledning av vad kammarrätten sålunda anfört. I detta

sammanhang hänvisas till den redogörelse jag kommer att lämna vid behandlingen

av 4 § i samband nied frågan örn jämförelseinkomsten och presumtionsreglerna.

Enligt det remitterade förslaget förutsättes i likhet med vad som gäller

vid den ordinarie beskattningen, att varje beskattningsår skall bedömas för

sig. Dock förutsättes ett förfarande med slutavräkning efter krigstillståndets

upphörande. Detta motiveras å sid. 17 i promemorian.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Ur synpunkten att krisskatten icke avser att förhindra affärer i vinstsyfte

torde en viss stimulans för affärslivet icke böra vara för lagstiftaren

främmande på det sätt, att hänsyn bör lagas även till av kriget föranledd

förlust för ett beskattningsår, så att mervinst icke beskattas för följande år

utan avräkning av sådan förlust. I förslagets allmänna motivering (sid. 17)

har en slutavräkning efter krigstillståndets upphörande blivit ifrågasatt.

Länsstyrelsen anser att sådant förfarande har fog för sig men att den svaghet,

som i detta avseende vidlådde den förra krigskonjunkturskatten, bör redan

från början av en ny krisskatt beaktas genom att i princip fastslås det rättvisa

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

i sådan avräkning. Denna bör då gärna få verka utjämnande redan successivt

mellan olika beskattningsår och icke uppskjutas till ’sista året’. Sådan

åtgärd torde med säkerhet påräkna de skattskyldigas erkännande och sålunda

indirekt i någon mån verka såsom stimulans i affärerna.»

I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Gotlands lein,

Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Gotlands samt Norrbottens

och Västerbottens handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

industriförbund, kooperativa förbundet, svenska bankföreningen, Sveriges

allmänna exportförening, Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund,

bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.

Sistnämnda myndighet har ansett det kvittningsförfarande, som ifrågasatts

mellan olika förvärvskällor, böra utsträckas att gälla under hela den

period, varunder beskattningen kunde komma att tillämpas, med rätt för

den skattskyldige att därefter erhålla restitution av den krisskatt, som vid

avräkningen befunnits beräknad å för högt belopp.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till de yttranden som återgivas i

samband med 4 §.

Frågan om skattens benämning har i allmänhet icke berörts i de avgivna

yttrandena. Av några myndigheter hava dock erinringar gjorts mot benämningen

»krisskatt». Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län föreslagit benämningen

»konjunkturskatt» och handelskammaren i Gävle »skatt å särskild

merinkomst vid krig eller krigsfara». Bank- och fondinspektionen har

föreslagit benämningen »krigstidsskatt». Kammarrätten har ansett de skäl,

som anförts för benämningen »krisskatt», knappast bärande. Benämningen

»krigsvinstskatt» syntes enligt kammarrätten vara att föredraga, såvitt man

icke rentav borde upptaga benämningen »krigskonjunkturskatt», som kanske

bäst överensstämde med författningsförslagets innehåll.

Departementschefen:

I det statsfinansiella läge, varmed vi för närvarande hava att räkna, då alla

medborgares skattekraft måste tagas i anspråk i högre grad än någonsin tillförene,

är det naturligt, att den allmänna uppmärksamheten inriktas på den

särskilda skattekraft som måste anses vara förbunden med inkomstökningar,

framkallade av krigskonjunkturen. Särställningen för dessa inkomstökningar

framträder så mycket skarpare som flertalet medborgare måste räkna med

en av krigsförhållandena försämrad ekonomi.

En av statens rikast flödande inkomstkällor under förra världskriget var

den då gällande krigskonjunkturskatten. Denna skatteform blev emellertid

under sin giltighetstid och, än mer, sedan skatten upphört att utgå, föremål

för mycket, delvis berättigad kritik. Skatten kom att i betydande utsträckning

träffa vinster, som visserligen i regel funnos redovisade i företagens

räkenskaper men som ej desto mindre med den utveckling av speciella priser

och det allmänna penningvärdet, som inträdde, visade sig ha varit fiktiva.

En huvudsynpunkt vid utformningen av den nu ifrågasatta nya krigskon
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

47

junkturskatten lärer i belysning av dessa erfarenheter böra vara, att den kommer

att avse endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster. Bland

dem som åtnjutit sådan inkomstökning är den särskilda skattekraft att finna,

som man önskar träffa med särbeskattning.

Huru inom den sålunda givna ramen särbeskattningen bör anordnas, får

avgöras efter statsfinansiella och framför allt taxeringstekniska synpunkter.

Ur statsfinansiell synpunkt framstår för närvarande såsom mest betydelsefullt

att flertalet av de inkomstökningar, som uppstå i näringsverksamhet av

ena eller andra slaget, inbegripas under den särskilda skatten.

Ur rent taxeringstekniska synpunkter får man utgå från att, även örn

mindre vikt skulle tillmätas frågan om kostnaden för taxeringsförfarandet,

det ej vore tekniskt möjligt att hastigt åstadkomma en sådan utvidgning av

den nuvarande taxeringsapparaten, som vore i stånd att upptaga en vittgående

krigskonjunkturbeskattning med helt andra problem än dem som möta

vid den vanliga taxeringen. Det vore också ofrånkomligt att, i den mån taxeringsmyndigheternas

arbete försvårades, motsvarande svårigheter skulle uppstå

för de skattskyldiga i avseende å deklarationsskyldighet och möjlighet att

förebringa utredningar och bevisning hos beskattningsmyndigheterna.

Av dylika hänsyn har det visat sig nödvändigt att övergiva tanken på en

beskattning av prisstegringsvinster enligt de av Lindahl ifrågasatta riktlinjerna.

En skatt enligt dessa riktlinjer skulle erbjuda otvivelaktiga fördelar genom

sin mera objektiva läggning, så ock därutinnan att den kunde utgöra ett

värdefullt led i samhällets åtgärder för penningvärdets bevarande. De tekniska

svårigheter, som en beskattning efter dessa linjer skulle erbjuda, ha belysts

i en förut omnämnd inom finansdepartementets skatteberedning utarbetad

särskild promemoria (bilaga 3). Under de överläggningar med särskilda

sakkunniga, som, enligt vad jag jämväl omnämnt, ägt rum rörande riktlinjerna

för nu ifrågavarande beskattning, har också dryftats möjligheten av

en inskränkning av denna till vinster å ökad prismarginal i samband med

prisstegring, varvid praktiska svårigheter ansetts göra det omöjligt att nu

genomföra en sådan beskattning.

Det förslag, som framlagts i den inom skatteberedningen utarbetade promemorian,

avser en beskattning av inkomstökningar uppkomna efter krigsutbrottet

men med rätt för den skattskyldige att undgå skatten i den mån

han kan förebringa bärande sannolikhetsskäl för att inkomstökningen ej

berott på förhållanden som föranletts av nuvarande krigstillstånd. Den sålunda

föreslagna presumtionen skulle även — enligt normer som skulle fastställas

i särskild ordning -— kunna för särskilda slag av rörelse bindas vid

viss del av inkomstökningen. För presumtionens brytande skulle emellertid

krävas en stark sannolikhetsbevisning. Genom denna anordning har förslagsställaren

avsett att i möjligaste mån inskränka antalet tvistiga fall. Det

framgår av motiven till förslaget, att, även med den inskränkning av bevismöjligheterna

som ifrågasatts, beskattningens genomförande kan väntas

ställa så starka krav på taxeringsmyndigheterna, att dessas kapacitet blir i

högsta grad ansträngd. Denna uppfattning delas av det stora flertalet av de

myndigheter som yttrat sig i frågan.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Vid överläggningarna med de sakkunniga har, såväl av statsfinansiella

som av taxeringstekniska skäl, också övervägts huruvida ej en särbeskattning

vore motiverad av hela merinkomsten å rörelse, oberoende av om denna

inkomstökning uppkommit på grund av kriget eller ej. Ur taxeringsteknisk

synpunkt skulle en dylik beskattning erbjuda fördelar därutinnan

att de nyss omnämnda bevissvårigheterna skulle bortfalla. Det kan emellertid

ifrågasättas huruvida någon principiellt bärande grund kan åvägabringas

för en särbeskattning av merinkomst å rörelse, medan merinkomst av arbete

och kapital icke skulle drabbas därav. Vad åter en allmän merinkomstskatt

beträffar, så skulle denna så avsevärt skilja sig från hittills diskuterade

skatteformer, att ett fullständigt nytt förslag finge utarbetas, vilket ej kunde

ske utan betydande tidsutdräkt.

Olika överväganden ha följaktligen lett till slutsatsen, att ett förslag i

huvudsaklig överensstämmelse med det inom skatteberedningen utarbetade,

remitterade förslaget nu lämpligen bör läggas till grund för lagstiftning.

Detta förslag har i sina grundlinjer stöd av ett i det närmaste enhälligt tillstyrkande

från hörda myndigheter och korporationer.

Med avseende å beskattningens tillämpningsområde har jag vid prövning

av det remitterade förslaget funnit anledning förorda en utvidgning såtillvida,

att även sådan inkomstökning som kan antagas hava berott på av

krigsfara föranledda förhållanden indrages under beskattningen. Denna

skulle därigenom tydligen komma att omfatta även inkomstökningar på

grund av rustningar. Jag ifrågasätter icke, att beskattningen utvidgas att

avse inkomstökningar uppkomna före krigsutbrottet. Men en bevisning att

efter denna tidpunkt uppkomna inkomstökningar berott på fullgörande av

leveranser avtalade före krigsutbrottet bör ej få åberopas för skattefrihet

i andra fall än där leveranserna ej haft samband med av krigsfara föranledda

förhållanden. Jag anser mig emellertid böra särskilt omnämna, att

ibland de tillkallade sakkunniga olika meningar yppats örn lämpligheten

att på nu antytt sätt utvidga beskattningen utöver vad som i det remitterade

förslaget ifrågasatts.

Det inom skatteberedningen utarbetade förslaget avser endast 1940 års

beskattning och inskränkes att avse endast ökning av inkomst av rörelse

och vissa därmed likartade inkomster, i den mån ökningen uppkommit efter

utgången av augusti 1939. Inskränkningen till inkomstökningar uppkomna

efter sistnämnda tidpunkt var en given följd därav att skatt skulle utgå

endast där inkomstökningen kunde antagas hava berott på av krigstillståndet

föranledda förhållanden. Inskränkningen till vissa slag av inkomst åter

lär ha berott dels på önskvärdheten att ej första året belasta taxeringsapparaten

mer än nödigt, dels därpå att väsentliga av kriget föranledda

inkomstökningar ej under föregående år mera allmänt förekommit under

andra slag av förvärvskällor. I många remissvar har nu ifrågasatts, att

krigskonjunkturbeskattning under innevarande år ej skulle äga rum. I ett

par yttranden har antytts möjligheten att, om beskattning för 1939 års

sista månader ansåges nödvändig, denna kunde företagas år 1941 i samband

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

49

med taxering av 1940 års inkomstökningar. Det torde vara tydligt, att läget,

sedan yttrandena avgåvos, så förskjutits, att av rent statsfinansiella skäl

ett avstående från ifrågavarande beskattning vore föga rimligt, även om

denna ej blir synnerligen inbringande. Men därtill kommer, att det snarast

.skulle framstå såsom stötande, om de i många fall typiska krigskon junkturvinster,

som förvärvats år 1939, undginge en beskattning som träffar sedermera

förvärvade sådana vinster. Av praktiska skäl anser jag det lämpligare

att låta taxeringen av 1939 års inkomstökningar verkställas redan i år

än att uppskjuta den till nästa år. Härför talar också önskvärdheten att

ifrågavarande skattemedel inflyta till staten så snart som det låter sig göra.

Att taxeringsförfarandet måste bliva ett annat än det som ifrågasatts i det

remitterade förslaget, kommer att avhandlas i det följande.

I den inom skatteberedningen utarbetade, remitterade promemorian hade,

med hänsyn därtill att beskattningen var inskränkt till vissa förvärvskällor,

ifrågasatts, att varje förvärvskälla skulle behandlas som ett avskilt helt,

och att följaktligen inkomstminskning och underskott å en förvärvskälla ej

skulle få gå i avräkning från inkomstökning å en annan förvärvskälla. Detta

har i manga yttranden betraktats som en orättvisa, vilken borde undanröjas.

För min del finner jag vissa principiella skäl tala för den i promemorian

intagna ståndpunkten men vill ej desto mindre av billighetsskäl förorda

att en kvittning av antydd ari i viss utsträckning tillätes. Jag vill dock

tillägga, att genomförandet av en dylik kvittning möter ej obetydliga praktiska

svårigheter, ägnade att komplicera taxeringsförfarandet. Kvittningen

synes därför, såsom kammarrätten föreslagit, böra åtminstone innevarande

år begränsas att gälla för varje grupp av inkomster för sig. Med en sådan

begränsning bliva de praktiska svårigheterna mindre framträdande och de

framställda önskemålen bliva ändock i huvudsak tillgodosedda. Jag återkommer

till denna fråga vid behandlingen av rörelseinkomsten.

Till frågan, i vad mån inkomstminskning under ett år skall få avräknas

från inkomstökning under ett annat finner jag ej anledning nu taga ställning.

Jag kan emellertid redan nu fastslå, att ett förfarande med sådant

syfte måste bliva svårt att genomföra.

Det hade uppenbarligen varit önskvärt att redan i förevarande sammanhang

taga ställning till den ifrågavarande beskattningens anordnande under

nästkommande år, men det har ej varit möjligt att medhinna denna frågas

beredning så långt att förslag hunnit framläggas. Det är emellertid tydligt att

beskattningen ett följande år bör utvidgas att avse även andra förvärvskällor

än dem, som inbegripas i det nu framlagda förslaget, i första hand skogsbruk,

jordbruk och inkomst av annan fastighet. Vid överarbetningen av det inom

skatteberedningen utarbetade förslaget har en vägledande synpunkt genomgående

varit, att det överarbetade förslaget skulle komma att ligga inom

ramen för vad som synes sannolikt beträffande nästa års beskattning, och

att en förordning rörande denna beskattning skulle kunna erhållas genom

en utbyggnad av den nu utarbetade.

Utan att i övrigt ingå pa en diskussion av skattens utformning ett följande år

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

vill jag redan här uttala min anslutning till den i den remitterade promemorian

intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet

skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande

beskattning. Dessutom vill jag framhålla, att jag delar den i promemorian

uttalade uppfattningen, att en slutavräkning bör äga rum avseende

viss tidpunkt efter krigets slut. Med ett sådant förfarande i utsikt blir det

möjligt att vid den årliga beskattningen nöja sig med en mindre rigorös

tillämpning av de principer man finner sig böra uppställa, till fördel dels

för de skattskyldiga, å vilka mindre krav på utredning synas behöva ställas

i de särskilda fallen, dels för taxeringsmyndigheterna, för vilka i många

fall fullgörandet av skyldigheten att i detalj granska de skattskyldigas lagervärderingar

m. m. underlättas. Enligt sakens natur är det ej möjligt att nu

uppdraga riktlinjerna för detta förfarande. Att detta ej skulle innefatta en

ny beskattning utöver den som åsyflas med beskattningen under kriget, utan

skulle vara avsett endast att komplettera denna, där den blivit ofullständig,

är givet. Det bör dock fastslås att en sådan komplettering genom ett slutligt

avräkningsförfarande är att motse.

Beträffande det förfarande med provisorisk skattepåföring, som enligt det

remitterade förslaget avser att tjäna väsentligen samma syfte som det planerade

avräkningsförfarandet, föreslår jag viss utvidgning.

Vad slutligen den föreslagna skatteskalan beträffar, bör erinras, att de i

det remitterade förslaget upptagna procenttalen, såsom i remisspromemorian

understrukits, införts blott såsom exempel. Den slutliga avvägning jag

i det följande förordar har icke gjorts till föremål för överläggningar bland

de tillkallade sakkunniga.

För den ifrågavarande särbeskattningen har i den remitterade promemorian

valts benämningen »krisskatt» med den motiveringen att det syntes

lämpligt att giva skatten ett så neutralt namn som möjligt, enär en begränsning

som direkt pekade på vissa kriterier hos skatten kunde framkalla en

känsla av orättvisa, om dessa kriterier ej kunde helt omsättas i den praktiska

tillämpningen. Jag kan dock ej finna benämningen »krisskatt» tillfredsställande

utan förordar, att för denna skatt den gamla benämningen »krigskonjunkturskatt»

upptages.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av den ifrågavarande lagstiftningens detaljer

och följer därvid paragrafordningen i det författningsförslag, som är

resultatet av den inom finansdepartementet nu verkställda överarbetningen

av det remitterade förslaget.

I §•

Avfattningen av 1 § i det remitterade förslaget, som innehåller en allmän

beskrivning av skatten och som motiveras å sid. 18 i promemorian, har

föranlett vissa erinringar.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2.

51

Överståthållarämbetet har anmärkt, att begreppet »nuvarande krigstillstånd»

är obestämt, samt anfört:

»Av 2 § framgår visserligen, att därmed avses tiden efter utgången av

augusti 1939 och att alltså avses krigstillståndet mellan Tyskland och Västmakterna.

Krigstillstånd har sedan inträtt mellan Finland och Ryssland

och har förut rått mellan Japan och Kina. Sverige befinner sig däremot ej

i krigstillstånd.»

Kammarrätten har erinrat, att som det av jämförelse med förslagets 2 §

framgår, att med tidpunkten för inträdandet av nuvarande krigstillstånd i

detta sammanhang avses utgången av augusti 1939, det synes onödigt att i

1 §, som beträffande beskattningens omfattning hänvisar bland annat till

2 §, direkt angiva annat villkor än att inkomstökningen kan antagas hava

berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden.

Departementschefen:

En ändrad formulering av denna paragraf betingas av det förut omnämnda

förhållandet att skatten avser ej blott det fall då inkomstökningen

kan antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden,

utan även det fall att den kan antagas hava berott på av krigsfara

föranledda förhållanden. Vidare har den tidpunkt, som anses böra utgöra

utgångspunkten för beskattningen, redan i denna paragraf preciserats. Den

ändrade benämningen å skatten har iakttagits.

2 §.

2 § i det överarbetade förslaget avser frågorna om skattepliktig inkomstökning

samt om skattskyldighet och motsvaras av 2 § i det remitterade

lörslaget. Den objektiva skatteplikten är enligt sistnämnda förslag begränsad

till att avse ökning av sådan inkomst, för vilken skatteplikt föreligger

vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen. Även skattskyldigheten är

på motsvarande sätt begränsad. Underkastad skatteplikt är enligt samma

förslag allenast ökning av inkomst av rörelse, av inkomst i form av tantiem,

provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig

förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock av inkomst

av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper.

Motiveringen återfinnes å sid. 18—20 i den remitterade promemorian.

Förslaget i denna punkt i vad det avser inkomst av rörelse har ej varit

föremål för erinran i något yttrande. I vissa yttranden har dock ifrågasatts

utvidgning av inkomstbegreppet, såsom närmare framgår .av det följande.

Ifråga om tantiem och liknande inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet

hava däremot vissa uttalanden gjorts i yttrandena.

Överståthållarämbetet anmärker, att uttrycket »därest inkomsten utgått

från rörelse» syntes oklart, samt anför:

»Med rörelse torde väl anses annan rörelse, än av den skattskyldige själv

bedriven. Men en provisionsinkomst av beskattningsbar natur kan även

föreligga om den ej utgår från rörelse. Den kan utgå från tillfällig för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

värvskälla, som annan haft, t. ex. då en skattskyldig genom en tillfällig

affär gjort krigsvinst, varav en del utgått till annan i form av förmedlingsprovision.

Om hela vinsten uppstått på grund av tidsläget, synes ej skäl

föreligga att fritaga mottagaren av provisionen från beskattning.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Det torde få förutsättas, att under vissa förhållanden vanlig lön nu —

liksom vid krigskonjunkturskatten — bör likställas med tantiem. Länsstyrelsen

får härutinnan hänvisa till departementschefens uttalande i proposition

nr 241, 1916, varav inhämtas, att man då ville förebygga, att uppkommen

krigsvinst undandrogs beskattning genom att delar av vinsten såväl

i form av tantiem som i form av till beloppet fixerad fast lön disponerades

till gottgörelse åt funktionärer eller andra, som kanske blott skenbart

lämnat någon motprestation. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke uti

anvisningarna bör angivas, att även inkomst av tjänst i form av fixerad lön

under vissa förutsättningar är skattepliktig.»

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»Då ökning av vinsten hos s. k. familjebolag kan elimineras genom utbetalande

till aktieägarna av högre avlöningar, torde i anvisningarna eller

''särskilda upplysningar’ böra meddelas, att sådan avlöning i krisskattehänseende

jämställes med tantiem och dylikt.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uppställer frågan vad som är lön och vad

som är tantiem etc., och fortsätter:

»Författningsförslaget frestar å ena sidan taxeringsmyndigheterna till att

hänföra varje löneökning till begreppet tantiem etc. och å andra sidan s. k.

familjebolag m. fl. att hänföra vad som i själva verket är tantiem etc. till

lön och att därigenom kringgå författningarna. Den personliga arbetsinsatsens

värde skall uppskattas av taxeringsmyndigheterna och av rörelseidkare

och löntagare. Den årliga inkomsttaxeringen har givit taxeringsmyndigheterna

viss erfarenhet i avseende å sådan uppskattning, nämligen att de

skattskyldiga äro synnerligen känsliga i dylika frågor. Taxeringsmyndigheters

anmärkningar i detta avseende uppfattas såsom obehörig inblandning

och osakkunnig kritik av rörelseledares prestationer. Dylika anmärkningar

föranleda alltid taxeringsprocess. Skattedomstolarna bifalla i regel

besvär, som föranletts av anmärkningar av nu ifrågavarande slag. Dessa

domstolars inställning blir självfallet en annan vid bedömande av besvär över

krisskattetaxering, men rörelseidkarens och löntagarnes inställning i frågan

kommer säkerligen icke att ändras. Länsstyrelsen förutser därför, att vad

som i själva verket är tantiem etc. i regel kommer att döljas under rubriken

lön och att så gott som varje anmärkning kommer att föranleda taxeringsprocess.

Kristaxering av tantiem etc. av 1939 års inkomst, varom nu närmast

är fråga, synes dock icke böra vålla några större bekymmer, då man

kan utgå från, att rörelseidkare under nämnda år väl knappast vidtagit några

särskilda åtgärder i ändamål att kringgå förordningsförslaget, och anser

länsstyrelsen sig därför icke böra föreslå någon ändring av förslagets bestämmelser.

Men samtidigt anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att med

avseende å kristaxering av 1940 och senare års inkomster av nu ifrågavarande

slag strängare och i viss mån schematiska föreskrifter borde fastställas.

Frågan synes beträffande kristaxeringen av 1940 och senare års inkomster

måhända kunna lösas på det sätt, att i rörelse given löneförhöjning,

som överstiger belopp, motsvarande minskningen av penningvärdet,

presumeras utgöra tantiem etc. I fråga om nyanställdas kristaxering, synas

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

53

de regler, som för 1940 års kristaxering föreslagits, böra bliva gällande, eller

med andra ord den personliga arbetsinsatsens värde bör i trots av sakens ömtåliga

natur underkastas taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas

bedömande från fall till fall då fråga är om nyanställd.»

Kammarrätten bär berört förevarande spörsmål i samband med reglerna

örn inkomstuppskattningen och i denna del anfört:

»Enligt 3 punkt 3:e stycket är avdrag ej medgivet bland annat för omkostnad,

som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen

för beskattningsåret. I motiveringen (sid. 31) till förslaget i denna

del sägs, att här åsyftades bland annat utbetalningar i vissa fall av tantiemer,

provisioner eller dylikt exempelvis till delägare i familjebolag, varjämte

anföres: ''Att dessutom mottagarna av dylika belopp bliva skyldiga

erlägga krisskatt för dessa i den mån de för dem beteckna merinkomst, följer

av reglerna örn beskattning av dylik inkomst. Att härigenom dubbel krisskatt

kan komma att utgå å ifrågavarande belopp torde med hänsyn till bestämmelsens

karaktär ej vara anmärkningsvärt.’

Förslaget i ifrågavarande punkt synes kunna medföra komplikationer vid

tillämpningen. Utbetalningar av de i motiveringen omnämnda slagen, som

ett familjebolag gör till sina delägare, bliva vid den ordinarie taxeringen avdragsgilla

för bolaget, såvitt desamma icke äro att betrakta såsom förtäckt

aktieutdelning. Delägarna bliva alltid skattskyldiga för vad de uppburit,

nren i den mån utbetalningarna äro att betrakta såsom förtäckt aktieutdelning

skola de upptagas såsom inkomst av kapital och icke såsom inkomst av

tjänst i överensstämmelse med den benämning utbetalningarna haft. Vid

krisskatten synes man enligt förslaget icke behöva vidhålla de regler, som i

förenämnda hänseende gälla vid den ordinarie taxeringen. På grund av det

ifrågavarande stadgandet synes man nämligen kunna vägra ett familjebolag

avdrag för utbetalningen helt eller delvis utan att behöva betrakta den ej avdragsgilla

delen såsom förtäckt aktieutdelning, vilket har till följd att delägarna

bliva skattskyldiga för hela det uppburna beloppet såsom hänförligt

till inkomst av tjänst och icke till inkomst av kapital. En motsatt ordning

till den vid inkomsttaxeringen gällande kan således uppkomma. Örn emellertid

det utbetalda beloppet uppenbarligen eller ostridigt är förtäckt aktieutdelning,

torde det icke kunna krisbeskattas hos delägarna, eftersom inkomst

genom utdelning å aktier ej inbegripes under beskattningen.

Därest krisbeskattningen för följande år kommer att utsträckas till även

andra förvärvskällor än de för 1940 års taxering föreslagna, torde möjligen

det här ovan berörda spörsmålet böra ytterligare beaktas.»

Vad angår realisationsvinst uttalas i yttrandena följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig mycket tveksam till förslaget

att från beskattning utesluta realisationsvinst vid försäljning av värdepapper

samt anför:

»Detta motiveras beträffande obligationer och liknande räntebärande papper

icke med principiella skäl utan därmed, att icke yrkesmässiga spekulationer i

sådana papper knappast förekommit under de fyra sista månaderna av år

1939. I fråga om aktier och liknande värdepapper däremot framlägges en

principiell motivering. Det uttalas, att örn dessa värdepapper, som beteckna

delaktighet i visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden, alt

krigskonjunkturvinst kan anses föreligga, så beskattas denna hos vederbörande

företag. Denna synpunkt kan måhända äga ett visst berättigande

i fråga om stora majoritetsposter, som sällan avyttras. För innehavare av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sådana aktieposter är nog företaget såsom sådant i regel det väsentliga, men

för spekulanter, som köpa och sälja de i marknaden cirkulerande aktierna,

framstår utan tvivel aktien såsom sådan, dess avkastning och av densamma

härrörande möjligheter till kursvinst såsom huvudsaken. Spekulationsvinster

i allmänhet och icke minst vinster vid aktiespekulationer uppfattas väl icke

utan skäl såsom i regel ganska ''oförtjänta’. Att undantaga dylika vinster, i

den mån de hänföra sig till krisläget, från krisbeskattning, synes icke lämpligt.

»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Att undantaga realisationsvinster å värdepapper från krisvinst förefaller

olämpligt, enär sådana vinster i och för sig nog av gemene man räknas till

de mest typiska och skattekraftiga, som möjliggöras genom växlande konjunkturer,

och därför borde redan från början i princip märkas såsom krisskattepliktiga

— även örn förhållandena faktiskt så utveckla sig vid slutet

av år 1939, att tillfällena till

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt, att det beskattningsobjekt, som

inbegripes i »inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom

än värdepapper» förefaller alltför obetydligt att därmed belasta den hårt

upptagna taxeringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat:

»Det skatterättsliga begreppet inkomst av realisationsvinst medför stora

svårigheter vid taxeringen till krisskatt av merinkomster utav inkomstkällan

tillfällig förvärvsverksamhet och realisationsvinster. Det synes tveksamt om

förslaget är fullt tillfredsställande i denna del. I allt fall anser länsstyrelsen

icke att merinkomster genom köp och försäljning av värdepapper skola gå

fria från taxering till krisskatt.»

Kammarrätten har efter kritik av motiveringen för förslagets ståndpunkt

i ifrågavarande hänseende uttalat, att något principiellt skäl för att undantaga

spekulationsvinster å värdepapper från beskattning ej torde föreligga.

Av en länsstyrelse, i Södermanlands län, har ifrågasatts, att avyttring av

fastighet skulle inbegripas under beskattningen. Länsstyrelsen uttalar:

»Att realisationsvinst genom försäljning av fastighet helt generellt föreslagits

bliva undantagen från ifrågavarande beskattning anser länsstyrelsen

anmärkningsvärt, då det vill synas länsstyrelsen som örn inom denna

grupp och särskilt då beträffande jordbruksfastigheter i icke så få fall förekommit

försäljningar till priser, som otvivelaktigt i avsevärd grad påverkats

av nuvarande krigsläget.»

I vissa av de avgivna yttrandena har föreslagits utvidgning av inkomstbegreppet

utöver den ram, som uppdrages genom begränsningen till skatteplikt

enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sålunda yttrar Överståthållarämbetet i detta sammanhang:

»Enligt förslaget skulle till skattepliktig natur jämväl hänföras ökning

av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper,

d. v. s. realisationsvinster. Emellertid förutsättes, att skattskyldighet

härför även skall föreligga enligt förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt. Detta innebär, att såväl fånget som femårsgränsen av

förvärvet skulle vara avgörande för, huruvida beskattning av merinkomst

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

55

över huvud taget skall ske. Viel beräkning av eventuell mervinst av dylikt

slag skall emellertid jämförelseinkomst icke beräknas för förkrigsåren utan

till grund för jämförelsen skall, örn egendomen förvärvats före utgången av

augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet läggas egendomens uppskattade

värde vid denna tidpunkt under vissa förutsättningar. Om sålunda mervinsten

presumeras stå i förhållande till egendomens värde vid utgången

av augusti 1939 och med utgångspunkt härifrån oförtjänt vinst uppstått

på grund av tidsläget, synes skäl tala för, att denna vinst bör beskattas,

oavsett om förutsättningar finnas för beskattning enligt den vanliga taxeringen.

Om t. ex. en enskild redare ägt ett fartyg mer än fem år, och detta

fartyg vid utgången av augusti månad 1939 hade samma marknadsvärde,

som vid förvärvet, men sedermera avyttras till betydligt högre pris på grund

av läget, torde väl en typisk krigsmervinst föreligga. Det synes stötande,

att denna vinst ej skall kunna beskattas. Andra dylika fall torde finnas

såsom vid försäljning av förvärvade patent m. m.»

Kammarrätten yttrar:

»Enligt punkt 3 d anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen skall vid

avyttring av inventarier såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid dylik

avyttring må hava återbekommits av belopp, för vilka avdrag i beskattningsavseende

åtnjutits. Denna regel gäller emellertid icke sådana skattskyldiga,

som hava rätt till fri avskrivning. För dessa skall hela den köpeskilling,

som erhålles vid avyttringen, upptagas såsom intäkt av rörelse. Om

avyttring sker av inventarier, som ägts mer än fem år, komma alltså för de

skattskyldiga, som icke hava fri avskrivning, endast de belopp, som motsvara

återbekomna värdeminskningsavdrag, att inflyta såsom intäkt i rörelsen,

men för skattskyldiga, som åtnjuta fri avskrivning, kommer hela

köpeskillingen att upptagas såsom dylik intäkt. Då rätt till fri avskrivning

icke enligt förslaget avses skola gälla vid krisbeskattningen, kan en påfallande

ojämnhet mellan olika rörelseidkares beskattning uppkomma. Vad

sålunda anförts gäller på grund av stadgandet i 28 § 2 mom. första stycket

kommunalskattelagen även ersättning på grund av försäkring för förlust av

egendom. De fall, då det här berörda spörsmålet uppkommer, torde icke

kunna antagas bliva ovanliga, och en föreskrift, som reglerar detta spörsmål,

synes alltså önskvärd.»

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms

län.

Förslaget beträffande den subjektiva skattskyldigheten har icke föranlett

någon erinran i de avgivna yttrandena.

Departementschefen:

Redan i den allmänna motiveringen har givits en antydan örn de skäl,

som föranlett att krigskonjunkturbeskattningen första året inskränkts att

gälla rörelse- och närbesläktad inkomst. Förslaget härutinnan har i stort

sett ej väckt någon gensaga i de avgivna yttrandena.

I vissa yttranden har framhållits, att med tantieminkomster rätteligen borde

likställas inkomster t. ex. av lön, vilka utginge från rörelse och vilkas storlek

i verkligheten vöre beroende av rörelseinkomstens storlek. Förslagets inbegripande

under skatten av »likartad» inkomst synes emellertid tillgodose

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 2.

detta önskemål. Det har också framhållits att provisioner, som ej utginge

från rörelse men hänförde sig till mera tillfälliga affärer, kunde vara av

sådan beskaffenhet att de borde inbegripas under skatten. Ändring i sådant

syfte har vidtagits. Vissa framställda erinringar hava föga betydelse

beträffande 1940 års krigskonjunkturbeskattning. Frågan örn beskattningen

av tjänsteinkomster liksom av inkomster av tillfälliga uppdrag o. dyl. måste

tagas under förnyat övervägande vid utformningen av regler för 1941 års

krigskonjunkturbeskattning.

I avseende å realisationsvinst har i flera yttranden uttalats önskemål, att

även sådan som avsåge vinst på försäljning av värdepapper borde inbegripas

under skatten. I ett yttrande har ifrågasatts att beskattningen skulle

avse jämväl realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Ehuru det väl ej

kan antagas, att värdepapperens indragande under beskattningen kommer

att äga större betydelse beträffande 1940 års taxering, anser jag dock icke

de i skatteberedningens promemoria anförda skälen emot en sådan anordning

tillräckligt bärande. Särskilt vid aktieförsäljningar kunna vinster upp

stå med så typisk karaktär av »oförtjänt» krigskonjunkturvinst, att deras

undantagande från beskattningen skulle verka stötande, alldeles oavsett att

möjligen aktiebolaget beskattas för krigskonjunkturvinst. Det bör för övrigt

märkas, att bolagets krigskonjunkturbeskattning avser endast ökning av hos

bolaget redovisad inkomst, medan realisationsvinsten hänför sig till en ökning

av kapitalvärdet av bolagets tillgångar. Där förutsättningarna för realisationsvinst

äro för handen, synes det vara i sin ordning, att denna värdestegring

krigskonjunkturbeskattas. Däremot finner jag ej tillräckliga skäl

förebragta att nu till krigskonjunkturbeskattning upptaga realisationsvinst

vid avyttring av fastighet.

Det särskilt av Överståthållarämbetet och kammarrätten framförda önskemålet

att i vissa fall under krigskonjunkturbeskattningen måtte inbegripas

vinster vid avyttring av lös egendom, vilka icke äro vid den ordinarie beskattningen

skattepliktiga vare sig såsom inkomst av rörelse eller såsom

realisationsvinst, torde böra föranleda utvidgning av inkomstbegreppet såvitt

angår krigskonjunkturskatten. Försäljningsvinster beträffande inventarier

beskattas numera såvitt angår aktiebolag och med dem likställda juridiska

personer såsom inkomst av rörelse, alltså oberoende av tiden för

innehavet. Beträffande fysiska personer är detta icke fallet utom i den mån

fråga är örn återbekommande av förut avskrivna belopp. I övrigt beskattas

fysisk person vid den ordinarie taxeringen för dylik vinst endast i den mån

förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligga. Vid nu ifrågavarande

beskattning synas beträffande samtliga skattskyldiga de regler, som

vid den ordinarie taxeringen gälla för aktiebolag m. fl., böra bliva gällande.

Detta innebär bland annat även, att utfallande försäkringsbelopp bör likställas

med köpeskilling. Genom att ifrågavarande inkomster hänföras till

rörelse vinnes också en riktig överensstämmelse mellan föreskrifterna örn

beskattning av intäkterna och om avdrag för värdeminskning, en överensstäm
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

57

melse som ej kan vinnas, därest intäkterna bliva obeskattade eller hänföras

till realisationsvinst, medan avdragen hänföras till rörelse.

3 §.

3 § i det remitterade förslaget innehåller regler om inkomstuppskattning

beträffande samtliga de slag av förvärvskällor, som inbegripas under beskattningen.

Av paragrafens och de därtill hörande anvisningarnas innehåll

må här återgivas följande.

Den skattskyldiges inkomst av rörelse beräknas för de tre beskattningsår,

för vilka taxering ägt rum åren 1938 och 1939 och kommer att fastställas

år 1940. De två förstnämnda beskattningsåren benämnas »förkrigsinkomståren».

På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes normalt

»jämförelseinkomsten», belöpande på ett konstruerat »jämförelseår», till

i regel medeltalet av inkomsterna för båda jämförelseåren. Annan beräkning

av jämförelseinkomsten kan dock ifrågakomma.

Uppskattningen av inkomsten under vart och ett av de tre åren skall

ske enligt de regler, som gälla för beräkning av inkomst enligt förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, med iakttagande av vissa särskilda

föreskrifter.

Beträffande tantiem och liknande inkomster skola enligt det remitterade

förslaget dessa regler äga motsvarande tillämpning.

I fråga örn realisationsvinst erfordras enligt nämnda förslag uppskattning

av inkomsten endast för beskattningsåret.

Motiven till dessa bestämmelser återfinnas väsentligen på sid. 20 samt 35

och 36 i den remitterade promemorian.

De avgivna yttrandena innehålla ej några erinringar rörande de nu återgivna

delarna av det remitterade förslaget utom såvitt angår jämförelseinkomsten.

Yttrandena i denna del återgivas av mig i samband med behandlingen

av 4 §.

Departementschefen:

Det har vid överarbetningen av det remitterade förslaget visat sig lämpligt

att i skilda paragrafer behandla de olika slag av inkomst, som innefattas

under krigskonjunkturbeskattningen. En sådan uppställning torde, när flera

slag av inkomster ett följande år upptagas under skatten, bliva praktiskt taget

nödvändig. I en särskild paragraf (3 § i det överarbetade förslaget) hava

därför sammanfattats vissa för de olika slagen av inkomst gemensamma

begreppsbestämningar. Dessa hava väsentligen samma innehåll som de nyss

återgivna delarna av 3 § i det remitterade förslaget. Det kan emellertid anses

önskvärt att giva särskilt uttryck åt den ledande tanken vid utformningen

av uppskattningsreglerna i de följande paragraferna, nämligen att uppskattningen

åsyftar att ernå största möjliga likformighet i inkomstberäkningen

för de olika åren, en grundsats som ligger i sakens natur när det

gäller att få fram en verklig och ej fingerad inkomstökning.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Paragrafen innehåller dessutom beträffande begreppet »taxerad merinkomst»

en hänvisning till de följande paragraferna. Av denna hänvisning

framgår för övrigt även att taxerad merinkomst fastställes särskilt för en

var av de inkomstgrupper, som inbegripas under beskattningen.

4 §.

4 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar innehåller reglerna

för fastställande av taxerad merinkomst av rörelse. Motsvarande bestämmelser

i det remitterade förslaget återfinnas i 1 och 2 mom. i dess 3 § samt

i anvisningarna till samma paragraf, vilka emellertid dessutom innehålla de

till rörelse hänförliga föreskrifter, vartill motsvarighet nu föreligger i det

överarbetade förslagets 3 §.

Vid inkomstuppskattningen skall enligt det remitterade förslaget inkomsten

beräknas för varje förvärvskälla för sig. Det belopp, varmed inkomst

för beskattningsåret av viss förvärvskälla överstiger motsvarande

jämförelseinkomst av förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna

förvärvskälla. Enligt särskilda regler fastställes i vad mån den uppskattade

merinkomsten skall anses hava uppkommit efter utgången av

augusti 1939 och skall antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd

föranledda förhållanden. Till de speciella bestämmelserna härutinnan får

jag anledning återkomma.

I anvisningarna till 3 § i det remitterade förslaget återfinnas de speciella

reglerna örn de avvikelser, som vid inkomstuppskattningen skola göras

från de bestämmelser som gälla för inkomstberäkning vid den ordinarie

statsbeskattningen.

Dessa avvikelser avse särskilt:

värdering av varulager, varufordringar och varuskulder;

avdrag för värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk;

avsättning till vissa fonder; samt

ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg.

Därjämte kan avvikelse från den enligt förordningen om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt verkställda inkomstuppskattningen ske, såvitt angår

förkrigsinkomståren, beträffande inkomstbelopp av sådant slag och av sådan

storlek, som ej kan anses för rörelsen normalt, samt såvitt angår det beskattningsår

för vilket taxering äger rum år 1940, beträffande avdrag för

omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa

beskattningen för beskattningsåret.

Vidare upptager det remitterade förslaget regler, som icke äro aktuella vid

taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, rörande beräkning av

den skattskyldiges i förvärvskällan nedlagda kapital.

Motiveringen återfinnes väsentligen å sid. 20—31 i den remitterade promemorian.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

59

Beträffande lagervärderingen innehåller det remitterade förslaget (anvisningarna

till 3 §) i huvudsak följande.

Såvitt angår förkrigsinkomståren skola tillgångar avsedda för omsättning

eller förbrukning upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen

av dessa tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter

likformiga grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum att grunden

för värdesättningen blir enhetlig. Örn ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de principer,

som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.

Vid fastställande av jämförelseinkomsten skall enligt det remitterade förslaget

tillika angivas med vilket belopp ökning eller minskning av värdet

å varulager beräknats vid uppskattningen av denna inkomst. Såsom utgående

värde angives därvid alltid värdet vid det senare förkrigsinkomstårets

utgång, och ingående värdet beräknas med utgångspunkt från detta värde

och den antagna ökningen eller minskningen.

Vad angår beskattningsåret må enligt det remitterade förslaget ifrågavarande

tillgångar ej upptagas till lägre belopp än bokförda värdet och ej

heller till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer

och den prisnivå, som beträffande dylik tillgång i den ifrågavarande förvärvskällan

tillämpats vid värderingen för förkrigsinkomståren. Är prisnivån

för ifrågavarande tillgång lägre vid beskattningsårets utgång än vid

utgången av augusti 1939, må dock härav betingad i räkenskaperna gjord

lägre värdesättning godkännas. Hänsyn må ock vid bedömande av räkenskapernas

värdesättning tågås till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas

bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas

bliva minskad eller upphöra, när normal konjunktur åter inträder. Beträffande

tillgång, som kan väntas vid krigskonjunkturens upphörande förlora

sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen i räkenskaperna gjord värdesättning

icke frångås vid inkomstberäkningen.

I de yttranden, vari förevarande spörsmål behandlats, har i allmänhet ansetts

att det remitterade förslaget beträffande lagervärderingen vilar på en teoretiskt

riktig grund, men i ett flertal yttranden hava betänkligheter framförts

rörande den praktiska tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, varjämte

anmärkningar framställts mot bestämmelsernas avfattning.

Ur yttrandena må följande återgivas:

Överståthållarämbetet hänvisar till en å ämbetets bokgranskningskontor

genom taxeringsassistenten E. Annell utarbetad promemoria. I denna framhålles

inledningsvis, att för vissa företagare vinsterna redan under förkrigsinkomståren

på grund av då rådande rustningskonjunktur blivit onormalt

stora, varefter anföres bland annat:

»För att erhålla jämnhet vid taxering av skattskyldiga inom olika branscher

vore det därför önskvärt att reducera jämförelseinkomsten med den krigskonjunkturvinst,

som ingår i densamma. Av praktiska skäl kan en sådan

justering ej vidtagas. Då jämförelseinkomsterna därför under alla förhållanden

bli schematiska, måste man i fråga örn de föreslagna justeringarna av

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:Is proposition nr 2.

jämförelseårens varulagervärderingar överväga, om den teoretiska rättvisa,

som vinnes genom dessa ändringar, står i rimlig proportion till det besvär,

som desamma kunna förorsaka skattskyldiga och skattemyndigheter. I förslaget

har man utgått från den riktiga förutsättningen, att det är önskvärt

eliminera sådan minskning och ökning av vinst under jämförelseperioden,

som uppstått genom ökning av dold reserv i varulagret, respektive hemtagande

av sådan reserv. Enligt förslaget skulle ändring ej vidtagas örn

samma värderingsprinciper tillämpats. Sådana bestämmelser leda till riktigt

resultat endast under förutsättning att kvantiteten är oförändrad vid

jämförelseperiodens början och slut. Om kvantiteten förändrats, har emellertid

med oförändrade värderingsprinciper den dolda reserven ökat eller

minskat. Storleken av den dolda reserven i varulagi-et är alltså beroende

av två faktorer, nämligen kvantiteten och nedvärderingen pr enhet. Det är

ej tillräckligt att taga hänsyn endast till en av dessa faktorer. Såsom belysande

exempel på betydelsen av kvantitetsförändringarna kan nämnas, att

den svenska cellulosaindustriens lager av sulfitmassa voro tre gånger och

av sulfatmassa nio gånger större vid slutet av år 1938 än vid början av år

1936. En lagerförändring i motsatt riktning'' har förekommit hos kolimportörerna

under tiden januari t. o. m. augusti 1939. Den föreslagna omräkningen

av varulagrets värde medför därför ej rättvisande resultat hos företag,

som tillämpa samma värderingsprinciper på lager av varierande storlek.

Ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att de skattskyldigas värdering av

varulagret för jämförelseperioden godtoges på samma sätt som vid den ordinarie

taxeringen. Då det ligger i de skattskyldigas intresse att erhålla en så

stor jämförelseinkomst som möjligt, vore det förklarligt, om framtagandet

av en dold varulagerreserv under jämförelseåren stundom ej komme att angivas

i krisskattedeklarationen och örn nybildade varulagerreserver beräknades

i överkant. Då man med tillämpning av olika metoder kan komma

till skilda resultat rörande storleken av fondförändringarna, använder en

skattskyldig givetvis det för honom förmånligaste beräkningssättet. Skattemyndigheterna

måste därför intaga en kritisk inställning mot uppgifterna

rörande varulagervärderingen, men i regel fordras en tidsödande bokföringsgranskning

för att kontrollera desamma. Om lagret förändrats i kvalitetshänseende,

kan även en skicklig bokföringsman många gånger ej kontrollera

riktigheten av den skattskyldiges uppgifter på grund av bristande branschkännedom.

Svårigheterna att konstatera fondförändringens storlek örn inköpspriserna

fluktuerat under jämförelseåren behöva måhända ej påvisas.

Den omständigheten att undersökningen måste gå flera år tillbaka i tiden

är även ägnad försvåra granskningen.

Den ifrågasatta justeringen av varulagervärderingen under jämförelseåren

skulle därför förorsaka såväl skattskyldiga som skattemyndigheter mycket

arbete och föranleda till ett stort antal skattetvister. För undvikandet av

onödig irritation vore det därför önskvärt att lämna den skattskyldiges

värdering av varulagret under jämförelseåren orubbad. Såsom inledningsvis

framhållits, kan den viktigaste korrigeringsposten, nämligen i jämförelseinkomsten

ingående krigskonjunkturvinst, ej fastställas, och man torde därför

kunna avstå från den mindre betydelsefulla ändringen av varulagervärderingen.

De synpunkter, som framförts på värdering av varulagret under krisperioden.

synas vara riktiga och praktiska. Möjligtvis kunde följande förenklade

bestämmelser rörande principerna vid ändring av prisnivå och lagerkvantitet

införas.

a) Skattskyldig är berättigad att vid värdering av varulager tillämpa samma

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

61

pris pr enhet som i bokslutet närmast före 1 september 1939, även om prisnivån

för ifrågavarande varor stigit och lagerkvantiteten ökats.

b) Vid avveckling av krisskatt skall skattskyldig påföras taxering för den

dolda reserv, som kan ha bildats därigenom att lagerkvantiteten väsentligt

överstiger den kvantitet, som fanns vid krisbeskattningens början, örn den

överskjutande kvantiteten oskäligt nedvärderats.

Från näringslivets representanter har ofta framhållits, att den i räkenskaperna

gjorda värderingen av varulager måste anses riktig ur affärsmässig

synpunkt, varför densamma i regel ej bör frångås vid beskattningen.

Dessa synpunkter ha hittills alltid beaktats av skattemyndigheterna. Det

synes därför rimligt, att varulagervärderingen även vid krigsutbrottet förutsättes

vara riktig. Å andra sidan böra skattemyndigheterna taga konsekvenserna

av en sådan ståndpunkt och endast frångå varulagervärderingen under

krisbeskattningsperiod, örn särskilda omständigheter föreligga. Över huvud

taget skulle det säkerligen vara till gagn, om utredningar rörande varulagervärderingar,

vilka i regel måste förorsaka bägge parterna mycket arbete,

kunde begränsas till undantagsfall.»

I anslutning härtill har Överståthållarämbetet uttalat, att den justering av

inkomsterna, särskilt beträffande jämförelseåren, som skulle ske med hänsyn

till lagervärderingar, torde bliva ett av de svåraste problemen i praktiken.

Det ville synas, som skulle genom ett bortseende från dylik justering

en betydande förenkling kunna vinnas utan att effektiviteten i krisskatten

skulle alltför mycket äventyras. Därigenom skulle hänsyn ej heller behöva

tagas till i punkt 5 anvisningarna till 3 § omförmälda skattefrihet för återvinning

av nedskrivning å varulager vid krigsutbrottet. Därvid hade beaktats,

att den skattskyldiges varuvärderingar i regel borde respekteras.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bland annat:

»Utan tvekan måste jämkningsförfarandet i många fall möta stora svårigheter.

Särskilt torde detta vara fallet, då varulagret är mycket sorterat.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en spärregel vore lämplig, så att

jämkning undgås, då det kan antagas, att jämförelseinkomsten genom jämkning

skulle ändras endast obetydligt, t. ex. 10 procent.»

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att för såväl förkrigsinkomståren som

beskattningsåret de bokförda värdena böra godtagas, men att det i så fall

torde bliva nödvändigt att göra avräkning vid krigets slut.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»De bestämmelser, som intagits i 3 § i det föreliggande förslaget till förordning

om krisskatt för år 1940 jämte anvisningarna till sagda paragraf

rörande beräkningen av inkomsten från en inkomstkälla under beskattningsåret

och jämförelseåren förutsätta ingående undersökningar i och för en

justering av de balansräkningar, som lagts till grund för inkomstberäkningen

enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Syftet härmed

är att nå en värdesättning av tillgångarna i balansräkningarna enligt

enhetliga grunder.

Det mest framträdande härvid är lagervärderingen. Fråga uppstår då vad

som skall förstås med en enhetlig grund. Örn exempelvis en industriidkare

värdesätter sitt inneliggande lager av förbrukningsartiklar, råvaror och fabrikat

efter dagspriser med avdrag efter vissa för de olika tillgångarna med

hänsyn till konjunkturförhållandena skilda procentsatser, vilka undergått

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

förändringar från tid till annan, kan då grunden anses vara enhetlig, då den

principiella tankegången varit densamma, ehuru procenttalen varit olika

vid de skilda tidpunkter, då värdesättning skett. Vid en omsorgsfull värdesättning

av lagertillgångar ingår ett fast moment, självkostnadspriset, och

ett rörligt moment, nämligen vid värdesättningen rådande ovissa konjunkturförhållanden.

Den betydelse, som bör tillmätas det senare momentet,

torde kunna rätt bedömas allenast av en fackman. Då beskattningsmyndigheternas

värderingar av lagerbehållningar på grund av vad som ovan sagts

kunna befaras bliva mindre tillförlitliga, synes en omvärdering av varulagret

icke böra stadgas, i varje fall endast då uppenbara skäl för en sådan

kunna anses föreligga.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

»Förslaget i fråga örn lagervärderingen är, såvitt länsstyrelsen kunnat finna,

teoretiskt riktigt. I praktiken kommer det ofta att ställa sig svårt att

genomföra likartade lagervärderingar, särskilt i fall, då krigstillståndet kan

väntas inverka olika på skilda slag av varor. Den extra sakkunnighjälp, som

ställes till förfogande, kommer att i detta fall bliva till hjälp vid lagervärderingen,

men huvudsakligen ankommer det på den skattskyldige att ur sin

bokföring lämna sådana uppgifter, att ett jämförelsematerial kan åstadkommas.

För ett rätt avgörande av lagervärderingen erfordras särskild förtrogenhet

med olika branscher av affärsvärlden, och länsstyrelsen förväntar

därför, att den centrala krisskattenämnden skall i detta avseende lämna

direktiv för lösande av detta taxeringsproblem.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Länsstyrelsen är något tveksam, huruvida länsstyrelsen riktigt uppfattat

innebörden av det i punkt 3 av anvisningarna till tredje paragrafen angivna

stadgandet att ’såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning

eller förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp

än bokförda värdet’. Detta stadgande synes dock enligt länsstyrelsens förmenande

kunna leda till konsekvenser, som knappast kunna anses vara

avsedda. Om en rörelseidkare t. ex. av en eller annan anledning — sådan

låter tänka sig — funnit med sin fördel förenligt att vid årets slut inventera

sitt lager efter lägre avskrivningsprocent än under förkrigsinkomståren,

framkommer ju en mervinst, som strängt taget intet annat är än ett framdragande

av tidigare dolda reserver. Därest man nu icke finge räkna med

lägre värde än det bokförda, skulle följden bliva den, att nämnda dolda reserver,

vilka alls intet ha med krigstillståndet att skaffa, ändock bleve taxerade

till krisskatt. Enligt vad av motiven till 3 § framgår, är detta emellertid

icke avsett. Länsstyrelsen vill här ytterligare hava framhållit, att det icke

är alldeles säkert att den olägenhet, som genom nämnda stadgande sålunda

kan framkomma, låter rätta till sig därigenom, att den skattskyldige har kvar

sin rätt att för ett påföljande beskattningsår göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå.

Det kan nämligen inträffa att krigstillståndet upphör eller att

inkomsterna av annan anledning icke medgiva denna nedskrivning. Örn

länsstyrelsens uppfattning på denna punkt är riktig, vilket i viss mån synes

finna stöd i uppgiftsformulärets utformning, torde citerade stadgande böra

utgå och gränsen för lägsta belopp, vartill tillgången må upptagas, i stället

fixeras till det värde, som framkommer vid en omräkning efter den för förkrigstiden

gällande prisnivå.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anser jämkning av lagervärderingen för för

krigsinkomståren icke böra ifrågakomma.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Martti proposition nr 2.

63

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Lagervärderingen är även vid den vanliga inkomsttaxeringen av mycket

stor betydelse. Svårigheterna att granska en prissättning av lagret hava för

inkomsttaxeringens del lett till en bestämmelse (i anv. till 41 § kommunalskattelagen),

enligt vilken värdesättningen endast örn särskilda omständigheter

därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Man torde

kunna utgå ifrån att avvikelse från den skattskyldiges beräkningar härutinnan

endast med mycket få undantag skett. I de allra flesta fall får värdesättningen

för förkrigsåren anses vara fastställd av beskattningsmyndigheterna

och bör icke utan starka skäl upptagas till förnyad prövning. Örn

uppskattningen av ett lagervärde möter svårigheter då det gäller beskattningsåret,

är det uppenbart, att svårigheterna skola bliva än större och i många

fall oöverkomliga, då det gäller år, som ligga längre tillbaka i tiden. Därjämte

är att märka att de flesta av i allmänhet använda värderingsprinciper

ej giva fullt riktiga resultat. Nödig likformighet emellan lagervärderingen

för å ena sidan förkrigsåren och å andra sidan beskattningsåret torde därför

böra åstadkommas på så sätt, att värdeberäkningen för beskattningsåret

justeras till överensstämmelse med förkrigsårens.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att de bokförda lagervärdena

vid början och slutet av förkrigsinkomståren godtagas vid taxeringen, såvida

icke skattskyldig påyrkar och i möjlig grad styrker, att jämförelseinkomsten

härigenom blir avsevärt lägre än den skulle blivit efter vederbörlig justering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar en av taxeringsrevisorn L.

Slänge upprättad promemoria, däri anföres bland annat:

»3 §. Anvisningarna 1: Första stycket innehåller bestämmelsen att jämkning

av förkrigsårens balansvärden för åstadkommande av enhetlig värdering

kan påfordras. Därvid skall, om ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, principerna för beräkning av utgående balansvärdena för

sista förkrigsåret användas. En sådan ''särskild omständighet’ torde vara

att en kontrollerbar värderingsmetod icke använts eller att metod för värderingen

helt saknas beträffande sistnämnda värde. Detta gäller speciellt

värde å varulager. En annan sådan omständighet torde vara att tillfredsställande

uppgifter om kvantitet eller varubenämning saknas beträffande

bokfört lagervärde vid en eller flera av ifrågavarande tidpunkter. I sådana

fall synes omöjligt att justera balansvärdena och därmed inkomstberäkningen

för förkrigsinkomståren. Då i andra hand jämförelseinkomsten påverkas,

torde frågan vara av så stor taxeringsteknisk betydelse att det får anses

önskvärt erhålla föreskrifter om tillvägagångssättet i ett dglikt fall. Att utan

vidare godkänna räkenskapernas värdering, därför att man saknar siffermaterial

för omvärdering, kan ju innebära eftergivande av beskattning och

en orättvisa mot rörelseidkare, som lojalt fullgöra bokföringslagens föreskrifter.

Som exempel på en rörelse, där sådana brister kunna förekomma och

som kan tänkas bli föremål för krisskattetaxering, vill jag nämna järnhandeln.

Anvisningarna 3, första stycket: Vid korrigering av beskattningsårets vinst

med hänsyn till lagervärderingsgrunderna uppställer sig samma problem, om

räkenskaperna lida av ovannämnda brister. Har man anledning antaga att

det bokförda värdet är lägre än det som erhålles vid uppskattning enligt förkrigsinkomstårens

metod, så bör ju korrigering uppåt ske. I det antagna

fallet saknas emellertid även här nödigt siffermaterial.

I motiveringen till förevarande bestämmelser heter det också, att det icke

alltid torde bliva så enkelt att åstadkomma en rekonstruktion av lagervärde
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ringarna, men att en sådan likväl kan vara ofrånkomlig. Här torde handhavarna

av taxeringen vara betjänta av vägledning.

Lagervärderingen vid beskattningsårets utgång har genom föreskrifterna

i anvisningarna 3, första stycket blivit en mycket kinkig bedömningsfråga.

Grundlinjerna för bedömningen äro visserligen klart utformade, men det bör

kanske ytterligare framhävas att tillämpningen torde erbjuda stora svårigheter.

Anvisningarna 2, andra stycket: De uppgifter örn vissa ingående balansvärden

för jämförelseåret samt om lagerökning resp. -minskning äro endast

nödvändiga i fall då penningvärdet förändrats. Då detta förhållande inte

klart framgår av författningstexten torde bestämmelserna härom vålla huvudbry

för de handhavare av krisskattetaxeringen, vilka icke ha tillfälle att

närmare sätta sig in i förhållandena, isynnerhet som förutsättningen, ändrat

penningvärde, icke har aktualitet vid 1940 års taxering. Det vore därför

kanske lämpligt att detta påpekades i anvisningarna.»

Stockholms handelskammare åberopar det av delegerade för Sveriges industriförbund

m. fl. avgivna yttrandet, däri framhålles, att de regler, som

avse värdesättning av varulager, måste ytterligare övervägas från olika synpunkter.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar bland annat, att

förslaget beträffande lagervärdering hade sitt stora intresse och med säkerhet

komme att av näringslivets representanter mötas med full förståelse i vad

uttryckligen fastslagits, att inventering av lager finge ske till förkrigspris och

detta jämväl i fråga om lagerökning. De regler, som i övrigt lämnats beträffande

lagervärdering och därmed för bestämmande i vad mån dolda reserver

ökat eller minskat, komme emellertid att i praktiken möta svårigheter,

vilka knappast torde kunna bemästras. Förslaget förutsatte, att varulagret

under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång till beskattningsårets

slut värderades efter likformig norm eller att, om likformighet

icke förelåge, lagervärderingen kunde rekonstrueras så att sådan uppnåddes.

Detta vöre en teoretisk spekulation och förslaget syntes icke tillfullo

hava beaktat de svårigheter, som komme att möta i praktiken. Det förhölle

sig ingalunda så att det stora antalet företagare verkställde sina inventeringsprissättningar

efter de enhetliga grunder förslaget förutsatte. Nödiga avskrivningar

skedde i det stora flertalet fall direkt vid å-prissättningen, därvid

desamma varierades för olika varor med hänsyn till i varje särskilt

fall på grundval av skiftande faktorer bedömda risker för prisfall. Det vore

företagarens eller dennes förtroendepersonals subjektiva omdöme och erfarenhet

som toge sig uttryck i prissättningen, och då därjämte varulagren det

ena året hade en helt annan sammansättning än det andra, torde möjlighet

saknas lill varje effektiv kontroll örn och i vad mån de i lagervärderingen

dolda reserverna ökat eller minskat. Örn vid bedömandet av den skattepliktiga

merinkomsten hänsyn skulle tagas till dessa reserver, komme det att

medföra en rättvisa och billighet sårande olika behandling i skatteavseende

av de företagare vilkas dolda reserver kunde kontrolleras och det övriga antal

för vilka sådan kontroll icke vore möjlig. Det syntes handelskammaren

vid detta förhållande nödvändigt att vid beräkningen av krigsvinst bortse

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

65

från variationen i dessa reserver och att företagaren i fråga om lagervärdering

tillerkändes samma frihet som gällde vid den ordinarie beskattningen.

Att framtagna, före kriget skapade reserver icke finge beskattas såsom krigsvinst

borde vara självfallet men borde icke desto mindre klart tillkännagivas

i instruktion till taxeringsorganen.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»De i anvisningarna givna värderingsreglerna synas på ett i stort sett förtjänstfullt

sätt vara anpassade efter praktiska krav. I vissa avseenden synas

likväl förtydliganden önskvärda. I överensstämmelse med huvudregeln, att

tillgångar för omsättning och förbrukning få värderas nied hänsyn till förkrigsnivån

men ej lägre än bokföringsvärdet, torde få förutsättas, att samma

regel även gäller för under kriget tillkommen lagerökning.»

Handelskammaren i Göteborg anser de föreslagna bestämmelserna till sin

utformning vara mer än nödvändigt komplicerade och även dunkla.

Handelskammaren i Karlstad instämmer i vad Billeruds aktiebolag i förenämnda

till finansdepartementet ingivna promemoria anfört. Ur denna promemoria

återgives i detta sammanhang följande:

»Inom cellulosaindustrien kan det sägas vara regel, att företagen i sina

resp. vedgårdar hålla ett normallager, som motsvarar ungefär ett års förbrukning.

Anledningen härtill är att — förutom säkerställande av driftens

ostörda gång — det vid tillverkning av vissa kvaliteter fordras mycket

lång lagringstid för veden.

Inom den träförädlande industrien är det praxis, att inköpen av rundvirke

ske före avverkningarnas igångsättande, vilket innebär, att det mellan tiden

för köpens verkställande och leveranstiden förefinnes en tidsintervall av i

det närmaste ett år. Sålunda måste cellulosaindustrien för att säkerställa

en jämn tillförsel av ved redan hösten 1939 kontraktera en vedkvantitet motsvarande

ett års behov, vilken virkesmängd avverkas under vintern 1939—40,

framforslas under innevarande vår och sommar samt uppspelas i vedgårdarna

vid fabrikerna hösten 1940. Denna ved förbrukas som regel under

andra halvåret 1941.

På grund av ovan relaterade för cellulosaindustrien säregna förhållanden

ifråga örn råvaruförsörjningen och de ekonomiska risker, som detta medför

för företaget, har det blivit nödvändigt att i bokslutet icke blott beakta värderingen

av i vedgårdarna inneliggande vedlager utan jämväl de åtaganden

och förpliktelser, som förefintliga kontrakt rörande leveranser av ved — vilken

beräknas framkomma till fabrikerna först ett kommande år — utgöra

för företaget.

I välskötta svenska cellulosabolag har detta blivit tillgodosett på det

sättet, att man vid uppgörandet av bokslutet debiterat tillverkningen efter

det senast kända marknadspriset, d. v. s. det pris företaget betalat vid senast

verkställda köp av ved. I en tid av stigande virkespriser har detta betytt ett

överskott på ett s. k. prisfluktuationskonto. I tider av sjunkande virkespriser

har det inneburit, att bokslutet från prisfluktuationskontot tillförts

skillnaden mellan återanskaffningspriset och priset för årets tillförsel. Ett

år med goda försäljningspriser får därigenom betala de högre råvarukostnaderna

och vice versa, och vid en inträdande lågkonjunktur föreligger icke

något avskrivningsbehov, vilket eljest skulle bliva fallet.»

Efter att hava anfört argument för den sålunda anförda metodens riktighet,

uttalas i promemorian, att det vore nödvändigt, att det i bestämmelser -

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

na rörande krisskatt uttryckligen medgåves, att avsättningar till ett s. k. prisfluktuationskonto

vid stigande konjunktur finge äga rum, mot att de sålunda

avsatta medlen toges i anspråk vid nedgång i konjunkturerna för att möta

de höga råvarupriser, som då hemkommande men under krisens senare

skede köpta varor betingade, samt att i övrigt dessa reserver behandlades i

enlighet med det i promemorian avsedda avräkningsförfarandet.

Andra former för redovisningen än de uttryckligen omnämnda vore kanske

tänkbara och borde medgivas, örn blott huvudsyftet nåddes, nämligen

att alla förpliktelser, som ingåtts under krisperioden, också i full utsträckning

beaktades vid beräkningen av merinkomsten på grund av krisen och

detta redan under perioden för krisskattens uttagande.

I anslutning härtill understryker handelskammaren i Karlstad vikten av

att alla förpliktelser tillkomna under krisperioden till fullo beaktas vid merinkomstens

beräknande. På annat sätt kunde nämligen beskattning av skenvinster

icke undvikas. Därest förslaget skulle antagas i oförändrat skick,

skulle det fatala inträffa, att näringslivet tvingades in på en linje vid uppgörandet

av boksluten, som under förra kriget praktiserades av mer eller

mindre oförstånd men därefter av många finansexperter blivit fullständigt utdömd.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller att det

fastställande av olika lagervärden, som enligt förslaget skulle ske, i praktiken

torde möta stora svårigheter.

Handelskammaren i Gävle anser, att förslagets ståndpunkt, att varulager

borde värdesättas efter samma principer för beskattningsåret och jämförelseåret,

kunde för en del företag medföra den konsekvensen, att varulagrets

värde fastlåstes på en alltför hög nivå, om verksamheten varit förlustbringande

eller så ringa, att någon konsolidering icke kunnat äga rum. Det förefölle

riktigt, att intresset av en sund konsolidering inom affärslivet, vilket i

längden måste sammanfalla med det sanna statsintresset, icke borde lagstiftningsvägen

motverkas genom alltför rigorösa föreskrifter beträffande värdering

av varulager.

Kooperativa förbundet anser det icke vara nödvändigt att justera lagervärdena

för år 1937 efter 1938 års värden. Beträffande år 1937 kunde man

utgå från de faktiska värdena.

Kommerskollegium uttalar, bland annat, att reglerna för lagervärdering,

vilka såsom ett flertal organisationer framhållit borde bliva föremål för

överarbetning, borde modifieras bland annat med hänsyn till den avskrivningsmetod,

som användes inom cellulosaindustrien och vars tillämpning,

såsom framginge av den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian,

åtminstone för nämnda industri syntes vara en förutsättning för en riktig

uppskattning av merinkomsten.

Kammarrätten säger sig i huvudsak icke hava något att erinra mot den

principiella ståndpunkt, på vilken förslaget grundar sig, men gör följande

erinran mot utformningen av föreskrifterna:

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

67

»Enligt 1 punkt 5:e stycket skall vid inkomstberäkningen för rörelse för

vartdera förkrigsinkomståret särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda

för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar eller

varuskulder enligt den vid beräkningen av inkomst enligt den föreslagna

förordningen antagna in- och utgående balansräkningen. Med denna föreskrift

korrespondera stadgandena i 2 punkt 2:a stycket rörande reglerna‘för

fastställande av jämförelseinkomsten samt i 3 punkt 5:e stycket angående

beräkningen för beskattningsåret. I 2 punkt 2:a stycket sägs bland annat,

att ''såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet

vid det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas

med utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller

minskningen’. Det här citerade stadgandet kan giva anledning till tvekan,

särskilt om man jämför det med föreskriften i 1 punkt l:a stycket. Där sägs

det bland annat, att, örn ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

jämkning av lagervärderingen skall ske med utgångspunkt från de principer,

som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång. Om alltså exempelvis

särskilda omständigheter skulle anses föranleda, att den lagervärderingsprincip,

som ligger till grund för det bokförda värdet vid första förkrigsinkomstårets

ingång, borde genomgående tillämpas, måste man givetvis

taga värdet vid sistnämnda tidpunkt såsom utgångspunkt och därefter

företaga de jämkningar, som erfordras, av de bokförda värdena vid såväl

första förkrigsinkomstårets utgång som andra förkrigsinkomstårets ingång

och utgång och så vidare beträffande beskattningsåret. Det efter jämkningen

erhållna värdet vid andra förkrigsinkomstårets utgång blir alltså

ingående värde för det första beskattningsåret, varigenom uppnås sambandet

mellan jämförelseåret och beskattningsåret och vinnes förslagets syfte,

att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång

till beskattningsårets slut skall värderas efter likformig norm, därvid dock

av praktiska skäl gäller den spärregeln, att lagret vid beskattningsårets utgång

ej må upptagas till lägre belopp än bokförda värdet.

I det anförda exemplet blir ordningen rakt motsatt tili vad det ovan citerade

stadgandet i 2 punkt 2:a stycket angiver. En komplettering av detsamma

synes alltså erforderlig.

Emellertid ifrågasätter kammarrätten, om icke 2 punkt 2:a stycket i

sin helhet bör utgå. Såsom framgår av det förut sagda korresponderar

stadgandet med föreskriften i 1 punkt 5:e stycket, dit detsamma såsom

avseende beräkningen för förkrigsinkomståren också rätteligen hör.

2 punkt skulle da komma att omfatta endast de speciella reglerna för

bestämmande av jämförelseinkomsten efter det själva inkomstuppskattningen

redan är klarlagd. 1 punkt 5:e stycket bör omarbetas, för överskådlighetens

skull helst med en beskrivning efter den uppställning, som det

vid den remitterade promemorian fogade uppgiftsformuläret nr 1 angiver.

En dylik omarbetning medför även vissa justeringar av 1 punkt 2:a och 3:e

styckena. I dessa böra helt enkelt föreskrivas regler om vilka avdrag som

vid taxeringen till krisskatt icke äro medgivna och vilka inkomster som

icke skola upptagas. Med anknytning till dessa regler kan därefter följa den

av kammarrätten åsyftade föreskriften i 1 punkt 5:e stycket. Vid utformningen

av denna torde uttrycket ''enligt denna förordning antagna in- och utgående

balansräkningen’ undvikas. Ändringar i tillämpliga delar torde böra

vidtagas jämväl i föreskrifterna rörande inkomstberäkningen för beskattningsåret.

»

Enligt det remitterade förslagets motivering skall vad som anförts om

lagervärdering gälla i tillämpliga delar också örn varufordringar och varu
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

skulder, varjämte i promemorian yttras: »Även vid den ordinarie taxeringen

skall beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis

strängt bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga om krisskatten är att beträffande

nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives.» Förslaget

förutsätter, att uppgift skall lämnas örn fordringars och skulders storlek

vid början och slutet av såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

Motiveringen återfinnes å sid. 25 i den remitterade promemorian.

I den av Överståthållarämbetet åberopade, inom ämbetets bokgranskningskontor

utarbetade promemorian anföres beträffande nu ifrågavarande spörsmål

följande:

»Den föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten rörande varufordringar

och -skulder torde kunna bortfalla. Av motiveringen kan man få den

uppfattningen, att omräkning av dessa tillgångar med hänsyn till förändrat

penningvärde borde vidtagas i analogi med varulagervärderingen, men en

sådan omvärdering kan givetvis endast ifrågakomma beträffande realvärden.

Ej heller kan man med ledning av förhållandet mellan å ena sidan varuskulder

och å andra sidan varulager och varufordringar under olika år draga

några slutsatser rörande ändring av varulagervärderingen, då en rörelseidkare

exempelvis genom minskad kreditgivning från banker kan nödgas att öka sin

skuldsättning till leverantörer. Därtill kommer att uppgift örn storleken avavskrivning

på fordringar finnes i den vanliga självdeklarationen, varför

uppgiftsskyldighet ej heller av denna anledning behöver föreskrivas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Det torde förhålla sig så, att vid taxering för inkomst avdrag för förlust

å varufordringar icke medgives efter ensartade grunder för samtliga fordringar

utan det kräves, att yrkade avdrag härför skola hänföra sig till vissa

bestämda fordringar, som kunna styrkas vara osäkra. På grund härav måste

förutsättas, att beskattningsnämnderna tillsett, att inga obehöriga avdrag

för förlust å fordringar skett. Att under sådana förhållanden omvärdera fordringarna

synes ej påkallat. Värdering av varuskulderna äger ju aldrig

rum, varför bestämmelser angående omvärdering av varuskulderna ej torde

tarvas.»

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att grunderna för beräkning av

fordringar och skulder vore i skattelagarna bestämd och att det saknades

anledning frångå dessa beräkningsgrunder. I anledning härav syntes uppgift

örn fordringar och skulder ej behöva lämnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Beträffande balansräkningarnas justering i avseende på varufordringar

synas de vid taxeringen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

tillämpade metoderna kunna gälla i oförändrat skick. Vad

angår varuskulder torde i allmänhet fakturabeloppen läggas till grund för

balansvärdet, varför någon justering i ifrågavarande avseende i normala fall

icke kan anses vara erforderlig.»

