Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för sabotage m. m

1940-11-01 · 40 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 38 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:55 (urtima riksdagen), Med förslag till lag om straff för sabotage m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 55.

1

Nr 55.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för sabotage m. m.; given Stockholms slott den

1 november 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om straff för sabotage;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen m. m.; samt

3) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa

tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 55.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om straff för sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse

för försvaret, förvaltningen eller folkförsörjningen, eller föremål, som

är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller folkförsörjningen

lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den allmänna

ordningen allvarligt störes,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

Förövas gärning, som i 1 § sägs, av oaktsamhet, dömes den skyldige till

fängelse eller dagsböter.

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till

straffarbete i fem år.

4 §•

Har stämpling till brott, varom i 1 § förmäles, blivit gjord, då skall, där

gärningen ej kommit till sådant brott eller försök därtill, den som deltagit

i stämplingen straffas högst med straffarbete i fyra år.

Samma lag vare i fråga örn den som genom uppmaning eller annorledes

söker förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i

samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med

någon, som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra

eller underlätta dylikt brott.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

3

Där någon för ändamål som sist sagts tillverkar, anskaffar, förvarar eller

eljest tager befattning med sprängämne eller annat för brottets utförande

avsett hjälpmedel, vare ock lag samma. Har han av egen drift förstört

hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart, vare från straff fri.

5 §•

Har i fall, som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, den brottslige för brottets utförande

övat våld å person eller hot örn omedelbar användning av sådant

våld eller har han mot någon som lagligen sökt å bär gärning gripa honom

övat våld eller hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver

den eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning, där gärningen

enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med

strängare straff.

7 §■

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 3, 4 eller 5 §

förmäles, för brottet mottagit eller dess värde skall vara till kronan förverkat.

Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel för utförande av sådant

brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras förverkat till kronan, evad

till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla, örn brottet på grund av stadgandet

i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för

krigsmakten.

8 §•

Till sabotage enligt denna lag skall icke hänföras vidtagande av eller deltagande

i arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som

vidtages med anledning av arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska

intressen, samt ej heller uppmaning till sådan åtgärd.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1942. I fråga örn sådant under nämnda tid begånget

brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter

det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap.

strafflagen m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 oktober 1939 om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen

m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen eller

lagen med vissa bestämmelser mot sabotage eller lagen angående vissa utfästelser

rörande införsel och utförsel av varor m. m. och varå kan följa

straffarbete, må, i den ordning i denna lag sägs, förutom de tvångsmedel

som eljest äro medgivna, nedan angivna tvångsmedel användas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa

tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

Där det finnes erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap.

strafflagen eller sådant brott mot 19 kap. samma lag, som kan skada rikets

försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande

makt, eller brott mot lagen med vissa bestämmelser mot sabotage,

så ock eljest där det finnes erforderligt för att hindra, att förhållande, vars

meddelande till främmande makt kan föranleda skada som ovan sägs, kommer

till obehörigs kännedom, eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande

av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig av

meddelande därom, må

föremål tagas i beslag eller sättas under förbud att säljas eller skingras;

hus- och kroppsrannsakan verkställas;

expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse inställas

eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras; samt

expediering av telefonsamtal inställas eller fördröjas eller samtal avlyssnas

eller ock telefonapparat för viss tid eller tillsvidare avstängas för samtal.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 oktober 19A0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler

fråga örn skärpt lagstiftning mot sabotage och anför:

»I skrivelse den 15 maj 1940 (nr 248) har riksdagen anhållit örn skyndsam

utredning och förslag rörande en komplettering av gällande lagbestämmelser

i syfte att bereda möjlighet till effektivare ingripande mot sabotage

eller försök eller förberedelse därtill.

Med anledning därav har chefen för justitiedepartementet enligt nådigt bemyndigande

den 21 juni 1940 samma dag tillkallat särskilda sakkunniga

(professorn Ragnar Bergendal och revisionssekreteraren Olof Thulin) för att

inom departementet biträda med den begärda utredningen.

De sakkunniga ha den 26 juli 1940 avlämnat promemoria med utkast till

lag med vissa bestämmelser mot sabotage (justitiedepartementets promemorior

1940:3).

Sedan utlåtanden över promemorian inhämtats från olika myndigheter

och sammanslutningar, anhåller jag att få upptaga denna fråga till behandling.

Begreppet sabotage.

De sakkunniga ha beträffande begreppet sabotage anfört, att därunder innefattas

en mängd olika förfaranden, som ha det gemensamma syftet att

förstöra eller skada en anläggning, ett maskineri eller dylikt eller eljest att

försvåra eller förhindra ett företag eller en verksamhet. Uttrycket användes

i en synnerligen vidsträckt bemärkelse.

Ursprungligen torde, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, sabotage ha

brukats såsom ett stridsmedel av syndikalisterna. Kampen å arbetsplatserna

skulle enligt deras program ske genom sabotage bestående i obstruktion,

nedsättning av arbetsintensiteten o. s. v. I sin grövsta form tog sig sabotaget

å arbetsplatserna uttryck genom förstörande av maskiner, våld eller hot örn

våld mot arbetsvilliga o. s. v. Numera torde emellertid sådan taktik i arbetstvister

ej i nämnvärd utsträckning förekomma åtminstone här i landet.

En speciell form av sabotage bedrevs förr såsom ett led i den disciplin
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

7

upplösande verksamheten inom krigsmakten och tog sig uttryck i lättja,

slöhet och tredska i tjänsten, skadegörelse å krigsmaktens egendom o. dyl.

Sabotage har vidare förekommit mot politiska motståndares verksamhet,

t. ex. genom att hindra eller störa möten, förstöra tryckerier o. s. v. I vissa

främmande länder har under senare år sabotage brakats i stor omfattning av

politiska motståndare till den härskande regimen för att motarbeta dennas

inrepolitiska — särskilt ekonomiska — verksamhet i allmänhet.

Numera anses i krig sabotaget vara ett viktigt angreppsmedel mot en fiende.

Detta har starkt framträtt till följd av krigföringens utveckling till total.

Bland förberedelser till krig eller såsom ett led i krigföringen ingår sålunda att

förstöra vissa anläggningar och deras innehåll eller vissa maskiner, krigsmateriel

m. m. eller att förhindra eller försvåra användande eller att fördröja

leverans eller produktion därav. Föremål för sabotage kunna under ett krig

vara — förutom försvarsväsendets anläggningar, förråd och materiel —- bl. a. fartyg, hamnar, lyftkranar, järnvägståg, broar, tunnlar, elektriska

kraftverk och ledningar, transformatorer, dammbyggnader, olje- och bensincisterner,

gasverk, vattenledningsverk, industrier och gruvor, anläggningar

för rundradio, telegraf- och telefonledningar, livsmedelsupplag m. m. Krigssabotage

berör icke endast de krigförande makterna. Sålunda ha vid ett flertal

tillfällen i neutrala länder förekommit eller planerats sabotage i avsikt att

hindra leveranser av krigsförnödenheter till krigförande makt.

Under krig utföres sabotage bl. a. av fallskärmstrupper. Det ingår då som

ett direkt led i krigföringen, åtminstone örn det avser militära mål och utföres

av fientliga soldater i deras eget lands uniformer. En fiende kan även i

förväg inom motståndarens land ha utposterat sabotörer, som äro beredda

att utföra sitt verk, när krig utbryter. Sabotaget har i detta hänseende nära

sammanhang med spioneri.

För sabotage kunna de mest skiftande medel komma till användning. Man

plägar stundom skilja på saksabotage och personsabolage. Saksabotaget sker

främst genom skadegörelse t. ex. med brand- och sprängämnen, medelst införande

av främmande ämnen i maskiner i avsikt att förstöra dem eller

bringa dem ur funktion, genom vattenskador å livsmedel, bensin etc., eller

medelst borttagande av säkringar ur maskiner, men även genom felaktig

framställning eller leverans, genom brytande av elektrisk ström el. dyl. Personsabotaget

avser t. ex. att genom våld eller hot eller på annat illojalt sätt

hindra för en verksamhet eller ett arbete behövlig arbetskraft att utföra arbetet

eller förmå den att utföra ett mindervärdigt arbete.

Gällande rätt m. m.

I svensk rätt finnas åtskilliga straffbestämmelser som omfatta sabotage.

Uttrycket förekommer emellertid icke i strafflagen.

Enligt 8 kap. strafflagen om brott mot rikets säkerhet i den lydelse kapitlet

erhållit genom lag den 17 maj 1940 bestraffas visst sabotage såsom krigsförräderi.

I 6 § stadgas, att den som, vid krig eller då krig hotar riket, be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

går gärning, varigenom krigsmaktens ställning kan försämras, t. ex. genom

att förhindra eller försvåra användande av krigsfolk, förnödenheter, fästning,

fabrik, väg, bro, fartyg eller annat av betydelse för krigföringen eller

genom att fördärva eller till fienden förråda något sådant, eller genom att

lämna falska upplysningar till krigsmakten eller förleda krigsfolk till trolöshet,

modlöshet eller uppror, skall för krigsförräderi dömas till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år. Även sabotage å industrier

eller andra anläggningar, som endast medelbart äro av betydelse för

försvaret, inbegripes under lagrummet. Den som av oaktsamhet begår gärning

som i 6 § sagts skall enligt 7 § dömas till fängelse; dock må där omständigheterna

äro synnerligen försvårande dömas till straffarbete i högst

sex år. Försök till krigsförräderi bestraffas enligt 23 § högst med straffarbete

i tio år. Straff härför inträder oavsett örn frivilligt tillbakaträdande skett.

Anstiftare av stämpling till krigsförräderi skall enligt 24 § första stycket dömas

till straffarbete från och med två till och med tio år. Annan deltagare i

sådan stämpling skall dömas till straffarbete från och med ett till och med

sex år. Lika med anstiftare av stämpling skall enligt 24 § andra stycket

(jämförd med 29 §) anses den som genom offentlig eller enskild uppmaning

eller annorledes söker förmå annan till krigsförräderi eller i syfte att åstadkomma

sådant förräderi mottagit penningar eller annat av eller eljest trätt

i förbindelse med främmande makt eller med någon som handlar i sådan

makts intresse. Enligt 25 § skall den som i annat fall än förut i kapitlet

sagts träder i samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt

för att förbereda, möjliggöra eller underlätta krigsförräderi, vilket framdeles

må varda av honom själv eller annan företaget, dömas lill straffarbete i

högst sex år. Var faran ringa, må deltagare i företaget, som ej varit anstiftare

eller ledare därav, dömas till fängelse. Stämpling?- och förberedelsebrotten

äro straffbara även örn de begås före en situation, då krig råder eller

hotar riket, men de måste åsyfta en sådan situation.

Vad angår sabetagehandlingar som ej hänföra sig till krig eller hotande

krig finnas bestämmelser i 19 kap. strafflagen, vilket handlar om eldskada

och annan skadegörelse å egendom. Kapitlet innehåller i 20 § en allmän

straffbestämmelse för den som uppsåtligen förstör eller skadar annans egendom.

I övrigt upptagas i kapitlet huvudsakligen straffskärpningar i vissa

fall för brott av detta slag, som erfarenhetsmässigt pläga innebära allmänfara.

För sammanhangets skull ha i kapitlet medtagits vissa gärningar,

som äro allmänfarliga men som icke i egentlig mening innebära skadegörelse

å någon sak. Det strängare bedömandet i kapitlet av vissa skadegörande

handlingar visar sig i straffsatsernas höjd och däri att straff drabbar

även försök eller eljest handling som icke åstadkommer skada utan

endast fara därför. De skäl som föranlett en sådan speciell behandling äro

än beskaffenheten av de föremål, vilka utsättas för skadegörelse, än åter

den skadegörande handlingens särskilda farlighet.

I 1—4 §§ av kapitlet stadgas straff för eldsåsättande. Den som uppsåtligen

sätter eld å hus, byggnad, fartyg eller annat, där människor bo eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

9

vanligt eller veterligt är att de eljest vistas, eller å något, varifrån elden

lätteligen kan spridas till sådana boningar eller vistelserum, skall enligt 1 §

1 regel dömas för mordbrand till straffarbete från och med sex till och med

tio år. Fick någon av branden svår kroppsskada, skall mordbrännaren dömas

till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år;

fick någon döden, är straffet livstids straffarbete. En straffskala av straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år skall i regel enligt

2 § tillämpas bl. a., där någon förövar mordbrand, som i 1 § sagts, då allmän

farsot, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är

för handen, eller å hus, byggnad eller fartyg, där mycket folk är som blottställes

för fara, eller i stad, köping eller by eller å annat sådant ställe där

många sammanbo, eller där mordbrännaren gör våld å någon för att åsätta

elden eller hindra dess släckning. Uppsåtlig! eldsåsättande i andra fall än

dem, som avse människors bostäder — å uthus eller annan byggnad, fartyg,

skog, torvmosse, växande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller halmstack,

ved-, kol-, timmer- eller brädhög eller dylikt som tillhör annan — är i

3 § som regel belagt med straffarbete från och med två till och med sex år.

