Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig
1940-08-01 · 71 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 58 av 71 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:23 (urtima riksdagen), Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
1
Nr 23.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig;
given Solliden den 19 augusti 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m.
vid krig.
GUSTAF.
Christian Gunther.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 23.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig.
Härigenom förordnas som följer:
i 8-
Denna lag äger tillämpning å sådan kapital- eller livränteförsäkring för
dödsfall samt invaliditetsförsäkring, som inländskt försäkringsbolag eller
utländsk försäkringsanstalt med verksamhet i Sverige meddelat å svensk
medborgare eller å utlänning med hemvist här i riket; dock att, beträffande
invaliditetsförsäkring, lagen äger tillämpning allenast därest försäkringen avser
premiebefrielse för livförsäkring eller meddelats av inländskt bolag, vars
rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, eller förenats med livränteförsäkring
för livsfall under sådant villkor, att invaliditetsförsäkringen upphör
om livförsäkringen upphör.
Vad i lagen stadgas skall icke gälla återförsäkring samt ej heller försäkring,
vilken meddelats av anstalt, som utom återförsäkring endast meddelar
kollektiv försäkring, eller av anstalt, som avses i 264 § lagen om försäkringsrörelse.
2 §.
I denna lag förstås med
äldre försäkring sådan liv- eller invaliditetsförsäkring, som meddelats före
lagens ikraftträdande eller inom tre månader efter det lagen trätt i kraft,
dock ej livförsäkring enligt de grunder, som Konungen den 29 september
1939 stadfäst,
krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat förhållande, som
av Konungen med avseende å denna lags tillämplighet jämställes med sådant
krig,
krigsdeltcigare sådan försäkrad, vilken lyder under strafflagen för krigsmakten,
krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av krigstillstånd,
krigsdödsfall sådant dödsfall och krig sino alidit et sådan invaliditet, som
inträffat under krigstillstånd eller som föranletts av krigshandling under tid
då krigstillstånd råder och inträffat inom ett år efter krigstillståndets upphörande,
samt
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
3
risksumma, vid kapitalförsäkring för dödsfall skillnaden mellan försäkringssumman
och återköpsvärdet och vid annan försäkring ett med hänsyn
till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp.
3 §•
Bestämmelserna i 4—14 §§ skola hava avseende allenast å äldre försäkring;
och äger Konungen härvid beträffande invaliditetsförsäkring, som
meddelats av inländskt bolag, och livförsäkring, som meddelats av sådant
inländskt bolag, vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, medgiva
avvikelser från vad i dessa paragrafer stadgas. Beträffande äldre invalidi
tetsförsäkring, som meddelats av utländsk anstalt, äger försäkringsinspektionen
medgiva avvikelser, som nu sagts.
Konungen äger i fråga örn försäkring, som meddelats av utländsk anstalt,
förordna, att vad i 4—14 §§ stadgas ej skall äga tillämpning.
4 §•
Har i försäkringsavtal förbehåll träffats, enligt vilket försäkringsgivaren
helt eller delvis kan bliva fri från ansvarighet på den grund, att den försäkrade
under krigstillstånd tjänstgjort vid eller eljest åtföljt svenska krigsmakten,
eller emedan försäkringsfallet har samband med krigstillstånd, må
sådant förbehåll ej åberopas. Det belopp, för vilket förbehållet icke må
åberopas (försäkrings krigsskgddade del), får dock ej överstiga återköpsvärdet
med mer än tvåhundratusen kronor av risksumman. Hava å samma
person flera äldre livförsäkringar meddelats av en eller flera försäkringsgivare,
skall, om ej Konungen annorlunda förordnar, för bestämmandet av
försäkringarnas krigsskyddade del deras risksummor sammanläggas; och
skall, där ej annat avtalats, risksumman för denna del fördelas på försäkringarna
i förhållande till dessas risksummor.
5 §.
För varje försäkring skall utöver avtalad premie utgå krigspremie.
6 §.
Försäkringsgivare skall genom tillskott bidraga till täckande av kostnaden
för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet, dock ej med större
belopp än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras
eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tagas i anspråk genom
anlitande av såväl tillgängligt som för tio år enligt av Konungen meddelade
bestämmelser förutberäknat överskott å försäkringsgivarens rörelse samt frigöras
genom nedsättning av utjämningsreserv, vinstfonder, säkerhetsfond
och premieåterbäringsreserv.
Med överskotts- och fondmedel, som nu sagts, skall allenast avses vad som
av dessa medel belöper på äldre försäkringars krigsskyddade del. Där ej Ko
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
nungen annorlunda förordnar, skola tillgängliga och förutberäknade överskottsmedel
tagas i anspråk före fondmedlen och fondmedlen frigöras i den
ordning, som gäller för täckande av förlust.
7 §■
Vid krigsdödsfall eller fall av krigsinvaliditet skall, därest Konungen ej
medgivit förhöjning, å försäkringen i vanlig ordning betalas ett belopp motsvarande
återköpsvärdet, ökat med hälften av risksumman dock högst med
femtiotusen kronor. Hava å samma person flera äldre livförsäkringar meddelats
av en eller flera försäkringsgivare, skall härvid sammanlagda risksumman
avses. Vad sålunda i vanlig ordning betalas av risksumman skall fördelas
på försäkringarna efter risksumman för varje försäkrings krigsskyddade
del.
Återstoden må ej utgivas förr än krigspremien fastställts enligt 9 § första
stycket; och må, om så erfordras, betalningen uppskjutas ytterligare högst
ett år. Å ogulden del skall från det krigspremien fastställts gäldas ränta
efter räntefot, som Konungen bestämmer.
8 §•
Krigspremie skall beräknas å försäkringens krigsskyddade del och må beträffande
samma krigstillstånd icke överstiga en tjugondei av den högsta
risksumma, som för den krigsskyddade delen gällt under krigstillståndet.
Härvid skall vid försäkring å flera personers liv krigspremie beräknas för en
var av dem.
9 §•
Fastställande av krigspremie skall ske efter det krigstillståndet upphört
och vid en tidpunkt, då kostnaden för inträffade krigsdödsfall och fall av
krigsinvaliditet är känd, dock icke senare än två år från upphörandet.
Utan hinder av vad nu sagts må i fråga om försäkring, som före nämnda
tidpunkt helt eller delvis upphör av annan orsak än krigsdödsfall, krigspremien
kunna fastställas vid försäkringens upphörande; dock att beträffande
försäkring, som upphör till viss del, fastställandet, där ej Konungen annorlunda
förordnar, skall avse allenast denna del.
Vid fastställande av krigspremie må utjämning kunna ske mellan försäkringsgivare,
vilka därom träffat avtal.
10 §.
Krigspremie skall erläggas å tid, som Konungen bestämmer; dock att under
ett år icke må fordras betalning, som överstiger vid kapitalförsäkring
för dödsfall å en persons liv en hundradel av försäkringens krigsskyddade
del och vid annan försäkring ett med hänsyn till försäkringsformen bestämt
motsvarande belopp.
I avräkning å blivande krigspremie må, från det krigstillståndet inträtt,
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
5
provisorisk krigspremie kunna uttagas. Vad i första stycket stadgas om bestämmande
av tid för krigspremiens erläggande och örn den högsta årliga
betalning, som må fordras, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
provisorisk krigspremie.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas skall vid utbetalning på grund
av försäkring och då försäkring nedsättes av annan anledning än i 11 §
första stycket sägs fastställd krigspremie anses vara till betalning förfallen.
11 §•
Erlägges icke krigspremiebelopp i rätt tid och har beloppet ej heller influtit
inom en månad från anfordran, som gjorts efter förfallodagen, må försäkringsgivarens
förpliktelser kunna nedsättas.
Har försäkringsgivaren, innan denna lag trätt i kraft, underrättats om att
panträtt uppkommit i försäkringen, må nedsättning, som sägs i första stycket,
icke föranleda, att pantens värde blir mindre än vid tiden för lagens
ikraftträdande.
12 §.
Krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan tillgodogöra sig vid
utbetalning på grund av försäkringen eller genom nedsättning, må ej uttagas.
13 §.
Örn, beträffande försäkringarnas krigsskyddade del, de sammanlagda
risksummorna för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet överstiga
sammanlagda beloppet av de på tiden för krigstillståndet belöpande riskpremier,
som tillkomma försäkringsgivaren, skall skillnaden (överkostnaden)
täckas till hälften genom krigspremier och till återstoden genom det tillskott,
som avses i 6 §.
Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier, som kunna enligt
8 § uttagas, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas
genom att, med iakttagande av de begränsningar, som stadgas i 6 §, försäkringsgivarens
tillskott höjes. På motsvarande sätt skall, om det högsta
belopp, varmed försäkringsgivaren enligt 6 § må bidraga, icke förslår till
täckande av halva överkostnaden, återstoden täckas genom att, med iakttagande
av den i 8 § stadgade begränsningen, krigspremierna höjas.
Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier och det tillskott,
som nu sagts, till täckande av hela överkostnaden, skall återstoden täckas
genom att sådana enligt 7 § innehållna belopp inom försäkringarnas krigsskyddade
del, som avse försäkrade, för vilka försäkringsfallet inträffat under
tid då de varit krigsdeltagare eller föranletts av krigshandling under
dylik tid, nedsättas med belopp, som stå i förhållande till risksummorna för
försäkringarnas krigsskyddade del.
14 §.
Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må till belopp, motsvarande
försäkringsgivarens tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad försäk
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
ringsgivaren beräknas skola tillskjuta för inträffade krigsdödsfall och fall
av krigsinvaliditet, redovisas jämväl i tillgångar av annan art än i 215 § lagen
om försäkringsrörelse sägs.
Sådant förutberäknat överskott, som avses i 6 §, må i försäkringsgivarens
balansräkning uppföras som tillgång.
15 §.
Försäkringsavtal, som slutes senare än tre månader efter lagens ikraftträdande,
må ej utan Konungens eller, beträffande utländsk anstalt, försäkringsinspektionens
medgivande innehålla förbehåll för krigstillstånd av sådan
innebörd, att försäkringsgivaren helt eller delvis fritager sig från ansvarighet.
16 §.
Under krigstillstånd och tills krigspremien enligt 9 § första stycket fastställts
må, om ej Konungen för särskilt fall annorlunda bestämmer, beslut
icke fattas om utdelning av vinst eller ränta, härrörande från livförsäkringsrörelse.
Varder utdelning beslutad och verkställd i strid med vad i första stycket
stadgas, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära densamma;
och skola de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en, ansvara
för brist, som vid återbäringen kan uppkomma.
17 §.
För tillämpningen av vad i 4—15 §§ stadgas skola grunder upprättas.
Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas örn grunder skall i tillämpliga
delar gälla inländskt bolags grunder enligt denna lag.
I fråga örn utländsk anstalt skall fastställelse å grunderna sökas hos försäkringsinspektionen.
Inspektionen prövar grundernas överensstämmelse
med denna lag samt om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver
må erfordras, bland annat rörande skyldighet för anstalten att här i riket
nedsätta tillgångar till säkerhet för fullgörandet av anstaltens förbindelser
enligt grunderna. Å beslut om ändring av fastställda grunder skall ock
sökas inspektionens fastställelse. Då fastställelse å grunder eller å ändring
i grunderna meddelats, skall inspektionen låta i allmänna tidningarna införa
tillkännagivande därom.
18 §.
Sker i fråga om inländskt bolag avvikelse från denna lag eller från vad
Konungen med stöd av lagen förordnat, skall vad i 113, 208 och 228 §§
lagen om försäkringsrörelse stadgas beträffande avvikelse, som där sägs, äga
motsvarande tillämpning.
Vad i 10 § lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
7
ringsrörelse här i riket stadgas i fråga om där angiven avvikelse skall beträffande
utländsk anstalt gälla jämväl avvikelse från denna lag eller från
däri avsedda grunder.
19 §.
Styrelseledamot eller likvidator, som låter verkställa utdelning i strid med
bestämmelsen i 16 § första stycket, straffes på sätt i 258 § lagen om försäkringsrörelse
sägs.
Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
augusti 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, fråga angående lagstiftning
om livförsäkring m. m. vid krig samt anför:
Den 20 oktober 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande frågan örn ökat försäkringsskydd för krigsdeltagare
m. m. På grund av detta bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen,
statsrådet Möller, den 2 november 1939 såsom sakkunniga direktören
i Svenska Försäkringsbolags Riksförbund K. G. Ewerlöf, direktören i Allmänna
Livförsäkringsbolaget Oden N. J. Ekwall, ledamoten av riksdagens
andra kammare ombudsmannen J. A. Hermansson, Norrköping, direktören
i Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenade fil. doktorn F. Lundberg och ledamoten
av riksdagens andra kammare tändsticksarbetaren J. A. L. Persson,
Tidaholm. Tillika uppdrogs åt Ewerlöf att såsom ordförande leda de sakkunnigas
arbete.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1939 års liv för säkring skommitté,
hava den 30 mars 1940 avgivit betänkande med förslag till lag med
vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m. m. (stat. off. utr. 1940:7).
Betänkandet är enhälligt; dock har till detsamma fogats ett särskilt uttalande
av ledamoten Persson.
Över förslaget hava i anledning av remiss yttranden avgivits av försäkringsinspektionen,
Svenska livförsäkringsbolags förening och sociala försvarsberedskapskommittén.
Försäkringsinspektionen har bifogat yttranden från
Svenska Personal-Pensionskassan, ömsesidig försäkringsförening (SPP), samt
Allmänna Änke- och Pupillkassan i Sverige. Svenska livförsäkringsbolags
förening har i anledning av förnyad remiss i ämnet utlåtit sig jämväl över
det av försäkringsinspektionen avgivna yttrandet.
Frågan har härefter underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet,
varvid försäkringsinspektionen ånyo hörts.
Den av kommittén verkställda utredningen är ytterst föranledd av den
uppdelning av försäkringstagarna i krigsdeltagare och icke krigsdeltagare
(civila), som de s. k. krigsvillkoren i livförsäkringsbolagens försäkringsavtal
innehålla. Härvid förstås med krigsdeltagare personer, vilka i krig såsom
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
9
stridande eller icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt eget lands
krigsmakt. Enligt villkoren gäller i allmänhet — där ej försäkringen kommit
till stånd enligt av Konungen den 29 september 1939 stadfästa nya grunder
för försäkringsbolagen — att, om icke annat avtal träffats, bolagen
äro fria från ansvarighet i anledning av dödsfall, som drabbat krigsdeltagare,
och detta oberoende av om dödsfallet förorsakats av krigshandling
eller icke. Vid dödsfall bland civila utgår däremot alltid försäkringssumman,
även om dödsfallet förorsakats av krigshandling.
En samstämmig mening har sedan länge rått därom, att dessa villkor
måste betraktas såsom otillfredsställande. På grund härav hava bolagen
på basis av nyssnämnda, den 29 september 1939 stadfästa grunder infört
nya villkor för nytecknade försäkringar, enligt vilka även krigsdeltagarnas
dödsrisk täckes. Då emellertid beträffande dessförinnan meddelade försäkringar
motsvarande anordning icke syntes kunna åstadkommas utan ingrepp
i redan gällande försäkringsavtal, hemställde försäkringsinspektionen
i skrivelse till Kungl. Majit den 7 september 1939, att utredning måtte ske
med syfte att få till stånd en lagstiftning i ämnet. I skrivelsen skisserade
försäkringsinspektionen ett förslag till lösning, enligt vilket bolagen skulle
åläggas att utbetala försäkringssumman även för de dödsfall, som enligt de
äldre försäkringsvillkoren äro undantagna, d. v. s. dödsfallen bland krigsdeltagaxma.
Kostnaderna härför, i den mån de överstege underdödlighetsvinsten,
skulle uttagas i form av en särskild tilläggspremie av både krigsdeltagare
och civila. För täckande av de på grund av krigsteknikens utveckling
ökade kostnaderna för dödsfallen bland civila skulle också uttagas en
tilläggspremie, men endast örn detta bleve nödvändigt för att hindra bolagets
likvidation.
Efter anmodan av kommittén hava f. d. justitierådet Arthur Lindhagen och
professorn Ragnar Bergendal, vilka såsom juridiska experter ställts till kommitténs
förfogande, på grundval av försäkringsinspektionens nämnda förslag
yttrat sig om, huruvida betänkligheter av rättslig natur mötte mot en lagstiftning,
som avsåge att ingripa i de bestående försäkringsavtalen. Yttrandet
är intaget i kommitténs betänkande (sid. 25—32).
Experterna hava framhållit, att skälen för och emot en lagstiftning av
förevarande slag måste bedömas med hänsyn till avtalsrättsliga grundsatser
och till naturen av det rättsförhållande, som försäkringen innebure. Två
skilda spörsmål förelåge härvid till avgörande. Den första frågan vore huruvida
försäkringstagare, som tillhörde civilbefolkningen, borde kunna åläggas
att betala en särskild krigspremie med hänsyn till den ökade dödsrisk, som
vid ett krig förelåge för denna grupp av försäkringstagare. Den andra frågan
vore huruvida det borde åläggas försäkringsbolagen att utbetala avtalade
försäkringssummor även vid dödsfall bland krigsdeltagare och huruvida för
möjliggörande härav ett premietillägg borde utgå; bedömandet härav ställde
sig i viss mån olika, allteftersom detta tillägg skulle erläggas av försäkringstagare,
som vore krigsdeltagare, eller som tillhörde civilbefolkningen.
Beträffande förstnämnda fråga hava experterna uttalat, att grundtanken
i försäkringsinspektionens förslag i denna del ägde ett icke obetydligt stöd
i allmänna avtalsrättsliga grundsatser rörande betydelsen av de förutsätt
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
ningar, varifrån kontrahenterna utgått vid ett avtalsslut, samt att även en annan
i utlåtandet utvecklad tankegång, som mera omedelbart byggde på försäkringsförhållandets
faktiska innebörd, talade för en jämkning därav på
försäkringstagarens bekostnad. Härtill hava emellertid vissa reservationer
anknutits. Sålunda gäller enligt utlåtandet, att, örn en särskild krigspremie
skulle kunna uttagas av civilbefolkningen på grund av den ökade dödsrisk,
som vid krig förelåge för denna grupp av försäkringstagare, berörda krigspremie
icke finge sättas så högt, att bolagets hela kostnad för riskens ökning
därigenom bleve täckt. Enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser borde
nämligen de belopp, varmed kostnaden för fullgörande av bolagets prestation
hade ökats, fördelas mellan bolaget och försäkringstagarna, därvid möjligheten
att genomföra en sådan belastning av bolaget begränsades av dess för
ändamålet tillgängliga fria fonder.
Enligt 98 § lagen om försäkringsavtal är en försäkringstagare icke pliktig
att hålla sin livförsäkring vid makt genom betalning av premie. Denna regel
borde enligt experternas utlåtande också gälla tilläggspremien. Försäkringstagaren
borde emellertid vara berättigad att behålla försäkringen mot erläggande
allenast av den i avtalet bestämda premien men med nedsättning av
försäkringsbeloppet med så stor del, som beräknades motsvara tilläggspremien.
Beträffande frågan, huruvida man genom lagstiftning kunde tvångsvis genomföra
en dubbelsidig förändring av innehållet i krigsdeltagarnas försäkringsavtal,
gående ut på ett ökat riskåtagande för försäkringsgivaren mot en
ökad premiebetalning från försäkringstagarna, hava de juridiska experterna
uttalat, att lagstiftning härutinnan syntes kunna försvaras, örn man hade
fullgoda skäl för antagande, att endast ett fåtal krigsdeltagare skulle vilja
vidhålla sina försäkringar oförändrade enligt de tidigare villkoren. Men detta
problem berodde åter på vilka villkor för krigsrisken som kunde bjudas.
Kunde bolagen övertaga krigsrisken endast mot sådana uppoffringar från
krigsdeltagarnas sida, som skulle avsevärt förringa försäkringarnas värde i
fråga om den vanliga dödsrisken, hade man anledning att vara försiktig i sina
antaganden.
Vad slutligen angår spörsmålet, huruvida de civila försäkringstagarna kunde
förpliktas att genom förhöjda premier underlätta bolagens möjlighet att
åtaga sig ansvaret för krigsdeltagarnas dödsrisk, hava experterna förklarat,
att enligt deras mening några skäl av rättslig karaktär icke kunde åberopas
till stöd för ett sådant ingrepp i förstnämnda försäkringstagares avtal. Huruvida
den naturliga medkänslan med krigets offer ändock talade för att lägga
en extra börda på de civila försäkringstagarna vore, framhålles det i utlåtandet,
en svårbedömd fråga av politisk natur.
Innebörden av kommitténs förslag.
Kommittén, som ansluter sig till uppfattningen, att de gällande krigsvillkoren
måste anses otillfredsställande, avvisar till en början tanken, att frågan
örn krigsdeltagarnas försäkringsskydd icke borde lösas inom försäkringens
ram, d. v. s. på basis av bolagens och försäkringstagarnas egna insatser, utan
i ett större sammanhang. Det föi''hölle sig visserligen så, yttrar kommittén,
att det här vore fråga om en förmån åt krigsdeltagarna, varför det med hänsyn
härtill kunde te sig naturligt, att förmånen bekostades av staten, d. v. s.
av medborgarna i gemen. Statens understöd till krigsdeltagares efterlevande
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
11
borde emellertid i främsta rummet bero just av den omständigheten, att
vederbörande vore krigsdeltagare. Skulle vederbörandes egenskap att vara
försäkrad tjäna som motiv för ett skydd åt honom även som krigsdeltagare,
borde därför konsekvensen bliva den, att detta skydd, örn så vore möjligt,
ordnades just genom försäkring. Ett frivilligt sådant ordnande skulle dock
på grund av ofördelaktigt urval och andra omständigheter ställa sig alltför
kostsamt och läge därför, i vad det stora flertalet försäkrade anginge, utom
möjligheternas gräns. Det återstode då, att, i den mån möjligheter härför
funnes, tvångsvis åvägabringa erforderliga ändringar i det äldre försäkringsbeståndets
avtal.
Kommittén framhåller, att den på grund av de sålunda angivna omständigheterna
och då de juridiska experternas utlåtande givit vid handen, att erforderliga
ändringar i de bestående avtalen — vilka ändringar bland annat
avsåge ökad premiebetalningsskyldighet för försäkringstagarna — under vissa
betingelser kunde åvägabringas, sökt nå fram till en lösning efter försäkringsmässiga
linjer, varvid hänsyn tagits till de synpunkter, varåt experterna givit
uttryck. Ehuru, enligt vad kommittén anför, försäkringsinspektionens förenämnda
förslag till lösning härvid fått tjäna som utgångspunkt, företedde
kommittéförslaget betydande olikheter gentemot försäkringsinspektionens.
Anledningen härtill vore, framhåller kommittén, i första hand just det förhållandet,
att kommittéförslaget anpassats efter de juridiska synpunkter, som
uttalats i frågan.
I överensstämmelse med vad som föreslagits av försäkringsinspektionen innebär
kommitténs förslag i första hand, att sådana förbehåll i försäkringsavtalen
icke få åberopas, som gå ut på att vederbörande bolag kan bliva fritt
från ansvarighet, emedan den försäkrade är krigsdeltagare, eller emedan
hans dödsfall har samband med kriget. Liksom försäkringsinspektionens
förslag innebär kommittéförslaget dessutom, att försäkringstagarna skola
vara skyldiga att erlägga en särskild tilläggspremie (krigspremie) till finansiering
av kostnaden för krigsdödligheten, oaktat någon sådan skyldighet
icke finnes föreskriven i försäkringsavtalet.
Så långt överensstämmer alltså kommittéförslaget med det av inspektionen
framlagda. En väsentlig olikhet råder däremot beträffande reglerna för
krigspremiernas storlek. Enligt försäkringsinspektionens förslag skulle, såsom
förut berörts, kostnaden för krigsdeltagarnas risk i form av krigspremier
fördelas på och uttagas av samtliga försäkringstagare och således även de
civila. På motsvarande sätt skulle enligt inspektionens förslag också kostnaden
för de civilas riskökning uttagas genom krigspremier av alla försäkringstagare.
Uttagandet i sistnämnda fall skulle dock ske allenast örn så
bleve nödvändigt för att hindra bolagets likvidation, d. v. s. först sedan bolagets
egna tillgångar tillfullo utnyttjats. Kommitténs förslag däremot, som
med krigsdeltagare, i överensstämmelse med definitionen i bolagens villkor,
förstår sådana försäkrade, vilka under krig, vari Sverige är invecklat, såsom
stridande eller icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt landets krigsmakt,
stadgar i fråga om lcrigsdödlighetskostnadens täckande, att krigspremien
beträffande vardera av de båda grupperna krigsdeltagare och civila
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
icke får bestämmas högre än vad som svarar mot den av krigshandlingar betingade
risken inom vederbörande grupp. Detta innebär med andra ord, att
någon betalning av den ena gruppen, enkannerligen de civila, till förmån folden
andra, krigsdeltagarna, icke kan komma i fråga. Å andra sidan gäller
enligt kommitténs förslag, att krigspremier för de civilas riskökning skola
uttagas oberoende av den utsträckning, i vilken bolagets tillgångar kommit
till användning. Kommittén framhåller, att anpassningen efter de juridiska
experternas synpunkter sålunda föranlett, att den principen i försäkringsinspektionens
förslag, som innebure, att samtliga försäkringstagare och alltså
även de civila skulle hjälpa till att bestrida kostnaderna för krigsdeltagarnas
ökade skydd, icke kunnat utnyttjas. Det kunde icke förnekas, yttrar kommittén,
att det ur vissa synpunkter skulle hava varit till fördel, om så kunnat
ske. Därigenom skulle nämligen en bredare bas kunnat åstadkommas för
krigsdeltagarriskens täckning genom premier än vad som med kommitténs
förslag bleve fallet. Dessutom gällde, att, ehuru båda förslagen rörde sig
med en i och för sig svårutförd kategoriklyvning mellan krigsdeltagare,
å ena, samt icke krigsdeltagare, å andra sidan, gränsdragningen i fråga
komme att vålla större administrativa svårigheter med kommittéförslaget,
som byggde på olika premier för krigsdeltagare och icke krigsdeltagare,
än med försäkringsinspektionens förslag, som förutsatte lika premier för
alla. Kommittén påpekar emellertid, att vad som med försäkringsinspektionens
förslag vinnes därigenom, att en likvärdig utdebitering får ske på
alla försäkringstagare, med kommitténs förslag i stället ernås genom att en,
vad de civila angår, mindre omfattande utdebitering förenas med ett kraftigt
utnyttjande av bolagens medel.
I sistnämnda hänseende gäller enligt kommittéförslaget, att försäkringsgivaren
skall bestrida hälften av sammanlagda kostnaden för inträffade krigsdödsfall.