Kammarrätten yttrar:

»Någon jämkning av varufordringar och varuskulder enligt den metod,

som föreslagits för varulager, kan uppenbarligen icke komma i fråga. Varuskulderna

måste givetvis upptagas till sitt faktiska belopp enligt bokföringen,

och vad varufordringar angår torde ’jämkning’ kunna ifrågakomma endast

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

69

för obehörigen verkställda avskrivningar. Vid den ordinarie taxeringen lära

i räkenskaperna verkställda avskrivningar å varufordringar, som den skattskyldige

ansett osäkra, i allmänhet godkännas. Enligt kammarrättens mening

böra de avskrivningar, som godkänts vid den ordinarie taxeringen, även medgivas

vid taxeringen till krisskatt, såvitt icke avskrivningarna befinnas vara

uppenbart obehöriga.»

I övrigt hänvisas i detta sammanhang jämväl till de yttranden, som återgivits

i samband med frågan om lagervärderingen.

Enligt förslaget skall beträffande förkrigsinkomståren avdrag för värdeminskning

å maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande

bruk beräknas till belopp motsvarande den med utgångspunkt

från anskaffningsvärdet beräknade verkliga värdeminskningen. Har vid

den ordinarie taxeringen värdeminskningen beräknats till högre belopp, skall

det överskjutande beloppet tilläggas inkomsten. Beträffande beskattningsåret

skall avdrag för värdeminskning medgivas enligt samma grunder som

för jämförelseåren. Därutöver skall emellertid medgivas avdrag för sådan

värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt 3 c fjärde

stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån denna värdeminskning

visas hava uppkommit under beskattningsåret, så ock avdrag för

överpris och merkostnad av sådant slag som angives i punkt 3 c femte

stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande avdrag

under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Beträffande avdrag för överpris

och merkostnad har därjämte föreslagits den särskilda regeln att dylikt

avdrag ej bör ske med högre belopp än som kan med stor sannolikhet antagas

komma att motsvaras av värdeminskning under krigskonjunkturen eller vid

dess upphörande.

Rörande motiveringen får jag hänvisa till sid. 25—27 i den remitterade

promemorian.

I den av Överståthållarämbetet åberopade, å ämbetets bokgranskningskontor

upprättade promemorian framhålles, att de justeringar av den vid den

ordinarie taxeringen gjorda inkomstberäkningen, som enligt förslaget skulle

verkställas beträffande värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk,

ej torde bereda vare sig de skattskyldiga eller skattemyndigheterna större

arbete, då det i regel ej kunde råda delade meningar örn beloppens storlek

och då desamma ofta redovisades synligt i deklarationerna för jämförelseåren.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den föreslagna anordningen,

varigenom den vid den ordinarie beskattningen medgivna rätten till fri avskrivning

icke skulle få åtnjutas vid taxeringen till krisskatt, skulle medföra

att två olika serier värdeminskningsavdrag komme att löpa samtidigt, vilket

vore synnerligen oformligt.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om de konsekvenser, den parallella

tillämpningen av två olika system skulle få för taxeringsförfarandet i dess

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

helhet och uttalar, att den föreslagna anordningen icke är genomförbar i

praktiken.

Ett flertal av de genom kommerskollegium hörda sammanslutningarna

ävensom kommerskollegium hava uttalat, att de föreslagna reglerna måste

ytterligare övervägas från olika synpunkter. Ur yttrandena må följande

återgivas.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar:

»Nyanläggningar avseende såväl fast egendom som maskiner kunna förväntas

under krigstiden draga onormalt höga kostnader, och det måste, såsom

även dr Kuylenstierna framhåller, vid krigsvinsttaxering medgivas skäliga

avdrag för överpris och merkostnad. Till följd av de stora skattebelopp,

som i detta sammanhang för det allmänna stå på spel, förordar dr

Kuylenstierna, att allt för stor släpphänthet icke må visas utan att avdragen

för överpris och merkostnad må begränsas till belopp, som med hög grad

av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning under kriget. Detta

uttalande betonar allt för ensidigt det fiskaliska intresset. Det är dock företagaren,

som står den ojämförligt största risken, och det är rimligt, att han

redan under första året, om han så önskar, har rätt att nedbringa anläggningsvärdet

minst till det värde, som motsvarande anläggning skulle ha före

krisens början och att därefter på det normala förkrigsvärdet den planmässiga

avskrivningen kan äga rum. Förhållanden kunna hastigt inträffa, som

beröva anläggningarna en väsentlig del av deras värde, och det förordade

förfarandet med provisorisk skattedebitering och skattelikvid med möjlighet

till senare restitution ger ett i hög grad tvivelaktigt skydd, detta

i synnerhet som den taxerade för vinnande av restitution måste befara få

vandra genom samtliga instanser på alldeles samma sätt som vid taxeringens

överklagandé.»

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, huruvida

icke större möjligheter till fri avskrivning av åtminstone vad som under

kriget anskaffats borde införas.

Handelskammaren i Gävle gör följande uttalande:

»Genom införandet av fri avskrivningsrätt och större frihet i övrigt beträffande

avskrivning å maskiner och inventarier har en viktig anledning

till friktion mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna undanröjts.

Förslaget till lag örn krisskatt föreskriver i vissa fall justering av redan

medgivna värdeminskningsavdrag och justering av avdrag, som samma år

beviljas vid taxering till statsskatt. Men härigenom har det gamla tvistefröet

återkommit. Taxeringsmyndigheterna skola på nytt få avgöra, vilka avskrivningar,

som ur statsmakternas synpunkt kunna anses som normerande

för taxering till krisskatt. Införandet av bestämmelser om fri avskrivningsrätt

förestavades av önskvärdheten att underlätta för näringsidkarna att under för

dem goda år verkställa avskrivningar till så betryggande belopp, att avskrivningsbehovet

under för företagen dåliga tider ej bleve för betungande. Handelskammaren

vill uttala den förhoppningen, att taxeringsmyndigheterna vid

bestämmandet av avdrag för värdeminskning skola tillmötesgå näringslivets

berättigade intressen. I fråga om värdeminskningsavdrag å maskiner och

inventarier vill handelskammaren vidare framföra följande synpunkter. Under

normala förhållanden kan värdeminskningsavdrag beräknas till en viss

procent på anskaffningsvärdet, vilken procent ungefärligen motsvarar den

faktiska kostnaden för slitning m. m. Om däremot samma procentsats till
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

71

lämpas under en prisstegringsperiod, kommer visserligen avskrivningen i

kronor att bli i stort sett lika, men då avskrivningen rätteligen bör motsvara

bl. a. slitningen av maskinerna, och slitningen är en kostnad, måste denna

kostnad motsvara nuvärdet på slitningen. Avskrivningsbehovet är också

uppenbarligen större under en tid av sjunkande penningvärde och därför

bör rättvisligen tillåtas en avskrivning, som står i proportion till penningvärdets

förändring.»

Kammarrätten yttrar:

»Beträffande värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar har

för förkrigsinkomståren i 1 punkt 2:a stycket föreslagits, att avdrag skall

medgivas för den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade

verkliga värdeminskningen under året. För beskattningsåret skall enligt

3 punkt 2:a stycket värdeminskningsavdrag medgivas enligt samma grunder

som för jämförelseåren. Men därutöver får enligt förslaget för beskattningsåret

medgivas avdrag för sådan värdeminskning överstigande den normala,

som avses i punkt 3 c 4:e stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,

i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit

under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.

Anledningen till att motsvarande stadgande icke upptagits för förkrigsinkomslåren

torde hava varit, att dylikt avdrag icke kan antagas hava förekommit

för dessa år. För det förkrigsinkomstår, vars inkomst taxerats år 1939, kan

emellertid sådant avdrag vara möjligt, och då i motiveringen (sid. 25) framhållits

betydelsen av att samma metod tillämpas för både jämförelseåret

och beskattningsåret, kan den bristande överensstämmelsen i förslaget i

ovannämnda hänseende föranleda tvekan. Möjligen torde den sistnämnda

föreskriften i förslaget kunna utgå.»

Yttrandena i vad de avse särskilt frågan om avdrag för värdeminskning å

fartyg behandlas i samband med övriga spörsmål, som beröra rederinäringen,

i ett sammanhang under 10—19 §§.

Enligt det remitterade förslaget skall för såväl vartdera förkrigsinkomståret

som beskattningsåret efter en räntefot av 4 procent beräknas ränta å i

rörelsen nedlagt eget kapital, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver

penningrörelse ej inräknat kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar

i svenska ekonomiska föreningar och ej heller under året uppkommen

vinst. Motsvarande beräkning skall göras beträffande den ränta å

eget kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåref.

Förslaget i dessa punkter har motiverats å sid. 27—29 i den remitterade

promemorian.

I en del av de avgivna yttrandena har uttalats behov av förtydligande av

begreppet »i rörelsen nedlagt eget kapital» och hava erinringar gjorts mot

den föreslagna räntefoten. Även behovet av förenkling har framhållits.

Överståthållarämbetet anser begreppet »eget kapital» böra specificeras för

undvikande av skattetvister. I den å ämbetets bokgranskningskontor utarbetade

promemorian föreslås bestämmelser av följande innebörd.

»a) Till eget kapital hänföras endast fonder, som redovisas synligt på

balansräkningens passivsida.

b) Fonder av motkontotyp, såsom avskrivnings-, nybyggnads-, varuvär
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

derings- och delcrederefonder hänföras till eget kapital endast om och i den

mån de överstiga bokförda värdet av motsvarande tillgångspost. Konjunkturinvesteringsfonder

räknas såsom eget kapital.

c) Örn fond hänförlig till eget kapital under räkenskapsår förändrats,

tages medelvärdet av i ingående och utgående balansräkningarna redovisade

belopp.

d) Pensions- och understödsfonder hänföras till företagets skulder, såvida

de ej i senare bokslut överförts till bolagets egna medel.»

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida de föreslagna detaljerade

uträkningarna av ränta å eget kapital verkligen äro nödvändiga

annat än undantagsvis.

Länsstyrelsen i Örebro län anser begreppet »eget kapital» böra angivas i

anvisningarna och fortsätter:

»Till eget kapital bör vid denna beskattning räknas förutom aktiekapital

och reservfond även andra fonder såsom dispositionsfond, balanserade vinstmedel,

konjunkturinvesteringsfond o. dyl. Däremot skola hit ej räknas

avskrivnings- och förnyelsefonder av beskaffenhet, som omnämnes i § 56

i aktiebolagslagen, ej heller till pensionsstiftelser avsatta medel.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser ett vägledande uttalande örn begreppets

innebörd erforderligt beträffande aktiebolag och liknande juridiska

personer icke minst med hänsyn till under senare år tillkomna fonder

och pensionsstiftelser av ofta omtvistad natur.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse den föreslagna räntefoten

orimligt låg.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att vid fastställande av det egna

kapitalet ej bör ingå i utländska aktier och andelar nedlagt eget kapital.

Handelskammaren i Gävle anser nuvarande ränteläge närmast motivera

en beräkning av 5 °/o ränta.

Kooperativa förbundet anser det önskvärt att vid inträffade förändringar

av kapitalet under visst år storleken beräknas på enklast möjliga sätt, nämligen

till aritmetiska mediet mellan fonderna vid årets början och vid dess

slut.

Kammarrätten erinrar bland annat, att det vid förslaget fogade uppgiftsformuläret

på ifrågavarande punkt icke följer den föreslagna författningstexten

samt fortsätter:

»Enligt formulärets uppställning har frågan om ränta -—- här bortsett från

de båda fall, som avse jämförelseinkomsten för nya företag -—- reglerats redan

då man kommer fram till den beräknade inkomsten för beskattningsåret,

under det att enligt förslagets föreskrift i 4 punkt räntefrågan löses

först efter det jämförelseinkomsten avdragits från beskattningsårets inkomst.

Lämpligen skulle räntebestämmelsen å sistnämnda ställe kunna utgå.

För övrigt ifrågasätter kammarrätten, om icke hela detta spörsmål kunde

förenklas. Uppgiftsformuläret angiver möjligheten av ränteberäkning för

icke mindre än 15 olika tidsperioder. Detta förefaller kunna bliva betungande

för de skattskyldiga och även för taxeringsmyndigheterna. Någon större

praktisk betydelse lärer en så detaljerad beräkning ej heller få. I regel

förekomma väl icke större växlingar. Det skulle säkerligen vara tillräckligt

med uppgift om kapital och ränta vid varje års utgång.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 73

Dessutom ifrågasätter kammarrätten, om icke det föreslagna procenttalet

är för lågt.»

I de avgivna yttrandena hava vissa erinringar gjorts även beträffande övriga

regler rörande inkomstuppskattningen.

Sålunda framhåller handelskammaren i Gävle, att uttrycken »normal årsavsättning»

till vissa fonder och »belopp av sådant slag och av sådan storlek

som ej kan anses för rörelsen normalt» kunna föranleda tvister. I sistnämnda

hänseende nämnes såsom exempel kostnad för reparation av fabriker

m. m.

Kooperativa förbundet föreslår, att gåvor och andra bidrag, som en näringsidkare

kan hava utgivit på grund av krisförhållandena, icke skola inräknas

i beskatlningsårets inkomst.

Under hänvisning till sistnämnda yttranden har kommerskollegium förordat,

att avdragsrätt medgives för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Beträffande förslagets bestämmelse, att vid beräkning av beskattningsårets

inkomst avdrag ej skall medgivas för omkostnad, som kan antagas hava haft

till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen, har ett uttalande gjorts av

kammarrätten, vilket redan av mig återgivits i anslutning till 2 §.

I detta sammanhang torde jämväl böra återgivas följande av länsstyrelsen

i Västerbottens län gjorda uttalande:

»Vid fastställande av de inkomster för olika år, som skola jämföras, torde

understundom vissa omräkningar, utöver vad som direkt föreskrives i 3 §

jämte anvisningar, bliva erforderliga. Sålunda kan t. ex. i rörelseinkomsten

hava ingått belopp, som rätteligen böra hänföras till annan förvärvskälla,

eller utgifter, vilka belöpa på i rörelsen använd fastighet, upptagits som omkostnader

för förvärvskällan annan fastighet. Då dylika felaktigheter måhända

icke inverkat på slutresultatet vid inkomsttaxeringen, har rättelse där

icke vidtagits men lärer bliva nödvändig för taxeringen till krisskatt. En

erinran härom i anvisningarna torde icke kunna anses omotiverad.»

Enligt det remitterade förslaget skall i regel såsom jämförelseinkomst upptagas

medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Från denna regel hava

dock vissa undantagsstadganden föreslagits, varjämte detaljerade regler angivits

för nystartade företag och sådan rörelse som övertagits av annan. Bestämmelserna

motiveras å sid. 29—30 i den remitterade promemorian.

De spörsmål, som i detta sammanhang ifrågakomma, hava berörts i några

av de avgivna yttrandena.

I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor utarbetade promemorian

anföres:

»Såsom jämförelseinkomst för ny rörelse har föreslagits fyra procent av

eget rörelsekapital. Denna inkomst skall jämföras med nettointäkten på rörelsebilagan

under beskattningsåret, alltså med en inkomst inkluderande

skattetillägg. Jämförelseinkomsten skall alltså motsvara rörelseidkarens

affärsmässiga nettoinkomst under ett normalår efter tillägg av därå belöpande

skatter. Om den normala nettoavkastningen anses böra uppgå till

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

minst fyra procent av eget kapital, bör den normala nettointäkten av rörelse

beräknas till minst fem procent av eget rörelsekapital.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det bliva vanskligt att fastställa

jämförelseinkomsten i de fall, då förkrigsinkomståren visat förlust, och framhåller

önskvärdheten av att den centrala nämnden ger vägledande upplysning

för åstadkommande av likartad taxering.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

»I det fall, då den skattskyldige övertagit rörelse eller startat ny sådan,

har angivits, att såsom jämförelseinkomst skulle fastställas ett belopp motsvarande

skäligt värde å den skattskyldiges normala personliga arbetsinsats,

eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige annorledes

åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet. Det torde

icke vara tvivel underkastat att bedömningen härvidlag i praktiken kommer

att vara mycket svår, helst som det givetvis kommer att ligga i den skattskyldiges

eget intresse att värdera den egna arbetsinkomsten mycket högt.

Det torde jämväl bli mycket svårt och i många fall omöjligt för taxeringsmyndigheterna

att därvid rättvist bedöma denna fråga.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar bland annat:

»Såsom utgångspunkt vid beräknande av merinkomst lägges i förslag

till deklarationsf or mulär begreppet nettointäkt. Möjlighet föreligger dock

att skattskyldighet kan inträda där beskattningsårets sammanräknade inkomster

— på grund av krigstillståndet — utvisa underskott, men där för

jämförelseåren förvärvskällan rörelse utvisar nettointäkt. Författningsförslaget

uttalar vid fråga om jämförelseåren, att underskott icke kan anses

normalt, utan i så fall annan beräkningsgrund måste väljas. Det finnes

emellertid ett icke obetydligt antal företag, som sedan en följd av år visa

underskott, och i fråga om vilka uppskattad nettointäkt måste framstå såsom

beroende på av krigstillståndet framkallade förhållanden. Beträffande

sådana rörelser synes annan utgångspunkt vid beräkning av merinkomst

än underskott å rörelsebilaga icke kunna tagas. Tillämpning av förslaget

på sätt ovan antytts torde kunna sammanfattas sålunda. Taxering till krisskatt

sker icke vid underskottsminskning. Vid beskattningsår, då underskottsminskningen

förbytts i inkomst, taxeras däremot hela skillnaden mellan

inkomsten och jämförelseårens underskott. Sådan tillämpning synes

länsstyrelsen kunna godtagas. Beskattningsnämndernas fria prövningsrätt

bör kunna mildra eventuell ojämnhet vid beskattningen på grund av progressionens

skärpning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län upptager frågan, huru jämförelseinkomsten

bör beräknas för det fall, att de ordinarie taxeringarna för förkrigsinkomstårens

inkomster på grund av besvär äro beroende på prövning

i högre instanser. Beträffande detta .spörsmål hänvisar jag till den redogörelse

som lämnas i sammanhang med frågan örn taxeringsförfarandet.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

»Den merinkomst, som skall bliva föremål för beskattning, måste vara

verklig merinkomst, föranledd av krig eller krigsfara och beräknad efter

jämförelse med motsvarande inkomst under förkrigsår, som kan betraktas

såsom normalt, eller i varje fall med bortseende från sådan merinkomst,

som kan anses hänförlig till normal utveckling eller utveckling till nor
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

75

mala förhållanden. För bankbolagen exempelvis hava de närmast förflutna

åren varit onormala såtillvida, att mycket betydande kassaöverskott förefunnits

på grund därav att bankerna icke i sin utlåningsrörelse funnit full

användning för tillgängliga medel. Särskilt under senare delen av år 1939

inträdde härutinnan en förändring, varigenom bankernas verksamhet kommit

att i förevarande avseende mera anpassas efter vad som kan betraktas

såsom normalt för sådan verksamhet. Den merinkomst för affärsbankerna,

vilken såsom följd härav uppstått, synes icke kunna eller i varje fall icke

böra utan vidare betraktas såsom föranledd av krig eller krigsfara. Först

efter det bankernas medel i normal omfattning fått användning i bankernas

utlåningsrörelse, synes förutsättning för beskattningsbar merinkomst, beräknad

efter jämförelse med normalt förkrigsår eller med hänsyn tagen till

normal utveckling eller utveckling till normala förhållanden, böra anses

föreligga. Enligt inspektionens förmenande bör nämligen undvikas att med

en så sträng beskattning, som här avses, träffa en förvärvskälla, som varit

i ett onormalt läge men som kunnat återföras till ett läge, som för densamma

kan anses normalt. I anvisningarna till en blivande skatteförordning synas

dessa synpunkter böra komma till uttryck.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar bland annat:

»Konjunkturkurvan utvisar i allmänhet markerade vågrörelser, svängningar

mellan goda och dåliga år, och det finnes knappast skäl för antagandet,

att just ett av de två sista förkrigsåren eller medeltalet för dessa

bör vara utslagsgivande för jämförelseinkomstens fixerande. Örn icke lämpligare

norm kan utfinnas, bör i varje fall enligt handelskammarens uppfattning

den skattskyldige äga rätt välja vilket av de två närmaste förkrigsåren,

som skall utgöra jämförelseår.»

Sveriges grossistförbund yttrar:

»I promemorian har endast i korthet berörts frågan örn beskattningen av

sådana företag, som börjat sin verksamhet efter det krigstillståndet inträtt.

Givetvis stöter beskattningen av dessa företag på betydande svårigheter, särskilt

på grund av att någon jämförelseinkomst enligt de i lagförslaget framlagda

grunderna icke kan fastställas. Utan tvivel är emellertid denna fråga

av sådan vikt, att redan samtidigt med genomförandet av en lagstiftning

normer böra fastställas, enligt vilka de nystartade företagens jämförelseinkomst

kan principiellt bestämmas. Dessa normer böra utarbetas så, att

de nystartade företagen icke komma i en bättre ställning än sådana företag,

som tidigare bedrivit rörelse, och framförallt bör tillbörlig hänsyn tagas

till att uppkomsten av företag i rent spekulationssyfte förhindras.»

Sveriges redareförening har framhållit, att år 1938 är ofördelaktigt såsom

jämförelseår för rederinäringens del. I detta sammanhang får jag ånyo

hänvisa till den sammanfattande redogörelse som i det följande under 10—- 19 §§ lämnas angående de spörsmål, som särskilt beröra rederinäringen.

Kammarrätten erinrar, att anvisningarna borde kompletteras med regler

avseende nystartade aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Vidare föreslår kammarrätten en regel för det fall, att för viss förvärvskälla

såväl båda förkrigsinkomståren som beskattningsåret visat underskott

eller det ena av förkrigsinkomståren utvisat överskott samt det andra förkrigsinkomståret

och beskattningsåret underskott. I dylikt fall borde ökning

eller minskning av underskottet för beskattningsåret beräknas i förhållande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lill medeltalet av förkrigsinkomstårens resultat. I analogi härmed borde,

därest den skattskyldige haft förvärvskällan endast under ett av förkrigsinkomståren,

jämförelse böra göras med detta års resultat. Beträffande

nystartat företag kunde avdrag medgivas för det underskott, som framkommit

med tillämpning av de för inkomstuppskattningen gällande reglerna.

I sistnämnda fall skulle man alltså icke räkna med någon jämförelseinkomst.

För bedömande i vad mån uppskattad merinkomst skall anses hava uppkommit

före inträdandet av nuvarande krigstillstånd och berott på av detta

föranledda förhållanden, d. v. s. varit av beskaffenhet som i det remitterade

förslagets 1 § sägs, hava uppställts särskilda regler i dess 3 § jämte anvisningar.

Sålunda har föreslagits, att merinkomsten skall anses hava uppkommit

före inträdandet av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse

med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt

att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939.

Merinkomst, som uppkommit efter nämnda tidpunkt, skall antagas hava

berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, den skattskyldige obetaget

att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökning varit

beroende av andra omständigheter. Såsom sådana omständigheter angives:

att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna

rationaliseringsåtgärder,

eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring

av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av

augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga

värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen

godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret

nyanskaffad tillgång,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår såsom ett naturligt led

i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat

förutses,

eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att

förvänta även om krigstillståndet ej inträtt.

Den s. k. centrala krisskattenämnden, vars uppgifter regleras i det remitterade

förslagets 17 §, har föreslagits skola få befogenhet att beträffande

särskilda slag av rörelse bestämma mera schablonmässiga regler, enligt vilka

uppskattad merinkomst skall till den del som av nämnden fastställts antagas

hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, därest ej annat ådagalägges.

Motiveringen till nu nämnda bestämmelser meddelas å sid. 31—34 i den

remitterade promemorian.

I vissa av de avgivna yttrandena hava de sålunda föreslagna reglerna ur

olika synpunkter kritiserats.

I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian

anföres:

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

77

»Bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till 3 § rörande skattefrihet

för belopp, som innefatta återvinning av värdenedskrivning före 1 september

1939, böra begränsas till transaktioner av engångsnatur, såsom försäljning

av fartyg, återvinning av avskrivna fordringar i politiskt riskbetonade

länder etc. Däremot synes det vanskligt att införa sådana bestämmelser

i fråga örn normala affärshändelser, särskilt omsättning av varulager, då

det i regel möter svårigheter att fastställa varulagrets undervärdering den

sista augusti 1939. Beträffande banker bör dock skattefrihet för återvinningar

på äldre engagement medgivas om återvinningarna väsentligt överstiga

genomsnittet under en förkrigsperiod. Om skattefrihet alltså ej medgives

för undervärdering av varulager vid krigsutbrottet, bör den provisoriska

skattepåföringen utvidgas att omfatta även denna del av vinsten under beskattningsåret,

vilket torde innebära en väsentlig förenkling.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»I anvisningarna 5 till 3 § uppräknas fyra sätt för motbevisning av legal - presumtionen om skattepliktighet för merinkomst av rörelse. Räckvidden

av regeln i andra fallet — avseende dolda reserver —■ synes länsstyrelsen

ganska begränsad och torde i praktiken vara tillämplig endast å fordringar

och varulager, nedskrivna medelst beskattade vinstmedel. Även om denna

uppfattning icke skulle vara riktig, torde ett klargörande uttalande vara

behövligt.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Det ligger i sakens natur, att en krisbeskattning i viss mån måste bliva

en egendomskonfiskation. Som korrektiv härför har i punkt 5 av anvisningarna

till 3 § införts bestämmelse om, att det är den skattskyldige obetaget

att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen helt

eller delvis varit beroende av vissa närmare angivna förhållanden, vilkas

existens kunna föranleda frihet från erläggandet av krisskatt. Enligt anvisningarna

uppgivas såsom skäl för skattebefrielse bl. a. 1) att inkomstökningen

varit en följd av nyligen vidtagna rationaliseringsåtgärder; 2) att

inkomstökningen framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats

före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses; 3) att inkomstökningen

av annan anledning varit att förvänta även om krigstillstånd

ej inträtt.

Man kan med fog fråga sig örn icke varje rörelseidkare, som krisbeskattas,

kommer att anföra besvär över taxering under åberopande av något av

de tre ovananmärkta skälen eller av samtliga tre skäl för befrielse från

krisskatt. Författningens i denna del lösliga konstruktion rent av inbjuder

till anförande av besvär ända upp i högsta instans. Intyg från sakkunnigt

håll komma säkerligen icke att fattas vid besvärs anförande. Högst få intyg

lära kunna underkännas, i ty att i det närmaste varje ord och uttryck i de

brottstycken av anvisningarna, som ovan berörts, kan giva anledning till

subjektiva omdömen. Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget menas

med rationalisering, vad som avses med ''nyligen’, vad som avses med ett

''naturligt led i en utveckling’, vad som menas med ''utveckling'' o. s. v.

Det må synas hårt, men länsstyrelsen förmenar, att de befrielseskäl, som

här ovan angivits under 1), 2) och 3), borde utgå ur anvisningarna.»

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade, av taxeringsrevisorn

i länet upprättade promemorian anföres i denna del följande:

»I punkt 5 anvisningarna till 3 § anvisas olika möjligheter för den skattslcyldige

att med sannolikhetsskäl ådagalägga, att uppskattad merinkomst

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

icke uppkommit till följd av krigskonjunkturen. Vad som stadgas angående

beskattning av intäkt genom återbekommande av före utgången av

augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna belopp förefaller emellertid •—- för

så vitt undertecknad förstått formuleringen rätt — att innebära en alltför

långt gående skattefrihet.

I motiveringen heter det, att det ’bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp,

som använts till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet

bliva beskattade genom en skatt, som avser att träffa vinster, vilka äro en

följd av krigskonjunkturen’. Detta resonemang är givetvis riktigt, men undertecknad

tillåter sig betvivla att den tysta förutsättningen —- att konstaterandet

av dylika dolda reserver även innebär att uppkomsten av desamma

varit oberoende av krigskonjunkturen — är riktig. Jag vill åskådliggöra

min uppfattning med ett enkelt sifferexempel: Antag att en viss tillgång,

en maskin, i inköp kostat 1,000 kronor. Den finnes kvar i den skattskyldiges

ägo den 31 augusti 1939, och för enkelhetens skull aniages att både

bokföringsvärdet och det i beskattningsavseende oavskrivna värdet vid denna

tidpunkt är 200 kronor. Vidare antages att den försäljes den 1 december

1939. Vid normal konjunktur hade den betingat ett försäljningspris av,

låt oss säga 300 kronor, /krigskonjunkturen har emellertid drivit upp efterfrågan

och pris och det faktiska försäljningspriset blir, säg 800 kronor. Enligt

anvisningens avfattning skulle hela det belopp, som utgör återbekommande

av avskrivningar eller m. a. o. framtagandet av en dold reserv, vilken

’bokföringsmässigt’ uppkommit före den 31 augusti 1939, befrias från

beskattning, d. v. s. 600 kronor. Under de i exemplet antagna förutsättningarna

förefaller emellertid ett belopp av 500 kronor i högsta grad utgöra

en av krigskonjunkturen förorsakad inkomst, som bör beskattas.

För den händelse jag emellertid möjligen feltolkat ifrågavarande bestämmelse

-—• särskilt med hänsyn till begreppet ’återbekomna, avskrivna värden’

-—• och det i själva verket är avsett, att icke hela det influtna belopp,

som täckes av anskaffningskostnaden, utan vidare skall gå fritt från beskattning

enligt denna bestämmelse, så synes det dock angeläget påpeka den

svårighet, som uppkommer, då det skall avgöras i vad mån storleken av det

vid avyttringen influtna beloppet varit beroende av krigskonjunkturen.

I varje fall vill jag ifrågasätta, att hela ifrågavarande stycke av anvisningarna

(överst å sid. 63 i den tryckta P. M.) får en annan avfattning.

I samband härmed tillåter jag mig ett par formella anmärkningar mot avfattningen

av förevarande bestämmelser. Orden ’men vid nämnda tidpunkt

befintliga värden’ synes icke ha någon uppgift att fylla. Det torde väl vara

självklart, att om tillgången icke funnits vid ingången av den beskattningsperiod,

som skall bli föremål för krisskattetaxering, så skall inkomsten av

försäljningen liksom övrig inkomst för tiden före den 1 september 1939, icke

taxeras till krisskatt. Den sista satsen av meningen ''eller att---an
skaffad

tillgång’ förefaller också överflödig. Om de influtna beloppen använts

på sätt, som däri sägs, så ha de heller icke kunnat inräknas i den

uppskattade merinkomsten, såvida icke feltaxering föreligger. Det vill med

andra ord säga, att om dessa belopp ingå i den uppskattade merinkomsten,

så lia de icke kunnat användas på de sätt, som i sista satsen omnämnas,

varför påpekandet härom förefaller onödigt.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»Det viktiga spörsmålet om bevisbördan vid avgörandet av frågor örn skyldighet

att erlägga krisskatt är icke nöjaktigt löst. Visserligen stadgas i författningsförslagets

1 §, att endast för inkomstökning, som kan antagas hava

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

79

berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, skall erläggas krisskatt.

Men i anvisningarna till 3 § välves hela bevisbördan över på den

skattskyldige genom en föreskrift, som innebär, att all uppskattad merinkomst

skall presumeras hava berott på förhållanden av nyss nämnd beskaffenhet.

Härigenom har förslaget fallit tillhaka på den med fog kritiserade

ståndpunkt, som från taxeringsmyndigheternas sida allmänt intogs i fråga

om tillämpningen av krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Delegerade

anse nödvändigt, att förslaget i denna del blir på ett fullt klarläggande

sätt ändrat. Beträffande krisskatten, liksom beträffande annan skatt,

skall det åligga taxeringsmyndigheterna att ej endast bevaka det allmännas

intresse utan ock, i den mån det är möjligt, tillse, att de skattskyldiga erhålla

sin rätt. Det bör exempelvis anses mycket oriktigt, örn en taxeringsmyndighet

skulle vid sitt avgörande underlåta att taga hänsyn till allmänt

veterliga eller eljest för myndigheten kända förhållanden, som vore av beskaffenhet

att skola föranleda frihet från skatt.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att den

bevisbörda, som enligt förslaget pålägges den skattskyldige på grund av bevisningsfrågans

och bevisningsmaterialets natur, ofta nog kommer att medföra

svårigheter samt fortsätter:

»Utfallet av bevisningen kommer att till oproportionerligt stor del bli beroende

av den skattskyldiges förmåga att förebringa sådan bevisning. För

lagstiftningen måste det därför vara en angelägen uppgift att icke genom

bristande eller vaga anvisningar ytterligare försvåra hans ställning. Ur

denna synpunkt förefaller föga lämpligt, att förslaget med frångående av nu

gällande legala bevisningsregler inför nya sådana genom att uppställa krav

på bevisning med ''bärande’ sannolikhetsskäl. På samma sätt lämnar förslaget

alltför stort utrymme åt en oviss rättstillämpning, då detsamma utan

närmare kommentarer såsom speciella bevismöjligheter och undantagsregler

använder så mångtydiga och obestämda uttryck som inkomstökning i följd

av ''rationaliseringsåtgärder’ eller främjande av viss tillverkning såsom ’ett

särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen’. Såsom bl. a. rationaliseringsutredningen

framhållit inlägges numera i begreppet rationalisering mycket

olika betydelser, omfattande än endast planmässigt tillkomna mekaniserings-

och standardiseringsåtgärder än överhuvudtaget alla åtgärder för besparing

och kostnadsminskning. Vad åter det andra uttrycket angår skulle

tvivelsutan vara av värde, därest detsamma åtminstone i någon mån, exempelvis

genom hänvisning till förhållandena under världskriget eller på annat

sätt, gåves en mera påtaglig innebörd.»

Kommerskollegium uttalar, att förslaget beträffande frågan om bevisskyldigheten

ansluter sig till den tidigare krigskonjunkturbeskattningen, och fortsätter:
»Att

bevisbördan helt lades på den skattskyldige föranledde vid nyssnämnda

beskattning i stor utsträckning överklaganden och en väsentlig belastning

i de högre instanserna. För undvikande härav synas bevisreglerna

i det förevarande förslaget böra jämkas, så att utredning kan förväntas

komma till stånd redan i de lägre instanserna.»

Kammarrätten har godkänt förslagets ståndpunkt i princip men förordat

komplettering. Sålunda uttalar kammarrätten:

»3 § 1 mom. 5:e stycket bör erhålla förslagsvis följande lydelse:

''Den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla skall anses hava

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke genom jämförelse

med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres

sannolikt att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan vid nämnda tidpunkt.

’

Vid bifall till vad kammarrätten tidigare föreslagit om avdrag för inkomstminskning

och underskott torde till sistnämnda stadgande böra göras

ett tillägg av förslagsvis följande innehåll:

''Inkomstminskning eller underskott, som viss förvärvskälla utvisar, skall

anses hava uppkommit före utgången av augusti 1939, såframt det icke på

sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskningen eller underskottet

helt eller delvis uppkommit efter nämnda tidpunkt.’

I detta sammanhang erinrar kammarrätten, att samtliga presumtionsregler

lämpligen böra upptagas i paragrafen och icke i dess anvisningar. 1

mom. 6:e stycket, som enligt förslaget innehåller endast en hänvisning till

anvisningarna, torde alltså böra utgå, och där synas i stället böra införas

alla de i 5 punkt anvisningarna föreslagna reglerna angående merinkomst av

rörelse utom i vad de avse anteckning för vissa fall i krisskattelängden och

den centrala krisskattenämndens befogenhet beträffande särskilda slag av

rörelse. Presumtionsreglerna angående tantiem och realisationsvinst böra

införas i 3 § 3 mom. respektive 3 § 4 mom.

I anslutning till presumtionsreglerna örn i vad mån uppskattad merinkomst

berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §, torde jämväl böra

upptagas en regel för inkomstminskning och underskott av förslagsvis följande

innehåll:

''Därest det på sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskning eller

underskott helt eller delvis uppkommit efter utgången av augusti 1939, skall

det anses, att inkomstminskningen eller underskottet i motsvarande mån berott

på förhållanden, som omförmälas i 1 §, såframt ej annat med bärande

sannolikhetsskäl ådagalägges.’»

I detta sammanhang synes lämpligt behandla den i det remitterade förslagets

3 § 1 mom. sista stycket av näringspolitiska skäl uppställda undantagsregeln,

att, där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt

betydelsefullt led i folkförsörjningen, befrielse från beskattning i viss

utsträckning skall kunna medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att de undantag, som kunna beröras

av förslaget i denna del, i praktiken torde komma att inskränka sig till

företag för tillverkning i större omfattning, samt fortsätter:

»Inom exempelvis livsmedelsproduktionen torde den privilegierade ställning,

som undantaget medgiver, icke komma annat än de stora producenterna

tillgodo. Då undantaget icke enligt förslaget skall avse merinkomst

genom höjning av försäljningsprisen utöver stegringen i omkostnader, kommer

syftet med undantaget att befrämja den för folkförsörjningen betydelsefulla

produktionen att motverkas. Man torde nämligen få utgå ifrån att

en produktionsökning under krisartade förhållanden innebär en viss spekulationsrisk

för överskott, när kristiden upphör. Denna risk torde icke

innefattas i undantaget sådant som det är föreslaget.»

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian konstateras,

att förslaget icke åsyftar undantag från beskattning i den mån merinkomsten

beror på vidgad marginal mellan självkostnadsvärde och försäljningsvärde,

varefter anföres:

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

81

»I de allra flesta sådana fall torde inkomstökningen påverkas av båda

dessa faktorer, framförallt därigenom att vinstpålägget på ett eller annat

sätt är avhängigt produkternas självkostnadsvärde, vilket regelmässigt torde

öka. (Stegringen av de rörliga omkostnaderna torde väl i regel kunna

antagas betyda mer än de eventuellt bättre utnyttjade fasta kostnaderna.)

Den skattskyldige har att med sannolika skäl söka ådagalägga att mervinsten

till större eller mindre del uppkommit genom ’ökad tillverkning’.

Beträffande företag med s. k. blandad tillverkning torde en sådan bevisning

bliva av tämligen allmän natur. Jag föreställer mig att det blir mycket

svårt att visa såväl att ökad tillverkning skett som i synnerhet i vad mån

mervinsten beror härav. En jämförelse — olika år emellan — av antalet

tillverkade produkter av olika slag torde ibland vara alldeles utesluten, på

grund av antalet olika artiklar och deras variation i avseende på kvalitet

m. fl. orsaker. Troligtvis kommer en jämförelse med syfte att visa tillverkningens

ökning ändock att på ett eller annat sätt återfalla på produkternas

värde. Då har ju emellertid bevisföringen kommit in i en återvändsgränd.

Oavsett i vad mån dessa förmodanden kunna vara riktiga, så torde med

säkerhet kunna påstås dels att argumenteringen från den skattskyldiges

sida i flera fall kommer att bli av mycket invecklad och svårkontrollerbar

natur samt att vederbörande lätt torde frestas till påståendet att hela mervinsten

är av icke beskattningsbar natur. Härtill torde medverka att begreppet

’ökad tillverkning’ knappast är entydigt. En rent kvantitativ ökning beträffande

antal enheter av produkten utgör det enkla fallet, som emellertid

kompliceras då olikhet föreligger i utförande, kvalitet. En mekanisk verkstad

som sålunda antages lia tillverkat exakt lika många maskiner av olika

slag under resp. jämförelseår och beskattningsår kan åberopa väsentlig

skillnad i storlek, konstruktion, m. m., lii. m. till stöd för påståendet att tillverkningen

ändock ökat. Ytterligare kompliceras detta därav att måttet på

tillverkningen under jämförelseåret torde bli svårt att fastställa.

Å andra sidan torde taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sakens natur

böra behandla dylika yrkanden med viss Välvilja’. Svårigheten att rätt

bedöma dessa frågor, ävensom risken för att gränsdragningen mellan skattefri

och icke skattefri merinkomst blir mera beroende av den skattskyldiges

vilja och förmåga till riklig och skenbart god argumentering än av de verkliga

förhållandena, torde bliva stor, så stor, att det kanske kan ifrågasättas,

örn det inte vore bättre

antingen att helt slopa denna undantagsbestämmelse

eller också att utsträcka skattefriheten till all mervinst å dylik tillverkning.

I varje fall synes böra framhållas, att den föreslagna bestämmelsen lätt

torde kunna missbrukas.»

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför:

»Örn överhuvud ett sådant undantag beträffande inkomst av rörelse bör

medgivas, vilket synes tvivelaktigt, kan ifrågasättas om icke liknande undantag

bör beviljas även andra företag t. ex. sådana som genom sin verksamhet

äro av särskild betydelse för rikets försvarsberedskap.»

Departementschefen:

Den ifrågasatta krigskonjunkturskatten innevarande år är avsedd att väsentligen

träffa rörelseinkomster. Ett betydande rum för individuellt bedömande

från rörelseidkarnas sida är givet vid sådana inkomsters uppskattning. De

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

svårigheter som betingas därav ökas ytterligare genom att, såsom jag förut

betonat, särskild vikt måste läggas vid att fiktiva vinster ej bliva beskattade.

Man har i flera yttranden, under åberopande av den frihet beträffande

lagervärdering och avskrivningar m. m., som numera är medgiven vid den

ordinarie beskattningen, förmenat att i förenklingens intresse en liknande

frihet borde tillstädjas vid krigskonjunkturbeskattningen. En sådan argumentering

är emellertid uppenbarligen icke bärande. Den större friheten beträffande

den ordinarie beskattningen kan medgivas därför att dolda reserver

normalt förr eller senare komma fram och bliva beskattade enligt en

norm, som visserligen växlar, men dock kan antagas hålla sig inom en mera

begränsad ram. Krigskonjunkturskatten avser att med särskilt höga skattesatser

under en begränsad tidsperiod träffa under perioden uppkommande

inkomstökningar. Kravet på jämnhet blir därför starkt framträdande, vilket

gör det betydelsefullt att skatten blir i möjligaste mån oberoende av de skattskyldigas

bokföringsmässiga dispositioner. Helt kan ej detta önskemål tillgodoses.

Så länge krigstillståndet varar torde det vara lämpligt att ej binda

taxeringen vid alltför kategoriska bestämmelser utan inom vissa i lagstiftningen

uppdragna rätt vida gränser låta de skattskyldigas räkenskaper bliva

utslagsgivande för beskattningen. Ett i ej ringa mån summariskt förfarande

nödvändiggöres redan därav, att jämförelseinkomsten måste bestämmas efter

normer, som enligt sakens natur i sig innesluta en viss grad av skönsmässigt

bedömande, men också därav att det under pågående krig ofta är praktiskt

taget omöjligt att bedöma vad som är vinst eller ej. Först sedan kriget upphört

och förhållandena hunnit något så när stabilisera sig, kan det fastställas vilka

värden som finnas kvar eller ej. Genom den provisoriska skattepåföringen i

vissa fall kompletteras hänsyntagandet till den ovisshet som präglar läget

vid skattepåföringen. Genom det förut omnämnda slutavräkningsförfarandet

kunna slutligen sådana beskattningsåtgärder vidtagas, som tidigare ej ansetts

påkallade men sedermera visa sig hava varit befogade.

Att helt överlämna åt beskattningsmyndigheterna att bedöma, i vad mån

de skattskyldigas räkenskaper skola frångås eller ej skulle kunna medföra risk

för ojämnhet i beskattningen. Regler måste meddelas till förebyggande såvitt

möjligt av en sådan ojämnhet. Det lärer dock vara ofrånkomligt att dessa i

vissa punkter erhålla en sådan avfattning, att trots allt ej ringa utrymme

måste lämnas åt beskattningsmyndigheternas beprövande. Att härutinnan

verka för så stor enhetlighet i tillämpningen som möjligt torde, på sätt i den

remitterade promemorian föreslås, få anförtros åt ett centralorgan i form av

en särskild nämnd och en centralkonsulent, tillika föredragande hos nämnden.

I olika yttranden har framhållits önskvärdheten av en förenkling av författningstexten

särskilt beträffande uppskattning av rörelseinkomster. Det

möter emellertid stora svårigheter att vid en lagstiftning, vilken behandlar så

komplicerade förhållanden som affärslivets, tillmötesgå kravet på enkelhet,

därest beskattningen skall i någon mån förverkliga den jämnhet, som icke

kan erhållas genom att blint följa affärslivets synnerligen skiftande resultat
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

83

redovisningar. I remissvaren ha också framställts önskemål om tilläggsbestämmelser

av olika slag.

Jag övergår nu till att behandla de olika spörsmål, som uppställa sig beträffande

beräkning av sådan inkomstökning i fråga om rörelse, som skall

vara underkastad krigskonjunkturskatt, och följer därvid i huvudsak den

ordning, vari frågorna i det föregående upptagits i redogörelsen för det remitterade

förslaget och yttrandena.

Beträffande lagervärderingen för beskattningsåret för de fall, där äldre

lager förelegat, är det remitterade förslagets huvudregel, att till utgångspunkt

för jämförelsen tages värderingen vid sista förkrigsinkomstårets utgång, och

att för beskattningsårets utgång sådan i räkenskaperna gjord värdesättning,

som ej sker efter en lägre norm än denna, godkännes vare sig fråga är om

ersättning av det gamla lagret eller om lagerökning. Härvid har förutsatts, att

örn lagerökningen funnes kvar vid den tidpunkt efter krigets slut, som avräkningsförfarandet

skulle avse, och då hade ett högre värde än det vartill det

upptagits vid nu ifrågavarande beskattning, den såmedelst under kriget skapade

nya dolda reserven då skulle beskattas. Jag anser emellertid, att om

lagerökningen på detta sätt i räkenskaperna för beskattningsåret genom nedskrivning

bragtes ned i ett värde lägre än som svarar mot normala förkrigspriser,

en alltför stor frihet skulle tillerkännas de skattskyldiga. Att ersättningslager

ej större än ingångslagret får bokföras enligt samma prissättningsnormer

och efter samma prisnivå som detta är i sin ordning. I den mån vinst

framkommer genom att ersättningslagret upptages till högre nivå föreligger

ej verklig vinst. Vad lagerökningen åter angår lärer all berättigad hänsyn till

näringslivets intressen och dess stabilitet tagas, därest den får nedskrivas till

inköpsprisen vid krigsutbrottet. Rörelseidkarna hava vanligen sina gamla

lager bokförda till lägre värden än dessa priser, men med mycket olika marginaler

i förhållande till desamma. Godkännes motsvarande prissättning i Håga

om lagerökning, innebär detta, att de som hava en lägre värdesättning av

förkrigslagret gynnas framför dem som nöjt sig med en mindre nedskrivning

å detta. En sådan ojämnhet i beskattningen bör undvikas. Sättet för progressivitetens

anordnande gör det desto mera önskvärt, att beträffande värderingen

av lagerökningar en såvitt möjligt enhetlig norm kommer att tillämpas.

Jag syftar härvid givetvis på lagrets genomsnittliga värdering. Är lagret i sin

helhet vid beskattningsårets utgång värderat till ett pris som i genomsnitt

ligger över de tillämpade genomsnittsprisen vid sista förkrigsinkomstårets

utgång men under förkrigsinköpsprisen, bör värderingen kunna godtagas,

därest lagret i sin helhet ej upptages till lägre värde än som erhålles, om folden

del därav som svarar mot det gamla lagret tillämpas samma prissättningsnormer

som vid inventeringen för sista förkrigsinkomstårets utgång och för

lagerökningen tillämpas priser svarande mot förkrigsinköpsprisen. Det torde

böra tilläggas, att därest det teoretiskt tänkbara fall skulle föreligga att det vid

beskattningsårets utgång förefintliga lagret anskaffats för ett belopp understigande

det på nu angivet sätt kalkylerade värdet, en värdesättning till an
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skaffningskostnaden — vilken ju ej förutsätter nedskrivning — bör godkännas.

Undantag från de nu angivna allmänna huvudprinciperna kunna betingas

dels av redan inträdd värdeminskning, t. ex. genom prisfall eller genom

att varorna blivit okuranta, dels därav att av särskild orsak framtida värdeminskning

kan befaras, vilket framför allt beträffande surrogatvaror ofta kan

bliva fallet. Att angiva huru i dylika fall varorna böra värderas är ej möjligt.

Rörelseidkarens egen värdering beträffande dem torde i regel böra godtagas.

Vinsten på surrogatvarorna framkommer ju normalt under kriget. Beträffande

både dessa och de okuranta varorna gäller för övrigt, att det genom

avräkningsförfarandet efter krigets slut fastslås, om de då hava ett sådant

värde att en under kriget nyskapad dold reserv kan anses föreligga, vilken

bör krigskonjunkturbeskattas. Givet är också att i dessa avseenden liksom

beträffande all lagervärdering en minutiös tillämpning av den uppställda

huvudregeln ej är möjlig. Till ledning för taxeringsarbetet synes lämpligt att i

en särskild punkt (anvisningarna punkt 4 c), gemensam för lagertillgångar

och inventarier m. m., uttala, att i räkenskaperna för beskattningsåret vidtagen,

vid den ordinarie beskattningen godkänd åtgärd ej, med mindre särskilda

omständigheter därtill föranleda, bör frångås vid inkomstuppskattningen

till krigskonjunkturskatt, därest ej de beträffande räkenskaperna tilllämpade

grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från

de enligt huvudprinciperna medgivna.

Det vore föga lönande att här närmare gå in på de många olikartade

frågor som uppställa sig — och vid en beskattning av ifrågavarande slag

måste uppställa sig — i avseende å lagervärderingen. Särskilt de starka

förskjutningarna i lagrens sammansättning måste medföra svåra problem,

när det gäller att få fram en jämförelse mellan olika värderingar. För den

som vid sin lagervärdering utgår från inköpspris, försäljningspris eller dyl.

bliva väl svårigheterna mindre, då den norm som gällt beträffande det ena

slaget av varor regelmässigt också kan tillämpas å det andra. Svårare ställer

sig spörsmålet beträffande den som tillämpat visst lika pris per myckenhet

eller dyl. Möjligen kan i vissa fall det faktiska bokföringsvärdets förhållande

till förkrigsinköpsprisen tagas till utgångspunkt för jämförelsen,

även där värderingen före kriget skett oberoende av inköpsprisen. För ett

särskilt fall, nämligen där den skattskyldige ej haft något lager före kriget,

synas vägledande regler böra införas i anvisningarna. I vissa fall kan det

måhända bliva nödvändigt att återfalla på regler av i huvudsak motsvarande

innehåll, där den skattskyldige visserligen haft lager före kriget men det

befinnes omöjligt att från detta lagers värdering få någon hållpunkt för jämförelsen.

Likväl bör alltid tillses att i möjligaste mån sådan värderingsgrund

tillämpas, att det nyss angivna syftet med värderingsreglerna kommer att

bliva tillgodosett.

Vad förkrigsinkomståren angår är det tydligt, att lagervärderingen ej kan

utom rent undantagsvis — beträffande företag, vilkas räkenskapsår utgått

före den 1 september 1939 men vilka upprättat sina bokslut efter nämnda

dag — hava påverkats av hänsyn till eventuell krigskonjunkturbeskattning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

85

Ur denna synpunkt borde för dessa år den i räkenskaperna vidtagna, vid

den ordinarie beskattningen godkända lagervärderingen utan vidare kunna

godkännas. Detta är också i princip det remitterade förslagets ståndpunkt.

Avvikelse lärer i det remitterade förslaget hava avsetts endast där under

förkrigsinkomståren dold reserv bildats eller förut befintlig sådan minskats,

emedan jämförelseinkomstens storlek i dylika fall påverkas. I vissa av de

inkomna yttrandena har det emellertid framhållits, att det i regel vore föga

mening med att i detta avseende tillämpa differentierade bestämmelser, när

i alla händelser den normala grunden för jämförelseinkomstens bestämmande

till medeltalet för de båda förkrigsinkomståren är så schablonartad och

det för övrigt kan ifrågakomma att frångå denna och såsom jämförelseinkomst

antaga ett belopp, tillmätt efter mer eller mindre fritt bedömande.

Dessa påpekanden kunna givetvis ej frånkännas berättigande, och det kan

till synes ligga nära till hands att avstå från varje justering av varuvärderingen

för förkrigsinkomståren. De föreslagna reglerna lära emellertid hava

förestavats av en önskan att begränsa det subjektiva bedömandet vid merinkomstens

fastställande till det minsta möjliga. Skulle det befinnas, att de

vid statsbeskattningen beräknade inkomsterna för förkrigsinkomståren ej

vöre rättvisande på den grund att de påverkats av minskning eller nyskapande

av dolda reserver, skulle väl beskattningsmyndigheterna ofta med ett

visst berättigande häri se en anledning att såsom jämförelseinkomst antaga

annat belopp än medeltalet av förkrigsinkomsterna eller de skattskyldiga

finna med sin fördel förenligt att framställa yrkande i dylik riktning. Det

synes mig avgjort riktigare att i sådana fall på grundval av en summarisk

justering av lagervärderingarna omräkna inkomsterna för förkrigsinkomståren

och på så sätt erhålla en tillfredsställande grund för beräkning av jämförelseinkomsten,

än att tillgripa utvägen att mera skönsmässigt fastställa

denna.

I den inom överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian

hava gjorts vissa i och för sig riktiga påpekanden rörande de

grunder som kunna tillämpas vid en dylik omjustering beträffande förkrigsinkomstårens

lagervärdering. Dennas resultat påverkas givetvis ej blott av

den för varje varuslag tillämpade värderingsnormen, utan också av den

myckenhet av varje vara som ingår i lagret. Det är givet, att om lagersammansättningen

undergår sådana förändringar att de inbördes proportionerna

av olika varuslag förskjutas, detta, där varorna äro värderade efter olika

normer, också betyder en förskjutning av den genomsnittliga värderingsnivån

i förhållande till exempelvis förkrigsinköpsprisen. Valet av värderingsnorm

kan sålunda vid ändrad lagersammansättning direkt påverka inkomsternas

storlek. I författningstexten synes emellertid böra införas allenast

den allmänna regeln för eventuell jämkning, att vid inkomstuppskattningen

tillägges under året genom nedskrivning bildad, till ifrågavarande

tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom uppskrivning

skedd minskning av sådan reserv. Att i anvisningarna närmare utlägga

denna huvudregel är knappast möjligt. Helt allmänt kan väl anses,

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

att den lagervärdering som genomsnittligt närmast överensstämmer med inköpsprisen

under förkrigsinkomståren är lämpligast. Det är ingalunda nödvändigt

att vid denna jämkning utgå från de priser, som tillämpats vid någon

av de tre ifrågakommande tidpunkterna, d. v. s. in- och utgången av

vartdera förkrigsinkomståret. För det lager, som kvalitativt och kvantitativt

är detsamma vid alla tidpunkterna, är det likgiltigt vilken norm som väljes,

men beträffande överskjutande lagertillgång av varje slag kunna för samtliga

tidpunkter exempelvis inköpsprisen vid sista förkrigsinkomstårets slut

användas som värderingsgrund. På detta sätt erhålles en verkligt enhetlig

värdering. Huru den mest rättvisande jämförelsen skall kunna erhållas måste

dock bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Örn

möjligt bör, därest omvärdering för båda förkrigsinkomståren ifrågakommer,

denna genomgående ske efter enhetlig grund. Med hänsyn till nu ifrågavarande

beskattnings konstruktion i övrigt ligger det nära till hands att,

örn ej därigenom missvisande resultat erhålles, utgå från räkenskapernas

värdesättning vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Det är väl att märka,

att omvärderingen endast avser att få fram storleken av båda förkrigsinkomstårens

inkomster, vilka i sin tur bestämma jämförelseinkomsten, men

att oavsett detta den värdesättning, som vid sista förkrigsinkomstårets slut

faktiskt skett i räkenskaperna, bör anses utgöra lagervärde vid jämförelseårets

slut och ingångsvärde för beskattningsåret. Det torde böra framhållas,

att om ej förutsättningarna för reglerna om lagervärdering för beskattningsåret

skola rubbas, den bestämmelse i anvisningarna om jämförelseinkomstens

beräkning, som reglerar sistnämnda fråga, ej kan, såsom i vissa yttranden

ifrågasatts, avvaras. Däremot torde det ej vara nödvändigt att vid

inkomstuppskattningen särskilt redovisa den antagna lagerökningen eller

lagerminskningen för jämförelseåret, då i händelse av behov denna siffra

vanligen lätt kan rekonstrueras.

Det iir uppenbart, att jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomståren

bör ifrågakomma endast där en i förhållande till företagets omfattning mera

avsevärd nybildning eller minskning av dold reserv under dessa år föreligger.

Detta synes böra komma till särskilt uttryck i anvisningarnas text. Likaledes

är det tydligt att jämkningen bör kunna göras summariskt. Detta torde

med hänsyn till omvärderingens syfte ligga i sakens natur. Utom i undantagsfall

bör den kunna försiggå genom att på större varukategorier eller

lagret i sin helhet tillämpa viss procentuell höjning eller sänkning, därvid

procentsatsen får bestämmas med ledning av allmänna erfarenheter beträffande

olika branscher eller annan i det särskilda fallet till hands liggande

grund.

Det torde vara på sin plats att med några ord beröra det fall, som avses i

den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian. Den där förutsatta metoden

innebär, att från det enligt normallagerprincipen uppskattade lagrets

värde avdrages visst belopp, rätteligen motsvarande ett prisfluktuationskonto

avsett att kompensera befarad förlust på grund av förutsett prisfall å

kontrakterade men ännu ej fullgjorda inköpsleveranser av råvaror (massa
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

87

ved). Den antagna avsättningen till dylikt konto kan i detta fall, där det inneliggande

vedlagrets storlek är i huvudsak konstant, beräknas efter en automatiskt

verkande norm, vilken synes i huvudsak utesluta godtycke. Jag är

för min del av den uppfattningen, att, där fråga är om dylika leveranskontrakt

ingångna med personer med vilka den skattskyldige ej står i intressegemenskap,

och kontrakten ej kunna ryggas, samma nedskrivning är befogad

å den kontraherade varan som å redan inköpt sådan. Härför tala allmänna

principiella synpunkter. Ilar en dylik nedskrivning gjorts i räkenskaperna,

bör den alltså godkännas oavsett att det här är fråga om en i realiteten fristående

avsättning till en — låt vara i anslutning till lagret bokförd — riskfond

och ej örn värdering av befintliga varor; ett uttryck för denna avsättningens

karaktär är att prisfluktuationskontot kan komma att uppgå till

högre belopp än hela det inneliggande lagrets värde. De regler som i anvisningarna

upptagas beträffande värderingen av varulagret avse sålunda ej direkt

detta fall och lägga följaktligen ej heller hinder i vägen för att en i och

för sig befogad riskavsättning vid ifrågavarande beskattning godkännes. Den

av mig nu omnämnda principen kompletteras enligt det överarbetade förslaget

med viss möjlighet till provisorisk skattepåföring, som jag skall behandla

i ett senare sammanhang.

Det torde här också böra framhållas, att det visserligen i anvisningarna

till 4 § beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret i det

överarbetade förslaget utsäges, att inkomstuppskattningen vid den ordinarie

statsbeskattningen skall frångås i vissa angivna fall, men att därav icke

följer att denna uppskattning ej också kan frångås i andra fall, där detta

med hänsyn till beskattningens syfte är påkallat. I 3 § uttalas, att sådana

avvikelser från den ordinarie taxeringen vid ifrågavarande beskattning skola

göras, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen

för de olika åren. En verklig sådan likformighet föreligger icke, därest

ej den skattskyldige får avräkna sådana påtagliga förlustrisker som han

iklätt sig ena året i motsats till det andra. Genom avräkningsförfarandet

efter kriget kan rättelse ske, om felbedömning skulle visa sig hava förelegat.

Med det sagda har ställning icke tagits till vad som vid den ordinarie beskattningen

är tillåtligt eller ej. Även örn en sådan rättstillämpning som jag

nu berört ej skulle överensstämma med eljest gällande skattelagstiftning, kan

den likväl ifrågakomma vid krigskonjunkturbeskattningen.

Beträffande varufordringar och varuskulder har man i vissa yttranden

vänt sig mot ett uttalande i den remitterade promemorians motivering, enligt

vilket i visst avseende föreskrifterna rörande lagervärdering skulle få

motsvarande tillämpning, så ock emot en i anvisningarna beträffande jämförelseinkomstens

fastställande förekommande passus om dylika fordringar

och skulder. Anmärkningarna torde vara riktiga. Jag hänvisar särskilt till

kammarrättens uttalande i frågan.

I fråga om värdeminskning savdrag å maskiner, övriga inventarier, byggnader

och liknande tillgångar för stadigvarande bruk förefaller syftet med

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majrts proposition nr 2.

vissa av de i yttrandena framställda anmärkningarna rätt dunkelt. När de

för den ordinarie beskattningen gällande reglerna åberopas till förmån för

större frihet i avseende å sådana avdrag, beaktas, såsom jag redan påpekat,

ej krigskonjunkturskattens tillfälliga karaktär. Mot det remitterade förslagets

i detta avseende uppställda principer kunna väl knappast några berättigade

anmärkningar framställas, även om avfattningen av anvisningarna

torde böra i vissa avseenden ändras. I punkt 2 b) av det överarbetade förslagets

anvisningar angivas nu ifrågavarande principer beträffande förkrigsinkomståren.

I de fall, då för förkrigsinkomståren mera avsevärt större avdrag

medgivits än som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen

under året, skall det överskjutande beloppet — till den skattskyldiges

fördel — tilläggas vid inkomstberäkningen. Beträffande första

förkrigsinkomståret torde endast i mera sällsynta undantagsfall denna eventualitet

kunna tänkas föreligga, eftersom enligt den lagstiftning, som tilllämpades

före 1939 års taxering, större avdrag än som svarade mot den

verkliga värdeminskningen under beskattningsåret endast vid tillgodoräknande

i vissa undantagsfall kunde ifrågakomma. Enligt 1938 års lagstiftning

vidgades avdragsmöjligheterna i olika avseenden med tillämpning

första gången vid 1939 års taxering. Här kan justering ifrågakomma, särskilt

för den som åtnjutit fri avskrivningsrätt men även i vissa andra avseenden,

som angivas i den remitterade promemorians motivering. För den

som åtnjutit fri avskrivningsrätt kan i regel den för första förkrigsinkomståret

tillämpade planen eller metoden få motsvarande tillämpning för det

andra året.

I punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § återfinnas enligt det överarbetade

förslaget motsvarande regler för beskattningsåret. Dessa upptaga som huvudregel,

att avdragen skola beräknas enligt samma grunder som tillämpats

vid inkomstuppskattningen för sista förkrigsinkomståret. Denna föreskrift

förefaller naturlig, då ändamålet med uppskattningen är att erhålla material

för en sådan jämförelse, som erfordras för att få fram beloppet av inkomstökningen.

Föreskriften örn »samma grunder» som för sista förkrigsinkomståret

innebär icke att nödvändigt samma procentsats av anskaffningskostnaden

som för sista förkrigsinkomståret skall tillämpas. Värdeminskningsavdraget

är i första hand ett slitningsavdrag, och kan det — såsom

beträffande exempelvis krigsmaterielindustri ofta lärer vara möjligt —

påvisas att slitningen under beskattningsåret varit mera avsevärt större än

normalt, finns intet hinder att jämka procentsatsen med hänsyn därtill.

Detta kan komma att gälla även för den normala beskattningen. Den skattskyldige

har vidare möjlighet att utnyttja det extraavdrag som kan medgivas

vid bevislig värdeminskning under året till ett lägre värde än det till vilket

avskrivning med tillämpning av vanlig procentuell beräkning medgivits. Härtill

kommer slutligen överprisavdraget, som är ett riskavdrag, genom vilket

tillgången kan nedbringas i ett lägre värde än det som gäller vid beskattningsårets

slut. Huru långt en dylik avdragsrätt lämpligen bör sträckas är uppenbarligen

med nuvarande konjunktur ytterst vanskligt att bedöma. I den re
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

89

mitterade promemorians motivering till 17 § uttalas, att den centrala nämnden

skulle kunna avgiva vägledande yttranden i dylika frågor. Även för

denna nämnds bedömande lära mycket stora svårigheter komma att föreligga.

Jag föreslår därför en rent schablonmässig grund för överprisavdragens

beräkning i normala fall, i det dylikt avdrag, om ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, ej skall beräknas med högre belopp än att det vid

ifrågavarande beskattning återstående värdet å tillgången nedbringas till en

och en tredjedel gånger det pris, som tillgången kan anses hava betingat

vid utgången av augusti 1939. Det är tydligt, att en så schablonmässig regel

som denna — vilken dock medger undantag med såväl större som mindre

avdrag — knappast vore lämplig, därest den ej kompletterades med den

provisoriska skattepåföringen för återstoden av i räkenskaperna gjort avdrag.

Överprisavdraget bör ej vara större än att det med stor sannolikhet

kommer att ligga inom ramen för värdeminskningen under och närmast

efter kriget, med bortseende från den värdeändring, som kan bliva en

följd av ett försämrat allmänt penningvärde. Hinder finnes ej att vid den

ordinarie beskattningen medgiva högre överprisavdrag än vid krigskonjunkturbeskattningen.

Anledning att även vid sistnämnda beskattning medgiva

större avdrag än de efter nämnda schablon uträknade föreligger uppenbarligen

beträffande t. ex. en nyanskaffad maskin som kan användas endast

för specialtillverklling av kristidsvaror.

För den rörelseidkare, som ej för handelsböcker, bör värdeminskningsavdraget

för beskattningsåret beräknas efter samma norm, som tillämpats

vid den ordinarie beskattningen för sista förkrigsinkomståret. En regel har

också i det överarbetade förslaget införts för det fall att de angivna grunderna

för avdragsberäkningen ej äro tillämpliga.

Att smärre avvikelser från de uppställda huvudreglerna ej böra föranleda

frångående av räkenskapernas avskrivningar å inventarier m. m., framgår

av den i punkten 4 c) av anvisningarna upptagna bestämmelsen, som jag

redan berört vid behandling av frågan om lagervärderingen.

Det torde böra framhållas att frågan om värdeminskning å sådana tillgångar

som patent m. m. synes böra bedömas med hänsyn till förhållandena

i de särskilda fallen.

Ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital skall enligt det remitterade förslaget

såväl för förkrigsinkomståren och jämförelseåret som beskattningsåret

beräknas efter en räntefot av 4 procent. Reglerna härom återfinnas i nämnda

förslag i flera olika anvisningspunkter. Det synes emellertid lämpligare

att upptaga dessa regler i en gemensam anvisningspunkt (punkt 6 i det överarbetade

förslaget), däri även, till efterkommande av vissa i yttrandena framförda

önskemål, införas föreskrifter om hur eget kapital skall beräknas m. m.

1 de särskilda anvisningspunkterna rörande förkrigsinkomståren o. s. v. kunna

enkla hänvisningar till nämnda punkt göras.

Det har i ett par yttranden förordats, att reglerna om ränteberäkningen

förenklades. Tankegången härvid lärer väl bland annat vara, att, när kapi
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

talet är oförändrat, varje ränteberäkning är överflödig. Det bör dock ej förglömmas,

att under ett kommande beskattningsår ändring härutinnan kan

hava skett, och att det då kan visa sig att ränteberäkning för förkrigsinkomståren

varit behövlig. Ävenledes bör märkas, att där kapitalet under ett helt

år varit oförändrat — och detta är med förordningens begrepp »eget kapital»

det normala — ränteberäkningen i flertalet fall blir ytterst enkel. Med den

använda metoden för ränteberäkningen onödiggöres särskild uträkning av

medelkapitalet för året, och även om nytt kapital någon gång under året

tillföres rörelsen eller avföres från denna, erbjuder proceduren inga svårigheter.

Det torde mycket sällan inträffa att något större antal uträkningar skall

behöva ske. Jag har svårt att tro, att ett mera summariskt förfaringssätt

skulle i det stora flertalet fall i praktiken te sig enklare än det föreslagna. I

själva verket torde ränteberäkningen endast mera undantagsvis, såsom där

det egna i rörelsen nedlagda kapitalet använts för inköp vid olika tillfällen

av aktier o. dyl., vilkas värde ej skall medräknas i det egna kapitalet,

erbjuda nämnvärda komplikationer. Skulle i sådant sammanhang en mera

summarisk beräkning göras i deklarationen, lärer detta förhållande knappast

komma att föranleda anmärkning från beskattningsmyndigheterna.

Det har av vissa näringsorganisationer samt kammarrätten anmärkts mot

den föreslagna räntefoten 4 procent. Det bör emellertid märkas, att denna

avser — utom förkrigsinkomståren —- beskattningsåret, d. v. s. i regel kalenderåret

1939, i dess helhet. För intet av dessa år synes en genomsnittsränta

av 4 procent orimlig. Emellertid anser jag att räntefoten kan höjas från 4

till 5 procent, vilket vid kapitalökningar blir till den skattskyldiges fördel

men vid kapitalminskningar till hans nackdel. För ett följande beskattningsår

lärer få räknas med högre ränta för nytillkommande kapital. Även

med en sådan differens i fråga om ränteberäkningen synes den nu föreslagna

metoden med en enkel tilläggsuträkning kunna tillämpas.

Kammarrätten har bland annat påpekat en bristande överensstämmelse

mellan den i den remitterade promemorian föreslagna författningstexten och

det där intagna uppgiftsformuläret. Det bör givetvis vid formulärets avfattning

tillses, att denna inkongruens bortarbetas.

Vad angår övriga regler för inkomstuppskattningen beträffande förkrigsinkomståren

och beskattningsåret föranleda de avgivna yttrandena endast

följande uttalanden från min sida.

Avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål synes böra i princip

medgivas i samma utsträckning som vid den ordinarie statsbeskattningen

men ej därutöver. I sådant avseende bör dock observeras, att avdrag för

gåvor till luftskydd och luftvärn får i viss utsträckning göras under allmänna

avdrag men ej under de olika förvärvskällorna. Vid krigskonjunkturbeskattningen

synes dylikt avdrag böra medgivas i den mån gåvan utgått

från sådan till rörelse hänförlig förvärvskälla, som är underkastad dylik

skatt. Detta skall iakttagas även beträffande förkrigsinkomstår, i den mån avdragsgill

gåva under sådant år förekommit. Den ifrågavarande avdragsrättens

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

91

begränsning på angivet sätt grundas dels därpå, att endast vissa förvärvskällor

inbegripas under skatten, varför en begränsad avdragsrätt i och för

sig är motiverad, dels därpå att gåvor till allmänna ändamål i regel äro att

hänföra till kapitalutgifter. Bestämmelse motsvarande den nu ifrågasatta

föreslås ej beträffande andra förvärvskällor än rörelse, då det i praktiken

torde vara mycket svårt att påvisa att bidrag utgått av tantiem eller realisationsvinst,

och en avdragsrätt från dylika inkomster åtminstone i avseende å

1940 års taxering ej kan antagas äga större betydelse. Av vissa av de tillkallade

sakkunniga hava önskemål framställts om en längre gående avdragsrätt,

avseende dels en utökning av rätten att erhålla avdrag för gåvor till

luftskydd och luftvärn, dels införande av avdragsrätt även för gåvor till

vissa andra allmännyttiga ändamål. Dessa önskemål har jag likväl ej ansett

mig kunna tillmöteskomma.

Det torde här vara på sin plats att något beröra den i det remitterade förslaget

bland anvisningar rörande inkomstuppskattningen för beskattningsåret

intagna bestämmelsen att avdrag ej får ske för omkostnad, som kan antagas

hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Denna bestämmelse kan föranleda beskattning två gånger av samma

inkomst, där dels avdrag vägras hos utbetalaren, dels mottagaren blir

till krigskonjunkturskatt skattskyldig för densamma, ett fall som särskilt kan

tänkas inträffa i fråga om tantiem och liknande inkomst. Jag vill emellertid

framhålla, att den ifrågavarande regeln i och för sig synes fullt befogad,

och att den givetvis kan tillämpas även beträffande andra utbetalningar

än av tantiem o. dyl. Att vägrandet av avdragsrätt ej bör föranleda

skattefrihet för mottagaren finner jag å andra sidan uppenbart. Blir

beskattningen i ett sådant fall, varom här är fråga, hårdare än vad som

avsetts, har vederbörande sig själv att skylla. Jag föreslår dock sådan ändring

av bestämmelsen, att avdrag skall vägras för omkostnad, som »uppenbarligen»

haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Att annat syfte också kan påvisas torde ej behöva hindra stadgandets tilllämpning.

I kammarrättens av mig under 2 § återgivna uttalande beträffande

behandlingen av fall, där vid den ordinarie beskattningen förtäckt utdelning

anses föreligga, instämmer jag. Att nu i förordningen intaga ett

särskilt stadgande i detta avseende finner jag emellertid ej erforderligt.

Att fel, som förelegat vid den ordinarie taxeringen, böra tillrättas vid taxering

till krigskonjunkturskatt, torde ligga i sakens natur, vilket jag i anledning

av ett par uttalanden i yttrandena anser mig böra framhålla.

En föreskrift i punkt 4 d) av anvisningarna, som syftar på rörelse för

vilken ej förts handelsböcker, torde ej erfordra särskild motivering.

