Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt

1940-05-08 · 103 sidor, varav 80 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 80 av 103 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:3 (urtima riksdagen), Med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

1

Nr 3.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om allmän omsättningsskatt; given Stockholms

slott den 11 oktober 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning om allmän omsättningsskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

c

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 3.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Förslag

till

förordning om allmän omsättningsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Skattepliktig omsättning och beräkning av allmän omsättningsskatt.

1 §■

Allmän omsättningsskatt skall, med undantag varom i 2 § förmäles, utgå

till staten

a) vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat

försäljningsställe;

b) vid yrkesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionat-, kaféoch

konditorirörelse;

c) vid yrkesmässig försäljning av butikshandelsvaror i andra fall än ovan

sägs, dock ej när försäljningen sker till återförsäljare;

d) vid yrkesmässig försäljning av varor, som icke äro att hänföra till bulikshandelsvaror

men som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet

eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom,

dock ej när försäljningen sker till återförsäljare;

e) vid uttag av varor från rörelse som under b) sägs, så ock vid uttag

från annan rörelse av saluhållna butikshandelsvaror eller varor som avses

under d), allt under förutsättning att uttaget sker för ändamål, som icke

äger samband med rörelsen;

f) vid förfärdigande, på beställning av annan än återförsäljare, av butikshandelsvaror

eller varor som avses under d), så ock vid utförande av ändrings-,

förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete å sådana varor, allt

under förutsättning att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med

fast driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området

för nämnda verksamhet;

g) vid yrkesmässig uthyrning av butikshandelsvaror eller varor som avses

under d);

h) vid import av utomlands inköpta butikshandelsvaror eller varor som

avses under d), dock ej där importen företages av återförsäljare.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §.

1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej

a) vid försäljning eller uttag från rörelse av

foder- och gödselmedel;

ved, stenkol, koks, träkol och bränntorv;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

3

bränn-, lys- och smörjoljor;

för förtäring avsedda rusdrycker;

tobaks varor;

apoteksvaror;

b) vid försäljning eller uttag från rörelse av mjölk, grädde, smör och margarin,

potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd, som Kungl. Majit bestämmer,

dock att skatt skall utgå där försäljningen eller uttaget sker från

restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse;

c) vid försäljning, som i ringa omfattning bedrives av lantbrukare eller

trädgårdsodlare med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller av fiskare

med fisk av egen fångst, dock att skatt skall utgå där försäljningen sker

från butik eller därmed likartat försäljningsställe;

d) vid försäljning av varor för export.

2 mom. Kungl. Majit äger förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt

beträffande särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

3 §.

Allmän omsättningsskatt utgår, där ej beträffande vissa varor eller varugrupper

annan skattesats finnes särskilt stadgad, med fem procent av den

skattepliktiga omsättningen.

4 §.

1 mom. Skattepliktig omsättning beräknas för varje kalendermånad och

utgör, med avdrag varom i 2 mom. stadgas,.

a) vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning: vederlaget;

b) vid uttag av vara från rörelse: varans saluvärde enligt ortens pris;

c) vid import: inköpspriset med tillägg av tull och samtliga å varan nedlagda

kostnader intill varans ankomst till bestämmelseorten.

Vederlag enligt a) inräknas i den skattepliktiga omsättningen för den månad,

varunder vederlaget influtit kontant eller eljest kommit den skattskyldige

till godo.

2 mom. Har rörelseidkare för omsättning, bearbetning eller förbrukning

inom rörelsen inköpt skattepliktiga varor från butik eller eljest under sådana

förhållanden, att vederlaget vid inköpet av varorna enligt bestämmelserna

i denna förordning skall ingå i skattepliktig omsättning för mottagaren

av vederlaget, må rörelseidkaren vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning

göra avdrag för sålunda utgivet vederlag.

Avdraget verkställes för den månad, varunder vederlaget utgivits. Överstiger

under viss månad utgivet vederlag den skattepliktiga omsättningen för

samma månad, må överskjutande belopp avdragas vid den skattepliktiga

omsättningens beräknande för närmast följande månad eller månader.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Skattskyldighet.

5 §.

Allmän omsättningsskatt skall erläggas:

a) vid försäljning: av säljaren;

b) vid uttag av varor från rörelse: av rörelseidkaren;

c) vid arbetsprestation: av den som utfört arbetet;

d) vid uthyrning: av den som verkställt uthyrningen;

e) vid import: av den för vars räkning importen ägt rum.

Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare,

6 §•

Från skattskyldighet enligt denna förordning är staten frikallad.

Inbetalning av allmän omsättningsskatt m. m.

7 §•

Skattskyldig skall senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det län,

där hans hemortskommun för det löpande taxeringsåret är belägen, avlämna

uppgift rörande den skattepliktiga omsättningen under nästföregående kalendermånad

samt grunderna för omsättningens beräknande.

För varje förvärvsverksamhet, som är att anse såsom självständig rörelse

(särskild förvärvskälla), skall särskild uppgift avlämnas.

Uppgift skall avgivas på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt

formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.

Belopp, som avse beräkningen av den skattepliktiga omsättningen, skola

utföras i jämna krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

8 §•

Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av uppgift enligt 7 § inbetala

den skatt, som belöper å den uppgivna skattepliktiga omsättningen.

Inbetalningen sker genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto, varvid

särskilt för ändamålet avsett inbetalnings- eller girokort skall användas.

Försummar skattskyldig att inbetala skatt, som det enligt första stycket

åligger honom att erlägga, skall oguldet belopp uppdebiteras och indrivas.

9 §■

Hos länsstyrelsen skall, med ledning av inkomna uppgifter enligt 7 §,

upprättas register över de skattskyldiga inom länet.

I registret skall anteckning ske örn inbetalda skattebelopp, om vidtagna

åtgärder i beskattningsärenden samt om de förhållanden i övrigt, som finnas

vara av betydelse för kontroll å skattens behöriga utgörande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

5

Taxering till allmän omsättningsskatt m. m.

10 §.

Taxering till allmän omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas

av vederbörande beskattningsnämnder vid den årliga taxeringen.

Skattepliktig omsättning beräknas och taxeras särskilt för varje särskild

förvärvskälla.

11 §•

Skattskyldig taxeras till allmän omsättningsskatt i hemortskommunen.

Eftertaxering, som i 22 § omförmäles, skall ske där taxeringen bort verkställas,

om den skett i rätt tid.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo.

12 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan

stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till allmän omsättningsskatt.

13 §.

1 mom. Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig jämlikt 7 § avlämnade

uppgifter för varje beskattningsår samt efter beskattningsårets utgång

överlämna uppgifterna till ordföranden i den taxeringsnämnd, som har

att verkställa taxering av den skattskyldige för beskattningsåret. Skall taxeringen

ske inom annat län, skola dock uppgifterna jämte erforderliga meddelanden

ur det i 9 § omförmälda registret överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda

län, vilken det åligger att vidarebefordra uppgifterna till vederbörande

taxeringsnämnds ordförande.

2 mom. Taxeringsnämndens ordförande skall tillse, att uppgifter enligt 7 §

komma honom tillhanda beträffande samtliga skattskyldiga, som böra av

nämnden taxeras till allmän omsättningsskatt, samt i förekommande fall hos

länsstyrelsen göra anmälan om felande uppgifter.

14 §.

1 mom. Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela för egen taxering till allmän omsättningsskatt

erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i avlämnad uppgift

enligt 7 §. Beträffande sådan anmaning skall gälla vad i taxeringsförordningen

stadgas rörande anmaning enligt 32 § 2 mom. nämnda förordning.

2 mom. I fråga om granskning av skattskyldigs handelsböcker m. m. skall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

vad i 32 § 3 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § andra stycket taxeringsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning vid taxering till allmän

omsättningsskatt.

15 §.

För varje taxeringsdistrikt eller, om distrikt består av mer än en kommun,

för varje kommun skall enligt formulär, som fastställes av Kungl.

Maj :t, föras särskild längd över taxeringen till allmän omsättningsskatt (omsättning

sskattelängd). Har någon, som mottagit anmaning att meddela upplysningar

enligt 14 § 1 inom., underlåtit att efterkomma anmaningen, skall

anteckning därom göras i längden.

Omsättningsskattelängden föres av taxeringsnämndens ordförande. Längden

skall av ordföranden till länsstyrelsen översändas i länen senast den

20 maj och i Stockholm senast den 20 juni.

16 §.

Har skattskyldig taxerats för högre skattepliktig omsättning än han för

beskattningsåret enligt 7 § eller hos taxeringsnämnden uppgivit, åligger det

nämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev underrätta

den skattskyldige örn avvikelsen och skälen därför. Underrättelsen skall

innefatta upplysning örn vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens

beslut har att iakttaga vid anförande av besvär över beslutet. En avskrift

av underrättelsen skall biläggas handlingarna i ärendet.

Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen

skall vad angår taxering till allmän omsättningsskatt underrättelse som ovan

sägs likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.

17 §.

Taxering till allmän omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds

beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,

skall antecknas i omsättningsskattelängden samt i särskild längd

(ändringslängd). Formulär till ändringslängd fastställes av Kungl. Maj:t.

18 §.

Där allmän omsättningsskatt på grund av taxering, som fastställts av

taxeringsnämnd eller prövningsnämnd, skall utgå med högre belopp än det

ålegat den skattskyldige att jämlikt 8 § inbetala, skall överskjutande belopp

erläggas i den ordning Kungl. Majit föreskriver.

Har skattskyldig inbetalat allmän omsättningsskatt med högre belopp än

vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut skolat

erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan särskild

ansökan föranstalta om restitution.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

7

19 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala omsättningsskattenämnden)

med uppgift att

dels, efter framställning från skattskyldig eller när anledning därtill eljest

uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågan huruvida

viss vara eller visst slag av varor skall i beskattningshänseende hänföras

till butikshandelsvaror eller ej,

dels, efter framställning från landskamrerare eller prövningsnämnd, avgiva

yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsättningsskatt,

dels ock, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag

till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna

skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde

av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt

112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar

gälla.

20 §.

Beträffande granskning av uppgift, som avgivits till ledning vid taxering

till allmän omsättningsskatt, samt rätt att taga del av sådan uppgift skall

vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas rörande självdeklaration

äga motsvarande tillämpning. Ordförande och ledamöter i den centrala omsättningsskattenämnden

skola äga rätt att taga del av sådan uppgift ävensom

av självdeklaration, som avgivits av den till allmän omsättningsskatt

skattskyldige. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration

eller uppgift, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma

skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande

tillämpning.

21 §.

Av taxeringen till allmän omsättningsskatt föranledda särskilda kostnader

vid taxeringsarbetet bestridas av statsmedel.

Eftertaxering.

22 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering till allmän omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande, eller bär

han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till allmän

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

omsättningsskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall

han eftertaxeras till allmän omsättningsskatt att utgå med det belopp, som

genom berörda förfarande undandragits statsverket.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, må taxering dock

icke ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket

bouppteckning efter honom blivit ingiven för inregistrering.

Ansvarsbestämmelser in. m.

23 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna uppgift enligt 7 §,

bote högst trehundra kronor; och må länsstyrelsen förelägga den uppgiftsskyldige

lämpligt vite.

24 §.

Underlåter någon, som mottagit anmaning att tillhandahålla handelsböcker

eller andra handlingar, att efterkomma anmaningen, må för handlingarnas

införskaffande anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga

den försumlige lämpligt vite.

25 §.

1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 7 §, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, så att han därigenom undgått att betala skatt eller

fått erlägga för låg skatt, bote högst fem gånger det skattebelopp, som sålunda

undanhållits, dock minst femtio kronor.

2 mom. Har någon till ledning för egen taxering till allmän omsättningsskatt

mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att leda

till frihet från taxering eller till för låg taxering, och är förfarandet ej straffbart

enligt 1 morn., bote högst fem gånger det skattebelopp, som vid taxering

på grundval av det oriktiga meddelandet undandragits eller skulle undandragas,

dock minst femtio kronor.

3 mom. Idar oriktigt meddelande, som i 1 eller 2 mom. avses, icke lämnats

mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess

avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i nämnda moment

stadgas hava motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas

till högst hälften av vad där stadgas men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

4 mom. Den, som uppsåtligen förleder annan till förseelse varom i 1 eller

2 mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen

hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han

själv gärningsman.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 3.

9

26 §.

1 mom. Talan om utdömande av vite enligt 23 eller 24 § samt åtal jämlikt

25 § anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den

skattskyldiges hemortskommun är belägen.

2 mom. Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla

kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

För allmän omsättningsskatt, som påförts avliden person eller oskift dödsbo

efter honom, svarar dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är

boet skiftat, svarar bodelägare icke för mera än vad av skatten på hans

lott belöper och icke i något fall med mera än bans lott i boet utgör.

28 §.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i

denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

För skattskyldig, som saknar hemortskommun, anses Stockholm vara

hemortskommun.

29 §.

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse

jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl

skattedirektören vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden och

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

30 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Förordningen äger icke tillämpning i fråga om försäljning, arbetsprestation

eller uthyrning, varom avtal slutits före förordningens ikraftträdande.

Anvisningar

till 1 §.

1. Med varor förstås i denna förordning materiella ting av lös egendoms

natur. Härunder inbegripas icke blott helfabrikat utan även råvaror,

materialier och halvfabrikat. Till varor räknas även tidningar och tidskrifter

samt trycksaker och dylikt. Till varor hänföras däremot icke biljetter,

lottsedlar, gällande frankotecken, aktier, obligationer, andelsbevis i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ekonomiska föreningar och andra liknande handlingar, vilkas värde grundar

sig å därtill knutna rättigheter av olika slag.

Försäljning av fast egendom med vad därtill enligt allmän lag hör är

icke underkastad skatteplikt. Att märka är emellertid, att karaktären av

fast egendom kan gå förlorad genom att fastighets beståndsdelar skiljas

från fastigheten eller tillbehör eller inredning till byggnad borttages därifrån.

Av definitionen på begreppet varor och övriga i 1 § uppställda förutsättningar

för skatteplikt följer vidare, att omsättningsskatt icke utgår vid

tillhandahållande av kraft från elektrisk anläggning, gas från gasverk samt

vatten från vattenverk. Däremot äro exempelvis färdigladdade ackumulatorer

samt mineralvatten och dylikt att hänföra till varor, vilkas försäljning

medför skatteplikt om förutsättningarna därför i övrigt äro för handen.

2. Försäljning — liksom arbetsprestation och uthyrning — faller under

förordningens bestämmelser endast örn den sker yrkesmässigt. Häri inlägges

samma betydelse som vid inkomstbeskattningen. Avyttring av någons

personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar, realisation av tillgångar, som

anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse, samt servering i mindre omfattning

i eget hushåll av lagad mat åt betalande gäster, anses exempelvis icke

innefatta yrkesmässig försäljning.

Försäljning skall i allmänhet anses föreligga även om vederlaget till någon

del utgöres av annat än penningar. Härvid förutsättes dock, att avtalet med

hänsyn till sitt syfte och övriga föreliggande omständigheter finnes böra likställas

med försäljning. Såvitt angår den yrkesmässiga handeln torde denna

förutsättning så gott som undantagslöst få anses vara uppfylld. Som

exempel på här åsyftade avtal må nämnas det inom automobilbranschen

vanliga fallet, att en gammal automobil får ingå i likviden för en ny.

I försäljning innefattas avyttring genom s. k. avbetalningsköp.

3. Med butik avses salubod, varuhus eller annan handelslokal, som hålles

öppen för försäljning av varor direkt till allmänheten.

Såsom med butik likartat försäljningsställe anses kiosk, salustånd, försäljningsautomat

och andra därmed jämförliga, för varuförsäljning direkt

till allmänheten avsedda fasta försäljningsställen, oberoende av örn de äro

belägna inomhus eller utomhus.

Till butikshandelsvaror hänföras alla varor, som enligt vedertaget affärsbruk

tillhandahållas från butik, oavsett om varorna äro avsedda för direkt

konsumtion eller för annat ändamål. För att en vara skall anses utgöra

butikshandelsvara fordras med andra ord, att varan eller i allt väsentligt

likartad vara normalt kan av allmänheten inköpas i butik; den omständigheten,

att handel med varan därjämte bedrives utom butik, saknar härvid

betydelse. Å andra sidan är det icke tillräckligt, att varan undantagsvis kan

inköpas i butik; en vara, som saluhålles i någon enstaka specialbutik men

som sedvanligen brukar beställas direkt hos producent eller eljest anskaffas

annorledes än genom inköp i butik, anses sålunda icke utgöra butikshandelsvara.

Såsom butikshandelsvaror skola på grund härav räknas exempelvis

burfåglar och akvariefiskar, person- och lastautomobiler, motorcyklar, kyl
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

11

skåp, redskap och verktyg av olika slag, mjölkningsmaskiner, symaskiner,

skriv- och räknemaskiner samt andra utensilier för kontorsbruk ävensom

möbler. Däremot skola till butikshandelsvaror icke hänföras exempelvis

hundar, hästar och boskap, lustjakter, tröskverk och andra större lantbruksmaskiner,

hissar, tryckpressar och specialbyggda maskiner av olika

slag, från fastighet avskilda beståndsdelar, såsom grus, sten och dylikt, då

de försäljas i obearbetat skick, samt tegel och sågat virke. Till butikshandelsvaror

skola icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsverksamhet

eller industriellt bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen

normalt kunna av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning

till ojämförligt största delen sker i annan form än genom butikshandel,

t. ex. cement och kalk.

4. Beträffande innebörden av stadgandena under punkterna a)—h) är i

övrigt att märka följande:

a) Skatteplikt enligt denna punkt inträder — bortsett från fall som avses i

2 och 6 §§ — vid all yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed

likartat försäljningsställe, sålunda även vid försäljning till återförsäljare

eller då försäljningen, såsom undantagsvis kan vara fallet, avser annan

vara än butikshandelsvara. Försäljning anses ske från butik icke blott då

kunderna betjänas direkt i butikslokalen utan även då varor i samband med

butikshandel expedieras exempelvis efter telefonorder eller postrekvisition.

Utan betydelse är härvid, örn den försålda varan förvaras i butiken med tillhörande

lokaler eller ej; skatteplikt inträder följaktligen även om varan

expedieras av säljarens leverantör direkt till kunden.

Inom vissa branscher —- särskilt inom järnhandeln — förekommer ofta,

att ett och samma företag bedriver såväl butikshandel för försäljning direkt

till allmänheten som ock försäljning i parti till återförsäljare. I dylikt fall

må, under förutsättning att i bokföringen göres klar åtskillnad mellan de

båda verksamhetsgrenarna, vardera verksamheten i skattehänseende behandlas

efter därför gällande regler. Eljest måste hela rörelsen behandlas

efter de strängare reglerna för butikshandeln, innebärande att skatteplikt inträder

även vid försäljning till återförsäljare.

b) För att restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse skall föreligga

förutsättes, att rörelsen huvudsakligen avser tillhandahållande av varor

till förtäring på stället och att rörelsen drives i lokal eller inom område, där

bord och sittplatser ordnats för kundernas bekvämlighet. Allt tillhandahållande

av varor mot betalning inom sådan rörelse anses innefatta försäljning.

Örn ett företag med annat ändamål än drivande av restaurangrörelse tillhandahåller

kost åt egen personal, utgör detta icke sådan yrkesmässig verksamhet,

som medför skatteplikt. Örn verksamheten däremot, såsom ofta är

fallet, av företaget upplåtits på entreprenad åt annan, vilken bedriver verksamheten

såsom yrke, föreligger givetvis skatteplikt för denne.

c) Stadgandet i förevarande punkt utgör ett komplement till bestämmelsen

under a). Butikshandelsvaror — detta begrepp taget i förut angivna bemärkelse

— försäljas mycket ofta direkt till allmänheten annorledes än från

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

butik eller därmed jämförligt försäljningsställe. En grosshandels- eller postorderfirma

kan från sina lagerlokaler leverera butikshandelsvaror till privata

förbrukare, en hantverkare eller fabrikant kan bedriva dylik direktförsäljning

från sin verkstad eller fabrik, och liknande försäljning kan ske exempelvis

inom teater- eller biograflokal, i frisérsalong eller från ateljé, magasin,

båtvarv, handelsträdgård m. m. Vidare kan försäljning av butikshandelsvaror

direkt till allmänheten ske genom kringföring, varmed avses exempelvis

gårdfarihandel samt försäljning å gata eller annan allmän plats, då försäljningen

sker annorledes än från fast försäljningsställe. Då skattskyldigheten

vid försäljning av butikshandelsvaror direkt till förbrukare uppenbarligen

icke bör vara beroende av om försäljningen skett från butik eller annorledes,

har skattskyldigheten genom stadgandet i förevarande punkt utsträckts

att omfatta all yrkesmässig försäljning av sådana varor med undantag

endast för det fall, att försäljningen sker till återförsäljare.

Med återförsäljare skall vid tillämpning av förordningen likställas producent,

som inköper eller eljest anskaffar varor för bearbetning eller förbrukning

i sin rörelse.

Att märka är, att skatteplikt enligt c) föreligger vid försäljning av periodiska

skrifter genom prenumeration.

d) Varor, som äro avsedda för någons personliga bruk och bekvämlighet

eller eljest ämnade att utgöra någons personliga lösegendom, torde i

allmänhet vara att hänföra till butikshandelsvaror. Bestämmelsen under

d) avser därför endast varor, som på grund av sin beskaffenhet äro undantagna

från butikshandel, såsom lustjakter, ridhästar och dylikt.

e) Som exempel å skattepliktiga uttag från rörelse märkas särskilt uttag

för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning

eller för avlöning åt arbetspersonal. Med rörelse avses förvärvskällan rörelse

enligt de regler, som gälla vid inkomstbeskattningen. På grund härav

inträder icke skatteplikt för ägare eller brukare av fastighet vid användande

av produkter från fastigheten i eget hushåll, såvida fastigheten icke

ingår i en rörelse.

f) I denna punkt stadgas skatteplikt vid vissa slag av arbetsprestationer.

Såsom allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestation gäller,

dels att arbetet hänför sig till butikshandelsvaror eller varor som äro avsedda

att utgöra någons personliga lösegendom, dels ock att arbetet yrkesmässigt

verkställes av företagare med fast driftställe för näringsverksamhet

och att arbetet faller inom området för nämnda verksamhet. Utanför det

skattepliktiga området faller på grund härav bl. a. allt arbete å fast egendom,

betjäning av kunder i frisérsalong samt arbete, som utföres i kundens

hem av person utan fast driftställe, t. ex. en hemsömmerska. Har

företagare fast driftställe, är det utan betydelse om arbetet utföres å driftstället

eller annorstädes.

Om någon på beställning förfärdigar varor mot vederlag i penningar och

därvid håller materialet, föreligger enligt gällande lag ett försäljningsavtal;

som exempel må nämnas beställning av kläder hos en skräddare med vill
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

13

kor att denne skall hålla tyget. Den i förevarande punkt stadgade skatteplikten

vid förfärdigande av varor avser icke dylika fall, vilka jämväl i

skattehänseende äro att bedöma enligt reglerna för försäljning. Här åsyftas

i stället sådana avtal, som civilrättsligt äro att hänföra till arbetsbeting.

Om i nyssnämnda fall kunden själv håller tyget, blir skräddarens arbete

sålunda underkastat skatteplikt enligt förevarande stadgande.

Om den, som utför ändrings-, förbättrings- eller därmed jämställt arbete,

tillhandahåller för arbetet erforderliga materialier eller förbrukningsartiklar,

anses prestationen i dess helhet såsom arbetsprestation, om arbetet framstår

som det väsentliga, men eljest såsom försäljning. Härav följer bland

annat, att örn arbetsprestationen i visst fall är det väsentliga och denna faller

utanför det skattepliktiga området, så inträder icke heller skatteplikt för

överlåtelse av materialierna eller förbrukningsartiklarna; exempel härå utgör

tillhandahållande av tvål vid servering av bad eller av hårvatten vid

frisering.

g) I form av »hyreskontrakt» framträdande avtal rörande varor med uttrycklig

eller underförstådd bestämmelse, att hyresmannen efter erläggande

av de överenskomna hyreslikviderna skall bliva ägare till de förhyrda varorna,

falla icke under stadgandet i förevarande punkt utan äro såsom avbetalningsköp

att behandla enligt reglerna för försäljning.

h) Skatteplikt enligt denna punkt inträder vid import, som företages av

privata förbrukare.

till 2 §.

Till fodermedel hänföras de i gällande statistiska varuförteckning under

nr 359—372 upptagna varuslagen och till gödselmedel de varuslag, som

upptagas under nr 634—643 i samma förteckning.

Med apoteksvaror avses varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro

att hänföra till apoteksvaror.

Under benämningarna mjölk och grädde innefattas i livsmedelshandeln

allmänt förekommande former därav, sålunda även steriliserad och kondenserad

mjölk, torrmjölk, surmjölk, långmjölk, youghurt o. dyl.

till 4 §.

Att märka är, att vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning vederlaget

i dess helhet skall inräknas i den skattepliktiga omsättningen och att

avdrag sålunda icke får göras för den del av vederlaget, som må hava beräknats

motsvara omsättningsskatten. Avdrag må ej heller ske för transport-,

emballage- och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning skall belopp, som influtit vid

diskontering av växel, anses utgöra kontant likvid. Nödgas den skattskyldige

på grund av bristande betalning själv inlösa växeln, må beloppet avdragas

vid senare beräkning av skattepliktig omsättning. Skulle betalning

sedermera inflyta å sålunda inlöst växel, skall beloppet ånyo redovisas såsom

skattepliktig omsättning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Som kontant likvid räknas även presentkort, som begagnats för uttagande

av varor.

Saluvärdet å från rörelse uttagna varor beräknas enligt samma grunder

som gälla vid inkomstbeskattningen. Idkare av restaurang-, pensionat-, kaféeller

konditorirörelse äger lägga i kollektivavtal stadgade normer till grund

för beräkning av värdet av varor, som förbrukats av anställd personal.

Den i 2 mom. stadgade avdragsrätten avser att förebygga dubbelbeskattning

i de fall, då rörelseidkare (återförsäljare eller producent) företager en

i och för sig skattepliktig transaktion med varor, för vilka omsättningsskatt

utgått eller skolat utgå redan i samband med rörelseidkarens inköp av varorna.

Örn en rörelseidkare från en grosshandlares lager inköper varor för

återförsäljning eller bearbetning i sin rörelse, inträder på grund av stadgandena

i 1 § icke skatteplikt vid inköpet, och följaktligen föreligger icke heller

någon avdragsrätt vid varornas återförsäljning. Om rörelseidkarens inköp

skett från butik, föreligger däremot avdragsrätt, eftersom jämväl återförsäljares

inköp från butik drabbas av skatteplikt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 oktober 19A0.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till förordning

örn allmän omsättningsskatt samt anför därvid följande:

Det statsfinansiella läget.

Statsfinansernas utveckling under budgetåret 1939/40. Under normala

förhållanden ger riksstaten för ett budgetår, sådan den fastställes av riksdagen

före budgetårets början, en i huvudsak tillfredsställande bild av den

statsfinansiella utvecklingen under statsregleringsperioden. Visserligen visar

budgetutfallet regelbundet avvikelser från de i riksstaten upptagna inkomstoch

utgiftsberäkningarna, men dessa avvikelser äro sällan av sådan storleksordning,

att det statsfinansiella läget vid budgetårets slut i någon väsentlig

grad skiljer sig från vad man räknade med, när riksstaten fastställdes.

Under normala förhållanden finnes i regel icke heller någon anledning att

uppmärksamma de skillnader som kunna föreligga mellan utgifterna, sådana

de redovisas i riksbokslutet, och de faktiska utbetalningarna under

budgetåret: i stort sett kan man räkna med korrespondens mellan samlad

anslagsbelastning och samlad medelsdisposition.

Ansvällningen av olika utgifter för försvaret och för civila beredskapsåtgärder

under det sist förflutna budgetåret har medfört, att riksstaten icke

återspeglar det verkliga statsfinansiella läget. Det har sålunda blivit nödvändigt

att komplettera riksstaten med betydande tilläggsanslag och med

nya inkomsttitlar. Man har även fått anledning att i högre grad än tidigare

uppmärksamma den kassamässiga medelsanvändningens avvikelser från den

bokförda anslagsbelastningen. Frågan örn den finansieringsteknik som anlitas

för att täcka utbetalningarna blir av väsentlig ekonomiskt politisk betydelse,

när det statsfinansiella läget blir så spänt som nu är fallet och

då budgetutformningen kan få ett avsevärt inflytande på prisutvecklingen.

Sedan numera preliminära uppgifter rörande budgetutfallet för 1939/40

erhållits, finnes av angivna skäl anledning att ge en kort översikt över den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

statsfinansiella situation som framgått ur utvecklingen under förflutet budgetår.

Till en början må erinras om att statsfinanserna vid budgetårets ingång

kunde anses helt konsoliderade. Efter den fullständiga kapitalreglering som

genomfördes ett år tidigare i samband med övergången till nu gällande riksstatsuppställning

visade budgetutjämningsfonden en behållning av 119 miljoner

kronor. Vid utgången av budgetåret 1938/39 hade fondens behållning

stigit till 165 miljoner kronor.

Riksstaten för budgetåret 1939/40, sådan den fastställdes av fjolårets lagtima

riksdag, var i stort sett jämnt balanserad. Genom de förändringar i

riksstaten som blevo följden av beslut vid 1939 års urtima riksdag och årets

lagtima riksdag försköts emellertid sedermera balansen, så att statsregleringen

till slut i stället kom att visa ett beräknat underskott på i runt tal 1

miljard kronor. Detta budgetmässiga underskott representerar den formella,

bokföringsmässigt konstaterade förmögenhetsförsämring som statsregleringens

genomförande i enlighet med de av riksdagen fattade inkomstoch

utgiftsbesluten skulle medföra.

Läggas till det beräknade underskottet anslagsanvisningarna på kapitalbudgeten

på sammanlagt 525 miljoner kronor, erhålles, sedan avskrivningsanslagen

fråndragits, en summa av i runt tal 1,465 miljoner kronor såsom

mått på de totala utgifter, för vilka täckning genom verkliga inkomster icke

anvisats å riksstaten. Av olika skäl — bland annat de avvikelser som budgetutfallet

visar i förhållande till riksstaten och tilläggsstatema — har medelsanskaffningen

för utbetalningar, som icke täckts av verkliga inkomster,

kunnat stanna vid ett väsentligt lägre belopp än det som sålunda framgår

direkt av statsregleringsbesluten.

Det preliminära budgetutfallet visar för driftbudgetens del ett inkomstöverskott

över beräknade intäkter på tillsammans 86 miljoner kronor. Vidare

ha behållningarna å reservationsanslag under budgetåret ökats med icke

mindre än 260 miljoner kronor, varav 115 miljoner kronor på anslag under

fjärde huvudtiteln. Å andra sidan föreligga merutgifter, som överstiga besparingarna

å andra anslag med 6 miljoner kronor. Utbetalningarna kunna sålunda

enligt budgetredovisningen preliminärt beräknas överstiga inkomsterna

med i runt tal 660 miljoner kronor.

Den kassamässiga belastning som svarar mot detta underskott är emellertid

något större. Både på inkomst- och utgiftssidan måste vissa korrigeringar

göras.

På inkomstsidan ingår bland diverse inkomster ett belopp av över 45 miljoner

kronor, som icke representerar något kassatillskott utan endast utgör

omföringar av fonderade medel, därav 38 miljoner kronor besparingar å specialbudgetstitlar.

På utgiftssidan är att märka förekomsten både av utgifter, som icke under

budgetåret avförts å något anslag, och av anslagsbelastning, som icke innefattar

någon utbetalning under budgetåret.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

17

Till de medelsdispositioner, som medfört utbetalningar utöver redovisad

anslagsbelastning, höra under budgetåret uppkomna förskott, av myndigheter

gjorda depositioner i riksbanken för öppnade rembourser vilka vid budgetårsskiftet

icke tagits i anspråk, utbetalningar hänförliga till utgiftsrester

från närmast föregående budgetår samt utbetalningar från diversemedelsfonder

för driftbudgetsändamål, i den mån dessa icke täckts av förekommande

avsättningar (bl. a. över 12 miljoner kronor från skatteutjämningsmedlens

fond).

Bland de utgifter, som icke Ira medfört någon kassamässig belastning under

budgetåret, äro att nämna utgiftsrester på åtminstone ett 30-tal miljoner

kronor och äldre förskott som avförts å budgetårets anslag samt vidare den

belastning å avsättningsanslag till specialbudgeter, som icke motsvaras av

utbetalningar under budgetåret från mot anslagen svarande fonder. Sistnämnda

fonderingar uppgå till ett belopp, överstigande 25 miljoner kronor.

Örn det budgetmässiga underskottet justeras med hänsyn till dessa olika

poster, så långt de nu kunna överblickas, erhålles ett belopp av drygt 700 miljoner

kronor såsom mått på behovet av medel utöver löpande inkomster för

finansiering av utbetalningarna för verkliga utgifter. Denna summa ger också

ett mått på den realiserade förmögenhetsförsämringen under året, örn

därmed i enlighet med grundtanken i det svenska budgetsystemet avses den

faktiska förbrukningen av kapitalmedel för icke räntabla utbetalningar.

Även för kapitalbudgetens del ligga de faktiska utbetalningarna avsevärt

lägre än de sammanlagda medelsanvisningarna. Reservationerna ha sålunda

ökats med i runt tal 155 miljoner kronor. Vidare motsvaras icke hela anslagsbelastningen

av faktiska utbetalningar. Ett anslag på 70 miljoner kronor avser

reglering av tidigare verkställda utbetalningar för varuköp i utlandet.

Å andra sidan förekomma till kapitalbudgeten hänförliga utbetalningar, som

ej återspeglas i budgetutfallet. Särskilt må nämnas förskott till reservförrådsnämndens

inköp från utlandet på tillhopa över 100 miljoner kronor. Örn

hänsyn tages till dessa faktorer, erhålles en utbetalningssumma för kapitalbudgeten,

som torde röra sig omkring 400 miljoner kronor, alltså ett belopp

som med ungefär 125 miljoner kronor understiger de samlade anslagsanvisningarna.

Medelsbehovet för investeringsändamål är något lägre, emedan

belastningen på driftbudgetens avskrivningsanslag representerar ett motsvarande

medelstillskott till kapitalutgifternas finansiering. Omföringen av medel

till kapitalbudgeten uppgår under budgetåret till 42 miljoner kronor.

Summeras nettoutbetalningarna på kapitalbudgeten och det faktiska inkomstunderskottet

på driftbudgeten erhålles ett belopp av omkring 1,100

miljoner kronor såsom mått på de utbetalningar under budgetåret, för

vilka täckning ej erhållits genom verkliga inkomster utan i annan ordning.

För finansiering av detta utbetalningsöverskott ha i huvudsak anlitats tre

olika vägar, nämligen dels disposition av de statliga myndigheternas checkräkningar

i riksbanken, dels ny direkt upplåning, dels ock krediter i riksbanken.

Den första av dessa — alltså disposition av likvida statliga tillgångar

— har möjliggjort finansiering av utbetalningar på sammanlagt över

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

450 miljoner kronor. Genom direkt upplåning lia erhållits i runt tal 475 miljoner

kronor, varav ungefär 250 miljoner kronor genom inbetalningar på

försvarslånet. Slutligen har riksbanken lämnat krediter motsvarande statliga

utbetalningar i främmande valuta på drygt 150 miljoner kronor.

Genom sistnämnda riksbankskrediter har tydligen icke någon ny köpkraft

tillförts marknaden och icke heller har det allmänna genom dem åsamkats

inkomstförluster eller räntebelastning. I vad mån upplåningen i marknaden

till finansiering av statsutgifterna medfört en köpkraftsökande verkan,

låter sig icke med bestämdhet säga; avgörande är närmast i vilken utsträckning

upplåningen tagit i anspråk nytt sparande. Däremot får förutsättas,

att utgiftsfinansieringen genom disposition av kassatillgångar tillfört

marknaden ett belopp i ny köpkraft lika stort som kassadispositionen; finansieringsformen

har givetvis lämnat det allmännas räntebörda oförändrad.

Sammanfattande kan alltså sägas, att den anlitade finansieringstekniken

inneburit, att marknaden i ny köpkraft tillförts lägst omkring 450, högst

ungefär det dubbla beloppet — sannolikt ligger köpkraftstillskottet närmare

den lägre än den högre gränsen — samt alt det allmänna belastats med ökade

räntor för icke räntabla utgifter på ett lånebelopp av i runt tal 100 miljoner

kronor. Vad de penningpolitiska konsekvenserna av köpkraftstillskottet beträffar,

är att beakta, att nedgången i exporten och investeringsverksamheten

får antagas ha varit av en sådan storleksordning, att det därav förorsakade

bortfallet av köpkraft åtminstone kompenserat det sannolika tillskottet från

budgeten.

Den anlitade finansieringstekniken kan icke bedömas annat än i jämförelse

med de alternativ som förelegat. Av dessa kan ett vid denna rent budgetpolitiska

bedömning av läget utan vidare avvisas, nämligen ett ökat anlitande

av riksbankskrediter i syfte att minska upplåningen i marknaden.

På denna väg hade visserligen räntebördan för det allmänna kunnat nedbringas,

men detta hade skett till priset av ökad risk för en allmän prisstegring.

Penningpolitiska överväganden skulle dock givetvis ha kunnat föranleda

riksbanken att i större utsträckning övertaga statspapper i marknaden

och att alltså indirekt ge ökad kredit till staten för att i någon mån

hålla tillbaka räntestegringen. Om och i vad mån en sådan åtgärd skulle

ha varit motiverad, saknas det anledning att diskutera i detta sammanhang.

Icke heller finnes anledning att räkna med att ett gynnsammare slutresultat

skulle ha vunnits genom ökad upplåning i marknaden i syfte att spara

de statliga kassatillgångarna. Visserligen hade härigenom en större kassamässig

rörelsefrihet för det allmänna bevarats, men priset hade varit en

ökad räntebörda. Ur penningpolitiska synpunkter hade läget knappast förbättrats,

eftersom ytterligare tillskott till upplåningen förmodligen icke till

någon nämnvärd del hade finansierats genom nvsparande.

Andra alternativ skulle ha varit en reduktion av upplåningen eller kassadispositionen

genom ökad beskattning. Mot fördelarna härav få ställas de

ekonomiskt sett övervägande ogynnsamma verkningarna av en till omfatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

m

ningen så betydande beskattning som skulle ha erfordrats för att räntebördan

skulle ha i avsevärd grad minskat eller en väsentlig förstärkning av kassaställningen

skulle Ira vunnits.

Budgetutsikterna. Innevarande budgetår utmynnar riksstaten bokföringsmässigt

sett i ett överskott på 138 miljoner kronor. Å tilläggsstat ha redan

äskats vissa nya anslag, bland annat för reglering av utgifter å förskottsstaten

för försvarsväsendet. Ytterligare medelsanvisningar bli erforderliga

för samma ändamål; särskilt bör uppmärksammas, att inga åtgärder

ännu vidtagits för täckning av de löpande utgifterna för försvarsberedskapen.

Örn hänsyn till en början tages endast till de utgifter, som kunna beräknas

verkställda den 1 september, får man räkna med att härför skulle

erfordras ett regleringsanslag på mellan 200 och 250 miljoner kronor; utgiftsöverskottet

under juli och augusti månader återspeglas kassamässigt i

en direkt upplåning av 225 miljoner kronor — varav omkring 150 miljoner

kronor i inbetalningar å försvarslånet -—- i en disposition av kassatillgångar

å 130 miljoner kronor samt slutligen i krediter i riksbanken mot skattkammarväxlar

å 100 miljoner kronor för inköp i utlandet. En motsvarande

utgiftsreglering för hela budgetåret kan med nu kända utgångspunkter beräknas

kräva en medelsanvisning av storleksordningen 1.4 miljarder kronor;

siffran torde ligga i överkant. Enligt denna uppskattning — vars osäkerhet

knappast behöver särskilt understrykas — skulle man ha att räkna med ett

slutligt budgetunderskott på någonting sådant som 1.2 å 1.3 miljarder kronor.