Ifrågavarande bestämmelse, som innebär, att bolagens tillgångar
komma alt stå till förfogande icke blott, såsom enligt försäkringsinspektionens
förslag, för de civilas utan även för krigsdeltagarnas krigsdödsfallskostnader,
är emellertid försedd med det tillägget, att bolagstillskottet i intet fall får
utgöra mera än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras
eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tagas i anspråk
genom anlitande av tillgängligt eller förutberäknat överskott å bolagets rörelse
samt genom nedsättning av vissa av bolagets fonder, nämligen utjämningsreserven,
vinstfonderna, säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven.
Utöver förenämnda regel om att krigspremien beträffande vardera av de
båda grupperna krigsdeltagare och civila icke får bestämmas högre än vad
som svarar mot risken inom gruppen, innehåller kommittéförslaget den bestämmelsen,
att krigspremien för en försäkring icke heller i något fall får
överstiga en tiondel av försäkringens risksumma eller med andra ord skillnaden
mellan försäkringssumman och återköpsvärdet. Dessutom gäller enligt
förslaget, att krigspremien, som i princip skall fastställas efter krigets slut
och vid en tidpunkt, då kostnaden för inträffade krigsdödsfall är känd, till
sin storlek icke skall vara beroende av, huruvida försäkringstagarens krigs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
13
deltagande varit mer eller mindre långvarigt. Anledningen härtill vore, yttrar
kommittén, att dödsrisken under ett krig icke kunde anses vara proportionell
mot tiden, eftersom i regel vissa perioder bleve långt mera förlustbringande
än andra. Ej heller vore det enligt kommitténs åsikt praktiskt möjligt att i
efterhand bestämma krigspremien under hänsyntagande till om vederbörande
tjänstgjort under en särskilt förlustbringande period eller icke; förhållandena
härutinnan kunde för övrigt hava varit olika på olika delar av fronten.
Krigspremiema skola enligt kommitténs förslag betalas i rater örn högst
en procent av försäkringssumman för år räknat. Redan från krigets början
kunna provisoriska krigspremier av samma storlek som nyssnämnda årliga
rater uttagas i avräkning på den slutliga krigspremien.
Kommitténs förslag innebär, att vid fastställande av krigspremie utjämning
må kunna ske mellan bolag, vilka därom träffat avtal. Till motivering
av den i sådant hänseende givna bestämmelsen anför kommittén, att det
givetvis vore önskvärt, att ojämnheter med avseende å krigsdödligheten mellan
olika bolag icke verkade förryckande på resultatet i dess helhet genom
att, medan vissa bolag endast bleve obetydligt berörda, andra drabbades av
en vida större krigsdödlighet. Kommittén anför som exempel på dylika
ojämnheter, att krigsdödligheten måste komma att variera, allt eftersom
varje särskilt bolag inom sitt bestånd räknade flera eller färre krigsdeltagare
än andra bolag, och att även andra omständigheter kunde föranleda
en dylik skillnad beträffande krigsdödligheten mellan olika bolag.
Såsom i det föregående nämnts skulle kostnaden för krigsdödligheten enligt
kommittéförslaget finansieras genom krigspremier och tillskott från
bolagen, vilket tillskott skulle utgöra ett belopp, motsvarande hälften av sammanlagda
kostnaden för inträffande krigsdödsfall; med krigsdödsfall förstås
därvid dödsfall, som föranletts av krigshandling under tid då krigstillstånd
råder och som inträffat senast inom ett år efter det krigstillståndet upphört.
Då emellertid tillskottet, även om detsamma principiellt sett borde
utgöra hälften av krigsdödsfallskostnaden, icke skulle uppgå till mer än
vad som kunde frigöras av bolagets medel enligt vissa regler, är det tydligt,
att brist kan komma att uppstå för bolaget exempelvis på den grund,
att bolaget icke förmår att med nyssnämnda medel bestrida hälften av kostnaden.
En sådan brist skall, till den del densamma hänför sig till krigsdeltagarnas
krigsdödlighet, enligt kommittéförslagct utjämnas genom nedsättning
av de försäkringssummor, som avse krigsdeltagarnas krigsdödsfall. De
försäkringssummor däremot, som förfalla till betalning i anledning av dödsfall,
som ej äro krigsdödsfall, skola icke bliva föremål för nedsättning, vare
sig den avlidne varit krigsdeltagare eller ej. Och örn den avlidne icke är
krigsdeltagare, skall nedsättning enligt förevarande bestämmelse ej heller
kunna ske vid krigsdödsfall.
Om en brist skulle uppstå, som hänför sig till de civilas krigsdödsfall, skall
densamma enligt kommittéförslaget icke täckas genom nyssnämnda nedsättningsförfarande.
Följden av en dylik brist, som kan tänkas föreligga
i det fall, att samtliga de civila betalat en krigspremie, uppgående till 10
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
procent å försäkringens risksumma, utan att krigsdödligheten inom de civilas
riskgrupp likväl kunnat utjämnas, blir med förslagets uppläggning i
stället den, att försäkringsbolaget för bristens täckning nödgas utnyttja samtliga
sina tillgångar och i sista hand träda i likvidation eller, om bolaget är
ömsesidigt, vidtaga sådan uttaxering eller nedsättning för framtiden, som
i 139 § lagen om försäkringsrörelse sägs. I ett fall som detta kommer således
icke blott bolagets överskott och de uppräknade fonderna utan även
exempelvis aktie- och garantikapitalet till användning för att uppfylla bolagets
avtalsenliga förbindelser med avseende å de civilas krigsriskskydd.
Den nedsättning av försäkringssummorna vid krigsdeltagares krigsdödsfall,
varom i det föregående talats, skall enligt kommitténs förslag allenast
avse sådana försäkringsbelopp, vilkas utbetalning tidigare uppskjutits. Stadgandet
härom sammanhänger med en bestämmelse i förslaget, enligt vilken
bolagen vid alla krigsdödsfall och således även vid krigsdödsfall, som drabba
de civila, kunna uppskjuta utbetalningen av viss del av försäkringssumman
intill högst två år efter krigets slut. Bestämmelsen härom avser, enligt
vad kommittén framhåller, att såvitt möjligt minska de påfrestningar beträffande
bolagens likviditet, som under ett krig och tiden närmast därefter
till följd av svårigheter att få in premier och räntor samt på grund
av ökade betalningsanspråk sannolikt måste befaras.
Däremot får den del av försäkringssumman, som enligt kommittéförslaget
skall utbetalas i vanlig ordning och alltså utan uppskov, icke nedsättas ens
med avseende å krigsdeltagamas dödsfall. Detta innebär således, att •—
medan i fråga örn de civila vederbörande försäkringssumma efter krigets
slut kommer till utbetalning i sin helhet och alltså utan nedsättning -— krigsdeltagarna
kunna räkna åtminstone med denna icke uppskjutna del såsom
en säker och av bolaget garanterad tillgång. Det belopp, som skall utbetalas
utan uppskov och som sålunda, vad krigsdeltagarna angår, motsvarar vad
som för deras räkning garanteras, utgör enligt kommitténs förslag hälften
av den försäkringssumma, som bolagets betalningsskyldighet avser. Detta
belopp har emellertid icke ansetts tillräckligt i de fall, där försäkringens
återköpsvärde är stort i förhållande till försäkringssumman. På grund härav
föreslår kommittén den kompletterande bestämmelsen, att utbetalningen
ej heller får understiga försäkringens återköpsvärde, ökat med en tredjedel
av skillnaden mellan försäkringssumman och dess återköpsvärde.
Att en garanti — avseende hela försäkringsumman för de civila och förenämnda
minimerade belopp för krigsdeltagarna — sålunda föreslagits, betyder,
att kommittén ansett det möjligt för varje särskilt bolag att med
hjälp av egna medel åstadkomma en dylik betalning, oavsett att den tillläggspremie,
som enligt förslaget skall kunna uttagas, maximerats och att
de civila icke skola vidkännas några bidrag för krigsdeltagarna. Till grand
för kommitténs uppfattning härvidlag ligga dels vissa antaganden örn krigsdödlighetens
och krigspremiernas storlek dels ock undersökningar örn vad
garantin i ekonomiskt hänseende skulle komma att innebära och om bolagens
möjligheter att uppfylla densamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
15
Såsom ett undantag från kommittéförslagets huvudbestämmelse, att sådant
förbehåll i försäkiångsavtalen icke skall få åberopas, som går ut på att
vederbörande bolag kan bliva fritt från ansvarighet på den grund, att den
försäkrade är krigsdeltagare eller emedan hans dödsfall har samband med
kriget, gäller enligt förslaget, att om, med beaktande av alla försäkringar å
samma persons liv, försäkringssumman skulle överstiga 50,000 kronor, förbehållet
alltjämt får åberopas med avseende å det överstigande beloppet. Detta
undantag motiveras av kommittén därmed, att den anordning, som föreslås för
krigsriskens täckning, i hög grad bygger på bolagens egen ekonomiska medverkan.
Det hade, framhåller kommittén, med hänsyn härtill icke ansetts
rimligt att pålägga bolagen ansvarighet jämväl för dylika högre belopp, i
synnerhet som de sociala skäl, vilka talade för att bolagen normalt sett skulle
hava lika ansvarighet för försäkringssummorna vid krig som under fredliga
förhållanden, icke ägde samma bärkraft i fråga örn höga belopp. Den
gräns, 50,000 kronor, som föreslagits, kunde givetvis, anför kommittén, sägas
vara godtycklig. Ett lägre belopp skulle emellertid kunna vara otillfredsställande
för exempelvis överlevelseräntor, där redan ett relativt obetydligt
terminsbelopp motsvarade ett avsevärt kapitalvärde.
Enligt kommitténs förslag skall lagen äga tillämpning å sådan kapital- eller
livränteförsäkring för dödsfall, som svenskt bolag eller utländskt bolag
med verksamhet här i riket meddelar å svensk medborgares liv. Sjuk- och
invaliditetsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år faller enligt förslaget
icke under lagens bestämmelser, oaktat dessa försäkringsformer i vissa
hänseenden enligt lagen om försäkringsrörelse skola jämställas med livförsäkring.
Kommittén anser det sakligt motiverat att utesluta dessa försäkringsformer
från förevarande lagstiftning, då de i krigsriskhänseende enligt kommitténs
åsikt snarare borde jämställas med vanlig sjuk- och olycksfallsförsäkring
än med livförsäkring i inskränkt bemärkelse.
Om enligt vederbörande livförsäkringsavtal gäller, att premiebefrielse inträder,
där den försäkrade drabbas av invaliditet på grund av sjukdom eller
olycksfall, skola, enligt vad kommittén föreslår, lagens bestämmelser, örn försäkringsgivaren
så önskar, kunna omfatta även premiebefrielsen. Detta innebär
alltså, att vederbörande bolag i sina grunder skulle kunna fastslå, att
den i försäkringsavtalet stadgade premiebefrielsen skall avse jämväl den invaliditet,
som föranletts av krigshandling. Följden härav blir, att kostnaden
för premiebefrielsen skall inräknas i krigsdödsfallskostnaden, varför krigspremierna
i så fall komma att avse jämväl premiebefrielsen. Ett uttryckligt
omnämnande i lagtexten av det förhållandet, att även premiebefrielsen sålunda
kan hänföras under lagen, hade, framhåller kommittén, icke ansetts behövligt,
oaktat premiebefrielsen ur teknisk synpunkt kunde sägas liava karaktären
av en i huvudförsäkringen ingående invaliditetsförsäkring.
Sådana med huvudförsäkringen sammankopplade sjuk- och invaliditetsförsäkringar,
vilka, i motsats till premiebefrielseförsäkringen, i och för sig
kunna utgöra självständiga försäkringar, skola enligt kommittéförslaget icke
falla under lagen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Från bestämmelserna om lagens tillämplighet göras i kommitténs förslag
vissa undantag, avseende bland annat återförsäkring och den rörelse, som
bedrives av ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Dessutom gäller enligt
förslaget, att Konungen i fråga om bolag, vilkas rörelse i huvudsak omfattar
livränteförsäkring, skall kunna medgiva avvikelser från vad lagen innehåller.
Sistnämnda bestämmelse syftar i främsta rummet på Svenska Personal-Pensionskassan
(SPP), örn vilket bolag kommittén uttalar, att detsamma med
hänsyn till arten av sin rörelse åtminstone i vissa avseenden kunde bliva i behov
av andra bestämmelser i fråga om krigsriskens täckning än dem, som
föresloges för bolagen i gemen.
Ehuru lagen således enligt kommitténs förslag skall gälla i fråga om kapital-
och livränteförsäkringar för dödsfall, som meddelas å svenska medborgares
liv, skola de materiella bestämmelser i lagen, för vilka i det föregående
redogjorts, enligt förslaget allenast äga tillämpning beträffande »äldre» försäkringar.
Detta har sin grund däri, att med den definition, som kommittén
givit begreppet äldre försäkring, det endast är dylika försäkringar, vilka i sina
avtal hava det förbehåll, som förevarande lagstiftning avser att häva. Med
äldre försäkring förstås nämligen enligt förslaget sådan försäkring, som tecknats
före lagens ikraftträdande eller inom tre månader efter det lagen trätt i
kraft; dock ej försäkring enligt de grunder, som Konungen den 29 september
1939 stadfäst. 1 fråga om yngre försäkring, d. v. s. annan försäkring än äldre
sådan, innehåller förslaget i materiellt avseende endast den bestämmelsen, att
i avtal örn yngre försäkring sådant förbehåll för krigstillstånd ej får träffas,
att försäkringsgivarens ansvarighet för dödsfall blir mindre än som enligt vederbörande
myndighets bedömande motsvarar vad i detta hänseende gäller i
fråga om försäkring enligt de nyssnämnda, hösten 1939 tillkomna grunderna.
Kommittén anför i fråga om nämnda bestämmelse, att, därest man genom
lagstiftning beträffande äldre försäkringar ville upphäva ifrågavarande
förbehåll om frihet från ansvarighet för dödsfall, garantier också borde ställas
för att dylika förbehåll icke heller komme att träffas med avseende å
framdeles tecknade försäkringar. En sådan garanti skulle kunna erhållas
genom att bestämmelsen i kommitténs förslag om att förbehållet icke finge
åberopas gjordes tillämplig även på dessa yngre försäkringar. Emellertid vore
att märka, att åtminstone en del av de övriga bestämmelserna i förslaget,
exempelvis de, som rörde bolagens tillskott, icke borde få tillämpning å yngre
försäkringar. Dessutom gällde i fråga om sådana försäkringar, att ansvarigheten
för krigsdödsfall under vissa omständigheter borde kunna begränsas.
Såsom exempel kunde nämnas, anför kommittén, att bolagen, i överensstämmelse
med de hösten 1939 tillkomna villkoren, borde äga möjlighet att fritaga
sig från ansvarighet för krigsdödsfall i fråga om försäkring, som trätt
i kraft inom viss kortare tid före ett krig och vilken därför kunde hava tillkommit
under en av krigsfaran betingad rusning. Kommittén har därför ansett
sig böra föreslå en särskild bestämmelse, avseende krigsriskförhållandena
för yngre försäkringar. Denna bestämmelse, yttrar kommittén, åsyftade emellertid
allenast att utsäga, hur bolagens ansvarighet skulle vara beskaffad, och
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 23.
17
berörde överhuvud taget icke frågan om krigspremier, varom fortfarande full
avtalsfrihet skulle råda.
Slutligen må nämnas, att kommittén — under erinran om att det enligt direktiven
för densamma borde övervägas, huruvida icke staten skulle i någon
form bidraga vid krigsriskens täckning, och att frågan örn beredande av anstånd
med premiebetalning enligt direktiven borde uppmärksammas — framhållit,
att ett statligt stöd med avseende å livförsäkrade krigsdeltagare vore
önskvärt men att kommittén på grund av vissa angivna förhållanden och då
ytterligare undersökningar funnits erforderliga rörande den form, i vilken sådant
stöd borde lämnas, ansett lämpligt framlägga sitt betänkande oberoende
av den berörda frågans vidare behandling. Kommittén har i likhet med
sociala försvarsberedskapskommittén, med vilken samråd härutinnan ägt
ram, ansett, att nämnda vidare behandling borde ske av båda kommittéerna
gemensamt. Kommittén yttrar vidare, att, då frågan örn beredande av
anstånd med premiebetalning vid krig vore avhängig av det statens stöd
åt livförsäkrade krigsdeltagare, som kunde komma att lämnas, kommittén
icke ansett sig kunna härutinnan föreslå några särskilda åtgärder. Något
behov av lagbestämmelser i detta hänseende, anför kommittén, förelåge
icke heller, då frågan örn respittid, i överensstämmelse med vad som
hittills skett, kunde regleras genom bestämmelser i de av Kungl. Maj:t fastställda
grunderna.
Synpunkter på de allmänna principerna i kommitténs förslag.
Beträffande de grundläggande principerna i kommitténs förslag — vilka,
såsom nämnts, innebära ett bibehållande av en gränsdragning mellan krigsdeltagare
och civila — hava i vissa av de avgivna yttrandena anmärkningar
framställts.
Sålunda har försäkringsinspektionen, under uttalande att kommitténs förslag
rent formellt syntes tillgodose högt ställda anspråk, framhållit, att förslaget,
på grund av den däri gjorda uppdelningen av försäkringstagarna i
krigsdeltagare och civila, vore komplicerat och komme att erbjuda utomordentligt
stora svårigheter i tillämpningen, och att det därför vore ytterst
tveksamt, huruvida förslaget överhuvud kunde anses lämpligt. Inspektionen
anför vidare bland annat.
Såsom redan tidigare framhållits har utgångspunkten för hela den föreliggande
diskussionen varit den i försäkringsvillkoren förekommande uppdelningen
av de försäkrade i krigsdeltagare och civila. Denna uppdelning
är ganska gammal och ger med uttrycket »åtfölja krigsmakten» intryck av
att härröra från en tid, då man närmast tänkt på krigskorrespondenter och
vissa civila tjänare, som åtföljde det högre befälet. Den har bibehållits oförändrad
utan hänsyn vare sig till krigsteknikens utveckling eller till de stora
och genomgripande förändringarna på det försvarsorganisatoriska området.
Med hänsyn till den omvandling, som under de senaste årtiondena och åren
ägt rum i nu berörda avseenden, har inspektionen ansett sig berättigad uppställa
frågan, huruvida uppdelningen av försäkringstagarna på krigsdeltagare
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 23. 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
och civila verkligen har någon reell innebörd i dag. Denna fråga hava de
juridiska experterna icke uppställt eller icke ansett sig behöva uppställa.
De lia gått ut från att det finnes en grupp bland försäkringstagarna, som
man i händelse av krig kan beteckna såsom krig sdeltagare, och en annan
från denna klart avskild grupp, de civila. Det är ju också för dessa båda
grupper som försäkringsvillkoren innehålla vissa särskilda bestämmelser.
Skulle förhållandena numera gestalta sig så, att det ofta icke finnes någon
klar gräns mellan de båda grupperna eller att utvecklingen medfört, att de
båda beteckningarnas innehåll och omfång blivit i stor utsträckning annorlunda
än som avsågs vid villkorens ursprungliga utformning, torde hela
frågan om krigsvillkoren och deras tillämpning komma i ett nytt läge, vartill
hänsyn måste tagas vid lagstiftningens utarbetande.
Då försäkringsinspektionen icke förfogar över den sakkunskap, som kräves
för att bedöma nyss berörda fråga, har inspektionen under hand från
militärt håll anhållit örn sådana upplysningar, som kunna vara av betydelse
för frågans bedömande. En överläggning i saken har ägt rum med avdelningschefen
vid arméstabens organisationsavdelning majoren A. C. G. Nordström.
I det följande skall till en början lämnas en redogörelse för de upplysningar,
som erhöllos, med samtidigt angivande av vissa spörsmål, som
aktualiserats genom upplysningarna ifråga.
Vad luftskyddet beträffar framhölls inledningsvis, att detta organisatoriskt
är en civil angelägenhet, som sorterar under civila myndigheter. Det
tillhör över huvud icke försvarsmakten i vanlig mening, men dess intima
sakliga sammanhang med och betydelse för landets försvar äro uppenbara.
I fråga om luftförsvaret äro förhållandena i nu berört avseende något
mera komplicerade. Räknat från periferien komma vid luftbevakningen
först luftbevakningsstationerna och därefter luftbevakningscentraler, som i
sin ordning bl. a. hava att ge order till alarmcentraler. Dessa senare sortera
i regel under den civila luftskyddsmyndigheten, medan luftbevakningsstationerna
och luftbevakningscentralen ingå direkt i försvarsmakten. Luftbevakningsstationerna
betjänas i allmänhet av militär, fastän i en del fall även
civil personal, företrädesvis järnvägsmän, kommer till användning. Huruvida
dylik civil personal, som på egen hand betjänar en luftbevakningsslation
och tidvis fullgör identiskt samma arbete som motsvarande militära
personal, skall enligt försäkringsvillkoren betraktas såsom varande krigsdeltagare
eller icke, är tydligen svårt att avgöra. På luftbevakningscentralerna
finnes huvudsakligen militär personal, fastän även sådan arbetskraft
som telegraftjänstemän, maskinskriverskor och lottor utnyttjas, vilken arbetskraft
i vissa fall enligt vanligt språkbruk är att anse såsom civil.
Det förslag angående inrättande av en hcmvärnsorganisation, som nyss
framlagts och vilket torde kunna förväntas bliva föremål för proposition
till riksdagen inom den närmaste tiden, bygger delvis på en i viss grad frivillig
anordning. Man har tänkt sig, att personer tillhörande den civila befolkningen
skola kunna förbinda sig att, exempelvis i händelse fientliga fallskärmstrupper
sättas ned i vederbörandes hemtrakt, omedelbart på kallelse
lämna sitt arbete, inställa sig på viss angiven plats medförande vapen, som
skall finnas tillgängligt i bostaden, och dessutom vara försedda med ett
tecken (bindel örn armen), utvisande att de för tillfället tillhöra försvarsmakten.
De hava därvid bland annat till uppgift att ordna skallgång efter fallskärmstrupperna
och, sedan de fullgjort sitt uppdrag, återvända till sin
civila gärning. Man kan säga, att dessa personer momentant införlivas med
försvarsmakten.
Här uppstår frågan, huruvida i händelse av krig en person, som frivilligt
förpliktat sig att göra hemvärnstjänst, skall betraktas såsom krigsdeltagare,
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
19
eller detta skall bli fallet endast för den händelse fallskärmstrupper skulle
komma att nedsättas i hans hemort eller något annat inträffar, som medför,
att han inkallas för krigstjänstgöring. Därest man skulle anse alla dem’
som frivilligt förbundit sig att i händelse av behov utföra viss tjänstgöring
för krigsmaktens räkning, såsom krigsdeltagare, uppstår frågan, hur de olika
försäkringsbolagen skola få kännedom örn försäkringstagarna bland dessa
personer. Skulle ater först den omständigheten att vederbörande någon gång
varit inkallad vara avgörande för frågan, huruvida han är att anse såsom
krigsdeltagare, måste på något sätt anmälan om inkallelsen ske till det bolag,
där försäkring tilläventyrs är tecknad. I vilket fall som helst uppstå
spörsmål, som komma att vålla mycket stora svårigheter.
Det framhölls vidare, att bakom fronten utföras arbeten för försvarsmaktens
räkning av både militärer och civila. Dessa personalgruppers arbetsuppgifter
kunna gå kontinuerligt över i varandra. Som exempel kan anföras
en järnväg, som delvis administreras militärt. Från en viss punkt kan
den gå över till civil administration. Detta behöver emellertid icke hindra,
att tågpersonal, som icke uttagits för krigstjänst, kan i större eller mindre
utsträckning utnyttjas för genomförande av transporter även på den del av
järnvägen, som administreras militärt. Som ett annat exempel kan nämnas
övergång av vattendrag, där det gäller åstadkommande av pråmar eller
andra hjälpmedel, för vilket ändamål civilbefolkningen kan komma till användning
tillsammans med militären. För utförande av befästningsanläggningar
kunna i vissa fall civila entreprenörer anlitas, vilka med civil arbetskraft
utföra arbetena. Skola i dessa exempel omnämnda civila personer
anses såsom krigsdeltagare?
Under ett modernt mobiliserings för farande gäller det ofta att snabbt kunna
sprida ammunition, materiel och övriga förnödenheter från kaserne!'' och
centrala upplag till olika punkter i omgivningen. För sådant ändamål kunna
tågås i anspråk civila bilförare; skolklasser kunna efter överenskommelse
med rektor lånas för en eller annan dag etc. Särskilt under den första tiden
tågås lollor i anspråk för att sköta köken och kokvagnarna. Med ett ord,
civila personer uttagas för krigsmaktens egna förvaltningsåtgärder och för
utförande av arbetsuppgifter, som försvarsmaktens egen personal icke hinner
med. Lottorna kunna härvid redan i fredstid vara kontraktsanställda för
uppgiften.
Rustningsindustrien är givetvis av utomordentlig betydelse för krigföringen.
Denna industri kan delvis drivas med värnpliktiga, som kanhända
just pa grund härav aldrig bliva inkallade till fronttjänst. Det kan också
inträffa, att de inkallas en eller annan dag för att därefter utsändas till något
industriföretag. Mellan de olika skikten av försvarsmakten i vidare
mening ladel en stark cirkulation, fran männen vid fronten till arbetet för
försvaret lång! bakom frontlinjerna. I stort sett torde gälla, att ju längre
från fronten man kommer, desto större blir frekvensen av civil personal?
Skulle man vilja anlägga risksynpunkter vid gränsdragningen mellan krigsdeltagare
och civila, bör ej förbises, att exempelvis vissa kategorier av landstormsmän
ofta kunna vara utsatta för mycket obetydlig risk för dödsfall
pa grund av krigshandling, medan rustningsindustriens arbetare kunna vara
utsatta för stor risk, betingad av deras speciella uppgifter inom den militära
organisationen.
Som allmän regel gäller i våra dagar, att större eller mindre grupper av
den civila befolkningen tid efter annan pressas in i den militära apparaten
tor kortare eller längre tid. Sålunda kunna vid koncentreringstransporter
civila järnvägsmän användas. För samma ändamål kunna busskolonner
med civila förare utnyttjas. Rekvisitionslagarna medföra rätt att tillfälligt
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
vis rekvirera civila personer, som under sitt arbete ofta komma att stå i
direkt beröring med den militära personalen. Frågan, huruvida dessa äro
att anse som krigsdeltagare i för säkrings villkorens mening, är självfallet ytterst
svår om icke omöjlig att besvara. Det kan nämnas, att vederbörande
icke i förväg vet, när han på detta sätt rekvireras. Situationen i dag på
förevarande område synes på ett enkelt sätt kunna karakteriseras genom följande
uttalande: »Medan 16-åringen på grund av tjänstepliktslagen kallas till
fabriken för framställning av krigsförnödenheter, kallas 22-åringen på grund
av värnpliktslagen till fronten.»