Vad jämförelseinkomstens beräkning angår föranleda de avgivna yttrandena

intet annat uttalande från min sida, än att anvisningarna i denna punkt

synas böra förtydligas och i vissa avseenden fullständigas. För att så mycket

som möjligt inskränka utrymmet för subjektivt bedömande av beskattningsmvndigheterna

och de skattskyldiga vid bestämmande av jämförelse
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

inkomsten finner jag det lämpligt att medgiva frångående från medeltalet

av förkrigsinkomsterna endast i sådana fall då det finnes uppenbart, att

detta ej utgör ett uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan

vid tiden närmast före krigsutbrottet. Anvisningarna i övrigt

hava formulerats i anslutning till denna huvudprincip. Till förekommande

av varje missuppfattning vill jag framhålla, att nämnda förhållande måste

bedömas individuellt. Det är alltså ej meningen att de speciellt goda eller

speciellt dåliga konjunkturerna för vissa branscher skola få åberopas som

skäl till avsteg från huvudregeln, örn ej dessa konjunkturer för vederbörande

skattskyldige haft den följden, att hans inkomster under förkrigsinkomståren

uppenbarligen skilja sig från hans normala förkrigsinkomster.

Jag tillåter mig att i övrigt hänvisa till punkt 3 av anvisningarna till 4 §

i det överarbetade förslaget.

De i det remitterade förslaget upptagna föreskrifterna örn beräkning av

uppskattad merinkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse hava ej föranlett

några erinringar i yttrandena. Att härtill anknyta vissa problem

som avse inkomstminskning skall jag i ett senare sammanhang beröra.

Sedan den uppskattade merinkomsten fastställts, gäller det att avgöra

i vad mån denna uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas

hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Vad beträffar avgörandet, huruvida den uppskattade merinkomsten skall

anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, anlägges i det remitterade förslaget

det betraktelsesättet, att detta villkor är uppfyllt, om det ej genom

jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes

göres sannolikt att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti

1939. Presumtionen är således för att den uppskattade merinkomsten hänför

sig till tiden efter augusti månads utgång, men denna presumtion brytes

genom en enkel sannolikhetsbevisning. I motiven hänvisas närmast till

vissa möjligheter för en sådan sannolikhetsbevisning med stöd av företagets

egna tidigare förhållanden o. dyl., men hinder möter ej att åberopa allmänt

kända erfarenheter, förhållandena inom branschen i allmänhet m. m.

I det överarbetade förslaget bibehållas dessa regler men i ändrad avfattning.

Enligt det remitterade förslaget skulle vidare fastställas, i vad mån den

merinkomst, som enligt det nyss sagda skulle anses belöpa på tiden efter

krigsutbrottet, kunde antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda

förhållanden. Det skulle alltså presumeras att så varit fallet,

men den skattskyldige skulle hava möjlighet att genom förebringande av

»bärande», d. v. s. starka, sannolikhetsskäl bryta denna presumtion. Vissa

möjligheter till sådan motbevisning angivas i förslaget till anvisningar. Att

presumtionen skulle kunna genom en särskild anordning bindas vid viss enligt

schablon uträknad del av den uppskattade merinkomsten har också

i det föregående antytts.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

93

Yttrandena i denna punkt hava gått betydligt isär. Av vissa länsstyrelser

hava uttalats farhågor för att de angivna reglerna skulle beträffande flertalet

rörelseidkare leda till försök att förete motbevisning, varav skulle

förorsakas ett stort antal tvister, medan av näringslivets sammanslutningar

framställts yrkanden på lättnad i bevisningsreglerna. Jag har redan i den

allmänna motiveringen uttalat mig rörande denna principfråga och därvid

biträtt den ståndpunkten att av taxeringstekniska skäl en restriktiv

praxis i ifrågavarande avseende är nödvändig. I detta sammanhang tillåter

jag mig påpeka den stora olikhet som föreligger i jämförelse med den

förra krigskonjunkturskatten. Beträffande den gällde att tillämpa presumtionsbestämmelser

på en ytterst grovt tillyxad s. k. »matematisk merinkomst»,

som visserligen stundom innefattade en verklig inkomstökning, men i många

fall en rent fiktiv sadan. En så beskaffad siffra var givetvis överhuvud ej

ägnad att läggas till grund för en enhetlig presumtionsregel. Enligt nu föreliggande

förslag gäller det åter att tillämpa presumtionen på en såvitt möjligt

renodlad, verklig och ej fiktiv merinkomst. Jag behöver knappast påpeka,

att läget härigenom blivit helt förändrat, och att de anmärkningar,

som i detta avseende riktades mot den gamla krigskonjunkturskatten, ej

kunna med samma fog riktas mot den nya.

Emellertid förefaller det, som om i många av yttrandena ej tillräckligt

beaktats den möjlighet, som i det remitterade förslaget ifrågasatts att schablonmässigt

för vissa slag av rörelse, d. v. s. i allmänhet för vissa branscher,

fastställa huru stor del av den uppskattade merinkomsten skall, därest ej

annat av den skattskyldige eller taxeringsmyndigheten med bärande sannoliklietsskäl

ådagalägges, antagas hava berott på kriget. Det förefaller mig

ej antagligt, att denna möjlighet hör tagas i anspråk för det stora flertalet

av rörelser. Beträffande de flesta branscher, som mera allmänt förete inkomstökning,

är det säkert riktigt att presumera, att den uppkomna inkomstökningen

efter utgången av augusti 1939 i sin helhet berott på krig eller

krigsfara. Förslaget i denna punkt innebär emellertid ett omedelbart sättande

i system av den praxis, som småningom utbildade sig beträffande den

förra krigskonjunkturskatten med stöd av skattedomstolarnas avgöranden

men som då företrädesvis kom att avse bedömandet i efterhand av särskilda

tall. I det remitterade förslaget skulle presumtionen bindas vid viss procentuell

del av den uppskattade merinkomsten. Detta uttryckssätt förefaller

mig mindre väl valt, da det kan visa sig lämpligt att, åtminstone i en del

tall, binda presumtionen vid viss procent av omsättningen eller av hela inkomsten

eller dyl. Ett allmännare uttryckssätt är därför på sin plats. Tilllika

anser jag det lämpligare att fastställandet av presumtionssiffror anförtros

åt Kungl. Maj:t än att den centrala nämnden får besluta därom. Att bereda

och avgiva förslag eller yttranden i dylika frågor måste dock givetvis ankomma

på nämnden.

Vad därefter angår utformningen av de punkter, som böra i lagtexten och

anvisningarna angivas som exempel på möjligheter att bryta presumtionen

rörande inkomstökningarnas beroende av förhållanden som omförmälas i

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 §, bör till en början anmärkas att en av de i det remitterade förslaget i sådant

avseende ifrågasatta punkterna är av annan art än de övriga. Jag avser

här den bestämmelse, enligt vilken det kunde påvisas att inkomstökningen

uppstått därigenom att vid avyttring av tillgångar under beskattningsåret

återbekommits före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men

vid nämnda tidpunkt befintliga värden. Här är ej fråga om ett förhållande

som skall med bärande sannolik hetsskäl ådagaläggas utan om en direkt

bevisning rörande fakta. Stadgandet synes emellertid böra utvidgas att gälla

framtagandet av vid krigsutbrottet befintliga dolda reserver i allmänhet. Det

är ej uteslutet, att en tillgång vid krigsutbrottet haft ett högre värde än

inköpspriset, och om tillgången efter krigsutbrottet realiserats till detta högre

värde, kan ej med fog påstås att merinkomst som i verkligheten belöper på

tiden efter krigsutbrottet föreligger. Man måste emellertid, såsom nyss sagts,

här kräva verklig bevisning av den skattskyldige, en bevisning som säkerligen

i många fall ej blir lätt att åstadkomma. Det synes lämpligt att i detta sammanhang

i själva författningstexten använda uttrycket »dold förkrigsreserv».

Uttrycket »dold reserv» är numera allmänt vedertaget och dess huvudsakliga

innebörd torde uppfattas av såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna,

även om begreppets exakta innebörd i allmänt språkbruk ej

är klart preciserad. En definition måste emellertid med hänsyn till denna

oklarhet givas. Det bör märkas, att denna definition ej avser att angiva

vad som förstås med dold reserv i allmänhet utan blott vad som skall i

denna särskilda punkt avses med dold förkrigsreserv.

De övriga i det remitterade förslaget angivna möjligheterna att motbevisa

den angivna presumtionen hava i huvudsak upptagits i det överarbetade

förslaget med de ändringar, som följa av att även sådan inkomstökning,

som kan antagas hava berott på av krigsfara föranledda förhållanden, indrages

under beskattningen. Såsom en ytterligare möjlighet till motbevisning

har emellertid upptagits det fall att inkomstökningen helt eller delvis

uppkommit till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna

leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i sådana

förhållanden som omförmälas i 1 §. Fallet har särskilt angivits på grund

av sin jämförelsevis stora praktiska betydelse men innefattar givetvis ingen

utvidgning av de bevismöjligheter, som lågo inom det remitterade förslagets

ram, med hänsyn till den där förekommande bestämmelsen om inkomstökning,

som av »annan anledning» än de förut särskilt angivna varit

att förvänta även om krigstillståndet ej inträtt. Jag bör måhända särskilt

fästa uppmärksamheten därå, att motbevisningen i det nu angivna fallet bör

gälla att fråga är örn äldre avtal som icke haft samband med av krigsfara

föranledda förhållanden. Detta undantag torde hava ej ringa praktisk betydelse,

då de industrier, för vilka högkonjunktur på grund av rustningarna

i världen gjort sig gällande redan före krigsutbrottet, ej kunna med hänvisning

till äldre avtal undgå taxering till krigskonjunkturskatt.

Det torde böra framhållas, att den bevisning, varom här är fråga, i regel

icke kan försiggå genom ett direkt påvisande av vad som ej varit krigskon
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

95

junkturvinst utan i stället bör avse förebringande av bärande sannolikhetsskäl

för att, om krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, inkomsten skulle

uppgått till minst visst belopp.

Vad angår den av näringspolitiska skäl föreslagna undantagsbestämmelsen,

enligt vilken Kungl. Majit skulle, där främjande av viss tillverkning

framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äga meddela

befrielse för vinster, som ej uppkommit på grund av prisstegring, synes

det vara av visst värde, att möjlighet till dylik befrielse står Kungl.

Majit till buds. Det torde emellertid vara uppenbart, att tillämpning av en

dylik bestämmelse beträffande 1940 års taxering knappast kan bliva av större

praktiskt värde, varför jag funnit densamma ej böra upptagas i det överarbetade

förslaget.

Jag övergår nu till den redan inledningsvis berörda frågan örn rätt att

från inkomstökning avdraga inkomstminskning. Denna frågas jämförelsevis

komplicerade natur har jag redan framhållit. Motsvarande fråga framträder

ej på samma sätt inom gruppen tantiem- och liknande inkomster eller

gruppen realisationsvinster, då varje sådan grupp vid ifrågavarande beskattning

behandlas såsom en enhet. Däremot gör den sig gällande inom gruppen

rörelseinkomster, därför att beträffande dessa av praktiska skäl inkomstuppskattningen

måste ske för varje förvärvskälla. Vad som nu rimligen

synes böra åstadkommas beträffande denna grupp är att resultatet

av olika reglers tillämpning blir i huvudsak detsamma som om hela gruppen

betraktats såsom en enda förvärvskälla.

Det nu anförda har den innebörden, att det för rörelseidkare, som bär

förvärvskälla för vilken uppskattad merinkomst uppkommit, också måste

fastställas dels i vad man inkomstminskning å annan förvärvskälla föreligger,

dels i vad mån inkomstminskningen kan anses hänföra sig til] tiden efter

krigsutbrottet,-dels ock i vad mån det kail antagas att inkomstminskningen

uppkommit på grund av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Att vid bestämmande av inkomstminskningens storlek för beskattningsåret

i dess helhet reglerna rörande bestämmande av uppskattad merinkomst böra

i huvudsak äga motsvarande tillämpning, ligger i sakens natur. Härutinnan

föreslår jag dock, i huvudsaklig anslutning till ett av kammarrätten beträffande

beräkning av underskott gjort uttalande, det undantaget (i anvisningarna

till 4 § punkt 9) att, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp

än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, inkomstminskningen

skall kunna bestämmas med utgångspunkt från detta medeltal eller

efter annan grund som finnes skälig. Om ej en dylik spärregel infördes, skulle

det kunna inträffa, att den skattskyldige finge åtnjuta avdrag där faktisk

inkomstökning i förhållande till förkrigstiden förelåge, ehuru sådan ej framkomme

med utgångspunkt från jämförelseinkomsten. Avdrag bör med andra

ord endast få ske för faktisk inkomstminskning i förhållande till förkrigsinkomståren.

Att i inkomstminskning inräknas även underskott å förvärvs
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

källa i förhållande till medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren

ligger i sakens natur. Beträffande förfarandet i sådana fall, då inkomst

förelegat för blott ett av förkrigsinkomståren eller företaget är nystartat

torde de av kammarrätten beträffande underskott gjorda uttalandena kunna

tjäna till ledning.

Vid bestämmande, huruvida inkomstminskning skall anses liava hänfört

sig till tiden efter krigsutbrottet, torde de beträffande uppskattad merinkomst

givna reglerna böra få motsvarande tillämpning. Till förekommande av varje

tvekan bör uttalas, att härvid uttrycket »motsvarande tillämpning» bör så

uppfattas, som örn ordet merinkomst vore utbytt mot ordet inkomstminskning.

Fråga är här om en enkel sannolikhetsbevisning för att bryta presumtionen

att inkomstminskningen hänför sig till nämnda tid, en sannolikhetsbevisning

som givetvis får förebringas av taxeringsmyndigheterna men som

i regel ej torde vara svår att åstadkomma, när inkomstminskningen verkligen

uppkommit före krigsutbrottet. Det bör också märkas, att avdrag ej

medgives, därest ej inkomstminskning för beskattningsåret i dess helhet påvisas

av den skattskyldige.

Såsom motsvarighet till uttrycket »uppskattad merinkomst» synes uttrycket

»uppskattad inkomstminskning» böra antagas.

Vid bedömande, huruvida den på tiden efter krigsutbrottet belöpande uppskattade

inkomstminskningen skall antagas hava berott på av krig eller krigsfara

föranledda förhållanden, blir det ej möjligt att förorda direkt motsvarande

tillämpning av reglerna beträffande merinkomst. Detta skulle nämligen

i realiteten innebära en fullständig omkastning av bevisbördan sådan denna

ter sig, därest inom en förvärvskälla såväl inkomstökningar som inkomstminskningar

förekomma. Då det av den skattskyldige i sådant fall begäres,

att han skall med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen

skulle uppkommit, även örn krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, innebär

detta givetvis ett krav på den skattskyldige att förebringa liknande skäl för

att uteblivandet av viss inkomst, varigenom vinsten minskats, ej skulle inträffat

örn ej krigsfara inträtt eller krig utbrutit. Följdriktigt borde motsvarande

bevisning av den skattskyldige företes, där inkomstminskningen hänför

sig till särskild förvärvskälla. Det kan emellertid ifrågasättas, om man

ej genom ett dylikt krav skulle lägga en väl svår börda på den skattskyldige.

När den skattskyldige har flera till rörelse hänförliga förvärvskällor, innebär

detta vanligen att fråga är om helt olika branscher, och det förhåller sig

givetvis så, att beträffande dessa den faktiska presumtionen kan te sig helt

olika. Det föreligger i själva verket beträffande sådana branscher, som mera

allmänt utvisa inkomstminskning, sannolikhet för att denna uppkommit på

grund av kriget. Jag finner därför den regeln rimlig, att uppskattad inkomstminskning,

som anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, skall antagas

hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida det ej göres sannolikt

att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

De regler, för vilka jag nu senast redogjort, hava i det överarbetade författningsförslaget

införts i 4 § 4 och 5 mom. i anslutning till motsvarande

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

97

föreskrifter beträffande merinkomst. Reglerna om rätt till kvittning av

inkomstminskningar mot inkomstökningar hava däremot införts i ett särskilt

3 mom. Det har synts önskvärt att ej mer än nödigt komplicera de för

normala fall -—• d. v. s. sådana fall där kvittning ej ifrågakommer — avsedda,

i 2 mom. upptagna bestämmelserna. Rörande tillämpningen av nämnda

kvittningsbestämmelser föreslås i punkt 9 av anvisningarna till 4 § ett särskilt

exempel.

En följd av att hänsyn sålunda tages till inkomstminskningar är att begreppet

»taxerad merinkomst» bör i fråga om rörelse hänföra sig ej till

varje särskild förvärvskälla utan till all av den skattskyldige bedriven rörelse.

Vad slutligen angår den särskilda regeln om behandlingen vid ifrågavarande

beskattning av belopp, som influtit på grund av försäkring vid förlust

av fartyg, avser det moment, som intagits i förevarande paragraf, endast

att ersätta de vid den ordinarie taxeringen i detta avseende gällande

reglerna med sådana som bättre överensstämma med krigskonjunkturskattens

tillfälliga karaktär. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det

i den remitterade promemorian intagna förslaget till förordning med särskilda

regler beträffande taxering år 1940 enligt kommunalskattelagen och

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av ersättning för

avyttring av fartyg synes sakna aktualitet beträffande 1940 års taxering och

att en dylik förordning därför nu torde kunna undvaras. Däremot synes

motsvarande förslag böra upptagas beträffande påföljande års taxering.

I den anvisningspunkt, som avser handelsbolag m. fl, synes på sätt kammarrätten

anmärkt böra intagas föreskrift även rörande s. k. gruvbolag.

Punkten har även i övrigt omredigerats.

5 §•

I 5 § av det överarbetade förslaget jämte anvisningar behandlas beräkning

av inkomstökning å tantiem m. m.

Motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget behandlas i detta

förslags 3 § 3 mom. samt i skilda punkter av anvisningarna till 3 §. Motiveringen

återfinnes å sid. 35 i den remitterade promemorian.

De spörsmål, som beröra dessa slag av inkomst, hava huvudsakligen redan

behandlats under 2 § i samband med frågan om den objektiva skatteplikten.

I det följande behandlas endast ett par frågor rörande själva inkomstberäkningen.

I yttrandena hava gjorts följande uttalanden.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anföra:

»Som regel torde tantiem, som utbetalas under löpande år, vara beräknat

på företagets rörelseinkomst föregående år samt uppgivas till beskattning

nästföljande år. Enligt en i motiveringen gjord antydan synes vara avsett

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

att som beskattningsår och jämförelseår skola anses de år, då tantiem utbetalas,

oavsett på vilket års rörelse detsamma beräknats. Bestämmelser för

klarläggande av denna fråga torde böra intagas i anvisningarna.»

Kammarrätten erinrar, att vad som stadgas i första punkten i punkt 5

sjätte stycket anvisningarna till 3 § (å sid. 63, rad 2 nedifrån) synes framgå

redan av själva paragrafens ordalydelse, samt fortsätter:

»Andra punkten torde böra förtydligas. I motiveringen (sid. 35) till denna

punkt sägs, att merinkomst, som här avses, torde böra antagas vara av beskaffenhet

som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skulle gälla

för inkomst av den rörelse, från vilken merinkomsten utgått ''oavsett om

merinkomst för rörelsen föreligger eller ej och oavsett örn krisskatt kommer

att påföras rörelsen eller ej’. Detta uttalande synes strida mot den principiella

grund, på vilken förslaget vilar. Örn någon uppskattad merinkomst av rörelsen

ej uppkommit, finnes nämligen icke någon möjlighet enligt förslaget

att göra något antagande i berörda avseende. Med den formulering anvisningen

erhållit kan merinkomst i form av tantiem och dylikt icke taxeras

till krisskatt under annan förutsättning än att å den rörelse, från vilken

inkomsten utgått, förefinnes uppskattad merinkomst. Frågan kan hava

stor betydelse icke minst i de fall, då det gäller skattskyldiga, som äro delägare

i det utbetalande företaget.»

Departementschefen:

De villkor, som i det remitterade förslaget uppställts för beskattning av

tantiem och likartade inkomster, synas böra förenklas. De av kammarrätten

mot formuleringen framställda anmärkningarna förefalla befogade.

Den ändrade uppställningen av lagtexten, enligt vilken ifrågavarande inkomster

behandlas i en särskild paragraf, föranleder också en ändrad avfattning,

i vilken hänvisning till reglerna örn rörelseinkomsten undvikes.

Jag kan för övrigt beträffande här ifrågavarande slag av inkomst hänvisa

till vad jag yttrat i samband med 2 §.

6 §•

6 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar avser realisationsvinst.

Motsvarande föreskrifter upptagas i det remitterade förslaget i 3 § 4 mom.

samt i skilda punkter av anvisningarna till nämnda paragraf. Motiven

återfinnas å sid. 36 i den remitterade promemorian.

Vad som skall innefattas under krigskonjunkturbeskattningen i fråga om

realisationsvinst har redan berörts i samband med 2 §.

I de avgivna yttrandena bär frågan om beskattning av realisationsvinst ej

berörts i vidare mån än som framgår av vad redan anförts i samband med

2 §, varjämte länsstyrelsen i Södermanlands lein har yttrat:

»Som beträffande uppkommen realisationsvinst någon jämförelseinkomst

för förkrigsinkomståren icke kan beräknas, kommer sagda vinst att i sin

helhet hänföras till merinkomst, som antages hava berott på krigstillståndet.

Det sistnämnda torde emellertid icke alltid vara med verkliga förhållandet

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

99

överensstämmande, och obilligheten härav blir så mycket större, då det vill

synas, som om dylika vinster komma att enligt bestämmelserna i 5 § av det

föreliggande lagtextförslaget beskattas efter den högsta procentsatsen.»

Departementschefen:

Beträffande skälen för att jämförelseinkomst icke beräknas för realisationsvinst

kan jag hänvisa till den remitterade promemorian. Det av länsstyrelsen

i Södermanlands län gjorda påpekandet rörande skattesatsen för

ifrågavarande slag av inkomst synes böra beaktas i samband med 8 §. Beträffande

det sakliga innehållet innebär den nu ifrågavarande paragrafen

jämte anvisningar sådana avvikelser från det remitterade förslaget som följa

därav, att även vinst resp. förlust vid avyttring av värdepapper inbegripes

under skatten.

Det remitterade förslaget utgår från att all efter krigsutbrottet uppkommen

realisationsvinst skall antagas hava berott på förhållanden som avses

i 1 §. Jag anser emellertid att denna regel, särskilt då realisationsvinst å

värdepapper indrages under beskattningen, kan befaras bliva alltför sträng.

Värdeökning å aktier kan exempelvis bero på en sådan omständighet som

upptäckten av fyndigheter å bolaget tillhörig fast egendom eller dyl. Rån

den skattskyldige direkt påvisa att värdeökning berott av dylika förhållanden,

synes beskattning ej böra äga rum. Omformulering i sådant syfte föreslås.

I anvisningarna intages för övrigt en hänvisning till bestämmelserna i 2 §

1 morn. andra stycket, enligt vilken i visst fall vad som vid den ordinarie

beskattningen betraktas som realisationsvinst vid nu ifrågavarande beskattning

behandlas som inkomst av rörelse.

7 §.

Enligt 4 § i det remitterade förslaget skall beskattning äga rum, då summan

av de taxerade merinkomsterna av olika förvärvskällor uppgår till minst

2,100 kronor. Det sålunda uträknade beloppet utgör beskattningsbar merinkomst.

Motivering har meddelats å sid. 37 i den remitterade promemorian.

I flera yttranden har ifrågasatts ytterligare begränsning i fråga om skyldighet

att erlägga ifrågavarande skatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att krisskatten — liksom den särskilda

förmögenhetsskatten — på något sätt borde spärras efter jämförelse

med taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, så att orimliga

och stötande skattepåföringar undvekes. Att någon dylik spärr icke kunde

ifrågakomma vid taxering av sådana skattskyldiga, som vid taxeringen till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjöte möjlighet att medgivas fri

avskrivning, vore dock uppenbart.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida icke skattskyldighet

borde inträda först då skattskyldigs till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade belopp uppgår till 8,000 eller 10,000 kronor.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län,

som dock ej angivit någon viss inkomstgräns.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

»Med de givna reglerna får man väl antaga, att för ett högst betydande antal

smärre inkomsttagare beskattningsbar merinkomst icke skall förefinnas,

sedan det medgivna 2,000-kronorsavdraget verkställts. Någon större inverkan

på taxeringsresultatet synes härvid icke vara att befara örn, efter mönster

av krigskonjunkturskatten, en viss nedre skattskyldighetsgräns fastställdes,

i allt fall för fysiska personer. Såsom lämplig gräns angives förslagsvis 5,000

kronor från inkomstkälla av enligt krisskatteförordningen skattepliktig natur.

De smärre inkomsttagarna skulle härvid besparas en för dem betungande

uppgiftsskyldighet och skattemyndigheterna skulle beredas välbehövlig arbetslättnad.

»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse det önskvärt,

att skattskyldigheten åtminstone för det första taxeringsåret begränsas till

inkomster å exempelvis minst 10,000 kronor och åberopar till stöd därför

taxeringstekniska svårigheter.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

»Den föreslagna bestämmelsen att från den beräknade merinkomsten draga

kr. 2,000 för alla företag, oberoende av merinkomstens storlek, kan leda

till orättvisa, örn man motiverar avdraget med: ’Ett dylikt avdrag innebär

också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar’. Det finns säkerligen

större risk för felbedömningar vid merinkomst i stora företag än vid merinkomst

i små företag. Avdraget borde därför vara procentuellt. Kanske kunde

någon annan grund uppställas, som innebär större rättvisa än det fasta

avdraget.»

Sveriges köpmannaförbund finner den föreslagna begränsningen till minst

2,000 kronors inkomstökning vara välbetänkt, då redan därigenom antalet

skattskyldiga handelsidkare torde komma att starkt beskäras utan att därför

inkomstökningar av någon betydelse undandragas taxering.

Departementschefen:

Av skäl, som angivits i den remitterade promemorian, synas mig de övervägande

skälen tala för att låta det vid ifrågavarande beskattning gällande

skattefria avdraget avse den sammanlagda taxerade merinkomsten, medan

storleken av den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

ej särskilt beaktas. Den ändring av sättet för skattesatsens bestämmande,

som jag föreslår i 8 §, har emellertid till följd, att beskattningsbai

merinkomst måste bestämmas särskilt för rörelse och särskilt för övriga

förvärvskällor sammanlagda. För bottenavdragets tillgodoräknande erfordras

därför också särskild bestämmelse, som synes kunna fa det innehållet,

att avdraget i första hand tillgodonjutes från taxerad merinkomst av rörelse,

medan återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Storleken av bottenavdraget enligt det remitterade förslaget synes mig

även i och för sig väl avvägd. I varje fall lärer avdraget ej vara för lågt beräknat,

då det hänför sig allenast till inkomstökning efter krigsutbrottet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

101

Att jag icke förty nu förordar en höjning av avdraget till 4,000 kronor är

på den grund, att antalet taxeringsfall innevarande år synes böra såvitt möjligt

begränsas. Taxeringsarbetet i år kan verkställas först på hösten av prövningsnämnderna.

Det synes mig viktigare att dessa nämnder innevarande år

kunna ägna en mera ingående uppmärksamhet åt de mera betydelsefulla

fallen, än att de mera ytligt behandla ett större antal fall.

8 §.

I det överarbetade förslagets 8 § behandlas frågan örn normen för skattens

beräkning.

Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall skatten utgöras enligt en skiktskala

som är progressiv med hänsyn till förhållandet mellan den beskattningsbara

merinkomsten och motsvarande jämförelseinkomst. Den föreslagna

skalan, vilken enligt vad i motiveringen (sid. 38) anförts mindre

borde betraktas som ett positivt förslag än som ett exempel på en tänkbar

skala, säges hava utformats under antagande att den borde för första beskattningsåret

ungefär motsvara en proportionell skatt å 30 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i detta avseende:

»Förslaget att göra krisskatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara

merinkomstens förhållande till jämförelseinkomsten finner länsstyrelsen

tveksamt. Oavsett det förhållandet, att jämförelseinkomst icke

skall konstrueras för alla förvärvskällor, synas resultaten icke alltid komma

att bliva tillfredsställande. Om krisskattens progressionsskala konstrueras

på det föreslagna sättet, som är helt skiljaktigt från de andra statliga skatteskalorna,

måste detta innebära en förskjutning av det statliga skattetrycket,

som kan bliva oskälig och torde komma att uppfattas såsom orättvis. Om

två rörelseidkare, av vilka den ene driver rörelse i stor omfattning och står

högt på inkomstskalan och den andre är en mer blygsam företagare med

små inkomster, genom krisläget erhålla lika stor merinkomst — kanske

genom försäljning av exakt samma kvantitet av krisläget prisstegrade varor

— skulle ju enligt förslaget krisskatten bli betydligt högre för den mindre

företagaren än för den större. De skattskyldiga bedöma i regel skäligheten

av påförda utskylder efter deras sammanlagda belopp; att i ett fall

sådant som det relaterade den genom krisskatten framkallade förskjutningen

av ^ skattetrycket kommer att väcka missnöje är sannolikt. Länsstyrelsen

håller före, att skalorna för de statliga skatterna böra avvägas enligt

likartade grunder, så att icke det kan göras gällande att större inkomsttagare

gynnas på bekostnad av mindre.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit vikten av att skatteskalorna

så avvägas, att de icke genom allt för hög nivå avkoppla den

skattskyldige från intresse av ökad vinst å sin verksamhet.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län förefalla de föreslagna skattesatserna

obilliga, särskilt då återstoden av inkomsten skall träffas av ordinarie statsskatter

och hela merinkomsten av de kommunala skatterna, vilka under

kristiden kunna antagas komma att stiga.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Skattesatserna (i 5 §) hava bestämts efter den principen, att progressiviteten

blir helt beroende av den beskattningsbara merinkomstens förhållande

till jämförelseinkomsten. Till merinkomstens absoluta belopp har^ icke

tagits någon hänsyn. Av nedan anförda tvenne exempel synes framgå, att

denna princip kan leda till konsekvenser, som icke torde hava åsyftats.

Exempel 1.

Jämförelse-

inkomst

Inkomst för

besk.-året

Merin-

komst

Besk.-bar

merinkomst

Skatt

2,000

6,000

4,000

2,000

800 = 20 % av merink.

Exempel 2.

300,000

350,000

50,000

48,000

9,600 = 19.2 % » ».

En annan skattedifferentiering synes påkallad icke minst med hänsyn till

den väsentliga skillnaden i skatteförmågan. Skäl synas knappast föreligga

att tillmäta det procentuella förhållandet mellan mer inkomst och jämförelseinkomst

den avgörande betydelse det fått enligt förslaget.»

Flertalet näring sorganisationer så ock kommerskollegium hava uttalat,

att den föreslagna skatteskalan syntes för sträng.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. erinra, att den föreslagna

skalan upptager en högsta skattesats av 60 %> samt anföra vidare:

»För den förra krigskonjunkturskatten, som även var progressiv, var

högsta skattesatsen bestämd till 40 °/o. Även om de grundläggande bestämmelserna

för krisskatten äro utformade efter mindre schablonmässiga regler

än som gällde med avseende å krigskonjunkturskatten, bör dock^ den

föreslagna höjningen anses åstadkomma en allt för hård belastning å inkomsterna.

Delegerade hemställa, att hänsyn härtill tages vid det förnyade

övervägandet av skatteskalan.»

Bank- och fondinspektionen framhåller, att redan krigskonjunkturskatten

på sin tid särskilt genom den höga skatteskalan kom att verka mycket

betungande för de skattskyldiga. Eftersom den allmänna inkomstbeskattningen

numera vore betydligt högre än vid tiden för världskriget, måste man

enligt inspektionens förmenande häri se en särskild anledning att framgå

med försiktighet vid skattesatsens bestämmande.

Kammarrätten har anmärkt, att det föreslagna systemet för skattens beräkning

ej kunde användas beträffande realisationsvinst, då någon jämförelseinkomst

för denna förvärvskälla ej förutsattes enligt förslaget.

Med frågan örn skatteskalan sammanhänger spörsmålet om rätt till avdrag

för erlagd krigskonjunkturskatt. Detta spörsmål har berörts i ett flertal

yttranden. Lämpligen synes emellertid redogörelse för dessa böra lämnas

i samband med behandlingen av den särskilda förordningen om sådant

avdrag.

Departementschefen:

Vad angår normen för skattesatserna synes en erinran böra göras om här

ifrågavarande beskattnings särskilda ställning. Då en viss form av progres
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

103

sivitet blivit föreslagen och denna knutits till merinkomstens storlek i förhållande

till jämförelseinkomsten, är det tydligt, att skattens höjd icke såsom

vid den vanliga beskattningen av fysiska personer i främsta rummet

motiveras med en skatteförmåga som anses stiga med inkomstens absoluta

storlek. Beskattningen av krigsvinster framkallade av en hela samhället

drabbande olycka har i stället väsentligen karaktär av indragning till det

allmänna av en inkomstökning som man sökt men icke helt kunnat förebygga.

Svårigheten att här i det enskilda fallet med noggrannhet avgöra,

var gränsen går för den icke önskvärda inkomstökningen, föranleder emellertid

helt naturligt en viss försiktighet vid tillämpning av indragningsprincipen.

flur bred marginalen för den nämnda osäkerheten rimligen borde

göras, kan vara föremål för delade meningar. Skulle en enhetlig skattesats

fastställas, synes den under inga förhållanden kunna sättas lägre än till

50 % även med beaktande av att hela merinkomsten blir föremål för kommunal

beskattning. Emellertid synes med skäl kunna göras gällande, att

ju starkare stegringen av inkomsten är, desto bestämdare vågar man draga

slutsatsen, att ökningen har sin grund i de extraordinära förhållandena, och

desto mindre anledning finnes att bevara en så bred marginal för osäkerheten,

som en skattesats av 50 % skulle innefatta. En progressivitet i anslutning

till merinkomstens relativa höjd blir då naturlig. Med denna utgångspunkt

torde all nödig varsamhet vara iakttagen, därest utöver bottenskiktet

med 50 % läggas endast två högre skikt med 60 respektive 70 °/o.

Det är emellertid riktigt, att den valda formen för progressivitet icke är

lämpad för realisationsvinster, beträffande vilka någon jämförelseinkomst

icke föreligger utan med denna form för progressivitet skulle få schablonmässigt

fastställas. Även för tantiem och liknande inkomster synes progressiviteten,

åtminstone vid första tillämpningen, kunna undvaras. För alla

dessa inkomster föreslås alltså en enda skattesats, lika med den för bottenskiktet

i den progressiva skalan.

Att hänsyn även vid en skatt av detta slag synes böra tagas till inkomstens

absoluta storlek, beaktas genom det för alla lika stora bottenavdraget,

som föreslås höjt från promemorians 2,000 kr. till 4,000 kr. De verkligt

obetydliga krigsvinsterna komma sålunda att falla helt utanför.

Med det anförda torde det vara klargjort, att de från flera håll framförda

invändningarna mot beskattningen såsom sträng redan vid de i promemorian

antagna skattesatserna utgår från i viss mån andra förutsättningar än dem

som i detta fall främst synas böra läggas till grund för bedömandet.

Från dessa förutsättningar är det också givet att den påförda krigskonjunkturskatten

skall få avdragas från inkomsten vid den ordinarie statsbeskattningen.

Hur detta skall kunna genomföras kommer att behandlas i

ett senare sammanhang. Det har ej varit möjligt att nu föreslå liknande avdrag

vid den kommunala beskattningen. Detta förhållande har tydligen fått

öva inflytande vid avvägningen av de föreslagna skattesatserna.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

9 §•

Enligt 6 § i det remitterade förslaget skall samtaxering av äkta makar

äga rum enligt samma principer som gälla vid den ordinarie beskattningen.

Förslaget har i korthet motiverats å sid. 38—39 i den remitterade promemorian.

I de avgivna yttrandena har förslaget i ifrågavarande del endast undantagsvis

berörts.

Länsstyrelsen i Stockholms lån yttrar:

»Vid 4 § har länsstyrelsen i första hand yrkat, att avdrag från merinkomst

måtte medgivas för underskott, som viss förvärvskälla må utvisa. Under

förutsättning att detta yrkande icke vinner bifall, har länsstyrelsen ifrågasatt,

örn icke varje merinkomst borde taxeras för sig.»

Därest avdrag för underskott icke kommer att medgivas, ifrågasätter

länsstyrelsen, om äkta makar böra samtaxeras till krisskatt.

Kammarrätten anför:

»Då den föreslagna skatten icke tager sikte på vederbörandes skatteformöga

utan är mera objektivt betonad, synes det kammarrätten sorn'' om rent

principiellt anledning saknas att, såsom i 6 § föreslagits, i beskattningshänseende

betrakta makar såsom en enhet. Eftersom beskattningen icke är

progressiv efter merinkomstens absoluta storlek utan efter merinkomstens

storlek i förhållande till jämförelseinkomsten, torde ej heller i övrigt motiv

kunna anföras för en dylik anordning. Vardera maken torde därför böra

taxeras för sig. Att vardera maken därvid tillerkännes det i 4 § l:a stycket

omförmälda avdraget synes skäligt.»

Departementschefen:

Tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget i avseende å äkta

makars taxering anser jag ej förebragta. Bestämmelserna därutinnan, som

enligt det remitterade förslaget varit väl knapphändiga, hava emellertid omformulerats.

Hänsyn har därvid tagits jämväl till det fall att endera maken

haft inkomstminskning, som bör tillgodoräknas andre maken. Det bör beaktas,

att denna eventualitet kan förekomma även beträffande tantiem och

liknande inkomster. Detta har vid bestämmelsernas avfattning iakttagits.

10—19 §§.

I 7 § av det remitterade förslaget jämte anvisningar hava upptagits tre särskilda

fall, i vilka en blott provisorisk påföring av krisskatt skulle kunna

äga rum. Angående den närmare innebörden av förslaget i denna del och

motiveringen för detsamma får jag hänvisa till promemorian (sid. 39—43,

54—55 samt 64—66).

I de yttranden, vari förslaget i förevarande del särskilt behandlats, med

några undantag har förslaget principiellt godtagits, men hava erinringar i

olika hänseenden framställts. Ur yttrandena må här nämnas följande:

I den å överståthållaråmbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian

anföres:

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

105

»Den föreslagna beräkningen av varuförnyelsefondens storlek synes endast

böra godkännas hos företag med ordnad lagerbokföring, vilka tilllämpa

s. k. normallagervärdering. Sådan värdering torde hittills huvudsakligen

ha förekommit hos vissa industriföretag i fråga örn råvarulager. För

övriga företag torde det vara lämpligt att begränsa den skattemässiga varuförnyelsefondens

storlek till den nettovinst, som kan uppstå på grund av

lagerminskning efter krisheskattningsperiodens början. För att provisorisk

skattepåföring över huvud taget skall ifrågakomma, måste den fordran uppställas,

att betryggande specifikationer av lagerkvantiteterna vid utgången

av varje räkenskapsår upprättas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Förslaget örn provisorisk påföring av krisskatt får länsstyrelsen tillstyrka.

Detsamma torde bliva av icke ringa betydelse för en smidig tillämpning

av ifrågavarande beskattning.

Den avsättning lill varuförnyelsefond, som omförmäles under moment a),

torde avse sådan avsättning, som verkställes av årsvinsten eller av disponibla,

tidigare beskattade medel. Mången gång förekommer emellertid, att

avsättning äger rum på så sätt, att varukonto, något tillverkningskonto eller

annat resultatkonto debiteras och varuförnyelsefondens konto krediteras. Avdrag,

som verkställts i denna ordning, bör icke behandlas annorlunda än avsättning,

vartill årsvinsten disponerats.

För att möjliggöra kontroll såväl beträffande avsättningen som i fråga om

dispositionen är önskvärt, att föreskrift meddelas örn att varuförnyelsefonden

skall särskilt redovisas samt att förändringar uti densamma antecknas i

uppgiftsformuläret. Uppgift bör även lämnas om det lagervärde, som i rörelsen

kan anses normalt, bedömt med hänsyn till prisläget vid utgången av

augusti 1939. Eh sådan uppgift blir till nytta även vid jämkning enligt 3 §.

I fråga örn moment b) synes intet vara att erinra.

Vad beträffar moment c) må ånyo erinras om skillnaden mellan sådana

skattskyldiga, som kunna komma i åtnjutande av fri avskrivning, och

övriga skattskyldiga. Örn en skattskyldig, som åtnjuter fri avskrivning, förlorat

ett fartyg, skall hela försäkringssumman räknas som intäkt av rörelse,

men för annan skattskyldig skall endast vad som motsvarar återvunna

värdeminskningsavdrag hänföras till rörelse; överskjutande belopp beskattas

som realisationsvinst. Därav följer, att beräkningen av det belopp, som

skall insättas hos riksbanken, kan ge olika resultat, ehuru de förlorade fartygen

kunna vara försäkrade till samma värde och jämväl vid taxeringen avskrivna

till samma värde.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

»I fråga örn provisorisk påföring av krisskatt enligt 7 § synes böra övervägas,

huruvida icke dylik påföring bör ske jämväl då utgående varufordringar

genom avskrivning eller nedskrivning nedgått med belopp, vilka icke

finnas böra medgivas som avdrag, eller därest varuskulder genom uppskrivning

eller annan orsak upptagits till belopp, som icke finnas kunna medgivas

som avdrag. Dessa båda fall gälla exempelvis vid köp och försäljning

med likvid i utländsk valuta.

Det skulle även kunna tänkas, att en provisorisk skattepåföring bör förekomma

i fall, då i övrigt vid beräkningen av nettointäkten av rörelse sådan

åtgärd av den skattskyldige vidtagits, som är ägnad minska merinkomsten,

och det befinnes, att berörda reduktion av merinkomsten icke kan medgivas

med utgångspunkt från vid taxeringstillfället kända förhållanden samt

den skattskyldige anför skäl för en provisorisk påföring av krisskatt.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

Restitution av provisoriskt påförd krisskatt synes böra kunna ske även

vid tidigare tidpunkt än i förslaget angivits t. ex. redan vid den tidpunkt, då

förhållande inträffat, som enligt 7 § motiverar restitution.

Då provisorisk påföring torde kunna ske för blott viss del av beskattningsbara

merinkomsten och slutgiltig påföring för resten, synes en bestämmelse

med upplysning, att så kan ske, böra inrymmas i lagtexten och icke

blott angivas på Form. I.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anser provisorisk skattepåföring böra i fråga

om varulager ske endast å till varuförnyelsefond avsatt belopp för lagrets

ersättande och således icke för nedskrivning av lager, som den skattskyldige

har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe.

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian andres:
»Provisorisk

skattepåföring enligt förslagets bestämmelser torde få flera

besvärliga konsekvenser, i synnerhet örn lagens giltighetstid blir långvarig.

Kontrollen av att riktiga taxeringar åsättas liksom arbetet med uträkningen

av restituerade skatter torde bli rätt krävande, i samma mån som summan

av de i balansernas såväl tillgångssidor som skuldsidor speciellt redovisade

medlen alltmera sammansättas av under olika beskattningsår avsatta belopp,

samtidigt som summorna minska i belt annan grad och ordning genom

åtgärder, som föranleda skatterestitution. Jag vill därför ifrågasätta att

provisorisk skattepåföring helt må uteslutas eller ock förekomma i blott

mindre utsträckning, än vad som föreslagits.

I vart fall vill jag föreslå ett klart avstyrkande av förslaget om provisorisk

skattepåföring å sådant i den taxerade merinkomsten ingående belopp, som

motsvarar merpriset vid tillämnad ersättningsanskaffning för under beskattningsåret

skedd minskning i lagerbehållningen, varmed kombinerats

förslag om bildande av s. k. varuförnyelsefond. Som ovan i annat sammanhang

framhållits torde en rätt bedömning av lagervärderingen i praktiken

medföra ännu fler svårigheter än de som berörts i förslaget. Den

provisoriska beskattningen ifråga om vinst å sålt varulager, vilket icke under

beskattningsåret förnyats, innebär med avseende å lagervärderingen till

en del ett uppskjutande av de härmed förknippade problemen. Dessa problem

återkomma emellertid i ny form, när det sedermera gäller att bedöma

huruvida varufömyelsefonden användes för enligt förordningen medgiven

nedskrivning å nyanskaffade tillgångar.

Förutom skälet, att svårigheterna för ett rätt bedömande av lagervärderingen

knappast torde minskas vid provisorisk skattepåföring, talar ännu

ett skäl mot införande av provisorisk skattepåföring i förevarande fall,

nämligen det att många rörelseidkare torde frestas att onödigtvis begära

provisorisk skattepåföring — i motsats till vad som tydligen förutsatts

i förslaget. Det måste ligga en lockelse i att värdera utgående lagret alltför

lågt, vilket redan i och för sig nedbringar den bokförda vinsten, samt

dessutom skapa en möjlighet till framtida skatterestitution genom att påstå

att lagret nedgått under storleken vid beskattningsårets ingång. Möjligheterna

att i en obestämd framtid kunna andraga sannolikhetsskäl för en berättigad

nedskrivning å sedermera inköpt lager minskas ju icke därmed.

Skyldigheten att avsätta en varuförnyelsefond torde heller icke avskräcka,

då en sådan lätt kan bildas exempelvis genom avskiljande av redan förefintliga

reserver eller — i ett enmansföretag eller handelsbolag — av kapitalbehållningen.

Med hänsyn till vad tidigare nämnts örn beskaffenheten

av i praktiken många gånger använda lagerförteckningar och värderings
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

107

metoder torde ett dylikt tillvägagångssätt väl vara tänkbart, samtidigt som

det ställer sig svårt att kontrollera riktigheten av uppgifterna.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

»Beträffande den i 7 § föreslagna provisoriska påföringen av krisskatt anser

länsstyrelsen, att, då fråga är om avsättning till varuförnyelsefond, sådan

skattepåföring bör få äga rum endast i fall den skattskyldige visar, att

nedgången i varulagervärdet är större än normalt förekommande växlingar,

och att inkomstökningen blott är skenbar. Förslaget, sådant det avfattats,

synes kunna leda till missbruk, då de skattskyldiga sannolikt komma att i

största utsträckning utnyttja de möjligheter, förslaget erbjuder, för att i

avvaktan på konjunkturutvecklingen söka undgå beskattning. Kontrollen

kommer också att bliva mycket besvärlig. Skulle en skärpning av bestämmelserna

i enlighet med vad länsstyrelsen ifrågasatt finnas icke böra ske,

synas i varje fall vissa krav böra uppställas på bokföringens beskaffenhet

för att motverka de antydda olägenheterna. Skattskyldig, som på ovan

angivna skäl önskar provisorisk skattepåföring, borde således hava sina

räkenskaper så uppställda, att befogenheten av avsättningen till varuförnyelsefond

lätt kunde kontrolleras och i varuinventarieböckerna borde för ändamålet

utmärkas, vilka varuslag förnyelsefonden avsåge.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:

»Med de regler, som promemorian innehåller beträffande provisorisk påföring

av krisskatt, avses åstadkommande av en utjämning i de fall senare

skulle uppstå avskrivningsbehov, som böra föranleda restitution av skatt

erlagd för inkomst, vilken rätteligen icke utgjort någon mervinst utan bort reserveras

för dessa avskrivningsbehov. Det är återigen den fiskaliska synpunkten,

som gör sig gällande och som föranlett en i förskott taxerad och

uppburen skatt. Härom gäller vad ovan sagts om överpris och merkostnad.

Det är företagaren, som står den stora risken. Förskottsbetalningen

av skatten kan i många fall betyda en svår ansträngning av likviditeten,

och den osäkerhet, som är förbunden med en eventuell framtida skatterestitution,

blir för den taxerade ytterligt kännbar. För det allmänna kan

det ej heller vara önskvärt att behöva räkna med en oviss skyldighet att

kanske efter flera år nödgas restitutionsvis utgiva stora belopp. För båda

parter måste det vara ett angeläget intresse, att skattemellanhavandet så

snabbt som möjligt blir till sin omfattning bestämt, och för detta ändamål

är det nödvändigt, att avskrivningsbehovet med förståelse för företagsekonomien

tillerkännes en tillräckligt vid ram.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:

»Den metod med provisorisk beskattning, som här föreslagits, motsvarar

tvivelsutan ett verkligt behov. Emellertid torde i detta sammanhang åtskilliga

spörsmål aktualiseras vilka icke på detta sätt kunna få en tillfredsställande

lösning. I förslaget har detta förhållande såtillvida uppmärksammats,

som däri antytts möjligheten av ytterligare ett annat i viss mån likartat

beskattningsförfarande. I huvudsak skulle detta bestå däri att skattefrihet

temporärt tillerkännes sådana under kriget öppet gjorda fonderingar,

vilka tillkommit i syfte att efter kriget möjliggöra ett återupptagande av en

av kriget hindrad rörelse eller att möta av kriget föranledda efterkrigsförluster,

allt under den förutsättning att fonderingarna vid en slutlig skatteavräkning

visats ha blivit använda för förenämnda syften. Såväl ur taxeringstekniska

synpunkter som av hänsyn till en sund konsolidering inom

näringslivet skulle införandet av ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara till

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

gagn. Enligt handelskamrarnas mening är därför önskvärt att detsamma

närmare utformas och författningsmässigt regleras.

Emellertid synes förtjäna övervägas att utsträcka detta avräkningsförfarande

att tillämpas jämväl under andra förutsättningar än de ovan angivna.

På grund av de under senaste krisen gjorda erfarenheterna har som

bekant både inom handel och industri pågått ett planmässigt konsolideringsarbete,

varigenom stora företagsgrupper gjort sig mindre beroende av främmande

kredit och i stället själva sörjt för finansieringen av sin rörelse. Till

stor del torde dessa fonderingar ha skett genom nedskrivning av lagervärden.

I den mån dessa fonderingar i följd av försvårad varuanskaffning bokföringsmässigt

framkomma som mervinst och som sådan skulle beskattas,

kan detta tack vare den provisoriska beskattningen likväl ske på ett sådant

sätt att konsolideringen icke behöver menligt påverkas. En förutsättning

härför är dock, att det provisoriskt beskattade företaget vid varulagrets förnyande

är i tillfälle att uppbringa nya kredit- och rörelsemedel i stället för

dem, som bundits genom den provisoriska skattepåföringen. Under de svåra

förhållanden, som krigstillståndet medför, och med de stora skattebelopp,

varom här är fråga, kunna emellertid företagets rörelsemedel och kreditmöjligheter

lätt nog bli otillräckliga för att återställa lagret i sådan omfattning

att full skatterestitution kan erhållas. Angeläget är därför att även i dylikt

fall metoden med slutavräkning efter krigets upphörande får användas. Vidare

synes samma metod böra få anlitas även i sådana fall, då betryggande

förutsättningar finnas för att lagerförnyelsen verkligen kommer till stånd,

t. ex. i det fall, att lagervärdering tidigare regelmässigt sked enligt normallagerprincipen

och den däri dolda fonderingen, i den mån den framkommer,

redovisas under en varunyanskaffningsfond eller å annat separat kreditkonto.

»

Kooperativa förbundet anser den »provisoriska» beskattningen i föreslagen

utformning vara ägnad att yäcka betänkligheter samt fortsätter:

»Det borde vara tillräckligt, att provisoriskt påförd krisskatt effektivt deponeras

av den skattskyldige och att han alltså icke skall behöva erlägga

sådan skatt. Erfarenheten visar, att restitution av redan erlagda och av

det allmänna konsumerade skattemedel möter varjehanda svårigheter, ej

minst av teknisk art.»

Kammarrätten förklarar sig icke hava något att invända mot förslaget i

princip men framställer ett par erinringar mot utformningen av författningstexten.

I detta sammanhang synes lämpligt att behandla de spörsmål, som vid

ifrågavarande beskattning kunna komma att speciellt beröra rederinäringen.

I en den 1 november 1939 dagtecknad skrift till chefen för finansdepartementet

har Sveriges redareförening framhållit de synpunkter, som enligt

föreningens mening vore av betydelse främst i fråga örn rederirörelsens beskattning.

Denna skrift har i väsentliga delar åberopats i det av föreningen avgivna

yttrandet över förslaget. Ur detta yttrande må här följande återgivas:

»I skrivelsen den 1 november 1939 anförde föreningen, att det på grund

av kända förhållanden icke torde bliva möjligt, att, under den tid kriget

varar, genom nybyggnader eller nyinköp från utlandet i önskvärd omfatt
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

109

ning bevara och utveckla landets tonnage. Detta vore desto mer att beklaga,

som man genom av kriget föranledda förhållanden måste räkna med en

väsentligt större avgång genom förlisningar än under normala förhållanden

samt med att slitaget genom ökade påfrestningar och minskade möjligheter

till erforderlig vård och underhåll komrne att betydligt ökas. För landet

vore det av vital betydelse, att handelsflottan icke varaktigt nedginge genom

kriget och att den därunder eftersatta byggnadsverksamheten för dess bibehållande

och utveckling snarast möjligt kompenserades genom ökad nybyggnad

efter krigets slut. Därest rederierna genom krigskonjunktur- och

andra skatter samt orsaker i övrigt stöde tämligen kapitalfattiga vid krigets

slut, kunde sagda önskemål näppeligen förverkligas. Ville man uppnå syftet

i fråga, vore det nödvändigt att stimulera rederierna till en investeringspolitik

för nybyggnad och inköp av fartyg.

Föreningen anförde vidare: Rederirörelsen — och detta gäller alldeles

särskilt trampfarten — är i hög grad utsatt för konjunkturväxlingar. Detta

medför med hänsyn jämväl till att rederierna sakna möjlighet att genom varulagervärdering

modifiera verkningarna härav, att beskattningen på ett

onaturligt sätt missgynnar rörelsen. Beskattningsperiodens avgränsning till

så kort tid som ett år leder därför till, att konjunkturvinster beskattas i full

utsträckning utan att kunna salderas mot förluster under de dåliga åren.

Under senare år hava — och även detta gäller särskilt trampfarten — gynnsamma

konjunkturer rått ytterst korta perioder, medan lågkonjunkturerna

varit långvariga. Sett på lång sikt har rörelsen icke lämnat skälig avkastning

på nedlagt kapital. Helt naturligt har detta medfört, att handelsflottans

utveckling hållits tillbaka. I nuvarande tid, då särskilda anspråk ställas på

handelsflottan, gör sig detta starkt kännbart. Ur beskattningssynpunkt må

framhållas, att avdrag för årliga avskrivningar å fartyg ofta icke kunnat utnyttjas

(på grund av rörelsens resultat).

De uppgifter föreningen lämnat rörande handelsflottans otillfredsställande

utveckling — en jämförelse med motsvarande utveckling i Norge är för Sveriges

del ytterst nedslående — bekräftas av statistiken.»

I yttrandet återgives härefter en uppställning avseende utgången av år

1938 rörande det svenska fartygsbeståndets ålder, vilken, uttalar föreningen,

gåve en bild av hur omodern i det stora hela vår handelsflotta är. Av sammanställningen

framginge, att av ångfartygen, räknat i ton, vid nämnda tidpunkt

64 % vore äldre än 19 år, medan av motorfartygen endast c:a 8 %

vore äldre än 19 år. Motsvarande siffra för tonnaget i sin helhet utgjorde

e:a 40 %.

I en annan sammanställning göres jämförelse med förhållandena i Norge.

Den norska handelsflottan utvisade i förhållande till den svenska en synnerligen

gynnsam utveckling, vilket icke minst syntes vara att tillskriva förefintligheten

av förmånligare skattebestämmelser i Norge.

Föreningen fortsätter:

»I motsats till vad som gäller Norge och jämväl Danmark har det allmännas

intresse av att genom särskilda skattebestämmelser söka befrämja

handelsflottans utveckling icke varit särskilt framträdande i vårt land. På

grand därav samt av orsaker, som föreningen saknar anledning att ingå på

i förevarande sammanhang, ingår rederinäringen — detta i bestämd olikhet

mot vårt näringsliv i allmänhet — ganska försvagad i rådande krisläge.

Medan industrien i allmänhet under de senare åren lyckats väl konsolidera

sig, både med avseende å anskaffning av modernt maskineri och i fråga örn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

likviditeten, är vår handelsflotta en av de mest omoderna i Europa och har

utvecklat sig även i jämförelse med våra grannländer ogynnsamt, vartill

kommer att på grund av de långvariga lågkonjunkturerna på rederirörelsens

område årliga förluster uppkommit, som omöjliggjort önskvärda förbättringar

i likviditeten. Sistnämnda förhållande leder jämväl till den olyckliga

konsekvensen, att jämförelseinkomsterna för rederirörelsen bliva synnerligen

låga, varigenom krisskatten skärpes såväl genom att merinkomsterna

komma att stiga som genom den metod, som föreslagits beträffande progressionen.

Nu nämnda konsekvenser av krisskatten för rederirörelsen, som efter vad

framhållits är i behov av såväl förnyelse som konsolidering, inger föreningen

den starkaste oro för vår handelsflottas bestånd och utveckling. Det ligger

i öppen dag vilken utomordentlig betydelse det är för landet att hava en

modern och tillräckligt omfattande handelsflotta. I nuvarande tid har detta

nog framgått för statsmakterna, men även under fredstid har handelsflottan

den största betydelse för vår handelsbalans. Skapandet av en för sitt ändamål

avpassad handelsflotta måste ske planmässigt och på lång sikt. Inköp

till höga priser under krigstid av fartyg, som efter krigets slut icke

motsvara anspråken på ett sådant tonnage, äro icke ägnade att på lång sikt

befrämja rörelsen. Enligt föreningens mening är det för landet av minst

lika stort värde, att detsamma har tillgång till eget tonnage, som kan tillföra

landet utländska valutor och särskilt under kristider underlätta exporten

och förse landet med de varor, som för dess behov äro erforderliga,

som att staten genom skatter får penningmedel. Föreningen är i övrigt av

den uppfattningen, att en konkurrenskraftig handelsflotta i längden skulle

direkt eller indirekt tillföra staten betydligt större ordinarie skatter än vad

som kunde uttagas genom en tillfällig krisskatt.

Det bör därför övervägas, huruvida man icke borde få från krisskatt frikalla

rederier för varje krisvinst, som användes för ökning av den svenska

handelsflottan genom nybyggnad eller inköp från utlandet. Därjämte bör

tillses, att de bestämmelser rörande återbekommande av provisoriskt erlagd

krisskatt, förslaget inrymmer, förtydligas eller uppmjukas så, att även anskaffande

av tonnage i beskaffenhet eller värde överlägset det förlista eller

försålda leder till återbekommande av provisoriskt erlagd skatt. Vidare

böra progressionsbestämmelserna för skatten utarbetas så, att rederinäringen

icke oskäligt belastas.

Med utgående från dessa synpunkter borde såsom nämnts från krisskatt

frikallas varje del av ett rederiföretags vinst, som användes för utökning

av landets tonnage inom en viss tid, vilken dock icke bör bestämmas kortare

än fem år efter kristiden har upphört.

Skulle emellertid en sådan i och för sig synnerligen välbetänkt anordning

icke komma att genomföras, bör i vart fall åvägabringas villkorlig befrielse

från krisskatt för vinst genom ersättning på grund av försäkring för förlista

fartyg och vinst genom fartygsförsäljningar, därest för fartyget bekommen

ersättning användes till anskaffning av annat fartyg under kriget eller inom

fem år efter dess avslutande.

I detta hänseende har i promemorian föreslagits, att endast provisorisk

skatt skall uttagas. Mot förslaget i denna del gör föreningen följande

erinringar:

1) Oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget skall anskaffas för befrielse

från krisskatt.

2) Det synes egendomligt att, samtidigt med att skatt påföres provisoriskt,

viss del av köpeskillingen resp. ersättningen skall insättas i riksbanken;

och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lil

3) såsom underlag för krisvinstens beräkning bör givetvis räknas skillnaden

mellan fartygets värde vid tiden för krigsutbrottet d. v. s. den 31 augusti

1939 och det ersättningsbelopp, som erhållits, och icke såsom av lagtexten

synes framgå fartygets återstående värde i beskattningsavseende vid försäljningen

eller förlisningen.

Föreningen hade såsom nämnts föreslagit, att för vinnande av skattebefrielse

nytt fartyg skulle anskaffas senast fem år efter krigets avslutande.

Denna tidrymd motiverades med en önskan, att varven icke skulle överbelastas

under tiden närmast efter fredsslutet, vilket i sin ordning kunde framkalla

uppskruvade priser. Givetvis kan man göra den erinran, att tidpunktens

lämpliga avvägning icke kan göras utan kännedom örn totalförlusten i

svenskt tonnage, krigets varaktighet m. m. Emellertid bör under alla förhållanden

klart frånsägas, att inköp och beställningar för vinnande av skattebefrielse

kunna ske under tillräckligt lång tid även efter krigets avslutande.

Det allmänna har rätteligen icke något anspråk på, att rederiföretag, som

erhållit ersättning för förlist eller försålt fartyg, deponerar hela eller större

delen av ersättningen i riksbanken. Statens berättigade anspråk går icke

längre än till skattebeloppet. Mot förslaget kan vidare göras den erinran,

att rederiföretaget ofta icke är i stånd att deponera hela ersättningen, exempelvis

då inteckningar i fartyget äro belånade. I händelse av totalförlust är

ju inteckningshavare berättigad hos försäkringsföretaget lyfta sin fordran.

Såsom 1''örkrigsvärde kunna i regel användas de värden, som före kriget

åsatts fartygen för försäkring. Dessa värden torde icke överstiga de verkliga

värdena, medan de i flera fall understiga desamma. Med andra ord torde

icke sällan fall av underförsäkring hava uppstått, medan överförsäkring

praktiskt taget ej förekommit. Försäkringsvärdena skulle alltså endast vara

presumtionsvärden och det skulle stå såväl taxeringsmyndigheterna som de

skattskyldiga fritt att styrka ett annat värde.

I sin skrivelse framhöll föreningen vidare, att med hänsyn till det ökade

slitaget och påfrestningarna under krigsåren samt önskvärdheten av en naturlig

utveckling av fartygsbeståndet nybyggnadsbehovet icke borde sättas

lägre än 10 % av företagets tolaltonnage vid varje bokföringsårs slut.»

Redareföreningen hänvisar därefter till sin förut åberopade skrift den 1

november 1939, däld föreslagits en särskild ordning för avskrivning inom

rederinäringen att tillämpas vid krigskonjunkturbeskattningen. I stället för

de ordinarie avskrivningarna å tonnage skulle rederirörelsen för krigsåren

få avdraga vissa i lagstiftningen angivna maximibelopp under villkor, att

beloppen senast inom fem år efter det kriget avslutats användes för inköp

eller beställning av fartyg. Skattefriheten skulle alltså i likhet med vad

som gäller avsättning till konjunkturinvesteringsfond vara provisorisk samt

upphöra, därest företaget icke inom nyss sagda tid investerat medlen i fartyg.

Givetvis skulle i så fall avgå vad som belöpte å ordinarie avskrivning.

Föreningen fortsätter:

»Promemorian har icke tagit hänsyn till sistnämnda krav i vidare mån,

än att man föreslagit visst avdrag för merkostnad för tillgång för stadigvarande

bruk. För rederinäringen blir detta avdrag ofta illusoriskt, då avdraget

skall räknas å det i fartygens beskattningsavseende upptagna värde.

Återstår en del av anskaffningskostnaden för fartyget oamorterad vid krigsutbrottet,

kan man påräkna ett ganska högt avdrag för merkostnad, medan

i annat fall något sådant avdrag icke alls skulle komma att tillstädjas. Man

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

har, liksom i det föregående anmärkts, beträffande krisbeskattning av försäljningsvinster

m. m. sammanblandat förkrigsvärden med restvärden i beskattningshänseende.

Frågan örn värdeminskningsavdrag å tillgångar för stadigvarande bruk vid

krisbeskattningen är av stor betydelse, men vållar också stora svårigheter.

Vid den ordinarie beskattningen, som omfattar tillgångens hela livslängd,

spelar det en jämförelsevis underordnad roll, örn värdeminskningsavdraget

placeras å det ena eller andra beskattningsåret, blott det tillses, att 100 °/o

av anskaffningskostnaden avdrages under den tid tillgången är i bruk. Vid

krisbeskattningen åter, som väl måste antagas spela in under allenast en

jämförelsevis kort del av föremålets livslängd, är det av största betydelse —

helst som kraven på värdeminskningsavdrag framstå med särskild styrka

under krigets påfrestande förhållanden — att den verkliga värdeminskningen

får avdragas. Inom rederirörelsen är det till följd av sjöfartens särskilda

ställning angeläget, att detta iakttages. Just på grund härav föreslog

redareföreningen, att för krisbeskattningen de ordinarie avdragen för värdeminskning

skulle bortelimineras och i stället ett visst avdrag per bruttoton

beräknas. Såsom ett villkor härför föreslogs, att de sålunda beräknade avdragsbeloppen

skulle användas för investering i nytt tonnage, något som är

ägnat att befrämja rederinäringens utveckling.

Föreningen vidhåller alltjämt sin hemställan örn, att avdragsrätten bestämmes

på sätt föreslagits i nämnda skrivelse.

Skulle emellertid ett dylikt tillvägagångssätt icke kunna genomföras, vill

föreningen alternativt föreslå, att det extra slitageavdraget under krigsperioden

icke beräknas lägre än till 5 % på fartygens vid krigets början gällande

försäkringsvärden med rätt till enahanda justeringar i dessa, som omförmälts

i det föregående. Förutom detta extra avdrag på grund av ökai

slitage m. m. skulle givetvis rederierna tillgodoföras de ordinarie värdeminskningsavdrag,

som enligt förslaget i promemorian tillkomma dem.

För flertalet rederier ställer sig jämförelseåret 1938 mycket ofördelaktigt.

Man riskerar därför att i ett stort antal fall jämförelseinkomsten blir obetydlig,

medan örn andra av konjunkturerna mera gynnade år väljas, ett

högre medeltal erhålles. Ovissheten om möjligheterna att vinna en sådan

justering inger starka betänkligheter även mot den föreslagna progressionsskalan.

Oklarhet råder vidare vad som i detta hänseende avses med jämförelseinkomst.

Dessa förhållanden mana till iakttagande av försiktighet i

fråga örn skalans avvägning. Olika möjligheter kunna tänkas att avväga skalan,

men i vart fall synas avstånden mellan skattesatserna för obetydliga

d. v. s. skalan är för brant liksom de högsta skattesatserna äro för höga.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»Under nu rådande förhållanden måste det tvivelsutan betraktas som ett

vitalt näringsintresse, att handelsflottan genom snabb förnyelse och modernisering

av gammalt tonnage gives ökad befraktningskapacitet. Redan av

hänsyn till nuvarande kreditsvårigheter äro rederierna likväl hänvisade till

att i ökad omfattning använda medel, som inflyta vid fartygsförsäljningar

eller genom skaderegleringar vid fartygsförluster. För att lösa sina nyanskaffnings-

och finansieringsproblem lia rederierna också och ej minst i

följd av de snabba konjunkturväxlingarna i denna näring måst inrikta sig

på att använda fartygsbeståndet ej blott som ett medel för fraktfartens bedrivande

utan även som en tillgång för avyttring, då olika förhållanden så

påkalla. Fartygsbeståndet har med andra ord för rederierna karaktär av

på en gång inventarier och varulager.

Ur dessa synpunkter kunna emellertid vad rederinäringen angår de i för
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

113

slaget förordade avskrivningsbestämmelserna icke anses tillfredsställande.

Enligt huvudregeln medgives nämligen avskrivning endast för normal, d. v. s.

för en efter det nyanskaffade tonnagets livslängd beräknad värdeminskning.

Sant är väl, att härutöver medgivits extra avskrivning för s. k. överpris.

Som bl. a. framgår av anvisningarna till 7 § ligger likväl häri ingen garanti

för att avskrivning å nytt tonnage, som anskaffats för att ersätta gammalt,

omedelbart får göras ned till s. k. förkrigsnivå. Enligt gängse terminologi

förstås med övei-pris det pris, som erlägges utöver det normala d. v. s. som

regel utöver marknadsvärdet före kriget. Vid sådant förhållande kan emellertid

denna möjlighet till extra avskrivning icke erbjuda en nöjaktig lösning

av rederinäringens avskrivningsproblem i de fall där rederierna före

krigskonjunkturen i konsolideringssyfte eller tili skydd mot konjunkturväxlingar

verkställt nedskrivningar å fartygsbestånden till värden under

marknadsvärdet. Härvid får ej förbises, att ett rederi, som tidigare t. ex.

med hänsyn till då rådande konjunktur bokfört tonnage till visst lågt pris, på

grund av aktiebolagslagens föreskrifter är förhindrat att sedermera höja

detsamma. I själva verket lär också kunna antagas att en stor del av det

svenska tonnaget vid krigsutbrottet varit bokfört till värden understigande

vad som då kunde anses normalt.

Från dessa utgångspunkter synes med fog kunna hävdas, att de i förslaget

för lagervärdering förordade principerna i tillämpliga delar böra göras

gällande även för värdering och nedskrivning av tonnage. I fråga om juridiska

personer har också redan 1924 års skatteberedning varit inne på

tanken att inventarier i skatteavseende borde behandlas såsom varulager.

Vilken uppfattning man än hyser om det berättigade häruti, torde få erkännas,

att tonnaget i ett rederiföretag såväl finansiellt som produlrtionsmässigt

icke intager samma ställning som exempelvis maskinparken i en

fabrik. Härmed överensstämmer också att samma skäl, som kunna anföras

för att i skatteavseende underlätta varulagernas förnyande, med lika

eller t. o. m. än större styrka äro tillämpliga i fråga örn förnyelsen av tonnage.

Icke minst gäller detta den synpunkten att även rederiföretagen med

full rätt kunna ha anspråk på att liksom handels- och industriföretag beredas

sådana avskrivningsmöjligheter att de kunna gå ur krisen lika konsoliderade

och med samma finansierings- och kreditresurser som vid inträdet

däri.

Enligt handelskamramas mening tala sålunda vägande skäl för att, med

användande av slutavräkningsförfarandet, för krisbeskattningen av tonnage

utformas särskilda värderings- och avskrivningsregler i nära anslutning till

principerna för varuvärderingen.

I detta sammanhang förtjänar vidare övervägas, huruvida icke genom

särskild övergångsbestämmelse möjlighet till provisorisk beskattning bör

beredas i det fall att medel, innan lagen träder i kraft, influtit vid försäljning

av fartyg eller i form av försäkring och sålunda ej kunnat insättas å

särskilt konto i riksbanken.»

Handelskammaren i Göteborg anser förslagets stadgande i 7 § c) såtillvida

välbetänkt som det avser att bereda rederierna tillfälle att vid försäljning

eller förlust skydda sig mot definitiv krisskattetaxering men finner

det önskvärt att en uppmjukning på denna punkt kommer till stånd. Det

kunde nämligen icke bestridas, att bestämmelsen särskilt för mindre rederier

kunde medföra en mycket allvarlig ansträngning av deras likviditet.

Handelskammaren anför vidare:

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Den i lagförslaget 7 § mom. c använda beteckningen ''fartygets i beskattningshänseende

gällande värde’ bör utbytas mot fartygets marknadsvärde

före krigstillståndets inträdande. Enligt kammarens uppfattning kan krisskatten

rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre

värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Kammaren önskar i detta

sammanhang även understryka, att den förutsätter att, om belopp använts

för anskaffning av fartyg i stället för sådant som försålts eller gått förlorat,

avskrivning i räkenskaperna å detta får ske ned till förkrigsvärdet av det anskaffade

fartyget.»

Handelskammaren i Gävle anser, att nedsättning av köpeskilling eller försäkringsbelopp

för fartyg kunde ske även genom beloppets insättande på

spärrkonto i affärsbank.

Kommerskollegium anför:

»De säregna förhållanden, som äro utmärkande för sjöfartsnäringen, synas

kollegium påkalla en särskild varsamhet vid fastställandet av reglerna

för värdeminskningsavdragen för fartyg, så att icke sjöfarten försättes i ett

ogynnsammare läge än övriga näringsgrenar och vidmakthållandet och utvecklingen

av handelsflottans tonnage motverkas. Med hänsyn till erfarenheterna

från världskriget rörande det starka slitage fartygen voro utsatta

för och svårigheterna för rederiföretagen att vid krigets slut iståndsätta tonnaget

synes ett tillmötesgående av de av redareföreningen framställda önskemålen

rörande värdeminskningsavdragen vara väl motiverat.

Såväl redareföreningen som handelskammaren i Göteborg har framhållit,

att uttrycket ''fartygets i beskattningshänseende gällande värde’ i 7 § mom.

c) i författningsförslaget borde utbytas mot fartygets marknadsvärde vid

tiden för krigsutbrottet. Enligt handelskammarens uppfattning borde krisskatten

rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre

värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Det synes kollegium angeläget,

att ifrågavarande bestämmelser givas sådan formulering och innebörd,

att därav tydligt framgår, att före kriget verkställd fondering icke blir föremål

för beskattning.

I anledning av vad redareföreningen anfört anser kollegium det skäligen

böra kunna förutsättas, att den tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd,

inom vilken förlorat eller försålt fartyg skall ersättas för erhållande

av restitution av provisoriskt påförd krisskatt eller befrielse från sådan skatt,

kommer att fastställas på sådant sätt, att överbelastning av varven eller andra

olägenheter av alltför snäva bestämmelser undvikas.

Redareföreningen har ifrågasatt att skattebestämmelserna skulle givas sådan

innebörd, att för sjöfartens vidkommande krisvinst skulle bliva fri från

därå belöpande krisskatt örn och i den mån som vinsten i fråga användes till

utökning av eller förbättring av det svenska tonnaget. Kollegium behjärtar

till fullo vikten av att intet försummas som kan göras för att vidmakthålla

och öka den svenska handelsflottan samt stärka dess ställning. Då det emellertid

torde möta principiella hinder att tillgodose dylika önskemål genom

skattelagstiftningen i vidare mån än att det i möjligaste mån tillses, att denna

icke så uppbygges, att den direkt motverkar nu angivna syften, har kollegium

icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang förorda särskild åtgärd

i den av redareföreningen föreslagna riktningen.