Vid sidan av underskottet representera även anslagsanvisningarna på kapitalbudgeten

medelsbehov, för vilka riksstaten icke anvisar täckning av

verkliga inkomster. Läggas dessa anvisningar till underskottet erhålles — med

avrundning nedåt — en summa av cirka 1.7 miljarder kronor såsom mått

på de anspråk på medel utöver löpande inkomster som statsregleringen

formellt sett kan väntas ställa. Reellt äro behoven sannolikt icke fullt så

stora; icke minst den förut skildrade utvecklingen under förflutet budgetår

visar, hur starkt de kassamässiga medelsbehoven kunna avvika från de

budgetmässiga. Med den osäkerhet som råder örn utvecklingen, vågar man

visserligen icke nu räkna sig till godo ökade reservationer och besparingar

på driftbudgeten. Men avdrag bör ske med c:a 200 miljoner kronor för avskrivningsanslagen

och för vissa kapitalbudgetsanvisningar, som ej nu bli

föremål för kontant reglering. Något avdrag för kapitalåterbetalningar kan

icke nu bestämmas. Den utgångspunkt för de finansiella övervägandena,

med vilken nu bör räknas, blir under dessa förhållanden, att medel utöver

löpande inkomster erfordras för täckning av utgifter på ungefär 1.5 miljarder

kronor. Vid beräkningen av denna siffra har hänsyn dock icke tagitstill

de utgifter som skulle tillkomma vid mobilisering eller annan ytterligare

förstärkning av försvarsberedskapen. Viktigare är att inga särskilda medel

heller beräknats för bland annat de produktionsstödjande åtgärder, som torde

komma att visa sig oundvikliga, men vilkas budgetära konsekvenser ej,

ännu kunna bedömas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Vid prövningen av möjligheterna att kassamässigt finansiera det utbetalningsöverskott,

som sålunda är att påräkna, bör i första rummet beaktas,

att under budgetåret kommer att på försvarslånet inflyta åtminstone 350

miljoner kronor i tecknade, ännu ej inbetalade belopp. Det är ej osannolikt,

att detta belopp före den 1 november skall kunna ytterligare höjas genom

nyteckning. Räknar man försvarslåneintäkterna under innevarande budgetår

till 400 miljoner kronor, och uppskattas kostnaden för sådana inköp

i utlandet som lämpligen böra liksom hittills finansieras genom direkt valutakredit

i riksbanken till c:a 100 miljoner kronor — siffran är snarast låg

— skulle man ha att utgå från ett behov av nyanskaffade medel av storleksordningen

1 miljard kronor. En osäkerhetsmarginal uppåt betingas närmast

av medelsbehoven för nyss berörda produktionsfrämjande åtgärder.

Det skattepolitiska läget. För att en fullständig bild av det statsfinansiella

läget skall erhållas, bör den föregående översikten över utfallet av statsregleringen

under förflutet budgetår och de aktuella budgetutsikterna kompletteras

med en redogörelse för huvuddragen i den skattepolitiska situation,

vari vi för närvarande befinna oss, sedd mot bakgrunden av utvecklingen

under senare år. Särskilt bör därvid ägnas uppmärksamhet åt skattetryckets

förändringar i olika inkomstskikt och de förskjutningar i avvägningen

av skattebördan mellan olika inkomstgrupper, som det sista årets skattepolitik

medfört. Ett riktigt perspektiv på läget förutsätter vidare klarhet

om den inbördes betydelsen av de olika skatteformer, på vilka det svenska

skattesystemet uppbyggts under de sista decennierna.

En lämplig utgångspunkt för bedömning av skattetryckets förändringar

har man i de ingående beräkningar rörande bland annat skattebelastningen

i olika inkomstlägen under budgetåret 1934/35, som framlades av professor

Erik Lindahl år 1936 (SOU 1936: 18). Undersökningen har nu till viss del

fullföljts fram till och med innevarande budgetår. De huvudsakliga resultat,

som därvid vunnits, ha sammanfattats i en promemoria, som torde få bifogas

statsrådsprotokollet i detta ärende (bilaga 1).

Det totala beloppet av till staten influtna skatter har, enligt vad i promemorian

konstateras, mer än fördubblats från budgetåret 1934/35 till budgetåret

1939/40. För innevarande budgetår räknar man med en ytterligare,

kraftig stegring. Med inräknande av kommunalskatterna, vilkas summa

under samma tid, väsentligen på grund av skatteunderlagets kraftiga stegring,

ökats med inemot 40 procent, kan man grovt sett uppskatta hela den

nuvarande skattebördan till omkring en tredjedel av totalsumman av de fysiska

personernas inkomster, sådana dessa komma till synes i skattestatistiken.

Budgetåret 1934/35 stannade skatterna vid omkring en fjärdedel av

motsvarande inkomstsumma och för ett årtionde sedan vid något mindre

än en femtedel. Detta innebär, att det genomsnittliga totala skattetrycket

sedan 1930/31 ökats med omkring två tredjedelar och sedan 1934/35 med

omkring en tredjedel.

För olika inkomstlägen har skattetryckets ökning varit av växlande styr
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

21

ka. Vid den nu verkställda undersökningen har det icke ansetts möjligt att

bestämma de förskjutningar som inträtt i fråga om den totala statliga och

kommunala beskattningen. Beräkningarna ha sålunda begränsats att avse

statliga inkomst- och förmögenhetsskatter, konsumtionsskatter å sprit, vin,

öl, tobak, kaffe, industrisocker, läskedrycker och nöjen samt kommunala

inkomstskatter. Dessa skatter representera emellertid c:a 70 procent av

den totala beskattningen. Undersökningen omsluter också i huvudsak de

skatter, som varit föremål för höjningar sedan 1934/35. Då syftet varit att

främst belysa förändringarna genom de av kriget förorsakade utgiftsstegringarna,

har skattetrycket i promemorian beräknats för budgetåret 1939/40

med bortseende från de under hösten 1939 införda skatterna och för nu

löpande budgetår med hänsyn till de av 1940 års lagtima riksdag beviljade

skatterna.

En sammanfattande bild av promemorians resultat rörande skattetrycket

i olika lägen, uttryckt i procent av inkomsten, under de tre jämförelseåren

1934/35, 1939/40 och 1940/41 lämnas i följande tablå (uppgifterna avse en

enbarnsfamilj, som lever av enbart arbetsinkomst och bor i en kommun tillhörande

ortsgrupp III med genomsnittlig utdebitering).

Nettoinkomst i kr.

1,300

fcO

o

o

o

3,000

4,500

6,750

10,000

Ut

o

o

o

22,500

33,500

s

o

o

o

200,000

i(934/35 (enligt skattetrycksutred- ningen)

Total skatt.................

10.8

11.6

13.3

14.5

15.3

16.1

17.1

18.4

19.8

21.2

28.5

därav: direkt skatt........

2.1

4.8

7.5

9.8

11.7

13.1

14.5

16.3

18.2

20.1

28.3

indirekt skatt......

8.8

6.8

5.8

4.7

3.6

3.0

2.6

2.1

1.5

1.1

0.3

1939/40 (exkl. de av urtima riks- dagen 1939 beslutade skatterna)

Total skatt?.................

12.2

12.2

14.0

14.8

15.6

16.6

18.0

19.9

21.9

24.3

33.8

därav: direkt skatt........

2.1

4.4

7.2

9.4

11.4

13.1

15.0

17.5

20.1

23.0

33.6

indirekt skatt......

10.1

7.8

6.7

5.4

4.2

3.5

3.0

2.4

1.8

1.3

0.3

1940/41 (enligt lagtima riksdagens

beslut)

Total skatt.................

16.6

15.5

17.5

18.6

20.3

22.2

24.8

28.3

31.8

36.0

51.0

därav: direkt skatt........

2.5

4.7

8.2

11.2

14.6

17.3

20.5

24.8

29.3

34.1

50.5

indirekt skatt......

14.2

10.9

9.3

7.4

5.8

4.8

4.3

3.6

2.6

1.9

0.5

Ökning under första krigsåret

Total skatt.................

4.5

3.4

3.5

3.9

4.8

5.6

6.8

8.4

9.9

11.7

17.2

därav: direkt skatt........

0.4

0.3

1.0

1.8

3.2

4.2

5.5

7.3

9.2

11.1

17.0

indirekt skatt......

4.1

3.1

2.5

2.0

1.6

1.4

1.2

1.0

0.8

0.6

0.1

Den procentuella stegringen av skattebördan från 1934/35 till 1939/40 och

från 1939/40 till 1940/41 har för samma familjetyp i olika inkomstlägen beräknats

till följande tal:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Nettoinkomst i kr.

O

o

I-1

04

to

to

03

03

04

o

to

o

o

O

04

•VI

o

*04

O»

o

o

o

O

04

o

o

o

O

o

o

O

o

o

O

o

o

o

o

o

o

1934 35-1939/40 ................

12

5

5

2

2

3

6

8

11

14

18

1939/40-1940/41 ................

37

28

25

26

31

34

37

42

45

48

51

Som av tablån framgår, har skattebördan ökats över hela linjen såväl från

1934/35 till 1939/40 som från detta år till 1940/41. Ökningen var dock under

sista året flerdubbelt starkare än under den föregående femårsperioden.

I inkomstlägen mellan 2,000 och 10,000 kronor var stegringen intill 1939/40

för familjer med barn och utan förmögenhet mycket obetydlig på grund

av familjeavdragens höjning vid 1938 års skattereform. Den kunde t. o. m.

i vissa lägen förbytas i någon minskning, om försörjningsplikten omfattade

flera barn. Höjningen för de lägsta inkomsterna, alltså i exemplet här 1,300

kr., var däremot anmärkningsvärt stor. Den hänger samman med den kraftiga

inverkan från skatterna på sprit och tobak vid här antagen konsumtion.

För de större inkomsterna var ökningen procentuellt stigande. Den stannade

dock under 20 procent även vid 200,000 kronor. För ensamstående voro

stegringarna mera betydande i alla inkomstlägen. Detsamma var fallet i

fråga om kapitalinkomster.

Stegringen av skattebördan sedan krigets utbrott är av en helt annan storleksordning

i samtliga inkomstlägen. Den understiger för den familjetyp,

tablån avser, icke i något fall 25 procent av förkrigsskattebördan. Lägst

är den för inkomster mellan 2,000 och 6,000 kronor, där den håller sig under

30 procent. Den ökas sedan efter hand med inkomsten. Vid 10,000 kronor

beräknas skattebeloppet till stat och kommun sålunda sedan förra året ha

stigit med mer än en tredjedel och vid 200,000 kronor med mer än hälften.

För inkomster under 7,000 kronor utgör ökningen mellan 3 och 5 procent

av inkomsten. Vid 200,000 kronor uppgår den till något mer än en sjättedel

av denna.

De anförda siffrorna ge vid handen, att avvägningen av skattebördan mellan

olika inkomstklasser har förskjutits betydligt sedan 1934/35. Örn man

bortser från de av kriget betingade nya skatterna, var skattetrycket under

förflutet budgetår något mera progressivt än under budgetåret 1934/35. Denna

förskjutning, som väsentligen berodde på skärpningen av extra inkomstoch

förmögenhetsskatten från och med budgetåret 1936/37, kan sägas praktiskt

taget representera den vid 1938 års inkomstskattereform godtagna skatteavvägningen.

Första krigsårets skattestegringar ha sedermera medfört en

markerad förändring i denna avvägning. Såsom framgår av den tidigare

anförda tablån har inkomst- och förmögenhetsskattens utbyggnad med värnskatten

medfört en väsentligt skärpt progressivitet i den direkta beskattningen.

Denna utveckling har motvägts av de indirekta skatternas höjning.

Utjämningen har dock varit ofullständig, så att skattetrycket på de högre

inkomstskikten under året visar en relativt starkare höjning. Örn man vid

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

23

en skattehöjning ville bibehålla den tidigare skatteavvägningen mellan olika

inkomstklasser och detta skulle anses innebära, att skattebördan skall höjas

procentuellt lika mycket i alla inkomstlagen, skulle sålunda ur formellt

skatteteknisk synpunkt skäl kunna anföras för att vid en ytterligare ökad

beskattning lägga en proportionsvis större del på de lägre — men dock icke

de lägsta — inkomstskikten. Det säger sig dock självt, att man vid skatteavvägningen

icke kan bortse från att trycket av levnadskostnadss tegringen

träffar olika i skilda inkomstlägen.

För ett riktigt perspektiv på det aktuella finansläget kräves, såsom nyss

framhållits, även en översikt över de väsentliga dragen i det svenska skattesystemets

utveckling under senare decennier och framförallt då över det sätt,

på vilket den direkta och indirekta inkomstbeskattningen utbyggts för att

täcka de stigande statsutgifterna.

Budgetår

Inkomst- och

förmögen- hetsskatter

m. m.1

Speciella

konsum-

tions-

skatter2

Allmänna

konsum-

tions-

skatter8

Summa

skatter

Mili. k

r o n o r

1923/24

189

126

178

493

1930/31

226

173

148

547

1933/34

193

219

113

525

1936/37

304

262

167

733

1939/40

577

413

215

1,205

Inde

x t a 1

1923/24

100

100

100

100

1930/31

120

137

83

lil

1933/34

102

174

63

106

1936/37

161

208

94

149

1939/40

305

328

121

244

En bild av de huvudsakliga utvecklingslinjerna skänker ovanstående siffersammanställning,

som belyser förhållandet under typiska år mellan å ena sidan

inkomst- och förmögenhetsskatterna, å andra sidan olika grupper av de

indirekta skatterna. I tablån ha medtagits endast de till allmänna budgeten

hänförliga indirekta skatterna och alltså icke sådana för speciella ändamål

reserverade skatter som margarinaccis och automobilskattemedel. De indirekta

skatterna lia fördelats i två grupper, allmänna och speciella konsumtionsskatter.

Det är givetvis svårt att dra en bestämd skiljelinje mellan indirekta

skatter, som drabba alla eller flertalet medborgare, och de speciella

1 Skatter på inkomst, förmögenhet och rörelse samt mantalspenningar och prästerskapets till

statsverket indragna tionde.

2 Skatter på sprit, vin, öl och tobak, accis å silke (fr. o. m. 1932/33) samt industrisockerskatt,

kaffeskatt, läskedrycks- och statlig nöjesskatt (fr. o. m. 1939/40).

s Tullmedel, sockerskatt (t. o. m. 1929/30) och tilläggsskatt å bensin (fr. o. m. 1939/40).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nt 3.

konsumtionsskatter som äro bundna vid vissa varor med begränsad förbrukning,

och den dragna gränsen kan diskuteras. Till de allmänna konsumtionsskatterna

ha hänförts den allmänna sockerskatten, tilläggsskatten å bensin

och, med viss tvekan, tullmedlen, vilket främst synts motiverat med den

vida utbyggnad tullsystemet erhållit.

Tablån ger vid handen, att de direkta skatterna och de speciella konsumtionsskatterna

utvecklats tämligen parallellt till och med budgetåret 1939/40.

De allmänna konsumtionsskatterna ha däremot under hela den i tablån belysta

perioden fått stå tillbaka, då det gällt att skaffa nya inkomstkällor för

att täcka de stigande behoven; någon skillnad föreligger härvidlag icke mellan

tiden fram till den senaste depressionen och den efterföljande perioden.

Avkastningen av dessa skatter har väsentligen varierat med de allmänna

k on junkturerna.

Den svaga utvecklingen av de allmänna konsumtionsskatterna är ej ägnad

att förvåna med tanke på dessa skatters brister som finanspolitiska instrument.

Tullsystemet kan av handelspolitiska skäl svårligen utnyttjas i rent

fiskaliskt syfte. Skatter på allmänt brukade livsmedel kunna givetvis lätt

konstrueras så, att de lämna stor avkastning. Men de äro mycket ogynnsamma

skafteinstrument till följd av att de variera i direkt proportion till

försörjningsbördan och alltså omvänt till skattebärkraften. En beskattning

av drivmedel för allmänna budgetändamål har hittills av näringspolitiska

skäl ansetts böra såvitt möjligt undvikas. Socialpolitiska och näringspolitiska

skäl ha också hittills alltid medfört, att allmänna omsättningsskatter vid

de upprepade överväganden som förekommit avvisats, trots att de kunnat

utgöra en betydande inkomstkälla. Huruvida det nuvarande läget kan föranleda

en ändrad inställning får prövas i samband med ett allmänt övervägande

av de olika möjligheter som föreligga till statsutgifternas finansiering.

Statsutgifternas finansiering.

Då man går att överväga frågan om finansieringen av statsutgifterna i nuvarande

läge, är det inte några i princip eller till arten nya problem man

ställes inför. Men dessa problem träda fram i en utomordentligt tillspetsad

form, när utgifterna stiga så våldsamt och ta i anspråk en så betydande del

av hela folkhushållets inkomster, som nu är fallet. En diskussion som nästan

kan anses vara akademisk, då fråga är om några tiotal miljoner, får en

helt annan karaktär, då det gäller hundratals miljoner eller t. o. m. flera

miljarder. Det blir inte längre en överdrift att tala örn riskerna av att statens

skuldbörda och därmed dess räntebörda ökas utan motsvarande ökning

av inkomsterna från räntabla kapitalinvesteringar. En upplåning som icke

motsvaras av verkligt sparande utan finansieras genom kreditutvidgning,

måste anses ha en verkan i prisstegrande riktning, som kräver oavlåtlig uppmärksamhet.

Skatter och lån av verkliga inkomster utgöra ett värn mot

inflationen, men om de å ena sidan minska tillgången på kapital för den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

25

civila produktionen och å den andra pressa ned de mindre bemedlades levnadsstandard,

är det tydligt, att de ge upphov till problem både av produktionspolitisk

och socialpolitisk innebörd.

Den förändring i finansieringsfrågans storleksordning som inträtt kan

kortast anges i några grova siffror. Sista året före kriget beräknades utgifterna

på driftbudgeten till 1,300 miljoner kronor och inkomsterna voro lika

stora, därav i skatter något över 1,000 miljoner kronor. Det senast avslutade

budgetåret, alltså 1939/40, slutade reellt med en utgiftssiffra på närmare 2,500

miljoner kronor och ett inkomstunderskott på ungefär 660 miljoner. Det nu

löpande budgetåret skulle enligt förhandsberäkningar kräva anslag på driftbudgeten,

som med 1,200 å 1,300 miljoner kronor överstiga de beräknade

inkomsterna. Likväl har därvid hänsyn icke tagits till sådana ökade utgifter,

som kunna bli nödvändiga för att, utöver vad som redan skett, motväga dyrtidens

tryck på vissa befolkningsgrupper. Då de verkliga inkomsterna på

driftbudgeten i riksstaten beräknats till 1,800 å 1,900 miljoner kronor, varav

närmare 1,500 miljoner kronor i skatter, skulle hela anslagssumman komma

att överstiga 3,000 miljoner kronor. Denna summa kommer tydligen att ökas,

för den händelse en utvidgad militär beredskap anses nödvändig.

Utöver dessa belopp på driftbudgeten ställer kapitalbudgeten anspråk, som

här förut beräknats till 200 å 300 miljoner kronor. Därvid har man emellertid

helt lämnat ur räkningen de kapitalutlägg från det allmännas sida, som

med all säkerhet bli nödvändiga för att på olika vägar stödja produktionen

och så fullständigt som möjligt hålla näringslivet i gång.

Det kan synas förhastat att på detta sätt gå ut ifrån att statsutgifterna äro

till omfattningen i stort sett givna, utan hänsyn till de svårigheter det erbjuder

att skaffa de erforderliga medlen eller till de skadliga verkningar, som

äro förbundna med vissa •— kanske oundvikliga — former för finansieringen.

Vore det icke möjligt att på olika områden företa begränsningar, som

kunde hålla utgifterna inom en trängre ram, och vore det icke rimligt att

låta avgörandet om sådana besparingar bli beroende av hur det ställer sig

med finansieringen? Svaret blir att de begränsningar, som äro ekonomiskt

och politiskt möjliga, icke äro av en sådan storleksordning, att de kunna i

praktiken medföra någon ändring i den statsfinansiella problemställningen.

Vad den militära beredskapen och överhuvud taget de av krigsläget framkallade

åtgärderna beträffar, är ramen på grund av växlingar i det utrikespolitiska

läget överhuvud taget så obestämd, att besparingar på vissa punkter

eller vissa tider icke kunna inkasseras i form av minskade slutsummor för

ett helt budgetår eller någon ännu längre tidsperiod. Frågan om inskränkningar

i statens civila förvaltningsapparat har oförminskad aktualitet men

är till sin ekonomiska betydelse så begränsad, att den här kan lämnas ur

räkningen. Detsamma torde man våga säga om de besparingar, som på skolväsendets

och den vetenskapliga forskningens områden skulle kunna vinna

allmänt gillande. Vad som här kan inbesparas genom indragningar och effektivisering

på det ena hållet, kommer säkerligen att uppvägas av motiverade

utvidgningar på ett annat. Utom de direkt för näringslivets främjande av
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

sedda utgifterna återstå sedan de i trängre mening sociala utgiftsposterna.

De av kriget och kristiden skapade förhållandena ha redan krävt mycket väsentliga

ökningar i utgifterna till stöd för de svagast ställda befolkningsgrupperna

i stad och på landsbygd, och det finns knappast anledning förmoda,

att denna tendens skall vändas i sin motsats.

Intet antagande har ens försöksvis blivit gjort rörande storleken av de

kapitalutlägg, som kunna bli erforderliga för vad som kallats produktionsstödjande

åtgärder. Dessa utlägg måste naturligtvis tagas med i beräkningen

då man söker avgöra, i vilken omfattning det kan bli möjligt att på de

olika vägarna föra över köpkraft från enskilda medborgare till staten. Men

de intaga en särställning och få i ett senare sammanhang upptagas till behandling.

Om det på sätt som här skett antages, att utgifterna äro givna och att under

vissa förhållanden även nu icke beräkneliga ökningar få godtagas såsom

ofrånkomliga, innebär detta tydligen att själva anskaffningen av de nödvändiga

penningmedlen, alltså den kassamässiga finansieringen av utbetalningarna,

får sin riktiga plats som en rent teknisk fråga, som aldrig erbjuder

några egentliga svårigheter, och att det verkliga problemet blir hur verkningarna

av de ökade statsutgifterna bäst kunna balanseras genom uppsugning

av köpkraft från de enskilda hushållen. I den mån en sådan uppsugning

icke äger rum, faller man vid finansieringen i sista hand tillbaka på riksbankskrediter.

Inga invändningar behöva resas mot att riksbankskrediter fortsättningsvis

liksom hittills anlitas vid inköp i utlandet mot främmande valutor; här fälla

de finansiella fördelar som finansieringsformen erbjuder utslaget. Icke heller

behöva riksbankskrediter väcka gensagor, i den mån riksbanken står blott

som bankteknisk förmedlare av en statlig inlåning av fria medel eller eventuellt

som självständig långivare med stöd av inkomster i egen verksamhet.

Fullt försvarligt är även att med riksbankskrediter utjämna en tillfällig bristande

likviditet för det allmänna, orsakad t. ex. av att tidpunkten icke är fullt

lämplig för en låneemission och att nästa större skatteuppbörd ännu dröjer

något. Men i övrigt och i stort sett måste man vidhålla, att denna finansieringsform

bör anlitas, blott om beskattnings- och upplåningsmöjligheterna

utnyttjats ända intill den punkt, efter vilken någon uppsugning av köpkraft

från de enskilda hushållen på dessa vägar icke längre är att påräkna och en

balansering av statsutgifternas verkningar alltså överhuvud icke står att

vinna. Finansieringsproblemet kommer alltså att i första hand gälla alternativet

skatter eller lån.

Ur statsfinansiella synpunkter kan till en början påpekas, att en upplåning

för icke räntabla utgifter alltid måste ha karaktären av något övergående.

Den leder nämligen till en fortskridande försämring av statens förmögenhetsställning

eller m. a. o. till en stigande räntebörda på budgeten utan motvikt i

stigande inkomster av de statliga kapitalfonderna. En sådan utveckling måste

förr eller senare hejdas, om icke budgeten skall snedvridas samt inkomstbild
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

27

ningen och förmögenhetsfördelningen inom landet påverkas i ogynnsam riktning.

Det svenska budgetsystemet bygger på principen, att statsförmögenheten

efter en inträffad försämring alltid skall återställas. Av tidigare anförda

siffror har visserligen framgått, att den effektiva förmögenhetsförsämringen

ännu icke nått en sådan omfattning, att den utgör ett avgörande skäl

för ytterligare beskattning, örn andra, vägande skäl skulle tala emot valet av

denna finansieringsform. Men det är givet, att den ytterligare stegring av

utgifterna under budgetåret, som här antagits, måste skänka de statsfinansiella

argumenten för en begränsning av upplåningen ökad vikt, och ju längre

perioden med extraordinärt ansvällda statsutgifter ser ut att bli, desto angelägnare

är det att söka täckning genom skattemedel i all den omfattning, som

är förenlig med produktionens behov och hänsynen till en rimlig fördelning

av bördorna mellan medborgarna. Det är icke utan vidare nödvändigt, att en

sådan täckning sker omedelbart. Den kan uppskjutas och fördelas över en

längre eller kortare tidrymd. Detta är tankegången i det uttalande, som årets

lagtima riksdag gjort rörande det bidrag förmögenhetsägarna anses böra

lämna. Svårigheten att redan nu avväga storleken av ett sådant bidrag är

uppenbar, eftersom det måste ställas i förhållande till hela den slutliga omfattningen

av kristidens utgifter. Man har därför örn möjligt velat uppskjuta

uttaget av ett sådant bidrag från förmögenheterna till en tidpunkt,

då man hoppas kunna överblicka dessa utgifter, och då en nedgång i krisårens

övriga beskattning kan tänkas lämna utrymme för erläggande av ett

sådant bidrag ur den enskilde förmögenhetsägarens eller i alla händelser

hela folkhushållets årliga inkomster.

Denna sista erinran för tillbaka till frågan, i vad mån skatter överhuvud

taget betalas ur verkliga inkomster och alltså icke endast åstadkomma en

kreditutvidgning. Att en förmögenhetsskatt vid en viss höjd icke kan erläggas

ur ägarens inkomst av förmögenheten, är självklart. Örn den finansieras

genom lån, kan den ta i anspråk andras besparingar och alltså

hållas inom gränserna för folkhushållets verkliga inkomster. Men det kan

också hända, att lånet leder till en kredit, som betyder nytillkommen köpkraft

med tendens till inflationsartade verkningar. Samma möjlighet föreligger

tydligen även när skatten formellt beräknas på inkomsten, om nämligen

förmögenhet finnes och om skattebetalaren föredrar att anlita denna

framför en kanske besvärlig inskränkning av utgifterna.

I vilken utsträckning man vid en ytterligare höjning av inkomstbeskattningen

har att räkna med verkningar av nu antydd art, undandrar sig åtminstone

för närvarande varje grundat omdöme. Frågan gäller närmast de

högre och högsta inkomstskikten och dess betydelse ur skilda synpunkter

får icke överskattas. Då beskattningen av dessa inkomster redan nått en

avsevärd höjd och deras antal är relativt litet, kan en ytterligare skatteuttagning

av den rena inkomsten icke täcka någon mera avsevärd del av

statens behov, liksom å andra sidan finansieringen av en sådan skattehöjning

genom lån endast kan ha en mycket begränsad inflationsverkan. Man får

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

komma ihåg att en sådan verkan först bör inträda, sedan beskattningen

reducerat det frivilliga sparandet till noll.

Mera betydelsefull synes därför den anmärkningen vara att en ökad inkomstbeskattning

i nu nämnda fall icke har något företräde framför upplåning

såsom medel att balansera de ökade statsutgifterna genom verkliga

inskränkningar i den enskilda förbrukningen. Denna anmärkning torde

gälla även för inkomster nedanför de högre och högsta. En höjd inkomstskatt

lämnar säkerligen icke sparandet ograverat, framför allt så länge

denna skatt erlägges i stora poster och en rundlig tid efter det att inkomsten

förvärvats. Slutsatsen blir att den statsfinansiella fördelen av en inkomstbeskattning,

därför att den icke i likhet med upplåningen belastar staten med

skuld, står kvar, men att den begränsning av köpkraften och den inskränkning

av förbrukningen utöver det frivilliga sparandet som man genom beskattningen

vill uppnå, endast delvis vinnes i alla de fall, där ett förutvarande

sparande liksom tar första stöten. Mera köpkraftsbegränsande skulle inkomstskatten

otvivelaktigt verka, om skattebetalningen skedde i mindre poster

och närmare den tidpunkt, då den beskattade inkomsten uppbäres. Så

länge en reform av skatteuppbörden i denna riktning icke är genomförd, kan

den indirekta beskattningen, konsumtionsbeskattningen, antagas verka starkare

i köpkraftsbegränsande riktning.

Med hänsyn till nu dragna slutsatser är det motiverat att vid ett övervägande

av de olika finansieringsformernas ekonomiska konsekvenser särskilt

beakta verkningarna av en skärpt indirekt beskattning. Dessa ha vanligen

tilldragit sig mycket liten uppmärksamhet under den annars livliga

skattepolitiska diskussionen. Det alldeles övervägande intresset har nämligen

därvid brukat samla sig kring verkningarna av den direkta inkomstoch

förmögenhetsbeskattningen. Det kan därför vara motiverat att här upptaga

frågan om de ekonomiska konsekvenserna av en skärpt indirekt beskattning

till en relativt utförlig behandling. Jag erinrar om att en indirekt

beskattning av betydelse nu kan genomföras blott genom övergång till allmän

konsumtionsskatt. Det är alltså återverkningarna av en sådan skatt som

i detta sammanhang äro av vikt.

En allmän konsumtionsbeskattning verkar omedelbart prisstegrande. I den

män skatten samtidigt medför en minskning av varuomsättningen kommer

dock denna prisstegring att gå hand i hand med en reduktion av företagsvinsterna.

En utbredd konsumtionsbeskattning måste alltid till någon del

drabba näringsföretagen. Allmänt sett har man att räkna med att verkningarna

av skatten träffa företagarna och handeln i högre grad ju mera umbärliga

de beskattade förnödenheterna äro och ju mera känslig efterfrågan

därför visar sig vara. Konsumenterna få bära huvudparten av skatten på

nödvändighetsvaror och andra förnödenheter med oelastisk efterfrågan.

Både den prisstegrande och den omsättningsbegränsande effekten av en

allmän konsumtionsbeskattning kan under ogynnsamma betingelser gå vida

utöver vad skatten i och för sig motiverar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

29

Om exempelvis en fortgående prisstegring drives fram av stigande importpriser

— såsom fallet var förfluten vinter — är det att befara, att införandet

av en allmän omsättningsskatt skall ge prisrörelsen ökad styrka. Skatteeffekten

adderas då kontinuerligt till importprisstegringen. Har man åter

att räkna med att en prisstegring drives fram av en spänning mellan utbud

och efterfrågan till följd av ökad varuknapphet eller ökad köpkraft hos allmänheten,

blir beskattningens återverkan på prisbildningen gynnsammare.

Skatten kommer då att ligga inom ramen för prisstegringen och att taga i

anspråk en del av de vinster, till vilka prisstegringen eljest skulle givit upphov;

den blir i viss mån att betrakta såsom en källbeskattning av prisstegringsvinster,

genom vilken dessa undandragas marknaden.

En omsättnings- och produktionsminskning utöver den direkt av skatten

betingade kan utlösas av omsättningsskatten, om den införes i ett läge, där

depressiva tendenser ändå göra sig gällande. Det är naturligt att fruktan för

återverkningarna av en allmän konsumtionsskatt skall framträda med särskild

styrka och få en starkt hämmande verkan, örn framtidsutsikterna redan

av andra skäl bedömas pessimistiskt. I en uppåtgående konjunktur

däremot bör en omsättningsskatt kunna införas utan påtagligt ogynnsam

återverkan.

Jag har i annat sammanhang haft anledning att närmare redogöra för hur

dagens ekonomiska läge utmärkes av en brytning mellan inflations- och depressionstendenser,

vilka till någon del kunna taga ut varandra men i stor

utsträckning framträda inom skilda delmarknader. Det är ofrånkomligt,

att man under dessa förhållanden måste räkna med att, om en allmän omsättningsskatt

av jämförelsevis betydande storlek införes, få erfara återverkningar

i både prisstegrande och produktionsbegränsande riktning. Örn än

beskattningen i viss utsträckning kan antagas ägnad att genom sin efterfrågebegränsande

verkan dämpa inflatoriska tendenser framdrivna av ökad varuknapphet

och att i så måtto stödja de penningpolitiska strävandena, måste

man således räkna med att den likväl inom vissa områden kan komma att

skärpa tendenser som den ekonomiska politiken eljest är inriktad på att bekämpa.

Allmänt sett är det tydligt, att förutsättningarna för införandet av en

allmän omsättningsskatt före aprilkrisen och den därmed förblinda avspärrningen

ur prissynpunkt vörö direkt ofördelaktiga, men att de därefter ha

förskjutits i mera gynnsam riktning, medan motsatsen snarast gäller ur produktionssynpunkt.

Från socialpolitiska synpunkter är den här diskuterade skatteformen uppenbarligen

icke önskvärd, för såvitt den verkligen skulle få karaktär av en

allmän omsättningsskatt. Det har ansetts vara ett betydande samhällsintresse

att hålla tillbaka prisstegringen på en del nödvändighetsvaror, även när detta

endast kunnat ske med hjälp av statlig subvention, som finansieras skattevägen.

Att helt eller delvis upphäva verkan av dylika åtgärder kan icke gärna

ifrågakomma. Undantagas från beskattningen ett antal nödvändighetsvaror

och hålles skatten i övrigt på en måttlig höjd, utom där varans karaktär av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

umbärlig eller lyxartad utgör skäl för en högre belastning, synes en omsättningsskatt

i nuvarande läge likväl kunna motiveras som ett led i strävan att

hålla nere upplåningen, begränsa förbrukningen och därmed minska faran

för en inflationsartad prisstegring.

Söker man få fram ett praktiskt slutresultat av alla anförda överväganden,

där synpunkterna korsa varandra i många olika riktningar, synes det

närmast bli följande. Upplåning är ur statsfinansiell synpunkt en mindre

önskvärd utväg än höjd beskattning. Den har dock hittills fått fylla större

delen av det stegrade inkomstbehovet, och läget ser inte ut att bli annorlunda

i fortsättningen. Detta talar för att ansträngningar göras för att i möjlig

mån öka beskattningen. Samma slutsats synes följa av ett övervägande ur

penningpolitisk synpunkt. Lånevägen kan på sin höjd ifråga om vissa inkomstgrupper

verka lika köpkraftsbegränsande som beskattning. För det

stora flertalet inkomsttagare har beskattningen större möjligheter att inskränka

förbrukningen än en upplåning, som fortfarande förutsättes vara frivillig.

Mot dessa fördelar på beskattningssidan stå olägenheter av näringspolitisk,

socialpolitisk och allmänt psykologisk art, som delvis äro svåra att väga, men

som uppenbarligen alltid utgjort det avgörande hindret för att vid en utomordentlig

stegring av utgifterna skapa balans genom verkliga inkomster. I

fråga örn konsumtionsskatter på de breda lagren av små inkomsttagare

dragés gränsen ganska snäv av de hänsyn, som bruka kallas socialpolitiska,

och när det gäller att med en höjd inkomstbeskattning gripa till den skattereserv,

som synes vara tillfinnandes inom de närmast högre liggande inkomstlagren,

stöter man på de mer eller mindre svåröverkomliga hinder, som här

kallats psykologiska, och som bildas av många element, både av motviljan

att göra starka och hastiga ändringar i en invand levnadsstandard

och av bestämda föreställningar örn rättvisa och skälighet i fördelningen

av skattebördan.

Under dessa förhållanden synes det vara riktigast att räkna med att en

utvidgning av beskattningens andel i finansieringen icke omedelbart kan äga

rum i mera avsevärd omfattning, och att den ojämförligt största delen av de

utgiftsökningar som förestå, tillsvidare måste finansieras lånevägen. Farorna

rent statsfinansiellt av en dylik utveckling böra icke överdrivas. På kort sikt

kan räntebelastningen icke spela någon avgörande roll och i längden föreligga

olika möjligheter att komma till rätta med den snedbelastning av budgeten,

varom förut talats. Det allvarliga problemet i vårt nuvarande finansläge

är därför icke fördelningen mellan skatter och lån, så länge det tagea

för givet, att dessa båda inkomstströmmar tillsammans alltid äro i stånd

att avbörda sig de behövliga kvantiteterna, oberoende av hur mycket som

ledes i den ena eller andra strömfåran. Den verkliga svårigheten vid avvägningen

yppar sig först, när det förefaller tvivelaktigt, om det frivilliga sparandet

skall räcka till för att fylla ut vad som icke tvångsvis levereras

skattevägen. Det är då vi ställas inför frågan, i vilken utsträckning en finansiering

genom kreditutvidgning kan tillåtas, och det är då som beskatt
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

31

ningens större effektivitet som medel att begränsa förbrukningen blir ett

vägande argument vid avgörandet om fördelningen.

Mycket talar för att vi nu på allvar måste räkna med ett sådant läge. Det

är icke givet, att frivilligt sparande är att påräkna i den utsträckning som

erfordras för finansiering av det möjliga utgiftsöverskottet. I alla händelser

gäller detta, örn man tar hänsyn till de anspråk på kapital som komma att

ställas vid ett framgångsrikt uppbyggnadsarbete inom industrien till motverkande

av varubristen. Läget är delvis ett annat än tidigare. Det har här

förut framhållits, att mot de betydande köpkraftstillskotten över budgeten

förflutet budgetår sannolikt stodo t. o. m. ännu större köpkraftsbortfall inom

näringslivet. Det är icke möjligt att nu bedöma sannolikheten av en motsvarande

utveckling under löpande budgetår genom en ytterligare nedgång

i produktions- och investeringsverksamheten. En sådan bedömning bör för

övrigt sakna intresse, då den förutsätter, att nedgången skulle få äga rum

utan motverkande åtgärder från det enskilda näringslivets eller det allmännas

sida. Klart är emellertid, att den statliga näringspolitiken och det

enskilda företagandet med all kraft måste inriktas på att hindra en sådan

fortsatt sammankrympning av produktionen, samt att man måste räkna med

en väsentlig medelsförbrukning just i sådant syfte.

Det är i detta sammanhang anledning finnes att vända tillbaka till den

inledningsvis berörda frågan, om det är riktigt att betrakta statsutgifterna

som givna utan hänsyn till verkningarna av vissa former för finansieringen,

och örn icke en begränsning av anspråken på medel borde vara en utväg att

bemästra svårigheterna. För de produktionsfrämjande utgifternas del sköts

frågan då tillsvidare åt sidan under hänvisning till dessa utgifters särskilda

ställning. Denna särställning kan sägas bestå däri att dessa utgifters direkta

syfte är att öka ut tillgången på de nyttigheter, varav nationalinkomsten består,

och att därigenom göra det lättare för folkhushållet att avdela mera

köpkraft både till de militära och de civila statsutgifterna. Hur de risker

böra ''bedömas, som äro förbundna med dylika produktionsstödjande utgifter,

blir kanske tydligast, om man till en början bortser ifrån att omständigheterna

kunna föranleda staten att träda till som företagare och riskbärare.

