Sök i Ratio Lex

Angående placering i löne klass av vissa statstjänstemän

1940-09-20 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:39 (urtima riksdagen), Angående placering i löne klass av vissa statstjänstemän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående placering i löne

klass av vissa statstjänstemän; given Stockholms

slott den 20 september 1940.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 september

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I 11 § 1 mom. avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

statsförvaltningen, sådant nämnda författningsrum lyder enligt kungörelse

den 15 juni 1922 (nr 367), stadgas följande:

»Om den, som från icke-ordinarie befattning vinner befordran till ordinarie

tjänst, innehar sådan anställning i statens tjänst, som i avseende å

tjänstgöringens art och omfattning finnes svara mot, vara jämförbar med

eller högre än den ifrågavarande ordinarie tjänsten, må för bestämmandet

av hans begynnelselön i denna tjänst och sedermera för hans uppfattning

till högre löneklass tillgodoräknas honom den tid utöver tre år, under vilken

han efter fyllda 18 år i en följd innehaft dylik anställning.»

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 39—40. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I syfte att få denna föreskrifts riktiga tillämpning å tullverkets personal

klarlagd och med hänsyn till av Kungl. Maj:t i cirkulär den 22 december

1922 lämnad anvisning fann generaltullstyrelsen sig böra i tvenne föreliggande

ärenden genom skrivelse till statskontoret den 2 februari 1923

anhålla om detta ämbetsverks yttrande angående huru i dessa ärenden tillgodoräknandet

av vederbörande befattaingshavares anställning rätteligen

borde ske.

Före avlåtandet av sitt svar å denna anhållan begärde statskontoret yttrande

i ärendet från allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Därvid framlade

statskontoret i fråga om sättet för bestämmandet av den tid, de båda

befattningshavarna skulle kunna få tillgodoräkna sig, fyra olika alternativ

till bedömande. I yttrande till statskontoret framhöll lönenämnden, efter

att hava övervägt de olika alternativen, angelägenheten av att tills vidare

den praxis fortfarande följdes, som dittills vunnit tillämpning inom allmänna

civilförvaltningen och som syntes närmast överensstämma med visst

av de framlagda alternativen (det så kallade tredje alternativet). Enligt detta

alternativ skulle av den tid, vederbörande haft anställning vid verket, samtliga

perioder, varunder mot den sedermera tillträdda befattningen svarande

tjänstgöring fullgjorts, sammanläggas oell därefter från den sålunda sammanlagda

tiden dragas tre år samt återstoden räknas vederbörande till godo.

I sin svarsskrivelse till styrelsen den 12 juli 1923 instämde statskontoret därefter

i vad lönenämnden anfört rörande tillämpningen av ifrågavarande författningsrum.

De sålunda givna anvisningarna har generaltullstyrelsen följt i sina därefter

meddelade beslut rörande löneklassplacering. Anställning i en följd

har därvid ansetts föreligga även om under anställningstiden tjänstgöring

fullgjorts allenast periodvis. Den efter anställningsdagen infallande periodvisa

tjänstgöringen har således medräknats.

Med åberopande av ett av kammarrätten den 25 november 1936 meddelat

utslag, som här icke torde behöva närmare beröras, ingåvo över ettusenfemhundra

ordinarie befattningshavare i olika tjänstegrader i tullverket likalydande

ansökningar till generaltullstyrelsen och anhöllo därvid om den

förbättring i löneklassplaceringen, vartill de ansågo sig med tillämpning av

berörda utslag vara berättigade, samt om rektroaktivt utbekommande av

viss skillnadslön.

Av dessa ansökningar upptog styrelsen den 2 maj 1938 ett tiotal, representerande

olika typfall, till prövning, varvid styrelsen fann de prövade ansökningarna

ej föranleda någon styrelsens åtgärd. I sju av dessa fall anfördes

därefter besvär hos kammarrätten.

Genom den 18 och 25 januari samt den 1, 8 och 15 februari 1940 givna

utslag i berörda besvärsmål angav kammarrätten sin ståndpunkt i fråga om

tillgodoräknande av anställningstid enligt förenämnda 11 §. Kammarrätten

fann intet av besvären kunna vinna bifall. Av motiveringen framgår emellertid,

att kammarrätten, såvitt angår icke ordinarie anställning före år

1923 eller anställning såsom extra befattningshavare efter ingången av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

samma år, ansett anställning i en följd föreligga först från den tidpunkt,

efter vilken tjänstgöring mera stadigvarande fullgjorts. Den efter anställningsdagen

infallande allenast periodvisa tjänstgöringen skulle således icke

få medräknas.

Sedan de anliängiggjorda besvärsmålen sålunda avgjorts, upptog generaltullstyrelsen

till behandling de återstående ansökningar, som ännu icke slutligt

handlagts av styrelsen. Därvid fann styrelsen dessa i sitt dåvarande

skick ej böra föranleda någon styrelsens åtgärd; men tillika förklarade styrelsen

det vara obetaget för vederbörande att i mån av befogenhet och med

beaktande jämväl av de principer för löneklassplacering, som gjort sig gällande

i kammarrättens nyssnämnda utslag, hos styrelsen göra förnyad

framställning i ämnet.

I skrivelse den 11 juni 1940 har generaltullstyrelsen anfört i huvudsak

följande.

Den restriktiva tillämpning av 11 § i 1921 års avlöningsreglemente, som

synes hava kommit till uttryck i motiveringen till vissa av kammarrätten i

januari och februari 1940 meddelade utslag, har föranlett styrelsen att taga

under övervägande, om och i så fall i vilken omfattning utslagen nödvändiggöra

en jämkning i den praxis, som styrelsen vid meddelande av beslut

rörande löneklassplaceringar och löneklassuppflyttningar hitintills följt med

tillämpning av den av statskontoret och allmänna lönenämnden angivna

principen för tillgodoräknande av tjänstgöringstid. Vid detta övervägande

har styrelsen uppmärksammat, att riksdagens senast församlade revisorer,

i anslutning till bland andra de här omhandlade fallen, ifrågasatt, huruvida

icke de vitt skilda uppfattningarna hos olika myndigheter beträffande tilllämpningen

av ifrågavarande tillgodoräkningsbestämmelser borde föranleda

en överflyttning till Kungl. Maj:ts avgörande av frågor angående tillgodoräkning

enligt de före den 1 juli 1939 gällande avlöningsbestämmelserna

(berättelsen del I, § 35) samt att riksdagens statsutskott tillstyrkt skrivelse

till Kungl. Majit om omedelbara åtgärder i sådant syfte (uti. nr 196).

Styrelsen har ock vid övervägandet av förevarande spörsmål beaktat ett av

riksräkenskapsverket den 14 maj 1940 avlåtet svar på en av styrelsen enligt

anvisning i Kungl. Majrts instruktion för riksräkenskapsverket den 22

juni 1939 framställd begäran om uttalande, huruvida och i vad mån kammarrättens

förenämnda utslag enligt ämbetsverkets mening borde påkalla

en omräkning av vederbörande tjänstemäns hittillsvarande löneklassplacering

vid blivande befordringar eller löneklassuppflyttningar.

För egen del har styrelsen kommit till den uppfattningen, att övervägande

skäl tala för att en omprövning av tjänstemännens hittillsvarande löneklassplaceringar

icke bör ske och att en omräkning av deras löneklassplaceringar

vid blivande befordringar eller löneklassuppflyttningar ej heller bör

äga rum, allt för så vitt icke särskild ansökning om sådan omprövning eller

omräkning föreligger. Utöver den omständigheten, att dessa beslut stödja

sig på bestämda anvisningar från myndigheter, som haft i uppdrag att utarbeta

eller på anmodan tolka ifrågavarande avlöningsbestämmelser eller

på utslag, som Kungl. Maj:t meddelat i likartat mål, vilar styrelsens uppfattning

härutinnan på särskilt följande förhållanden.

För den händelse att en dylik omprövning eller omräkning företoges, skulle

denna sannolikt medföra, att befattningshavare i ett stort antal fall komme

att erhålla en sämre ställning i löneturshänseende än den, som de för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

närvarande innehava och i en del fall bliva placerade i lägre löneklass. En

dylik försämring av lönetur eller nedflyttning i löneklass bleve visserligen

av ekonomisk betydelse för vederbörande tjänsteman först för tid efter den

dag, då förändring i löneklass vidtages på grund av befordran eller eljest.

Det torde nämligen icke böra komma i fråga att på grund av en sådan omprövning

eller omräkning återkräva avlöningsbelopp, som i enlighet med

förut bestämda löneklassplaceringar redan utbetalts till vederbörande tjänstemän.

Emellertid måste även en på detta sätt begränsad konsekvens av en

omprövning eller omräkning av tidigare tillgodoräkningsförfarande framstå

såsom obillig för de därav drabbade tjänstemännen.

En omräkning efter de ändrade principer, som synas hava kommit till

uttryck i motiveringen till vissa av kammarrättens innevarande år meddelade

utslag, skulle vidare medföra ett betydande arbete. I många fall skulle

en dylik omräkning numera icke ens kunna verkställas till följd av omöjligheten

att erhålla tillförlitlig utredning om tjänstgöringen och arten av förekommande

avbrott i tjänstgöringen. Hos styrelsen förvarade handlingar rörande

tjänstemännens tjänstgöring, särskilt för tiden före år 1923, innehålla

nämligen ofta icke uppgifter om de olika tidsperioder, under vilka tjänstgöring

fullgjorts, utan blott om den sammanlagda effektiva tjänstgöringen

under varje år. Vidare saknas merendels upplysningar om, huruvida i tjänstgöringen

förekomna avbrott föranletts av sjukdom, värnpliktstjänstgöring,

permittering på grund av arbetsbrist eller tjänstledighet för enskilda angelägenheter.

Uteslutet är visserligen icke, att i åtskilliga fall tjänstgöringsuppgifterna

kunna kompletteras med stöd av avlöningslistor, vaktböcker och

andra handlingar. Men en fullständig genomgång av alla hithörande, hos

olika tullmyndigheter förvarade handlingar skulle kräva ett synnerligen

tidsödande arbete, utan att likväl fullt tillförlitlig utredning skulle i varje

föreliggande fall kunna åstadkommas.

Slutligen skulle en så genomgripande förändring i principerna för tillgodoräkningsförfarandet

som den, varom här är fråga, med säkerhet komma

att föranleda ett stort antal tolkningstvister, vilka först efter lång tid

kunde förväntas bliva slutgiltigt avgjorda. Det förtjänar i detta sammanhang

uppmärksammas, att genom civila avlöningsreglementets ikraftträdande

den 1 juli 1939 ifrågavarande tillgodoräkningsförfarande sedan snart ett

år tillbaka icke längre förekommer.

Ett beslut i den riktning, att en omprövning eller omräkning, varom här

är fråga, icke behöver företagas, där ansökning härom ej föreligger, kan

förutsättas få den verkan, att statsverket i vissa fall åsamkas större avlöningskostnader

än som skulle bliva fallet, örn de i motiveringen till vissa

av kammarrättens utslag angivna principerna blivit följda.

I anslutning till det sålunda anförda har generaltullstyrelsen hemställt dels

att vid redan verkställda löneutbetalningar, som föranletts av generaltullstyrelsens,

nied tillämpning av statskontorets utlåtande den 12 juli 1923 meddelade

beslut om placeringar i löneklass måtte få bero, dels ock att vid framtida

beslut örn löneklassplaceringar någon omräkning av sådana tidigare beslutade

löneklassplaceringar, som föranletts av statskontorets nyssnämnda

utlåtande, icke måtte i anledning av kammarrättens förberörda, under år 1940

givna utslag behöva vidtagas i annat fall, än där vederbörande tjänsteman

påkalla en sådan omräkning.

Över generaltullstyrelsens ifrågavarande framställning hava utlåtanden av
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

5

givits av riksräkenskcipsverket den 5 juli och av statskontoret den 6 juli 1940.

Ämbetsverken hava därvid uttalat sig för bifall till framställningen men

tillika framhållit, att ärendet borde underställas riksdagens prövning.

Statskontoret har därjämte anfört, att då liknande fall kunde förekomma

även på andra håll inom förvaltningen, det syntes lämpligt, att riksdagens

medgivande till frågans lösning på föreslaget sätt gåves generell räckvidd.

Vid tillämpningen av 11 § 1 mom. avlöningsreglementet den 22 juni 1921 Departements

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande chefenden

civila statsförvaltningen, sådant författningsrummet lyder enligt kungörelse

den 15 juni 1922 (nr 367), har generaltullstyrelsen hittills, i anslutning

till den ståndpunkt statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd

intagit i frågan, utgått från, att anställning i en följd föreligger även i

de fall, då tjänstgöring allenast periodvis fullgjorts under anställningstiden.

För tillgodoräkningen ha tjänstgöringsperioderna sammanlagts, varefter tre

år författningsenligt avdragits. Den ställning kammarrätten intagit i de förut

berörda prejudikaten innebär i motsats härtill, så vitt angår tullverket, att

anställning i en följd i vissa fall anses föreligga först från och med den tidpunkt,

efter vilken tjänstgöring mera stadigvarande fullgjorts. Vissa ytterligare

skiljaktigheter torde föreligga mellan kammarrättens ståndpunkt och

av generaltullstyrelsen hittills tillämpad praxis. Anledning att närmare beröra

dessa olikheter föreligger dock icke här; i övervägande antalet fall torde den

metod, kammarrätten godtagit, vara mindre förmånlig ur tjänstemännens

synpunkt.

Med anledning av kammarrättens ifrågavarande prejudikat har generaltullstyrelsen

ansett sig böra överväga, huruvida omprövning nu bör ske av

tjänstemännens nuvarande löneklassplaceringar, eventuellt med återbetalningsskyldighet

för tjänstemännen. I likhet med generaltullstyrelsen och remissmyndigheterna

anser jag en sådan omprövning icke höra ske inom tullverket

och ej heller inom annan gren av statsförvaltningen, där liknande anställningsförhållanden

råda och där samma praxis tillämpats som vid tullverket.

Ej heller bör enligt min mening i anledning av kammarrättens prejudikat

omräkning äga rum vid blivande befordringar eller löneklassuppflyttningar.

Givetvis står det dock vederbörande tjänsteman fritt att påkalla

omprövning av hans löneklassplacering.

Det synes lämpligt, att tillfälle herodes riksdagen att yttra sig i de bär behandlade

frågorna. I den mån så befinnes erforderligt torde det få ankomma

på Kungl. Majit att utfärda särskilda bestämmelser i ämnet. Härtill

bör riksdagens bemyndigande inhämtas.

I anledning av vad generaltullstyrelsen anfört därom, att 1940 års lagtima

riksdag ifrågasatt överflyttning av avgörandet i tillgodoräkningsfrågor till

Kungl. Majit, vill jag erinra att detta spörsmål för närvarande är under utredning

hos allmänna lönenämnden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att bemyndiga Kungl. Maji att i anslutning till vad i det

föregående anförts utfärda de bestämmelser angående tilllämpningen

av 11 § 1 mom. avlöningsreglementet den 22 juni

1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, som må

befinnas erforderliga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maji Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Henrik Klackenberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:57 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition angående placering i löneklass av vissa statstjänstemän. s. 11 i texten
  2. 2SärU 1940:40 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående placering i löneklass av vissa statstjänstemän. s. 1 i texten