I avseende å det för provisorisk påföring av skatt vid försäljning eller

förlust av fartyg föreslagna villkoret, att köpeskillingen resp. försäkringssumman

eller del därav skall insättas i riksbanken ha vissa erinringar gjorts

av redareföreningen och handelskammaren i Göteborg. Bestämmelsen i fråga

synes ha föranletts därav, att det ofta rör sig örn mycket betydande belopp.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

115

Någon motsvarande föreskrift har emellertid icke föreslagits för övriga fall

av provisorisk skattepåföring, ehuru det även härvid torde kunna bli fråga örn

avsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då bestämmelsen kan komma

att inverka oförmånligt på rederiföretagens, särskilt de mindre företagens,

likviditet, vill kollegium ifrågasätta, huruvida icke nämnda villkor bör utgå

eller för tillgodoseende av det avsedda syftet någon annan utväg utfinnes,

som icke är förbunden med det angivna förslagets olägenheter.»

Fullmäktige i riksbanken hava efter särskild remiss avgivit yttrande i anledning

av förslaget i vad detta avser medverkan från riksbanken. Fullmäktige

yttra bland annat:

»Fullmäktige äro beredda att lämna den medverkan, som ifrågasattes i

förslaget. Därvid förutsättes, att fullmäktige själva få rätt att bestämma, vad

som skall anses som sedvanlig ränta. Örn, som fullmäktige vidare förutsätta,

riksgäldskontoret skall betala denna ränta, komma fullmäktige att, innan

räntan fastställes, samråda därom med fullmäktige i riksgäldskontoret.»

Slutligen har Sveriges varvsindustri förening, under framhållande, bland

annat, av de svårigheter med vilka varvsindustrien för närvarande har att

räkna och önskvärdheten att rederierna finge fritt förfoga över sina vinstmedel,

uttalat följande önskemål:

»I första hand hemställes, att depositionsskyldighet i riksbanken icke föreskrives

som förutsättning för befrielse från krigskonjunkturskatt.

Därest denna hemställan ej helt bifalles, föreslås, att linjerederierna utan

att mista rätten till befrielse från krigskonjunkturskatt må behålla hittills

utbetalade försäkringsbelopp för förlista fartyg liksom ock influtna försäljningsbelopp

för äldre fartyg, under förutsättning att medlen användas för

betalning av skuld på äldre fartygsbyggen eller å nya sådana.

Därjämte föreslås, att ej heller sådana medel, som framdeles inflyta genom

förlisning och försäljning av fartyg, skola för vinnande av befrielse

från krigskonjunkturskatt behöva insättas i riksbanken, utan att för dylik

befrielse blott erfordras bevis för, att medlen använts för anskaffande av

nytt fartyg.

Ett bifall till denna framställning skulle vara i hög grad ägnat att förbättra

varvens ställning i förhållande till bankerna ävensom öka utsikterna

för svenska varv att erhålla nybeställningar å fartygsbyggen.»

Enligt det remitterade förslaget skall ränta å provisoriskt påförd skatt

utgå med 3 procent.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse en sådan räntesats

icke motsvara skäliga villkor. Någon anledning att här tillämpa en

räntesats som närmast har karaktär av straffränta torde ej förefinnas. Tvärtom

torde samma principer böra följas som godtagits i fråga om beskattning

av till lagerförnyelse avsedda medel. Handelskammaren i Göteborg föreslår,

att ifrågavarande ränta göres rörlig och fastställes till 1 procent över

riksbankens diskonto för tremånadersväxlar. Handelskammaren i Gävle anser

samma procentsats som vid restitution av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

böra föreskrivas. Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Beträffande frågan örn de taxeringsorgan eller de myndigheter, som böra

besluta örn provisorisk skattepåföring och örn restitution i sådant fall, hänvisas

till den redogörelse, som lämnas i samband med taxeringsförfarandet.

Departementschefen:

Den föreslagna provisoriska skattepåföringen utgör ett led i anordningarna

till förhindrande av att fiktiva vinster träffas av krigskonjunkturskatt.

Detta förfarande avser sådana fall, där det synts naturligt att den skattskyldige

får för beskattningsåret komma i åtnjutande av avdrag som reellt få

anses hänföra sig till detta år, men som bokföringsmässigt redovisas på ett

följande år. Förslaget i detta avseende har allmänt tillstyrkts. Vissa anmärkningar

hava dock framställts, medan å andra sidan vissa önskemål örn förfarandets

utvidgning hava uttalats.

Beträffande första möjligheten till provisorisk skattepåföring, vilken avser

att genom uppläggning av varuförnyelsefond få, där lagerminskning

under beskattningsåret ägt rum, från detta års inkomst åtnjuta avdrag för

nedskrivning å ersättningslager, som ännu ej inköpts, hava av vissa länsstyrelser

uttalats farhågor för missbruk och kontrollsvårigheter. Jag har

emellertid svårt att inse, att dessa farhågor böra tillerkännas särskilt stor betydelse.

Syftet nied bestämmelserna är alt tillse, att den rörelseidkare, som

förverkligar en från början tillkännagiven avsikt att använda vinsten för anskaffande

av ersättningslager, kommer i åtnjutande av väsentligen samma

förmån att nedskriva detta till det gamla lagrets värde, som han skulle haft,

örn lagerersättningen ägt rum under beskattningsåret. Det förefaller mig,

som örn risken för att den skattskyldige skulle komma i åtnjutande av någon

mera avsevärd obehörig förmån i detta avseende ej skulle vara stor.

Den andra möjligheten av i den remitterade promemorian föreslagen provisorisk

beskattning avser det fallet att i räkenskaperna gjort överprisavdrag

beträffande tillgång för stadigvarande bruk som under beskattningsåret anskaffats

ej kunnat i sin helhet medgivas. Örn det sedermera visar sig att sådant

större avdrag än det medgivna skulle varit berättigat, ifall den kommande

utvecklingen kunnat förutses, får avdraget åtnjutas i efterhand från

det rätta årets inkomst. De anmärkningar, som i detta sammanhang framställts,

avse mindre den sålunda föreslagna anordningen i och för sig än den

omständigheten att den förutsätter en viss återhållsamhet i fråga örn omedelbart

beviljande av överprisavdrag. Jag vill emellertid härom uttala, att enligt

sakens natur vid ifrågavarande tillfälliga beskattning en viss försiktighet

hos beskattningsmyndigheterna ovillkorligen måste vara på sin plats,

och att det därför givetvis bör betraktas som en förmån för de skattskyldiga

att erhålla säkerhet för att komma i åtnjutande av räkenskapernas

hela överprisavdrag sedan detta visat sig sakligt befogat, låt vara i form

av skatterestitution och ej i form av omedelbar skattefrihet.

Den tredje möjligheten av provisorisk skattepåföring enligt det remitterade

förslaget avser det fall att rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

117

förlorat och köpeskillingen eller försäkringssumman ej under beskattningsåret

använts för nyanskaffning av fartyg, men insatts å särskilt konto hos

riksbanken för framtida disposition för sådant ändamål. Detta fall har

särskilt berörts i vissa yttranden, framför allt det av Sveriges redareförening

avgivna. Föreningen har sammanfattat sina anmärkningar i tre huvudpunkter.

Den första av dessa är, att oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget

skall anskaffas för att befrielse från skatt skall erhållas. Det synes

mig ej möjligt att i detta avseende göra ett bestämt uttalande. Då varje

möjlighet till bedömande saknas rörande efterkrigskonjunkturens utveckling,

skulle, synes det, varje uttalande härom vara förhastat. Det ligger

emellertid i sakens natur att, när viss anordning vidtagits för att tillgodose

rederinäringen och det ur det allmännas synpunkt är ett positivt intresse

att ersättningstonnage anskaffas för avgånget tonnage, slutavräkning ej kommer

att företagas förrän vid sådan tidpunkt då läget hunnit stabilisera sig

efter kriget. Möjligheten står också öppen att på en av redareföreningen antydd

väg tillgodose rederinäringens intressen vid krisens avveckling, nämligen

på det sätt att kontrakt om fartygsinköp beträffande rätt till avskrivning

likställas med redan inköpta fartyg. Står sådan möjlighet öppen, torde

tiden för avräkningsförfarandet kunna sättas tidigare.

Vidare betecknas det av redareföreningen såsom egendomligt att, samtidigt

med att skatt påföres provisoriskt, viss del av köpeskillingen eller

ersättningen skall insättas i riksbanken. För min del anser jag detta villkor

vara på sin plats. Det är i och för sig ingen orimlig fordran att ett

företag manifesterar sin avsikt att för det erhållna beloppet ersätta det avyttrade

eller förlorade fartyget genom att avskilja, ej en fond i balansräkningen,

utan själva de erhållna pengarna. För rederinäringen såsom sådan

bör det vara en direkt fördel att ett villkor uppställes, som skapar trygghet

för att medlen ej förfaras utan verkligen stå till förfogande för inköp av det

ersättningstonnage, vars anskaffande innebär ett så betydelsefullt allmänt

intresse. Den av redareföreningen särskilt åberopade norska lagstiftningen

ställer liknande villkor för avskrivningsavdrag utöver de normala även vid

den ordinarie beskattningen. Tidigare hava vid olika tillfällen framställts

önskemål örn sådana villkor i skattelagstiftningen, som direkt uppmuntra till

vidtagande av ur näringslivets allmänna synpunkter nyttiga åtgärder. I likviditetsavseende

försättes ett företag genom insättning av medlen i riksbanken

merendels knappast i sämre men ofta i bättre läge än örn företaget haft

fartyget hvar, då det ju ej heller i sistnämnda fall haft tillgång till pengarna

men behövt rörelsekapital till fartygets nyttjande.

Med hänsyn bland annat därtill att så lång tid förflutit från utgången av

det beskattningsår, varom nu är fråga, finner jag emellertid viss uppmjukning

av villkoret kunna medgivas, i det möjlighet bör hållas öppen för Kungl.

Majit att i särskilda undantagsfall i stället för insättning i riksbanken föreskriva

annan med dylik insättning väsentligen likvärdig disposition av tillgångar

såsom villkor för den provisoriska skattepåföringen. För medgivande

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

av sådant undantag torde böra krävas synnerligen vägande skäl. Om möjligt

bör riksbankens kontroll fordras även där undantagsbestämmelsen kommer

i tillämpning. Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att den omständigheten,

att företaget använder det influtna beloppet till att gälda i

fartyget intecknad skuld, ej bör försätta företaget i ett sämre läge än om

beloppet insatts i riksbanken. Detta förhållande föranleder särskilda stadganden.

Redareföreningens tredje huvudanmärkning uttryckes så, att såsom underlag

för krisvinstens beräkning givetvis bör räknas skillnaden mellan fartygets

värde vid tiden för krigsutbrottet och det ersättningsbelopp som erhållits,

och icke, såsom av lagtexten syntes framgå, fartygets återstående värde i

beskattningsavseende vid försäljningen eller förlisningen. Motsvarande uttalande

har gjorts av handelskammaren i Göteborg. Yttrandena i denna del

måste emellertid bero på ett missförstånd. Stadgandet i fråga avser överhuvudtaget

ej att angiva vad som skall beskattas utan att angiva den del

av den beskattningsbara merinkomsten, å vilken skatt skall påföras endast

provisoriskt. Genom begränsning till i den »beskattningsbara merinkomsten

ingående del av det insatta beloppet», göres det tydligt, att ingen ledning

kan ur detta stadgande hämtas om vad som skall beskattas eller ej. Att

vid krigsutbrottet befintlig dold reserv, som därefter framtagits, ej skall krigskonjunkturbeskattas,

har utförligt berörts i samband med 4 §.

Jag har emellertid ansett mig kunna i viss mån tillmöteskomma ett annat

från redarehåll framställt önskemål, nämligen att provisorisk skattepåföring

skall kunna ske även i det fall då annan än avyttrings- eller försäkringsvinst

beträffande försålt resp. förlorat fartyg insättes i riksbanken för

framtida tonnageanskaffning. Detta innebär motsvarande tillämpning på

ett speciellt område vid ifrågavarande beskattning av den för den ordinarie

beskattningen gällande möjligheten att göra avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

En dylik bestämmelse bör kunna uppmuntra rederiföretagen att

använda vinstmedel till framtida tonnageanskaffning. Bestämmelsen synes

böra avfattas i huvudsaklig analogi med den som meddelas beträffande fartygsförsäljningsvinster.

Provisorisk skatt bör följaktligen påföras, ej för

det insatta beloppet i dess helhet, utan för viss del, vilken skäligen synes

kunna bestämmas till hälften av detta. Vad i redareföreningens yttrande

i övrigt ifrågasättes beträffande rätt till provisorisk skattepåföring synes

närmast innebära yrkande örn dold subvention av krigskonjunkturskattemedel

till fartygsbeståndets utökning och förbättring. Bestämmelser av sådan

innebörd är jag emellertid ej beredd att förorda. Sammantagna torde emellertid

de möjligheter, som erbjudas rederinäringen att i förevarande sammanhang

sörja för framtiden, kunna betecknas som långt gående. Skillnaden

mellan behandlingen av fartyg och behandlingen av varulager blir i verkligheten

ganska obetydlig.

Den möjlighet till provisorisk skattepåföring, som avser utfallet försäkringsbelopp,

gäller enligt det remitterade förslaget endast fartyg. Jag kan

emellertid ej se något hinder att låta denna bestämmelse gälla även annan

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

119

tillgång för stadigvarande bruk, utan förordar sådan utvidgning. Däremot

anser jag det icke lämpligt att utvidga denna rätt att avse även belopp som

influtit vid försäljning av annan tillgång än fartyg, då därigenom mycket

besvär skulle kunna framkallas utan motsvarande nytta.

Jag har förut i samband med spörsmålet örn värdering av varulager berört

frågan örn behandlingen av kontrakt rörande framtida leveranser i fall

då prisfall är att vänta. Den där av mig antydda möjligheten att erhålla nedsättning

vid inkomstberäkningen medgiver emellertid ej för rörelseidkarna

att alltid på förhand bedöma, om nedsättning skall komma att beviljas eller

ej, bland annat på den grund att graden av prisfallsrisk kan bedömas olika.

Den där avsedda möjligheten gäller för övrigt det fall, då sådan åtgärd vidtagits,

vilken minskat den redovisade vinsten. Jag har därför ansett, att den

angivna möjligheten bör kunna kompletteras genom en bestämmelse rörande

rätt till provisorisk skattepåföring, därest vid beskattningsårets utgång

avsättning av vinstmedel skett till en särskild prisfiuktuationsfond för mötande

av framtida prisfall å tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning i

rörelsen, vilken under beskattningsåret inköpts men icke levererats. Den provisoriska

skattepåföringen torde böra avse det belopp, varmed skatten skulle

minskats, örn tillgången levererats under beskattningsåret och nedskrivning

å densamma skett enligt i förordningen medgivna grunder. Restitution

synes böra äga rum, då fonden använts för detta ändamål.

Såsom av det anförda framgår har jag funnit mig kunna väsentligen biträda

det i den remitterade promemorian framlagda förslaget rörande provisorisk

skattepåföring samt till och med ansett mig kunna föreslå viss- utvidgning

av detsamma. Jag finner mig emellertid böra framhålla, att under överläggningarna

i ämnet med de sakkunniga vissa andra möjligheter diskuterats,

innebärande bland annat tillämpning även på varulager av regler av

samma syftning som de för fartyg föreslagna. En modifikation av den provisoriska

skattepåföringen i denna riktning kräver ytterligare överväganden.

Frågan får upptagas till avgörande i samband med att skatteförslag utformas

för ett följande budgetår.

Redaktionellt har en betydande omarbetning företagits av de i den remitterade

promemorian framlagda bestämmelserna om provisorisk skattepåföring,

i det de olika fallen ansetts böra behandlas i olika paragrafer. Med den

utökning av bestämmelserna i ämnet, som blir en följd av de nya fallen av

provisorisk skattepåföring, har den ändrade uppställningen synts särskilt

påkallad.

Jag övergår nu till vissa detaljfrågor.

Några av föreskrifterna rörande provisorisk skattepåföring innefatta krav

på att vissa åtgärder vidtagits i den skattskyldiges räkenskaper. Då fråga

nu är örn bokslut för räkenskapsår, som för länge sedan gått till ända, synas

särskilda föreskrifter böra meddelas, enligt vilka senare vidtagna åtgärder

godkännas som örn de hade skett i räkenskaperna för beskattningsåret. Vidare

synes, där insättning av medel i riksbanken kräves, sådant villkor böra

anses fullgjort, där insättningen skett senast den 16 september 1940 eller, med

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

landskamrerarens medgivande, annan tidpunkt före taxeringens avslutande.

Föreskrifter i dessa avseenden finnas intagna i 16 § i det överarbetade förslaget.

Det har i yttrandena framhållits, att förutsättningar för restitution kunna

tänkas föreligga, innan taxeringen verkställes. Rörande detta fall hava

föreskrifter i det överarbetade förslaget införts i 18 § 3 mom.

Vidare bör beaktas det fall, att fartyg hunnit inköpas redan innan beloppet

enligt vad nyss sagts behöver vara insatt i riksbanken. För detta fall ifrågasättes

särskild reglering i 18 § 2 mom. Även i detta fall blir 3 mom. tilllämpligt.

Den i det remitterade förslaget ifrågasatta räntefoten för restituerad krisskatt,

3 %>, torde lämpligen böra godtagas. Skäl synas visserligen kunna anföras

för en växlande ränta, men både bestämmandet av och tillämpningen

av en sådan möter svårigheter. Jag anser en fast räntesats vara att föredraga

och finner ur dylik synpunkt den föreslagna procentsatsen lämpligt

avvägd. Bestämmelser örn ränta föreslås i 19 §. I denna paragraf synes även

böra stadgas skyldighet för skattskyldig, som erhållit uppskov med skattebetalningen,

att erlägga ränta å det skattebelopp som slutligen skall gäldas.

Utan sådan skyldighet skulle missbruk på grund av anordningen kunna befaras.

Räntefoten synes böra utgå enligt sådana av Kungl. Majit fastställda

grunder, att örn möjligt varken vinst eller förlust på grund av uppskovet

uppstår för den skattskyldige.

I anvisningarna till ifrågavarande paragrafer i det överarbetade förslaget

hava införts nya punkter (2 och 5) avseende de nytillkomna fallen av provisorisk

skattepåföring. Därjämte hava i en anvisningspunkt 6 införts vissa

belysande exempel. Dessa avse enligt sin ordalydelse förhållandena beträffande

försäljning av fartyg men äro tillämpliga även beträffande försäkringsbelopp

som influtit vid förlust av såväl fartyg som annan tillgång för

stadigvarande bruk.

20 och 21 §§.

20 § innefattar en särskild bestämmelse rörande dödsbo, medan 21 § avser

frågan örn beskattningsort. Bestämmelserna hava sin motsvarighet i 10

och 11 §§ i det remitterade förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat den meningen, att befrielse från

erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt syntes böra medföra

befrielse även från krisskatt. De sociala skälen för befrielse hade beträffande

krisskatten samma styrka som beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

I övrigt hava i yttrandena ej gjorts några särskilda uttalanden rörande

dessa spörsmål.

Övervägande skäl synas mig'' tala för det remitterade förslagets ståndpunkt

att befrielse för dödsbo från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller

från erläggande av sådan skatt bör bliva beroende på särskild prövning av

prövningsnämnd.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

121

I övrigt föranleda ifrågavarande spörsmål ej något annat uttalande från

min sida än att 20 § anknytes till den innevarande år antagna lydelsen av

23 och 24 §§ statsskatteförordningen (förordningen den 15 mars 1940, se Sv.

förf.-sami. nr 138).

22—32 §§.

I dessa paragrafer, som med vissa ändringar i dispositionen hava sin

motsvarighet i 11—20 §§ i skatteberedningens förslag, upptagas bestämmelser

om taxeringsförfarande och uppgiftsslcgldighet jämte därmed sammanhängande

spörsmål.

Enligt det remitterade förslaget skall den vid den ordinarie beskattningen

gällande instansordningen tillämpas även vid ifrågavarande taxering.

Emellertid har enligt vad som framgår av motiveringen förutsatts den möjligheten,

att lagstiftning i ämnet icke skulle föreligga förrän jämförelsevis

sent, och för sådant fall föreslagits, att prövningsnämnd skulle bliva första

instans. Den föreslagna instansordningen skulle gälla jämväl provisorisk

skattepåföring ävensom restitution av provisoriskt påförd skatt. Frågor om

sådan restitution skulle även kunna handläggas av särskild prövningsnämnd

i den utsträckning Kungl. Majit föreskreve.

I motiveringen har framhållits, bland annat, att taxeringsförfarandet komme

att bliva krävande för beskattningsmyndigheterna och att den nuvarande

taxeringsapparaten icke vore tillräckligt utrustad för att utan förstärkning

kunna verkställa den föreslagna taxeringen till krisskatt. Ehuru

taxeringsnämnden enligt förslaget skulle bliva första instans, hade likväl

förutsatts såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen

till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det vore alltså i första

hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövdes. I sådant hänseende

har därför föreslagits, att en särskild i bokföring sakkunnig för varje

län och en för Stockholms stad skulle förordnas att vara konsulenter beträffande

taxeringen till krisskatt. Därjämte skulle en sådan sakkunnig

förordnas att biträda mellankommunala prövningsnämnden. Konsulenterna

skulle förordnas av Kungl. Majit.

Tillika skulle av Kungl. Majit förordnas en särskild konsulent, vilken

skulle följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå

övriga konsulenter och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar

rörande ifrågavarande taxering. Denne konsulent skulle även vara föredragande

i den särskilda nämnd, centrala krisskattenämnden, som jämlikt förslaget

skulle inrättas. Denna nämnd, vars ordförande och ledamöter skulle

förordnas av Kungl. Majit, skulle i den utsträckning, som Kungl. Majit föreskreve,

efter framställning från landskamreraren eller allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva

yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt. Nämnden skulle

också äga i anslutning till den föreslagna förordningens bestämmelser eller

till av Kungl. Majit meddelade föreskrifter fastställa regler för tillämpning

av förordningen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

För 1940 års taxering har förslaget avsett, att uppgifter till ledning vid

taxering skulle lämnas endast efter anmaning, varemot, för den händelse

krisbeskattningen för ett kommande år fullt genomfördes, obligatorisk uppgiftsskyldighet

i viss utsträckning förutsatts.

Motiveringen till förslaget i nu ifrågavarande delar återfinnes å sid. 14—- 16 samt sid. 44—48 i promemorian.

I ett flertal yttranden hava betänkligheter uttalats beträffande det tekniska

genomförandet av den föreslagna taxeringen. Framförallt gäller detta

förslaget att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen. För innevarande

år kan med hänsyn till den långt framskridna tiden detta förslag

uppenbarligen ej genomföras. Emellertid har frågan örn taxeringsnämndernas

ställning betydelse för ett kommande års taxering till krigskonjunkturskatt

— förslag till lagstiftning härom är under utarbetande — och frågan

står i så intimt samband med de taxeringstekniska spörsmålen i övrigt,

att det synes lämpligt att i detta sammanhang behandla även denna.

Ur de avgivna yttrandena må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet uttalar stora betänkligheter mot förslaget att handläggningen

av den ifrågavarande taxeringen skulle åvila de vanliga beskattningsnämnderna

samt fortsätter:

»I första hand gäller detta den ifrågasatta taxeringen innevarande år. Skatteavdelningens

nuvarande organisation är så ordnad, att deklarationer av

den art, varom nu är fråga, behandlas av särskilda taxeringsnämnder. Dessa

äro redan bestämda till sina områden och ledamöter äro utsedda. Arbetet

inom dessa nämnder, som på förhand beräknats, är av sådan omfattning,

att den ökning, som skulle föranledas av krisskatten, svårligen kan tilläggas

utan men för det ordinarie taxeringsarbetet. Därtill kommer att flertalet

deklarationer från rörelseidkare inkommer först i slutet av mars månad

och bliva tillgängliga för nämnderna i början av april månad. De särskilda

nämndernas arbeten koncentreras sålunda på en kort tid. Likaledes

kan i år förväntas att anstånd utöver 31 mars måste lämnas i stor utsträckning

på grund av, att rörelseidkarna genom personalens utkallning till försvarsberedskap

icke hinna få sina bokslut färdiga. I viss mån får även tagas

i betraktande, att taxeringskontorens personal, som även drabbas av utkallning,

får tagas i anspråk för förberedande arbete vid inkomna ansökningar

örn befrielse från eller nedsättning av värnskatt. Antalet dylika ansökningar

utgör för Stockholms vidkommande inemot 8,000 stycken. Ämbetet

finner sig sålunda bestämt böra avstyrka, att taxeringsnämnderna bliva

första taxeringsinstans innevarande år. Ett följande år kan frågan ställa

sig annorlunda. Likaväl som nu finnas särskilda nämnder för behandling

av deklarationer från rörelseidkare m. fl. kan tänkas, att särskilda nämnder

inrättas för behandling i sin helhet av deklarationer, som kunna giva anledning

till taxering av krisskatt, varvid såväl den vanliga taxeringen som

taxeringen av krisskatt skulle skötas av dessa nämnder. Desamma kunde

få särskilt kunniga ordförande och kronoombud liksom även mera kvalificerade

ledamöter. Måhända är en dylik anordning även tänkbar i länen.

Om sålunda innevarande år icke taxeringsnämnderna skulle handhava

taxeringen av krisskatt, vilket även synes hava förutsetts i promemorian,

skulle alltså denna taxering företagas av prövningsnämnden. Undersökning

av materialet och förslag till jämförelsetal och merinkomst skulle ske inom

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

123

ämbetet före prövningsnämndens början. De skattskyldiga skulle underrättas.

om förslagen och lämnas tillfälle inkomma med påminnelser till prövningsnämnden.

Emellertid hyser även härvidlag ämbetet betänkligheter mot

en utökning av prövningsnämndens arbeten på dylikt sätt. Det vill synas,

som om en betydande underskattning skett av den arbetsbörda, som skulle

bliva följden av ofrånkomliga bokgranskningar av de skattskyldigas räkenskaper

för att kunna på nöjaktigt sätt bestämma krisskatten. Fråga är, örn

detta låter sig inrymmas inom ramen för prövningsnämndens ordinarie arbete.

Härtill kommer emellertid en omständighet, som måhända icke beaktats.

Enligt förslaget skulle Kungl. Majit utse en särskild central krisskattenämnd

med uppgift att avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till krisskatt.

Det torde kunna förväntas, att den mera bärande utredningen från de

skattskyldiga inkommer först till prövningsnämnden såväl beträffande varulagervärderingar

som avskrivningar med en mångfald av olika principståndtaganden.

Givetvis måste viss utredning företagas inom prövningsnämnden,

innan ett eventuellt yttrande begäres från den centrala nämnden. Den

knappa tid prövningsnämnden har till sitt förfogande låter befara, att detta

yttrande ej kan komma nämnden tillhanda i sådan tid att densamma sedan

hinner med att slutföra ärendet. Även örn det gäller principuttalanden kan

tänkas, att den centrala nämnden icke vill eller kan giva ett sådant utan tillgång

till handlingarna eller yttrande från den skattskyldige, vilket givetvis

vållar tidsutdräkt.

Med det ovan sagda har ämbetet velat framhålla, att taxeringar, som

beröra krisskatt, lämpligen böra i sin helhet handhavas av särskilda nämnder.

De motiv, som i promemorian anförts för, att de vanliga beskattningsnämnderna,

understödda av särskild sakkunskap, skulle vara bäst lämpade

för uppgiften, synas ej alltför vägande. Krisskatten är dock en säregen

företeelse, som fordrar undersökningar och omdömen vitt skilda från den

ordinarie beskattningen.

Konsulentens arbete skulle ligga huvudsakligen på det bokföringstekniska

området. I de fall, då mera betydande krisvinster äro afl förvänta, torde

rätt omfattande bokföring föreligga, som särskilt om lagervärderingar och

inventarieavskrivningar skola granskas med därav följande omräkningar,

torde fordra ingripande från konsulenten själv. Man kan befara, att hans

lid icke räcker till i dylika fall, då taxeringsnämndernas ordförande även

hava att vända sig till honom för erhållande av hjälp och råd. Möjlighet

bör alltså beredas att förordna flera konsulenter.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget ur taxeringsteknisk synpunkt

överstiga beskattningsnämndernas kapacitet och yttrar vidare bland

annat:

»Den sakkunskap, som föreslagits till deras biträde, är otillräcklig. Inom

Stockholms län torde finnas cirka 12,000 rörelseidkare; att en konsulent

skulle kunna biträda i erforderlig utsträckning vid behandlingen av dessas

uppgifter är otänkbart. Länsstyrelsen avråder bestämt från att ålägga beskattningsnämndema

uppgifter, som överstiga deras förmåga. Att föreskriva

ett detaljerat förfarande, som icke kan genomföras, måste medföra, att

taxeringen, alla föreskrifter till trots, blir ganska summarisk.

Det arbete, som måste åläggas en krisskattekonsulent, förutsätter ingående

kännedom örn såväl bokföring som taxering. Uppfattningen att kännedom

skulle erfordras endast om bokföring kan länsstyrelsen icke dela; det

torde vara tillräckligt att peka på det sammanhang med skatteväsendets

ofta svårbedömda avskrivningsregler, som ifrågavarande utredningsarbete

kommer att få.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Enligt länsstyrelsens mening ligger det närmast till hands att sammanföra

konsulentuppdraget med de uppdrag såsom taxeringsrevisor eller taxeringsassistent,

som numera torde hava tilldelats bokföringssakkunniga personer

vid de flesta länsstyrelser. Det synes vara tillrådligt att för krisbeskattningen

utnyttja den kännedom om de skattskyldiga inom varje län,

som dessa bokföringssakkunniga samlat. Verkställes en bokföringsgranskning,

synes naturligt att densamma kommer att utnyttjas såväl för den

ordinarie taxeringen som för krisbeskattningen.

Själva arbetet med merinkomsternas beräkning torde böra utföras med

anlitande av den i taxeringsvärv skolade personalen inom länsstyrelsen.

Länsstyrelsen håller för troligt, att en taxeringsrevisor, örn han till sitt förfogande

erhåller tillräckligt antal kompetenta tillfälliga biträden samt skrivhjälp,

skall kunna tilldelas de uppdrag, som avsetts för en konsulent enligt

förslaget. Ordnas arbetet på dylikt sätt, torde den för statsverket minst

kostsamma utvägen anlitas, även om något förhöjda arvoden måste utgå

til! taxeringsrevisorerna samt övertidsersättning beräknas för länsstyrelsepersonal,

som anlitas för arbetet.

Resultatet av de förberedande arbetena skulle sedan föreläggas vederbörande

beskattningsnämnd, som skulle hava att taga ståndpunkt till taxeringsfrågorna.

Att innevarande år kunna medhinna arbetet i så god tid, att taxeringsnämnderna

få verkställa taxeringen, är uteslutet. Detta måste således ankomma

på prövningsnämnden eller helst en delegation av denna nämnd.

I god tid före prövningsnämndens sammanträde böra de skattskyldiga underrättas

örn det taxeringsförslag, som upprättats inom länsstyrelsen, och

sålunda beredas tillfälle avgiva erinringar mot detsamma.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det föreslagna arrangemanget

med förordnande av konsulenter torde vara synnerligen av behovet

påkallat för att nå ett tillförlitligt resultat samt fortsätter:

»Då promemorieförfattaren emellertid säger, att berörda konsulenter icke

torde behöva besitta någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor

utan endast äga bokföringsteknisk utbildning, måste länsstyrelsen

såsom sin bestämda mening uttala, att en konsulent, som icke är väl förfaren

i allmänt taxeringsarbete, icke torde kunna på ett tillfredsställande sätt

fullgöra, vad som av honom måste krävas vid nu berörda taxeringsarbete.

I detta sammanhang har promemorieförfattaren jämväl uttalat, att man

lämpligen för den ifrågavarande uppgiften torde kunna anställa personer,

som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen,

och att det sedan skulle få ankomma på länsstyrelserna att skaffa

ersättare för dessa. Med anledning härav anser länsstyrelsen sig böra understryka

att, örn promemorieförfattaren härmed avsett att de vid länsstyrelserna

anställda taxeringsrevisorerna skulle förordnas till konsulenter, det

i många fall torde vara helt uteslutet att kunna anskaffa kompetenta ersättare

för desamma, vilket förhållande skulle i sin tur komma att högst

menligt inverka på resultatet av de ordinarie inkomsttaxeringarna.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar bland annat:

»Enligt den föreliggande utformningen av förslaget har man genom särskilda

anordningar sökt sörja för, att den förra krigskonjunkturbeskattningens

orättvisor icke skola upprepas. Dessa anordningar förutsätta emellertid

en apparat, vars handhavande lagts på den nuvarande taxeringsorganisationen

och som densamma enligt länsstyrelsens mening, icke förmår

bemästra. Särskilt vill länsstyrelsen avråda från att vid en eventuell kris
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

125

skattetaxering innevarande år inkoppla taxeringsnämnderna som första instans.

Dessa nämnder bliva härförutan hårdare belastade än någonsin

förut genom de särskilda svårigheter, behandlingen av till militärtjänstgöring

inkallades taxering bereder och genom utredningar i talrika ärenden örn

befrielse från värnskatt, varjämte många ordförande och ledamöter genom

dem pålagda kristidsuppgifter fått sin för taxeringsarbetet disponibla tid

ytterligare inskränkt. Att under sådana omständigheter ålägga dem ytterligare

taxeringsarbete, och därtill av krävande och i viss mån främmande

art är enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning icke tillrådligt. Förslagsställaren

ifrågasätter också (sid. 50) på andra grunder att låta prövningsnämnden

bliva första taxeringsinstans år 1940. Om taxeringsapparaten i

övrigt i huvudsak skall anordnas enligt förslaget, anser länsstyrelsen sistberörda

utväg vara den enda framkomliga, detta jämväl i fortsättningen.

Det förberedande arbetet kunde i så fall tänkas lagt på landskontoren.

En dylik anordning komme givetvis att inkräkta på det ordinarie arbetet

för prövningsnämnden och är följaktligen i och för sig mindre önskvärd —

även ur fiskalisk synpunkt — men torde dock vara genomförbar, örn för

uppgiften kvalificerad personal ställes till landskontorens förfogande. Det

måste dock påpekas att sådan arbetskraft för närvarande i allmänhet icke

finnes tillgänglig i landsorten.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar, att taxeringsnämnderna redan

vore starkt belastade och att det framför allt i nuvarande läge vore synnerligen

betänkligt att pålägga dem nya uppgifter, som skulle väsentligt

inkräkta på det arbete, som nu ålåge dem. Länsstyrelsen anför vidare:

»Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför den taxering, varom här är

fråga, icke verkställas av taxeringsnämnderna. Då det får anses vara uteslutet

att för krigsvinstbeskattningen inrätta en helt fristående organisation,

synas prövningsnämnderna närmast böra komma ifråga för handläggning

av ifrågavarande ärenden i första instans. Därest emellertid dessa jämväl

komme att handhava denna beskattning, skulle det icke kunna undvikas,

att det granskningsarbete, som plägar utföras å landskontoren beträffande

den årliga inkomsttaxeringen, måste eftersättas. Det bleve även nödvändigt

att vidtaga ändring i prövningsnämndernas sammansättning, så att sakkunskap

på affärslivets område bleve i desamma företrädd i större utsträckning

än vad nu är fallet.

Länsstyrelsen anser därför, att en för varje län gemensam särskild nämnd

bör hava att i första hand fatta beslut örn taxering till den skatt, förslaget

avser, liksom vid krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Förslag

till taxering bör i likhet med vad som då skedde upprättas av länsstyrelserna,

varvid de i promemorian omnämnda konsulenterna böra biträda.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bland annat:

»Taxeringsnämnderna kunde t. ex. hava att medverka på sådant sätt, att

de uppgöra en förteckning av rörelseidkare m. fl., som kunna ifrågakomma

att taxeras till krisskatt, och att avsluta dessas taxeringar inom viss tid ■—■

så tidigt som möjligt — ävensom att i särskild ordning redovisa dessa taxeringar

och därtill hörande handlingar till landskontoret. Där kunde med

biträde av konsulent materialet bearbetas, för att överlämnas till särskild

krisskattenämnd, med bättre sammansättning och förutsättningar i övrigt

för genomförande av taxeringen till krisskatt än taxeringsnämnderna.

Särskild krisskattenämnd med lämplig sammansättning synes i och för

sig vara att föredraga framför taxeringsnämnderna.

Därest undersökningsmaterialet kunde befaras bliva alltför stort för en

nämnd, kunde man måhända tänka sig flera krisskattenämnder för länet.»

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att krisskattetaxeringen icke endast

skulle föranleda en stark merbelastning av den nu förefintliga taxeringsorganisationen

till förfång för den ordinarie inkomsttaxeringen utan dessutom

skulle enligt förslaget nödvändiggöra inrättandet av nya och dyrbara

taxeringsorgan. Länsstyrelsen anför vidare bland annat:

»Då i promemorian vid behandlingen av de rent statsfinansiella synpunkterna

på krisskatten anmärkes, att de föreslagna konsulenterna skulle kunna

lämna en värdefull hjälp vid den ordinarie inkomsttaxeringen, torde detta

få uppfattas såsom ett indirekt erkännande, att konsulenternas befattning

med krisskattetaxeringen troligen icke skulle komma att ''betala sig’. Den

i promemorian uttryckta förhoppningen, att den merutgift utöver influten

krisskatt, som konsulenternas verksamhet skulle medföra, skulle kunna

täckas genom en tack vare deras medverkan mera effektiv inkomsttaxering,

torde dock grunda sig på en felsyn. De spörsmål, som konsulenten huvudsakligen

komme att taga befattning med, skulle väl i allmänhet ligga på

områden, där krisbeskattningen avviker från inkomstbeskattningen, sålunda,

bland annat, frågor rörande lagervärdering, värdeminskningsavdrag, ''onormala’

avdrag m. m. vid krisbeskattningen, vilka icke påverka den ordinarie

inkomstbeskattningen. Örn konsulenten verkligen skall kunna nå något

resultat på detta område, lärer han icke kunna ägna mycken tid åt frågor,

som äro gemensamma för de båda beskattningsformerna.»

Länsstyrelsen i Blekinge lån anser, att taxeringen i första instans borde

handläggas av en särskild nämnd, sidoordnad med taxeringsnämnden, samt

anför vidare:

»En annan omständighet, som tilldragit sig länsstyrelsens uppmärksamhet,

är frågan örn den konsulent, som har till uppgift att följa taxeringen

till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter

och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar rörande krisskatt, så

ock vara föredragande hos den nämnd, som omförmäles i 17 §. Så fort

denna centrala krisskattenämnd träder i verksamhet, förefaller det som

örn denna ''överkonsulent’ skulle vara tämligen överflödig. Centrala krisskattenämnden

är ju också avsedd för att nämnden, i anslutning till krisskatteförordningens

bestämmelser eller till de föreskrifter, som må meddelas

av Kungl. Maj:t, skall fastställa regler för tillämpning av krisskatteförordningen.

Tänker man sig in i gången av hela förfarandet, så skall först

Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser, naturligtvis efter grundlig förberedelse

inom finansdepartementet, sedan skall konsulenten föredraga ärendet i den

centrala nämnden och till sist skall nämnden fatta beslut. Därtill kommer

att länsstyrelsen icke kan förstå, huru denna konsulent skall kunna följa

taxeringsnämndernas verksamhet utan vidsträckta resor i hela landet, och

vad detta innebär, kan var och en lätt inse.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att innevarande års taxering

anförtros åt prövningsnämnderna, då det vore praktiskt taget omöjligt för

taxeringsnämnderna att kunna omhändertaga även denna taxering. Länsstyrelsen

yttrar vidare:

»För kommande års taxeringar torde frågan örn instansordning kunna

komma i nytt läge, enär då åsyftas, att jämväl inkomster av jordbruksfastig

het och annan fastighet skall kunna drabbas av krisskatt. Den särskilda

kännedom i fråga örn dessa förvärvskällor, som är företrädd i taxeringsnämnderna,

torde kunna motivera, att taxeringen verkställes av taxerings
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

127

nämnden. Trots detta anser länsstyrelsen skäl tala för att taxeringsnämnderna

icke som första instans påföra krisskatt. De mycket invecklade frågor,

som här föreligga, och som ofta måste avgöras efter skälighetsgrunder,

skulle hos de olika taxeringsnämnderna lätt kunna få en behandling, som

med hänsyn till den likformighet i taxeringen, som eftersträvas, icke är

önskvärd. Även om taxeringsnämnderna få till sitt förfogande sakkunnig

bokföringshjälp, är det givet, att länets 155 taxeringsnämnder endast i ringa

utsträckning kunna erhålla dennes biträde, och nämnderna bliva därför i

huvudsak hänvisade till att själva lösa taxeringssvårigheterna. De felaktigheter

eller ojämnheter vid tillämpning av förevarande rättsregler, som härigenom

kunna uppkomma, kunna sedermera icke tillfredsställande rättas av

prövningsnämnden.

Det synes böra övervägas, om krisskatten bör anförtros åt ordinarie prövningsnämnd

eller åt en utökad särskild prövningsnämnd med av länsstyrelsen

förordnade ledamöter, vilka företräda sakkunskap på de olika områden,

som beröras av krisskatten. Med hänsyn till önskvärdheten av att så

lång Lid som möjligt får disponeras för arbetet med krisskatten är en särskild

prövningsnämnd med förslagsvis 8 ledamöter att föredraga. Då uppbörden

av krisskatt enligt länsstyrelsens förslag skulle förrättas å särskild

uppbördsstämma, kan sammanträde med särskilda nämnden hållas även sedan

den ordinarie länsprövningsnämnden avslutat sina sammanträden.

För innevarande år åsyftas icke allmän uppgiftsskyldighet utan endast

att vederbörande skattskyldig efter anmaning skall lämna erforderliga uppgifter

å särskild deklarationsblankett. Den utredning, som härefter verkställes

å landskontoret, bör utmynna i ett preliminärt förslag till taxering,

som utsändes till den skattskyldige för den erinran, som kan finnas påkallad.

Det synes nämligen nödvändigt, att den skattskyldige får tillfälle att mot

den presumtion för kristidsvinst, som kommer att ligga till grund för nyssnämnda

uträkning, göra gällande de skäl, vartill han enligt anvisningarna

till 3 § punkt 5 är berättigad.

Beträffande de föreslagna konsulenterna vill länsstyrelsen framhålla, att

de nuvarande taxeringsrevisorerna torde med sin kännedom om länet vara

bättre skickade att lämna erforderlig hjälp. För denna lagstiftning liksom

för det vanliga taxeringsarbetet böra dessa i första hand komma till användning,

vilket även från den synpunkten att bokföringsgranskningar och andra

åtgöranden har betydelse för båda taxeringarna, är naturligt. Det är däremot

nödvändigt att ytterligare bokföringskunnig hjälp ställes till länsstyrelsens

förfogande, vilket lämpligen bör ske genom anställande av särskilda

taxeringsassistenter, som under nuvarande ledning i första hand inrikta sig

på arbetet med krisskatten. Vid förnyade förordnanden för nuvarande taxeringsrevisorer

bör arvodet bestämmas med hänsyn tagen till det ökade arbete,

som genom denna lagstiftning kommer att åläggas dem.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att taxeringen bör överlåtas åt särskilda

nämnder, vilka gåves en för ändamålet lämpad sammansättning.

Taxeringsdistrikten kunde i detta avseende givetvis vara färre och större

än vid den vanliga inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller vikten av att konsulenter anställas

och att dessa äro sakkunniga även på det skattetekniska området samt

fortsätter:

»Åtminstone i de län, som icke ha bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde

anställt året om, torde frågan enklast lösas på det sätt, att de få dylikt

biträde anställt hela året samt att denne då jämväl tjänstgör som konsu
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lent rörande taxering till krisskatt. Sådant är förhållandet i Kronobergs

och Hallands län, vilka alltsedan den 1 mars 1936 enligt Kungl. Maj:ts medgivande

haft ett gemensamt bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde anställt

med tjänstgöring omkring hälften av tiden i vartdera länet.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar bland annat:

»Detaljbestämmelserna örn skattskyldighetens beräkning erbjuda redan

med den ifrågasatta deklarationsblankettens ifyllande väsentliga svårigheter

för den skattskyldige. Det torde icke kunna påräknas att gemene man i

rörelseidkareställning kan avgiva sådan deklaration utan att känna sig

tvingad anlita biträdeshjälp för ändamålet. Den kostnad han därför får

vidkännas blir icke rimlig i de fall, där inkomsterna äro låga och materiell

grund för krisskatt icke finnes. Då har deklaranten ett befogat anspråk på

att få lämna en mera lättfattbar deklaration än å den föreslagna blanketten.

Fråga är örn icke ett förenklat formulär kunde vara tillräckligt för de allmännast

förekommande fallen av rörelse — exempelvis vid högst 20,000

kronors taxering till statsskatt enligt årets inkomstdeklaration.»

Den nuvarande taxeringsorganisationen är enligt länsstyrelsens mening

icke i stånd att — åtminstone under den för ordinarie uppgifter utmätta

tiden — svara för det merarbete, som förslaget åsyftar. Länsstyrelsen fortsätter:
»Länsstyrelsen

tänker sig möjligheten av en begränsning av krisskattefallen,

så att statsskattetaxeringar understigande 20,000 kronor i regel uteslutas

från undersökning vid årets taxering. Dessa sålunda uteslutna motsvara

då de fall, för vilka länsstyrelsen, enligt ovan, ansett det vara nödvändigt

att framdeles införa en förenklad deklarationsblankett och mera schablonmässiga

taxeringsgrunder, bättre svarande mot behovet än vad som för

de mera kvalificerade taxeringarna kan vara motiverat. Taxeringsnämnderna

torde samtidigt — för att deras medverkan vid taxeringen till krisskatt

skall få någon betydelse — böra få utsträckt tid på sig, förslagsvis till juni

månads utgång. Prövningsnämndens arbete med krisskatten lärer på samma

sätt böra utsträckas till november månads utgång.

Då huvudsakliga svårigheterna vid taxeringen till krisskatt enligt förslaget

komma att ligga i ställningstagande till frågor, som tarva fri prövning, torde

det icke kunna förväntas annat än att prövningsnämnd och där närmast

landskamrer ar en kommer att få känna ansvaret för avgörandena, vilka ställa

allt större krav å vederbörandes omdöme och förmåga i mån som saken är

av större ekonomisk vikt. Säkerligen kommer den centrala krisskattenämnden

även att få uppgifter av stor betydelse för någorlunda enhetlig tillämpning

av krisskattegrunderna. Nyheten med konsulenter för taxeringen i

länen och vid den centrala nämnden får ej till sin betydelse överdrivas. I

de fall, där taxeringsrevisor i länet blir konsulent, har han sin uppgift given

utan komplikationer. Men det är av största vikt att självständigt inflytande

å taxeringens gång icke beredes någon, som icke genom tidigare verksamhet

skolats med en god taxeringsmans insikter och omdömesförmåga. Att sakkunskap

ifråga örn bokföring även erfordras är ju lika klart som att sådan

förmåga icke enbart för sig bör som merit till dylikt uppdrag överskattas.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker, att taxeringsnämnderna innevarande

år åläggas utföra ett nytt bestyr av så krävande beskaffenhet och oberäknelig

omfattning som en taxering på grundval av förslaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, att ett »matematiskt» förslag

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

129

till formell taxering för merinkomst med ledning av jämförelsetalet borde

upprättas å landskontoret för att tillställas taxeringsnämndsordförandena,

som sedermera hade att verkställa taxeringen. Vidare framhåller länsstyrelsen

den bristande tillgången på bokföringssakkunniga. Tillräckligt kvalificerad

arbetskraft stöde ej ens till buds för den årliga taxeringen, varför

sakkunniggranskningen för krisskattens bestämmande i stor utsträckning

endast syntes bliva ett fromt önskemål.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig hysa allvarliga farhågor för

att taxeringsnämnderna lcomme att ställas inför uppgifter, som de knappast

kunde bemästra, och ifrågasätter om det icke vore lämpligt, att 1940 års

prövningsnämnder bleve den första instansen, samt fortsätter:

»Visserligen skulle härigenom prövningsnämndens arbete bliva så omfattande

att med all säkerhet stora svårigheter torde uppkomma att medhinna

arbetet inom tid, som står prövningsnämnden till buds, men å andra sidan

skulle det medföra en obestridlig förmån att få arbetet i sin helhet i första

hand koncentrerat till en enda myndighet. För genomförande av en sådan

organisation synes givetvis särskilda föreskrifter vara av nöden. Möjligen

skulle det visa sig ändamålsenligt att anförtro behandlingen av ärenden rörande

krisskatt åt en särskild, för ändamålet inom prövningsnämnden utsedd

avdelning.

De i lagförslaget omnämnda konsulenterna komma för visso att få en

mycket betungande och grannlaga uppgift. Med hänsyn till att konsulentens

granskningsarbete i stor utsträckning även torde komma att lia betydelse

för den vanliga taxeringen, synes det vara lämpligt att härvidlag bygga

på den nuvarande organisationen av bokföringssakkunniga vid länsstyrelserna.

I allmänhet torde de bokföringssakkunniga genom redan vunna erfarenheter

av de skattskyldiga inom länet ha förvärvat insikter och kännedom

örn de olika företagens vinstmöjligheter och deras ekonomiska ställning.

De vid länsstyrelserna anställda bokföringssakkunniga synas sålunda vara

de mest lämpade till ifrågavarande syssla.»

Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att de nuvarande taxerings- och prövningsnämnderna

icke uppbyggts för uppgifter av ifrågavarande slag samt att

en betydande personalökning måste erfordras för landskontorets del, varjämte

anföres bland annat:

»Även en inom varje län tillsatt krisskattenämnd får antagas bliva ställd

inför svåra problem, då frågan om krigsvinst föreligger eller icke oftast måste

prövas ur synpunkten av vitt skilda förhållanden. En nödig likformighet i

beskattningen av krisvinster lärer bäst kunna åstadkommas genom en för

hela landet gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala

prövningsnämnden eller den föreslagna centrala krisskattenämndcn

men med flera ledamöter och så sammansatt, att den kunde arbeta på

avdelningar med vissa närbesläktade rörelsegrenar sammanförda för varje

avdelning. Förslag till uppskattad merinkomst skulle då upprättas av landskontoret

med biträde av bokföringskonsulenten och förslaget tillhandahållas

den centrala prövningsnämnden, som bestämmer taxerade merinkomsten efter

vissa för varje rörelsegren bestämda normer. Väl skulle ett dylikt sammanförande

av krisbeskattningen till en gemensam nämnd för hela landet bliva

clt vidlyftigt företag, men betydande fördelar vore otvivelaktigt att vinna

genom ett sådant sammanförande dels genom besparing av arbetskraft, dels

ock genom den likformighet i beskattningen, som därigenom skulle uppstå.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Nämndens arbete konime väl huvudsakligen att bestå i fastställande av de

procentsatser för olika rörelsegrenar, varpå skatten skulle beräknas, under

det taxerade merinkomsten kunde uträknas av hos nämnden anställd kanslipersonal.

»

Länsstyrelsen i Västmanlands län förmenar, att taxeringen bör läggas på

prövningsnämnden såsom första instans, och anför:

»Arbetet med krisskattetaxeringen i prövningsnämnden bör taga sin början

så snart deklarationsmaterialet inkommit från taxeringsnämnderna och

fortgå jämsides med arbetet med inkomsttaxeringarna.

Lämpligt torde kanske vara, såväl ur arbets- som kostnadssynpunkt, att

krisskattetaxeringen utföres av en delegation av prövningsnämnden med

det lägsta medlemsantal, åtta personer, som fastställts för prövningsnämnd.

Att, såsom föreslagits, konsulenter anställas anser länsstyrelsen ofrånkomligt.

Dessa böra naturligen besitta god kompetens på det bokföringstekniska

området men böra även, enligt länsstyrelsens förmenande, vara

nöjaktigt insatta i skattetekniska frågor. Under andra förhållanden kan

i varje fall deras arbete icke bliva till avsedd nytta för inkomsttaxeringen.

Det uttalas i promemorian, att det i vissa fall måhända kan visa sig

lämpligt att för ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills

plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, i vilka

fall det finge ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa.

Med sin ovan uttalade inställning, att konsulenter icke kunna undvaras

vid krisskattetaxeringen, vill länsstyrelsen icke bestämt avråda från, att den

anställde bokföringssakkunnige engageras såsom konsulent vid krisskattetaxeringen.

Dock bör, enligt länsstyrelsens mening, ett sådant arrangement

icke tillgripas utan tvingande skäl och ej heller utan att vederbörande landskamrerare

beredes tillfälle yttra sig i saken. Det lärer nämligen icke alltid

komma att visa sig så lätt att få kvalificerad ersättare för den bokföringssakkunnige,

och ett vakansläggande av dylik befattning bör icke utan

tvingande skäl förekomma. I län, där bokföringssakkunniga finnas anställda

och dessa icke tilläventyrs göras till konsulenter vid krisskattetaxeringen,

bör naturligen, såsom även antydes i motiveringen till förslaget, i

förekommande fall samarbete mellan de båda befattningshavarna äga rum.

Den i motiveringen uttalade avsikten, att det skall ankomma på den centrala

krisskattenämnden att söka åstadkomma så vitt möjligt enhetliga normer

för värdering av varulager och rörande avskrivningar för överpris och merkostnad

är tvivelsutan god.

Fråga är likväl, örn schabloner här kunna giva så mycket, då, såsom

även framhålles i promemorian, hithörande frågor äro i hög grad beroende

av fritt bedömande.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»Såsom i förslaget förutsatts, torde en följd av krisskatten bliva, att beskattningsnämnderna

måste tillföras särskild sakkunskap genom förordnande

av konsulenter. Detta synes lämpligen kunna ske allenast genom

påbyggnad av nuvarande taxeringsorganisation genom anställande av biträden

åt förefintliga bokföringssakkunniga. Så intimt förenade beskattningsformerna

äro, kommer konsulenternas arbete att avse icke blott bokföringstekniska

frågor utan jämväl spörsmål av skatteteknisk karaktär.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar bland annat:

»Kunna statsmakterna icke vid en jämförelsevis tidig tidpunkt besluta

örn beskattningen ifråga, synes krisbeskattningen av 1939 års inkomster

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

131

lämpligen böra uppdragas åt särskilda för ändamålet tillsatta taxeringsorgan.

I detta sammanhang bör framhållas, att länsstyrelsen visserligen

hoppas, att de ordinarie taxeringsorganen med biträde av de föreslagna

konsulenterna m. m. skola kunna bemästra de med krisbeskattningen förbundna

svårigheterna, men att länsstyrelsen likväl icke är fullt övertygad

om, att ett tillfredsställande taxeringsresultat överallt skall ernås.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»En strikt tillämpning av förordningen med dess invecklade och synnerligen

svårtillämpade skatteregler är åtminstone i Västernorrlands län icke

möjlig med de arbetskrafter, som stå till buds, eller ens med den utökning

av desamma, som i förslaget förutsattes. Det synes länsstyrelsen nödvändigt

för att icke den ordinarie taxeringen skall bliva eftersatt, att antingen

ytterligare kvalificerad arbetskraft ställes till förfogande, vilket för närvarande

torde möta stora svårigheter, eller ock att beskattningsreglerna förenklas

så, att taxeringsnämndernas behov av kvalificerad hjälp begränsas.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att de uppgifter som Lomme att

åligga beskattningsnämnderna bleve i hög grad krävande, men att, om såsom

föreslagits erforderlig sakkunskap ställdes till deras förfogande, taxeringen

torde kunna av dem verkställas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke taxeringen

år 1940 skulle kunna verkställas av prövningsnämnden såsom första instans

med hänsyn till att antalet skattskyldiga detta år kan väntas icke

bliva så stort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:

»Då taxeringsnämnderna redan äro starkt belastade med den vanliga inkomsttaxeringen

och de nu föreslagna beskattningsbes tämmelserna äro av

invecklad beskaffenhet, komma nämnderna att ofta ställas inför uppgifter,

som överskrida deras kapacitet och kompetens. Visserligen innehåller föreliggande

författningsförslag bestämmelse om att erforderlig sakkunskap

kan ställas till förfogande för bedömande av mera komplicerade fall, men

det torde likväl ej kunna undvikas, att taxeringsarbetet med hänsyn till de

nya uppgifterna blir alltför krävande för dessa nämnder.

Den i förevarande P. M. uttalade uppfattningen att de konsulenter, som

skola anställas för att bland annat biträda beskattningsnämnderna med

taxeringen till krisskatt, icke behöva någon större förhandskompetens rörande

taxeringsfrågor kan länsstyrelsen ej dela. Tvärt om synes det länsstyrelsen

synnerligen angeläget att nämnda konsulenter besitta — förutom

skicklighet på det bokföringstekniska området ■— så god insikt i de allmänna

taxeringsbestämmelserna att de kunna giva taxeringsmyndigheterna

all den hjälp uti ifrågavarande avseende, varav dessa äro i behov och som

lämpligen kan av konsulenterna lämnas. Beskattningsresultaten komma

nämligen till stor del att bero på konsulenternas kvalifikationer och deras

insats i taxeringsarbetet.»

T axeling snämndsordfbrändenäs riksförbund uttalar, att taxeringsförfarandet

enligt den föreslagna metoden skulle komma att så hårt tynga de redan

belastade taxeringsnämnderna, att dessa åtminstone i vanliga fall icke

kunde väntas medhinna en tillräckligt omsorgsfull och samvetsgrann taxering.

Förbundet ifrågasätter, om icke särskilda valda nämnder borde utses

lör något större områden än de nuvarande taxeringsdistrikten. Nämnder
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

na skulle då jämväl kunna få en för denna uppgift lämpligare sammansättning

än de för allmän taxering utsedda nämnderna kunde förutsättas besitta.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare uttala i anslutning

till förslaget örn förordnande av konsulenter och tillsättande av en central

skattenämnd:

»Med den ordning, som ifrågasatts, lär det för rättstillämpningen grundläggande

granskningsarbetet till väsentlig del komma att åvila dels konsulenterna

dels prövningsnämnderna. Av synnerlig vikt torde därför vara att

nämnderna genom sin sammansättning äga förtrogenhet med de speciella

näringsproblem, som krisbeskattningen aktualiserar. I sådant syfte synes

förtjäna övervägas att vid handläggning av ärenden rörande taxering till

krisskatt med nämnderna adjungera av länsstyrelsen utsedda representanter

för näringslivet. Ur samma synpunkt få handelskamrarna förorda, att

de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i krisskattenämnden, vilka skola

representera näringslivet, till antalet fixeras samt att förslagsrätt härutinnan

tilldelas vissa namngivna riksorganisationer.»

Handelskammaren i Göteborg anser, att besvärsrätt över centrala skattenämndens

beslut bör stadgas i betraktande av de synnerligen varierande och

komplicerade förhållanden som råda exempelvis med avseende å lagervärderingen

och avskrivningar för överpris och merkostnad.

Handelskammaren i Gävle ifrågasätter om icke taxeringsnämndernas befattning

med taxeringen kunde begränsas till införskaffandet av uppgifterna.

Bearbetningen av uppgifterna borde i stället tillkomma särskilt för

ändamålet inrättade avdelningar inom länsstyrelserna, representerande företags-,

bokförings- och skatteteknisk sakkunskap. Härigenom skulle en

opartisk, enhetlig och diskretionär prövning av de större och största rörelseidkarnas

deklarationer kunna vinnas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter om

taxeringsnämnderna äro lämpade för att handlägga ifrågavarande taxering.

För ett kommande år anser handelskammaren det icke vara tillräckligt med

en konsulent, varför det ifrågasättes örn icke bestämmelserna i 14 § taxeringsförordningen

vore att föredraga framför de föreslagna.

Sveriges grossistförbund framhåller betydelsen av att den centrala skattenämnden

samarbetade med näringslivets organisationer.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att flertalet skattskyldiga

böra taxeras till krisskatt efter en mera summarisk metod, medan

övriga skattskyldiga, närmast de större företagen, böra taxeras efter ett mera

specificerat förfarande. Enligt delegerades mening syntes taxeringen

böra ordnas på i huvudsak följande sätt:

»En var skattskyldig, som skall taxeras till krisskatt, bör vara pliktig att

vid sin deklaration för beskattningsåret foga en bilaga enligt fastställt formulär,

avsedd att underlätta ett summariskt bedömande av frågan om hans

skyldighet att erlägga krisskatt. Å bilagan bör lämnas upplysning om de

grunder, enligt vilka det är medgivet att för beräkningen av krisskatt värdesätta

lager och inventarier. Det skall åligga den skattskyldige att å bilagan

uppgiva de resultat, vartill han kommit med tillämpning av dessa

grunder.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

133

I det stora flertalet fall (sådana som avse smärre företag, ingen eller obetydlig

krisskatt samt i övrigt icke förete något ovanligt eller svårbedömligt)

böra dessa uppgifter vara tillräckliga för frågans avgörande av taxeringsnämnden.

Den med stöd av deklarationen och bilagan uträknade inkomsten

av vederbörande förvärvskälla för beskattningsåret jämföres med motsvarande

inkomst för jämförelseåret. Överstiger beskattningsårets inkomst jämförelseårets

med, enligt förslaget som avser år 1939, mer än 2,000 kronor,

åsättes taxering till krisskatt för det överskjutande beloppet, såvida icke sådana

omständigheter befinnas vara för handen, att det kan antagas, att merinkomsten

ej berott på av kriget föranledda förhållanden. Till ledning för

taxeringsnämndernas bedömande av frågan huruvida taxeringen bör ankomma

på dem böra särskilda anvisningar utarbetas.

De flesta av de skattskyldiga, som bliva på detta summariska sätt taxerade

till krisskatt, torde träffas icke exakt men dock relativt rättvist av beskattningen.

Vidare kommer krisskatten i dylika fall icke att röra sig örn några

mera betydande belopp. De skattskyldiga, vilka dessutom ofta nog icke torde

vara i stånd att åstadkomma sådan utredning, som må erfordras för en mera

specifik prövning av frågan, torde för den skull kunna förväntas merendels

godtaga de resultat, som med den summariska metoden vunnits.

De fall, som taxeringsnämnd enligt sina anvisningar icke bör avgöra, bör

nämnden, jämte det att den skattskyldige därom underrättas, överlämna till

landskamreraren för att beredas till avgörande av prövningsnämnd. I fråga

örn dem bör landskamreraren äga föreskriva, att de icke skola behandlas

enligt den summariska utan enligt den i promemorian föreslagna noggranna

metoden. Landskamreraren skall beträffande dessa fall avfordra den skattskyldige

specificerade deklarationer och övriga erforderliga uppgifter samt

bereda honom tillfälle att framställa de yrkanden, vartill han enligt författningen

är berättigad.

De skattskyldiga, vilkas beskattningsfråga är av sådan natur, att den icke

bör summariskt avgöras av taxeringsnämnd, torde merendels kunna bedöma

detta själva. Om de så önska, böra de emellertid kunna erhålla besked

därom genom förfrågan hos taxeringsnämnden eller landskamreraren. På

ett tidigt stadium av taxeringsarbetet böra de sålunda kunna igångsätta de

utredningar, som erfordras för tillämpningen för dem av den noggranna taxeringsmetoden.

»

Kommerskollegium uttalar, att det av de delegerade för industriförbundet

m. fl. framlagda förslaget synes böra tagas under övervägande.

Lantbruksstyrelsen tillmäter stor vikt åt den föreslagna centrala skattenämnden

och framhåller, att det i hög grad kommer att bliva beroende på

denna nämnd om den nya krisskattelagstiftningen i praktiken kommer att

genomföras på ett förnuftigt sätt. Det ligger enligt styrelsens mening stor

vikt på att nämnden redan från början tager en bestämd och kraftig ledning

av taxeringsarbetet, så att enhetliga och skäliga grunder härvid komma i

tillämpning.

Riksråkenskapsverket yttrar:

»De sakkunniga, som redan nu finnas hos de flesta länsstyrelser, torde

företrädesvis hava sin verksamhet inriktad på bokföringsteknisk granskning

men torde samtidigt besitta skatteteknisk kompetens. Med hänsyn härtill

och till den stora skillnad i arbetsbörda, som måste komma att förefinnas

vid krisskattetaxeringen inom olika län, vill riksråkenskapsverket ifrågasätta

nödvändigheten av att, på sätt föreslagits, i förordningen örn krisskatt

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

intaga föreskrift om, att en krisskattekonsulent skall anställas i varje län.

Riksräkenskapsverket vill för sin del förorda, att den nuvarande sakkunnigeorganisationen

förstärkes i den omfattning, som för taxering även till krisskatt

må för varje särskild länsstyrelse befinnas erforderlig.»

Statskontoret yttrar, att förslaget i vad det avser de i 16 § omförmälda

konsulenterna icke givit anledning till erinran, samt fortsätter:

»Däremot anser statskontoret, för sin del, att den i 17 § omnämnda centrala

krisskattenämndens uppgift bör inskränkas till att vara ett rådgivande och

vägledande organ. Nämndens yttranden böra följaktligen enligt ämbetsverkets

mening icke vara bindande för beskattningsnämnder och skattedomstolar,

vare sig yttrandena avse speciella taxeringsärenden eller behandla

mera allmänna frågor rörande krisskatteförordningens tillämpning. Efter

förslag av nämnden eller efter dess hörande torde Kungl. Maj:t böra fastställa

för tillämpningen av sagda förordning erforderliga bindande regler.»

Kammarrätten anser det kunna antagas, att man icke vinner så mycket

med att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen, och anför:

»Enligt förslaget avses visserligen, att vid varje länsstyrelse skall anställas

en konsulent, till vilken taxeringsnämndsordförandena skola kunna

få vända sig för erhållande av råd och hjälp, men man torde icke böra tillmäta

detta förhållande alltför stor vikt. Trots detta är det icke uteslutet

att antaga, att förfarandet i taxeringsnämnderna måste bliva i hög grad summariskt.

Enligt förslaget förutsättes också såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten

beträffande taxeringen till länsstyrelserna, varmed tydligen åsyftas

det förberedande arbetet för prövningsnämndernas allmänna granskningsskyldighet

jämlikt 95 § taxeringsförordningen. Men då synes det lika bra

att taga steget fullt ut och göra prövningsnämnderna till första instans.

Kammarrätten erinrar, att redan enligt 85 § taxeringsförordningen finnes

ett fall, då taxering icke må verkställas av taxeringsnämnd. Örn det förberedande

prövningsnämndsarbetet påbörjades på ett tidigt stadium av erforderligt

antal kvalificerade personer — de föreslagna konsulenterna böra givetvis

anställas —• under landskamrerarnas ledning, skulle man genom den

av kammarrätten åsyftade ordningen sannolikt kunna nå ett lika tillfredsställande

resultat som om först taxeringsnämnderna skulle företaga taxeringarna

och dessa sedan granskas av prövningsnämnderna. Onödig splittring

av arbetet skulle härigenom kunna undvikas. Så som presumtions- och bevisningsreglerna

enligt förslaget äro uppställda synes ortskännedom ej vara

så nödvändig, varför ur den synpunkten taxeringsnämndernas befattning

med taxeringen ej är erforderlig.

I stora drag skulle enligt kammarrättens mening följande ordning kunna

tänkas. Taxeringsnämndsordförandena böra infordra uppgifter från alla

näringsidkare, vars inkomst av rörelse enligt självdeklarationema överstiga

nästföregående års inkomster med minst 2,100 kronor. De ordinarie taxeringarna

av dessa skattskyldiga böra verkställas så snart kan ske på samma

sätt som redan gäller för en del fall enligt 84 § taxeringsförordningen.

Så snart samma taxeringar verkställts, skola såväl uppgifterna för krisskatt

som självdeklarationerna insändas till länsstyrelsen, där det förberedande

granskningsarbetet omedelbart skall påbörjas. Efter erforderlig skriftväxling

skall upprättas ett förslag till taxering, som efter landskamrerarens

granskning tillstädes den skattskyldige. Förfarandet i sistnämnda del påminner

visserligen örn det som på sin tid förekom vid taxeringen till krigs
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

135

konjunkturskatt och som mycket klandrats, men det skulle icke bliva så

summariskt som det då tillämpade utan tvärtom vara grundat på en noggrann

prövning av alla de på beskattningen inverkande omständigheterna.

Över förslaget skall den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar, som

givetvis kunna föranleda ytterligare skriftväxling, innan prövningsnämnden

slutligen verkställer taxeringen.

Det kan invändas, att åtminstone vid 1940 års taxering antalet till krisskatt

skattskyldiga förmodligen icke blir så stort, varför någon anledning

att undantaga taxeringsnämnderna icke finnes. Men beträffande nämnda

taxering tillkommer den omständigheten, att tiden kan tänkas bliva så långt

framskriden alt arbetet ej hinner utföras inom den ordinarie taxeringsperioden.

För en dylik eventualitet skulle, därest förslagets instansordning anses

böra vidhållas, den utvägen kunna tänkas, att den tid, inom vilken taxeringsnämnderna

skola hava avslutat sina arbeten med krisbeskattningen, utsträckes,

i länen till senast den 31 maj och i Stockholm till senast den 30 juni.

Därest, såsom föreslagits i 17 §, en särskild central nämnd anses böra inrättas,

torde dess befogenhet böra inskränkas till att avgiva yttranden och

detta endast i spörsmål av annan än taxeringsteknisk natur. Dylika yttranden

torde måhända böra få infordras även av kammarrätten och regeringsrätten.

Att åt nämnden anförtro fastställande av regler för tillämpning

av förordningen synes ej lämpligt. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva

bindande för myndigheterna — även kammarrätten och regeringsrätten —- böra utfärdas endast av Kungl. Majit.»

Tre ledamöter i kammarrätten hava ansett även prövningsnämnderna böra

uteslutas ur instansordningen samt förklarat hänsynen till de skattskyldigas

berättigade intresse av ingående och kompetent behandling av hithörande

taxeringsfall betinga speciella, för ändamålet väl rustade taxeringsorgan.

Två ledamöter i kammarrätten förklara sig ej finna anledning att framställa

någon erinran mot förslaget, i vad det avser den centrala skattenämnden.

Två ledamöter i kammarrätten beteckna förslaget beträffande den centrala

skattenämnden såsom icke förestavat av något sakligt behov, varför

förslaget i denna del enligt dessa ledamöters mening syntes böra avstyrkas.

Såsom rådgivande myndighet skulle nämligen nämnden bliva skäligen obehövlig,

när man ändå skulle hava sakkunniga länskonsulenter och rikskonsulent

och nämndens tilltänkta uppgift lätteligen skulle bliva till hinder för

skattedomstolarnas verksamhet och tilläventyrs leda till konflikter nied givna

prejudikat.

Beträffande förfarandet vid provisorisk skattepåföring har kammarrätten

föreslagit, att detta borde överlåtas på prövningsnämnd. Restitution av provisoriskt

påförd skatt syntes böra tillkomma länsstyrelse.

Spörsmålet om uppgiftsslcgldigheten står i samband med frågorna örn omfattningen

av skattskyldigheten och taxeringsförfarandet. Vissa av de yttranden,

för vilka redogjorts i samband med nämnda frågor, beröra alltså

även uppgiftsskyldigheten, varför jag här får hänvisa till den rörande dessa

frågor tidigare lämnade redogörelsen. Ur yttrandena må här ytterligare

nämnas följande:

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»I den lösa form, vari förslaget om uppgiftsskyldigliet framställts, föreligger

knappast anledning att närmare fördjupa sig däri, även örn allvarliga

principiella och praktiska betänkligheter ej minst med hänsyn till skattebetalarnas

rimliga krav på likhet och opartiskhet i beskattningen kunna anföras

däremot. Redan nu och i detta sammanhang må emellertid framhållas att

den deklarationsplikt, varom här är fråga, på grund av sin speciella natur

näppeligen kan åläggas alla rörelseidkare utan åtminstone i vissa avseenden

måste givas en schablonmässig begränsning och därigenom i sin mån leda

till en mer eller mindre godtycklig inskränkning av skatteplikten.»

Sveriges köpmannaförbund uttalar som ett önskemål, att för utövare av

handelsrörelse skyldighet att avgiva uppgift till ledning vid taxering skall

inträda först då den på rörelsen fallande inkomstökningen uppgår till skattepliktigt

belopp och först efter anmaning från vederbörande prövningsnämnd.

Sveriges grossistförbund anser taxering böra ske på grundval av deklarationer

å formulär, i vilka tydliga anvisningar meddelas de skattskyldiga.

I reservationer i kammarrätten har uttalats, att de skattskyldigas uppgiftsskyldighet

kunde eftergivas och det överlämnas åt de skattskyldiga att efter

gottfinnande förebringa den utredning, som de ansåge böra ställas till skattemyndigheternas

förfogande.

Departementschef en:

Som jag redan förut uttalat kunna taxeringsnämnderna i år icke inrymmas

i instansordningen. Huruvida dessa nämnder vid den taxering till krigskonjunkturskatt,

som jag förutsätter skola komma att äga rum under följande

år, böra bliva första instans, kommer att närmare undersökas i samband

med det förslag till lagstiftning, som enligt vad jag redan antytt är

under utarbetande.

För innevarande år föreslår jag i överensstämmelse med vad i förslaget

beträffande förhandenvarande förhållanden förutsatts, att de ordinarie prövningsnämnderna

såsom första instans skola handlägga taxeringen. I vissa

yttranden hava i stället för prövningsnämnderna förordats särskilda nämnder,

därvid tydligen åsyftats en motsvarighet till de krigskonjunkturskattenämnder,

bestående av minst 4 högst 8 ledamöter, som fungerade beträffande

den under världskriget gällande krigskonjunkturbeskattningen. Några

större fördelar med inrättande av sådana särskilda nämnder torde emellertid

ej vara att vinna. Det är att märka, att uppskattningsfrågor i förekommande

fall ofta bliva gemensamma för den ordinarie taxeringen och taxeringen

till krigskonjunkturskatt. Dessa frågor fordra då ett enhetligt bedömande,

som lättast ernås genom att samma nämnd handlägger dem.