Inför de uppgifter, som ovan återgivits rörande vissa förhållanden i fråga
örn organisationen av försvarsberedskapen i vara dagar, torde man vara nödsakad
konstatera, att de gamla gränserna mellan krigsdeltagare och civila
äro sprängda. Det må även framhållas, att den rätt att rekvirera civil arbetskraft
för militära ändamål, som nuvarande lagstiftning ger och som
kan medföra, att rätten till försäkringssumman under vissa förhållanden
äventyras, innebär, alt en av de förutsättningar, under vilka försäkringstagaren
träffat avtal örn försäkring, icke vidare är för handen. Under
sådana omständigheter synes det icke möjligt att i försäkringsavtalen eller
i en lagstiftning, som bär till uppgift att reglera de försäkrades rättsförhållanden
i händelse av krig, anknyta bestämmelserna till en uppdelning av dessa
försäkrade i kategorier, som i betydande utsträckning förlorat sin innebörd.
Att avgöra vilken grupp som varje särskild försäkrad skall anses tillhöra —
och detta är nödvändigt vid tillämpning av den föreslagna lagstiftningen och
särskilt för krigspremiernas fastställande och uppbärande -— kommer att
medföra ett orimligt förvaltningsarbete och dessutom stöta på hart när oövervinneliga
svårigheter. Livförsäkringsbolagen skulle förmodligen bliva nödsakade
att i stor utsträckning låta regleringsfrågorna gå till process för att
icke utsätta sig för klander och efterräkningar. Med hänsyn till nu nämnda
förhållanden ser sig försäkringsinspektionen nödsakad avstyrka, att kommitténs
förslag, i vad det bygger på en gränsdragning mellan krigsdeltagare
och civila, lägges till grund för lagstiftning i frågan.
De omständigheter, som ovan åberopats, innebära enligt försälcringsinspektionens
uppfattning ett ytterligare starkt skäl för åstadkommande av en lagstiftning,
som reglerar hithörande förhållanden. Skulle nämligen inga lagstiftningsåtgärder
vidtagas, bleve följden den, att rätten till försäkringssumman
vid dödsfall under krigstillstånd skulle bestämmas enligt de villkor, som
gällande försäkringsavtal innehålla. Detta medför emellertid •— utoin de
komplikationer som behandlats i det föregående — även en direkt fara såväl
för de försäkrade och deras rättsinnehavare som för livförsäkringsväsendet i
dess helhet.
En tillämpning av villkoret att försäkringsbolagen äro fria från ansvarighet
i förhållande till den försäkrade, om denne i krig såsom stridande eller
icke stridande tjänstgjort vid eller eljest åtföljt eget lands krigsmakt och
avlidit under kriget, medför sålunda bland annat, att varje försäkrad, som
blott tillfälligtvis »åtföljt» krigsmakten, är vid dödsfall under kriget, oberoende
av dödsorsaken, berövad rätten till försäkringssumman. Med hänsyn
till den starka cirkulation, som enligt ovan lämnade uppgifter i våra dagar
förekommer mellan olika skikt av försvarsmakten i vidare mening, och då
civila personer i stor utsträckning kunna väntas bli rekvirerade för att under
militär ledning utföra arbete för militära ändamål, torde nu gällande försäkringsvillkor
med nödvändighet få den effekten, att ett betydande antal
försäkringstagare, som icke tillhöra krigsmakten i vanlig mening, bliva diskvalificerade
i fråga om rätten till utbekommande av försäkringssumman vid
dödsfall under kriget. Skulle, trots nu nämnda förhållanden, dessa personer
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
21
likväl upprätthålla sina försäkringar, kunde detta komma att medföra betydande
vinster för försäkringsbolagen, vilka vinster förmodligen bleve mer än
tillräckliga för täckande av de merkostnader, som kunna väntas uppstå på
grund av den ökade dödsrisken bland de civila. En sådan utveckling skulle
alltså innebära, att krigsdeltagarna i stor utsträckning skulle komma att finansiera
de civilas försäkringar -— en synnerligen olämplig och för rättskänslan
kränkande konsekvens. Sådana fall, där den försäkrade upprätthåller
sin försäkring i förvissning om att han tillhör de civilas kategori och
att försäkringssumman på grund därav kommer att utbetalas, komma självfallet
att föranleda irritation och misstro mot försäkringsväsendet, örn det
senare vid inträffat dödsfall skulle visa sig, att den försäkrade enligt avtalet
varit att anse såsom krigsdeltagare. Med hänsyn till de flytande eller obefintliga
gränserna mellan krigsdeltagare och icke krigsdeltagare i försäkringsvillkorens
mening kunna dylika fall förväntas bliva ganska talrika.
Skulle åter de krigsdeltagare, som äro medvetna örn att risksumman icke
utbetalas, upphöra med premiebetalningen, vilken åtgärd ur försäkringstagarens
synpunkt vöre helt naturlig och även kan väntas bliva tillgripen i
avsevärd utsträckning, bleve detta liktydigt med ett synnerligen allvarligt
avbräck för livförsäkringsverksamheten.
Såvitt inspektionen kan bedöma finnes, med hänsyn till i det föregående
omnämnda förhållanden, blott en väg för lösning av det föreliggande problemet,
nämligen att helt borttaga uppdelningen av försäkringstagarna i s. k.
krigsdeltagare och civila och låta samtliga försäkrade från tidpunkten för
krigsutbrottet tills kriget upphört bilda en enda riskgrupp. Då det icke på
förhand kan med någon grad av visshet avgöras, vilka försäkringstagare, som
komma att bliva krigsdeltagare, synes det rättvist och rimligt att behandla
alla lika, det vill säga förstärka allas försäkringsskydd mot det att alla erlägga
tilläggspremie, beräknad efter samma grund. Från denna utgångspunkt
har inspektionen verkställt en omarbetning av kommitténs förslag.
En sådan omarbetning kommer, såvitt försäkringsinspektionen förstår, icke
i strid med de juridiska experternas yttrande, då det av dessa experter förutsatta
bibehållandet av den äldre gränsdragningen mellan krigsdeltagare
och civila i betydande utsträckning icke längre är möjligt. De förra utgöraicke
längre en begränsad minoritetsgrupp, relativt lätt att hålla isär från
den övriga befolkningen. Den omständigheten att, om man bortser från barn
och åldringar, snart sagt varje medborgare är en potentiell krigsdeltagare,
skulle, i den mån den gamla inskränkningen i livförsäkringsavtalet kvarstår,
kunna sätta livförsäkringen såsom en viktig samhällsfaktor eller dess normala
tillämpning praktiskt taget ur kraft under och närmast efter en krigsperiod.
Här torde även från de juridiska experternas principiella utgångspunkter
föreligga fullgoda skäl för en jämväl i bestående avtal ingripande lagstiftning,
Denna måste då — för att väsentligen använda experternas egna ord — vara
av den art, att de därmed förknippade samhällsekonomiska och sociala frågorna
bli dominerande och de mera rent avtalsrättsliga grundsatserna förlora
i betydelse. Experterna uttala, att det såsom en allmän regel inom avtalsrätten
gäller, att ett avtals innebörd skall bestämmas nied hänsyn till förutsättningarna
vid avtalets ingående. Vid nytillkomna omständigheter av den
art, varom här är fråga, måste även mera privaträttsliga synpunkter kunna
motivera en reglering av avtalet i riktning mot större jämnhet, även om det
för en del försäkrade innebär ett intrång i formellt förvärvade rättigheter.
Det må erinras örn att de flesta av de försäkringstagare, som icke kunna betraktas
ens som potentiella krigsdeltagare, torde återfinnas i de högsta åldersklasserna.
Risksumman för dessa försäkringstagares försäkringar är alltså
relativt liten och örn krigspremien, såsom inspektionen föreslår, beräknas pä
22
Kungl. Majlis proposition nr 23.
risksumman, blir premien ganska obetydlig. Det intrång, som dessa försäkringstagare
skulle lida i sina redan förvärvade rättigheter, skulle därför
också bliva av ringa betydelse.
Rörande omförmälda av försäkringsinspektionen verkställda omarbetning
av kommitténs förslag torde i detta sammanhang ytterligare blott böra nämnas,
att det förslag, som sålunda framkommit, i likhet med kommittéförslaget
förutsätter, att nedsättning av försäkringssummorna under vissa förhållanden
skall kunna ske, varvid emellertid nedsättningen, i överensstämmelse med
inspektionens åsikt att någon uppdelning i krigsdeltagare och civila icke bör
äga rum, skall gälla icke blott i anledning av krigsdeltagarnas utan även i
anledning av de civilas dödsfall.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i sitt yttrande över kommitténs
förslag uttalat, att detta i stort sett syntes innebära en god lösning av problemet
med hänsyntagande såväl till de av försäkringsinspektionen föreslagna
riktlinjerna som till de juridiska experternas fordringar på rättvisa och billighet
vid fördelningen av krigskostnaderna. Sedermera har föreningen i
sitt med anledning av inspektionens utlåtande avgivna förnyade yttrande
anfört, att en efter inspektionens princip uppbyggd lagstiftning otvivelaktigt
skulle medföra betydande förenklingar i skilda hänseenden, varför densamma
ur försäkringsgivarens synpunkt måste vara att föredraga. Huruvida de skäl
av juridisk art, som kunde anföras mot den av inspektionen hävdade principen,
uppvägde principens fördelar, syntes, yttrar föreningen, icke böra göras
till föremål för uttalande från föreningens sida.
Sociala försvarsberedskapskommittén har i nu förevarande avseenden icke
framställt någon erinran mot kommitténs förslag. En av sociala försvarsberedskapskommitténs
ledamöter, docenten Elis Håstad, har emellertid i särskilt
yttrande berört den av kommittén föreslagna nedsättningsbestämmelsen,
i vad densamma innebär, att garantin för försäkringssummornas utbetalning
blir mindre i fråga örn krigsdeltagarnas än beträffande de civilas dödsfall.
Han anför härvid i huvudsak följande.
Även om man principiellt delade uppfattningen, att ingångna försäkringsavtal
så vitt möjligt borde vidmakthållas, syntes därav icke med nödvändighet
följa, att ställande av full garanti för de civilas försäkringar oeftergivligt
borde gå före alla andra sociala syften, som man med ifrågavarande
socialt betonade forcemajeurelagstiftning velat vinna. Om en större krigsdödlighet
inträffade, kunde lagförslaget i vissa lägen tänkas få till konsekvens,
att en förhållandevis större andel i fonderna än som svarade mot beståndets
storlek måste tillskjutas de civilas grupp för att fulla försäkringssummor
efter de civila skulle kunna utbetalas. Detta kunde särskilt tänkas bliva fallet,
örn premiebetalningen inom de civilas grupp i högre grad skulle mankera,
medan däremot krigsdeltagarnas premier, till äventyrs tack vare statligt bistånd
vid deras erläggande, skulle inflyta relativt bättre. I stället för att låta
förevarande garanti avse full försäkringssumma för de civila och minst hälften
av försäkringssumman för krigsdeltagarna, kunde nian därför ifrågasätta,
att garantin bestämdes för varje grupp för sig till försäkringarnas värde
jämte riskDremierna och försäkringsgivarnas tillskott. Man skulle med andra
ord fastställa, att försäkringsgivarnas tillskott, i den mån fulla försäkrings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
23
summor över lag icke kunde utbetalas, skulle utgå med ett i förhållande till
de båda gruppernas försäkringssumma lika belopp. Genom en sådan utformning
av garantin skulle man ej råka i kollision med den för kommitténs
förslag grundläggande principen, att de försäkrade icke mer än andra medborgare
skulle svara för krigsdeltagarnas försäkringar, samtidigt som man
kunde förhindra att en större andel i fonderna än som svarade mot gruppens
försäkringssumma till förfång för krigsdeltagama tillfördes de civila.
Vid den beredning inom handelsdepartementet, som förevarande ärende
efter yttrandenas avgivande underkastats, har övervägts den möjligheten att
beträffande premiens storlek, i överensstämmelse med försäkringsinspektionens
förslag därutinnan, borttaga uppdelningen av försäkringstagarna i krigsdeltagare
och civila samt låta samtliga försäkrade under kriget bilda en enda
riskgrupp. Däremot skulle gränslinjen så till vida bibehållas, att den föreslagna
nedsättningen av försäkringssummorna skulle gälla icke de civilas
utan, i enlighet med vad kommittén föreslagit, allenast krigsdeltagarnas
dödsfall. För underlättande av den uppdelning, som i sistnämnda avseende
vid en nedsättning skulle erfordras beträffande sådana försäkringstagare,
vilka i samband med kriget drabbats av dödsfall, skulle krigsdeltagama
definieras såsom försäkrade, vilka lyda under strafflagen för krigsmakten.
Försäkringsinspektionen, som hörts över ett i anslutning till sistberörda
synpunkter utarbetat förslag till lagstiftning i ämnet, bär vidhållit sin tidigare
ståndpunkt samt därvid anfört följande.
Försäkringsinspektionen kan för sin del icke finna något vägande motiv
för uppdelningen. Att de praktiska svårigheterna vid en uppdelning av
denna art äro väsentligt mindre än vid den i kommitténs betänkande förutsatta
uppdelningen av livförsäkringsbeståndet i dess helhet, torde icke kunna
bestridas. Har man emellertid, oavsett formella rättssynpunkter, kommit
till den uppfattningen, att försäkringsavtalens bestämmelser rörande giltigheten
under krig icke böra gälla i sin huvudsakligaste del, synes tillräcklig
anledning icke föreligga att bibehålla avtalen i ett underordnat avseende.
Inspektionen vill för övrigt sätta i fråga, huruvida det icke för
det allmänna rättsmedvetandet måste te sig direkt stötande, att de efterlevande
till en civil försäkrad skola vara berättigade till full ersättning, samtidigt
som de efterlevande till en försäkrad, som offrat livet för landets försvar,
kunna få finna sig i en nedsättning av vad som avsetts för deras försörjning.
Det torde även vara tvivelaktigt om den föreslagna anordningen
skulle kunna påräkna någon förståelse från de civila försäkringstagarna,
i vilkas intresse ändringen i försäkringsinspektionens utkast vidtagits. Inspektionen
vill i detta sammanhang erinra om att i den lagstiftning rörande
^^skadeersättning, som nu står inför slutlig behandling av riksdagen,
varje indelning i riskklasser med hänsyn till krigsskaderisken principiellt
avböjts, ett förhållande, som synes böra beaktas, då det gäller att i fråga
örn livförsäkringen avgöra, huruvida de försäkrade böra indelas i riskklasser
av nu berörd art eller icke.
Vidare må framhållas, att den föreslagna indelningen av de försäkrade
i krigsdeltagare och övriga försäkrade avviker från den uppdelning, som
förekommer i försäkringsvillkoren. Redan nu torde begreppet krigsdelta
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
gare i förslagets mening hava ett vidare omfång än vad som enligt försäkringsvillkoren
ursprungligen avsetts, varigenom sålunda kretsen av dem,
som riskera att icke få fulla försäkringsbelopp, vidgats. I varje fall torde
— såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 301 till innevarande års
riksdag och första lagutskottets däröver avgivna utlåtande nr 55 — bestämmelserna
om vilka som lyda under strafflagen för krigsmakten i en nära
liggande tid få en väsentligt utökad omfattning i förhållande till vad som
för närvarande gäller enligt samma lag. Det är givetvis icke heller uteslutet,
att ifrågavarande bestämmelser framdeles kunna komma att omfatta
allt flera personer. Å andra sidan kunna även exempel anföras på att personer,
som enligt försäkringsvillkoren äro att anse såsom krigsdeltagare,
enligt den nya definitionen icke skulle komma att inrymmas i detta begrepp.
För övrigt måste det starkt ifrågasättas, huruvida det överhuvud kan anses
rimligt att låta strafflagsbestämmelser, som tillkommit för ett helt annat ändamål,
få rättsverkningar beträffande en lagstiftning, som har till uppgift
att reglera civilrättsliga förhållanden. Försäkringsinspektionen måste för
sin del bestämt avstyrka den föreslagna anordningen att vid nedsättning
av försäkringsbeloppet göra åtskillnad mellan krigsdeltagare och övriga
försäkrade.
De^chefenntS'' ^en bestämmelse, enligt vilken försäkringsgivaren skall vara fri från anc
e en'' svårighet i anledning av krigsdeltagares dödsfall, utmönstrades hösten 1939
från livförsäkringsbolagens villkor för nytillkommande försäkringar. Alltjämt
gäller bestämmelsen emellertid i fråga örn försäkringar, som dessförinnan
tecknats. Full enighet torde råda därom, att bestämmelsen numera
jämväl med avseende å sistnämnda försäkringar bör avlösas av ett stadgande,
som lämnar krigsdeltagarna försäkringsskydd. I samband härmed
torde också, såsom 1939 års livförsäkringskommitté föreslagit, åtgärder böra
vidtagas, ägnade att motverka den särskilda förlust, som civilbefolkningens
under ett modernt krig starkt ökade risker kunna väntas medföra för försäkringsgivarna.
Kommitténs ståndpunkt, att ifrågavarande krigsriskförhållanden med lagstiftningens
hjälp böra regleras på basis av försäkringsbolagens och försäkringstagarnas
egna insatser, har icke gjorts till föremål för invändningar i de
avgivna yttrandena. Däremot gå meningarna starkt isär beträffande spörsmålet,
hur denna försäkringsmässiga reglering skall ske. Två åsikter bryta
sig härvid mot varandra. Enligt den ena, som företrädes av kommittén och
följer den av de juridiska experterna uttalade uppfattningen, att en försäkringstagargrupp,
de civila, icke på rättsliga grunder kan förpliktas att betala
för en annan, krigsdeltagarna, skola grupperna noga hållas isär och vidkännas
vardera sina förpliktelser. Den andra åsikten, som förfäktas av försäkringsinspektionen
i dess yttranden i ärendet, utgår från att den gamla gränsen
mellan krigsdeltagare och civila måste anses sprängd och att, om man
bortser från barn och åldringar, snart sagt varje medborgare är en potentiell
krigsdeltagare. Inspektionen anser på grund härav, att en reglering, som baseras
på en dylik gränsdragning mellan försäkringstagarna, icke bör komma
i fråga. I stället bör enligt denna åsikt de försäkrade under kriget bilda en
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
25
enda riskgrupp med samma tilläggspremie och samma utsikter att behöva få
sin försäkringssumma nedsatt.
Vad själva huvudprinciperna i förevarande lagstiftning angår ansluter jag
mig helt till kommitténs därvidlag utan erinran lämnade förslag, att krigsriskförhållandena
principiellt sett böra lösas genom en anordning, enligt vilken
förbehåll örn ansvarighetsfrihet för krigsdeltagares dödsfall icke skola få
åberopas och enligt vilken försäkringstagarna skola vara skyldiga att jämte
bolagen bestrida de kostnader, som på grund av förbehållens hävande och
civilbefolkningens starkt ökade krigsrisk komma att uppstå.
Beträffande förhållandena i övrigt och de skilda synpunkter på frågornas
avgörande, vilka under ärendets beredning framkommit, torde av de juridiska
experternas utlåtande framgå att, rent rättsligt sett, ett upphävande av den
i försäkringsavtalen fastställda gränsdragningen mellan krigsdeltagare och civila
knappast är försvarbart. För ett frångående av de allmänna rättsprinciper,
som sålunda få anses gälla, fordras uppenbarligen alldeles särskilda
skäl. Vad försäkringsinspektionen till stöd för sin uppfattning anfört därom,
att en gränsdragning sådan som den nyss nämnda i nuvarande tid icke är
praktiskt möjlig, samt att det förty icke skulle finnas något rättsligt hinder
för att låta samtliga försäkrade bilda en gemensam riskgrupp med samma
förpliktelser, är enligt min mening icke riktigt. En gräns mellan krigsdeltagare
och civila består otvivelaktigt alltjämt, örn än åt densamma numera
måste givas en annan sträckning än tidigare. Redan förhandenvaron av en
särskild strafflag för krigsmakten giver belägg härför. Den alldeles övervägande
delen av befolkningen skulle säkerligen enligt försäkringsvillkorens avfattning
vid krig fortfarande vara att anse såsom icke krigsdeltagare. Den
skillnaden råder visserligen mot tidigare, att, medan det då var en skäligen
enkel sak att avgöra, om i ett särskilt fall vederbörande varit krigsdeltagare
eller ej, ett sådant avgörande, till följd av de ändrade förhållandena på försvarsväsendets
område, såsom försäkringsinspektionen i sitt utlåtande över
kommitténs förslag belyst, numera blivit betydligt svårare. Härvidlag bör
emellertid framhållas, att en sådan brist på hållpunkter för nämnda avgörande
som den, vilken försäkringsinspektionen synes förutsätta, icke torde
vara för handen. Liksom vid tolkningen av andra bestämmelser synes man
nämligen i förevarande fall böra se såväl till bestämmelsens faktiska lydelse
som även och icke minst till det syfte, som bestämmelsen vid sin tillkomst
avsåg att tjäna. Redan det i försäkringsavtalens definition av begreppet
krigsdeltagare använda uttrycket, att vederbörande skall hava »åtföljt»
krigsmakten, vilket rent språkligt antyder en viss varaktighet, innebär en
begränsning av krigsdeltagarbegreppet. På motsvarande sätt torde det
syfte, som lärer ligga till grund för ifrågavarande bestämmelse, nämligen
att de, som vid krigsmakten äro utsatta för samma risk, skola behandlas
lika, böra föranleda, att »åtföljandet» skall avse icke vilken militär inrättning
som helst utan endast stridande förband.
Kommittén, som vid redogörelsen för sitt förslag erinrat örn de med förslå
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
get på grund av gränsdragningen förbundna administrativa svårigheterna,
har icke ansett dessa svårigheter i och för sig motivera ett avsteg från de
rättsliga principer, som befunnits gälla. En sådan ståndpunkt synes riktig.
Härvidlag är också att märka, att, enligt vad förut anförts, kommittéförslaget
liksom även försäkringsinspektionens förslag baseras på att försäkringstagarnas
bidrag skall åstadkommas i första hand genom särskilda premier för
krigsrisken men därjämte också genom nedsättning av vissa försäkringssummor.
Tydligt är emellertid, att även andra linjer kunna komma i fråga. Sålunda
kunde man alldeles avstå från särskilda premier och i likhet med vad
som gjorts på vissa håll i utlandet låta försäkringstagarnas bidrag för krigsrisken
utgå enbart såsom en nedsättning antingen av de försäkringssummor,
vilka avse dödsfall i samband med kriget, eller av försäkringssummorna överhuvud
taget. På motsvarande sätt skulle man utan någon som helst nedsättning
kunna lita till premier enbart. Även dessa alternativa linjer innebära
emellertid, att, om försäkringstagarna behandlas som en enda grupp med
samma premie eller nedsättning för alla, detta i varje fall måste komma att
betyda ett sådant avsteg från rättsliga principer, som i det föregående berörts.
Det är icke heller hänsynen till dessa principer, som föranlett kommittén och
försäkringsinspektionen att med vederbörandes ståndpunkt i gränsdragningsfrågan
följa den linje, vilken enligt vad nyss anförts innebär en kombination
av premier och nedsättning. Andra orsaker hava härvidlag varit
avgörande. Jag torde emellertid icke behöva gå in på dessa, eftersom den
linje, som sålunda valts och som redan i och för sig måste anses lämplig, enligt
min uppfattning leder till ett gynnsamt resultat även vid den lösning av
de olika frågorna, som i det följande föreslås.
Enligt vad jag nu framhållit kunna försäkringsinspektionens motiv för att
ur gällande avtal lagstiftningsvis borttaga uppdelningen på krigsdeltagare
och civila icke anses bärande. Ej heller kunna de administrativa svårigheter,
som otvivelaktigt skulle bliva en följd av uppdelningens vidmakthållande,
i och för sig motivera ett avsteg från allmänna rättsprinciper. Emellertid
kan det tänkas, att, såsom de juridiska experterna antytt, alldeles särskilda
samhälleliga skäl likväl göra ett frångående av dessa principer motiverat.
Ett dylikt skäl kan vara att finna i själva det krav på solidaritet med
krigsdeltagarna, som måste ställas och som medför, att, där krigsdeltagandet
som sådant är förenat med särskilda kostnader och förpliktelser, dessa
såvitt möjligt böra bårås jämväl av andra. Detta krav skulle måhända följdriktigast
leda till, att, i den mån krigsrisken för krigsdeltagarna är större än
för andra, det borde åligga medborgarna i gemen, d. v. s. staten, att bekosta
mellanskillnaden. Emellertid torde en sådan åtgärd som att lägga kostnaden
på staten icke böra tillgripas i ett fall som det förevarande, där kostnaden
avser en förmån, vilken vederbörande skall komma i åtnjutande av på grund
av ett tidigare, frivilligt ingånget avtal. Rent allmänt sett torde det för
övrigt ligga närmare till hands, att försäkringskollektivet självt får bära den
uppkomna bördan. Denna ståndpunkt behöver ej innebära, att statligt stöd
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
27
med avseende å krigsdeltagarnas premiebetalning överhuvud taget skulle
vara uteslutet. Det särskilda spörsmålet härom är emellertid, såsom kommittén
framhållit, icke moget för avgörande och torde därför ej böra upptagas
till behandling nu.
Svaret på frågan, huruvida tillräckligt starka skäl finnas för det avsteg
från allmänna rättsprinciper, som försäkringskollektivets anlitande och de
civila försäkringstagarnas hjälp åt krigsdeltagarna realiter skulle utgöra,
måste, i betraktande av vad här anförts, sålunda bliva skönsmässigt och
torde ytterst bero på den omfattning, som ifrågavarande ingrepp i de civilas
rätt kommer att få. Enligt min uppfattning måste ett mindre dylikt ingrepp
anses berättigat och trots sin karaktär stå i överensstämmelse med vad som
enligt allmänt rättsmedvetande gäller. Såsom ett dylikt mindre ingrepp
torde få anses ett stadgande av innebörd, att de civila, örn försäkringstagarnas
bidrag skola utgå både i form av premier och nedsättning, bliva skyldiga
att betala samma premie som krigsdeltagarna. Det torde rent av kunna sägas,
att för försäkringstagarna i gemen den grundprincipen i försäkringsinspektionens
förslag, enligt vilken alla försäkringstagare i premiehänseende skola
hjälpa alla, särskilt ur allmän solidaritetssynpunkt, ter sig naturligare än
örn premien skulle, såsom enligt kommitténs förslag, differentieras på krigsdeltagare
och icke krigsdeltagare. På grund härav anser jag mig böra biträda
inspektionens förslag, i vad detsamma i premiehänseende låter samtliga
försäkrade under kriget bilda en enda riskgrupp.
Såsom förut framhållits är det emellertid även i ett annat avseende som
gränsdragningen mellan krigsdeltagare och civila av kommittén bibehålies
men av försäkringsinspektionen avvisas. Jag syftar på det förhållandet, att,
om krigspremier och bolagstillskott ej förslå till krigsdödlighetens utjämnande,
försäkringssummorna skola nedsättas. Härvid göres den skillnaden,
att, medan enligt kommitténs förslag försäkringssummorna skola
nedsättas allenast i anledning av sådana dödsfall, som föranletts av krigshandling
och som under kriget eller inom ett år därefter drabbat krigsdeltagare,
inspektionen däremot föreslår, att försäkringssummorna skola kunna
nedsättas för samtliga dödsfall, som inträffat under kriget, och dessutom
för alla sådana dödsfall inom ett år efter krigets slut, som föranletts av krigshandling
under kriget. Inspektionen föreslår med andra ord i motsats till
kommittén, att nedsättningen även skall avse dels krigsdeltagarnas »civila»,
exempelvis av sjukdom föranledda dödsfall, om dessa inträffat under kriget,
och dels icke-krigsdeltagarnas dödsfall, såväl om de föranletts av krigshandling
och inträffat under kriget eller inom ett år efter krigets slut, som även
örn de varit »civila» och inträffat under kriget.
Att, såsom försäkringsinspektionen sålunda gjort, utvidga nedsättningsbestämmelsen
till att även avse krigsdeltagarnas »civila» dödsfall under kriget,
torde få anses berättigat. Det är nämligen att märka, att upphävandet av
bolagens ansvarighetsfrihet innebär en utökning av krigsdeltagarnas förmåner
även vid de »civila» dödsfallen. Det bör då också vara rimligt, att nedsätt
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
ningen eller med andra ord det förhållandet, att utökningen icke blir fullständig,
jämväl kommer att avse dessa »civila» dödsfall. Svenska livförsäkringsbolags
förening har för övrigt i detta hänseende gått ännu längre och
anser, att nedsättningen även borde avse krigsdeltagarnas »civila» dödsfall,
örn de inträffat inom ett år efter krigets slut. Sistnämnda utvidgning torde
emellertid knappast vara befogad. Det må nämligen framhållas, att bolagens
villkor visserligen innehålla den bestämmelsen, att ansvarighetsfrihet kan inträda
även i det fall, att en krigsdeltagare inom ett år efter krigets slut drabbas
av »civilt» dödsfall, men ansvarighetsfriheten härvidlag inträder dock
endast, såframt det icke visas, att dödsfallet varken förorsakats eller påskyndats
av krigsdeltagandet. Har det däremot visats, att någon dylik kausalitet
mellan krigsdeltagandet och det efter kriget inträffade dödsfallet icke föreligger,
skall försäkringssumman utbetalas. I förhållande till ett sådant fall
mäste föreningens linje, enligt vilken lagens nedsättningsbestämmelse skulle
avse krigsdeltagarnas »civila» dödsfall även efter kriget, enligt min mening
innebära en onödig försämring av krigsdeltagarnas rätt.
Den av försäkringsinspektionen hävdade uppfattningen, att nedsättningsbestämmelsen
även bör gälla icke-krigsdeltagarnas dödsfall, kan jag däremot
ej biträda. Såsom förut anförts lärer något rent rättsligt stöd för att låta
samtliga försäkrade, krigsdeltagare och civila, bilda en enda riskgrupp med
samma förpliktelser icke stå att finna. Att jag det oaktat, med avseende å premiens
bestämmande för de båda grupperna, ansett dessa kunna sammanföras
till en gemensam riskgrupp, beror, såsom jag förut utvecklat, därpå, att det,
med hänsyn till kravet på solidaritet med krigsdeltagarna och trots de juridiska
betänkligheterna, synes stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet,
att de civilas krigspremie, som på juridisk grund i viss utsträckning
betingas redan av deras egen ökade krigsrisk, skall vara lika med krigsdeltagarnas.
Såsom jag jämväl förut framhållit torde emellertid kravet på
solidaritet med krigsdeltagarna icke kunna motivera några mera långtgående
ingrepp i de civilas rätt. Man får i förevarande sammanhang nämligen icke
glömma den utgångspunkten, att de civila i motsats till krigsdeltagarna redan
genom avtalen hava sin krigsrisk täckt och således tillförsäkrats fulla
försäkringssummor jämväl vid krig. Även om man finner sig kunna ålägga
de civila en tilläggspremie, som dessutom sättes lika med krigsdeltagarnas,
torde det, med hänsyn till nämnda utgångspunkt, icke få anses utan vidare
motiverat att även i andra avseenden sätta likhetstecken mellan de båda
grupperna. Att det, såsom försäkringsinspektionen ifrågasatt, skulle innebära
något för rättskänslan stötande, att de civilas efterlevande kunna bliva
berättigade till fulla försäkringssummor samtidigt som krigsdeltagarnas efterlevande
kunna få finna sig i en nedsättning, kan jag ej finna. En dylik åsikt
måste grunda sig på ett bortseende från den väsentliga omständigheten, att
det här dock är fråga om en reglering av frivilligt ingångna avtal och att
nedsättningen, vad krigsdeltagarna angår, allenast betyder, att dessa, som
genom sina avtal ej äro tillförsäkrade några som helst försäkringssummor
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 23. 29
vid krig, icke alltid kunna få sin ställning så förbättrad, att den blir lika
med de civilas.
Även docenten Håstad har i sitt yttrande varit inne på den tanken, att försäkringssummorna
skulle kunna nedsättas i fråga om de civila försäkringstagarna,
trots att också enligt hans mening en särskild premie för krigsrisken
skulle uttagas. Utgångspunkten bar emellertid härvid varit en annan än försäkringsinspektionens.
Enligt Håstads förslag skulle nämligen nedsättningen
för de civila komma till användning allenast med avseende å täckningen av
deras egen ökade risk. Att i ett sådant hänseende tänka sig både premier och
nedsättning för de civila innebär något helt annat och torde vara mera på sin
plats än då, såsom enligt försäkringsinspektionens förslag, nedsättningen liksom
premierna också utgör en form för de civilas hjälp åt krigsdeltagarna.
Med den lösning av premiefrågan, som jag i det föregående biträtt, torde
emellertid Håstads förslag av andra orsaker icke böra förenas.
Det är uppenbart, att avgörandet, huruvida vederbörande försäkringstagare
varit lcrigsdeltagare eller ej, i varje särskilt fall blir av stor betydelse
för försäkringstagarens efterlevande, vilka efter ett sådant avgörande antingen
bliva skyldiga att finna sig i en eventuell reduktion av försäkringsbeloppet
eller kunna göra anspråk på fullständig utbetalning. Såsom förut
framhållits kommer detta avgörande mången gång att ställa sig mycket svårt.
Enär emellertid ifrågavarande uppdelning icke behöver vidtagas beträffande
andra försäkringstagare än sådana, som drabbats av dödsfall, kan en avsevärd
lättnad beträffande nämnda avgörande ernås, om nedsättning av försäkringssummorna
sker allenast beträffande sådana dödsfall, som inträffat,
medan vederbörande varit krigsdeltagare, eller ock föranletts av skada, som
inträffat under sådan tid. Jag förordar för min del en lösning enligt denna
linje. Härigenom behöver man icke befatta sig med alla de fall, där det är
tveksamt, om försäkringstagaren vid ett tidigare tillfälle under kriget, än då
dödsfallet eller skadan inträffat, varit krigsdeltagare. Vidare vinnes den fördelen,
att man i samtliga fall, som kunna komma i fråga för nedsättning,
torde förutom rättsägarnas uppgifter även hava vederbörande militärmyndighets
redogörelse att följa beträffande de omständigheter vid dödsfallets eller
skadans inträffande, vilka kunna tjäna till upplysning örn, huruvida ett krigsdeltagande
förelegat. De dödsfall, som genom ifrågavarande begränsning av
nedsättningsbestämmelsen falla utanför denna, skulle alltså bliva dels sådana
»civila» dödsfall, som under kriget drabba krigsdeltagare, sedan deras krigsdeltagande
upphört, och dels dödsfall, föranledda av krigshandling, vilken
inträffat först efter krigsdeltagandet. Då det väl knappast kommer att bliva
vanligt, att personer, som icke skadats under kriget, upphöra med sin krigstjänstgöring,
innan kriget slutat, torde de dödsfall, som sålunda uteslutas
från nedsättningsbestämmelsens tillämpning, icke bliva många. Någon anledning
att befara, att nedsättningen för övriga dödsfall på grund av begränsningen
skulle bliva nämnvärt större än eljest, kan därför icke finnas.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att man för åstadkommande av
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 23-
större enhetlighet och reda i tillämpningen synes böra företaga viss justering
av försäkringsavtalens och kommitténs definition av begreppet krigsdeltagare.
Jag förordar, att såsom krigsdeltagare betecknas sådan försäkrad, som
lyder under strafflagen för krigsmakten. Sistnämnda lag (se S. F. S. 1938:
167 och 1940: 642) äger tillämpning å 1) krigsmän, d. v. s. såväl fast anställd
militär personal som även värnpliktiga och hemvärnsmän, då de fullgöra
sin tjänstgöringsskyldighet, m. fl.; 2) civil personal, tillhörande fälttygkåren,
fortifikationskåren m. fl. kårer och andra förband m. m.; samt 3) »envar
som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller är
tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning
av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen».
Ändringen i jämförelse med kommitténs förslag torde i praktiken knappast
innebära annat än ett förtydligande. Huruvida ett dödsfall eller en skada
inträffat, medan vederbörande varit krigsdeltagare, kommer med det av
mig förordade förslaget icke att ställa sig annorlunda eller svårare att avgöra
än det är att enligt strafflagen för krigsmakten bedöma, örn en förseelse
faller under nämnda lag eller ej. Någon olägenhet av att på detta sätt,
såsom försäkringsinspektionen uttryckt saken, låta strafflagsbestämmelser
få rättsverkningar beträffande en lagstiftning, som har till uppgift att reglera
civilrättsliga förhållanden, lärer så mycket mindre kunna föreligga som sannolikheten
talar för att bolagens krigsdeltagarbegrepp från början utformats
efter mönster av vad som då motsvarade förevarande lagbestämmelse och
således just avsett de personer, vilka ur militär synpunkt böra betraktas som
krigsdeltagare.
Lagstiftningens tillämpning på invaliditetsförsäkring.
Kommitténs förslag innebär, såsom förut nämnts, att ifrågavarande lagstiftning
icke skulle gälla invaliditetsförsäkring i vidare mån än att i vederbörande
bolags grunder skulle kunna föreskrivas, att, örn enligt livförsäkringsavtalet
premiebefrielse inträdde, därest den försäkrade drabbades av
invaliditet på grund av sjukdom eller olycksfall, lagens bestämmelser skulle
omfatta jämväl den form av invaliditetsförsäkring, som en dylik premiebefrielse
utgjorde.
Svenska livförsäkringsbolags förening förordar i sitt yttrande över kommittéförslaget,
att premiebefrielseförsäkring, vilken sålunda tecknats såsom
ett komplement till huvudförsäkringen, alltid inbegripes under lagen, i den
mån premiebefrielsen skall gälla vid fullständig och varaktig invaliditet.
Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), som uttalar sin principiella anslutning
till kommitténs förslag i fråga örn dödsfallsförsäkring, anför med
avseende å spörsmålet örn invaliditetsförsäkringens inbegripande under lagen
i huvudsak följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
31
Vid bedömandet av förslagets huvudlinjer bär man för SPP:s vidkommande
att se dem mot bakgrunden av kassans allmänna försälcringsvillkor,
vilka innehålla en bestämmelse angående inskränkningar i rätten till pension
eller kapitalunderstöd i händelse av krig mellan Sverige och annat land.
Bestämmelsen har följande lydelse:
»Därest krig utbryter mellan Sverige och annat land eller inom Sverige inbördes
krig uppstår, må kassan hos den statliga tillsynsmyndigheten göra
framställning örn fastställelse av inskränkningar i rätt till ålders- och invalidpension,
familjepension, kapitalunderstöd eller avgiftsbefrielse vid invaliditets-
eller dödsfall, som ej bevisligen är oberoende av krigsförhållandena,
och skola, därest särskilda regler bliva fastställda för dylika fall, dessa regler
äga tillämpning.»
Försäkringsinspektionen kan enligt dessa villkor på framställning från
kassan fastställa inskränkningar i rätten till försäkringsbelopp vid krig. Det
torde få förutsättas, att inskränkningarna i så fall komma att göras i så
stor utsträckning, som befinnes erforderlig för utjämnande av förlust på
grund av ogynnsamma avvikelser i riskförloppet genom krigsförsäkringsfall,
i den mån detta icke kan ske genom anlitande av överskottsmedel.
För kassans vidkommande är det ej tillräckligt, att frågan örn försäkringsskyddet
vid dödsfallsförsäkring blir löst. En integrerande del av det försäkringsskydd,
kassan ger, representeras nämligen av invaliditetsförsäkring.
Kassan måste med beklagande konstatera, att lagförslaget ej omfattar dylik
försäkring. Det är enligt kassans mening av synnerlig vikt för landets ekonomiska
försvarsberedskap, att frågan om invaliditetsförsälcringens krigsgiltighet
utan någon tidsutdrägt löses, och får kassan härutinnan anföra följande.
För den mycket betydande del av landets befolkning, som har tjänstemannaställning
eller därmed jämförlig ställning i allmän eller i enskild tjänst,
har under de senaste decennierna frågan örn rätt till pension mer och mer
framstått som en kardinalpunkt i anställningsvillkoren: att familjens försörjning
är tryggad, även sedan tjänstemannen avlidit, och att han själv har
sin bärgning, även sedan han blivit invalid, har utgjort en avlöningsförmån,
som säkerligen haft ett mycket gynnsamt inflytande på tjänstemannens trivsel
i arbetet och därigenom bidragit till att sporra honom till goda arbetsresultat.
I nu rådande allvarliga läge kommer helt naturligt den frågan i
förgrunden: utbetalas pension, även örn tjänstemannen som krigsdeltagare
eller som civil på grund av krigshandling avlider eller blir invalid? I pensionsreglementena
för statstjänstemän finnas inga inskränkande bestämmelser
på denna punkt, vare sig vid dödsfall eller invaliditet. Vad beträffar
de privatanställda tjänstemännen hava för närvarande ungefär 40,000 av
dessa, framför allt industritjänstemän, sin pensionering ordnad genom SPP.
Genom lagförslaget synes deras dödsfallsskydd vid krig kunna få en tillfredsställande
lösning. På grund av dessa tjänstemäns betydelsefulla roll,
icke minst under nuvarande förhållanden, är det emellertid också nödvändigt,
att de — liksom statstjänstemännen — få sin pensionering vid krigs - invaliditet ordnad och detta genom uttryckligt stadgande i den här avhandlade
lagen om livförsäkring vid krig. Kommittén motiverar invaliditetsförsäkringens
uteslutande huvudsakligen genom en hänvisning till de den 20
oktober 1939 — i ett mindre allvarligt läge än det nuvarande — beslutade
direktiven för utredningsarbetet, enligt vilka andra arter av försäkring än
livförsäkring åtminstone för det dåvarande icke borde bliva föremål för utredning,
i varje fall icke innan de livförsäkrades problem först något närmare
belysts. Enligt kassans mening är den av kassan bedrivna invalidi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
tetsförsäkringsrörelsen så fast knuten till kassans livförsäkringsrörelse, att
något hinder icke behövde ha mött för densammas medtagande i lagförslaget,
så mycket mindre som kassans gällande, av Kungl. Majit fastställda
grunder för försäkringsverksamheten fullständigt likställa denna invaliditetsförsäkring
med livförsäkring.
I det föregående hava anförts olika skäl av materiell art för invaliditetsförsäkringens
inbegripande i lagen. Ytterligare ett skäl men av annan art
må anföras, nämligen att en olika behandling i förevarande hänseende av
dödsfalls- och invaliditetsförsäkringen skulle nödvändiggöra, att man löser
en mycket svår juridisk fråga —• till vars lösning kommittébetänkandet icke
givit något bidrag — nämligen huru ovannämnda stadgande i kassans allmänna
försäkringsvillkor skall tolkas efter lagens ikraftträdande. Kassan
kan för sin del icke finna någon lösning på detta problem, vilken ej kan befaras
leda till rättstvister med synnerligen oviss utgång.
Kassan får alltså hemställa, att lagförslaget ändras enligt ovan angivna
linjer. Vid avfattning av de grunder, som, sedan lagen trätt i kraft, skola
upprättas, kan det möjligen visa sig motiverat att från rätt till ersättning
principiellt undantaga fall av mera tillfällig invaliditet.
Försåkringsinspektionen, som anser, att premiebefrielseförsäkringen obligatoriskt
bör inbegripas under lagens bestämmelser och alt försäkringstagare,
vilka åtnjuta premiebefrielse beträffande den vanliga premien, principiellt
sett böra vara befriade från skyldighet att erlägga krigspremie, anför bland
annat.
Svenska livförsäkringsbolags förening har föreslagit, att premiebefrielseförsäkring
skulle gälla för krigsdeltagare som drabbas av fullständig och
varaktig invaliditet. Att invaliditeten skall vara varaktig för att premiebefrielseförmån
må åtnjutas anser sig inspektionen kunna förorda. Däremot
bör enligt inspektionens mening såsom villkor icke få uppställas att invaliditeten
skall vara fullständig. Härigenom skulle en anmärkningsvärd diskontinuitet
i tillämpningen uppstå.
I SPP:s skrivelse har kassan anhållit, att kassans invaliditetsförsäkring
måtte inbegripas i lagen. Såsom framgår av skrivelsen har kassan visserligen
möjlighet att enligt de allmänna försäkringsvillkoren med inspektionens
medgivande ordna krigsriskfrågan beträffande invaliditetsförsäkringen
genom att inskränka rätten till invalidpension. Kassan är emellertid betagen
rätten att ordna denna fråga genom uttagande av särskild krigspremie.
Ur denna synpunkt har inspektionen intet att erinra emot att kassans invaliditetsförsäkring
omfattas av lagen.
Inbegripes den av SPP bedrivna invaliditetsförsäkringen, förefaller det
icke vara anledning att utesluta den huvudsakligen av bolagen Eir, Valkyrian
och Salus bedrivna sjukförsäkringen, beträffande vilken stadgandena
om livförsäkring i lagen örn försäkringsrörelse skola äga motsvarande tilllämpning,
även örn dylik försäkring liksom invaliditetsförsäkringen i olika
avseenden företer betydande avvikelser från livförsäkring i vanlig mening
och därför också bör i viss mån behandlas efter andra riktlinjer än denna.
Beträffande innebörden av termen invaliditetsförsäkring inom det enskilda
försäkringsväsendet vill inspektionen framhålla, att densamma undergått en
avsevärd förskjutning. Ursprungligen förstod man med invaliditet förlust
eller nedsättning av arbetsförmågan, som kunde förutses bliva bestående.
Understundom torde man hava avsett endast sådan arbetsoförmåga, som för
-
Kungl. Majlis proposition nr 23.
33
anletts av olycksfall. Så småningom har man i begreppet invaliditet kommit
att inrymma även övergående arbetsoförmåga, vare sig den förorsakats av
olycksfall eller sjukdom. På detta sätt har gränsen mellan invaliditetsförsäkring
och sjukförsäkring kommit att alltmera utplånas.
Dock synes sjukförsäkring med starkt begränsad ersättningstid icke böra
hänföras till invaliditetsförsäkring.
Försäkringsinspektionen, som sålunda anser, att lagen bör omfatta all
invaliditetsförsäkring och däribland också sjukförsäkring för längre tid än
tio år, har även föreslagit, att Konungen beträffande invaliditetsförsäkring
skall kunna medgiva avvikelser från lagens bestämmelser i övrigt.
I sitt senare yttrande anför Svenska livförsäkringsbolags förening beträffande
ifrågavarande försäkringsformers hänförande under lagen i huvudsak
följande.
Inom sjuk- och invaliditetsförsäkring måste man enligt föreningens mening
gå fram med allra största försiktighet, då det gäller att genom lagstiftning
ingripa för ett ökat försäkringsskydd för krigsrisk. I förhållande till premierna
skulle en obetingad ersättningsrätt för genom krigshandling föranledd arbetsoförmåga
eller nedsatt arbetsförmåga kunna medföra enorma kostnader.
De fonder, som belöpa på sjuk- och invaliditetsförsäkring, kunna väntas täcka
endast en ringa del av den ökade kostnaden, varför försäkringen, örn den
icke får parasitera på andra grenar av försäkringsverksamheten, sannolikt
kan göras effektiv endast genom upptagande redan under rådande krigstillstånd
av krigspremier till sådan storlek, att de skulle verka prohibitivt och
föranleda försäkringarnas annotation. Därtill kommer att, redan med hänsyn
till de avtalsenliga förpliktelserna, krig kan väntas medföra en ytterst
stark påfrestning i sjukförsäkring — av helt andra och större dimensioner
än i livförsäkring — genom epidemier, ökning av antalet fall av nerv- och
sinnessjukdomar samt sjukdomar till följd av försämrad hygien, bristande
tillgång på vissa näringsmedel m. m.
Frågan, huruvida sjuk- och invaliditetsförsäkrings giltighet i krig skall
regleras genom lag, har enligt föreningens uppfattning icke något samband
med den olika försäkringsteknik, som enligt lagen örn försäkringsrörelse tilllämpas
allteftersom försäkringsavtalen slutas för högst 10 år eller för längre
tid.
Endast där sjuk- och invaliditetsförsäkring utgör ett komplement och ett
i ekonomiskt hänseende jämförelsevis obetydligt sådant till liv- och livränteförsäkring,
synes det vara ekonomiskt försvarligt att låta lagen gälla. Typiskt
för sådan försäkring är premiebefrielseförsäkringen, vilken ofta inrymts
såsom ett försäkringsvillkor och alltså icke avtalsmässigt givits formen
av en självständig försäkring. Utom premiebefrielseförsäkring kan det vara
motiverat att låta lagen omfatta även annan invaliditets- eller sjukförsäkring,
som är kombinerad med liv- eller livränteförsäkring, nämligen örn en
utpräglad samhörighet mellan de båda försäkringsformerna existerar. Lagen
bör kunna få giltighet oavsett örn sjuk- och invaliditetsförsäkringen
meddelas av livförsäkringsbolaget självt eller av annan försäkringsgivare.
Även örn lagens giltighetsområde begränsas på ovan föreslaget sätt, böra de
för försäkring för dödsfall föreslagna lagbestämmelserna icke obetingat tilllämpas,
utan Kungl. Maj:t bör äga att förordna örn avvikelser från lagbestämmelserna.
Bihang till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 23.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Departements- Enligt vad jag i det föregående tillstyrkt skall ett bolag icke äga rätt att
chefen, fritaga sig från ansvarighet för dödsfall på den grund, att den försäkrade är
krigsdeltagare eller emedan dödsfallet har samband med kriget. Det torde
då vara riktigt, att bolaget ej heller bör få åberopa förbehåll, enligt vilket
premiebefrielse — som eljest skulle gälla enligt försäkringsavtalet, örn den
försäkrade drabbas av invaliditet på grund av sjukdom eller olycksfall —
icke skall inträda, örn invaliditeten äger samband med krigsdeltagandet.
Kommittén har i detta hänseende föreslagit, att det skall vara vederbörande
bolags egen sak att avgöra, i vad mån bolagets premiebefrielseförsäkringar
skola omfattas av lagen. Såtillvida synes detta vara berättigat som vissa premiebefrielseförsäkringar,
nämligen åtminstone de, vilka för sin tillämpning
icke kräva, att invaliditeten är varaktig, lämpligen böra undantagas från lagens
tillämpning. Det torde emellertid vara bättre, att lagen, såsom från olika
håll föreslagits, principiellt sett får gälla även premiebefrielseförsäkring, men
att åt Konungen gives rätt att medgiva de undantag, som kunna erfordras
för särskilda former av sådan försäkring.
Jämväl å vissa andra former av invaliditetsförsäkring än premiebefrielseförsäkring
torde lagen böra göras tillämplig. I sådant hänseende är dock till
en början att mörka, att själva begreppet invaliditetsförsäkring (invalidförsäkring),
som icke förekommer vare sig i lagen örn försäkringsrörelse eller
i lagen om försäkringsavtal, såsom försäkringsinspektionen påpekar, knappast
kan anses entydigt. Så mycket torde emellertid kunna sägas, att med invaliditetsförsäkring,
d. v. s. försäkring för invaliditetsfall, numera förstås
försäkring för förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, oberoende av örn
invaliditeten föranletts av olycksfall eller av sjukdom. Dock torde sjuk- och
olycksfallsförsäkringar med mycket korta karens- och ersättningstider icke
betraktas som invaliditetsförsäkring.
Den av försäkringsinspektionen hävdade uppfattningen, att all invaliditetsförsäkring
i sålunda angiven bemärkelse bör hänföras under lagen, kan jag
icke dela. Såsom Svenska livförsäkringsbolags förening framhållit skulle
nämligen detta kunna föranleda kostnader av en sådan storleksordning, att
orimligt höga krigspremier sannolikt finge uttagas, om ej invaliditetsförsäkringen
skulle komma att parasitera på andra grenar av försäkringsverksamheten.
Den av försäkringsinspektionen särskilt omnämnda, av bolagen Eir,
Valkyrian och Salus bedrivna sjukförsäkringen för längre tid än tio år synes
därför, trots den med livförsäkringen gemensamma försäkringsteknik, som
kommer till användning å nämnda invaliditetsförsäkringsform, icke böra
omfattas av lagen. Däremot torde Svenska Personal-Pensionskassans invalidi
tetsförsäkringar böra inbegripas med hänsyn till den nära samhörighet,
som råder mellan denna kassas liv- och invaliditetsförsäkringsrörelse. Jämväl
hos andra bolag förekomma invaliditetsförsäkringsformer, vilka äga ett
mer eller mindre fast samband med försäkringstagarens livförsäkring. Det
kan då vara naturligt, att även invaliditetsförsäkringen, oavsett örn denna
tecknas hos samma bolag som livförsäkringen eller ej, hänföres under lagens
bestämmelser. Detta synes dock icke böra ske i alla de fall, där ett dylikt
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
35
samband föreligger. Sålunda torde det vara riktigast att, bortsett från premiebefrielseförsäkring,
under lagen icke inbegripa sådan invaliditetsförsäkring,
som förenas med kapitalförsäkring enbart. Vidare bör sambandet mellan
huvud- och komplementsförsäkring, örn lagen skall vara tillämplig, icke få
vara alltför lösligt. Det torde med hänsyn härtill för lagens tillämplighet
böra föreskrivas, alt invaliditetsförsäkringen skall hava förenats med livförsäkringen
under sådant villkor, att invaliditetsförsäkringen upphör om livförsäkringen
upphör.