Hålles det produktiva livet helt i gång under den fördelning mellan enskilda

företag och allmänföretag som hittills utvecklat sig, kommer det säkerligen

inte att anses vara ett allmänt intresse, att staten ingriper med åtgärder, som

medföra risker för omfattande stagnation. Faran av en inflationsartad utveckling

får mötas på vägar, som icke äventyra produktionens ostörda fortgång.

Men läget kan icke bli ett annat därför att enskild företagsamhet

under osäkra yttre förhållanden tvekar att på egen hand ta vissa risker och

genom statens förmedling söker få dem fördelade över hela samhället, eller

därför att staten i viss utsträckning helt får träda i den enskilde företagarens

ställe.

Det kan icke undvikas att i ett läge som det nuvarande en spänning

uppstår mellan det som ur produktionssynpunkt får anses nödvändigt oell

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

det ur penningpolitisk synpunkt mest önskvärda. Den norm för praktiskt

handlande, som redan formulerades i propositionen örn tilläggsstat till årets

urtima riksdag, synes fortfarande vara den enda rimliga. Att hålla produktionen

i gång får anses vara den första uppgiften. De ur penningpolitisk

synpunkt ogynnsamma verkningar som kunna uppstå vid produktionens

finansiering få mötas genom energiskt arbete att på olika vägar öka

tillgången på verkliga sparmedel och genom fortsatt kontroll av prisutvecklingen.

Är detta gjort får till sist den prisnivå godtagas, som uppkommer

under arbetet på att bereda full sysselsättning åt alla produktivkrafterna.

Varje finansiellt program måste i nuvarande läge få en provisorisk karaktär.

I vilken grad riskerna bli verkliga, visar sig efter hand, och likaså vad

som kan göras för att möta dem. Vid den nu valda linjen äro därför några

erinringar på sin plats.

De köpkraftsökande verkningarna av statens utgifter motvägas på olika

sätt. De personliga ersättningarna åt de inkallade understiga i allmänhet deras

tidigare förtjänster. Pengar som utbetalas vid överlåtelse till staten av kapitalföremål

eller varaktiga nyttigheter, betraktas säkerligen i stor utsträckning

som kapital och bli därför sparade. Företagens ökade inkomster av

statsbeställningar leda under rådande osäkra förhållanden närmast till ökning

av reserverna.

Om sålunda å ena sidan de inflatoriska riskerna inte böra överdrivas, kan

man å den andra understryka att möjligheterna att begränsa den enskilda

förbrukningen inte äro uttömda med skatter eller frivillig långivning. Tillsvidare

synes det vara försvarligt att avvakta resultatet av ytterligare ansträngningar

att öka det frivilliga sparandet. Blir detta otillräckligt ställes

man på nytt inför frågan om anskaffning av medel i mera obligatoriska

former. De här tidigare anförda svårigheterna att mycket väsentligt öka beskattningens

andel vid finansieringen kunna säkerligen endast långsamt förminskas

eller undanröjas. Däremot är det möjligt att ytterligare bidrag i

stor utsträckning kunna erhållas, om de få utgå i form av lån, även om

dessa icke längre lia den frivilliga formen. Detta torde icke minst bli fallet,

om sådana bidrag införas såsom finansiellt underlag för en politik som

syftar till att hålla produktionen i gång och samtidigt att förhindra en inflationsartad

prisstegring.

Förslag till allmän omsättningsskatt.

Såsom ett led i det utredningsarbete, som bedrivits inom finansdepartementet

i syfte att förbereda för ett krisläge avsedda skatter, har undersökts

även den lämpliga utformningen av en allmän konsumtionsbeskattning.

Undersökningen har verkställts av professorn Erik Lindahl och landskamrer

aren Alarik Wigert. Resultaten av utredningen ha sammanfattats i en

promemoria angående omsättningsskatt, vilken torde få såsom bilaga fogas

vid detta protokoll (bilaga 2).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

33

Det av utredningsmännen framlagda skatteförslaget har under hand granskats

av cheferna för ett antal verk och myndigheter samt av andra sakkunniga.

Yttranden i ärendet föreligga från överståthållaren, som åberopat en av

skattedirektören i Stockholm avgiven promemoria, landshövdingarna i Stockholms,

Uppsala, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västerbottens län, t. f.

landshövdingen i Malmöhus län, generaldirektören och chefen för statskontoret,

kammarrättens president i samråd med kammarrättsråden Norrman,

Ekenberg och Wikström, t. f. generaldirektören och chefen för riksräkenskapsverket,

överdirektören och chefen för kontrollstyrelsen och byråchefen

i styrelsen Sven Almgren samt t. f. generaldirektören och chefen för kommerskollegium.

Den sistnämndes yttrande har avgivits, sedan kollegiet haft

tillfälle att samråda med representanter för Stockholms handelskammare,

Kooperativa förbundet, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund

och Sveriges Hantverksorganisation.

Efter ytterligare beredning har utredningsmännens förslag underkastats

en överarbetning inom finansdepartementet, varvid åtskilliga i yttrandena

framförda synpunkter vunnit beaktande. Som resultat av överarbetningen

föreligger nu ett förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt, i det

följande benämnt departementsförslaget, vilket till sitt sakinnehåll i stort

sett överensstämmer med utredningsmännens förslag men i tekniskt och formellt

hänseende företer ganska väsentliga avvikelser från detta senare.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att statsfinansiella skäl tala för att Departementsman

nu bör i möjlig mån öka beskattningen. Penningpolitiska övervägan- chefen.

den leda till samma slutsats. Den föregående diskussionen av statsutgifternas

finansiering har givit vid handen, att de ökade statliga utbetalningarna

vid gällande uppbördsformer för inkomstskatterna sannolikt mest effektivt

motvägas genom en skärpt indirekt beskattning. Mera betydande intäkter

av en ökad konsumtionsbeskattning stå emellertid att vinna blott örn man

övergår till att anlita en allmän omsättningsskatt. Trots de vägande invändningar

av ekonomisk, socialpolitisk och även skatteteknisk art som kunna

riktas mot en sådan skatt, vilken utformning den än erhåller, finner jag

mig därför böra tillstyrka, att det svenska skattesystemet nu utbygges med

en omsättningsbeskattning. Vid valet av skatteform såväl som vid avgränsningen

av skattens tillämpningsområde och bestämningen av skattens höjd

får särskild uppmärksamhet ägnas frågan, hur man skall bäst begränsa de

ogynnsamma återverkningar på prisbildningen och produktionen, med vilka

detta steg i synnerhet i rådande läge kan befaras vara förbundet. De synpunkter

på omsättningsskattens konsekvenser, som jag i det föregående utvecklat,

ha därför varit vägledande vid min prövning av skatteförslaget.

Det ligger i sakens natur att utformningen av en lagstiftning sådan som

den nu ifrågavarande, vilken rör sig på ett för vårt vidkommande helt nytt

och oprövat område, måste vara förenad med betydande svårigheter, icke

minst då det gäller den viktiga frågan örn avgränsningen av det skattepliktiga

området. Det måste därför förutses, att i praktiken skola uppkomma

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

en mångfald detaljspörsmål, vilka icke vunnit sin lösning i författningen.

Denna omständighet bör dock enligt min mening icke hindra, att det inom

finansdepartementet utarbetade förslaget i föreliggande skick underställes

riksdagen. De brister, som kunna vidlåda förslaget, torde senare få avhjälpas

i den mån erfarenhet vinnes om de med skatteformen förknippade

problemen.

Valet av skaf tetyp.

Utredningsmännen. I promemorian konstateras, att termen omsättningsskatt

numera vanligen användes för att beteckna en skatt, som utgår i proportion

till försäljningsvärdet av de produkter eller prestationer, som ett

företag avyttrar. Skatten erlägges av säljaren och kan från dennes synpunkt

betraktas som en skatt på bruttointäkterna av försäljningen. I den mån säljaren

genom prisförhöjning förmår övervältra skatten på köparen, kommer

skatten emellertid att från den senares synpunkt framstå som en indirekt

skatt på de av företaget levererade varorna eller prestationerna. Betraktad

såsom indirekt skatt utmärker sig omsättningsskatten för sin mera generella

karaktär. Den träffar ej endast speciella varor utan principiellt, ehuru ofta

med vissa undantag och modifikationer, företagens totala omsättning till allmänheten.

Den bästa karakteristiken av omsättningsskatten torde därför —

framhålla utredningsmännen — vara, att den avser att utgöra en allmän

konsumtionsbeskattning.

De omsättningsskatter, som nu förefinnas i de olika länderna, ha fått en

mycket varierande utformning. De olika varianterna kunna emellertid indelas

i tre huvudgrupper. Indelningsgrunden är härvid först och främst, om

skatten träffar samma vara flera gånger under successiva stadier av produktions-

och distributionsprocessen, eller om den träffar varan blott en gång

vid ett visst stadium av denna process. I det senare fallet kan man införa en

ny distinktion med avseende på örn skatten upptages vid ett tidigare eller

vid ett senare stadium av produktions- och distributionsprocessen. Man kan

sålunda skilja mellan omsättningsskatter, som huvudsakligen erläggas av

producenter och grosshandlare, och omsättningsskatter, som betalas av detaljhandlare

och andra leverantörer av konsumtionsfärdiga varor.

En omsättningsskatt av den första typen, som principiellt träffar all omsättning,

anses vara förknippad med vissa fördelar. Man undslipper sålunda

de svårigheter, som äro förbundna med skattepliktens begränsning till ett

visst skikt av företagare. På grund av skatteunderlagets omfattning komma

vidare stora skatteinkomster att tillföras staten även vid en relativt låg

skattesats och genom att hållas låg kan skatten, åtminstone på vissa områden,

tämligen lätt inarbetas i prissystemet. Sannolikt träffar en dylik skatt — uttalas

det i promemorian — ej med hela sin tyngd konsumentklassen såsom

sådan utan en del av skattebördan torde komma att slås ut på vissa producentgrupper.

Såsom påtagliga nackdelar, förenade med en skatt av angivet

slag, framhålles, att skatteförfarandet måste bliva ganska vidlyftigt, när alla

självständiga företag skola åläggas skatteplikt, samt att den på varje vara

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

35

fallande skattens storlek blir beroende på det antal omsättningar, som varan

varit föremål för, i följd varav vissa tendenser till icke önskvärda förändringar

inom varudistributionen kunna förväntas uppkomma.

Söker man konstruera omsättningsskatten på ett sådant sätt, att den träffar

varje vara blott en gång på vägen från producent till konsument, kan man

taga upp skatten antingen da varan lämnar producenten eller då den övergår

till konsumenten. Såsom en med båda dessa alternativ förknippad fördel

antecknas, att belastningen av varje vara icke blir beroende av det antal

gånger, som varan omsättes.

Upptages skatten, då varan lämnar producenten, vinnes dessutom, att skatten

kan upptagas hos ett mindre antal större företag med relativt god bokföring,

varigenom skatteförfarandet blir mindre vidlyftigt och skattekontrollen

förenklad. Såsom nackdelar, förbundna med detta system, anföres för

det första, att de beskattade varornas detaljpris måste antagas komma att

stiga ej endast med skattens belopp utan med detta belopp, ökat med sedvanlig

avance. För det andra påpekas, att belastningen av konsumtionen

blir ganska ojämn, då vissa delar av tekniska grunder måste lämnas belt

fria, under det att skatteprocenten för de övriga måste sättas desto högre

för ei nåendet av en viss total skatteintäkt. För det tredje förväntas betydande

komplikationer under den övergångsperiod, under vilken detaljhandlarnas

försäljning hänför sig till de vid skattens införande förefintliga obeskattade

lagren. För det fjärde, slutligen, göres gällande, att skattekonstruktionen

måste bliva ganska invecklad, då skatterestitution måste beviljas ej endast

vid export av beskattade varor utan även vid förbrukningen av dylika

varor vid produktionen av andra varor, som sedan ånyo bliva beskattade.

Upptages omsättningsskatten vid varans försäljning till den slutliga konsumenten,

vinnas fördelar, som enligt promemorian närmast kunna beskrivas

så, att man undviker flertalet av de nackdelar, som konstaterats vidlåda

de andra skattetyperna. Den enda egentliga nackdel, varmed ett dylikt

system är behäftat, angives hänföra sig till svårigheten att åstadkomma en

effektiv taxering och skatteindrivning.

Utredningsmännen anse, att man knappast kan reflektera på att nu i Sverige

införa en skatt på all varuomsättning, då en dylik skatt under övergångstiden

medför påtagligen ogynnsamma verkningar genom ingrepp i alla

kostnads- och prissättningskalkyler. Även en producent- eller partihandelsskatt

betecknas såsom ogynnsam, örn man ser till dess resultat under den

närmaste tiden. Endast örn skatten suppleras med en extra skatt å detaljliandelslagren,

skulle densamma medföra en önskad återhållsamhet inom

konsumtionen. En dylik lagerskatt anses emellertid för detaljhandeln ogynnsammare

än en såsom detaljhandelsskatt konstruerad omsättningsskatt.

Med avseende härå och jämväl under åberopande av principiella skäl förorda

utredningsmännen, att den svenska skatten konstrueras såsom en skatt

på konsumenthandeln, eventuellt supplerad med speciella skatter på omsättningen

av sådana varor, vilkas konsumtion behöver särskilt begränsas

i nuvarande läge.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departements
chefen.

Yttranden. Införandet av en allmän konsumtionsbeskattning i form av

en omsättningsskatt har icke avstyrkts i något av yttrandena. Man synes

allmänt ha varit av den uppfattningen, att skälen för denna nya beskattning

under rådande förhållanden få anses överväga de olägenheter, som äro förbundna

med densamma. I fråga örn valet av skattetyp uttalar landshövdingen

i Uppsala län, att det ur kontrollsynpunkt skulle medföra en avsevärd

förenkling, örn skatten lades på partihandeln; de i detaljhandeln inneliggande

lagren kunde därvid beskattas efter särskilda inventeringar, vilket

icke syntes medföra större svårigheter än att åstadkomma en effektiv

beskattning enligt det föreliggande förslaget. I övriga yttranden har däremot

utredningsmännens förslag även i denna del antingen uttryckligen förordats

eller ock lämnats utan erinran.

Den lämnade redogörelsen visar, att man vid utformningen av en omsättningsskatt

har att välja mellan i stort sett tre olika typer, vilka var för sig

erbjuda såväl fördelar som nackdelar.

Att en skatt enligt det första alternativet — d. v. s. en skatt som principiellt

träffar all varuomsättning — icke bör ifrågakomma, synes mig ganska

klart. Skattens anordnande enligt detta system skulle medföra, att hela

skatteförfarandet måste göras vida mera invecklat och vidlyftigt än som kan

anses lämpligt då det gäller att införa en för oss ny och oprövad skatteform.

Därtill kommer, att systemet med all sannolikhet skulle utlösa en strävan

att nedbringa antalet omsättningar genom undvikande av mellanhänder, vilket

i sin tur skulle kunna ge upphov till vissa icke avsedda rubbningar

inom näringslivet. Såsom ytterligare skäl mot detta alternativ må framhållas,

att skattepliktens vidsträckta omfattning skulle försvåra skattens anpassning

efter de olika krav, som kunna göra sig gällande ur närings- eller

socialpolitiska synpunkter.

Det andra alternativet, enligt vilket skatten skulle konstrueras som en

producent- eller partihandelsskatt, synes icke heller kunna förordas. Det

är visserligen sant, att detta system ur uppbörds- och kontrollsynpunkt skulle

medföra en viss förenkling, eftersom skatten komme att upptagas hos ett

mindre antal företag med relativt välordnad bokföring, men denna fördel

torde icke uppväga de mycket betydande nackdelar, som enligt utredningen

visats vara förbundna med denna skatteform. Till följd av det gängse sättet

för beräkningen av detaljhandelns avancer måste man räkna med risken,

att en omsättningsskatt pålagd i producent- eller partihandelsskiktet kommer

att belasta konsumenterna med ett belopp som väsentligt överstiger skatteintäkten.

Vidare märkes, att en skatt av denna typ icke skulle drabba de

varor, som vid tiden för skattens införande finnas i lager hos detaljhandlarna,

ett förhållande som ur statsfinansiell synpunkt framstår såsom mycket

otillfredsställande och som dessutom skulle vara ägnat att under övergångstiden

i hög grad förrycka prisutvecklingen inom detaljhandeln. En särskild

beskattning av de inneliggande lagren, varigenom de påtalade olägenheterna

skulle avhjälpas, synes å andra sidan knappast kunna genomföras, framför

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

37

allt beroende på svårigheten att åstadkomma en uppskattning av lagervärdena

efter enhetliga principer.

Jag finner därför i likhet nied utredningsmännen, att den svenska omsättningsskatten

bör konstrueras som en skatt på konsumenthandeln, innebärande

att skatten i princip skall uttagas vid varans övergång till den slutliga

konsumenten. Såsom utredningsmännen framhållit, undvikes vid denna

skattetyp flertalet av de nackdelar, som vidlåda de båda andra alternativen.

Den enda egentliga olägenheten med detta system skulle enligt utredningen

bestå i svårigheten att åvägabringa en effektiv taxering och skatteindrivning

hos alla detaljhandlare. Denna invändning, vilken för övrigt i ännu högre

grad drabbar en skatt enligt det första alternativet, kan emellertid icke tillmätas

avgörande betydelse. Förslaget förutsätter, att den redan befintliga

taxeringsorganisationen skall handhava jämväl taxeringen till omsättningsskatt.

Det ligger i sakens natur, att inramandet inom den nuvarande organisationen

av nya, för densamma mer eller mindre främmande uppgifter så

småningom kan leda till skada för det egentliga taxeringsarbetet, och det

hade därför varit önskvärt att frågan om förbättringar i taxeringsväsendet

i detta sammanhang kunnat upptagas till omprövning. Under rådande förhållanden

torde några mera genomgripande ändringar i detta avseende emellertid

icke kunna ifrågasättas, och jag utgår därför från att omsättningsskattens

tillkomst icke skall behöva föranleda andra organisatoriska anordningar

än att erforderlig personal, bland annat för skärpt bokföringsgranskning,

ställes till länsstyrelsernas förfogande.

Skattepliktens avgränsning och utformning för olika

kategorier av skattesubjekt. Skattesats.

Utredningsmännen. Även örn omsättningsskatten principiellt skall konstrueras

som en allmän konsumtionsskatt, är det enligt promemorian av skattepolitiska

och skattetekniska grunder lämpligt att å ena sidan undantaga viss

konsumtion från skattebelastning och å andra sidan draga in under skatten

viss annan förbrukning, som sker i produktivt syfte vid utövandet av förvärvsverksamhet.

Gränsen mellan de privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion

har i promemorian preciserats i följande tre huvudpunkter.

1) Skatteplikten har i första hand anknutits till begreppet varor, varmed

enligt promemorian förstås materiella ting, som lia karaktären av lös egendom

och äro av sådan beskaffenhet att de ingå i den normala handeln eller

i restaurangrörelse o. dyl. Detta förklaras innebära, att skattefrihet föreligger

beträffande alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster

och ej omedelbart sammanhänga med en varuöverlåtelse eller komma till

uttryck i högre varuvärden. I överensstämmelse härmed föreslås, att omsättningsskatt

under vissa närmare angivna förutsättningar skall utgå icke

blott vid yrkesmässig försäljning av varor utan även vid yrkesmässigt utförande

av underhålls-, rengörings- och förbättringsarbete å varor.

Som exempel å tjänsteprestationer, vilka allmänheten tillgodogör sig i egen
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

skap av konsumenter och som enligt förslaget skulle bliva skattefria, nämnes

i promemorian först och främst den viktiga del av konsumtionen, som

består i bostadsnyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse anföres, att

det vore skäligen meningslöst att åstadkomma en större ^knäppning av

bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en

skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt

skulle medföra socialt ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt

komme att drabba den fattigare stadsbefolkningen, samt att en skatt på

bostädernas hyresvärde skulle förutsätta en bättre taxering av förmånen av

egen bostad än den, som för närvarande förekommer. En annan viktig

grupp av tjänsteprestationer, som åtminstone ej direkt skulle träffas av omsättningsskatten,

utgöres av transporttjänsterna. Resor med olika transportmedel

skulle bliva fria från skatt, liksom även nyttjandet av post, telegraf,

telefon och radio m. m. Den konsumtionsinskränkning, som i dessa fall

kan finnas önskvärd, kan enligt promemorian åstadkommas utan omsättningsskatt,

då offentliga myndigheter direkt bestämma tarifferna för järnvägs-,

spårvägs- och en stor del av busstrafiken samt för post, telegraf, telefon

och radio, varjämte offentlig kontroll föreligger även beträffande prissättningen

på stenkol, bensin och andra driftmedel för ångbåtar samt biloch

busstrafiken. En extra belastning av transporttjänsterna skulle därför

blott ge upphov till onödiga komplikationer. Som en tredje grupp av skattefria

tjänsteprestationer nämnes nöjesindustrien (biografer, teatrar etc.), som

redan träffas av den nyligen förhöjda nöjesskatten, och till en fjärde grupp

hänföres vad som presteras på sjukvårdens och hygienens område, där skattefriheten

anses motiverad av sociala hänsyn. Som en femte grupp upptages

slutligen arbetshjälpen i hemmen.

I fråga örn andra tjänster än de nu nämnda, vilka utbjudas på marknaden,

framhålles i promemorian, att de i huvudsak torde få anses gagna produktiva

syften och ej ge upphov till någon direkt behovstillfredsställelse. Som

exempel nämnas tjänster inom bank- och försäkringsverksamhet, advokatrörelse,

förmedlingsverksamhet etc. Skattefriheten för dessa tjänster anses

försvarad med att de ej ingå i den konsumtion, som omsättningsskatten avser

att träffa. 2

2) Från regeln att omsättningsskatt skall utgå vid yrkesmässig försäljning

av varor till den konsumerande allmänheten föreslås undantag beträffande

vissa varuslag. I promemorian indelas de skattefria konsumtionsvarorna

i följande grupper:

a) mjölk, grädde, smör och margarin;

b) ved, stenkol, koks, bensin, bränn- och smörjoljor;

c) apoteksvaror;

d) spritdrycker och viner.

Såsom framgår av det följande ha i det vid promemorian fogade författningsförslaget

jämväl foder- och gödselmedel upptagits bland de skattefria

varorna.

Att icke flera varor undantagits från skatteplikt förklaras bero på skatte
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

39

tekniska grunder. Då skattefrihet för viss vara förutsätter, att detaljhandlaren

håller försäljningen av denna vara isär från sin övriga omsättning, har

det ansetts önskvärt att i möjlig mån begränsa antalet skattefria varor och

att medgiva skattefrihet endast för varor av sådan karaktär, att de lätt

kunna skiljas från andra varor.

I fråga örn mjölk, grädde, smör och margarin angives såsom det viktigaste

skälet för skattefrihet, att det här är fråga om elementära livsförnödenheter

av mycket stor betydelse för de breda lagrens ekonomi. Att icke

flera förnödenheter av liknande karaktär undantagits från skatt — framför

allt mjöl, bröd och potatis —- förklaras bero på nyss anförda skattetekniska

skäl. Beträffande gruppen av bränsle- och drivmedel åberopas såväl

skattetekniska som försörjningspolitiska hänsyn. Då statens politik beträffande

bränslemedlen inriktas på att motverka fördyring av dessa produkter,

skulle det framstå som inkonsekvent att belasta dem med omsättningsskatt.

Vidare framhålles den skattetekniska svårigheten att nå samtliga fall, exempelvis

vedleveranser direkt till konsumenterna. I fråga örn drivmedlen framhålles,

att staten här kan direkt reglera prisbildningen. Sistnämnda synpunkt

åberopas såsom stöd för skattefrihet jämväl för de båda övriga

grupperna.

Anledningen till att tobak icke i likhet med spritdrycker och vin medtagits

bland de skattefria varorna är enligt promemorian den, att det skulle

medföra alltför mycket arbete för tobakshandlarna att i bokföringen skilja

den rena tobakshandeln från annan handel. Då det ej anses lämpligt att

tobakshandlarna bereda sig ersättning för skatten genom att höja detalj priserna

å tobaksvarorna utöver vad som angives på banderollerna, förutsätter

förslaget att de i stället få tillgodoräkna sig en i motsvarande grad förhöjd

avance vid inköp från tobaksmonopolet och en i motsvarande grad

lägre skatt vid import från utlandet.

Författningsförslaget innehåller därjämte en bestämmelse, enligt vilken

Konungen skulle äga förordna om ytterligare undantag från skatteplikt i

fråga örn särskilda varor eller varugrupper.

3) Skattebefrielse föreslås slutligen också för vissa grupper av säljare,

varvid med säljare i detta avseende likställas producenter, som ur sin rörelse

uttaga varor för eget behov.

Framför allt av skattetekniska skäl anses sålunda lämpligt att ej låta jordbrukare,

trädgårdsodlare och fiskare betala omsättningsskatt för vad de

inom det egna hushållet konsumera av sina produkter; det skulle nämligen

vara synnerligen svårt att göra en dylik skatt fullt effektiv. Detsamma förklaras

gälla smärre försäljningar som ske direkt till konsumenterna. Däremot

anses en mera yrkesmässigt bedriven handel, exempelvis i salustånd

å torg, böra vara föremål för omsättningsskatt, enär den egentliga butikshandeln

med samma varor eljest skulle anse sig orättvist behandlad. I det

vid promemorian fogade författningsförslaget har skattefriheten preciserats

att omfatta försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare

i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver annor
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ledes än från butik med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller

med fisk av egen fångst.

Vidare föreslås, att av staten företagna försäljningar skola vara fria från

skatt, enär det härvid är fråga om mera speciella fall, där någon anledning ej

föreligger att upptaga skatt. Sådana transaktioner, i vilka staten uppträder

som köpare, anses däremot ej böra undantagas från skatt; de statliga inrättningarna

skola alltså lika väl som de privata hushållen vidkännas den prishöjning,

som orsakas av omsättningsskatten.

Emellertid kan man enligt promemorian vid bestämmande av skattepliktens

omfattning icke stanna vid den nu gjorda gränsdragningen mellan de

privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion. När det gäller

att juridiskt utforma skatteplikten för olika kategorier av skattesubjekt,

så att omsättningsskatt kommer att erläggas för all den konsumtion som

i det föregående angivits vara av skattepliktig natur, visar det sig nämligen

—- framhålles i promemorian —- vara i vissa fall nödvändigt och i andra fall

lämpligt att låta omsättningsskatten omfatta även viss annan föi-brukning,

som äger rum i samband med utövandet av förvärvsverksamhet och alltså

ej är självändamål på samma sätt som konsumtionen inom de privata hushållen.

Huvudparten av konsumtionsvarorna inköpas av de privata hushållen i

detaljaffärerna. I första hand skall det därför enligt förslaget ankomma på

detaljhandlarna att upptaga omsättningsskatten och inleverera densamma

till statsverket. Av praktiska skäl har det därvid befunnits nödigt att anknyta

skattskyldigheten till den totala omsättningen, minskad med posterna

för de såsom skattefria särskilt angivna varorna. Detta innebär, att omsättningsskatten

icke blir begränsad till den skattepliktiga konsumtionen inom

de privata hushållen utan kommer att belasta också de inköp i produktivt

syfte, som göras i detaljhandeln. Det har ansetts uteslutet att detaljhandlarna

skulle kunna lämna uppgift örn hur stor försäljningen varit för vartdera

av dessa båda ändamål. Icke ens för de fall, då man av varornas beskaffenhet

skulle kunna sluta sig till, huruvida inköpen företagits av konsumenter

eller producenter, har man ansett möjligt att betunga detaljhandlarna

med en dylik uppdelning. Örn en lista på skattefria produktionsvaror

skulle upprättas, måste den också bliva ganska begränsad. I författningsförslaget

har den, såsom redan antytts, kommit att omfatta endast vissa

viktigare förnödenheter för jordbruket, nämligen foder- och gödselmedel.

Vad angår partihandeln bör huvudparten av denna enligt promemorian gå

fri från skatt, eftersom försäljningen här sker till återförsäljare och skatten

i stället upptages hos dessa, då fråga är om skattepliktiga varor. Däremot

skall exempelvis en grosshandlare, som avyttrar smärre varupartier direkt

till konsumenterna, enligt förslaget betala omsättningsskatt därför. I den

mån han säljer förnödenheter och inventarier direkt till producenter, skulle

skattefrihet kunna försvaras med att omsättningsskatten principiellt skall

belasta endast den egentliga konsumtionen och att det inom partihandeln

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

41

med dess mera ordnade bokföring i regel ej torde möta några större svårigheter

att hålla dessa försäljningar isär från försäljningar till konsumenter. Men

om dylika inköp äro skattebelagda, när de äga rum hos detaljhandlare, har

konsekvensen ansetts fordra, att skatt erlägges även när de ske direkt hos

grossisten. I författningsförslaget har partihandlaren därför gjorts skattskyldig

för all försäljning av varor, vilka äro föremål för butikshandel och

därvid beläggas med omsättningsskatt, såvida försäljningen icke sker till

återförsäljare, varmed likställes producent som försäljer till återförsäljare.

I fråga om producenter av varor, för vilka skatteplikt föreligger inom detaljhandeln,

innebär förslaget liksom beträffande partihandlare, att de skola

erlägga omsättningsskatt vid försäljning direkt till konsumenter. Resultatet

härav är emellertid, framhålles det i promemorian, att en viss dubbelbeskattning

kommer till stånd i den mån de råvaror, halvfabrikat eller inventarier,

som förbrukats eller använts i rörelsen, redan belastats med omsättningsskatt.

För att i möjlig mån mildra denna dubbelbeskattning upptager förslaget

vissa regler, enligt vilka vid deklaration av den skattepliktiga omsättningen

avdrag skall få ske för inköp av beskattade råvaror och halvfabrikat.

Av praktiska skäl har avdragsrätten ej utsträckts till att omfatta även de varaktiga

inventarierna.

Skatteplikten för producenter torde enligt promemorian i första hand få betydelse

för hantverket. De egentliga industriföretagen väntas däremot i regel

gå fria från omsättningsskatt, då de antingen försälja till återförsäljare eller

direkt till andra industriföretag, i vilket sistnämnda fall det oftast är fråga om

produkter som ej äro föremål för regelmässig butikshandel.

För utövare av restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse innebär

förslaget i stort sett, att de å ena sidan bliva skattepliktiga för hela omsättningen

(med undantag för utskänkningen av spritdrycker och vin) men å

andra sidan få rätt till avdrag för inköp av beskattade varor.

Slutligen innehåller förslaget regler angående skatteplikt vid uttag av varor

ur rörelse för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda samt

vid import av varor, vilken företages av annan än återförsäljare eller producent,

som försäljer till återförsäljare.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att en efter förut angivna principer

konstruerad omsättningsskatt, vilken utöver den skattepliktiga konsumtionen

inom de privata hushållen träffar även viss förbrukning i produktivt

syfte, givetvis medför en extra kostnad för därav berörda arter av förvärvsverksamhet,

varigenom de framställda produkterna eller de presterade

tjänsterna i någon mån fördyras. Detta medför direkt eller indirekt också en

ny belastning av vissa områden av den slutliga konsumtionen. I den mån

omsättningsskatt redan förut utgår för denna konsumtion, blir resultatet

alltså en dubbelbeskattning; i andra fall blir följden endast den, att viss konsumtion,

som eljest skulle varit skattefri, nu blir partiellt beskattad. Såsom

de viktigaste arterna av den produktiva förbrukning, vilken träffas av omsättningsskatten,

angivas inventarier och utensilier, som begagnas för kontors
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

och administrationslokaler, butiker, restauranger m. m. eller som användas

av läkare, tandläkare, frisörer m. fl. yrkesutövare, vissa redskap och inventarier

inom hantverket, vissa råvaror samt halv- och helfabrikat, som komma

till användning inom byggnadsverksamheten, samt slutligen vissa förnödenheter

och inventarier, som användas inom jordbruket med binäringar. Av

denna översikt torde framgå — anföres i promemorian — att den dubbelbeskattning,

som orsakas av att omsättningsskattens omfattning sträckes utöver

den egentliga konsumtionen, ej är särskilt betydande, och i alla händelser

torde eventuella nackdelar av denna extra belastning ej uppväga fördelen av

att skatten på detta sätt får en konstruktion, som möjliggör en effektiv belastning

av den konsumtion man vill träffa.

Enligt uppgift i promemorian (sid. 11) uppgick den totala konsumtionen

inom de privata hushållen år 1935 till 6,731 miljoner kronor. Av detta belopp

hänförde sig 4,167 miljoner kronor eller 62 procent till sådana varor,

som enligt förslaget skulle bliva skattepliktiga, medan återstående 2,564 miljoner

kronor eller 38 procent motsvarade den enligt förslaget skattefria konsumtionen.

Vid denna förteckning har hänsyn endast tagits till den avgränsning

mellan skattepliktig och skattefri konsumtion, som preciserats i de båda

första av de förut omnämnda huvudpunkterna. Den minskning av skatteunderlaget,

som skulle föranledas av den i tredje huvudpunkten ifrågasatta

skattebefrielsen för vissa säljare, anses emellertid enligt promemorian bliva

mer än väl kompenserad genom den föreslagna utsträckningen av skatteplikten

till att omfatta även viss del av den produktiva konsumtionen. Enligt

dessa beräkningar skulle alltså en omsättningsskatt på fem procent under år

1935 ha givit något mer än 200 miljoner kronor. I promemorian framhålles,

att den därefter inträdda prisstegringen mer än väl torde uppväga varumängdens

minskning, varför en lika hög omsättningsskatt under den närmaste tiden

antagligen skulle ge ett något större belopp. En skattesats på fem procent

anses därför enligt promemorian, som utgår från ett skattebehov av ungefär

angiven storleksordning, såsom väl avvägd.

Yttranden. Förslaget har i nu behandlade delar i stort sett vunnit anslutning

i yttrandena, och några mera betydande invändningar av principiell

natur ha icke gjorts vare sig beträffande avgränsningen av det skattepliktiga

området eller i fråga om skattepliktens utformning för olika kategorier av

skattesubjekt. Däremot ha förslagets detaljer i åtskilliga fall framkallat tvekan

samt föranlett erinringar och anmärkningar i olika avseenden.

Det torde icke vara nödigt att här lämna någon detaljerad redogörelse

för innehållet i yttrandena. Jag förutsätter, att dessa komma att överlämnas

till vederbörande utskott i riksdagen, och framställningen torde därför kunna

begränsas till ett omnämnande av vissa synpunkter av mera allmän innebörd,

vilka kommit till uttryck under remissbehandlingen.

Från flera hall har framhållits, att ett undantagande av vissa valbor från

skatteplikt måste ej obetydligt försvåra såväl detaljhandlarnas översikt av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

43

den skattepliktiga försäljningen som ock taxeringsmyndigheternas kontrollverksamhet.

Vid de överläggningar, som inom kommerskollegium ägt rum

med representanter för näringslivet, har denna synpunkt starkt understrukits.

De skäl, som anförts till stöd för de föreslagna undantagen, ha emellertid

i allmänhet ansetts bärande.

Å andra sidan ha yrkanden framställts örn ytterligare undantag från skatteplikt.

Särskilt gäller detta i fråga om de viktigare livsmedlen, vilkas beskattning

skulle medföra en kännbar fördyring av levnadskostnaderna framför

allt för de barnrika familjerna. Sålunda har påyrkats, att skattefriheten

måtte utsträckas åtminstone till mjöl, bröd och potatis, varjämte i ett av

yttrandena betonats nödvändigheten av att särskilda hjälpåtgärder vidtoges i

de fall, där beskattningen drabbade hårdast.

Skattefrihet har vidare ifrågasatts för sådana varor, för vilka det åligger

tillverkaren att erlägga viss annan skatt, t. ex. maltdrycker och läskedrycker.

Beträffande dessa varor uppkomme viss dubbelbeskattning, i det att omsättningsskatten

beräknades å varans saluvärde med inräknande däri av den

erlagda tillverkningsskatten. Det har för övrigt anmärkts, att en liknande

dubbelbeskattning inträdde även beträffande andra varor, eftersom omsättningsskatten

skulle utgå å varans försäljningspris incl. den beräknade skatten.

En annan anmärkning gäller den skattefrihet, som jordbrukare, trädgårdsodlare

och fiskare enligt förslaget skulle åtnjuta för vad de inom det egna

hushållet konsumera av sina produkter. Härigenom skulle — framhålles i

ett av yttrandena — för dessa grupper av näringsidkare, av vilka i varje fall

de båda förstnämnda i regel syntes vara att hänföra till de mera välsituerade,

skapas en förmånlig undantagsställning, vilken knappast vore försvarbar,

åtminstone icke så länge de mest elementära livsförnödenheterna ej vore

undantagna från skatteplikt.

Ytterligare har framhållits, att kontrollen över beskattningen skulle i hög

grad underlättas, örn tillämpningsområdet begränsades till sådan rörelse, som

enligt bokföringslagen är förenad med bokföringsskyldighet eller av beskaffenhet,

som avses i 2 § 1) och 2) nämnda lag.

Slutligen ha uttalats önskemål örn att förslagets bestämmelser i åtskilliga

hänseenden förtydligas, så att onödiga svårigheter vid tillämpningen undvikas.

Då den svenska omsättningsskatten enligt vad förut angivits är avsedd att Departementsi

princip konstrueras som en skatt på konsumenthandeln, är det naturligt, chefen.

att skatteplikten i första hand anknytes till den försäljning, som äger rum

i detaljaffärerna samt från restauranger och andra liknande näringsställen.

Vid utformningen av reglerna om den objektiva skatteplikten torde därför, i

huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett i utredningsmännens förslag,

såsom skattepliktiga transaktioner främst böra upptagas yrkesmässig

försäljning av varor från butik eller annat därmed likartat försäljningsställe

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

samt yrkesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionat-, kafé- och

konditorirörelse.

I utredningsmännens författningsförslag har innebörden av dessa bestämmelser

utvecklats i särskilda till förslaget hörande anvisningar. Att så sker

är även enligt min mening nödvändigt. Då dessa anvisningar under ärendets

beredning inom finansdepartementet ansetts böra i väsentliga delar omarbetas,

varvid icke blott formella utan även sakliga ändringar vidtagits,

torde det vara skäl att något närmare ingå på de begreppsbestämningar och

tolkningsspörsmål, till vilka ställning här måste tagas.

Såsom redan antytts skall skatteplikt i här åsyftade fall inträda endast örn

försäljningen sker yrkesmässigt. Frågan, huruvida en försäljning är att anse

såsom yrkesmässig, bör uppenbarligen bedömas enligt samma grunder

som gälla vid inkomstbeskattningen. Som exempel på transaktioner, vilka

såsom icke yrkesmässiga falla utanför det skattepliktiga området, må nämnas

avyttring av någons personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar, realisation

av tillgångar, som anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse, samt tillhandahållande

i mindre omfattning i eget hushåll av lagad mat åt betalande

gäster.

En annan begränsning i skattepliktens omfattning ligger i bestämmelsen

att försäljningen skall avse varor, varmed här förstås materiella ting av lös

egendoms natur. Av denna begreppsbestämning följer bland annat, att skatteplikt

icke inträder vid överlåtelse av rättigheter av olika slag. Detta gäller

även om rättigheterna skulle vara knutna till särskilda handlingar, såsom

biljetter, lottsedlar, gällande frankotecken, aktier, obligationer m. fl. liknande

värdepapper. Dylika handlingar äro nämligen icke att hänföra till

varor i förut angivna mening. Ej heller presentkort, som berättiga till uttag

av varor, böra hänföras under begreppet varor. Försäljning av presentkort

blir sålunda i och för sig skattefri. Emellertid bör skatt uppenbarligen

utgå i den mån presentkort begagnas för uttagande av skattepliktiga

varor. Detta resultat vinnes genom en föreskrift att vid beräkning av

skattepliktig omsättning presentkort skall anses utgöra kontant likvid.