Därtill kommer att arbetsmaterialet i stor utsträckning blir gemensamt för

båda taxeringarna. Skulle en särskild nämnd utses för krigskonjunkturbeskattningen,

är det ej uteslutet att en onödig tudelning av arbetsuppgifterna

ej minst vid den förberedande handläggningen skulle komma att

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2.

137

äga ruin. Väl kan det tänkas, att åtminstone för innevarande års taxering

en nämnd med mindre antal ledamöter än det som är föreskrivet för

länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd, nämligen

minst 8 högst 15, kunde vara tillräcklig, men ett kommande år, då beskattningen

tänkes utsträckt jämväl till andra inkomstgrupper än de nu föreslagna,

torde ingen anledning finnas till begränsning, och att endast för årets

taxering stadga en särskild ordning synes ej lämpligt. Det torde för övrigt

icke vara uteslutet, att länsstyrelserna inom ramen för taxeringsförordningens

bestämmelser med tillämpning av det delegationssystem, som inom vissa

län praktiseras, kunna utse det antal ledamöter, som för taxeringens handläggning

anses erforderligt, med iakttagande av att vid utseende av ledamöter

näringslivets intressen bliva i möjligaste mån representerade.

Förutsättningen för att å prövningsnämnderna skall kunna läggas uppgiften

att handlägga jämväl krigskonjunkturbeskattningen är emellertid, att deras

ordinarie arbetsperiod utsträckes. I sådant hänseende föreslår jag, att

arbetet för taxering till krigskonjunkturskatt må pågå till och med den 10

december. Viss förstärkning av personalen vid länsstyrelserna synes också

vara erforderlig. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Att, såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit, inrätta en för hela riket

gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala

prövningsnämnden torde, fastän med en sådan anordning stor fördel skulle

kunna vinnas med hänsyn till likformigheten vid beskattningen, icke låta sig

praktiskt genomföras.

Vad nu sagts om taxering till krigskonjunkturskatt gäller i tillämpliga

delar även provisorisk påföring av sådan skatt.

Beträffande restitution av provisoriskt påförd skatt skulle väl, bland

annat med hänsyn till de skattskyldigas intresse att få frågor örn sådan

restitution prövade så snart som möjligt, kunna tänkas, att länsstyrelserna

finge behörighet att avgöra sådana frågor. Emellertid äro de spörsmål, som

uppkomma vid restitution, av huvudsakligen taxeringsteknisk natur, och i

vissa fall kunna, såsom närmare framgår av 18 § 3 mom. i författningsförslaget,

frågor om provisorisk påföring och restitution uppkomma samtidigt,

varför det synes lämpligast att även restitutionsfrågor överlåtas på prövningsnämnderna.

För att tillgodose intresset av ett snabbt avgörande torde

även de särskilda prövningsnämnderna böra få rätt att avgöra dessa frågor.

Det måste anses vara till lättnad för taxeringsarbetet, om medverkan redan

på tidigt stadium kan lämnas från de skattskyldigas sida. För den skull

torde obligatorisk uppgiftsskyldighet i viss utsträckning böra stadgas. Såsom

i motiveringen till förslaget framhållits är det viktigt, att envar utan

omgång kan bedöma, om uppgiftsplikt föreligger eller icke. Uppgiftsplikten

måste därför anknytas till vissa lättbedömliga faktorer. I enlighet härmed

föreslås, att fysisk eller juridisk person som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration

uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor

skall, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, vara pliktig att utan

anmaning avlämna uppgift till ledning vid egen taxering. För sådan uppgift

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. May.ts proposition nr 2.

synes benämningen deklaration lämplig. Något bedömande av inkomstökningens

storlek behöver alltså icke äga rum för avgörande huruvida deklarationsplikt

föreligger. Deklaration torde böra avlämnas senast den 16 september.

För andra skattskyldiga än sådana som haft inkomst av rörelse

anser jag deklarationsskyldighet böra ifrågakomma allenast efter anmaning.

För deklarationerna förutsätter jag användande av formulär av i

stort sett samma innehåll som de vid det remitterade förslaget fogade bilagorna.

Olika omständigheter, bland annat hänsyntagande till inkomstminskning

å till rörelse hänförlig förvärvskälla, medföra dock en i åtskilliga avseenden

ändrad uppställning av formulären. Den ifrågasatta deklarationsskyldigheten

torde i regel bliva tämligen enkel att fullgöra, varför det ej

lärer kunna anses som ett obilligt krav att ålägga de skattskyldiga densamma.

Sådana kategorier rörelseidkare, som komma att undantagas från beskattningen,

böra om möjligt befrias från deklarationsskyldighet.

I fråga om påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift erfordras särskilda

bestämmelser. Beträffande underlåtenhet att avlämna deklaration, som

skall avgivas utan anmaning, borde rent principiellt gälla samma påföljd som

för underlåtenhet att avlämna självdeklaration, nämligen förlust av rätten

att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga taxeringen. Emellertid

synes det skäligt att beträffande deklaration till krigskonjunkturskatt låta

sådan påföljd inträda först örn den skattskyldige underlåter att hörsamma

anmaning att avlämna deklaration. I övrigt synas taxeringsförordningens

bestämmelser böra få motsvarande tillämpning.

Rörande förenämnda uppgifter erfordras vissa sekretessbestämmelser i

anslutning till 56 och 57 §§ taxeringsförordningen. Dessa bestämmelser, som

överensstämma med det remitterade förslaget, återfinnas i 29 §.

Beträffande själva taxeringsförfarandet föreslår jag i stora drag följande

ordning. Med ledning av de skattskyldigas uppgifter samt självdeklarationer

och övriga handlingar, som avlämnats till ledning vid den ordinarie beskattningen,

skall det åligga landskamreraren att efter den skriftväxling med

den skattskyldige och utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, upprätta

ett förslag till taxering till krigskonjunkturskatt. I varje fall, då förslaget

icke upprättas i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration,

bör den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar mot detta. Jag

åsyftar att härigenom ett i möjligaste mån fullständigt material skall kunna

föreligga, då förslaget framlägges för prövningsnämnden. Om så befinnes

erforderligt, må prövningsnämnden föranstalta om ytterligare utredning. I

anledning av vad i vissa yttranden föreslagits örn en uppdelning av taxeringsfallen

så, att flertalet skattskyldiga skulle taxeras efter en summarisk metod

och övriga skattskyldiga efter ett mera specificerat förfarande, må framhållas,

att vid den praktiska tillämpningen uträkningen av den uppskattade merinkomsten

givetvis i flertalet fall kommer att bestå i ett enkelt matematiskt

förfarande, men att någon markerad uppdelning i olika grupper på förhand

knappast lärer kunna åstadkommas.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

139

Vissa föreskrifter om underrättelse angående prövningsnämndens beslut

hava upptagits i det överarbetade förslaget.

Med hänsyn till den utsträckta tiden för de ordinarie prövningsnämndernas

arbete synes besvärstiden såvitt angår dessa nämnders beslut ifråga om

taxering till lcrigskonjunkturskatt böra utsträckas till den 31 januari 1941.

Vissa bestämmelser angående extraordinär besvärsrätt erfordras jämväl på

sätt närmare framgår av 31 § 1 mom. I överensstämmelse med vad en länsstyrelse

föreslagit har därjämte i 31 § 2 mom. upptagits stadgande om särskilt

besvärsförfarande för det fall att, efter det taxering till krigskonjunkturskatt

fastställts av prövningsnämnden, den skattskyldiges taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren

efter besvär ändras så att jämförelseinkomsten påverkas.

Vad angår frågan om förstärkning av arbetspersonalen vid länsstyrelserna

biträder jag förslaget att konsulenter skola förordnas. I motiveringen

har framhållits att det i vissa fall måhända kunde visa sig lämpligt att för

ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills plägat anlitas såsom

sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det finge ankomma på

länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Jag förutsätter för min del, att

det ofta torde bliva lämpligast att förordna just dessa sakkunniga, som väl

merendels redan hunnit förskaffa sig viss kännedom örn de skattskyldiga.

Därest sådan sakkunnig förordnas att vara konsulent, behöver detta ej innebära

att han avkopplas från det tidigare innehavda uppdraget. Att fullt

särskilja arbetet för den ordinarie taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt

låter sig givetvis ej göra. Tvärtom kommer arbetet, i den mån

det avser de bokföringstekniska spörsmålen, att delvis bliva gemensamt för

bägge taxeringarna. I vissa yttranden har ifrågasatts möjligheten att flera

konsulenter skulle erfordras inom ett län. Att upptaga stadgande härom synes

mig dock ej nödvändigt, då det visserligen ligger i sakens natur att behövlig

arbetskraft måste ställas till förfogande, men det knappast synes erforderligt

att giva konsulents ställning åt mer än en i varje län. Förutom

konsulenter förutsätter jag således, att åtminstone inom vissa län biträden

kunna bliva erforderliga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela

de föreskrifter som må vara behövliga rörande rätt för länsstyrelser

och mellankommunala prövningsnämnden att anställa dylika biträden ävensom

annan erforderlig personal. I övrigt får jag hänvisa till vad som anföres

i samband med behandlingen av 35 § angående kostnaderna för taxeringsarbetet.

Föi-slaget om förordnande av en centralkonsulent och en central nämnd

får jag, såsom jag redan i ett tidigare sammanhang uttalat, också biträda. Det

måste bidraga till underlättande av taxeringsarbetet och även vara till fördel

för de skattskyldiga att redan på ett tidigt stadium auktoritativa uttalanden

kunna erhållas. Större enhetlighet och jämnhet i taxeringarna torde

härigenom kunna uppnås. En viss begränsning av de föreslagna uppgifterna

för centralkonsulenten och nämnden synes mig dock böra göras. Sålunda

torde det föreslagna stadgandet om skyldighet för centralkonsulenten att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

följa taxeringen inom riket i dess helhet böra utgå, då en sådan skyldighet

ej torde vara möjlig att fullgöra. Beträffande den centrala nämnden synes

mig den ändringen böra göras i förslaget, att nämndens befogenhet bestämmes

dels till att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels till att, när anledning yppas, hos Kungl. Maj:t avgiva förslag

till regler för tillämpning av förordningen örn krigskonjunkturskatt.

I anledning av vad i vissa yttranden anförts torde böra framhållas, att

yttranden av nämnden givetvis böra begäras endast beträffande frågor som

icke äro av huvudsakligen taxeringsteknisk natur och endast då det gäller

mera komplicerade fall eller fall av mera utpräglad principiell betydelse.

Framställning örn yttrande förutsättes kunna ske även på besvärsstadiet.

Något hinder för kammarrätten och regeringsrätten att i sådana undantagsfall,

då det anses erforderligt, inhämta nämndens yttrande, exempelvis

rörande frågor örn lagervärdering, torde med hänsyn till nämndens karaktär

ej böra föreligga.

Då nämndens beslut ej bliva bindande för taxeringsmyndigheterna, finnes

ej anledning att, på sätt en handelskammare föreslagit, stadga rätt att överklaga

desamma. Med den ändrade funktion, som enligt det överarbetade

förslaget tillagts nämnden, torde emellertid det i det remitterade förslaget

upptagna stadgandet att klagan ej må föras vara överflödigt.

I de nu avhandlade paragraferna upptagas i övrigt några bestämmelser

med huvudsaklig karaktär av ordningsföreskrifter.

33 §.

I denna paragraf, som motsvarar 8 § i det remitterade förslaget, upptagas

bestämmelser angående eftertaxering.

Kammarrätten har ansett sig böra understryka vad i motiveringen (sid.

44) anförts om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt vidare anfört:
»1

samband med jämkning av värdet å varulager, som företages i och för

krisbeskattningen, skulle det väl kunna tänkas, att beskattningsnämnderna

ville ifrågasätta eftertaxering enligt de ordinarie skatteförfattningarna för de

vid jämkningen framkomna skillnadsbeloppen. Förutsättningar för dylik

eftertaxering torde emellertid i regel icke föreligga.»

Departementschefen:

De materiella bestämmelser rörande eftertaxering, som upptagits i det

nu föreliggande förslaget, hava i sak samma innehåll som i det remitterade

förslaget. Vid tillämpningen torde böra beaktas vad i motiveringen till sistnämnda

förslag uttalats om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt

vad kammarrätten uttalat.

I ett andra stycke av paragrafen har intagits ett stadgande avseende det

fall att eftertaxering skulle ifrågakomma under år, då allmän taxering till

krigskonjunkturskatt ej äger rum.

Eftersom bestämmelserna örn eftertaxering komma att avse såväl mate
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

141

riella frågor som taxeringsfrågor, och dessa lämpligen böra behandlas i ett

sammanhang, har jag, i olikhet med vad som förutsatts i det remitterade förslaget,

ansett dessa böra införas först efter förordningens allmänna taxeringsföreskrifter.

34 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 15 § i det remitterade förslaget,

innehåller straffbestämmelser.

Beträffande detta stadgande får jag allenast hänvisa till motiveringen å

sid. 45 i den remitterade promemorian.

35 §.

I denna paragraf, som motsvaras av 21 § i det remitterade förslaget, föreskrives,

att de av taxeringen lill krigskonjunkturskatt föranledda särskilda

kostnaderna skola bestridas av statsmedel. Sistnämnda paragraf innehöll

tillika vissa bestämmelser om ersättning för taxeringsnämndernas arbete,

vilka nu sakna aktualitet. Motiveringen till det remitterade förslaget återfinnes

å sid. 48—49 i promemorian.

Redan i några av de yttranden, för vilka redogörelse lämnats i samband

med frågan örn taxeringsförfarandet, har kostnadsfrågan berörts. Här må

nu ur yttrandena ytterligare återgivas följande.

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

»Beträffande ersättningen till de blivande konsulenterna förutsättes en genomsnittsersättning

av inemot 1,000 kronor i månaden. Även om konsulenternas

tjänstgöring icke omfattar hela året, torde denna ersättning dock

icke böra bestämmas till högre månatligt belopp än den, som utgår till de

enligt 14 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen anställda bokföringssakkunniga

biträden, vilka ju ha en högre kompetens än de föreslagna

konsulenterna.

Även den föreslagna ersättningen till centralkonsulenten 15,000 kronor

finner länsstyrelsen vara för hög. En ersättning av 12,000 kronor torde få

anses skälig.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»I motiven till krisskatteförordningens 21 § uppskattas, visserligen med

viss tvekan, totalkostnaden för krisskattetaxeringen till ''bortåt en halv miljon

kronor’.

Utan någon som helst tvekan måste länsstyrelsen beteckna denna siffra

såsom för låg vid genomförande av den i promemorian föreslagna organisationen.

Sedan konsulentorganisationen och den centrala krisskattenämnden fått

sitt, skulle härvid för taxeringsnämnderna — ordförande och kronoombud

— samt arbetet för prövningsnämnderna återstå endast omkring 185,000

kronor.

Örn man betänker huru stort taxeringsnämndernas antal är, förefaller

beloppet för knappt tillmätt enbart för arvoden till dessas funktionärer,

örn de skola bliva rimligt ersatta för arbetet.

Och härtill måste ju även komma kostnader för åtminstone diarieföring

av inkomna besvär till prövningsnämnden, besvärsakternas komplettering

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

och utremittering ävensom protokolls- och längdföring. Bortses kan ej heller

från rese- och traktamentskostnader till prövningsnämndernas ledamöter

under behandling av krisskattetaxeringen.

Den av länsstyrelsen föreslagna organisationen med en — möjligast fåtalig

-— prövningsnämnd såsom första instans bleve billigare.

Visserligen tillkomme då åtskilligt ökat expeditionelit arbete å länsstyrelserna,

och behovet att förordna biträdande landskamrerare bleve ännu

mera accentuerat, men dessa merkostnader komme dock icke att uppgå till

de belopp, varmed taxeringsnämndernas ordförande och kronoombud nödvändigtvis

måste ersättas.»

Riksr åkenskap sverket uttalar beträffande kostnaderna, att den av ämbetsverket

förordade förstärkningen av sakkunnigorganisationen torde böra

bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.

Statskontoret yttrar:

»Såsom i promemorian föreslagits torde statens utgifter för krisskattetaxeringen

böra bestridas från ett särskilt anslag under sjunde huvudtiteln,

under förutsättning att de kunna helt avskiljas från de vanliga taxeringsutgifterna.

Därest detta icke skulle låta sig göra, lära ifrågavarande utgifter

böra gäldas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.»

Departementschefen:

Såsom framgår av den redan lämnade redogörelsen hava i den remitterade

promemorian kostnaderna för den ifrågavarande taxeringen uppskattats

till bortåt en halv miljon kronor. Med hänsyn till att taxeringsnämnderna

i år enligt det överarbetade förslaget icke skola taga befattning med

taxeringen kan det nyss angivna kostnadsbeloppet avsevärt begränsas. Större

delen av kostnaderna torde komma att avse förstärkning av sakkunniginstitutionen

hos länsstyrelserna och biträden åt prövningsnämnderna. Beträffande

konsulenterna har i det remitterade förslaget räknats med en

genomsnittsersättning av inemot 1,000 kronor i månaden under en tjänstgöringstid,

åtminstone ett följande år, av minst åtta månader örn året. Den

särskilda organisationen skulle med denna beräkningsgrund enligt förslaget

draga en årskostnad av i runt tal 250,000 kronor. Att nu fixera arvodet åt

konsulenterna låter sig givetvis ej göra. Detta måste efter samråd med

landskamrerarna bestämmas i varje särskilt fall beroende på vederbörandes

kvalifikationer. Dock anser jag den angivna genomsnittsersättningen kunna

läggas till grund för en summarisk beräkning av totalkostnaden. Man

torde böra räkna med att konsulenterna komma att förordnas från och med

den 1 september. Även örn årets taxering såsom föreslagits skall vara avslutad

den 10 december, synes ej lämpligt att såsom regel beräkna något

avbrott i förordnandet till dess nästa taxeringsperiod tager sin början.

Under tiden mellan taxeringarna kunna erforderliga bokföringsgranskningar

utföras. De kostnader, som för närvarande böra beräknas, avse alltså

tiden från och med september till och med budgetårets utgång, och torde

approximativt kunna uppskattas till 250,000 kronor. Härtill torde komma

ytterligare visst belopp såsom ersättning åt prövningsnämndernas ledamöter

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

143

samt för biträdeshjälp i den mån ej även kostnaderna härför kunna komma

att inrymmas i den nyss angivna summan.

För centralkonsulenten har i förslaget räknats med en årsersättning av

15.000 kronor samt för den centrala nämnden en årskostnad av approximativt

50,000 kronor. Med hänsyn till de stora anspråk som måste ställas på

centralkonsulenten torde det icke vara uteslutet, att kostnaden för denne bör

bestämmas så högt som till 15,000 kronor. Däremot synes det kunna antagas,

att kostnaderna för den centrala nämnden skola komma att understiga

det därutinnan angivna beloppet.

Med stöd av vad sålunda anförts anser jag mig för närvarande kunna

räkna med en sammanlagd kostnad för den ifrågavarande taxeringen av

350.000 kronor, som torde böra bestridas från förslagsanslaget till kostnader

för årlig taxering. Jag erinrar örn att detta av årets lagtima riksdag anvisats

med ett till 4 miljoner kronor förhöjt belopp.

36 §.

Någon särskild motivering till denna paragraf torde ej erfordras.

Om avdragsrätt för erlagd krigskonjunkturskatt vid den ordinarie

statsbeskattningen.

I den remitterade promemorian har jämväl framlagts ett författningsförslag

om rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år

1940 njuta avdrag för krisskatt. Detta avdrag skulle utan särskild framställning

verkställas av den ordinarie prövningsnämnden. Någon motsvarande

avdragsrätt vid taxeringen till kommunal inkomstskatt skulle ej förekomma,

och ej heller skulle hänsyn tagas till krisskatten vid beräkning av

merinkomsten enligt den föreslagna förordningen om krisskatt. Vid avvägning

av skattesatsen för krisskatten borde däremot beaktas, att enligt förslaget

det belopp, som träffades av krisskatten, också komme att träffas av

kommunalskatt men att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt komme att

träffa samma belopp först efter avdrag av krisskatten.

Motiveringen återfinnes å sid. 50—51 i den remitterade promemorian.

Ur de inkomna yttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det motiverat, att avdrag för krisskatt

medgives, men framhåller, att taxeringsmyndigheternas arbete härigenom

försvåras i hög grad.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat, att, då den föreslagna

krisskatten jämte den i övrigt utgående, direkta skatten kommer att uppgå

till synnerligen höga belopp, det förefaller nödvändigt att på det sätt taga

hänsyn till skatteförmågan att avdrag för krisskatt medgives även vid taxering

till kommunalskatt. De hänsyn till kommunernas olägenheter, som

åberopats, torde hava underordnad betydelse i jämförelse med risken för

överbeskattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar den uppfattningen, att dylik

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

avdragsrätt är berättigad med hänsyn till de höga skatteprocent, som föreslagits

för krisskatten, men anser att denna sak kunde enklare regleras genom

vidtagande av sådan justering av skatteprocenten som kunde anses

motsvara nu berörda avdrag.

I princip enahanda uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:

»I 5 § av den föreslagna förordningen örn rätt att vid taxeringen till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt

stadgas, att belopp, som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution

enligt 7 § förordningen örn krisskatt av provisoriskt påförd sådan

skatt, skall tagas till beskattning vid taxeringen till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt. I förbigående kan anmärkas att förstnämnda författningens

rubricering synes vara missvisande så tillvida att sålunda

i denna författning fråga är icke endast örn rätt till visst avdrag vid

1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Felaktig

synes återgivna bestämmelsen vara i så måtto, att sådan restituerad skatt

näppeligen bör tagas till beskattning, då avdrag därför icke kunnat utnyttjas

vid 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Det fall kan nämligen mycket väl inträffa att merinkomst att taxera till

krisskatt visserligen föreligger men däremot intet till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt beskattningsbart eller måhända ens taxerat belopp. Att

så förhåller sig kan bero antingen därpå, att inkomsterna av viss förvärvskälla

beräknas på ett delvis helt annat sätt vid krisskattetaxeringen

än vid den ordinarie statsskattetaxeringen eller ock på beskattningens

subjektivering vid statsskattetaxeringen. Oförnekligen föreligger beträffande

det föreslagna avdraget för krisskatt vid statsskattetaxeringen,

vilket i olika avseenden skulle i utomordentligt hög grad tynga taxeringsarbetet

och komplicera taxeringsprocederet, den oegentligheten att avdrag skulle

medgivas för debiterad skatt, alldeles oavsett om den sedermera gäldas eller

icke, en anordning som beträffande övriga i beskattningsavseende avdragsgilla

skatter befunnits olämplig och därför övergivits. Såsom nyss framhållits

uppnås icke genom denna framflyttning av avdragsrätten med

absolut säkerhet vad som därmed förmodligen åsyftats, nämligen att avdraget

skulle under alla förhållanden kunna till fullo utnyttjas vid statsskattetaxeringen.

»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

»Den föreslagna rätten att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

åtnjuta avdrag för krisskatt är teoretiskt riktig. Avdraget blir här

medgivet för påförd, ej betald skatt som ett hänsynstagande till den personliga

skatteförmågan hos dem, som få erlägga krisskatt. Detta avdrag kommer

emellertid att föranleda så mycket arbete både i prövningsnämnden och

ifråga örn den vanliga debiteringen, att länsstyrelsen anser det böra tagas

under övervägande, huruvida icke annan utväg finnes för att erna vad som

med avdragsrätten åsyftas.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar:

»Om taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt sker enligt hittillsvarande

grunder utan att det ifrågasatta avdraget för krisskatt där tillgodoräknas

vederbörande, torde väl sedan den förra skatten kunna omräknas

i samband med taxering och debitering av krisskatt. Debetsedel å krisskatt

kunde nog omkring den 1 december utsändas direkt från länsstyrel
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

f • i Dt?n n^dsattni]1g i stalsskattetaxeringen, som följer med avdrag för

krisskatten, föranleder omräkning av statsskattens belopp. Vad därav för

mycket debiterats vid första kronouppbördsstämman i november kan då avraknas

a krisskattens belopp. Som krisskatt torde av praktiska skäl kunna

redovisas endast sadant nettobelopp. Uppbörden kunde ske före den 15

december De eljest framförda skälen mot uppbörd i julmånaden torde

icke tor har llragavarande kategori av skattskyldiga vara giltiga utan lärer

tvärtom denna manad i manga slag av rörelse kunna bereda ovanligt stor

tillgång a likvida medel för extra skattebelastning.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar:

»Att avdiag för krisskatten skall ske redan det år taxeringen verkställes

innebar ett avsteg fran vad som gäller beträffande taxeringen för inkomst.

Länsstyrelsen ifrågasätter, örn detta kan anses lämpligt eller riktigt, då vid

ett sadant förfarande avdrag kan komma att medgivas för en skatt, som

a*fngJerlagxgu*- För undvikande av att så sker torde det vara nödvändigt

att avdraget bindes vid erlagd skatt. Härigenom vinnes även den med hänsyn

tilt landskontorets arbetsbelastning beaktansvärda fördelen, att det för

inkomst- och förmögenhetsskatten beräknade taxerade beloppet icke behover

omräknas och att debiteringen av krisskatten kan verkställas av de

vanija debitermgsförrättarna. En annan utväg är den att avdrag för krisskatt

i likhet med vad som gäller för andra kronoutskylder icke medgives,

men ätt skattetungan i motsvarande mån minskas genom sänkning av krisskatteskalan.

Sistnämnda metod synes böra ägnas synnerlig uppmärksamnet,

da den leder till en i hög grad nödvändig arbets- och kostnadsbesparing

utan att behova medföra en mindre riktig fördelning av skattebördan.»

Flera av de hörda näringsorganisationerna samt kommerskollegium anse,

att avdrag för krisskatt bör medgivas även vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Kammarrätten har förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget i

denna del.

Tre ledamöter i kammarrätten hava avgivit reservation och anfört:

»Från principiell synpunkt må erinras, att krisskatten är en kronoskatt

och att avdragsrätt för kronoutskylder, ehuru flera gånger ifrågasatt, hittills

ej ansetts kunna medgivas.

Någon undantagsställning i berörda avseende tillkom ej heller den gamla

kngskonjunkturskatten, trots att den uttogs efter godtyckligare grunder än

den enligt avsikten mera rationellt konstruerade krisskatten.

Att marka är också, att det är den påförda, ännu ej erlagda krisskatten,

som skulle komma till avdrag, och att sedermera uraktlåten likvid av krisskatten

icke synes avsedd att få någon återverkande påföljd.

Örn nu motivet är, att man vill giva en kompensation för den dryga krisskatten,

. synes detta syfte böra tillgodoses på närmare liggande vägar, t. ex.

genom justering av den skattetariff, vars effekt man nu söker lindra på en

tvivelaktig omväg.»

Departementschefen:

Frågan om rätt att vid inkomstuppskattningen beträffande den ordinarie

statsskatten erhålla avdrag för krigskonjunkturskatt har redan av mig berörts

i samband med 8 § rörande skatteskalan. Härtill får jag nu tilllägga

följande.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Då det i vissa yttranden uttalats tveksamhet, huruvida krigskon junkturskatt

borde få avdragas vid inkomstberäkningen beträffande den ordinarie

statsbeskattningen, har förbisetts, att dylikt avdrag utgör en konsekvens av

motiveringen för denna särskilda form av beskattning. Den är väsentligen

avsedd att vara en indragning till det allmänna av icke önskvärda inkomstökningar,

och en ytterligare beskattning av det indragna beloppet bör vara

i princip utesluten. Från denna förutsättning borde även vid den kommunala

beskattningen avdrag ske. Av tekniska skäl har detta dock ansetts

för närvarande vara svårt att genomföra, och hänsyn härtill har tagits vid

den slutliga avvägningen av skattesatserna.

Med hänsyn därtill att årets taxering till krigskonjunkturskatt beräknas

bliva avslutad avsevärd tid efter den ordinarie taxeringen blir det emellertid

nödvändigt att ersätta avdragsförfarandet vid denna taxering med ett

särskilt förfarande, genom vilket nedsättning utan särskild ansökan medgives

i redan påförd taxering. Det i den remitterade promemorian framlagda

författningsförslaget har därför ersatts med ett förslag till förordning

om rätt för den som påföres krigskonjunkturskatt för år 1940 att erhålla

nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år.

Det av en länsstyrelse gjorda påpekandet att provisoriskt påförd, restituerad

skatt ej bör upptagas såsom intäkt vid den ordinarie statsbeskattningen

har, till förekommande av missförstånd, föranlett viss omformulering

av 4 § i det nu föreliggande förslaget till förordning.

Att ifrågavarande avdrag hänför sig lill påförd men ej erlagd skatt synes

med hänsyn till det omedelbara sambandet mellan de bada skatternas tariffer

samt den omständigheten att uppbörds- och indrivningsförfarandet för

dessa skatter är väsentligen gemensamt, ej ägnat att väcka betänkligheter.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940,

dels förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt

för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga

inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

Bilaga 1.

V. P. M.

angående riktlinjer för utformningen av en statlig

krigsvinstskatt.

Till fullgörande av det av Chefen för finansdepartementet, med stöd av

Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1939, mig givna uppdraget att

biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skattepolitiska

området, får jag härmed vördsamt överlämna följande utredning

med riktlinjer för utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Senare komma

att överlämnas utredningar rörande skatt å värdestegring å fastighet

m. m.

Allmän motivering av en krigsvinstbeskattning.

Såsom skäl för en särskild beskattning av de vinster, som uppkomma för

enskilda under nuvarande krigstillstånd, böra särskilt följande två omständigheter

anföras.

Å ena sidan har statens skattebehov undergått en avsevärd stegring. De

extra kostnaderna för försvarsberedskapen och de av krisen nödvändiggjorda

regleringsåtgärderna medföra en stark ansvällning av budgetens utgiftssida,

samtidigt med att vissa av de viktigaste av de nu anlitade skattekälloma bli

mindre givande. Den härigenom uppkomna bristen kan ej utan risk för en

fortgående försämring av penningvärdet mer än till en viss gräns täckas genom

att nya lån uppläggas eller förefintliga kapitaltillgångar tagas i anspråk.

Om staten beträder dessa vägar i större utsträckning än konsumenterna kunna

förmås att frivilligt inskränka sin konsumtion, måste resultatet bli en höjning

av prisnivån, önskar man i möjlig mån motverka detta, måste man

därför sträva att i största möjliga utsträckning täcka de nya medelsbehoven

genom en ökning av skatteinkomsterna. Skattetryckets ökning är nämligen

det mest effektiva medlet att framtvinga de av statsverksamhetens utvidgning

betingade konsumtionsinskränkningarna.

Å andra sidan medför krigskonjunkturen svåra rubbningar för den inhemska

näringsverksamheten, örn man bortser från eventuella vinster av

en i vissa fall möjlig förskjutning av bytesrelationen till utlandet i gynnsam

riktning, uppkommer en sänkning av nationalinkomsten, uppskattad i

konstant penningvärde, vilket innebär, att även oavsett eventuella skattehöjningar,

den genomsnittliga realinkomsten per individ måste undergå en

kännbar sänkning. Samtidigt kunna emellertid på grund av de inträdda

rubbningarna i näringslivet avsevärda förskjutningar äga rum av inkomstoch

förmögenhetsfördelningen inom landet. Härigenom sänkes realinkomsten

för befolkningens stora flertal ytterligare, under det att vissa grupper få sin

ställning förbättrad. Erfarenheterna från det förra världskriget ge vid han

den, att denna omfördelning av landets inkomst och förmögenhet till för
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

mån för vissa grupper av befolkningen kan få mycket stora proportioner.

Dessa förskjutningar inom inkomst- och förmögenhetsfördelningen kunna

visserligen motverkas genom statens produktions- och prisreglerande åtgärder,

men även under gynnsamma förutsättningar kan man ej räkna med att

de fullständigt neutraliseras.

Örn man sammanställer dessa två omständigheter, stegringen av statens

skattebehov å ena sidan samt den sannolika sänkningen och samtidiga omfördelningen

av nationalinkomsten å den andra, måste man komma till

den konklusionen, att det är i hög grad befogat att i första hand lägga de

nya skatterna på de vinster, som motsvaras av förluster och inkomstminskningar

för den övriga befolkningen. Om man tänkte sig att dessa vinster

helt konfiskerades och att beloppet jämnt täckte statens stegrade skattebehov,

skulle för befolkningens flertal resultatet härav bli ungefär detsamma

som om några vinster ej hade förekommit men i stället en motsvarande

allmän beskattning hade lagts på befolkningen. Den nedpressning av majoritetens

levnadsstandard, som i förra fallet orsakades av för vissa grupper

vinstgivande prisstegringar, skulle nämligen i det senare fallet motsvaras

av de av skattehöjningen orsakade inskränkningarna. Under det att befolkningen

i senare fallet skulle direkt finansiera statsutgifterna, komme denna

finansiering i det förstnämnda fallet att ske på indirekt väg, d. v. s. via vinsterna

och deras konfiskering.

I den mån staten åter underlåter att konfiskera de ifrågavarande vinsterna, blir

situationen den, att de grupper av befolkningen, som genom höjda konsumtionsutgifter

bidraga till uppkomsten av vinsterna, även måste finansiera de

stegrade statsutgifterna. Det blir alltså fråga om en dubbel börda på en redan

i utgångsläget förminskad realinkomst för den genomsnittliga skattebetalaren.

Visserligen kan skattebördan i detta fall till en del skjutas på

framtiden, då uppkommande vinster torde få anses mera sparkraftiga än

genomsnittsinkomsten och därför möjliggöra lånefinansiering i större utsträckning

än om några vinster ej hade förekommit utan i stället genornsnittsinkomsten

hade varit högre. Men i den mån skattebetalarna sedan få

bära kostnaden för dessa låns förräntning och amortering, komma de i alla

fall att på längre sikt belastas med den dubbla bördan att få finansiera både

statsutgifternas stegring samt inkomst- och förmögenhetsökningen för den

av krigskonjunkturen gynnade samhällsgruppen. Denna dubbla belastning

kan undvikas blott genom vinsternas indragning till det allmänna.

Det bör observeras, att en krigsvinstbeskattning här har motiverats med helt

andra argument än dem, som inom den traditionella beskattningsläran bruka

användas för att försvara en skattehöjning för vissa inkomstklasser. Man

utgår här ej från vare sig skatteförmåge- eller intresseprincipen, utan från

synpunkter på fördelningen av de med krisen förbundna bördorna, som nära

sammanhänga med de för den allmänna prispolitiken normerande tankegångarna.

Till den omständigheten att vinsterna indragas till det allmänna,

oberoende av hur vinsten påverkar skattebetalarens skatteförmåga, får man

taga hänsyn vid fastställandet av den vanliga inkomstskatten, och, såsom

framgår av den senare utredningen, blir konsekvensen för inkomstbeskattningens

vidkommande, att inkomstskatt bör utgå blott för den del av

vinsten, som återstår efter erläggandet av krigsvinstskatten. Denna är alltså

primär i förhållande till de ordinära inkomstskatterna: den avser att åstadkomma

en korrektion av skattebetalarnas inkomster, som verkställes innan

dessa belastas av de efter bärkraften normerade skatterna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

3

Olika typer av krigsvinstbeskattning.

Det framgår av det anförda, att en krigsvinstbeskattning, om den skall

fylla det därmed avsedda syftemålet, måste utgå med relativt höga skattesatser.

Det är alltså oundvikligt, att skatten blir mycket kännbar för de

skattskyldiga och att den medför djupt ingripande verkningar för deras ekonomi.

De krav, som kunna ställas på skattens utformning, måste på grund

härav få en ännu större vikt än i allmänhet är fallet. Man måste därför

eftersträva att ge skatten en sådan karaktär, att den från den skattebetalande

allmänhetens synpunkt framstår såsom rättvist fördelad. Lika viktigt är,

att den medför från det allmännas synpunkt gynnsamma verkningar med

avseende på företagens pris- och produktionspolitik.

Från dessa synpunkter skall en kort översikt lämnas av de viktigaste av

de alternativ för skattens konstruktion, mellan vilka man i förevarande fall

har att välja.

1) Man kan tänka sig skatten konstruerad som en allmän merinkomstskatt,

varvid merinkomsten bestämmes som den taxerade inkomstens ökning

i förhållande till inkomsten under ett förkrigsår eller, om skatten utgår

under en följd av år, i förhållande till inkomsten under närmast föregående

år. En dylik generell beskattning av samtliga inkomststegringar skulle kanske

kunna försvaras som en temporär åtgärd, vidtagen i ett nödläge. Men på

något längre sikt skulle dess brister bli alltför kännbara. Det tillhör det

ekonomiska livets normala företeelser, att inkomsterna på vissa håll stiga

och på andra håll falla, och en hög extra beskattning av alla inkomststegringar

skulle därför i många fall framstå som en orättvisa. Detta gäller

särskilt den största inkomstgruppen, nämligen de rena arbetsinkomsterna.

Att arbetsförtjänsten under utbildningsåren stiger med den ökade skicklighet

och erfarenhet, som successivt förvärvas, bör från här anlagda synpunkter

ej läggas till grund för en exceptionell ökning av skattebördan. Överväganden

av denna art leda till slutsatsen, att merinkomstskatten ej bör träffa de

rena arbetsinkomsterna.

Även i fråga örn de rena kapitalinkomsterna kunna vägande skäl anföras

för befrielse från krigsvinstskatt. Vad obligations- och andra ränteinkomster

angår, kan skattefrihet motiveras med att den stegring av deras

nominella belopp, som eventuellt kommer till stånd vid en höjning av det

allmänna ränteläget, i regel ej överstiger den reduktion av inkomsternas köpkraft,

som orsakas av den under krigskonjunkturen inträdande prisstegringen.

Beträffande aktieinkomsterna är åter att märka, att om dessa redan

hos bolagen belastats med krigsvinstskatt, det knappast är motiverat att

låta även aktieutdelningarna undergå en merinkomstbeskattning.

2) I flertalet länder har man därför, när en krigsvinstbeskattning måst

införas, begränsat dess tillämpningsområde till de inkomststegringar, som.

hänföra sig till förvärvskällorna rörelse och fastighet, om man ock för att

hindra ett kringgående av skatten ofta infört en supplementär skatt på tantiem.

I denna utformning kommer krigsvinstskatten huvudsakligen att omfatta

de egentliga företagsinkomsterna, och därigenom får man fler möjligheter

att välja mellan vid beräkningen av den merinkomst, som skall läggas

till grund för skatteplikten. Man kan nämligen sätta den faktiska inkomsten

i relation antingen, såsom vid den allmänna merinkomstskatten,

till inkomsten under något förkrigsår (respektive till den genomsnittliga inkomsten

under ett flertal förkrigsår), med vederbörliga modifikationer vid

förändringar av det i företaget nedlagda kapitalet, eller till den avkastning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

som kan anses som normal för det i företaget investerade kapitalet, eller

slutligen till företagets totala omsättning. I regel har den första av dessa metoder

kommit till användning, då den erbjuder minst svårigheter. Vid tilllämpningen

av den andra metoden, som ligger till grund för den »excess

profits tax», som U. S. A. införde under förra världskriget, måste man lösa

det svåra problemet att fastställa det kapitalvärde, som skall tagas till utgångspunkt

vid beräkningen av den övernormala vinsten. En mera allmän

tillämpning av den tredje metoden, som använts vid konstruktionen av den

nya franska skatten på vinster vid leveranser till staten för försvarsändamål,

försvåras åter därav, att vinstens förhållande till omsättningen i hög

grad varierar inom olika branscher.

En svaghet, som vidlåder samtliga dessa metoder, är emellertid, att krigsvinstskatten

kommer att träffa ej endast de vinster, som bero blott på prisstegringar,

utan även sådana vinster, som kunna ernås genom en effektiv

skötsel av företaget, exempelvis genom att nedbringa kostnaderna genom rationalisering

eller genom en ökning av omsättningen. Att skatten på detta

sätt kan verka hämmande på driften till rationalisering etc. i en tid då

denna är av särskild betydelse, är en allvarlig olägenhet, som blir särskilt

framträdande vid höga skattesatser.

3) För att undvika eller åtminstone mildra denna nackdel hos krigs vinstbeskattningen

har man i flertalet fall ytterligare begränsat skattens räckvidd

till sådana vinster, som uppkommit genom det av rådande krigstillstånd

framkallade läget. Efter denna metod var den krigskonjunkturskatt

konstruerad, som tillämpades i Sverige under förra världskriget, och liknande

principer synas ha kommit till användning vid skattens utformning även inom

de övriga nordiska länderna och inom många andra stater.

Örn det hade funnits någon objektiv norm för bedömandet av hur stor

del av en viss inkomststegring, som har sin grund i krigstillståndet, och hur

stor del, som beror på andra orsaker, skulle denna lösning av problemet

vara acceptabel. Tyvärr är emellertid detta ej fallet. Fastställandet av den

egentliga krigsvinsten måste nämligen baseras på en jämförelse mellan den

verkliga vinsten och den vinst, som skulle hava ernåtts, örn krigstillstånd ej

hade förelegat. Örn storleken av den senare vinsten kan man emellertid endast

göra antaganden.1 Örn ett företag, som haft goda konjunkturer under

kriget, vill göra gällande, att vinstökningen skulle varit lika stor under

fredliga förhållanden, kan detta påstående därför varken bevisas eller motbevisas.

Såvida ej taxeringsmyndigheterna och domstolarna tillämpa några

överenskomna konventionella normer vid fastställandet av sambandet mellan

kriget och vinstens storlek, måste frågans praktiska lösning därför få

en prägel av godtycklighet.

För skattebetalarna måste en dylik till sitt innehåll obestämd avfattning

av den grundläggande bestämmelsen om deras skattskyldighet te sig otillfredsställande.

Och deras läge förbättras ej, utan ytterligare svårigheter tillkomma,

om, som i den tidigare svenska lagen, hela merinkomsten göres

skattepliktig, i den mån den skattskyldige ej kan förebringa av taxeringsmyndigheter

och domstolar godtagen bevisning örn att den uppstått på grund

1 För att belysa denna svaghet hos den svenska krigskonjunkturskatten och för att motivera

en övergång till en mera generell merinkomstbeskattning, citerade riksdagsman Wikström i en

motion (11:322) år 1916 följande uttalande av styrelsen för Kullagerfabriken i Göteborg, vars

årsvinst 1915 hade höjts från 2 till 5.6 milj. kr.: »kriget har icke utövat något nämnvärt hämmande

inflytande på bolagets verksamhet i sin helhet betraktad, men å andra sidan torde man

ej heller vara berättigad till den slutledningen, att kriget varit den enda eller ens den huvudsakliga

anledningen till affärernas kraftiga utveckling under året. Denna utveckling är nämligen

ej större än man i betraktande av "bolagets tidigare snabba framsteg skulle kunnat vänta om

förhållandena i världen varit fredliga.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 1.

av andra omständigheter än kriget. På grund av omöjligheten alt förebringa

några objektiva bevis i föreliggande avseende måste den skattskyldige

nämligen inrikta sig på att finna sådana sannolikhetsskäl, som han tror

vara ägnade att tillmätas vikt vid frågans avgörande. Detta måste naturligtvis

hos skattebetalarna skapa en känsla av osäkerhet, och denna måste

ökas i samma man som vederbörande myndigheters rättstillämpning ej äger

rum efter enhetliga linjer.

Denna grundläggande brist i skattens konstruktion var mycket framträdande

hos den torra svenska krigskonjunkturskatten. Presumtionen, att

ali merinkomst var krigskonjunkturvinst, därest motsatsen ej bevisades,

ställde den skattskyldige inför en vansklig uppgift som blev svårare, ju

längre tillbaka i tiden de förhållanden lågo, som i författningarna förutsattes

som normala. Rättstillämpningen visade sig även mycket osäker. De

skattskyldiga hade att efter den hastiga och tämligen stränga behandlingen

i krigskonjunkturskattenämnderna erlägga höga skattebelopp, som de, ofta

1 ganska stor utsträckning, lyckades — sedan de i flera år legat ute med

penningarna — återfå restitutionsvis efter besvär i de högre instanserna

4) För att krigsvinstskatten skall få en fastare konstruktion och samtidigt

tillmötesgå det önskemål, som ligger till grund för den nyss kritiserade lösningen,

måste såsom kriterium för skattskyldighet uppställas någon objektivt

påvisbar omständighet, som till sitt innehåll ej alltför mycket avviker

från att vinsten är beroende av krigstillståndet. Det kriterium, som härvid

ligger närmast till hands, är vinstens samband med den under krigskonjunkturen

inträdda prisstegringen. I den mån krigstillståndet ger upphov till vinster,

sker detta nämligen i övervägande grad därigenom, att företagarna kunna

ernå högre priser för de varor och tjänster, som de avyttra på marknaden,

än som betingas av ökade kostnader.

örn prisstegring införes som rekvisit för skattskyldighet, kan krigsvinstskatten

tänkas utformad på två olika sätt: skatten kan begränsas till a) sådana

vinster, som föranletts av prisstegringar, till vilka den skattskyldige själv

medverkat, eller också kan man lata skatten träffa b) alla vinster, som bero

på prisstegringar, oavsett örn den skattskyldige medverkat till dessa eller

icke. Som nedan skall visas, få dessa två skatter en mycket olika karaktär.

a) En särskild skatt på sådana i samband med prishöjningar intjänade

vinster, som »haft sin grund i den skattskyldiges utnyttjande av krigskonjunkturen

på ett sätt, som varit ägnat att bidraga till prisstegringen», har varit

föremål för övervägande i en tidigare inom finansdepartementet utarbetad

promemoria med förslag till förordning örn krigsvinstskatt. Som exempel

på ett sådant utnyttjande av krigskonjunkturen anföres i promemorian,

»att en rörelseidkares lagerhållning varit större än som betingats av rörelsens

behov; att varupriser på grund av frånvaron av konkurrens satts högre än

som normalt brukat ske under liknande förhållanden (t. ex. på grund av

kartellbildning eller annan överenskommelse för åstadkommande av prishöjning,

på grund av ensamförsäljningsrätt eller i anledning av försämrad tillförsel

från andra orter); eller att återförsäljning av varor ägt rum i spekulativt

syfte;^sådant syfte antages föreligga, om försäljningsverksamheten kommit

till stånd först under krigskonjunkturen och ej kan anses tillgodose något

affärslivets verkliga behov». Skatten har tänkts utgå med så höga satser,

att den skulle avhålla från försök att ernå vinst genom förfaranden av nu

nämnt slag.

En krigsvinstskatt av denna typ har alltså ej till huvudsaklig uppgift att

tillföra staten inkomster. Den har snarare karaktären av en prohibitiv skatt,

genom vilken man vill minska det ekonomiska utbytet av obefogade prisstegringar

och härigenom motverka åtgärder ägnade att ge näring åt en allmän

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

prisstegring. Om skatten fyller detta syfte, måste den finansiella behållningen

av den bli mycket liten.

Införandet av en dylik skatt löser alltså ej det ovan diskuterade problemet,

som i första hand gäller att öka statens skatteinkomster utan att därigenom

över hövan belasta de skattebetalare, som fått sin ställning försämrad genom

krigskonjunkturen. Detta kan ske endast genom en krigsvinstskatt, som konstruerats

på en bredare bas. Örn åter en generell krigsvinstbeskattning införes,

kan man ifrågasätta lämpligheten av att vid sidan av denna ha en speciell

sådan för vinster av det nyss åsyftade mera jobberibetonade slaget. Såsom

denna skatt konstruerats, kan den för övrigt i vissa fall motverka sitt

eget syftemål, då en affärsman, som redan bar ett lager av varor, för vilka

prisstegring inträtt, i det längsta underlåter att släppa ut detta på marknaden

för att icke utsätta sig för skattskyldighet för den därvid realiserade vinsten.

Det torde vara lämpligare att söka förebygga uppkomsten av dylika

vinster samt, i den mån de redan uppkommit, att indraga dem, genom åtgärder

som för Sveriges vidkommande kunna företagas inom ramen av gällande

maximipris- och förfogandelagar.

b) Örn krigsvinstskatten i stället lägges på alla vinster, som uppkommit på

grund av prisstegringen, får skatten liksom den tidigare krigskonjunkturskatten

i första hand bedömas som en inkomstkälla för staten. Skatten kan

för övrigt i många hänseenden utformas efter väsentligen samma principer

som den föregående skatten.

Den bevisbörda, som åligger den skattskyldige, kan emellertid i detta fall,

och häri ligger den fundamentala skillnaden mellan denna skatt och den föregående

med dess mer obestämda bevisningsgrunder, fixeras i objektiva termer.

Det är nämligen ej nödvändigt att konstruera den skattepliktiga prisstegringsvinsten

på ett sådant sätt, att den framgår av en jämförelse med den

hypotetiska vinst, som skulle varit att förvänta örn priserna ej hade stigit.

Skatteplikten kan i stället fastställas på grundvalen av en analys av den faktiska

inkomststegringen och dennas uppdelning i två komponenter: a) den

inkomstökning som eventuellt erhålles, om det senare årets faktiska kostnader

och försäljningsintäkter räknas om efter förkrigspriser, och b) den återstående

inkomstökningen, som är lika med skillnaden mellan intäkternas stegring

på grund av försäljningsprisernas höjning och kostnadernas stegring, genom

höjningen av kostnadspriserna. Det synes vara naturligt att principiellt

bestämma den skattepliktiga krigsvinsten som det under b) angivna beloppet.

Att den skattskyldiges bevisbörda på detta sätt kan få ett klart definierat

innehåll, måste från rättssäkerhetens synpunkt anses som en väsentlig fördel

hos denna konstruktion av krigsvinstskatten.

Detta får ej tolkas så, att ej den skattskyldiges bevisbörda även i detta fall

kan bli av vansklig art. Men svårigheterna äro nu av övervägande teknisk

natur. Det bör i detta sammanhang framhållas, att den uppdelning av den

faktiska inkomststegringen i två poster, som ovan beskrivits, även kan ske

med tillämpning av supplementära kriterier. Ett viktigt sådant är nettoinkomstens

storlek i förhållande till den totala omsättningen. Om försäljningspriserna

stiga mer än kostnadspriserna, måste detta nämligen vid i övrigt

lika omständigheter medföra en höjning av den ifrågavarande procentsiffran.

Kan ett företag alltså förebringa bevisning om att vinstens andel av försäljningssumman

ej stigit, proportionellt sett, eller att, örn en stegring föreligger,

denna beror på ökat kapacitetsutnyttjande eller andra kostnadssänkande

faktorer, så torde detta i regel kunna godkännas som bevis för att

vinsten ej varit av skattepliktig natur.

Örn man, med bortseende från bevisskyldighetens olika karaktär i de båda

fallen, jämför skattskyldighetens omfattning i föreliggande fall med den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

7

skattskyldighet, som föreligger enligt den tidigare krigskonjunkturskatten,

finner man, att den i ett hänseende är större och i ett annat hänseende

mindre.

Å ena sidan kommer nämligen den nu ifrågasatta skatten att träffa alla

vinster på grund av prisstegringar, inklusive sådana som kunna anses vara

relativt oberoende av krigstillståndet. Detta kan emellertid knappast betraktas

som någon avgörande olägenhet.

Å andra sidan träffar en skatt, som begränsats till de egentliga prisstegrings

vinsterna, ej sådana vinster som bero på ökad omsättning (räknad i

reala enheter), även om denna ökning skulle Ira sin grund i krigstillståndet.

Från vissa synpunkter är detta sista en nackdel, då i stort sett samma

skäl, som nyss anfördes för prisstegringsvinsternas skatteplikt, kunna tilllämpas

på sådana omsättningsvinster, som uteslutande bero på kriget. Men

beträffande sådana omsättningsvinster, som uppkommit blott på grund av

en effektiv skötsel av företaget, ligger saken annorlunda till. Redan förut

lia vägande skäl anförts för att de ej skola belastas med en konfiskatorisk

skatt av krigsvinstskattens typ. Med tanke härpå skulle det alltså vara önskvärt

att draga en gräns mellan sådana omsättningsvinster, som bero på kriget,

och sådana, som bero på andra orsaker, och att sedan låta krigsvinstskatten

träffa de förra men icke de senare. Men då den tidigare utredningen

torde visa, att en dylik gräns ej kan bestämmas efter fullt objektiva grunder,

måste en lösning av problemet, som fasthåller vid skattepliktens objektiva

bestämning, leda till att alla omsättningsvinster måste göras antingen skattepliktiga

eller skattefria. För en lösning av frågan i den senare riktningen

tala ej endast de skäl, som ovan anförts för att vinster, som ha sin grund i

duglig företagsledning, ej skola belastas med konfiskatoriska skatter, utan

även ett annat viktigt skäl, som skall klargöras här nedan. Det kan i detta

sammanhang även påpekas, att det synes vara möjligt att motväga den allt

för lindriga behandling, som härvid kan komma vissa vinster till del, genom

att införa vissa supplementära skatter. En skatt, som ganska effektivt

skulle tillgodose det anförda önskemålet, är en evira skatt på aktiebolagsvinster,

som uppgå till en hög procent i förhållande till det av aktieinnehavarna

deklarerade värdet av aktieinnehavet.

Det avgörande skälet för att begränsa en krigsvinstbeskattning till prisstegringsvinster

ligger däri, att i samtliga fall, då en inskränkt konkurrens

på marknaden bereder den enskilde företagaren en viss handlingsfrihet med

avseende på prissättningen, skatten kommer att verka som en kraftig broms

på alla prisstegringstendenser. Man kan även uttrycka saken så, att skattefriheten

för vinster, som sammanhänga med driftens utvidgning och rationalisering,

kommer att stimulera företagarna till att söka ernå en ökning av

vinsten på dessa vägar. Särskilt vad angår produktions- och distributionsverksamhet

för hemmamarknaden måste dessa biverkningar hos den ifrågasatta

krigsvinstskatten betraktas som betydelsefulla och önskvärda. Med

avseende på verksamhetsgrenar, som äro inriktade på utlandsmarknaden,

äro dessa biverkningar ej lika obetingat fördelaktiga, men på grund av den

internationella konkurrensen föreligger här i regel en mycket liten marginal

för en fri prissättning av den enskilde företagaren. I stort sett måste därför

de nu angivna biverkningarna av den här skisserade typen av krigsvinstbeskattning

betraktas som en väsentlig förtjänst i förhållande till krigskonjunkturskatter

av den tidigare typen.

Nära det senast berörda motivet för den förordade avgränsningen av

krigsvinstbeskattningen står, att de i viss mån skyddade vinsterna på en omsättningsökning

spela en betydelsefull roll för produktionens omställning

efter ändrade försörjningsförhållanden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

Skatt på vinster orsakade av prisstegring.

När statsmakterna nu stå inför nödvändigheten att träffa ett val mellan

olika former krigs vinstbeskattning, synas skäl i första hand föreligga fölen

prövning av de praktiska möjligheterna att konstruera skatten enligt de

ovan under 4 b) uppdragna riktlinjerna. I det följande skall i stora drag

antydas, hur en dylik skatt på prisstegringsvinster skulle kunna utformas i

Sverige. Örn denna väg visar sig framkomlig, skulle man undvika många

av de olägenheter, som voro förknippade med den förra krigskon junkturskatten.

Skatten bör liksom förra gången i första hand omfatta inkomster av

fastighet och rörelse. Det förefaller emellertid motiverat att utvidga skatteplikten

till vinst å icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper,

oberoende av örn denna enligt gällande lagstiftning är att anse

som realisationsvinst. Däremot synes det icke lämpligt att här medtaga

vinster å avyttring av fastigheter och värdepapper, då skatten sannolikt

skulle få en prohibitiv verkan, om den tillämpades på dem. I den mån

ytterligare beskattning av dem är önskvärd, torde denna kunna förverkligas

genom andra åtgärder. Även inkomst av tjänst kan helt fritagas från skatteplikt.

För att förhindra att företagen begagna sig härav och avföra en del

av vinsten genom stora utbetalningar av tantiem, måste emellertid i så fall

rätten till avdrag för dessa på lämpligt sätt begränsas.

Beträffande inkomst av fastighet och rörelse torde man vid fastställandet

av den skattepliktiga krigsvinstens omfattning kunna utgå från den principiella

bestämningen av densamma såsom det belopp, varmed den samlade

nettoinkomsten från dessa förvärvskällor stigit under beskattningsåret

på grund av att försäljningspriserna höjts mer än som betingas av kostnadernas

stegring.

Vid fastställandet av prisstegringens storlek torde i regel prisläget under

perioden januari—augusti 1939 kunna läggas till grund. Men om i särskilda

fall prisläget under denna tid var osedvanligt lågt, bör rimligen möjlighet

föreligga att välja en mer normal jämförelsenorm vid krigsvinstens beräkning.

Även i andra fall kan en avvikelse från hasperiodens priser vara berättigad,

exempelvis, när det med hänsyn till landets försörjning är önskvärt

att skapa betingelser för en viss inhemsk produktion. Fm viss lättnad av

krigsvinstbeskattningen är nämligen i dylika fall påkallad.

Denna bestämning av skatteplikten avviker i ett flertal hänseenden från

den, som låg till grund för den tidigare krigskonjunkturslcatten. Först och

främst har prisstegring införts som grundläggande rekvisit i stället för sambandet

med krigstillståndet, vilket, som ovan klargjorts, innebär, att en objektivt

bestämbar norm fått ersätta en norm av mer eller mindre subjektiv

karaktär. Vidare har det samlade nettoresultatet av de ifrågavarande förvärvskällorna

tänkts såsom grundval för fastställandet av den skattepliktiga

vinsten. Den tidigare lagstiftningen var på denna punkt av mer rigorös

karaktär. Enligt denna var nämligen krigskonjunkturskatten konstruerad

som en avkastningsskatt, vilken beräknades särskilt för varje förvärvskälla.

Minskning av inkomsten på ett håll kunde alltså ej få avräknas från ökning

på ett annat; endast för ren förlust, som uppkommit på en av krigskonjunkturen

föranledd rörelse, var ett särskilt avdrag medgivet.

Däremot synes det motiverat att i likhet med den tidigare lagstiftningen

lägga bevisskyldigheten för att förutsättningarna för skatteplikt ej äro för

handen på den enskilde deklaranten. Utan dennes medverkan äga nämli
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

9

gen taxeringsmyndigheterna ringa möjlighet att bilda sig en bestämd uppfattning

härom. Fullgör deklaranten ej denna skyldighet eller är hans bevisning

otillfredsställande, bör han, också i överensstämmelse med vad fallet

var tidigare, bli skattepliktig för hela den ökning, som den totala nettoinkom

slen av ifrågavarande förvärvskällor företer i förhållande till motsvarande

inkomst under föregående år.

För att en krigsvinstbeskattning efter dessa linjer skall kunna effektivt

genomföras måste givetvis förhindras, att de skattskyldiga kunna nedbringa

den beskattningsbara vinsten genom exceptionellt stora avdrag för värdeminskning

och nedskrivningar av varulager etc. under marknadsvärdet. På

grund härav torde ifråga om krigsvinstbeskattningen en skärpning av de liberala

reglerna i nu gällande lagstiftning vara erforderlig. Spörsmålet örn vilka

särskilda regler, som böra uppställas i förevarande fall, är emellertid alltför

invecklat och omfattande för att kunna upptagas till behandling i samband

med dessa allmänna riktlinjer.

Beräkningen av de vinster av icke yrkesmässig avyttring av viss lös egendom,

som också skulle bli underkastade krigsvinstskatt, erbjuder mindre

komplikationer. Till grund härför lägges skillnaden mellan det belopp, för

vilket den ifrågavarande egendomen avyttrats, och dess värde vid en tidpunkt

omedelbart löre krigskonjunkturens början, med skäligt avdrag för

kostnader. I den mån förlust på någon sådan avyttring uppstått, bör den få

avräknas från vinsten av de övriga. Om åter nettoförlust uppkommit på

grund av dylika avyttringar, bör avräkning ej få äga rum från inkomst av

övriga skattepliktiga förvärvskällor, liksom ej heller ett nettounderskott å

dessa bör få avdragas från vinst av icke yrkesmässig avyttring.

Då en krigsvinstskatt, som är konstruerad efter nu angivna regler även

träffar rent nominella vinster, som ha sin grund i penningvärdets försämring,

torde det vara nödvändigt att möta en dylik eventualitet genom en bestämmelse

om att en viss, i relation till den allmänna prisstegringen fixerad

inkomstökning lär avdragas vid beräkningen av den skattepliktiga krigsvinsten.

Alt den tidigare krigskonjunkturskatten i många fall ansågs leda

till orättvisa resultat, berodde till stor del på frånvaron av ett dylikt stadgande,

som blev särskilt kännbar på grund av den kraftiga inflationen under

det förra världskriget. Då det emellertid kan vara svårt att på förhand

fixera storleken av de avdrag, som i förekommande fall böra tillämpas, synes

det vara lämpligt att låta denna fråga liksom den förut nämnda frågan

om vilka priser, som skola läggas till grund för beräkningen, regleras genom

under varje år utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Om krigsvinstskattens tillämplighetsområde på detta sätt begränsas till

vinster, sorn medföra en reell förbättring av de skattskyldigas ekonomiska

läge, torde skatten för samtliga vinster kunna utgå med en fix och relativt

hög skattesats, exempelvis 50 %. Detta skulle innebära en avvikelse från

den förra krigskonjunkturskatten, som utgick progressivt efter vinstens absoluta

storlek. Även i föreliggande fall ernås dock en viss progressivitet, dels

därigenom att ett visst belopp, exempelvis 2,000 kronor, för varje skattskyldig

tänkts vara skattefritt, dels därigenom att den efter krigsvinstskattens

betalning återstående delen av inkomstökningen kommer att träffas av den

progressiva statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Det sistnämnda förfarandet förutsätter, att vid taxeringen till inkomst- och

förmögenhetsskatt avdrag beviljas för den under samma år taxerade krigsvinstskatten,

i den mån krigsvinsten taxeras som vanlig inkomst. För att

detta skall bli möjligt, måste tydligen en gemensam taxering äga rum för de

båda skatterna med ledning av de i vanlig ordning avgivna deklarationerna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

Skulle de i dessa lämnade uppgifterna tilläventyrs icke vara tillräckliga för

att utröna, huruvida skattepliktig krigsvinst verkligen föreligger, torde befogenhet

kunna stadgas för taxeringsmyndigheterna att av deklaranterna infordra

ytterligare uppgifter. Då vinst av icke yrkesmässig avyttring av lös

egendom, som icke är att hänföra till realisationsvinst, icke kommer till synes

i de vanliga deklarationerna, lär det bliva nödvändigt att införa särskild

deklarationsplikt för sådana vinster, som kunna bli föremål för krigsvinstbeskattning.

Strängt taget skulle avdraget för taxerad krigsvinstskatt tillämpas jämväl

vid taxeringen till kommunalskatt. Vissa olägenheter härav skulle emellertid

kunna uppkomma i de fall, då taxeringsmyndighets beslut rörande krigsvinstskatt

ändrades av högre instans. Då en dylik ändring skulle påverka

storleken av de kommunalskatter, som belasta samma inkomst, skulle detta

otvivelaktigt utgöra ett oroande moment inom den kommunala hushållningen.

Med hänsyn härtill förefaller det vara mest lämpligt att låta kommunalskatterna

utgå oberoende av krigsvinstskatten, trots att de förra skatterna

därigenom komma att belasta även den del av den skattskyldiges inkomst,

som avgår på grund av den till staten erlagda krigsvinstskatten.

Tydligt är, att införandet av en ny skatt av här angivet slag, liksom av

andra på samma idé uppbyggda skatter, måste medföra en avsevärd merbelastning

av den nuvarande taxeringsorganisationen. Lämpliga åtgärder till

dennas förstärkning torde därför böra tagas under övervägande i syfte att

garantera ett tillfredsställande taxeringsresultat.

Stockholm den 15 september 1939.

Erik Lindahl.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

H

Bilaga 2.

P. M.

rörande krisskatt

utarbetad av CARL W. U. KUYLENSTIERNA1.

Historik över den svenska krigskonjunkturskatten under

världskriget.

Bestämmelserna örn krigskonjunkturbeskattning.

Genom proposition den 30 april 1915 nr 196 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

att antaga en förordning om krigskonjunkturskatt. Enligt förslaget

skulle skatten utgå för den ökade inkomst, som tillförts skattskyldig på

grund av det genom dåvarande krigstillstånd framkallade läget. Skatten

i fråga skulle erläggas under ett vart av åren 1915 och 1916. Skattskyldigheten

skulle, under de i förordningen angivna villkor, åligga den, som

taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst av rörelse eller

yrke, realisationsvinst samt andra inkomster av tillfällig natur, varvid inkomsten

av varje inkomstkälla vore att beräkna för sig. Inkomst av fast

egendom, inkomst av kapital samt inkomst av vanlig arbetsanställning

skulle alltså icke falla under förordningen. Krigskonjunkturskatt skulle

emellertid utgå blott under följande villkor.

1. Inkomsten2 skulle för att bliva skattepliktig överstiga medeltalet av

motsvarande inkomst, sådan den beräknats vid taxeringarna 1913 och 1914

eller ettdera året, därest taxering ej skett för bägge, och skatten skulle utgå

å det överskjutande beloppet, den s. k. merinkomsten. För skattskyldiga

som ej alls taxerats för inkomst av ifrågavarande slag 1913 eller 1914 vore

hela inkomsten att betrakta som merinkomst.

2. Den skattskyldiges hela inkomst skulle uppgå till minst 15,000 kronor.

3. Därjämte skulle, i fråga örn inländska aktiebolag och solidariska

bankbolag, bolagets inkomst dels överstiga 5 procent av bolagets kapital, sådant

det vid taxeringen beräknats, dels, beräknad i procent å nämnda kapital,

överstiga inkomstprocentens medeltal enligt taxeringarna 1913 och 1914.

4. Merinkomsten skulle uppgå till minst 1,000 kronor.

Å den merinkomst, som sålunda vore inbegripen under skattskyldigheten,

skulle skatten utgå med 12 procent.

Förslaget till förordning innehöll vidare detaljerade bestämmelser örn

taxeringsförfarande genom särskilda krigskonjunkturskattenämnder m. m.

Riksdagen anmälde genom skrivelse den 26 maj 1915 (nr 190), att riksdagen

1 Viel promemorians utarbetande hava biträtt, först taxeringsinspektören Sven Holdo, därefter

taxeringsinspektören Torsten Hjohlman. Den senare har utarbetat historiken samt de vid promemorian

fogade uppgiftsformulären.*

2 Med taxerad inkomst eller enbart inkomst förstås i det nedanstående, då ej annat nämnes,

inkomst, som taxerats enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

* Formulären äro här uteslutna.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

godkänt propositionen om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar. Bland

dessa ändringar, av vilka ingen kan sägas hava berört de principiella grunderna

för den föreslagna beskattningen, må här särskilt nämnas följande:

Skattskyldighetsgränsen sänktes av riksdagen till taxerat belopp om

minst 10,000 kronor. Särskilt stadgande (i förordningen infört som dess

5 §) infördes till förekommande av försök att kringgå skattebestämmelserna

genom att disponera vinst till oproportionerliga löneförhöjningar

m. m. Som den viktigaste ändringen i Kungl. Maj:ts förslag torde få betraktas,

att enligt riksdagens beslut skatten skulle utgå ej med generellt 12

procent utan efter en progressiv skala, med skattesatser från 12 till 18 procent

å merinkomsten i dess helhet och med intervaller mellan de olika skattesatserna

av 1U procent. Den högsta skattesatsen skulle tillämpas å merinkomster

å minst 320,000 kronor.

Den förordning, som i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades

den 11 juni 1915 (nr 210), avsåg, såsom förut är nämnt, allenast

åren 1915 och 1916. Med hänsyn härtill framlades för 1916 års riksdag förslag

om fortsatt tillämpning av den nya skatteformen. Kungl. Maj:ts förslag

härutinnan, i proposition den 5 maj 1916 (nr 241), innefattade emellertid

icke enbart utsträckning av den förra förordningens giltighetstid utan jämväl

vissa ändringar i densamma.

Enligt förslaget skulle taxering till krigskonjunkturskatt äga rum år 1916

och sedermera årligen till och med året efter det, under vilket genom kungörelse

tillkännagivits, att krigstillståndet upphört. Då 1915 års förordning

omfattade åren 1915 och 1916, stadgades i 1916 års förordning till

förebyggande av dubbel beskattning, att skatt — vilken alltjämt skulle

utgå för vinst uppkommen genom det av dåvarande krigstillstånd framkallade

läget — vore att erlägga i den mån vinsten icke blivit genom

taxering år 1915 enligt förordningen den 11 juni 1915 beskattad. Själva

huvudbestämmelsen, varigenom beskattningen anknöts till det av krigstillståndet

framkallade läget, behölls alltså i det nya förslaget. För att klarare framhäva

dess innebörd gjordes i författningstexten uttryckligen skillnad mellan

den matematiska merinkomsten, eller det inkomstbelopp som framkomme

vid det rent aritmetiska utrönandet av inkomstökningen, och den beskattningsbara

merinkomsten eller den del av förutnämnda matematiska merinkomst

vars grund vöre det genom krigstillståndet framkallade läget. Metoden

att utröna den matematiska merinkomstens storlek föreslogs vidare

ändrad därhän, att som jämförelsetal skulle användas den högsta inkomsten

under ettdera av åren 1913 och 1914, med vilken bestämmelse även följde

motsvarande ändring beträffande bolagens inkomstprocent. I de under förordningen

fallande inkomstarterna skulle jämväl innefattas tantiemer och

därmed jämförliga inkomster, hänförliga till inkomst av tjänst eller anställning.

Till stadgandet härom funnos fogade särskilda deklarationsbestämmelser.

Från flera länsstyrelser hade nämligen anmärkts, att den dittills

gällande begränsningen av skatteobjektet medfört att verkliga krigskonjunkturvinster

kunnat till avsevärd del undgå avsedd beskattning. Betydande

vinstbelopp hade i form av tantiem och dylikt disponerats till gottgörelse

åt funktionärer och andra personer, som kanske blott skenbart lämnat någon

motprestation i arbete. Den spärr mot dylikt oegentligt förfarande,

som förenämnda 5 § varit ämnad att utgöra, hade icke varit tillfyllest. Det

föreslogs att skattskyldighetsgränsen skulle sänkas till 8,000 kronor men

minsta beskattningsbara merinkomsten höjas till 2,000 kronor. Slutligen

föreslogs viss ändring i avseende å progressivskalans tekniska utformning

men med bibehållande väsentligen av dess höjd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

I skrivelse den 15 juni 1916 (nr 268) anmälde riksdagen, att riksdagen

antagit förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar.

Den av riksdagen beslutade förordningen innebar sålunda för det första

en viktig utvidgning av krigskonjunkturbeskattningens allmänna ram, så

till vida att även inkomst av fäst egendom blev beskattningsbar under lika

villkor som inkomst av arbete. I avseende å metoden för merinkomstens

beräknande återgick riksdagen till den medeltalsberäkning för åren 1913

och 1914, som var stadgad i 1915 års förordning. Av statsfinansiellt stor

betydelse val’, att riksdagen med vidhållande av den progressiva principen

skärpte den i propositionen föreslagna skatteskalan, så att denna visserligen

alltjämt kom att börja med 12 procent men kom att sluta med 25 procent,

vilken skattesats skulle tillämpas å beskattningsbar merinkomst å minst

500,000 kronor.

Förordning i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30

juni 1916 (nr 260).

Vid 1917 års riksdag framlades icke av Kungl. Maj:t något förslag till ändring

i senast nämnda förordning. På enskild motionärs hemställan beslöt

emellertid riksdagen, enligt vad riksdagen i skrivelse den 5 juni 1917 (nr

260) anmälde, bland annat att ytterligare skärpa skatteskalan. Maximum

för den nya skalan kom att utgöra 32 procent, vilken skattesats skulle tilllämpas

å beskattningsbar merinkomst av minst 700,000 kronor.

Förordning örn den salunda andrade skattetariffen — vilken förordning

avsåg jämväl viss av riksdagen beslutad ändrad bestämmelse beträffande

skatteuppbörden — utfärdades den 25 juni 1917 (nr 351).

En motionär förordade i riksdagen såväl år 1916 som år 1917 den extraordinära

krisbeskattningens läggande på en annan principiell grund än

krigsvinstbegreppet. Det hade synts motionären uppenbart att de stora faktiska

merinkomster, som konstaterats vid taxeringen, mer eller mindre direkt

kunde härledas från det av krigstillståndet framkallade läget även örn

sambandet vöre svårt att med säkerhet konstatera. Skillnaden mellan den

vid krigskonjunkturskattetaxeringen framkomna matematiska merinkomsten

och den fastställda beskattningsbara merinkomsten vore högst betydande.

Av dessa omständigheter fann motionären att krigskonjunkturskatt en i

dess dåvarande form dels träffade ojämnt dels icke gåve önskad avkastning.

Han föreslog att sagda skatt måtte utbytas mot en skatt på merinkomst av

varje slag. Förslaget, vilket båda åren avstyrkts av kammarrätten, blev

icke antaget.

Till 1918 års riksdag avlät Kungl. Majit tvenne propositioner (nr 401 och

448) med förslag örn vissa ändringar i förordningen örn krigskonjunkturskatt.