Genom alt lagen alltså föreslås tillämplig allenast å sådan invaliditetsförsäkring,
som utgör ett komplement till vederbörande livförsäkring, torde
några svårigheter vid tolkningen av begreppet invaliditetsförsäkring ej behöva
uppstå. Det synes nämligen ligga i sakens natur, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar
med korta karens- och ersättningstider icke annat än i undantagsfall
bliva förenade med livförsäkringar på det sätt, som lagen sålunda
skulle förutsätta. Såsom en säkerhetsåtgärd härutinnan och för att, om så
i andra fall befinnes lämpligt, kunna från lagen undantaga vissa därunder
eljest hänförliga former av invaliditetsförsäkring, torde emellertid, i enlighet
med vad försäkringsinspektionen föreslagit och såsom förut i fråga om premiebefrielseförsäkringen
berörts, Konungen böra äga möjlighet medgiva, att
förbehåll om ansvarighetsfrihet för invaliditetsfall alltjämt skall få åberopas.
I överensstämmelse med vad försäkringsinspektionen framhållit torde Konungen
på motsvarande sätt också böra erhålla möjlighet alf i övriga hänseenden
beträffande invaliditetsförsäkring medgiva avvikelser från lagens i
första hand för livförsäkring avsedda bestämmelser. Härigenom skulle det
bland annat bliva möjligt att, örn så finnes vara lämpligt, fritaga försäkringstagare,
vilka åtnjuta premiebefrielse beträffande den vanliga premien, från
skyldighet att erlägga krigspremie. Att, såsom försäkringsinspektionen föreslagit,
meddela en särskild bestämmelse om försäkringstagarnas fritagande
från denna skyldighet lärer alltså icke erfordras.
Med beaktande av de synpunkter, till vilka jag i det föregående anslutit
mig, har kommitténs förslag till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring
vid krig m. m. omarbetats inom handelsdepartementet. Jag torde i det följande
få lämna en redogörelse för avvikelserna under de olika paragraferna
mellan departementsförslaget och kommitténs förslag.
Lagförslaget.
1 §•
Rörande kommittéförslagets 1 §, vilken motsvarar 1 § i departementsförslaget,
anförde kommittén bland annat, att lagen borde bliva tillämplig endast
å de försäkringar, som meddelats å svenska medborgare, eftersom de
skäl, som med avseende å krigsdeltagare talade för ifrågavarande lagstiftning,
blott kunde åberopas för dem, vilka i ett svenskt krig tjänstgjorde vid eller
eljest åtföljde Sveriges krigsmakt, d. v. s. just svenska medborgare.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
Departements ■
chefen.
Svenska livförsäkringsbolags förening, med vilken för säkring sinspektionen
instämt, har framhållit, att här i riket bosatta utländska medborgare visserligen
icke torde bliva krigsdeltagare men att det icke syntes riktigt, att de,
såsom med kommitténs förslag bleve fallet, i sin egenskap av civila skulle
komma i åtnjutande av försäkringsskydd för krigshandlingar utan att i
likhet med svenska medborgare vara skyldiga att erlägga tilläggspremie.
Vad föreningen framhållit synes befogat. I paragrafen har i överensstämmelse
härmed upptagits föreskrift därom att lagen skall äga tillämpning
även å utlänning med hemvist här i riket.
Den omarbetning av paragrafen, som i övrigt skett, har, frånsett redaktionella
ändringar, betingats dels därav, att 17 och 18 §§ i kommitténs förslag
överförts till lagen med vissa bestämmelser örn inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m. och lagen med vissa bestämmelser örn utländsk försäkringsrörelse
här i riket vid krig m. m., vilka båda lagar antagits av innevarande
års lagtima riksdag, dels ock därav, att förevarande lag, enligt vad i den
allmänna motiveringen anförts, funnits böra omfatta jämväl invaliditetsförsäkring
i vissa fall. I sistnämnda hänseende har, i anslutning till vad förut
framhållits, förutom premiebefrielseförsäkringarna sådana invaliditetsförsäkringar
hänförts under lagen, vilka antingen meddelats av inländskt bolag,
vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, eller förenats med livränteförsäkring
för livsfall under sådant villkor, att invaliditetsförsäkringen
upphör om livförsäkringen upphör. Att invaliditetsförsäkring, som meddelats
av inländskt bolag, vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring,
sålunda alltid kommer att inbegripas under lagen, blir av betydelse icke blott
för (Svenska Personal-Pensionskassan, som bestämmelsen närmast avser,
utan även för de båda övriga pensionsförsäkringsanstalterna i landet, i den
mån invaliditetsförsäkring meddelas av dem. Invaliditetsförsäkring, som förenats
med livränteförsäkring för dödsfall enbart, har, därest den skulle förekomma,
icke ansetts böra omfattas av lagen.
Det i 1 § andra stycket av kommitténs förslag intagna stadgandet örn rätt
för Konungen att undantaga utländsk anstalt från tillämpning av lagens bestämmelser
beträffande äldre försäkringar har överflyttats till 3 § i departementsförslaget.
2 §.
Definitionerna i kommittéförslagets 2 § hava i departementsförslaget, särskilt
på grund av invaliditetsförsäkringarnas hänförande under lagen och
den i visst avseende borttagna gränslinjen mellan krigsdeltagare och civila,
omarbetats.
Beträffande definitionen av äldre försäkring må framhållas, att livförsäkring,
som tecknats enligt de grunder, som Konungen den 29 september 1939
stadfäst, enligt departementsförslaget liksom enligt kommitténs förslag icke
skall anses som äldre försäkring. Däremot innebär definitionen, att en invaliditetsförsäkring,
som före lagens ikraftträdande eller inom tre månader
därefter förenas med en livförsäkring, blir en äldre försäkring, oavsett att
Kungl. Majlis proposition nr 23.
37
livförsäkringen själv icke utgör en äldre sådan. Detta betyder således bland
annat, att, ehuru bolagens försäkringsvillkor icke innehålla någon bestämmelse
därom, krigspremie skall kunna uttagas jämväl för sådana invaliditetsförsäkringar,
som jämte huvudförsäkringen tillkommit sedan hösten 1939.
Enligt vad kommittén framhållit bliva samtliga försäkringar, som före lagens
ikraftträdande eller inom tre månader därefter tecknats hos det danska
bolaget Hafnia, att anse som äldre försäkringar. Detta gäller således även
de livförsäkringar, som sedan i höstas tillkommit enligt exakt samma villkor
som de svenska bolagens. Med avseende å dessa försäkringar måste alltså,
örn icke lagens för dem mindre lämpliga bestämmelser om äldre livförsäkringar
skola bliva gällande, ett särskilt förordnande med stöd av 3 § sista
stycket meddelas. Detta förordnande bör emellertid, om bolaget liksom de
svenska bolagen skall få rätt att upptaga krigspremier för invaliditetsförsäkringar,
tillhörande dess senaste bestånd, icke omfatta sistnämnda invaliditetsförsäkringar.
Begreppet yngre försäkring har med departementsförslagets avfattning av
15 §, vartill jag vid redogörelsen för sistnämnda paragraf skall återkomma,
ansetts böra utgå. Att definitionen av begreppet krigspremie ändrats innebär
ej i sak någon skillnad mot vad som gäller enligt kommitténs förslag.
För den nya definitionen av begreppet krigsdeltagare har jag i den allmänna
motiveringen redogjort. Även begreppet krigsdödsfall har, i överensstämmelse
med vad tidigare anförts, ändrats, varjämte det motsvarande begreppet
krigsinvaliditet på grund av invaliditetsförsäkringarnas inbegripande
nyinförts. Sistnämnda båda begrepp hava sin huvudsakliga betydelse vid
tillämpningen av 7 §, enligt vilket lagrum, såsom jag senare närmare skall
beröra, försäkringsgivaren vid krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet är
skyldig uppskjuta viss del av sin betalningsskyldighet. Genom att, såsom försäkringsinspektionen
föreslagit, begreppet krigsdödsfall avsevärt utvidgats,
kommer uppskovet att avse långt flera dödsfall än vad som gäller enligt
kommitténs förslag. Medan således, enligt vad i den allmänna motiveringen
omtalas, krigsdödsfall enligt kommitténs förslag är ett dödsfall, som föranletts
av krigshandling under tid då krigstillstånd råder och som inträffat senast
inom ett år efter krigstillståndets upphörande, stadgar departementsförslaget,
att med krigsdödsfall (krigsinvaliditet) skall förstås dödsfall (invaliditet),
som inträffat under krigstillstånd eller som föranletts av krigshandling
under tid då krigstillstånd råder och inträffat inom ett år efter krigstillståndets
upphörande. Till skillnad från kommitténs förslag skola alltså
enligt departementsförslaget samtliga dödsfall under kriget och icke blott
de, som föranletts av krigshandling, anses som krigsdödsfall. Det torde
vara uppenbart, att, om en karenstid fastställts i försäkringsvillkoren, denna
är utan betydelse, då det gäller att avgöra vid vilken tidpunkt invaliditet
skall anses hava inträffat.
En definition av begreppet risksumma, vilket i departementsförslaget förekommer
på betydligt fler ställen än enligt kommitténs förslag, har nyinförts.
38
Kungl. Mcij:ts proposition nr 23.
3 §•
Medan i kommitténs förslag lagbestämmelserna hänförts till olika kapitel
örn äldre försäkring och örn yngre försäkring etc., har i departementsförslaget
av redaktionella skäl det tillvägagångssättet valts, att i 3 § förklaras, att
bestämmelserna i vissa uppräknade paragrafer allenast skola avse äldre försäkring.
Dessutom har i denna paragraf, liksom enligt 15 § i kommitténs
förslag, föreskrivits, att Konungen beträffande livförsäkring, som meddelats
av inländskt bolag, vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, skall
kunna medgiva avvikelser från lagens materiella bestämmelser. Såsom i den
allmänna motiveringen nämnts har en motsvarande bestämmelse funnits
böra meddelas med avseende å all under lagen hänförlig invaliditetsförsäkring,
varvid beträffande de utländska anstalterna rätten att medgiva avvikelser,
i överensstämmelse med vad som stadgas i 17 § tredje stycket, ansetts
böra anförtros åt försäkringsinspektionen.
Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf motsvarar 1 § andra
stycket i kommittéförslaget.
4 §•
Denna paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag.
Omarbetningen av första stycket har i sak föranletts av invaliditetsförsäkringarnas
inbegripande under lagen.
Vad andra stycket beträffar upptager kommittén i sitt förslag ett stadgande,
enligt vilket förbehåll örn ansvarighetsfrihet alltjämt skall få gälla,
i den mån försäkringssumman eller, örn flera försäkringar tecknats å samma
person, den sammanlagda försäkringssumman överstiger 50,000 kronor.
Större försäkringsbelopp kunna således med stöd av detta stadgande uteslutas
från lagens tillämpning. I kommittéförslaget finns ingen föreskrift om
vilket av olika försäkringsbelopp, som — därest flera försäkringar, sammanlagt
överstigande 50,000 kronor, tecknats å samma person — skall anses ligga
innanför respektive utanför denna gräns. En sådan föreskrift lämnas däremot
i det av kommittén såsom ett exempel upprättade förslaget till grunder,
däri det heter, att, om flera försäkringar tecknats, överskjutande försäkringssumma
i första hand skall anses falla å senare tecknad försäkring. Kommittén
har i fråga om 50,000-kronorsgränsen framhållit, att denna skulle
gälla, oavsett örn de å samma person tecknade försäkringarna meddelats av
samma eller av olika bolag.
Svenska livförsäkringsbolags förening anför i sitt yttrande över kommittéförslaget,
att det av lagtexten uttryckligen borde framgå, att maximibeloppet,
50,000 kronor, skulle gälla försäkringstagarnas alla äldre försäkringar,
oavsett om dessa tecknats i ett eller flera bolag, och att det likaledes redan
i lagtexten borde klargöras vilket av olika försäkringsbelopp, som skulle anses
ligga ovanför nämnda gräns. I sistnämnda hänseende yttrar föreningen
bland annat följande.
Av utkastet till grunder framgår, att kommitterade avsett att, om försäkringsbeloppet
överstiger 50,000 kronor, tidigare tecknad försäkring skall om
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23. 39
fatta krigsrisken före senare tecknad. Föreskrift härom ilar emellertid icke
lämnats i lagen.
Då man kan förutsätta, att risksumman vid en tidigare tecknad försäkring
i allmänhet är förhållandevis lägre än vid en senare tecknad, medför
den föreslagna ordningsföljden en minskning av det effektiva försäkringsskyddet.
Detta synes oss i viss mån motverka förslagets syfte. Enligt vårt
förmenande bör försäkringstagaren ha möjlighet att för krigsrisk skydda
just den eller de försäkringar, som ur hans synpunkt bäst behöver ett sådant
skydd. Här kunna sådana frågor inverka som t. ex. förmånstagareförordnande
(vanligt eller oåterkalleligt), pantsättningar och försäkringens art.
Vi föreslå därför, att försäkringstagaren lämnas frihet att inom viss tid,
exempelvis tre månader från krigstillståndets inträdande, meddela försäkringsgivaren
(eventuellt försäkringsgivarna) vilken eller vilka försäkringar
han önskar få krigsskyddade. Skulle dödsfall inträffa utan att dylikt meddelande
lämnats, bör krigsskyddet vara knutet till de äldsta försäkringarna.
Svenska Personal-Pensionskassan framhåller, att med hänsyn till vissa för
denna kassa speciella förhållanden begränsningen till 50,000 kronor för kassans
vidkommande borde verkställas utan hänsyntagande till hos andra bolag
tecknade försäkringar, varvid självfallet motsvarande begränsning för de
andra bolagen borde ske utan medräknande av försäkringar i SPP.
Sociala för svar sbered skapskommittén anför, att det i detta sammanhang,
då fråga ej vore om något stöd från statens sida, icke syntes kunna göras
någon befogad erinran mot förevarande begränsning till 50,000 kronor.
För säkring sinspektionen anför i huvudsak följande.
I enlighet med inspektionens principiella uppfattning, att en uppdelning av
de försäkrade i krigsdeltagare och andra ej kan upprätthållas, blir det nödvändigt
att låta bestämmelsen i kommitténs 3 § första stycket omfatta hela
försäkringsbeståndet, sålunda även försäkringar över 50,000 kronor, för vilka
kommittén enligt andra stycket ansett, att villkoren i avtalet borde gälla
oförändrade. För att denna utvidgning ej skall vålla ökade likviditetssvårigheter
för bolagen föreslår inspektionen i stället en bestämmelse, att av
försäkringsbelopp, som överstiga 50,000 kronor, endast återköpsvärdet eller
däremot svarande belopp skall utbetalas omedelbart vid krigsdödsfall.
Det må framhållas, att genomsnittsåldern för försäkrade med stora försäkringsbelopp
torde vara icke oväsentligt högre än den genomsnittliga åldern
inom försäkringsbeståndet i övrigt. Härav följer, att dessa försäkrade
i mindre grad än övriga kunna väntas komma att tjänstgöra vid fronten och
att de sålunda sannolikt bliva utsatta för mindre risk än övriga försäkrade.
Ett medtagande av dessa höga försäkringsbelopp torde därför komma att
medföra sänkning av krigspremienivån. Däremot kommer medtagandet
självfallet att öka bolagens tillskott.
Försäkringsinspektionen har icke förbisett, att vissa svårigheter kunna
uppstå genom att lagen utsträckes att gälla även de största försäkringarna
icke minst på den grund, att dessa äro och måste vara föremål för återförsäkring.
I återförsäkringsavtalen stadgas i regel, att återförsäkraren skall
följa direktförsäkraren i fråga örn skaderegleringen. Denna bestämmelse
torde emellertid icke kunna åberopas i förevarande fall, då skaderegleringen
på grund av den föreslagna lagen skulle ske i direkt strid mot försäkringsvillkoren.
Resultatet kan alltså bliva, att medan det direkta försäkringsavtalet
regleras enligt lagen, återförsäkringsavtalet regleras enligt avtalets villkor,
i den mån dessa över huvud kunna tillämpas. Beträffande en civil för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
säkrad, som avlider, skulle sålunda direktförsäkraren av återförsäkraren erhålla
full täckning för den återförsäkrade delen av försäkringen utan att
behöva avstå någon del av krigspremien. Avlider däremot en krigsdeltagare,
får direktförsäkraren ensam ansvara för hela beloppet. Man skulle
därför kunna ifrågasätta örn icke lagen borde utsträckas att gälla även återförsäkring.
Då detta emellertid torde vara uteslutet, i den mån återförsäkringsbolagen
äro utländska, och då återförsäkringen inom landet genom frivilliga
överenskommelser mellan bolagen torde kunna anpassas till lagen,
har inspektionen icke ansett anledning föreligga att föreslå återförsäkringens
inbegripande. Då man kan förutsätta, att de svenska livförsäkringsbolagen
ingå sådant krigskonsortieavtal, som avses i lagen, synes en relativt
god utjämning dock kunna uppnås.
I sitt senare yttrande anför Svenska livförsäkringsbolags förening bland
annat.
Inspektionens principståndpunkt att en uppdelning av de försäkrade i
krigsdeltagare och civila icke kan upprätthållas skulle enligt inspektionens
uppfattning nödvändiggöra, att lagen utsträcktes till att gälla hela försäkringsbeståndet,
sålunda även de största försäkringarna. Aven örn det skulle
vara riktigt, att man, då det gäller bolagens hela försäkringsbestånd, icke
kan skilja mellan krigsdeltagare och civila, kan man emellertid därav icke
sluta, att detta skulle vara omöjligt, då det gäller ett begränsat antal risker.
Enligt föreningens uppfattning är det nödvändigt att utesluta de största
försäkringsbeloppen. Något behov av att låta lagstiftningen omfatta även dessa
föreligger icke. Föreningens viktigaste skäl är emellertid återförsäkringsfrågan
och därtill kommer, att för nya försäkringar en begränsning av beloppen
blir nödvändig med hänsyn till den förefintliga risken för moturval.
Av inspektionens utlåtande framgår, att en lagstiftning beträffande krigsrisken,
vilken bleve bindande för de utländska återförsäkringsgivarna, icke
är möjlig. Med hänsyn härtill har inspektionen förutsatt, att mellan försäkringsbolagen
ett konsortieavtal träffas, och förmenat, att härigenom en relativt
god riskutjämning skulle kunna uppnås. Det torde emellertid icke vara
möjligt att få en sådan överenskommelse till stånd, om densamma skulle
omfatta även de allra största försäkringarna. Föreningen anser för sin del,
att en tillfredsställande riskutjämning kan nås, om gränsen sättes vid högst
200,000 kronors risksumma å en och samma persons liv. För överskjutande
belopp, vilka i huvudsak äro återförsäkrade i utländska bolag, skulle de
gamla krigsvillkoren fortfarande komma att gälla.
Inspektionen gör i sin motivering gällande, att ett medtagande av de höga
försäkringsbeloppen skulle till följd av ifrågavarande försäkrades högre
ålder sannolikt komma att till fördel för de försäkrade medföra en sänkning
av krigspremienivån. En inom Aterförsäkringsaktiebolaget Sverige utförd
undersökning rörande bolagens försäkringar med högre försäkringsbelopp
har emellertid givit vid handen, att genomsnittsåldern för dessa försäkrade
icke kan sägas ligga väsentligt högre än inom storförsäkringen i
övrigt.
Genom en begränsning till 200,000 kronors risksumma skulle antalet risker,
som ställas utanför lagens bestämmelser, bliva relativt litet, för hela landet
icke över 500. Den kategoriklyvning, som för dessa risker enligt de
avtalade försäkringsvillkoren alltjämt skulle fortbestå, skulle endast aktualiseras
för under kriget inträffade dödsfall bland dessa försäkrade, och följaktligen
innebära ett problem, som bolagen utan större svårighet kunde bemästra.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
41
Försäkringsinspektionen, som under ärendets beredning inom handelsdepartementet
hörts över ett i enlighet med vad Svenska livförsäkringsbolags
förening sålunda anfört utarbetat förslag att från lagens tillämpning
undantaga försäkringar, i den mån desammas risksummor överstege
200,000 kronor, varvid skyldighet att erlägga tilläggspremie icke skulle föreligga
för det överskjutande beloppet, har förklarat, att den med hänsyn
till de svårigheter, som vore förbundna med att låta lagen omfatta även de
högsta försäkringssummorna, icke ville avstyrka ifrågavarande förslag. Förslaget
vore emellertid, framhåller inspektionen, ägnat att ingiva vissa betänkligheter,
då detsamma innebure, att de civila försäkringstagare, som hade
stora försäkringar, bleve gynnsammare behandlade än de, som hade små
försäkringar. Tilläggspremie skulle nämligen icke behöva erläggas för den
del av försäkringsrumman, som överstege 200,000 kronor, trots att denna del,
vad de civila anginge, frånsett att uppskov med utbetalningen bomme att
ske, skulle erhållas oavkortad.
Om ett statligt stöd beträffande krigsdeltagares premiebetalning skulle Departementskomma
i fråga, finge detsamma sannolikt begränsas till att avse allenast reia- chefen.
tivt små försäkringssummor. Delta skulle emellertid kunna ske oberoende
av, om förevarande lag blir tillämplig på alla försäkringsbelopp eller örn bolagen,
i den mån försäkringssummorna överstiga viss i lagen angiven gräns,
alltjämt skola kunna fritaga sig från ansvarighet. Avgörandet om och var
en dylik gräns skall sättas bör således icke påverkas av spörsmålet om detta
statliga stöd. Nämnda avgörande kan emellertid ur andra synpunkter bliva
av betydelse för försäkringsbeståndet i gemen. Om det vore exempelvis så,
att personer i värnpliktsåldrarna, d. v. s. de presumtiva krigsdeltagarna, i
vidare utsträckning än andra försäkringstagare representerade de större försäkringsbeloppen,
skulle en högre gräns normalt sett komma att medföra
en stegring av krigsdödsfalls- och krigsinvaliditetskostnaderna, vilket i sin
tur skulle föranleda en höjning av krigspremienivån. Nu torde emellertid,
örn det överhuvud taget kan anses föreligga någon tendens i förevarande
hänseende, denna peka i motsatt riktning. Sålunda lärer det redan
enligt sakens natur snarare förhålla sig så, att genomsnittsåldern för försäkrade
med stora försäkringsbelopp är åtminstone något högre än inom beståndet
i (ivrigt. Det kan således icke heller ur denna synpunkt innebära
någon nackdel för försäkringstagarna, att den av kommittén föreslagna gränsen,
som satts vid 50,000 kronor, höjes. För bolagen däremot skulle en dylik
höjning normalt sett komma att innebära en ökning av deras tillskott. Att,
såsom försäkringsinspektionen föreslagit, belt och hållet borttaga gränsen torde
på grund härav och med hänsyn i övrigt till de av inspektionen och Svenska
livförsäkringsbolags förening i detta sammanhang berörda återförsäkringsförhållandena
icke böra ske. Däremot torde, såsom föreningen ansett, gränsen
kunna höjas, varvid densamma synes böra bestämmas med hänsyn icke
till försäkringssummans utan till vederbörande risksummas storlek. Det är
nämligen att märka, att storleken av försäkringssummans övriga del, åter
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
köpsvärdet, vilket redan enligt försäkringsavtalet utbetalas även vid krigsdeltagares
dödsfall, icke synes böra inverka på spörsmålet, om och i vad mån
krigsriskskydd enligt förevarande lag skall finnas. Föreningen har framhållit,
att gränsen borde kunna sättas vid en risksumma av 200,000 kronor
å samma person. Jag biträder denna uppfattning. Om gränsen sättes så
högt, torde emellertid förbehållet örn ansvarighetsfrihet för krigsdeltagarnas
försäkringsfall med avseende å överskjutande belopp böra gälla obligatoriskt.
Någon möjlighet för bolagen själva att borttaga eller ytterligare höja
gränsen skulle således icke finnas, detta med hänsyn till fördelen av enhetlighet
mellan de olika bolagen.
Beträffande försäkrade — enligt Svenska livförsäkringsbolags förenings
uppgift högst 500 — med dylika högre försäkringsbelopp skulle bolagen vid
vederbörandes dödsfall alltså för varje fall hava att utreda, huruvida den
försäkrade deltagit i kriget eller ej. Härvidlag torde det emellertid icke
vara riktigt att, på motsvarande sätt som vid en eventuell nedsättning av
försäkringssummorna, bland krigsdeltagarnas försäkringsfall medräkna och
låta ansvarighetsfriheten avse allenast de fall, som inträffat, medan vederbörande
varit krigsdeltagare, eller som föranletts av krigshandling under
dylik tid. Vid avgörande av, huruvida ansvarighetsfrihet skall föreligga eller
ej, torde krigsvillkorens bestämmelser i stället böra följas.
I enlighet med vad nu sagts har 4 § i departementsförslaget avfattats.
Härvid har också, såsom föreningen föreslagit, i lagrummet uttryckligen
föreskrivits, att ifrågavarande gräns skall avse sammanlagda risksumman
för alla äldre livförsäkringar å samma person, oavsett om försäkringarna
tecknats hos samma eller olika försäkringsgivare. Det må emellertid erinnas,
att jämlikt 3 § Konungen beträffande livförsäkringar, som meddelats
av inländskt bolag, vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, skall
kunna medgiva avvikelser även från detta stadgande. Örn då med stöd av
bestämmelsen i 3 § i enlighet med Svenska Personal-Pensionskassans förut
omförmälda ståndpunkt föreskrives, att begränsningen för SPP:s vidkommande
skall ske utan hänsyntagande till de hos andra bolag tecknade försäkringarna,
torde på motsvarande sätt begränsningen för de övriga bolagens
del böra ske utan att försäkringarna hos SPP medräknas. På grund
härav har det ansetts böra i 4 § införas den generella bestämmelsen, att
Konungen skall kunna förordna, att ifrågavarande gräns icke behöver avse
den sammanlagda risksumman för alla livförsäkringar.
Lagrummet stadgar, såsom nyss nämnts, att gränsen, örn ej Konungen
annorlunda förordnar, skall gälla sammanlagda risksumman för alla äldre
livförsäkringar. Däremot föreskrives ej, att invaliditetsförsäkringarnas risksummor
skola inräknas. Örn livförsäkringarna å en person hava en sammanlagd
risksumma av exempelvis 190,000 kronor och invaliditetsförsäkringarnas
sammanlagda risksumma uppgår till 30,000 kronor, kvarstår ansvarigheten
för samtliga dessa försäkringar i deras helhet, övre gränsen för
det belopp, för vilket förbehåll örn ansvarighetsfrihet icke får åberopas, i
lagförslaget benämnt försäkringarnas krigsskyddade del, har således i detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
43
fall ej uppnåtts. För invaliditetsförsäkringarna liksom i fråga om bolag,
vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, kan gränsen för övrigt,
på grund av vad i 3 § stadgas, bestämmas till annat belopp än det,
som i 4 § sägs.
I kommitténs förslag till grunder har, såsom förut berörts, den föreskriften
lämnats, att, örn flera försäkringar meddelats, vilka sammanlagt översliga
den fastställda gränsen, det överskjutande beloppet i första hand skall
anses falla å senare tecknad försäkring. Svenska livförsäkringsbolags förening
har i detta hänseende i stället ansett, att det borde överlämnas åt försäkringsgivaren
och försäkringstagaren själva att träffa avtal om vilket av
olika försäkringsbelopp, som skulle anses ligga innanför respektive utanför
vederbörande gräns, och att en bestämmelse härom borde införas i lagen.
För det fall, att avtal icke träffats, anser föreningen, i motsats till kommittén,
att det överskjutande beloppet bör falla å de försäkringar, som först
tecknats. Jag delar föreningens uppfattning, att parterna själva böra få
träffa överenskommelse örn vilka försäkringar, som i första hand skola vara
krigsskyddade, och att en bestämmelse härom bör införas i lagen. Enär, särskilt
örn det är många bolag, hos vilka försäkringarna tecknats, det kan bliva
svårt att få till stånd en dylik överenskommelse, torde en kompletterande
fördelningsregel därjämte behövas. Denna har jag emellertid ansett böra
få det innehållet, att, då ej annat avtal träffats, risksumman för försäkringarnas
krigsskyddade del skall fördelas på försäkringarna i proportion
till dessas risksummor.
Om den försäkrade icke varit krigsdeltagare, kommer enligt vad här förordats
beträffande försäkringar, vilkas risksumma överstiger 200,000 kronor,
också det överskjutande beloppet till utbetalning. Det skulle med hänsyn
härtill kunna tyckas, att tilläggspremie borde uttagas jämväl för detta
överskjutande belopp. Denna tilläggspremie borde då, eftersom den, i motsats
till vad som eljest gäller beträffande tilläggspremiema, endast skulle
avse den ökade krigsrisken för civilbefolkningen, vara lägre än tilläggspremierna
i övrigt och utkrävas allenast av de civila. Såsom av nästföljande paragraf
framgår har emellertid någon dylik tilläggspremie icke föreslagits.
Det är nämligen att märka, att ifrågavarande höga försäkringsbelopp så gott
som undantagslöst äro återförsäkrade i utlandet, och att de utländska återförsäkringsgivarna
redan enligt vederbörande avtal äro skyldiga att utbetala
fulla försäkringssummor vid de civilas dödsfall. Några ökade förpliktelser,
vilka liksom för de i Sverige verksamma direktförsäkringsbolagen
skulle kunna motivera en rätt till tilläggspremier, torde icke kunna åläggas
de utländska återförsäkringsbolagen.
5 §•
Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget. Andra stycket är emellertid
nytt och rör det nyss angivna förhållandet, att tilläggspremie icke skall
uttagas, i den mån sammanlagda risksumman överstiger försäkringens
krigsskyddade del.
opaginerad Kontrollera mot PDF
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
6 §.
Paragrafen motsvaras av 11 § i kommittéförslaget. Därjämte innehåller
densamma motsvarighet till vissa föreskrifter, som kommittén upptagit i
sitt förslag till grunder.
Sociala försvarsberedskapskommittén har anfört, att det ur sociala synpunkter
måste hälsas med tillfredsställelse, att, såsom 11 § i kommittéförslaget
innebär, en betydande del av krigsrisken skulle komma att bäras av
försäkringsbolagen. Förslagets ståndpunkt, att förmånen av krigsriskens
täckning skulle så att säga lämnas försäkringstagarna till billigast möjliga
pris, syntes försvarsberedskapskommittén erkännansvärd. Försvarsberedskapskommittén
ville dock — närmast av praktiska hänsyn — ifrågasätta,
om icke såsom ett allmänt villkor för uttagande av krigspremie borde gälla,
att de av kriget föranledda försäkringsfallen nått en viss, icke alltför obetydlig
storlek. Under denna gräns skulle således försäkringsbolagen ensamma
svara för krigsrisken. I övrigt funne försvarsberedskapskommittén icke
anledning till erinran mot förslaget i och för sig ur nu förevarande synpunkter.
För säkring sinspektionen har beträffande 11 § i kommittéförslaget anfört
bland annat följande.
Med anledning av kommitténs förslag vill inspektionen erinra om sitt uttalande
på denna punkt i utlåtandet den 7 september 1939. Detta uttalande,
som visserligen endast rörde civilbefolkningen, innebar, att, innan krigspremie
finge uttagas, skulle försäkringsbolagets fria reserver och så stor del av
aktiekapitalet, som enligt lag eller bolagsordning må förloras utan att likvidationsskyldighet
inträder, först vara förbrukade. Även om utgångspunkten
för ifrågavarande lagstiftning förändrats, finner inspektionen det obilligt, att
bolagen alltid skulle helt undgå att anlita aktiekapitalet för täckande av tillskott.
Då aktiekapitalet utgör säkerhet även för det på grund av krigsdödsfall
avgångna försäkringsbeståndet, är det nämligen enligt inspektionens mening
ofrånkomligt, att även aktiekapitalet till en del bör kunna tagas i anspråk
för att öka möjligheten att åstadkomma erforderligt tillskott. Hur
mycket av aktiekapitalet som bör tagas måste regleras även med hänsyn till
syftet att undvika likvidation, vilket syfte är en av anledningarna till att
inspektionen väckt frågan örn förevarande lagstiftning. De normer, efter
vilka tillgångarna skola fördelas mellan det avgångna beståndet och det kvarstående,
kunna icke på förhand bestämmas. I det enskilda fallet har man
i första hand att räkna med storleken av det maximala tillskottet. Hänsyn
bör emellertid också tågås till frågan, om det resterande aktiekapitalet är
tillräckligt för att trygga det kvarvarande försäkringsbeståndet. Då någon
allmängiltig regel härom icke torde kunna givas i lagen, torde enda utvägen
vara att — liksom frågan om koncession för ett stiftat försäkringsbolag prövas
av Kungl. Majit — frågan örn och i vad mån ett försäkringsbolags aktiekapital
må tagas i anspråk för uppnående av det föreslagna tillskottet bör
underställas Kungl. Majlis prövning. Vid denna prövning skall Kungl. Majit
icke vara bunden att verkställa prövningen under hänsynstagande blott till
tryggheten för gällande försäkringsavtal och enskilda försäkringstagares
rätt. Enligt inspektionens mening bör denna prövning utfalla olika, om det
kan påvisas att försäkringsgivarens svårighet att med andra medel än aktiekapitalet
åstadkomma det avsedda tillskottet beror av att dödsfallen huvud
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
45
sakligen avse försäkringar, för vilka han enligt avtalen varit skyldig att
gälda fulla försäkringssummor, eller örn dödsfallen i större utsträckning hänföra
sig till försäkringar, för vilka han, för den händelse denna lag ej tillkommit,
avtalsmässigt varit pliktig att utgiva allenast försäkringarnas återköpsvärde.
Vad ovan anförts om aktiekapital torde i tillämpliga delar böra gälla även
beträffande försäkringsaktiebolags reservfond och utjämningsfond, vilka fonder
städse representera även för annat ändamål än livförsäkring avsett
kapital.
Förutberäknat överskott bör enligt inspektionens mening tagas i anspråk
närmast före utjämningsfond, reservfond och aktiekapital. Denna ordning
har särskild betydelse för de bolag, som jämte livförsäkring meddela annan
försäkring. Där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, skola övriga medel
anlitas i samma ordning som gäller beträffande täckande av förlust.
Vad som sagts beträffande aktiekapital är avsett att äga motsvarande tillämpning
i fråga örn garantikapital.
Svenska livförsäkringsbolags förening, som i sill yttrande över kommittéförslaget
i förevarande avseende allenast framhållit, att av kommittén i
dess förslag till grunder intagen föreskrift, att endast det överskott skulle medtagas,
som kunde beräknas uppkomma under fem räkenskapsår framåt,
syntes böra intagas i själva lagen, har i sitt senare yttrande anfört följande.
Enligt inspektionens förslag skulle även utjämnings- och reservfond samt
aktie- och garantikapital kunna i viss utsträckning tagas i anspråk för att
öka försäkringsgivarens tillskott. Visserligen skulle enligt förslaget Kungl.
Majit ha att bestämma, i vilken utsträckning dessa medel skola anlitas, men
rörande de principer, som skulle vara vägledande för Kungl. Maj:ts beslut,
nämner den föreslagna lagtexten intet. Ej heller ur motiven kunna de härför
avsedda reglerna utläsas med tydlighet.
Av aktieägare och garanter tillskjutna medel böra givetvis få tillgripas i
den mån detta är nödvändigt för fullgörande av försäkringsgivarens avtalsenliga
åtaganden, men också endast i denna utsträckning. Ett utökande genom
lagstiftningsingripande av försäkringsgivarens ansvarighet gent emot
försäkringstagarna bör sålunda principiellt vara kombinerat med skyldighet
för försäkringstagarna att gälda full motprestation — i detta fall krigspremie.
Då såsom i förevarande fall motprestationen av särskilda skäl satts
så låg, att den endast motsvarar cirka hälften av vad som erfordras för fullgörande
av försäkringsgivarens utökade ansvarighet, bör försäkringsgivaren
varken kunna förpliktas eller tillåtas att för detta ändamål utnyttja andra
medel än dem, som avsatts för försäkringstagarnas räkning.
_ Enligt nu gällande försäkringsvillkor för det äldre beståndet har försäkringsgivaren
att under krig utbetala fulla försäkringsbelopp på icke-krigsdeltagares
försäkringar, oavsett om dödsfallet orsakats av krigshandling eller
ej. För fullgörande av sådana försäkringsgivarens åtaganden stå självfallet
samtliga försäkringsgivarens fonder ävensom aktie- och garantikapital
till förfogande. Men man måste inlägga en bestämd gensaga mot tanken att
detsamma skulle gälla även beträffande nya förpliktelser, som i efterhand
påläggas försäkringsgivaren genom lagstiftning.
För bolag med relativt obetydligt aktie- eller garantikapital spelar det för
försäkringstagarna en skäligen underordnad roll, örn även dessa medel få
tillgripas eller ej. De bolag åter, hos vilka utjämnings- och reservfond samt
aktie- eller garantikapital uppgå till mera betydande belopp, torde redan genom
de fonder och överskott, som enligt kommitténs förslag skola tagas i
Departements
chefen.
46 Kungl. Maits proposition nr 23.
anspråk, hava en så konsoliderad ställning, att ifrågavarande medel kunna
lämnas ur räkningen.
På grund av vad sålunda anförts mäste föreningen avstyrka den av inspektionen
ifrågasatta avvikelsen från kommitténs förslag i denna del.
I varje fall måste, örn dessa medel skulle anses kunna i något fall tillgripas,
de härför vägledande principerna klart angivas. Sålunda måste tydligt
utsägas, att av utjämningsfond, reservfond, aktiekapital och garantikapital
större belopp icke må anlitas för täckande av försäkringsgivarens genom förevarande
lagstiftning utökade förpliktelser än som enligt hittills gällande
försäkringsvillkor skulle tagits i anspråk för kostnaderna i anledning av inträffade
krigsdödsfall.
Beträffande förslaget om att genom lagen begränsa det föratberäknade
överskottet till vad som beräknas uppkomma under fem år anför försäkringsinspektionen
i huvudsak följande.
En sådan bestämmelse innebär, att det icke kan vara fråga örn ett tekniskt
överskott, vilket framkommer genom en s. k. teknisk balansräkning,
utan endast ett förutberäknat bokföringsmässigt överskott, som kan väntas
uppkomma under fem år framåt. F ör att belysa innebörden härav kan man
exempelvis jämföra två bolag, vilka i realiteten hava lika stark ekonomisk
ställning, men av vilka det ena avsatt sina överskottsmedel till s. k. fria fonder,
medan det andra i stället skapat dolda reserver genom nedskrivning av
värdehandlingar under verkliga värdet. Om de nedskrivna värdehandlingarna
förfalla till betalning senare än efter fem år, skulle dessa dolda reserver
icke komma att tagas i anspråk för tillskottet, medan det förstnämnda
bolaget, vars reserver äro synliga, måste avstå dessa. En sådan olikhet i behandlingen
av två bolag på den grund, att de valt formellt olika sätt för sin
konsolidering, synes icke riktig. För förutberäkning av överskott erfordras
vissa beräkningsgrunder, och avsikten synes vara, att bestämmelserna i kommittéförslagets
16 § skola äga tillämpning beträffande sådana grunder. Man
kan emellertid tänka sig, att ett bolag begär stadfästelse å grunder, vilka
leda till ett alltför lågt förutberäknat överskott, varigenom en större del än
eljest av kostnaden för krigsdödsfall kunde övervältras på de försäkrade. Örn
Konungen blott skall verkställa sådan prövning av ifrågavarande grunder
som avses i lagen örn försäkringsrörelse synes det tveksamt, huruvida Konungen
kan tvinga ett bolag att antaga grunder, vilka medföra ett större
förutberäknat överskott än bolaget självt önskar, då ju detta skulle innebära
en ändring i riktning mot mindre betryggande grunder. Försäkringsinspektionen
vill med hänsyn till det anförda föreslå, att orden »för fem år»
ersättas med uttrycket »enligt av Konungen givna föreskrifter».
, Medan enligt kommitténs förslag försäkringsgivaren har att bestrida hälften
av kostnaden för inträffade krigsdödsfall, har i departementsförslaget upptagits
ett stadgande av innehåll, att försäkringsgivaren skall bidraga till täckande
av kostnaden för krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet. Att bolagets
tillskott icke, såsom enligt kommittéförslaget, maximerats till hälften
av ifrågavarande kostnad, sammanhänger med det sätt, varpå tillskottet,
enligt vad vid redogörelsen för departementsförslagets 13 § skall nämnas,
ansetts böra komma till användning. Även enligt departementsförslaget
gäller emellertid den maximeringsbestämmelsen, att bolagets tillskott
icke skall uppgå till mer än vad som under iakttagande av vissa regler kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
47
tagas i anspråk genom anlitande av tillgängligt och förutberäknat överskott
å försäkringsgivarens rörelse samt genom nedsättning av utjämningsreserv,
vinstfonder, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv. Såsom tidigare berörts
har Svenska livförsäkringsbolags förening, i enlighet med kommitténs
förslag till grunder, funnit det förutberäknade överskottet böra begränsas
till vad som kan beräknas uppkomma under fem räkenskapsår framåt, medan
däremot försäkringsinspektionen ansett, att en dylik bestämmelse i vissa
fall skulle kunna leda till ett alltför lågt förutberäknat överskott och att
det för övrigt borde föreskrivas, att Konungen skall äga meddela bestämmelser
rörande överskottets beräkning. Jag delar inspektionens uppfattning
men anser tillika, att i bolagens intresse en yttersta gräns, förslagsvis tio år,
bör bestämmas med avseende å den tid, för vilken överskottet skall förutberäknas.
Departementsförslaget bar avfattats i enlighet härmed.
Försäkringsinspektionen anser i sitt yttrande över kommitténs förslag, att
icke blott de av kommittén anvisade fonderna utan även aktie- eller garantikapitalet
ävensom i förekommande fall reservfonden och utjämningsfonden
böra tagas i anspråk för åstadkommande av bolagets tillskott. Detta vore
enligt min mening riktigt och ofrånkomligt, om, såsom enligt inspektionens
förslag, försäkringssummorna skulle kunna nedsättas jämväl för de civila.
För fullgörande av ett bolags avtalsenliga förpliktelser måste nämligen utan
tvivel bolagets samtliga tillgångar stå till disposition. Det torde då vara uteslutet
att tänka sig, att de civila försäkringstagarna, vilka redan genom avtalen
tillförsäkrats fulla försäkringssummor även i händelse av krig, skulle
behöva finna sig i en nedsättning av beloppen, innan dessa tillgångar och således
däribland vad som motsvarar de av inspektionen angivna fonderna
tagits i anspråk. Enligt det förslag däremot, som utvecklats i den allmänna
motiveringen, skall liksom enligt kommittéförslaget någon nedsättning icke
ske för de civilas vidkommande. Spörsmålet örn vilka tillgångar, som skola
tagas i anspråk för ifrågavarande tillskott, bör därför utan hänsyntagande
till den särskilda synpunkt, som nu berörts, lösas med beaktande av de omständigheter,
som eljest kunna inverka på saken. I sådant hänseende må
erinras örn att bolagen med det av mig förordade förslaget, i motsats till vad
som gäller enligt det förslag, som försäkringsinspektionen hösten 1939 framlagt,
i betydande utsträckning skola bekosta även krigsdeltagarnas krigsrisk.
Det skulle då icke vara tillfredsställande, örn bolagen för sådant ändamål eller
alltså för att fullgöra förpliktelser, som i efterhand pålagts dem genom
lagstiftning, normalt sett skulle behöva anlita fonder, såsom utjämningsfonden
och reservfonden, vilka avsatts för andra ändamål än livförsäkringsrörelsen,
samt det av utomstående personer på andra villkor tillskjutna aktie- eller
garantikapitalet. På grund härav har jag funnit mig böra i förevarande hänseende
biträda kommitténs förslag.
Såsom försäkringsinspektionen förordat torde en bestämmelse rörande den
ordning, i vilken överskotts- och fondmedel skola tagas i anspråk, böra införas
redan i lagen. Denna bestämmelse har jag ansett böra få det materiella innehåll,
som kommittén i sitt förslag till grunder angivit. Emellertid synes
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Konungen böra kunna föreskriva, att ordningen, där så finnes lämpligt, blir
en annan än den, som sålunda för normala fall stadgas.
Sociala försvarsberedskapskommittén har ifrågasatt en bestämmelse av
innebörd, att tilläggspremie för krigsrisken icke skulle få uttagas, örn försökringsfallen
äro få. Även enligt min mening bör något hinder mot att underlåta
uttagandet, där så med hänsyn till bolagets tillgångar kan ske, icke finnas.
Så torde ej heller vara förhållandet med den lydelse, som kommittéförslaget
i förevarande hänseende givits. Emellertid synes det å andra sidan knappast
vara lämpligt att för vissa fall, där kostnaderna äro ringa, direkt förbjuda,
att tilläggspremier skola få uttagas. Principiellt sett böra således bolagen vara
berättigade att upptaga tilläggspremier, även örn dessa skulle bliva små.
7 §•
Förevarande paragraf motsvaras av 5 § i kommitténs förslag.
Beträffande sistnämnda paragraf har för säkring sinspektionen föreslagit,
att, till den del försäkringssumman å en person hos samma försäkringsgivare
ej överstege 50,000 kronor, vid krigsdödsfall skulle utan uppskov
utbetalas försäkringens återköpsvärde jämte ett i grunderna fastställt ytterligare
belopp, motsvarande minst halva risksumman. Däremot skulle, i den
mån försäkringen överstege 50,000 kronor, allenast återköpsvärdet komma
till utbetalning genast. Till belysning av detta förslag har försäkringsinspektionen
anfört i huvudsak följande.
Den regel, som föreslagits för försäkringsbelopp, understigande 50,000 kronor,
innebär en något större omedelbar minsta utbetalning än som enligt kommitténs
förslag skulle komma ifråga vid krigsdödsfall. Detta framgår av följande
jämförelse.
Återköps
värde
-
kronor
Lägsta belopp, som vid en försäkring
av 1,000 kronor omedelbart utbetalas
vid krigsdödsfall enligt
kommitténs
förslag
kronor
försäkrings
inspektionens
förslag
kronor
-
0 .................. 500 500
200 .................. 500 600
400 .................. 600 700
600 .................. 733 800
800 .................. 867 900
1,000 .................. 1,000 1,000
Vid denna jämförelse är emellertid att märka, att krigsdödsfall enligt kommitténs
definition är ett begrepp av väsentligt mindre omfång än enligt inspektionens,
vilket medför att enligt kommitténs förslag försäkringssummorna
i ett stort antal fall skulle komma att utbetalas med fulla belopp. Påfrestningen
på bolagen i likviditetshänseende blir därför med all sannolikhet ej
större enligt inspektionens förslag än enligt kommitténs förslag.
Medan kommitténs förslag formulerats som en minimibestämmelse och
sålunda icke förhindrar bolagen att omedelbart utbetala hela försäkringsbeloppet,
angiver bestämmelsen enligt inspektionens förslag direkt det belopp,
som skall utbetalas. En dylik anordning är ägnad att förebygga den orättvisa,
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
49
som skulle uppstå därigenom, att bolag skulle kunna omedelbart utbetala
fulla försäkringssummor, ehuru nedsättning senare skulle komma att visa
sig erforderlig. En annan anledning till den föreslagna formuleringen är, att
uppskov med utbetalningen ej ansetts böra förekomma annat än i den mån så
kan anses erforderligt med hänsyn till likviditetsvårigheter eller sannolikheten
för nedsättning av försäkringsbeloppen. I det utkast till grunder, vilket inspektionen
upprättat såsom exempel, har stadgats, att försäkringsinspektionen
skall bestämma den del av skillnaden mellan försäkringssumma och återköpsvärde,
som skall omedelbart utbetalas. Denna del bör kunna bestämmas
olika för olika tidsperioder.
I anledning av vad försäkringsinspektionen sålunda yttrat har Svenska livförsäkringsbolags
förening — som föreslagit, att den omedelbara utbetalningsskyldigheten,
oberoende av försäkringssummans storlek, skulle omfatta
återköpsvärdet jämte hälften av den del av försäkringarnas sammanlagda
risksumma, som icke överstiger 100,000 kronor, och att reduktionen till
50,000 kronor, där försäkringarna äro flera, borde ske i proportion till försäkringarnas
risksummor — anfört följande.
Inspektionen förutsätter, att den kvot av risksumman, som omedelbart skall
utbetalas, under krigets lopp successivt skulle kunna ändras genom beslut av
inspektionen. Någon fast hållpunkt för dylikt beslut kan näppeligen vinnas
och förändringarna skulle nog komma att framkalla mera irritation än som
uppvägdes av fördelarna. Föreningen håller före att, örn högre kvot än det
minimum som lagen föreskriver skall utbetalas, bestämmelsen skall — lika
för samtliga försäkringsbolag — fastställas av Kungl. Maj:t i grunderna.
Maximeringen bör enligt föreningens mening tillämpas för alla bolag gemensamt,
så att en försäkringstagare icke utfår högre omedelbar utbetalning
av den anledningen, att han fördelat sina försäkringar på olika försäkringsgivare.
Det sistnämnda bleve fallet enligt inspektionens förslag men är givetvis
olämpligt, då det bör vara ovidkommande, örn försäkring tagits i ett och
samma bolag eller fördelats på flera.
Med den av mig förordade utvidgningen av krigsdödsfallsbegreppet kom- Depanementsmer
uppskovet med utbetalning av en del av försäkringssumman att avse cA«/ej*- bland annat samtliga dödsfall under kriget och således långt flera dödsfall
än förut. Detta blir till fördel för bolagens likviditet. Å andra sidan synes
skäligt att, såsom inspektionen föreslagit, storleken av den första utbetalningen
i fråga örn det stora flertalet försäkringar ökas. Departementsförslaget
har avfattats med beaktande härav, därvid beträffande detaljerna följts
Svenska livförsäkringsbolags förenings nyssnämnda förslag.
Uppskovet, som även avses att gälla vid fall av krigsinvaliditet, torde på
det skäl, försäkringsinspektionen angivit, böra vara obligatoriskt och ske till
en tidpunkt, då tilläggspremierna fastställts och det sålunda blivit utrönt, om
och i vad mån de innehållna försäkringsbeloppen, vad krigsdeltagarna angår,
måste nedsättas enligt 13 §. Att försäkringsinspektionen skulle, såsom
densamma föreslagit, kunna föreskriva en höjning av den i lagen angivna
första utbetalningen, anser jag icke lämpligt. Det torde dock vara
tydligt, att en höjning under vissa förhållanden kan vara motiverad. Initiativet
till denna höjning liksom det primära ansvaret för densamma synes
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 23.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Departements
chefen.
emellertid då böra tillkomma icke tillsynsmyndigheten utan bolagen själva.
Härvid är också att märka, att höjningen bör kunna avse såväl försäkringarna
i gemen som, där detta finnes lämpligt, även enstaka försäkringar.
Särskilt vad krigsdeltagarna angår måste emellertid höjningen föregås av en
noggrann omprövning, eftersom möjligheten att sedermera nedsätta försäkringssummorna
efter dessa försäkringstagare, såsom förut berörts, är beroende
på storleken av de belopp, som innehållits.
Såsom av lagtexten framgår har någon skyldighet för försäkringsgivaren
att gälda ränta å innehållna belopp icke ansetts böra föreskrivas för tiden
före krigspremiens fastställande. Däremot synes det skäligt, att för tiden
därefter erlägges ränta, vilken bör utgå efter av Konungen bestämd räntefot.
8 §•
Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag.
Försäkringsinspektionen har ansett, att, om samtliga försäkringstagare bilda
en gemensam riskgrupp, den övre gränsen för krigspremien kan och bör
sänkas från av kommittén föreslagna 10 procent till 5 procent av risksumman.
Därest man, yttrar inspektionen, räknar med att ett bolags tillskott
uppgår till 5 procent av sammanlagda risksumman, ett tillskott, som flertalet
bolag torde kunna åstadkomma, skulle en krigspremie av 10 procent av risksumman
innebära en krigsdödlighet, uppgående till 15 procent. En dödlighet
av denna omfattning skulle emellertid, anför inspektionen, innebära en katastrof
för landet av sådana mått, att det måste anses meningslöst att på förhand
lagstifta för en dylik situation.
Med hänsyn till vad jag i den allmänna motiveringen anfört örn att krigspremien
borde vara lika för krigsdeltagare och civila har första punkten i
kommittéförslagets 6 § funnits böra utgå. Även beträffande paragrafen i övrigt
har jag i sak följt försäkringsinspektionen, som jämväl föreslagit, att det
av paragrafen borde framgå, att den premie, som maximeras, icke avser exempelvis
det årliga krigspremiebeloppet utan den totala krigspremien för ett
och samma krigstillstånd. I enlighet med vad i 5 § stadgas därom, att tillläggspremie
icke skall erläggas, i den mån sammanlagda risksumman överstiger
200,000 kronor, avser premiens maximering till 5 procent risksumman
för försäkringens krigsskyddade del. Därest i något fall risksumman
för liv- och invaliditetsförsäkringar å samma person överstiger 200,000 kronor,
skall detta, örn sammanlagda risksumman för livförsäkringarna enbart
ligger inom den krigsskyddade delen, såsom av redogörelsen för 4 § torde
framgå, givetvis icke hindra, att krigspremie kan beräknas jämväl med avseende
å hela det överskjutande beloppet.
9 §•
Förevarande paragraf motsvaras av 7 § i kommittéförslaget.
Försäkringsinspektionen har beträffande andra stycket i sistnämnda paragraf
framhållit, att krigspremie för en försäkring, som nedsattes till fri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
51
brev, vid dylik nedsättning borde kunna uttagas till den del, som svaraae
mot det bortfallande försäkringsbeloppet, men däremot icke, såsom lagrummet
förutsatte kunna ske, även till den del, som belöpte på kvarstående försäkringssumma,
vilket skulle föranleda, att fribrevet bleve lägre än eljest.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i detta hänseende anfört bland
annat följande. yU
Inspektionens förslag innebär i så måtto en realändring i förhållande till
vad kommittén föreslagit, att vid nedsättning av försäkring det omedelbara
fastställandet av krigspremie endast skulle få gälla den upphörande delen av
försäkringssumman. Det är naturligtvis riktigt, att ett förtidsfastställande
av krigspremie bör i görligaste mån undvikas. Emellertid tala starka skäl
för att krigspremie fastställes för hela försäkringen, om försäkringssumman
efter nedsättningen blir obetydlig. Så är ofta fallet vid nedsättning till fribrev.
Att exempelvis vid ett fribrev å 100 kr. — något som ofta förekommer
inom folkförsäkring — först företaga nedsättningen till fribrev och sedan
uttaga krigspremie i rater örn högst en krona örn året samt därefter, om någon
del av premien skulle lämnas obetald, ordna densamma som ett förskott
å försäkringen, skulle för bolagen medföra meningslös förvaltningsbörda och
knappast uppskattas av försäkringstagaren.
Inspektionens uttalande att fribrevet enligt dess förslag blir högre än enligt
kommitténs förslag är visserligen riktigt, men därvid måste beaktas, att
det något högre fribrevet är förbundet med skyldigheten att för detsamma
erlägga en krigspremie, som till sin storlek är likvärdig med kapitalvärdet
av ökningen i fribrevssumman.
För tillgodoseende av de synpunkter, som inspektionen och föreningen så- Departementslunda
framlagt, har i andra stycket av departementsförslagets förevarande cÄe/e».
paragraf stadgats, att krigspremie, som vid nedsättning principiellt sett skall
bestämmas allenast för den upphörande delen av försäkringssumman, enligt
Konungens förordnande likväl skall kunna fastställas jämväl med avseende
å den försäkringssumma, som kvarstår. Tydligt är, att Konungens förordnande
härvidlag bör komma till uttryck redan i grunderna och sålunda icke
meddelas endast från fall till fall.
10 §.
Paragrafen motsvarar 8 § i kommittéförslaget.
Beträffande sistnämnda paragraf har försäkringsinspektionen anfört
bland annat följande.
I 8 § stadgas, att försäkringsgivaren skall äga bestämma tiden för erläggande
av krigspremie. Då ett sådant stadgande, liksom flera andra bestämmelser
i förslaget, är avsett att ersätta ett försälcringsvillkor, varom eljest
skolat mellan parterna träffas avtal, synes det inspektionen icke lämpligt att
helt överlämna åt den ena parten att träffa avgörande i saken. I brist på
möjlighet för parterna att avtala böra myndigheterna hava ett visst inflytande
på valet av krigspremies förfallotid. Det synes ligga närmast till hands
att stadga, att försäkringsgivarens grunder skola innehålla bestämmelser i
ämnet.
Departements
chefen.
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i förevarande hänseende anfört
följande.
Därest frågan om försäkringens giltighet under krigstillstånd kunnat regleras
genom avtal, skulle försäkringsgivarens och försäkringstagarens samtliga
rättigheter och skyldigheter hava ordnats genom bestämmelser i försäkringsbrevet.
Det skulle därvid icke hava mött betänkligheter att i försäkringsbrevet
intaga bestämmelsen, att försäkringsgivaren, i likhet med vad som
gäller i fråga örn förfallodagen för ränta å försäkringslån, ägde att fastställa
förfallodagen för krigspremieraterna. Då nu hithörande förhållanden i stället
ordnas genom lagstiftning, synas försäkringstagarna med rätta kunna
fordra, att lagen göres så fullständig, att samtliga de hithörande bestämmelser,
vilka eljest skulle influtit i försäkringsbrevet, intagas i lagen. Det bör
icke förutsättas att försäkringstagarna skola skaffa sig tillgång till försäkringsgivarens
grunder. Grunderna torde för övrigt i princip endast avse att
upptaga erforderliga regler för försäkringsgivaren, huvudsakligen av försäkringsteknisk
ari, och icke att reglera det privaträttsliga förhållandet mellan
försäkringsgivaren och försäkringstagaren.
Det synes därför riktigast att, i likhet med kommittén, i lagen föreskriva,
att krigspremien skall erläggas å tid, som försäkringsgivaren bestämmer.
Detta utesluter givetvis icke att i grunderna, örn så anses erforderligt, lämnas
föreskrift, som härutinnan begränsar försäkringsgivarens handlingsfrihet.
Någon olägenhet av att försäkringsgivaren lämnas full frihet att utvälja den
för honom och försäkringstagaren lämpligaste tidpunkten torde icke behöva
befaras, i synnerhet som påföljd av underlåten premiebetalning icke kan
inträda förrän en månad efter anfordran.
Någon anledning att här frångå kommittéförslaget synes sålunda icke föreligga.
I likhet med försäkringsinspektionen anser jag det riktigt, att det allmänna
får bestämmanderätt i fråga örn den tidpunkt, då ifrågavarande, i lag stadgade
tilläggspremie skall vara till betalning förfallen. För sådant ändamål
synes böra föreskrivas, att premien skall erläggas å tid, som Konungen — i
vederbörande grunder eller på annat sätt — bestämmer.
Beträffande första stycket i förevarande paragraf må i övrigt nämnas, att
invaliditetsförsäkringarnas inbegripande föranlett, att orden »för dödsfall»
såsom motsats mot »för invaliditetsfall» införts såsom en förtydligande bestämning
till begreppet kapitalförsäkring. Därjämte har den årliga krigspremiens
storlek preciserats i förhållande till försäkringens krigsskyddade
del och ej, såsom enligt kommittéförslaget, i förhållande till försäkringssumman.
Örn ett krigspremiebelopp icke erlägges i rätt tid, kunna enligt vad i
11 § stadgas försäkringsgivarens förpliktelser under vissa betingelser nedsättas.
Det torde emellertid ej vara tillbörligt, att försäkringsgivaren vid
en dylik nedsättning tillgodogör sig mer än just det belopp betalningsförsummelsen
avser. Tredje stycket i departementsförslagets 10 § har i enlighet
härmed fått en från kommittéförslagets motsvarande stadgande avvikande
lydelse, varvid tillika, utan att någon egentlig skillnad avsetts i sak,
bestämmelsen, att försäkringsgivaren vid annan nedsättning och vid utbetalning
på grund av försäkring skall kunna tillgodogöra sig vad som av krigs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
53
premie återstår oguldet, funnits böra utbytas mot en bestämmelse, enligt vilken
fastställd krigspremie vid dylik nedsättning och utbetalning skall vara
till betalning förfallen.
11 §•
Förevarande paragraf motsvarar 9 § i kommittéförslaget.
F försäkring sinspektionen har därom anfört följande.
I 9 § har föreslagits, att därest krigspremiehelopp icke erlägges i rätt tid
och beloppet ej heller influtit inom respittid, försäkringsgivarens förpliktelser
må kunna nedsättas. Med hänsyn till denna påföljd måste kravet på
erläggande av provisorisk krigspremie för försäkringstagaren te sig synnerligen
hårt, särskilt örn försäkringsgivaren haft täckning för den oguldna
krigspremien i försäkringens återköpsvärde. För att mildra bestämmelsen
vill inspektionen förorda, att nedsättning icke må ske, såvitt försäkringens
återköpsvärde, till den del detsamma icke är utnyttjat genom redan beviljat
förskott å försäkringssumman, förslår till täckande av den oguldna premien.
Då det kan tänkas, att i 9 § andra stycket avsedda panträtter icke anmälts
till försäkringsgivaren före lagens trädande i kraft, synes tillfälle böra beredas
vederbörande att inom viss tid därefter göra sådan anmälan. Inspektionen
vill förorda en tid av tre månader från det lagen trätt i kraft.
Svenska livförsäkringsbolags förening har i förevarande hänseende anfört
i huvudsak följande.
Då inspektionen i motiveringen uttalar, att den av kommittén föreslagna
påföljden av försummelse att erlägga krigspremie är synnerligen hård, torde
detta bero på en feltolkning av bestämmelsens innebörd. Såsom föreningen
uppfattar kommitténs förslag innebär detta tvärtom ett mjukare förfaringssätt
än inspektionens förslag att automatiskt, där så ske kan, uttaga krigspremien
ur återköpsvärdet men i motsatt fall låta försäkringen upphöra.
Täckningen av den oguldna krigspremien sker enligt kommitténs förslag
genom en nedsättning av försäkringssumman, men detta utesluter ingalunda,
att den som så önskar i stället får använda återköpsvärdet (förskott å försäkringen).
Tankegången i kommitténs förslag kan sägas vara, att återköpsvärdet
reduceras med kapitalvärdet av obetalda krigspremier och detta
sedan räknas om i en nedsättning av försäkringssumman. Så långt kunna
de båda anordningarna anses likvärdiga. Företrädet hos kommitténs förslag
ligger däruti, att täckande av krigspremien genom nedsättning kan i
betydande utsträckning tillämpas även då återköpsvärde icke finnes eller
till följd av pantsättning icke är disponibelt. Icke blott för den enskilde försäkringstagaren
får saken betydelse utan även för hela rörelsen, då vid
kommitténs förslag risken för annullationsförluster till följd av obetald krigspremie
är mindre än enligt inspektionens förslag.
Jag har beträffande första stycket i denna paragraf ej funnit skäl frångå Departementskommittéförslaget,
vilket i förevarande hänseende synes böra tolkas på sätt chefen.
Svenska livförsäkringsbolags förening utvecklat. Ej heller synes den ändring
böra vidtagas, som inspektionen föreslagit med avseende å andra stycket.
Principen om försäkringsgivarens underrättande angående den panträtt
i försäkringen, som annan person utfäster, är icke ny, och den omständigheten,
att förevarande lag anknyter vissa rättsverkningar till en dylik
underrättelse, synes därför icke böra föranleda, att någon utsträckt tid för
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
underrättelsen stadgas. Det olika uttryckssätt i förhållande till kommitténs
förslag, som departementsförslaget använder i andra stycket, har tillkommit
i förtydligande syfte och avser icke någon ändring i sak.
12 §.
Paragrafen är lika med 10 § i kommitténs förslag.
13 §.
Förevarande paragraf motsvarar 12 § i kommittéförslaget jämte de bestämmelser,
som kommittén upptagit i §§ 3 och 4 i sitt förslag till grunder.
För säkring sinspektionen har i förevarande hänseenden föreslagit ett stadgande,
som, med användande av departementsförslagets numrering av motsvarande
paragrafer, är av följande lydelse:
»Om sammanlagda risksummorna för försäkringar, som drabbats av krigsdödsfall,
överstiga sammanlagda beloppet av på tiden för krigstillståndet belöpande
riskpremier och de krigspremier, som försäkringsgivaren enligt 9 §
andra stycket äger uppbära, skall av skillnaden (överkostnaden) hälften
täckas genom tillskott av bolaget och hälften genom krigspremier för försäkringar,
som bestå vid den tidpunkt, då krigspremien enligt 9 § första stycket
fastställes. Dock skall, örn sammanlagda beloppet av de högsta krigspremier,
som enligt 8 § må uttagas för sistnämnda försäkringar, ej förslår
till täckande av halva överkostnaden, återstoden täckas genom höjning av
bolagets tillskott. Likaså skall, örn det högsta belopp, som bolaget enligt
6 § må tillskjuta, ej förslår till täckande av halva överkostnaden, återstoden
täckas genom höjning av krigspremierna. Förslår sammanlagda beloppet
av nämnda högsta krigspremier jämte det högsta belopp, som bolaget
må tillskjuta, ej till täckande av hela överkostnaden, skall återstoden täckas
genom att försäkringsbelopp, vilka enligt 7 § innehållits, nedsättas i förhållande
till storleken av försäkringarnas risksummor.»
Till utveckling av detta förslag har inspektionen anfört bland annat följande
(paragrafnumreringen ändrad till överensstämmelse med departementsförslaget)
.
I kommitténs förslag har huvudparten av dessa bestämmelser placerats i
grunderna, men enligt inspektionens mening böra de införas i lagen.
För att belysa innebörden ay inspektionens förslag i fråga om storleken
av krigspremie, tillskott och eventuell nedsättning må följande två exempel
anföras.
Exempel 1. Maximum för bolagets tillskott enligt 6 § antages utgöra 3 °/o
av bolagets sammanlagda risksumma.
Överkostnad i % av
bolagets sammanlagda
risksumma
4
7
9
Av överkostnaden täckes, räknat i % av
genom krigspremier
-
genom
tillskott
sammanlagda risksumman,
genom nedsättning av
försäkringsbelopp för
krigsdödsfall
2
4
5
2
3
3
1
Kungl. Mcij:ts proposition nr 23.
55
Exempel 2. Maximum för bolagets tillskott enligt 6 § antages utgöra 7 %>
av bolagets sammanlagda risksumma.
Överkostnad i % av
bolagets sammanlagda
risksumma
Av överkostnaden täckes, räknat i % av sammanlagda risksumman,
, . genom nedsättning av
ffprmm Irricfc- cfpnnm R ... . ° ...
genom krigspremier
-
genom
tillskott
försäkringsbelopp för
krigsdödsfal!
8
11
13
4
5
5
4
6
7
1
I de fall, då varken sammanlagda krigspremierna eller bolagets tillskott
uppnå sina i 8 och 6 §§ angivna maximum, blir bolagets tillskott enligt inspektionens
förslag sannolikt något mindre än enligt kommitténs förslag, då
man torde kunna räkna med, att överkostnaden kommer att bli mindre än
kostnaden för krigsdödsfall. Skillnaden torde dock icke vara betydande.
Örn däremot halva överkostnaden ej kan täckas genom krigspremier på
grund av bestämmelsen i 8 §, skall enligt inspektionens förslag bolagets tillskott
höjas, varför i detta fall tillskottet kan bli högre än enligt kommitténs
förslag. Härvid är att märka, att detta kan inträffa endast örn bolagets
maximala tillskott enligt 6 § överstiger 5 % av bolagets sammanlagda risksumma
och endast örn överdödligheten under kriget överstiger 10 %. Man
torde kunna förutsätta, att ett krig med så hög överdödlighet som följd även
skulle medföra så genomgripande omvälvningar av ekonomisk art, att det
knappast kan anses rimligt, att bolagen skulle sitta med bibehållna fria fonder
utöver i 6 § angiven gräns, medan försäkringsbeloppen för krigsdödsfall
nedsattes.
Det må framhållas, att regeln för bestämmande av tillskott och krigspremier
kan synas mer komplicerad än enligt kommitténs förslag, vilket emellertid
ingalunda är fallet. I kommitténs förslag återfinnes nämligen den
fullständiga regeln icke i lagtexten utan först i grunderna.
Såvitt förevarande paragraf berör försäkringssummornas nedsättning, har Departementsjag
redan i den allmänna motiveringen redogjort för paragrafens innebörd. chefenHär
må blott tilläggas, att nedsättningen givetvis icke bör avse annat än
försäkringarnas krigsskyddade del. I departementsförslaget har i övrigt
upptagits regler örn krigspremiernas och bolags tillskottets användning, i vilket
avseende jag sålunda anslutit mig till försäkringsinspektionens uppfattning,
att dylika regler böra införas redan i lagen och icke endast komma till
uttryck i bolagens grunder. Reglerna i fråga, vilka bland annat innebära,
att bolagstillskottet under vissa förhållanden kan komma att utgöra mera än
vad som motsvarar halva kostnaden för krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet,
äro i stort sett lika med dem, som upptagits i inspektionens nyss återgivna
förslag. Detta förslag, mot vilket Svenska livförsäkringsbolags förening
i sitt utlåtande icke framställt någon erinran, synes mig innebära en
mera rationell och framför allt enklare lösning än den, som kommittén anvisat
i sitt förslag till grunder. Departementsförslaget innebär emellertid härutinnan,
bortsett från redaktionella jämkningar och den ändring, som föranletts
av invaliditetsfallens inbegripande, i visst avseende en olikhet mot vad
inspektionen föreslagit. Sålunda gäller enligt inspektionens förslag, att överkostnad
skall anses föreligga allenast för det fall, att sammanlagda risk
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
summorna för försäkringar, som drabbats av krigsdödsfall, överstiga riskpremierna
jämte de krigspremier, som enligt 9 § andra stycket på förhand
fastställts. Det bär emellertid för mig synts lämpligare att i stället bestämma
överkostnaden såsom skillnaden mellan risksummorna och riskpremierna
enbart. Härigenom komma de förhandsfastställda lcrigspremiema att inverka
mer sänkande på försäkringstagarnas del i överkostnaden än enligt
inspektionens förslag. Ett exempel åskådliggör detta. Örn krigsdödsfallsoch
krigsinvaliditetskostnaden betecknas med talet 1,000 samt de förhandsfastställda
krigspremierna med talet 100, skulle överkostnaden enligt inspektionens
förslag utgöra 900, varav alltså ytterligare 450 skulle uttagas
genom krigspremier utöver de förhandsfastställda 100. Med det av mig förordade
förslaget däremot blir överkostnaden 1,000, varav 500 med avdrag
för de förhandsfastställda 100 skall uttagas genom krigspremier. Det må
emellertid anmärkas, att bolagstillskottet med det av mig föreslagna överkostnadsbegreppet
under vissa omständigheter, nämligen om redan de förhandsfastställda
krigspremierna utgöra mer än halva överkostnaden, blir i
motsvarande mån mindre än hälften. Någon bestämmelse, innebärande
exempelvis återbäring av krigspremierna, har jag emellertid icke ansett mig
böra föreslå för denna ganska teoretiska eventualitet.
14 §.
Paragrafen motsvarar 13 § i kommittéförslaget.
För säkring sinspektionen har anfört, att bestämmelsen örn att vid beräkning
av premiereserv krigspremie kunde inräknas i reservpremien vore obehövlig.
Enligt inspektionens mening utgjorde nämligen denna bestämmelse
icke något undantag från föreskrifterna i lagen örn försäkringsrörelse örn
beräkning av premiereserv, varför förhållandet lämpligen kunde regleras
genom föreskrift i grunderna, så mycket mer som premiereservens storlek
icke direkt vore av betydelse för förhållandet mellan försäkringsgivaren och
försäkringstagaren. Kommitténs förslag, att premiereserven skulle få minskas
med belopp, motsvarande bolagets tillskott, hade, framhåller inspektionen,
motiverats med de svårigheter vid redovisningen av försäkringsfonden, som
på grund av bestämmelserna i 215 § lagen om försäkringsrörelse kunde uppstå
vid överföring till premiereserven av fria fonder. Enligt inspektionens
mening borde dessa svårigheter icke föranleda mindre avsättning till premiereserv
utan i stället en lättnad i bestämmelserna i sistnämnda paragraf.
Svenska livförsäkringsbolags förening har beträffande kommittéförslagets
13 § anfört i huvudsak föjande.
Inspektionen har ansett, att paragrafen i sin helhet bör utgå, sedan inspektionen
föreslagit vissa lättnader i föreskrifterna för redovisning av försäkringsfond
(215 § lagen om försäkringsrörelse). Att kommittén upptagit en
bestämmelse örn att krigspremie må inräknas i reservpremien har uppenbarligen
sin grund däri, att man vid krigspremiens beräkning icke tagit hänsyn
till omkostnader och följaktligen frångått den bruttometod för premiereservberäkningen,
som föreskrives i 213 § lagen örn försäkringsrörelse. Någon
saklig invändning häremot har inspektionen icke framfört.
Bolagets tillskott består av två delar, nämligen dels vissa fria fonder, dels
ett förutberäknat överskott. Den förra delen av tillskottet torde som regel
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
57
omedelbart kunna frigöras för premiereservavsättning, om de av inspektionen
föreslagna lättnaderna beträffande försäkringsfondens redovisning komma
till stånd, och kan då överhuvud icke ifrågakomma som tillgångspost vid
premiereservberäkningen.
Den del av bolagets tillskott, som utgöres av förutberäknad vinst, framkommer
dels genom modifikation av antagandena rörande räntefot, dödlighet,
omkostnader m. m., dels genom en med hänsyn till beräknad framtida
överränta gjord uppvärdering av tillgångarna. Det är naturligtvis ovidkommande,
huruvida premiereserven räknas brutto och tillskottet uppföres som
tillgång, eller saldering sker på sätt kommittén föreslagit. Av vikt är endast,
att lagen innehåller en klar och uttrycklig föreskrift, som säkerställer bolagens
rätt att i första ordningens grunder tillgodogöra sig den del av tillskottet,
som först senare kan disponeras som inkomst.
En bestämmelse örn att bolagets tillskott, i mån detsamma först längre
fram kan upptagas som inkomst, skall få användas till täckning av kapitalvärdet
av bolagets förpliktelser synes alltså ofrånkomlig.
Det system kommittén föreslagit står i full överensstämmelse med den tek
nili, som sedan flera år tillbaka tillämpas för förstärkning av premiereserven
vid övergång till lägre räntefot. Denna förstärkning är nämligen baserad på
en förutberäkning av överskott. Premiereserven förstärkes härvid icke
hastigare än överskotten bliva disponibla som inkomst i vinst- och förlusträkningen.
Såsom föreningen framhållit, torde det vara ganska betydelselöst, örn Departementspremiereserven
i förevarande sammanhang räknas brutto och bolagets till- .chefen.
skott uppföres som tillgång eller örn i stället en saldering härutinnan sker.
Jag har emellertid i fråga om denna rent tekniska bestämmelse följt ett
förslag, som försäkringsinspektionen framlagt vid ärendets beredning inom
departementet. Härvid har också föreslagits en bestämmelse, vilken saknar
motsvarighet i kommittéförslaget och som utsäger, att försäkringsgivaren får
uppföra sådant förutberäknat överskott å rörelsen, som avses i 6 §, såsom
tillgång i sin balansräkning.
15 §.
Förevarande paragraf motsvaras av 14 § i kommitténs förslag.
Beträffande sistnämnda paragraf har Svenska livförsäkringsbolags förening
i sitt yttrande över kommittéförslaget anfört i huvudsak följande.
Detta stadgande synes oss böra utgå.
Sedan de svenska livbolagen träffat överenskommelse örn likalydande
krigsvilllcor för alla försäkringar fr. o. m. den 1 oktober 1939, varigenom
man på bästa sätt sökt bereda försäkringsskydd jämväl under krig, synes
något ingripande från lagstiftarnas sida härutinnan icke för närvarande
vara av behovet påkallat. Tvärtom anse vi ett ingripande, varigenom försäkringsgivare
och försäkringstagare så att säga fastlåsas vid 1939 års grunder,
direkt olämpligt. Den föreslagna lagen synes därför böra inskränkas till
att uteslutande reglera äldre försäkringars krigsförhållanden.
Vad beträffar 1939 års grunder må i detta sammanhang framhållas, att det
torde vara tvivelaktigt, örn dessa grunder, som tillkommit inför den hotande
krigsfaran under hösten 1939, representera den under alla förhållanden lämpligaste
lösningen av hithörande problem. Andra länder hava gått fram efter
opaginerad Kontrollera mot PDF
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
andra linjer, och det synes oss högst sannolikt, att den erfarenhet, som efterhand
vinnes, kan göra vissa modifikationer i 1939 års grunder ofrånkomliga.
Sålunda kunna både utvidgningar och — vad som i nu förevarande hänseende^
av. särskilt intresse — vissa inskränkningar i försäkringsgivarens
ansvarighet i förhållande till 1939 års grunder befinnas ändamålsenliga.
Den i 1939 års grunder tillämpade kategoriklyvningen vid dödsfallsreglering
exempelvis synes icke vara ur alla synpunkter lämplig utan kan behöva
ändras. Enligt av oss föreslagen ändring skulle sålunda bolagens ansvarighet
för krigsdeltagares civildödsfall minskas genom att en del av försäkringssumman
vid dödsfall innehålles. Man skulle å andra sidan också kunna
tänka sig, att krigsdeltagarna av någon anledning ansåges böra beredas
vissa förmåner på de civilas bekostnad. En lagstiftning på sätt kommitterade
föreslagit skulle här kunna lägga hinder i vägen för en sund utveckling.
För säkring sinspektionen har anfört bland annat följande.
Enligt inspektionens åsikt äro icke heller de försäkringsavtal, som träffats
med stöd av de av Kungl. Majit den 29 september 1939 fastställda grunderna,
tillfredsställande. Lagstiftningen bör därför omfatta alla de försäkringar,
som avslutats innan nya enhetliga allmänna försäkringsvillkor beträffande
försäkringsgivarens ansvarighet hunnit genomföras. För att påskynda
införandet av dessa nya villkor föreslår inspektionen därjämte, att
lagen ej skall omfatta försäkring, som tecknats senare än tre månader efter
lagens ikraftträdande.
Inspektionen bär för sin del intet emot att, såsom föreningen föreslagit,
14 § i sin nuvarande avfattning utgår. Konsekvensen av 3 § i kommitténs
förslag fordrar emellertid enligt inspektionens uppfattning, att en uppdelning
av försäkrade på sådana som »tjänstgöra vid eller eljest åtfölja svenska krigsmakten»
och sådana, beträffande vilka detta icke är fallet, icke får ske i avtal
enligt nya villkor.
I sitt senare utlåtande har Svenska livförsåkrigsbolags förening anfört
bland annat följande.
Enligt föreningens uppfattning höra försäkringar, som meddelats enligt
grunderna av den 29 september 1939 och för vilka nya krigsvillkor gälla, icke
omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Även om dessa villkor icke innebära
den under alla omständigheter bästa lösningen, synes det opåkallat att
redan nu genom en tvångslagstiftning sätta dem ur kraft.
Med hänsyn till bristerna i de gamla krigsvillkoren kan det anses motiverat
att i fråga örn de äldre försäkringarna taga i anspråk inom bolaget
uppsamlade medel för nedbringande av kostnaderna för krigsskyddet. När
det däremot gäller utformandet av krigsvillkor för nya försäkringar har man
att taga hänsyn dels till att tidigare uppsamlade medel icke kunna utan
vidare tillgripas för täckande av krigsdödsfallskostnaderna, dels till nödvändigheten
att i görligaste män minska det moturval, för vilket bolagen
kunna utsättas därigenom att stora försäkringar tecknas å personer, särskilt
utsatta för krigsrisk.
Skulle de förnyade överväganden i fråga örn krigsvillkorens utformning,
som väl under den närmaste tiden lära komma att företagas, föranleda ändrade
krigsvillkor för försäkringar, som tecknas efter viss framtida tidpunkt,
kan det naturligtvis sättas i fråga att då modifiera krigsvillkoren för de försäkringar,
som meddelats enligt grunderna av den 29 september 1939.
Såsom framgår av vad föreningen tidigare uttalat anser föreningen, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
59
man icke för närvarande kan taga ställning till innehållet i de krigsvillkor,
som kunna komma att gälla för nya försäkringar. Något behov av lagstiftning
för reglering av de kommande krigsvillkorens innehåll synes icke föreligga.
Anses lagstiftning emellertid i denna del erforderlig, bör den enligt
föreningens mening så utformas, att de allmänna krigsvillkoren skola intagas
i försäkringsgivarens av Kungl. Majit stadfästa grunder.
I likhet med kommittén anser jag det uppenbart, att, örn ifrågavarande Departementsförbehåll
om ansvarighetsfrihet genom lagen upphäves beträffande äldre för- chefensäkringar,
garantier också måste finnas för att olämpliga förbehåll icke komma
att träffas i fråga örn framdeles tecknade försäkringar. Det allmänna
måste med andra ord kunna kontrollera vad som i dessa avseenden framgent
kommer i fråga. Att lagstiftningen, såsom Svenska livförsäkringsbolags
förening ansett, uteslutande bör taga sikte på äldre försäkringar anser jag
med hänsyn härtill icke vara riktigt. Föreningen har emellertid därjämte invänt,
att, örn en bestämmelse befunnes erforderlig för blivande försäkringar,
det i varje fall syntes olämpligt, att bestämmelsen, på sätt kommittén föreslagit,
fastlåstes vid 1939 års grunder, vilka måhända icke representerade den
bästa lösningen av hithörande problem. Denna invändning torde vara berättigad.
Enligt min mening bör det vara lämpligare att föreskriva, att blivande
försäkringsavtal icke utan vederbörande myndighets medgivande få
innehålla förbehåll för krigstillstånd av sådan innebörd, att försäkringsgivaren
helt eller delvis fritager sig från ansvarighet. Försäkringsinspektionens
uppfattning, att lagens bestämmelser örn krigspremier och bolagstillskott
m. m. böra göras tillämpliga även på de försäkringar, som tillkommit
enligt de hösten 1939 tillkomna grunderna, kan jag icke biträda. Det
torde nämligen knappast vara lämpligt och synes ej heller behövligt att i
förevarande sammanhang sätta dessa helt nyligen tillkomna krigsvillkor ur
kraft. Den av mig nyss förordade bestämmelsen torde därför böra avse
allenast framdeles, senare än tre månader från lagens ikraftträdande meddelade
försäkringar. Bestämmelsen innebär emellertid, att bolagen efter
nämnda tidpunkt icke skola vara berättigade att utan vederbörligt tillstånd
meddela försäkringar enligt de hösten 1939 tillkomna grunderna, enär ju
dessa innebära, att bolagen i vissa avseenden helt eller delvis fritaga sig från
ansvarighet.
16 §.
Denna paragraf, som saknar motsvarighet i kommittéförslaget, har tillkommit
på initiativ av försäkringsinspeldionen, som framhållit, att, då vinstfonder
och premieåterbäringsreserv kunde behöva tillgripas för bestridande
av bolagens tillskott, dessa fonder under kriget icke borde minskas genom utbetalning,
men att utbetalning borde vara medgiven till försäkringstagare,
vars försäkring upphört före kriget.
Jag bär beträffande förevarande bestämmelse, såsom av densamma fram- Departementsgår,
principiellt sett anslutit mig till försäkringsinspektionens uppfattning. chefenDet
avgörande torde emellertid böra vara, om vinsten tilldelas, d. v. s. be
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Departements
chefen.
slutas, före eller efter krigstillståndets inträdande. Om således vinstutdelning
i vanlig ordning beslutats före krigstillståndets inträde, synes det icke
böra vara något hinder för att detta beslut skall kunna effektueras, även
sedan kriget tagit sin början. Utdelning till aktieägare och garanter synes
i förevarande hänseenden böra jämställas med utdelning till försäkringstagarna.
Det torde vidare vara lämpligt att, såsom i paragrafen föreslagits,
Konungen för särskilt fall skall kunna medgiva dispens från bestämmelsens
innehåll. Då i paragrafen endast talas örn den vinst eller ränta, som härrör
från livförsäkringsrörelsen, avses härmed att från bestämmelsens tillämpning
utesluta motsvarande avkastning från bolagets eventuella brandförsäkringsrörelse
men däremot givetvis icke vad som från finansförvaltningen
tillföres livförsäkringsrörelsen.
Paragrafens andra stycke har sin motsvarighet i tredje stycket av 46
respektive 147 § lagen örn försäkringsrörelse.
17 §.
Denna paragraf motsvarar 16 § i kommitténs förslag.
18 §.
Paragrafen motsvarar 19 § i kommittéförslaget.
Beträffande sistnämnda paragraf har försäkringsinspektionen anfört följande.
Då det kan tänkas, att Kungl. Majit genom föreskrift i försäkringsgivarens
grunder tillägger inspektionen viss befogenhet att meddela föreskrift som angår
lagens tillämpning, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke i första stycket
böra efter »med stöd av lagen» inskjutas orden »eller försäkringsinspektionen
på grund av Konungens bemyndigande». Då det vidare kan förekomma,
att i grunder för utländsk försäkringsanstalt bestämts att viss regel skall
tillämpas, där inspektionen ej annorlunda förordnar, synes lämpligt att i
andra stycket uttrycka att jämväl avvikelse från dylikt förordnande skall
kunna medföra samma verkan som eljest avses i förevarande paragraf.
De av försäkringsinspektionen berörda förhållandena torde äga motsvarigheter
i andra grunder än de i denna lag avsedda, utan att någon särskild
bestämmelse för den skull hittills erfordrats. Liksom 228 § lagen om försäkringsrörelse
respektive 10 § lagen om de utländska anstalterna blir tilllämplig
vid avvikelser från grunderna, synes det vara naturligt, att dessa
paragrafer komma att gälla även vid avvikelser från vad som med stöd av
grunderna förordnats. Den av inspektionen förordade ändringen i kommittéförslaget
har jag med hänsyn härtill icke funnit erforderlig.
Däremot har den nyinförda bestämmelsen i 16 § funnits böra föranleda ett
stadgande, enligt vilket vad i 113 och 208 §§ lagen örn försäkringsrörelse sägs
skall gälla även beträffande avvikelse från förevarande lag. I sistnämnda
båda paragrafer stadgas skadeståndsskyldighet i förhållande till tredje man
för styrelseledamöter m. fl., om dessa göra sig skyldiga till överträdelser av
lagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
61
19 §.
Förevarande paragraf, vilken liksom 16 § ej har någon motsvarighet i
kommittéförslaget, ansluter sig till bestämmelserna i 258 § 5) och 260 § lagen
om försäkringsrörelse.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse
med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag med vissa bestämmelser
örn livförsäkring m. m. vid krig, av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Åke Hartvig.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid krig.
Härigenom förordnas som följer:
Denna lag äger tillämpning å sådan kapital- eller livränteförsäkring för
dödsfall samt invaliditetsförsäkring, som inländskt försäkringsbolag eller
utländsk försäkringsanstalt med verksamhet i Sverige meddelat å svensk
medborgare eller å utlänning med hemvist här i riket; dock att, beträffande
invaliditetsförsäkring, lagen äger tillämpning allenast därest försäkringen avser
premiebefrielse för livförsäkring eller meddelats av inländskt bolag, vars
rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring, eller förenats med livränteförsäkring
för livsfall under sådant villkor, att invaliditetsförsäkringen upphör
om livförsäkringen upphör.
Vad i lagen stadgas skall icke gälla återförsäkring samt ej heller försäkring,
vilken meddelats av anstalt, som utom återförsäkring endast meddelar
kollektiv försäkring, eller av anstalt, som avses i 264 § lagen örn försäkringsrörelse.
2 §.
I denna lag förstås med
äldre försäkring sådan liv- eller invaliditetsförsäkring, som meddelats före
lagens ikraftträdande eller inom tre månader efter det lagen trätt i kraft,
dock ej livförsäkring enligt de grunder, som Konungen den 29 september
1939 stadfäst,
krigstillstånd krig, vari Sverige befinner sig, eller annat sådant tillstånd,
som av Konungen med avseende å denna lags tillämplighet jämställes med
krig,
krigsdeltagare sådan försäkrad, vilken lyder under strafflagen för krigsmakten,
krigspremie sådan tilläggspremie, som betingas av krigstillstånd,
krigsdödsfall sådant dödsfall och krigsinvaliditet sådan invaliditet, som
inträffat under krigstillstånd eller som föranletts av krigshandling under tid
då krigstillstånd råder och inträffat inom ett år efter krigstillståndets upphörande,
samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
63
risksumma, vid kapitalförsäkring för dödsfall skillnaden mellan försäkringssumman
och återköpsvärdet och vid annan försäkring ett med hänsyn
till försäkringsformen bestämt motsvarande belopp.
3 §•
Bestämmelserna i 4—14 §§ skola hava avseende allenast å äldre försäkring;
och äger Konungen härvid beträffande äldre invaliditetsförsäkring, som
meddelats av inländskt bolag, och äldre livförsäkring, som meddelats av sådant
inländskt bolag, vars rörelse i huvudsak omfattar livränteförsäkring,
medgiva avvikelser från vad i dessa paragrafer stadgas. Beträffande äldre
invaliditetsförsäkring, som meddelats av utländsk anstalt, äger försäkringsinspektionen
medgiva avvikelser, som nu sagts.
Konungen äger i fråga om försäkring, som meddelats av utländsk anstalt,
förordna, att vad i 4—14 §§ stadgas ej skall äga tillämpning.
4 §•
Har i iörsäkringsavtal förbehåll träffats, enligt vilket försäkringsgivaren
helt eller delvis kan bliva fri från ansvarighet på den grund, att den försäkrade
under krigstillstånd tjänstgjort vid eller eljest åtföljt svenska krigsmakten,
eller emedan försäkringsfallet har samband med krigstillstånd, må
sådant förbehåll ej åberopas.
Utan hinder av vad nu sagts skall dock förbehållet gälla, i den mån försäkringens
risksumma överstiger tvåhundratusen kronor. Hava å samma
person flera äldre livförsäkringar meddelats av en eller flera försäkringsgivare,
skall härvid, örn ej Konungen annorlunda förordnar, sammanlagda
risksumman avses; och skall, där ej annat avtal träffats, risksumman för det
belopp, för vilket förbehållet icke får åberopas (försäkringarnas krigsskgddade
del), fördelas på försäkringarna i förhållande till dessas risksummor.
5 §•
Försäkringstagare skall vara skyldig att erlägga krigspremie, ändock att
sådan skyldighet icke åligger honom enligt försäkringsavtalet.
Skyldighet, som nu sagts, skall dock ej föreligga med avseende å det belopp
av försäkringen, som överstiger dennas krigsskyddade del.
6 §•
Försäkringsgivare skall genom tillskott bidraga till täckande av kostnaden
för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet, dock ej med större
belopp än som, utan att tryggheten för gällande försäkringsavtal äventyras
eller enskilda försäkringstagares rätt förnärmas, kan tagas i anspråk genom
anlitande av såväl tillgängligt som för tio år enligt av Konungen meddelade
bestämmelser förutberäknat överskott å försäkringsgivarens rörelse samt
frigöras genom nedsättning av utjämningsreserv, vinstfonder, säkerhetsfond
och premieåterbäringsreserv.
64
Kungl. Majlis proposition nr 23.
Med överskotts- och fondmedel, som nu sagts, skall allenast avses vad som
av dessa medel belöper på äldre försäkringars krigsskyddade del. Där ej Konungen
annorlunda förordnar, skola tillgängliga och förutberäknade överskottsmedel
tagas i anspråk före fondmedlen och fondmedlen frigöras i den
ordning, som gäller för täckande av förlust.
7 §•
Vid krigsdödsfall eller fall av krigsinvaliditet skall å försäkringen betalning
i vanlig ordning ske till ett belopp, som, därest Konungen ej medgivit förhöjning,
motsvarar försäkringens återköpsvärde, ökat med hälften av den
del av risksumman, som icke överstiger etthundratusen kronor. Hava å samma
person flera äldre livförsäkringar meddelats av en eller flera försäkringsgivare,
skall härvid sammanlagda risksumman avses. Å var försäkring skall
i sådant fall betalning i vanlig ordning ske till så stor del av dess risksumma,
som svarar mot risksumman för försäkringens krigsskyddade del.
Återstoden må ej utgivas förr än krigspremien fastställts enligt 9 § första
stycket; och må, örn så erfordras, betalningen uppskjutas ytterligare högst
ett år. Å ogulden del skall från det krigspremien fastställts gäldas ränta
efter räntefot, som Konungen bestämmer.
8 §•
Krigspremien må för samma krigstillstånd icke överstiga en tjugondei av
den högsta risksumma för försäkringens krigsskyddade del, som under krigstillståndet
gällt för försäkringen, varvid med risksumma vid försäkring å
flera personers liv förstås summan av de för en var försäkrad beräknade
risksummorna.
9 §•
Fastställande av krigspremie skall ske efter det krigstillståndet upphört
och vid en tidpunkt, då kostnaden för inträffade krigsdödsfall och fall av
krigsinvaliditet är känd, dock icke senare än två år från upphörandet.
Utan hinder av vad nu sagts må i fråga om försäkring, som före nämnda
tidpunkt helt eller delvis upphör av annan orsak än krigsdödsfall, krigspremien
kunna fastställas vid försäkringens upphörande; dock att beträffande
försäkring, som upphör till viss del, fastställandet, där ej Konungen annorlunda
förordnar, skall avse allenast denna del.
Vid fastställande av krigspremie må utjämning kunna ske mellan försäkringsgivare,
vilka därom träffat avtal.
10 §.
Krigspremie skall erläggas å tid, som Konungen bestämmer; dock att under
ett år icke må fordras betalning, som överstiger vid kapitalförsäkring
för dödsfall å en persons liv en hundradel av försäkringens krigsskyddade
del och vid annan försäkring ett med hänsyn till försäkringsformen bestämt
motsvarande belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
65
I avräkning å blivande krigspremie må, från det krigstillståndet inträtt,
provisorisk krigspremie kunna uttagas. Vad i första stycket stadgas om bestämmande
av tid för krigspremiens erläggande och örn den högsta årliga
betalning, som må fordras, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
provisorisk krigspremie.
Utan hinder av vad i första stycket stadgas skall vid utbetalning på grund
av försäkring och då försäkring nedsättes av annan anledning än i 11 § första
stycket sägs fastställd krigspremie vara till betalning förfallen.
11 §•
Erlägges icke krigspremiebelopp i rätt tid och har beloppet ej heller influtit
inom en månad från anfordran, som gjorts efter förfallodagen, må försäkringsgivarens
förpliktelser kunna nedsättas.
Har försäkringsgivaren, innan denna lag trätt i kraft, behörigen underrättats
om att panträtt utfästs i försäkringen, må nedsättning, som sägs i första
stycket, icke föranleda, att pantens värde blir mindre än vid tiden för lagens
ikraftträdande.
12 §.
Krigspremiebelopp, som försäkringsgivaren icke kan tillgodogöra sig vid
utbetalning på grund av försäkringen eller genom nedsättning, må ej uttagas.
13 §.
Örn, beträffande försäkringarnas krigsskyddade del, de sammanlagda
risksummorna för inträffade krigsdödsfall och fall av krigsinvaliditet överstiga
sammanlagda beloppet av de på tiden för krigstillståndet belöpande riskpremier,
som tillkomma försäkringsgivaren, skall skillnaden (överkostnaden)
till hälften täckas genom krigspremier och till återstoden genom det tillskott,
som avses i 6 §.
Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier, som kunna enligt
8 § uttagas, till täckande av halva överkostnaden, skall återstoden täckas
genom att, med iakttagande av de begränsningar, som stadgas i 6 §, försäkringsgivarens
tillskott höjes. På motsvarande sätt skall, om det högsta
belopp, varmed försäkringsgivaren enligt 6 § må bidraga, icke förslår till
täckande av halva överkostnaden, återstoden täckas genom att, med iakttagande
av den i 8 § stadgade begränsningen, krigspremierna höjas.
Förslår icke sammanlagda beloppet av de krigspremier och det tillskott,
som nu sagts, till täckande av hela överkostnaden, skall återstoden täckas
genom att sådana enligt 7 § innehållna belopp inom försäkringarnas krigsskyddade
del, som avse försäkrade, för vilka försäkringsfallet inträffat under
tid då de varit krigsdeltagare eller föranletts av krigshandling under
dylik tid, nedsättas med belopp, som stå i förhållande till försäkringarnas
risksummor.
14 §.
Konungen äger medgiva, att försäkringsfonden må till belopp motsvarande
försäkringsgivarens tillskott eller, innan tillskottet fastställts, vad försäk
Bihanq
t.ill urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 23.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
ringsgivaren beräknas skola tillskjuta för inträffade krigsdödsfall och fall
av krigsinvaliditet redovisas jämväl i tillgångar av annan art än i 215 § lagen
om försäkringsrörelse sägs.
Sådant förutberäknat överskott, som avses i 6 §, må i försäkringsgivarens
balansräkning uppföras som tillgång.
15 §.
Försäkringsavtal, som slutes senare än tre månader efter lagens ikraftträdande,
må ej utan Konungens eller, beträffande utländsk anstalt, försäkringsinspektionens
medgivande innehålla förbehåll för krigstillstånd av sådan
innebörd, att försäkringsgivaren helt eller delvis fritager sig från ansvarighet.
16 §.
Under krigstillstånd och tills krigspremien enligt 9 § första stycket fastställts
må, örn ej Konungen för särskilt fall annorlunda bestämmer, beslut
icke fattas om utdelning av vinst eller ränta, härrörande från livförsäkringsrörelse.
Varder utdelning beslutad och verkställd i strid med vad i första stycket
stadgas, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära densamma;
och skola de, som deltagit i beslutet, en för alla och alla för en, ansvara
för brist, som vid återbäringen kan uppkomma.
17 §.
För tillämpningen av vad i 4—15 §§ stadgas skola grunder upprättas.
Vad i lagen om försäkringsrörelse stadgas örn grunder skall i tillämpliga
delar gälla inländskt bolags grunder enligt denna lag.
I fråga om utländsk anstalt skall fastställelse å grunderna sökas hos försäkringsinspektionen.
Inspektionen prövar grundernas överensstämmelse
med denna lag samt om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver
må erfordras, bland annat rörande skyldighet för anstalten att här i riket
nedsätta tillgångar till säkerhet för fullgörandet av anstaltens förbindelser
enligt grunderna. Å beslut om ändring av fastställda grunder skall ock
sökas inspektionens fastställelse. Då fastställelse å grunder eller å ändring
i grunderna meddelats, skall inspektionen låta i allmänna tidningarna införa
tillkännagivande därom.
18 §.
Sker i fråga örn inländskt bolag avvikelse från denna lag eller från vad
Konungen med stöd av lagen förordnat, skall vad i 113, 208 och 228 §§
lagen om försäkringsrörelse stadgas beträffande avvikelse, som där sägs, äga
motsvarande tillämpning.
Vad i 10 § lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
67
ringsrörelse här i riket stadgas i fråga om där angiven avvikelse skall beträffande
utländsk anstalt gälla jämväl vid avvikelse från denna lag eller
från däri avsedda grunder.
19 §.
Styrelseledamot eller likvida tor, som låter verkställa utdelning i strid med
bestämmelsen i 16 § första stycket, straffes på sätt i 258 § lagen örn försäkringsrörelse
sägs.
Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16
augusti 1940.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 8 augusti 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 1
augusti 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m. vid
krig.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Sven Hammarskiöld.
Lagrådet yttrade:
I livförsäkringsavtal som träffats före den 1 oktober 1939 hava försäkringsbolagen
bland annat förbehållit sig att vara fria från ansvarighet om
den, å vars liv försäkringen tagits, i krig såsom stridande eller icke stridande
tjänstgör vid eller eljest åtföljer eget lands krigsmakt och avlider antingen
under kriget eller ock inom ett år efter krigets slut utan att det visas, att
dödsfallet varken förorsakats eller påskyndats av deltagandet i kriget. Enligt
de nya försäkringsvillkor, som numera tillämpas, skola däremot försäkringarnas
risksummor i princip utgå jämväl i anledning av dödsfall, som
föranletts av deltagande i krig, och såsom huvudregel gäller, att vid krigstillstånd
i Sverige en tilläggspremie (krigspremie) utöver den vanliga premien
skall utgå i enlighet med grunder som fastställas av Kungl. Majit. Det till
lagrådet remitterade förslaget innebär att på lagstiftningens väg genomföres
en sådan ändring av villkoren för de äldre försäkringarna, att rättsförhållandet
mellan kontrahenterna i den punkt varom här är fråga kommer att
bliva reglerat i närmare överensstämmelse med vad som numera funnits vara
bäst ägnat att vid krig främja det ändamål som livförsäkringen har att fylla.
Förslaget innefattar därjämte den ändring i äldre försäkringsavtal, att krigspremie
skall utgå även för civilbefolkningens krigsrisk, ehuru försäkrings
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
69
tagarna härutinnan förment icke skola äga större rätt än förut. Att genom
lagstiftning förändra innehållet i ett rättsförhållande, som grundas på ett
före lagens tillkomst ingånget avtal, är visserligen icke konstitutionellt förbjudet
och har också i undantagsfall tidigare förekommit, men en sådan lagstiftning
står icke desto mindre i uppenbar strid med en av de viktigaste principer
på vilka vårt privaträttsliga system är byggt. Ett avsteg från nämnda
princip kan dock här vara befogat med hänsyn till den utomordentliga betydelse
som icke blott ur det allmännas synpunkt utan även i de enskilda
försäkringstagarnas intresse måste tillmätas det förhållandet att försäkringsskyddet
i händelse av krig är ordnat på ett tillfredsställande sätt. Vid en
dylik omreglering måste emellertid den ledande synpunkten bliva, att ifrågavarande
försäkringsvillkor såsom icke längre motsvarande tidens krav ersättas
av bestämmelser, vilka med tillbörligt beaktande av enskild rätt skapa
en ordning som under nu rådande förhållanden bäst överensstämmer med
rättvisa och billighet. Därest det därvid finnes lämpligt att i anslutning till
försäkringsinspektionens förslag i större eller mindre utsträckning likställa
alla försäkringsavtal, synes en sådan behandling icke möta större betänkligheter
av rättslig natur än en kategoriklyvning i enlighet med kommitténs
förslag. Då de krav, som sålunda enligt lagrådets mening böra ställas
på en undantagslagstiftning av ifrågavarande art, i förslaget synas vara
vederbörligen iakttagna, kan lagrådet i princip lämna förslaget utan
erinran.
Innehållet i 5 § andra stycket torde lämpligen böra sammanföras med 8 §,
vari såsom en första punkt då bör stadgas, att krigspremie skall beräknas
å försäkringens krigsskyddade del och må beträffande samma krigstillstånd
icke överstiga en tjugondei av den högsta risksumma, som för den
krigsskyddade delen gällt under krigstillståndet.
Genom andra stycket i 11 § avses att, för sådana fall då en försäkring
intill återköpsvärdet före lagens ikraftträdande med försäkringsgivarens vetskap
är belånad hos annan än denne, skapa garanti för att långivarens säkerhet
i återköpsvärdet icke minskas genom tillämpning av den nya lagen.
Grunden till den undantagsställning som man sålunda velat tillerkänna vissa
panthavare lärer vara att dessa icke kunna få någon som helst fördel av den
nya lagstiftningen. Ehuru regeln å ena sidan icke täcker alla fall då ett skydd
för uppkommen rätt till återköpsvärdet kunde vara påkallat och å andra
sidan kan i vissa fall bliva tillämplig jämväl å panthavare, vars fordran
överstiger försäkringens återköpsvärde, har lagrådet likväl, enär nu berörda
fall praktiskt sett torde vara av jämförelsevis ringa betydelse, ansett att
regeln, som närmast har karaktär av övergångsbestämmelse, kan godtagas.
Uttrycket »behörigen underrättats om att panträtt utfästs i försäkringen»
torde emellertid böra ändras till »underrättats om att panträtt uppkommit i
försäkringen».
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Då i sista stycket av 13 § talas om att innehållna belopp skola nedsättas
med belopp, som stå i förhållande till försäkringarnas risksummor, avses
uppenbarligen med försäkringarnas risksummor dessas krigsskyddade del.
Detta synes emellertid böra uttryckligen angivas.
I övrigt lämnas förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
71
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Solliden den 19 augusti
1940.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Eriksson,
Bergquist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
föredraganden, ministern för utrikes ärendena Gunther, lagrådets den 16
augusti 1940 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 augusti 1940 remitterade
förslaget till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m.
vid krig.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:
»De av lagrådet framförda erinringarna torde böra iakttagas. I enlighet
härmed hava ändringar skett i 5 och 8 §§, 11 § andra stycket och 13 § tredje
stycket. Dessutom hava i förslaget vidtagits vissa jämkningar av redaktionell
art.»
Föredraganden hemställer, att förenämnda, i enlighet med det anförda
överarbetade förslag till lag med vissa bestämmelser örn livförsäkring m. m.
vid krig måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga närvarande
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
V. Schwartz.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 3SärU 1940:9 (urtima riksdagen) Memorial angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde. För behandling av Kungl. Majda proposition nr 23 med förslag till lag med vissa bestämmelser örn l a1 i texten