Dock bestraffas enligt 2 § i regel med straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år att någon uppsåtligen satt eld å kyrka eller å

Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan statens

tillhörighet eller å annans kruthus eller byggnad för upplag av andra

sprängämnen eller av eldfarliga oljor. För försök till brott som behandlas

i 1—3 §§ stadgas straff i 5 §. Förödelse som åstadkommes medelst krut

eller annat sprängämne å annans boning eller vistelserum eller å hus, byggnad,

fartyg, bro eller dylikt som tillhör annan skall enligt 6 § bestraffas

såsom eldsåsättande. Jämväl för försök till sådant brott stadgas straff.

Vidare finnas i kapitlet ansvarsbestämmelser för uppsåtligt sänkande av

fartyg däri folk är, vilket brott kan medföra straffarbete från och med sex

till och med tio år eller, om någon får svår kroppsskada eller döden, ända

till på livstid (7 §), ävensom för försök till sådant brott (9 §). Den som,

i uppsåt att förleda eller skada sjöfarande, sönderbryter, borttager eller

fördärvar fyr eller annat sjömärke eller sätter upp falskt tecken eller fyller

eller stoppar rätt farled i sjö eller ström skall enligt 10 § dömas till straffarbete

från och med två till och med sex år; sker skeppsbrott eller annan

sjöskada, kan straffet bliva straffarbete på livstid. För uppsåtligt förstörande

av kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad eller järnvägs-

eller spårvägsanläggning, som tillhör staten eller enligt Konungens

förordnande förlänats samma straffskydd som statlig anläggning, är enligt

11 § (jämförd med 14 §) högsta straff i regel sex års straffarbete. Enahanda

bestämmelser gälla för det fall, att någon å dylik anläggning eller å därtill

hörande inrättningar, vagnar eller andra fortskaffningsmedel gör sådan

skada eller eljest vidtager sådana åtgärder att fara eller olycka vid begagnandet

eller allmänt farlig översvämning kan uppkomma. Åstadkom handlingen

svår kroppsskada eller döden, kan straffet bliva livstids straffarbete.

Uppsåtlig skadegörelse å anläggning eller tillbehör av nu nämnt slag skall,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

där det ej uppstår sådan fara eller olycka men likväl väsentligt hinder eller

uppehåll i anläggningens begagnande, enligt 12 § bestraffas med fängelse

eller straffarbete i högst två år eller i ringare fall med böter. Andra åtgärder,

som leda till sådant hinder eller uppehåll, bestraffas enligt samma

straffskala. Motsvarande åtgärd med elektrisk ledning för belysning, uppvärmning

eller överföring av drivkraft, telegraf- eller telefoninrättning m. m.

skall enligt 13 och 14 §§, därest anläggningen tillhör staten eller av Konungen

förlänats samma skydd som statlig anläggning, i regel bestraffas med

fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Förstör eller

skadar någon uppsåtligen allmän minnesvård, brygga, bro, färja, brunn, vattenledning,

gasledning, väg, gata, farled eller flottled eller ock stängsel eller

märke, som till avvärjande av fara eller till varning därför är satt vid allmän

väg, gata eller farled eller å annat sådant ställe, skall han enligt 15 §

straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år;

i ringare fall må dömas till böter. Tillstänger någon olovligen, utan sådan

skadegörelse, allmän väg, gata, farled eller flottled eller utkastar någon i

segelled eller flottied barlast eller annat, varav uppgrundning kan förorsakas,

är straffet enligt samma paragraf böter. Den som uppsåtligen förstör

eller skadar gruva eller uppfordrings- eller annat konstverk, som är inrättat

för gruvdrift, skall enligt 16 § dömas till fängelse i högst sex månader eller

straffarbete i högst två år.

Den ovan nämnda allmänna bestämmelsen örn ansvar för skadegörelse

(20 §) är tillämplig i fall, för vilka de i det föregående nämnda mera speciella

ansvarsbestämmelserna ej äro avsedda, och stadgar straff av böter eller

fängelse i högst sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för

någons liv eller hälsa eller grov skada å egendom eller är gärningen eljest

förenad med synnerligen försvårande omständigheter, må dömas till straffarbete

i högst två år.

För ouppsåtlig skadegörelse finnes en straffbestämmelse i 22 §. Denna

avser bl. a. åstadkommande av eldskada å annans egendom samt skada

eller fara i fråga örn järnvägar och andra kommunikationsanläggningar.

Förberedelse till skadegörelse är särskilt straffbelagd endast för det fall

att brottet skolat utföras med sprängämne. Bestämmelse härom finnes i

21 §. Den ifrågavarande straffbestämmelsen innefattar även förberedelse

till vissa andra brott. Däri stadgas nämligen, att om någon i uppsåt att

skada annan till liv eller hälsa eller att förstöra eller skada annans egendom

eller med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, för att honom

därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne, skall han

dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Har den, som tillverkat,

anskaffat eller förvarat sprängämne för ändamål som nu sagts, av egen drift

förstört sprängämnet eller eljest gjort det obrukbart, skall han dock vara

sträf fri.

I strafflagen för krigsmakten finnas bestämmelser som ansluta sig till de

nyss nämnda stadgandena i 8 och 19 kap. strafflagen. Vid krig eller då allmän

mobilisering påbjudits skola brott mot 8 kap. strafflagen i allmänhet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

11

behandlas enligt strafflagen för krigsmakten, varigenom dödsstraff kan följa

i de fall — bl. a. krigsförräderi — då 8 kap. stadgar livstids straffarbete.

Målen skola handläggas vid krigsdomstol (8 och 133 §§ strafflagen för krigsmakten)

.

I 98 och 163 §§ strafflagen för krigsmakten finnas bestämmelser som ha

motsvarighet i 19 kap. strafflagen. I 98 § stadgas huvudsakligen, att om någon

förstör eller skadar egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov

avsedd, skall han, där ej särskilt straff å brottet är utsatt i strafflagen för

krigsmakten, straffas efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall dömas till disciplinstraff. Samma skall ock

gälla, om någon gör försök till sådant brott. Vetskap örn att egendomen

eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov skall

anses såsom en försvårande omständighet. Enligt 163 §, som ingår i krigsartiklarna,

skall den som vid krig eller allmän mobilisering uppsåtligen förstör

befästning, mina, docka, verkstad, förråds- eller tyghus, magasin eller

annan dylik för rikets försvar avsedd inrättning eller byggnad eller för användande

i krig ämnat fartyg eller eljest för krigsmaktens behov veterligen

avsedd järnvägs-, telegraf- eller telefonanläggning, kanal- eller slussverk,

väg, bro, vattenledning eller annan dylik anläggning eller därå eller å vad

därtill hör gör sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna

uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömas till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år, eller, örn någon av gärningen

fick svår kroppsskada eller död och den brottsliges handling var avbeskaffenhet

att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var att befara,

till dödsstraff eller straffarbete på livstid. Samma straff skall följa i fråga

om viss skadegörelse å livsmedel, krigsredskap eller annan dylik egendom

som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess

behov.

Förutom de nu nämnda stadgandena finnas talrika andra bestämmelser,

som kunna få tillämpning å sabotage. Personsabotage kan sålunda i vissa

fall straffas enligt 14 eller 15 kap. strafflagen, såsom där fråga är om våld

å person eller frihetsberövande. I 10 kap. strafflagen stadgas straff bl. a. för

den som hindrar offentlig myndighet i dess verksamhet, i 11 kap. upptagas

straffbestämmelser mot hindrande eller störande av möten o. s. v. Några

straffbestämmelser mot sabotage genom samhällsfarliga arbetsinställelser

finnas däremot icke.

Till skydd mot sabotage som riktar sig mot rikets säkerhet ha på senaste

tiden utfärdats ett flertal bestämmelser. Genom lagen den 14 oktober 1939

örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 och

19 kap. strafflagen m. m. ha myndigheterna tillerkänts särskilda befogenheter

i sådant hänseende. Genom lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m. ha myndigheterna erhållit än mera vidsträckta

befogenheter att vidtaga åtgärder för att hindra eller uppdaga brott

mot 8 kap. strafflagen eller sådant brott mot 19 kap. samma lag, som kan

skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

med främmande makt. Genom lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m. har möjlighet beretts att avspärra anläggningar

och områden, där sabotage kan befaras, att meddela förbud

mot att där förvara sprängämnen m. m. Enligt bevakningskungörelsen den

25 maj 1940 har militär personal erhållit befogenhet att gripa och kvarhålla

den som misstänkes för sabotage. Vidare må nämnas, att med stöd av

kungörelser den 29 augusti 1939 vattenfallsstyrelsen, respektive järnvägsstyrelsen,

meddelat vissa föreskrifter till förhindrande vid krig eller krigsfara

av skadegörelse å kraft- och kanalanläggningar samt järnvägar eller av

hinder eller fara för järnvägstrafiken. Det må även anmärkas, att chefen för

socialdepartementet den 31 maj 1940 tillkallat en sakkunnig person med uppdrag

att verkställa kontroll å åtgärder, som vid industri- och andra anläggningar

inom riket vidtagits till skydd mot sabotage.

Professor Thyrén har behandlat allmänfarliga brott i Utkast till strafflag,

speciella delen V, 1923. Utkastet bygger i stort sett på gällande bestämmelser

om sådana brott i 19 kap. strafflagen. Stadgandena däri om straff för vanlig

skadegörelse ha emellertid ej medtagits i denna del av utkastet av det skälet

att sådana stadganden icke ansetts falla under de allmänfarliga förbrytelsernas

krets. Thyrén har till enhetlig behandling sammanfört de allmänfarliga

brott, som bestå i åstadkommande av eldsvåda, explosion, översvämning,

gruvolycka, tågsammanstötning, skeppsbrott och därmed jämförliga fall.

Det förutsättes, att gärningen inneburit fara antingen för människor

eller för förödelse å egendom. Straffet är i vissa fall tukthus på livstid, i

vissa fall lägre. Med lindrigare straff bestraffas den som eljest genom skadegörelse

eller på annat sätt hindrar eller stör användandet av allmänna kommunikationer

eller liknande anläggningar. De anförda bestämmelserna träffa

uppenbarligen vissa slag av sabotagehandlingar. Sådana handlingar av

andra slag beröras icke av utkastet som, i motsats till vissa främmande lagar,

icke uppställer något mer eller mindre generellt subsidiärdelikt bland de allmänfarliga

brotten. Som skäl anfördes i motiven, att de särdeles höga straffsatserna

syntes tala emot en sådan obestämdhet i brottsbegreppet. Skulle

åter ett mindre straff anses göra tillfyllest, kunde ändamålet till väsentlig

del, nämligen försåvitt gärningen innefattade skada å främmande egendom,

vinnas genom en kvalifikation av det vanliga skadegörelsebrottet. Såsom

en allmän kvalifikation föreslås vid de flesta av de allmänfarliga brotten,

att om någon för gärningens utförande övat våld å person eller använt hot

som innebar omedelbar fara för person, straffet må kunna förhöjas i närmare

angiven grad.

Utländsk lagstiftning-,

I ett flertal främmande länder har på senare tid tillkommit särskild lagstiftning

rörande sabotage. Härom må lämnas följande uppgifter beträffande

Tyskland, England och Schweiz.

År 1935 infördes i tyska strafflagen såsom en ny 143 a § straff för s. k.

''Wehrmittelbeschädigung’. Bestämmelsen har något utvidgats genom en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

13

förordning den 25 november 1939 rörande komplettering av straffbestämmelserna

till skydd för det tyska folkets försvarskraft. I denna stadgas, att

den som uppsåtligen förstör, gör obrukbar, skadar eller undanskaffar ett försvarsmedel

eller en inrättning, som tjänar det tyska försvaret, och därigenom

uppsåtligen eller oaktsamt sätter den tyska krigsmaktens slagkraft i fara

skall straffas nied fängelse ej under sex månader eller i svåra fall med dödsstraff

eller med tukthus på livstid eller viss tid. Med samma straff skall

den straffas, som uppsåtligen felaktigt framställer eller levererar ett försvarsmedel

eller någon sådan inrättning och därigenom uppsåtligen eller oaktsamt

sätter den tyska krigsmaktens slagkraft i fara. Försök är straffbart. Den

som handlar vårdslöst och därigenom oaktsamt sätter den tyska krigsmaktens

slagkraft i fara skall straffas med fängelse. En inrättning behöver ej

tillhöra krigsmakten för att skyddas enligt dessa straffbud. Enligt förarbeten

avse de även t. ex. anläggningar för rikspost, järnvägar och broar samt

maskiner och apparater hos leverantörer, som framställa försvarsmedel, m. m.

Genom förordningen den 25 november 1939 har vidare införts straff för

störande av samhällsviktig verksamhet. Enligt detta stadgande skall den

som stör eller sätter i fara det regelbundna arbetet i en för riksförsvaret eller

för befolkningens försörjning viktig verksamhet därigenom att han helt eller

delvis gör obrukbart eller sätter ur funktion något verksamheten tjänande

föremål straffas med tukthus eller i särskilt svåra fall med dödsstraff. I

mindre svåra fall skall straffet vara fängelse.

Slutligen må nämnas, att i en den 4 september 1939 utfärdad s. k. ’Kriegswirtschaftsverordnung’

stadgas straff för krigsskadligt förhållande. Den som

förintar eller undanskaffar eller undanhåller råvaror eller produkter som höra

till befolkningens livsviktiga behov och därigenom i argt uppsåt sätter täckandet

av dessa behov i fara skall straffas med tukthus eller fängelse. I

särskilt svåra fall kan dömas till dödsstraff.

I de engelska ’Defence Regulations’, som utfärdats vid krigsutbrottet 1939,

stadgas i den del, som handlar om anordningar för statens säkerhet, under

rubriken ''Assisting an enemy and sabotage’, straff bl. a. för sabotage. Enligt

denna bestämmelse straffbelägges handling, som sker med avsikt att

förminska effektiviteten eller hindra brukandet av fartyg, luftfartyg, fordon,

maskineri, apparat eller annat föremål, som användes i eller är avsett

att användas i kronans tjänst eller vid utförandet av ''essentia! services’,

eller att minska brukbarheten av anläggning, inrättning eller område, som

användes eller är avsett att användas såsom nyss sagts. Straff för sådant

brott skall dock ej följa endast av det skälet, att någon deltager i eller med

fredliga medel övertalar annan att deltaga i en strejk. Vad nu sagts skall

äga tillämpning vid varje åsidosättande av någons plikt antingen mot det

allmänna eller mot någon annan person. Med ''essential services’ menas

verksamhet, som är av vikt för försvaret av riket eller fullföljandet av kriget

eller för samhällslivet (’the life of the community’). Den som gör sig

skyldig till brott mot denna bestämmelse dömes till straffarbete intill fjorton

år eller böter ej över femhundra pund eller bådadera.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Under rubriken ’Interference with Essential Services’ stadgas vidare straff

för den som begår handling, som han har skälig anledning antaga vara ägnad

att hindra eller störa personer i kronans tjänst eller sysselsatta i utförandet

av ''essential services’ att fullgöra sina plikter, eller som mot sådana

personer vidtager handlingar med avsikt att därigenom sätta dem ur stånd

att effektivt utföra sina plikter i detta hänseende. Enahanda undantag som

ovan nämnts göres även här för strejker. Vidare stadgas under sistnämnda

rubrik straff för den som veterligen stör sändande eller mottagande av underrättelser

med trådlös telegraf, telefon eller television eller med andra telegraf-

och telefonförbindelser, om det ej sker med tillstånd eller under ledning

av offentlig myndighet. Straffet för överträdelse utgör i dessa fall

fängelse i högst två år eller böter högst femhundra pund eller bådadera.

I Schweiz har genom en förordning den 28 maj 1940 om ändring och komplettering

av militära strafflagen stadgats, att den som å militära anläggningar

eller å föremål som tjäna armén bedriver sabotage, inbegripet att han skadar

sådana föremål eller på annat sätt gör intrång i eller sätter i fara deras

användande, skall straffas med tukthus. Denna bestämmelse skall under

krigstid eller ’die Bauer des gegenwärtigen Aktivdienstes’ gälla var och en

som gör sig skyldig till sådan handling. Den militära strafflagens bestämmelser

om krigsförräderi skola emellertid i förekommande fall äga tillämpning.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha beträffande behovet av lagstiftning i ämnet och dennas

allmänna utformning anfört följande:

Genom de skärpta bestämmelserna i 8 kap. strafflagen samt i strafflagen

för krigsmakten örn krigsförräderi torde tillräckliga straff ha stadgats för

sabotage, som direkt eller indirekt riktar sig mot krigsmakten under ett krig

eller då krig hotar riket, ävensom för försök och förberedelser därtill.

Däremot kunde strafflagens bestämmelser i övrigt, närmast i 19 kap., icke

anses bereda tillräckligt skydd mot sabotage, som äger rum under andra

utomordentliga förhållanden, såsom mindre överhängande krigsfara, inre

oroligheter, nödlägen på grund av naturkatastrofer el. dyl. I dessa situationer

kunde allvarliga skadeverkningar befaras icke blott genom sabotage som

direkt riktar sig mot försvarets anläggningar eller materiel. Även många

andra sidor av samhällslivet och dess organisation behövde i situationer av

den antydda arten ett skärpt straffskydd. Detta gällde sålunda om luftskyddet,

om transportväsendet till lands och sjöss (vilket i det nuvarande 19 kap.

jämförelsevis fullständigt beaktats), örn luftfarten, örn nyhetsförmedlingen

genom radio, örn rikets och särskilda orters försörjning med elektrisk kraft

och med bränsle samt även örn produktionen inom industri eller jordbruk

och distributionen av industriens eller jordbrukets produkter, kort sagt örn

skilda delar av den samhälleliga verksamheten. Svårare störningar på någon

punkt kunde lätt bliva menliga för det hela och icke minst för försvaret.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

15

Även med hänsyn till normala förhållanden kunde enligt de sakkunnigas

mening bestämmelserna i 19 kap. icke anses vara tidsenliga. Dessa vöre,

bortsett från den allmänna bestämmelsen om straff för skadegörelse, starkt

detaljerade och kasuistiska, vilket, jämte deras i allmänhet höga ålder, föranlett

att de för nutida förhållanden kommit att förete talrika luckor. Såsom

exempel härpå anförde de sakkunniga, att straffet för skadegörelse genom explosion

avser endast det fall att sprängämnen komma till användning, däremot

icke explosion som åvägabringas i behållare av gaser eller oljor, att elektriska

ledningar äro särskilt skyddade men icke själva kraftverken, att av egentliga

industrianläggningar endast gruvor åtnjuta särskilt skydd, att sådant skydd

ej finnes för radiostationer, förråd av förnödenheter, luftfarten o. s. v. Åtskilliga

straffbestämmelser måste anses alltför lindriga för de svåraste fallen.

Vidare straffades försök och förberedelse endast i ringa utsträckning. Med

hänsyn till dessa och andra brister i 19 kap. överhuvud vore detta kapitel

utan tvivel i behov av en genomgripande omarbetning.

De sakkunniga hade därför övervägt att tillgodose det nu aktuella behovet

av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19 kap. och i

samband med en sådan omarbetning. Denna tarvade emellertid ett grundligt

övervägande med hänsyn tili olika förhållanden; därvid vore att märka att

kapitlet — i motsats till 8 kap. — hade vidsträckt tillämpning även under

lugna tider. Med hänsyn till det anförda torde en sådan omarbetning icke

nu kunna avvaktas. För en krissituation sådan som den nu föreliggande syntes

efter utländskt mönster det mest angelägna behovet bäst avhjälpas genom en

fristående lagstiftning, som kompletterade bestämmelserna i strafflagen på

det sätt som kunde anses oundgängligen erforderligt under den situation, i

vilken lagen, som borde vara tidsbegränsad, skulle gälla.

De sakkunniga anförde i detta sammanhang slutligen, att de ansett brottsbeskrivningen

i en lagstiftning av den angivna karaktären icke behöva upptaga

någon särskild bestämning av den allmänna situation, under vilken

lagen skulle gälla. En sådan bestämning kunde tillfyllest ske genom begränsningen

av själva lagens giltighetstid (och möjligen genom dess upphävande

före den bestämda tidens utgång).

Huvudstadgandet i de sakkunnigas lagutkast upptages i 1 §. Denna innehåller,

att den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är

av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen,

eller föremål, som är avsett för försvaret eller för sådan anläggning

eller inrättning, eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant

föremål åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med

dess avlämnande, eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning,

inrättning eller föremål, som nyss nämnts, eller gör annat sådant

sabotage, och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men, skall dömas till straffarbete i högst sex år eller

fängelse. Förövas sådan gärning av oaktsamhet, skall enligt 2 § den skyldige

dömas till fängelse eller dagsböter. I 3 och 4 §§ stadgas straff för försök,

stämpling eller förberedelse till brott som avses i 1 §. Straffskärpning med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

intill två års straffarbete skall enligt 5 § kunna inträda, om den brottslige,

i fall som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, för brottets utförande eller mot någon

som lagligen sökt gripa honom övat våld å person eller hot om omedelbar

användning av sådant våld. Bestämmelserna i 1—5 §§ skola icke äga tilllämpning,

där den brottslige enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för

krigsmakten har förskyllt strängare straff. Till sabotage i lagens mening

hänföres icke deltagande i arbetsinställelse eller uppmaning därtill. Vidare

innehåller lagen bestämmelser om förverkande.

De sakkunnigas lagutkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom

bilaga (bilaga B).

yttranden över de sakkunnigas förslag.

Efter remiss ha yttranden över de sakkunnigas förslag inkommit från rikets

hovrätter, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

chefen för försvarsstaben, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige samt riksförbundet landsbygdens folk.

I yttrandena har lagstiftning i ämnet tillstyrkts. Flera myndigheter och

sammanslutningar ha särskilt understrukit behovet av lagstiftningen under

nuvarande tider och med hänsyn till den senaste tidens händelser.

I flera yttranden har berörts förhållandet mellan den föreslagna lagen och

allmänna strafflagen. Sålunda anför Svea hovrätt:

Ur systematisk synpunkt torde det varit lyckligare, om bestämmelserna

i ämnet upptagits i strafflagen, där de med hänsyn till de straffbelagda gärningarnas

art hörde hemma. Det syntes mindre lämpligt att bestämmelser,

som vore närbesläktade med vissa regler i strafflagen och avsåge mycket

allvarliga brott, upptoges i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Den

tillämpade metoden medförde även vissa praktiska olägenheter. Sålunda

kunde en domstol lätt nog förbise den i 7 § andra stycket upptagna regeln,

enligt vilken förverkandepåföljd i vissa fall skulle inträda, oaktat brottet

ej bestraffades enligt den föreslagna sabotagelagen utan enligt allmänna

strafflagen eller strafflagen för krigsmakten. Frågorna om brottskonkurrens

vunne även sin naturliga lösning, om reglerna i förevarande ämne

upptoges i strafflagen. Enligt promemorian hade man övervägt att tillgodose

det nu aktuella behovet inom ramen av 19 kap. strafflagen men

avstått därifrån, då de behövliga straffbestämmelsernas upptagande i nämnda

kapitel skulle ha betingat en ganska ingående och tidsödande omarbetning.

Enligt hovrättens uppfattning borde de sabotagehandlingar, om vilka

nu närmast vöre fråga, snarast betraktas såsom för rikets säkerhet menliga

brott och sålunda hänföras till 8 kap. Särskilt talade starka skäl för att i

samband med sabotage, som vid krig eller då krig hotade förövades mot

krigsmakten, behandla sabotage, som under samma förhållanden riktades

mot folkförsörjningen. En slutgiltig lösning av frågan om sabotagets straffbarhet

i hela dess vidd förutsatte emellertid en revision även av 19 kap.,

vilket onekligen vore en vittutseende lagstiftningsuppgift. Med hänsyn här
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

17

lill och då det vore av synnerlig vikt att ökat skydd snarast bereddes mot

nu avsedda former av sabotage, ville hovrätten ej avstyrka den föreslagna

lösningen med en tidsbegränsad, fristående lag i ämnet, men förutsatte härvid,

att åtgärder vidtoges i syfte att den provisoriska lagen måtte kunna i en

nära framtid avlösas av definitiva, i strafflagen intagna regler.

Göta hovrätt anför:

Enligt gällande lagstiftning funnes allenast i begränsad omfattning möjlighet

att effektivt ingripa mot s. k. sabotagehandlingar samt försök och

förberedelser därtill. Hovrätten funne det i anledning härav vara synnerligen

angeläget att åtgärder skyndsamt vidtoges för undanröjande av denna

brist. Detta syntes väl lämpligen böra åstadkommas genom en omarbetning

och modernisering av 19 kapitlet strafflagen. Då emellertid en sådan åtgärd,

såsom de sakkunniga framhållit, skulle tarva ett grundligt övervägande och

därför ej nu skulle kunna avvaktas, torde det vara riktigt att, såsom föreslagits,

tills vidare låta en fristående och till giltighetstiden begränsad lag i

ämnet vara tillfyllest. ,

Skånska hovrätten anför:

Den av tidsläget betingade önskvärdheten att snarast möjligt åstadkomma

en komplettering av straffbestämmelserna mot sabotage hade föranlett

de sakkunniga att tillgripa utvägen att sammanföra de föreslagna nya bestämmelserna

i en fristående lag, avsedd att förlänas endast temporär giltighet.

Denna utväg syntes hovrätten under förhandenvarande förhållanden

kunna accepteras. En förutsättning för dess anlitande borde dock vara att

snarast möjligt i strafflagen inarbetades bestämmelser, som kunde avlösa den

tidsbegränsade lagstiftningen. Behovet av lagbestämmelser i den riktning

utkastet angåve torde nämligen icke vara betingat endast av rådande förhållanden

utan, såsom de sakkunniga också anmärkt, föreligga även för andra

situationer. Dessutom syntes det mindre lämpligt att brott, som kunde medföra

straffarbete upp till sex år, icke reglerades i själva strafflagen utan i

fristående författningar.

Svea hovrätt anser att lagens egenskap av krislag bör komma till uttryck

i lagtexten samt anför härom:

De i utkastet upptagna straffbestämmelserna vore ej avsedda att vinna

tillämpning under normala förhållanden utan allenast under en krissituation

sådan som den nu föreliggande. Denna viktiga förutsättning för straffbarhet

hade emellertid ej kommit till uttryck i brottsbeskrivningarna utan allenast

genom begränsningen av lagens giltighetstid. Det vore önskvärt, att

ifrågavarande viktiga brottsrekvisit framginge av lagtexten på sätt som skulle

hava skett, om reglerna influtit i strafflagen eller eljest fått mera slutgiltig

natur.

I yttrandena ha beträffande vissa delar av sakkunnigförslaget framförts

erinringar, för vilka torde få redogöras i det följande vid behandlingen av

de särskilda paragraferna i förslaget.

Under den senaste tiden ha från statsmakternas sida vidtagits åtgärder i

olika hänseenden för att bereda ökat skydd mot sabotage. Sålunda må erinras

örn de nya straffbestämmelserna i 8 kap. strafflagen mot sabotage, som

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 55. 2

Departe
ments
chefen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

vid krig eller då krig hotar riket direkt eller indirekt riktar sig mot krigsmakten,

samt om de befogenheter i syfte att hindra eller uppdaga brott mot

8 och 19 kap. strafflagen, som genom de särskilda tvångsmedelslagarna den

14 oktober 1939 och den 9 januari 1940 lagts i myndigheternas händer.

Emellertid torde gällande straffbestämmelser i övrigt mot sabotage icke

erbjuda fullständigt eller tillräckligt skydd mot sabotagehandlingar i kritiska

tider. Jag anser därför en komplettering och skärpning av dessa straffbestämmelser

vara av behovet påkallad.

Vad angår formen för en dylik lagstiftning lia de sakkunniga föreslagit

att strafflagen och strafflagen för krigsmakten skulle kompletteras av en

särskild lag avsedd att gälla under rådande utomordentliga förhållanden.

De sakkunniga ha övervägt möjligheten att tillgodose det nu aktuella behovet

av effektivare straffbestämmelser mot sabotage inom ramen av 19

kap. strafflagen och i samband med en genomgripande omarbetning därav.

En sådan omarbetning skulle emellertid kräva grundligt övervägande med

hänsyn till olika förhållanden och kunde nu icke avvaktas.

Såsom i vissa av de över förslaget avgivna yttrandena anförts hade det

otvivelaktigt ur flera synpunkter varit att föredraga, örn bestämmelserna

kunnat inarbetas i strafflagen. Med hänsyn till angelägenheten av att en

lagstiftning i ämnet skyndsamt kommer till stånd torde dock såsom de sakkunniga

funnit en sådan inarbetning ej nu kulina ske. Frågan härom bör

emellertid utan dröjsmål upptagas till behandling. Detta bör lämpligen ske

vid det pågående arbetet för åstadkommande av en reform av strafflagens

speciella del. Som ett led häri har straffrättskommittén nyligen avlämnat

förslag till ny lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Enligt bemyndigande av

Kungl. Maj:t den 11 oktober 1940 har chefen för justitiedepartementet uppdragit

åt kommittén att verkställa utredning rörande fortsatt revision av

strafflagens speciella del. Enligt direktiven för utredningen bör denna i första

hand inriktas på de partier av strafflagen, vilka äga samband med förmögenhetsbrotten,

varvid bl. a. de i 19 kap. strafflagen behandlade skadegörelsebrotten

skola upptagas till behandling.

De sakkunniga föreslå en provisorisk lag avsedd att gälla till och med den

31 mars 1942. Någon särskild bestämning av den allmänna situation under

vilken lagen skall gälla har ej kommit till uttryck i brottsbeskrivningen utan

allenast genom begränsningen av lagens giltighetstid. De sakkunniga ha därjämte

framhållit möjligheten av dess upphävande före den bestämda tidens

utgång. Jag ansluter mig till de sakkunnigas ståndpunkt. Uppenbart är att,

om ändrade förhållanden skulle inträda, Kungl. Majit kommer att föreslå

riksdagen de jämkningar i bestämmelserna som kunna anses påkallade.

De sakkunnigas utkast har synts mig vara ägnat att efter överarbetning

i vissa hänseenden läggas till grund för lagstiftning. Med ledning av de i

yttrandena gjorda erinringarna har inom departementet upprättats ett reviderat

förslag till lag med vissa bestämmelser mot sabotage.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55. 19

De särskilda bestämmelserna i forslaget.

1 §•

De sakkunnigas utkast upptager i 1 § straff för elen som förstör eller skadar

anläggning eller inrättning, som är av betydelse för försvaret, folkförsörjningen,

samfärdseln eller produktionen, eller föremål, som är avsett för

försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning, eller vid tillverkning,

leverans, förvaring elier forsling av sådant föremål åstadkommer fel hos föremålet

eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande, eller eljest förhindrar

eller försvårar användandet av anläggning, inrättning eller föremål, som

nyss nämnts, eller gör annat sådant sabotage, och som därigenom åstadkommer

fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.

De sakkunniga anförde i motiven:

Det huvudsakliga kännetecknet på den straffbara gärningen bör vara, att

den innefattar sabotage, som innebär fara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men. Härigenom framgår å ena sidan att den befarade verkan

av sabotaget skall vara allvarlig, innefattande ’men’ för försvaret eller samhällslivet,

visserligen icke omedelbart i dess helhet men på ett sådant sätt, att

ett intresse av väsentlig vikt står på spel, samt å andra sidan att någon sådan

verkan icke behöver hava inträtt, utan att det är nog att fara därför har

framkallats; sabotaget behöver med andra ord icke hava nått sitt syfte för

att vara straffbart såsom fullbordat brott. Då beteckningen sabotage lider

av en viss osäkerhet, är det lämpligt att dess innebörd klargöres genom ett

antal exempel på viktigare former därav. Detta bör emellertid icke utesluta,

att andra former av sabotage böra vara straffbara, förutsatt att de äro farliga

på det sätt som ovan nämnts.

I överensstämmelse med det nu anförda föreslås i 1 § av utkastet i fråga

örn det uppsåtliga fullbordade brottet en bestämmelse om straff för den som

förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse för försvaret,

folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen, eller föremål som

är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning, eller vid

tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål åstadkommer

fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande eller

eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning eller

föremål, som nyss nämnts, eller gör annat sådant sabotage, och som därigenom

åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.

Straffet bör vara straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Bestämmelsen avser att skydda varje verksamhet som är av betydelse för

säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för landets försvar och

dess sociala och ekonomiska liv. Hit höra, förutom försvarets inrättningar,

exempelvis metall-, sten-, trä-, pappers-, livsmedels-, textil- och läderindustri,

kemisk industri, förråd av utsäde, samfärdselmedel, luftskyddsanläggningar,

kraftverk, hamnar, flygfält, radiostationer, sjukhus och andra civila offentliga

institutioner av synnerlig betydelse i sådant hänseende. Skyddet

bör tillika gälla sabotage mot politiska motståndares verksamhet i den mån

sådant sabotage kan innebära en fara för samhällslivets behöriga gång. En

principiell begränsning av stadgandets räckvidd ligger i fordran på att genom

gärningen skall ha åstadkommits fara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men.

I fråga örn föremål som användas för försvaret torde, när det gäller exempelvis

utrustningspersedlar, för att denna effekt skall anses ha inträtt, i regel

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 55

böra förutsättas att sabotaget avser ett större antal dylika persedlar. Lagbudet

bör under samma förutsättning vara tillämpligt om någon levererat

föremål till försvarsverket eller till anläggning eller inrättning av angivet

slag med vetskap örn att föremålen voro underhaltiga. Detta fall torde ej

behöva särskilt angivas i lagtexten.

För straffbarhet enligt 1 § kräves att gärningsmannen på det sätt, som

i allmänhet kräves för uppsåt, insett att gärningen kan åstadkomma fara

för att försvaret eller samhällslivet kan lida men.

Beträffande brottsbeskrivningen i 1 § lia i yttrandena anförts följande

•synpunkter.

Svea hovrätt: Att på hithörande områden nå fram till en klar och konsekvent

terminologi vore en vansklig uppgift. På ett par punkter syntes utkastet

lämna rum för vissa erinringar i detta hänseende. Då i 1 § talades om

anläggning eller inrättning som vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen,

samfärdseln eller produktionen, torde man ha tagit begreppet folkförsörjningen

i snävare bemärkelse än exempelvis i 8 kap. strafflagen, där

nämnda begrepp torde, åtminstone i avsevärd utsträckning, omfatta även

samfärdseln och produktionen. Örn i sabotagelagen begreppet finge en mera

begränsad innebörd, kunde detta få en icke avsedd återverkan på tolkningen

av andra lagrum. — I 1 § talades vidare örn ''fara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men’. Frånsett att försvaret torde vara att anse såsom en

sida av samhällslivet, varför de båda uttrycken knappast borde samordnas

på sätt som skeft, syntes här den anmärkningen med visst fog kunna framställas,

att uttrycket samhällslivet saknade önskvärd klarhet.

Göta hovrätt: I de i 1 § av lagförslaget upptagna exemplen å olika slag av

sabotage vore såsom angreppsobjekt angivna anläggning eller inrättning, som

vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen

eller föremål, som vore avsett för försvaret eller för sådan anläggning

eller inrättning. Av denna exemplifiering sammanställd med uttrycket ’annat

sådant sabotage’ skulle möjligen kunna dragas den slutsatsen, att allenast

de sålunda omförmälda anläggningarna, inrättningarna och föremålen

skulle åtnjuta skydd enligt lagrummet. Enligt motiven syntes någon sådan

begränsning dock ej vara avsedd. Brottsbeskrivningen syntes emellertid under

sådant förhållande allt för obestämd. Innebörden av de i lagrummet

såsom exempel upptagna angreppsobjekten torde ej heller vara fullt klar.

Det kunde vidare förtjäna påpekas, att den sammanställning som i första

punkten i paragrafen gjorts av vissa angreppsobjekt syntes tyda på att de

sakkunniga såvitt rörde försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln och produktionen

åsyftat att angiva en viss begränsning av angreppsobjekten. Sålunda

syntes det tvivelaktigt, om det varit avsett, att något skydd enligt 1 §

skulle kunna erhållas för t. ex. under transport varande livsmedel, som ej

vöre avsedda för försvaret, därest livsmedlens destination ej vöre sådan att

de samtidigt kunde sägas vara avsedda för sådan anläggning eller inrättning,

som avsåges i lagrummet. Det torde kunna ifrågasättas, om ej såsom angreppsobjekt

borde i första punkten i lagrummet upptagas jämväl föremål,

som vore av betydelse för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen.

Hovrätten funne sig på grund av vad sålunda anförts böra föreslå,

att 1 § omarbetades samt att därvid i lagrummet uttömmande och med

erforderlig tydlighet angåves de objekt, åt vilka lagförslaget vore avsett att

meddela skydd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge: De sakkunniga hade upptagit ordet

sabotage såsom en sammanfattande benämning för gärningar som enligt ut
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

kastet straffbelädes under förutsättning att genom desamma åstadkommits

lara för att försvaret eller samhällslivet kunde lida men. Även örn beteckningen

sabotage lede av en viss oklarhet, betingad icke minst av den vidgade

betydelse som under den senaste tiden inlagts däri, torde någon olägenhet

av dess användning i lagtext icke vara att befara. Emellertid vore det

för en gärning som betecknades såsom sabotage utmärkande, att den företagits

i uppsåt att åstadkomma en störning av den verksamhet eller det intresse,

mot vars upprätthållande gärningen riktade sig. Med denna åsikt, sorn,

såvitt hovrätten kunnat finna, delades av de sakkunniga, syntes den föreslagna

lydelsen av 1 §. i det remitterade lagutkastet mindre lycklig, då benämningen

sabotage dari hänförde sig endast till gärningens yttre beskaffenhet,

medan gärningsmannens uppsåt att åstadkomma fara för att försvaret

eller samhällslivet bunde lida men folie utanför. Till undvikande av

denna (^egentlighet ville hovrätten ifrågasätta, att åstadkommandet av fara

gjordes till det centrala i brottsbeskrivningen, vartill anknötes en redogörelse

för de gärningar genom vilka faran skulle ha framkallats för att straffbarhet

enligt lagrummet skulle inträda. Huvudstadgandet i den nu ifrågasatta

lagstiftningen till skydd mot sabotage skulle då förslagsvis kunna givas

det innehall, att den som åstadkommer lara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men därigenom att han begår vissa närmare angivna gärningar

eller som gör annat sådant sabotage, dömes till straffarbete i högst sex

år eller fängelse. Det syntes hovrätten önskvärt, att den i lagrummet gjorda

e^eiP^^er™®en av sakotagehandlingar, vilken nu huvudsakligen toge sikte

på åstadkommandet av skadegörelse och därmed jämförliga fall, något vidgades.

Den föreslagna lydelsen kunde leda till den icke önskvärda konsekvensen,

att handlingar, som icke företedde någon yttre likhet med de i lagrummet

särskilt uppräknade — exempelvis obstruktion vid utförandet av

tjänsteplikt, vilseledande uppgifter till myndigheter m. m. — men som otvivelaktigt

borde falla under straffbestämmelserna för sabotage, ansåges icke

höra under dessa.

Överståthållarämbetet: Enligt 1 § i utkastet skulle såsom sabotage anses

vissa i paragrafen genom exemplifikation närmare angivna skadebringande

handlingar, varigenom åstadkommes fara för att försvaret eller samhällslivet

kunde lida men. Exempiif ika ilonen gåve närmast vid handen, att under begreppet

sabotage endast inrymdes positiva handlingar. I paragrafen talades

sålunda om den som ''förstör eller skadar’, ''åstadkommer fel eller föranleder

dröjsmål’, eller ''förhindrar eller försvårar användandet’. I promemorian

framhölls emellertid, att paragrafen även borde vara tillämplig, om någon

levererat föremål till försvarsverket eller till anläggning eller inrättning av

i paragrafen angivet slag med vetskap örn att föremålen vore underhaltiga,

samt förklarades, att detta fall ej torde behöva särskilt angivas i lagtexten.

Med hänsyn till arten av nämnda exemplifikation ville Överståthållarämbetet

emellertid anmärka, att en domstol näppeligen skulle kunna anse sig berättigad

att tillämpa paragrafen ifråga om negativa handlingar. För undanröjande

av all tveksamhet i detta hänseende syntes böra uttryckligen angivas,

att den föreslagna straffbestämmelsen även skulle gälla underiåtenhetshandlingar.

Utkastet avsåge otvetydigt endast sabotagehandlingar, som kunde

medföra men för svenska intressen. De föreslagna straffbestämmelserna

skulle därför icke bliva tillämpliga beträffande sådant sabotage mot utländsk

egendom, som icke omedelbart berörde svenska intressen, exempelvis mot

utländskt transitogods. I betraktande av de ogynnsamma verkningar för

landet, som sabotage å sådan egendom skulle kunna medföra, förefölle nu

angivna begränsning av förslagets räckvidd icke tillfredsställande. I analogi

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

med de straffbestämmelser, som i 8 kap. 14 § funnes meddelade ifråga örn

spioneri rörande främmande makts förhållanden, syntes förevarande lagstiftning

böra utvidgas att omfatta sabotagehandlingar mot utländska intressen,

därest genom sådan handling kunde uppkomma skada för rikets vänskapliga

förbindelser med främmande makt.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Enligt motiven borde det huvudsakliga kännetecknet

på den straffbara gärningen vara, att den ''innefattar sabotage,

som innebär fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men’. Vad som

här måste bli föremål för tvekan vöre uttrycket ''samhällslivet’. I de refererade

tyska och schweiziska lagarna vore straffskyddet begränsat till handlingar,

som satte försvaret i fara. I den engelska lagen, varifrån uttrycket

torde vara hämtat, syntes likväl sammanhanget tala för att man velat närmast

rikta sig mot en verksamhet av sådan beskaffenhet, att den inverkade

på försvarskraften. Det föreliggande utkastet torde både till avfattning och

syfte gå utanför en sådan ram. Enligt motiven avsåge bestämmelsen att

''skydda varje verksamhet, som är av betydelse för säkerställandet av samhällets

livsbetingelser, särskilt för landets försvar och dess sociala och ekonomiska

liv’. I den därefter följande uppräkningen hade medtagits industrier,

bl. a. sten-, trä- och pappersindustrierna, vilkas saboterande torde

medföra verkan i form av antingen minskade arbetstillfällen elier svårigheter

för exporten, till äventyrs också för publiciteten, men eljest knappast ur de

synpunkter, som naturligen kunde läggas till grund för en sabotagelagstiftning.

Kasuistiken såväl som det åsyftade begreppet torde således gå långt

utanför termen ''folkförsörjning’ i den senaste lydelsen av 8 kap. 14 § strafflagen

och i själva verket sträcka sig till all ekonomisk verksamhet av större

omfattning. Med avseende å sjukhus och andra civila offentliga institutioner,

som jämväl uppräknades bland exemplen, ifrågasatte länsstyrelsen, om behov

av speciallagstiftning mot sabotage förelåg. Länsstyrelsen förbisåg icke, att

lagförslaget kanske komme att få sin största betydelse genom den möjlighet,

det beredde att på ett tidigt stadium träffa viss samhällsfarlig verksamhet,

som för närvarande lämnades helt ostraffad eller åtminstone vöre mycket

svåråtkomlig. Länsstyrelsen kunde dock icke undgå att framföra betänkligheter

mot ett straffbud med så obestämda konturer som utkastets. Närmast

tidigare tankegångar skulle det väl vara att begränsa lagrummet till ’men för

försvaret eller folkförsörjningen’. Den första satsen i förevarande paragraf

inskränkte straffbarheten till anläggning, inrättning eller föremål. Denna inskränkning

syntes särskilt kunna bli betydelsefull med avseende å livsmedelsproduktionen.

Mejerier, kvarnar, slakterier och lagerhus torde kunna

kallas för anläggningar men däremot knappast vanliga jordbruk. Ej heller

passade benämningen ''inrättning'' på dessa. Även örn sabotage skulle riktas

mot ett större antal betydande jordbruk med uppenbart syfte att skada folkförsörjningen,

syntes därför ett sådant förfarande icke bli straffbart. Uppräkningen

talade i viss mån för att en sådan inskränkning skulle vara avsedd.

Inskränkningen syntes dock icke befogad. Uttrycket ''föremål, som är

avsett---för sådan anläggning eller inrättning’ finge sin räckvidd be
roende

på nyssnämnda tolkning. Örn innebörden vöre den, som här angivits,

skulle t. ex. dröjsmål med en serietillverkning av gengasaggregat för

den vanliga jordbruksdriften falla utanför beskrivningen, emedan dylika

aggregat icke skulle utgöra föremål avsedda för anläggning eller inrättning.

Skadegörelse på själva fabriken torde däremot utgöra straffbart sabotage.

Anmärkningarna torde icke undanröjas genom satsen ''eller gör annat sådant

sabotage’ på grund av det sammanhang i vilket denna sats förekomma. Enligt

motiveringen borde straffbuden omfatta jämväl sabotage mot politiska

motståndares verksamhet, i den mån sådant sabotage kunde innebära en

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

23

fara för samhällslivets behöriga gång. Med den i utkastet föreslagna redaktionen

syntes ett sådant förfarande knappast kunna bli straffbart, såvida

icke det omedelbara objektet vore anläggning, inrättning eller föremål, som

förut nämnts. Straffbarhet skulle således endast föreligga i sådana fall, som

skadade eller försvårade användningen av politiska lokaler, tryckerier, högtalarbilar

och dylikt. I de flesta fall torde väl andra former av sabotage mot

politisk verksamhet utgöras av handlingar, som vore straffbara på annan

grund än enligt utkastet. Det kunde dock väl tänkas, att ytterlighetsriktningar

uppfunne andra metoder, som behövde särskilt bemötas med straff.

Under sådan förutsättning syntes någon ändring av avfattningen påfordras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I promemorian angåves ut
tryckligen,

att 1 § i lagutkastet avsåge att skydda ''varje verksamhet som är

av betydelse för säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för

landets försvar och dess sociala och ekonomiska liv’. Efter exemplifiering

av anläggningar och inrättningar, vilkas verksamhet skulle vara föremål för

den föreslagna lagens skydd, angåves såsom principiell begränsning av stadgandets

räckvidd fordran på att gärning för att vara straffbelagd skulle ha

åstadkommit ''fara för att försvaret eller samhällslivet kan lida men’. Vad

här uttalats förmenade länsstyrelsen vara till alla delar riktigt. Länsstyrelsen

kunde emellertid icke finna annat än att den formulering, som givits 1 §

av lagutkastet, icke fullt täckte den räckvidd, som enligt motiveringen avsåges.

Särskilt önskvärt vore här, att lagtexten klart angåve, att sabotageåtgärder,

som, utan att vara straffbara enligt 8, 10 eller 19 kapitlen strafflagen,

avsåge att hindra civila statliga eller kommunala myndigheter att fungera,

bestraffades enligt den särskilda lagen med vissa bestämmelser mot

sabotage.

Frågan örn gärningsmannens uppsåt har berörts i några yttranden.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke i paragrafen uttryckligen

borde anmärkas, att densamma uteslutande gällde uppsåtliga gärningar. Visserligen

framginge detta förhållande vid en jämförelse med 2 § men med

svensk lagstil torde det vara mest överensstämmande att i 1 § uttryckligen

angiva det subjektiva rekvisitet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: Vid jämförelse mellan brottsbestämningen

i föreliggande förslag och stadgandena i 19 kap. strafflagen folie det i

ögonen, att ordet uppsåtligen eller motsvarande uttryck icke i förslaget kommit

till användning för beteckning av den subjektiva sidan av brottet på

sätt skett i nämnda kapitel. Att enligt förslaget straffbelagd handling skulle

ha företagits uppsåtligen, liksom att med densamma skulle ha avsetts att

tillfoga försvaret eller samhällslivet men, vore uppenbart. Indirekt framginge

denna förslagets mening av stadgandet i 2 §, enligt vilket handling som skett

av oaktsamhet straffbelagts.

Landsorganisationen ifrågasätter, om icke med hänsyn till de höga straffsatserna

borde i subjektivt hänseende krävas avsikt att tillfoga sådant men,

som i 1 § förmäles, och om icke detta borde uttryckligen angivas i lagtexten.

Skånska hovrätten ifrågasätter att införa möjlighet för domstolarna att

vid försvårande omständigheter höja straffet till straffarbete i tio år.

I 1 § sakkunnigförslaget angives såsom huvudsakligt kännetecken på de

enligt lagen straffbara sabotagehandlingarna, att de innebära fara för att

försvaret eller samhällslivet kan lida men. Någon uttömmande bestämning

av vad som innefattas under beteckningen sabotage lämnas icke. Däremot ha

till klargörande av beteckningens innebörd vissa mera typiska former av sabotage

angivits med exempel.

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Stadgandet avser enligt motiven att skydda varje verksamhet som är av

betydelse för säkerställandet av samhällets livsbetingelser, särskilt för landets

försvar samt dess sociala och ekonomiska liv. Bland angreppsobjekt,

vilka skola skyddas enligt stadgandet, nämna de sakkunniga — förutom försvarets

inrättningar, industrianläggningar, förråd, samfärdselmedel m. m. —

även sjukhus och andra civila offentliga institutioner av synnerlig betydelse

i nämnda hänseende. Under stadgandet skall enligt motiven även inbegripas

sabotage mot politiska motståndares verksamhet, i den mån sådant sabotage

kan innebära fara för samhällslivets behöriga gång.

Då de sakkunniga såsom förutsättning för sabotagehandlings straffbarhet

angivit att den skall innebära fara för att försvaret eller samhällslivet kan

lida men, lia de därmed avsett att utmärka att endast sabotagehandlingar av

samhällsfarlig beskaffenhet skola omfattas av stadgandet. Såsom i vissa yttranden

anmärkts synes emellertid uttrycket samhällslivet icke med erforderlig

tydlighet angiva de intressen som jämte försvaret böra skyddas av lagen.

Stadgandets innebörd torde klarare framgå, om uttrycket samhällslivet utbytes

mot orden folkförsörjningen, förvaltningen och den allmänna ordningen

samt dessutom i stadgandet uttryckligen angives att den skada sabotagehandlingen

är ägnad att framkalla skall vara av allvarlig natur. Med

hänsyn härtill har såsom förutsättning för den brottsliges fallande angivits

att han genom sabotagehandlingen åstadkommer fara för att försvaret eller

folkförsörjningen lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den

allmänna ordningen allvarligt störes.

I anslutning härtill torde det vara lämpligt att bland de i paragrafen särskilt

nämnda angreppsobjekten även upptages anläggning eller inrättning

som är av betydelse för förvaltningen. Härigenom tillgodoses det i ett yttrande

framförda önskemålet att lagtexten måtte klart utmärka att sabotage mot

statliga eller kommunala myndigheters verksamhet inbegripes under stadgandet.

Å andra sidan böra lämpligen orden ''samfärdseln’ och ''produktionen’ uteslutas.

Vad därmed åsyftas innefattas under ’folkförsörjningen’, därest häri,

såsom naturligt är, inlägges den mera vidsträckta betydelse som ordet äger

exempelvis i 8 kap. strafflagen.

I övrigt har jag ej funnit skäl att i anledning av vad som anförts i yttrandena

rörande denna paragraf vidtaga ändring i den föreslagna lydelsen.

Den gjorda exemplifieringen av brottshandlingarna och angreppsobjekten

avser att angiva den allmänna karaktären av handlingar, vilka i lagens

mening äro att anse såsom sabotagehandlingar, samt att giva exempel på

objekt, vilka äro av sådan betydelse för det allmänna att de i första hand

böra skyddas av lagstiftningen. Uteslutet är icke att tillämpa lagen även vid

sabotagehandlingar som rikta sig mot andra objekt än de i lagtexten särskilt

nämnda; avgörande bör vara, örn handlingen medför sådan verkan som enligt

lagrummet förutsättes, nämligen att den åstadkommer fara för att försvaret

eller folkförsörjningen lider allvarligt men eller för att förvaltningen

eller den allmänna ordningen allvarligt störes.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

25

I fråga om gärningsmannens uppsåt ha de sakkunniga anfört, att för

straffbarhet enligt 1 § kräves att gärningsmannen på det sätt som i allmänhet

kräves för uppsåt insett att gärningen kan ha den effekt som lagrummet

förutsätter. Det torde icke vara erforderligt att meddela uttrycklig föreskrift

härom. Om i enlighet med vad i ett par yttranden yrkats såsom villkor för

straffbarhet stadgades, att gärningsmannen skulle ha ’avsikt’ att åstadkomma

sådan effekt, skulle detta innebära en för stadgandets effektivitet menlig

begränsning av dess räckvidd, i det att därigenom andra former av uppsåt,

däribland s. k. eventuellt uppsåt, bleve uteslutna.

Då i ett yttrande ifrågasatts huruvida underlåtenhetshandlingar kunna

anses inbegripna under stadgandet, må framhållas att en sådan tolkning synes

väl förenlig med dess avfattning; användningen av en anläggning kan

förhindras eller försvåras och dröjsmål med tillverkning, leverans etc. föranledas

likaväl genom negativa som genom positiva handlingar.

Till den begränsning, som bör ske i fråga om lagens tillämplighet å sabotagehandlingar

genom arbetsinställelser eller andra därmed jämförliga stridsåtgärder,

återkommer jag i det följande vid behandlingen av 8 §.

2 §•

Denna paragraf i de sakkunnigas utkast stadgar, att örn gärning, som i 1 §

sägs, förövas av oaktsamhet, den skyldige skall dömas till fängelse eller dagsböter.

De sakkunniga anförde i motiven, att oaktsam gärning syntes böra bestraffas,

enär det vore angeläget att kunna inskrida även i sådana fall då misstanke

om uppsåt förelåge men ej kunde tillfullo styrkas eller då eljest rimlig

hänsyn till ett vitalt samhällsintresse blivit åsidosatt.

Göta hovrätt har beträffande detta stadgande anfört:

I 2 § hade gärning, som i 1 § sägs, belagts med straff även för det fall att

den begåtts av oaktsamhet. Beträffande begreppet sabotage hade emellertid

av de sakkunniga i motiven framhållits, att härunder innefattades förfaranden,

som hade det gemensamma syftet att förstöra eller skada en anläggning,

ett maskineri eller dylikt eller eljest att försvåra eller förhindra ett företag

eller en verksamhet. Hovrätten funne det sålunda angivna syftet vara ett för

det i övrigt ganska obestämda sabotagebrottet betydelsefullt rekvisit och

finge i anledning härav ifrågasätta, huruvida vållande till sådant brott kunde

beläggas med straff.

I likhet med de sakkunniga anser jag att straff bör följa å oaktsamma gärningar

av den allvarliga art som här är i fråga. Det bör anmärkas, att straffet

endast är fängelse eller dagsböter.

3-4 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 3—4 §§ i de sakkunnigas utkast, upptaga

bestämmelser örn försök, stämpling och annan förberedelse till sådant

brott som avses i 1 §.

I motiven anförde de sakkunniga härom bl. a.: Jämväl för försök, stämpling

och förberedelse till brott enligt 1 § borde straff följa. Straffet för för
-

Deparie
menta
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

Departe
ments
chefen.

sök borde, såsom flertalet av strafflagens försöksbestämmelser, inträda endast

om brottets fullbordan icke blev förhindrad genom frivilligt tillbakaträdande

av gärningsmannen. Bestämmelserna örn straff för stämpling och

annan föreberedelse torde böra utformas i anslutning till motsvarande

stadganden i 8 kap. 24 och 25 §§ strafflagen. En gemensam straffskala av

högst straffarbete i fyra år syntes böra stadgas härför. De sakkunniga hade

ej ansett erforderligt att, såsom i 8 kap. 24 §, särskilt omnämna det härunder

ingående fall, att någon för sådant brott mottagit penningar eller annat

av främmande makt eller av någon, som handlar i sådan makts intresse.

I anslutning till 21 § av 19 kap. strafflagen torde vidare bland de

straffbara handlingarna böra upptagas, att någon i syfte att förbereda,

möjliggöra eller underlätta brott, som i 1 § sägs, tillverkar, anskaffar, förvarar

eller eljest tager befattning med sprängämne eller annat för brottets

utförande avsett medel; härmed avsåges även brandbomber, vapen m. m.

Straff för sådan stämpling eller förberedelse borde ej följa, om någon av

egen drift avvärjt all fara.

Skånska hovrätten har beträffande 4 § anfört:

Den i 4 § givna straffbestämmelsen för anstiftare av eller deltagare i

stämpling till brott enligt 1 § förutsatte för sin tillämplighet, att gärningen

ej kommit till fullbordat brott eller försök. Anledningen till denna inskränkning

vore uppenbarligen den, att deltagarna i stämplingen i dylikt fall bleve

straffbara såsom delaktiga enligt 3 kap. strafflagen. Emellertid torde

dylik straffbarhet i visst fall icke inträda. Då det remitterade utkastet i 3 §

föreskreve att försöksstraff skulle bortfalla vid frivilligt tillbakaträdande

från försök, komme enligt vanliga grunder för delaktighets straffbarhet

jämväl de, som jämte gärningsmannen deltagit i stämpling som föregått försöket,

att bliva fria från försöksstraff. Som gärningen fortskridit till försök,

vore jämväl straff enligt 4 § i lagutkastet uteslutet och straffrihet skulle

inträda för deltagarna i stämplingen. En sådan utgång syntes hovrätten

mindre tillfredsställande och till undvikande därav syntes möjligen förutsättningen

för tillämpning av 4 § i det remitterade lagutkastet böra vara

att anstiftare av eller deltagare i stämplingen icke förskyllt ansvar för delaktighet

i fullbordat brott eller försök därtill.

Överståthållarämbetet har erinrat följande:

Enligt 4 § sista stycket skulle den, som av egen drift avvärjt all fara, vara

fri från straff enligt samma paragraf. När det gällde stämpling, torde den

uppkomna faran ofta icke kunna avvärjas av deltagare i stämplingen annorledes

än genom påkallande av ingripande från polismyndigheten. Men att en

deltagare i stämpling, vilken till avvärjande av sabotagefara angåve övriga

deltagare, skulle komma i åtnjutande av straffrihet, syntes stå i direkt strid

mot rättegångsbalken 17 kap. 9 § sista punkten. Även ur andra synpunkter

ville Överståthållarämbetet ifrågasätta lämpligheten av ifrågavarande stadgande,

i vart fall i dess nuvarande vidsträckta omfattning.

Frågan om straff för den som efter försök, stämpling eller annan förberedelse

till brott varom här är fråga frivilligt avstått från alf fullfölja sitt

brottsliga uppsåt är uppenbarligen av ömtålig natur. De sakkunnigas förslag

innebär, att försöksstraff ej skall inträda vid frivilligt tillbakaträdande, att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

27

straff för stämpling ej skall inträda om gärningen kommit till försök samt

att straff för stämpling eller annan förberedelse ej skall inträda om man

av egen drift avvärjt all fara. Förslaget öppnar härutinnan större möjligheter

till straffbefrielse än stadgandena örn krigsförräderi i 8 kap. strafflagen.

I 8 kap. 23 § strafflagen stadgas straff för försök till krigsförräderi. Frivilligt

tillbakaträdande medför ej befrielse från straff, men straffet kan gå

ned till böter. Straff för stämpling till krigsförräderi, varom stadgas i 24 §,

skall ej tillämpas, örn gärningen kommit till försök. I 25 § stadgas straff

för förberedelse till krigsförräderi. Någon föreskrift örn straffrihet, där någon

av egen drift avvärjt all fara, finnes ej i 24 eller 25 §.

I 19 kap. 21 § strafflagen, som stadgar straff för den som tillverkar,

anskaffar eller förvarar sprängämne i uppsåt att begå brott mot person

eller egendom, föreskrives, att örn den som för sådant ändamål tillverkat,

anskaffat eller förvarat sprängämne av egen drift förstört sprängämnet eller

eljest gjort det obrukbart, han skall vara fri från straff.

Med beaktande jämväl av vad i yttrandena erinrats mot de i 3 och 4 §§

sakkunnigförslaget upptagna reglerna om försök, stämpling och annan förberedelse

till sabotagebrott synas övervägande skäl tala för att dessa ändras

till närmare överensstämmelse med motsvarande regler i 8 och 19 kap. strafflagen.

De föreslagna straffrilietsgrunderna torde sålunda böra utgå ur stadgandena

utom i fråga om sådan brottsförberedelse som består i tillverkning, anskaffande,

förvaring eller annan befattning med sprängämne eller annat

hjälpmedel för brottets utförande. I dylikt fall bör liksom enligt 19 kap. 21

§ strafflagen befrielse från straff inträda, örn hjälpmedlet förstörts eller eljest

gjorts obrukbart. Försöksstraffet bör i samband med denna ändring av 3 §

efter mönster av stadgandet örn försök till krigsförräderi i 8 kap. 23 § strafflagen

bestämmas till högst straffarbete i fem år.

5 §.

Paragrafen stadgar, liksom 5 § i de sakkunnigas utkast, skärpt straff för

våldshandlingar i samband med sabotagebrott.

De sakkunniga anförde i promemorian härom:

Vid allmänfarliga brott förekomma ibland straff skärpningar, örn gärningsmannen

för brottets utförande brukat våld. Sålunda stadgas i 19 kap.

2 § såsom straffskärpningsgrund att en mordbrännare gör våld å någon för

att åsätta elden eller hindra dess släckning. Thyrén upptar i sitt utkast

såsom straffskärpning för allmänfarliga brott, att de begåtts med tillhjälp

av våld å person eller visst hot om sådant våld. Det må i detta sammanhang

vidare nämnas, att i Tyskland den 5 december 1939 utfärdats en förordning

örn våldsförbrytare som stadgar, att den som vid svår våldsgärning

använder vapen eller andra lika farliga medel eller med vapen hotar annan

till liv eller lem skall straffas med döden; på samma sätt skall vidare den

förbrytare straffas som med vapen angriper eller värjer sig mot förföljare.

Det är uppenbarligen särskilt under oroliga tider av stor vikt, att våldshandlingar

eller hot örn våld i samband med sabotagebrott strängt kriminaliseras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Departe
ments
chefen.

Departements.

chefen.

Denna paragraf, mot vilken någon saklig invändning icke framställts i

yttrandena, har allenast undergått en redaktionell ändring.

6 §.

I denna paragraf av de sakkunnigas utkast stadgas, att 1—5 §§ icke skola

äga tillämpning, där den brottslige enligt allmänna strafflagen eller strafflagen

för krigsmakten förskyllt strängare straff.

I motiven anförde de sakkunniga bland annat, att med hänsyn till stadgandena

i 5 § utkastets bestämmelser i regel torde bliva tillämpliga vid

misshandel i samband med sabotagebrott i stället för 14 och 19 kap. strafflagen,

därvid tillämpning av 5 § träder i stället för bestraffning av skadegörelse

och våld i konkurrens jämlikt 4 kap. strafflagen.

Svea hovrätt har anfört följande:

Bestämmelsen i 6 § torde medföra, att om t. ex. ett sabotageförsök gjordes

i form av ett försök till sådan mordbrand som avsåges i 19 kap. 2 §

strafflagen, allenast sistnämnda lagrum skulle tillämpas å den brottslige.

Det förefölle emellertid svårförklarligt, varför icke i ett dylikt fall sabotagelagen

skulle tillämpas i konkurrens med 19 kap. strafflagen. Hovrätten ville

därför ifrågasätta sådan ändring av 6 §, att tillämpning av sabotagelagen

uteslötes allenast då i allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten

funnes straffbestämmelser, som helt konsumerade ifrågavarande brottslighet.

Örn denna hemställan vunne beaktande, torde, vid det förhållandet

att 8 kap. strafflagen innehölle bestämmelser om förverkande, böra

övervägas, huruvida icke stadgandet i 7 § andra stycket borde jämkas.

Jag har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå de sakkunnigas

förslag. I sådana fall, då gärningar som i och för sig skulle vara straffbara

enligt den nu föreslagna lagen äro av den synnerligen allvarliga natur, att de

enligt allmänna strafflagen skulle bliva strängare bestraffade än enligt den

föreslagna lagen, synes det icke vara av behovet påkallat att å dem tillämpa

även denna.

7 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förverkande.

I motiven anförde de sakkunniga: I 8 kap. 30 § strafflagen stadgades, att

vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i kapitlet sägs, för

brottet mottagit eller dess värde skall vara till kronan förverkat. Samma

lagrum innehölle föreskrift om förverkande av föremål, som begagnats för

utförande av brott, som avses i 8 kap. eller som åstadkommits i samband

med det brottsliga förfarandet, evad någon fälles till ansvar för brottet eller

ej. Några bestämmelser om förverkande funnes däremot icke i 19 kap. strafflagen.

7 § första stycket i utkastet motsvarade nämnda stadganden i 8 kap.

Förverkande borde inträda även om brott, varom nu vore fråga, på grund

av stadgandet i utkastets 6 § bestraffades enligt allmänna strafflagen eller

strafflagen för krigsmakten.

Göta hovrätt har anfört:

Mot stadgandet i 7 § må erinras, att uttrycket ''föremål, som begagnats

såsom medel’ för utförande av brott, ej torde omfatta t. ex. fordon, med vilket

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

29

brottslingen färdats till brottsplatsen. Motsvarande stadgande i 8 kap. 30 §

strafflagen syntes emellertid omfatta jämväl dylika föremål. Hovrätten ville

ifrågasätta, örn ej 7 § i utkastet lämpligen borde i anslutning härtill jämkas

att avse föremål som begagnats för utförande av i paragrafen angivna brott

eller varit avsett såsom medel därtill. Vidare syntes det oklart vad av de

sakkunniga åsyftats med föremål som åstadkommits i samband med det

brottsliga förfarandet. Motiven till stadgandet lämnade härvidlag ingen ledning.

Av motiven till 8 kap. 30 § strafflagen, vari intagits ett stadgande av

motsvarande innehåll, syntes framgå, att i sistnämnda lagrum därmed närmast

åsyftats fotografier, kartor och teckningar, som tillkommit i spionerisyfte.

Då emellertid nu förevarande lagförslag ej syntes lämna något utrymme

för bestraffande av spioneri såsom förberedelse till sabotage, saknade

måhända detta stadgande reellt innehåll. Det torde, om så vore fallet, kunna

utgå ur paragrafen.

Stadgandet torde innebära, att exempelvis motorfordon som använts vid

brottets utförande kan förklaras förverkat. Med beaktande av vad i övrigt

erinrats mot stadgandet har en jämkning däri vidtagits.

8 §•

Enligt de sakkunnigas utkast skulle till sabotage i lagens mening icke

hänföras deltagande i arbetsinställelse eller uppmaning därtill.

De sakkunniga anförde beträffande detta stadgande: Lagen komme i viss

utsträckning att kunna tillämpas på sabotage i samband med samhällsfarliga

arbetsinställelser (strejk eller lockout). I anslutning till vad som stadgades i

de engelska ’Defence Regulations’ borde dock föreskrivas, att till sabotage i

lagens mening icke skulle hänföras enbart deltagande i arbetsinställelse eller

uppmaning därtill. Undantaget borde gälla de normala stridsmetoderna vid

arbetstvister. I sådana fall torde i första hand lagstiftningen örn kollektivavtal

lämna tillräckliga möjligheter att komma till rätta även med ekonomiska

stridsåtgärder som hotade samhällslivet. Därutöver kunde, vid behov,

med stöd av tjänstepliktslagen ett ingripande ske mot tredskande arbetare

eller arbetsgivare. De sistnämnda kunde tillika i vissa fall enligt allmänna

förfogandelagen åläggas att utföra arbeten för det allmännas räkning.

Stadgandet har föranlett följande uttalanden i yttrandena över sakkunnigförslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Avfattningen av 8 § torde innebära en väsentligt

längre gående begränsning av straffbarheten än förebilden i den engelska

lagen. Den sistnämnda stadgade enligt referatet endast, att den omständigheten,

att någon deltoge i eller med fredliga medel övertalade annan att deltaga

i en strejk, icke i och för sig medförde straff. Förevarande paragraf däremot

torde utesluta straff för sabotage, så snart detta skedde i form av arbetsinställelse

eller uppmaning därtill. Örn förutsättningarna i övrigt förelåge

för brottslighet, torde dock sistnämnda former kunna utgöra allvarliga

yttringar av sabotage. Det torde också kunna tänkas, att sabotage, riktat

mot samma objekt, skedde dels genom arbetsinställelse eller uppmaning därtill

och dels genom direkta åtgärder. Handlingarna skulle i sådant fall komma

att bedömas olika. Att kollektivavtalslagstiftningen skulle lämna möjlighet

att komma till rätta med dylika förfaranden syntes icke antagligt, då

Departe
ments
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

sistnämnda lagstiftning avsåge att skydda de avtalande parternas intressen.

Det torde ej heller vara önskvärt, att tjänstepliktslagen finge användas såsom

en komplettering av strafflagstiftningen. Ett längre gående undantag

än enligt den engelska lagen syntes icke böra göras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vad 8 § beträffade, syntes denna

endast ofullständigt giva uttryck för den i motiven angivna avsikten. I promemorian

framhölls, att det i 8 § avsedda undantaget ’bör gälla de normala

stridsmetoderna vid arbetstvister’. En av politiskt motiv gjord uppmaning

till arbetsinställelse, som icke hade karaktären av en stridsåtgärd melian arbetsgivare

och arbetare utan som direkt inriktades på att störa sådana intressen,

vilka skyddades i 1 §, skulle således enligt motiven vara straffbar

och borde givetvis vara detta. För att 8 § skulle kunna tolkas enligt denna

mening torde emellertid krävas en omarbetning, som uttryckligen i denna

riktning begränsade lagrummets undantagsbestämmelse.

Kommerskollegium: Kollegiet, som i ärendet under hand hört Sveriges Industriförbund,

hade för sin del ej någon erinran mot förslaget. Det syntes

emellertid tveksamt, om det i 8 § gjorda undantaget för deltagande i arbetsinställelse

eller uppmaning därtill vöre befogat. I motiven till förslaget hade

visserligen nämnts, att samhället tack vare kollektivavtalslagen och tjänstepliktslagen

hade andra medel att komma till rätta med ekonomiska stridsåtgärder,

som hotade samhällslivet. Detta kunde dock knappast utgöra skäl

för att samhället skulle stå rättslöst inför t. ex. organiserande av en lockout i

en samhällsfarlig situation. Därtill komme, att samhällets sanktion mot

åsidosättande av kollektivavtalslagen bestode i skadeståndsplikt för vederbörande

•— en påföljd, som i det enskilda fallet till sin verkan kunde vara

ganska ineffektiv. Enligt motiven skulle det i 8 § stadgade undantaget enbart

avse de ''normala stridsmetoderna vid arbetstvister’. I lagtexten hade

dock denna begränsning på intet sätt kommit till uttryck, och i varje fall

torde det vara svårt att i det enskilda fallet skilja dylika ''normala stridsmetoder’

från sådana av mera sabotageartad karaktär. Under åberopande av

det anförda hemställdes, att 8 § måtte utgå ur förslaget.

Det syntes oklart, huruvida med den valda formuleringen även förklaring

om lockout vore undantagen. Då av motiven framginge att så vöre avsett,

vore det lämpligare att välja den i kollektivavtalslagen 4 § begagnade terminologien

’vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk)’. Uttrycket ''deltagande

i arbetsinställelse’ ledde nämligen tanken närmast på ett deltagande i

strejk, och i varje fall torde en enstaka arbetsgivare, som förklarade lockout,

knappast kunna sägas deltaga i arbetsinställelse.

Arbetsgivareföreningen: Man hade anledning att ställa sig frågan, huru

omfattande undantaget i 8 § vore avsett att vara. Bestämmelsens ordalydelse

gåve närmast vid handen, att från lagstiftningen skulle undantagas varje

arbetsinställelse, även om den ej utgjorde ett led i en reglering av arbetsvillkor

eller annat förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare utan enbart

syftade till att nedsätta landets militära eller ekonomiska motståndskraft.

Å andra sidan gåve motiven till bestämmelsen intryck av att det icke

varit meningen att på detta sätt verkliga sabotagehandlingar skulle ställas

utanför lagen endast därför att de toge formen av arbetsinställelse. Det sades

nämligen, att undantaget borde gälla de normala stridsmetoderna vid arbetstvister.

Det kunde sättas ifråga, huruvida det ej under nu rådande förhållande,

då alla krafter måste anspännas till skydd för landets försörjning

och frihet, kunde vara motiverat med ett förbud mot alla slags arbetsinställelser

och ekonomiska stridsåtgärder, som faktiskt vore till men för försvaret

och folkförsörjningen. Föreningen ville dock icke förorda ett sådant ingri
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 55.

31

pande emot rent fackliga åtgärder i förevarande sammanhang. Då föreningen

intoge denna ståndpunkt, gjorde den det ej för att därigenom slå vakt om

rena partsintressen på bekostnad av samhälleliga värden, utan därför att

föreningen utginge ifrån att stridsåtgärder av här angiven natur ändock

icke skulle komma till stånd i strid mot samhällets vitala intressen. Föreningen

ville härvid erinra om de extraordinära möjligheter till att undgå

dylika strider på arbetsmarknaden, som tillskapats genom det mellan föreningen

och landsorganisationen 1938 slutna huvudavtalet. Dessutom kunde

det ej vara lämpligt att i en strafflag av den natur, som här avsäges, kriminalisera

ekonomiska stridsåtgärder med rent fackligt syfte. Såsom angivits i

motiven kunde sådana åtgärder förhindras på annat sätt. Kollektivavtalslagen

förbjöde dylika åtgärder under avtalstiden, och i sista hand kunde

statsmakterna bemästra situationen genom att göra bruk av tjänstepliktslagen.

Däremot funne föreningen det ej motiverat, att man från lagen undantoge

verkliga sabotagehandlingar endast därför att de kläddes i arbetsinställelsens

former. Gentemot arbetsinställelser med politiskt syfte och av

samhällsvådlig natur utgjorde kollektivavtalslagens bestämmelser ingen garanti,

särskilt som denna lag över huvud taget ej finge anses reglera andra

ekonomiska stridsåtgärder än dem, som hade ett fackligt syfte. Det förefölle

ej heller lämpligt att tillgripa tjänstepliktslagen för att förhindra en

arbetsvägran i samhällsstörande syfte. Att arbetsinställelser med nämnda

syfte borde inrymmas i en sabotagelagstäftning syntes så mycket mer naturligt,

som man väl kunde tänka sig dylika åtgärder såsom ett komplement

till mera direkt skadegörande handlingar. Det kunde ej vara rimligt, att de,

som i form av arbetsvägran deltoge i den gemensamma skadegörande aktionen,

skulle til! skillnad från andra undgå ansvar för sabotage. Föreningen

ansåge sålunda, att arbetsinställelser med syfte att föröva sabotage icke skulle

undantagas från lagstiftningen. Även om detta överensstämde med förslagsställarnas

mening, vore det enligt föreningens åsikt erforderligt, att en sådan

begränsning av undantaget i 8 § komrne till direkt uttryck i lagtexten. Detta

kunde lämpligen ske genom att 8 § angåves endast omfatta sådana arbetsinställelser

eller andra ekonomiska stridsåtgärder, som vidtoges med anledning

av arbetstvist.

Landsorganisationen: Enligt 8 § skulle till sabotage icke hänföras deltagande

i arbetsinställelse eller uppmaning därtill. Enligt motiveringen

skulle detta undantag gälla de normala stridsmetoderna vid arbetstvister.

Att sådant undantag gjordes ansåge landsorganisationen självfallet. Så som

undantagsregeln formulerats i utkastet komme det emellertid att begränsas

till strejk och lockout med uteslutande av blockad och bojkott. Med hänsyn

till uttalandet i motiveringen torde man få antaga, att en sådan begränsning

icke varit avsedd, och landsorganisationen kunde i varje fall icke biträda

densamma. Arbetsinställelse vore regelmässigt förenad med — och för

sin effektivitet betingad av — blockad, från arbetsgivarpartens sida av arbetskraften,

från arbetarpartens sida av arbetsplatsen. Landsorganisationen

hemställde sålunda, att ordet ''arbetsinställelse’ i 8 § ersattes med ''stridsåtgärd

i samband med arbetstvist’. Till utmärkande av att undantagsregeln

gällde icke endast individuellt deltagande i stridsåtgärd utan även sådan åtgärds

vidtagande eller anordnande av organisation syntes det oundgängligt

att undantaget angåves omfatta såväl vidtagande av som deltagande i stridsåtgärd.

Utan vidare torde det vara klart att, med en sådan formulering av

undantagsregeln, utanför denna komme att falla även understödjande av

eller sådant (t. ex. huvudorganisations) föranledande av stridsåtgärd, vilket

föreginge men icke inginge i själva vidtagandet av åtgärden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Riksförbundet landsbygdens folk: Med den utformning förslaget fått, hade

begreppet sabotage utvidgats långt utöver vad som därmed allmänt menades.

Orden ''folkförsörjningen’ och ''produktionen’ i 1 § åstadkomme i första

hand denna utvidgning. De angåve dessutom icke med tillfredsställande

skärpa lagens verkningsområde utan medgåve en hart när obegränsad tolkningsfrihet,

som kunde utnyttjas i helt andra syften än lagstiftaren ursprungligen

avsett. En direkt följd av denna utvidgning av begreppet sabotage

vore, att örn jordbrukarna eller deras organisationer på något sätt vidtoge

åtgärder, avsedda att mer befrämja egna ekonomiska intressen än konsumenternas,

vilka intressen i vissa fall kunde vara rakt motsatta, måste en

sådan sak betecknas som sabotage. En sådan tillämpning saknade dock grund

i det allmänna rättsmedvetandet. Det påtalade djupa ingreppet i bl. a. jordbrukarnas

rätt att tillvarataga sina intressen bleve än mer markerat genom

bestämmelserna i 8 §, där arbetarnas och arbetsgivarnas rätt till stridsåtgärder

icke beskures, när det gällde arbetstvister. En konsekvens därav bleve,

att exempelvis arbetarna vid en livsmedelsfabrik eller vid vapenindustrien

ägde rätt till arbetsinställelse, under det att örn jordbrukarna i en förtvivlad

ekonomisk situation koinme överens om produktionsstrejk inom en viss

bransch, detta bleve belagt med straff. En sådan kategoriklyvning inom det

svenska samhället måste betecknas som synnerligen olycklig, ej minst därför

att gränserna mellan dessa två kategorier arbetare i många fall vore tämligen

diffusa. Mycket inom det svenska samhället hade under senare år uppbyggts

av arbetare och bönder i förening, och det måste betecknas som i

högsta grad olyckligt, örn statsmakterna genom lagstiftning av denna art

särskilde dessa två arbetaregrupper i en gynnad sådan och en som helt

finge leva på övriga folkgruppers nåd. Mycket stora sociala värden skulle

därigenom spolieras, värden som måste anses specifika för det svenska samhället.

Förbundet stöde emellertid icke främmande för den synpunkten, att

landets väl i vissa kritiska lägen krävde, att alla krafter samordnades för

det gemensamma bästa. Skulle detta emellertid ske under en längre tid och

man i sådana situationer ofta finge räkna med att penningvärdet förändras,

måste uppkomna tvistigheter mellan arbetsgivare och arbetare samt producenter

och konsumenter på något sätt kunna slitas. Enligt förbundets uppfattning

kunde detta ske genom obligatorisk skiljedom, under förutsättning

dels att skiljedomsförfarande endast tillämpades, då verkligt kritiska situationer

föreligga och dels att den statliga skiljedomsinstitutionen hade sådan

sammansättning, att garanti skapades för att dess domar avkunnades på ett

sätt, som motsvarade det allmänna rättsmedvetandet och icke vore influerat

av politiska eller kommersiella intressen. I anslutning till vad sålunda anförts,

förordade förbundet en skärpt lagstiftning mot sabotage i ordets egentliga

bemärkelse enligt de sakkunnigas förslag men framhöll, att de sociala

problem, som kommit att innefattas i förslaget utöver verkligt sabotage, ej

hörde samman med en sådan lag utan borde och kunde lösas fullt fristående

och utan att skapa sociala orättvisor eller motsättningar. Förbundet

hemställde därför, att förslaget enligt anförda synpunkter måtte undergå sådan

bearbetning, som tillfredsställande uppdelade problemen och som fullt

tillfredsställde kravet på social rättvisa samhällsgrupperna emellan.

Skånska hovrätten har erinrat, att den föreslagna lydelsen icke torde fullständigt

angiva de normala stridsmetoder vid arbetstvister, vilka enligt de

sakkunnigas motivering ansetts böra undantagas från lagens tillämpningsområde.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

33

Uppenbart torde vara, att i detta sammanhang ej kan upptagas till behandling

problemet örn förebyggande av samfällsfarliga arbetskonflikter. Lagen

bör i princip ej avse störningar på arbetsmarknaden, föranledda av lönefrågor,

förhållandena på arbetsplatsen, missnöje med arbetsledningen eller dylikt.

I lagen torde därför böra intagas ett undantagsstadgande i den riktning

de sakkunniga föreslagit. Undantaget bör avse stridsåtgärder i anledning

av arbetstvister. Hit höra främst strejker, lockouter, blockader och bojkotter.

Även därmed jämförliga stridsåtgärder för att främja egna ekonomiska intressen

böra undantagas från lagens tillämpning. Åtgärder av nu angivet

slag, som störa samhällslivet, bör man söka komma till rätta med på annat

sätt än genom straffsanktion. Straff bör däremot ej vara uteslutet, om åtgärden

icke har karaktären av stridsåtgärd mellan arbetsgivare och arbetare

eller stridsåtgärd för främjande av egna ekonomiska intressen utan åsyftar

att störa de samhällsviktiga intressen som skola skyddas av den nu föreslagna

lagstiftningen.

Med beaktande jämväl av vad i vissa yttranden i formellt avseende anmärkts

mot stadgandet synes detta böra innehålla, att till sabotage enligt lagen

icke skall hänföras vidtagande av eller deltagande i arbetsinställelse

eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som vidtages med anledning av

arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska intressen, samt ej heller

uppmaning till sådan åtgärd.

Förslag till ändring av 1939 och 1940 års tvångsmedelslagar.

De sakkunniga ha i sin promemoria anmärkt, att lagen den 9 januari 1940

örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. bör göras tillämplig även

på brott mot den nu föreslagna lagen. Något förslag härom har emellertid

ej uppgjorts av de sakkunniga.

Genom nämnda lag lia myndigheterna erhållit vidgade befogenheter för

att åstadkomma utredning om och förebygga brott mot 8 kap. strafflagen och

sådant brott mot 19 kap. strafflagen som kan medföra skada för försvaret,

folkförsörjningen eller rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt.

1940 års tvångsmedelslag innebär en utvidgning av lagen den 14 oktober

1939 om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8

eller 19 kap. strafflagen m. m. Sistnämnda lag avser förutom sådana brott

jämväl brott mot lagen angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel

av varor m. m. Förutsättningen för lagens tillämpning är att å brottet

kan följa straffarbete. Båda tvångsmedelslagarna gälla till och med den 31

mars 1941.

De tvångsmedel i fråga örn brott mot 8 eller 19 kap. strafflagen, som stadgats

genom ifrågavarande båda lagar, böra vinna motsvarande tillämpning

även på den nu föreslagna lagen.

I detta syfte ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 14- oktober 1939 (nr 724) om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. straff
Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 55. 3

Departe
ments
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

lagen m. m. samt till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940

(nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande förslag

till lag med vissa bestämmelser mot sabotage, lag om ändrad lydelse av

1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn särskilda tvångsmedel vid utredning

rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m. samt lag örn

ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara m. m., av den lydelse bilaga (bilaga A)1 till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

1 De två sistnämnda lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, ha här uteslutits.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 55.

35

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser mot sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse

för försvaret, förvaltningen eller folkförsörjningen, eller föremål, som

är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat sådant sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller folkförsörjningen

lider allvarligt men eller för att förvaltningen eller den allmänna

ordningen allvarligt störes,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

Förövas gärning, som i 1 § sägs, av oaktsamhet, dömes den skyldige lill

fängelse eller dagsböter.

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till

straffarbete i fem år.

4 §.

Har stämpling till brott, varom i 1 § förmäles, blivit gjord, då skall, där

gärningen ej kommit till sådant brott eller försök därtill, den som deltagit

i stämplingen straffas högst med straffarbete i fyra år.

Samma lag vare i fråga om den som genom uppmaning eller annorledes

söker förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i

samverkan med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

någon, som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra

eller underlätta dylikt brott.

Där någon för ändamål som sist sagts tillverkar, anskaffar, förvarar eller

eljest tager befattning med sprängämne eller annat för brottets utförande

avsett hjälpmedel, vare ock lag samma. Har han av egen drift förstört

hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart, vare från straff fri.

5 §•

Har i fall, som omförmälts i 1, 3 eller 4 §, den brottslige för brottets utförande

övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant

våld eller har han mot någon som lagligen sökt gripa honom övat våld eller

hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den eljest för

brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §■

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning, där gärningen

enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten är belagd med

strängare straff.

7 §•

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 3, 4 eller 5 §

förmäles, för brottet mottagit eller dess värde skall vara till kronan förverkat.

Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel för utförande av sådant

brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras förverkat till kronan, evad

till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla, om brottet på grund av stadgandet

i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för

krigsmakten.

8 §•

Till sabotage enligt denna lag skall icke hänföras vidtagande av eller deltagande

i arbetsinställelse eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, som vidtages

med anledning av arbetstvist eller i syfte att främja egna ekonomiska

intressen, samt ej heller uppmaning till sådan åtgärd.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1942. I fråga om sådant under nämnda tid begånget

brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter

det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

37

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

med vissa bestämmelser mot sabotage.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den som förstör eller skadar anläggning eller inrättning, som är av betydelse

för försvaret, folkförsörjningen, samfärdseln eller produktionen, eller

föremål, som är avsett för försvaret eller för sådan anläggning eller inrättning,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användandet av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat sådant sabotage,

och som därigenom åstadkommer fara för att försvaret eller samhällslivet

kan lida men,

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

2 §•

Förövas gärning, som i 1 § sägs, av ©aktsamhet, dömes den skyldige till

fängelse eller dagsböter.

3 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, och blev endast

genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets

fullbordan förhindrad, dömes till straffarbete i högst fem år eller fängelse

eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

4 §•

Har stämpling till brott, varom i 1 § förmäles, blivit gjord, då skall, där

gärningen ej kommit till sådant brott eller försök därtill, den som anstiftat

eller deltagit i sådan stämpling straffas högst med straffarbete i fyra år.

Lag samma vare örn den som genom uppmaning eller annorledes söker

förmå annan till brott, varom i 1 § förmäles, eller som eljest träder i samverkan

med andra eller i förbindelse med främmande makt eller med någon,

som handlar i sådan makts intresse, för att förbereda, möjliggöra eller

underlätta dylikt brott, så ock om den som i sådant syfte tillverkar, anskaff
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

får, förvarar eller eljest tager befattning med sprängämne eller annat för

brottets utförande avsett medel.

Den som av egen drift avvärjt all fara, vare från straff enligt denna paragraf

fri.

5 §.

Har i fall som omförmälts i 1, 3 eller 4 § den brottslige för brottets utförande

övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant

våld eller har han mot någon som lagligen sökt gripa honom övat våld eller

hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den högsta

tid för sådant straff, som är stadgat för något av fallen.

6 §•

Vad förut i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning där den brottslige

enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten har förskyllt

strängare straff.

7 §•

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott varom i 1, 3, 4 eller

5 § förmäles, för brottet mottagit eller dess värde skall varn till kronan förverkat.

Föremål som begagnats såsom medel för utförande av sådant brott

eller varit avsett därtill eller som åstadkommits i samband med det brottsliga

förfarandet må ock, evad någon fälles till ansvar för brottet eller ej,

förklaras förverkat till kronan.

Vad sålunda föreskrivits skall även gälla örn brottet på grund av stadgandet

i 6 § bestraffas enligt allmänna strafflagen eller strafflagen för krigsmakten.

8 §•

Till sabotage hänföres enligt denna lag icke deltagande i arbetsinställelse

eller uppmaning därtill.

9 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller tills

vidare till och med den 31 mars 1942. I fråga om sådant under nämnda

tid begånget brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 1 november

1940.

N ärvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 31 oktober 1940 tillhandakommel utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 25 oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser mot sabotage;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939 (nr 724) örn

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen m. m.; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa

tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av revisionssekreteraren Olof Thulin.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser mot sabotage.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till att den föreslagna lagen innehåller allenast straffrättsliga

bestämmelser synes rubriken lämpligen kunna ändras till lag om straff för

sabotage.

Av förarbetena till förslaget framgår, att sabotagehandlingar kunna vara

riktade mot andra objekt och omfatta andra handlingar än i lagtexten särskilt

nämnts. Vad sålunda åsyftats torde tydligare framgå, örn i 1 § orden

»sådant sabotage» utbytas mot uttrycket »därmed jämförligt sabotage».

Då i 5 § föreslås en särskild straffsats för bland annat den, som övar våld

eller hot mot någon som lagligen sökt gripa honom, torde därmed hava avsetts

att träffa allenast sådana fall, då våld eller hot övas mot den som

söker på bär gärning gripa den brottslige. Lagtexten torde böra jämkas så

att denna förutsättning tydligt framgår.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 55.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 1 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler

lagrådets den 1 november 1940 avgivna utlåtande över de den 25

oktober 1940 till lagrådet remitterade förslagen till lag med vissa bestämmelser

mot sabotage, lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 oktober 1939

(nr 724) örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i

8 eller 19 kap. strafflagen m. m. samt lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen

den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Rubriken till den föreslagna lagen med vissa bestämmelser mot sabotage

torde i enlighet med lagrådets hemställan böra ändras till lag örn straff för

sabotage. Med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande 1 och 5 §§ i

samma lagförslag torde dessa böra ändras på sätt lagrådet förordat.»

Föredraganden hemställer att lagförslagen, det förstnämnda efter ändring

av 1 och 5 §§ i nyss angivna hänseenden och med den ändrade rubriken

lag örn straff för sabotage, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

402950

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:74 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majus proposition med förslag till lag om straff för sabotage m. m. a1 i texten
  2. 3SärU 1940:20 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till lag om straff för sabotage m. m. s. 1 i texten