Ändringarna avsågo i huvudsak dels de för taxeringsförfarandet gällande

tidsbestämmelserna, dels införandet av rätt till avdrag för gäldränta — vilken

avdragsrätt närmast betingades därav att inkomst av fastighet indragits

under krisbeskattningen och att fastigheterna åvilande gäldränta i då gällande

deklarationsformulär redovisades under allmänna avdrag — dels slutligen

skatteskalan. Beträffande skatteskalan innebar förslaget såväl lindring

för de lägsta merinkomstbeloppen som skärpning för högre merinkomster,

i det skatteskalan kom att börja med 4 procent och sluta med 40

procent, sistnämnda skattesats avseende beskattningsbar merinkomst å minst

2 miljoner kronor. Därjämte föreslogs emellertid beträffande svenska aktiebolag

och solidariska bankbolag med inkomstprocent överstigande 10 samt

alla utländska bolag en tilläggsskatt utöver den enligt den gemensamma ska
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

lan utgående skatten. Vid propositionen nr 448 voro såsom bilagor fogade

dels en omfattande statistisk bearbetning av 1917 års krigskonjunkturskattelängder,

dels en redogörelse för krigsvinstbeskattning och under kriget

skärpt direkt beskattning i främmande länder.

Förslagen biföllos av riksdagen utom vad beträffar tilläggsskatten för bolag,

vilken helt förkastades.

Vid 1919 års riksdag genomfördes efter proposition (nr 258) i ämnet vissa

ändringar i förordningen, närmast betingade därutav att krigskonjunkturen

ansågs lida mot sitt slut. Krigskonjunkturskatten ställdes under avveckling.

Sålunda infördes den bestämmelsen att inkomstökning, beroende på att

skattskyldig rörelseidkare efter ingången av 1919 börjat utnyttja nya eller

utvidgade anläggningar, ej vore att anse som krigskonjunkturvinst. Därjämte

gjordes till villkor för skattskyldighet i fortsättningen att taxering till

krigskonjunkturskatt varit den skattskyldige påförd något av åren 1915—

19i9. Vidare sänktes skatteskalan såväl för enskilda som för bolag. Slutligen

infördes en spärr beträffande den beskattningsbara merinkomsten genom

bestämmelsen att denna icke finge upptagas till högre belopp än den

matematiska merinkomsten minskad med 25 procent. I sistnämnda båda

hänseenden gick riksdagen längre i riktning mot mildrande av skatten än

Kungl. Maj:ts förslag.

I propositionen återgavs bland annat ett vid tionde svenska handelskammarmötet

av vice häradshövdingen Gustav Sandström hållet inledningsanförande

rörande näringslivets önskemål i fråga örn skattelagstiftningen. I

anförandet blev bland annat den gällande krigskonjunkturbeskattningen underkastad

kritik. Inledaren riktade i huvudsak tre anmärkningar mot denna

skatt. För det första läge ett väsentligt fel däruti att grunden för beskattningen,

skillnaden mellan den skattskyldiges medelinkomst under 1912 och

1913 å ena sidan och hans inkomst under krigsåren å andra sidan, icke utgjorde

någon tillförlitlig måttstock för den skattskyldiges inkomstökning i

följd av kriget. Dels vore härvid två år en allt för kort jämförelseperiod,

dels vore den åt de skattskyldiga lämnade utvägen att visa merinkomstens

oberoende av krigskonjunkturen i praktiken knappast framkomlig. För

det andra vore skattens progressivitet efter mervinstens absoluta storlek

och utan någon hänsyn till den subjektiva skatteförmågan ett grundfel.

Detta bleve än mera accentuerat genom att avdrag för utbetald krigskonjunkturskatt

icke vore medgivet. Såsom en tredje och än mera betydelsefull

brist hos krigskonjunkturskatten betecknades slutligen att den konstruerats

på ett sätt som icke toge hänsyn till penningvärdets fall. Härav

hade följt att krigskonjunkturskatt pålagts även där den skattskyldiges realinkomst

i själva verket vöre försämrad i förhållande till jämförelsetiden.

År 1920 utfärdades en förordning (nr 443) av innehåll att taxering till

krigskonjunkturskatt icke skulle äga rum beträffande vinst som uppkommit

efter 1919 års utgång.

Krigskonjunkturbeskattningens tillämpning.

I 1 § av 1915 års förordning stadgades att krigskonjunkturskatt för ett

vart av åren 1915 och 1916 skulle »utgå för den ökade inkomst, som tillförts

skattskyldig på grund av det genom närvarande krigstillstånd framkallade

läget». . _ v ‘

I 1916 års förordning var denna bestämmelse såtillvida omredigerad att

enligt 1 § krigskonjunkturskatt skulle utgå »för vinst, uppkommen genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

5

det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget — — —», medan 2 §

innehöll definitionen att »med vinst, som i 1 § sägs, förstås av krigstillståndet

föranledd ökning uti» inkomst av vissa närmare angivna kategorier.

Huruvida överhuvud ökning av inkomsten förelåg, skulle såsom tidigare

nämnts konstateras genom jämförelse med medeltalet av de inkomster som

taxerats åren 1913 och 1914. Den siffermässiga inkomstökning, som framgick

av en sådan jämförelse, kom i den sedermera under hela perioden med

successiva ändringar gällande 1916 års förordning att kallas matematisk

merinkomst.

Kungl. Maj :ts befallningshavande ålåg att i en särskild längd upprätta

förslag till taxering, vilket förslag skulle upptaga bl. a. årets taxerade inkomst,

jämförelseårens inkomst, allt för varje ifrågakommande inkomstkälla

för sig, den matematiska merinkomsten samt å densamma uträknad

skatt.

Utdrag av denna längd skulle tillställas envar skattskyldig jämte underrättelse

örn vad skattskyldig hade att iakttaga för vinnande av ändring i

taxeringsförslaget. I sistnämnda hänseende stadgade 1915 års förordning:

»Förmenar skattskyldig, att den för honom uträknade merinkomsten i sin

helhet eller till någon del icke har sin grund i det genom krigstillståndet

framkallade läget, äger han att senast inom 14 dagar före krigskonjunkturskattenämndens

sammanträde till Konungens befallningshavande inkomma

med till nämnden ställda erinringar mot taxeringsförslaget, såvitt honom

rörer.» 1916 års förordning nämnde här även »den utredning i ärendet han

vill åberopa».

Krigskonjunkturskattenämnden var den länsvis anordnade beskattningsnämnd,

som hade att i första hand fatta beslut om taxering till krigskonjunkturskatt,

d. v. s. fastställa beskattningsbar merinkomst. Till ledning

för dess verksamhet innehöll 1916 års förordning i 18 § följande föreskrift,

som något annorlunda formulerad fanns redan i 1915 års förordning:

»Om och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är

för nämnden känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund

av omständigheter, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet

framkallade läget, äger taxering till krigskonjunkturskatt icke rum.»

Talan mot krigskonjunkturskattenämnds beslut kunde förås hos kammarrätten

och fullföljas inför Kungl. Maj:t.

Redan från första början av förordningens tillämpning visade det sig

att anordningen med ett utan den skattskyldiges direkta medverkan rent

schematiskt tillkommet taxeringsförslag, som föregick den egentliga taxeringen,

vållade missförstånd vid denna, vilka i stor utsträckning kommo

att kännbart drabba de skattskyldiga och bidrogo till en i och för sig

knappast motiverad kritik av själva skatteformen såsom sådan. Åtskilliga

skattskyldiga torde åtminstone under de första åren av beskattningens tillvaro

på grund av sin dittillsvarande erfarenhet hava betraktat den från

länsstyrelsen härrörande handlingen, upptagande uppskattad inkomst och

uträknad skatt, närmast såsom en debetsedel, grundad på ett regelrätt taxeringsförfarande,

och åtnöjt sig med att betala skatten utan att närmare

reflektera över dess materiella berättigande. Många torde hava resignerat

inför svårigheten att åstadkomma bevisning örn inkomstökningens oavhängighet

av krigskonjunkturen. Krigskonjunkturskattenämnderna å sin

sida, vilkas ledamöter till stor del tagits ur prövningsnämnderna, synas

hava uppställt jämförelsevis stränga krav på bevisning från de skattskyldigas

sida och i stor utsträckning lämnat obegagnad den fria prövningsrätt,

som nämndinstitutionen som sådan medgav och förenämnda bestäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

meker i 18 § särskilt framhävde. En följd härav lär hava blivit att den

matematiska merinkomsten i större utsträckning än lagstiftaren avsett lagts

till grund för skatten. Detta förhållande framhölls också av departementschefen

såsom en bidragande orsak till förordningens omarbetande år 1916.

I motiveringen till den nya författningen anförde de tillkallade sakkunniga,

landskamrerarna O. Landén och E. Ahlner, rörande denna fråga:

»I den v. p. m., som av undertecknad Landén under nästlidne februari

månad avlämnats efter verkställd granskning av dels de rapporter, som av

Konungens befallningshavande, envar för sitt län, avgivits angående den år

1915 företagna taxeringen till krigskonjunkturskatt, och dels krigskonjunkturskattenämndernas

skattelängder, har framhållits, hurusom berörda

granskning givit vid handen, att länsstyrelserna lika väl som kronans ombud

och krigskonjunkturskattenämndema i många län synts hava haft en

oklar uppfattning örn vad förordningen stadgar och avser i fråga om grunderna

för den beskattningsbara merinkomstens beräkning, i det denna merinkomst

på många håll ansetts ovillkorligen skola sättas lika med den matematiskt

beräknade merinkomsten.

En sådan uppfattning står givetvis icke i överensstämmelse med nu gällande

förordning om krigskonjunkturskatt, och det kan synas egendomligt,

att förordningens avfattning kunnat giva anledning till sådant missförstånd.

Då så emellertid skett, har det synts nödvändigt att i den nya förordningen

tydligare än hittills framhålla vad man med krigskonjunkturskatten

vill träffa, och skarpt utmärka skillnaden mellan uträknad merinkomst

och beskattningsbar merinkomst.»

Vidare yttrade de sakkunniga, bland annat:

»Andra stycket av 18 § torde i sin hittillsvarande lydelse avsett att ytterligare

understryka krigskonjunkturskattenämndens rätt och skyldighet att

i varje fall pröva örn och i vad mån beskattningsbar krigsvinst för den skattskyldige

verkligen förelegat. Det har dock försports, att stadgandet uppfattats

helt annorlunda, så att man däri velat inlägga en skärpt fordran på

bevisning från den skattskyldiges sida. För att tydligare utmärka stadgandets

verkliga syfte har detsamma givits den ändrade lydelse, som förslaget

visar.»

Ehuru riksdagen i huvudsak och i vart fall i här berörda punkter antog

Kungl. Maj :ts förslag, gjorde bevillningsutskottet i samband med behandlingen

av den här ovan omnämnda motion, varuti föreslogs beskattning av

all mervinst oavsett dess ursprung, ett uttalande som kom att verka i rakt

motsatt riktning mot den i nyssnämnda motivering anvisade. Utskottet

yttrade:

»Den för hela krigskonjunkturbeskattningen grundläggande 1 § — Vinst,

uppkommen genom det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget’ —

anger lagstiftarens mening att giva krigsvinstbegreppet en synnerligen vid

utsträckning.»

Utskottet anförde vidare:

»Den matematiska merinkomsten skall i första hand läggas till grund för

taxeringen. Detta är den tekniska regeln. Såsom garantier mot att härigenom

merinkomster, vilka uppenbarligen icke äro beroende av krigskonjunkturen,

skola falla under skatteplikten, uppställer förordningen dels

rätten för den skattskyldige (17 §, sista stycket) att till skattenämnden ingiva

erinringar och utredning, dels ock den i 18 §, andra stycket, skattenämnden

tillerkända befogenheten att, oberoende av den skattskyldiges

eget åtgörande, bestämma, att viss matematisk merinkomst eller del därav

icke skall behandlas såsom beskattningsbar merinkomst.

Det är av synnerlig vikt, att den skattenämnden tillkommande prövnings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

rätten handhaves under noggrant iakttagande därav, att fastställandet av

beskattningsbar merinkomst till lägre belopp än den matematiska merinkornsten

må ske allenast under den i 18 § angivna förutsättningen: ''örn

och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är för nämnden

känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund av omständigheter,

, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet framkallade

läget’. Örn detta icke framgår av handlingarna eller icke är för

nämnden känt, må nämnden ej upptaga den beskattningsbara merinkomsten

lägre än den matematiska, ändock att det måhända icke framgår av handlingar

eller är för nämnden känt, att sagda merinkomst ur positiva grander

härleder sig från krigstillståndet.

Då det är av vikt, att de tveksamma gränsfallen, där nämnden saknar

positiva hållpunkter i vare sig den ena eller andra riktningen, bliva efter

enhetliga grunder behandlade, finner utskottet det angeläget, att skattenämndernas

uppmärksamhet fästes på vad nu anförts rörande innebörden

av omhandlade bestämmelse i 18 §.»

I en senare avfattad (vid 1919 års proposition nr 258) fogad p. m. angående

vissa till spörsmålet örn en revision av krigskonjunkturskatten hörande

frågor beskrev Landén förenämnda uttalandes inverkan på författningens

tillämpning på följande sätt:

»Genom detta uttalande hava krigskonjunkturskattenämnderna påverkats

att tillämpa bestämmelserna om krigsvinstens fastställande på ett vida strängare

sätt än förordningen åsyftar och måhända även strängare än riksdagen

själv önskat. Följden härav har blivit, att den sakliga prövningen av frågan

härom i stor utsträckning av krigskonjunkturskattenämnderna undanskjutits,

så att matematisk merinkomst utan vidare jämställts med beskattningsbar

merinkomst, med givet resultat att kammarrätten i många fall

fått i realiteten såsom första instans pröva denna fråga. Besvärsmålens antal

har ökats och hos de skattskyldiga har yppat sig ett starkt missnöje med

krigskonjunkturskattenämndernas sätt att tillämpa förordningen, så mycket

mera förklarligt, som de nödgas att omedelbart på grund av dessa nämnders

beslut erlägga de ofta nog mycket betydande skattebelopp, varom här är

fråga, och, örn de genom besvär hos domstolarna sent omsider vinna någon

rättelse i beskattningen, i allt fall få vidkännas en avsevärd ränteförlust å

de sålunda för mycket erlagda skattebeloppen.»

Efter en kortfattad analys av vissa på vinsten och särskilt på mervinsten

verkande faktorer anförde Landén ytterligare:

»Vid bedömandet av frågan: Vad är krigsuinst? bör man ihågkomma,

att kriget blott är en bland många orsaker till inkomstökningen. Även oberoende

av krigskonjunkturerna inträder, såsom erfarenheten från tiden före

krigsutbrottet nogsamt ådagalägger, i ett flertal företag en jämn inkomststegring

år för år, beroende av företagens ökade utveckling och alltjämt

ökade förtroende m. fl. dylika orsaker. Det är icke riktigt, så som i praxis

i särskilda fall förfarits, att lämna denna på inkomstökningen inverkande

faktor helt utom räkningen vid bedömande av merinkomstens karaktär av

krigsvinst eller normal vinst.

Det är ofrånkomligt — och detta måste oförbehållsamt erkännas — att

krigsvinstbegreppets distinkta bestämmande genom lagstiftningen möter synnerligen

stora svårigheter. Det är bland annat därför lagstiftningen måste

i särskilt hög grad lita till den första taxeringsinstansens sakkunskap och

goda omdöme. Denna instans har inrättats såsom en nämnd, en jury, och

har såsom sådan den friare bevisprövning, som tillkommer en jury i förhållande

till domstolarna, vilka ju alltid äro bundna av de allmänna domarereglerna

och det starkare kravet på juridisk bevisning och formellt riktigt

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 2

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds proposition nr 2. Bilaga 2.

bedömande av frågorna. Men genom riksdagens ingripande år 1916 till

krigskonjunkturskattenämndernas förständigande att strängt förfara vid

krigsvinstens fastställande hava dessa nämnder förlorat en väsentlig del av

de förutsättningar för ett sakligt och skäligt bedömande av frågan, som

lagstiftningen velat utgå från vid överlämnandet till deras prövning av den

ömtåliga frågan: vad är i särskilda fall krigs vinst? Kronoombuden ställa sig

ofta på den rent fiskaliska ståndpunkten och föredraga att på de dömande

myndigheterna överflytta ansvaret för att staten icke får behålla hela den

matematiska merinkomsten såsom en till krigskonjunkturskatt beskattningsbar

merinkomst.»

Helt visst måste enligt sakens natur även i det enskilda fallet stora svårigheter

hava förelegat att åstadkomma bindande bevisning att en konstaterad

matematisk merinkomst icke haft sin upprinnelse i krigskonjunkturen.

I stor utsträckning måste man hava varit hänvisad att reda sig med

sannolikhetsskäl. En viss praxis härvidlag utbildades efter hand. Denna

kan dock endast delvis spåras bland de rättsfall rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

som återfinnas i regeringsrättens årsbok.

Det framgår emellertid att aktiebolag, vilka bildats så sent att de icke varit

taxerade under något av jämförelseåren 1913 och 1914, fått från den matematiska

merinkomsten avdraga viss procent av bolagets kapital, vilken

ansetts motsvara normal årsinkomst. Detta procenttal, som för de första

åren av krigskonjunkturen beräknades till sex, höjdes för de senare åren

först tili åtta och senare till tio.

Aktiebolag, vilka efter jämförelseperiodens slut ökat det i rörelsen insatta

egna kapitalet, hava icke krigskon junk turbeskattats för den del av

matematiska merinkomsten, som ansetts motsvara skälig avkastning på

kapitalökningen. Såsom sådan avkastning har beräknats 6—10 procent.

Även för enskilda rörelseidkare hava i vissa fall liknande beräkningar förekommit.

. .

Inkomst av jordbruksfastighet har i några fall till 40 procent blivit underkastad

krigskonjunkturbeskattning, medan inkomst av rent skogsbruk

blivit beskattad till 30 procent. I andra fall åter har det ansetts att endast

så stor del av fastighetsinkomst, som svarat mot det genom kommunal fastighetsskatt

beskattade beloppet, således för jordbruksfastighet 6 procent

och för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet, kunde antagas hava

uppkommit oberoende av det genom krigstillståndet skapade läget.

Realisationsvinster hava i flera mål ansetts till 50 procent vara av krigsvinstnatur.

Den praxis, som således kan skönjas, började utbildas redan hos de

skilda krigskonjunkturskattenämnderna. Hos några av dessa lärer metoden

att för skilda slag av näringsverksamhet presumera olika procentuellt

beräknade delar av de matematiska merinkomsterna såsom krigskonjunkturvinster

jämförelsevis tidigt hava kommit till användning. Vid fastställandet

av dessa procenttal har helt naturligt den samlade erfarenheten från

ett större antal likartade fall varit vägledande. Stockholms stads krigskonjunkturskattenämnd

lär sålunda exempelvis år 1917 i regel hava taxerat

advokater till krigskonjunkturskatt för belopp motsvarande 25 procent av

matematiska merinkomsten.

Särskilt vid de avgöranden, som på senare stadier förekommo i regeringsrätten,

lära även dylika erfarenhetsmässigt fastställda procenttal rätt

ofta hava använts åtminstone såsom hjälpmedel för att pröva sannolikheten

av förebragla utredningar eller argumenteringar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

9

Allmän motivering.

Kritik av krigskonjunkturbeskattningen

i Sverige under världskriget.

Av den här ovan meddelade historiken rörande utvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen

i Sverige framgår, att denna beskattning redan under

den tid den var i kraft var föremål för kritik från olika håll. Efter världskrigets

slut vunnos nya erfarenheter rörande denna beskattning, vilka gåvo

anledning till nya kritiska anmärkningar. Att nu avgöra vilka av bristerna

med världskrigets krigskonjunkturskatt som vörö mest betydelsefulla möter

svårigheter. Några av de mera framträdande anmärkningarna mot skatten

må dock framhållas.

Den svenska krigskonjunkturbeskattningen kom med tiden att verka väsentligen

som en skatt å försämrat penningvärde, vilken svårligen kunde från

principiella synpunkter försvaras. I de balanser, som lågo till grund för

företagens vinstberäkningar, redovisades i mycket stor utsträckning inventarier

och varulager till värden, vilka dels sedda på längre sikt voro för

höga därför att penningvärdet sedermera åter steg, och dels också voro fiktiva

på den grund att de hänförde sig till tillgångar som hade ett väsentligt

värde endast så länge krigstillståndet varade men som efter krigets slut voro

helt eller i det närmaste värdelösa.

Skattelagstiftningen med sina schematiska regler örn rätt till avdrag för

värdeminskning medgav icke mer än sedvanliga procentuella avdrag å de

mestadels uppskruvade anskaffningskostnaderna för under kriget förvärvade

tillgångar för stadigvarande bruk. Affärsföretagen torde oftast i sina

räkenskaper hava nöjt sig med avskrivningar motsvarande dem som voro

avdragsgilla vid beskattningen. Om sistnämnda förhållande också ej kan

anföras som en direkt anmärkning mot skattelagstiftningen utan sammanhängde

med en i och för sig förklarlig brist på förutseende inom affärslivet,

så kvarstar likväl det faktum att beskattningen, enkannerligen krigskonjunkturbeskattningen,

var så inrättad att skatt å fiktiva vinster ej kunde

undvikas. Beträffande värdering av varulager var skattelagstiftningens inställning

vid nämnda tid mindre klar; det är ej osannolikt att i räkenskaperna

gjorda rätt betydande nedskrivningar å varulager skulle vid beskattningen

godkänts. Då emellertid nedskrivningar vanligen i affärsföretagens räkenskaper

skedde med hänsyn till dagspriserna för inköp eller försäljningar,

kornmo varulagren oftast att bokföras till priser, som efter kriget visade

sig hava varit alldeles för höga. På grund av dylika värderingar kommo

avsevärda belopp för prisstegringar å lager att ingå i de redovisade vinsterna.

Då de bokförda vinsterna utgjorde utgångspunkt för beskattningen, kom

denna även härutinnan att i avsevärd grad träffa fiktiva vinster. Det nu

anförda torde kunna sammanfattas så, att betydande belopp, vilka rätteligen

bort användas för affärslivets konsolidering, i stället indrogos till statsverket

i form av skatter. De ogynnsamma verkningarna i nu angivet avseende

torde stundom hava skärpts därigenom att skatten kommit att träffa

före kriget hopsamlade dolda reserver, vilka realiserats under kriget och

rätteligen bort användas för förnyelse men nu i stället delvis måste användas

för skattebetalning.

Det sätt, på vilket merinkomsten i förhållande till förkrigsinkomsten beräknades,

var i hög grad summariskt. Genom de bevisregler som tillämpades

kom uppskattad merinkomst att beskattas som krigskonjunkturvinst

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

även i sådana fall, där det måste betraktas som ovisst om inkomst i verklig

mening överhuvudtaget förelåg. Särskilt gjorde sig detta missförhållande

märkbart beträffande nystartade företag, vilkas hela inkomst ofta kom att

rubriceras såsom merinkomst och träffas av krigskonjunkturskatt. Ju längre

tiden led och ju mer krigskonjunkturskatten skärptes, desto mera kom

detta missförhållande, i förening med den ovan framhållna omständigheten

att vinsterna mer och mer blevo uttryck för ett försämrat penningvärde, att

te sig som en orättvisa.

Helt allmänt kan nog göras gällande, att de normer, som från början skapades

för konjunkturvinstbeskattningen, måhända kunde anses fylla rimliga

anspråk för en rent tillfällig måttlig beskattning, men att dessa normers

giltighet under en längre tid utan genomgripande ändringar men med höjda

skattesatser så att säga kumulerade de bristfälligheter, som funnos från

början, ehuru de då voro mindre framträdande.

Vad ifrågavarande beskattnings praktiska genomförande angår torde till

en början kunna framhållas, att oklarhet rådde örn hur bevisbördan skulle

fördelas på de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna, och att härav

följde ojämnhet i tillämpningen. Taxeringsmyndigheterna behärskade då

föga de spörsmål som sammanhängde med affärslivets ekonomi, och sakkunskap

beträffande bokföring stod endast i ringa utsträckning till deras

förfogande. Det dröjde avsevärd tid, innan en av överrättsavgöranden vägledd

mera fast praxis utbildades. I mån som tiden förflöt och nya erfarenheter

vunnos undergick för övrigt denna praxis tämligen betydande ändringar,

ett förhållande som i och för sig knappast är ägnat att förvåna, då det

enligt sakens natur här måste röra sig örn skälighetsavgöranden på ett område,

där marginalen för skälighetsprövningen var synnerligen vid. Delta

hade till påföljd att framför allt under senare delen av kriget och vid krigskonjunkturbeskattningens

avveckling beskattningsmyndigheterna förebråddes

för godtycke i avseende å dessa skatteärendens handläggning.

Erfarenheter från utlandet.

Emellertid var det ej endast i Sverige som under världskriget 1914—1918

krigskonjunkturbeskattning anlitades till täckande av de budgetära behoven.

Sådan beskattning i en eller annan form torde hava förekommit i de

flesta länder med något så när modernt skattesystem. Olika hänsyn resulterade

emellertid i starkt växlande former för sådan beskattning. Det är väl

ej så lätt att avgöra vilka synpunkter som därvid spelat den största rollen.

Émellertid kan det helt visst antagas, att praktiska hänsyn gjort sig i särskilt

hög grad gällande. Den omständigheten alt man på vissa håll nöjt sig väsentligen

med ett konstaterande att »mervinst» i förhållande till förkrigstiden

förelåg, medan man på andra håll fordrat en mer eller mindre långt

gående bevisning — av de skattskyldiga eller av taxeringsmyndigheterna —

rörande mervinsternas natur, torde mindre hava berott på olikartade principiella

betraktelsesätt på det föreliggande beskattningsproblemet än på olika

grad av tilltro till beskattningsmyndigheternas förmåga att bemästra de praktiska

beskattningsfallen. Ju grövre schabloner som fastställts för beskattningen,

desto större möjligheter hava förelegat att genomföra denna i enlighet

med den antagna lagstiftningen. Ett särskilt skäl att nöja sig med en ren

mervinstbeskattriing kan också hava varit att en sådan kunde väntas bliva

mera inbringande för det allmänna på grund av det bredare beskattningsunderlaget,

om också måhända högre skattesatser kunna ifrågakomma vid en

beskattning inskränkt till sådana mervinster vilka kunna visas hava sin grund

i krigskonjunkturen. Det torde näppeligen kunna göras gällande att be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

träffande ifrågavarande beskattning i något land under senaste världskriget

vunnits så gynnsamma erfarenheter, att en allmängiltig lösning av konjunkturbeskattningsproblemet

kan anses hava blivit funnen. Vad som blivit känt

örn försök i vissa länder att nu bringa till stånd en beskattning av ifrågavarande

karaktär synes giva vid handen att man alltjämt står spörjande inför

frågan örn vilken form för konjunkturbeskattning som bör väljas.

Huvudsynpunkter vid införande av ny skatt

å krigskonjunkturvinster i Sverige.

En särskild av de nu rådande förhållandena föranledd inkomstbeskattning

vid sidan av en allmän sådan beskattning synes motiverad endast under

förutsättning att den inkomst, som träffas av särskatten, företer vissa

egenskaper, varigenom den skiljer sig från annan inkomst, och vilka äro av

beskaffenhet att kunna påkalla särskild beskattning. Det ligger nära till

hands att i sådant sammanhang såsom primärt villkor uppställa att beskattningen

knytes endast til! inkomstökning eller närmare bestämt till sådana

merinkomster som uppkommit efter krigsutbrottet i förhållande till förkrigstiden.

Det gäller följaktligen att undersöka i vilken utsträckning en

sådan beskattning kan anses berättigad.

Det är uppenbart, att de nu uppställda villkoren ej äro uppfyllda med

mindre fråga är örn verkliga merinkomster, ej allenast fiktiva sådana. Mot

världskrigets krigskonjunkturbeskattning i Sverige framställdes många invändningar,

vilkas verkliga innebörd var just den att skatten träffade fiktiva

mervinster. Det »merinkomstbegrepp» som nu åsyftas måste sålunda

få en helt annan innebörd än den »matematiska merinkomst», som gällde för

nämnda beskattning och som då, åtminstone under en viss tid av den beskattningens

giltighet, presumerades helt eller delvis utgöra krigskonjunkturvinst.

De ofullkomliga principer, som då tillämpades i avseende å avskrivningar

och lagervärderingar, bidrogo i hög grad till att göra begreppet

»matematisk merinkomst» til! ett mycket bristfälligt uttryck för merinkomst

i egentlig mening. Vid den inflatoriska prisutveckling, som under världskriget

ägde ruin, togs ingen hänsyn till penningvärdets försämring, utan

skatten träffade i betydande grad belopp som uttryckta i det vid krigsutbrottet

gällande penningvärdet icke skulle utgjort merinkomster. Det sagda

innebär, att stor omsorg synes böra nedläggas på bestämmande av merinkomstens

belopp. Detta förutsätter fastställande av dels en såvitt möjligt

rättvisande jämförelseinkomst från tiden före kriget, dels en med utgångspunkt

från de normer, som gälla jämförelseinkomstens beräkning, på skäligt

sätt uppskattad inkomst för beskattningsåret.

Bland de på angivet sätt konstaterade mervinsterna finnas emellertid olika

kategorier, beträffande vilka bedömandet ur ovan angivna synpunkter

kan utfalla olika.

De mest konjunkturbetonade merinkomsterna äro uppenbarligen de, som

äro i den meningen »oförtjänta», att de förorsakats av den rådande knappheten

på vissa varor och de förhållanden i övrigt som krigstillståndet fört

med sig, och beträffande vilkas uppkomst det enskilda initiativet haft ingen

eller allenast underordnad betydelse.

Såsom nästa kategori komma de inkomstökningar, som visserligen äro

resultatet av särskild företagsamhet och sålunda ej i sin helhet »oförtjänta»,

men som likväl icke skulle uppkommit, örn ej det nuvarande tillståndet inträtt,

och som sålunda i varje fall äro att betrakta såsom för inkomsttagaren

opåräknade.

Det är emellertid givet, att bland merinkomsterna också finnas sådana

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

som icke äro att anse såsom vare sig opåräknade eller »oförtjänta». Vissa

inkomstökningar kunde och skulle antagligen uppkommit oavsett de nu

rådande förhållandena, exempelvis inkomster på grund av normal tjänstebefordran

eller ökad yrkesskicklighet, inkomster av jordbruk på grund av

ökad skörd eller av skogsbruk på grund av onormalt stora virkesuttag, inkomster

av ärvd förmögenhet m. m. Även vissa rörelseinkomster kunna

givetvis tänkas hava uppkommit oberoende av nämnda förhållanden.

Under förutsättning att en verklig av konjunkturen framkallad och »oförtjänt»

merinkomst föreligger, synas under nuvarande förhållanden starka

skäl kunna anföras för en beskattning med uppgift att överföra denna inkomst

till det allmänna. Det torde svara mot en allmän uppfattning, att

ingen enskild bör erhålla särskilda fördelar av en hela samhället drabbande

olycka sådan som krig eller krigsfara. I vårt land äro de allra flesta

medborgar grupper inställda på att få sin levnadsstandard sänkt på grund

av försämrade försörjningsmöjligheter. Inkomsten i penningar antages sålunda

nästan genomgående hilva oförändrad eller stiga i mindre grad än

levnadskostnaderna. Under sådana förhållanden synes det icke försvarligt,

att enstaka medborgargrupper genom sin ställning i distributions- eller produktionsprocessen

eller eljest skulle sättas i tillfälle att skaffa sig väsentligt

höjda levnadsvillkor. Om ej hänsyn av skilda slag, särskilt praktiska

sådana, tvingade till modifikationer, borde alltså den konstaterade renodlade

merinkomsten av den nu angivna typen rimligen helt och hållet genom

beskattningen bortskäras.

I vad mån de skäl, som sålunda kunna anföras för beskattning av »oförtjänta»

merinkomster, också äro tillämpliga för övriga merinkomster kan väl

vara föremål för delade meningar. Emellertid kan man icke lämna ur sikte,

att ju mera påfrestande läget är och ju större inskränkningar i sin levnadsstandard

befolkningen i allmänhet får vidkännas, desto starkare skäl tala

för en särskild beskärning även av andra merinkomster än »oförtjänta», i

första hand opåräknade sådana. Ju starkare motsättningen mellan dem

som få sin ställning försämrad och dem som få den förbättrad framträder,

med desto större styrka göra sig skälen för en särskild beskattning av de

senare gällande.

Det synes emellertid ej erforderligt att alltför mycket fördjupa sig i frågan

om huru långt gående slutsatser som teoretiskt sett kunna dragas med

ledning av här anförda synpunkter. Det är nämligen uppenbart, att de praktiska

hänsyn, varom ovan talats, i varje fall måste leda till åtskilliga modifikationer

i dessa.

Dessa modifikationer sammanhänga dels med osäkerheten i det material,

som står till förfogande för fastställande av en normal, av det nuvarande

tillståndet oberoende inkomst, med vilken inkomsten under kriget skall jämföras,

dels med svårigheten att urskilja i vilken grad merinkomsten varit

»oförtjänt» eller opåräknad, dels ock med förekomsten av inkomstökningar

beroende på den enskildes egna insatser och initiativkraft, vilken man

ej önskar försvaga.

Det kunde måhända ligga nära till hands att låta de näringspolitiska synpunkterna

bliva utslagsgivande vid uppdragande av riktlinjerna för den avsedda

särbeskattningen av merinkomster och från beskattningen utsöndra

sådana merinkomster som kunna antagas till mera väsentlig del hava sitt

upphov i enskilt initiativ och företagsamhet. Det från sådana utgångspunkter

mest tillfredsställande resultatet skulle väl vinnas, därest merinkomstbeskattningen

inskränktes till vinster som hava sin grund i en av prisstegring

förorsakad ökad vinstmarginal. En beskattning av dylika vinster skulle

i verkligheten kunna betraktas som ett led i de åtgärder som i olika former

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

13

vidtagas för penningvärdets bevarande och folkförsörjningens vidmakthållande

vid den nivå som omständigheterna i övrigt tillåta. Olika företagargrupper

skulle direkt uppmuntras att genom produktionsökning och ej prisstegring

förbättra sina egna utkomstmöjligheter. En anordning med beskattning

efter i huvudsak dessa riktlinjer har noggrant undersökts, men det har

visat sig, att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas

bokföring ej kunnat tekniskt genomföras. Ur rörelseidkarnas räkenskaper

kunna i etet stora flertalet fall ej erhållas uppgifter för bedömande i vad mån

prisstegringar och marginalökningar förekommit beträffande olika varor.

Vanligen kan den skattskyldige själv endast mycket summariskt bedöma i

vad mån hans vinst varit av angiven art, och endast mera undantagsvis torde

han vara i stånd att för beskattningsmyndigh eterna påvisa, i vad mån ett

eventuellt summariskt bedömande är riktigt. Härtill kommer, att även i de

fall, där ett mera exakt bedömande vore möjligt, taxeringsmyndigheterna

skulle ställas inför uppgifter, som de ej kunde bemästra med hänsyn såväl till

arten som omfattningen av desamma.

Härmed är ej sagt att det skulle vara nödvändigt att vid en krigsvinstbeskattning

nu avstå från varje hänsyntagande till näringspolitiska synpunkter

av angiven art. Kan det beträffande visst slag av produktion, som finnes

böra beredas en särställning i beskattningsavseende, visas eller göras sannolikt

att mervinst beror på ökning av effektiviteten i produktionen, bör det

ej vara uteslutet att från konjunkturvinstbeskattning undantaga mervinsten.

1 fråga örn företag för produktion kan ofta ur räkenskaperna erhållas bättre

vägledning för bedömande av vinstens karaktär än när det gäller ren handelsrörelse.

Örn man nöjer sig med att av den skattskyldige fordra sannolikhetsbevisning,

förefaller det som örn den extra börda, som genom en dylik

tilläggsbestämmelse i särskilda fall skulle åsamkas taxeringsmyndigheterna,

ej borde bliva större än att dessa skäligen borde kunna underkasta

sig densamma.

Sammanställas nu antydda teoretiska och praktiska synpunkter, synas

följande slutsatser vara befogade. Beskattningen bör inskränkas till verkliga

merinkomster. Från densamma böra undantagas inkomstökningar, som

kunna antagas ej vara framkallade av det nu rådande läget. Av näringspolitiska

skäl synes i vissa fall såsom grund för undantag från beskattningen böra

få åberopas bevisning att merinkomsten är en följd av särskilt önskvärd

produktionsökning. För all säkerhets skull och även med hänsyn därtill

att, ju större en inkomstökning är i förhållande till den normala inkomsten,

det i dess högre grad också kan antagas att inkomsten är »oförtjänt», förefaller

det befogat att låta merinkomstskatten graderas med hänsyn till dess

storlek i förhållande till den normala förkrigsinkomsten och sålunda att stadga

en med hänsyn till dylika förhållanden anordnad progressivitek

De särskilda förhållanden som råda, då skattepliktig merinkomst skall

beräknas endast för en del av föregående år — för 1940 års taxering endast

fyra månader av år 1939 — synas utgöra ett skäl att vid den första uttagningen

av skatten gå fram varsammare än som enligt föregående överväganden

kunde anses riktigt. Härför tala jämväl taxeringstekniska skäl, då första

årets tillämpning av skatten givetvis måste medföra särskilda osäkerhetsmoment.

Det synes under dessa omständigheter lämpligt att första året

begränsa beskattningen till allenast rörelseinkomster och vissa med dem likartade

inkomster.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Avskiljande från beskattningen av merinkomster som

kunna antagas ej vara framkallade av det genom

nuvarande krigstillstånd uppkomna läget.

Då det har ansetts lämpligt att från ifrågavarande beskattning undantaga

merinkomster, som kunna antagas ej vara framkallade av det genom nuvarande

krigstillstånd uppkomna läget, uppstår den praktiska frågan hur det

skall tillgå att urskilja dessa merinkomster. Härvid måste fastslås att en

verklig avvägning av i vad mån en inkomst berott på nämnda läge i många

fall knappast synes vara möjlig. Det synes uteslutet att härvid förfara annorlunda

än att fastslå presumtionsregler, enligt vilka viss merinkomst eller

viss procentuellt bestämd del av merinkomst antages hava varit beroende

av nämnda läge, eller antages ej hava varit beroende av detsamma, därest

ej motsatsen bevisas eller göres sannolik. Det i och för sig naturliga synes

väl vara att stadga olika dylika presumtionsregler med hänsyn till inkomstens

beskaffenhet. Beträffande flertalet merinkomster av rörelse för produktion

eller distribution synes den allmänna sannolikheten tala för att de

uppkommit på grund av nämnda läge. Beträffande andra slag av merinkomster,

t. ex. flertalet tjänsteinkomster, ligger det nära till hands att

stadga en motsatt presumtion. I åter andra fall, exempelvis beträffande

jordbruksinkomster, kan det ligga nära till hands att binda presumtionen

vid viss bråkdel av inkomsten eller merinkomsten, örn förhållandena utveckla

sig så att dylika merinkomster, till större elier mindre grad förorsakade

av krigskon junk turen, uppstå och följaktligen införande av beskattning

av merinkomster av jordbruk överhuvudtaget kommer i fråga.

De i det föregående anförda finansteoretiska synpunkterna kunna ej anses

tala emot en sådan anordning av de i och för sig nödvändiga presumtionsreglerna.

Även en ren merinkomstbeskattning synes ju ur dessa synpunkter

kunna godtagas. Av synnerlig vikt vid frågans bedömande äro emellertid

de slutsatser som betingas av hänsyn till vad som ur praktisk taxeringssynpunkt

är möjligt att genomföra eller ej. Åt spörsmålets taxeringstekniska

sida skall nu närmast ägnas viss uppmärksamhet. t

Taxeringstekniska synpunkter.

Redan fastställandet av merinkomster kommer att bliva krävande för beskattningsmyndighetema.

Fråga är emellertid här närmast örn bedömanden

väsentligen likartade dem som ifrågakomma för den beträffande ordinarie

skatter skeende inkomstberäkningen. En viss skälighetsprövning kommer

visserligen att bliva nödvändig särskilt beträffande nystartade företag och för

bedömande av varulagervärderingar i sådana fall där rörelseidkare beträffande

dessa tillämpat olikformiga grunder, men man torde likväl våga antaga,

att om erforderlig sakkunskap ställes till taxeringsmyndigheternas förfogande

för bedömande av mera komplicerade fall och, i mån som erfarenheter

vinnas, direktiv till ledning för taxeringsarbetet utfärdas, taxeringsmyndigheterna

skola kunna gå i land med värvet att fastställa merinkomster.

För de skattskyldiga kommer jämväl redan detta stadium av en inkomstberäkning

för konjunkturskatteändamål att föranleda arbete. Det torde

nämligen ej kunna undvikas att stadga särskild uppgiftsskyldighet redan

för jämförelseinkomstens beräkning. Vanligen torde denna uppgiftsskyldighet

bliva tämligen lätt att fullgöra, men i några fall, särskilt där fråga är om

olikformiga grunder för lagervärderingen, torde uppgiftsskyldigheten kunna

vålla svårigheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

15

När man åter kommer in på frågan, huruvida de fastställda merinkomsterna

med hänsyn till sin beskaffenhet äro beroende av krigskon junk tur en

eller någon annan särskild omständighet som anses böra vara av betydelse

för beskattningen, är det uppenbart att bedömningen kommer att ligga på ett

helt annat plan än när det gäller den vanliga inkomsttaxeringen. Härvid måste

beaktas även frågans så att säga kvantitativa sida. En detaljprövning av

mera invecklad art i ett stort antal ärenden torde för flertalet taxeringsnämnder

ej vara möjlig. Dessa nämnder äro redan starkt belastade, och det torde

framför allt i nuvarande läge medföra våda att pålägga dem nya sådana

uppgifter som skulle väsentligt inkräkta på det arbete som redan är dem

ålagt. Örn det av taxeringsmyndigheterna begärdes, att dessa skulle i ett större

antal fall handlägga spörsmål, där en detaljbevisning rörande vinsternas

beskaffenhet ifrågakomme, torde det ej kunna undvikas att dessas såväl

kompetens som kapacitet i övrigt skulle överskridas. Givetvis äro olika taxeringsnämnder,

med hänsyn särskilt till ordförandenas utbildning, olika skickade

att handhava en dylik uppgift. I allmänhet torde det emellertid kunna

antagas, att de som hava den bästa kompetensen skulle få så många ärenden

att handlägga, att deras redan genom fastställande av merinkomster ansträngda

tid ej skulle räcka till för ens en knapphändig prövning av dem.

Att graden av svårighet skulle bliva beroende av den ifrågasatta bevisningens

art är givet. Det anförda gäller emellertid i huvudsak även därest den

detaljprövning som ifrågasättes ej är av särskilt invecklad beskaffenhet.

Frågan blir alltså i huvudsak, huruvida bevisningen skall avse förebringande

av sannolikhetsskäl att merinkomsten är en följd av krigstillståndet

och alltså ankomma på beskattningsmyndigheterna, eller den skall avse förebringande

av sannolikhetsskäl alf merinkomsten ej är en följd av krigstillståndet

och sålunda ankomma på den skattskyldige. Både av statsfinansiella

och framför allt av taxerings tekniska skäl synes det vara nödvändigt

att välja det senare alternativet. Det vore ej möjligt att pålägga taxeringsmyndigheterna

uppgiften att i varje fall förebringa sannolikhetsskäl för att

merinkomsten haft sin orsak i krigstillståndet.

Vad åter de skattskyldiga angår skulle likaledes ett allmänt krav på utredning,

huruvida mervinsten berodde på det av krigstillståndet uppkomna

läget eiler ej, mestadels ställa dem inför en olöslig uppgift. Antagligen skulle

utsikten att eventuellt få skatten å mervinsten reducerad locka de flesta

skattskyldiga till försök att bevisa att denna ej berodde på krigskon junkturen.

Men denna bevisning måste enligt sakens natur i regel bliva av så tvivelaktig

art att den ej kunde av taxeringsmyndigheten godkännas, och följden

skulle säkerligen bliva ett mycket stort ania! tvister, av vilka med största

sannolikhet flertalet ej skulle kunna avgöras till den skattskyldiges fördel.

Om nu presumtionsreglerna så anordnas, att vissa slag av inkomster antagas

hava framkallats genom det av krigstillståndet uppkomna läget, örn ej

motsatsen ådagalägges, torde detta sålunda ej heller ur de skattskyldigas synpunkt

kunna betraktas som en större olägenhet, särskilt om dessa regler, såsom

nedan ifrågasättes, stundom bindas vid bråkdelar av merinkomsten.

Måhända kunde det övervägas att för de ifrågavarande ärendena inrätta

en helt fristående organisation. Alldeles bortsett från svårigheten att rekrytera

en sådan organisation — en svårighet som på åtskilliga platser i riket

torde vara så gott som oöverkomlig — måste det fastslås, att en dylik tankes

realiserande måste stöta på oöverstigliga tekniska svårigheter, då ett särskilt

fristående taxeringsmaterial näppeligen kan anskaffas för ifrågavarande

beskattning och för övrigt ett enhetligt bedömande av dessa beskattningsfrågor

och dem som sammanhänga med den ordinarie taxeringen är nödvändigt.

Att inrätta särskilda krigskonjunkturskattenämnder av det slag,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

som fungerade ifråga om världskrigets krigskonjunkturskatt, skulle ej innebära

tillskapandet av en verkligt sidoordnad organisation. Dessa nämnder

hade närmast karaktär av särskilda, förstärkta delegationer av prövningsnämnderna.

De frågor, som uppställa sig i avseende å ifrågavarande beskattning,

äro så viktiga oell så svåra att de väl kräva hela den för vanliga beskattningsärenden

gällande instansordningen. Man torde helt säkert kunna

utgå från att numera de vanliga beskattningsnämnderna, vederbörligen understödda

genom tillgång till särskild sakkunskap, äro bäst lämpade för handläggning

av en krigskonj unkturbeskattning.

Hänsyntagande titt försämrat penningvärde.

Ett villkor för att skatten i fråga ej skall komma att verka annorlunda

än som avses torde enligt det förut anförda vara, att tillbörlig hänsyn tagea till

eventuell försämring av penningvärdet, så att skatten ej kommer att verka

som en skatt å dylik försämring. Vid den vanliga inkomstbeskattningen möta

synnerliga svårigheter att taga dylik hänsyn. Härför erfordras nämligen en

jämförelse mellan penningvärdena vid olika tidpunkter, och en sådan låter

sig svårligen åstadkomma vid den så att säga löpande beskattningen. I själva

begreppet merinkomst ligger emellertid en jämförelse med viss annan inkomst,

och denna jämförelse blir uppenbarligen icke rättvisande, om den

ej sker i samma penningvärde. Någon större svårighet att taga skälig

hänsyn till försämring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning föreligger

ej.

Vid meddelandet av regler rörande inverkan på beskattningen av penningvärdets

ändringar bör iakttagas att skatten kommer att utgå i det nya

penningvärdet. Det är på den kapitalinvestering eller den konsumtion, vartill

penningarna skulle använts, örn de fått av den skattskyldige behållas,

som skatten kommer att inkräkta. Bortses måste dock från ändringar i

penningvärdet som försiggå under själva beskattningsåret, så ock till ändringar

som äga rum mellan beskattningsårets slut och den tidpunkt eller

rättare de tidpunkter då skattelikviden sker. Ett principiellt svar på frågan

huru hänsyn skall tagas till penningvärdets ändringar synes följaktligen

kunna givas på det sätt, att jämförelseinkomsten bör angivas i beskattningsårets

penningvärde. Detta torde få ske genom tillämpning å den faktiskt

uträknade jämförelseinkomsten av en indexsiffra. Denna synes kunna

beträffande de beskattningsår, som ett visst års taxering avser, enhetligt

fastställas av Kungl. Majit under hänsyntagande till ändringen av det allmänna

penningvärdet. Indextalet synes lämpligast böra fastställas med

hänsyn till nämnda penningvärde vid taxeringsårets ingång i jämförelse

med penningvärdet vid krigsutbrottet. Förstnämnda tidpunkt sammanfaller

beträffande flertalet rörelseidkare med beskattningsårets utgång. Beträffande

mycket stora kategorier skattskyldiga, bl. a. nästan alla juridiska

personer, finns vinsten kvar vid denna tidpunkt. Att detta ej är fallet med

alla enskilda rörelseidkare utan att dessa ofta successivt under året för

egen räkning uttaga påräknade vinstmedel, kan ej särskilt beaktas.

Det bör emellertid märkas, att jämförelseinkomsten liksom inkomsten för

beskattningsåret utgör en komponent av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets

och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar m. m.

Detta förhållande medför att behörig hänsyn till penningvärdet ej alltid

kan tagas på det enkla sätt att viss indexsiffra tillämpas å jämförelseinkomsten.

Vissa spörsmål som uppställa sig i anledning härav skola i det

följande behandlas i sitt särskilda sammanhang.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

17

Särskilda {råger avseende taxeringsåret 1940.

Rörande tillämpning äv den ifrågavarande beskattningen å de beskattningsår,

för vilka taxering sker år 1940, uppkommer, såsom redan förut

antytts, en rad problem med hänsyn till att krigstillståndet inträdde först

vid utgången av augusti 1939. Vissa svårigheter som följa därav komma

att behandlas i olika sammanhang.

Det är väl antagligt att för flertalet yrkesgrupper inga mycket väsentliga

merinkomster av beskaffenhet att böra konjunkturbeskattas uppstått

under nämnda fyra månader. Detta utgör dock knappast något skäl att

avstå från beskattning av dylika merinkomster i de fall, där de förekommit.

Bland annat skulle det kunna befaras att en underlåtenhet härutinnan i åtskilliga

fall komme att locka till dispositioner i rörelseidkarnas bokslut för

år 1939, vilka skulle kunna föranleda komplikationer i fortsättningen. Därtill

kommer emellertid vikten av att beskattningsmyndigheterna få tillfälle

att sätta sig in i de arbetsuppgifter som ifrågavarande beskattning kommer

att medföra, medan denna ännu har jämförelsevis begränsad omfattning.

Redan fastställande av jämförelseinkomster kommer, såsom av det anförda

framgår, att innebära en maktpåliggande uppgift. Kan taxeringsarbetet under

första året i större utsträckning inriktas på fastställande av sådana, är

åtskilligt vunnet för detta arbetes fortsatta bedrivande ett följande år.

Emellertid synes all anledning föreligga att under första året inskränka beskattningen

till inkomster av rörelse och därmed likartade inkomster såsom

realisationsvinster, vissa tantieminkomster och provisioner som utgå av rörelse

m. m. Något skäl att beträffande första året taga särskild hänsyn till

ändrat penningvärde finnes heller ej, då hittills denna ändring varit jämförelsevis

obetydlig. I det följande kommer motiveringen ej att inskränkas

att avse endast 1940 års beskattning, enär det måste tillses att den beskattning,

som för första året fastställes, sedermera kan organiskt utvecklas.

Den lagtext, som kommer att föreslås, avfattas emellertid med tanke allenast

på 1940 års beskattning. Kommer beskattningen att tillämpas även ett

senare år, måste lagtexten i olika avseenden omredigeras.

Ifrågasatt slutavräkning elter krigstillståndets upphörande.

En huvudsynpunkt å den ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen bör

enligt det föregående vara att denna ej bör träffa fiktiva vinster. Å andra

sidan måste å beskattningen uppställas kravet på effektivitet. En rättvis

avvägning av skattebördan de olika skattskyldiga emellan kräver att ej vissa

av dem undandraga sig skatten ifråga med hänvisning till rådande ovisshet

huruvida en uppkommen vinst verkligen är definitiv. Att under krigstillståndet

uppmuntra till bildandet av dolda reserver är ur vissa synpunkter

önskvärt. De tillgångar som användas för sådant ändamål tagas i allmänhet

ej i anspråk för omedelbar konsumtion, då de ej motsvaras av någon

post å balansräkningens passivsida, utom möjligen i form av avskrivningseller

förnyelsefonder eller dylikt. Undandragande av tillgångar från konsumtion

på detta sätt bidrager givetvis till att motverka en inflationistisk

utveckling av det svenska penningväsendet. En form, i vilken dessa olika

synpunkter torde kunna tillgodoses, synes vara att, så länge det extraordinära

tillståndet varar, de dolda reserverna bliva föremål för en i beskattningsavseende

välvillig behandling, men att efter detta tillstånds upphörande

ett avräkningsförfarande äger rum, genom vilket det konstateras, i vad

mån under kriget skapade dolda reserver alltjämt hava kvar sitt värde, varefter

beskattning av de återstående värdena sker. Möjligen kan det visa

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

sig lämpligt att uppskjuta detta avräkningsförfarande till viss lid efter krigets

upphörande och att intill den tidpunkten behålla en konjunkturvinstbeskattning

avseende de ifrågavarande reserver som under mellantiden hinna

realiseras. Därigenom torde avräkningsförfarandet underlättas och

större trygghet vinnas att de reserver som beskattningen träffar hava bestående

värde. De skattskyldiga böra emellertid vara beredda på att efter

kriget få sådana behållna dolda värden varom fråga är på en gång beskattade

genom konjunkturvinstskatt. Står detta från början klart för dem,

bör det utgöra en anledning att ej genom oskäliga och onödiga avskrivningar

eller nedvärderingar söka undandraga sig skatten i fråga.

Att ett dylikt slutligt avräkningsförfarande kommer att erbjuda svårigheter

bör ej förbises. Å andra sidan kan dock antagas, att, så länge krigstillståndet

varar, så stora fördelar i taxeringstekniskt avseende skola vinnas,

att dessa komma att mer än uppväga svårigheterna. Örn ett sådant

avräkningsförfarande kommer att äga rum, bör detta nämligen för taxeringsmyndigheterna

kunna innebära motiv för att ej motsätta sig rimliga

avdrag och för de skattskyldiga en anledning att ej utan starka skäl insistera

på avdrag, vilka med sannolikhet komma att visa sig i längden ej vara

effektiva.

Att i särskilda fall de synpunkter som nu anlagts synas böra tillgodoses

på annat sätt än genom avräkningsförfarandet framgår av vad nedan kommer

att anföras örn provisorisk beskattning.

Förslag till lagstiftning.

Motiveringen till det nu föreliggande författningsutkastet torde lämpligen

böra meddelas i anslutning till detta utkasts olika paragrafer.

Det synes lämpligt att giva skatten i fråga ett så neutralt namn som möjligt,

enär en benämning som direkt pekar på vissa kriterier hos skatten

kan framkalla en känsla av orättvisa, örn dessa kriterier ej kunna helt omsättas

i den praktiska tillämpningen. Av sådan anledning föreslås benämningen

»krisskatt».

I 1 § gives en allmän beskrivning å krisskatten. Denna skall träffa »inkomstökning»

eller, med den tekniska term som i 3 § användes för denna,

»merinkomst» som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd

och »kan antagas» hava berott på av detta föranledda förhållanden.

Genom detta uttryckssätt gives redan från början en antydan örn de presumtionsregler

som i författningsförslagets fortsättning uppställas rörande

inkomstökningens beskaffenhet. I paragrafen angives vidare, bland annat,

att inkomstökningen skall beskattas »i den omfattning» som i fortsättningen

stadgas. Härigenom avses att giva uttryck dels däråt, att beskattningen

första året är begränsad till vissa slag av inkomster, dels däråt, att

undantag från beskattningen enligt förslaget kan ifrågakomma beträffande

vinster uppkomna genom ökad omsättning i sådan produktionsverksamhet

som finnes böra särskilt gynnas. 2

2 §•

2 § avser att fastställa den objektiva skatteplikten och den subjektiva skattskyldigheten

i fråga om krisskatten.

Den objektiva skatteplikten synes böra bindas vid sådan inkomst för vilken

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

19

skatteplikt föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

När beskattningen blir fullt genomförd, torde ingen art av inkomst

böra i princip helt undantagas från skatteplikt. Däremot torde, enligt

vad som framhållits i den allmänna motiveringen, för olika slag av inkomst

höra uppställas olika efter de normala praktiska förhållandena inom olika

sysselsättningar avpassade presumtionsregler, vilka komma att få den praktiska

konsekvensen, att beträffande vissa slag av inkomst beskattning mera

undantagsvis ifrågakommer.

Vad som år 1940 skall beskattas synes emellertid i anslutning till det förut

anförda böra betydligt inskränkas. Sådana av krigstillståndet förorsakade

mervinster, som beskattningen avser att träffa, hava hittills väsentligen förekommit

inom rörelse. Den objektiva skatteplikten torde därför närmast böra

avse inkomstökning å rörelse. Att inom rörelse uppdraga en gräns erbjuder

svårigheter, fastän även en sådan gränslinje kunde vara motiverad. Beträffande

inkomster av vissa slag av fria yrken förefaller det särskilt naturligt

att undvika beskattning. Genom lämplig anordning av presumtionsreglerna

synes i praktiken detta resultat kunna uppnås, dock att beskattning kommer

att ske i sådana enstaka fall där egenskapen av krigskonjunkturvinst är klar.

Där resultatet av rörelse kommer att påverka storleken av inkomster av

annat slag, såsom fallet kan vara beträffande tantiem, provision, gratifikation

eller likartad inkomst av tjänst eller annan förvärvsverksamhet, synas samma

skäl, som tala för krisskatt å rörelse, även göra sig gällande. I regel

hava väl under år 1939 dylika inkomster ej utgått i förhållande till rörelseresultatet

för detta år. I vissa läll kan dock detta hava skett. Ifrågavarande

inkomster synas därför böra från början dragas in under beskattningen.

Försäljningsvinster utom rörelse, d. v. s. i regel realisationsvinster, synas

jämväl redan första året böra krisbeskattas, om de nämligen hänföra sig

till prisstegring efter krigsutbrottet. Detta bör dock ej gälla värdepapper.

I den mån aktier och liknande värdepapper, som beteckna delaktighet i

visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden att krigskonjunkturvinst

kan anses föreligga, beskattas denna hos vederbörande företag. I fråga

om obligationer och liknande räntebärande papper lära i huvudsak praktiskt

taget endast prisfall men blott obetydliga prishöjningar kunna noteras

för 1939 års fyra sista månader. I förhållande till värdena vid tiden för

krigsutbrottet föreligga endast prisfall. Icke yrkesmässiga spekulationer i

räntebärande värdepapper kunna väl antagas knappast hava förekommit

under nämnda tid. Realisationsvinst å alla värdepapper torde därför böra

första året undantagas från skatteplikt.

Vad den subjektiva skattskyldigheten angår synes jämväl denna böra

anknyta till statsskatteförordningen, så att endast den som är skattskyldig

enligt nämnda förordning blir skattskyldig till krisskatt. Skattskyldigheten

måste emellertid förutsätta också att den inkomstökning som åtnjutits hänför

sig till objektivt skattepliktig inkomst. Man kunde tänka sig möjligheten att

såsom skattskyldig beteckna endast den som skulle hava att erlägga krisskatt.

I likhet med förhållandet enligt statsskatteförordningen torde emellertid

begreppet skattskyldighet böra beteckna endast vad som plägar uttryckas

såsom »principiell» skattskyldighet, ett begrepp till vilket, ifråga örn den

ordinarie beskattningen, bland annat deklarationsskyldigheten anknyter.

Spörsmålet inskränker sig sålunda till att vara ett endast praktiskt sådant.

Deklarationsskyldigheten till krisskatt synes visserligen enklare anknytas till

skattskyldigheten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt än till skattskyldighet

till krisskatt. Ej minst ur praktisk synpunkt förefaller det dock naturligt

att bestämma skattskyldigheten på nyss angivet sätt, d. v. s. till att

avse de statsskatteskyldiga som åtnjutit enligt krisskatteförordningen skatte
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

pliktig inkomstökning. Förekomsten av dylik inkomstökning är ju det

primära villkoret för den här berörda särbeskattningen.

3 §•

Komplexet av regler rörande beräkning av inkomstökning enligt förordningen

örn krisskatt innefattas i 3 § jämte anvisningar.

Paragrafen uppdelas i fyra moment, av vilka det första avser inkomst av

rörelse, det andra en specialfråga beträffande viss rörelse, det tredje tantiem

och likartade inkomster samt det fjärde realisationsvinst. Den följande

utläggningen kommer att i första band anknytas till inkomst av rörelse, beträffande

vars beräkning de flesta principiella frågorna framträda.

Beräkning av inkomstökning å rörelse.

Stor vikt bör, såsom redan framhållits, tillmätas beräkningen av den förkrigsinkomst,

som enligt förordningen skall utgöra jämförelseinkomst för

merinkomstens fastställande. Metoden för ifrågavarande beskattning synes

böra så inrättas, att den en gång fastställda jämförelseinkomsten skall kunna

tjäna som utgångspunkt för beräkningen av merinkomsten vid taxeringen

till krisskatt för varje följande år. De justeringar i förhållande till den vanliga

inkomstberäkningen, som för de olika åren böra bliva genomgående

lika, lära alltså, där det är möjligt, böra ske redan vid jämförelseinkomstens

fastställande, övriga justeringar vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret.

Den vid första årets krisskattetaxering fastställda jämförelseinkomsten

blir visserligen ej bindande för de följande årens taxering, men i

möjligaste mån bör dock undvikas, att denna då skall behöva ändras.

Eftersom »beskattningsåret» — vilket begrepp bestämmes av 3 § kommunalskattelagen

— beträffande krisskatten första gången blir det beskattningsår,

för vilket taxering sker år 1940, måste jämförelseinkomsten beräknas enligt

förhållandena dessförinnan. Fråga kan vara, örn denna inkomst bör bestämmas

med hänsyn till förhållandena under det senaste förkrigsinkomståret

eller förhållandena under de två senaste förkrigsinkomståren. Dec förra

alternativet är i det stora hela enklare, men antagligen kommer i regel ett

mera rättvisande resultat att vinnas genom att utgå från medelinkomsten för

båda åren. Stundom kunna dock förhållandena vara sådana att ettdera —

vanligen det sista — förkrigsinkomstårets inkomst kan antagas giva ett bättre

uttryck för den skattskyldiges förkrigsinkomst än medeltalet för båda åren.

I dylikt fall bör givetvis denna inkomst antagas såsom jämförelseinkomst. I

andra fall åter — sålunda vanligen i fråga örn nystartade företag, men även

eljest — måste jämförelseinkomsten fastställas med ledning av andra faktorer.

Huru härvid bör förfaras, framgår av det följande. Uppskattning av

inkomst bör i enlighet med det anförda vanligen ske för de tre beskattningsår,

för vilka taxering ägt rum 1938 och 1939 och kommer att äga rum 1940.

I lagtexten användes den terminologien att de två förstnämnda åren benämnas

»förkrigsinkomstår». På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes

normalt »jämförelseinkomsten», belöpande på ett vanligen konstruerat

»jämförelseår».

Inkomstberäkningen i fråga om rörelse torde böra ske för varje förvärvskälla

för sig. Skattens natur talar i och för sig för en dylik beräkningsgrund.

Det är sålunda inkomsten under beskattningsåret från en viss förvärvskälla

som skall jämföras med jämförelseinkomsten från samma förvärvskälla.

Föreligger ej samma förvärvskälla för något av förkrigsinkomståren,

måste beskattningen ske såsom för ett nystartat företag.

Genom att från inkomsten under beskattningsåret avdraga jämförelsein
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

21

kornsten av en förvärvskälla erhålles den »uppskattade merinkomsten» av

denna. Om beskattningsåret och .jämförelseåret äro olika långa, erfordras

givetvis justering för erhållande av en riktig jämförelse.

Den uppskattade merinkomsten skall emellertid vara föremål för krisskatt

endast i den mån den uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd

och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden. Huru

bedömandet härutinnan bör ske skall nedan utvecklas. I den mån nämnda

förutsättningar skola anses föreligga skall emellertid den uppskattade merinkomsten

av en förvärvskälla upptagas såsom »taxerad merinkomst» av

samma förvärvskälla.

I fråga örn själva inkomstberäkningen märkes, att denna väsentligen skall

hava lill syfte att få fram en jämförelse mellan olika år. Det är sålunda ej

så mycket de absoluta beloppen för de olika åren det gäller att fastställa

som skillnaden mellan dessa. Vid skatteberäkningen modifieras dock genom

progressionsreglerna i 5 § detta påstående, i det förhållandet mellan merinkomsten

och jämförelseinkomsten lägges till grund för progressionen. Även

här gäller det visserligen en jämförelse men ej en aritmetisk utan en geometrisk

sådan. De båda beloppens absoluta storlek är alltså här av viss betydelse.

Denna betydelse är dock ej så stor att man nödgas lägga synnerlig

vikt just vid de absoluta beloppen. Det kommer i fortsättningen att visa

sig, att beräkningen blir avsevärt enklare, örn man avstår från att efter grunder

lika för alla rörelseidkare inom en viss bransch beräkna värde å varulager,

avskrivningar etc. Den ojämnhet i avseende å inkomstbeloppens absoluta

storlek, som blir en följd av att olika värderingsgrunder godkännas i

olika fall, synes icke vara av den storleksordning att särskilda åtgärder behöva

vidtagas för att undanröja den.

Frågan om lagervärderingen kommer emellertid att vid varje form

av mervinstbeskattning bliva av utpräglad vikt. Vid den vanliga inkomstbeskattningen

kan i detta avseende ett stort mått av frihet tillstädjas, därför

att de genom låg lagervärdering bildade dolda reserverna komma fram

vid varornas försäljning och sålunda normalt bliva förr eller senare beskattade.

Annorlunda ligger frågan till vid en tidsbegränsad beskattning som

är avsedd att upphöra med krigstillståndet. Med det förut omförmälda avräkningsförfarandet

efter krigstillståndets upphörande kan visserligen den

praktiska betydelsen av en årlig noggrann uppskattning av värdeökning eller

värdeminskning förringas, men ett sådant förfarande kan ej undanröja behovet

av regler örn lagervärderingen för den årliga inkomstuppskattningen

till krisskatt.

Den naturliga huvudregeln i fråga örn lagervärderingen lärer väl, där ej

fråga är örn ändrat penningvärde till vilket hänsyn skall tagas, böra vara

den att lagret skall få värderas med hänsyn till förkrigsnivån. Det lärer

kunna förutsättas, att efter krigets slut relationerna mellan olika varor skola

återgå till ungefär samma läge som före kriget, och örn oförändrat penningvärde

antages är tydligtvis en värdering med hänsyn till förkrigsnivån riktig.

När normala tider återvända, bör rörelseidkaren ej möta dessa med för

högt värderat varulager. Denna sats är måhända ej självklar beträffande

lagerökning. Den skattskyldige hade ju kunnat använda medlen i fråga för

konsumtion i stället för lageranskaffning, och beskattning skulle då skett

till fulla värdet. Vad som bör beskattas genom krisskatten är emellertid

ej den vinst som den skattskyldige kunde gjort utan den vinst han på längre

sikt faktiskt gör. För beräkning av denna vinst synes den anförda regeln

riktig. En konsekvent tillämpning av den anförda principen förutsätter

givetvis att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstarets

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ingång till beskattningsårets slut värderats efter likformig norm. Värderingsnormen

spelar absolut taget ingen större roll utom för progressionen,

men en uppskattning av merinkomsten förutsätter en enhetlig grund för

inkomstberäkningen.

Det lärer väl kunna tagas för givet, att flertalet rörelseidkare beträffande

förkrigsinkomståren använt likformig lagervärderingsgrund eller i varje fall

en ensartad metod, eventuellt med skiljaktigheter i avseende å tillämpad

allmän nedskrivningsprocent. Föreligger ej sådan likformighet, nödgas man

rekonstruera lagervärderingen för någon eller några tidpunkter så att likformighet

erhålles. Gäller det blott att tillämpa annat procenttal på ett efter

enahanda metod uppskattat utgångsvärde, erbjuder ju en dylik justering

inga svårigheter. I andra fall blir det väl ej lika enkelt att åstadkomma en

rekonstruktion. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att en åtminstone

summarisk nyuppskattning stundom måste göras.

Har nu en rörelseidkare använt samma varuvärderingsmetod såväl för

båda förkrigsinkomståren som i in- och utgående balansräkningen för beskattningsåret,

eller har han för beskattningsåret använt samma metod enligt

vilken varuvärderingarna för förkrigsinkomståren justerats, föreligga

förutsättningar för en jämförelse. Önskvärt är att rörelseidkarna i den mån

det är möjligt inrätta sig efter denna tankegång vid sina bokslut. Oftast

torde detta vara även ur affärssynpunkt lämpligt.

En ej ovanlig lagervärderingsmetod torde emellertid vara att rörelseidkaren

vid inventeringen utgår från sina faktiska inköpspris — någon gång

kanske från dagsförsäljningsprisen — och å dem gör en procentuell nedskrivning

efter en enhetlig procentsats. En dylik norm kommer under den

lid krigstillståndet varar, om samma procentsats väljes, med största sannolikhet

att i det närmaste genomgående resultera ej i lägre men väl i högre

värden än förkrigsinkomstårens. En sjunkande tendens åtminstone för inköpsprisen

lärer kunna antagas bliva mycket ovanlig. Om emellertid vid

dylik metod rörelseidkaren för beskattningsårets utgående balans höjer nedskrivningsprocenten,

så att återstående värdet kommer att ligga ungefär å

samma prisnivå som lagervärderingarna för förkrigsinkomståren, synes detta

kunna anses tillfyllest. Är det fråga om varor, vilkas priser fluktuerat under

förkrigsinkomståren, synes en liknande justering böra äga rum. Vad beskattningsåret

angår bör dock märkas, att för dess utgång en lägre värderingssiffra

än räkenskapernas ej synes kunna godkännas. Skulle en lägre

siffra kunna godtagas, torde fältet öppnas för ett stort antal skattetvister. Den

skattskyldige har ju också kvar sin rätt att för ett påföljande beskattningsår

göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå. Har åter rörelseidkaren för beskattningsårets

utgång gjort en sådan nedskrivning å varulagret som enligt

det ovan sagda icke kan vid krisbeskattningen godkännas, bör den godkända

högre siffran av den skattskyldige få tillgodoräknas som ingående lagervärde

vid det påföljande årets krisskattetaxering.

En särskild svårighet i avseende å lagervärderingen möter med hänsyn

därtill att krigstillståndet kan väntas avsevärt inverka å efterfrågan på olika

slag av varor dels i stegrande, dels i hämmande riktning. Lager som förut

varit okuranta bliva kuranta och tvärtom. Vad det förra fallet angår är det

tydligt att någon uppskrivning av befintligt lager ej kan begäras. Har lägret

på grund av krigstillståndet blivit kurant, bör det ju kunna försäljas

under denna tid, och örn detta sker blir vinsten beskattad. Blir lagret ej

försålt under kriget, kan det antagas att i regel den särskilda efterfrågan

upphör i samband med krigstillståndets upphörande och att lagret åter blir

mindre kurant. I dylikt fall uppstår ingen vinst. Är åter fråga örn ett lager,

som blir mindre efterfrågat medan krigstillståndet varar, bör nedskrivning fa

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2. 23

ske, därest det ej är sannolikt att lagret kommer att efter kriget åter bliva

fullt kurant.

Det måste givetvis ofta erbjuda utomordentliga svårigheter att i de särskilda

fallen bedöma hur dessa allmänna grundsatser skola tillämpas. Vissa

principer äro dock nödvändiga. Det ovannämnda avräkningsförfarande!;

bör kunna vara till god hjälp i praktiken. Det kommer särskilt att minska

betydelsen av hur man vid den årliga taxeringen till krisskatt bedömer värdet

å lager med hänsyn till dess egenskap att vara kurant eller ej.

Härefter bör också beröras det fall att vid krisskattetaxering hänsyn skall

tagas till penningvärdets försämring. Denna eventualitet saknar visserligen

aktuell betydelse i avseende å 1940 års krisskattetaxering, men det sätt på

vilket frågan örn metoden härutinnan löses beträffande varulagrets värdering

kan inverka på fastställandet av jämförelseinkomsten, som är avsedd

att ligga till grund även för kommande års taxering till krisskatt, varför frågan

har omedelbar praktisk vikt.

Den första förutsättning varmed man i förevarande avseende synes böra

räkna är, att en försämring av penningvärdet kommer att bliva bestående.

Några olägenheter ur de skattskyldigas synpunkt följa ej av ett sådant antagande.

Såsom grundläggande i avseende å principerna för lagervärdering vid försämrat

penningvärde torde kunna antagas den satsen, att mot dylik försämring

svarade värdeökning i kronor å gammalt lager ej bör föranleda

beskattning. Det är den valuta, som erhålles för lagret och som ej erfordras

för lagrets förnyande, som rörelseidkaren normalt kan taga ut ur rörelsen

och använda för konsumtion. Det är vidare denna konsumtion som minskas,

om penningvärdet sjunker och vad som kan uttagas ur rörelsen i penningar

ej i motsvarande mån ökas. Ett kvantitativt och kvalitativt oförändrat lager

bör följaktligen ej påverka beskattningen vare sig uppåt eller nedåt.

Om åter lagret enligt en kombinerad kvantitativ och kvalitativ beräkningsgrund

ökas, innebär detta givetvis att penningar, som vid bibehållande av

rörelsen i oförändrad omfattning kunnat uttagas ur rörelsen och användas

för konsumtion, i stället användas för nyanskaffning av varor och ökning av

varulagret. Vore penningvärdet oförändrat, skulle lagret få nedskrivas till

förkrigsnivå enligt den värderingsgrund som tillämpats för denna. Förutsättes

det, att ett lägre penningvärde kommer att vara rådande vid beskattningsårets

utgång och att, såsom ovan antagits, detta penningvärde kommer

att bibehållas efter krigets slut, finns intet skäl, varför nedskrivning

skulle få ske till det belopp i kronor, till vilket lagret vid oförändrat

penningvärde skulle fått nedskrivas, utan bör nämnda kronbelopp ökas

med tillämpning av index för penningvärdets fall. På detta sätt kombineras

de synpunkter, som i avseende å lagervärdering böra anläggas vid oförändrat

penningvärde, med dem som i avseende å beräkning av jämförelseinkomsten

böra anläggas vid sjunkande penningvärde.

Ilar åter under beskattningsåret enligt kombinerad kvantitativ och kvalitativ

beräkningsgrund minskning av lagret ägt rum, då bör det belopp som

svarar mot lagerminskningen ej beskattas. Vid oförändrat penningvärde ernås

detta resultat automatiskt genom att lagerminskningen minskar den

bokföringsmässiga årsvinsten. Vid sjunkande penningvärde erfordras eventuellt

viss jämkning av det bokföringsmässiga resultatet. Huru en sådan justering

kan åstadkommas framgår av det följande.

I det föregående har antagits, att justering med hänsyn till penningvärdets

ändringar bör ske genom att å vinsten för jämförelseåret applicera visst

index. Detta förutsätter givetvis, allmänt sett, att även vinsten för beskattningsåret

beräknas i det nya penningvärdet, ett villkor som utan vidare är

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 3

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

uppfyllt beträffande den behållna vinsten i penningar för detta år men vars

uppfyllande beträffande varulagret är en mera komplicerad fråga. Värderingen

för beskattningsåret efter nytt penningvärde förutsätter nämligen att

såväl utgående som ingående varulagret för beskattningsåret beräknas i det

nya penningvärdet, varav kan föranledas justering av bokslutets siffror. Vad

jämförelseåret angår, antages ju att därunder ingen ändring av penningvärdet

ägt rum. In- och utgående lagren förutsättas därför värderade efter

samma penningvärde. Under dylika förhållanden kan jämförelseinkomsten

förvandlas till en efter nytt penningvärde kalkylerad jämförelseinkomst genom

en enkel tillämpning å densamma av penningvärdeindex. Den principiella

utgångspunkten för hela ifrågavarande resonemang hör visserligen

vara, att samtliga poster för såväl jämförelseåret som beskattningsåret omräknas

i det nya penningvärdet. Någon sådan omräkning är emellertid i

praktiken ej nödvändig för jämförelseårets in- och utgående balansvärden,

enär vid oförändrat penningvärde dessa, i den mån de ej återfinnas i

vinsten, taga ut varandra.

Det förda resonemanget har i själva verket varit såtillvida hypotetiskt att

det förutsatt ändrat penningvärde redan för första beskattningsåret, en förutsättning

med vilken man enligt det föregående ej torde behöva räkna. Det

synes emellertid ej vara anledning att fullfölja undersökningen för påföljande

år, då tillräckliga slutsatser kunna dragas örn vilka uppgifter som i framtiden

kunna erfordras för att taga hänsyn till penningvärdets fall. Det

synes uppenbart, att vad angår varulagret i varje fall ej andra uppgifter kunna

bliva erforderliga beträffande jämförelseåret än om lagerökningen resp.

lagerminskningen under detta år. Med utgångspunkt från denna uppgift

kunna, örn det visar sig behövligt, övriga siffror av intresse uträknas. Såsom

utgående lagervärde för jämförelseåret måste antagas det ingående lagervärdet

för första beskattningsåret. Med utgångspunkt från denna .siffra

och lagerökningen resp. lagerminskningen är ingående lagervärdet för jämförelseåret

givet.

Det torde även ur andra synpunkter vara önskvärt, att samtliga de faktorer,

som påverka den fingerade jämförelseinkomsten, klarläggas. Ej minst

den omständighten att fråga är örn ett fingerat inkomstår talar härför. Endast

örn de olika delbelopp, varav vinsten består, äro angivna, kan det

väntas att ett korrekt bedömande huruvida inkomsten är »normal» eller ej

är möjligt.

I avseende å varulagrets behandling torde i anslutning till det nu anförda

böra tilläggas, att örn jämförelseinkomsten beräknas till medeltalet

av inkomsterna för de två förkrigsinkomståren, även lagerökning eller lagerminskning

utgör medeltalet för dessa år, d. v. s. hälften av hela lagerökningen

eller lagerminskningen under tvåårsperioden. Såsom utgående lagervärde

för jämförelseåret måste alltid räknas ingående lagervärdet för det

första beskattningsåret i fråga örn krisskatten — eller, för att välja en terminologi

som kan användas även ett följande år, utgående lagervärdet för

det senare förkrigsinkomståret — och ingående lagervärdet för jämförelseåret

erhålles genom att från utgående värdet för detta år avdraga den lagerökning

eller till detta värde lägga den lagerminskning som man enligt

vad nyss sagts antager för jämförelseåret. Örn såsom jämförelseinkomst

i ett särskilt fall antages inkomsten för det första av de båda förkrigsinkomståren,

kommer väl normalt lagerökningen under detta år också att

antagas utgöra lagerökning under jämförelseåret, men utgående lagervärdet

måste likväl även med denna utgångspunkt antagas vara lika med ingående

lagervärdet för första beskattningsåret och ingående lagervärdet för

jämförelseåret jämkas med hänsyn därtill. Även om en helt fristående be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2. 25

räkningsgrund för jämförelseinkomsten tillämpas, måste motsvarande antaganden

göras.

Slutligen torde i avseende å varulagret böra framhållas, att vissa uppgifter

rörande tillämpade lagervärderingsprinciper måste meddelas i uppgifter

till ledning för taxering till krisskatt.

Vad som nu anförts om lagervärdering gäller i tillämpliga delar också örn

varufordringar och varuskulder. Även vid den ordinarie taxeringen skall

beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis strängt

bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga örn krisskatten är att beträffande

nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives. Även

denna frågas vikt under pågående krigstillstånd blir dock mindre, om det

efterföljande avräkningsförfarandet tillämpas.

Att uppgift rörande ökning eller minskning under jämförelseåret av varufordringar

och varuskulder är önskvärd följer också av vad ovan sagts beträffande

varulager.

För att härefter övergå till värdeminskning savdrag en är det uppenbart

att, då det gäller att få fram mervinst för ett visst år, det ej går för sig

att medgiva avdrag för skapande av verkliga dolda reserver. Detta må

medgivas beträffande en löpande varaktig beskattning men passar ej vid

en tillfällig sådan. Fri avskrivning å maskiner m. fl. inventarier m. m.

kan sålunda ej få ifrågakomma vid krisbeskattningen. Har fri avskrivning

med belopp överstigande värdeminskningen skett vid taxeringen för

jämförelseåret, bör å andra sidan rimligtvis inkomsten för detta år få fastställas

med hänsyn till normal värdeminskning.

Principiellt synes det i angivna avseenden böra ställa sig på i huvudsak

följande sätt.

Värdeminskningsavdraget vid den ordinarie beskattningen är ett rent omkostnadsavdrag,

vilket avser att motsvara den faktiska kostnaden. Avdrag

får därför ske för värdeminskning i förhållande till den verkliga anskaffningskostnaden,

ej för vad som därutöver erfordras för förnyelse. När sedermera

en ny tillgång anskaffas till högt pris i stället för den gamla, får

anskaffningskostnaden för denna avdragas under den följande perioden.

Vid krisbeskattningen synes anledning till ett annat betraktelsesätt ej föreligga.

Avdrag bör få ske för den beräknade verkliga omkostnaden för

förbrukning av inventarier m. m. under såväl jämförelseåret som beskattningsåret,

vare sig denna omkostnad på grund av gynnsamma eller ogynnsamma

omständigheter är låg eller hög. När det gäller att få fram en

merinkomst är det för övrigt, såsom redan framhållits, av mindre betydelse

vilken princip som tillämpas för att få fram ett skäligt värdeminskningsavdrag,

örn blott samma metod tillämpas för både jämförelseåret och beskattningsåret.

Den praktiskt besvärligaste frågan blir väl, huru en riktig

jämförelse skall kunna erhållas när efter krigsutbrottet tillgång anskaffats

till särskilt högt pris. Här måste givetvis frågan örn rätt till avdrag för

s. k. överpris bliva av största betydelse. De särskilda avdrag, varom här

närmast kan vara fråga, regleras för den ordinarie beskattningens del i följande

satser i punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen,

hänförande sig till det fall att fråga ej är örn s. k. fri avskrivning:

»Ådagalägger skattskyldig, att värdet av tillgång nedgått avsevärt mer

än som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året

belöpande värdeminskningsavdrag, äger han tillgodoräkna sig härav föranlett

större avdrag än enligt avskrivningsplanen; dock må ej med tillämpning

av detta stadgande väi-det å tillgången nedbringas till lägre belopp än

det bokförda värdet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång

betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller fölen

konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande

omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad, i den

mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna, göras

vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången vid beskattningsårets

slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående beloppet.»

Den förra av dessa bestämmelser kan i begränsad utsträckning få tillämpning

i avseende å krisskatten, nämligen i den mån det kan visas att fråga är

om värdeminskning under beskattningsåret; sådan kan väl påvisas åtminstone

då tillgången inköpts under detta år och före dess slut hunnit gå ned i värde.

Betydelsefullare är emellertid det i senare stycket avsedda fallet. Dess förmodligen

allra mest typiska tillämpning ifrågakommer beträffande rederiföretag,

som köper fartyg för högt pris, vilket beräknas kunna intjänas under

den särskilda konjunkturen. Det måste anses i sin ordning att företaget

tillätes under krigskonjunkturen avskriva överpriset, tills värdet å fartyget

kommer ned i förkrigsnivå (ev. omräknad i nytt penningvärde). Detta får

dock givetvis ske endast om vinsten verkligen använts för sådant avdrag,

d. v. s. örn avdraget skett i räkenskaperna. Har skattskyldig vid de taxeringar,

som ligga till grund för beräkningen av jämförelseinkomsten, kommit i

åtnjutande av avdrag för överpris eller merkostnad, får detta ej tilläggas till

det årets inkomst såvida det ej hänfört sig till en sådan extraordinär inkomst,

som vid ifrågavarande inkomstberäkning avdragits. Den skattskyldiges

verkliga inkomst måste antagas hava varit den som återstod efter ett sådant

extraordinärt avdrag. Nu är det möjligt, att avdrag vid fri avskrivning innefattat

avdrag för överpris eller merkostnad. Att i sådant fall söka urskilja

hur stort överpris- eller merkostnadsavdraget utan fri avskrivning borde hava

varit torde visserligen ställa sig svårt men måste ej dess mindre ske. De

fall där sådana avdrag kunna antagas hava förekommit under jämförelseåret

torde emellertid hava varit mycket få.

Då det i förevarande avseende mest praktiska förfaringssättet synes vara

att, åtminstone som huvudregel, bestämma en jämförelseinkomst, vilken sedan

kan oförändrad användas vid kommande års taxeringar till skatt varom

nu är fråga, torde det vara lämpligt att närmast inrikta sig på hur avskrivningarna

skola beräknas för de år, som läggas till grund för beräkning

av jämförelseinkomsten. Principen bör därvid vara den förut anförda, att

avdrag medgives för så stor del av anskaffningskostnaden som kan antagas

motsvara den verkliga värdeminskningen, enär denna kan anses utgöra omkostnad

för dessa år. Anledning finnes väl i regel ej att frångå den norm för

avskrivningen som beträffande förkrigsinkomståren tillämpats vid taxeringen,

om ej fri avskrivning medgivits. Det bör blott göras klart, vilken den tilllämpade

normen är, så att motsvarande norm kan vid krisbeskattningen tilllämpas

för beskattningsåret. Om en ännu existerande tillgång slutavskrivits

före förkrigsinkomståren, finnes ingen anledning att vid ifrågavarande beskattning

beräkna avskrivning för dessa år. Motsvarande avdrag kommer ju

då ej heller att vid krisskattetaxeringen beräknas för beskattningsåret, om tillgången

finnes kvar under detta. Uppmärksamhet förtjänar däremot det fall

att tillgång slutavskrives under den period, med vilken man vid förevarande

beskattning har att räkna. Nyttjas i sådant fall tillgången även under beskattningsåret,

sedan den slutavskrivits, bör det måhända ej vara uteslutet

att undantagsvis, där frågan har större betydelse, låta avdrag vid denna beskattning

beräknas även för det året.

Det torde — ehuru det här ej gäller en för krisbeskattningen specifik fråga

— böra påpekas att, om avdrag ett år medgivits för överpris och mer
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

27

kostnad, detta belopp principiellt sett bör minska det ingångsvärde, på vilket

årliga procentuella avdrag beräknas. Dock står den möjligheten öppen att

i stället även i fortsättningen utgå från den faktiska anskaffningskostnaden

men beräkna det procentuella årliga avdraget så mycket lägre att tillgången

blir slutavskriven under den beräknade varaktighetstiden.

Avdragen för överpris och merkostnad torde under den nu inträdda konjunkturen

bliva bland de allra svåraste att bedöma. Även här kan det efterföljande

avräkningsförfarandet bliva av värde. De stora belopp, som stå på

spel för det allmänna, göra det emellertid här särskilt angeläget att ej förfara

alltför släpphänt utan begränsa avdragen för överpris eller merkostnad till

belopp som med hög grad av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning

under kriget. En särskild anordning alt komma till rätta med de

svårigheter, som i detta sammanhang kunna förväntas, i form av »provisorisk

beskattning» föreslås i 7 g och skall i anslutning till denna paragraf

närmare belysas. Att i sådant fall såsom anskaffningskostnad vid beräkning

av normala procentuella avdrag bör, intill dess restitution av skatten

ägt rum, förfaras, som örn skatten vöre definitiv, är nog ofrånkomligt.

Att vid ifrågavarande beskattning medgiva åtnjutande av s. k. eftersläpande

avdrag lärer ej böra ifrågakomma, men å andra sidan bör den skattskyldige

hava rätt att för jämförelseåret tillägga vid beskattningen då utnyttjat

eftersläpande avdrag.

Det nu anförda har avseende ej allenast å inventarier och liknande tillgångar

utan i tillämpliga delar även å t. ex. byggnader.

För att en riktig jämförelse mellan förhållandena under beskattningsåret

och förhållandena under förkrigstiden skall kunna erhållas fordras, bland

annat, att dessa skola vara därutinnan jämförbara att ej olika belopp av

eget kapital de olika åren är investerat i rörelsen. Är kapitalet under det antagna

jämförelseåret ej lika stort som under beskattningsåret, måste jämvikt

erhållas genom räntetillägg resp. ränteavdrag enligt lämplig norm. Här

äro olika förfaringssätt tänkbara. I många fall — såsom beträffande flertalet

aktiebolag — skulle det väl vara tillräckligt att direkt beräkna ränta å

nytillfört resp. avfört kapital och från beskattningsårets inkomst avdraga

resp. till densamma lägga detta räntebelopp. I andra fall, där kapitalbeloppet

varierat under förkrigsinkomståren, är denna metod ej tillfyllest.

Närmast till hands lage väl då att uträkna medeltalen av kapitalet för förkrigsinkomståren

och för beskattningsåret, att på grundval av siffrorna för

förkrigsinkomståren fastställa ett motsvarande medeltal för det antagna jämförelseåret,

att påföra medeltalen för jämförelseåren och beskattningsåren

räntor och därefter avdraga ränteskillnaden från eller lägga den till beskattningsårets

inkomst. Därest så ansåges lämpligt, kunde räntorna för de båda

arén räknas efter olika procentsatser. Tänkbart vore även att detta förfarande

modifierades på det sätt att skillnaden mellan medeltalen fastsloges

och ränta å denna skillnad avdroges från resp. Indes till beskattningsårets

inkomst. Detta förslag innebär såtillvida en saklig modifikation av det

närmast föregående att det förutsätter ränteberäkning efter enhetlig räntefot

för jämförelseåret och beskattningsåret. Nu lärer ej kunna påstås att räntenivån

under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1940, så

förskjutits att därpå kan grundas ett säkert antagande örn ändring av den

räntesats som under beskattningsåret i genomsnitt bör räknas å eget kapital.

En räntefot av 4 procent synes rimlig såsom en skälig genomsnittsränta både

för jämförelseåret och första beskattningsåret. Emellertid torde den sist

antydda metoden kunna i visst avseende förenklas, åtminstone för detta

beskattningsår. Det torde nämligen ej vara nödvändigt att uträkna de omförmälda

medeltalen, utan synes vara tillräckligt att direkt, enligt vanlig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ränteberäkningsmetod, uträkna ränta å eget kapital för förkrigsinkomståren

— och därmed för jämförelseåret — ävensom för beskattningsåret och därpå

från beskattningsårets inkomst avdraga resp. till densamma lägga ränteskillnaden.

Medeltalet för de olika åren av det investerade _ egna kapitalet

kan därefter, om man så vill, lätt erhållas genom att kapitalisera respektive

räntor efter samma räntefot, till vilken räntan uträknats. Ett sådant tillläggsförfarande

är dock, åtminstone för det första beskattningsåret, ej erforderligt.

Att beräkna det investerade egna kapitalet torde vanligen för aktiebolag

och liknande juridiska personer vara enkelt. För enskilda rörelseidkare

kan det stundom vara svårare. Merendels är eget kapital för enskild rörelseidkare

det som återfinnes å dennes kapitalkonto. Genomgående bör observeras

att upplupen årsvinst ej bör anses utgöra investerat eget kapital förrän

det tillförts kapitalkonto eller motsvarande konto. Beaktas bör också att

för enskild rörelseidkare hänsyn bör tagas allenast till det kapital som är

nedlagt i rörelsen, ej till annat kapital som till äventyrs upptages å kapitalkontot.

Det mest betydelsefulla även här är att få fram en riktig jämförelse.

Vad som främst måste tillses är därför att samma beräkningsgrund tillämpas

för de olika åren. Att även beloppets absoluta storlek är av viss vikt

framgår emellertid av progressionsreglerna i 5 §.

Enligt vad som i det följande kommer att motiveras, bör utdelning å

svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar för andra

rörelseidkare än sådana som bedriva penningrörelse ej medräknas vid inkomstuppskattningen

enligt förordningen om krisskatt. Därav följer att i

kapitalet ej bör inräknas vad som är nedlagt i dylika tillgångar. Att uträkna

bruttobeloppet av sådant kapital är väl vanligen jämförelsevis enkelt.

Mera komplicerat blir spörsmålet huru stort nettokapitalet är, d. v. s. vilka

skulder som belöpa å innehavet av ifrågavarande värdepapper. Även bär

gäller vad som sagts förut, att det framför allt är jämförelse det kommer

an på. Detta betyder att, örn ej under den tid varom fråga är nvupplåning

skett för anskaffande av nya aktier m. m. eller skuldbetalning skett i samband

med dylika tillgångars avyttring, frågan i vad mån avdrag skall ske

eller ej mest blir av betydelse för den relation som ligger till grund för progressiviteten.

De regler som principiellt äro tillämpliga vid ifrågavarande

kalkyl äro de som enligt 44 § kommunalskattelagen gälla för den ordinarie

beskattningen.

Utdelningar å svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar

böra i princip ej träffas av ifrågavarande skatt, därför att de företag,

i vilka aktieägarna eller andelsinnehavarna äro delägare, själva träffas

av densamma och ny krisskatt å samma inkomster ej bör förekomma. Detta

innebär för flertalet aktiebolag och ekonomiska föreningar med hänsyn till

den för dem gällande friheten från kedjebeskattning ej någon avvikelse från

reglerna för den ordinarie beskattningen. För enskilda rörelseidkare ställer

sig saken annorlunda. Det är dock ej alltför vanligt att i dessas rörelseinkomst

ingår inkomst av aktieutdelningar o. dyl. Skall dylik frihet åtnjutas,

är uppenbart att ej avdrag skall få göras för gäldräntor och övriga omkostnader

som belöpa å ifrågavarande inkomst. De regler, som i sådant avseende

äro stadgade för aktiebolag m. fl., böra analogivis tillämpas å enskilda

personer vid dessas taxering till krisskatt. Ifrågavarande särbestämmelse

synes dock ej böra gälla rörelseidkare som bedriva penningrörelse. Om detta

undantag blix- till dessas fördel eller nackdel beror givetvis på huruvida inkomsten

genom utdelningar varit större under beskattningsåret än den antages

hava varit under jämförelseåret.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

29

De speciella spörsmål som uppkomma i samband med fastställande av

rörelseinkomst för förkrig sinkomståren hava i väsentliga delar belysts genom

de föregående utläggningarna.

I avseende å varulager gäller det förnämligast att få fram en likformig

värderingsgrund. Att det härvid vanligen är mest praktiskt att till utgångspunkt

taga förhållandena vid det senare förkrigsinkomstårets slut ligger i

sakens natur, eftersom denna värdering även gäller ingående lagret för det

första beskattningsåret. Möjligt är dock att värderingen just för denna tidpunkt

är uttryck för något mera speciellt förhållande, som ej varit för

handen vid de övriga tidpunkter för vilka lagervärderingar skola fastställas.

Hinder skall då ej möta att utgå från någon av sistnämnda värderingar.

Samma värderingsgrund kommer då att vid beräkning av krisskatten bliva

tillämplig även för det första beskattningsåret och sedermera även för de

följande beskattningsåren.

I fråga om avskrivningar å såväl inventarier m. m. som byggnader iakttages

att, örn dessa vid den ordinarie beskattningen skett med högre belopp

än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen i förhållande

lil! anskaffningskostnaden, en jämkning måste ske. Sådan kommer väsentligen

att ifrågakomma för det år, för vilket taxering skett år 1939, med

hänsyn till den då införda möjligheten till fria avskrivningar. Hava sådana

skett med större belopp än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen,

får, såsom redan framhållits, en omräkning av värdeminskningsavdragen

ske, i regel genom tillämpning av samma normer som för det

närmast föregående året, d. v. s. vanligen genom en utsträckning av avskrivningsplanen.

Eftersom inkomsterna för förkrigsinkomståren böra representera så normala

förkrigsår som möjligt, kunna vissa avvikelser även i övrigt från den

för den ordinarie inkomstbeskattningen gällande inkomstberäkningen förekomma.

Den skattskyldige bör sålunda kunna påfordra, att belopp, för

vilka extraordinära avdrag skett under förkrigsinkomståren, skola tilläggas

förkrigsinkomsterna. Såsom exempel må anföras avsättning till konjunkturinvesteringsfond,

onormalt stor avsättning för pensionering eller till någon

personalens vålf ärdsf ond, donation som ej kan anses innefatta normal

reklamkostnad o. dyl. Å andra sidan böra från förkrigsinkomsterna avdragas

extraordinära inkomstbelopp, även framtagande under dessa år i större

omfattning än normalt av äldre dolda reserver o. dyl. Allmänt sett bör tillses

att i möjligaste mån redan vid förkrigsinkomsternas beräkning sådana

justeringar iakttagas att medeltalet av dessa inkomster blir så väl som möjligt

lämpat att ligga till grund för fastställande av jämförelseinkomsten. Att

beträffande de särskilda förkrigsinkomståren företaga dylika jämkningar

torde i allmänhet giva rum för mindre godtycke än ett mer eller mindre fritt

fastställande av jämförelseinkomster under åberopande av förkrigsinkomsternas

karaktär av onormala förkrigsinkomster.

Vad jämförelseinkomsten beträffande rörelse angår är att observera vad

ovan framhållits, att denna örn möjligt bör fastställas så att någon justering

av densamma ej skall behöva ifrågakomma för kommande beskattningsår.

Bl. a. böra reglerna för densamma göras sådana, att vid fastställande av

merinkomsten för varje beskattningsår ej några ändringar av jämförelseinkomsten

skola behöva företagas med häsnyn till ändringar i fråga örn

egna kapitalinvesteringar o. dyl. Alla sådana justeringar som i följdriktighetens

intresse komma att erfordras för ernående av jämförbarhet böra

göras å beskattningsårets inkomst och ej å jämförelseårets. Detta bör, därest

fråga blir örn hänsynstagande till försämrat penningvärde, så förstås, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

ej annan ändring av jämförelseinkomsten kommer att erfordras än den som

följer av att å denna tillämpas visst index.

Såsom jämförelseinkomst skall, i enlighet med vad redan förut anförts, i

regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Kan det antagas,

att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre uttryck för

den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan under den senaste

förkrigstiden, skall denna inkomst vara förkrigsinkomst. Stundom lärer

dock ej heller på denna väg en rättvisande jämförelseinkomst kunna erhållas.

Jämförelseinkomsten måste då alltefter omständigheterna fastställas på

annat sätt.

Ett sådant fall, då annan norm för fastställande av jämförelseinkomsten

måste sökas, är då båda förkrigsinkomståren visat underskott. Det kan icke

i längden vara möjligt för en rörelse att ständigt visa underskott. Sådant

bör därför ej antagas beträffande ett normalt förkrigsinkomstår.

Ett annat fall, då särskild grund för fastställande av jämförelseinkomsten

måste sökas, gäller nystartade eller nyligen övertagna företag. Att för sådana

fall angiva någon allmängiltig regel är ej möjligt. Vissa allmänt hållna anvisningar

synas dock kunna meddelas. Ilar rörelsen förut drivits av annan

person, kan storleken av dennes inkomst under förkrigsinkomståren vara till

ledning, även örn den ej behöver vara bindande. Kan dylik beräkningsgrund

ej förekomma, måste en jämförelseinkomst helt konstrueras. Inkomsten av

en nystartad rörelse (för vilken ingen good will ännu hunnit skapas) består

väl väsentligen av avkastning å nedlagt kapital samt värdet av personlig arbetsinsats.

Skäligt värde å denna senare kan uppskattas med ledning av olika

faktorer, exempelvis med utgångspunkt från vad den skattskyldige under

förkrigsinkomståren förtjänat i annan verksamhet. Vad kapitalavkastningen

angår kunde man tänka sig möjligheten att överhuvud ej räkna med någon

sådan under jämförelseåret. Genom att räntan å hela kapitalet under beskattningsåret

finge avdragas vid beräkning av inkomsten för detta år, skulle

visserligen merinkomsten med denna metod bliva riktigt uppskattad. Emellertid

skulle enligt denna beräkningsgrund inkomsten för jämförelseåret

komma att uppgå till ett lågt belopp i kronor, varför progressionen enligt 5 §

skulle bliva för hög. Ett naturligt antagande synes vara att kapitalet under

jämförelseåret varit lika stort som vid det första beskattningsårets ingång.

Kombinationer av olika beräkningsgrunder kunna bliva erforderliga exempelvis

i det fall att rörelsen visserligen bedrivits före krigsutbrottet men allenast

under mindre del av ett jämförelseår. Även för detta fall synas vägledande

regler i anvisningarna böra meddelas.

Fastställande av jämförelseinkomsten i sådana fall, då vägledande förkrigsinkomster

ej finnas, torde vara en av de svåraste uppgifterna vid taxeringen

till krisskatt. Några mera uttömmande regler örn hur denna bör beräknas i

dylika fall synes det dock ej möjligt att åstadkomma, utan det måste överlämnas

åt beskattningsmyndigheterna att fastställa jämförelseinkomsten med

hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen. Måhända skall det bliva

möjligt för den nedan omförmälda centrala krisnämnden att efter vunna erfarenheter

i sådant avseende meddela mera uttömmande regler än det nu

synes möjligt att fastslå.

Vad beräkning av inkomst av rörelse för beskattningsåret angår har frågan

örn värdesättning av varulager redan tämligen utförligt behandlats. Här må

allenast tilläggas, att en lägre värdesättning än räkenskapernas givetvis ej

kan vid krisbeskattningen för beskattningsåret medgivas. Har vid denna beskattning

räkenskapernas värdesättning ej godkänts, utan har i sådant avseende

ett högre värde fastställts, bör den skattskyldige uppenbarligen hava

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

31

rätt att tillgodoräkna sig det högre värdet såsom ingående balansvärde vid

denna beskattning för påföljande beskattningsår.

Flertalet övriga med denna inkomstberäkning sammanhängande spörsmål

torde hava i huvudsak berörts i den föregående motiveringen. Den omständigheten

att rörelseidkaren disponerat sina intäkter till större onormala engångsavsättningar

för pensionering o. dyl. bör ej befria honom från krisskatt,

ej heller andra dispositioner, som kunna antagas hava haft till väsentligt syfte

att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Bland möjliga sådana dispositioner

må framhållas utbetalande i vissa fall av tantiemer, provisioner

eller dyl. exempelvis till delägare i familjebolag. Att dessutom mottagarna

av dylika belopp bliva skyldiga erlägga krisskatt för dessa i den mån de för

dem beteckna merinkomst, följer av reglerna örn beskattning av dylik inkomst.

Att härigenom dubbel krisskatt kan komma att utgå å ifrågavarande

belopp torde med hänsyn till bestämmelsens karaktär ej vara anmärkningsvärt.

Denna är uppenbarligen avsedd att verka prohibitivt. Motsvarande

dubbelbeskattning gällde för övrigt även vid krigskonjunkturbeskattningen

under världskriget.

För fastställande av den uppskattade merinkomsten av rörelse avdrages

jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och tillägges resp.

avdrages belopp, varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret

understiger resp. överstiger motsvarande ränta för jämförelseåret.

Komplikationer synas kunna förutses närmast i det fall, då beskattningsåret

och jämförelseåret omfatta olika antal månader. I dylikt fall fordras en

jämkning av jämförelseinkomsten.

Sedan den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla i rörelse fastställts,

skall det ock fastslås i vad mån denna uppkommit efter inträdandet

av nuvarande krigstillstånd och kan antagas hava berott på av detta föranledda

förhållanden samt sålunda skall upptagas såsom taxerad merinkomst

av ifrågavarande förvärvskälla.

Beträffande det beskattningsår, för vilket taxering skall verkställas år

1940, uppställer sig sålunda först den frågan, örn inkomsten uppkommit efter

utgången av augusti 1939. Principiellt synes på denna fråga böra anläggas

det betraktelsesättet, att det bör konstateras i vad mån merinkomst förelåg

redan vid augusti månads utgång, och att återstoden av merinkomsten

anses utgöra merinkomst för senare delen av beskattningsåret. Det vore

knappast rimligt att i det avseende varom här är fråga pålägga den skattskyldige

för stor bevisbörda. Sannolikhetsskäl för att merinkomsten eller

viss del av densamma förelåg redan vid augusti månads utgång torde få anses

tillfyllest. I flertalet fall bör en sådan sannolikhelsbevisning ej möta

synnerliga svårigheter. I kanske de flesta fall har krigsutbrottet utlöst en

klar tendens till utveckling i ena eller andra riktningen. Ur räkenskaperna

hämtade uppgifter rörande omsättningen i penningar under tiden före augusti

månads utgång, jämförda med motsvarande siffror för förkrigsinkomståren,

kunna också tjäna till ledning, liksom även en jämförelse mellan omsättningssiffroma

under månaderna efter augusti under de olika åren. Där

merinkomsten fördelar sig på hela året, torde det ofta vara utan särskild bevisning

tydligt att fråga är om en utveckling som är oberoende av det av

krigstillståndet framkallade läget och som i varje fall ej kan föranleda beskattning.

I sådant fall finnes ej anledning nedlägga större möda på konstaterandet

i vad mån merinkomsten uppkommit före eller efter nämnda tidpunkt.

Sedan det fastslagits vilken merinkomst som skall anses belöpa på den del

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

av beskattningsåret som hänför sig till tiden efter krigsutbrottet, återstår

den betydligt svårare frågan att avgöra, i vad mån den skall antagas hava

berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden.

Det har redan förut uttalats att en verklig bevisning i detta avseende vanligen

icke kan åstadkommas, varför sannolikhetsbevisning måste äga rum.

Vidare har uttalats, att rörelseinkomsterna eller vissa bråkdelar av dessa böra

antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, därest

ej motsatsen bevisas eller göres sannolik.

Det synes av den skattskyldige böra begäras att den av honom förebragta

sannolikhetsbevisningen skall hava en viss tyngd, och detta torde också, till

förekommande av alltför många utsiktslösa försök till sådan bevisning, böra

komma till uttryck i författningstexten.

En möjlighet till motbevisning kan gälla att rationaliseringsåtgärder nyligen

vidtagits. Det bör här märkas, att en sådan omständighet som att omkostnaderna

per omsättningsenhet nedgått ej kan anses i och för sig innebära

bevis örn rationalisering, enär en sådan nedgång ofta blott är en följd

av ett bättre utnyttjande av företagets kapacitet och företagets allmänna omkostnader.

Hava åtgärder för att bibringa ett företag en dylik större elasticitet

företagits mera avsevärd tid före krigsutbrottet, kan detta ej anses innebära

en sannolikhet för att merinkomsten varit oberoende av krigstillståndet.

Andra slags verkningar av en rationalisering än de nu omförmälda

göra sig merendels ganska hastigt gällande. Det synes därför vara på sin

plats att inskränka stadgandet örn motbevisning rörande rationaliseringsåtgärder

till att avse nyligen vidtagna sådana. Hava rationaliseringsåtgärder - na vidtagits längre tid tillbaka, böra de hava utövat sin inverkan även på inkomst

under förkrigsinkomståren, i vilket fall det vore oriktigt att taga dem

särskilt i betraktande för beskattningsåret. Även örn en inkomstökning faktiskt

är en följd av äldre rationaliseringsåtgärder, vilka utövat nya verkningar

under beskattningsåret, är det ej uteslutet att taga hänsyn till dem. Ett

särskilt omnämnande av detta fall i lagtexten synes dock böra undvikas.

Intet slag av motbevisning förhindras. I en allmän klausul synes böra hänvisas

till möjligheten att anföra annan motbevisning än den direkt angivna.

Det torde vara på sin plats att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma

spörsmålet örn behandlingen i avseende å krisbeskattningen av vinster

som framkomma under kriget och som egentligen innefatta ett framtagande

av dolda reserver från tiden före kriget. Dylik dold reserv kan hänföra sig

till byggnader, inventarier eller liknande tillgångar eller ock till varulager,

eventuellt också till fordringar. Om dylik dold reserv framkommer genom avyttring

av tillgången eller därigenom att såsom osäker avskriven fordran

återfår sitt värde, torde det från rörelseidkarens synpunkt vanligen framstå

såsom naturligt att använda den framkomna vinsten till ny avskrivning eller

nedskrivning å annan tillgång. Törhända har emellertid rörelseidkaren ej

någon tillgång kvar, å vilken dylik avskrivning eller nedskrivning lämpligen

bör ske, eller i varje fall ej någon sådan tillgång å vilken dylik avskrivning

eller nedskrivning är i avseende å krisbeskattningen tillåten. Det är möjligt

och säkerligen vanligt att rörelseidkaren på grund av importsvårigheter m. m.

ej är i tillfälle anskaffa ny sådan tillgång omedelbart. Ett visst successivt

framtagande av dolda reserver är väl normalt för flertalet rörelser, liksom

en viss successiv nybildning av sådana. Om ett sådant framtagande sker

på en gång i större omfattning utan att ny dold reserv bildas, måste det emellertid

vanligen betraktas såsom något extraordinärt, framför allt om ett praktiskt

tvång, mer eller mindre utpräglat, förelegat att försälja tillgångarna i

fråga. I dylikt fall bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp, som använts

till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet, bliva beskattade

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

33

genom en skatt som avser att träffa vinster vilka äro en följd av krigskonj

tinktur en. Möjlighet till bevisning, att uppskattad merinkomst består av

dylik återbekommen avskrivning eller nedskrivning, bör följaktligen kunna

företes. Det bör emellertid märkas, att ej den skattskyldige bör för andra

gången få åtnjuta avdrag vid krisbeskattningen för belopp som på nu

angiven grund ej inräknas i den taxerade merinkomsten. Detta skulle kunna

ifrågakomma dels i vissa fall av provisorisk beskattning, dels i samband

med nedskrivning eller avskrivning å tillgång som sedermera anskaffas i

stället för den nu framtagna dolda reserven avser. Det förra förhållandet

bör iakttagas vid avfattningen av 7 §, varom mera nedan. Det senare fallet

kan ej uppkomma vid 1940 års taxering och kräver alltså ej reglering i den

förevarande förordningen. För att möjliggöra iakttagande i framtiden av

det anförda förhållandet synes emellertid nu böra föreskrivas skyldighet för

beskattningsnämnd att i krisskattelängden göra anteckning i fall där tilllämpning

av stadgandet förekommit med angivande av den tillämpade beräkningsgrunden.

Såsom ett speciellt sätt för motbevisning synes också kunna anföras att inkomstökningen

helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling,

vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses.

Det är vanskligt att i en mera allmänt hållen regel angiva huru en dylik bevisning

skall kunna försiggå. En stundom användbar metod torde, åtminstone

under början av krigstillståndet, vara att med diagram påvisa hur utvecklingen

före krigsutbrottet försiggått samt med tillgängligt material stödja ett

påstående att den faktiska fortsättningen efter krigsutbrottet ligger i den naturliga

utvecklingens riktning.

Bland de bevismöjligheter, som i övrigt stå till buds, loide här böra framhållas

jämförelser med förhållanden beträffande andra företag inom branschen,

för vilka läget av en eller annan anledning är klart. Det måste dock

antagas, att den allmännast förekommande bevisningen kommer att gå ut

på, att fråga är om en bransch som enligt sakens natur ej kan hava påverkats

av kriget. Sker en allmän försämring av penningvärdet, torde väl över hela

linjen en viss dylik påverkan kunna antagas vara för handen. I dylikt fall

kommer ju emellertid i en grad som svarar mot penningvärdets fall inkomstökningen

i penningar att neutraliseras genom tillämpning av index å jämförelseinkomsten.

Vid världskrigets konjunkturvinstbeskattning utvecklades förhållandena

småningom på det sätt, att för olika branscher kommo att antagas schabloner

enligt vilka vissa procentuella andelar av merinkomsterna antogos utgöra

krigskonjunkturvinster utom i sådana undantagsfall då det bevisats

att dylika vinster ej förelågo eller att de uppgingo till andra belopp än

som följde av schablonberäkningen. Dessa schabloner blevo dock ofta

fastställda först på ett sent stadium av taxeringsförfarandet, stundom först

i sista instans. Denna omständighet kom, såsom ovan framhållits, att bidraga

till uppfattningen om orättvisa och ojämn tillämpning av krigskonjunkturskatten.

Emellertid torde utvecklingen hava visat, att något annat

sätt för en förnuftig lagtillämpning än antagande av dylika schabloner ej

stod till buds. Uppenbarligen böra sådana dock fastställas på ett så tidigt

stadium att de om möjligt kunna tillämpas redan vid taxeringen i första

instans. Om en central krisskattenämnd på sätt nedan närmare motiveras

tillsättes med uppgift, bland annat, att meddela dylika regler, kan denna

tanke förverkligas. Nämnden skall då kunna beträffande särskilda slag av

rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse

skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava

berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden, den skatt
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten

ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.

Å andra sidan bör det ligga i beskattningsnämndens hand att med bärande

sannolikhetsskäl bryta presumtionen och, om detta skett, höja den taxerade

merinkomsten med hänsyn till omständigheterna.

Redan förut har framhållits lämpligheten av att vissa rörelseidkare, särskilt

sådana som representera vissa fria yrken, ej besväras med den uppgiftsskyldighet

m. m., som stadgas i samband med krisbeskattningen, därest

det ej undantagsvis skulle kunna påvisas att merinkomst föreligger av

beskaffenhet som i 1 § sägs. Detta bör kunna ske genom att den centrala

krisskattenämnden fastställer presumtionssiffran 0 för ifrågavarande slag

av rörelse. Det synes dock vara av vikt att det redan från början uttryckligen

ldargöres att nu nämnda rörelseidkare i regel ej skola träffas av ifrågavarande

skatt, eftersom löntagare och dylika ävensom jordbrukare m. fl.

första året bliva helt skattefria. Särskilda bestämmelser i anvisningarna

för sådana fall synas därför böra givas. Med hänsyn till de särskilda regler

som gälla för beskattning av livförsäkringsrörelse skulle bestämmelserna

om krisskatt ej kunna oförändrade tillämpas å dylik rörelse. Då krisskatt

å livförsäkringsrörelse i varje fall ej bör ifrågakomma för första beskattningsåret,

synes det vara på sin plats att även denna rörelse uppräknas

bland de nyss omnämnda kategorierna.

Den bestämmelse örn undantag från förevarande beskattning, som i anslutning

till det förut anförda skulle kunna fastställas av näringspolitiska

skäl, synes kunna givas följande innehåll. Där främjandet av viss tillverkning

framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äger

Kungl. Majit, efter förslag av den centrala krisskattenämnden eller efter

dess hörande, förordna att beträffande företag för dylik tillverkning den

uppskattade merinkomsten ej skall upptagas såsom taxerad merinkomst till

den del densamma med sannolika skäl visas hava uppkommit på grund av

ökad sådan tillverkning. Undantag som nu sagts skall ej avse sådan merinkomst

som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen utöver vad

som erfordrats för att täcka ökade omkostnader. Det torde få lämnas fullständigt

öppet, huru dylik bevisning skall åstadkommas. Det har tidigare

framhållits hur omöjligt det i regel är att åstadkomma exakt bevisning rörande

vad som är mervinst på grund av prisstegring och annan mervinst.

Man får därför nöja sig med sannolikhetsbevisning. Då i detta sammanhang

fråga är allenast örn vissa slag av tillverkning, d. v. s. företag för produktion,

äro för övrigt bevismöjligheterna något större än när fråga är örn

exempelvis handelsrörelse. Speciell bokföring med syfte att belysa produktionens

bärighet torde nämligen ofta föreligga.

Det kunde ifrågasättas att enligt samma förfaringssätt, som nu föreslås

beträffande viss produktion, gynna även viss omsättningsverksamhet, t. ex.

uppmuntra viss import eller dylikt. Det torde dock kunna dragas i tvivelsmål

örn ett dylikt gynnande skulle i nämnvärd mån medföra åsyftad

effekt. Då det dessutom här vanligen skulle bliva fråga örn fall, där betydande

bevissvårigheter kunna göra sig gällande, har detta ansetts utgöra

ett ytterligare skäl mot en bestämmelse med sådant syfte. I

I 3 § synes såsom ett särskilt moment böra införas ett stadgande att vad

i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning beträffande

ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg icke skall äga tilllämpning

vid beräkning av inkomst enligt förordningen om krisskatt, utan

att vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret

beträffande dylik ersättning skall förfaras enligt eljest gällande

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

35

regler. Detta stadgande sammanhänger med vad som föreslås i 7 § om provisorisk

beskattning i vissa fall av belopp som erhållas vid försäljning av fartyg.

Den anordning vid beräkning av krisskatt som föreslås i avseende å

försäljning av fartyg synes i avseende å denna beskattning bättre lämpad

även för utfallande försäkringsbelopp. Att å andra sidan beträffande den

vanliga beskattningen anledning för närvarande synes förefinnas att likställa

försäljning av fartyg med utbekommande av försäkringsbelopp kommer

att sedermera framhållas.

Frågan äger betydelse även för fastställande av inkomsterna för förkrigsinkomståren

och jämförelseinkomsten, men beträffande dessa år torde i denna

punkt bestämmelsen att extraordinära inkomster skola avdragas bliva

tillämplig.

Förfarandet beträffande handelsbolag m. fl.

Vad angår rörelse bedriven av handelsbolag eller liknande juridisk person,

som i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen omförmäles, bör vid taxeringen till

krisskatt tillgå så, att den taxerade merinkomsten uträknas för varje till rörelsen

hänförlig förvärvskälla men sedan påföres envar av delägarna såsom

taxerad merinkomst för denne i mån som den belöper på honom. Särskilt

vad kommanditbolag angår torde härav kunna föranledas vissa svårigheter

i fråga om vad som belöper på den ene eller andre delägaren. Detta

måste emellertid avgöras med hänsyn till kommanditavtalets innehåll och

kan ej bestämmas efter allmänna regler.

Beräkning av inkomstökning å tantiem m. m.

Beträffande behandlingen av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation

eller likartad inkomst märkes att denna — där den ej är inkomst av

rörelse — kan vara hänförlig till tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet.

Anledning synes ej föreligga att vid ifrågavarande inkomstberäkning skilja

mellan dessa förvärvskällor, då det ofta kan bero på en tillfällighet om intäkten

upptagits under den ena eller andra av dem. Några nämnvärda komplikationer

synas knappast kunna tänkas bliva följden av detta förfaringssätt,

då det i alla fall gäller att ur respektive förvärvskällor avskilja endast

vissa inkomster. I avseende å ifrågavarande inkomstberäkning skola de föreskrifter

som gälla örn rörelse äga motsvarande tillämpning. Såväl jämförelseinkomst

som inkomst för beskattningsåret så ock uppskattad merinkomst

skola sålunda fastställas under iakttagande att fråga genomgående skall vara

om ersättning som utgår från rörelse. Vid bestämmande av den taxerade merinkomsten

märkes, att fråga allenast bör vara örn belopp, som bestämts med

hänsyn till sådan inkomst av rörelse som belöper på tiden efter utgången av

augusti 1939. Föreligger dylik merinkomst, torde den böra antagas vara av beskaffenhet

som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skall gälla för inkomst

av den rörelse från vilken den utgår oavsett om merinkomst för rörelsen

föreligger eller ej och oavsett om krisskatt kommer att påföras rörelsen eller

ej. Bevisning härutinnan kan helt säkert stundom vara svår att åstadkomma.

Ett särskilt viktigt syfte med ifrågavarande stadgande synes emellertid

böra vara att skapa möjlighet för beskattning i sådana fall, där den omständigheten

att rörelseinkomst krisbeskattas följdriktigt kräver, att liknande

beskattning äger rum ifall belopp, som härleder sig från rörelse, redovisas

under annan förvärvskälla.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Muj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Beräkning av inkomstökning beträffande realisationsvinst.

Även beskattning till krisskatt av realisationsvinst avser närmast att utgöra

ett komplement till motsvarande beskattning av inkomst av rörelse.

Då beskattning ej ifrågasattes beträffande realisationsvinst vid avyttring av

fastighet eller värdepapper, kan det antagas att krisbeskattningen av realisationsvinst

kommer att få endast ringa omfattning.

Ifrågavarande beskattning synes böra konstrueras på ett i viss mån annat

sätt än beträffande rörelse. Formellt sammanföras vid den ordinarie inkomstbeskattningen

olika realisationsvinster å lös egendom under samma

förvärvskälla. I realiteten äro dessa vinster emellertid vanligen helt oberoende

av varandra. Vid taxeringen till krisskatt synes sålunda ej vara

anledning att avdraga någon jämförelseinkomst. I själva det ifrågavarande

inkomstbegreppets natur ligger, att det ej kan talas om någon »normal» förkrigsinkomst.

Därför synes lämpligast att direkt inrikta sig på att beskatta

realisationsvinster beroende på värdestegring efter krigsutbrottet, i det rätt

medgives att i stället för priset vid förvärvet avdraga egendomens uppskattade

värde vid krigsutbrottet, örn detta är högre än det värde som vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för

förvärvet. Från realisationsvinsten bör få avdragas realisationsförlust å annan

lös egendom än värdepapper vid avyttring efter tidpunkten för krigsutbrottet.

Därvid bör beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till

grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också

skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet

av den egendom förlusten avser då varit lägre än det värde, som vid taxeringen

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad

för förvärvet. Även här gäller liksom i så många andra fall på ifrågavarande

beskattnings område att ingalunda enkla bevisfrågor kunna uppkomma.

Med hänsyn till de ifrågavarande fallens sällsynthet torde dock

detta förhållande ej vara anledning att avstå från införande av regler som

synas i sig själva naturliga.

övriga slag av inkomst.

Det synes vara på sin plats att här giva en antydan örn huru sådana

presumtionsregler skulle kunna inrättas som kunna bliva erforderliga, om

ifrågavarande beskattning kommer att utsträckas till andra slag av inkomst

än de förut omförmälda.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av jordbruksfastighet eller

av annan fastighet bör till den procentuella andel, som av centrala krisskattenämnden

för visst taxeringsår fastställes, kunna antagas hava berott

på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande sannolikhetsskäl förebringas

för att större eller mindre del av merinkomsten berott på sådana

förhållanden. I dylikt avseende lärer böra iakttagas att ökad omsättning

av produkter från eget jordbruk eller ökad uthyrning av bostads- eller

liknande lägenheter i mera tättbebyggda samhällen åtminstone i normala

fall ej anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av tjänst synes, där ej

fråga är örn tantiem eller likartad inkomst som utgår från rörelse, kunna

antagas ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, såvitt ej bärande

sannolikhetsskäl förebringas, att merinkomsten föranletts av dylika förhållanden.

Härvid synes böra iakttagas, att inkomstökning på grund av anställning

eller befordran i allmän eller enskild tjänst ej anses i och för sig

vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, även örn anställningen eller befordran

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

37

föranletts av krigstillståndet, men att inkomstökning på grund av en av

krigstillståndet föranledd särskilt hög ersättning för arbetet kan vara av

dylik beskaffenhet. Ökning av löneinkomster, som utgå enligt gällande kollektivavtal,

torde måhända böra anses ej hava berott på förhållanden som

avses i 1 §, utan att motbevisning tillätes.

Beträffande uppskattad merinkomst hänförlig till annan tillfällig förvärvsverksamhet

än tantiem eller dylikt eller realisationsvinst lärer vad som

stadgas om inkomst av tjänst böra äga motsvarande tillämpning.

Uppskattad merinkomst hänförlig tili inkomst av kapital synes böra antagas

ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande

sannolikhetsskäl förebringas för att den berott av dylika förhållanden. Inkomst

av svenska aktier eller av andelar i svenska ekonomiska föreningar

lärer av förut angivna skäl anses ej vara av beskaffenhet som i 1 §

sågs; inkomst av utländska aktier eller andra andelar i utländska företag

så ock av rörelse i utlandet kan däremot vara av dylik beskaffenhet.

4 §■

För beskattning till krisskatt böra de taxerade merinkomsterna för envar

skattskyldigs olika förvärvskällor sammanläggas. Med hänsyn till skattens

mera objektivt betonade karaktär torde härvid underskott å viss förvärvskälla

ej böra få avdragas från överskott å en annan. Detta synes för

det första beskattningsåret desto mer naturligt, som endast vissa förvärvskällor

inbegripas under beskattningen och hänsyn alltså ej tages till inkomstökning

å den skattskyldiges övriga förvärvskällor.

Ett avdrag, efter skälighetsgrunder bestämt till 2,000 kronor, synes böra

få göras från summan av de taxerade merinkomsterna innan man når fram

till det belopp, som skall beskattas, den s. k. »beskattningsbara merinkomsten».

Det skulle medföra olägenheter att vid bestämmande av den

gräns, från vilken krisskatt skall börja utgå, taga hänsyn till den skattskyldiges

rent personliga inkomstförhållanden i övrigt, eftersom till grund för

hela beräkningen av krisskatt ligger en i viss mån annan inkomstberäkning

än den för den ordinarie statsbeskattningen gällande. Örn ett belopp av

2,000 kronor undantages från skatten, synes tillräcklig hänsyn tagas till

dem som hava jämförelsevis låg personlig inkomst men för vilka till krisskatt

taxerad merinkomst föreligger. Bland annat har avdraget den effekten

att skatten blir tämligen starkt degressiv. Ett dylikt avdrag innebär

också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar som, särskilt på

grund av de schablonartade presumtionsreglerna, kunna förekomma vid

inkomstberäkningen. Genom avdraget kommer också ett jämförelsevis stort

antal av de fall, som eljest skulle bliva föremål för beskattning, att undantagas

från denna.

5 §■

Storleken av krisskatten bör rätteligen bestämmas under hänsyntagande

till statens skattebehov. Skulle endast denna synpunkt anläggas på frågan

örn krisbeskattningens tyngd, borde den väl närmast leda till att skatten

bör vara så hög som möjligt. Att angiva gränsen för det möjliga är emellertid

svårt nog. Frågan bör för övrigt också bedömas under beaktande av

beskattningen i övrigt.

o Ett mycket viktigt spörsmål i detta avseende är, huruvida krisskatten skall

få avdragas vid inkomstberäkningen för den ordinarie beskattningen. Svaret

torde böra bliva, att sådant avdrag bör få ske vid taxeringen till statsskatt

men ej vid taxeringen till kommunalskatt. Kommunerna få ej del av

krisskatten, och det är då föga rimligt att deras beskattningsunderlag skall

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

behöva minskas på grund av denna beskattning. Medgivande av avdrag för

ifrågavarande skatt vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen synes

däremot innebära ett behörigt hänsyntagande till den personliga skatteförmågan

hos den som erlagt krisskatt. En särskild anordning synes böra

sökas, genom vilken det blir möjligt att medgiva ifrågavarande avdrag redan

vid taxeringen under det år, då krisskattetaxeringen äger rum. Huru

detta skall kunna tillgå kommer att senare beröras i motiven till en särskild

förordning i ämnet. Önskvärt är givetvis att ifrågavarande skatt uppbäres

så tidigt som möjligt, lämpligen vid kronouppbörden på hösten.

Vid skattesatsens avvägning synes följaktligen böra antagas, att det belopp

som träffas av krisskatten också kommer att träffas av kommunalskatt, men

att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer att träffa samma belopp

först efter avdrag av krisskatten.

Frågan om ifrågavarande beskattnings progressivitet har berörts i den allmänna

motiveringen. Till närmare utveckling av vad där yttrats må anföras

följande.

Progressivitet i förhållande till den beskattningsbara merinkomstens absoluta

belopp torde ej böra ifrågakomma. Särskilt för juridiska personer synes

progressivitet i denna form vara opåkallad. Däremot förefinnes en möjlighet

att göra skatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara merinkomstens

förhållande till inkomsten för beskattningsåret i dess helhet eller, hellre,

dess förhållande till jämförelseinkomsten. En dylik beskattningsform synes

kunna motiveras därmed att sannolikheten för att merinkomsten har karaktär

av ren konjunkturvinst, d. v. s. av »oförtjänt» vinst, kan antagas vara större

ju större merinkomsten är i förhållande till förkrigsinkomsten, och att ju

stöi-re den blir, dess mindre kan dess beskattning antagas inkräkta på den

skattskyldiges normala livsföring. Det kan också göras gällande, att en progressiv

skatt kommer att verka mjukare än en likvärdig proportionell sådan,

och att, örn presumtionsreglerna i verkligheten slå fel i det särskilda fallet,

vilket lättare inträffar där det gäller en jämförelsevis mindre merinkomst,

det är rimligare örn denna träffas av en lägre skatt än av en högre. Den i

förslaget till lagtext framlagda skalan är en skiktskala som börjar med 20

procent och slutar nied 60 procent å det högsta skiktet av den beskattningsbara

merinkomsten. Skalan — vilken mindre bör betraktas som ett positivt

förslag än som ett exempel på en tänkbar skala — har utformats under

antagande att den borde för första beskattningsåret ungefär motsvara

en proportionell skatt å 30 procent. Örn detta antagande är riktigt, är dock

omöjligt att bedöma. Märkas bör, såsom redan framhållits, att den beskattningsbara

merinkomsten även i den mån den såsom krisskatt indrages till

staten också träffas av kommunalskatt.

Givet är att vid 1940 års taxering till krisskatt med jämförelseinkomst

skall förstås endast så stor del av hela den uträknade jämförelseinkomsten

som under jämförelseåret belöper på det antal månader, som förflutit finn

augusti månads utgång till beskattningsårets slut, d. v. s. i ingel en tredjedel

av jämförelseinkomsten.

Det låter sig ej göra att på förhand ens gissningsvis uppskatta vad en dylik

skatt skall komma att inbiånga. Antagas kan dock att intäkten av densamma

åtminstone första året ej blir stor. I riksstaten bör väl därför upptagas

ett belopp, vars eventuella reduktion eller uteblivande ej kommer att

avsevärt påverka budgetutfallet i dess helhet. 6

6 §•

Att samtaxering av äkta makar synes böra äga rum även vid ifrågavarande

beskattning liksom vid inkomstbeskattning i allmänhet, torde ligga i sa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

39

kens natur. Ett gift par representerar normalt en ekonomisk enhet och synes

vid krisbeskattningen böra behandlas såsom en sådan.

7 §•

I det föregående har i olika sammanhang antytts, att i vissa fall en blott

provisorisk påföring av krisskatt borde äga rum. Dessa fall äro sådana,

då å ena sidan staten ej utan vidare kan eftergiva beskattningsrätten, emedan

det ännu ej visat sig att förutsättningar för skattefrihet med hänsyn till befogenheten

av visst avdrag föreligger, men å andra sidan den skattskyldige

kan hava skäligt anspråk att få åtnjuta avdrag just från den inkomst som

träffas av krisskatt, om förutsättningarna sedermera uppfyllas. Det är alltså

fråga om sådana fall, där ett efterföljande avräkningsförfarande ej tillräckligt

tillgodoser statsintresset, eventuellt med hänsyn till att mycket stora

skattebelopp stå på spel, eventuellt därför att skälen för omedelbar skattefrihet

äro så jämförelsevis svaga, att det kan betraktas som ett särskilt tillmötesgående

mot den skattskyldige att i någon form bereda honom speciell

förmån. Provisorisk påföring av krisskatt ifrågasättes sålunda dels

om rörelseidkare ej kunnat förnya det varulager han hade vid krigsutbrottet,

för skälig nedskrivning å sedermera inköpt sådant lager, dels örn rörelseidkare

i sina räkenskaper gjort avdrag för överpris eller merkostnad med

större belopp än som finnes omedelbart kunna medgivas, för sådant ytterligare

avdrag som sedermera visar sig hava varit berättigat, dels ock om

rörelseidkare sålt eller förlorat fartyg och ej kan omedelbart använda köpeskillingen

eller utfallet försäkringsbelopp till anskaffande av annat fartyg,

för skälig nedskrivning å fartyg som sedermera inköpes för beloppet.

Provisorisk skattepåföring skall beslutas av beskattningsnämnd, och sådan

nämnd skall också, när anledning därtill visat sig föreligga, besluta om restitution

av provisoriskt påförd skatt. I vissa fall torde det vara angeläget för

skattskyldig att få sådan fråga prövad så snart som möjligt efter det restitutionsanledningen

visat sig föreligga. Någon olägenhet torde knappast förefinnas

att åtminstone i viss utsträckning anförtro åt särskilda prövningsnämnden

att fatta beslut härutinnan. Regler härom torde kunna meddelas

av Kungl. Majit, sedan erfarenheter rörande omfattningen av den provisoriska

skattepåföringen m. fl. på restitutionen inverkande omständigheter vunnits.

Det är ej nödvändigt att vid beskattningsnämnds beslut örn provisorisk

beskattning fastslå vilket skattebelopp denna påföring skall avse. Vad som

erfordras är uppgift om det i den beskattningsbara merinkomsten ingående

belopp till vilket den provisoriska skattepåföringen skall hänföra sig. Såsom

av det följande framgår torde emellertid debiteringen av den påförda skatten

böra ankomma på prövningsnämnden. Det torde därför vara önskvärt att

denna även fastställer den provisoriskt påförda skattens belopp. Regler härom

torde kunna utfärdas i administrativ ordning. I varje fall bör det emellertid

ankomma på beskattningsmyndigheten att vid beslut om restitution

direkt angiva, ej allenast vilket merinkomstbelopp utan också vilket skattebelopp

restitutionen skall avse. Något uttryckligt konstaterande när rätten

till restitution slutligen bortfallit synes ej behöva ifrågakomma.

Vad angår frågan, huruvida ränta bör utgå å restituerad krisskatt, kunde

väl göras gällande att hela anordningen med provisorisk beskattning i och

för sig innebär en förmån för de skattskyldiga, och att synnerligen starka

skäl för sådan räntebetalning därför ej torde föreligga. Dock synas billighetsskäl

tala för att någon sådan ränta gottgöres, men räntefoten synes kunna

begränsas exempelvis till 3 procent. Ett särskilt skäl för viss räntebetalning

är att, enligt vad som framgår av det nedan anförda, i visst fall uppskov med

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 4

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skattebetalningen synes böra ifrågakomma. I detta senare fall kan den

skattskyldige påräkna ränta. Det är uppenbart, att de olika anordningar,

som kunna ifrågakomma såsom sidoordnade med varandra, böra ställa sig

ekonomiskt så lika varandra som möjligt.

Vad den provisoriska skattepåföringen angår torde för övrigt böra såsom

en för de olika fallen gemensam synpunkt beaktas, att denna påföring avser

i de uppskattade merinkomsterna ingående belopp av viss beskaffenhet, vilka

få anses också ingå i de taxerade merinkomsterna. I vad mån detta är fallet

måste av beskattningsnämnderna vid deras prövning fastställas. Vanligen

torde det förhålla sig så, att just de belopp, varom fråga är, äro i särskilt

hög grad ett resultat av krigskonjunkturen och att de därför anses ligga i

»toppen» av de uppskattade merinkomsterna och följaktligen inbegripas

även i de beskattningsbara merinkomsterna. Det synes emellertid knappast

lämpligt att fastställa en allmän regel härom, då det är svårt att överskåda

verkningarna av en sådan. Att ett bedömande i vad män beloppen i fråga

ingå i de taxerade merinkomsterna blir nödvändigt följer i själva verket redan

av lagtextens uttryck att provisorisk påföring skall ske med belopp varmed

skatten skulle minskats, om vissa belopp ej ingått i skattekalkylen i dess

helhet.

Vad härefter de olika fallen av provisorisk skattepåföring angår synes följande

vara att beakta.

1. Provisorisk skattepåföring för belopp avsett för nedskrivning å varulager

som skall ersätta försålt sådant lager torde ej böra äga rum med mindre

dylikt belopp avsättes till en särskild fond, benämnd varuförnyelsefond.

En sådan fond bör givetvis i första hand kunna användas för nedskrivning

å lager, som sedermera anskaffas för att ersätta förbrukat sådant, men hinder

bör ej möta för den skattskyldige att vid dess bildande till sin egen fördel

avskilja belopp som anses erforderligt för lagrets förnyelse, och att sedan

minska fonden med hela det belopp varför nya ersättningsvaror anskaffas.

Den provisoriska skattepåföringen bör emellertid alltid bedömas med

hänsyn till tillämnad nedskrivning, och restitutionen med hänsyn till skedd

nedskrivning. En sådan fondavsättning bör ej möta svårigheter, då själva

förutsättningen är att den skattskyldige erhållit kontant likvid för gammalt

varulager. Det synes däremot ej rimligen böra begäras att fonden placeras

på visst sätt. Redan avsättningen av en fond under ifrågavarande förhållanden

lärer innebära någon grad av garanti för att likvida medel skola hållas

avskilda för ändamålet. Redovisningen av en fond på passivsidan måste

nämligen fordra att en motsvarande tillgång finnes på aktivsidan. Denna

tillgång kan i förevarande fall ej bestå av varulager; detta vore enligt sakens

natur möjligt endast om gammalt varulager uppskreves, och en sådan

åtgärd går emot den skattskyldiges intresse. Anskaffning av tillgång för

varaktigt bruk är tänkbar men torde vanligen ej innebära någon särskild

lockelse för rörelseidkaren. Återstår alltså merendels förefintligheten på

aktivsidan av någon tillgång av mer eller mindre likvid natur. Den skattskyldige

torde dessutom vanligen hava endast ringa intresse att påyrka provisorisk

beskattning av ifrågavarande slag, därest han ej verkligen avser

att vid lämpligt tillfälle förnya sitt varulager.

Den provisoriska skattepåföringen bör enligt vad förut anförts avse den

enligt krisskatteförordningen tillåtna nedskrivningen å det lager som skulle

anskaffats för att uppbringa varulagret till dess storlek vid krigsutbrottet.

Av tekniska skäl synes det dock lämpligare att utgå från lagrets storlek vid

ingången av det första beskattningsåret. Här framträder för övrigt ett rätt

synbart osäkerhetsmoment. Rehovet av nedskrivning är nämligen beroende

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

av det pris, för vilket nyinköp av varulager äger rinn. Om den skattskyldige

avser att under kriget eventuellt köpa nytt varulager, måste han räkna

med högt pris, medan han, om han avser förnyelse först efter krigets slut,

antagligen räknar med lägre pris. Vid det förra alternativet blir det belopp,

som beräknas för nedskrivningen, större än vid det senare alternativet. Hinder

bör ej möta för den skattskyldige att räkna med det förra alternativet.

Det högsta pris vilket han bör få tillämpa synes dock vara det som gäller

vid beskattningsårets utgång. När sedermera nytt varulager anskaffas, följer

av de allmänna reglerna örn lagervärdering enligt förevarande lagstiftning,

huru stor nedskrivning då bör få ske. Den provisoriskt påförda krisskatt,

som belöper på dylik nedskrivning, får restitueras. Gränsen för restitutionen

bestämmes givetvis av storleken av det provisoriskt påförda skattebeloppet

men också av förnyelsens omfattning. Därvid spelar även det

pris in, efter vilket varulagret förnyas. Är detta pris lika högt som eller

högre än derefter vilket varuförnyelsefonden beräknades, kan hela den

provisoriskt påförda skatten restitueras. Sker lagerförnyelsen till ett lägre

pris, kan endast ett mindre belopp restitueras, även om lagret bringas upp

till kvantitativt full storlek. Hela fonden bör då rätteligen icke gå åt. Men

om rörelseidkaren köper ett lager, som är större än normalt och använder

hela fonden till att skriva ned det till den bestämda gränsen, föreligger risk

att han får restitution av skatt för en vinst, som han ligger inne med i

lorm av ökat lager. Detta är ej meningen. När varulagret efter en kombinerad

kvantitativ och kvalitativ värderingsgrund uppbringats till sin storkrigsutbrottet,

skall också rätt till vidare restitution upphöra. Här

föreligger åter en vansklig bevisningsfråga, till synes ofrånkomlig, om tangen

överhuvud skall kunna genomföras, men måhända ej av tillräcklig

räckvidd för att föranleda tankens fullständiga övergivande.

Disponeras varuförnyelsefonden för annat ändamål än anskaffning av

eller nedskrivning å nytt lager eller befinnes det, att vid tidpunkt efter upphörande

av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes _ dvs

den tidpunkt som slutavräkning beträffande ifrågavarande beskattning i

allmänhet bor avse — förutsättningar för restitution av då återstående del

av det paförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution

hava förfallit.

Att provisorisk skattepåföring ej bör ske för belopp, som anses innefatta

aterbekommande av före utgången av augusti 1939 skedd lagernedskrivning

och för vilket fullständig skattefrihet enligt punkt 5 av anvisningarna till

•:508 medgives, ligger i sakens natur. Samma belopp bör ej få avdragas två

gånger. I händelse skattefrihet av angiven grund förekommit bör sedermera

skeende, enligt förevarande förordning tillåten nedskrivning av nytillkommet

lager givetvis i första hand avräknas å det belopp, som skattebefrielsen

gällt.

o2'' ,Pen Provisoriska skattepåföringen för överpris och merkostnad å tillgång

för stadigvarande bruk är på sätt och vis till sin struktur enklare än

den som avser varuförnyelse. Förutsättning är att beskattningsårets extraordinära

inkomst i räkenskaperna använts till avskrivning för överpris eller

merkostnad som efter krigsutbrottet erlagts för eller nedlagts å tillgång för

stadigvarande bruk, och att överprisets eller merkostnadens belopp är så stort

att vid krisbeskattnmgen definitivt avdrag därför ej kunnat omedelbart medg.

lva?-. Dct b,°r markas, att, eftersom här är fråga örn en tillfällig beskattning,

anledning till större försiktighet vid avdrags definitiva beviljande

synes föreligga an för den ordinarie inkomstbeskattningen, vare sig vid

^ei0lna senare ratten lill fri avskrivning utnyttjas eller ej. Det kunde väl

ltragasattas att nöja sig med det efterföljande avräkningsförfarandet Ge
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2.

nom provisorisk skattepåföring synes det emellertid finnas möjlighet att tillgodose

den skattskyldiges intresse i högre grad än som eljest vöre tänkbart.

En provisorisk skattepåföring är sålunda även i detta fall till de skattskyldigas

förmån. Att denna möjlighets existens i praktiken kan väntas medföra

något större återhållsamhet vid medgivande av definitivt avdrag än som

eljest varit antaglig, torde mer än uppvägas av fördelarna, särskilt örn ränta

utgår å restituerat belopp. Beträffande taxeringsförfarandet torde det vara

en avsevärd fördel att anledningarna till tvister rörande de mycket svårbedömliga

överprisavdragen väsentligt reduceras.

Någon närmare utveckling av de frågor, som sammanhänga med restitution

av skatt i nu föreliggande fall, synes ej erforderlig, då samma spörsmål

här uppstå som beträffande varuförnyelse, ehuru i något förenklad form.

3. Det tredje av de fall, för vilka provisorisk beskattning ifrågasättes, är

av mera speciell natur, enär det direkt åsyftar rederiföretag med deras

under nuvarande konjunktur ganska säregna förhållanden. Fartyg, i synnerhet

äldre sådana, torde redan hava undergått en betydande värdestegring,

avsedd att intjänas under mycket kort tid. I många fall kan det vara

fråga om mer eller mindre utpräglade tvångsförsäljningar. Dessutom kan

det väntas att i stor utsträckning fartyg komma att förstöras och försäkringsbelopp

att i anledning därav utfalla. Användas dessa belopp omedelbart till

förvärv av annat tonnage, är utan vidare det skatteproblem som kan inställa

sig i anledning av i detta samband uppkommande vinster löst genom

rätten till avdrag för överpris och den provisoriska beskattningen för belopp

motsvarande sådant avdrag i räkenskaperna. Dessa metoder äro emellertid

icke tillämpliga, om vinsterna uppstå under ett år och nytt tonnage inköpes

först ett följande år. För det senare året kan ofta ej så stor vinst påräknas

som förslår ali då utnyttja avdraget. Beskattningen kommer alltså väsentligen

att vara hänförlig till ett år, avdragsrätten till ett annat. Beträffande

utfallande försäkringsbelopp har man för den ordinarie beskattningen löst

även detta problem genom att medgiva rederiet viss frihet att självt bestämma

det år, då försäkringssumman skall upptagas såsom intäkt. För försäljningar

finnes ingen motsvarande bestämmelse. Nu kan det ifrågasättas, örn

den bestämmelse, som för den ordinarie beskattningen gäller beträffande försäkringsbelopp,

överhuvudtaget är lämplig i fråga örn krisbeskattningen. Örn

beskattningen på grund av sagda medgivande uppskjutes till ett efterkrigsår,

kommer krisskatt att kunna helt undgås även i sådana fall, där den otvivelaktigt

vore befogad. Det synes därför å krisbeskattningens område vara

lämpligast att, oavsett vad som sålunda gäller för den ordinarie beskattningen,

beträffande såväl försäljningsvinster för fartyg som å förlorade sådana

utfallande försäkringsbelopp tillämpa provisorisk beskattning i analogi

med den som ifrågasättes beträffande förnyelse av varulager. Dock

synes här det särskilda villkoret för provisorisk beskattning böra uppställas

att de, tilläventyrs ganska betydande belopp varom fråga kan vara bindas

vid det avsedda ändamålet genom insättning å särskilt konto hos riksbanken.

Å detta konto kommer givetvis vederbörande att kunna tillgodogöra

sig sedvanlig ränta. Huru sagda tillgång i räkenskaperna redovisas

å passivsidan är av mindre betydelse, då den avsedda garantien vinnes på

nu angivet sätt. Någon särskild »fond» i teknisk mening behöver ej uppläggas

å balansräkningens passivsida men kan naturligtvis där uppföras. Den

provisoriska beskattningen synes i detta fall böra hänföra sig till den del av

det på grund av försäkringen eller försäljningen influtna, sålunda bundna

beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid

avyttringen. Rätt till skatterestitution bör sedermera erhållas i den mån

det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i raken
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

43

skaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna medgivas vid

ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår avdrag

för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd vid taxeringen

för detta år konstaterar att förutsättningarna för dylikt avdrag vid

taxering till krisskatt då föreligga, skall nämnden i stället för att medgiva

avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall ske av den provisoriskt

påförda krisskatt som svarar mot avdragets belopp. I fortsättningen

förfares därefter enligt de regler som gälla för restitution av krisskatt

vid överpris och merkostnad.

Mot de villkor, som sålunda föreslås för provisorisk beskattning i det nu

anförda fallet, kan givetvis anmärkas, att det för den skattskyldige kan

möta svårigheter att dels å särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp,

som den provisoriska skatten avser, dels erlägga denna skatt. Eftersom

skatten så att säga ingår i det insatta beloppet, synes emellertid intet hinder

böra föreligga att i detta fall låta den skattskyldige få uppskov med skattens

erläggande, tills beskattningsnämnd, sedan klarhet vunnits örn hur medlen

komma att disponeras, meddelat beslut om skattens erläggande. Därest sådan

anordning träffas, bör den skattskyldige kunna hos riksbanken lyfta det insatta

beloppet, eventuellt i dess helhet, för inköp av nytt fartyg. Säkert är

dock ej, att i och med detsamma all beskattning bortfaller. Det är möjligt,

att ej fullt avdrag för avskrivning av det nyanskaffade fartyget kan omedelbart

medges. Det kan härvid också ifrågakomma, att ny grund för

viss del av den ågångna provisoriska beskattningen kommer att föreligga

med hänsyn till att i räkenskaperna nu gjort avdrag för överpris ej kan

helt godkännas. Blir detta fallet, bör den provisoriskt påförda skatten

nu inbetalas såsom sådan så snart beskattningsnämnd meddelat beslut därom.

I vilket fall som helst bör riksbanken ej få utbetala de insatta medlen

utan att den skattskyldige ställer säkerhet för den återstående beskattning

som kan ifrågakomma. Vanligen bör detta ej möta större svårigheter, då

den skattskyldige har till förfogande ett åtminstone i huvudsak kontant

betalt fartyg, däri inteckning kan erhållas, vilken ofta torde kunna godtagas

som säkerhet för eventuellt kvarstående skatt. De föreskrifter, som erfordras

rörande avsättningar och uppbörd i detta fall, fordra särskilt övervägande.

Föreskrifterna därom synas kunna utfärdas av Kungl. Maj:t.

I den mån fråga är om sådan del av köpeskilling, som ej ingår i den skattepliktiga

rörelseintäkten — ett möjligt fall beträffande enskild skattskyldig

— går den givetvis helt utanför den beräkning varom fråga är. Sådant belopp

bör anses i första hand hava använts för avskrivning å nyinköpt fartyg.

Vad som ovan beträffande avsättning för varuförnyelse sagts örn belopp,

för vilket hel skattefrihet medgivits på grund av att fråga varit om återbekomna

förut avskrivna värden, gäller också i det nu föreliggande fallet av

provisorisk beskattning.

Att vid den ordinarie taxeringen belopp som erhålles vid försäljning av

fartyg synes tills vidare böra behandlas såsom utfallande försäkringsbelopp

skall senare motiveras. Stadgande härom synes böra införas i en särskild

förordning.

Gemensamt för de bär omförmälda fall, där viss försäljning eller visst

inköp är förutsättning för den provisoriska beskattningen, bör vara att

transaktionen ej ägt rum under förhållanden som kunna anses giva vid handen

att den kan hava företagits för att komma i åtnjutande av särskild förmån

i beskattningshänseende. Särskild försiktighet bör därför iakttagas vid

transaktioner mellan fysiska eller juridiska personer mellan vilka intressegemenskap

råder.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2 Bilaga 2.

8 §•

Regler om eftertaxering meddelas i 8 §. Det torde vara tydligt att de i fråga

om den ordinarie statsbeskattningen gällande reglerna här böra hava motsvarande

tillämpning. De eljest för efterbeskattning gällande presumtionsreglerna,

enligt vilka bevisskyldigheten väsentligen vilar å taxeringsmyndigheterna,

synas här lämpligen böra gälla beträffande frågan om fastställande av

uppskattad merinkomst. När åter fråga uppstår, huruvida denna merinkomst

varit av beskaffenhet som i 1 § sägs, torde motsatta presumtionsregler

rimligen böra tillämpas. Att här lägga bevisskyldigheten å taxeringsmyndigheterna

skulle ställa dessa inför mycket stora krav. Rättskänslan lärer

för övrigt vara bättre tillfredsställd med en sådan fördelning av bevisbördan

som den föreslagna.

9—11 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer torde ej erfordra särskild motivering

utöver den förut meddelade.

Avfattningen av 9 § är emellertid beroende av huruvida de där åberopade

lagrummen ändras i enlighet med förslag som i annat sammanhang framlagts.

12 §.

Frågan om uppgiftsskyldigheten till krisskatt tillhör obestridligen en av

de praktiskt ömtåligaste frågorna i avseende å denna beskattning. I paragrafen

föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma omfattningen

av uppgiftsskyldigheten. Det torde vara behövligt att, när krisbeskattningen

fullt genomföres, ålägga sådana kategorier rörelseidkare,

bland vilka de till krisskatt skattskyldiga äro i större omfattning representerade,

skyldighet att utan anmaning meddela uppgifter till ledning för

egen taxering till krisskatt. Viktigt är att envar kan vid fullgörande av sin

allmänna deklarationsskyldighet utan omgång bedöma örn uppgiftsplikt

åligger honom även i fråga örn krisbeskattningen. Detta medför, att uppgiftsskyldigheten

antagligen måste göras tämligen vid. Vid uppgiftsformulärens

avfattning synes emellertid böra tillses, att det stora flertalet av de

skattskyldiga, nämligen de för vilka det även vid ett ytligt bedömande är

uppenbart att krisbeskattning ej kan ifrågakomma, endast skola behöva

besvara ett par frågor i formulären, därest det av svaren på dessa frågor

framgår, att krisbeskattning är praktiskt taget utesluten. Sådana rörelseidkare

som bedriva vetenskaplig, litterär, läkare-, tandläkare-, arkitekt- eller

annan liknande verksamhet, och vilkas merinkomst enligt anvisningarnas

presumtionsregler antages ej vara hänförlig under 1 §, böra, så länge

dylika regler för dem gälla, ej vara skyldiga att utan anmaning avgiva uppgift

till ledning för egen taxering till krisskatt. Erfordras från sådan rörelseidkare

uppgift, må den inkrävas.

För taxeringen år 1940 blir det måhända ej möjligt att stadga skyldighet

att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter för krisbeskattningen. Uppgifter

enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t, böra däremot kunna

avfordras i sådana fall, där anledning till krisbeskattning kan misstänkas

föreligga.

Innehållet i 12 § torde i övrigt ej erfordra särskild motivering.

13 §.

Taxering till krisskatt kan ej införas i de vanliga inkomstlängderna. Särskilda

längder behövas. Sannolikt är det lämpligt att, när ifrågavarande

beskattning fullt genomföres, i dessa upptaga alla enligt 2 § till krisskatt

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

45

skattskyldiga personer, d. v. s. alla dem för vilka uppskattad merinkomst

av någon förvärvskälla föreligger. Det är möjligt att beträffande åtskilliga

dylika skattskyldiga, som endast behövt besvara ett par frågor i uppgiftsformuläret,

mycket knapphändiga uppgifter finnas att tillgå för intagande

i denna längd. Då det emellertid torde vara ofrånkomligt att ett betydande

kontrollarbete på prövningsnämndsstadiet måste ägnas åt denna taxering,

torde det vara av värde att hava dem, för vilka förevarande beskattning kan

ifrågakomma, från början förtecknade i krisskattelängden.

14 §.

Det synes vara lämpligt att ålägga taxeringsnämndens ordförande skyldighet

att alltid underrätta skattskyldig om påförd krisskatt, även örn dennes

uppgift följts vid taxeringen. Taxeringen i fråga innehåller så många

från den skattskyldiges synpunkt ovissa moment, att en dylik underrättelseskyldighet

åtminstone första taxeringsåret, innan större erfarenhet vunnits

om ifrågavarande beskattning, torde få anses vara i sin ordning. För

taxeringsnämndens ordförande torde åtminstone det första taxeringsåret

en dylik underrättelseplikt bliva föga betungande.

15 §.

Vid ådömande av straff för falskdeklaration eller grov vårdslöshet beträffande

avgivande av självdeklaration enligt taxeringsförordningen skall

straffmätningen ske med hänsyn till beloppet av de utskylder, som genom

det brottsliga förfarandet undandragits. Att bland dessa utskylder inräknas

krisskatt är i sin ordning och synes böra stadgas.

Har någon i uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt lämnat

oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller

till för låg taxering till krisskatt, bör detta också föranleda straffpåföljd,

varom här är fråga. Det är emellertid ej tillfyllest att utan inskränkning

föreskriva motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens straffbestämmelser,

enär bristande klarhet därav skulle följa. Straff på grund av oriktigt

meddelande i krisskattedeklaration synes böra leda till straffpåföljd

endast i den mån ej sådan följer redan av motsvarande meddelande i oriktig

självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen. Det

oriktiga meddelandet i dylik deklaration eller uppgift bör givetvis betraktas

som ett enda brott, vare sig det leder till för låg taxering enligt taxeringsförordningen

eller för låg taxering enligt krisskatteförordningen.

16 §.

Det har redan förut framhållits, att den nuvarande taxeringsapparaten

icke är tillräckligt utrustad för att utan förstärkning kunna verkställa taxeringen

till krisskatt. Vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning var det

väsentliga taxeringsarbetet förlagt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet,

medan krigskonjunkturskattenämnder, en för varje län och en för

Stockholms stad, buro ansvaret för själva taxeringen. Det lärer väl också

vara ofrånkomligt att även nu förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen

till krisskatt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det är alltså

i första hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövs. En särskild

i bokföring sakkunnig för varje län och en för Stockholms stad

torde böra förordnas att vara konsulenter beträffande taxeringen till krisskatt.

Konsulenten skulle hava att följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet

och enligt landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämnderna

med dylik taxering. Särskild sakkunnig torde böra förordnas

att såsom konsulent biträda mellankommunala prövningsnämn
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

den. Förordnande av konsulenter torde böra ankomma på Kungl. Maj:!.

Största mått av garanti för att bästa möjliga sakkunskap kommer att stå

lill förfogande för ändamålet lärer kunna erhållas på detta sätt. Ett större

antal sökande till befattningarna torde kunna påräknas genom en så att

säga central antagning. I vissa fall kan det måhända visa sig lämpligt

att för ifrågavarande uppgift anställa de personer som hittills plägat anlitas

såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det får ankomma

på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Att svårigheter

kunna väntas att för ändamålet utfinna ett tillräckligt antal lämpliga personer,

bör ej förbises. Den uppgift, som skulle föreläggas vederbörande,

ligger dock mer på det bokföringstekniska än på det skattetekniska området.

Någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor torde

därför ej behöva begäras. För det första taxeringsåret kan ju antagas

att arbetsuppgiften ej kommer att avse något synnerligen stort antal skattskyldiga,

varför tillfälle erbjuder sig att detta år ägna de då skattskyldiga

en desto större uppmärksamhet och såmedelst förvärva nödig erfarenhet.

Då de olika slagen av beskattning gå i varandra, är det tydligt

att konsulenternas insats kommer att bliva av värde även för den ordinarie

taxeringen, liksom det är uppenbart, att även de för denna taxering anlitade

sakkunnigas arbete kan komma taxeringen till krisskatt til! godo. Detta

bör ej förglömmas vid bedömande av frågan, i vad mån det lönar sig att

inrätta den organisation som nu ifrågasättes. Såsom redan anförts borde

konsulenterna påbörja sitt arbete redan på taxeringsnämndsstadiet. Taxeringsnämndernas

ordförande böra kunna vända sig till dem för erhållande

av råd och hjälp, men konsulenterna böra även, enligt landskamrerarnas

direktiv, på eget initiativ syssla med ifrågavarande taxeringar på ett så tidigt

stadium som möjligt.

Det torde ej vara lämpligt att på förhand bestämma vissa normer för ersättning

åt konsulenterna. Denna torde få bero på vederbörandes kompetens.

Man synes dock böra få räkna med en genomsnittsersättning av inemot

1,000 kronor i månaden och, åtminstone eif följande år, en tjänstgöringstid

av minst åtta månader örn året. Måhända visar det sig lämpligt att

åtminstone i Stockholms stad och vissa län anställa vederbörande för helt år.

Vid en sådan anställningsform torde ersättningen för månad räknat i vissa

fall kunna något nedbringas. Några svårigheter att under de månader, då

taxeringsarbetet ej pågår, finna lämpliga och lönande arbetsuppgifter åt konsulenterna

förefinnas helt säkert ej. Bokgranskningar böra kunna företagas

vid varje tid på året och dels föranleda eftertaxeringar, dels utgöra grundval

för påföljande års taxeringar. För att förekomma varje missförstånd

torde böra uttryckligen framhållas att anställningen bör gälla högst för ett

år i sänder, och att konsulenterna ej med säkerhet kunna påräkna anställning

inom taxeringsarbetet efter krigets slut.

Det synes kunna beräknas, att den nu omförmälda särskilda organisationen

skall komma att draga en kostnad av i runt tal 250,000 kronor.

Tillika synes en särskild centralkonsulent böra av Kungl. Maj:t förordnas

med uppgift att följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt

tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar

rörande taxering till krisskatt så ock att vara föredragande hos den

centrala krisskattenämnd, som omnämnts redan i det föregående och vars

inrättande kommer att närmare motiveras under 17 §. På centralkonsulenten

torde det lii ankomma att i anslutning till denna nämnds verksamhet i

mån som erfarenhet vinnes tillställa landskamrerarna och konsulenterna i

länen råd och anvisningar rörande bedrivande av arbetet med taxeringen till

krisskatt. Centralkonsulenten torde även få påtaga sig ansvaret för verk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

47

ställighet av nämndens beslut. På denne konsulent komma att ställas så

stora anspråk att en årsersättning av omkring 15,000 kronor torde kunna

ifrågasättas. Även denna fråga torde få överlämnas åt Kungl. Maj:ts bestämmande.

17 §.

Åtskilliga uppgifter, som skulle ankomma på den centrala krisskattenämnden,

hava angivits i den föregående motiveringen. Redan av behovet att hava

ett organ för dessa uppgifter torde följa att en sådan nämnd verkligen är

av nöden. Det anmärktes mot världskrigets krigskonjunkturbeskattning,

utan tvivel med rätta, att det vid dess tillämpning i hög grad brast i enhetlighet

och jämnhet, samt att de vägledande auktoritativa uttalanden, som voro

i så hög grad behövliga, tillkommo först genom utslag av kammarrätten och

regeringsrätten, meddelade långt efter den tid å vilken de voro tillämpliga

och, såvitt angår de sista årens krigskonjunkturskatt, avsevärd tid efter det

denna upphört att utgå. Detta i synnerhet för en tillfällig beskattning

uppenbara fel var i själva verket ett av de mest framträdande beträffande

krigskonjunkturbeskattningen.

Desto mera angeläget synes det därför vara att detta fel nu avhjälpes.

Detta synes svårligen kunna ske annorledes än genom ett centralt organ, hos

vilket möjligast mångsidiga sakkunskap finnes representerad. Då det ej kan

vara tal om att för ändamålet tillskapa ett tillfälligt ämbetsverk, där framstående

sakkunskap finnes representerad hos ett antal på heltid anställda

personer, synes nämndens form given. För en nämnd torde kunna påräknas

bistånd av personer med största sakkunskap, vilka vilja ställa någon del

av sin tid till förfogande för samhällstjänst i en påfrestande tid.

Att fullständigt angiva nämndens uppgifter är enligt sakens natur ej möjligt,

enär dessa just skulle utformas med ledning av småningom vunna

erfarenheter. Den sida av nämndens verksamhet som hittills berörts torde

emellertid kunna sammanfattas så, att nämnden skall i anslutning till krisskatteförordningens

bestämmelser eller till föreskrifter som må meddelas av

Kungl. Majit fastställa regler för tillämpning av krisskalteförordningen. Meningen

är uppenbarligen att i den mån det visar sig lämpligt nämnden själv

skall taga initiativ till sådana föreskrifter som av Kungl. Majit sålunda må

meddelas. Anförtroendet av beslut härutinnan åt Kungl. Majit torde emellertid

innebära en garanti för att nämnden ej skall erhålla mera vidsträckta

befogenheter än som anses skäligen böra tillkomma ett organ av denna art.

Å den centrala krisskattenämnden synes emellertid böra läggas jämväl en

annan betydelsefull uppgift, nämligen att i viss utsträckning avgiva yttranden

i särskilda taxeringsärenden rörande krisskatt. Det framgår av det

förut anförda nogsamt, att prövningen av vissa frågor, exempelvis rörande

principer för varulagervärdering och rörande avskrivningar för överpris och

merkostnad, blir i hög grad beroende av fritt bedömande. Att såvitt möjligt

enhetliga normer för dylikt bedömande komma att tillämpas är av vikt. Ett

dylikt bedömande kräver emellertid både sådan särskild auktoritet och sådan

särskild sakkunskap, som de vanliga beskattningsnämnderna endast undantagsvis

kunna vara i besittning av. Den centrala krisskattenämnden torde

vara särskilt ägnad att uttala sig i dylika frågor. Det bör emellertid påpekas,

att det ej är avsett att spörsmål av mera taxeringsteknisk natur skola

underställas nämnden; för besvarande av sådana spörsmål bör centralkonsulenten

stå till förfogande. Att låta denne auktoritativt utlåta sig rörande de

frågor som ovan nämnts lärer däremot ej kunna ifrågakomma, utan bör

denna uppgift läggas å den centrala krisskattenämnden. Dennas yttranden

i speciella taxeringsärenden böra ej vara bindande. Både beskattningsnämn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

derna och beskattningsdomstolarna böra vara oförhindrade att frångå dem.

Nämndens yttranden böra i stället verka med sådan saklig tyngd som tillkommer

uttalanden från ämbetsverk med speciell sakkunskap. Det kan ej

vara nedsättande för nämndens auktoritet att dess yttranden en eller annan

gång kunna komma att frångås. Ny utredning i ett ärende och nya av de

skattskyldiga anförda skäl kunna vara särskild anledning till sådan avvikelse.

Det torde emellertid kunna antagas, att, örn nämnden erhåller lämplig

sammansättning, dess uttalanden skola kunna påräkna respekt hos alla

andra beskattningsmyndigheter, kammarrätten och regeringsrätten inbegripna.

Rörande nämndens sammansättning synas de föreskrifter som gälla beträffande

den mellankommunala prövningsnämnden i viss grad kunna tjäna som

förebild. Nämnden synes böra första året kunna bestå av en ordförande och

sju ledamöter. En av ledamöterna bör förordnas till vice ordförande att vid

förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot torde böra

utses en suppleant. Nämnden torde böra vara beslutför, när sju medlemmar

— bland vilka givetvis suppleanter inbegripas — äro tillstädes. Ordföranden

måste enligt sakens natur äga höga kvalifikationer och sakkunskap rörande

beskattningsfrågor. Liknande kompetens synes böra krävas av vice ordföranden.

Det förefaller lämpligt att ytterligare en ledamot företräder den skattetekniska

sakkunskapen. Övriga ledamöter böra däremot företräda sakkunskap

på olika områden som beröras av krisskatten, exempelvis affärslivets

bokföring, handel och industri. Då det ej är möjligt att i nämnden upptaga

representanter för mer än ett fåtal näringsgrenar, synes det emellertid vara

nödvändigt att låta nämnden i den utsträckning Kungl. Majit förordnar åtnjuta

biträde av sakkunniga. Det är ej osannolikt att ett följande år, om

krisskatten utsträckes att avse ytterligare grupper av inkomsttagare, nämnden

bör utökas exempelvis med någon representant för jordbruket o. s. v.

Detta synes ej behöva avsevärt tynga eller fördyra nämndens arbete, då det

ej torde vara erforderligt att efter en sådan utökning samtliga nämndsledamöter

inkallas på en gång.

Rörande nämndens verksamhet torde, på sätt av förslaget till lagtext

framgår, vissa föreskrifter i taxeringsförordningen böra äga motsvarande

tillämpning.

Nämndens uppgifter bliva av sådan art, att enligt sakens natur besvärsrätt

över dess beslut ej synes böra ifrågasättas.

Det erbjuder stora svårigheter att bedöma frågan om kostnaderna för nämndens

verksamhet. Dessas storlek kommer att bero på ej förutsebara förhållanden.

Ett belopp för ändamålet av 50,000 kronor, däri ersättning till föredraganden

ej inbegripen, är synnerligen approximativt uppskattat.

18—20 §§.

Föreskrifterna i 18—20 §§ av lagförslaget äro av taxeringsteknisk natur

och avsedda att i olika avseenden komplettera taxeringsförordningens bestämmelser

i sådana punkter, där det ej är klart vad den i 11 § stadgade

motsvarande tillämpningen av denna förordnings bestämmelser innebär, eller

det eljest är tydligt att särskilda föreskrifter erfordras. Restämmelserna måste

så avfattas, att ett enhetligt taxeringsförfarande för den ordinarie taxeringen

och lcrisskattetaxeringen blir möjligt.

21 §.

Kostnaderna för ifrågavarande taxering komma givetvis att bliva beroende

av omfattningen av arbetet med densamma. En fast omkostnad av i runt

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

tal omkring 300,000 kronor torde enligt vad som framgår av motiven till 16

och 17 §§ i varje fall böra beräknas. Summan av de där angivna kostnaderna

uppgår till 315,000 kronor, men, om ifrågavarande taxering skulle

komma att få särskilt ringa omfattning, torde utgifterna härför kunna något

nedbringas. Härtill komma kostnaderna för beskattningsnämndernas arbete.

Huru dessa böra beräknas är ytterligt vanskligt att angiva. Den större

arbetsbördan kommer givetvis att, vad taxeringsnämnderna angår, väsentligen

vila å dessas ordförande och i vissa fall å kronoombuden. Någon avsevärd

utökning av nämndernas sammanträden kommer antagligen första

året att ifrågakomma endast i vissa större samhällen. Ersättning åt de taxeringsnämndsledamöter,

som nu betalas av kommunala medel, synes även för

taxering till krisskatt böra utgå av dylika medel. Merkostnaden kan genomgående

antagas bliva förhållandevis obetydlig och lärer mer än uppvägas av

den ökade effektivitet som konsulenternas verksamhet kan antagas medföra

åt taxeringsarbetet i allmänhet, övriga ersättningar synas böra utgå av statsmedel,

helst måhända, örn utgifterna kunna helt avskiljas från de vanliga

taxeringsutgifterna, från ett särskilt anslag, eljest från det allmänna taxeringsanslaget,

vederbörligen förstärkt. Såsom grunder för ersättningarnas

bestämmande synas de som gälla för det allmänna taxeringsarbetet kunna

tjäna till ledning. Ersättning för den centrala krisskattenämndens arbete

torde få bestämmas av Kungl. Maj:t under hänsyntagande till den blivande,

ännu ej förutsebara omfattningen av detta arbete.

Uppenbart är, att ju större omfattning krisbeskattningen kommer att få,

dess större bliva också omkostnaderna, men desto mera inbringande för

statsverket blir också detta taxeringsarbete. Den minimikostnad som arbetet

i siri helhet kommer att draga kan möjligen uppskattas till bortåt en halv

miljon kronor. Det bör kunna påräknas, att denna utgift under alla förhållanden

blir produktiv på grund av dess betydelse för taxeringen i allmänhet

ej blott under ifrågavarande taxeringsår utan också under följande år, då

verkningarna av företagna bokföringsgranskningar göra sig märkbara. Ej

minst indirekt kan arbetet väntas bliva av värde, därigenom att vetskapen örn

en mera effektiv kontroll märkbart bidrager till större noggrannhet vid självdeklarationers

upprättande.

22 §.

Bland de föreskrifter som bliva erforderliga för tillämpning av krisskatteförordningen

äro bland andra de som avse debitering och uppbörd.

Vad debiteringen angår läge väl nära till hands att anförtro denna åt de

ordinarie debiteringsförrättarna. Det avdrag för påförd krisskatt som, enligt

vad som tidigare sagts, synes böra ske vid taxeringen till den ordinarie statsskatten

redan det år, då krisskattetaxeringen verkställes, gör det emellertid

nödvändigt att låta debiteringen ske redan medan taxeringen äger rum.

Det kan väl antagas, att åtminstone under första året tyngdpunkten av taxeringsarbetet

rörande krisskatten kommer att ligga hos prövningsnämnderna.

Debitering av skatten före prövningsnämndsarbetet förefaller derför tämligen

meningslös. Naturligt synes vara att anförtro debiteringen åt prövningsnämnderna,

vilket i verkligheten betyder, att detta arbete på prövningsnämndernas

ansvar utföres av personal inom länsstyrelserna. Att skatteuppbörden

derefter bör företagas snarast möjligt ligger i sakens natur.

Enligt 12 § skall det ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa uppgiftsblanketter

m. m. Utkast till dylika blanketter — dock ej innefattande förslag

till de upplysningar vilka synas böra upptagas å blanketterna — fogas

vid denna promemoria. Däremot föreligger ännu ej förslag till övriga tilllämpningsföreskrifter.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

Ikraftträdandet.

Ifrågavarande skatteforms tillämpning redan å 1940 års taxering medför,

såsom av det förut anförda framgår, problem av särskild beskaffenhet.

Det förutsattes att redan detta år taxeringsnämnderna skola få befattning

med krisskattetaxeringen, om det också ej kan väntas att lagstiftning i ämnet

skall föreligga förrän under ett jämförelsevis sent stadium av taxeringsarbetet.

Skulle denna lagstiftning kunna färdigställas först så sent, att

årets prövningsnämnd skulle bliva den första taxeringsinstansen, erfordras

viss omarbetning av förslaget.

Förordning med särskilda regler beträffande taxering år 1940

enligt kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.

När föreskriften i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen meddelades rörande

särskild behandling i beskattningsavseende av belopp, som utfölle på grund

av försäkring för förlust av fartyg, hade man givetvis klart för sig att motsvarande

fråga kunde uppkomma även vid försäljning av fartyg. Riskerna

för missbruk i förening med möjligheterna för rederiföretagen att själva

undvika de olägenheter i beskattningsavseende, som kunde uppstå i samband

med försäljning av fartyg, voro emellertid anledningen till atl lagstiftningen

rörande dylikt försäkringsbelopp ej utsträcktes att avse även köpeskillingar.

Det är emellertid tydligt att vid mera extraordinära förhållanden

sådana som de nu rådande, då försäljningar stundom torde motiveras av

ett faktiskt tvångsläge, ett särskilt behov av lagstiftning i samma syfte även

rörande fall av försäljning kan anses föreligga. En tillfällig utsträckning

av föreskrifterna i 28 § 2 mom. att avse även försäljningsbelopp synes därför

på sin plats. Riskerna för missbruk torde minskas därigenom att motsvarande

bestämmelser ej skulle bliva gällande beträffande krisbeskattningen,

för vilken én anordning av annat slag, nämligen med provisorisk skattepåföring,

föreslås. Dock synes anordningen böra i huvudsak begränsas att avse

avyttring till någon med vilken säljaren ej varit i ekonomisk intressegemenskap.

Fråga bör vara endast örn verkliga godtrosförsäljningar.

Förordning om rätt att vid taxeringen till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt njuta avdrag för krisskatt till staten.

I samband med frågan örn skattesatsen för krisskatten har (vid 5 §) uttalats,

att en särskild anordning synes böra sökas, genom vilken det blir

möjligt att medgiva avdrag för påförd krisskatt vid inkomstberäkningen beträffande

den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten redan det år då

krisskattetaxeringen äger rum. Avdraget skulle sålunda bindas vid påförd

och ej vid erlagd krisskatt, och motsvarande tillämpning av bestämmelsen

om avdrag i 4 § statsskatteförordningen kan därför ej ifrågakomma.

Det enklaste sättet att lösa frågan om dylik avdragsrätt torde vara att

låta avdraget äga rum efter fastställandet av det taxerade beloppet. Det är

det beräknade taxerade beloppet som utgör slutsiffran i självdeklarationen,

och denna siffra kommer vid denna anordning ej att beröras av avdragsförfarandet,

vilket uppenbarligen taxeringstekniskt sett måste betraktas som en

stor fördel. Avdraget kommer, liksom ortsavdraget, att verkställas av taxe
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

51

ringsmyndigheten ex officio. Avdragets natur är dock sådan, att det bör tilllämpas

före ortsavdragen, d. v. s. det taxerade beloppet minus krisskatten

bör vid den fortsatta uträkningen av taxeringen komma i stället för det taxerade

beloppet. Att härigenom undantagsvis avdraget kan komma att ske

från förmögenhetsdelen, enär den taxerade inkomsten ej förslår att täcka

hela avdraget, kan knappast betraktas som en mera vägande olägenhet. Någon

lindring i förmögenhetsbeskattningen synes i det undantagsfall, då hela

den taxerade inkomsten medtages av krisskatten, ej orimlig.

Avdraget i fråga synes böra verkställas av prövningsnämnden. Denna

synes, såsom redan uttalats, böra verkställa debiteringen av krisskatten och

kan, då ingen rubbning av det taxerade beloppet ifrågasättes, utan större

svårighet på ett ganska sent stadium av taxeringsarbetet utföra den omräkning

av det beskattningsbara beloppet, som blir en följd av avdraget.

Underrättelse örn avdragsbeslutet synes i likhet med vad i allmänhet gäller

i fråga om prövningsnämndsbeslut alltid böra tillställas den skattskyldige.

Då, enligt det ovan anförda, avdraget avser påförd och ej erlagd skatt

och särskild vikt synes böra läggas därå att avdraget åtnjutes vid inkomsttaxeringen

för samma beskattningsår som krisskatten avser, synes böra så

ordnas att detta kan iakttagas även om krisskatt framdeles påföres i anledning

av besvär eller eftertaxering. Följdriktigt synes motsvarande böra gälla,

därest krisskatt bortfaller eller minskas i anledning av beslut i besvärsväg och

medgivet krisskatteavdrag följaktligen bör återgå. Beträffande skatteavdrag

i allmänhet gäller ju, att restituerad skatt kommer att vid statsskattetaxeringen

upptagas såsom inkomst ett följande år. Detta skall alltså ej ske i

händelse krisskatt på grund av besvär restitueras. Däremot synas övervägande

skäl tala för att låta krisskatt, som restitueras på grund av provisorisk

skattepåföring, vid den ordinarie statsskattetaxeringen betraktas såsom inkomst.

Enligt förslaget till förordning örn krisskatt skola handlingarna rörande

den ordinarie taxeringen och krisskattetaxeringen alltid åtfölja varandra.

Ärendena rörande de båda taxeringarna komma att vid besvär regelmässigt

avgöras samtidigt. De olika besvärsinstanserna synas böra ex

officio vidtaga sådan ändring i avdragsberäkningen vid inkomsttaxeringen

som följer av ändrad beräkning av krisskatt. En kompletterande bestämmelse

rörande extraordinär besvärsrätt synes, på sätt av författningsutkastet

framgår, också erforderlig.

De särskilda bestämmelser i avseende å längdföring m. m., som kunna erfordras

i anledning av det nu ifrågasatta avdragsförfarandet, torde böra utfärdas

av Kungl. Maj:!

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 22 januari 1940.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Förslag

till

förordning om krisskatt för år 1940.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För inkomstökning, som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd

och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden,

skall i den omfattning, på det sätt och i den ordning nedan stadgas år 1940

erläggas krisskatt till staten.

2 §■

Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939

uppkommen ökning av inkomst av rörelse, ökning av inkomst i form av

tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig

förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock ökning

av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än

värdepapper.

Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person,

vilken åtnjutit inkomstökning som nu sagts, i den mån skattskyldighet för

inkomsten föreligger enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och inkomsten enligt nämnda förordning skall taxeras år 1940.

3 §.

1 mom. För fastställande av inkomstökning i fråga om rörelse uppskattas,

beträffande varje förvärvskälla för sig, inkomst för vilken skattskyldighet

föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,

dels för det beskattningsår för vilket taxering skall äga rum år 1940,

försåvitt detta gått till ända efter utgången av augusti 1939, dels för de två

närmast föregående beskattningsåren (förkrig sinkomstår en). Uppskattningen

sker enligt de regler som gälla för beräkning av inkomst enligt nämnda

förordning, med iakttagande av de särskilda föreskrifter som angivas i de

vid denna förordning fogade anvisningarna.

Med ledning av inkomsterna för förkrigsinkomståren fastställes den skattskyldiges

jämförelseinkomst, belöpande på ett antaget jämförelseår.

Det belopp, varmed inkomst för beskattningsåret av viss förvärvskälla,

beräknad på sätt ovan sagts, överstiger motsvarande jämförelseinkomst av

förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna förvärvskälla.

I den mån den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla uppkommit

efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och i övrigt är av beskaf
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

renhet som i 1 § sägs, skall den upptagas såsom till krisskatt taxerad merinkomst

av förvärvskällan.

Den uppskattade merinkomsten skall anses hava uppkommit före inträdandet

av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse med

förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt

att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939.

1 vad mån uppskattad merinkomst, som uppkommit efter inträdandet av

nuvarande krigstillstånd, skall antagas hava berott på av detta föranledda

förhållanden, framgår av anvisningarna.

Där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt

led i folkförsörjningen, äger Kungl. Maj:t, efter förslag av den i 17 §

omförmälda nämnden eller efter nämndens hörande, förordna att beträffande

företag för dylik tillverkning den uppskattade merinkomsten ej skall upptagas

såsom taxerad merinkomst till den del densamma med sannolika skäl

visas hava uppkommit genom ökad sådan tillverkning. Sådant undantag

skall ej avse merinkomst som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen

utöver vad som erfordrats för att täcka ökade omkostnader.

2 morn. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning

beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust

av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering enligt denna förordning,

utan skall vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för

beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras enligt eljest gällande

regler.

Örn provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 7 §.

3 mom. Ä ökning av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation

eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet

skola de i 1 mom. meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning

med iakttagande av att uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för

förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, samt att i jämförelseinkomsten

så ock i inkomsten för beskattningsåret inräknas allenast

belopp som utgått från rörelse, och i den taxerade merinkomsten allenast

belopp vars storlek bestämts med hänsyn till sådant resultat av rörelse som

belöper på tiden efter utgången av augusti 1939.

A mom. Realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom än värdepapper

skall upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kan anses

bero på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning och den

ej motsvaras av enligt samma grund beräknad förlust av samma art.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Från summan av de för viss skattskyldig fastställda taxerade merinkomsterna

av olika förvärvskällor avdragas 2,000 kronor. Återstoden utgör beskattningsbar

merinkomst.

Den beskattningsbara merinkomsten för envar skattskyldig utföres i fulla

hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt

hundratal kronor, bortfaller.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

5 §.

Krisskatten skall utgöra,

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst

överstiger 20 men ej 40 % » » »

» 40 » » 60 % » » J>

» 60 » » 80 % » » »

» 80 / » !> *

med iakttagande av att öretal överstigande fullt krontal bortfaller.

Med motsvarande jämförelseinkomst förstås i denna paragraf så stor jämförelseinkomst

som för jämförelseåret belöper på antalet i beskattningsåret

ingående månader efter utgången av augusti 1939.

6 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall jämväl

den till krisskatt beskattningsbara merinkomsten fastställas för makarna

gemensamt, och skall förty avdrag som avses i 4 § första stycket ske

från den för båda sammanlagda taxerade merinkomsten. Krisskatten beräknas

efter den sålunda bestämda beskattningsbara merinkomsten samt

fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster.

30 /,

40 /,

50»/,

60 %,

Provisorisk påföring av krisskatt skall på sätt av anvisningarna framgår

efter därom framställt yrkande äga rum;

a) därest lager av tillgångar för omsättning eller förbrukning i rörelse

under beskattningsåret genom avyttring nedgått och en särskild varuförnyelsefond

avsatts för dess ersättande eller för nedskrivning av lager som

den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe:

med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn nya lagertillgångar

anskaffats under beskattningsåret för lagrets uppbringande till samma storlek

som vid beskattningsårets ingång och enligt denna förordning medgiven

nedskrivning högst med det avsatta beloppet skett å dessa lagertillgångar,

b) därest i räkenskaperna avskrivning skett för överpris eller merkostnad

beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse men motsvarande

avdrag vid inkomstberäkning enligt denna förordning finnes ej böra medgivas:
med

det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn det i räkenskaperna

gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid beräkningen av inkomst enligt

denna förordning; eller

c) därest rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått förlorat och köpeskillingen

eller försäkringssumman eller del av densamma insatts å särskilt

konto hos riksbanken för att användas till anskaffande av annat eller

andra fartyg:

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

55

med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn den i den beskattningsbara

merinkomsten ingående del av det avsatta beloppet, som överstiger

fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid avyttringen, avdragits

vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning.

Restitution av provisoriskt påförd krisskatt skall efter därom framställt

yrkande enligt beslut av beskattningsnämnd ske, om och i den mån inom

tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes,

fond som i a) sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning

å nyanskaffade lagertillgångar,

tillgång som i b) sägs nedgått i värde under det som tillgången står i vid

beräkning av inkomst enligt denna förordning, eller

belopp som i c) sägs använts för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna

avskrivning å detta skett av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag

vid beräkning av inkomst enligt denna förordning eller skatterestitution

som nyss sagts beträffande tillgång under b).

Provisoriskt påförd krisskatt i fall som avses under c) här ovan behöver ej

av den skattskyldige erläggas, förrän beskattningsnämnd i den ordning, som

Kungl. Maj:t bestämmer, meddelat särskilt beslut därom. Kungl. Maj:t äger

utfärda föreskrifter rörande rätten att disponera de enligt samma punkt

å särskilt konto hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet

vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den

ej kommer att restitueras.

Å provisoriskt påförd krisskatt, som enligt denna paragraf restitueras, utgår

ränta med tre procent.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §■

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller

förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav

föranletts att han icke blivit taxerad till krisskatt eller att han blivit för

lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krisskatt att utgå

med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning,

med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige

att visa att uppskattad merinkomst som fastställes på grund av eftertaxering

ej är av sådan beskaffenhet att den bör upptagas såsom taxerad merinkomst.

9 §•

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt dödsbo efter avliden skattskyldig befrias från skattskyldighet

eller från erläggande av viss skatt, skall på särskild prövning av

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 5

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

beskattningsnämnden bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse

från skattskyldighet till krisskatt eller från erläggande av sådan

skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik

skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krisskatt.

10 §.

Taxering till krisskatt skall ske i den kommun, som enligt bestämmelserna

i 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är

den skattskyldiges beskattningsort.

11 §•

Vid taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning

med de avvikelser som framgå av vad nedan stadgas.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krisskatt skola i den

utsträckning Kungl. Majit föreskriver handläggas av särskild prövningsnämnd.

12 §.

Uppgifter för taxering till krisskatt skola av dem som äro skyldiga att

avgiva självdeklaration eller uppgift till ledning för annans taxering enligt

taxeringsförordningen avgivas i den utsträckning Kungl. Majit bestämmer.

Uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt skall avgivas på heder

och samvete å blankett enligt formulär som av Kungl. Majit fastställes.

Efter anmaning är envar som är skattskyldig enligt förordningen om statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt pliktig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela för sin taxering till krisskatt erforderliga upplysningar

utöver dem som avses i nu omförmälda uppgifter.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift till ledning för

egen taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn

underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning.

13 §.

Rörande taxering till krisskatt föres särskild längd (krisskattelängd) enligt

formulär som av Kungl. Maj :t fastställes.

14 §.

Till en var i krisskattelängden upptagen skattskyldig, som påförts krisskatt,

skall taxeringsnämndens ordförande inom tid, som i taxeringsförordningen

är stadgad rörande underrättelse örn avvikelse från självdeklaration,

i rekommenderat brev med posten översända utdrag ur längden i vad den

skattskyldige angår. Vid tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser

om besvär skall vad angår taxering till krisskatt underrättelse som nu

sagts likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

57

15 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande

i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krisskatt

enligt denna förordning betraktas såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i uppgift till ledning för egen taxering som i 12 § sägs lämnat

oriktigt meddelande som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller

till för låg taxering till krisskatt, utan att han på grund av motsvarande

oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen

är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola

i avseende å förfarandet föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen

äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Kungl. Maj:t förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring

sakkunnig person att vara konsulent rörande taxering till krisskatt.

Denne skall följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet och enligt

landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämndema med

dylik taxering. Sakkunnig som nu sagts förordnas jämväl att enligt allmänna

ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande

såsom konsulent biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Av Kungl. Majit förordnas tillika en särskild konsulent, vilken skall följa

taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga

konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande

taxering till krisskatt så ock vara föredragande hos den nämnd som omförmäles

i 17 §.

17 §.

Att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade

föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd

avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt förordnar

Kungl. Majit en särskild nämnd (centrala krisskattenämnden). Denna

nämnd skall ock äga i anslutning till denna förordnings bestämmelser eller

till föreskrifter som må meddelas av Kungl. Majit fastställa regler för tilllämpning

av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna

skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden

tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden skall äga att, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta

biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt

112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande

tillämpning.

över nämndens beslut må klagan ej föras.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

18 §.

Uppgift enligt denna förordning skall biläggas och åtfölja den självdeklaration,

till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 moni. taxeringsförordningen

stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande

uppgift enligt denna förordning, som bilagts eller enligt vad nu sagts

skall biläggas densamma.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av uppgift enligt denna

förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande

sakkunnig gälla om konsulent enligt denna förordning och vad

där stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla

om ordförande och ledamöter i den i 17 § omförmälda nämnden. Rörande

förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller uppgift

enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i uppgift enligt

denna förordning skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen

äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman som äger rätt att taga del av uppgift till ledning

för egen taxering till krisskatt äger jämväl rätt att taga del av den

självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande

uppgifter enligt taxeringsförordningen.

Då besvär anföras över taxering till krisskatt, skall den självdeklaration,

vid vilken uppgift enligt denna förordning bilagts, fogas vid besvärshandlingama.

19 §.

Granskning av skattskyldigs bokföring för en behörig taxering till krisskatt

må enligt bestämmande i varje särskilt fall av vederbörande landskamrerare

eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnäinnden

under motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens föreskrifter

verkställas av konsulent som i 16 § första stycket omförmäles så ock avperson

som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 16 § andra stycket omförmälda

konsulenten.

20 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt

denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas

i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas

den ändring i taxering till krisskatt, som därav må föranledas.

21 §.

1 mom. Av taxeringen till krisskatt föranledda särskilda kostnader bestridas,

där ej annat följer av 2 morn., av statsmedel. För bestämmande

av ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna skola

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

59

föreskrifterna i 145 § 2 mom. taxeringsförordningen hava motsvarande tilllämpning.

Grunderna för övriga ersättningar bestämmas av Kungl. Majit.

2 mom. Ersättning till av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd för

deras befattning med taxering till krisskatt utgår enligt de i 146 § taxeringsförordningen

meddelade föreskrifter.

22 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 3 §.

1. Såvitt angår förkrig sink omst år en skola vid beräkning av inkomst

hänförlig till rörelse tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i

rörelsen upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen av dessa

tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter likformiga

grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum, att grunden

för värdesättningen blir enhetlig. Om ej särskilda omständigheter

till annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de

principer som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.

Därest för något av förkrigsinkomståren å maskiner, inventarier, byggnader

eller andra tillgångar för stadigvarande bruk vid taxeringen medgivits

värdeminskningsavdrag utöver dem som kunna antagas hava motsvarat

den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade verkliga

värdeminskningen under året, tillägges det sålunda överskjutande beloppet

till inkomsten.

Därest för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till

konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara

normal årsavsättning, till pensionering av anställda, donation eller

annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas inkomsten. Har å andra

sidan för något av förkrigsinkomståren i rörelseinkomsten ingått belopp av

sådant slag och av sådan storlek som ej kan anses för rörelsen normalt,

skall sådant belopp avdragas vid inkomstberäkningen.

I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse

medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller andelar

i svenska ekonomiska föreningar.

Vid inkomstberäkningen för rörelse skall för vartdera förkrigsinkomståret

särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda för omsättning eller för
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

brukning i rörelsen samt av varufordringar eller varuskulder enligt den vid

beräkningen av inkomst enligt denna förordning antagna in- och utgående

balansräkningen. Tillika skall för vartdera förkrigsinkomståret angivas efter

en räntefot av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital,

däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat

kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska

föreningar och ej heller under året uppkommen vinst.

Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av

tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån

utgått från rörelse.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.

2. På grundval av den på sätt ovan sagts uträknade inkomsten för förkrigsinkomståren

fastställes den skattskyldiges jämförelseinkomst. Såsom

sådan skall i regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren.

Kan det antagas att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre

uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid

tiden före krigsutbrottet, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Enligt

beskattningsnämnds bestämmande kan, om förkrigsinkomståren visat

underskott eller eljest onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten fastställas

till annat skäligt belopp.

Vid fastställande av jämförelseinkomst beträffande rörelse skall tillika angivas

med vilket belopp ökning eller minskning av värdet å lager av tillgångar

avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar

och varuskulder beräknats vid uppskattningen av denna inkomst.

Såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet vid

det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas med

utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller minskningen.

Tillika skall angivas efter en räntefot av 4 procent beräknad ränta å eget

kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåret, däri

för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inbegripet

kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse tillhörig ifrågavarande förvärvskälla

under något förkrigsinkomstår, men har rörelsen övertagits från annan

som sådant år bedrivit rörelsen under likartade förhållanden, må jämförelseinkomsten

fastställas med ledning av rörelsens resultat under förkrigsinkomståren

i den förre innehavarens hand. Är fråga åter om ny rörelse

eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten

finnes ej kunna ifrågakomma, bör såsom jämförelseinkomst fastställas

ett belopp motsvarande skäligt värde å den skattskyldiges normala

personliga arbetsinsats, eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige

annorledes åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet,

med tillägg av 4 procent ränta å eget kapital, vilket, örn ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, antages hava under hela jämförelseåret

utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskatt
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

61

ning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp

som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan

verksamhet. Har rörelse bedrivits endast under del av något av förkrigsinkomståren,

skall, med motsvarande tillämpning av vad nu sagts, vid beräkning

av jämförelseinkomsten tillägg göras med dels belopp motsvarande värdet

av den skattskyldiges personliga arbetsinsats för tid motsvarande

resten av jämförelseåret, dels efter 4 procent beräknad ränta under sagda

tid å så stort eget kapital, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i

denna, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse

ej inbegripet kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska

föreningar.

3. Såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning eller

förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp än bokförda

värdet. Ej heller må tillgången upptagas till lägre belopp än som

erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som beträffande

dylik tillgång i ifrågavarande förvärvskälla tillämpats vid värderingen

för förkrigsinkomståren. Är prisnivån för ifrågavarande tillgång

lägre vid beskattningsårets utgång än vid utgången av augusti 1939, må dock

härav betingad i räkenskaperna gjord lägre värdesättning godkännas. Hänsyn

må ock vid bedömande av räkenskapernas värdesättning tagas till i vad

mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande

krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när

normal konjunktur åter inträder. Beträffande tillgång, som kan väntas vid

krigskonjunkturens upphörande förlora sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen

i räkenskaperna gjord värdesättning icke frångås vid inkomstberäkningen.

Avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra

tillgångar för stadigvarande bruk medgives enligt samma grunder som för

jämförelseåren. Därutöver medgives beträffande tillgång som nu sagts avdrag

för sådan värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt

3 c fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån

denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret, så

ock avdrag för överpris eller merkostnad av sådant slag som angives i punkt

3 c femte stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande

avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Avdrag för överpris

och merkostnad bör enligt denna förordning ej ske med högre belopp än

som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning

under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande. Att provisorisk

skattepåföring kan ske av den på återstoden av det i räkenskaperna gjorda

avdraget belöpande krisskatten framgår av 7 §.

Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp

än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av

anställda, donation eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag

för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa

beskattningen för beskattningsåret.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse

medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i

svenska ekonomiska föreningar.

Vid inkomstberäkningen för rörelse skall särskilt angivas värdet av tillgångar

avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar

och varuskulder enligt den vid beräkningen enligt denna förordning

antagna utgående balansräkningen. Tillika skal! angivas efter en räntefot

av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital, däri

för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat

kapital, nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar,

och ej heller under året uppkommen vinst.

Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av

tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån utgått

från rörelse.

Vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom

än värdepapper må, örn den avyttrade egendomen förvärvats före utgången

av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade

värde vid nämnda tidpunkt, om detta värde var högre än det värde,

som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas

såsom kostnad för förvärvet. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust

å annan lös egendom än värdepapper vid avyttring efter utgången

av augusti 1939, därvid beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt

lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt

också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten,

om värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än det värde, som

vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom

kostnad för förvärvet.

4. För fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse

avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och

tillägges belopp varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret

understiger motsvarande ränta för jämförelseåret, eller avdrages

belopp varmed förstnämnda ränta överstiger den sistnämnda. För övrigt

iakttages, att, om rörelse bedrivits endast under del av beskattningsåret, allenast

motsvarande del av jämförelseinkomsten må avdragas samt att, örn beskattningsåret

omfattar längre eller kortare tid än tolv månader, jämförelseinkomsten

ökas eller minskas med hänsyn därtill.

För fastställande av uppskattad merinkomst av tantiem eller liknande

inkomst avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten under beskattningsåret

med iakttagande av vad nyss beträffande rörelse stadgats för det fall

att inkomsten avser endast del av beskattningsåret.

5. Beträffande rörelse skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas,

antagas att uppskattad merinkomst som i denna förordning avses berott på

förhållanden som omförmälas i 1 §, den skattskyldige obetaget att med bärande

sannolikhetsskäl ådagalägga,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. bilaga 2. 63

att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna

rationaliseringsåtgärder,

eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring

av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av

augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga

värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen

godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret nyanskaffad

tillgång,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led

i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat

förutses,

eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att

förvänta även örn krigstillståndet ej inträtt.

Därjämte iakttages i förekommande fall bestämmelsen i 3 § 1 mom. sista

stycket.

Därest vid beräkning av den taxerade merinkomsten avräknas i den uppskattade

merinkomsten ingående belopp som utgör ett återbekommande av

före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna värden, skall anteckning

härom ske i krisskattelängden med angivande av grunden för beräkningen.

Den centrala krisskattenämnden skall kunna beträffande särskilda slag

av rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse

skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava berott

på förhållanden som avses i 1 §. Har sådant bestämmande skett, skall

skattskyldig likväl äga med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten

ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden.

Förebringas å andra sidan bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till

större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den

till krisskatt taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till

yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,

verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig

verksamhet, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §,

såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott

på sådana förhållanden. Den centrala krisskattenämnden skall dock äga,

om särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst slag av dylik verksamhet

föreskriva att viss procentuell del av den uppskattade merinkomsten

skall på sätt ovan sagts antagas hava berott på förhållanden som avses i

1 §, därest ej annat med bärande sannolikhetsskäl ådagalägges. Nämnden

skall jämväl äga för visst annat slag av rörelse än nu sagts bestämma att

den skall i avseende varom nu är fråga likställas med verksamhet som i

detta stycke avses.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst i form av tantiem, provision,

gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet,

som utgår från rörelse med hänsyn till dennas resultat, uppta
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ges såsom taxerad merinkomst endast i den mån dess belopp bestämts med

hänsyn till sådan inkomst av rörelse, som belöper på tiden efter utgången

av augusti 1939. Dylik merinkomst antages vara av beskaffenhet som i 1 §

sägs, i den mån motsvarande antagande enligt vad ovan sagts skall gälla för

den verksamhet varav den utgår.

Till realisationsvinst hänförlig merinkomst som i denna förordning avses

antages alltid hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

6. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi

uträknas taxerad merinkomst för varje av företaget bedriven förvärvskälla

men påföres en var av delägarna den taxerade merinkomst som på honom

belöper. Med hänsyn till bestämmelserna i 5 § örn skattens beräkning skall

envar delägare jämväl påföras jämförelseinkomst, vilken vanligen synes kunna

fastställas till så stor andel av företagets jämförelseinkomst, som belöper

på delägaren.

till 7 §.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning

i rörelse, uppskattat enligt anvisningarna till 3 §, under beskattningsåret

nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper av sin årsvinst

eller eljest tillgängligt eget kapital till en särskild varuförnyelsefond avsatt

belopp för lagrets ersättande eller för nedskrivning av lager, som den skattskyldige

har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe, skall efter

därom framställt yrkande beskattningsnämnd besluta provisorisk påföring

av krisskatt under följande förutsättningar. Den provisoriska skattepåföringen

beräknas å det avsatta beloppet i den mån detta ingår i den beskattningsbara

merinkomsten, dock ej till den del avsättningen överstiger den nedskrivning

å varulager, som skulle medgivits, därest nya lagertillgångar vid

beskattningsårets utgång anskaffats i den omfattning att varulagret, uppskattat

enligt nyss angivna grunder, komme att betinga samma värde som

vid beskattningsårets ingång. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra

det belopp, varmed krisskatten skulle minskats om den fondavsättning, varå

den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara

merinkomsten. Örn ett påföljande år nya lagertillgångar anskaffas,

så att varulagret uppbringas högst till sin storlek vid ingången av

det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940, och nedskrivning

av de nyanskaffade tillgångarna sker i överensstämmelse med de grunder,

som angivas i anvisningarna till 3 §, må, i den mån varuförnyelsefonden

anlitas för nedskrivningen, den på nedskrivningen belöpande skatten efter

beslut av beskattningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål

än anskaffning eller nedskrivning av nytt lager eller befinnes det att

vid tidpunkt efter upphörande av nuvarande krigstillstånd, som sedermera

fastställes, förutsättningar för restitution av viss del av det provisoriskt påförda

skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava

förfallit.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förord
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

65

ning avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången

av augusti 1939 skedd lagernedskrivning och har följaktligen enligt vad

ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring

beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i första hand använts

till nedskrivning å nyanskaffat lager.

2. Enligt vad som framgår av anvisningarna till 3 § kan rörelseidkare

vid beräkning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning erhålla avdrag

för s. k. överpris och merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk med

belopp som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning

under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande, därest

motsvarande avdrag för beskattningsåret skett i räkenskaperna. Har ej hela

•det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat godkännas vid beräkningen av

inkomst enligt denna förordning, kan yrkande framställas om provisoriskt

påförande av så stor krisskatt som belöper på det återstående beloppet, i den

mån detta ingår i den beskattningsbara merinkomsten, d. v. s. med det belopp,

varmed krisskatten skulle minskats, om det i räkenskaperna gjorda

avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens beräkning. När tillgången

visas hava nedgått i värde under det till vilket det enligt denna förordning

i beskattningsavseende nedskrivits, må restitution ske av så stor del av

den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare

värdeminskningen. Befinnes att vid tidpunkt, som sedermera fastställes,

tillgången alltjämt har ett högre värde än det till vilket det i räkenskaperna

nedskrivits, skall rätten till restitution av den krisskatt som belöper på

skillnaden mellan detta värde och värdet enligt räkenskaperna hava förfallit.

3. Har fartyg försålts för högre pris än bokförda värdet utan att under

beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer ofta den bokföringsmässiga

vinsten att vid beskattningen inräknas i inkomsten av rörelse,

medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat

till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för

köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han genom

att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp han sålunda

ämnar disponera erhålla rätt till allenast provisorisk påföring av så stor

krisskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående

del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende

gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten

skulle minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid beräkning

av inkomst enligt denna förordning. Rätt till skatterestitution erhålles

sedermera i den mån det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat

fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att

kunna medgivas vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare

beskattningsår avdrag för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd

vid taxeringen för detta år finner att förutsättningarna för dylikt

avdrag vid taxering till krisskatt då föreligger, skall nämnden i stället

för att medgiva avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ske av den provisoriskt påförda krisskatt som belöper på avdragets belopp.

I fortsättningen förfares därefter enligt reglerna i punkt 2 här ovan.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning

avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången

av augusti 1939 skedd avskrivning å ifrågavarande fartyg och har följaktligen

enligt vad ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk

skattepåföring beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i

första hand använts till avskrivning å nyanskaffat fartyg. Detsamma skall

gälla, därest viss del av köpeskillingen ej varit hänförlig till skattepliktig

intäkt av rörelsen, beträffande sådan del.

Vad i denna punkt stadgats om ersättning vid avyttring av fartyg skall

hava motsvarande tillämpning å sådan ersättning på grund av försäkring

för förlust av fartyg, som jämlikt 3 § 2 mom. inräknas i inkomsten.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma

beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 7 § tredje

stycket.

4. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 och 3 här ovan, märkes,

att förmån som där sagts ej må medgivas där tillgång överförts mellan

fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under

sådana förhållanden att det kan antagas att transaktionen skett för

att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

67

Förslag

till

förordning nied särskilda regler beträffande taxering år 1940 enligt

kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vid taxering enligt kommunalskattelagen och

förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vad i 28 § 2 mom.

kommunalskattelagen stadgas örn ersättning på grund av försäkring för förlust

av fartyg skall äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg,

som avyttrats under sådana förhållanden att ersättningen enligt eljest gällande

bestämmelser skulle tagits till beskattning för det beskattningsår, för

vilket taxering skall ske år 1940, dock ej där avyttringen skett till någon,

med vilken säljaren varit i intressegemenskap, och det kan antagas att

transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningsavseende.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Förslag

till

förordning örn rätt att vid taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fysisk eller juridisk person som påföres krisskatt för år 1940 skall vid

sin taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år från

det till sådan skatt taxerade beloppet erhålla avdrag för krisskatten, och

skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning

i övrigt av bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

och i förordningen om särskild skatt å förmögenhet så anses,

som örn det efter avdrag för krisskatt återstående beloppet vore taxerat

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor med iakttagande

av att överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vid tillämpning av 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt skall avdrag för krisskatt, i den mån det ej kunnat utnyttjas

av den därtill närmast berättigade maken, tillgodoräknas den andre

maken.

2 §.

Avdrag som i 1 § sägs skall utan särskild framställning verkställas av

ordinarie prövningsnämnden, vilken tillika skall fastställa till statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp och till särskild skatt å förmögenhet

beskattningsbar förmögenhet för den skattskyldige.

Den skattskyldige skall på det sätt och i den ordning som i 100 § 1 mom.

taxeringsförordningen föreskrives underrättas om beslutet.

3 §•

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten

eller Kungl. Maj:ts taxering till krisskatt för år 1940 påföres skattskyldig,

eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas sådan ändring

i taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till särskild

skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

4 §•

Besvärsrätt enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen rörande tillämpning

av 1 § här ovan skall tillkomma skattskyldig, som ej före den 1 december

1940 erhållit underrättelse som i 2 § sista stycket sägs.

5 §•

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet

upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt

7 § förordningen om krisskatt av provisoriskt påförd sådan skatt men

ej belopp som på grund av restitution av dylik skatt i andra fall tillflutit

den skattskyldige.

6 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1

Bilaga 3.

P. M.

med vissa synpunkter på frågan om möjligheten att tekniskt genomföra

en krigsvinstbeskattning å prisstegring vid

ökad vinstmarginal.

Huruvida prisstegring och ökning av prismarginalen vore för handen,

torde böra bedömas så att inom den förvärvskälla, vanligen rörelse, varom

fråga är, prisstegring i ett avseende skulle kompenseras med prissänkning i

ett annat, omkostnadsökning med omkostnadsminskning o. s. v., ett förhållande

som också kan uttryckas så, att fråga skulle vara örn genomsnittlig

prisstegring och prismarginal. Fråga skulle vidare vara örn prismarginal

räknad i kronor pr enhet, ej örn prismarginalen i förhållande till omsättningen.

Anledning att låta en höjning av inköpspris och övriga omkostnader

pr enhet föranleda större vinst i kronor för denna enhet synes från

lagstiftningens utgångspunkter ej föreligga.

I det följande skall till en början antagas att fråga är om omsättning av

varor, ej omsättning av tjänster.

Ur en rörelseidkares böcker kunna inga uppgifter hämtas örn de priser

som tillämpats under räkenskapsåret eller om den myckenhet varor som

då avyttrats. Däremot finnas i bokslutet uppgifter om in- och utgående

lagret samt örn årsomsättningen i kronor. Huru sistnämnda belopp fördelar

sig på olika varuslag framgår endast undantagsvis av bokslutet. Ur verifikationer

och inventeringslistor kunna vissa ytterligare uppgifter erhållas.

Där verkliga försäljningsverifikationer finnas, lära ur dessa specifika priser

för försäljningen av olika varor vanligen kunna erhållas. Försäljningsverifikationer

finnas emellertid endast i ett mindre antal bokföringar. Vid grosshandelsrörelse

förekomma sådana undantagsvis men vid detaljhandel eller

med denna likartad rörelse i det närmaste aldrig. Beträffande flertalet slag

av rörelse finnas däremot regelmässigt inköpsverifikationer. Dessutom kunna

ur räkenskaperna erhållas uppgifter örn dagskassornas belopp.

De uppgifter rörande varuomsättning och priser, som kunna hämtas ur

räkenskaperna jämte bilagor, äro sålunda beträffande det stora flertalet

rörelseidkare följande. Genom jämförelse mellan in- och utgående inventeringslistor

kan den kvantitativa ökningen eller minskningen av varulagret

fastställas. I vissa fall kunna också uppgifter i inventeringslistorna erhållas

om inköpspriser å de i dem upptagna varorna. Ur inköpsverifikationerna

kan kvantiteten av under året inköpta varor samt inköpspris för dessa varor

fastställas. Genom att sammanlägga kvantiteten varor i ingående lagret

och kvantiteten inköpta varor och från denna summa avdraga kvantiteten

varor i utgående lagret erhålles kvantiteten försålda varor, d. v. s. den

kvantitativa årsomsättningen specificerad på olika varuslag. I vissa fall

erhållas på samma sätt inköpsprisen för under året försålda varor. Däremot

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.

kan ej ur vare sig böcker eller verifikationer och vanligen ej heller på något

annat sätt uppgift erhållas om vad rörelseidkaren erhållit för dessa varor

specificerade på olika varuslag. Man vet ej och kan ej genom rekonstruktion

utröna vare sig när han sålt varorna — utom i den mån en allmän

föreställning kan erhållas därigenom att nian vet när inköp av olika slag

skett — eller till vilka priser han sålt dem.

En exakt kalkyl rörande tillämpade vinstmarginaler skulle vidare förutsätta

kännedom om de på de olika varuslagen belöpande omkostnaderna.

Härvid torde — med hänsyn därtill att försäljningsprisen vanligen inställa

sig efter inköpsprisen för dagen — få antagas att de sist inköpta varorna

först försålts. Såsom ovan sagts torde det väl ofta vara teoretiskt möjligt

att fastställa inköpsprisen specificerade på olika varuslag. Där förädling

av något slag ägt rum, står emellertid, även i fall då utredning om inköpspris

för anskaffade varor kan förebringas, ofta ej denna möjlighet till buds,

enär det ej kan konstateras i vad mån de inköpta varorna ingå i utgående

lagret (t. ex. vid konservtillverkning, konditorirörelse o. dyl.) Huru övriga

kostnader med mer eller mindre utpräglad karaktär av allmänna omkostnader

fördela sig på de olika varorna är endast i undantagsfall möjligt att

utreda. I sådant avseende torde en schablonmässig utslagning ej kunna

undvikas.

Den prissättningskalkyl varom fråga är skulle ju avse såväl beskattningsåret

som förkrigstiden. Om med förkrigstid här skall förstås de åtta första

månaderna 1939, så erfordras för de beräkningar, som enligt det ovan anförda

äro teoretiskt möjliga, kännedom om lagerbehållningen den 1 september

1939. Utan uppgift örn denna kan ej rekonstruktion ske av vare sig

inköpta eller försålda kvantiteter, vare sig under förkrigstiden eller 1939 års

krigsmånader. Kännedom om nämnda lagerbehållning finnes emellertid ej

och kan ej heller erhållas utom i det fåtal fall, då tillgång finnes till fullständig

lagerbokföring eller fullständiga månadsbokslut.

Av det anförda Hamgår, att det ej är tekniskt möjligt att beträffande

den stora mängden företag ens med den mest ingående kalkyl få fram prisstegring

eller vinstmarginal för olika varuslag. En direkt bevisning rörande

prisstegringsvinster låter sig därför endast i undantagsfall åstadkomma.

Emellertid bör det också undersökas i vad män utredning kan åvägabringas

på indirekt väg. Den enda möjliga allmängiltiga utgångspunkten

för en sådan beräkning torde vara den kvantitativa varuomsättningen. Genom

att beräkna vinsten i procent å varuomsättningen uttryckt i penningar,

skulle väl en föreställning örn den relativa men ej örn den absoluta vinstmarginalen

kunna erhållas. Såsom av det förut anförda framgår är det

emellertid ej denna marginalökning som skall fastställas. När en jämförelse

skall göras för att få fram förskjutningen av den kvantitativa omsättningen,

gäller det att erhålla ett sådant mått för omsättningen att en jämförelse

överhuvud blir möjlig. Här framträda emellertid nya stora svårigheter,

enär varorna äro av otaligt växlande slag och otaligt växlande kvaliteer.

Teoretiskt möjligt är väl att, om med omsättningsenhet förstås den varumängd

som säljes för ett visst enhetsbelopp, t. ex. 100 kronor, fastställa

dylika enheter för en viss tidrymd. Däremot är det väl knappast teoretiskt

möjligt att på detta sätt exakt jämföra omsättningen vid olika tider, därför

att en omvärdering av de inbördes proportionerna äger rum, en omvärdering

som just i ett läge sådant som det förhandenvarande är mycket betydande.

För praktiskt ändamål vöre det dock måhända tillfyllest att såsom

omsättningsenhet även under beskattningsåret antaga omsättningsenheten

vid krigsutbrottet. Ett särskilt spörsmål är ifall omsättningsenheten be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 3.

träffande olika varor skulle bestämmas individuellt eller kollektivt, d. v s

genom någon myndighets avgörande. Det förstnämnda vore väl riktigast,

då proportionerna mellan priserna växla avsevärt för olika slag av rörelse

oell å olika orter, men torde i och för sig vara utomordentligt svårt. Att centralt

fastställa omsättningsenheter innebär av nämnda skäl en mindre exakt

anordning men låter sig kanske beträffande standardkvaliteer göra. Men

att sedan konstatera i vad mån en rörelseidkares varor motsvara dessa

standardkvaliteer ligger stundom utanför det möjligas gränser. Vilken metod

som än användes framstår uppgiften att med varandra jämföra olika

kvahteer vid olika tidpunkter såsom praktiskt taget olöslig. I den mån en

dylik kvalitetsbedömning är möjlig bör det emellertid vara åtminstone teoretiskt

tänkbart att med tillhjälp av bokföringens verifikationer erhålla

uppgift örn under året försalda varors kvantitet, räknad i omsättningsenheter.

Emellertid skulle det också gälla att få fram kostnaden och försäljningspriset

för varje omsättningsenhet dels under jämförelsetiden dels under beskattningsåret.

Att erhålla siffrorna för försäljningsprisen pr enhet är ofta

enkelt. Hela omsättningens belopp i penningar divideras med antalet omsättningsenheter.

Större svårighet möter att få fram kostnaden pr omsättningsenhet,

eftersom dessa böra belasta just den försålda kvantiteten.

Vissa av årets faktiska kostnader hänföra sig till varor som finnas kvar vid

arets slut. Å andra sidan hava vissa av de faktiska kostnaderna för årets

försäljningar nedlagts under tidigare år. Ett något så när riktigt resultat

synes emellertid erhållas, om antalet omsättningsenheter justeras med hänsyn

till ökningen eller minskningen av in- och utgående lagrens omsättningsenheter.

Härigenom bliva försäljnings- och omkostnadsprisen pr omsättningsenhet

jämförbara. Möjligt är att, medan den del av kostnaderna, som

utgöres av inköpsprisen, kan proportionellt slås ut på de under året försålda

omsättningsenheterna oell dem sorn representera lagerökning under

året, detta ej bör ske med de övriga omkostnaderna, utan att dessa böra med

större belopp pr enhet belasta de under året försålda omsättningsenheterna

än de omsättningsenheter som ingå i lagerökningen. Någon allmän regel härutinnan

kan ej givas.

Vad angår möjligheterna att på nu ifrågasatta indirekta väg för år 1939 få

fram ökning av prismarginalen bör märkas att det i regel ej låter sig göra

att för detta år få fram försäljningsprisen pr omsättningsenhet, emedan man

endast^ undantagsvis kan ur böckerna inhämta uppgifter örn de kvantiteter

som sålts före och efter krigsutbrottet. Omsättningens belopp i penningar

kan däremot erhållas ur räkenskaperna även för de olika delarna av 1939,

i regel utan svårighet. I böckerna återfinnas de varje dag influtna penningbeloppen

(dagskassorna), och dessa äro vid god bokföring summerade månadsvis.

Att erhålla kostnaderna pr omsättningsenhet för de olika delarna

av 1939 är, såsom av det ovanstående framgår, ej möjligt, eftersom detta skulle

förutsätta kännedom örn lagerbehållningen vid krigsutbrottet.

Man har jämväl diskuterat möjligheten alt vid bedömande av frågan, huruvida

prisstegring eller ökning av vinstmarginal skett eller ej, till utgångspunkt

skulle tågås vissa på grundval av statistiskt material fastställda siffror för

genomsnittlig marginalökning beträffande olika varuslag. Den presumtion

som grundades på dessa siffror skulle av de skattskyldiga få motbevisas.

Vid dylik motbevisning skulle emellertid alla de svårigheter, som förut påvisats

rörande direkt bevisning beträffande prisstegring, göra sig gällande.

Skulle motbevisningeu avse att pavisa, att de priser och övriga förutsättningar

som legat till grund för beräkning av de antagna genomsnittliga prismargina
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 6

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.

lema, ej av vederbörande tillämpats, tillkomne frågan hur beräkningen rörande

prisstegring m. m. i stället borde ske, och problemet skulle med denna

metod snarare kompliceras än förenklas. Om denna metod torde för övrigt

det omdömet vara berättigat, att den skulle anlägga ett statistiskt betraktelsesätt

på beskattningsfall, där i stället särskild hänsyn borde såvitt möjligt

tagas till individuella förhållanden. Att påvisa i vad mån de vid fastställande

av genomsnittsmarginalerna antagna förutsättningarna vore för handen i de

individuella fallen skulle för övrigt, särskilt beträffande företag med många

varuslag, vara utomordentligt vanskligt.

Vad härefter angår frågan örn rörelse som omsätter endast tjänster torde

det i många fall vara uteslutet att avgöra vad som är prisstegring eller ej.

Där ersättningen beräknas annorlunda än efter viss enhet (d. v. s. annorledes

än pr tid, pr styck, pr vikt, pr avstånd eller dyl.), kan det överhuvud ej

bedömas, i vad mån prisstegring föreligger. Härtill kommer svårigheten att

bedöma vinstmarginalens storlek. För att få fram denna erfordras jämförelse

mellan de kvantitativa omsättningarna, en sådan kan ej göras utan kännedom

om antalet omsättningsenheter, och dylika kunna beträffande många

slag av tjänster ej fastställas.

Är åter fråga om företag med såväl varuomsättning som omsättning av

tjänster, bliva förhållandena genast än mera invecklade även för den rörelsegren

som till sist resulterar i varuomsättningen. Framför allt när omkostnaderna

skola uppdelas torde dessa svårigheter visa sig. Möjligen äro också

intäkterna för varor och tjänster gemensamt redovisade i räkenskaperna, så

att de ej kunna avskiljas från varandra, i synnerhet där fråga är örn företag

som bedriva dels handel med egna varor, dels kommissionsrörelse, en i själva

verket mycket ofta förekommande kombination (t. ex. bokhandel).

Det anförda har avsett att visa i vad mån en exakt bevisföring rörande

prisstegringar och vinstmarginaler överhuvud är möjlig. Resultatet har blivit

väsentligen negativt. Fråga uppstår då om ej en mera summarisk, approximativ

beräkning är möjlig. I detta avseende måste emellertid konstateras

svårigheterna i flertalet fall även för de skattskyldiga själva att åstadkomma

en sådan beräkning, där prisfluktuationer alls förekommit. På sin höjd äger

den skattskyldige en allmän föreställning om huru stora varukvantiteter han

sålt för olika priser. En förstahandsberäkning på grundval av dylika allmänna

föreställningar måste nästan alltid resultera i andra totalsiffror än de

verkliga, och det gäller då att genom jämkningar och avvägningar få siffrorna

att stämma. Resultatet måste i de flesta fall betecknas som mer eller

mindre godtyckligt, och även felgränserna torde det mestadels vara mycket

svårt eller omöjligt att få fram. Det gäller då att bestämma örn resultatet

skall godtagas av taxeringsmyndigheterna eller ej. Skall det godkännas,

öppnas möjlighet för den skattskyldige till missbruk. Skall det ej godtagas,

är det vanligen omöjligt för den skattskyldige att styrka sina uppgifter, och

taxeringsmyndigheten kan lätt visa att beräkningen måste vara godtycklig,

enär exakt bevisning ej är möjlig. Det förra alternativet synes följaktligen

uteslutet på den grund att det skulle omöjliggöra praktiskt taget varje kontroll

från beskattningsmyndigheternas sida. Det senare alternativet vöre

mera möjligt att genomföra, men det skulle med säkerhet medföra ett mycket

stort antal tvistigheter på grund av lönlösa försök av de skattskyldiga att

påvisa att fråga ej vore om prisstegring eller ökad vinstmarginal. En så utformad

beskattning torde i verkligheten komma en ren mervinstbeskattning

så nära, att, om den benämndes skatt å prisstegringar, fråga närmast bleve

om en benämning å en merbeskattning, vilken ej gåve en riktig föreställning

om beskattningens verkliga karaktär. En sådan anordning vore ej lycklig.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 3.

5

I det föregående har antagits att den skattskyldiges räkenskaper i sin helhet

skulle stå till förfogande för den beräkning varom fråga är. Bl. a. måste

alla inköpsverifikationer och detaljerade inventeringslistor genomgås. Vanligen

blir även med en sådan genomgång resultatet nedslående. Härtill

kommer emellertid att det är ett synnerligen hårt krav som ställes på den

skattskyldige, om denne skall på detta sätt i detalj bearbeta sin bokföring

från minst två, vanligen tre år. För många branscher (t. ex. diverse- och

matvaruaffärer, järnhandel m. fl.) är kravet nära nog orimligt, desto mera

som utredningsresultatet endast sällan torde kunna godtagas. Men även,

och än mer, ur taxeringsmyndigheternas synpunkt skulle uppgiften bliva för

svår. Kontroll av en enda bokföring så i detalj som här skulle ifrågakomma

måste vanligen taga veckor, ofta månader i anspråk. Vid meningsskiljaktigheter

mellan den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna skulle det i regel

ej med tillhjälp av räkenskaperna kunna avgöras vem som har rätt. Om

den skattskyldige tillfrågar taxeringsmyndigheten hur han skall förfara

för att förebringa tillfredsställande bevisning, kan denna, även om den äger

full kompetens, merendels ej besvara frågan. Det innebär icke något för

taxeringsmyndigheterna nedsättande omdöme, örn det påstås att endast ett

fåtal av dem torde äga förutsättningar för den prövning som överhuvud är

möjlig. En sådan prövning skulle nämligen kräva framstående specialkunskaper,

som man icke kan begära av taxeringsmyndigheterna i allmänhet.

Stockholm den 22 januari 1940.

Carl W. U. Kuylenstierna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1SärU 1940:13 (urtima riksdagen) Första särskilda utskottets memorial Nr 13 s. 7 i texten
  2. 1SärU 1940:1 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 19iO m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten