Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning

75 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 75 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:53 (urtima riksdagen), Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 53.

1

Sr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 21 juni

1940 (nr 540) om krigsskadeersättning; given Stockholms

slott den 25 oktober 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

\

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

skall, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §■

För skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, skall, i den mån

sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning genom

statlig krigsförsäkring i den omfattning och på de villkor som i denna lag

stadgas.

2 §■

/ mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves

med tomträtt eller vattenfallsrätt eller nied åborätt eller eljest ständig

eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock för

byggnaderna avsedd lös egendom;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad,

samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig egendom;

g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej järnväg,

så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna

kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov

avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,

vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

3 §•

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall

finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadencimnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation

och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom

.jordbruk oell trädgårdsskötsel m. m.

4 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dets fastighet, varå

bestämmelserna i kapitlet vid skadans inträffande äga tillämpning, dels lösa

inventarier, levande och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel

å sådan fastighet, dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter,

som utvunnits å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som

är i sambruk med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å

sambrukad fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,

där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i vederbörlig

ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så anses som

om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

5 §■

Med fastighet förstås i detta kapitel egendom, som omedelbart på grund

av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall

betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma

lag är hänförlig till fast egendom, dock att, därest värdet av byggnad eller

med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark för

vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen icke är skattskyldig, understiger

500 kronor, sådan byggnad ej anses som fastighet.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets

slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för

fastighet, varå bestämmelserna i detta kapitel vid årets ingång äga tillämpning

(krigsskadebidrag).

Bidraget skall bestämmas av krigsskadenämnden och utgå med högst en

halv procent för år av fastighetens värde, dock under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall

fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,

såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före

transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i

utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt bestämmelserna

i 2 kapitlet, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under

arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik, annan

industriell inrättning eller hantverk, dock ej fartyg under byggnad;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,

reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell

inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel

och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Ersättning utgår jämväl för krigsskada å fartyg under byggnad å varv,

såframt egendomen är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

och skall krigsskadenämnden i fråga om samtliga å varje särskilt varv under

byggnad varande fartyg, som här avses, bestämma, att de skola anses

tillhöra endera av de i första stycket angivna egendomsgrupperna. Med

brandförsäkring förstås här även försäkring mot brandskada, som meddelats

i form av sjöförsäkring.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning

meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet

angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall

bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan

jämte redogörelse enligt 35 § andra stycket kommit nämnden till handa,

äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning nämnden

beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid debitering

och uppbörd av avgifterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

5

4 kap. Krigsskada å annan egendom.

25 §.

1 mom. Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å egendom

som icke omfattas av bestämmelserna i 2 eller 3 kapitlet, såframt egendomen

är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg och dess tillbehör, sjöförsäkrad i

svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva

försäkringsrörelse här i riket.

Förflyttas egendom, som här avses, i syfte att undgå krigsskada till annan

plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav ersättning

utgå för krigsskada å egendomen.

2 mom. Från bestämmelserna i detta kapitel undantagas:

a) fartyg (båt, pråm), som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande

eller lill annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap,

såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock

fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därutöver,

jämte sålunda undantagna fartygs tillbehör;

b) luftfartyg;

c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

3 mom. Egendom skall jämväl vara undantagen från bestämmelserna i

detta kapitel, såframt försäkringstagaren gör anmälan därom hos försäkringsgivaren

före krigets utbrott eller, beträffande därefter försäkrad egendom,

samtidigt med försäkringsavtalets ingående.

26 §.

Ersättning skall, med beaktande av vad nedan i denna paragraf stadgas,

bestämmas till belopp, som skolat utgå, därest ersättningen varit grundad

på det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet, med avdrag

av fem procent av försäkringsbeloppet.

Har i avtalet försäkringsgivaren förbundit sig att till fullo ersätta uppkommen

förlust i den mån denna täckes av försäkringsbeloppet eller har viss

självrisk fastställts, skall ersättningen bestämmas utan hänsyn till vad avtalet

sålunda innehåller. Skulle villkor i avtalet i något fall leda till uppenbar

obillighet i fråga om ersättning för krigsskada, må det kunna jämkas eller

lämnas utan avseende.

27 §.

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som krigsskadenämnden för

varje särskilt fall bestämmer, nämnden obetaget att av medel som för ändamålet

må komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller

delvis utbetala ersättning före krigets slut.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger

ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,

som Konungen bestämmer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

28 §.

Överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta och

med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta i avgifter

jämlikt 30 §, skall ersättning utgå med belopp som svarar mot den beräknade

avgiftssumman efter avdrag av kostnaderna.

29 §.

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall så anses som örn

ersättningen vore grundad på brand- eller sjöförsäkringsavtalet för egendomen.

30 §.

1 mom. Till gäldande av ersättning för skada å egendom, som avses i

detta kapitel, jämte ränta och kostnader skall erläggas avgift av envar, som

svarar för betalning av premie för brand- eller sjöförsäkring å egendomen,

gällande under kriget eller del därav.

Avgiften skall för envar försäkringstagare, som avses i första stycket, utgöra

lika stor del av det högsta under kriget för honom gällande brandeller

sjöförsäkringsbeloppet för egendomen. Är vid försäkring å personlig

lösegendom ej särskilt försäkringsbelopp angivet för smycken, ädla stenar

eller äkta pärlor, skall försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet läggas

till grund för avgiftens bestämmande.

Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden under iakttagande av att

den ej må överstiga två procent av det till grund för avgiften liggande försäkringsbeloppet

eller, såframt Konungen därom förordnar, den större procent

av samma belopp, som erfordras för att den beräknade avgiftssumman

efter avdrag av kostnaderna skall uppgå till tre fjärdedelar av sammanlagda

ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta, i varje fall dock högst tre procent.

2 mom. Skulle till följd av bestämmelserna i 1 mom. flera försäkringstagare

vara skyldiga att erlägga avgift för en och samma egendom, må

krigsskadenämnden, när skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis

från skyldighet att erlägga avgift.

3 mom. Har försäkringstagare, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning,

å annan överlåtit egendom, som brand- eller sjöförsäkringen avser,

åge han av den nya ägaren utkräva erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren

på grund av försäkring, som han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för

egendomen.

31 §.

Avgift uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, ä tid efter krigets

slut, som krigsskadenämnden bestämmer, dock att avgiften, där den ej överstiger

två procent av det till grund för densamma liggande försäkringsbeloppet,

skall hava erlagts inom två år från krigets slut samt eljest inom tre år

från denna tidpunkt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

32 §.

Staten skall vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det belopp,

med vilket ersättning till följd av stadgandet i 28 § skolat utgå.

33 §.

Vad i 22—24 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

försäkring enligt detta kapitel.

5 kap. Gemensamma bestämmelser.

34 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan

skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,

att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse

att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

35 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter

erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten

till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter

krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

art och omfattning.

36 §.

Värdering av krigsskada å fastighet som avses i 2 kapitlet skall verkställas

efter krigets slut å tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att

föranstalta om värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada

i övrigt skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan

inkommit.

37 §.

Värderingen skall, utom fall som avses i 41 §, verkställas av en eller flera

värderingsman. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket

utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet

skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas

till den, som anmält skadan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

38 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits

till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han att,

inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts, till

krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga den ytterligare

utredning, han vill åberopa.

39 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg skola

krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

40 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid

må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i

värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att

yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk

reglering helt eller delvis av inträffad skada.

41 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner

tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering

ej verkställts på sätt i 37 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det

sorn yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig

i ärendet.

42 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående

omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

43 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej

åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till krigsskadeersättning

skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning

av 17, 21, 26 eller 30 §, kan å brand- eller sjöförsäkringsavtal grundas rätt

till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma isin

talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

44 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

4 oktober 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående

lagstiftning om krigsförsäkring å viss lösegendom samt anför:

Den 26 april 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet

att tillkalla högst fem utredningsmän för utredning av frågan örn

ersättning av krigsskada å viss lösegendom. På grund av detta bemyndigande

tillkallade departementschefen den 30 april 1940 överdirektören och chefen

för försäkringsinspektionen fil. doktorn O. A. Åkesson, ordföranden i

styrelsen för Landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening G.

Bylund, försäkringsdirektörerna K. Eriksson och A. Hellberg samt docenten

fil. doktorn E. Håstad att verkställa nämnda utredning. Tillika uppdrogs åt

Åkesson att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete.

Utredningsmännen, vilka i det följande benämnas utredningen, hava den

11 juli 1940 avgivit betänkande med förslag angående krigsförsäkring av

viss lösegendom (stat. off. utr. 1940: 18). Betänkandet är enhälligt utom

såvitt angår viss i det följande berörd fråga av mindre betydelse.

Över förslaget hava i anledning av remiss yttranden avgivits av statskontoret,

kommerskollegium, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens

krigsförsäkringsnämnd, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

svenska stadsförbundets styrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,

Kungl, automobil klubben, motormännens riksförbund och Sveriges trafikbilägares

riksorganisation. Kommerskollegium har bifogat yttranden från

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren

i Göteborg. Försäkringsinspektionen, som ålagts att i ärendet

höra svenska försäkringsbolags riksförbund, har vid sitt utlåtande fogat

yttrande från riksförbundet. Lantbruksstyrelsen har bilagt av styrelsen i

ärendet infordrade yttranden från fiskeriintendenterna i Västerhavets och

Österhavets distrikt samt från svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Ärendet har härefter underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

11

Innebörden av utredningens förslag samt i yttrandena framförda

allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen anför, att inom den privata egendomsförsäkringen

allmänt tillämpades sådana försäkringsvillkor, att ersättning ej utginge

för skada i följd av krig. Detta förhållande hade föranlett staten att

i viss utsträckning meddela försäkring mot krigsrisk. Med stöd av lagen

den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. och därtill hörande

följdförfattningar ägde sålunda statens krigsförsäkringsnämnd att å statens

vägnar meddela frivillig transportförsäkring mot krigsrisk. Vidare skulle

enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning vissa slag av

egendom obligatoriskt vara föremål för statlig krigsförsäkring.

Enligt uti’edningens åsikt borde ekonomiskt skydd mot ltrigsskada bei-edas

jämväl för i princip all sådan egendom, som ej omfattas av den sålunda

gällande lagstiftningen på omi’ådet. Utredningen föreslår, att ett dylikt

skydd anordnas genom att statens förutnämnda försäkringsverksamhet utvidgas

att omfatta egendomen i fråga. Utredningens förslag avser i anslutning

härtill all inom riket befintlig lös egendom med undantag av dels varulager

samt maskiner och andra produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,

industri och hantverk ävensom jordbruks- och trädgårdsalster

samt skogsprodukter i viss utsträckning, vilken egendom jämlikt lagen den

21 juni 1940 obligatoriskt skall vara krigsförsäkrad, dels handelsfartyg och

vissa fiskefartyg jämte tillbehör ävensom luftfartyg, å vilka enligt för närvarande

tillämpad praxis staten genom krigsförsäkringsnämnden meddelar

transportförsäkring mot krigsrisk, dels ock ytterligare viss egendom, vartill jag

senare återkommer. All under den förordade krigsförsäkringen inbegripen

egendom skall enligt förslaget sammanföras till ett föi-säkringskollektiv med

en enhetlig finansieringsplan.

Beträffande omfattningen av den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen föreslår

utredningen av praktiska skäl vidare, att denna göres beroende på

förefintligheten av vanlig brandförsäkring eller i vissa fall sjöförsäkring.

Detta skall enligt förslaget tillgå på det sättet, att den försäkrade egendomen

automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke försäkringstagaren

till det försäkringsbolag i vilket egendomen är försäkrad anmäler, att han

vill stå utanför krigsförsäkringen. Utredningen framhåller, att försäkringen

följaktligen i princip är att anse som frivillig. Anmälan som nyss sagts skall

emellertid ske före ett eventuellt krigsutbrott. Möjlighet att från krigsförsäkringen

undantaga sådan egendom, å vilken under pågående krig tecknas

ny försäkring, finnes sålunda ej.

Liksom krigsförsäkringen å varor och maskiner jämlikt den gällände lagen

örn krigsskadeersättning skall enligt förslaget krigsförsäkringen å annan

lösegendom i princip vara självförsörjande, så att kostnaderna för skadeersättningar

och förvaltning bestridas genom försäkringsavgifter. Dessa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 53

skola för all egendom utgå i förhållande till det för egendomen gällande

brand- eller sjöförsäkringsbeloppet. Någon differentiering av avgifternas

storlek skall alltså ej ske vare sig efter egendomens geografiska belägenhet

eller med hänsyn till dess beskaffenhet. Jämväl härutinnan föreligger överensstämmelse

med den obligatoriska varu- och maskinförsäkringen. Beträffande

avgiften för lösegendomsförsäkringen föreslår utredningen emellertid

— i motsats till vad som gäller för varu- och maskinförsäkringen — att

avgiften på visst sätt maximeras och att skadeersättningarna, därest denna

avgift visar sig otillräcklig, i erforderlig utsträckning reduceras. Den gräns

avgiften sålunda ej må överstiga har av utredningen föreslagits till två procent

av försäkringsbeloppet. Skulle emellertid i följd härav reduktion av

ersättningarna behöva vidtagas med mera än tjugufem procent, skall dock

enligt förslaget, såframt Konungen därom förordnar, avgiften kunna höjas

till högst tre procent av försäkringssumman för att möjliggöra ersättningsbelopp

uppgående till sjuttiofem procent av skadornas värde.

Avgifterna skola enligt utredningens förslag uppbäras efter krigets slut

i rater örn i regel en halv procent per halvår. Avgiftsbetalningen skulle härigenom

komma att fördelas på högst två år eller eventuellt tre år.

Ersättning för krigsskada skall enligt det framlagda förslaget i princip

bestämmas till belopp, som skolat utgå, därest ersättningen varit grundad

på det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet. Från denna

huvudregel stadgas emellertid vissa undantag. I sådant hänseende föreslår

utredningen, att försäkring mot krigsskada å personlig lösegendom ej må

medgivas till belopp överstigande en viss gräns. Enligt förslaget bestämmes

denna gräns sålunda, att högsta krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom,

som är avsedd att förvaras å en och samma plats, skall vara

50,000 kronor. Vidare gäller enligt förslaget det undantaget från huvudregeln

örn ersättningens bestämmande i enlighet med det civila försäkringsavtalet

att försäkringstagaren skall stå viss självrisk. Denna skall utgöra fem procent

av det till grund för ersättningens bestämmande liggande försäkringsbeloppet.

Med hänsyn till den förut angivna begränsningen av avgifternas storlek

skola enligt utredningens förslag, därest sammanlagda ersättningsbeloppet tillsammans

med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas inflyta

i avgifter, ersättningsbeloppen nedsättas. Beträffande all annan egendom

än personlig lösegendom skola ersättningsbeloppen nedsättas i samma proportion.

Vad däremot angår personlig lösegendom innebär förslaget, att nedsättningen

göres starkare i samma mån som försäkringsbeloppet ökas. Samtidigt

skall emellertid nedsättningen så avpassas, att den i genomsnitt för hela

gruppen blir lika stor som för övrig egendom. Utredningen föreslår i detta

hänseende i fråga om personlig lösegendom, att nedsättningsprocenten eller

den procentsats, varmed ersättningsbeloppet vid bristande avgiftsinkomst

skall reduceras, ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tal kronor av försäkringsbeloppet.

För det högsta förekommande krigsförsäkringsbeloppet för

sådan egendom eller 50,000 kronor skulle följaktligen nedsättningsprocenten

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

13

bliva tjugu enheter större än för det tänkta försäkringsbeloppet 0 kronor.

Mellan dessa gränser skall nedsättningsprocenten variera fullt kontinuerligt.

För det fall att endast en mindre genomsnittlig nedsättning visar sig nödvändig,

kommer med den nu föreslagna regeln full ersättning att utgå vid

försäkringssummor upp till visst belopp och först över detta belopp behöver

nedsättning ske.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter

kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock

enligt förslaget i vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur

det allmännas synpunkt skäl föreligga därtill. Då avgifterna för försäkringen

ej skola uttagas förrän efter krigets slut, förutsättes emellertid för en

dylik förskottsutbetalning att medel för ändamålet av statsmakterna ställas

till förfogande. Å sålunda förskjutna medel torde, anför utredningen, staten

böra äga att tillgodoräkna sig ränta. En utbetalning i förtid av vissa ersättningsbelopp

kan givetvis medföra, att de utbetalade beloppen komma att

överstiga vad som skulle hava utgått vid en tidpunkt då såväl skadegörelsens

omfattning som avgiftsinkomsten är känd. Enligt förslaget gäller, att återbetalningsskyldighet

ej skall föreligga med avseende å sålunda för mycket

utbetalda belopp, och att staten i stället skall vidkännas kostnaden härför.

För att i görligaste mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende, därest

skaderegleringen skulle utsträckas under en längre tid, föreslår utredningen,

ali — i anslutning till vad som enligt lagen om krigsskadeersättning

gäller beträffande krigsförsäkringen å fastigheter, varor och maskiner —

ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken

räntan skall beräknas, har enligt förslaget, i likhet med vad som stadgats

för ersättningar inom fastighetsförsäkringen, bestämts till sex månader

från krigets slut.

Såsom förut berörts skall den av utredningen föreslagna krigsförsäkringen

å viss lösegendom meddelas av staten, som redan inträtt som försäkringsgivare

i fråga om fastigheter, varor och maskiner. Verksamheten skall enligt

förslaget omhänderhavas av den i lagen örn krigsskadeersättning omför - mälda statens krigsskadenämnd. Jämväl i övrigt skall lösegendomsförsäkringen

i organisatoriskt avseende följa de regler som beträffande den obligatoriska

försäkringen meddelats i lagen örn krigsskadeersättning. De lagbestämmelser,

som avse förstnämnda försäkring, hava även ansetts ur lagteknisk

synpunkt lämpligen böra såsom ett nytt kapitel infogas i nyssberörda

redan gällande lag.

I samband med ifrågavarande förslag har utredningen föreslagit vissa ändringar

i lagen örn krigsskadeersättning, såvitt angår fartyg under byggnad.

Förslaget i denna del ämnar jag upptaga senare vid behandlingen av de särskilda

paragraferna i lagen.

Yttrandena. De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna

hava tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detsamma i huvudsak utan

erinran. I vissa detaljfrågor har förslaget dock mött gensagor; dessa erinringar

ämnar jag upptaga till behandling senare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ur yttrandena över förslaget i allmänhet må följande här återgivas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att det vore anledning

att med tillfredsställelse hälsa tillkomsten av en anordning, varigenom utvidgad

möjlighet till ersättning för krigsskada å lösegendom bereddes. Det

läge emellertid i sakens natur, att det icke på förhand läte sig bedömas, huruvida

anordningen i det läge, då den vöre avsedd att träda i tillämpning,

verkligen förmådde fylla sin tilltänkta uppgift. Ovissheten knöte sig icke

minst till frågan om möjligheten att inkassera de beräknade avgifterna, som

ju skulle erläggas först efter krigets slut och för vilka någon realsäkerhet

icke stöde till buds. Förbundet påpekar vidare, att förslaget i väsentliga delar

av veke från försäkringsmässiga grunder; för vad förbundet härutinnan

anfört skall senare redogöras.

Försäkringsinspektionen uttalar, att då det gällde ett ämne av den ömtåliga

och socialt betydelsefulla art som det förevarande kunde det icke undvikas

att vad man ville kalla försäkringsrättsliga regler icke kunde alltför

mycket dominera och att härutinnan främmande eller rent av motsägande

moment även måste komma i betraktande. Det resultat man företrädesvis

ville uppnå med en lagstiftning av förevarande slag kunde då också bliva

avgörande för örn de rena försäkringssynpunkterna måste i större utsträckning

få stå tillbaka. Svenska försäkringsbolags riksförbund hade med ali

rätt påpekat åtskilliga — delvis betydande — oegentligheter eller ojämnheter

som förslaget innefattade från en mera principiell synpunkt. Inspektionen

hade även — åtminstone i första hand — anledning att särskilt beakta

sakens försäkringsmässiga sidor. Men inspektionen ville närmast hålla före,

att förslagets avvikelser från det mera rationella finge ur andra synpunkter

anses vara befogade och att förslaget således i stort sett kunde såsom en

lämplig kompromiss vara acceptabelt.

Stockholms handelskammare anför.

Enligt handelskammarens förmenande erbjuder förslaget i sin allmänna

uppläggning en i huvudsak godtagbar lösning av frågan örn ersättning för

krigsskada å sådan lösegendom, som icke skyddas mot krigsrisk genom andra

försäkringsformer. Självfallet bör man icke knyta alltför stora förhoppningar

till möjligheterna att försäkringsvägen bereda ett någorlunda tillfyllestgörande

ekonomiskt skydd mot krigsskador. Tvärtom måste man räkna

med att krigsförsäkringen i vissa situationer icke kan få avsedd effekt. Vid

den obligatoriska krigsskadeförsäkringen av fastigheter finneg säkerhet för

premieavgifterna genom förmånsrätt i försäkringsobjekten. Någon motsvarande

möjlighet att trygga premiebetalningen föreligger icke vid försäkring

av lös egendom. Det blir därför mycket ovisst, huruvida man i synnerhet

efter ett långvarigt och ödeläggande krig skall kunna få ut avgifterna av

försäkringstagarna. Under vissa omständigheter måste det bli ett olösligt

problem att bereda dem, som träffats av krigets förödelse, önskvärd kompensation.

Men det är naturligtvis angeläget att i förväg finnes uppgjord en

plan för fördelning av den ersättning, som kan lämnas dem, vilka direkt

åsamkas egendomsförlust under krig. Det är som ett bidrag till en sådan

lösning av ersättningsfrågan, som det nu framlagda förslaget bör betraktas.

Skånes handelskammare säger sig med tillfredsställelse konstatera, att utredningens

förslag, vilket utmynnade i en väsentlig utvidgning av lagen om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

15

krigsskadeersättning, i förening med den omläggning av statens krigsförsäkringsnämnds

verksamhet, som allaredan kommit till stånd, respektive vore

planerad, i huvudsak torde komma att utfylla luckorna i näringslivets skydd

mot ekonomiska förluster till följd av krigsskada. Efter de kompletteringar,

som i betänkandet föresloges, komme lagen i fråga att bereda skydd jämväl

för sådana kommersiella intressen, som med de nu gällande bestämmelserna

blivit ställda utanför. Därmed torde en lösning av ifrågavarande betydelsefulla

krigsberedskapsfråga ernås, vilken tillgodosåge skäliga anspråk i nämnda

hänseende från näringslivets sida. Vidare yttrar handelskammaren bland

annat följande.

Handelskammaren förbiser för sin del icke att lagstiftningen genom ändringar

i penningvärdet kan tänkas bli mer eller mindre ineffektiv och att

därigenom det återuppbyggnadsarbete, som densamma är avsedd att främja,

kan komma att äventyras. Ej heller är handelskammaren blind för att

med de metoder, som utmärker den moderna krigföringen, den uppkomna

förödelsen under omständigheter kan bli av sådan omfattning, att den fastställda

skadeersättningsplanen icke blir möjlig att till alla delar fullfölja.

Innan handelskammaren går in på förslagets bestämmelser, kan handelskammaren

icke underlåta att fästa uppmärksamheten därå, att det skydd

lagen är avsedd att erbjuda även efter de ifrågasatta ändringarna är i visst

hänseende begränsat. Handelskammaren syftar härvid på det förhållande,

att lagen endast gäller skador, som uppstå under det att vårt Iand befinner

sig i krig, medan den däremot icke gäller krigsskador, som genom andra

makters tillskyndan inträffa utan att krigstillstånd föreligger. Den rådande

situationen torde enligt handelskammarens bedömande innefatta fara för

att krigsskador till följd av misstag av krigförande enheter eller genom utvecklingen

av krigförande makters militära operationer drabba svenskt område.

För handelskammaren, som på nära håll kan följa de krigshändelser,

som tid efter annan utspela sig i grannlandet på andra sidan Öresund, te

sig dylika eventualiteter icke alldeles otänkbara. Framhållas må i detta sammanhang,

att det icke alltid torde vara möjligt erhålla ersättning för uppkomna

förluster av den makt, genom vars krigföring förlusterna tillfogats.

Handelskammaren finner det fördenskull önskvärt, att en ordning träffas,

som möjliggör erhållande av ersättning även för skador, som uppstått under

dylika förhållanden.

Sveriges grossistförbund framhåller, att genom de föreslagna bestämmelserna

sådan lösegendom, som icke enligt annan ordning för närvarande

kunde krigsskadeförsäkras, på ett ändamålsenligt sätt och i tillfredsställande

utsträckning torde komma att erhålla försäkringsskydd.

Slutligen må här omnämnas, att statens krigsförsäkringsnåmnd i sitt yttrande

meddelat, att de delar av förslaget, som beröra nämndens verksamhet,

utarbetats efter nämndens hörande, varvid av nämnden framförda synpunkter

blivit av utredningen godkända och vid förslagets slutliga formulering

iakttagna, samt att nämnden därför intet hade att erinra mot förslaget.

Anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna av skadegörelse Departementsgenom

krig hava redan i betydande utsträckning vidtagits. Enligt lagen den chefen.

10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring lii. m. äger sålunda staten meddela

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 53.

transportförsäkring mot krigsrisk. Handelsflottan, fiskerinäringens fartyg

och redskap samt varor under transport torde i denna ordning kunna erhålla

erforderligt skydd. Vidare skola enligt lagen den 21 juni 1940 örn

lcrigsskadeersättning vissa andra slag av egendom, som ur det allmännas

synpunkt ansetts särskilt betydelsefulla, obligatoriskt vara föremål för statlig

krigsförsäkring av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari

riket kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning,

utgå i den omfattning och på de villkor, som stadgas i lagen. På sist

angivna sätt har skydd tillskapats för dels, med vissa undantag, fast egendom,

dels varulager, dels maskiner och andra produktiva inventarier inom

jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk, dels ock jordbruks- och

trädgårdsalster samt skogsprodukter i viss utsträckning.

Beträffande den fasta egendomen torde det skydd mot förluster genom

krigsskada, som sålunda förefinnes, vara tillfyllest. Vad däremot angår den

lösa egendomen är detta icke fallet. Jag anser det av behovet påkallat, att

ekonomiskt skydd mot krigsskada beredes jämväl för egendom, som icke

omfattas av den redan gällande lagstiftningen på området. Under den remissbehandling,

som förslaget till lag örn krigsskadeersättning undergick,

framhölls också från olika håll önskvärdheten av ett dylikt skydd. Bland

annat underströks i utlåtande av andra lagutskottet i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition i ämnet vikten av att frågan om krigsförsäkring å annan

än av förslaget omfattad egendom snarast vunne en tillfredsställande lösning.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att möjlighet öppnas

till skydd mot krigsskada å i princip all sådan lösegendom, som ej ingår i

den obligatoriska krigsförsäkringen och för vilken ej heller dylikt skydd

kan erhållas hos statens krigsförsäkringsnämnd. Den förefintliga luckan i

lagstiftningen på området skulle följaktligen fyllas genom förslagets upphöjande

till lag. Utredningen föreslår, att skydd för här avsedd egendom

beredes genom särskild krigsförsäkring, som meddelas av staten. Försäkringen

skall enligt förslaget vara i viss mån frivillig. Liksom i fråga om

krigsförsäkringen å fastigheter gäller emellertid enligt förslaget, att avgifterna

för den nu föreslagna försäkringen äro på visst sätt maximerade, varigenom

lagstiftningens effektivitet under ogynnsamma omständigheter kan

komma att minskas.

Vad utredningen sålunda föreslagit har i yttrandena lämnats utan erinran.

Jag tillstyrker, att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Endast

beträffande vissa detaljfrågor ämnar jag förorda en annan lösning än utredningen;

härtill återkommer jag i det följande.

Skånes handelskammare har — under erinran att det av utredningen

framlagda förslaget i likhet med den redan gällande lagen örn krigsskadeersättning

endast avser skador i följd av rikets krig med främmande

makt — framhållit såsom önskvärt att anordningar vidtoges för reglering

jämväl av skador, som inträffat genom andra makters tillskyndan utan att

krigstillstånd för Sveriges del förelåge. Någon utvidgning av förevarande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

17

lagstiftning i dylikt syfte synes dock icke lämplig; frågan om ersättning för

skada genom neutralitetskränkningar torde få lösas i annan ordning.

Den närmare behandlingen av utredningens förslag, till vilken jag nu övergår,

torde få ske under olika avdelningar. I anslutning till den av utredningen

tillämpade indelningen av ämnet upptager jag först förslaget i vad

avser verksamhetens omfattning och försäkringsbeståndets uppbyggande för

att därefter behandla finansieringen och skaderegleringen. Slutligen torde få

beröras vissa organisatoriska spörsmål samt detaljfrågor.

Verksamhetens omfattning samt försäkringsbeståndets

uppbyggande.

Utredningen. Vid övervägande av frågan vilka slag av lös egendom som

böra omfattas av den förordade försäkrings verksamheten har utredningen,

i enlighet med de för densamma givna direktiven, såsom nämnts principiellt

tagit sikte på all egendom, som ej ingår i den obligatoriska krigsförsäkringen

jämlikt lagen om krigsskadeersättning och för vilken ej heller försäkring

mot krigsrisk kan erhållas hos statens krigsförsäkringsnämnd. I syfte att

särskilja den sålunda avsedda egendomen har utredningen till en början

lämnat en redogörelse för omfattningen av å ena sidan den obligatoriska

krigsförsäkringen och å andra sidan krigsförsäkringsnämndens verksamhet,

beträffande vilken redogörelse må hänvisas till betänkandet (sid. 19—21).

Efter denna redogörelse anför utredningen bland annat följande.

Av de kategorier lösegendom, som i större eller mindre utsträckning beröras

av den obligatoriska krigsskadeförsäkringen eller den frivilliga försäkringen

genom statens krigsförsäkringsnämnd, står för närvarande i huvudsak

följande egendom utan försäkringsskydd mot krigsskada resp. utan möjlighet

till sådant skydd, nämligen:

a) varulager inom grossist- och detaljhandeln samt inom industri- och

hantverk, därest de icke äro i vanlig ordning brandförsäkrade;

b) maskinuppsättningar m. m. inom industri och hantverk ävensom till

enskild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar,

därest sådan egendom ej är brandförsäkrad;

c) importvaror från den tidpunkt, då krigsförsäkringsnämndens ansvar

upphör, vilket sker i samband med varans ankomst till riket, och till dess

varan införlivats med ett brandförsäkrat varulager.

Helt utanför såväl den obligatoriska krigsskadeförsäkringen som krigsförsäkringsnämndens

verksamhet stå bland annat följande grupper av lösegendom,

nämligen:

d) lösegendom, som tillhör staten, primärkommuner, församlingar, landsting,

vägdistrikt eller andra menigheter och som ej är att hänföra till varor

eller maskiner enligt lagen om krigsskadeersättning;

e) inventarier, som tillhöra stiftelser av olika slag, privatskolor eller andra

liknande inrättningar;

f) affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk eller handelsverksamhet;
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

g) lösegendom inom annan affärs- eller företagarverksamhet, såsom bankeller

försäkringsväsen, restaurangrörelse, teater- eller biografverksamhet

m. m.;

h) inventarier och utrustning för utövande av s. k. fria yrken, exempelvis

läkar- eller tandläkaryrket;

i) personligt lösöre;

k) mindre fiskefartyg och -båtar jämte fiskredskap;

l) motorbåtar och andra mindre båtar, huvudsakligen avsedda för nöjes

bruk; samt

m) motorfordon, som ej äro att hänföra till inventarier för jordbruksdrift

eller trädgårdsskötsel, varor eller maskiner enligt lagen örn ^^skadeersättning.

Även annan lösegendom än den ovan uppräknade, som ej är eller kan bliva

försäkrad mot krigsskada, förefinnes säkerligen, men den gjorda inventeringen

torde dock omfatta all den egendom, som är av egentligt intresse i förevarande

sammanhang.

Utredningen framhåller, att under punkt a) nämnd egendom kunde vinna

anslutning till den obligatoriska krigsförsäkringen genom att brandförsäkring

tecknades å densamma, varför — med undantag för fartyg under byggnad,

i vilken del förslaget såsom förut nämnts kommer att upptagas i samband

med behandlingen av de särskilda paragraferna i lagen — några åtgärder

beträffande egendom av ifrågavarande art ej torde behöva övervägas.

Beträffande ej krigsförsäkrad egendom av under punkt b) upptagen

art påpekar utredningen, att frågan örn utsträckande av krigsförsäkringen

till sådan egendom hade varit föremål för uppmärksamhet under remissbehandlingen

av det av krigsskadeutredningen avgivna förslaget till lag om

^^skadeersättning och den därefter följande överarbetningen och prövningen

av förslaget hos Kungl. Maj:t och riksdagen. Utredningen hade vid

sådant förhållande ansett sig sakna anledning att till fortsatt diskussion upptaga

denna fråga.

Utredningen yttrar vidare, att importvaror ej vore försäkrade mot krigsskada

för tid, som angivits under punkt c). Formella hinder torde emellertid

ej möta mot att krigsförsäkringsnämnden utsträckte den av nämnden

meddelade varuförsäkringen till att omfatta jämväl transporten inom riket

till det varulager, för vilket den vöre avsedd och där den genom den obligatoriska

krigsförsäkringen erhölle fortsatt skydd mot krigsskada. Enligt

vad utredningen inhämtat hade nämnden tagit under övervägande att på

dylikt sätt utsträcka sin varutransportförsäkring, varför denna fråga torde

kunna lämnas åsido i nu förevarande sammanhang.

Vad angår staten tillhörig egendom, som i det föregående upptagits under

punkt d), framhåller utredningen, att statsmakterna med avseende å försäkring

av statsegendom i princip intagit den ståndpunkten, att staten skulle

stå självrisk och sålunda vara sin egen försäkringsgivare. Vid sådant förhållande

saknades uppenbarligen anledning att i den nu ifrågasatta krigsförsäkringen

medtaga staten tillhörig egendom. Något uttryckligt undantagsstadgande

för sådan egendom hade dock ej upptagits i utredningens lagförslag.

Utredningen hade nämligen funnit det nödvändigt att knyta krigsförsäk
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

19

ringen till förefintligheten av försäkring mot civil brandskada, och som

följd av statens nyssnämnda ståndpunkt i fråga örn försäkring bomme då

praktiskt taget all statsegendom att stå utanför krigsförsäkringen. Skulle i

enstaka undantagsfall brandförsäkring hava tecknats å staten tillhörig egendom,

som därigenom kunde komma att tillföras även krigsförsäkringen, syntes

detta icke i och för sig vara förenat med några olägenheter.

Beträffande övrig under punkt d) nämnd egendom, d. v. s. egendom, som

tillhör kommuner eller andra menigheter, finner utredningen frågan om tillhörighet

till krigsförsäkringen ligga annorlunda till samt anför härutinnan

följande.

Den egendom det här förnämligast gäller torde vara inventarier och utrustning

för sjukvårdsinrättningar, ålderdomshem, skolor, kyrkor och församlingslokaler

m. m. samt för allmän styrelse och förvaltning. Sådan egendom

torde i allmänhet vara brandförsäkra»! och skulle därför genom krigsskadeförsäkringens

anknytning till brandförsäkringen kunna bliva försäkrad

för krigsskada, därest icke ett särskilt undantagsstadgande införes beträffande

egendom av nu ifrågavarande art. Det synes böra övervägas, huruvida

skäl föreligga för ett dylikt undantagsstadgande eller icke. Klart

är å ena sidan, att det icke kan vara rimligt att låta varje kommun för

sig svara för den förlust, som kan uppkomma genom egendomsförstörelse

i följd av krig, och att därför en utjämning av kostnaderna mellan de kommunala

enheterna måste komma till stånd. Å andra sidan må framhållas,

att från lagen örn krigsskadeersättning hava undan tagits kommuns eller

annan menighels byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom

för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Då frågan örn ersättning

för krigsskada å sådana byggnader ställts på framtiden, kan det måhända

synas egendomligt, örn motsvarande spörsmål beträffande den lösa

egendom, som inrymmes i byggnaderna, nu ordnas försäkringsvägen. Vid

bedömandet av denna fråga måste emellertid uppmärksammas anledningen

till att de kommunala fastigheterna för allmän styrelse eller förvaltning m. m.

ej inrymts under lagen om krigsskadeersättning. Krigsskadeutredningen

framhöll härutinnan, att starka skäl uppenbarligen talade för att medtaga

de ifrågavarande kommunala byggnaderna. Kostnaderna för ersättandet av

fastighetsskadorna skulle emellertid bestridas genom uttagandet av en statlig

fastighetsskatt för alla av lagstiftningen berörda fastigheter, och en dylik

skattskyldighet skulle säkerligen ej kunna upprätthållas för kommunernas

vidkommande. Att de kommunala byggnader, varom bär är fråga, ej medtogos,

berodde sålunda på, att man ej ville övervältra kostnaderna för ersättandet

av krigsskador å dessa byggnader på övriga fastighetsägare. I fråga

om den lösa egendomen skola däremot enligt utredningens förslag kostnaderna

för krigsförsäkringen bestridas genom uttagande efter krigets slut av

särskilda försäkringsavgifter, och beträffande dessa avgifter torde man ej ha

samma anledning räkna med ett upphävande av kommunernas betalningsskyldighet

som med avseende å den nyssnämnda statliga fastighetsskatten.

Emellertid kunna även andra skäl anföras emot ett medtagande i krigsskadeförsäkringen

av den kommunernas lösa egendom, som är avsedd för

samma ändamål som de från lagen om krigsskadeersättning undantagna

kommunala fastigheterna. Inom utredningen har sålunda framhållits, att det

samhällsekonomiskt vöre riktigast att ej i förväg träffa avgörande, huruvida

och i vilken utsträckning krigsskada å det allmänna tillhörig egendom skall

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ersättas. Om exempelvis en skola eller ett ålderdomshem med tillhörande inventarier

förstördes genom ett bombangrepp, vore det ingalunda säkert att

det skulle vara ändamålsenligt att ersätta den förstörda egendomen med ny.

Med hänsyn till den sedan ett antal år pågående koncentreringen och rationaliseringen

av folkskoleväsendet eller till den avfolkning av ålderdomshemmen,

som på sina håll ägt rum under senare år, kunde det mycket väl

tänkas, att skadan icke i och för sig vållade något avbräck i den ifrågavarande

samhälleliga verksamheten, och då funnes ej heller anledning att avhjälpa

den materiella skada som uppkommit. Likaväl som denna synpunkt

— även örn den ej blivit åberopad såsom motiv för lagstiftningen — beträffande

den fasta egendomen blivit tillgodosedd genom att kommunernas ifrågavarande

byggnader undantagits från lagen örn krigsskadeersättning, borde

jämväl frågan örn ersättning för krigsskada å den lösa egendomen ställas

på framtiden.

Utredningen har för egen del ej velat taga bestämd ställning till nu berörda

spörsmål med hänsyn bland annat till att utredningen ej sammansatts med

tanke på ett dylikt ställningstagande. I lagtexten har emellertid något undantag

ej gjorts för den kommunala egendom, varom bär är fråga.

Enligt utredningens mening hör försäkringsskydd mot krigsskada beredas

för i princip all egendom, som utredningen upptagit under punkt e)—m),

ävensom annan förefintlig lös egendom, som ej kan hänföras till någon av

dessa grupper. Enligt förslaget gäller dock, att från den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen

undantagas penningar, aktier, obligationer och andra

fordringsbevis, varjämte smycken, ädla stenar och äkta pärlor äro uteslutna

från rätt till krigsskadeersättning. Med nu nämnda ståndpunkt beträffande

omfattningen av den egendom som bör skyddas mot krigsskada har det, anför

utredningen, närmast gällt att överväga, huruvida all den egendom, varom

fråga vore, lämpligen kunde eller borde sammanföras till ett försäkringskollektiv

eller örn på grund av egendomens art eller andra orsaker särskilda anordningar

borde vidtagas för vissa slag av egendom. Utredningen anser den

sistnämnda utvägen ej böra tillgripas utan verkligt bärande skäl, då det

uppenbarligen vore av yttersta vikt, att förvaltningsapparaten gjordes så enkel

som det överhuvud taget vore möjligt.

De grupper av egendom, som upptagits under punkt d)—i), vore, anför

utredningen vidare, i stort sett av så ensartad natur, att de utan olägenhet

torde kunna sammanföras i ett försäkringskollektiv. Då anslutningen till

krigsförsäkringen enligt förslaget skulle vara grundad på förefintligheten av

försäkring mot civil brandskada och vidare egendom av nu nämnd art, bortsett

från staten tillhörig egendom, i regel vore brandförsäkrad, borde man

hava anledning räkna med att anslutningen till verksamheten skulle bliva av

tillfredsställande omfattning. Den enda grupp, inom vilken brandförsäkring

saknades i nämnvärd omfattning, torde vara gruppen »personligt lösöre».

Den som ej hade sitt lösöre brandförsäkra! kunde emellertid genom tecknande

av brandförsäkring bliva delaktig av krigsförsäkringen, och det kunde

enligt utredningens mening icke anses vara ett oskäligt krav, att den som

ville hava försäkringsskydd mot krigsskada å sitt lösöre jämväl skyddade det

mot civil brandrisk.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

21

Beträffande affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk eller

handels verksamhet framhåller utredningen, att det skulle kunna ifrågasättas

att samordna dem med den obligatoriska krigsförsäkringen av varor och

maskiner, samt anför härutinnan följande.

De förra tjäna ju samma ändamål som de senare, nämligen att upprätthålla

produktion och varudistribution, och äro även i stor utsträckning nödvändiga

för detta ändamål. Då utredningen det oaktat stannat för att medtaga

de ifrågavarande inventarierna i den frivilliga lösegendomsförsäkringen, har

detta främst varit beroende på att inom såväl varu- som maskinförsäkringen

inträffade krigsskador alltid skola helt ersättas, vilken princip enligt utredningens

mening ej bör tillämpas beträffande inventarierna för den händelse

skadegörelsens omfattning överstiger viss gräns. Även den omständigheten,

att varuförsäkringen skall finansieras med förskottsavgifter för tämligen

korta tidsperioder, vilka avgifter komma att medföra en höjning av

varupriserna under kriget, har vid bedömandet av förevarande fråga tillmätts

viss vikt, i det att det ansetts önskvärt, att denna prisstegring ej skärpes

genom att nya försäkringsobjekt, som ej omsättas samtidigt med varorna,

tillföras varuförsäkringen. Slutligen torde det ej sällan vara förenat

med svårigheter att avgöra, huruvida egendom, varom här är fråga, rätteligen

skulle hänföras till varu- eller maskinkollektivet.

I fråga om fiskefartyg och fiskredskap torde, framhåller utredningen, olika

vägar för krigsförsäkringens anordnande kunna tänkas. Utredningen yttrar

i detta hänseende.

Formella hinder torde — såsom även framhållits under föi-arbetena till

lagen örn krigsskadeersättning — ej föreligga för att skydd mot krigsskada,

åtminstone i viss utsträckning, beredes för sådan egendom genom försäkring

hos statens krigsförsäkringsnämnd enligt lagen örn statlig krigsförsäkring

m. m. Krigsförsäkringsnämnd en meddelar även såsom förut nämnts

försäkring å större fiskefartyg med tillhörande redskap. För närvarande

torde emellertid praktiskt taget all egendom av nu ifrågavarande art, avsedd

för fiske i Bottenhavet och i Östersjön samt för insjöfiske, stå utan möjlighet

att erhålla försäkringsskydd mot krigsskada. Detsamma gäller i huvudsak

beträffande kustfisket å västkusten. Krigsförsäkringsnämndens verksamhet

på detta område torde i stort sett vara inskränkt till försäkring av

fartyg, som användas för högsjöfiske. Utredningen hyser dock den uppfattningen,

att föga skulle stå att vinna genom att öppna möjlighet för försäkring

genom krigsförsäkringsnämnden även av mindre fiskefartyg och

-båtar jämte redskap. Nämndens verksamhet bygger på helt frivillig anslutning

med anmälan till försäkring från vederbörandes sida, och med hänsyn

dels till en säkerligen förefintlig allmän obenägenhet att i tid vidtaga

skyddsåtgärder — speciellt örn detta är förenat med särskilda kostnader

— mot risker, sorn man normalt ej behöver räkna med och i varje fall hoppas

ej skola uppkomma, och dels till att stora delar av fiskarbefolkningen leva

under så inskränkta förhållanden, att de anse sig ej kunna komma ut

med de erforderliga krigsförsäkringspremierna, torde man ha grundad anledning

befara, att anslutningen till en försäkring av här antydd art skulle

bliva mycket liten och sålunda syftet med anordningen förfelas. Enligt vad

utredningen inhämtat hyser även krigsförsäkringsnämnden mycket starka

betänkligheter mot att utvidga sin verksamhet till att omfatta jämväl mindre

fiskefartyg och -båtar jämte fiskredskap.

Ej heller ett inordnande under den av utredningen för annan lösegendom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

föreslagna krigskadeförsäkringen torde innebära, att skydd av tillfredsställande

omfattning komma att beredas den egendom, varom här är fråga. I

mycket stor utsträckning är nämligen denna egendom icke brandförsäkrad.

På grund av utredningsuppdragets brådskande natur har det icke varit möjligt

att närmare undersöka frekvensen av brandförsäkring av fiskebåtar och

fiskredskap, men med stöd av inhämtade underhandsupplysningar har utredningen

ansett sig kunna utgå ifrån, att minst hälften är oförsäkrad. På

grund härav har utredningen övervägt, huruvida icke skäl föreligga att överge

tanken på ^^skadeförsäkring för mindre fiskefartyg och -båtar jämte

tillhörande fiskredskap och i stället bereda hjälp åt ägare av krigsskadad

sådan egendom genom understöd av statsmedel. Det må erinras, att ersättning

för större redskapsförluster hittills i viss omfattning beretts fiskarbefolkningen

genom statsmedel och ett anlitande av denna utväg jämväl då

fråga gäller k rigssbo da kan synas särskilt motiverat med hänsyn till fiskerinäringens

stora betydelse för landets livsmedelsförsörjning under krigstid.

En betydande olägenhet med en sådan anordning är emellertid, att det torde

vara oundvikligt att inom en dylik hjälpverksamhet i större eller mindre utsträckning

tillämpa behovsprincipen. Följden härav bleve måhända, att den

ekonomiskt bättre ställda delen av fiskarbefolkningen, vilken kanske som regel

har sin egendom brandförsäkrad och sålunda skulle kunna vinna anslutning

till den av utrednigen föreslagna lösegendomsförsäkringen, bleve ställd

utan möjlighet att erhålla ersättning för krigsskada å båtar och redskap. Utredningen

har därför, trots att en fullt tillfredsställande lösning av frågan ej

därmed vinnes, funnit sig böra föreslå, att brandförsäkrad egendom av förevarande

art inrymmes under samma försäkringskollektiv som förut bär behandlad

egendom. Samtidigt öppnas då även möjlighet för ägare av icke

brandförsäkrade båtar och redskap att genom tecknande av brandförsäkring

vinna anslutning till krigsskadeförsäkringen. I den mån det ur allmän synpunkt

kan anses önskvärt, att ersättning för krigsskada utöver vad som följer

av utredningens förslag beredes fiskarbefolkningen, torde den ovan antydda

understödslinjen böra av statsmakterna övervägas.

Vad sålunda anförts hänför sig huvudsakligen till de mindre fiskebåtarna.

Beträffande de större tala däremot olika skäl för att någon ändring ej bör

vidtagas däri, att skydd mot krigsskada — såväl före som efter ett Sverige

berörande krigsutbrott — beredes genom försäkring hos statens krigsförsäkringsnämnd.

Bland annat gäller i fråga om dessa fartyg, att de på tider,

som av en eller annan anledning ej lämpa sig för havsfiske, i ej ringa utsträckning

nyttjas för handelssjöfart, vilken verksamhet den statliga transportförsäkringen

ju i främsta rummet är avsedd att skydda mot krigsskada.

Överhuvud taget torde den teknisk-administrativa apparat, varöver krigsförsäkringsnämnden

förfogar, bättre lämpa sig för omhänderhavandet av krigsförsäkringen

för de större fiskefartygen är en organisation för krigsskadeförsäkring

av lösegendom i allmänhet.

örn denna ståndpunkt godkännes, måste emellertid fixeras, i vilka fall

krigsförsäkringen av fiskebåtar skall omhänderhavas av statens krigsförsäkringsnämnd

och när försäkringen skall vara anknuten till motsvarande

försäkring av annan lösegendom. För bedömandet av nu berörda spörsmål

vore det givetvis av stor vikt att äga kännedom örn de synpunkter på

frågan, som kunna finnas företrädda bland fiskarena själva och inom deras

organisationer. På grund av den korta tid, som stått utredningen till buds,

har det emellertid icke varit tänkbart att härutinnan inhämta erforderliga

upplysningar. Efter överläggning med representanter för statens krigsförsäkringsnämnd

har utredningen i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

23

från den av utredningen föreslagna krigsskadeförsäkringen skola vara undantagna

fiskefartyg med dräktighet av lägst 20 registerton. För sådana

fartyg skulle då krigsrisken kunna täckas genom försäkring hos krigsförsäkringsnämnden.

Utredningen förutsätter emellertid samtidigt, att av frågan

intresserade organisationer på fiskerinäringens område komma att beredas

tillfälle att yttra sig över utredningens förslag och att synpunkter, som därvid

framkomma, kunna föranleda en annan gränsdragning än den i utredningens

lagförslag angivna.

Utredningen anför ytterligare, att i fråga örn under punkt 1) upptagna

motorbåtar och andra mindre båtar, som ej vore att hänföra till fiskebåtar,

gällde, att en del vore försäkrade mot brandskada genom försäkring

i brandförsäkringsbolag under det att för andra skydd mot brandskada

och eventuellt andra faremoment ordnats genom sjöförsäkring hos

bolag, som meddelade sådan försäkring. I betydande utsträckning vore de

emellertid, särskilt då fråga gällde roddbåtar, helt oförsäkrade. Då sådana

båtar, varom här vore fråga, i huvudsak endast tillgodosåge enskilda intressen,

förelåge enligt utredningens mening ej anledning att i förevarande avseende

sträcka sig längre än beträffande annan lösegendom, d. v. s. att

möjligheten att vinna anslutning till krigsförsäkringen skulle vara beroende

av förefintligheten av vanlig civilriskförsäkring. På grund av att sistnämnda

försäkring i fråga om motor- och segelbåtar kanske i lika stor utsträckning

vore tecknad i sjöförsäkringsbolag som i brandförsäkringsbolag

torde det för att undvika att på grund av formalia uppnå ett otillfredsställande

resultat vara nödvändigt att i krigsförsäkringen inbegripa jämväl de

båtar, som genom sjöförsäkring skyddats mot civil brandrisk. Örn på dylikt

sätt möjlighet afl vinna anslutning till krigsförsäkringen jämväl anknötes

till förefintligheten av sjöförsäkring, måste emellertid tillses, att man

ej grepe in på områden, som naturligt folie inom ramen för statens krigsförsäkringsnämnds

verksamhet, d. v. s. på handelssjöfartens område. Efter

överläggning med representanter för krigsförsäkringsnämnden hade utredningen

funnit bästa sättet att lösa gränsdragningsfrågan vara att från den

nu föreslagna krigsförsäkringen undantaga handelsfartyg med den bestämning

av detta begrepp, som givits i § 2 mom. 1 förordningen den 12 juni

1936 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., d. v. s. fartyg, som

nyttjas till handelsjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål,

som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning,

bärgnings- eller dykeriföretag.

Vad slutligen beträffar motorfordon, som av utredningen upptagits under

punkt m), talade, anför utredningen, såväl det allmännas intresse, då

ju trafiken med motorfordon numera fyllde en utomordentligt viktig uppgift

på kommunikationsväsendets område, som det enskilda ägareintresset

för att anordningar träffades för beredande av försäkringsskydd mot

krigsskada å sådana fordon. Ej ringa vikt torde även böra tillmätas den

omständigheten, att motorfordonsbeståndet i viss utsträckning utgjorde säkerhet

för kreditgivning av automobilfirmor och banker. Frågeställningen

hade därför för utredningen huvudsakligen varit, huruvida motorfordonen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

utan alltför stora olägenheter kunde medtagas i den allmänna lösegendomsförsäkringen

eller om de, på grund av den särställning de i olika avseenden

otvivelaktigt intoge i förhållande till annan lösegendom, borde hänföras till

ett särskilt försäkringskollektiv. I detta hänseende anför utredningen följande.

Beträffande motorfordon kan man vänta, att de under krig i stor utsträckning

komma att rekvireras av staten, som då blir direkt ersättningsskyldig

för inträffade skador i de fall, då äganderätten ej övergått till staten, och att

det icke rekvirerade fordonsbeståndet till mycket väsentlig del kommer att

vara försatt ur bruk på grund av brist på drivmedel. Det sistnämnda kommer

framför allt att bliva fallet med avseende å privata personautomobiler, under

det att ej rekvirerade lastautomobiler, omnibussar och persontrafikbilar

i större omfattning torde komma att bibehållas i drift för upprätthållande

av nödvändig varudistribution och personbefordran. De under kriget garagerade

och i samband därmed oftast avregistrerade motorfordonen torde i

det avseende, varom här är fråga, icke i något mera väsentligt avseende skilja

sig från annan lösegendom utom för det fall att fordonet kommer till användning

vid eventuell evakuering. Annorlunda förhåller det sig med de

fordon som bibehållas i trafik. Det torde ligga i öppen dag, att dessa fordon

— i varje fall inom områden, som på ett eller annat sätt beröras av krigsoperationerna

— såsom transportmedel löpa större risk än annan lösegendom

att råka ut för direkt skadegörelse genom krigshandlingar, exempelvis bombfällning

eller beskjutning. På grund av att skaderisken för dessa fordon,

i motsats till vad fallet är med avseende å annan lösegendom, i regel icke är

beroende enbart av yttre omständigheter utan även av rent personliga egenskaper

såväl hos den som framför och manövrerar fordonet som hos andra

fordonsförare, måste det vidare uppkomma särskilda svårigheter att avgöra,

huruvida en inträffad skada skall anses såsom krigsskada och sålunda ersättas

av krigsförsäkringsgivaren eller icke. Dessa svårigheter torde framför allt

komma att göra sig gällande beträffande vagnskada. Har ägaren till fordonet

detsamma icke civilriskförsäkrat för samtliga förekommande faremoment,

vilket i mycket stor utsträckning är fallet, måste den omständigheten,

att han, örn krigsskada föreligger, kan utfå ersättning men eljest icke, giva

anledning till intressekonflikter mellan ägaren och krigsförsäkringsgivaren.

På grund av nu berörda omständigheter har den tanken uppkommit, att

svårigheterna i stort sett skulle kunna undvikas, örn sådana anordningar

träffades, att överensstämmelse i fråga örn omfattningen komme att råda

mellan civilförsäkringen och krigsskadeförsäkringen. Att lämpa den sistnämnda

efter civilförsäkringen torde vara uteslutet, då det knappast kan

anses rimligt att i ett fall utbetala ersättning för krigsskada av viss art och

i ett annat fall icke, beroende av civilförsäkringens omfattning. Vill man

lösa frågan efter en sådan linje är det därför nödvändigt att lagstiftningsvägen

föreskriva, att samtliga krigsskadeförsäkrade motorfordon skola vara

civilriskförsäkrade för alla de faremoment krigsskadeförsäkringen omfattar.

För att förebygga svårlösta intressekonflikter mellan å ena sidan civilförsäkrings-

och å andra sidan krigsförsäkringsgivaren borde då också såväl

civil- som krigsförsäkringen meddelas av samma försäkringsgivare. En sådan

lösning av frågan skulle emellertid innebära ett så radikalt ingrepp i bestående

rättsförhållanden på civilförsäkringens område, att utredningen —

utan att hava närmare undersökt de rättsliga förutsättningarna för ett dylikt

ingrepp —■ för sin del icke ansett sig böra föreslå en anordning av nu

antydd innebörd enbart i syfte att undvika speciella svårigheter i samband

med skaderegleringen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

25

Det ovan antydda förhållandet, att risken för krigsskada kan förutsättas

vara större för motorfordon i trafik än för annan lösegendom, torde ej heller

böra föranleda tillskapandet av ett särskilt försäkringskollektiv för sådana

fordon, då ju genom den redan antagna lagen örn krigsskadeersättning den

principen torde få anses knäsatt, att man i fråga örn risken för krigsskadegörelse

och i samband därmed skyldigheten att erlägga avgifter för krigsförsäkringen

ej kan genom en förhandslagstiftning få till stånd en differentiering,

som efter krigets slut visar sig motsvara förhållandena sådana de framträtt

under kriget. Utredningen har därför efter övervägande av olika uppslag

på nu ifrågavarande område — och efter att hava rådgjort med representanter

för de större organisationerna bland motorfordonsägarna — funnit sig

böra i sitt lagförslag i krigsförsäkringsavseende sammanföra motorfordonen

med lösegendom i allmänhet. Då enligt inhämtade upplysningar 80 å 90 procent

av det värde, som representeras av det sammanlagda motorfordonsbeståndet

i riket, är försäkrat mot brandskada, torde man kunna utgå ifrån att

utredningens förslag kommer att medföra, att behovet av krigsskadeförsäkring

av motorfordon kommer att bliva tillgodosett.

Utredningen framhåller, att en nödvändig förutsättning för att den ifrågasatta

krigsförsäkringen för lösegendom skulle kunna fylla sin uppgift vore

att anslutningen till försäkringen bleve tillräckligt stor. Ur denna synpunkt

vore en obligatorisk försäkring den närmast till hands liggande lösningen.

Utredningsdirektiven ginge emellertid i detta aveende tämligen bestämt ut på,

att verksamheten borde bygga på frivillig anslutning.

Utredningen anför vidare, att den vid sådant förhållande haft att i första

hand överväga konsekvenserna av att härutinnan följa vid frivillig försäkring

sedvanliga regler med personlig anmälan av den, som önskade att få sin egendom

krigsförsäkrad. Det torde ligga i öppen dag, fortsätter utredningen,

att en sådan anordning måste medföra förvaltningsbestyr av mycket stora

mått. Om lösegendomsförsäkringen komme att tillgodose ett allmänt utbrett

intresse, något som utredningen förutsatte, måste man räkna med att antalet

ansökningar om försäkring kunde komma att överstiga miljontalet. Arbetet

med ansökningarnas registrering och utfärdandet av särskilda försäkringsbrev,

vilka ej torde kunna undvaras vid en efter här antydda linjer uppbyggd

frivillig försäkringsverksamhet, måste koncentreras på en mycket

kort tid, och det funnes stark anledning befara att de nödvändiga förvaltningsuppgifterna

ej skulle låta sig bemästras.

För att säkerställa försäkringens genomförande föreslår utredningen såsom

nämnts i stället, att lösegendomsförsäkringen grundas på förefintligheten av

vanlig brandförsäkring eller i vissa fall sjöförsäkring på det sättet, att den

försäkrade egendomen automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke

försäkringstagaren till vederbörande försäkringsbolag anmäler, att han vill

stå utanför sistnämnda försäkring. Beträffande en på detta sätt anordnad

krigsförsäkring anför utredningen.

Härigenom upprätthålles principen om frivillig försäkring, samtidigt som

försäkringstagarna, beträffande vilka utredningen utgår ifrån att de praktiskt

taget i gemen önska få sin försäkrade egendom skyddad jämväl mot

krigsskada, slippa besväret med att ansöka örn försäkring och förvaltnings
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

apparaten ej behöver belastas med kanske övermäktiga arbetsuppgifter. En

sådan lösning av frågan förutsätter emellertid, att reglerna för anslutning

till krigsskadeförsäkringen fastställas i lag, i vilken jämväl böra införas bestämmelser,

som i huvudsak reglera såväl försäkringsgivarens som försäkringstagarnas

skyldigheter och rättigheter. Särskilt är det av vikt, att försäkringsavgiften

maximeras i lagen, så att försäkringstagarna till ledning

för sitt avgörande, huruvida de skola ansluta sig till krigsskadeförsäkringen

eller icke, hava fullt klart för sig, vilken betalningsskyldighet för denna försäkring

högst kan komma att åvila dem. Vidare är det nödvändigt —- för att

frivilligheten ej skall hilva illusorisk — att i samband med lagens utfärdande

upplysningsåtgärder vidtagas genom radioutsändningar, tidningsartiklar

och eventuellt på andra vägar, så att de av frågan berörda kunna anses

hava blivit delgivna möjligheten att frånsäga sig delaktighet i krigsskadeförsäkringen.

Örn detta utredningens förslag godkännes, kan frågan praktiskt ordnas

så, att den försäkringstagare, som ej önskar tillhöra krigsskadeförsäkringen,

äger anmäla detta till det försäkringsbolag, där han har sin egendom försäkrad.

Möjligheten att med laga verkan göra sådan anmälan torde dock

böra på det sättet begränsas, att hänsyn ej tages till anmälan efter den

tidpunkt, då vårt land råka! i krig. Visserligen kunna med en sådan regel

förhållandena utveckla sig så, att den nu för viss lösegendom föreslagna

krigsförsäkringen blir praktiskt taget obligatorisk, men utan en dylik föreskrift

kan man å andra sidan riskera, att den föreslagna försäkringen blir

utan något som helst praktiskt värde. Om exempelvis kriget utbryter ungefär

samtidigt med att den av utredningen föreslagna lagen träder i kraft

och pågår kortare tid än som i lagen föreskrivits för anmälan som nyss

sagts —• krigsskadegörelsen torde det oaktat kunna vara av betydande omfattning

— måste man räkna med att de försäkringstagare, som ej fått sin

egendom skadad, frånsäga sig tillhörighet till krigsskadeförsäkringen, vilket

skulle medföra att kostnaden komme att stanna på de direkt skadelidande

och att den kostnadsutjämning, som ligger innesluten i försäkringsidén,

skulle vara försatt ur kraft. För den som under pågående krig nytecknar

försäkring mot brandskada föreligger sålunda enligt utredningens

förslag ej möjlighet att ställa sig utanför krigsskadeförsäkringen.

Yttrandena. Beträffande frågan huruvida den föreslagna försäkringsverk - samheten borde omfatta lös egendom, som tillhör kommun eller annan menighet,

anför styrelsen för svenska landskommunernas förbund, att styrelsen

i sitt yttrande över krigsskadeutredningens förslag till lag örn ^^skadeersättning

anslutit sig till den av krigsskadeutredningen uttalade uppfattningen,

att kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse

eller förvaltning m. m. borde hänföras till de från krigsskadeersättningslagens

tillämplighetsområde uteslutna fastigheterna. De skäl, som föranlett

styrelsen till denna uppfattning, ansåge styrelsen föreligga även då det vore

fråga örn krigsskadeersättning för lös egendom. Denna styrelsens uppfattning

styrktes ytterligare av de nya skäl, som i det förevarande förslaget

framlades mot upptagande i den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde

av kommuners och andra menigheters lösa egendom. Styrelsen ville

därför förorda, att lösegendom, som tillhörde kommuner eller andra menig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53. 27

heter, ej omfattades av en lagstiftning om krigsskadeförsäkring av lös egendom

.

Svenska stadsförbundets styrelse anför — under erinran att styrelsen i

sitt yttrande över förslaget till lag örn krigsskadeersättning motsatt sig att

från lagens tillämplighetsområde skulle uteslutas vissa grupper av kommunerna

tillhöriga fastigheter — följande.

Då vissa av kommunens fastigheter således nu äro undantagna från krigsskadeersättning,

har frågan örn dylik ersättning för lösegendom i de undantagna

fastigheterna naturligt nog blivit föremål för särskild uppmärksamhet

i den nu föreliggande utredningen. De sakkunniga finna det »egendomligt»,

örn skada å lösegendomen skulle ersättas men ej skada å själva fastigheten.

Hur denna egendomliga situation uppkommit, förklara de emellertid

själva. De sakkunniga, som utredde frågan örn krigsskadeersättningen

för fastigheterna, voro av den meningen, att samtliga kommunala byggnader

borde medtagas. Men skattetekniska svårigheter kommo dem att ändock

förorda en uppdelning, varvid viss ersättning även för de undantagna

fastigheternas del ställdes i utsikt efter en prövning vid krigstillstånds upphörande.

För lösegendomens del synes frågans tekniska lösning erbjuda

mindre svårigheter i och med den föreslagna finansieringen genom avgifter.

Under sådana förhållanden synes ingen större betydelse behöva eder

ens böra tillmätas den inadvertens, ställningstagandet vid årets riksdag nu

hotar medföra. Örn kommunerna i fråga örn skadeersättningen för den

fasta egendomen fingo vidkännas en för dem ofördelaktig lösning av frågan,

kan detta svårligen vara ett skäl att »för konsekvensens skull» gå emot

deras berättigade intressen även denna gång, då man nu icke ens kan åberopa

några tekniska skäl.

De sakkunniga anföra emellertid också andra motiveringar för en fortsatt

kategoriklyvning. I det sammanhanget komma de in på administrativa

problem av svårlöst art och utan allt för starkt samband med nu avhandlade

spörsmål. Tanken är den, att koncentrations- och rationaliseringsspörsmål

skulle bedömas vid försäkringsfrågans avgörande. Bombskadades exempelvis

lösegendom i en skola eller i ett ålderdomshem, borde det undersökas,

örn till följd av minskade behov av skol- och ålderdomshemsplatser något

avbräck i verksamheten måhända ej vållades kommunen av skadorna. Örn

så var fallet, funnes ingen anledning att avhjälpa skadan.

Med delta sätt att bedöma ersättningsspörsmålet skulle enligt styrelsens

mening med försäkringsfrågan på ett mycket olyckligt sätt kombineras förvaitningsspörsmål

av invecklad och svårbedömlig natur. Man gör sig till

en början den frågan, varför denna synpunkt skall anläggas enbart för kommunernas

vidkommande. Också inom industrien står ju rationaliseringen

pä det dagsaktuella programmet. Som försäkringstagare har kommunen enligt

den utarbetade lagtexten ingen undantagsställning. Här är fråga örn en

försäkring, där den ena försäkringstagarens rätt bör vara jämställd med

den andres. Att kommunerna beträffande denna försäkringsform skola sättas

i ofördelaktig ställning den ena gången av skattetekniska skäl och den

andra med hänsyn till administrativa önskemål kan icke anses rimligt.

Man frågar sig vidare, hur en eventuell prövning av ändamålsenligheten

skulle tänkas genomförd. Att en sådan prövning skulle verkställas genom

statens krigsskadenämnd torde ingen ha förutsatt. Att, med bortseende av

den kommunala självstyrelsen, lägga avgörandet helt hos statliga organ såsom

skolöverstyrelse, fattigvårdsinspektion etc. torde också få anses uteslutet.

Tillkomsten av en krigsskadeförsäkring av t. ex. skolväsendets och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

fattigvårdens lösegendom synes icke motivera en anordning, genom vilken

bedömandet av här berörda rationaliseringsfråga handlägges i annan ordning

än den nu praktiserade.

I detta sammanhang lia de sakkunniga gjort vissa uttalanden örn möjligheten

att beträffande de redan undantagna kommunala fastigheterna tilllämpa

liknande synpunkter. De lia därmed ytterligare visat det befogade

i styrelsens tidigare uttalade farhågor i fråga om systemet med »självrisk

med utjämning». Skall den efter krigstillstånds upphörande verkställda

prövningen utgå ifrån, att ej längre »nödvändiga» fastigheter uteslutas vid

ersättningsfrågornas bedömande, då får frågan örn kategoriklyvningen för

kommunerna ännu oförmånligare konsekvenser.

De sakkunniga ha icke för egen del tagit ställning till frågan örn undantagande

frän krigsskadeersättningen av viss kommunal lösegendom. I lagtexten

har emellertid intet undantagsstadgande införts. Styrelsen vill för

sin del livligt tillstyrka, att så ej heller sker vid den slutliga avfattningen.

Svenska landstingsförbundets styrelse påpekar, att enligt lagen den 21 juni

1940 örn ^^skadeersättning vore landstingens och primärkommunernas

fastigheter undantagna från lagens bestämmelser. I sitt yttrande över förslaget

till nämnda lag hade styrelsen framhållit, att den kunde lämna sin

anslutning till tanken, att landstingens fastigheter skulle uteslutas från den

planerade försäkringen, allenast under den förutsättningen att staten lämnade

bidrag i annan ordning till återuppbyggnad av krigsförstörda fastigheter.

I detta sammanhang yttrar styrelsen vidare.

Landstingens såväl fastigheter som i dessa inrymd lösegendom äro i regel

brandförsäkrade och skulle sålunda, örn samma principer här tillämpades

som beträffande annan lösegendom, innefattas under den nu ifrågasatta försäkringen.

Skäl tala också för att så sker. Emellertid torde landstingen vid

eventuellt krig komma i den situationen, att återanskaffning av nödvändiga

inventarier — i första hand de för sjukvården avsedda — ej kan göras utan

statens medverkan. Under sådana förhållanden och då, som nämnts, landstingens

fastigheter, vilka till övervägande del bestå av stora sjukhuskomplex,

som kostat miljoner i uppförande, undantagits från krigsskadeförsäkring,

synes det enligt styrelsens mening knappast erforderligt, att de i jämförelse

med fastigheterna mindre dyrbara inventarierna innefattas under

försäkringen i fråga. Det ligger då nära till hands, att de statliga bidrag,

som kunna komma att utgå för återuppbyggnad av landstingens fastigheter,

få avse även återanskaffning av där förvarad, förstörd lösegendom. Styrelsen

vill emellertid framhålla, att dessa statliga bidrag, icke såsom utredningsmännen

synas vilja ifrågasätta, böra förbindas med villkoret, att staten

skall pröva, huruvida återuppbyggnad eller återanskaffning av förstörd

fastighet eller lösegendom skall ske. Detta är en sak, som det bör tillkomma

landstingen att avgöra.

Från det av svenska landstingsförbundets styrelse avgivna yttrandet har

ledamoten av styrelsen riksdagsmannen Martin Andersson anmält avvikande

mening samt förklarat sig anse, att landstingens lösegendom borde innefattas

under den ifrågasatta försäkringen.

Statskontoret, som förklarat det av utredningen framlagda förslaget icke

giva anledning till erinran, har emellertid ifrågasatt, örn icke övervägande

skäl talade för att kommuns eller annan menighets lösegendom undantoges

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

29

från den föreslagna försäkringen i överensstämmelse med vad som skett i

fråga örn försäkring för krigsskada å fastigheter.

Frågan huruvida affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk

och handelsverksamhet böra inrymmas under den nu föreslagna lösegendomsförsäkringen

eller samordnas med den obligatoriska krigsförsäkringen

å varor och maskiner har berörts i vissa yttranden.

I detta hänseende anför Stockholms handelskammare.

Affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk och handelsverksamhet

äro enligt förslaget medtagna i den frivilliga egendomsförsäkringen.

Ett industriföretags egendom kommer sålunda, örn företaget bedriver sin

rörelse i egen fastighet, att hänföras till fyra olika försäkringskollektiv,

nämligen fastigheten till fastighetskollektivet, maskinutrustningen till maskinkollektivet,

inneliggande råvaror, halvfabrikat och färdigprodukter till

varukollektivet och kontorsinventarier slutligen till lösegendomskollektivet.

Ett handelsföretag med egen fastighet får sin egendom hänförd till tre olika

kollektiv. Givetvis vore det en förenkling ur näringslivets synpunkt, därest

en begränsning av försäkringsformerna kunde ske genom hänförande av inventarier

av här ifrågavarande beskaffenhet till maskin- eller varukollektivet.

Att dylika inventarier i så fall komma att helt ersättas utan de reduktioner,

som ersättningsbeloppen för övrig lösegendom i vissa fall skola undergå,

synes riktigt med hänsyn till inventariernas karaktär av för verksamhetens

bedrivande nödvändiga tillbehör. Då enligt krigsskadeutredningens

beräkningar någon mera betydande stegring av prisnivån icke skulle följa

ens av själva varuförsäkringen, torde man så mycket mindre behöva räkna

med, att ett införlivande av vissa kontorsinventarier med varukollektivet

skulle verka fördyrande på varupriserna.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, i likhet med Stockholms handelskammare,

att genom ifrågavarande inventariers hänförande till den föreslagna

lösegendomsförsäkringen komme industriens och handelsföretagens

egendom att ingå i ytterligare ett försäkringskollektiv, samt förordar med

hänsyn härtill, att inventarierna samordnas med den obligatoriska krigsskadeförsäkringen

av varor och maskiner. Handelskammaren tillägger, att

de skäl, som föranlett utredningen att medtaga inventarierna i den frivilliga

lösegendomsförsäkringen, syntes kunna motvägas av de praktiska fördelar,

som för industri- och handelsföretagen skulle vinnas örn den av handelskammaren

föreslagna uppdelningen kunde genomföras.

Kommerskollegium anför i förevarande hänseende.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg ha närmast av praktiska skäl

förordat, att affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk och

handelsverksamhet inordnas under den obligatoriska krigsskadeförsäkringen

av varor och maskiner i stället för såsom enligt förslaget under lösegendomsförsäkringen.

Härigenom vunnes en begränsning av antalet försäkringsformer

för företagens egendom. För den av handelskamrarna förordade

anordningen talar enligt kollegii mening icke minst den omständigheten

— vilket även berörts av Stockholms handelskammare — att den ifrågavarande

egendomen erfordras för företagens verksamhet. Det synes då också

kunna anses motiverat, att krigsskador å sådan egendom ersättas efter

samma regler, som gälla för varu- och maskinförsäkring, och ej i den be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

gränsade omfattning, som kan bli fallet vid den frivilliga lösegendomsförsäkringen.

Utredningen har uttalat en motsatt mening, men det må erinras

örn att exempelvis värdet av kontorsmaskinsuppsättningar för större företag

ofta kunna uppgå till betydande belopp, och det synes icke föreligga

anledning att reducera ersättningen för dylik egendom, ben av utredningsmännen

i övrigt anförda motiveringen för en frivillig lösegendomsförsäkring

av inventarierna, nämligen att förskottsavgifterna vid varuförsäkringen

komme att medföra en höjning av varupriserna under kriget och att det

därför icke vore önskvärt att tillföra varuförsäkringen nya objekt, som icke

omsättas samtidigt med varorna, bortfaller örn och i den utsträckning inventarierna

hänföras till maskinförsäkringen. Det torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke inventarierna i regel, åtminstone dyrbarare sådana, böra kunna

hänföras till maskinförsäkringen. Kollegium vill sålunda förorda handelskamrarnas

förslag beträffande krigsskadeförsäkringen av förutnämnda

inventarier.

Utredningens förslag i vad angår fiskefartyg och fiskredskap har gjorts till

föremål för uttalanden i vissa yttranden.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt Nils Rosén anför i detta hänseende

bland annat, att enligt förslaget skulle fiskefartyg med en dräktighet

av tjugu registerton och däröver jämte tillbehör vara undantagna från den

nu föreslagna krigsskadeförsäkringen. Dessa fartyg skulle i stället — såsom

redan skett — kunna krigsförsäkras genom statens krigsförsäkringsnämnd.

Denna gränsdragning innebure ej blott alt de hägge grupperna av fiskefartyg

skulle försäkras på skilda håll utan även en skillnad beträffande försäkringens

art. De fartyg, som försäkrades hos statens krigsförsäkringsnämnd, bleve

försäkrade även under tid, då riket ej befunne sig i krig men de under

fiske vore utsatta för risker till följd av krig mellan andra länder, medan

de fartyg, som skulle krigsskadeförsäkras enligt föreliggande förslag, kunde

bliva försäkrade endast för skada i följd av krig, vari riket kommit. Det funnes

emellertid ett flertal fiskebåtar under tjugu bruttoton, som idkade fiske

å internationellt vatten och kunde bliva utsatta för skada även under krig

mellan andra länder. De borde kunna försäkras gentemot sådana skador.

Det kunde måhända vara lämpligt att begränsa den nu ifrågasatta krigsskadeförsäkringen

i fråga örn fiskebåtar till sådana med en bruttodräktighet understigande

tjugu ton, men då borde samtidigt medgivas, att alla fiskebåtar

kunde hos statens krigsförsäkringsnämnd bliva krigsförsäkrade. Någon begränsning

av sådan försäkring till fiskebåtar av viss storlek borde ej ske. Man

kunde utgå från att för fiskebåtar ej utan att behov förelåge söktes dylik försäkring.

Krigsförsäkringsnämnden borde därjämte hava rätt att pröva ansökan.

— Vad anginge den föreslagna fordran för att en fiskebåt under tjugu

bruttoton skulle vara krigsskadeförsäkrad, nämligen att den vore antingen

brand- eller sjöförsäkrad, finge nämnas, att ett stort antal fiskebåtar ej vore

sjöförsäkrade. Inom Västerhavets distrikt funnes särskilda sjöförsäkringsföretag

avsedda för fiskebåtar i Göteborgs och Bohus samt Hallands län, för

fiskeläget Råå samt för ostkusten av Kristianstads län. Där torde åtminstone

alla däckade fiskebåtar vara försäkrade —- möjligen med enstaka undantag.

Å övriga platser vore fiskebåtarna ej sjöförsäkrade. Enbart brandförsäkrad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

31

torde ej någon fiskebåt inom distriktet vara. Under förutsättning att hinder

ej mötte att få fiskebåtar under tjugu bruttoton brandförsäkrade till låga

premier syntes den av utredningen föreslagna anordningen på tillfredsställande

sätt lösa frågan örn krigsskadeförsäkring av fiskebåtar under tjugu

ton, som ej krigsförsäkrats hos krigsförsäkringsnämnden. En fiskare behövde

ju ej brandförsäkra fiskebåten, förrän riket råkat i krig.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund yttrar att på västkusten funnes

ett mycket stort antal fiskebåtar med en dräktighet under tjugu bruttoton,

vilka bedreve havsfiske av samma slag som många av de större. Genom

förslaget skulle de mindre fiskebåtarna jämte fiskredskap endast komma i

åtnjutande av krigsskadeförsäkring, örn vårt eget land skulle bliva indraget i

ett krig. Den sålunda av utredningen föreslagna gränsen för anslutning till

krigsskadeförsäkringen genom statens krigsförsäkringsnämnd skulle innebära,

att alla de fiskare som nu under det pågående stormaktskriget bedreve

havsfiske med mindre fiskebåtar helt bleve utestängda från möjligheten att

få något skydd för båtar och redskap genom krigsskadeförsäkring. Med hänsyn

härtill ville förbundet föreslå, att för västkustens vidkommande gränsen

för fiskebåtars anslutning till krigsskadeförsäkringen genom statens krigsförsäkringsnämnd

bestämdes till tio bruttoton.

T. f. fiskeriintendent en i Österhavets distrikt Sven Sahlin framhåller, bland

annat, att beträffande fiskebåtar och fiskredskap av de slag, som brukades i

Östersjön, endast en mindre del av fiskredskapen och endast en ringa del av

fiskebåtarna vore försäkrade mot brandskada. Med hänsyn härtill hade det

varit önskvärt örn krigsskadeförsäkring av dessa objekt hade kunnat ske utan

att brandförsäkring därvid gjorts till en obligatorisk förutsättning. På grund

av vad utredningen anfört härutinnan vore fiskeriintendenten dock oviss örn

hur man skulle förfara för att ordna saken på ett mera tillfredsställande

sätt, och ansåge sig därför icke vilja komma med något yrkande eller förslag

i detta avseende. I viss mån syntes det för övrigt kunna anses vara ett allmänt

intresse, att man i vårt land nådde fram till en mera allmän anslutning

till brandförsäkringen. Fiskeriintendenten framhåller vidare, att även

örn en frivillig krigsskadeförsäkring av fiskebåtar och fiskredskap komme

till stånd, man förmodligen måste taga i betraktande möjligheten av att

ägare av sådan krigsskadad egendom måste beredas hjälp genom understöd

av statsmedel.

Lantbruksstyrelsen anför i huvudsak följande.

Helt allmänt torde kunna sägas, att förslaget innebär en god lösning av

frågan örn försäkring mot krigsskada av mindre fiskefartyg och -båtar samt

fiskredskap till följd av krig, vari riket kommit. Lantbruksstyrelsen vill dock

i ett par avseenden framställa erinringar.

Enligt 25 § 2 mom. c) av lagförslaget skulle fiskefartyg, som har en dräktighet

av tjugo registerton eller därutöver, undantagas från den föreslagna

krigsförsäkringen. Dessa fartyg skulle i stället försäkras genom statens krigsförsäkringsnämnd.

Denna har nämligen redan nu enligt lagen den 10 mars

1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring m. m. och därtill hörande följdförfattningar

meddelat försäkring av ett flertal fiskefartyg på västkusten mot

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ls proposition nr 53.

skada i följd av det nu pågående kriget. Bland dessa fartyg finnas flera —

exempelvis inom Hallands län — som äro under tjugo tons dräktighet. Det

är också ett uppenbart intresse för fiskarena att redan nu kunna få krigsförsäkra

fiskebåtar under tjugo ton. Både på västkusten och vid Skånes och

Blekinges kuster finnas talrika dylika fiskebåtar, som idka fiske på öppna

havet och därför äro i behov av krigsförsäkring. Enligt vad utredningen

anför (sid. 28), skulle krigsförsäkringsnämnden hysa mycket starka betänkligheter

mot att utvidga sin verksamhet till att omfatta jämväl mindre fiskefartyg

och -båtar jämte redskap. På grund av vad ovan yttrats anser lantbruksstyrelsen

sig dock i likhet med Svenska västkustfiskarnas centralförbund

böra föreslå, att den i 25 § angivna gränsen sänkes till 10 ton. Visserligen

bör såsom fiskeriintendenten Bosén framhållit värjo gräns nedåt för

försäkring genom statens krigsförsäkringsnämnd borttagas. Lantbruksstyrelsen

finner det dock lämpligt att sätta gränsen till 10 ton med rättighet för

sagda nämnd att efter prövning i varje särskilt fall bevilja krigsförsäkring

även för båt under 10 ton, örn verkligt behov därav skulle uppstå.

Beträffande handelsfartyg framhåller Stockholms handelskammare, att

handelskammaren utginge från att krigsförsäkringsnämnden skulle vara förpliktad

att meddela försäkring av handelsfartyg i sådan omfattning, att några

luckor i försäkringsskyddet icke uppstode.

Handelskammaren i Göteborg anför liknande synpunkter.

Det av utredningen särskilt behandlade spörsmålet, huruvida motorfordon

borde sammanföras med övrig egendom till ett och samma försäkringskollektiv

eller särregler tillskapas för dessa, har berörts i yttrandena från de över

förslaget hörda organisationerna bland motorfordonsägarna.

Kungl, automobil klubben anför i detta hänseende, att klubben särskilt ville

framhålla riktigheten av den princip, som kommit till uttryck i betänkandet

i vad gällde behandlingen av motorfordon som krigsförsäkringsobjekt. Att

försäkringen lades på så bred bas som möjligt vore en förutsättning för att

försäkringen överhuvud taget skulle bliva av det värde, som åsyftades. Klubben

finge alltså tillstyrka förslaget, att motorfordon sammanfördes med övrig

lösegendom till ett gemensamt försäkringskollektiv.

Motormännens riksförbund har icke något att erinra mot principerna i förslaget

i vad avser motorfordon.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation anför, att den i betänkandet föreslagna

vägen, att hänföra automobiler under grupp lösegendom, och åtgärden

att sammanföra krigsskaderisken med brandförsäkring syntes vara en tillfredsställande

lösning. Då trafikutövarnas önskemål att erhålla ett försäkringsskydd

mot krigsskada syntes bliva tillgodosedda genom förslaget, hade

organisationen intet att erinra.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att större delen eller troligen

största delen av beståndet av lättviktsmotorcyklar torde komma att falla utanför

lagens bestämmelser, enär dessa enligt brandförsäkringsvillkoren vore

uttryckligen undantagna från brandförsäkring av lösöre och särskild brandförsäkring

å sådana motorcyklar endast förekomme i undantagsfall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 53.

33

Vad utredningen föreslagit i fråga om försäkringsbeståndets uppbyggande

har föranlett bland annat följande uttalanden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför.

Den för viss lös egendom nu föreslagna anordningen har i enlighet med

de givna direktiven ansetts böra erhålla frivillig karaktär. Detta har kommit

till uttryck på det sätt att ägare av i förslaget åsyftad lös egendom, som

icke önskar få anordningen å sig tillämpad, berättigats därifrån undantaga

egendomen, såframt han före krigets utbrott gör skriftlig anmälan därom hos

försäkringsgivaren. Av denna formulering följer indirekt, såsom också i motiven

framhålles, att den som under kriget nytecknar en brandförsäkring,

blir obligatoriskt ansluten till reglerna örn ersättning för krigsskada. Riksförbundet

har svårt att inse vad som föranlett utredningsmännen att intaga

denna ståndpunkt beträffande under kriget nytillkomna försäkringsobjekt.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Vad angår försäkringsbeståndets uppbyggande delar handelskammaren utredningens

åsikt, att en frivillig försäkring med personlig anmälan skulle

medföra förvaltningsbestyr av sådan storleksordning, att den under nu rådande

förhållanden icke skulle kunna genomföras. Handelskammaren biträder

alltså utredningsmännens förslag att basera försäkringen å redan befintlig

civil brand- eller sjöförsäkring, med rätt för vederbörande att anmäla, att

han vill stå utanför, det senare under förutsättning att sådan anmälan göres

före krigsutbrottet. Handelskammaren kan dock ej dela utredningsmännens

mening att för den som under pågående krig nytecknar försäkring mot brandskada

icke möjlighet skulle föreligga att genom anmälan ställa sig utanför

krigsskadeförsäkringen, Den möjlighet till spekulation i tidsläget, som ansetts

nödvändiggöra att dylik anmälan sker före krigets utbrott, kan ej anses

föreligga, örn en person under pågående krig samtidigt med tecknande av civil

brandförsäkring frånsäger sig all rätt till ^^skadeersättning.

Kommerskollegium, som till prövning upptagit vad handelskammaren i

Göteborg sålunda yttrat, framhåller, att det i fråga örn verkliga nyteckningar

under krig knappast syntes föreligga något skäl för att beröva tecknaren möjligheten

att från krigsförsäkringen undantaga egendomen i fråga. Om emellertid

vid nyteckning under krig egendomen genom anmälan skulle kunna undantagas

från krigsskadeförsäkx-ing, torde det kunna befaras, att försäkringstagare

läte brandförsäkring å egendom, som redan vore inrymd under

krigsskadeförsäkringen, förfalla och därefter vid teckning av ny försäkring

undantoge egendomen från krigsskadeförsäkring. Kollegium ansåge sig därför

icke kunna förorda någon ändring av förslaget i denna del.

Slutligen framhåller Kungl, automobil klubben, att klubben funne sig kunna

tillstyrka vad utredningen föreslagit beträffande skyldigheten att deltaga

i krigsförsäkringen. Klubben tillägger, att klubben vore beredd att medverka

till en spridning bland sina medlemmar och i motorkretsar i allmänhet av

erforderliga upplysningar rörande anmälan från de fordonsägare, som icke

önskade bliva delaktiga av försäkringen.

Såsom redan framhållits tillstyrker jag utredningens förslag att genom Departementsifrågavarande

lagstiftning försäkringsskydd mot krigsskada beredes för i chefenprincip

all lös egendom, som icke kan krigsförsäkras i annan ordning. I lik
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

het med utredningen förutsätter jag härvid, att statens krigsförsäkringsnämnd

kommer att utvidga sin transportförsäkring av importvaror till att även omfatta

transporten från den ort, där varan inkommer till riket, till det varulager,

för vilket den är avsedd. Undantag från nyss angivna huvudregel torde

emellertid böra stadgas beträffande viss egendom. Jag biträder vad utredningen

i detta hänseende föreslagit beträffande penningar, aktier, obligationer

och andra fordringsbevis samt smycken, ädla stenar och äkta pärlor; till

sistnämnda undantag återkommer jag i det följande. Liksom utredningen

anser jag även, att staten tillhörig egendom bör uteslutas från krigsförsäkringen.

Det synes lämpligt att — till förekommande av att brandförsäkrad

sådan egendom inrymmes under försäkringen — ett särskilt undantagsstadgande

för egendomen införes i lagtexten. Vidare torde böra undantagas

egendom, som tillhör främmande stat. Sistnämnda båda undantag, vilka redan

stadgats beträffande krigsförsäkring av fastighet, torde för övrigt böra

gälla i fråga örn all krigsförsäkring enligt förevarande lagstiftning.

Vad angår frågan huruvida lös egendom, som tillhör kommun eller annan

menighet, bör omfattas av lagstiftningen i ämnet, hava i yttrandena yppats

olika meningar. För egen del anser jag, att, då enligt lagen den 21 juni 1940

från fastighetsförsäkringen undantagits kommuns eller annan menighets

byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 §

1 mom. d) kommunalskattelagen angivna ändamål, jämväl för dylika byggnader

avsedd lös egendom bör uteslutas från krigsskadeförsäkringen. Bestämmelse

av denna innebörd torde böra upptagas i lagen. Vad däremot beträffar

annan kommunal lösegendom synas skäl ej föreligga att stadga undantag

för densamma. Frågan örn ersättning för krigsskada å lös egendom,

för vilken i enlighet med det nyss anförda försäkringsskydd kommer

att saknas, lärer böra lösas i samband med motsvarande spörsmål beträffande

de undantagna byggnaderna. I detta hänseende har chefen för handelsdepartementet

i yttrande till statsrådsprotokollet vid remiss till lagrådet den

19 april 1940 av förslaget till lag örn ^^skadeersättning förordat, att erforderliga

åtgärder övervägdes för åstadkommande av utjämning mellan

kommunerna av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter

av här avsedd art, samt i samband därmed framhållit, att frågan hur

denna angelägenhet skulle ordnas borde prövas vid en tidpunkt, då skadegörelsens

omfattning vore känd och frågan sålunda kunde överblickas.

Beträffande frågan, huruvida försäkringsskydd för affärs- och kontorsinventarier

inom industri, hantverk eller handelsverksamhet bör beredas inom

den obligatoriska krigsförsäkringen å varor och maskiner — inom vilken försäkring

full ersättning under alla förhållanden utgår och försäkringsavgifter

uttagas redan under pågående krig — eller inom den nu föreslagna lösegendomsförsäkringen,

har i vissa yttranden intagits en från utredningens förslag

avvikande ståndpunkt. Den egendom, som här avses, tjänar visserligen

samma ändamål som varor och maskiner, nämligen upprätthållandet av produktion

och varudistribution. Den torde emellertid icke kunna anses vara

för detta ändamål av samma betydelse som sistnämnda egendom. Ur det

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

35

allmännas synpunkt lärer följaktligen anledning icke finnas att i försäkringsavseende

jämställa de olika egendomsslagen. Örn än till stöd för den motsatta

ståndpunkten kunna åberopas vissa praktiska skäl, torde enligt min

mening avgörande vikt böra tillmätas de principiella synpunkter, som sålunda

göra sig gällande på spörsmålet. Jag biträder följaktligen utredningens

förslag, att omförmälda inventarier — i den mån de icke på grund av

redan gällande bestämmelser äro att hänföra till maskiner i lagens bemärkelse

— medtagas i den frivilliga lösegendomsförsäkringen. I detta sammanhang

må nämnas, att vid det för närvarande hos brandförsäkringsbolagen

pågående eller av vissa bolag redan avslutade arbetet med uppläggande

av register m. m. över varu- och maskinförsäkringar — vilket arbete för

åstadkommande av en effektiv beredskap bör fullbordas redan under fredstid

—- bolagen givetvis i fråga om försäkringens omfattning följt den nu gällande

lagens bestämmelser i ämnet. En ändring på den punkt varom här är

fråga skulle följaktligen åstadkomma betydande olägenheter.

För särskiljande av den egendom, som lämpligen bör beredas skydd mot

krigsskada genom försäkring hos statens krigsförsäkringsnämnd enligt lagen

om statlig krigsförsäkring m. m., från sådan lös egendom, för vilken försäkringsskydd

bör anordnas inom ramen av den nu föreslagna lagstiftningen,

erfordras vissa gränsdragningar. Utredningens förslag i detta avseende har

utformats efter hörande av representanter för krigsförsäkringsnämnden. Vad

utredningen härutinnan föreslagit beträffande andra fartyg än fiskefartyg

eller att handelsfartyg — med den bestämning av detta begrepp, som givits

i § 2 morn. 1 förordningen den 12 juni 1936 angående befäl å svenska handelsfartyg

m. m. — skola vinna skydd genom försäkring hos nämnden samt

övriga fartyg och båtar medtagas i lösegendomsförsäkringen har i yttrandena

lämnats utan erinran. Jag biträder utredningens förslag i denna del. Vad

angår fiskefartyg gäller enligt förslaget, att fartyg med en dräktighet av tjugu

registerton eller därutöver äro undantagna från den nu ifrågasatta försäkringsverksamheten;

erforderligt försäkringsskydd för sålunda undantagna

fartyg förutsättes i stället skola beredas genom försäkring hos krigsförsäkringsnämnden.

Med utgångspunkt från denna gränsdragning har i några

yttranden framhållits, att — enär försäkring hos nämnden, i motsats till den

nu föreslagna försäkringen, i regel omfattade jämväl skada i följd av det pågående

stormaktskriget samt även fiskefartyg med dräktighet under tjugu

registerton i viss utsträckning behövde skyddas mot sådan krigsrisk genom

försäkring hos nämnden — gränsen för delaktighet i den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen

måtte sänkas i syfte att möjliggöra för nämnden att meddela

försäkring även å mindre fartyg mot skada i följd av krig, vari Sverige

icke deltager. Emellertid torde nämndens möjligheter att i detta hänseende

meddela erforderlig försäkring icke påverkas av utredningens förslag, som

endast avser försäkring mot skada i följd av krig, vari riket kommit. Anledning

att på sålunda i yttrandena anfört skäl göra ändring i utredningens förslag

torde följaktligen ej föreligga. Då förslaget i denna del synes mig lämpligt

avvägt, biträder jag detsamma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att all egendom, för vilken försäkringsskydd

anordnas inom ramen av den nu föreslagna lagstiftningen,

hänföres till ett och samma försäkringskollektiv. Detta kommer visserligen

härvid att omfatta egendom av synnerligen skiftande slag. Skulle emellertid

i anledning härav vissa olägenheter uppstå, torde dessa mer än väl uppvägas

av de betydande fördelar av teknisk och administrativ art, som vinnas

genom den föreslagna anordningen.

I uttalande till statsrådsprotokollet den 26 april 1940, då bemyndigande

utverkades att tillkalla ifrågavarande utredning, anförde chefen för handelsdepartementet,

att skydd mot krigsskada å sådan egendom, varom bär är

fråga, lämpligen borde anordnas på frivillighetens väg. Såsom utredningen

framhållit torde det emellertid stöta på synnerligen betydande praktiska svårigheter

att vid försäkringsbeståndets uppbyggande följa vid frivillig försäkring

sedvanliga regler med ingående av skriftligt avtal i varje särskilt

fall mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren. Den av utredningen

förordade lösningen av frågan ■— att all brandförsäkrad eller, i vissa fall,

sjöförsäkrad egendom automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke

försäkringstagaren inom viss tid till vederbörande försäkringsbolag anmäler

sig vilja stå utanför krigsförsäkringen — vill jag därför tillstyrka. Då det

ojämförligt största antalet försäkringstagare torde önska få sin egendom

försäkrad jämväl mot krigsskada, synes den föreslagna anordningen praktiskt

fördelaktig.

Genom att försäkringen grundas å förefintligheten av försäkring mot civilskada

-—- i vilket avseende förslaget överensstämmer med vad som enligt

lagen om krigsskadeersättning gäller beträffande anslutningen till försäkringen

å varor och maskiner — kommer givetvis viss egendom att sakna

försäkringsskydd mot krigsskada. I yttrandena har i detta hänseende särskilt

framhållits, att fiskebåtar och fiskredskap samt lättviktsmotorcyklar i

betydande utsträckning ej äro civilriskförsäkrade och alltså komma att

falla utanför krigsförsäkringen. Att anordna försäkringsskydd jämväl för

sådan egendom, som saknar skydd mot brandskada, torde emellertid svårligen

låta sig göra. Den möjligheten står för övrigt alltid till buds att genom

tecknande av civilförsäkring vinna anslutning till krigsförsäkringen. Vad

särskilt angår fiskebåtar och fiskredskap — vilken egendom i stor omfattning

är oförsäkrad men samtidigt är av största betydelse för landets livsmedelsförsörjning

under ett krig — lärer i enlighet med utredningens förslag

få övervägas att, i den mån det ur allmän synpunkt kan anses önskvärt

att ersättning för krigsskada utöver vad som följer av förslaget beredes

fiskarbefolkningen, lämna sådan ersättning av statsmedel.

Såsom utredningen föreslagit torde, till förhindrande av spekulation i

tidsläget, den som önskar från krigsförsäkringen undantaga egendom böra

göra anmälan därom före ett krigsutbrott. Detta synes dock endast böra

gälla beträffande egendom, vilken före denna tidpunkt är försäkrad mot

„ brandskada. Vad angår egendom, å vilken under pågående krig tecknas

ny försäkring, anser jag i likhet med svenska försäkringsbolags riksförbund

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

37

och handelskammaren i Göteborg, att den möjligheten bör hållas öppen för

försäkringstagaren att i samband med försäkringsavtalets ingående undantaga

egendomen från krigsförsäkringen. Jag tillstyrker, att bestämmelse av

angiven innebörd upptages i lagförslaget. Med anledning av vad kommerskollegium

anfört till stöd för bibehållandet av utredningens förslag på denna

punkt må framhållas, att, då samma försäkringsavgift skall utgå oavsett örn

egendomen under längre eller kortare del av kriget omfattats av krigsförsäkringen,

anledning icke — såsom kollegium synes befara —■ torde förefinnas

för försäkringstagare att till undslippande av krigsförsäkringsavgift

låta brandförsäkringen under pågående krig förfalla och därefter vid nyteckning

av brandförsäkring undantaga egendomen ’ från krigsförsäkringen.

Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Såsom i den sammanfattande redogörelsen för utredningens

förslag omnämnts skall enligt förslaget krigsförsäkringen i princip vara

självförsörjande, så att kostnaderna för skadeersättningar och förvaltning

bestridas genom försäkringsavgifter.

I fråga örn försäkringsavgifternas storlek framhåller utredningen, att genom

lagen örn krigsskadeersättning den principen torde få anses godkänd

av statsmakterna, att avgifterna ej kunna eller böra differentieras med hänsyn

tagen till den försäkrade egendomens beskaffenhet eller geografiska

belägenhet. På grund härav har utredningen ansett någon särskild motivering

för att utredningen i sitt förslag räknar med en enhetlig premiesats för

all nu ifrågavarande krigsskadeförsäkrad lösegendom icke erfordras.

Förut har omförmälts att försäkringsavgifterna enligt förslaget skola vara

på visst sätt maximerade. Till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende

har utredningen anfört följande.

Sett ur det allmännas synpunkt torde denna maximala avgiftsprocent

böra sättas tämligen låg. Genom lagen örn krigsskadeersättning hava samhällets

tillgångar och nationalinkomsten under och efter ett krig i viss utsträckning

på förhand disponerats för tillgodoseende av olika samhällsviktiga

intressen. Sålunda hava de värden, som ligga i vårt lands bestånd av

fast egendom, intill 5 procent avskiljts för att bereda ersättning för krigsskada

å sådan egendom. Beträffande varor avsedda för förädling eller försäljning

samt maskinell utrustning inom industri och hantverk har räknats

med, att avgifterna till krigsskadeförsäkringen skola så avpassas, att de förslå

till fullt ersättande av uppkomna krigsskador. I fråga örn maskinförsäkringen

skola kostnaderna i viss utsträckning täckas ur industriens och hantverkets

inkomster efter krigets slut. Skulle man beträffande den lösa egendom,

varom nu är fråga, taga sikte på en beredskap, som lämnar full ersättning

för uppkomna krigsskador, skulle detta uppenbarligen innebära, att vi

för tid efter krigets slut inriktade oss på, att allt i stort sett skulle återgå till

förkrigsförhållandena. En sådan förhandsinställning till möjligheterna för

vårt land att efter en ekonomisk utarmning och värdeförstöring av den omfattning,

som man har anledning räkna med att ett krig i våra dagar skulle

medföra, fortleva på samma ekonomiska standard som före kriget måste

dock betecknas som skäligen verklighetsfrämmande. På det allmänna kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ma säkerligen efter ett krig att ställas mycket stora ekonomiska krav, främst

kanske för att bereda erforderlig hjälp åt krigsinvalider och efterlevande till

dem, som omkommit i följd av kriget, men även för återuppbyggande eller

ersättande i möjligaste mån av förstörd statlig och kommunal egendom. Och

då det allmännas möjligheter att tillgodose dessa krav i sista hand äro beroende

av medborgarnas förmåga att skattevägen bestrida kostnaderna, även

om dessa i viss utsträckning till att börja med kunna finansieras läsvägen,

ligger det i öppen dag, att stor försiktighet måste iakttagas, då såsom

här fråga gäller ett avskiljande i förhand av medel för ändamål, som i stor

utsträckning icke kunna sägas vara av avgörande betydelse för nationens liv.

Nu anförda synpunkter hava lett utredningen till den ståndpunkten, att

beredskapen på det område, varom här är fråga, bör göras mindre omfattande

än med avseende å den fasta egendomen. Utredningen föreslår sålunda,

att avgiften i lagen maximeras till 2 procent av försäkringssumman och att

skadeersättningarna, därest denna avgift visar sig otillräcklig, få i erforderlig

utsträckning reduceras. Skulle emellertid sådan reduktion behöva vidtagas

med mera än 25 procent, öppnas enligt förslaget möjlighet att intill högst

3 procent av försäkringssumman höja avgiften för att möjliggöra ersättningsbelopp

uppgående till 75 procent av skadornas värde. Beslut örn sådan

höjning bör dock enligt utredningens mening få ankomma på Kungl. Maj :t,

så att vederbörlig hänsyn härvid kommer att tagas till den ekonomiska

situationen över huvud och det allmännas behov av skatteinkomster efter

krigets slut.

Utredningen har nekande besvarat spörsmålet, huruvida vid avgiftens bestämmande

i det särskilda fallet hänsyn skall tagas till den tid, krigsförsäkringen

varit gällande för egendomen i fråga. Risken för krigsskada kunde

visserligen, anför utrednigen, sägas vara i någon mån beroende av tidsfaktorn,

men å andra sidan vore denna risk i långt högre grad beroende av

andra omständigheter, vilka ej kunde förutbedömas, exempelvis sättet för

och intensiteten i krigföringen, vilka delar av landet, som mest komme att

beröras av kriget o. s. v. Avgiften borde därför vara oberoende av den tid

försäkringen under kriget varit gällande. Utredningen påpekar, att en dylik

enkel och enhetlig regel uppenbarligen också måste vara till stor fördel

ur förvaltningssynpunkt. Därest för viss försäkringstagare olika försäkringsbelopp

varit gällande under kriget, torde det högsta av dessa belopp böra

läggas till grund för avgiftsbeloppets bestämmande. I anslutning till dessa

utredningens synpunkter har i lagförslaget intagits bestämmelse av innehåll,

att krigsförsäkringsavgift skall med lika belopp i förhållande till försäkringssumman

erläggas av envar, som under kriget eller del därav varit betalningspliktig

för brand- eller sjöförsäkringspremie för krigsförsäkrad egendom.

Från denna huvudregel gäller emellertid enligt förslaget det undantaget,

att, därest i följd av densamma flera försäkringstagare skulle bliva

skyldiga att erlägga avgift för en och samma egendom, krigsskadenämnden

må, när skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet

att erlägga avgift.

Av utredningen har framhållits, att det torde vara nödvändigt att fördela

avgiftsbetalningen på flera terminer. Ur vissa synpunkter skulle det vara

fördelaktigt, anför utredningen, örn den första delpremien kunde debiteras

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53-

39

och uppbäras snarast möjligt efter ett krigsutbrott. Den då för alla försäkringstagare

överhängande risken att få sin egendom förstörd eller skadad

skulle säkerligen skapa en allmän betalningsvillighet, som vore ägnad

att leda til! ett gott resultat av uppbörden. Men å andra sidan vore det

klart, att det under pågående krig måste vara förenat med utomordentligt

stora svårigheter och i betydande utsträckning omöjligt för försäkringsgivaren

att komma i sådan kontakt med försäkringstagaren, som skulle erfordras

för ändamålet, vartill komme att de senare mycket ofta skulle sakna

förmåga att erlägga försäkringsavgiften, även om betalningsviljan vöre

aldrig så god. Utredningen hade därför stannat vid att föreslå avgiftsuppbörd

i efterskott efter krigets slut i rater om i regel en halv procent per

halvår. Avgiftsbetalningen skulle då komma att fördelas på högst två eller

eventuellt tre år.

Utredningen påpekar, att finansieringen av verksamheten genom efterskottsavgifter

uppenbarligen medförde, att all skadereglering finge uppskjutas

till efter krigets slut, därest icke i särskild ordning medel för utbetalandet

av ersättningar dessförinnan ställdes till förfogande, samt yttrar i detta

sammanhang vidare.

Liksom beträffande fast egendom torde man med avseende å den övervägande

delen av den lösa egendom det här gäller ej ha anledning ifrågasätta

utbetalning av ersättning för krigsskador förrän efter krigets slut. För

vissa slag av egendom, såsom af färsinventarier, fiskebåtar och fiskredskap

samt motorfordon i trafik, kan det emellertid vara ett direkt samhällsintresse,

att inträffade krigsskador ersättas snarast möjligt. I den mån så är

fallet, synes det naturligt, att staten förskotterar för sådant ändamål erforderliga

medel. A dylika förskott torde staten böra äga att tillgodoräkna sig

ränta på samma sätt som enligt lagen örn krigsskadeersättning gäller i fråga

om medel, som staten kan komma att förskottera för den obligatoriska

varu- eller maskinförsäkringen. Detsamma bör givetvis gälla för det fall,

att staten finner sig böra efter krigets slut förskottera medel för möjliggörande

av en mera allmän skadereglering, innan den härför erforderliga

avgiftsinkomsten influtit.

En utbetalning i förtid av vissa ersättningsbelopp kan givetvis medföra,

att de utbetalade beloppen komma att överstiga vad som skulle hava utgått

först sedan såväl skadegörelsens omfattning som avgiftsinkomsten är känd.

På samma sätt som i lagen om krigsskadeersättning föreskrivits, då fråga

gäller förtidsutbetalning av ersättning för krigsskada å fastighet, föreslår utredningen,

att återbetalningsskyldighet ej skall föreligga med avseende å sålunda

för mycket utbetalda belopp och att staten skall vidkännas kostnaden

härför. Staten kan därjämte komma att få vidkännas viss kostnad, därest

slutlig reglering av skadorna verkställes innan avgiflsuppbörden och -indrivningen

slutförts och det sedan visar sig, att avgiftsinkomsten blir mindre än

beräknat. Skulle å andra sidan något överskott uppkomma på grund av att

avgifterna influtit i större utsträckning än beräknat, synes det naturligt att

sådant överskott får disponeras av staten såsom försäkringsgivare. Utredningens

förslag bygger sålunda i nu berörda avseenden på samma principer

som redan fastställts i lagen om krigsskadeersättning.

Utredningen anför, att, därest skadegörelsen ej bleve av större omfattning

än att avgiftsinkomsten med en premiesats av högst två procent visade sig

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

tillräcklig för bestridande av samtliga skadeersättningar och övriga med

verksamheten förbundna kostnader, skadorna helt naturligt skulle ersättas

fullt. Från denna regel hade utredningen dock funnit sig böra göra vissa

undantag, främst i fråga örn personligt lösöre. Värdet av det personliga lösöret

varierade i de olika fallen från mycket obetydliga belopp upp till miljonbelopp.

Det hade synts utredningen olämpligt att i försäkringen medtaga

sådant lösöre till hur högt värde som helst, och utredningen föresloge därför,

att försäkring mot krigsskada av egendom av ifrågavarande art ej medgåves

till belopp överstigande viss gräns. Var denna gräns borde sättas vore

i stort sett en lämplighetsfråga, och utredningen hade för sin del stannat

vid att föreslå en högsta försäkringssumma å personligt lösöre av 50,000

kronor. En dylik begränsning av försäkringen medförde givetvis, att det

rent personliga ägareintresset icke bleve tillgodosett i de fall, då begränsningsregeln

måste träda i tillämpning, men å andra sidan finge framhållas,

att en skadeersättning, utmätt efter ett försäkringsbelopp av 50,000 kronor,

dock möjliggjorde för den skadelidande att alltjämt upprätthålla en hög

hemstandard. Den föreslagna begränsningen borde uppenbarligen för att

verka fullt enhetligt hänföra sig till allt brandförsäkrat personligt lösöre i

samma försäkringstagares ägo. Ett genomförande i praktiken av en dylik

regel skulle emellertid förorsaka ett mycket omfattande förvaltningsarbete,

som ej skulle stå i rimlig proportion till nyttan därmed. Den ifrågavarande

begränsningsregeln hade därför givits det innehållet, att försäkringsbeloppet,

då fråga gällde personligt lösöre, som vore avsett att förvaras å en och

samma plats, ej finge överstiga 50,000 kronor.

Utredningen yttrar vidare, att en begränsning på nu föreslaget sätt av försäkringssumman

för personligt lösöre till 50,000 kronor nödvändiggjorde

ett ställningstagande till ersättningsprinciperna för fall av delskada. Vid

totalskada skulle uppenbarligen ersättningen utmätas efter ett belopp av

50,000 kronor i alla de fall, då det verkliga värdet uppginge till eller överstege

nämnda belopp. Då fråga gällde endast delskada å lösöre, vars värde

överstege 50,000 kronor, bleve däremot resultatet olika alltefter det betraktelsesätt

man anlade å försäkringen. I detta hänseende anför utredningen

i huvudsak följande.

Man kan exempelvis räkna med att försäkringstagaren står självrisk för

belopp överskjutande 50,000 kronor. För sådant fall skulle överhuvud

taget ingen ersättning utgå, förrän skadan är av så stor omfattning, att boets

restvärde understiger detta belopp, och ersättningen skulle utmätas efter

skillnaden mellan 50,000 kronor och restvärdet (alternativ a).

Vidare kan krigsskadeförsäkringen betraktas såsom en förstarislc-försäkring,

vilket innebär, att inträffad skada alltid skall ersättas, men att vid

ersättningsbeloppets bestämmande hänsyn ej tages till belopp, varmed skadans

värde överstiger 50,000 kronor (alternativ b).

Slutligen kan en medelväg mellan de sålunda nämnda alternativen tänkas

på det sättet, att ersättning utgår för varje inträffad skada och att ersättningsbeloppet

fastställes efter så stor del av skadans värde, som svarar mot

förhållandet mellan 50,000 kronor och boets hela värde (alternativ c).

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

41

Alternativ a måste enligt utredningens mening anses verka oskäligt hårt,

då fråga gäller större och dyrbarare lösörebon. Exempelvis utgår ersättning

för krigsskada å ett för 200,000 kronor brandförsäkrat bo endast i den mån

skadans värde överstiger 150,000 kronor och för ett 500,000-kronorsbo måste

skadans värde överstiga 450,000 kronor, innan ersättning överhuvud taget

kan komma i fråga.

Alternativ b torde däremot vara alltför liberalt. Om man kunde räkna

med, att den föreslagna maximipremien av 2 procent skulle visa sig tillräcklig,

så att full ersättning kunde utgå till alla skadelidande, vore väl intet att

erinra mot, att sådan ersättning intill den högsta försäkringssumman utginge

även för delskador å mycket stora bon, men som tidigare framhållits har

utredningen utgått ifrån såsom ej osannolikt, att reduktion av ersättningarna

skall visa sig nödvändig. Och för sådant fall torde det framstå såsom anmärkningsvärt,

örn en 10,000-kronorsskada å ett bo, vars värde uppgår till

flera hundra tusen kronor, skulle ersättas med samma belopp som en totalskada

å ett bo värt 10,000 kronor.

Utredningen har därför funnit sig böra i nu ifrågavarande avseende förorda

alternativ c. Det förtjänar framhållas, att med detta alternativ ersättning

vid delskada alltid kommer att utgöra samma procent av ersättningen

vid totalskada som skadeprocenten.

Rörande storleken av den krigsskadeersättning som under vissa förutsättningar

skall utgå enligt de olika alternativen har utredningen upprättat

en översikt, beträffande vilken hänvisas till sid. 40 i betänkandet.

Såsom förut nämnts skall enligt utredningens förslag ersättning ej utgå för

krigsskada å sådan personlig lösegendom, som utgöres av smycken, ädla

stenar och äkta pärlor. Som motivering till förslaget i denna del har utredningen

framhållit, att enligt erfarenheten inom den privata brandförsäkringen

vållade sådan egendom vid reglering av inträffade skador mycket

ofta svårigheter såväl med avseende å konstaterandet, att skadefall verkligen

förelåge, sorn beträffande värderingen, vilka svårigheter säkerligen

skulle bliva än mera framträdande, då fråga gällde krigsskador. Då härtill

komme, att möjligheterna att effektivt skydda sådan egendom mot krigsskada

vore väsentligt större än beträffande annan lösegendom, hade det

synts utredningen enklast — utan att kunna betraktas såsom obilligt —

att helt utesluta de nämnda föremålen från rätten till ersättning, allrahelst

som de ju icke vore av egentlig betydelse för livsföringen.

Utredningen anför vidare, bland annat, att om ersättningsrätten på dylikt

sätt begränsades, vore det självfallet rimligt att ej medräkna värdet

av egendom av nämnd ari i det försäkringsbelopp, som skulle ligga till grund

för premiebetalningen. Emellertid vore det i regel ej möjligt att utsöndra

förstnämnda värde ur den totala brandförsäkringssumman. I de allmänna

brandförsäkringsvillkor, som år 1938 antagits av de s. k. riksbolagen, föreskreves

bland annat, att örn vid försäkring å personlig lösegendom särskilt

försäkringsbelopp ej vöre angivet för arbetat guld eller silver, nipper, ädla

stenar, äkta pärlor, föremål som med hänsyn till ålder eller sällsynthet

eller såsom produkt av konst eller konstslöjd hade särskilt högt värde, eller

vetenskapliga eller andra samlingar, så utginge ersättning för skada å sådana

föremål med högst 50 procent av ansvarighetsbeloppet vid totalskada.

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Först om värdet av sålunda angiven egendom överstege hälften av den totala

försäkringssumman, kunde det finnas möjlighet att ur ansökningen om

brandförsäkring inhämta uppgift om värdet av smycken, ädla stenar och

äkta pärlor. Utredningen hade på grund därav måst släppa tanken att till

grund för premiebetalningen lägga det med nämnda värde minskade brandförsäkringsbeloppet,

då det uppenbarligen vore helt uteslutet att belasta förvaltningen

med att söka införskaffa erforderliga uppgifter rörande en dylik

detalj från försäkringstagarna själva. Den möjligheten vore emellerttid självfallet

öppen, att en försäkringstagare efter hänvändelse före ett eventuellt

krigsutbrott till sitt försäkringsbolag kunde få det till grund för premiedebiteringen

liggande försäkringsbeloppet minskat med värdet av försäkrade

föremål av här avsedd art. Att självständigt brandförsäkrade smycken m. m.

borde helt uteslutas ur krigsförsäkringen och sålunda ej föranleda, att ägaren

avkrävdes premier till försäkringen, torde ligga i öppen dag.

Lagtekniskt bar utredningens förslag i förevarande hänseende utformats

sålunda, att vid bestämmandet av krigsförsäkringens omfattning från försäkringen

undantagits smycken, ädla stenar och äkta pärlor, oavsett huruvida

de ingå i brandförsäkring å övrig personlig lösegendom eller äro självständigt

brandförsäkrade. Å andra sidan gäller enligt förslaget, att, därest

vid försäkring å personlig lösegendom särskilt försäkringsbelopp ej är angivet

för smycken, ädla stenar eller äkta pärlor, försäkringsbeloppet för

egendomen i dess helhet skall läggas till grund för försäkringsavgiftens bestämmande.

Med hänsyn till det sålunda stadgade undantaget för ifrågavarande

föremål kommer följaktligen vid fall av krigsskada å personlig lösegendom

med däri ingående smycken, ädla stenar och äkta pärlor det försäkringsbelopp,

som skall läggas till grund för krigsskadeersättningens bestämmande,

att utgöras av försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet

efter avdrag av den å nämnda föremål belöpande delen därav. I de fall, där

underförsäkring föreligger, utgör krigsskadeersättningen så stor del av skadans

värde som svarar mot förhållandet mellan den del av brandförsäkringsbeloppet,

som avser annan lösegendom än smycken, ädla stenar och

äkta pärlor, å ena sidan, samt värdet av lösegendomen i dess helhet med

avdrag för värdet av dessa föremål, å andra sidan.

För närmare belysning av tillämpningen av denna regel har utredningen

anfört vissa exempel, beträffande vilka hänvisas till betänkandet sid. 43.

Beträffande all lös egendom har utredningen vidare i fråga om rätten till

ersättning föreslagit den inskränkningen, att försäkringstagaren skall stå

viss självrisk. Utredningen anför, att syftet därmed främst vöre, att förvalt

ningsapparaten ej skulle behöva belastas med reglerandet av ett stort antal

skador av mindre omfattning. Ur denna synpunkt vore det givetvis tillräckligt

med en regel, att skador under ett visst belopp ej ersattes. En sådan

regel skulle emellertid drabba de mindre försäkringstagarna förhållandevis

hårdare än de större, och utredningen föresloge därför i stället, att

självrisken skulle motsvara fem procent av krigsförsäkringssumman. För

att det nämnda syftet helt skulle nås borde vidare, framhåller utredningen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

43

fastställas viss absolut nedre gräns, under vilken skadereglering ej komme

i fråga. Utredningen hade även övervägt att föreslå en dylik gräns å 100

kronor, men med hänsyn dels till den högre belastning detta skulle utgöra

för ägare av lösörebon till lägre värde än 2,000 kronor, för vilka varje

inskränkning i rätten till ersättning måste bliva särskilt kännbar, och dels

till att antalet försäkringar å lägre belopp än det nyss nämnda torde vara

förhållandevis ringa, hade utredningen åtnöjt sig med den för alla lika procentuella

självrisken. Regeln torde böra tillämpas så, att den utan hänsyn

till eventuell nedsättning på grund av otillräcklig premieinkomst fastställda

ersättningen minskades med självriskbeloppet, varefter eventuell nedsättning

beräknades å det sålunda bestämda ersättningsbeloppet.

Slutligen yttrar utredningen, att den på denna punkt även haft under

övervägande en sådan ordning, att självriskbeloppet skulle bestämmas icke

efter försäkringsbeloppet utan efter försäkringsvärdet, d. v. s. egendomens

verkliga värde, i syfte att bestämmelsen i fråga ej skulle komma att drabba

en försäkringstagare hårdare, om han försäkrat sin egendom till för högt

belopp än örn försäkringsbeloppet och verkliga värdet sammanfölle. En

dylik regel kunde emellertid befaras framkalla en strävan hos försäkringstagarna

att vid fall av delskada få egendomens restvärde satt så lågt som

möjligt, en strävan som skulle vålla svårigheter vid skaderegleringen och

åstadkomma en onödig irritation mellan försäkringstagarna och försäkringsgivaren.

Beträffande sistberörda spörsmål har herr Håstad i ett särskilt vid betänkandet

fogat yttrande förklarat, att han med hänsyn till önskvärdheten avett

enkelt förfarande i princip anslutit sig till förslaget att självrisken beräknades

i förhållande till försäkringsbeloppet, men att han däremot vid utredningens

överläggningar påyrkat, att denna regel borde i lagtexten hava

försetts med en modifierande tilläggsregel av innebörd att självrisken i sådana

fall, då överförsäkring i väsentlig grad förelåge, måtte beräknas på

försäkringsvärdet. Tilläggsregeln borde, framhåller herr Håstad, så avfattas,

att principen örn försäkringsbeloppet såsom grundval för beräkningen endast

frånginges, då det vore uppenbart, med eller utan ingående värdering,

att en avsevärd överförsäkring vore för handen.

Spörsmålet efter vilka regler nedsättning av de fastställda ersättningsbeloppen

skall ske för den händelse att avgiftsinkomsten visar sig ej förslå

till utbetalande av fulla ersättningar har utredningen särskilt uppmärksammat

samt anför härutinnan.

Försäkringsmässigt närmast till hands ligger givetvis, att samtliga ersättningar

reduceras i samma proportion. Beträffande det personliga lösöret

kunna emellertid även andra synpunkter anläggas på frågan. Det har sålunda

inom utredningen framhållits, att anordningarna för beredande av

ersättning för krigsskada å egendom i första hand borde inriktas på att

tillgodose livsviktiga samhälleliga intressen. Därnäst borde å frågan läggas

vissa sociala synpunkter och först i sista hand — eller i varje fall i mindre

utsträckning — borde hänsyn tagas till de rent personliga ägareintressena.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

De samhälleliga intressena, vilka redan föranlett tillskapandet av lagen om

krigsskadeersättning, göra sig i nu förevarande sammanhang'' i större eller

mindre utsträckning gällande med avseende å annan lösegendom än personligt

lösöre, i det att exempelvis inventarier och utrustning inom industri,

hantverk, handel och annan företagarverksamhet eller yrkesutövning utgöra

betydelsefulla faktorer för närings- och därmed även för samhällslivets

fortgång, och motsvarande egendom för skolor, sjukhus, ålderdomshem

m. m. äro nödvändiga för upprätthållande av undervisningsväsen, social

hjälpverksamhet och andra samhälleliga funktioner. Beträffande det personliga

lösöret leda de sociala synpunkterna till att man bör eftersträva en

sådan ordning med avseende å krigsskadeersättningarna, att det i varje fall

blir möjligt för de skadelidande att genom nyanskaffning eller reparation

tillgodose de nödvändigaste behoven för hemlivets upprätthållande, under

det att det kan anses mindre trängande att bereda ägare av större och

mera dyrbara lösörebon möjlighet att upprätthålla sin förutvarande hemstandard

i en situation, då krigsskadegörelsen blivit så stor, att premieinkomsten

ej förslår till utbetalandet av fulla ersättningsbelopp.

Om nu på grund av otillräcklig premieinkomst ersättningarna måste reduceras,

leder det sålunda förda resonemanget till att nedsättningen bör

göras proportionellt lika stor för all lös egendom utom för personligt lösöre,

inom vilken grupp nedsättningen bör göras starkare i samma mån som försäkringssumman

ökas samtidigt som den så avpassas, att den i genomsnitt

blir lika stor som för den övriga lösegendomen. Utredningen har diskuterat

flera olika linjer för en sådan lösning, av vilka här endast den skall framläggas,

som utredningen till slut stannat för.

Huvudregeln skulle vara, att nedsättningsprocenten, d. v. s. den procentsats,

varmed ersättningsbeloppet skall reduceras, ökas med 0.4 enheter för

varje 1,000-tal kronor av försäkringssumman. För den högsta förekommande

krigsförsäkringssumman, 50,000 kronor, skulle sålunda nedsättningsprocenten

vara 20 enheter större än för den tänkta försäkringssumman 0 kronor.

Mellan dessa gränser skulle nedsättningsprocenten variera fullt kontinuerligt.

Sålunda skulle den exempelvis för det fall att försäkringssumman

uppgår till 49,500 kronor vara 0.2 enheter lägre än vid ett försäkringsbelopp

av 50,000 kronor. Grafiskt återgives denna regel med en rät linje dragen så

att den för ett försäkringsbelopp av 50,000 kronor ligger 20 enheter högre

än vid försäkringssumman 0 kronor. Denna linjes läge blir beroende dels av

storleken av den erforderliga genomsnittliga nedsättningsprocenten — vilken

skall vara densamma som nedsättningsprocenten för annan lösegendom

— och dels av det sätt varpå krigsskadorna fördela sig efter olika försäkringsbelopp.

För det fall att endast en mindre genomsnittlig nedsättning

visar sig nödvändig, kommer med den här ifrågasatta ingeli! full ersättning

att utgå vid försäkringssummor upp till visst belopp och först över detta

belopp träder regeln i funktion.

Sedan utredningen för att mera åskådligt klargöra regelns verkningar anfört

vissa sifferexempel, beträffande vilka hänvisas till betänkandet sid.

46—47, fortsätter utredningen.

Mot en på ovan angivet eller liknande sätt efter försäkringssumman graderad

nedsättning av ersättningarna för krigsskada å personligt lösöre kan

emellertid riktas den anmärkningen, att det är principiellt oriktigt att försäkringsvägen

— och särskilt inom en frivillig försäkring — lämna de större

försäkringstagarna sämre valuta än som svarar mot de av dem erlagda premierna

i syfte att tillförsäkra de mindre försäkringstagarna större förmåner

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

45

än de på grund av sina premier skulle vara berättigade till. Den ifrågavarande

regeln innebär en beskattning av ägarna till större lösörebon utan att hänsyn

tages till den verkliga skattekraften. Ett dyrbart bo kan hava förvärvats exempelvis

genom arv och ägarens ekonomiska ställning kan mycket väl vara

svag, under det att en person i mycket god ekonomisk ställning äger personligt

lösöre av tämligen ringa värde. 1 den mån krigsskadeersättning utmätt

efter fullt likformiga regler visar sig otillräcklig för att för de skadelidande

tillgodose de nödtorftigaste behoven, bör det ankomma på samhället i dess

helhet att efter behov och i mån av förmåga träda hjälpande emellan. Bördan

härav bör rättvisligen ej läggas enbart på den mindre grupp samhällsmedlemmar,

som äger brand- och krigsskadeförsäkrat personligt lösöre av högre

värde. Om sådana synpunkter anläggas på frågan och godkännas, måste

uppenbarligen tanken att gradera nedsättningen övergivas.

Utredningen godkänner för egen del det senast förda resonemanget, så

länge fråga gäller normala förhållanden, men hyser samtidigt den uppfattningen,

att detsamma icke bör läggas till grund för ett avgörande i förevarande

fråga under de utomordentliga förhållanden som uppkomma, örn vårt land

råkar i krig och krigsskadegörelsen blir av så stor omfattning, att en nedsättning

av krigsskadeersättningarna visar sig nödvändig. Utredningen tror

sig kunna utgå ifrån, att under sådana omständigheter den allmänna solidaritetskänslan

kommer att göra sig så starkt gällande, att ingen ägare av

ett mera dyrbart lösörebo kommer att ondgöra sig över att en mindre försäkringstagare

får sin ersättning för inträffad krigsskada utmätt efter något

mindre restriktiva regler än han själv. Utredningen har därför stannat för

att i sitt förslag upptaga en gradering av ersättningen för krigsskada å personligt

lösöre efter de regler, som ovan angivits och exemplifierats.

Yttrandena. Finansieringen av den föreslagna försäkringsverksamheten

har i allmänhet ej gjorts till föremål för närmare uttalanden i yttrandena. I

detta hänseende innehålla yttrandena endast följande.

Kungl, automobil klubben framhåller, att den föreslagna premiens storlek

av två eller eventuellt tre procent av försäkringsbeloppet icke kunde anses

oskälig, samt tillägger, att premieuppbörden lämpligen borde ske på sätt

idredningen förordat.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att i enlighet

med utredningens förslag vänta med premieuppbörden till efter krigets slut.

Handelskammaren anför, att bleve ett eventuellt krig kortvarigt, mötte ju

inga svårigheter. Men redan ett krig av 1914—1918 års världskrigs varaktighet

torde medföra oöverskådliga svårigheter. Och ett ännu långvarigare

krig skulle göra det hart när omöjligt att utfå avgifterna för lösegendom,

tillhörig personer som avlidit under krigets tidigare skede. Det förefölle

handelskammaren lämpligt att i lagen inrymdes rätt för Kungl. Maj:t att

påbjuda ett infordrande av avgiften vid en tidigare tidpunkt.

Kommerskollegium, som i sitt yttrande till prövning upptagit handelskammarens

ifrågavarande förslag, framhåller, att utredningen med hänsyn

till svårigheterna att redan under kriget uttaga försäkringsavgifterna ansett

sig böra föreslå avgiftsuppbörd i efterskott efter krigets slut. Det syntes

emellertid kollegium, att vägande skäl talade för handelskammarens me
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ning att i lagen borde beredas möjlighet att, om förhållandena det medgåve,

uttaga avgifter redan under kriget.

Vad utredningen föreslagit i fråga om ersättningsreglerna för personlig

lösegendom har i åtskilliga av de avgivna yttrandena gjorts till föremål för

ingående uttalanden, varvid förslaget i de flesta av dessa yttranden mött

starka gensagor.

I detta hänseende anför sålunda svenska försäkringsbolags riksförbund i

huvudsak följande.

Med hänsyn till den föreslagna anordningens frivilliga karaktär torde det

för densammas effektivitet vara av största vikt, att bestämmelserna bliva

så utformade, att största möjliga anslutning kan påräknas. För sådant ändamål

torde alla försäkringstagare böra i möjligaste mån behandlas lika. Utredningsmännen

hava emellertid i tre olika avseenden konstruerat ersättningsreglerna

på sådant sätt, att ägare av personlig lösegendom till högre

värde bliva satta i sämre ställning än ägare till sådan egendom av lägre

värde. Dessa bestämmelser kunna tillsammantagna leda till en relativt så

ogynnsam behandling av ägare til! egendom av högre värde, att ett betydande

avfall kan befaras komma att äga rum. Följden härav kan bliva ett

moturval med åtföljande försämrade ersättningsmöjligheter även för ägare

av egendom av lägre värde.

De tre avseenden, i vilka differentiering gjorts till förmån för ägare av

personlig lösegendom till lägre värde, äro följande.

1) Enligt 26 § skall ägare stå självrisk till ett belopp, motsvarande 5

procent av försäkringssumman. Då avgift det oaktat skall utgå å försäkringssumman

i dess helhet, blir den del av avgiften, som icke motsvaras av

någon rätt till ersättning, till sitt absoluta belopp större, ju högre försäkringssumman

är. Vare sig denna regel bibehålies eller ej, förefaller det önskvärt

att till minskande av arbetet med skaderegleringen en bestämmelse

införes örn en absolut nedre gräns, under vilken skadeersättning ej utgår.

2) För personlig lösegendom skall såsom högsta försäkringsbelopp anses

50,000 kronor. I konsekvens härmed föreslås, att delskada å lösegendom

med högre värde än 50,000 kronor skall ersättas allenast efter så stor de!

av skadans värde, som svarar mot förhållandet mellan 50,000 kronor och

egendomens hela värde. För ägare av större bon skulle en sådan regel leda

till så pass ogynnsamma resultat, att det måste i hög grad påverka deras

intresse av att ansluta sig till anordningen. Även ur skaderegleringssynpunkt

skulle regeln erbjuda stora svårigheter, då varje delskada skulle påkalla

värdering av boet i dess helhet. Det må framhållas, att brandförsäkringsbolagen

tillämpa den praxis, att vid delskada värdering av boet i dess helhet

endast sker, örn skadan uppgår till en avsevärd del, utgörande minst 10

procent av försäkringssumman. Orsaken till detta förfarande är den, att

det i praktiken är förenat med ett utomordentligt tidsödande arbete att

fastställa det värde, boet i dess helhet haft före skadans inträffande. Det

torde ligga i sakens natur, att svårigheterna härutinnan skulle i högsta grad

stegras vid reglering av krigsskador.

Man frågar sig i första hand, huruvida den föreslagna 50,000 kronorsgränsen

är ägnad att stärka anordningens finansiering. Därest de större

boen icke utgöra sämre risker än de mindre eller om de tilläventyrs, såsom

erfarenheterna från Finland lära antyda, snarast skulle vara bättre risker,

skulle det innebära en styrka att låta även större bon ingå i anordningen

med hela försäkringssumman. Därest man icke vill taga denna konsekvens,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

47

vill riksförbundet i varje fall föreslå, att delskador å bon med värde över

den fastställda gränsen måtte ersättas enligt det av utredningsmännen berörda

alternativet b), enligt vilket »krigsskadeförsäkringen» skulle betraktas

som en »förstarisk-försäkring».

3) Enligt 28 paragrafen skall, därest sammanlagda ersättningsbeloppet

överstiger vad som beräknas inflyta i försäkringsavgifter, ersättningsbeloppet

för personlig lösegendom nedsättas enligt en graderad skala, där nedsättningsprocenten

ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tal kronor av försäkringssumman.

Riksförbundet anser, att de skäl emot denna bestämmelse,

som utredningsmännen själva anfört såsom giltiga för normala förhållanden,

måste tillmätas avgörande vikt även i en krigssituation. Härtill

vill riksförbundet ytterligare lägga det härovan förut åberopade skälet, att

i möjligaste mån lika villkor för alla endast torde vara ägnade att i allas

intresse öka den föreslagna anordningens effektivitet.

Försäkring sinspektionen yttrar följande.

Ett krig måste, även örn landet utgår ur detsamma fritt och utan landavträdelser,

medföra en ytterst allvarlig försvagning av landets ekonomi.

Det återiippbyggnadsarbete, som med all sannolikhet blir ofrånkomligt,

måste i så fall till en början inrikta sig på återuppförandet av de nödvändigaste

byggnaderna, återanskaffning av maskiner och inventarier för industri

och handel samt ersättandet av nödtorftigt bohag åt befolkningen.

Ett införande av en försäkringsplan, som skulle tillföra vissa personer betydande

belopp i ersättning för förstörd egendom av lyxkaraktär, skulle då

lätt kunna föranleda inflation och i allt fall medföra att landets produktion

i viss mån inriktades på tillverkning av icke nödvändiga föremål till men

för det erforderliga återuppbyggnadsarbetet. Ur denna synpunkt borde försäkring

mot krigsskador icke lämnas för egendom av utpräglad lyxkaraktär.

Det torde emellertid möta stora praktiska svårigheter att på ett dylikt

sätt begränsa försäkringens omfattning. Däremot torde ur denna synpunkt

det föreslagna högsta försäkringsbeloppet för personlig lösegendom, som

är avsedd att förvaras på en och samma plats, 50,000 kronor, kunna anses

såsom väl högt. Å andra sidan måste man göra klart för sig, att det vid en

väsentlig sänkning av denna gräns torde bliva svårt att fasthålla vid den i

betänkandet å sid. 39—41 avhandlade, såsom alternativ c betecknade skaderegleringsregeln,

vilken utredningsmännen förordat.

Stockholms handelskammare framhåller, att utredningens förslag i tre

olika hänseenden innebure ett gynnande av mindre lösörebon på de störres

bekostnad, samt anför härutinnan.

Genom att självrisken beräknas procentuellt på försäkringsbeloppet men

premierna utgå på detta belopp oavkortat blir premiebelastningen relativt

hårdare för större än för mindre lösörebon. Denna olikhet har emellertid

i praktiken relativt ringa betydelse.

Av väsentligt allvarligare art är den anmärkning, som kan göras mot den

föreslagna beräkningsgrunden ifråga om ersättning för delskador å lösörebon

med ett värde överstigande det fastställda högsta försäkringsbeloppet av

50,000 kronor. Örn på ett lösörebo med ett brandförsäkrat värde av exempelvis

100,000 kronor inträffar en delskada på 25,000 kronor, skall ersättning

utgå med allenast så stor del av skadans värde, som svarar mot förhållandet

mellan 50,000 kronor och boets hela värde, d. v. s. med 12,500

kronor. Då härifrån göres avdrag för självrisken med 2,500 kronor, blir den

verkliga ersättningen 10,000 kronor. För lösörebon med 50,000 kronor eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 53.

lägre värde ersättas däremot delskador fullt efter avdrag för självrisken, förutsatt

att försäkringsbeloppet ej understiger boets värde. Den skiljaktiga behandling,

som sålunda föreslås beträffande delskador å ena sidan på lösörebon

med högre värde än 50,000 kronor och å andra sidan på mindre lösörebon,

ger anledning till erinran ur olika synpunkter. Erfarenheterna från utlandet

visa, att krigsskadorna för större lösboägare ofta utgöras av delskador;

det är sålunda icke ovanligt att en bomb som träffar en fastighet endast delvis

förstör densamma och däri befintliga lösören, så att större våningar bli delvis

oskadda medan mindre lägenheter belt förstöras. Detta innebär med

andra ord, att riskerna i varje täll icke torde vara förhållandevis större för

mera omfattande lösörebon än för smärre sådana. Härav följer dels att ur

försäkringsteknisk synpunkt anledning saknas att behandla större lösörebon

sämre än mindre och dels att fara föreligger att, därest delskador å större

lösörebon ersättas enligt ogynnsamma grunder, ägarna av dylika bon icke

komma att ansluta sig till försäkringen, varigenom verksamhetens ekonomiska

resultat påverkas ofördelaktigt.

Den rationellaste lösningen av försäkringsfrågan för större lösörebon torde

vara, att någon maximigräns för försäkringsbeloppet icke fastställdes,

utan att fulla värdet finge försäkras och att följaktligen även delskador helt

ersattes. Bibehålies emellertid maximigränsen, bör under alla omständigheter

det av utredningsmännen med b) betecknade alternativet tillämpas ifråga

om ersättning för delskador, vilket innebär att inträffad delskada kan ersättas

helt intill ett värde av 50,000 kronor. Härigenom vinnes även den

praktiska fördelen i jämförelse med utredningsmännens förslag, att vid skaderegleringen

någon beräkning av det oskadade boets verkliga värde ej behöver

företagas.

Slutligen är en tredje anmärkning att framställa mot den diskriminerande

behandlingen av större lösörebon. Örn på grund av otillräcklig premieinkomst

ersättningarna måste reduceras, föreslå utredningsmännen, att ersättningsbeloppet

för personlig lösegendom skola nedsättas efter en degressiv

skala, så att de större ersättningsbeloppen undergå en procentuellt starkare

reduktion än de mindre. Utredningsmännen föreslå nämligen, att »nedsättningsprocenten,

d. v. s. den procentsats, varmed ersättningsbeloppet skall

reduceras, ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tals kronor av försäkringssumman.

För den högsta förekommande krigsförsäkringssumman, 50,000

kronor, skulle sålunda nedsättningsprocenten vara 20 enheter större än för

den tänkta försäkringssumman 0 kronor. Mellan dessa gränser skulle nedsättningsprocenten

variera fullt kontinuerligt». Utredningsmännen lia själva

å sid. 47 och 48 i betänkandet utvecklat de synnerligen vägande principiella

betänkligheter, vilka kunna anföras mot en dylik graderad nedsättning av

ersättningen, som i själva verket innebär en beskattning av ägarna av större

lösörebon utan hänsyn till deras verkliga skattekraft. Dessa och övriga mot

den graderade nedsättningen åberopade skäl borde lia medfört, att tanken

härpå avvisats. Utredningsmännen lia emellertid icke dragit denna slutsats

utan — under förmenande att det förda resonemanget icke bör läggas till

grund för ett avgörande under de utomordentliga förhållanden, som uppkomma

om vårt land råkar i krig och krigsskadegörelsen blir av synnerlig

omfattning — i stället föreslagit en graderad nedsättning allt efter de grundläggande

ersättningsbeloppens storlek. Handelskammaren kan för sin del

icke ansluta sig till denna tankegång. Försäkringen bör för vinnande av erforderlig

anslutning och bästa möjliga ekonomiska förutsättningar i görligaste

mån baseras på försäkringstekniska principer. Skulle det visa sig,

att ägare av vissa lösörebon icke finge en efter förhållandena vid skadereg
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 53.

49

leringstillfället nöjaktig ersättning, får frågan om vad som i ett dylikt läge

kan göras för att bringa hjälp åt de hårdast betryckta tagas under omprövning

i den ordning, som gäller för hjälpåtgärder i allmänhet, och medel

för beredande av nödig utfyllnad anvisas av riksdagen och uttagas skattevägen.

Att lägga bördan enbart på ägarna av större lösörebon är icke sakligt

motiverat.

Handelskammaren i Göteborg förklarar, att handelskammaren beträffande

frågan om skaderegleringen ställde sig tveksam till flera av utredningens

förslag, såvitt anginge behandlingen av personlig lösegendom. Begränsningen

av försäkringsbeloppet, då fråga vore om personligt lösöre, som vore avsett

att förvaras å en och samma plats, till 50,000 kronor kunde möjligen

anses godtagbar, ehuru någon liknande begränsning ej ifrågasatts exempelvis

för ett dyrbart kontorsmöblemang, vars förstöring kanske vore lättare

att bära för ett stort kapitalstarkt företag, än förlusten av ett lösörebo

med ett värde av 75,000 eller 100,000 kronor för ägaren av detta lösöre.

Men att låta denna begränsning, som lagstiftaren tvångsvis genomfört,

vid delskador verka på samma sätt som en av ägaren frivilligt tecknad

underförsäkring vid civil brandförsäkring, förefölle handelskammaren

opåkallat. Av de tre alternativ i fråga örn ersättningens bestämmande vid

fall av delskada, som utredningen upptagit till prövning, syntes handelskammaren

alternativ b, d. v. s. försäkringens behandling som en s. k.

förstarisk-försäkring, vara att föredraga. Vad anginge behandlingen av personlig

lösegendom vid nedsättning av de fastställda ersättningsbeloppen för

den händelse avgiftsinkomsten visade sig ej förslå till utbetalande av full

ersättning vore handelskammaren i hög grad tveksam beträffande det berättigade

i att ersättningsbeloppen i vissa fall skulle reduceras starkare än

ersättning för annan lösegendom. Utöver de av utredningen framhållna

principiella betänkligheterna mot en extra-ordinär reduktion för det personliga

lösöret syntes det handelskammaren olämpligt att på sådant sätt

komplicera arbetet med ersättningsbeloppens fastställande. Det otal skador,

som ett krigstillstånd med säkerhet komme att framkalla, borde enligt handelskammarens

mening föranleda, att ersättningsreglerna gjordes så enkla

som över huvud taget vore möjligt utan att flagranta orättvisor uppstode.

Även Skånes handelskammare har funnit de föreslagna reglerna för skadereglering

för personlig lösegendom vara obilliga mot ägare av större personliga

lösörebon. Handelskammaren anför, att den utredning, som förebragts

av svenska försäkringsbolags riksförbund i dess yttrande, gåve vid handen,

att nämnda regler kunde medföra så pass oförmånligt resultat, att det

torde vara fara värt, att åtskilliga komme att med begagnande av frivilligregeln

undantaga sin egendom från deltagande i krigsskadeersättningsplanen,

en företeelse, som, örn den finge större omfattning, otvivelaktigt skulle bliva

ägnad försvaga planen såsom sådan. Härtill komme att reglerna i fråga

torde vara förenade med praktiska svårigheter, i det att vid reglering av delskada

en värdering av boet i dess helhet alltid bleve nödvändig. Handelskammaren

finge för sin del obetingat uttala sig till förmån för den värde
Bihang

till Ultima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. May.ts proposition nr 53.

ringsregel, som i betänkandet behandlats under beteckningen alternativ b),

enligt vilken skaderegleringen ägde ruin efter samma principer som vid s. k.

förstarisk-försäkring.

Sveriges industriförbund gör följande uttalande.

Det föreslagna försäkringsskyddet för lösörebon berör visserligen icke de

intressen, som förbundet har att bevaka, men förbundet kan det oaktat icke

underlåta att rent principiellt reagera mot det sätt, varpå detta försäkringsskydd

utformats, såvitt angår större lösörebon. Det är enligt förbundets mening

knappast motiverat, att såsom utredningsmännen föreslå försäkringsbeloppet

här begränsas till 50,000 kronor och icke heller att ersättningen

vid delskador å dylika bon reduceras efter förhållandet mellan nämnda

belopp och boets hela värde. Även i ett annat avseende ha utredningsmännen

missgynnat större lösörebon, nämligen genom förslaget att, i händelse

krigsskadeersättningarna på grund av otillräcklig premieinkomst måste reduceras,

ersättningsbeloppen för personlig lösegendom skola nedsättas så,

att de större beloppen få vidkännas en procentuellt starkare reduktion än de

mindre. Icke heller detta förslag finner Industriförbundet motiverat. Förbundet

anser att förslaget i nu berörda avseenden skulle kunna omarbetas,

så att det bättre tillgodoser de större lösöreboen utan att detta behöver i

någon mån skada andra intressenter i krigsförsäkringen.

Kommerskollegium anför.

Krigsskadeersättningen är avsedd att i möjligaste mån anordnas efter försäkringstekniska

grunder. Ägarna av större lösörebon få erlägga premier

för sin egendom efter samma grunder som ägarna av mindre dyrbar lösegendom,

ehuru givetvis intill maximibeloppet för försäkringen. Det kan

då icke vara rimligt att beröva vissa försäkringstagare en del av det skydd,

för vilket de betalat, till förmån för andra försäkringstagare och inom försäkringen

genomföra en form av beskattning. En dylik beskattning genom

en gradering av krigsskadeersättningarna kan för övrigt såsom utredningen

också framhållit ingalunda utformas efter den verkliga skattekraften. Utredningen

har såsom motivering för den föreslagna ersättningen för delskador

å större lösörebon uttalat, att det i fall av reduktion av ersättningen

måste framstå såsom anmärkningsvärt, om en 10,000-kronorsskada å ett

bo A, vars värde uppgår till flera tiotusental kronor, skulle ersättas med

samma belopp som en totalskada å ett bo B, värt 10,000 kronor. Det må

emellertid framhållas, att ägaren av B dessutom kan äga en förmögenhet,

som icke omfattas av lösegendomsförsäkringen och som kanske är större än

den förmögenhet, som innehas av ägaren av A, vilken kan tänkas ha sin

förmögenhet så gott som helt nedlagd i lösöreboet. I dylikt fall skulle det

icke ens ur beskattningssynpunkt kunna framställas någon erinran mot en

ersättning med samma belopp. Det synes kollegium icke tillrådligt att inom

krigsskadeförsäkringen låta beskattningssynpunkter spela in. Kollegium

vill därför i likhet med handelskamrarna förorda, att krigsskadeförsäkringen

betraktas såsom förstarisk-försäkring samt att ersättningarna för ali lösegendom

vid otillräcklig premieinkomst reduceras i samma proportion.

Slutligen har handelskammaren i Göteborg anfört, att utredningens behandling

av personlig lösegendom, däri smycken, ädla stenar och äkta pärlor

inginge, gåve anledning till erinringar. Att dessa föremål undantoges från

krigsskadeförsäkringen torde icke kunna väcka betänkligheter. Da utredningen

av praktiska skäl ansåge, att den premie ägaren hade att betala skulle

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

51

beräknas å hela lösörets försäkringsbelopp, dock högst å 50,000 kronor, torde

det emellertid vid beräkning av det s. k. krigsförsäkringsbeloppet vid

underförsäkring ej vara riktigt att reducera brandförsäkringsbeloppet pro

rata. Handelskammaren förordar i stället, att, därest vid underförsäkring

av personlig lösegendom med däri ingående smycken, ädla stenar och äkta

pärlor brandförsäkringsbeloppet täcker värdet av den av krigsförsäkringen

omfattade egendomen — d. v. s. annan egendom än nämnda föremål —- sistnämnda egendom vid krigsskadeersättningens bestämmande skall anses

krigsförsäkrad till fulla värdet. I sådant fall förelåge ej, framhåller handelskammaren,

någon underförsäkring av den i krigsförsäkringen ingående egendomen.

Slutligen må här omnämnas, att sistnämnda handelskammare starkt ifrågasatt,

örn ej den av utredningen föreslagna självrisken örn fem procent av

krigsförsäkringssumman vere väl hög, i synnerhet när lösegendomen hade

stort värde.

Jag ansluter mig till utredningens åsikt, att den föreslagna krigsförsäk- Departementsvingen

i princip skall vara självförsörjande. Likaledes delar jag utred- chefen.

ningens uppfattning att — i överensstämmelse med vad som enligt lagen

om ^^skadeersättning gäller beträffande försäkringen å varor och maskiner

— bidragsplikten i förhållande till brand- eller sjöförsäkringsbeloppet

bör göras lika för alla, oavsett egendomens belägenhet och karaktär.

Även i övrigt biträder jag vad utredningen föreslagit i fråga om storleken

av försäkringsavgifterna, vilkas maximering till två eller, under vissa förhållanden,

tre procent av försäkringsbeloppet synes lämpligt avvägd.

Försäkringsavgifterna torde, såsom utredningen föreslagit, i regel böra

uppbäras efter krigets slut i rater om en halv procent per halvår. Emellertid

anser jag, i likhet med handelskammaren i Göteborg och kommerskollegium,

att möjlighet bör förefinnas att uttaga avgift redan under pågående

krig. Rätt att i detta avseende fatta erforderliga beslut synes böra ankomma

på Kungl. Majit. Jag föreslår, att lagförslaget utformas i enlighet härmed.

Enligt utredningens förslag skall ersättning utbetalas efter krigets slut å

tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall bestämmer, nämnden

obetaget att av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande,

helt eller delvis utbetala ersättning tidigare. Vidare gäller enligt förslaget

att å ersättningsbelopp, som ej utbetalats sex månader från krigets

slut, ersättningsberättigad äger från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta

efter räntefot, som Konungen bestämmer. Vad utredningen sålunda föreslagit

överensstämmer i tillämpliga delar med redan gällande bestämmelser

i lagen om krigsskadeersättning. Jag biträder förslaget härutinnan. Därest

staten i syfte att möjliggöra ersättningars utgivande innan härför erforderliga

försäkringsavgifter influtit förskotterar medel för ändamålet, synes det

naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar sig ränta

å dessa belopp. Vid försäkringsavgiftens bestämmande måste alltså hänsyn

tagas härtill.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ehuru försäkringen såsom förut nämnts är avsedd att principiellt vara

självförsörjande, åvila enligt förslaget vissa ekonomiska förpliktelser statsverket.

Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar dels för ersättningsbelopp

som kan hava för mycket utbetalts dels ock för till äventyrs

uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas bestämmande

antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens utgång verkligen

influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet av denna anordning,

som för övrigt överensstämmer med vad som enligt lagen den 21 juni 1940

redan gäller i fråga örn fastighetsförsäkringen. Kostnader av större betydelse

torde härigenom ej åsamkas statsverket.

Utredningens förslag beträffande krigsskadeersättningens bestämmande

i fråga örn personlig lösegendom har väckt åtskilliga gensagor i de avgivna

yttrandena. Vad till en början angår den av utredningen föreslagna självrisken

— i vilken del förslaget berör ej endast personlig lösegendom utan all

under försäkringen inrymd lös egendom — delar jag utredningens uppfattning,

att samtliga försäkringstagare av praktiska skäl böra stå viss självrisk.

För att denna självrisk skall träffa alla försäkringstagare jämförelsevis lika

torde, såsom utredningen föreslagit, densamma böra bestämmas i förhållande

till försäkringsbeloppet för egendomen i fråga. Vad utredningen härutinnan

förordat eller att självrisken skall utgöra fem procent av detta belopp

synes lämpligt avvägt. Att därjämte fastställa en viss absolut nedre gräns,

under vilken skadereglering icke skulle komma i fråga, anser jag på skäl

utredningen anfört icke böra ifrågakomma. Ej heller finner jag det lämpligt

att, såsom en av utredningsmännen förordat, för de säkerligen jämförelsevis

fåtaliga fall, då överförsäkring i väsentlig grad föreligger, frångå den i praktiken

lättillämpliga regeln om självriskens bestämmande på grundval av försäkringsbeloppet.

Liksom utredningen anser jag, att försäkring mot krigsskada av personlig

lösegendom ej må medgivas till belopp överstigande en viss gräns. Var

denna gräns bör sättas är, såsom utredningen framhållit, i stort sett en

lämplighetsfråga. Utredningens förslag i detta hänseende — eller att högsta

krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras

å en och samma plats, skall utgöra 50,000 kronor — bör enligt min

mening godtagas.

Enligt förslaget skall — med nyssnämnda maximering av försäkringsbeloppet

för personlig lösegendom till 50,000 kronor — det för egendomen

gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet ligga till grund för ersättningens

bestämmande, därvid dock hänsyn icke skall tagas till utfästelse om förstarisk-försäkring.

Detta innebär, på grund av stadgandet i 40 § lagen den 8

april 1927 om försäkringsavtal, att, om egendom är underförsäkrad, ersättning

för delskada utgår allenast med så stor del av skadans värde, som svarar

mot förhållandet mellan försäkringsbeloppet och egendomens värde. För

de fall, där försäkringsbeloppet redan enligt försäkringsavtalet är lägre än

egendomens värde, synes anmärkning icke kunna riktas mot en dylik regel,

och någon invändning häremot har heller ej framkommit i de avgivna ytt
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

53

randena. Vad åter angår de fall, då bristande överensstämmelse föreligger

mellan krigsförsäkringsbeloppet och egendomens värde på grund av den föreslagna

maximeringen av förstnämnda belopp till 50,000 kronor, kan frågan

synas mera tveksam. I flera yttranden har förordats, att försäkringen för

sådana fall skulle betraktas som en förstarisk-försäkring och alltså inträffad

skada ersättas till fullo, i den mån skadan täckes av det fastställda försäkringbeloppet

50,000 kronor. De skäl, vilka anförts till stöd för en dylik anordning,

kunde visserligen synas värda beaktande. För tillämpning härav

torde dock, enär förstarisk-försäkring fordrar högre premie än annan försäkring,

böra förutsättas att avgiften för krigsförsäkringen å personlig lösegendom

med värde överstigande 50,000 kronor beräknades efter annan

grund än avgiften för övrig egendom samt att den föreslagna enhetliga premiesättningen

i förhållande till krigsförsäkringsbeloppet sålunda förfölle.

Emellertid kan en differentiering av avgiften med hänsyn tagen till nämnda

förhållande icke åstadkommas, eftersom varje material härför saknas. På

grund härav måste enligt min mening frågan lösas i enlighet med utredningens

förslag. Denna lösning får för övrigt anses vara en naturlig följd

av ersättningens maximering vid totalskada. Såsom utredningen påpekat

kommer nämligen enligt utredningens förslag ersättning vid delskada alltid

att utgöra samma procent av ersättningen vid totalskada som skadeprocenten

och alltså samma försäkringsskydd att erhållas vid såväl totalskada som

delskada. Då man tvångsvis genomför en maximering vid totalskada, synes

det allenast följdriktigt att vid delskada motsvarande nedsättning av ersättningen

sker.

Genom den nu föreslagna regeln för beräkning av ersättning vid fall av

delskada å personlig lösegendom med värde över 50,000 kronor kommer

alltså visserligen ägaren av sådan egendom i så måtto i sämre ställning än

andra försäkringstagare att han saknar möjlighet till fullt försäkringsskydd

för delskador. Däremot lärer icke med fog kunna göras gällande, såsom i

åtskilliga yttranden skett, att han för försäkringsavgiften, beräknad på

grundval av krigsförsäkringsbeloppet, erhåller sämre valuta än övriga försäkringstagare.

Vid sådant förhållande torde anledning saknas för ägare av

personlig lösegendom med värde överstigande nämnda belopp att frånsäga

sig delaktighet i krigsförsäkringen. Vad slutligen angår den i vissa yttranden

påtalade olägenheten ur skaderegleringssynpunkt av utredningens förslag på

denna punkt — att varje delskada skulle påkalla värdering av boet i dess

helhet — lärer denna icke bliva av större betydelse, eftersom lösörebon med

värde över 50,000 kronor torde vara jämförelsevis fåtaliga. Motsvarande

olägenhet förefinnes för övrigt vid reglering av delskada å all egendom.

Däremot anser jag de invändningar befogade, som rikta sig mot utredningens

förslag att vid otillräcklig avgiftsinkomst ersättningarna för skada

å personlig lösegendom skola nedsättas kraftigare i samma mån som försäkringssumman

för egendomen ökas. De av utredningen gentemot en dylik

graderad nedsättning av ersättningarna anförda skälen, vilka av utredningen

tillerkänts avgörande vikt endast så länge fråga gäller normala för
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

hållanden, äga enligt min mening samma giltighet även för den händelse

krigsskadegörelsen blir av den omfattning att den föreslagna avgiften om

två eller eventuellt tre procent av försäkringsbeloppet visar sig otillräcklig.

Det synes icke riktigt att inom ramen av förevarande försäkring genomföra

en form av beskattning av ägare till dyrbarare lösörebon, vilket den föreslagna

graderingen av nedsättningen innebär. Framhållas må också, att

försäkringen i princip är frivillig samt att, såsom i åtskilliga yttranden påpekats,

anledning finnes till antagande att ägare av personlig lösegendom

av större värde till följd av den föreslagna nedsättningsregeln i betydande

utsträckning skulle frånsäga sig delaktighet i försäkringen. Den förordade

beskattningsformen skulle för övrigt, enär värdet av den personliga lösegendomen

icke är en tillförlitlig mätare av skattekraften, ej verka rättvist, vartill

kommer att skatten skulle drabba endast ägare av skadade lösörebon.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att för den händelse krigsskadornas

värde överstiger avgiftsinkomsten nedsättningen av ersättningarna

sker proportionellt för all egendom, oavsett densammas art och värde.

Jag har i det föregående anslutit mig till utredningens förslag att smycken,

ädla stenar och äkta pärlor ej skola omfattas av krigsförsäkringen.

Vad utredningen i anledning därav föreslagit beträffande skadereglering och

avgiftsberäkning, då fråga gäller personlig lösegendom med däri ingående

föremål av angivet slag, synes böra godtagas. De erinringar, som handelskammaren

i Göteborg riktat mot krigsförsäkringsbeloppets beräkning vid

fall av underförsäkring å personlig lösegendom, torde alltså enligt min mening

ej böra föranleda ändring av förslaget i denna del.

Organisationen.

Utredningen. Beträffande organisationen av den föreslagna försäkringsverksamheten

anför utredningen i huvudsak följande.

Det har redan från början stått för utredningen klart, att det icke är möjligt

att lägga uppgiften att meddela försäkring mot krigsskada på de enskilda

bolagen var för sig. Även örn man teoretiskt kan tänka sig en fullständig

utjämning av riskerna oell därmed även av kostnaderna genom att samtliga

bolag, som meddela brand- eller sjöförsäkring å sådan lösegendom, som enligt

förslaget skall omfattas av krigsförsäkringen, ekonomiskt sammansluta

sig i en krigsförsäkringspool, så torde det dock möta mycket stora praktiska

svårigheter att på ett tillfredsställande sätt genomföra en sådan ordning. En

dylik sammanslutning måste ju omfatta icke blott riksbolagen samt länsoch

häradsbolagen utan även det stora antal s. k. sockenbolag, vilkas verksamhet

icke står under offentlig tillsyn och ofta bedrives under synnerligen

primitiva former. En anordning med varje särskilt bolag som krigsförsäkringsgivare

skulle säkerligen också leda till stora ojämnheter i fråga örn reglerandet

av inträffade skador.

Utredningen har då i stället övervägt den möjligheten, att för ändamålet

skulle bildas ett särskilt försäkringsbolag med uteslutande uppgift att vara

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

55

krigsförsäkringsgivare. Stiftare och aktieägare eller delägare kunde lämpligen

vara de privata bolag, som meddela civilriskförsäkring å sådan egendom,

som skulle ingå i den av utredningen föreslagna krigsskadeförsäkringen.

Även en sådan lösning av frågan torde dock vara förenad med åtskilliga

praktiska olägenheter, vilka skulle bliva särskilt framträdande i fråga om

skaderegleringen. Örn exempelvis ett affärsföretag drabbas av krigsskada,

torde såväl varor, vilka ingå i den obligatoriska krigsskadeförsäkringen, som

inventarier, vilka skulle falla inom bolagets verksamhetsområde, komma att

utsättas för skadegörelse. Skadan å varorna skulle regleras av krigsskadenämnden

under det att skadan i övrigt enligt den här antydda linjen skulle

regleras av det nya krigsförsäkringsbolaget. En sådan anordning måste medföra

betydande dubbelarbete och kan enbart av denna anledning icke anses

såsom en rationell lösning av frågan. Härtill kommer, att vid ett och samma

skadefall frågan, huruvida krigsskada föreligger eller icke, kan komma att

bedömas olika av krigsskadenämnden och bolaget.

I detta sammanhang må vidare erinras, att den redan antagna lagen örn

krigsskadeersättning på av krigsskadeu hedningen anförda skäl funnits böra

bygga på den principen, att avgöranden i ersättningsfrågor ej få dragas inför

domstols prövning. Detsamma torde på likartade skäl böra gälla med

avseende å den av utredningen nu föreslagna lösegendomsförsäkringen, men

en sådan princip torde knappast kunna ifrågasättas, örn försäkringen meddelas

av en privat försäkringsgivare. Skulle överhuvud taget tvister mellan

försäkringstagarna och bolaget kunna undandragas domstolarnas prövning,

torde det vara nödvändigt att tillskapa ett särskilt organ med uppgift att

slutgiltigt avgöra dylika tvister.

En anordning med ett privat försäkringsbolag som försäkringsgivare skulle

därför sannolikt medföra en vidlyftigare förvaltningsapparat och därmed

även högre kostnader än om den nu ifrågavarande krigsskadeförsäkringen

anordnas efter i stort sett enahanda linjer som den redan beslutade försäkringen

å fast egendom, varor och maskiner, d. v. s. örn försäkringen meddelas

av staten genom dess krigsskadenämnd. Då staten genom lagen örn

krigsskadeersättning redan inträtt såsom krigsförsäkringsgivare på ett näraliggande

område, synes det knappast ändamålsenligt att, då frågan nu gäller

en utsträckning av krigsförsäkringen, söka lösa denna fråga efter andra

linjer. Utredningen har därför funnit sig böra föreslå, att staten genom

krigsskadenämnden omhändertager krigsskadeförsäkringen jämväl av den

lösa egendom, som omfattas av nu förevarande förslag. Utredningen har

därvid icke förbisett, att det kan vålla stora svårigheter att vid ett krigsutbrott

i hast nytillskapa en organisation för handhavandet av en så stor verksamhet

som krigsskadeförsäkringen av fastigheter samt av varor, maskiner

och annan lösegendom. Nämnden torde emellertid kunna påräkna värdefullt

stöd av den administrativa apparat, varöver de privata försäkringsbolagen

förfoga.

Utredningen framhåller vidare, att, om den föreslagna frivilliga lösegendomsförsäkringen

knötes till statens krigsskadenämnd, torde den i organisatoriskt

avseende helt kunna följa de regler, som beträffande den obligatoriska

försäkringen meddelats i lagen den 21 juni 1940. De lagbestämmelser,

sorn avse förstnämnda försäkring, hava också i förslaget infogats såsom ett

nytt kapitel i nämnda lag. Härigenom bliva de i 1 kapitlet och nuvarande

4 kapitlet av lagen upptagna stadgandena tillämpliga jämväl beträffande nu

ifrågavarande försäkring.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Departements
chefen.

Yttrandena. I yttrandena hava erinringar ej framställts mot utredningens

förslag i fråga örn organisationen av försäkringsverksamheten. Emellertid

påpekar handelskammaren i Göteborg nödvändigheten av att krigsskadenämnden,

i vars händer en så stor makt komme att läggas, erhölle en allsidig

och sakkunnig sammansättning. Vidare framhåller Kungl, automobil

klubben såsom nödvändigt, att sakkunskapen på motorfordonsområdet bleve

representerad i den krigsskadenämnd, som hade att fastställa ersättning för

skada å motorfordon.

De skäl, som utredningen anfört till stöd för förslaget att staten genom

krigsskadenämnden omhändertager krigsförsäkringen jämväl av ifrågavarande

egendom, synas övertygande. Jag tillstyrker, att vad utredningen föreslagit

beträffande organisationen följes vid lagstiftningen i ämnet. 1 anledning

av vad i yttrandena anförts beträffande krigsskadenämndens sammansättning

må framhållas, att vid valet av ledamöter i nämnden den synpunkten

torde böra vara vägledande, att största möjliga sakkunskap på de

områden, som äro av betydelse för frågornas bedömande, skall vara företrädd

inom nämnden samt att utrymme bör beredas för olika intressen, som

beröras av de skilda verksamhetsgrenarna.

Med beaktande av de synpunkter, till vilka jag i det föregående anslutit

mig, har utredningens förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning överarbetats inom handelsdepartementet.

Jag torde i det följande få något beröra de olika paragraferna

i förslaget. I samband härmed torde vad utredningen föreslagit i

fråga örn fartyg under byggnad få upptagas till behandling.

Lagförslaget.

1 §•

Förevarande paragraf motsvarar 1 § i den nu gällande lagen efter viss

omredigering, föranledd av utökningen av lagens tillämpningsområde.

2 §.

Ur lagteknisk synpunkt har det ansetts lämpligt att under en gemensam

paragraf i 1 kapitlet sammanföra sådan egendom, som är helt undantagen

från lagens bestämmelser. I förevarande paragraf hava ifrågavarande undantag

angivits, i samband varmed i lagen i övrigt vidtagits vissa redaktionella

jämkningar. Under 1 mom. a)—f) samt 2 och 3 mom. i paragrafen

bar sålunda upptagits den egendom, som jämlikt 4 § 1—3 mom. i den nu

gällande lagen är utesluten från krigsförsäkringen. Bestämmelserna i 1 mom.

b) och f) i förevarande paragraf hava vidare utformats med beaktande av

att enligt det av mig förordade förslaget lös egendom, som tillhör svenska

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

57

staten eller främmande stat, skall undantagas från försäkringen. Under d)

i samma moment har, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit,

stadgats undantag för viss kommunal lös egendom. Det under g) i momentet

angivna undantaget är detsamma som av utredningen upptagits under e)

i 2 mom. av dess 25 §.

3 §•

Förevarande paragraf är lika med 2 § i den nu gällande lagen.

4 §.

Paragrafen motsvaras av 5 § i gällande lag.

5 §.

Utredningen har vid behandlingen av 4 § i sitt lagförslag anfört, att sådan

lös egendom, som avsåges i 4 mom. av 4 § i den gällande lagen, borde, i

den mån den vöre brandförsäkrad, inbegripas under den av utredningen

nu föreslagna lösegendomsförsäkringen.

I likhet med utredningen anser jag, att skydd mot krigsskada bör hére- Departementsdas

inom lösegendomsförsäkringen för de byggnader, varom här är fråga. chefenI

detta sammanhang må erinras om, att andra lagutskottet i utlåtande i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ^^skadeersättning

framhållit de svårigheter, som till följd av det i 4 § 4 mom. stadgade

undantaget kunde komma att uppstå för ägare till skadade dylika

byggnader, i samband varmed utskottet förutsatt att, därest så skulle visa

sig nödvändigt, särskilda åtgärder vidtoges till motverkande av dessa olägenheter.

I nu förevarande paragraf, som innehåller den i 3 § av den gällande

lagen givna definitionen av begreppet fastighet, har förevarande undantagsstadgande

utformats på sådant sätt, att byggnaderna i fråga undantagits

allenast från bestämmelserna i 2 kapitlet.

10 §.

Paragrafen är, frånsett vissa redaktionella jämkningar, lika med 10 § i

den gällande lagen.

16 §■

Utredningen har i fråga om krigsförsäkring av fartyg under byggnad funnit

sig böra föreslå vissa ändringar i den gällande lagen om krigsskadeersättning.

I detta hänseende anför utredningen i huvudsak följande.

Med den bestämning av begreppet varor, som givits i 16 § första stycket a)

i lagen örn ^^skadeersättning, komma uppenbarligen sådana fartyg att

ingå under detta begrepp. Krigsskadeutredningen torde hava utgått ifrån,

att sådan egendom i regel är brandförsäkrad och sålunda skulle komma att

ingå i den obligatoriska varuförsäkringen. Enligt nu inhämtade upplys
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ningar tecknas emellertid å fartyg under byggnad oftast sjöförsäkring, avseende

tiden från kölsträckningen till och med provturen, trots att de risker

försäkringen avser att täcka enligt försäkringsavtalslagen ej äro att hänföra

till sjöförsäkringens område. Aven här föreligger givetvis den möjligheten

att genom tecknandet av brandförsäkring vinna anslutning till den obligatoriska

krigsskadeförsäkringen, men det kan starkt ifrågasättas, om en sådan

lösning är lämplig. Varuförsäkringen är avsedd att finansieras genom

förskottsavgifter, vilka skola uttagas för korta tidsperioder och så avpassas,

att jämvikt upprätthålles mellan inkomster och utgifter. Då fartyg under

byggnad kunna representera värden till många miljoner kronor, för vilka

risken för totalförstöring är tämligen stor, skulle ett medtagande av dem i

varuförsäkringen kunna förorsaka våldsamma kastningar i riskförloppet

och därmed även i premienivån. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens

mening lämpligare, att de större fartygsbyggena inordnas under

maskinförsäkringen, vilken i händelse av en mera omfattande skadegörelse

skall i viss utsträckning finansieras genom efterskottsavgifter efter krigets

slut. Mindre fartyg under byggnad, vari utredningen inbegriper även motor-,

segel- och roddbåtar, torde däremot utan olägenhet, såsom krigsskadeutredningen

tänkt sig, kunna liksom andra produkter av industriell verksamhet

eller hantverk ingå i varukollektivet.

För avgörandet av frågan vilka fartygsbyggen som skola ingå i varuförsäkringen

och vilka som skola hänföras till maskinförsäkringen kunna olika

regler tänkas. Exempelvis kunde föreskrivas, att fartyg under byggnad, som

i färdigt skick representerar ett värde överstigande visst belopp, skall samordnas

med maskinkollektivet. På grund av att å ett och samma varv kunna

emottagas beställningar såväl å smärre nybyggnader som å miljonbyggen,

skulle emellertid en sådan regel leda till en i praktiken svårgenomförbar

uppdelning av samma varvs produktion. Den enklaste lösningen av frågan

torde därför vara att hänföra samtliga nybyggnader å varv, som i allmänhet

bygga fartyg representerande större värden, till maskinförsäkringen.

Det synes lämpligen böra få ankomma på krigsskadenämnden att för varje

särskilt varv avgöra, huruvida dess produktion skall vara krigsskadeförsäkrad

inom varu- eller inom maskinförsäkringen. Utredningen föreslår sådan

ändrad lydelse av 16 § lagen om krigsskadeersättning som erfordras för

genomförandet av den här förordade omläggningen.

Som ovan nämnts äro åtminstone de större fartygsbyggena i regel ej försäkrade

i brandförsäkringsbolag utan skyddade mot brandrisken genom sjöförsäkring.

Med nuvarande bestämmelser i lagen örn krigsskadeersättning

torde de därför, örn man bygger på den i praxis tillämpade gränsdragningen

mellan brandförsäkring och sjöförsäkring, icke komma att omfattas av den

obligatoriska krigsskadeförsäkringen, såvida ej särskild brandförsäkring tecknas,

vilket ofta skulle medföra ett överflyttande helt eller delvis av civilförsäkringen

från ett försäkringsbolag till ett annat. Då det ej kan ligga i

statens intresse att genom lagstiftningen rörande krigsförsäkring giva anledning

till icke i och för sig påkallade ändringar i bestående förhållanden på

civilförsäkringens område, har utredningen vidare funnit sig böra föreslå

sådan lydelse av 16 § nyssnämnda lag, att lagen blir tillämplig å fartyg

under byggnad även för det fall att de äro sjöförsäkrade.

Skånes handelskammare framhåller, att genom att krigsförsäkringen i enlighet

med utredningens förslag administrativt frigjorts från sin uteslutande

anknytning till brandförsäkringsinrättningarna hade varvsindustrien för dess

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

59

under byggnad varande fartyg gjorts delaktig av samina skydd, som tillkomnre

industrien i övrigt.

Sveriges industriförbund yttrar följande.

De av utredningsmännen anförda synpunkterna måste naturligen tillmätas

viss betydelse — ehuru det bör framhållas att även varulager och annan

till varuförsäkringen hörande egendom, på samma sätt som fartyg under

byggnad, mången gång även under krig måste förvaras med mycket betydande

värdeanhopningar på en och samma plats. De föreslagna finansieringsbestämmelserna

innebära emellertid den olägenheten ur skeppsvarvens

synpunkt, att dessa i fråga örn nybyggnader som hänföras till maskinförsäkringen

sannolikt icke kunna, vare sig under byggnadstiden eller ens då det

nybyggda fartyget levereras, med någorlunda säkerhet beräkna den krigsförsäkringsavgift,

som sammanlagt kommer att drabba fartyget i fråga.

Varvet blir följaktligen icke i stånd att före leveransen beräkna det tillägg

till köpeskillingen för fartyget, som motsvarar krigsförsäkringsavgiften och

som varvet rimligtvis måste söka få ut av fartygets beställare. Följden kan

lätteligen bli, att varvet faktiskt går miste örn möjligheten att skaffa sig

täckning för de på fartyget belöpande krigsförsäkringsavgifterna och själv

nödgas bära dessa, vilka givetvis kunna uppgå till betydande belopp. På nu

anförda skäl får Industriförbundet påyrka, att fartyg under byggnad, oavsett

fartygens storlek, alltid hänföras till varuförsäkringen.^ En sådan ordning

torde även ur principiell synpunkt vara den riktiga, då ju fartygen äro

att betrakta såsom vid varven framställda varor.

Kommerskollegium anför bland annat.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida de olägenheter av inordnandet av

fartygsbyggen under maskinförsäkringen, som påtalats av Industriförbundet,

kunna bli av någon större betydelse. Skyldigheten att erlägga krigsförsäkringsavgift

åligger den för brand- eller sjöförsäkringsavgiften betalnings - skyldige. Örn sålunda i samband med överlåtelse av fartyg brand- eller sjöförsäkringen

överföres på köparen, blir denne därefter ansvarig för krigsförsäkringsavgiften.

Kvarstår åter säljaren efter överlåtelsen såsom försäkringstagare,

har han dock möjlighet att i samband med överlåtelsen med

köparen avtala, att denne skall slutligen vidkännas krigsförsäkringskostnaden.

De sistnämnda fallen torde även komma att inträda endast mera undantagsvis.

Enligt Kollegii mening synas därför övervägande skäl tala för

den av utredningen föreslagna anordningen. Det förtjänar emellertid påpekas,

att, om fartygsbyggena inordnades under varuförsäkringen, det vid

leveranser till utlandet vore en fördel, då möjligheten att i dylika fall uttaga

efterskottsavgifter i regel torde bortfalla.

Enligt lagen den 21 juni 1940 gäller, att avgift inom såväl varu- som maskinförsäkringen

skall utkrävas av det vid varje debiteringstillfälle befintliga

försäkringsbeståndet. Därest kostnaderna för maskinförsäkringen ej

täckas genom avgifter under kriget, kommer i enlighet härmed avgift efter

krigets slut att uttagas för då förefintlig brandförsäkrad egendom av beskaffenhet

att hänföras till maskiner i lagens mening. I anslutning till vad sålunda

gäller innebär utredningens förslag i fråga örn fartyg under byggnad,

att avgift för sådan egendom, oavsett huruvida egendomen samordnats med

varu- eller maskinförsäkringen, skall utgå endast under byggnadstiden;

sedan fartyget färdigbyggts är det ej längre att hänföra till avgiftspliktig

Departements
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

egendom. Vid sådant förhållande torde de erinringar, som Sveriges industriförbund

anfört mot förslaget i denna del, förfalla. Då förslaget synes innebära

en tillfredsställande lösning av frågan örn krigsförsäkring av fartyg

under byggnad, biträder jag detsamma.

18 och 22 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 18 och 22 §§ i den gällande lagen

med vissa av de nya bestämmelserna föranledda ändringar.

25 §.

Paragrafen skiljer sig, bortsett från vissa ändringar av redaktionell innebörd,

från motsvarande paragraf i utredningens förslag bland annat därigenom,

att paragrafen utformats med beaktande av att, enligt vad jag tidigare

förordat, den som under krig tecknar ny försäkring skall äga rätt att

samtidigt med försäkringsavtalets ingående undantaga egendomen från krigsförsäkringen.

I förtydligande syfte har därjämte, i anslutning till vad i

några yttranden framhållits, gränsen mellan de fiskefartyg, som äro undantagna

från lösegendomsförsäkringen, samt övriga fiskefartyg angivits gå vid

en örubodräktighet av tjugu registerton.

Med anledning av vissa erinringar från svenska försäkringsbolags riksförbunds

sida må framhållas, att, då i paragrafen stadgas rätt att undantaga

viss egendom från krigsförsäkringen, därav torde framgå att sålunda undantagen

egendom icke kommer att ingå i krigsförsäkringen genom att tillläggsförsäkring

sedermera tecknas å densamma. Vidare torde av förslagets

avfattning och motivering följa, att egendom, som undantagits genom anmälan

före krigsutbrottet, ej kan tillföras krigsförsäkringen genom en efter

utbrottet av kriget skedd återkallelse av anmälningen. Däremot lärer anmälan

som här avses i enlighet med allmänna rättsregler kunna med laga verkan

återkallas före krigsutbrottet.

26 §.

Kungl, automobil klubben har beträffande andra stycket i förevarande

paragraf, vilken paragraf motsvarar 26 § i utredningens förslag, anfört, att

stadgandet vore behäftat med en viss oklarhet, som kunde föranleda svårigheter

vid en tolkning av lagrummet. Detta gällde såväl uttrycket »avsedd

att förvaras» som ordet »plats». Det syntes därför klubben önskvärt att

ett förtydligande gjordes, så att å ena sidan försäkringstagare, som vidtagit

åtgärder i lojalt syfte för att fördela risken och undvika totalskada

gåves möjlighet till motsvarande ökad försäkringsersättning, medan å andra

sidan garantier skapades för att förhindra ett illojalt utnyttjande av bestämmelsen

i fråga. Alldeles särskilt syntes det klubben nödvändigt, att det beträffande

motorfordon, som ju icke förvarades tillsammans med annat lösöre,

i nu berört avseende gjordes ett förtydligande, så att desamma i fråga

örn försäkringsmaximum och delskadornas beräknande icke komme att inberäknas

i försäkringstagarens övriga lösegendom.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

61

Med anledning av vad sålunda anförts må framhållas, att den föreslagna Departementsmaximeringen

av krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom är av- chefen.

sedd att gälla för den egendom, som under normala förhållanden förvaras på

samma plats. Därest egendomen i ett lösörebo under kriget förflyttas till

skilda platser i syfte att i görligaste mån förhindra krigsskada å densamma,

torde ifrågavarande bestämmelse om maximering böra tillämpas som om

dylik förflyttning ej ägt rum. Med hänsyn till svårigheterna att exakt angiva

omfattningen av den egendom, för vilken maximeringen sålunda gäller, synes

det sätt, på vilket regeln kommit till uttryck i lagtexten i utredningens förslag,

böra godtagas. Vad beträffar motorfordon lärer frågan sakna betydelse,

eftersom motorfordon — i enlighet med de år 1938 av de s. k. riksbolagen

antagna allmänna brandförsäkringsvillkoren — icke äro att hänföra till personlig

lösegendom.

27 §.

Paragrafen överensstämmer med motsvarande paragraf i utredningens

förslag.

28 §.

Förevarande paragraf motsvaras av första stycket i 28 § av utredningens

förslag. Med hänsyn till att enligt det av mig förordade förslaget vid bristande

avgiftsinkomst nedsättning av ersättningarna skall ske proportionellt

för all egendom har andra stycket i sistnämnda paragraf utgått.

29 §.

Paragrafen är lika med motsvarande paragraf i utredningens förslag.

30 och 31 §§.

Dessa paragrafer hava utformats under iakttagande av att, såsom jag i det

föregående föreslagit, avgift skall kunna uppbäras även före krigets slut,

därest Kungl. Maj :t så förordnar. I övrigt överensstämma paragraferna, frånsett

vissa redaktionella ändringar, med motsvarande paragrafer i utredningens

förslag. Det må framhållas, att en förutsättning för den regressrätt,

varom stadgas i 3 morn. av 30 §, på samma sätt som enligt 21 § andra stycket

gällande lag är att egendomen i fråga överlåtits före krigets utbrott.

32 och 33 §§.

Paragraferna överensstämma med vad utredningen föreslagit.

34-44 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 25—35 §§ i gällande lag efter vissa,

av de nya bestämmelserna föranledda ändringar i 27, 28, 32 och 34 §§ sistnämnda

lag, motsvarande 36, 37, 41 och 43 §§ i den nya Jagen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse

med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om lcrigsskadeersättning,

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

63

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning

skall, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

För skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, skall, i den mån

sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning genom statlig

krigsförsäkring i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.

2 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves

med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig

eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock för

byggnaderna avsedd lös egendom;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad,

samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig egendom;

g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej järnväg,

så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna

kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov

avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,

vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

3 §.

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall

finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadcnämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation

och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel lii. m.

4 §•

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå

bestämmelserna i kapitlet vid skadans inträffande äga tillämpning, dels lösa

inventarier, levande och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel

å sådan fastighet, dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter,

som utvunnits å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som

är i sambruk med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å

sambrukad fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,

där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i vederbörlig

ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så anses som

om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

5 §•

Med fastighet förstås i detta kapitel egendom, som omedelbart på grund av

lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall

betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma

lag är hänförlig till fast egendom, dock att, därest värdet av byggnad eller

med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark för vilken

byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen icke är skattskyldig, understiger

500 kronor, sådan byggnad ej anses som fastighet.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets

slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för

fastighet, varå bestämmelserna i detta kapitel vid årets ingång äga tillämpning

(krigsskadebidrag).

Bidraget skall bestämmas av krigsskadenämnden och utgå med högst en

halv procent för år av fastighetens värde, dock under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall

fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

65

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,

såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före

transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i

utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt bestämmelserna

i 2 kapitlet, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under

arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik, annan

industriell inrättning eller hantverk, dock ej fartyg under byggnad;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,

reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell

inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel

och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Ersättning utgår jämväl för krigsskada å fartyg under byggnad å varv,

såframt egendomen är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk

försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

och skola samtliga å varje särskilt varv under byggnad varande fartyg, sorn

här avses, efter krigsskadenämndens avgörande hänföras till antingen a)

varor eller b) maskiner. Med brandförsäkring förstås här även försäkring mot

brandskada, som meddelats i form av sjöförsäkring.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning

meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet

angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall

bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan

jämte redogörelse enligt 35 § andra stycket kommit nämnden till handa,

äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning nämnden

beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid debitering

och uppbörd av avgifterna.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 53,

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

4 kap. Krigsskada å annan egendom.

25 §.

1 mom. Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å egendom

som icke omfattas av bestämmelserna i 2 eller 3 kapitlet, såframt egendomen

är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg och dess tillbehör, sjöförsäkrad i

svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva

försäkringsrörelse här i riket.

Förflyttas egendom, som här avses, i syfte att undgå krigsskada till annan

plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav ersättning

utgå för krigsskada å egendomen.

2 mom. Från bestämmelserna i detta kapitel undantagas:

a) fartyg (båt, pråm), som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande

eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap,

såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock

fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därutöver,

jämte sålunda undantagna fartygs tillbehör;

b) luftfartyg;

c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

3 mom. Egendom skall jämväl vara undantagen från'' bestämmelserna i

detta kapitel, såframt försäkringstagaren gör anmälan därom hos försäkringsgivaren

före krigets utbrott eller, beträffande därefter försäkrad egendom,

samtidigt med försäkringsavtalets ingående.

26 §.

Ersättning skall, med beaktande av vad nedan i denna paragraf stadgas,

bestämmas till belopp, som skolat utgå, därest ersättningen varit grundad

på det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet, med avdrag

av fem procent av försäkringsbeloppet.

För personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras å en och samma

plats, skall såsom högsta försäkringsbelopp anses 50,000 kronor.

Har i avtalet försäkringsgivaren förbundit sig att till fullo ersätta uppkommen

förlust i den mån denna täckes av försäkringsbeloppet eller har viss

självrisk fastställts, skall ersättningen bestämmas utan hänsyn till vad avtalet

sålunda innehåller. Skulle villkor i avtalet i något fall leda till uppenbar

obillighet i fråga om ersättning för krigsskada, må det kunna jämkas eller

lämnas utan avseende.

27 §.

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som krigsskadenämnden för

varje särskilt fall bestämmer, nämnden obetaget att av medel som för ändamålet

må komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller

delvis utbetala ersättning före krigets slut.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

67

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger

ersäitningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,

som Konungen bestämmer.

28 §.

Överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta och

med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta i avgifter

jämlikt 30 §, skall ersättning utgå med belopp som svarar mot den beräknade

avgiftssumman efter avdrag av kostnaderna.

29 §.

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall så anses som om

ersättningen vore grundad på brand- eller sjöförsäkringsavtalet för egendomen.

30 §.

1 mom. Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall erläggas

avgift av envar, som under kriget eller del därav är betalningspliktig

för brand- eller sjöförsäkringspremie för egendom, varå bestämmelserna i

detta kapitel äga tillämpning.

Avgiften skall för envar försäkringstagare, som avses i första stycket, utgöra

lika stor del av det högsta under kriget för honom gällande brandeller

sjöförsäkringsbeloppet för egendomen, dock att såsom högsta försäkringsbelopp

för personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras å en och

samma plats, skall anses 50,000 kronor. Är vid försäkring å personlig lösegendom

ej särskilt försäkringsbelopp angivet för smycken, ädla stenar eller

äkta pärlor, skall försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet läggas

till grund för avgiftens bestämmande.

Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden under iakttagande av att

den ej må överstiga två procent av det till grund för avgiften liggande försäkringsbeloppet

eller, såframt Konungen därom förordnar, den större procent

av samma belopp, som erfordras för att den beräknade avgiftssumman

efter avdrag av kostnaderna skall uppgå till tre fjärdedelar av sammanlagda

ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta, i varje fall dock högst tre procent.

2 mom. Skulle till följd av bestämmelserna i 1 mom. flera försäkringstagare

vara skyldiga att erlägga avgift för en och samma egendom, må

krigsskadenämnden, när skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis

från skyldighet att erlägga avgift.

3 mom. Har försäkringstagare, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning,

å annan överlåtit egendom, som brand- eller sjöförsäkringen avser,

äge han av den nya ägaren utkräva eriagd avgift, såvitt ej den nya ägaren

på grund av försäkring, som han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för

egendomen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

31 §.

Avgift uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, å tid efter krigets

slut, som krigsskadenämnden bestämmer, dock att avgiften, där den ej överstiger

två procent av det till grund för densamma liggande försäkringsbeloppet,

skall hava erlagts inom två år från krigets slut samt eljest inom tre år

från denna tidpunkt.

32 §.

Staten skall vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det belopp,

med vilket ersättning till följd av stadgandet i 28 § skolat utgå.

33 §.

Vad i 22—24 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande

försäkring enligt detta kapitel.

5 kap. Gemensamma bestämmelser.

34 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan

skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,

att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse

att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

35 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter

erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten

till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter

krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

art och omfattning.

36 §.

Värdering av krigsskada å fastighet som avses i 2 kapitlet skall verkställas

efter krigets slut å tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att

föranstalta om värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada

i övrigt skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan

inkommit.

37 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 41 §, verkställas av en eller flera

värderingsmän. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

69

utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet

skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas

till den, som anmält skadan.

38 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits

till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han att,

inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts, till

krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga den ytterligare

utredning, han vill åberopa.

39 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg skola

krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

40 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid

må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i

värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att

yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta örn provisorisk

reglering helt eller delvis av inträffad skada.

41 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner

tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering

ej verkställts på sätt i 37 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det

som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i

ärendet.

42 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående

omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

43 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej

åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till ^^skadeersättning

skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning

av 17, 21, 26 eller 30 §, kan å brand- eller sjöförsäkringsavtal grundas rätt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin

talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

44 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

71

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 17 oktober

1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 8 oktober 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 4

oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni

1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Sven Edling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Såsom ledande synpunkter vid utformandet av bestämmelserna örn den

nya krigsförsäkringen har med rätta uppställts dels att anordningen bör

byggas på försäkringstekniska grunder dels ock att de rättsregler, som utbildats

genom försäkringsvillkor och lagstiftningen om försäkringsavtal,

skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ett genomförande av dessa

synpunkter i så stor utsträckning som möjligt är nämligen i hög grad ägnat

att giva stadga åt anordningen och underlätta den praktiska tillämpningen

av förslagets regler. Det bör därför tillses, att avsteg från de uppställda

grundsatserna icke sker utan att starka skäl tala för en avvikelse. Från denna

utgångspunkt kan lagrådet icke finna, att den föreslagna begränsningen

av försäkringsbeloppet för personlig lösegendom är motiverad. I det betänkande,

som ligger till grund för förslaget, anföres såsom skäl för undantaget

allenast, att det synts olämpligt att i krigsförsäkringen medtaga sådant

lösöre till hur högt värde som helst. Då avgiften för försäkringsskyddet

skall beräknas efter försäkringsbeloppets storlek samt värdet av annan egen
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts proposition nr 53.

dom av sådant slag som avses i 4 kap. — t. ex. inventarier i ett stort affärshus,

en dyrbar tavelsamling tillhörande en stiftelse — ej sällan kommer att

överstiga den för personlig lösegendom satta värdegränsen, kan den omständigheten

i och för sig att försäkringsvärdet uppgår till mer än 50,000

kronor icke utgöra någon giltig anledning att ställa egendom av sistnämnda

slag i en särklass. Vidare medför förslaget härom en ej oväsentlig minskning

av det försäkringskollektiv, som skall uppbära ifrågavarande krigsförsäkring,

allra helst om ägare av stora lösörebon, med hänsyn till de obetydliga

fördelar försäkringen erbjuder dem, helt avstå från att deltaga däri.

Å andra sidan kommer undantagsbestämmelsen, om den upphöjes till lag,

icke blott att vålla betydande olägenheter vid den praktiska tillämpningen

utan även att medföra rättsverkningar som måste te sig stötande för

rättskänslan. I den förra delen må bland annat erinras örn att begreppet

personlig lösegendom icke har en otvetydig innebörd —- den bestämning

därav som tillämpas vid brandförsäkring har tillkommit ur helt andra synpunkter

och kan därför ej gärna följas. Begreppet kan icke lämpligen utan

närmare definition läggas till grund för lagbestämmelser av så ingripande

betydelse som de här föreslagna, och det skulle säkerligen bliva synnerligen

vanskligt att på ett tillfredsställande sätt utforma en sådan definition. Härutinnan

må bland annat anmärkas, att gränsdragningen mellan personlig

lösegendom och inventarier i många fall måste vålla svårigheter. Ännu besvärligare

måste det ofta bli att avgöra huruvida egendomen, såsom det

heter i 26 §, är avsedd att förvaras å en och samma plats. Särskilt betänkligt

är att förslagets genomförande kommer att rubba de förutsättningar,

som ligga till grund för den i 55 § lagen om försäkringsavtal upptagna bestämmelsen

att försäkring å personlig lösegendom, såvitt ej annat framgår

av omständigheterna, skall anses omfatta jämväl egendom som tillhör

försäkringstagarens make eller hos honom mantalsskrivet barn eller

annan av hans husfolk. Att husbonden sålunda ombesörjer sitt husfolks

behov av försäkring mot brandskada ansågs vid detta lagrums tillkomst

vara en anordning, som borde befrämjas. Regeln i förslaget måste verka

i motsatt riktning. Den vid gemensam försäkring förefintliga risken för

såväl husbonden som maka, barn och annat husfolk att få mindre ersättning

för krigsskada än om en var tager sin egen försäkring kommer att,

i sådana fall då vederbörande uppmärksamma förhållandet, föranleda en

ur andra synpunkter icke önskvärd uppdelning av nu gällande försäkringar.

Och för dem som icke lägga märke till denna — ej så lätt insedda

— rättsverkan av förslaget kunna obehagliga överraskningar uppstå vid en

eventuell skadereglering.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att den för personlig

lösegendom bestämda värdegränsen måtte utgå. Härigenom vinnes jämväl

en icke obetydlig förenkling, i det att vissa följdverkningar, som till sin

riktighet äro omstridda eller som i tillämpningen måste medföra ett extra

förvaltningsarbete, kunna undvikas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

73

Justitierådet Lawski:

Vid granskning i lagrådet av 21 § i det förslag, som ligger till grund för

lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning, antydde jag, att man vid

förslagets avfattning i enkelhetens intresse allt för mycket avstått från en

mera exakt fördelning av ansvaret för krigsskador. Jag syftade därvid främst

på det förhållande, att vid krigsskada å fastighet eller maskiner den, som

lidit skada, i allmänhet kommer att deltaga i avgiftsbetalning i mindre utsträckning

än övriga försäkrade och, vad angår maskinförsäkring, synes

hava möjlighet att väsentligen undandraga sig sådan betalning (10 och 20 §§).

I det nu föreliggande förslaget har skyldigheten att erlägga avgift för krigsskadeförsäkring

av annan egendom än fastigheter, varor och maskiner reglerats

så (30 §), att alla försäkringstagare bliva likställda. Vid sådant förhållande

synes det mig — oavsett av vilken anledning denna likställighet

genomförts — böra tagas under övervägande, att redan nu jämväl beträffande

fastigheter och maskiner genomföra samma grundsats.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 53.

6

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25

oktober 1950.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Bergquist, anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö,

lagrådets den 17 oktober 1940 avgivna utlåtande över det den 4 i samma månad

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 21 juni 1950 (nr 550) om krigsskadeersättning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådet har hemställt om den ändringen i det till lagrådet remitterade

förslaget, att begränsningen av försäkringsbeloppet för personlig lösegendom

måtte utgå. Såsom framgår av redogörelsen för innehållet i yttrandena över

det av utredningen framlagda förslaget har även i flera av dessa givits uttryck

åt samma mening. För egen del anser jag visserligen den vid remissen

till lagrådet uttalade uppfattningen, att ersättning för skada å personlig lösegendom

icke borde genom statlig krigsförsäkring beredas utöver en viss

gräns, vara i och för sig befogad. De skäl, vilka av lagrådet anförts till stöd

för upphävandet av denna begränsning, måste emellertid otvivelaktigt tillmätas

synnerlig vikt. Då frågan icke är av större principiell betydelse, synes

anledning därför icke finnas att vidbliva den vid lagrådsremissen intagna

ståndpunkten. Jag tillstyrker alltså, att någon begränsning av försäkringsbeloppet

för personlig lösegendom icke stadgas. Härav betingad ändring har

skett i 26 och 30 §§.

Förutom nyssnämnda ändring har i förslaget, som i övrigt av lagrådets

majoritet lämnats utan erinran, allenast vidtagits vissa jämkningar av redaktionell

art.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu anförts överarbetade

förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni

1950 (nr 550) örn krigsskadeersättning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 53.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:72 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 a1 i texten
  2. 3SärU 1940:19 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 s. 1 i texten