Under försäljning bör uppenbarligen inbegripas avyttring genom s. k. avbetalningsköp.

Att märka är, att denna typ av avtal ofta framträder under

förklädnad av »hyreskontrakt» med uttrycklig eller underförstådd bestämmelse

att hyresmannen efter erläggande av de överenskomna hyreslikviderna

skall bliva ägare till de förhyrda varorna.

Utmärkande för försäljning är som bekant, att vederlaget utgår i penningar;

härigenom skiljer sig försäljning från byte. Yrkesmässig överlåtelse

av varor genom rent byte — d. v. s. mot vederlag som i dess helhet utgöres

av annat än penningar — torde höra till sällsyntheterna, och anledning saknas

därför att genom en allmän regel i skattehänseende likställa byte med

försäljning. Inom den yrkesmässiga handeln förekommer emellertid ibland,

att vederlaget för en vara bestämmes att till någon del utgå i annat än penningar.

Som exempel må nämnas det inom automobilbranschen vanliga fallet,

att en gammal automobil får ingå i likviden för en ny. Dylika avtal,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 3.

45

vilka utgöra led i en yrkesmässigt bedriven försäljningsrörelse, äro till sitt

syfte att likställa med verkliga försäljningsavtal och böra tydligen även i

skattehänseende behandlas som sådana.

Lika med utredningsmännen anser jag skatteplikt vid försäljning av varor

från butik eller därmed likartat försäljningsställe böra inträda oberoende av

om försäljningen sker för direkt konsumtion eller för återförsäljning eller

produktivt ändamål. Att skattskyldigheten på detta sätt anknytes till den

totala omsättningen beror på praktiska skäl. Såsom i promemorian framhållits,

måste det nämligen anses uteslutet, att detaljhandlarna skulle kunna

lämna uppgift örn huru stor del av försäljningen som skett för det ena eller

andra ändamålet. För bedömande av när denna mera vidsträckta skatteplikt

föreligger är det av vikt, att butikshandelsbegreppet klart avgränsas.

I detta avseende synes böra gälla, att såsom butik betecknas salubod, varuhus

och annan handelslokal, som hålles öppen för försäljning av varor direkt

till allmänheten. Såsom med butik likartat försäljningsställe bör anses

kiosk, salustånd, försäljningsautomat och andra jämförliga, för varuförsäljning

direkt till allmänheten avsedda fasta försäljningsställen, oberoende av

om de äro belägna inomhus eller utomhus. Att giva dessa begrepp en vidare

omfattning än nu skett synes icke lämpligt och är för övrigt icke heller behövligt

med hänsyn till den utsträckning av skatteplikten vid försäljning av

butikshandelsvaror, som jag nu skall beröra.

Då skattskyldigheten vid försäljning av butikshandelsvaror —- d. v. s.

varor, som enligt vedertaget affärsbruk tillhandahållas från butik — direkt

till förbrukare uppenbarligen icke bör vara beroende av om försäljningen

äger rum från butik eller annorledes, erfordras, såsom utredningsmännen

ock föreslagit, ett stadgande, varigenom skattskyldigheten utsträckes att omfatta

all yrkesmässig försäljning av sådana varor med undantag endast för

det fall, att försäljningen sker till återförsäljare. Härigenom hindras förbrukarna

att kringgå skatteplikten genom att förlägga sina inköp till fabrikanter

och grossister, varjämte under skatteplikten indrages den omfattande

detaljförsäljning, som plägar ske exempelvis inom teater- och biograflokaler,

i frisérsalonger samt från ateljéer, verkstäder, magasin, båtvarv, handelsträdgårdar

m. m. För stadgandets tillämpning är det givetvis av största betydelse

att klarhet vinnes örn vilka vai*or som skola anses hänförliga till butikshandelsvaror.

Tyvärr är det emellertid icke möjligt att härvidlag uppdraga

några fullständiga och otvetydiga gränser, utan man torde få nöja sig

med att i en mera allmänt hållen beskrivning och genom angivande av exempel

söka åskådliggöra vilken innebörd man velat giva åt detta begrepp. En

sådan beskrivning jämte exempel har intagits i anvisningarna. Enligt utredningsmännens

förslag skall Kungl. Maj:t förordna en särskild nämnd, den

s. k. centrala omsättningsskattenämnden, med uppgift bland annat att avgiva

yttranden i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt. Det synes

lämpligt, att denna nämnd utrustas med befogenhet att meddela bindande

förklaring beträffande frågan huruvida viss vara eller visst slag av varor i

beskattningshänseende skall hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Sådan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

förklaring bör kunna avgivas efter framställning från skattskyldig liksom

även eljest när anledning därtill uppkommer. Härigenom öppnas möjlighet

för enskilda att i här avsedda fall erhålla ett auktoritativt förhandsuttalande

beträffande frågan örn skatteplikt för viss transaktion, varjämte anordningen

synes ägnad att i möjligaste mån garantera en enhetlig rättsutveckling på

området.

Som redan nämnts skall skatteplikt i senast behandlade fall icke inträda

vid försäljning till återförsäljare. Det synes naturligt att med återförsäljare

likställa varje producent, som inköper varor för bearbetning i sin rörelse,

således icke blott, såsom utredningsmännen föreslagit, sådan producent som

försäljer till återförsäljare. Skatt kommer här att utgå när återförsäljaren,

resp. producenten säljer varorna vidare till någon som icke själv är återförsäljare

eller producent. Enligt utredningsmännens förslag skulle utövare

av restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse icke anses som återförsäljare.

Skälet härtill torde vara, att man ansett större trygghet för skattens

behöriga utgörande vinnas om beskattningen sker hos säljaren i samband

med sådan näringsidkares inköp än om den äger rum hos näringsidkaren själv

och uppskjutes till dennes egen försäljning av varan. Väl torde det kunna

väntas, att beskattningsmyndigheternas kontroll av omsättningen i mindre

rörelser av det slag, varom här är fråga, kommer att stöta på stora svårigheter,

men för min del kan jag ändock icke finna tillräckligt motiverat att i skattehänseende

inrangera alla dessa näringsidkare i en kategori, till vilken de i

verkligheten icke höra. I praktiken skulle det ifrågasatta stadgandet lätt kunna

förbises och därigenom vålla oreda och osäkerhet i beskattningen. Restauratörer

och liknande rörelseidkare höra sålunda enligt min mening betraktas

som återförsäljare såvitt angår varor, som äro avsedda att i rörelsen

försäljas i oförändrat skick, och som med återförsäljare likställda producenter

då fråga är örn råvaror och dylikt som inköpas för att användas vid

beredning och tillredning av färdiga varor.

Detta betraktelsesätt, varigenom res laura törel- m. fl. komma att likställas

med återförsäljare och producenter, medför även att reglerna örn avdragsrätten

kunna förenklas. Dessa regler lia till ändamål att förebygga dubbelbeskattning

i de fall, då rörelseidkare (återförsäljare eller producent) företager

en i och för sig skattepliktig transaktion nied varor, för vilka omsättningsskatt

utgått eller skolat utgå redan i samband med rörelseidkarens inköp

av varorna. Genom den av mig förordade utvidgningen av begreppet

återförsäljare kommer utrymmet för avdragsrätten att i motsvarande mån

begränsas. Sin måhända största betydelse torde avdragsrätten få för åtskilliga

mindre företagare, såsom hantverkare, kaféinnehavare lii. fl., vilka i

stor utsträckning verkställa sina inköp i butik.

Inom vissa branscher — särskilt inom järnhandeln — förekommer ofta,

att ett och samma företag bedriver såväl butikshandel för försäljning direkt

till allmänheten som ock försäljning i parti till återförsäljare. Under förutsättning

att i bokföringen göres klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna,

synes det icke böra möta hinder att i skattehänseende behandla

vardera verksamheten för sig efter därför gällande regler. Är nämnda förut
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

47

sättning ej för handen, bör hela rörelsen däremot behandlas efter de strängare

reglerna för partihandeln, innebärande att skatteplikt inträder även vid försäljning

till återförsäljare.

1 departementsförslaget har under skatteplikten hänförts jämväl yrkesmässig

försäljning -— till annan än återförsäljare — av varor, som icke äro

att hänföra till butikshandelsvaror men som äro avsedda för någons personliga

bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons personliga

lösegendom. Då här avsedda varor i allmänhet torde vara att hänföra

till butikshandelsvaror, kommer stadgandet att få betydelse endast beträffande

varor, som på grund av sin beskaffenhet äro undantagna från

butikshandel, exempelvis lustjakter, ridhästar och dylikt. Ehuru stadgandet

kan väntas få tillämpning endast i mera sällsynta fall, har detsamma ansetts

böra medtagas på grund av den särskilda skattekraft, som här åsyftade

försäljningar representera.

Skatteplikten vid uttag av varor från rörelse bör lämpligen preciseras

att omfatta de fall, där uttaget sker för ändamål som icke äger samband

med rörelsen. Med rörelse avses här förvärvskällan rörelse enligt de regler,

sorn gälla vid inkomstbeskattningen. På grund härav inträder icke skatteplikt

lör ägare eller brukare av fastighet vid användande av produkter från

fastigheten i eget hushåll, såvida fastigheten icke ingår i en rörelse. Den i ett

av yttrandena gjorda anmärkningen, att en förmånlig undantagsställning

härigenom skapas för vissa befolkningsgrupper, äger givetvis ett visst fog,

men de praktiska svårigheterna att effektivt beskatta även den ifrågavarande

konsumtionen äro enligt min mening så stora, att jag icke anser mig

kunna förorda någon ändring på denna punkt. Vad förevarande bestämmelse

i övrigt angår förtjänar framhållas, att densamma — liksom även

reglerna örn avdragsrätten — bör tolkas med tanke på att varje mot grunderna

för förslaget stridande dubbelbeskattning undvikes. Om t. ex. varor

uttagas från en rörelse för alt vidare bearbetas i en annan, samme ägare

tillhörig självständig rörelse, bör, där det ur angivna synpunkt är befogat,

uttaget betraktas såsom gjort för ändamål, vilket äger samband med den

förstnämnda rörelsen, och uttaget följaktligen bliva skattefritt.

Någon tvekan synes icke behöva råda därom, att en rationellt ordnad

konsumtionsbeskattning av nu ifrågasatt typ bör drabba även vissa slag av

tjänsteprestationer. Såsom allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestation

torde böra gälla, dels att arbetet hänför sig till butikshandelsvaror

eller varor, som äro avsedda att utgöra någons personliga lösegendom,

dels ock att arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med fast

driftställe för näringsverksamhet och att arbetet faller inom området för

denna verksamhet. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens

förslag torde såsom skattepliktiga arter av arbetsprestation böra räknas

ändrings-, förbättrings-, underhålls- och rengöringsarbete. Men därutöver

synes erforderligt att stadga skatteplikt även för vissa fall då arbetet gålli

t på nytill verkning av varor. Om någon på beställning förfärdigar varor

mot vederlag i penningar och därvid håller materialet, föreligger enligt

gällande lag ett försäljningsavtal, vilket givetvis även i skattehänseende blir

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.-ts proposition nr 3.

att behandla enligt reglerna för försäljning; som exempel må nämnas beställning

av kläder hos en skräddare med villkor att denne skall hålla tyget.

Om i nyssnämnda fall kunden själv håller tyget, är avtalet däremot civilrättsligt

att hänföra till arbetsbeting, och skräddarens arbete skulle i avsaknad

av särskilt stadgande icke bliva underkastat skatteplikt. Då detta

tydligen skulle utgöra en lucka i beskattningen, bör stadgas skatteplikt även

vid förfärdigande av hithörande varor på beställning av annan än återförsäljare.

I nära anslutning till utredningsmännens förslag bör slutligen stadgas

skatteplikt i vissa fall vid uthyrning och import av varor.

Vad angår bestämmandet av den objektiva skatteplikten återstår att behandla

frågan örn vissa varors undantagande från beskattningen. Såsom

utredningsmännen framhållit och i vissa av yttrandena starkt understrukits,

är det av praktiska skäl angeläget, att antalet skattefria varuslag blir så

litet som möjligt och att urvalet begränsas till varor av sådan beskaffenhet,

att de lätt kunna skiljas från andra varor. Mot den lista å skattefria varor,

som innefattas i utredningsmännens förslag, synes ur denna synpunkt icke

vara något att erinra. Emellertid torde det kunna ifrågasättas, örn icke av

sociala och andra skäl vissa ytterligare undantag äro påkallade.

Det skäl, som anförts till stöd för förslaget att från beskattningen undantaga

mjölk, grädde, smör och margarin, nämligen att det här är fråga

om elementära livsförnödenheteter av mycket stor betydelse för de breda

lagrens ekonomi, gör sig med samma styrka gällande beträffande vissa

andra livsmedel. Framför allt gäller detta potatis samt mjöl, gryn och

bröd. Även såvitt angår dessa varor skulle en omsättningsbeskattning innebära

en hård belastning för stora grupper av befolkningen och främst för de

barnrika familjerna. Jag förordar alltså, att även dessa produkter göras

skattefria. I fråga örn mjöl, gryn och bröd, varav en mångfald olika sorter

förekommer i handeln, torde det lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma vilka slag av dessa varor som skola vara skattefria. För att

såvitt möjligt begränsa de praktiska olägenheterna av denna utvidgning av

det skattefria området kan det måhända visa sig fördelaktigt att anknyta

skattefriheten till sådana varor, som äro förmål för ransoneringsåtgärder

och vilkas försäljning därför i allt fall måste i viss mån hållas åtskild från

övrig försäljning.

Av praktiska skäl kan skattefrihet för livsmedel icke medgivas vid den

försäljning, som äger rum i restauranger och liknande rörelser.

Jag har haft under övervägande att föreslå skattefrihet även för vissa

andra livsförnödenheter än de nu nämnda, närmast kött och fläsk. Då jag

stannat vid att icke nu framlägga något förslag i detta hänseende, har detta

främst berott pa förut antydda skattetekniska skäl. Jag vill emellertid framhålla,

att departementsförslaget i likhet med utredningsmännens förslag innehåller

ett stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t skall äga förordna örn ytterligare

undantag fran skatteplikt beträffande särskilda varor eller varugrupper.

Ett dylikt stadgande kan visserligen sägas vara för en skatteförfattning

mera ovanligt, men jag har ansett detsamma icke gärna kunna und
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 49

varas i en lagstiftning sådan som denna, vars verkningar äro lika vittgående

som svåröverskådliga.

Såsom skattefria bränslemedel ha utredningsmännen upptagit ved, stenkol

och koks. Denna grupp torde böra utökas med träkol och bränntorv.

Oljegruppen bör lämpligen omfatta icke blott brännoljor, däri inbegripet bensin,

och smörjoljor utan även lysoljor. Av rusdrycker böra från omsättningsskatt

undantagas endast sådana, som äro avsedda för förtäring. Härigenom

komma sådana varugrupper som rödsprit, hårvatten, parfymer m. m., vilka

författningstekniskt falla under begreppet rusdrycker, att drabbas av omsättningsskatt.

Varor, som enligt gällande apoteksvarustadga äro att hänföra till

apoteksvaror, böra också, såsom föreslagits, vara skattefria.

Vad slutligen angår tobaksvaror synas övervägande skäl tala för att även

dessa göras skattefria. Enligt utredningsmännens förslag skulle omsättningsskatten

för dessa varor icke uttagas av konsumenterna, eftersom det å

banderollerna angivna priset icke skulle få höjas, utan handlarna skulle kompenseras

för skatten genom rabatt av tobaksmonopolet och lindring i tobaksskatten

vid import. I realiteten skulle skatten sålunda icke tillföra statsverket

någon ökad inkomst, och skattefrihet framstår därför i detta fall som

den enklaste och naturligaste lösningen. Att det skulle erbjuda några avgörande

svårigheter att hålla tobaksförsäljningen isär från detaljförsäljningen

i övrigt, förefaller knappast antagligt.

Några ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor

eller varugrupper anser jag mig åtminstone för närvarande icke kunna förorda.

Den omständigheten, att vissa varor drabbas av tillverkningsskatt,

kan sålunda enligt min mening icke i och för sig motivera, att samma varor

undantagas från omsättningsbeskattning.

I ett av yttrandena har ifrågasatts att begränsa omsättningsskattens tilllämpningsområde

till sådan rörelse, som enligt bokföringslagen är förenad

med bokföringsskyldighet eller av beskaffenhet, som avses i 2 § 1) och 2)

nämnda lag. En sådan begränsning skulle givetvis ur kontrollsynpunkt

vara önskvärd men synes ändock icke böra komma ifråga, enär beskattningen

därigenom skulle drabba mycket ojämnt. Exempelvis skulle genom

en dylik anordning från skatteplikt undantagas försäljning inom rörelse, som

drives som binäring till jordbruk för utnyttjande av fastighetens alster, medan

däremot motsvarande försäljning genom jordbrukarnas försäljningsorganisationer

skulle belastas med skatt. Detta resultat skulle otvivelaktigt

uppfattas som en orättvisa och kunna åstadkomma icke önskvärda förskjutningar

mellan de olika distributionsformerna. Däremot har jag icke något

att erinra mot att lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare befrias från skatt

vid försäljning i mindre omfattning av egna produkter. Denna begränsning

synes nödvändig av det skälet, att beskattningen i dylika fall aldrig skulle

kunna givas nödig effektivitet.

Icke heller har jag något att invända mot att staten frikallas från skattskyldighet.

Någon större betydelse lärer denna bestämmelse icke få, all
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1040. 1 sami. Nr 3.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

denstund staten som regel icke torde bedriva sådan yrkesmässig verksamhet,

som enligt förslaget skall medföra skatteplikt.

Vid en omsättningsbeskattning av bär föreslagen typ, där skatten är avsedd

att träffa samma vara blott en gång under dess väg från producent till

konsument, kan skattesatsen uppenbarligen sättas högre än örn varje särskild

omsättning av varan skulle beskattas. Med den utformning, skatten enligt

förslaget erhållit, kommer den emellertid att drabba en mycket betydande

del av den totala konsumtionen, däribland det stora flertalet nödvändighetsvaror,

och det finnes därför skäl att välja en relativt måttlig skattesats. För

egen del finner jag den av utredningsmännen föreslagna skattesatsen av fem

procent vara lämpligt avvägd ur här angivna synpunkter. Jag förutsätter

emellertid, att en strängare beskattning skall kunna genomföras beträffande

lyxbetonade eller eljest mera umbärliga varor. I departementsförslaget har

3 § avfattats med tanke på att omsättningsskatten skall kunna bestämmas

att utgå med högre procenttal för varor av nyss angivna karaktär.

Förslag till lyxbeskattning är under övervägande inom finansdepartementet

och torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t i och för avlåtande av proposition

till riksdagen. Om anledningen till att berörda förslag icke framlägges

redan nu skall jag senare yttra mig i samband med behandlingen av

frågan örn omsättningsskattens ikraftträdande.

Taxering och uppbörd.

Utredningsmännen. I promemorian framhålles såsom angeläget, att uppbörden

ordnas så att skatten inflyter till statskassan successivt under det år,

vartill den beskattningsbara omsättningen hänför sig. I anslutning härtill

föreslås, att envar skattskyldig senast den 15 i varje månad skall till länsstyrelsen

i det län, där hans hemortskommun är belägen, dels avlämna uppgift

för nästföregående månad å den skattepliktiga omsättningen samt grunderna

för densammas beräknande, dels ock inbetala omsättningsskatt å den

uppgivna skattepliktiga omsättningen. Månadsinbetalningarna betecknas i

förslaget såsom förskottsinbetalningar. Detta sammanhänger med att någon

prövning månadsvis av de inkomna uppgifterna icke är avsedd att äga rum.

Skulle uppgifterna prövas och fastställas månadsvis, måste de skattskyldiga

erhålla möjlighet att överklaga varje fastställelsebeslut, vilket icke synts

tillrådligt med hänsyn till den ökade belastning av överinstanserna, som

skulle föranledas därav. För åvägabringande av rättvisa grunder för skattens

uttagande anses ett verkligt taxeringsförfarande nödvändigt. Taxeringen

skall enligt förslaget avse beskattningsår och verkställas av vederbörande beskattningsnämnder

för den årliga taxeringen. På grundval av taxeringens resultat

skall sedan slutlig avräkning beträffande skatten ske årligen.

Utredningsmännen ha även övervägt uppbörd genom stämpelbeläggning

men av flera skäl funnit denna metod icke lämplig.

Som redan antytts förutsättes att Kungl. Maj:t skall tillsätta en särskild

nämnd, kallad centrala omsättningsskattenämnden. Enligt utredningsmännens

förslag skulle nämnden ha till uppgift att i viss utsträckning avgiva

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

51

yttranden i ärenden angående taxering till omsättningsskatt samt fastställa

regler för tillämpning av beskattningen.

Yttranden. Vad utredningsmännen sålunda föreslagit har i flertalet yttranden

i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från ett par håll har anmärkts på det föreslagna taxeringsförfarandet.

Sålunda ifrågasätter landshövdingen i Örebro län, om beskattningsnämndernas

medverkan vid omsättningsbeskattningen är nödvändig. Härom anföres

följande:

Påförandet av omsättningsskatten innebär näppeligen en taxering i vanlig

mening. Den måste bliva starkt bunden vid uppgifterna om omsättningen i

bokföringen, och mot falsk bokföring stå även beskattningsnämndema i allmänhet

vanmäktiga. Påförandet bör därför kunna anförtros åt administrativ

myndighet, här givetvis länsstyrelsen. Genom arbetskrafter, som ställdes

till länsstyrelsens förfogande, skulle där så befunnes erforderligt därförut

verkställas bokföringsgranskning. En skärpt tillsyn över bokföringen genom

särskild personal inom länsstyrelsen bleve sålunda visserligen nödvändig,

men denna övervakande verksamhet skulle fördelas över hela året och därjämte

komma även den vanliga inkomsttaxeringen till godo därigenom att

framkomna anmärkningar delgåves taxeringsnämnderna för iakttagande vid

inkomsttaxeringen. En anordning av här ifrågasatt art hindrar icke en

successiv^ uppbörd av skatten men är ägnad att i hög grad förenkla förfarandet

på samma gång som de hårt ansträngda taxeringsnämndernas medverkan

göres överflödig. Skattens uppbärande kvartalsvis i stället för, såsom

föreslagits, månadsvis, kan antagas underlätta arbetet för såvät länsstyrelsen

som ock i någon mån för de skattskyldiga och har betydelse jämväl för besvärsfrågan.

Då uppgifterna ur bokföringen måste bliva bindande om icke

bokföringsgranskning eller annan kontroll till annat föranleda och härvid

framkomna anmärkningar kunna iakttagas vid skattens bestämmande vid

nästa mbetalningsperiod, kan det med fog antagas, att besvär över det slutliga

påförandet av skatten icke komma i fråga i någon mera betydande omfattning.

Då länsstyrelsen skulle fastställa skatten, lärer kammarrätten böra

vara besvärsinstans utan rätt för den skattskyldige att föra vidare talan. De

fördelar, som i olika avseenden skulle vinnas genom att taxeringsnämnderna

avkopplades från arbetet med omsättningsskatten, förefalla så betydande,

att frågan synes värd ett övervägande.

Liknande synpunkter framhållas av t. f. generaldirektören och chefen för

riksräkenskapsverket, vilken yttrar bland annat:

Ett uppbördssystem, byggt på en kombination av en förskottsuppbörd

efter preliminära grunder och ett efterföljande avräkningsförfarande, sedan

skatten slutligt uträknats, har tidigare föreslagits i fråga om de vanliga

skatterna. Härvid har det gällt att komma till rätta med nackdelarna av den

nuvarande skatteeftersläpningen, utan att man därför skulle behöva övergiva

det exakta taxeringsförfarande i efterhand, som när det gäller inkomstbeskattningen

må vara berättigat med hänsyn till alla de vid taxeringen inverkande

faktorerna. När det gäller en nytillkommande objektskatt av nu

ifrågavarande slag, är emellertid utgångsläget för frågans bedömande väsentligen

ett annat. Några motsvarande skäl som i fråga örn inkomstbeskattningen

torde ej ställa sig hindrande i vägen för det i och för sig sunda

strävandet att såvitt möjligt uttaga skatten redan vid källan. Att under sådana

förhållanden införa ett årligt taxeringsförfarande i efterhand på grund
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

val av i huvudsak de tidigare för varje månad avlämnade uppgifterna, synes

mig vara ett steg tillbaka. Taxeringsarbetet borde, i motsats till vad i promemorian

föreslagits, utföras helt inom länsstyrelsen. Med en sådan anordning

skulle utskrivandet av särskild årlig omsättningsskattelängd för samtliga

skattskyldiga icke erfordras. Att ytterligare belasta de redan nu med

det vanliga taxeringsarbetet fullt ianspråktagna taxeringsnämnderna med en

genomgående taxering till omsättningsskatt finner jag för övrigt vara så

mycket mindre motiverat som det viii får förutsättas, att i flertalet fall ändring

i förhållande till den preliminära beräkningen icke skulle komma att

föranledas. Jag är av den uppfattningen, att skatten regelmässigt bör definitivt

uttagas för varje månad. Något annat taxeringsförfarande skulle härvid

i vanliga fall ej vara erforderligt, än att länsstyrelsen kontrollerade uträkningen

av det skattebelopp, som belöper å den skattepliktiga omsättningens

uppgivna storlek. I och med detta vore även debiteringen verkställd.

Uppenbart är emellertid, att fall kunna förekomma, då uppgifterna

i sistnämnda avseende ej skulle kunna utan vidare godtagas, varför en närmare,

eventuellt lokal, undersökning finge företagas. Erforderliga rättelser

i de månatliga taxeringarna förutsättas skola ske under formen av eftertaxering.

Även vid ett på nu angivet sätt ordnat beskattningsförfarande

skulle givetvis befintligt samband mellan taxeringen till omsättningsskatt

och den vanliga taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och

kommunal inkomstskatt tillvaratagas. Detta finge för omsättningsskattens

del utnyttjas i samband med eftertaxeringarna.

Ett system med »synlig» skatt förordas i yttrandet av t. f. generaldirektören

och chefen för kommerskollegium, vilken anför följande:

Vid överläggningarna har från näringsrepresentanternas sida uttalats en

enstämmig uppfattning örn lämpligheten att omsättningsskatten göres »synlig»,

d. v. s. att skatten för varje omsättning av det slag, att den är beskattningsbar,

debiteras köparen på nolån. Emot ett dylikt system har från de

sakkunnigas sida huvudsakligen invänts, att en sådan ordning skulle vara

svår att förena med den i förslaget följda principen att det endast är de

kontant uppburna varuomsättningsbeloppen, som skola ligga till grund för

beskattning. När varor säljas på kredit och genom avbetalningsaffärer, bli

endast de successivt inflytande beloppen underkastade skatteplikt. Det förmenades

från de sakkunnigas sida, att man svårligen kunde successivt debitera

omsättningsskatten på de undan för undan inbetalade beloppen.

Kollegium vill för sin del framhålla, att anförda skäl knappast synas bärande.

Det är nämligen lätt ordnat, att den, som köper en vara på kredit

eller på avbetalning, tillförbindes att kontant vid köpet erlägga omsättningsskatten.

Detta innebär också ur statens synpunkt den fördelen, att staten

får ut sin omsättningskatt utan avseende på, huruvida köparen senare på

grund av insolvens måhända icke är i stånd att fullgöra sin betalningsförpliktelse

till säljaren.

Det framhölls vidare emot systemet med en synlig omsättningsskatt, att

svårighet kunde uppstå vid beskattning av de uttag för egen räkning, som

en affärsinnehavare kunde göra. Det förefaller emellertid Kollegium, att ej

heller detta skäl gärna kan tillmätas avgörande betydelse. Då även vid

systemet med en synlig skatt månatliga redovisningar för skattebeloppet

böra införas, kan lämpligen i denna månadsredovisning angivas, till vilket

belopp företagaren gjort uttag för egen räkning och skatten på värdet av

dessa uttag erläggas samtidigt med det övriga skattebeloppet.

Bland de skäl till förmån för systemet med en synlig skatt, som anförts,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

53

vill Kollegium särskilt framhålla skattens inverkan på prisnivån. Om skatten

såsom de sakkunniga föreslagit lägges in i utförsäljningspriset, frestas säljaren

lätt att avrunda priset uppåt till nackdel för köparen. Också i övrigt

torde under tider av stigande priser säljarna komma att motivera prisförhöjningar

med den nyinförda omsättningsskatten, även om prisförhöjningen

går åtskilligt över de fem procent, som omsättningsskatten betingar. Överhuvudtaget

kan lätt en osynlig omsättningsskatt åstadkomma en dimbildning

i fråga om priserna, som från säljarnas sida kan utnyttjas att påskynda

prisrörelsen uppåt. En synlig omsättningsskatt däremot blir ur denna synpunkt

ett starkare skydd för konsumenterna — ett skydd, som dessa under

den rådande tendensen till stigande priser väl kunna behöva.

Kollegium vill på anförda grunder förorda systemet med en synlig omsättningsskatt.

Kontroll över uppbörden av en synlig skatt anses i yttrandet möjlig att

anordna på ett tillfredsställande sätt i olika former. Det heter härom:

I större affärer torde det säkraste vara att ha tillgång till en särskild

kassakontrollapparat, uteslutande avsedd för omsättningsskatten. Kvitto från

denna apparat lämnas till kunden, och apparatens mekanism står under

lås, vartill nyckeln innehaves av kontrollmyndigheten, som med vissa mellanrum

låter avläsa apparaten. Då det är ett betydande statsintresse att

kontrollen är effektiv, torde staten böra åt större affärer tilhandahålla dylika

apparater.

I företag, där nu angiven ordning icke kan lämpligen komma i tillämpning,

synes det enklaste vara att på den nota enligt paragonsystem, som

brukar utskrivas och av vilken en kopia finnes i expeditens blockhäfte,

skattebeloppet särskilt debiteras. I mindre affärer (t. ex. s. k. magasin, vid

torghandel o. d.) torde kontrollen lämpligen kunna vinnas genom ett system

med lappar, som avrivas från ett block och på vilka lappar det av kunden

betalda skattebeloppet antecknas. Genom självkopieringssystem kan affärsinnehavaren

tillika ha en kontrollängd på uppburen omsättningsskatt. Det

torde knappast behöva möta betänkligheter att ålägga detaljhandlaren att

ordna ett dylikt system med dublettnotor resp. kontrollängd och förelägga

honom plikt att bevara dubletten resp. längden och tillhandahålla den åt

skattekontrollanten. Emellertid bör givetvis för bagatellbelopp, där skatten

förslagsvis ej uppgår till mera än 5 öre, någon skyldighet att upprätta nota

resp. lämna kvitto ej finnas utan skattedebiteringen böra grundas på de

uppgifter affärsinnehavaren kan lämna angående omsättningen i affären

och vilka uppgifter böra kunna kontrolleras genom hans övriga bokföring.

Även i ett par av de övriga yttrandena ha gjorts uttalanden av innehåll,

att ett system med skatten i en eller annan form synlig vore förtjänt att

ytterligare övervägas.

Från ett par håll har uttalats tvekan örn behovet och lämpligheten av att

inrätta en central omsättningsskattenämnd. Presidenten i kammarrätten har

framhållit, att det under inga förhållanden borde anförtros åt nämnden att

fastställa regler för tillämpning av omsättningsskatteförordningen; dylika

regler, vilka givetvis måste bliva bindande för myndigheterna, borde utfärdas

endast av Kungl. Maj:t. Å andra sidan har skattedirektören i Stockholm

betonat angelägenheten av att olika tolkningsspörsmål, som kunna uppkomma

vid författningens tillämpning, vinna en snabb och enhetlig lösning

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Departements
chefen.

samt fördenskull förordat, att nämndens befogenheter utsträckas till avgörandet

av dylika spörsmål.

Under frågans behandling lia olika sätt att uttaga omsättningsskatten förordats.

Enligt en metod skulle skatten uppbäras genom stämpelbeläggning

av varuförsäljningarna. Ett annat förslag avser att göra skatten synlig även

utan stämpelbeläggning. Säljaren skulle, utom såvitt angår bagatellbelopp,

vara förpliktad att särskilt kvittera skatten, och denna skulle i vissa fall

hållas helt avskild från inflytande medel i övrigt. Anteckningar örn de kvitterade

skattebeloppen skulle ligga till grund vid skattens inleverering. Enligt

det tredje alternativet, som förordats av utredningsmännen, behöver säljaren

ej hålla skatten skild från försäljningspriset; efter utgången av viss

period skall han till uppbördsmyndigheten avge deklaration rörande sin

skattepliktiga omsättning och inleverera skatten som en viss procent av

denna omsättningssumma.

Såsom fördelar förknippade med ett stämpel- eller skattemärkessystem

brukar framhållas, att allmänheten medverkar vid kontrollen av att säljaren

ej underlåter att inbetala skatt till staten samt att säljaren undgår besväret

med att verkställa ny prissättning av varorna på grund av skatten.

Emot användandet av ett dylikt system må först och främst andragas, att

uppbörd genom stämplar knappast är tillrådlig i fråga örn en skatt, som

skulle erläggas icke till myndighet, som kunde makulera stämplarna, utan

till enskilda personer med ytterst skiftande kvalifikationer. Visserligen förekomma

stämpelskatter, där makulering sker av annan än myndighet, men

makuleringen verkställes då av ett jämförelsevis ringa antal för uppdraget

väl ägnade företag. Härjämte må påpekas, att ett system med skattestämplar

skulle medföra, att restitution av skatt i ett flertal fall bleve en normal

företeelse, vilket icke gärna låter sig förena med ett rationellt uppbördsförf

arande.

Mot stämpeluppbörd kan vidare framhållas, att det inom detaljhandeln

ofta förekommer, att en vara överlåtes utan att kvitto utfärdas eller att

nota eller annan överlåtelsehandling utskrives. Många transaktioner, vid

vilka omsättningsskatt enligt förslaget skall utgå, äga rum utan att annan

person än säljaren är tillstädes. Som exempel må nämnas uttag ur rörelse

för egen räkning, inbetalning av kundräkning genom beloppets översändande

med allmänna posten eller diskontering av kundväxel. Värdet av allmänhetens

kontroll måste med hänsyn härtill bliva så ringa, att det icke är

tänkbart att tillämpa ett uppbördssystem med stämplar utan att jämväl införa

ett efterföljande kontrollförfarande.

Ett stämpelsystem skulle slutligen förutsätta, att märken av ett flertal

olika valörer måste tryckas och tillhandahållas varje säljare. Att därvid

tillämpa ett kreditsystem synes ej vara praktiskt möjligt; säljarna måste

således i förskott tillhandla sig erforderligt antal stämplar. Uppenbarligen

skulle det kunna inträffa, att en säljare ställdes inför nödvändigheten att

underlåta sälja i brist på innehav av stämplar. Givet är också, att stämpel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

55

metoden skulle fördröja distributionsarbetet och åsamka affärsinnehavarna

ökade personalkostnader.

Redan den omständigheten, att stämpelmetoden icke gör en efterföljande

kontrollgranskning onödig, synes mig innebära ett avgörande skäl för att

avvisa denna metod. Om nämligen en efterföljande kontroll — av utredningsmännen

föreslagen i form av taxering — under alla förhållanden blir

nödvändig, torde icke någon anledning föreligga att använda annat inbetalningssystem

än det i promemorian föreslagna, som ur administrativ synpunkt

ställer sig enklast.

Såsom skäl för införande av ett sådant system med synlig skatt, som

innebär att skatten obligatoriskt debiteras köparen för varje beskattningsbar

omsättning, har anförts, att säljarna härigenom skulle kunna förhindras

att utnyttja omsättningsskatten för att påskynda prisrörelsen uppåt. Värdet

av detta argument bör enligt min mening icke överskattas. Det är uppenbart,

att i en uppåtgående prisrörelse, som har sitt ursprung i varuknapphet,

konkurrenshänsyn kunna föranleda allmänt sett mindre prishöjningar än

skattebeloppet, därest detta belopp icke särskilt debiteras köparen. Å andra

sidan förbiser jag icke, att under samma förutsättning utrymme isynnerhet

vid dold skatt finnes för en prispolitik från större företags sida som kan

medföra icke önskvärda rubbningar i rådande konkurrensförhållanden.

Detta skulle kunna föranleda införandet av rätt för Kungl. Majit att exempelvis

för viss bransch föreskriva obligatorisk skattedebitering. Den här berörda

riskfaktorn, som sålunda möjligen skulle kunna åberopas till stöd för

kravet på synlig skatt, synes mig dock alltför obestämd för att nu påkalla

en särbestämmelse av angiven innebörd. Av visst intresse är i förevarande

sammanhang, att i Tyskland förbud meddelats mot att omsättningsskatt debiteras

å försäljningsnotan och att den norska omsättningsskatten, som tidigare

varit synlig, nyligen omlagts till en skatt av den nu föreslagna typen.

Utredningsmännens förslag innebär, att vederlag vid försäljning m. m.

skall inräknas i den skattepliktiga omsättningen endast i den mån det inflyter

och att skatten sålunda skall beräknas å influtna belopp. Det lärer

icke kunna bestridas, att det skulle för företagarna innebära en ganska betydande

olägenhet, därest skatten i stället skulle beräknas å debiterade belopp.

I praktiken torde det visa sig omöjligt att föreskriva, att köparen vid

varje kreditköp skall i förskott erlägga omsättningsskatten. Det förekommer

exempelvis ofta, att varor i ett hushåll tagas på kredit mot månadsräkning

och levereras dagligen och ibland till och med flera gånger samma

dag. Örn varorna hemsändas, uppstår frågan, huruvida varorna få avlämnas,

ehuru mottagaren icke är i tillfälle att förskottsvis erlägga omsättningsskatten.

I dessa och många andra fall bleve det sannolikt snart regeln, att

säljaren förskotterade omsättningsskatten för undvikande av besvärligheter

gentemot kunderna. Det synes icke kunna ifrågakomma att kriminalisera

ett dylikt förfarande, vilket ingen myndighet för övrigt skulle kunna effektivt

förhindra. Man skulle således genom att ansluta sig till förslaget örn

särskild debitering av skatten i samband med försäljningen av varorna bliva

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

nödsakad godtaga ett system, som i själva verket innebure, att skatten skulle

av säljaren levereras i förskott, innan varulikviden influtit.

Som ytterligare skäl mot detta system med debitering av skatten må framhållas,

att det lika litet som uppbörd genom stämpelbeläggning gör den

efterföljande kontrollen genom granskning av månadsuppgifter och taxeringsförfarande

överflödig. Kassakontrollapparater eller blocklappar kunna

icke på något sätt ersätta denna kontroll.

Att särskild skattedebitering av praktiska skäl icke kan förekomma vid

alla försäljningar utgör givetvis också ett förhållande, som talar emot en

dylik anordning. Om allmänhetens kontrollerande medverkan skall få någon

verklig betydelse, måste nämligen samma regler gälla för alla försäljningar.

Jag finner alltså uppbörden och kontrollen böra anordnas i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningsmännens förslag, vilket också i flertalet yttranden

lämnats utan erinran. En skatt av föreslagen art bör av naturliga

skäl inlevereras inom relativt kort tid efter det skattskyldigheten inträtt. Inbetalning

månadsvis synes därför vara att föredraga framför kvartalsbetalning,

även örn ökat ai''bete därigenom i viss utsträckning åsamkas såväl uppbördsmyndigheterna

som de skattskyldiga. Då skatten normalt kommer att

erläggas genom månadsinbetalningar efter skattskyldighetens inträde, synes

icke lämpligt att beteckna dessa betalningar som förskottsinbetalningar.

Detta hindrar givetvis icke, att med prövningen av inkomna uppgifter och

det slutliga fastställandet av skatten skall anstå till dess taxering efter beskattningsårets

utgång äger rum. Att taxeringen anförtros åt beskattningsnämnderna

vid den årliga taxeringen och icke åt länsstyrelserna förefaller

välmotiverat. Taxeringsmyndighetens åligganden inskränka sig icke till en

prövning av att riktiga belopp — såväl bruttobelopp som avdragsposter —

uppgivits för den skattepliktiga omsättningens beräkning. Det måste också

undersökas, huruvida samtliga skattskyldiga avgivit föreskrivna uppgifter,

och i förekommande fall tillses, att taxering påföres försumliga skattskyldiga.

Det synes icke lämpligt att ålägga länsstyrelserna dessa bestyr, av vilka

särskilt kontrollen över att samtliga skattskyldiga beskattas förutsätter sådan

kännedom örn ortens förhållanden, som endast kan påräknas hos en

lokal nämnd.

Såsom framgår av vad tidigare anförts förutsätter jag i likhet med utredningsmännen,

att en central nämnd tillskapas för handhavande av vissa

med beskattningen sammanhängande uppgifter. En av dessa uppgifter har

redan angivits, nämligen bestämmandet av vad som skall anses hänförligt

under begreppet butikshandelsvaror. De förklaringar, som nämnden härutinnan

avgiver, böra såsom förut framhållits vara bindande. I övrigt bör

nämnden ha ställning endast som rådgivande och vägledande organ, vars

uttalanden icke bliva bindande för beskattningsmyndigheterna. Sålunda bör

det icke ankomma på nämnden att utfärda tillämpningsföreskrifter eller att

avgöra tolkningsspörsmål. Även med denna begränsning i uppgifterna torde

nämnden få en viktig funktion att fylla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

57

Detaljmotivering.

Efter den nu lämnade redogörelsen för olika delar av förslaget torde erfordras

allenast några kortfattade anmärkningar beträffande vissa detaljfrågor.

Beträffande reglerna i 4 § departementsförslaget om den skattepliktiga

omsättningens beräkning förtjänar framhållas, att vid försäljning, arbetsprestation

och uthyrning vederlaget i dess helhet är avsett att inräknas i omsättningen.

Avdrag får sålunda icke göras för den del av vederlaget, som må

ha beräknats motsvara omsättningsskatten, och ej heller för transport-, emballage-

och andra liknande kostnader, vilka ingå i priset för en vara.

Departementsförslagets 5 §, vilken motsvaras av 6 § i utredningsmännens

förslag, innehåller bestämmelser om den subjektiva skattskyldigheten.

Bestämmelserna innebära bland annat, att vid import skatten skall erläggas

av den, för vars räkning importen äger rum. Det bär varit under övervägande

att för detta speciella fall förlägga taxerings- och uppbördsförfarandet

till tullmyndigheterna. Då skatteplikt underkastad import emellertid,

särskilt under nuvarande förhållanden, kan förväntas bliva av mycket obetydlig

omfattning, har stadgande i sådant syfte icke ansetts påkallat, utan

förslaget utgår från att de allmänna reglerna om avlämnande av uppgift och

inbetalning av skatt till länsstyrelserna samt örn efterföljande taxering skola

tillämpas även i här åsyftade fall. Där så anses erforderligt, torde en viss

kontroll kunna åstadkommas genom att beskattningsnämnderna i förekommande

fall hos tullverket inhämta upplysningar om verkställd import.

Enligt utredningsmännens förslag skulle vid försäljning i kommission såsom

säljare anses kommittenten, därest varorna av denne tillverkats, men

i annat fall kommissionären. Att skattskyldigheten sålunda i förra fallet ålägges

kommittenten-producenten sammanhänger med att i sagda förslag producenter

förutsatts bliva skattskyldiga för sina inköp av råvaror och materialier

och att den medgivna avdragsrätten för dylika inköp i här avsedda

fall icke skulle kunna utnyttjas, om kommissionären betraktades som säljare.

Då enligt departementsförslaget som allmän regel skall gälla, att producenter

få rätt till avdrag för inköp av varor för bearbetning eller förbrukning

i rörelsen, saknas anledning att bibehålla nyssnämnda specialföreskrift

för kommittent, som tillika är producent. Det naturliga synes vara,

att kommissionären, vilken ju uppträder som säljare i eget namn, även i

skattehänseende alltid betraktas som säljare.

Det taxeringsförfarande, genom vilket på sätt jag i det föregående anfört

omsättningsskatten bör för varje skattskyldig slutgiltigt fastställas, synes

kunna i huvudsak anknyta till den årliga inkomsttaxeringen. Taxeringen

till omsättningsskatt skall sålunda enligt förslaget verkställas av de vanliga

beskattningsnämnderna, taxeringsnämnd och prövningsnämnd (mellankommunala

prövningsnämnden beträffande de skattskyldiga, vilkas inkomsttaxering

prövas av denna nämnd). Över prövningsnämnds beslut kan talan av

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

landskamrerare!! och den skattskyldige fullföljas till kammarrätten och från

denna till regeringsrätten.

1 promemorian har förutsatts, att skattskyldig skall taxeras till allmän omsättningsskatt

i sin hemortskommun. En annan möjlighet hade varit, att

taxeringen ägt rum i den eller de kommuner, i vilka den skattepliktiga rörelsen

bedrivits. Såsom skäl för den föreslagna lösningen av frågan örn beskattningsorten

har anförts att det icke synts lämpligt att ålägga företagare

med många filialer — såsom exempel bär nämnts pressbyrån — att avlämna

uppgift och inbetala skatt särskilt för varje driftställe. Såsom av

utredningsmännen påpekats skulle möjligen ur kontrollsynpunkt det andra

alternativet äga visst företräde. Det är emellertid att märka, att taxeringsnämnden

i hemortskommunen äger tillgång till rörelsebilagorna från samtliga

de kommuner, i vilka den skattskyldige bedrivit rörelse, och kan från

dessa kontrollera att uppgift lämnats beträffande omsättningen i alla filialerna.

Jag finner mig sakna anledning att frångå den i promemorian intagna

ståndpunkten, mot vilken ingen gensaga rests vid remissbehandlingen.

Taxeringen synes på sätt i promemorian förutsatts böra avse beskattningsår.

En annan tänkbar möjlighet vore att låta taxeringsperioden utgöras av

kalenderåret. Av praktiska skäl torde det emellertid vara lämpligt att för

varje skattskyldig låta den tidrymd, som omfattas av taxeringsnämndens

granskning, sammanfalla vid de olika taxeringarna. Några olägenheter härav

synas icke kimna uppstå.

Såväl vid meddelande av uppgift enligt 7 § som vid själva taxeringen bör

den skattepliktiga omsättningen beräknas särskilt för varje förvärvskälla.

Den viktigaste avvikelsen från förfarandet vid inkomsttaxeringen gäller

deldarationsförfarandet. Vid omsättningsskatten är den för varje månad avgivna

uppgiften, på vilken den preliminära uppbörden bygger, den väsentliga.

Äro samtliga uppgifter för beskattningsåret riktiga, erfordras icke för

taxeringen någon ytterligare uppgift från den skattskyldige. Vid sådant förhållande

har det icke ansetts nödvändigt eller lämpligt att stadga obligatorisk

skyldighet för den skattskyldige att för taxeringen avgiva någon ny,

sammanfattande deklaration. Taxeringsnämndens uppgift blir i första hand

att tillse, att uppgifter enligt 7 § — vilka från länsstyrelsen skola överlämnas

till taxeringsnämndens ordförande — inkommit för hela beskattningsåret,

samt att, om uppgift saknas för någon månad, anmäla förhållandet till länsstyrelsen,

som infordrar uppgift från vederbörande. Föranleder därefter

granskningen av uppgifterna — t. ex. vid jämförelse med den skattskyldiges

självdeklaration eller bokföring — tvekan örn uppgifternas riktighet eller erfordras

eljest upplysningar utöver dem som innehållas i uppgifterna enligt

7 §, bör den skattskyldige vara pliktig att efter anmodan meddela för

egen taxering erforderliga upplysningar. Underlåtenhet att efterkomma anmaningen

har icke ansetts böra medföra så sträng påföljd som förlust av

klagorätt till högre instans. I processuellt hänseende kommer givetvis en dylik

vägran från den skattskyldiges sida att bidraga till utredningen att för

honom medföra ogynnsamma verkningar, något som markeras genom att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

59

anteckning om förhållandet göres i taxeringslängden. Det torde knappast behöva

påpekas att det givetvis är den skattskyldige obetaget att även utan erhållen

anmaning meddela taxeringsnämnden upplysningar till ledning för

taxeringen, eventuellt innefattande ändringar i tidigare lämnade uppgifter.

Beskattningsnämnderna torde böra för kontroll av riktigheten av lämnade

uppgifter äga rätt att granska skattskyldigs handelsböcker eller anteckningar

örn rörelsen m. m. i samma omfattning som vid inkomsttaxeringen, i förevarande

fall dock endast vad avser den skattskyldiges egen taxering. En

dylik befogenhet är nödvändig för att nöjaktig kontroll över beskattningen

överhuvud taget skall kunna åstadkommas.

Över taxeringen till allmän omsättningsskatt bör i taxeringsnämnd föras

särskild längd, omsättningsskattelängd, samt i prövningsnämnd en särskild

ändringslängd. Så snart någon av taxeringsnämnd taxerats till omsättningsskatt

med avvikelse från av honom lämnade uppgifter, skall underrättelse

lämnas vederbörande örn avvikelsen och skälen därför.

Visar det sig, då den skattskyldiges taxering fastställts av taxeringsnämnd

eller prövningsnämnd, att allmän omsättningsskatt skall utgå med högre belopp

än som skolat inbetalas på grund av stadgandet i 8 §, torde överskjutande

belopp böra omedelbart erläggas av den skattskyldige. Är det belopp,

som preliminärt inbetalats, högre än det som sedermera av taxeringsnämnd

eller prövningsnämnd fastställes, restitueras det överskjutande beloppet utan

särskild ansökan. Å sålunda restituerat belopp synes ränta icke böra utgå;

särskilt stadgande härom torde icke erfordras, enär fallet icke omfattas av

gällande bestämmelser örn ränta vid restitution av skatt.

Beträffande granskning under taxeringsförfarandet av uppgifter som —

på grund av stadgandet i 7 § eller eljest — avgivits till ledning vid taxering

till omsättningsskatt samt rätt för tjänstemän m. fl. att taga del av dylika

uppgifter torde böra gälla detsamma som enligt taxeringsförordningen gäller

rörande självdeklaration. Ordföranden och ledamöterna i den centrala omsättningsskattenämnden

böra få rätt att taga del av berörda uppgifter samt

även av självdeklaration, som avgivits av till omsättningsskatt skattskyldig.

De särskilda kostnader, som uppkomma vid taxeringsarbetet på grund av

taxeringen till allmän omsättningsskatt, torde böra bestridas av statsmedel.

Slutligen förtjänar framhållas, att omsättningsskatten givetvis är att hänföra

till sådana för rörelse utgående skatter, som enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen

få avdragas såsom driftkostnad vid beräkning av inkomst

av rörelse.

IkraStträdande.

Ur olika synpunkter framstår det som önskvärt, att den nya beskattningen

får träda i kraft med stundande årsskifte. Det torde dock icke vara nödvändigt

att redan nu taga slutlig ställning till denna fråga, utan i författningen

synes lämpligen kunna stadgas, att densamma skall träda i kraft å

dag, som bestämmes av Kungl. Maj:t.

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Under förutsättning av ikraftträdande vid årsskiftet skulle affärslivet få

god tid att förbereda sig på den nya ordningen. För att beskattningen skall

kunna fungera tillfredsställande är det ett oeftergivligt villkor, att affärsmännen

redan från början äga nödig kännedom örn författningens bestämmelser

och vidtaga de organisatoriska anordningar, som finnas erforderliga

för systemets genomförande. I regel torde det bliva nödvändigt att i

viss utsträckning omlägga bokföringen, och detta kan lättast ske vid årsskiftet.

Den av skatten betingade ändringen i prissättningen å inneliggande

lager är också en åtgärd, som i många fall kan kräva jämförelsevis lång tid

och med fördel torde kunna ske i anslutning till lagerinventeringen vid årets

slut.

Det bör kunna förutsättas, att prisförändringar i anledning av den nya

beskattningen icke skola vinna tillämpning före dess ikraftträdande. Ett

spekulativt föregripande av denna bör kunna förhindras genom en lojal samverkan

med den statliga priskontrollen från näringsorganisationernas sida,

vilken kan påräkna stöd i den av konsumenterna själva utövade kontrollen.

Jag förbiser icke, att inköp i syfte att undgå skatten äro att påräkna

och att dessas omfattning givetvis måste väntas bliva större i samma mån som

skattens ikraftträdande uppskjutes. Denna synpunkt bör dock icke tillmätas

alltför stor vikt då det gäller denna mera allmänna konsumtionsbeskattning

med dess relativt måttliga skattesats. Annorlunda ställer sig saken beträffande

den strängare beskattningen av lyxbetonade varor, vilken är under övervägande.

Förslag till denna sistnämnda beskattning bör uppenbarligen framläggas

med kortast möjliga varsel. Detta synes också kunna ske utan åsidosättande

av affärslivets berättigade intressen, i synnerhet om beskattningen,

såsom det är tänkt, i viss utsträckning ordnas efter samma linjer som nu föreslagits.

Förordningen torde icke böra tillämpas i fråga om försäljning, arbetsprestation

eller uthyrning, varom avtal slutits före förordningens ikraftträdande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att förenämnda

inom finansdepartementet upprättade förslag till förordning om allmän omsättningsskatt

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

61

Bilaga 1.

P. M.

angående förändringar i skattetrycket för olika inkomstklasser

under åren 1935—1940.

De undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet,

som verkställdes av sakkunniga inom finansdepartementet under

åren 1935—1936\ omfattade bl. a. en beräkning av den samlade skattebördans

fördelning på olika inkomstklasser i Sverige och en kalkyl av den

genomsnittliga skattebelastningen i olika inkomstlägen å 1934 års inkomster.

I det följande har ett försök gjorts att omräkna några av de härvid kalkylerade

siffrorna för skattetrycket med hänsynstagande till de betydande

förändringar, som det svenska skatteväsendet undergått under den sista tiden.

Dessa beräkningar ha utförts efter i huvudsak samma principer, som

tillämpades i den tidigare undersökningen och för vilka i denna lämnades

en utförlig redogörelse.

Översikt över den totala skattebördans utveckling.

De allmänna dragen av skattebördans utveckling i Sverige under det sista

årtiondet framgå av tab. 1 över statens och kommunernas intäkter av olika

skatter under budgetåren 1930/31, 1934/35, 1939/40 och 1940/41. Skatterna

ha i tabellen grupperats efter samma principer som tillämpades i skattetrycksutredningen.

För nu löpande budgetår har emellertid uppförts den beräknade

avkastningen av de skatter, som antagits av 1940 års lagtima riksdag

(krigskonjunkturskatten och den föreslagna omsättningsskatten äro alltså

ej medtagna).

Det som mest frapperar i denna översikt är, att totalbeloppet av till staten

influtna skatter mer än fördubblats från budgetåret 1934/35 till budgetåret

1939/40. För innevarande budgetår räknar man med en ytterligare, kraftig

stegring. Som synes av tabellen hänför sig ökningen företrädesvis till inkomst-

och förmögenhetsbeskattningen samt till sprit- och tobaksskatterna.

Den höga siffran för gruppen tullar och acciser å övriga varor och tjänster

under budgetåret 1939/40 är en mera tillfällig företeelse, som sammanhänger

med tullinkomsternas starka uppgång genom den forcerade importen under

tiden strax före kriget och under det första skedet därav.

För den kommunala skattebördan får man under motsvarande tid, 1934/35

-—1940/41, räkna med en stegring av närmare 40 procent.

Den nu angivna stegringen av de influtna skatteintäkterna beror emellertid

ej endast på en höjning av skattesatser och införandet av nya skatter

utan till en mycket betydande del även på skatteunderlagets och varuomsättningens

ökning. För kommunalskatternas del är skatteunderlagets

utveckling huvudförklaringen. Då uppskattningen av nationalinkomsten ej

fullföljts för de senaste åren, får man till belysning av inkomstutvecklingen

i det svenska samhället under denna period av tämligen enastående konjunkturstegring

nöja sig med att anföra siffrorna å de till statlig inkomst- och för- 1

1 SOU 1936:18, i det följande citerad under titeln »skattetrycksutredningen».

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Malit s proposition nr 3.

Tab. 1. Den totala skattebördans utveckling under perioden 1930/31—1940/41.

1930/31

1934/35

1939/40

1940/41

Milj. kr.

(ber.)

Milj. kr.

Milj. kr.

Milj. kr.

A. Skatter till stalén:

I. Engångsartade förmögenhetsskatter:

a. arvs- och gåvoskatt................

22

28

29

26

b. skatter å omsättning av förmögenhet

22

16

19

18

II. Aktiebolagsskatter:

a. inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.

43

26

91

142

b. värnskatt ........................

—

—

45

72

III. Reguljära inkomst- och förmögenhetsskat- ter å fysiska personer m. fl.:

a) inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.

129

136

268

292

b) värnskatt ........................

—

—

115

178

IV. Konsumtionsskatter:

a) skatter å motortrafiken............

51

88

138

135

b) tullar och acciser å

spritdrycker......................

91

116

208

212

viner ............................

12

7

15

18

maltdrycker......................

18

25

34

45

tobaksvaror ......................

68

77

129

160

kaffe, te, kakao, socker och läske- drycker ........................

23

23

50

72

övriga varor och tjänster..........

123

143

256

166

Summa statsskatter

602

685

1,397

1,536

B. Skatter till kommunerna:

I. Direkta skatter.........................

415

453

557

627

II. Konsumtionsskatter ....................

9

9

13

13

Summa kommunalskatter

424

462

570

640

Total summa skatter

1,026

1,147

1,967

2,176

Fördelningen av skatterna på olika grupper i tabellen har skett etter samma grunder som

i skattetrycksutredningen (jfr s. 41 ff. samt tab. F. i tabellbilagan). Det må påpekas att tipsoch

lotterimedlen ingå under tullar och acciser å övriga varor och tjänster. För budgetåret

1940/41, där siffrorna för statsskatterna icke avse influtna belopp utan de i riksstaten beräknade

inkomsterna, har uppdelningen av olika skatter fått göras med ledning av uppgifter för

tidigare år. Detsamma gäller i viss utsträckning även budgetåret 1939/40. Grupperingen av

skatterna för dessa budgetår kan sålunda icke göra anspråk på mer än approximativ giltighet.

De siffror å kommunala skatter, som uppförts för 1939/40 och 1940/41, avse de under kalenderåren

1939 och 1940 influtna skatterna. De direkta skatterna ha beräknats med utgångspunkt

från debiteringarna (med avdrag för skatteutjämningsbidragen och den andel av de

debiterade beloppen, som med stöd av inflytandeprocenten för tidigare år kan antagas icke

skola inflyta). De kommunala konsumtionsskatterna ha uppförts med samma belopp, som inflöto

under år 1938.

mögenhetsskatt taxerade beloppen för samma år som tab. 1 avser. På grund

av ändringar i beskattningsreglerna under perioden äro dessa siffror ej exakt

jämförliga under alla åren, men de torde dock ge en i stora drag rättvisande

bild av den allmänna inkomstutvecklingen i landet. De taxerade beloppen vid

inkomst- och förmögenhetsskatten uppgingo för fysiska personer m. fl. och

för svenska aktiebolag till följande summor i miljoner kronor:

1930/31 1934/35 1939/40 /1940/411

Fysiska personer m. fl........... 5,291 4,538 6,576 6,821

Svenska aktiebolag.............. 573 292 721 820

1 Preliminära uppgifter.

Summa 5,864

4,830

7,297

7,641

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

63

Dessa siffror visa en höjning på över 50 procent från 1934/35 till 1940/41,

trots att den i dessa belopp ingående förmögenhetsdelen fr. o. m. 1939 års

taxering sänkts från 1/60 till Vioo- I avsaknad av nationalinkomstsiffror för de

senaste åren kan man givetvis icke ange några exakta siffror för den genomsnittliga

skattebelastningen. De här anförda siffrorna ge emellertid vid handen,

att totalbeloppet av nu gällande skatter grovt sett kan uppskattas till cirka

1/s av de fysiska personernas totala inkomst, under det att samma skattebörda

1934/35 höll sig omkring 1U och för ett årtionde sedan något under Vs

av sagda totalinkomst. Detta innebär, att det genomsnittliga totala skattetrycket

sedan 1930/31 skulle ha ökats med ungefär 2/3 och sedan 1934/35 med

omkring Va
-

Inkom stfördelning och skattefördelning.

Vid en beräkning av den nuvarande skattebördans fördelning på olika

inkomstklasser måste man i första hand göra vissa antaganden rörande inkomstfördelningen.

Till grund för de skattekalkyler, som verkställts i det

följande, ligga de i tab. 2 anförda siffrorna för antalet taxerade fysiska

Talj. 2. Beräkning av antalet taxerade personer i Sverige i klasser etter taxerat

belopp och de direkta statsskatternas fördelning på dessa klasser för budgetåret

1940/41.

Inkomstgrupp

Antal

taxerade

Summa

taxerat

belopp i

milj. kr.

Ink.- och

förm.- skatt i

milj. kr.

Värnskatt

i milj. kr.

Särskild

skatt å för- mögenhet

i milj. kr.

Summa skatt

(tax. bel.)

i kr.

i milj. kr.

i av

taxerat

belopp

över t. o. m.

— 1,000

440,280

316

1.44

2.14

0.02

3.60

1.1

1,000— 2,000

1,175,710

1,646

23.97

17.75

0.44

42.16

2.6

2,000— 3,000

602,500

1,446

33.69

24.96

0.65

59.30

4.1

3,000- 4,000

269,710

917

24.65

18.26

0.64

43.55

4.7

4,000- 0,000

109,770

483

14.87

11.02

0.65

26.54

5.6

5,000— 6,000

53,890

291

10.35

7.67

0.68

18.70

6.4

6,000— 8,000

51,620

351

15.54

11.12

1.08

27.74

7.9

8,000— 10,000

22,270

196

10.29

7.19

1.01

18.49

9.4

10,000— 15,000

24,170

290

20.45

13.71

2.34

36.50

12.6

15,000— 20,000

9,410

160

14.25

9.54

2.01

25.80

16.1

20,000— 30,000

7,420

178

20.19

13.57

2.71

36.47

20.5

30,000— 40,000

2,880

98

13.59

9.02

1.92

24.53

25.0

40,000— 50,000

1,480

65

10.23

6.86

1.36

18.45

28.4

50,000— 60,000

810

44

7.63

5.05

0.97

13.65

31.0

60,000— 80,000

880

60

11.59

7.64

1.43

20.66

34.4

80,000—100,000

420

37

7.96

5.13

0.97

14.06

38.0

100,000—200,000

620

83

20.91

13.11

3.12

37.14

44.7

200,000—

180

63

19.86

12.20

3.72

35.78

56.8

Samtliga

2,774,020

6,724

281.46

195.94

25.72

508.12

7.5

personer (och oskifta dödsbon) och de för dessa till inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade beloppen inom varje inkomstklass. Dessa siffror ha

beräknats inom finansdepartementet med utgångspunkt från 1935/36 års

partiella folkräkning, 1938 års taxering av fysiska personer med över 8,000

kronor i taxerat belopp samt preliminära uppgifter örn taxeringsu Hållet för

år 1940. Det är alltså här endast fråga örn en beräkning på grundval av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

i huvudsak äldre statistiskt material. Den beräknade inkomstfördelningen

torde dock i stort sett motsvara den verkliga inkomstfördelningen under

år 1939. Nedanstående sammanställning torde vara ägnad att underlätta

en överblick över de mest relevanta dragen i inkomstsituationen.

Taxerat belopp

i kr.

Antal taxerade

fysiska personer

Summa taxerat

belopp

Tusental

%

Milj. kr.

%

över t. o. m.

600— 3,000

2,218.5

80. o

3,408

50.7

3,000— 5,000

379.5

13.7

1,400

20.8

5,000— 8,000

105.5

3.8

642

9.G

8,000—20,000

55.9

2.0

646

9.6

20,000-

14.7

0.5

628

9.3

Samtliga klasser

2,774.0

100. o

0,724

100.0

Av samtliga år 1940 taxerade fysiska personer hade alltså 80 procent en

inkomst (inklusive förmögenhetsdel), som icke översteg 3,000 kronor, 17.5

procent en inkomst mellan 3,000 och 8,000 kronor och endast 2.5 procent

en inkomst över 8,000 kronor. På den lägsta gruppen föll i runt tal sammanlagt

50 procent, på mellangruppen 30 procent och på den övre gruppen

20 procent av totalinkomsten.

Beträffande den totala beskattningens fördelning på dessa klasser kan i

stora drag fastslås, att tyngdpunkten av de direkta statsskatterna faller på

den högsta gruppen med en årsinkomst över 8,000 kronor (det framgår

av tab. 2, att denna grupp får svara för över hälften av de där medtagna

skatterna), att de direkta kommunalskatterna däremot mera jämnt fördela

sig i proportion till inkomstbeloppen med någon övervikt för de två högre

klasserna, under det att slutligen konsumtionsskatterna alldeles övervägande

belasta den lägsta inkomstklassen. Resultatet blir för det samlade skattetrycket

en viss progressivitet i förhållande till inkomstens storlek, då den

starkt progressiva utformningen av de direkta statsskatterna (utom för de

lägsta inkomstskikten) mer än uppväger konsumtionsskatternas regressiva

karaktär.

Föriarandet vid beräkningen av det

individuella skattetrycket.

Med hänsyn till att det tillgängliga statistiska materialet möjliggör en

blott mycket ungefärlig uppdelning på olika inkomstklasser av andra skatter

än de i tab. 2 medtagna har den föreliggande undersökningen i första

hand inriktats på en kalkyl av skattebördans storlek i förhållande till inkomsten

i individuella typfall. Liksom i den tidigare utredningen ha dessa

varierats med avseende på inkomstens storlek samt, vad angår de direkta

skatterna, även med avseende på inkomstens art (arbetsinkomst eller förmögenhetsinkomst)

och antalet familjemedlemmar. Däremot ha ej gjorts

olika antaganden rörande bostadsorten, utan i samtliga fall har förutsatts,

att den skattskyldige är bosatt i en kommun tillhörande ortsgrupp III med

en utdebitering, som motsvarar den genomsnittliga kommunala utdebiteringen

i Sverige.

Då undersökningens främsta syfte varit att belysa de förändringar, som

skattetrycket undergått på grund av de genom kriget orsakade utgiftsstegringarna,

har det ansetts lämpligt att klargöra hur skattesituationen gestal
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

65

tade sig dels omedelbart före krigsutbrottet och dels efter de skattehöjningar,

som vidtogos under det första krigsåret, d. v. s. på grund av beslut av 1939

års urtima och 1940 års lagtima riksdag. Undersökningen avser alltså att

visa, dels skatternas höjd under budgetåret 1939/40, örn man bortser från

de under hösten 1939 införda skatterna, dels hur skattesituationen nu gestaltar

sig före införandet av de skatter, som beslutas av 1940 års urtima

riksdag. Ett tredje jämförelseled är skattesituationen under budgetåret

1934/35, som klargjordes i skattetrycksutredningen.

Kalkylen av skattesiffrorna för 1939/40 och 1940/41 har skett efter samma

principer, som tillämpades vid den tidigare beräkningen av skattesiffrorna

för 1934/35. Sålunda ha vissa skatter av praktiska skäl uteslutits, nämligen

sådana förmögenhetsskatter som arvs- och gåvoskatten .samt andra stämpelskatter,

de av aktiebolag och andra juridiska personer erlagda direkta skatterna

till stat och kommun, samt av skatterna å konsumtion och förbrukning

skatter å motortrafiken jämte tullar och acciser å andra varor än de särskilt

angivna. De medräknade skatterna omfatta (örn man bortser från skatterna

å motortrafiken) i huvudsak alla de skatter, som varit föremål för höjningar

under tiden efter 1934/35. De uppgå för 1940/41 till cirka 70 procent

av hela den statliga och kommunala skattebördan. Av de uteslutna skatterna

uppgå förmögenhets- och företagsskatterna till omkring 16 procent av totalbeloppet

och skatterna å konsumtion och förbrukning till omkring 14 procent.

På grund härav framstår det som sannolikt, att relationen mellan den

på olika inkomstklasser fallande skattebördan ej i större grad influerats av

att ifrågavarande skatter uteslutits.

Kalkylen av de direkta skatterna för 1939/40 och 1940/41 har ej varit förenad

med några svårigheter. Med utgångspunkt från nettoinkomsten, som inkluderar

erlagda skatter och alltså närmast motsvarar den till kommunal inkomstskatt

taxerade inkomsten, har först kommunalskatten beräknats under

antagande av att kommunen tillhört ortsgrupp III och haft en total utdebitering

av 10.56 kronor per skattekrona. Denna siffra, som är ett genomsnitt av

de under år 1939 beslutade utdebiteringar (med tillägg för vägskatternas belopp

för senast tillgängliga år samt med avdrag för skatteutjämningsmedlens

belopp), överensstämmer med den i skattetrycksutredningen (s. 283) på analogt

sätt beräknade genomsnittssiffran för de under år 1934 beslutade utdebiteringarna.

Den har använts ej endast för 1939/40 utan även för 1940/41.

Härigenom vinnes, att kommunalskatten, bortsett från den tidigare kommunala

progressivskatten, blir lika i alla tre fallen. Olikheterna med hänsyn till

den direkta skatten gälla alltså i huvudsak statsskatten. Denna har uträknats

enligt direkt metod med ledning av de i vart fall tillämpliga författningarna.

Härvid är att märka, att för budgetåret 1939/40 medtagits blott inkomst-

och förmögenhetsskatten (utgående med 120 procent av grundbeloppet)

men ej den samma budgetår utgående värnskatten. För budgetåret 1940/

41 har däremot förutom inkomst- och förmögenhetsskatten (utgående med

150 procent av grundbeloppet) medtagits den nya, av 1940 års lagtima riksdag

beslutade värnskatten.

De indirekta skatter, som medtagits i föreliggande beräkningar, äro skatter

och tullar å spritdrycker, viner, maltdrycker, tobak och kaffe samt, för

budgetåret 1940/41, därjämte de av 1939 års urtima riksdag beslutade nya

konsumtionsskatterna: läskedrycksskatt, industrisockerskatt och statlig nöjesskatt.

För 1934/35 ha uppförts de skattebelopp, som i skattetrycksutredningen

beräknats belasta konsumtionen av ifrågavarande varor i olika inkomstlägen

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 3.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 3.

(jfr särskilt tab. 14 å s. 60—61). För 1939/40 har beräknats, hur samma

skatter skulle ha utfallit för detta år, örn man bortser från de höjningar, som

vidtogos av 1939 års urtima riksdag. Siffrorna för 1940/41 omfatta åter såväl

de av nämnda riksdag beslutade nya skatterna som de senare skattehöjningar,

som vidtagits före 1940 års urtima riksdag.

Kalkylen av de äldre konsumtionsskatternas tryck i olika inkomstlägen

under åren 1939/40 och 1940/41 har ägt rum med utgångspunkt från de för

1934/35 beräknade siffrorna. Kalkylen har tillgått så, att de tidigare siffrorna

dels ökats i proportion till skattesatsernas höjning, dels ock förändrats

med hänsyn till antagna förskjutningar i konsumtionen av de beskattade varorna

sedan 1934/35.

Beträffande konsumtionsförändringarna i olika inkomstlagen har man

haft den hållpunkten, att de skola stämma med vad man vet eller kan antaga

rörande den totala konsumtionens förändringar. Inom denna ram kan

man emellertid göra olika antaganden för olika inkomstklasser. I brist på

tillförlitliga aktuella konsumtionsundersökningar, som kunna läggas till grund

för mera differentierade antaganden, har det synts rimligast förutsätta, att

konsumtionsförändringen i sådana fall, då konsumenten ej övergått till lägre

beskattade kvaliteter, skett likformigt över hela inkomstskalan.

Från allmänt ekonomisk synpunkt kunde det måhända te sig mera sannolikt,

att de mindre inkomsttagarna skulle visa större känslighet än andra inkomstskikt

för de prisstegringar, som höjningen av ifrågavarande speciella

konsumtionsskatter medfört. Tillräckligt stöd för antaganden örn en sådan

differentiering ha emellertid ej förelegat. Beträffande spriten, som väger

tyngst, har med benäget bistånd av aktiebolaget Stockholmssys temet

gjorts en stickprovsundersökning om förändringen av spritinköpen mellan

första halvåret 1939 och första halvåret 1940, Resultatet av denna undersökning

pekade icke i riktning mot större nedgång i den lägsta inkomstgruppen

än i andra — utan att likväl kunna läggas till grund för någon bestämd annan

uppfattning.1 Till förmån för det här valda antagandet örn likformig nedgång

i spritkonsumtionen över hela linjen kan även anföras, att det fel, som

kunde uppkomma genom en eventuell överskattning av nedgången bland de

bättre situerade, icke kan med den incidens, som spritskatten har i vårt land,

vara av större omfattning i de lägre inkomstskikten, där spritskatten har sin

tyngdpunkt. Den genomsnittliga förändringen måste nämligen ligga nära

nedgången i dessa skikt, där spritskatten ur skattetryckssynpunkt har sin

största relativa betydelse.2 Denna synpunkt äger tillämpning även beträffande

flertalet av de övriga beskattade varorna.

Konsumtionsförändringarna lia vidare antagits innefatta en proportionellt

lika förändring av skattebeloppen i olika inkomstklasser. Härigenom giva

beräkningarna i de fall, då skatten till en del utgår efter varuvärdet (såsom

vid sprit-, vin- och tobaksskatterna), visst utrymme även åt den möjligheten

1 Undersökningen avsåg sprituttagen i volymliter räknat för 900 motboksägare, lika fördelade

å envar av inkomstklasserna 1) under 3,000 kr., 2) mellan 3,000 och 8,000 kr. samt 3) över

8,000 kr. Urvalet inom de tre grupperna hade skett helt godtyckligt.

Nedgången i uttagen från första halvåret 1939 till första halvåret 1940 utgjorde i lägsta inkomstgruppen

13.4 procent, i mellangruppen 10.7 procent och i högsta inkomstgruppen 17.2

procent. Materialet kan emellertid icke antagas vara fullt representativt ens för Stockholmstrakten

— den totala nedgången för Stockholmssystemets utminutering var under samma tid

18 procent och sålunda större än för envar av grupperna — varför det icke synes tillrådligt

att draga några generella slutsatser av materialet. Siffrorna måste dock ingiva betänkligheter

mot att göra differentierade antaganden i den riktningen, att konsumtionsnedgången skulle vara

störst i de lägre inkomstskikten och minst i de högsta inkomstlägena. Såtillvida kan resultatet

sägas stödja ett antagande om genomsnittligt lika nedgång.

2 Jfr den nedan å s. 11 införda noten.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3.

67

att reaktionen på skattehöjningarna varit en kvalitativ i stället för en kvantitativ

nedgång i konsumtionen. Detta kan ju särskilt ha varit fallet bland

de bättre situerade, som ha större möjligheter att övergå till billigare kvaliteter.

En kontroll å beräkningarnas riktighet har varit, att summan av de belopp

av respektive skatter, som beräknas falla å olika inkomstklasser i anslutning

till den för 1939/40 och 1940/41 beräknade inkomstfördelningen,

motsvarat den faktiska, respektive beräknade avkastningen av skatterna.

För bedömning av incidensen av de nya skatterna —- industrisockerskatt,

läskedrycksskatt och statlig nöjesskatt — föreligga icke några statistiska hållpunkter.

Med det moment av lyxkaraktär, som vidlåda alla tre skatterna,

är en fördelning lika per capita icke försvarlig. Under sådana förhållanden

har verkställts en summarisk fördelning på olika inkomstklasser under antagande

av en relativt svag stegring av skatten med inkomsten. Med de

ringa belopp, till vilka dessa skatter belöpa i olika inkomstlägen — skatten

bär beräknats stiga från 6 kronor vid 1,300 kronors inkomst till 29 kronor

vid 22,500 kronors inkomst — kunna några större fel icke härigenom uppkomma

för de samlade beräkningarna.

Det totala skattetrycket i olika inkomstlagen.

Resultatet av de enligt ovan angivna principer utförda kalkylerna av det

individuella skattetryckets förändringar under de senaste åren har sammanfattats

i tab. 3. Tabellen utvisar, hur det sammanlagda trycket av direkt

och indirekt skattebelastning kan antagas ha förändrats för personer

i olika inkomstlägen. Det förutsättes härvid, att den skattskyldige endast

har arbetsinkomst, att han är gift och har ett barn under 18 år, samt att

han lever i en kommun tillhörande ortsgrupp III, inom vilken den totala

utdebiteringen (inklusive väg- och landstingsskatt) alla tre åren uppgått till

10.55 kronor per skattekrona. Förskjutningarna inom det beräknade skattetrycket

bero alltså i huvudsak på förändringar inom den statliga beskattningen.

En mera överskådlig bild av förskjutningarna mellan de tre åren ger

följande sammanställning av siffrorna å den totala belastningen i olika inkomstlägen,

uttryckt i procent av inkomsten.

Nettoinkomst

i kr.

1,300

2,000

3,000

4,500

6,750

10,000

15,000

22,500

33,500

50,000

200,000

Total skatt i % av

inkomsten:

1934/35

10.8

11.6

13.3

14.5

15.3

16.1

17.1

18.4

19.8

21.2

28.5

1939/40

12.2

12.2

14.0

14.8

15.6

16.6

18.0

19.9

21.9

24.3

33.8

1940/41

16.6

15.6

17.5

18.6

20.3

22.2

24.8

28.3

31.8

36.0

51.0

Procentuell stegring

av total skatt:

1934/35—1939/40

12

5

5

2

2

3

6

8

11

14

18

1939/40-1940/41

37

28

25

26

31

34

37

42

45

48

51

Siffrorna visa, att skattebördan över hela linjen ökats såväl från 1934/35

till 1939/40 som från detta år till 1940/41, men att ökningen varit flerdubbelt

starkare under sista året än under föregående femårsperiod. Detta framgår

särskilt av de två sista raderna, som ange skattebördans procentuella

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Tab. 3. Direkt och indirekt beskattning av gist person med ett barn i kommun

procent av

Nettoinkomst (inkl. skatter) i kr.

1,300

2,000

3,000

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

°io

1934/35.

(Enligt skattetrycksutredningen, s. 60—61)

Statlig inkomst- och förmögenhets-, extra inkomst- och

förmögenhetsskatt samt utjämningsskatt..............

9

0.4

32

1.1

Kommunal inkomst-, landstings-, väg- och progressivskatt

27

2.1

88

4.4

193

6.4

Summa direkt skatt

27

2.1

96

4.8

224

7.s

Skatt å sprit, vin och öl..............................

74

5.7

90

i.s

119

4.o

» > tobak ........................................

oO

2.3

35

1.8

46

l.s

> > kaffe..........................................

10

0.8

10

O.e

10

0.3

Summa indirekt skatt

114

S.s

135

6.8

175

5.8

Total skatt

141

10.8

231

11.6

309

13.s

1939/48.

(Exklusive av 1939 års urtima riksdag beslutade skatter.)

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ................

24

0.8

Kommunal inkomst-, landstings- och vägskatt ..........

27

2.1

88

4.4

193

6.4

Summa direkt skatt

27

2.1

88

4.4

217

7.2

Skatt å sprit, vin och öl..............................

S5

6.s

103

5.2

137

4.6

> > tobak .... :..................................

36

2.8

42

2.1

55

1.8

> » kaffe..........................................

10

0.8

10

O.s

10

0.3

Summa indirekt skatt

131

10.1

155

7.8

202

6.7

Total skatt

158

12.2

243

12.2

419

14.0

1940/41.

(Exklusive av 1940 års urtima riksdag beslutade skatter.)

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.................

30

1.0

Värnskatt ............................................

5

0.4

5

O.s

23

0.8

Kommunal inkomst-, landstings- och vägskatt..........

27

2.1

88

4.4

193

6.4

Summa direkt skatt

32

2.S

93

4.7

246

S.2

Skatt å sprit, vin och öl ..............................

106

8.2

129

O.s

170

5.7

> > tobak ........................................

51

3.9

59

3.0

78

2.6

> > kaffe, industrisocker och läskedrycker samt statlig

nöjesskatt ..................................

27

2.1

29

l.s

30

1.0

Summa indirekt skatt

184

14.2

217

10.9

278

9.3

Total skatt

216

16.6

310

15.s

524

n.s

Ökning 1934/35—1939/40.

Direkt skatt ..........................................

-8

-0.4

-7

-0.2

Indirekt skatt ........................................

17

1.3

20

1.0

27

0.9

Total skatt ..........................................

17

1.3

12

0.6

20

0.7

Ökning 1939/40—1940/41.

Direkt skatt.................. :......................

5

0.4

5

0.3

29

1.0

Indirekt skatt ........................................

53

4.1

62

3.1

76

2.s

Tota! skatt............................................

58

4.5

67

3.4

105

3.5

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 3.

69

med genomsnittlig mtdehitering åren 1931/35, 1939/40 och 1940/41, i kronor och i

inkomsten.

4,500

6,750

10,000

15,000

22,500

33,500

50,000

200,000

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

Kr.

%

92

2. o

197

2.9

358

3.6

663

4a

1,271

5.6

2,363

7.o

4,209

8.s

29,196

14.6

351

7.8

593

S.8

950

9.S

1,510

10.1

2,395

10.6

3,749

11.2

5,845

11.7

27,317

13.7

443

9.8

790

11.7

1,303

13.1

2,173

14.s

8,666

16.3

6,112

18.2

10,054

20.1

56,513

28.3

149

3.s

172

2.8

207

2.1

272

1.8

337

l.s

367

1.1

398

0.8

398

0.2

52

l.s

60

0.9

80

0.8

105

0.7

120

O.s

135

0.4

150

0.3

150

0.1

10

0.2

♦ 10

0,1

10

0.1

10

0,1

10

O.o

10

O.o

10

O.o

10

O.o

211

4.7

242

3.6

297

3.o

387

2.6

467

2,1

512

l.s

558

1.1

558

0.3

654

14.s

1,032

15.3

1,605

16.1

2,560

17.1

4,133

18.4

6,624

19.8

10,612

21.2

57,071

28. s

70

1.6

182

2.7

377

3.8

793

5.3

1,681

7.s

3,326

9.9

6,328

12.7

45,954

23.0

351

7.8

589

8.7

932

9.3

1,459

9.7

2,250

lO.o

3,411

10.2

5,152

10.3

20,977

10.S

421

9.i

771

11.4

1,309

13.1

2,252

15.0

3,931

17.s

6,737

20,1

11,480

23.0

66,931

33.s

172

3.8

200

3.0

242

2.4

320

2,1

398

1.8

435

1.3

473

0.9

473

0.2

62

1.4

71

1.1

95

1.0

125

0.8

142

0.6

160

O.s

178

0.4

178

0.1

10

0.2

10

O.i

10

0.1

10

0,1

10

O.o

10

O.o

10

O.o

10

O.o

244

5.4

281

4.2

347

3.s

455

3.o

550

2.4

605

1.8

661

1.3

661

0.3

665

14.8

1,052

15.6

1,656

16.6

2,707

18.0

4,481

19.9

7,342

21.9

12,141

14.3

67,592

33.8

88

2.0

228

3.4

471

4.7

975

6.6

1,994

8.9

3,830

11.4

7,120

14.2

49,362

24.7

65

1.4

167

2.6

329

3.3

645

4.3

1,338

5.9

2,564

7.7

4,770

9.s

30,665

15.3

351

7.8

589

S.7

932

9.3

1,459

9.7

2,250

lO.o

3,411

10.2

5,152

10.3

20,977

10.5

504

11.2

984

14.6

1,732

17.3

3,079

20. s

5,582

24.8

9,805

29.3

17,042

34.4

101,004

50. s

215

4.8

252

3.7

310

3.1

418

2.8

526

2.3

580

1.7

636

1.3

636

0.3

88

2.0

102

l.s

136

1.4

178

1.2

203

0.9

229

0.7

254

O.s

254

0.1

32

0.7

35

O.s

38

0.4

45

0.3

50

0.2

50

O.i

50

0.1

50

O.o

335

7.4

389

5.8

484

4.8

641

4.3

779

3.S

859

2.6

940

1.9

940

O.s

839

18.6

1,373

20.3

2,216

22.2

3,720

24.8

6,361

28.3

10,664

31.8

17,982

36.0

101,944

51.o

—22

-0.6

-19

-0.3

1

O.o

79

O.s

265

1.2

625

1.9

1,426

2.9

10,418

5.2

33

0.7

39

0.6

50

O.s

68

O.s

83

0.4

93

0.3

103

0.2

103

0.1

11

0.2

20

0.3

51

O.s

147

1.0

348

l.s

718

2.4

1,529

3.1

10,521

5.3

83

1.8

213

3.2

423

4.2

827

5.s

1,651

7.3

3,068

9.2

5,562

11,1

34,073

17.0

91

2.o

108

1.6

137

1.4

186

1.2

229

1.0

254

0.8

279

0.6

279

O.i

174

3.9

321

4.8

560

0.6

1,013

6.8

1,880

8.4

3,322

9.9

5,841

11.7

34,352

17.2

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

ökning i förhållande till skattebördan under det tidigare av de angivna budgetåren.

Skattetryckets förändring från 1934/35 till 1939/40 beror huvudsakligen

på skärpningen av den extra inkomst- och förmögenhetsskatten fr. o. m.

1936/37 och den år 1938 beslutade omläggningen av den direkta statsbeskattningen.

Genom den förra åtgärden fick inkomstbeskattningen en mer

progressiv utformning, samtidigt som belastningen ökades å förmögenhetsinkomstema,

medan genom 1938 års reform främst familjeavdragen ökades.

För det här behandlade typfallet, då den skattskyldige äger göra avdrag för

såväl hustru som ett barn och ej har någon förmögenhet, blev resultatet,

som framgår av tab. 3, någon sänkning av den direkta skatten för inkomster

under 10,000 kr. För inkomster överstigande detta belopp höjdes

skattesatsen i stigande grad med inkomstens storlek. I det högsta här medtagna

inkomstläget, 200,000 kr., utgjorde höjningen något över 5 procent av

inkomsten, så att den totala direkta skatten sammanlagt uppgick till cirka

en tredjedel av inkomsten.

Skattesatserna för de här medtagna indirekta skatterna voro i huvudsak

oförändrade från 1934/35 till 1939/40. Den enda mera anmärkningsvärda

förändringen var, att den i omsättningsskatten för spritdrycker ingående

grundavgiften den 1 juli 1939 höjdes från 1.60 kr. till 2 kr. per liter. Den

mindre ökningen av den indirekta skattebelastningen, som siffrorna för

olika inkomstlagen utvisa, motsvarar denna höjning samt vissa smärre konsumtionsökningar

under perioden, särskilt för tobaksvaror.

Totalbilden av skatteförändringarna från 1934/35 till 1939/40 utvisar en

tämligen obetydlig höjning i inkomstlägen upp till 15,000- kr. — den förutvarande

skattebördan ökades där icke någonstans med mer än 6 procent,

örn man bortser från det lägsta inkomstläget, för vilket beräkningarna äro

mera osäkra — samt i inkomstlägena över 15,000 kr. något större höjningar

i en stigande skala, dock vid 200,000 kr. inkomst icke överstigande 20 procent

av den tidigare skattebördan. Påfallande äro de speciellt ringa höjningarna

i inkomstlägena 4,500 och 6,750 kr., i vilka förbättringen av familjeavdragen

betydde förhållandevis mycket.

Den i tabellen kalkylerade förskjutningen av skattetrycket från 1939/40

till 1940/41, vilken såsom förut nämnts avser att klargöra effekten av de av

kriget orsakade skattehöjningarna, sammanhänger med starka höjningar av

såväl de direkta som de indirekta statsskatterna. Det procenttal, varmed

bottenskattens grundbelopp vid inkomst- och förmögenhetsskatten uttages

av fysiska personer, höjdes från 120 till 150, samtidigt som genom den nya

värnskatten en ytterligare kraftig ökning av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

kom till stånd. Vidare vidtogos avsevärda höjningar

av skatterna på spritdrycker, viner, öl, tobak och kaffe, varjämte infördes

nya konsumtionsskatter i form av industrisocker- och läskedrycksskatt samt

statlig nöjesskatt.

Vad först angår de direkta skatterna, innefattade, som av tab. 3 framgår,

steget från inkomst- och förmögenhetsskatten 1939/40 till de för 1940/41

beslutade inkomst- och förmögenhetsskatterna ungefär en fördubbling av

den direkta statsskatten för samtliga inkomstlägen, ehuru den relativa ökningen

var något större för inkomster under 15,000 kr. än för inkomster

över detta belopp. Enbart den nya värnskatten uppgår för de lägre inkomster,

som ha att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt, till i det närmaste

samma belopp som hela den förutvarande inkomst- och förmögenhetsskatten.

För de två lägsta här medtagna inkomsterna, som icke ha att

erlägga sådan skatt, utgår likväl värnskatt med ett fast belopp av 5 kr.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. AIaj:ts proposition nr 3.

71

Ökningen av de direkta skatterna till stat och kommun utgjorde för den

i tabellen avsedda familjen lägst 0.3 procent av inkomsten vid 2,000 kr. och

steg sedan i en tämligen jämn serie till 17 procent av inkomsten vid 200,000

kr. För de lägre inkomstskikten är höjningen sålunda ganska måttlig. Först

vid 10,000 kr.-läget överstiger den 4 procent av inkomsten. I förhållande

till den för 1939/40 kalkylerade direkta skattebördan beteckna höjningarna

en markerad skärpning av progressionen, vilket tydligast framgår av de

siffror för den procentuella stegringen av den direkta skatten, som återfinnas

i tab. 4 nedan, örn man bortser från det lägsta inkomstskiktet, där

femkronan i värnskatt spelar en oproportionerligt stor roll, visa siffrorna

(för enbarnsfamiljen) en snabbt stigande kurva från 7 procent vid 2,000 kr.

till 51 procent vid 200,000 kr. Resultatet har blivit att den totala direkta skatten

för ifrågavarande enbarnsfamilj tar i anspråk litet mer än halva inkomsten

vid 200,000 kr., något mer än tredjedelen vid 50,000 kr., omkring femtedelen

vid 15,000 kr. och niondelen vid 4,500 kr.

Ökningen av de indirekta skatterna har en motsatt karaktär. I förhållande

till inkomsten är den avgjort störst för de små inkomsttagarna. För de

två lägsta här medtagna inkomstlägena har ökningen beräknats till 4.1 och

3.1 procent av inkomsten eller tio gånger mer än den direkta skattens höjning

för dessa. Först något över inkomstläget 4,500 kr. blir den direkta skatteökningen

lika stor som den indirekta för genomsnittskonsumenten. I de

högsta inkomstlägena spelar höjningen av de indirekta skatterna knappast

någon roll, i det att den endast uppgår till en eller ett par tiondels procent

av inkomsten.

Tillsammantagna förete de av kriget framtvingade direkta och indirekta

skattehöjningarna en mera utjämnad kurva. För de lägre inkomstskikten

upp till 6,750 kr. ligger den totala skattehöjningen mellan 3.4 och 4.8 procent

av inkomsten, vid 10,000 kr. är den 5.6, vid 33,500 kr. 9.9 och vid 200,000

kr. 17.2 procent av inkomsten.

Även den procentuella stegringen av den totala skattebördan i förhållande

till 1939/40 års siffror visar en långt jämnare och mera avdämpad serie än

motsvarande siffror för den direkta skatten. Såsom av siffrorna i sista raden

av texttabellen å s. 7 framgår, har sålunda den samlade effekten av den starka

progressiviteten hos ökningen av de direkta skatterna och regressiviteten

hos ökningen av de indirekta skatterna blivit, att skattebördans progressivitet

i icke ringa grad ökats.* 1 För inkomster upp till 10,000 kr. har skattebördan

ökats med mellan en fjärdedel och en tredjedel, medan ökningen

vid inkomstläget 50,000 kr. närmar sig och för högre inkomster något över
1

Detta hade i ännu högre grad blivit fallet, om vid de indirekta skatternas beräkning konsumtionsnedgången

antagits vara proportionsvis större för de lägre än för de högre inkomsttagarna

i stället för såsom här antagits procentuellt lika stor.

Skillnaden i resultat vid de båda antagandena blir emellertid relativt begränsad, såsom framgår

av en alternativ kalkyl. De huvudsakliga antagandena om en differentierad konsumtionsnedgång

från 1939/40 till 1940/41 lia vid denna kalkyl i runda tal varit, att spritkonsumtionen

minskats i inkomstskikten under 2,000 kr. med 30" procent, i inkomstskikten 2,000—3,000 kr.

med 25 procent, i skikten 3,000—6,000 kr. med 15 procent och i högre inkomstskikt med 5

procent, samt att vinkonsumtionen minskats i inkomstskikten under 3,000 kr. med 70 procent,

i skikten 3,000—6,000 kr. med 55 och i högre inkomstskikt med 45 procent.

Den ökning av den totala skattebördans progressivitet, som krigsskattehöjningarna enligt

denna kalkyl skulle ha medfört, framgår av nedanstående siffror å den procentuella stegringen

av de direkta och indirekta skatterna 1939/40—1940 ''41. I tablån ha för jämförelse medtagits

även motsvarande siffror enligt huvudkalkylen.

Inkomstläge i kronor/

1,300 2,000 3,000 4,500 6,750'' 10,000 15,000 22,500 33,500 50,000 200,000

Alt. kalkyl: 32 26 26 29 35 39 42 45 47 49 51

Huvudkalkyl: 37 28 25 26 31 34 37 42 45 48 51

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

stiger hälften av skattebördan 1939/40. Stegringen synes vara lägst för vissa

inkomster i det mellanskikt av 3,000—4,500 kr., där den starkt progressiva

stegringskurvan för de direkta skatterna och den regressiva stegringskurvan

för de indirekta skatterna skära varandra.

Den direkta beskattningen av arbetsinkomst

för olika familjetyper.

Till komplettering av beräkningarna rörande den direkta och indirekta

beskattningens förändringar för en enbarnsfamilj i olika inkomstlägen ha

gjorts vissa beräkningar i syfte att belysa, i vilken mån resultatet modifieras

vid variationer i försörjningsbördan. Dessa kalkyler, som ansluta sig till

motsvarande beräkningar i skattetrycksutredningen (jfr tab. 15, s. 64), avse

enbart de direkta skatterna. De typfall, med vilka enbarnsfamiljens skattebörda

jämförts, äro ensamstående och familjeförsörjare med tre barn. Förutsättningarna

för beräkningarna ha varit desamma som för enbarnsfamiljen.

Inkomsten utgöres sålunda av ren arbetsinkomst, och den skattskyldige

antages bosatt i en kommun, tillhörande ortsgrupp III och med genomsnittlig

kommunal utdebitering. För 1939/40 har endast medtagits den statliga inkomst-

och förmögenhetsbeskattning, som beslutades av 1939 års lagtima

riksdag, däremot icke den under detta budgetår sedermera uttagna värnskatten.

Förskjutningarna av det direkta skattetrycket för inkomsttagare med olika

familjeförsörjningsbörda framgår av tab. 4.

Vad först angår förändringarna från 193A/35 till 1939/iO, äro verkningarna

av extra inkomst- och förmögenhetsskattens skärpning fr. o. m. 1936/

37 och 1938 års statsskattereform iögonfallande. Den direkta statsskatten

höjdes genomgående för ensamstående (ogift). Höjningen var dock relativt

liten i inkomstlägen upp till 6,750 kr. Den rörde sig sålunda mellan 0.2 och

0.7 procent av inkomsten, vilket motsvarar en stegring på mellan 3 och 5

procent av hela den direkta skatten 1934/35. I högre inkomstlagen visade

höjningen en icke obetydlig progression. För 50,000 kr. stannade ökningen

dock vid 3.8 procent av inkomsten och för 200,000 kr. vid 5.4 procent, vilket

motsvarar en uppgång av den direkta skatten 1934/35 med 18 respektive 19

procent. För familjeförsörjare minskades däremot, såsom i det föregående

nämnts i fråga örn enbarnsfamiljen, det direkta skattetrycket för lägre och

mellaninkomster, samtidigt som en höjning ägde rum för de högre inkomsterna,

dock märkbart mindre än för ensamstående. Medan förbättringen av

familjeavdragen för enbarnsfamiljen åstadkomma en sänkning av skatten i

inkomstlägena upp emot 10,000 kr. (utom vid 1,300 kr. inkomst, där sådan

familj icke betalar någon direkt statsskatt), inträdde sänkningar för trebarnsfamiljen

till och med vid 15,000 kr. inkomst. Sänkningen för denna familjetyp

var i inkomstlägena 3,000—10,000 kr. icke i något fall lägre än 0.5

procent av inkomsten, eller mellan 10 och 5 procent av hela den direkta

skatten 1934/35. Skattehöjningen vid 50,000 kr. inkomst, som för enbarnsfamiljen

var 2.9 procent av inkomsten, stannade för trebarnsfamiljen vid 2.3

procent. För dessa familjer var ökningen i detta inkomstläge sålunda omkring

450, respektive 750 kr. mindre än för ensamstående.

Efter 1938 års skattereform framstodo de direkta kommunalskatterna mera

markerat än förr såsom den dominerande direkta skattebördan för familjeförsörjare

med mindre och medelstora inkomster. Även för ensamstående i

samma inkomstskikt utgjorde kommunalskatterna dock den större andelen

av den direkta skatten. Sålunda kan man räkna med att dessa skatter i kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

73

Tab. 4. Ben direkta statliga och kommunala beskattningen lör arbetsinkomst vid

varierande försörjningsbörda.

Nettoinkomst (inkl.

skatter) i kr.

1,300

2,000

3,000

4,500

6,750

10,000

15,000

22,500

33,500

50,000

200,000

ogin.

Direkt skatt (i % av inkomst)

1934/35 ...............

6.2

8.8

10.9

12.3

13.4

14.3

15.5

17.0

18.9

20.6

28.5

1939/40 ...............

6.4

9.2

11.4

12.8

14.1

15.4

17.4

19.7

21.9

24.4

33.9

1940/41 ...............

7.5

11.6

15.1

17.1

19.2

21.5

24.8

28.8

32.4

36.5

51.3

Ökning (i % av inkomst)

1934/35—1939/40 .......

0.2

0.4

0.5

0.5

0.7

1.1

1.9

2.7

3.0

3.8

5.4

1939/40—1940/41 .......

1.1

2.4

3.7

4.3

5.1

6.1

7.4

9.1

10.5

12. t

17.4

Procentuell stegring

1934/35—1939/40 .......

3

5

5

4

5

8

12

16

16

18

19

1939/40—1940/41 .......

17

26

32

34

66

40

43

46

48

50

51

Gift, 1 barn.

Direkt skatt (i % av inkomst)

1934/35 ...............

2.1

4.8

7.5

9.8

11.7

13.1

14.5

16.3

18.2

20.1

28.3

1939/40 ...............

2.1

4.4

7.2

9.4

11.4

13.1

15.0

17.5

20. J

23.0

33.5

1940/41 ...............

2.5

4.7

8.2

11.2

14.6

17.3

20.5

24.8

29.3

34.1

50.5

Ökning (i % av inkomst)

1934/35—1939/40 .......

—

-0.4

-0.2

-0.5

-0.3

0.0

0.5

1.2

1.9

2.9

5.2

1939/40—1940/41 .......

0.4

0.3

1.0

1.8

3.2

4.2

5.5

7.3

9.2

11.1

17.0

Procentuell stegring

1934/35—1939/40 .......

—

-8

-3

-5

-3

0

3

7

10

14

18

1939/40—1940/41 .......

19

7

14

19

28

32

37

42

46

48

51

Gift, 3 barn.

Direkt skatt (i % av inkomst)

1934/35 ...............

0.6

2.3

5.0

7.6

10.0

11.8

13.5

15.5

17.7

19.6

28.0

1939/40 ...............

0.6

2.3

4.5

7.1

9.1

11.2

13.3

15.8

18.8

21.9

33.1

1940/41 ...............

1.0

2.5

4.7

7.8

10.5

14.0

17.5

21.9

27.0

32.3

49.9

Ökning (i % av inkomst)

1934/35—1939/40 .......

—

—

-0.5

-0.5

-0.9

-0.6

-0.2

0.3

1.1

2.3

5.1

1939/40—1940/41 .......

0.4

0.2

0.2

0.7

1.4

2.8

4.2

6.1

8.2

10.4

16.8

Procentuell stegring

1934/35-1939/40 .......

—

—

-10

-7

-9

-5

i -2

2

6

12

18

1939/40-1940/41 .......

67

9

4

10

15

25

32

39

44

48

51

mun med genomsnittlig kommunal utdebitering ännu vid 10,000 kr. inkomst

voro för ensamstående nästan dubbelt och för familjeförsörjare med tre

barn mellan tre och fyra gånger så stora som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Den i samband med kriget uppkomna skärpningen av den direkta siatsbeskattningen,

alltså förskjutningen mellan siffrorna för 1939140 och för

194-01 il, var, som förut framhållits, mycket stark. Både för den ensamstående

och trebarnsfamiljen betydde den mer än en fördubbling av statsskatten

ända upp i inkomstläget 15,000 kr. Den nyss berörda markerade övervikten

av de kommunala skatterna för de lägre inkomstskikten minskas sålunda

betydligt. Resultatet beträffande den totala direkta skatten blir emellertid,

som tab. 4 utvisar, en avgjort starkare stegring för ensamstående än för

familjeförsörjare, framför allt i de lägre inkomstskikten. I procent av in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

kornsten utgör höjningen för den ensamstående vid 1,300 kr. arbetsinkomst

1.1 procent och stiger sedan i rätt stark progression. Vid 6,750 kr. utgör

den 5.1 procent och vid 50,000 kr. 12.1 procent. Motsvarande höjningar för

familjerna äro avsevärt lägre, vid 6,750 kr. 3.2 procent för enbarnsfamilj

och 1.4 procent för trebarnsfamilj samt vid 50,000 kr. 11.1 respektive 10.4

procent. För familjeförsörjare med några barn kan stegringen av de direkta

skatterna knappast sägas ha satt in på allvar förrän vid 10,000 å 15,000

kr.-läget.

Den totala direkta skattens variation med försörjningsbördan betyder mest

i de lägre och mellanskikten. Vid 15,000 kr. inkomst uppgår skatteandelen

för ensamstående till en fjärdedel, för enbarnsfamilj till omkring en femtedel

och för trebarnsfamilj till något mer än en sjättedel av inkomsten. Vid

6,750 kr. uppgår den direkta skattens andel av inkomsten för nämnda tre

typfall i runt tal till 20, 15 och 10 procent och vid 3,000 kr. slutligen till

15, 8 och 5 procent. Det må dock understrykas att den av dessa siffror antydda

fördelningen av skattebördan något så när efter ekonomisk bärkraft

endast gäller för de direkta skatterna.

Den direkta beskattningen av kapitalinkomst.

Kompletterande beräkningar ha vidare gjorts för att något belysa olikheten

mellan de direkta skatternas förändringar för kapitalinkomst och för arbetsinkomst.

Resultaten framgå av tab. 5. Siffrorna ha beräknats under samma

förutsättningar i avseende å bosättning som de tidigare kalkylerna och

gälla för en och samma familjetyp, enbamsfamiljen. Tabellen anger skatteförändringarna

för tre typfall, nämligen att inkomsten utgöres av ren kapitalinkomst,

av en tredjedel arbetsinkomst och två tredjedelar kapitalinkomst

samt av ren arbetsinkomst. (I det sista fallet bli siffrorna alltså desamma

som för enbamsfamiljen i tab. 4.) Kapitalinkomsten antages i båda fallen

motsvara en förmögenhetsavkastning på 4.5 procent.

Mellan 1934-/35 och 1939/40 steg summan av de direkta skatterna å den

rena kapitalinkomsten i samtliga inkomstlägen med mellan 11 och 16 procent

av 1934/35 års direkta skatter. Dessa höjningar — som motsvarade

den samlade verkan av extra inkomst- och förmögenhetsskattens skärpning,

förmögenhetsdelens minskning från 1/v) till 1/100 och förmögenhetsskattens

motsvarande höjning, samt en viss utjämning mellan olika skikt vid 1938 års

reform — vörö relativt högst vid 10,000 kr. och lägst vid 200,000 kr. De

medförde sålunda en viss lindring av skatteprogressionen för kapitalinkomst.

För ren arbetsinkomst förelågo däremot, som förut nämnts, skatteminskningar

för inkomster upp till 10,000 kr. samt därefter skattehöjningar,

som gåvo en icke obetydligt ökad progression i de högre inkomstlägena.

Vid 200,000 kr. var skatteökningen för arbetsinkomst såväl absolut sett

som i relation till 1934/35 års direkta skatt större än ökningen för kapitalinkomst.

Förklaringen till den relativa lindringen för förmögenhetsinkomster

i de högsta inkomstlägena var den jämförelsevis höga nivån redan 1934/35.

Skillnaden mellan de direkta skatterna å de stora kapitalinkomsterna och

å samma arbetsinkomster var emellertid rätt ansenlig 1939/40 (exkl. värnskatten).

Skatterna på en kapitalinkomst av 200,000 kr. togo sammanlagt

i anspråk 53.5 procent av inkomsten, medan skatteandelen för motsvarande

arbetsinkomst uppgick till 33.5 procent.

Förändringarna för den blandade arbets- och kapitalinkomsten intogo en

förmedlande hållning med sänkningar på grund av familjeavdragens höj
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Tab. 5. Den direkta statliga och kommunala beskattningen Sör enbarnsfamilj vid

kapitalinkomst, blandad inkomst och arbetsinkomst.

(4.5 % avkastning av kapitalet.)

Nettoinkomst (inkl.

skatter) i kr.

1,300

2,000

3,000

4,500

6,750

10,000

15,000

22,500 33,500

50,000

200,000

Kapitalinkomst.

Direkt skatt (i % av inkomst)

25.6

29.5

33.7

48.4

1934/35 ................

2.5

5.8

9.1

12.6

15.4

18.1

21.6

1939/40 ................

2.8

6.5

10.3

14.1

17.5

20.9

24.8

29.5

33.9

38.4

53.5

1940/41 ................

3.2

7.3

11.9

17.2

22.2

27.0

32.8

39.9

46.6

53.6

75.8

Ökning (i % av inkomst)

2.8

3.2

3.9

4.4

4.7

5.1

1934/35—1939/40 .......

0.3

0.7

1.2

1.5

2.1

1939/40-1940/41 .......

0.4

0.8

1.6

3.1

4.7

6.1

8.0

10.4

12.7

15.2

22.3

Procentuell stegring

15

15

15

14

ii

1934/35-1939/40 .......

12

12

13

12

14

16

1939/40—1940/41 .......

14

12

16

22

27

29

32

85

38

40

42

Blandad inkomst.

(Vs kap.-ink., 2/s arb.-ink.)

Direkt skattg % av inkomst)

18.3

20.8

23.5

34.3

1934/35................

2.1

5.2

7.8

10.5

12.4

14.1

16.1

1939/40................

2.1

4.6

7.5

10.0

12.6

14.6

17.2

20.3

23.7

27.2

39.5

1940/41 ................

2.5

4.9

8.7

12.4

16.2

19.4

23.4

28.7

34.0

40.0

58.2

Ökning (i % av inkomst)

2.0

2.9

3.7

5.2

1934/35—1939/40 .......

—

-0.6

-0.3

-0.5

0.1

0.5

l.l

1939/40-1940/41 .......

0.4

0.3

1.2

2.4

3.7

4.8

6.2

8.4

10.3

12.8

IB.7

Procentuell stegring

11

14

16

15

1934/35—1939/40 .......

0

-12

-4

—5

1

4

7

1939/40—1940/41 .......

19

7

16

24

30

33

36

41

44

47

47

Arbetsinkomst.

| Direkt skattg % av inkomst)

16.3

18.2

20.1

28.3

1934/35 ................

2.1

4.8

7.5

9.8

11.7

13.1

14.5

1939/40................

2.1

4.4

7.2

9.4

11.4

13.1

15.0

17.5

20.1

23.0

33.5

1940/41 ................

2.5

4.7

8.2

11.2

14.6

17.3

20.5

24.8

29.3

34.1

50.5

Ökning (i % av inkomst)

1934/35—1939/40 .......

-0.4

-0.2

-0.5

-0.3

9-°

0.5

1.2

1.9

2.9

5.2

1939/40-1940/41 .......

0.4

0.3

1.0

1.8

3.2

4.2

5.5

7.o

9.2

11.1

17.0

Procentuell stegring

10

14

18

1934/35—1939/40 .......

—

-8

-3

—5

-3

0

3

i 7

1939/40—1940/41 .......

19

7

14

1 19

28

32

37

[ 42

46

48

51

ning i de lägsta inkomstlägena samt höjningar i de högre inkomstlägena,

vilket medförde en viss skärpning av progressionen utom allra högst upp.

Skärpningen efter krigsutbrottet har i relation till de förut utgående skatterna

i stort sett varit något hårdare för de mindre kapitalinkomsterna än

för motsvarande arbetsinkomster. Från inkomstlaget 6,750 kr. och uppåt

har däremot den relativa skärpningen varit icke obetydligt hårdare för de

senare. Medan 1939/40 års skatter för arbetsinkomster på 50,000 och 200,000

kr. höjts med 48 och 51 procent, har den procentuella stegringen för samma

kapitalinkomster varit 40 och 42 procent. Progressionen har visserligen

skärpts genom 1940/41 års skattehöjningar även för kapitalinkomsterna

men mindre än för arbetsinkomsterna. Höjningarna äro emellertid i procent

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

av inkomstens storlek genomgående större för kapitalinkomsterna än för

arbetsinkomsterna. Vid 3,000 kr. utgör höjningen 1.6 procent av kapitalinkomsten

mot 1.0 procent av arbetsinkomsten, vid 10,000 kr. 6.1 mot 4.2

procent, vid 50,000 kr. 15.2 mot 11.1 procent och vid 200,000 kr. slutligen

22.3 mot 17.0 procent av inkomsten.

Förändringarna för den blandade inkomsten intaga även här ett mellanläge

mellan förskjutningarna för arbetsinkomst och för kapitalinkomst.

Totaliter tar också 1940/41 den direkta skatten till stat och kommun i anspråk

en betydligt större andel av en förmögenhetsinkomst än av en arbetsinkomst.

För den enbarnsfamilj, som beräkningarna avse, uppgår sålunda

skatteandelen vid en kapitalinkomst på 200,000 kr. till tre fjärdedelar av

inkomsten, men stannar vid omkring hälften av en lika stor arbetsinkomst.

Av en inkomst på 50,000 kr. tar det allmänna i anspråk något mer än

hälften, om den utgöres enbart av förmögenhetsavkastning, men ungefär

tredjedelen, om det är fråga om arbetsinkomst. Vid 15,000 kr. tages omkring

tredjedelen av kapitalinkomsten och femtedelen av arbetsinkomsten. För

de lägre inkomsterna är skillnaden i belastningen icke fullt så betydande.

Stockholm i augusti 1940.

ERIK LINDAHL. HENRIK KLACKENBERG.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

77

Bilaga 2.

P. M.

angående omsättningsskatt.

Av

professor ERIK LINDAHL och landskamrerare ALARIK WIGERT.

Omsättningsskattens karaktär och huvudarter.

Termen omsättningsskatt användes numera vanligen för att beteckna en

skatt, som utgår i proportion till försäljningsvärdet av de produkter eller

prestationer som ett företag avyttrar. Skatten erlägges av säljaren och kan

från dennes synpunkt betraktas som en skatt på bruttointäkterna av försäljningen.

1 den mån säljaren genom prisförhöjning förmår övervälira

skatten på köparen, kommer skatten emellertid att från den senares synpunkt

framstå som en indirekt skatt på de av företaget levererade varorna

eller prestationerna. Betraktad såsom indirekt skatt utmärker sig omsättningsskatten

genom sin mera generella karaktär. Den träffar ej endast speciella

varor utan principiellt, ehuru ofta med vissa undantag och modifikationer,

företagens totala avsättning till allmänheten. Den bästa karakteristiken

av omsättningsskatten torde därför vara, att den avser att utgöra

en allmän konsumtionsbeskattning.

Under de två årtionden, som ligga mellan de båda världskrigen, har en

eller annan form av omsättningsskatt införts i nästan samtliga kulturländer

och i dessa fått en ständigt växande finansiell betydelse. Det är här

fråga örn en högst märklig utveckling på det skattetekniska området. Omsättningsskatten

har visserligen spelat en stor roll inom äldre tidsperioder

men var sedan under århundraden en nästan bortglömd skatteform. I

våra dagar har skatten återupptäckts och på exceptionellt kort tid blivit

en av de stora bärande skatterna i flertalet länder. Orsaken till denna ut

veckling torde i första hand vara att söka i de av förra världskriget framkallade

finansiella svårigheterna. När staterna i sitt betryck nödgades söka

efter nya metoder att öka sina skatteintäkter, framstod en måttlig beskattning

av affärsföretagens årsomsättning ofta som den bästa lösningen av

problemet. Skatteformen var jämförelsevis effektiv, eftersom storleken av

ett företags försäljning kunde lättare konstateras än dess nettoinkomst. Då

skatten huvudsakligen belastade konsumtionen, voro dess verkningar med

avseende på sparandet och kapitalbildningen relativt gynnsamma. Och från

den stora allmänhetens synpunkt var skattens incidens så pass svårbestämbar,

att motståndet mot denna nya skatteform blev avsevärt mindre än mot

en ytterligare höjning av de redan högt uppdrivna direkta inkomst- och

förmögenhetsskatterna eller de speciella indirekta konsumtionsskatterna.

De omsättningsskatter, som nu förefinnas i de olika länderna, ha fått en

mycket varierande utformning. De olika varianterna kunna emellertid

lämpligen indelas i tre huvudgrupper. Indelningsgrunden är härvid först

och främst, örn skatten träffar samma vara flera gånger under successiva

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 3.

stadier av produktions- och distributionsprocessen, eller om den träffar varan

blott en gång vid ett visst stadium av denna process. För en skatt av

den förra typen användes vanligen termen allmän omsättningsskatt. I det

senare fallet kan man införa en ny distinktion med avseende på om skatten

upptages vid ett tidigare eller vid ett senare stadium av produktionsoch

distributionsprocessen. Man kan sålunda skilja mellan omsättningsskatter,

som huvudsakligen erläggas av producenter och grosshandlare, och

omsättningsskatter, som betalas av detaljhandlare och andra leverantörer

av konsumtionsfärdiga varor. I anknytning till en kort redogörelse för förekomsten

av dessa tre huvudtyper av omsättningsskatt skola några anmärkningar

tillfogas rörande deras viktigaste för- och nackdelar.

1. En allmän omsättningsskatt infördes under förra världskriget av

Tyskland redan år 1916. Den tyska skatten har sedan successivt undergått

avsevärda modifikationer och i sin nuvarande utformning kan den anses

som mönstret för en allmän omsättningsskatt. Tysklands exempel följdes

under 1920-talet av Frankrike, Ungern, Rumänien, Ryssland, Österrike samt

vissa sydamerikanska stater. Även ett tiotal av Nordamerikas Förenta Stater

ha infört en omsättningsskatt av en liknande typ. I Norge hade först

utarbetats ett förslag till omsättningsskatt av den typ, som nedan behandlas

under 3., men efter ett regeringsskifte fick detta förslag falla, och i stället

antogs 1935 en omsättningsskatt av den allmänna typen.

Den allmänna omsättningsskatten kan naturligtvis göras mer eller mindre

allmän, och i regel ha betydande undantag gjorts från principen att alla

omsättningar skola skattläggas. Först och främst har sålunda nästan undantagslöst

hela exporthandeln befriats från skatt. I de flesta länder, dock

ej Tyskland, har man även begränsat skatten till varuomsättning och alltså

lämnat tjänsteprestationerna skattefria. Vidare har man ofta befriat partihandeln

med råvaror och halvfabrikat. I Norge har gränsen dragits på

ett annat sätt: undantagna från skatt äro endast producenter, som försälja

sina produkter antingen till återförsäljare eller till andra producenter, som

använda produkterna som råvaror eller halvfabrikat i sin egen produktion;

detta innebär, att skatt utgår vid försäljning mellan producenter av maskiner

och dylika varaktiga kapitalföremål och att även huvudparten av partioch

minuthandeln kommer att belastas. Eljest har ibland detaljhandeln

befriats från skattskyldighet (dock ej i Tyskland). I några länder ha även

jordbruksprodukter undantagits från skatten.

Skattesatsen är för närvarande i Tyskland 2 °/o, i Norge 1 °/o, och även

i övriga länder varierar den kring dessa tal. Skatten inbetalas vanligen

successivt under året, månadsvis eller kvartalsvis, varefter en slutlig taxering

äger rinn på grundval av uppgifter som den skattskyldige lämnat med

utgångspunkt från sin bokföring.

En omsättningsskatt av denna allmänna typ är onekligen förknippad med

vissa fördelar. Man slipper sålunda ifrån de svårigheter som uppkomma

vid de två andra skattetyperna, då det blir fråga att begränsa skatteplikten

till ett visst skikt av företagare. Därigenom att skatteunderlaget är så

omfattande, tillföres staten vidare stora skatteinkomster även vid en relativt

låg skattesats. Och då skatten alltså kan sättas relativt låg för varje särskild

omsättning, kan den åtminstone på vissa områden tämligen lätt inarbetas

i prissystemet. Skatteincidensen blir på så sätt mera obestämd.

Det förefaller därför sannolikt, att skatten ej med hela sin tyngd träffar

konsumentklassen såsom sådan utan att en del av skattebördan kommer att

slås ut på vissa producentgrupper.

Gentemot dessa fördelar stå emellertid vissa påtagliga nackdelar. Skatteförfarandet

blir givetvis ganska vidlyftigt, när alla självständiga företag

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

79

skola åläggas skatteplikt. Som ovan angivits, har man därför ofta infört

betydande skattebefrielser, särskilt för detaljhandeln. Även när skatteplikten

begränsas till producenter och grosshandlare, kommer skatten emellertid

att skilja sig från den nedan under 2. behandlade typen, därigenom att

den på varje vara fallande skattens storlek blir beroende av det antal omsättningar

som varan varit föremål för. Resultatet härav blir en ojämn belastning

av olika varugrupper, som i regel torde medföra någon förskjutning

av skattebördans tyngdpunkt till de breda lagrens konsumtion. Då

successiv beskattning uppkommer endast när varan övergår till ett företag

från ett annat, uppkommer vidare en tendens till sammanslutning av företag,

som hänföra sig till olika stadier av en varas produktion och distribution.

En dylik tendens tili integration, som varit tydligt märkbar i Tyskland

och andra länder med allmän omsättningsskatt, kan under en viss

övergångsperiod ge upphov till icke önskvärda rubbningar inom näringslivet,

som framför allt kommer att bli till nackdel för mellanhandeln. Slutligen

är att märka, att hänsyn till exportproduktionens konkurrensförmåga

nödvändiggör skattebefrielser för omsättningar, som hänföra sig till produktionen

och handeln med exportvaror. Detta ger upphov till vissa svårigheter

vid skattens tekniska utformning, som även av andra orsaker blir

av tämligen invecklad natur.

2. Om man vili konstruera omsättningsskatten på ett sådant sätt, att den

träffar varje vara blott en gång på vägen från producent till konsument,

kan man taga upp skatten antingen då varan lämnar producenten eller då

den övergår till konsumenten. Den canadensiska omsättningsskatten (först

införd år 1920) har i allmänhet utgjort mönstret för de länder, vilka valt det

förra alternativet. En omsättningsskatt av denna typ förekommer nu bl. a.

i Holland, Belgien, Frankrike, Italien, Australien och New Zealand. Av de

länder, som under trycket av nuvarande finansiella svårigheter stå i begrepp

att införa en omsättningsskatt, synas både Schweiz och England närmast reflektera

på en skatt av detta slag.

I Canada upptages skatten för varor, som framställas inom landet, antingen

hos den producent, som utför sista ledet i varans produktion, eller hos

grosshandlaren, om denne erhållit offentlig auktorisation (license). Grosshandlare,

som på detta sätt stå under särskild kontroll, kunna skattefritt omsätta

varorna sinsemellan; skatt upptages först när de sälja till förbrukare

eller till handlande utan auktorisation. Om import av varor företages av

förbrukare eller av handlande utan auktorisation, skall också skatt erläggas.

Vissa komplikationer uppkomma, när en (exempelvis vid import) beskattad

vara ingår i produktionen av en annan vara, som sedan blir föremål för ny

beskattning; för undvikandet av dubbelbeskattning erfordras i så fall restitution

av den förra skatten. Även vid export av varor gälla särskilda restitutionsbestämmelser,

då man vill skydda exporten för belastning med omsättningsskatt.

Med hänsyn till att skatten träffar varan blott en gång och utgår efter det

relativt låga värde som föreligger vid ett tidigt stadium av omsättningsprocessen,

har skatteprocenten i allmänhet satts betydligt högre än vid den allmänna

omsättningsskatten. Den utgör sålunda för närvarande 9 % i Frankrike,

8 % i Canada och Australien, 5 % i New Zealand, 4 % i Holland (dock

högre satser för vissa lyxvaror), 3 % i Italien och 21/2 °/o i Belgien, vilken

senare sats också föreslagits för den planerade omsättningsskatten i Schweiz.

Skatten erlägges i vissa länder såsom Italien, Belgien och Holland genom

stämpelmärken, som åsättas räkningen eller fakturan. Detta uppbördsförfarande

erbjuder vissa fördelar, när det som här är fråga örn större försäljningar

från producenter eller partihandlare.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

Vid en omsättningsskatt av denna typ undviker man de nackdelar, som vid

en allmän omsättningsbeskattning uppkomma därigenom att belastningen av

varje vara blir beroende av antalet gånger som den omsättes mellan självständiga

företag. Jämför man åter skatten med den nedan behandlade detaljhandelsskatten,

som ju också har den nu nämnda fördelen, kan till förmån

för producentskatten antecknas, att den kan upptagas hos ett mindre antal

större företag med relativt god bokföring. Skatteförfarandet blir därför mindre

vidlyftigt och skattekontrollen kan göras mera effektiv. Detta gäller särskilt,

örn skatteplikten förflyttas från producenterna till grosshandlarna och

om skatt ej upptages för produkter, som ej passera partihandeln. Den i

Schweiz planerade skatten synes vara av denna karaktär, då den utgår vid

en varuomsättning från en i handelsregistret införd firma till en firma, som

ej är införd i handelsregistret, eller till fysiska personer. Varor, som ej passera

i handelsregistret införda firmor, bli alltså skattefria.

Emellertid har den nu behandlade skatteformen även vissa tungt vägande

nackdelar. För det första kommer antagligen skatten att lägga en större börda

på konsumenterna än som motsvarar statens intäkter av skatten. De beskattade

varornas detaljpris komma nämligen i regel att stiga ej endast med

skattens belopp utan med detta belopp ökat med sedvanlig avance, då detaljhandlarna

begära ersättning för att de förskotterat skatten och riskera

förluster vid försäljning av inkuranta artiklar etc. Då sambandet mellan

skatten och prishöjningen är mera obestämt, kan skattens inverkan på levnadskostnadsindex

ej exakt fastställas. För det andra blir belastningen av

konsumtionen ganska ojämn, då vissa delar av tekniska grunder måste lämnas

helt fria under det att skatteprocenten för de övriga måste sättas desto

högre för ernåendet av en viss total skatteintäkt. För det tredje uppkomma

betydande komplikationer under den övergångsperiod, under vilken detaljhandlarnas

försäljning hänför sig till de vid skattens införande förefintliga

obeskattade lagren. Under denna tid komma statens intäkter av skatten att

bli relativt små, då de uppkomma först i den mån detaljhandlarna fylla på

sina lager, och vidare kommer detaljprisutvecklingen att förete stor osäkerhet,

då en del handlande komma att omedelbart höja priserna under det att

andra uppskjuta prishöjningen tills de inköpt de nya beskattade varorna. Det

synes även vara förenat med stora tekniska svårigheter att genom en retroaktiv

beskattning av detaljhandlarnas ingående lager undvika de nu nämnda

olägenheterna. Ty de förefintliga lagervärderingarna äro gjorda efter så

olika principer, att en på dessa baserad beskattning skulle träffa mycket

ojämnt och orättvist. Och det är alltför vanskligt och kostsamt att söka föranstalta

en ny inventering av alla lager inom detaljhandeln och en uppskattning

av deras värde efter enhetliga principer. För det fjärde blir skattens

konstruktion ganska invecklad, då skatterestitution måste beviljas ej endast

vid export av beskattade varor utan även vid förbrukningen av dylika varor

vid produktionen av andra varor, som sedan ånyo bli beskattade.

3. Enligt det sista alternativet upptages omsättningsskatten, när varan försäljes

till den slutlig^ konsumenten. Efter dessa riktlinjer var det i Norge år

1933 framlagda förslaget utarbetat. Även i andra länder synes man i första

hand ha sökt komma fram på denna väg, men så småningom resignerat inför

de förmenta praktiska svårigheterna alt få till stånd en effektiv skattekontroll

över detaljhandeln. Under del sista årtiondet har emellertid denna

skatteform med framgång prövats i ett stort antal av de nordamerikanska

delstaterna. Det är givetvis ett anmärkningsvärt förhållande, att det övervägande

flertalet av de stater, som på senare tid infört en omsättningsskatt, ansett

det mest fördelaktigt att lägga skatten på detaljhandeln. Skatten baseras

vanligen på (månads- eller kvartalsvis) avgivna deklarationer från detalj
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

81

handlarnas sida. I det tjugotal stater, som nu ha en dylik skatt, varierar skattesatsen

kring 2 a 3 %. I detta sammanhang kan även erinras örn att den

i år införda danska skatten på omsättningen av vissa varukategorier (i regel

med 10 %) också konstruerats på ett liknande sätt. Med visst fog kan därför

påstås, att denna typ av omsättningsskatt tills vidare utgör den sista

etappen i skattens utveckling.

Skattens fördelar kunna enklast beskrivas så, att man undviker flertalet

av de nackdelar som ovan konstaterats vidlåda de andra skattetyperna. Den

lotala belastningen av konsumenterna behöver ej bli mycket större än vad

staten får in i skatteintäkter. Skatten kan konstrueras så, att den medför en

jämn belastning av stora fält av den privata konsumtionen och orsakar ett

minimum av rubbningar för produktionen. Skattens konstruktion blir för övrigt

jämförelsevis enkel, då skatterestitutioner vid export eller fortsatt produktion

blott i undantagsfall bli erforderliga. Skattesatsen blir visserligen

högre än vid en allmän omsättningsbeskattning, men den kan å andra sidan

hållas avsevärt lägre än vid en producent- eller partihandelskatt, dels därför

alt skatten täcker ett större fält och dels därför att den utgår efter högre värden.

Skatleincidensen blir mera överskådlig, vilket är en stor fördel under

nuvarande förhållanden, då det är av intresse att hålla isär de av indirekt

beskattning orsakade höjningarna av levnadskostnaderna från andra prisstegringar.

Slutligen ger skatten ej upphov till några egentliga övergångssvårigheter,

örn skattens införande ej i förväg bekantgöres för allmänheten.

Gentemot dessa fördelar står egentligen bara en, ehuru mycket betydande,

nackdel: svårigheten att åstadkomma en effektiv taxering och skatteindrivning

hos alla detaljhandlare. Då det här blir fråga om ett mångdubbelt större

antal skattesubjekt med svårkontrollerbar bokföring, bli även i lyckligaste

fall debiterings- och uppbördskos tnaderna avsevärt större än vid producentoch

partihandelsskatten. Men den avgörande frågan är om kontrollen även

med ökade kostnader kan göras så god att skatten fungerar tillfredsställande.

Erfarenheterna från U. S. A. synas visa, att detta ej är omöjligt. Svaret

på frågan blir dock beroende av den skattemoral och den taxeringsorganisalion,

som förefinnes i varje särskilt land.

Omsättningsskatten från svensk synpunkt.

Valet av skattetyp.

Av den lämnade översikten framgår, att flertalet länder redan förut haft

en omsättningsskatt av ett eller annat slag, och att det återstående fåtalet under

trycket av nuvarande finansiella svårigheter står i begrepp att införa densamma.

Omsättningsskatten skulle därmed bli en nästan generellt accepterad

skatt. Ser man frågan om omsättningsskattens införande i Sverige mot denna

bakgrund, torde ej många ord behöva spillas på skattens allmänna motivering.

Då Sveriges finansiella läge ej är bättre än andra länders, vore det

underligt örn vi skulle kunna reda oss utan en skatt, som man på nästan alla

andra håll ansett sig ej kunna undvara.

Det synes även vara lätt att organiskt infoga skatten i vårt nuvarande statliga

skattesystem. Detta har hittills bestått av direkta inkomst- och förmögenhetsskatter

för de medelstora och större inkomsttagarna och indirekta

konsumtionsskatter på speciella varor, som huvudsakligen belasta den stora

massan av mindre inkomsttagare. Vi stå nu inför nödvändigheten att avsevärt

öka det allmänna skattetrycket efter hela linjen. Detta kan knappast ske

endast genom en höjning av de gamla skatterna. Skattesystemet vinner avse
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

värt i fasthet, om det utbygges med en allmän konsumtionsbeskattning av

det slag som omsättningsskatten representerar.

Alltför höga direkta skatter utlösa nämligen för de medelstora och större

inkomsttagarnas vidkommande en tendens att minska sparandet i stället för

konsumtionen. Och vad de mindre inkomsttagarna angår, är en effektiv direkt

skattebelastning förenad med stora taxerings- och uppbördstekniska

svårigheter. Skulle denna väg beträdas i Sverige, bleve det antagligen nödvändigt

att införa obligatoriska skatteavdrag vid löneutbetalningar etc., vilket

förfarande ju redan nu förekommer exempelvis i Tyskland. — I jämförelse

med en ny direkt inkomstskatt har en indirekt konsumtionsskatt den fördelen,

att den ej träffar sparmedlen och därför kan antagas utöva ett gynnsamt

inflytande på sparverksamheten. Detta argument väger särskilt tungt

under nuvarande förhållanden, då alla tänkbara medel böra tillgripas för att

framstimulera det ökade sparande, som erfordras för att statens enorma låneanspråk

ej skola få inflatorisk effekt. Vidare ger en skatt på konsumtionen

även bättre möjligheter att träffa den stora massan av mindre inkomsttagare,

från vilka ökade bidrag till statskassan i nuvarande nödläge ej kunna

undvaras.

Konsumtionsbeskattningen har i Sverige hittills reglerats efter principen

att i huvudsak träffa endast umbärliga varor, så att den i möjlig mån skonar

de fattigare och de barnrika familjerna. De speciella skatterna på dylika varor

(spritdrycker, tobak, kaffe, etc.) kunna emellertid knappast pressas utöver

en viss gräns, och redan innan denna nåtts blir resultatet för övrigt

tämligen otillfredsställande från fördelningssynpunkt, då skattekraftiga personer

som undvika konsumtionen av de beskattade varorna slippa för billigt

undan. Vid en mera allmän konsumtionsbeskattning fördelas skattetrycket mera

jämnt. På denna väg kunna även större skatteinkomster erhållas, då allmänheten

nu blott i begränsad omfattning kan undgå skatt genom att övergå

till skattefri konsumtion. Om åter skattens avkastning minskas av den anledningen,

att allmänheten förmås inskränka sina totala konsumtionsutgifter —

och en dylik avskräckande effekt av skatten kan med säkerhet påräknas, örn

skatten av allmänheten uppfattas som en mera tillfällig åtgärd — förfelar

skatten dock ej därmed sin uppgift. I så fall ökas nämligen sparandet i motsvarande

mån — häri ligger just den stora fördelen hos en relativt allmän

konsumtionsbeskattning — och dessa nya sparmedel komma på ett eller annat

sätt statens upplåning till godo. — Härmed skall dock ej förnekas, att en

relativt allmän konsumtionsbeskattning kan kännbart fördyra levnadskostnaderna

för de minst bärkraftiga skattdragarna, nämligen de fattiga barnrika

familjerna. För att denna olägenhet skall mildras är det önskvärt att

åtminstone vissa elementära livsförnödenheter undantagas från skatt. Vidare

torde det bli nödvändigt alt, örn en dylik beskattning införes, genom direkt

statlig subvention bispringa de mest nödställda fallen. Genom dylika modifikationer

torde det vara möjligt att i någon mån lämpa skattebördan efter

bärkraften.

Av det anförda torde framgå, att en allmän konsumtionsbeskattning i form

av en omsättningsskatt har en viktig uppgift att fylla i Sverige, så länge de

statliga skattebehoven hålla sig kring den nuvarande höga nivån. Detta gäller

även oberoende av att landet nu befnner sig i en utpräglad knapphetssituation.

Tar man hänsyn till vårt genom avspärrningen framkallade ekonomiska

nödläge, förstärkes avsevärt bärkraften av de skäl som ovan anförts till

förmån för omsättningsskatten. Såvitt ej ett vittgående ransoneringssystem

införes, måste nämligen den ökade varuknappheten medföra en fortsatt höjning

av konsumtionsprisnivån också örn man underlåter att pålägga konsumtionen

en omsättningsskatt. Omsättningsskatten kommer därför ej att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

83.

med hela sitt belopp ge upphov till en ny prisstegring, utan delvis kommes

den att föra till det resultatet, att vinsten av den prisstegring, som även eljest

hade kommit till stånd för att åvägabringa den mot varuknappheten svaraiu

de konsumtionsinskränkningen, nu tillföres staten i stället för enskilda företagare.

Ser man omsättningsskatten mot denna bakgrund, framstå dess verkningar

i mera gynnsam dager för den konsumerande allmänheten. I samma

mån blir den nämligen en skatt på företagarna i stället för på konsumenterna.

Och från penningpolitisk synpunkt medför skatten den konsekvensen,

att konsumtionsvarornas prisstegring ej drar med sig en motsvarande höjning

av inkomstnivån som sedan ger upphov till en ny prisstegring. Den inflatoriska

processen bryter alltså genom skatten, och på längre sikt är detta

givetvis till fördel just för den stora allmänheten. ;

För att skatten skall fylla denna uppgift får den ej tilltagas i för små dimensioner.

Den bör vara av samma storleksordning som de speciella konsumtionsskatterna

och alltså avkasta åtminstone 200 milj. kr. räknat i förkrigstidens

penningvärde. Omsättningsskatten kommer på så sätt att bli

en av de större bärande skatterna under den nuvarande krisperioden. Då

det är omöjligt att bedöma, hur länge denna period kommer att vara och om

skatten även behöver upptagas efter krigets slut, bör man vid skattens konstruktion

i första hand taga hänsyn till de omedelbara verkningarna och ej

till verkningarna på relativt lång sikt. Denna synpunkt är av särskild betydelse,

när det gäller att träffa ett val mellan de tre typer av omsättningsskatt,

som ovan karakteriserats.

Man kan nämligen knappast reflektera på att nu i Sverige införa en skatt

på all varuomsättning, då en dylik skatt under övergångstiden medför påtagligen

ogynnsamma verkningar: den ingriper i alla kostnads- och prissättningskalkyler

och medför icke önskvärda rubbningar inom näringslivets organisation.

Även en producent- eller partihandelsskatt framstår i ganska

ogynnsam dager, örn man ser till dess resultat under den närmaste tiden.

Den träffar nämligen ej de hos detaljhandlarna uteliggande lagren, som i Sveriges

nuvarande avspärrade läge representera en viktig nationell tillgång, sorn

endast med varsamhet bör distribueras bland konsumenterna. Endast örn

skatten suppleras med en extra skatt på detaljhandelslagren, medför den en

önskad återhållsamhet inom konsumtionen. Men då en dylik lagerskatt, om

den konstrueras så att den ej blir för tryckande för detaljhandlarna, egentligen

blir av samma karaktär som en skatt på detaljhandelns omsättning,

synes det vara bättre att taga steget fullt ut och konstruera omsättningsskatten

som en detaljhandelsskatt.

Denna argumentering stärkes naturligtvis ytterligare, örn vederbörlig hänsyn

tages också till de andra skäl av mera principiell art, som ovan anförts

till förmån för att skatten skall upptagas vid varans övergång till konsumenten.

I själva verket torde vissa av dessa skäl få ökad bärkraft under en period

som den närvarande, då prisnivån befinner sig i rörelse uppåt. De

mot skatten svarande prishöjningarna på konsumtionsvaror komma nämligen

då att fullt uttagas, och skatten kommer därigenom att få en tydligt konsumtionshämmande

effekt vilket under nuvarande omständigheter måste betraktas

som ett stort plus.

De nu anförda skälen för att den svenska skatten bör konstrueras som en

skatt på konsumenthandeln — eventuellt supplerad med speciella skatter på

omsättningen av sådana varor, vilkas konsumtion behöver särskilt begränsas

i nuvarande läge — synas vara så starka, att denna väg bör beträdas,

trots att man ännu ej har erfarenhet av och ännu ej kan fullt överblicka do:

för visso icke obetydliga tekniska svårigheter, som äro förknippade med skab
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

tens debitering och indrivning hos detaljhandlarna. Att en dylik skatteform

förutsätter en förbättring av den nuvarande taxeringsorganisationen, utgör ej

något avgörande skäl mot skatten, då en reform i denna riktning även från

andra synpunkter torde få anses vara synnerligen önskvärd.

Den föreslagna skattens konstruktion.

Skattepliktig konsumtion.

Även om omsättningsskatten principiellt skall konstrueras som en allmän

konsumtionsskatt, är det av skattepolitiska och skattetekniska grunder lämpligt

att å ena sidan undantaga viss konsumtion från skattebelastning och å

andra sidan draga in under skatten viss annan förbrukning som sker i produktivt

syfte vid utövandet av förvärvsverksamhet. Då skattens karaktär

till stor del blir beroende av dessa modifikationer av den totala konsumtionen

som skattenorm, skall här först lämnas en redogörelse för desamma.

Gränsen mellan de privata hushållens skattepliktiga och skattefria konsumtion

kan lämpligen preciseras i följande tre huvudpunkter.

1. Skatteplikten har i första hand anknutits till begreppet varor, d. v. s.

materiella ting som ha karaktären av lös egendom och äro av sådan beskaffenhet

att de ingå i den normala handeln eller i restaurangrörelse o. d.

Detta innebär, att skattefrihet föreligger beträffande alla prestationer som

enbart ha karaktären av tjänster och ej omedelbart sammanhänga med en

varuöverlåtelse.

Skattefriheten för alla slag av tjänsteprestationer, som ej komma till uttryck

i högre varuvärden, är av mycket stor principiell betydelse. Den medför

sålunda först och främst, att den viktiga del av den totala konsumtionen,

som består i bostadsnyttjande, ej belastas med omsättningsskatt. Detta gäller

såväl förhyrda som egna bostäder samt även hotell- och pensionatsrörelse

i vad denna avser upplåtelse av bostad. Som skäl för denna skattebefrielse

kan anföras, att det är skäligen meningslöst att åstadkomma en

större inknappning av bostadsstandarden än som betingas av bostadsproduktionens

nedgång. Följden härav skulle blott bli onödiga flyttningskostnader

samt ett ökat antal outhyrda lägenheter. Den inknappning som erfordras

för att det nu förefintliga bostadsbeståndet skall framstå som tillräckligt

torde framkallas även utan omsättningsskatt av den höjning av bostadshyrorna

som är att vänta redan på grund av räntenivåns stegring jämte den

allmänna press till konsumtionsinskränkning som ligger i levnadskostnadernas

höjning, den stegrade skattebelastningen etc. Resonemanget skulle

även kunna uttryckas så, att bostadshyrorna under nuvarande förhållanden

ej skulle tåla den belastning som en relativt hög omsättningsskatt skulle

utgöra. För det andra skulle en skatt på hyrorna, i den mån den överflyttades

på hyresgästerna, otvivelaktigt medföra socialt ogynnsamma verkningar,

då den särskilt hårt skulle träffa den fattigare stadsbefolkningen.

Slutligen förutsätter en skatt på bostädernas hyresvärde en bättre taxering

av förmånen av egen bostad än som förekommer för närvarande. I alla händelser

måste man därför vänta med att skattlägga bostadsnyttjandet, tills

taxeringen på detta område förbättrats.

En annan viktig grupp av tjänsteprestationer, som åtminstone ej direkt

träffas av omsättningsskatt, hänför sig till transportmedlen. Resor på järnväg,

med båt, bil, buss eller spårväg bli alltså fria från omsättningsskatt,

liksom även nyttjandet av post, telegraf, telefon, radio m. m. Då en viss

konsumtionsinskränkning i detta fall är önskvärd, får motiveringen här

läggas litet annorlunda än i förra fallet. Det kan framhållas, att den ifråga
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

85

varande konsumtionsinskränkningen kan effektueras även utan omsättningsskatt,

då offentliga myndigheter direkt bestämma tarifferna för järnvägs-,

spårvägs- och en stor del av busstrafiken samt även för post, telegraf,

telefon och radio. Offentlig kontroll föreligger även beträffande prissättningen

på stenkol, bensin och andra driftsmedel för ångbåtar samt bil- och

busstrafiken. En extra belastning av transporttjänsterna med omsättningsskatt

skulle därför blott ge upphov till onödiga komplikationer.

En tredje grupp av skattefria tjänsteprestationer representeras av nöjesindustrien

(biografer, teatrar etc.). Då dessa redan träffas av (en nyligen

fördubblad) nöjesskatt, framstår befrielsen från omsättningsskatt ej som

anmärkningsvärd. Till en fjärde grupp av tjänster kan man sammanföra

vad som presteras på sjukvårdens och hygienens område. Skattefriheten för

läkare- och tandläkarearvoden samt för sjukhusvistelse kan motiveras av

sociala hänsyn. Skattefriheten för frisörer och andra dylika yrken är

kanske ej lika välmotiverad men är av mindre praktisk betydelse. Arbetshjälpen

inom hemmen utgör en femte grupp av tjänster, beträffande vilken

skäl kunna anföras både för och mot skattefrihet.

Härmed torde ha nämnts de viktigaste av de arter av tjänsteprestationer,

som allmänheten tillgodogör sig i egenskapen av konsumenter. Även andra

tjänster utbjudas på marknaden, men dessa torde i huvudsak få anses gagna

produktiva syften. De förbrukas alltså av näringsidkarna under deras

yrkesutövning och ge ej upphov till någon direkt behovstillfredsställelse. Detta

gäller exempelvis tjänster inom bank- och försäkringsverksamhet, advokatrörelse,

förmedlingsverksamhet etc. Skattefriheten för dessa tjänster kan

alltså försvaras därmed att de ej ingå i den konsumtion, som omsättningsskatten

avser att träffa.

Av den nu givna översikten framgår, att generell befrielse från omsättningsskatt

för rena tjänsteprestationer i stort sett kan anses vara väl motiverad.

Även praktiska hänsyn tala för en dylik skattefrihet, då skattens

konstruktion givetvis avsevärt förenklas, örn skatteplikten kan begränsas till

varuprestationer. Dock skall ej förnekas, att gränsdragningen mellan de

skattepliktiga och de skattefria fallen i en del fall framstår såsom tämligen

godtycklig. Inom restaurangrörelsen exempelvis blir det arbete, som läggs

ner på tillredningen av varorna beskattat (motsvarande arbete inom hemmen

är skattefritt), under det att uppassningsarbetet undgår skatt, om det avlönas

medelst särskilda servis- eller drickspenningsavgifter. Men liknande

anmärkningar kunna framställas mot alla gränsdragningar av denna art.

Det bör även erinras örn att skattefriheten i de anförda fallen ej är fullständig.

Tjänsteleverantörerna likställas nämligen i många fall med konsumenter,

varför de komma att träffas av omsättningsskatt vid inköp av förbrukningsvaror,

inventarier etc., i den mån dessa äro föremål för butikshandel.

Skattefriheten kommer härigenom att i stort sett begränsas till betalningen

för de rena arbetsprestationerna.

2. Även från regeln att omsättningsskatt skall utgå vid försäljning avvaror

till den konsumerande allmänheten ha vissa undantag stipulerats. 1

första hand ha vissa varukategorier gjorts skattefria. (Beträffande mjölk,

grädde, smör och margarin gäller skattefriheten dock ej vid försäljning i samband

med utövandet av restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse,

då det i detta fall är förenat med tekniska svårigheter att frånskilja dessa

varor från den skattepliktiga omsättningen.)

De skattefria konsumtionsvarorna kunna indelas i följande grupper:

a) Mjölk, grädde, smör och margarin.

b) Ved, stenkol, koks, bensin, bränn- och smörjoljor.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

c) Apöteksvaror.

d) Spritdrycker och viner.

. Såsom framgår av denna lista motiveras skattefriheten i vissa fall av försörjningspolitiska

och i andra fall av skattetekniska hänsyn. Att listan ej

blivit längre beror också på skattetekniska grunder. Skattefrihet för en vara

förutsätter nämligen, att detaljhandlaren håller försäljningen av denna vara

isär från sin övriga omsättning. Då detta medför en del extra bokföringsarbete,

som stiger i proportion till antalet skattefria varor, är det önskvärt att

antalet skattefria varor i möjlig mån begränsas och att varorna äro av en

sådan karaktär, att de lätt kunna särskiljas från de övriga varorna.

I gruppen av mejeriprodukter har ost uteslutits, då det är svårt att draga

en gräns mellan hushållsost och delikatessost (endast beträffande den förra

framstår skattefrihet som önskvärd) och ostförsäljningen för övrigt ofta ej

sker i samband med försäljningen av mjölk och smör. Däremot har margarin

tillagts, dels därför att man på så sätt slipper problemet rörande det

smörblandade margarinet, dels och framför allt därför att det skulle framstå

som en social orättvisa att befria smörkonsumenterna men skattlägga de

fattigare margarinkonsumenterna. Det viktigaste skälet för att gruppen göres

skattefri är, att det här är fråga örn elementära livsförnödenheter av mycket

stor betydelse för de breda lagrens ekonomi. Då konsumtionen varierar

med familjens storlek står den ofta i omvänd proportion till inkomsttagarnas

ekonomiska bärkraft. Man kan från denna synpunkt snarare fråga, varför

ej fler förnödenheter av liknande karaktär, framför allt mjöl, bröd och

potatis, undantagits från skatt. Även beträffande dessa produkter kommer

omsättningsskatten att hårt belasta de fattiga barnrika familjerna. Svaret på

frågan ligger i den nyss anförda skattetekniska nödvändigheten att i möjlig

mån begränsa de skattefria varornas antal. Av de stora konsumtionsvarorna

äro mjölk och smör särskilt lätta att hålla isär från övriga varor, varför

önskemålet att skona den mindre bärkraftiga konsumtionen här synes vara

lättast att realisera. Ser man dessutom frågan mot jordbruksregleringens

bakgrund, talar för skattefrihet också den omständigheten, att man ej genom

omsättningsskatt bör försvåra en politik, som går ut på att genom särskilda

subventionsåtgärder tillförsäkra producenterna en skälig inkomst.

Även beträffande den följande gruppen av bränsle- och driftsmedel gäller,

att den tämligen lätt kan hållas isär från övriga varor inom detaljhandeln.

Beträffande bränslemedlen kan man också anföra försörjningspolitiska hänsyn.

Då statens politik på detta område har inriktats på att motverka fördyringen

av dessa produkter, skulle det framstå som inkonsekvent att belasta

dem med omsättningsskatt. Det skulle även vara skattetekniskt svårt

att nå samtliga fall (exempelvis vedleveranser direkt till konsumenterna).

Beträffande driftsmedlen gäller åter, att staten här kan direkt reglera prisbildningen.

Från den sistnämnda synpunkten kan man också försvara skattefrihet

för de följande grupperna.

, Att spritdrycker och viner men ej tobak medtagits bland de skattefria

varorna sammanhänger därmed, att detaljförsäljningen av den senare varan

ej är lika lätt att kontrollera och att hålla isär från övrig försäljning som

försäljningen av de förra varorna. Det skulle medföra alltför mycket arbete

för tobakshandlarna att i bokföringen skilja ifrån den rena tobakshandeln

från annan handel. De böra därför vid redovisningen av sin skattepliktiga

omsättning i denna inräkna försäljningen av tobaksprodukter. Eftersom

det härvid ej är lämpligt att de hålla sig skadeslösa genom att höja

detaljpriserna för tobaksvarorna utöver det på banderollerna angivna, förutsätter

det här föreslagna arrangemanget, att de i stället få tillgodoräkna

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-

87

sig en i motsvarande grad förhöjd avance vid inköp från tobaksmonopolet

och en i motsvarande grad lägre skatt vid import direkt från utlandet.

3. Vid sidan av de nu nämnda skattebefrielserna, som hänföra sig till

speciella varor, kan man även motivera en viss skattebefrielse för vissa grupper

av säljare. Med säljare likställas i detta avseende producenter som ur

sin rörelse uttaga varor för eget behov.

Sålunda synes det framför allt av skattetekniska grunder vara lämpligt

att ej låta jordbrukare, trädgårdsodlare och fiskare betala omsättningsskatt

för vad de inom det egna hushållet konsumera av sina produkter. Det skulle

nämligen vara synnerligen svårt att göra en dylik skatt fullt effektiv. Detsamma

gäller smärre försäljningar som ske direkt till konsumenterna. Däremot

bör en mera yrkesmässigt bedriven handel, exempelvis i salustånd å

torg, bli föremål för omsättningsskatt, då den egentliga butikshandeln med

samma varor eljest skulle anse sig orättvist behandlad.

Vidare ha även av staten företagna försäljningar befriats från omsättningsskatt.

Det är härvid fråga örn mera speciella fall, i vilka någon anledning

ej föreligger att upptaga omsättningsskatt. Däremot synes det ej vara något

skäl att från skatt undantaga sådana transaktioner, i vilka staten uppträder

som köpare. De statliga inrättningarna få alltså lika väl som de privata hushållen

vidkännas den prishöjning, som orsakats av omsättningsskatten.

Slutligen bör även framhållas, att skatteplikt endast föreligger vid yrkesmässiga

försäljningar. Omsättningsskatt bör alltså ej utkrävas, då varor försäljas

å en basar med välgörande syfte, ej heller när lösöre avyttras från

ett privat hushåll, eller när en familj mottager betalande gäster i mindre

omfattning, etc. Det torde visserligen i en del fall vara svårt att draga en

klar gräns mellan dessa och de mera yrkesmässiga fallen, men frågan torde

så småningom få en viss lösning genom rättspraxis.

För att ge en föreställning om vad de under 1. och 2. karakteriserade

skattebefrielserna betyda statistiskt sett, har nedan gjorts en fördelning av

den totala konsumtionen enligt 1935 års siffror på skattepliktig och skattefri

konsumtion.

Skattepliktig konsumtion

i milj. kr.

Kött och fläsk...................... 413

Ägg, lisk och ost .................. 227

Potatis, mjöl och bröd .............. 399

Trädgårdsprodukter.................. 225

Specerier, kolonialvaror.............. 424

Drycker (ej rus-) och tobak.......... 288

Förtäring utom hemmet ............ 130

Kläder ............................ 941

Skodon............................ 167

Möbler och husgeråd................ 443

Övriga inventarier.................. 315

Diverse (trycksaker, tvättmedel etc.) .. 195

4,167

Skattefri konsumtion

i milj. kr.

Mjölk........................... 2681

Smör.......................... 173 >507

Margarin........................ 66)

Bränsle och lyse ................ 318

Medicin ........................ 45

Spritdrycker och viner .......... 155

Bostad.......................... 896

Transporttjänster................ 356

Biograf, teater m. m............. 72

Sjukvård och hygien ............ 85

Arbetshjälp i hemmet............ 130

2,564

Den totala konsumtionen inom de privata hushållen uppgick under sagda

år alltså till 6,731 milj. kr. Härav skulle 62 °/o ha blivit skattepliktig enligt

de ovan för omsättningsskatten angivna reglerna under det att 38 °/o skulle

varit skattefri. Härvid har dock bortsetts från de under 3. nämnda skatte
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

befrielserna. Den minskning av skatteunderlaget, som föranledes av dem,

torde emellertid mer än väl kompenseras av den utsträckning av skatteplikten

till den produktiva konsumtionen varom förmäles i nästa avdelning. En

omsättningsskatt på fem procent skulle alltså under 1935 lia givit något melån

200 milj. kr. Med hänsyn till att den därefter inträdda prisstegringen

torde mer än väl uppväga varumängdens minskning skulle en lika hög omsättningsskatt

under den närmaste tiden antagligen ge ett något större belopp.

En skattesats på fem procent synes därför vara väl avvägd, örn en

omsättningsskatt av nu angiven typ skall införas i Sverige.

Skattepliktens uttormning för olika

kategorier av skattesubjekt.

När det gäller att juridiskt utforma skatteplikten för olika kategorier av

skattesubjekt, så att omsättningsskatt kommer att erläggas för all den konsumtion

som ovan angivits vara av skattepliktig natur, visar det sig vara i

vissa fall nödvändigt och i andra fall lämpligt att låta omsättningsskatten

omfatta även viss annan förbrukning som äger rum i samband med utövandet

av förvärvsverksamhet och alltså ej är självändamål på samma sätt som

konsumtionen inom de privata hushållen.

Huvudparten av konsumtionsvarorna inköpas av de privata hushållen i

detaljaffärerna. I första hand tillkommer det därför detaljhandlarna att

upptaga omsättningsskatten av allmänheten och inleverera den till statsverket.

Skattskyldigheten måste i detta fall tydligen anknytas till den totala

omsättningen, minskad med vissa särskilda skattefria poster. En av

dessa poster utgöres av de i förra avdelningen omnämnda konsumtionsvarorna

för vilka skattefrihet stipulerats. Örn omsättningsskatten skulle begränsas

till den skattepliktiga konsumtionen inom de privata hushållen,

skulle det bli nödvändigt att införa en ny skattefri post, omfattande all försäljning

för produktiva syftemål. Emellertid är det av rent tekniska grunder

omöjligt att hålla isär hela denna försäljning från den övriga, varför

skattefriheten måste få en mera begränsad omfattning.

I vissa fall komma samma varuslag, som förbrukas inom de privata hushållen,

till användning inom förvärvsverksamhet. Man kan inte begära, att

detaljhandlarna skola lämna uppgift om hur stor försäljningen varit för vart

och ett av dessa båda syftemål. Detta skulle bland annat förutsätta, att detaljhandlarna

gjorde sig underrättade örn köparnas förhållanden och deras

avsikter med de inköpta varorna, vilket givetvis är omöjligt. De båda slagen

av försäljningar måste alltså i dessa fall behandlas lika, vilket innebär, att

omsättningsskatten kommer att belasta också de i produktivt syfte gjorda

inköpen.

I andra fall kan man åter av varornas beskaffenhet sluta sig till om inköpen

företagas av konsumenter eller producenter. I fråga om vissa redskap

och inventarier samt vissa råvaror och halvfabrikat, som ej komma till

användning inom de privata hushållen, kunna köparna givetvis förutsättas

vara producenter. Det skulle emellertid i många fall bli alltför betungande

för detaljhandlarna att föra särskilda anteckningar rörande alla försäljningar

av detta slag. Örn en lista skall upprättas på skattefria produktionsvaror,

mäste den alltså bli tämligen begränsad. I det föreliggande författningsförslaget

har den kommit att omfatta endast vissa viktigare förnödenheter för

jordbruket, nämligen fodermedel och gödselmedel.

Huvudparten av partihandeln bör tydligen gå fri från omsättningsskatt,

eftersom den äger rum till återförsäljare, hos vilka skatten i stället uppta
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

89

ges, när det är fråga om skattepliktiga varor. I den mån en grosshandlare

avyttrar smärre varupartier direkt till konsumenterna, bör han dock betala

omsättningsskatt härför. I den mån han åter försäljer förnödenheter och

inventarier direkt till producenter, skulle skattefrihet kunna försvaras därmed,

att omsättningsskatten principiellt skall belasta endast den egentliga

konsumtionen och att det inom partihandeln med dess mera ordnade bokföring

i regel ej torde möta några större svårigheter att hålla dessa försäljningar

isär från försäljningar till konsumenterna. Men om dylika inköp äro

skattebelagda, när de äga rum hos detaljhandlare, synes konsekvensen fordra,

att skatt erlägges även när inköpen ske direkt hos grossisten. I författningsförslaget

har partihandlaren därför gjorts skattskyldig för all försäljning

av varor, vilka äro föremål för butikshandel och däi''vid beläggas med

omsättningsskatt, såvida försäljningen icke sker till återförsäljare eller till

producent som försäljer till återförsäljare.

Inom vissa branscher, framför allt inom järnhandeln, förekommer ofta

handel i detalj och parti inom samma affär. I så fall bör var och en av

dessa båda slag av handel i skattehänseende behandlas efter därför gällande

regler. Detta förutsätter dock, att bokföringen ger möjlighet att göra en

klar åtskillnad mellan de båda verksamhetsgrenarna. Är detta ej fallet, får

hela rörelsen behandlas efter de strängare för detaljhandeln gällande reglerna,

innebärande hl. a. att skatteplikt även föreligger vid försäljning till

återförsäljare.

Vad sedan angår producenter av varor, för vilka skatteplikt föreligger

inom detaljhandeln, böra de tydligen erlägga omsättningsskatt när de försälja

direkt till konsumenterna. Detsamma gäller, när de utföra underhålls-,

rengörings- och förbättringsarbeten å dylika varor. Resultatet härav är

emellertid, att en viss dubbelbeskattning kommer till stånd, i den mån de

råvaror, halvfabrikat eller inventarier som förbrukats eller använts i rörelsen,

redan belastats med omsättningsskatt. För att i möjlig mån

mildra denna dubbelbeskattning har vid deklarationen av den skattepliktiga

omsättningen avdrag medgivits för samtidiga inköp av beskattade råvaror

och halvfabrikat. Av praktiska skäl har avdraget ej utsträckts även till de

varaktiga inventarierna.

Om en producent säljer sina produkter till en återförsäljare, blir den senare

skattskyldig när han avyttrar dem, varför den förre bör vara skattefri.

Här uppkommer dock den komplikationen, att avdraget för eventuella beskattade

råvaror och halvfabrikat ej kan utnyttjas. Med hänsyn härtill har

föreslagits, att örn återförsäljaren uppträder som kommissionär för producenten,

skatten i vissa fall skall uttagas hos producenten och ej hos återförsäljaren,

då endast den förre kan utnyttja det skattefria avdraget.

Försäljer åter producenten sin vara till en annan producent, bör skatt utgå

i sådana fall, då en detaljhandlare skulle varit skattskyldig för motsvarande

försäljning. Eljest skulle producenterna kunna spara skatt genom att

undvika mellanhänder. Örn den producent, som inköpt den beskattade varan,

använder den i sin rörelse för framställning av en annan vara, för vilken

han i sin tur blir skattepliktig, får han på nyss angivet sätt göra avdrag

för den förra skatten. Om åter den siste producenten försäljer varan till en

återförsäljare, som i sin tur blir skattskyldig, måste för undvikandet av dubbelbeskattning

den ifrågavarande producenten bli skattefri. Härav följer

åter, att också den förste producenten bör slippa skatt, enär denna nu ej avräknas

från den senare beskattningen. Detta är anledningen till den föreslagna

bestämmelsen örn att försäljning till producent, som försäljer till återförsäljare,

skall vara skattefri.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

De nu angivna reglerna torde i första liand få betydelse för hantverkets

beskattning. De egentliga industriföretagen torde däremot i regel gå fria

från omsättningsskatt, då de antingen försälja till återförsäljare eller direkt

till andra industriföretag; i det senare fallet är det oftast fråga om produkter

som ej äro föremål för regelmässig butikshandel.

Även skattskyldigheten för utövarna av restaurang-, pensionats-, kafé- och

konditorirörelse har i stort sett reglerats efter de för producenterna gällande

reglerna. De bli å ena sidan skattepliktiga för hela omsättningen (med undantag

för utskänkningen av spritdrycker och viner, vilka äro underkastade

en hård specialbeskattning och lätt kunna frånskiljas den övriga omsättningen)

men få å andra sidan göra avdrag för inköp av beskattade varor (dock ej

inventarier). Därigenom undvikes dubbelbeskattning samtidigt som hela

omsättningssumman blir beskattad.

De fall, då uttag ur egen rörelse ägt rum, ha behandlats på samma sätt,

som örn försäljning förekommit från rörelsen till det privata hushållet. Detta

står i överensstämmelse med transaktionernas behandling i ordinär bokföring.

När slutligen import förekommer av varor, för vilka omsättningsskatt skulle

erlagts om säljaren varit bosatt inom landet, bör omsättningsskatt tydligen

upptagas direkt av importören-köparen. Det synes kunna ifrågasättas,

huruvida icke taxerings- och uppbördsförfarandet i detta fall borde åläggas

tullmyndigheterna. Då dylik import under nuvarande förhållanden kan

förväntas bli av ringa omfattning, har dock i det föreliggande förslaget särskilt

uppbördsförfarande för denna del av omsättningsskatten icke utarbetats.

Skattepliktig förbrukning inom

förvärvsverksamhet.

En efter ovan angivna principer konstruerad omsättningsskatt träffar utöver

den skattepliktiga konsumtionen inom de privata hushållen även viss

annan förbrukning som äger rum i produktivt syfte. Denna belastning framträder

givetvis som en extra kostnad för ifrågavarande arter av förvärvsverksamhet,

varigenom de framställda produkterna eller de presterade tjänsterna

i någon mån fördyras. Detta medför direkt eller indirekt också en ny

belastning av vissa områden av den slutliga konsumtionen. I den mån omsättningsskatt

redan förut utgår för denna konsumtion, blir resultatet alltså

en dubbelbelastning. I andra fall blir följden endast, att viss konsumtion,

som eljest skulle varit skattefri, nu blir partiellt beskattad.

De viktigaste arterna av den produktiva förbrukning, som träffas av omsättningsskatten,

äro följande:

a) Inventarier och utensilier för kontors- och administrationslokaler. —

Även bank- och försäkringsverksamheten får alltså bära någon del av omsättningsskatten.

I övriga fall uppkommer i regel en viss dubbelbeskattning

som dock ej blir vidare kännbar.

b) Inventarier och utensilier för butiker, restauranger m. m. — Här föreligger

också en viss dubbelbeskattning.

c) Inventarier och utensilier, som användas av läkare, tandläkare, frisörer

m. fl. yrkesutövare. — Då de tjänster, som presteras inom dessa yrken,

ej förut träffas av omsättningsskatt, framstår den nu nämnda beskattningen

ej som anmärkningsvärd.

d) Vissa redskap och inventarier som användas inom hantverket. — Skat
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

91

Sen på de råvaror och halvfabrikat som förbrukas inom rörelsen får däremot

avräknas från skatten å produkterna.

e) Vissa råvaror samt halv- och helfabrikat, som komma till användning

inom byggnadsverksamheten. — Då varken byggnadsvärdet eller bostadshyran

träffas av omsättningsskatt, föreligger i detta fall ej någon dubbelbeskattning.

f) Vissa förnödenheter och inventarier, som användas inom jordbruket

med binäringar. — Här föreligger en viss dubbelbeskattning, som dock delvis

kompenseras av jordbrukarnas förmån att kunna skattefritt konsumera

produkter av ifrågavarande näringsgrenar samt av den generella skattefriheten

för viktigare mejeriprodukter.

Av denna översikt torde framgå, att den dubbelbeskattning, som orsakas

av att omsättningsskattens omfattning sträckes utöver den egentliga konsumtionen,

ej är särskilt betydande. I alla händelser torde eventuella nackdelar

av denna extra belastning ej uppväga fördelen av att omsättningsskatten

på detta sätt får en konstruktion, som möjliggör en effektiv belastning av

den konsumtion som man vill träffa.

Om skattens erläggande.

Det synes angeläget, att uppbörden av omsättningsskatten ordnas så att

skatten inflyter till statskassan successivt under det år, vartill den beskattningsbara

omsättningen hänför sig. Förslaget innebär, att skatten skall uppbäras

månadsvis i efterskott och grundas å uppgifter, som samtidigt avgivas

av de skattskyldiga.

Att månadsvis verkställa prövning av de inkommande uppgifterna angående

omsättningen låter sig knappast göra. Uppbördsmyndigheterna torde

icke kunna beredas tillräcklig arbetskraft för prövning av omsättningsuppgifter

för kortare tid än ett år. Vidare är uppenbart, att man — därest omsättningsuppgifterna

skulle prövas och fastställas månadsvis — också måste

bereda de skattskyldiga möjlighet att överklaga varje fastställelsebeslut, vilket

ur administrativ synpunkt icke synes tillrådligt med hänsyn till den därav

föranledda ökade belastningen av överinstanserna.

Månadsinbetalningarna torde därför ur statens synpunkt böra givas karaktär

av förskottsinbetalningar. En slutlig avräkning bör äga rum årligen.

I detta sammanhang bör klargöras, att ett verkligt taxeringsförfarande är

nödvändigt för åvägabringande av rättvisa grunder för skattens uttagande.

Straffbestämmelserna torde icke bliva tillräckliga härför; liksom vid den årliga

taxeringen avvikelse från självdeklarationer icke sällan måste vidtagas

utan att likväl förutsättningar för ett åtal äro förhanden, lärer få antagas,

att vid taxering till omsättningsskatt anledning att frångå en skattskyldigs

uppgifter kan inträda utan att straffbart förfarande föreligger.

Till taxeringsnämndernas arbete hör att granska och pröva de bokföringsskyldigas

räkenskaper, i förekommande fall genom anlitande av sakkunniga

biträden. Av de faktorer, som skola granskas vid inkomstens beräknande,

är omsättningens storlek en av de viktigaste. Med avseende härå synes lämpligt,

att taxeringen till omsättningsskatt anförtros taxeringsnämnderna och

att den verkställes i samband med den årliga taxeringen. Att tillgång

till uppgifterna för omsättningsskattens beräkning under beskattningsåret

kan vara av värde vid prövningen av skattskyldiga rörelseidkares taxeringar

till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

torde få antagas, liksom att taxeringsnämndernas förtrogenhet med dessa

skattskyldigas taxeringsförhållanden över huvud måste bliva av betydelse

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

vid granskningen av omsättningsuppgiftema i och för taxering till omsättningsskatt.

Givet är, att en viss merbelastning av taxeringsnämnderna i avseende

å arbetsuppgifter kommer att göra sig gällande, men denna merbelastning

torde icke vara av den omfattning, att man med anledning härav bör

söka tillskapa nya organ för ifrågavarande taxeringsverksamhet.

Frågan, huruvida en annan uppbördsmetod än den ovan angivna är att

föredraga, har övervägts. Därvid har befunnits, att man, även örn skatten

uttages genom stämpelbeläggning, icke kan undvara ett efterföljande taxeringsförfarande.

Någon lättnad ur skatteadministrativ synpunkt skulle

skattens uttagande på detta sätt således ej innebära; tvärtom måste arbetet

med stämplars tillhandahållande och redovisning bliva ganska betungande.

Med avseende härå och då ett stämpel- eller skattemärkessystem för flertalet

skattskyldiga knappast skulle kunna fullständigt genomföras och i

många fall dessutom medföra betydande olägenheter för såväl affärsmän och

allmänhet, synes ett dylikt system, som veterligen icke i något annat land

tillämpas vid beskattning av omsättning i detaljhandeln, icke kunna förordas.

Örn en affärsman använder kassaapparat för registrering av samtliga inbetalningar

och i affärslokalen låtit anslå uppmaning till kunderna att endast

betala mot kassakvitto från kassaapparaten, synes den medverkan från

allmänhetens sida vid omsättningsskattekontrollen, som uppgives vara en

fördel med ett skattemärkessystem, kunna uppnås även utan ett dylikt system.

Man torde hava anledning antaga, att flertalet affärsmän, som äro

angelägna örn att deras uppgifter angående omsättningen skola vinna tilltro

vid taxeringsförfarandet, komma att begagna kassaapparater uti sin rörelse.

Anmärkningar till särskilda paragrafer.

2 §■

Att medgiva generell befrielse vid försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare

eller fiskare bedriver, synes icke tillrådligt. Skatteplikt har i förslaget

förutsatts vid försäljning till annan än återförsäljare eller producent, som

säljer till återförsäljare, om försäljningen icke sker i ringa omfattning. För

att erforderlig kontroll skall kunna erhållas torde det vara nödvändigt, att

lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i vederbörlig bilaga till allmän

självdeklaration angiva i vilken omfattning försäljning ägt rum å ena sidan

till återförsäljare eller producent, som säljer till återförsäljare, och å andra

sidan till andra.

4 §•

Omsättningen kan definieras som summan av kontantförsäljning och kreditförsäljning.

I princip bör därför en omsättningsskatt beräknas på denna

summa med tillägg för rörelseidkarens egna varuuttag. Kreditförsäljningen

innesluter emellertid i sig riskmoment, i det att kunderna kunna visa sig vara

insolventa eller returnera varor eller erhålla rabatter. Vill man nå ett

så korrekt resultat som möjligt, måste ett avräkningsförfarande införas, genom

vilket kundförlusterna elimineras, likaså rabatter och returer.

Ifråga örn sådana rörelser, som sakna egentlig reskontrabokföring, d. v. s.

där en försäljning bokföres först när likviden inflyter, blir ett dylikt avräkningsförfarande

mycket enkelt. Man tillämpar samma princip, som nu gäller

för deklarationsblankett nr 7 a. Till de kontanta intäkterna (som i regel upptagas

netto, d. v. s. sedan rabatter och eventuella returer avdragits) under en

viss period läggas de (säkra) fordringarna vid periodens utgång. Från denna

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 93

summa dragas de fordringar, som upptogos såsom utgående fordringar för

nästföregående period.

För de rörelser, där memorial- och reskontrabokföring finnas, blir problemet

svårare. Sedan en kreditförsäljning bokförts, är den definitiv och inverkar

icke vidare på omsättningen, när likviden inflyter. Örn man skall

kunna göra en direkt jämförelse med de omsättningssiffror, som framkomma

i en rörelse av förut nämnd typ, alltså utan memorial och reskontrabokföring,

måste man som förut framhållits taga hänsyn till såväl rabatter som

returer och förluster genom kunders insolvens. Den största svårigheten torde

härvid kundförlusterna erbjuda, då värdering av fordringarna i flertalet

företag i regel icke sker förrän i samband med årsbokslutet.

Denna fråga kan givetvis lösas, men det synes av flera skäl lämpligast att

helt utesluta kundfordringarna. Det föreliggande förslaget innebär, att man

endast räknar med kontant försäljning jämte kundinbetalningar. Man kommer

då automatiskt ifrån inverkan av returer, rabatter och kundförluster.

Metoden har ytterligare den fördelen, att skatten icke uttages, förrän medel

till dess betalande influtit. Ur rent praktisk synpunkt torde därför denna

metod vara att förorda.

9 §•

Den som är skattskyldig till omsättningsskatt bör för rörelsen upprätta sådan

bokföring, att med utdrag av densamma utan svårighet tillförlitligen

kan särskiljas i vad mån omsättningen hänför sig till skattepliktig försäljning

eller till från skatteplikt undantagen försäljning. Någon tvångsföreskrift

eller påföljd vid underlåtenhet att föra böcker på angivet sätt torde

icke vara erforderlig med hänsyn till de föreslagna straffbestämmelserna för

oriktig uppgift samt det försämrade bevisläget.

Den uppgift, som skattskyldig månadsvis skall avlämna, bör kunna lämnas

å talong till giro- eller inbetalningskort, så att uppgift kan avlämnas samtidigt

som inbetalning till länstyrelses postgiro äger rum. Formulär till uppgiften

torde böra fastställas av Kungl. Majit. Uträknandet av skatten —

fem procent av den beskattningsbara omsättningen —- torde icke kunna antagas

bereda de skattskyldiga svårigheter.

Anledning att föreskriva att öretal av skatten skall bortfalla saknas.

10—11 §§.

För att länsstyrelsen skall kunna infordra felande uppgifter synes nödvändigt

att länsstyrelsen för register över de skattskyldiga. Det synes böra föreskrivas,

att länsstyrelsen snarast före den 1940 skall med led
ning

av taxeringshandlingarna och eljest tillgängliga handlingar upplägga

ett dylikt register.

Blankett med formulär till föreläggande och register torde kunna fastställas

av blankettkommissionen.

14 §.

^Frågan om beskattningsorten har i förslaget lösts så, att taxeringar föreslås

skola äga ruin i hemortskommunen. Det synes icke lämpligt ålägga

företagare med många filialer — exempelvis Pressbyrån — att avlämna uppgifter

och inbetala skatt särskilt för varje driftställe. Å andra sidan skall

icke bestridas, att länsstyrelsen med utdrag av taxeringslängderna till kommunal

inkomstskatt lättare skulle kunna utöva kontroll vid registerföringen,

om inbetalning skulle ske för varje driftställe särskilt. Det synes dock möjligt

att föra registret i nöjaktig ordning, även om inbetalning av och taxering

till omsättningsskatt hänföres till hemortskommunen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

16 §.

I denna paragraf avsett meddelande torde lämpligast ske genom översändande

av vederbörandes registerkort, försett med nödiga anteckningar.

32 §.

Bland de uppgifter, som skulle ankomma på den centrala nämnden, kommer

avgivandet av vägledande auktoritativa uttalanden i tolkningsfrågor

att bliva av stor betydelse. Vid den praktiska tillämpningen av förordningen

torde gränserna mellan de olika försäljningsformerna eller de olika typerna

av försäljningsställen komma att vålla de skattskyldiga svårigheter. Sålunda

torde exempelvis de lämnade anvisningarna å innebörden av begreppet butikshandel,

återförsäljare eller föreskriften i 1 § om producent, som försäljer

till återförsäljare m. m., icke kunna göras så tydliga, att alla tänkbara

fall täckas därav.

För att nämnden ej skall bliva alltför överhopad med förfrågningar har

det icke ansetts lämpligt, att de skattskyldiga direkt hos nämnden begära

upplysningar, utan bör vederbörande landskamrerare efter hänvändelse från

de skattskyldiga eller de skattskyldigas organisationer i varje särskilt fall

förmedla framställningar till nämnden.

33—34 §§.

Straffbestämmelserna överensstämma till huvudsaklig del med motsvarande

bestämmelser i taxeringsförordningen. Med avseende å angelägenheten

av att i största möjliga utsträckning korrekta belopp inflyta månadsvis,

har det icke ansetts lämpligt föreslå straffrihet, om beriktigande av oriktig

uppgift lämnas. Det har ansetts nödvändigt att stadga särskild straffpåföljd

vid grövre försummelser i fråga om månadsuppgifternas avfattande,

då den skattskyldige lätt kan frestas att göra en genomsnittlig beräkning

av omsättningssumman för månaden utan att bemöda sig att avgiva en i

möjligaste mån korrekt uppgift. Mot denna ståndpunkt torde den skattskyldige

icke med skäl kunna göra gällande, att bötesstraff är en alltför

sträng påföljd för försummelser av nämnda slag. Förevarande system med

inbetalningar månadsvis innebär nämligen icke att den skattskyldige har

att inleverera medel, som ur den skattskyldiges egen synpunkt äro att betrakta

såsom verkliga förskott å skatten, utan att inbetalningar till statsverket

fullgöras av medel, som för statsverkets räkning redan före inbetalningens

fullgörande uppburits.

Stockholm den 8 maj 1940.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

95

Bilaga.

Förslag

till

förordning om omsättningsskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Örn skattepliktig omsättning och omsättningsskattens beräkning.

1 §•

Omsättningsskatt skall med undantag, varom i 2 § förmäles, utgå

a) vid yrkesmässig försäljning av varor från butik eller annat därmed

likartat försäljningsställe;

b) vid yrkesmässig försäljning i andra fall än i a) omförmäles av varor,

som regelmässigt hållas till avsalu från butik eller annat därmed likartat

försäljningsställe, dock ej vid försäljning till återförsäljare eller till producent,

som försäljer till återförsäljare;

c) vid försäljning av varor från restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse;
d)

vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda

av varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt a), b) eller c)

äger rum;

e) vid utförande mot vederlag av underhålls-, rengörings- och förbättringsarbete

å varor, då arbetet yrkesmässigt verkställes av företagare med

stadigvarande driftställe för näringsverksamhet och arbetet faller inom området

för nämnda verksamhet;

f) vid import av i b) omförmälda varor, som företages av annan än återförsäljare

eller producent, som försäljer till återförsäljare.

Med försäljning likställes i denna förordning avyttring genom byte och

avbetalningsköp ävensom uthyrning av varor.

(Se vidare anvisningarna.)

2 §•

Omsättningsskatt erlägges ej

a) vid försäljning i fall, som omförmälas i 1 § a) och b), av mjölk,

grädde, smör, margarin samt i fall, som omförmälas i 1 § a), b) och c),

av foder- och gödselmedel, ved, stenkol, köks, bränn- och smörjoljor, rusdrycker

och apoteksvaror;

b) vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda

av i a) uppräknade varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt

1 § a) eller b) äger rum;

c) vid försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa

omfattning och utan samband med annan handel bedriver annorledes än

från butik med egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen

fångst.

Konungen äger att förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt i

fråga om särskilda varor eller varugrupper.

(Se vidare anvisningarna.)

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

3 §•

Omsättningsskatt skall utgå med fem procent av den skattepliktiga omsättningen.

4 §•

Skattepliktig omsättning omfattar med avdrag, varom nedan stadgas,

a) vid försäljning eller arbetsprestation: vederlaget;

b) vid uttag för företagarens eget behov eller för avlöning av anställda

av varor från rörelse, i vilken yrkesmässig försäljning enligt 1 § a), b)

eller c) äger rum: varornas värde enligt ortens pris;

c) vid import: det belopp, som utgör summan av kostnaderna för varans

förvärvande.

Från de i a) och b) angivna värdena må vid beräkning av skattepliktig

omsättning i rörelse avdrag göras för kostnaden för inköp efter den

1940 av för tillredning, tillverkning eller bearbetning inom företaget

avsett råmaterial eller halvfabrikat av annat slag än sådant, varom

förmäles i 2 § a). Uti restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse må

jämväl vid beräkning av skattepliktig omsättning avdrag göras för kostnader

för inköp efter nämnda tidpunkt av andra, i 2 § a) icke omförmälda

varor, som äro avsedda att förtäras på stället.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

Skattepliktig omsättning skall beräknas månadsvis.

Vederlag enligt 4 § inräknas i den skattepliktiga omsättningen i den mån

vederlaget influtit kontant såsom likvid eller vid diskontering av växel, som

av kund lämnats såsom likvid.

Avdrag, varom förmäles i 4 § sista stycket skall verkställas för den månad,

då inköp ägt rum. Överstiger inköpssumman viss månad den omsättning,

som skall anses belöpa å samma månad, må överskjutande belopp

avdragas vid den skattepliktiga omsättningens beräknande för följande månad

eller månader. Skattskyldig må dock vid beräknande av skattepliktig

omsättning för viss månad endast tillgodogöra sig dylikt avdrag för sådana

inköp, som verkställts under samma månad eller de närmast föregående

sex månaderna.

Om skattskyldighet.

6 §•

Omsättningsskatt skall erläggas

a) vid försäljning av säljaren;

b) vid uttag av varor enligt 1 § d) av företagaren;

c) vid import av den, för vars räkning importen äger rum.

Vid försäljning i kommission skall såsom säljare enligt a) anses kommittenten,

därest varorna av denne tillverkats, samt i andra fall kommissionären.

7 §•

Avlider skattskyldig skall för det beskattningsår, under vilket dödsfallet

inträffar, oskift dödsbo efter honom utgöra omsättningsskatt i den avlidnes

ställe.

8 §•

Från skattskyldighet enligt denna förordning är staten frikallad.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

97

Om inbetalning av omsättningsskatt i förskott.

9 §•

Skattskyldig åligger att senast den 15 i varje månad till länsstyrelsen i det

län, där lians hemortskommun är belägen,

1) avlämna uppgift för nästföregående månad å den skattepliktiga omsättningen

samt grunderna för densammas beräknande enligt fastställt formulär;
2)

i förskott inbetala omsättningsskatt å den uppgivna skattepliktiga omsättningen.

I fråga om skattepliktig omsättning enligt 4 § a) och b) skall särskild uppgift

avlämnas för varje förvärvskälla.

Skattebelopp inbetalas genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto,

därvid för ändamålet särskilt avsett inbetalnings- eller girokort, försett med

formulär enligt 1), skall användas.

Belopp, som upptagas i uppgift, skola utföras i jämna krontal, så att överskjutande

öretal bortfalla.

10 §.

Avlämnar skattskyldig icke inom föreskriven tid uppgift, som avses i 9 §,

må länsstyrelsen förelägga honom att inkomma med sådan uppgift.

Länsstyrelsen äger utsätta vite vid meddelande av föreläggande och till sådant

vite fälla.

11 §•

Med stöd av tillgängliga uppgifter skall länsstyrelsen upprätta och föra

register över de skattskyldiga inom länet.

I registret skall anteckning verkställas örn inkomna uppgifter och inbetalda

skattebelopp samt vidtagna åtgärder enligt 10 och 12 §§.

12 §.

Har skattskyldig icke inom föreskriven tid fullgjort honom åliggande skyldighet

att inbetala omsättningsskatt enligt 9 §, skall oguldet belopp uppdebiteras

och indrivas.

Om taxering tilt omsättningsskatt m. m.

13 §.

Taxering till omsättningsskatt skall avse beskattningsår och verkställas

av vederbörande beskattningsnämnder för den årliga taxeringen.

14 §.

Skattskyldig taxeras till omsättningsskatt i hemortskommunen.

Eftertaxering, som i 24 § omförmäles, skall ske där, varest taxeringen''bort

verkställas, om den skett i rätt tid.

15 §.

Skattepliktig omsättning enligt 4 § a) och b) beräknas och taxeras särskilt

för varje förvärvskälla.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 3. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 3.

16 §.

Länsstyrelsen skall sammanföra av skattskyldig lämnade uppgifter enligt

9 § för varje beskattningsår samt snarast efter beskattningsårets utgång

överlämna uppgifterna för det tilländalupna beskattningsåret till ordföranden

i den taxeringsnämnd, som, såvitt för länsstyrelsen är känt, har att verkställa

taxering av den skattskyldige för beskattningsåret.

17 §.

1 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter enligt 9 §,

som till honom översänts för taxering av skattskyldig till omsättningsskatt,

avse skattskyldig, som bör taxeras till sådan skatt i annat distrikt, har ordföranden

att skyndsamt återsända uppgifterna till länsstyrelsen med uppgift

tillika å den kommun, till vilken skattskyldig avflyttat.

Länsstyrelsen åligger härefter att verkställa utredning angående den skattskyldiges

hemortskommun för taxeringsåret.

Är hemortskommunen belägen inom länet, skola uppgifterna ofördröjligen

översändas till taxeringsnämndens ordförande i denna kommun.

Befinnes hemortskommunen vara belägen inom annat län, har länsstyrelsen

att översända uppgifterna jämte erforderliga meddelanden från det i

11 § omförmälda registret till länsstyrelsen i det län, där hemortskommunen

är belägen. Sistnämnda länsstyrelse åligger att vidarebefordra uppgifterna

till vederbörande taxeringsnämnds ordförande för åtgärd.

2 mom. Finner taxeringsnämndens ordförande, att uppgifter, som avses

i 9 §, icke kommit honom tillhanda i fråga om skattskyldig, som inom distriktet

bör taxeras till omsättningsskatt, skall anmälan härom jämte tillgängliga

upplysningar angående den skattskyldiges tidigare vistelseort insändas

till länsstyrelsen.

18 §.

Efter anmaning är envar skyldig att i den omfattning, som i anmaningen

angivits, meddela för egen taxering till omsättningsskatt erforderliga upplysningar.

Idkare av rörelse är efter anmaning av landskamrerare skyldig avlämna

uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan idkare av rörelse,

därest mottagaren är pliktig att för beloppet utgöra omsättningsskatt.

Vad i 32 § 3 morn., 39 § 6 morn., 79 § 1 och 3 mom. samt 93 § 2 och 3 st.

taxeringsförordningen stadgas angående granskning av skattskyldigs handelsböcker

och beträffande sådan rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,

av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen

jämte därtill hörande handlingar, skall äga motsvarande tillämpning.

19 §.

För varje taxeringsdistrikt skall föras särskild längd över taxering till omsättningsskatt

(omsättningsskattelängd). Omsättningsskattelängden skall innehålla

uppgift angående den skattskyldiges namn och adress, den skattepliktiga

omsättningen samt omsättningsskatten. Formulär till sådan taxeringslängd

fastställas av Kungl. Maj:t.

20 §.

Omsättningsskattelängden skall föras av taxeringsnämndens ordförande,

som jämväl har att uträkna omsättningsskatten och införa densamma i längden.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 3.

99

Oinsättningsskattelängden skall av taxeringsnämndens ordförande till länsstyrelsen

översändas i länen senast den 20 maj och i Stockholm senast den

20 juni.

21 §.

1 mom. Har skattskyldig taxerats för högre skattepliktig omsättning än

vad han för beskattningsåret enligt 9 § uppgivit, åligger det taxeringsnämndens

ordförande att före den 15 juni i rekommenderat brev underrätta den

skattskyldige om taxeringsnämndens beslut samt örn skälen därför.

2 mom. Underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, skall innefatta upplysning

om vad den som icke åtnöjes med taxeringsnämndens beslut har att

iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

22 §.

Taxering till omsättningsskatt, som till följd av prövningsnämnds beslut

tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt,

skall för varje kommun uppföras i särskild ändringslängd, upptagande den

skattskyldiges namn och adress, den skattepliktiga omsättningen samt omsättningsskatten.

23 §.

I fråga om granskning och förvaring av ingivna uppgifter och örn taxeringsförfarandet

i övrigt samt besvär över taxering och handläggning av besvärsmål

skall vid taxering till omsättningsskatt vad i taxeringsförordningen

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Eftertaxering.

24 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning för

taxering till omsättningsskatt, lämnat oriktigt meddelande, eller har han,

ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,

och har därav föranletts, att skattepliktig omsättning icke blivit taxerad,

skall den omsättning, som genom berörda förfarande undgått taxering eller

blivit för lågt taxerad, eftertaxeras och omsättningsskatt påföras den skattskyldige

med belopp, som genom berörda förfarande undandragits.

Uppbörd.

25 §.

Länsstyrelsen har att, så snart omsättningsskattelängd inkommit, med

ledning av det i 11 § omförmälda registret undersöka, huruvida skattskyldig

förskottsvis till fullo inbetalat det belopp, som på grund av taxering till omsättningsskatt

påförts honom såsom omsättningsskatt.

Över skattskyldiga, som skola erlägga omsättningsskatt med högre belopp

än vad de för beskattningsåret förskottsvis inbetalat, skall länsstyrelsen för

varje fögderi och stad, där magistrat finnes, upprätta förteckning med angivande

av ogulden omsättningsskatt för varje skattskyldig.

Har skattskyldig i förskott inbetalat omsättningsskatt med högre belopp än

vad han enligt taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut skolat

erlägga, ankommer det på länsstyrelsen att snarast möjligt utan särskild ansökan

föranstalta om restitution.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

26 §.

Det åligger länsstyrelsen att snarast möjligt till vederbörande häradsskrivare

och magistrat översända sådan förteckning, som i 25 § 2 st. avses.

Föranledes genom prövningsnämndens beslut ändring av eller tillägg till

sådan förteckning, skall länsstyrelsen upprätta ändringsförteckning och skyndsamt

översända densamma till vederbörande häradsskrivare och magistrat.

27 §.

Omsättningsskatt, som på grund av fastställd taxering skall utgå utöver

vad i förskott inbetalats, skall uppbäras och redovisas i sammanhang med

kronouppbörden samt erläggas under första uppbördsterminen av den allmänna

uppbörden av kronoutskylder.

Allmänna stadgande!!.

28 §.

För omsättningsskatt, som påförts avliden person eller på grund av stadgandena

i 7 § eller 24 § denna förordning oskift dödsbo efter honom, svarar

dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svarar bodelägare

icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något

fall med mera än hans lott i boet utgör.

29 §.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga

för vinnande av kontroll angående skattskyldighetens fullgörande

vid import av sådana varor, för vilka omsättningsskatt jämlikt 1 § f) skall

erläggas.

30 §.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun hava i

denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen.

Saknar skattskyldig hemortskommun, skall så förfaras, som vore Stockholm

hans hemortskommun.

Med förvärvskälla förstås i denna förordning vad därom i 18 § kommunalskattelagen

stadgas, dock att i fråga örn jordbruksfastighet skall varje fastighet,

fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens

hand är att anse som förvaltningsenhet, utgöra en gemensam förvärvskälla,

även örn fastigheten, fastighetsdelen eller fastigheterna äro belägna inom olika

kommuner.

31 §•

I denna förordning förstås med län jämväl Stockholms stad, med länsstyrelse

jämväl Överståthållarämbetet samt med landskamrerare jämväl skattedirektören

vid överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden.

32 §.

Att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade

föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet

hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd

avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till omsättningsskatt förordnar

Kungl. Majit en särskild nämnd (centrala omsättningsskattenämnden). Denna

nämnd skall ock äga i anslutning till denna förordnings bestämmelser eller

till föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Majit, fastställa regler för tilllämpning

av denna förordning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

O.

101

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna

skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra

i hans ställe. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden skall äga att, i den utsträckning Kungl. Maj:t förordnar, åtnjuta

biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt

112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

Över nämndens beslut må klagan ej föras.

Ansvarsbestämmelser.

33 §.

Den som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18 § 2 st. åligger, skall, där

lian ej för försummelsen är underkastad ansvar enligt 34 § 3 morn., böta tjugufem

kronor.

34 §.

1 mom. Har någon i uppgift, som avses i 9 §, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande om den skattepliktiga omsättningen och omsättningsskatten

med ledning därav blivit av honom för lågt beräknad, bote högst fem

gånger ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den omsättningsskatt, som

skolat erläggas, och den inbetalade omsättningsskatten; dock skola böterna

bestämmas till minst femtio kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats

mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess avgivande

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava

motsvarande tillämpning; dock må böterna bestämmas till högst hälften av

vad i nämnda mom. sägs, men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 morn.

sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,

så att gärningen därigenom sker, straffas som vore han själv gärningsman.

4 morn. Förseelse, som i denna paragraf sägs, är föremål för allmänt

åtal.

35 §.

Vid tillämpning av 10, 18, 33 och 34 §§ skola föreskrifterna i 143 § 5 mom.

och 144 § taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1940.

Vid tillämpning av denna förordning skall iakttagas, att skyldighet, varom

i 9 § förmäles, skall fullgöras första gången senast den 1940

och avse omsättningen under månad 1940.

Anvisningar

till 1 §.

Med butik skall likställas kiosk, salustånd, annat fast försäljningsställe för

torghandel än salustånd, teater- och biograflokal, rakstuga, frisérsalong, fotografiateljé,

annan lokal eller verkstad för bedrivande av hantverk, lagerlokal,

magasin, upplagsställe, båtvarv, växthus och försäljningsautomat, under förutsättning

att varor därifrån regelmässigt utlämnas direkt till allmänheten.

Därest jämsides med grossiströrelse eller tillverknings-, monterings- eller

reparationsverksamhet varor regelmässigt utlämnas direkt till den konsume
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

rande allmänheten från stadigvarande försäljningsställe, föreligger sålunda

en butik ifråga om sistnämnda gren av verksamhet. Såsom exempel på sådana

företag, där nämnda kombination är vanlig, kan nämnas modist-, skomakeri-,

skrädderi-, urmakeri- och heställningstryckerirörelse.

Däremot föreligger icke en butik i förordningens mening, om en företagare

som bedriver sin näringsverksamhet från kontorslokal eller privatbostad, levererar

varor till köpare. Den verksamhet, som bedrives av industriidkare, grossist

eller innehavare av agenturrörelse, torde på grund härav i regel icke kunna

karakteriseras såsom butikshandel. Den omständigheten, att industriidkare

eller grosshandlare bär ett upplagsställe för industriförnödenheter eller en

brädgård, varifrån vissa leveranser ibland fullgöras direkt till en fabrik eller

större hantverkare, innebär exempelvis icke att leveranserna skola anses hava

skett från butik.

Till varor skall hänföras vad som tillhandahålles för förtäring på stället.

Aven tidningar, tidskrifter och andra trycksaker anses utgöra varor, men

däremot icke aktier, obligationer, andelsbevis i ekonomiska föreningar, biljetter,

lottsedlar eller gällande frankotecken.

Presentkort och andra anvisningar, som berättiga till inköp av varor, behandlas

såsom varor.

a) Föreligger en butik i angiven mening, utgår omsättningsskatt vid all försäljning

från butiken, sålunda även vid försäljning till återförsäljare.

Förutsättningen för att försäljning från butik skall föreligga är, att själva

försäljningstransaktionen äger rum från butiken. Härmed avses icke blott de

fall, då kunderna betjänas å försäljningsstället, utan jämväl försäljning efter

exempelvis telefonorder och postrekvisition eller efter det kunden godkänt

företagarens offert, därest varor avhämtas eller försändas från en butik.

Äger själva försäljningstransaktionen rum i kundens hem eller eljest utom

en butik, inträder däremot icke skatteplikt enligt a).

Om en producent eller en grossist håller egen utställnings- eller demonstration

slok al, i vilken försäljningstransaktioner icke företagas regelmässigt, föreligger

icke en butik i förordningens mening.

b) Under bestämmelsen i b) komma de fall, då en producent eller innehavare

av en grosshandels- eller agenturfirma utan att driva butiks- eller därmed

enligt a) likartad handel levererar varor direkt till förbrukare. Vidare

inbegripes härunder försäljning av varor genom kringföring (försäljning

från s. k. skåpbil, gatuhandel, gårdfarihandel, tillfällig handel å torg, marknads-

eller nöjesplats och från tillfälligt förhyrt ram).

Omfattningen av bestämmelsens tillämplighetsområde begränsas genom

föreskriften, att försäljningen skall avse vara, varmed handel i butik regelmässigt

idkas^ Till ledning för tolkningen av detta stadgande bär man att i första

hand utgå från vad som i a) inlagts i begreppet butikshandel.

Det är icke nödvändigt att valdan medföres vid försäljningstillfället. Jämväl

upptagande av order innefattar sådan försäljning, varom här är fråga, så

snart ett för parterna bindande avtal föreligger.

Skatteplikt enligt förevarande bestämmelse inträder även vid försäljning

till allmänna inrättningar.

Jämväl försäljning av periodiska skrifter genom s. k. prenumeration inbegripes

under stadgandet.

För att skatteplikt skall inträda erfordras, att försäljningen sker yrkesmässigt.

Försäljning i mindre omfattning i eget hushåll, exempelvis av lagad mat

m. m. till egna hyresgäster, torde i regel icke vara av yrkesmässig karaktär.

Undantagsbestämmelsen vid försäljning till återförsäljare eller till producent,

som försäljer till återförsäljare, är givetvis tillämplig endast i fråga om

sådana varor, som äro avsedda för återförsäljning eller bearbetning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3.

103

^ Utövare av restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse anses icke

såsom återförsäljare, även om vissa varor i rörelsen salubjudas utan bearbetning

eller tillredning. Detta gäller även om varor i dylik rörelse säljas från

disk.

c) För att restaurang-, pensionats-, kafé- och konditorirörelse skall föreligga

förutsättes, att rörelsen drives i lokal, där bord och sittplatser ordnats

för kundernas bekvämlighet vid förtäring av varor på stället, och att värdet

av de till förtäring på stället tillhandahållna varorna utgör en väsentlig del

av den totala omsättningen. Försäljning från kiosk anses icke som dylik

rörelse.

d) Med rörelse avses förvärvskällan rörelse enligt de regler, som gälla vid

inkomstbeskattningen. För en ägare eller brukare av fastighet uppstår sålunda

icke skatteplikt enligt d) vid användande av produkter från fastigheten

i eget hushåll, därest fastigheten icke ingår i en rörelse.

e) Har företagare fast driftställe för sin verksamhet, föreligger skatteplikt

enligt förevarande bestämmelse, oavsett örn arbetet utföres å driftstället eller

å annan arbetsplats, exempelvis i kundens hem.

Genom föreskriften, att arbetet skall avse viss vara, omfattar bestämmelsen

icke sådant arbete, som utföres å fastighet. Utföres emellertid arbete å tillbehör

till fastighet å rörelsens driftsställe, skall jämväl sådant arbete innefattas

under uttrycket arbete å varor.

Om en företagare tillfälligt utför ett arbete, som i och för sig omfattas av

förevarande bestämmelse, men arbetet utföres utom ramen för den rörelse

företagaren eljest utövar, blir bestämmelsen icke tillämplig.

till 2 §.

Med rusdrycker och apoteksvaror skall i förevarande förordning förstås

vad som enligt gällande rusdrycksförsäljningsförordning och apoteksvarustadga

hänföres till rusdrycker respektive apoteksvaror. Till fodermedel

hänföras de i statistisk varuförteckning under n:ris 359—372 upptagna varuslagen

och till gödselmedel de varuslag, som upptagas under n:ris 634—643

i samma förteckning.

till 4 §.

Det belopp, som en företagare må hava beräknat motsvara omsättningsskatten

och tillagt varans försäljningspris, skall inräknas i det vederlag, som

han skall redovisa såsom skattepliktig omsättning.

Vid beräkning av värdet å uttagna varor enligt ortens pris skola i regel de

beräkningsgrunder, som gälla vid inkomstbeskattningen, tillämpas. Företagare,

som bedriver restaurang-, pensionats-, kafé- eller konditorirörelse, är

berättigad att lägga i kollektivavtal stadgade normer till grund för beräkning

av värdet av produkter, som förbrukats av anställd personal.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1SärU 1940:13 (urtima riksdagen) Första särskilda utskottets memorial Nr 13 s. 7 i texten
  2. 1SärU 1940:10 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten