Angående reglering av vedproduktionen
1940-11-08 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:72 (urtima riksdagen), Angående reglering av vedproduktionen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
1
Nr 72.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående reglering av vedproduktionen;
given Stockholms slott den 8 november
1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 8 november 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Skolo, Eriksson,
Berquist, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson:
Sedan 1939 års urtima riksdag (riksdagens skrivelse nr 76) godkänt av
chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 14 oktober 1939 uppdragna riktlinjer för reglering av vedproduktionen,
utfärdade Kungl. Majit den 8 december 1939 (nr 843) kungörelse
med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. I kungörelsen
föreskrevs, i överensstämmelse med förenämnda riktlinjer, att statens
vednämnd -—• vars uppgifter numera övertagits av statens bränslekommission
— äger bevilja till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ansluten
skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad för
ved, som enligt kontrakt skall till föreningen levereras av dess medlemmar
eller andra skogsägare. Ansökan örn lån skall enligt kungörelsen vara åtBihang
tilt urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 72. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
följd av vidimerade avskrifter av de leveranskontrakt, som med låneansökan
avses, ävensom av en över kontrakten upprättad särskild förteckning. Lån
må beviljas till belopp motsvarande högst 60 procent av den köpeskilling,
som skogsägareföreningen enligt leveranskontrakten sammanlagt skall erlägga
för den med kontrakten avsedda, av statsgaranti omfattade veden;
dock att lån ej må i något fall beviljas till högre belopp än som motsvarar
det för veden gällande garantibeloppet. Å lyftat lånebelopp skall föreningen
erlägga ränta efter 4 procent om året från lyftningsdagen till dess betalning
sker eller till dess avräkning i samband med vedens inlösning verkställes.
Då skogsägareförening försålt vedparti, för vilket föreningen av erhållet
lån utlämnat förskott till skogsägare, skall föreningen av länets kapitalbelopp
återbetala så mycket som belöper å det sålda partiet, så ock erlägga
å nämnda delbelopp upplupen ränta. Skogsägareförening, som erhållit lån,
har att därav utlämna förskott till skogsägare, som avses med föreningens
låneansökan. Förskott må ej lämnas med mindre beslut meddelats därom
att den ved, som avses i det med skogsägaren upprättade leveranskontraktet,
skall omfattas av statsgaranti. Förskott må ej, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, uppgå till större belopp än som motsvarar 60
procent av det enligt leveranskontraktet överenskomna priset för veden.
Förskottet må i intet fall överskrida det för veden gällande garantibeloppet.
På skogsägareföreningen ankommer att bestämma, huruvida och i vilken
omfattning skogsägaren skall ställa säkerhet för förskottet. I kungörelsen
stadgas vidare, bland annat, att vedkontor (numera kristidsstyrelse) skall
äga att under av Kungl. Majit bestämda tidsperioder och i den omfattning,
som vednämnden (bränslekommissionen) enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter
bestämmer, meddela garanti åt skogsägare att ved, som av honom
för avsalu producerats eller framdeles produceras och som icke finner köpare,
skall av staten inlösas till fastställt pris, garantipris. Garanti må jämväl
beviljas åt skogsägareförening för ved, som enligt kontrakt skall till
föreningen levereras av föreningsmedlem eller annan skogsägare. Kungl.
Majit fastställer de garantipriser, som under varje tidsperiod skola gälla
med avseende å ved av olika kvaliteter, samt den tid, under vilken garantiens
uppfyllande må påkallas, överlåtes ved, för vilken skogsägare åt sig utverkat
statsgaranti, till skogsägareförening, skall garantien därefter gälla för
föreningen. Sker eljest överlåtelse av ved, för vilken garanti meddelats,
upphör garantien att gälla. Inlösning av ved må ske endast i den utsträckning
veden vid inlösningstillfället uppfyller föreskrivna kvalitetsbestämmelser.
Genom särskilda Kungl. Majits brev den 2 februari och den 26 juli 1940
till statens vednämnd respektive till statens bränslekommission hava de
förenämnda, i kungörelsen meddelade bestämmelserna i vissa hänseenden
kompletterats. Genom det förstnämnda brevet föreskrevs sålunda, såvitt
här är i fråga, att lån, varom i kungörelsen förmäles, finge tillsvidare be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
3
viljas jämväl för förskottering av avverkningskostnad för sådan ved, som
innehavare av avverkningsrätt enligt kontrakt skall leverera till skogsägareförening,
som i kungörelsen avses. Genom brevet den 26 juli 1940 förklarade
Kungl. Maj:t, att hinder icke mötte att bevilja skogsägareförening lån
för förskottering av avverkningskostnaden för redan avverkad ved, oaktat
sådant lån söktes först i samband med att veden levererades till föreningen.
För tidigare hälften av avverkningssäsongen 1940/41 har Kungl. Majit
i fråga om meddelande av statsgaranti för ved föreskrivit i huvudsak följande
(S. F. S. 1940:803).
Garanti må meddelas beträffande sådan för bränsleändamål avsedd ved,
som anmäles för garanti under tiden den 31 augusti—den 31 oktober 1940.
Garanti må meddelas å en sammanlagd vedkvantitet av högst 12 miljoner
kubikmeter. Garantien må avse dels redan avverkad ved, dels ock ved som
avses skola avverkas före den 1 januari 1941. Såväl kastved som kolved
och annan långved samt massaved kan vara föremål för garanti. Bränslekommissionen
äger att beträffande områden, där med hänsyn till rådande
transportförhållanden en ökning av vedproduktionen icke är önskvärd, bestämma
om undantag från rätten att erhålla garanti. Garantipriset skall,
såvitt angår kastved, vara för utskottsved 5 kronor, för pannved samt för sekunda
björk- och bokved lägst 5 kronor 50 öre och högst 7 kronor, för
prima barr- och alved lägst 6 kronor och högst 7 kronor 50 öre samt för
prima björk- och bokved lägst 7 kronor 50 öre och högst 9 kronor. För
massaved skall garantipriset vara, för prima sulfitved lägst 7 kronor 50 öre
och högst 9 kronor, för sekunda sulfitved och prima sulfatved lägst 6 kronor
och högst 7 kronor 50 öre samt för sekunda sulfatved lägst 5 kronor 50 öre
och högst 7 kronor. Dc angivna priserna gälla samtliga per kubikmeter
löst mått. Beträffande kolved och annan långved skall inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län gälla, att därest veden
upplägges å sådan upplagsplats vid strand, som kan angöras av fartyg i
kustfart, garantipriset skall vara för långved, som uppfyller kvalitetsbestämmelserna
för utskottsved 20 öre, för pannved 24 öre och för prima barrved
26 öre, allt per flottningskubikfot. I övrigt skall, där garantianmäld ved
inlöses såsom långved, inlösningen ske till det pris, som motsvarar det å
orten gällande garantipriset för kastved, minskat med arbetskostnaden för
långvedens upparbetning till kastved. Uppfyllandet av meddelad garanti
må påkallas tidigast den 1 januari 1942 och senast den 28 februari samma år.
I detta sammanhang torde vidare få erinras örn vissa av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund tidigare framlagda förslag till ändringar av
de för den ifrågavarande låneverksamheten gällande bestämmelserna, vilka
förslag förevoro till behandling i samband med framläggande av proposition
(nr 248) till 1940 års lagtima riksdag angående anslag till statliga
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m. På sätt närmare framgår
av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 3 maj 1940 hade riksförbundet hos vednämnden
framfört önskemål örn att de nämnda bestämmelserna skulle jämkas
så, att lån kunde lämnas till föreningarna utan att lånen skulle vara bundna
till vissa angivna personer; riksförbundet hade därjämte uttalat att den
föreskrivna räntan, 4 procent, vore hög och att det kunde ifrågasättas örn
ränta överhuvud borde beräknas. I en skrivelse till vednämnden den 4
april 1940 hade riksförbundet vidare i fråga om låneverksamheten uttalat,
att kreditmedel för förskottering av avverkningskostnad även i fortsättningen
borde stå till förfogande, men att ett förenklande av det tekniska låneförfarandet
vore högeligen önskvärt.
I anledning av vad sålunda förekommit yttrade jag till statsrådsprotokollet,
att jag icke ansåge mig böra förorda någon ändring i den av riksförbundet
föreslagna riktningen, enär därigenom den enda säkerhet, som
staten erhölle från skogsägareföreningarnas sida, nämligen leveranskontrakten,
skulle försvinna. Det syntes för övrigt icke innebära någon större olägenhet
för föreningarna att denna ur statens synpunkt rimliga begäran alltjämt
uppehölles. Ej heller kunde den räntefot, som tillämpades för de ifrågavarande
lånen, med rådande allmänna ränteläge anses vara hög. Räntefoten
syntes sålunda alltjämt böra bibehållas å samma nivå. — Riksdagen
anslöt sig till den ståndpunkt jag sålunda intog (1940 års lagtima riksdags
skrivelse nr 397).
I skrivelse den 9 oktober 1940 har Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
—- med förmälan att förbundet den 3 oktober 1940 avhållit ett sammanträde
med representanter för samtliga till förbundet anslutna skogsägareföreningar
i och för dryftande av föreningarnas engagemang i vedanskaffningen
samt att av den vid sammanträdet förda diskussionen framgått,
att de olika momenten i vedanskaffningen under det gångna året icke
fungerat på ett tillfredsställande sätt — hemställt om vissa ändrade bestämmelser
för den ifrågavarande låneverksamheten m. m.
I skrivelsen anföres härom:
Med ledning av vad som vid mötet framkom av erfarenheter och synpunkter
kom riksförbundet till den uppfattningen att vissa förändringar äro
nödvändiga örn föreningarna i fortsättningen och för den nya säsongen
skola kunna engagera sig i vedfrågan. I anslutning till vad vid sammanträdet
förekom vill riksförbundet framhålla följande:
1) Vid en eventuell statsinlösen är skogsägaren tillförsäkrad garanti för
sina direkta omkostnader för vedframställningen genom gällande garantipriser.
Det bör bemärkas, att föreningarna vid sina inköp måste betala
minst dessa garantipriser. Vid statsinlösning kan därför föreningarna aldrig
räkna med att få sina omkostnader för anskaffning, mätning, lagring etc.
av veden täckta. Om föreningarna skola kunna mera än i normal utsträck
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 72.
5
ning ägna sig åt vedanskaffningen — de hittills vunna erfarenheterna peka
på att denna bör i största möjliga utsträckning läggas på ett fåtal händer
— måste föreningarna säkerställa sig för att dessa omkostnader bliva täckta
och gardera sig mot direkta ekonomiska förluster.
2) Vid en eventuell statlig inlösen till garantipriserna, då en del av veden
är belastad med förskott av statsmedel, synes det skäligt, att befrielse sker
från räntebetalning för den ved, som av staten inlöses.
3) För undvikande av dels extra mätningskostnader och dels de avvikelser,
som alltid äro att räkna med vid ommätning av virkespartier och som
kan innebära risk för förluster, måste föreningarnas inmätningar i huvudsak
kunna ligga till grund vid en eventuell statlig inlösen. Det torde icke
erbjuda alltför stora svårigheter för staten, att genom stickprovsundersökningar
förvissa sig om huruvida de mätningsprinciper som av föreningarna
inom olika delar av landet tillämpas äro godtagbara.
4) Riksförbundet har vid flera tillfällen framhållit att lättnader och ett
smidigare förfaringssätt är nödvändigt beträffande statens kreditgivning för
att det härmed avsedda ändamålet skall kunna uppnås. Denna förenkling
kan enligt riksförbundets åsikt ske, örn föreningarna såsom sådana bliva
låntagare och icke som nu, endast låneförmedlare. I varje fall torde iåneverksamheten
icke kunna omhänderhavas i fortsättningen med mindre än
att föreningarnas omkostnader härför på något sätt kompenseras. Ett tidigare
framfört förslag, innebärande att staten skulle ställa sig som garant
för föreningarnas förbindelser i kreditinrättningar, skulle för föreningarna
även möjliggöra ett avsevärt underlättat och mera effektivt arbete.
De avsevärt utökade avverkningslcvantiteterna och det tvång, som enligt
lagen av den 12 april 1940 kan åläggas skogsägaren, tillika med den alltmera
framträdande penningknappheten kommer att avsevärt skärpa skogsägarens
kreditbehov. Riksförbundet anser därför synnerligen angeläget att
länetörfarandet rationaliseras och förenklas så, att samtliga föreningar anse
sig kunna medverka i kreditgivningen för ernående av bästa möjliga resultat
av denna statliga stödåtgärd för befrämjande av vedavverkningarna.
Även om de ovan nämnda, av riksförbundet tidigare framförda förslagen
ur praktisk arbetssynpunkt äro de enklaste och effektivaste ha de emellertid
av myndigheterna icke beaktats. Ett förfaringssätt inom ramen av de
nuvarande bestämmelserna kan enligt riksförbundets uppfattning, vilken
ytterligare understrykes av föreningarnas vunna erfarenheter, icke så direkt
leda till det avsedda målet för kreditgivningen, som om förbundets förslag
följts och därför har riksförbundet ifrågasatt en förnyad framställning i
ärendet. Då det emellertid är synnerligen angeläget att vedanskaffningen
omedelbart kan med all kraft igångsättas och förutsättningen härför är att
kreditmöjligheterna utan dröjsmål kunna utnyttjas har riksförbundet, med
hänsyn till den tidsutdräkt som en omläggning av hela låneförfarandet
måste komma att medföra, först velat föreslå att ytterligare justeringar
av nu tillämpade förfaringssätt genomföras. Härmed avser riksförbundet
att lånemöjligheter gives intill garantipriset och att föreningarna erhålla
ersättning för det arbete, som faktiskt följer deras omhänderhavande av
låneförmedlingen.
5) Beträffande de statliga garantipriserna har riksförbundet i skrivelser
dels den 5 april 1940 till Statens vednämnd och dels den 22 augusti 1940
till Konungen framhållit vissa synpunkter, till vilka hänsyn anses böra
tagas, så att den frivilliga vedproduktionen får sådan största möjliga örn
-
6
Kungl. Mctj:ts proposition nr 72.
fattning, att ett fördyrat statligt ingripande i vedavverkningen blir det
minsta möjliga. Speciellt från de vid sammanträdet närvarande norrlandsrepresentanterna
framhölls en justering av garantiprisen på grund av starkt
ökade avverkningskostnader såsom oundgängligen nödvändig örn vedavverkningarna
skulle igångsättas i önskvärd omfattning.
Riksförbundet har sammanfattningsvis hemställt, att följande punkter
måtte beaktas, såsom varande förutsättningar för skogsägareföreningarnas
fortsatta och eventuellt utökade engagemang i vedanskaffningsfrågan:
1) Skogsägareföreningama tillförsäkras ersättning för sina omkostnader
för de osålda vedlager, som föreningarna inneha vid en eventuell statlig
inlösning till garantipriser, med 50 öre per lm3.
2) För sådan ved, som är belånad och som av staten inlöses, debiteras
icke ränta å uppburet lån.
3) Vid statlig inlösen av vedpartier, skall, om veden redan är inmätt av
skogsägareförening, föreningens inmätning i huvudsak ligga till grund för
inlösningen.
4) Villkoren för statens kreditgivning ändras så, att den på ett smidigare
och effektivare sätt befrämjar det avsedda ändamålet.
5) Statens garantipriser avvägas med aktgivande på de ökade avverkningskostnaderna
så, att den frivilliga vedproduktionen icke äventyras.
Statens bränslekommission har, efter remiss, den 25 oktober 1940 avgivit
yttrande över riksförbundets skrivelse.
Beträffande frågan om ersättning åt skogsägareföreningarna
för omkostnader å ved, som skall inlösas, anför
bränslekommissionen i huvudsak följande:
Då riksförbundet begär att för ved, som icke kan säljas i fria handeln,
utfå en ersättning utöver garantipriset med 50 öre per kubikmeter, torde detta
vara förestavat av nödvändigheten av att åt skogsägareföreningarna skapa
en garanti mot förluster, därest en fredskris skulle inträffa och avsättningsmöjligheterna
för veden därmed väsentligt försämras. För att föreningarna
i önskvärd utsträckning skola våga taga risken av att uppköpa ved — och
därmed stimulera vedproduktionen — i allmänhet och i synnerhet i trakter,
där avsättningen av veden i öppna handeln icke ens nu kan anses säkerställd,
är det enligt kommissionens mening befogat och påkallat, att föreningarna
tillförsäkras en ersättning, som täcker kostnaderna för anskaffning,
mätning, lagring etc. av veden. Det synes sålunda skäligt, att skogsägareföreningarna
för den ved som kan komma att statsinlösas, erhålla ett
merpris utöver gällande garantipris av 50 öre per kubikmeter. Detta bör
dock enligt kommissionens mening begränsas att gälla endast intill viss
kvantitet, vilken kommissionen anser bör fastställas till 2 miljoner kubikmeter.
För rätt att erhålla denna ersättning böra inga andra villkor gälla
än de för inlösen av statsgaranterad ved fastställda bestämmelserna.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 72.
7
Vad angår förslaget om räntefrihet i v i s sa fall för beviljade
lån yttrar bränslekommissionen, att — under den förutsättningen
att skogsägareföreningarna, i enlighet med vad av kommissionen tillstyrkts,
för den ved som statsinlöses erhålla en ersättning utöver garantipriset av
50 öre per kubikmeter — i denna ersättning bör anses ligga jämväl gottgörelse
för havda ränteutgifter; kommissionen avstyrker med hänsyn härtill
framställningen örn räntefrihet för lån i här ifrågavarande avseende.
Beträffande riksförbundets förslag i fråga örn ordningen för inmätning
av ved, som skall inlösas av staten, anför bränslekommissionen:
Vad
beträffar riksförbundets förslag att vid statlig inlösen av vedpartier
föreningens inmätning skulle i huvudsak ligga till grund för inlösningen,
får kommissionen framhålla, att ett dylikt mot all affärskutym stridande
förfaringssätt icke kan godtagas. Vid inmätningen av den vara, som skall
överlåtas, skola närvara representanter för både säljare och köpare. Även
örn undantag från denna regel i enstaka fall och under särskilda omständigheter
skulle kunna medgivas måste även vid statsinlösen av ved gälla
att staten-köparen representeras vid det mätningsförfarande som skall ligga
till grund för köpesummans bestämmande. Risken för avvikelser vid eventuell
ommätning av virkesparlier synes icke böra inverka på denna frågas
bedömande.
I fråga om de föreslagna ändrade bestämmelserna för statens
kreditgivning anföres i bränslekommissionens utlåtande:
Beträffande villkoren för statens kreditgivning till skogsägareföreningar
na har redan på eif tidigare stadium övervägts möjligheten av vissa ändringar
av desamma för uppnående av större smidighet och effektivitet i låneförfarandet.
De förslag som framlagts i detta hänseende ha dock strandat
på det förhållandet, att inga andra säkerheter kunnat uppbringas än de
mellan skogsägarna och skogsägareföreningarna upprättade leveranskontrakten.
Enligt kommissionens mening äro emellertid åtgärder påkallade,
ägnade att underlätta föreningarnas låneverksamhet. Enligt nuvarande bestämmelser
i hithörande avseende, angivna i Kungl. Maj:ts kungörelse nr
843/1939, medgivas föreningarna icke någon ersättning för det arbete som
är förknippat med förskottsförmedlingsverksamheten. Kommissionen anser,
att sådan ersättning bör utgå, om man i framtiden skall kunna räkna med
föreningarnas bistånd i detta hänseende. Det är dock enligt kommissionens
mening icke påkallat, att nämnda ersättning utgår från ett särskilt för
ändamålet anvisat anslag. Kommissionen får i stället föreslå, att föreningarna
gottgöras för handhavandet av låneverksamheten på så sätt, att de
från den ränta efter 4 procent om året, som de enligt bestämmelserna ha
att erlägga å lyftat lånebelopp, medgivas rätt att som provision avdraga
och behålla en fjärdedel. Som förutsättning för att denna ersättning skall
tillerkännas föreningarna bör dock gälla, att tvivel därefter icke kan uppstå
om föreningarnas skyldighet att förmedla lån till lånesökanden, som
uppfylla de stadgade villkoren.
I kungörelsen nr 843/1939 stadgas vidare, att lån må beviljas till ett belopp
motsvarande högst 60 procent av köpeskillingen; dock att lån ej må
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
i något fall beviljas till högre belopp än som motsvarar det för veden gällande
garantipriset. Då det förhållandet ofta inträffar, att köpeskillingen
överensstämmer med eller obetydligt överstiger garantipriset och sålunda
möjlighet till förskott ofta i praktiken begränsas till endast 60 procent av
garantipriset, anser kommissionen, att en ändring i ifrågavarande bestämmelser
är befogad. Det synes sålunda mest lämpligt och ur arbetssynpunkt
bäst, om förskottets storlek angives endast i relation till garantipriset. Förskottet
bör dock ej få uppgå till fulla garantipriset utan bör viss marginal
förefinnas, som skyddar för sådana förluster som kunna uppkomma till
följd av underskott i måttet eller brister i kvalitetshänseende. En lämplig
avvägning torde därför vara, att förskottet må utgöra högst 80 procent av
garantipriset.
Vad slutligen angår frågan om garantiprisernas avvägning
har bränslekommissionen framhållit, att kommissionen med uppmärksamhet
följde utvecklingen på arbetsmarknaden och förändringar av avverkningskostnaderna
samt att kommissionen avsåge att, då förhållandena det
påkallade, inkomma med förslag till ändrade bestämmelser härutinnan.
Frågan örn utformningen av de bestämmelser, som reglera den statliga
stödverksamheten å förevarande område, sammanhänger med spörsmålet
örn vilken sammanlagd avverkningskvantitet
som från statsmakternas sida anses önskvärd. Det
sistnämnda spörsmålet har av bränslekommissionen upptagits till behandling
i en skrivelse den 29 oktober 1940. I denna skrivelse anmäler kommissionen
— sedan kommissionen erinrat om att statsmakterna godtagit
statens industrikommissions och statens vednämnds förslag att avverkningarna
av ved för avsalu avverkningssäsongen 1940/41 borde planläggas
med utgångspunkt från en beräknad sammanlagd avverkning örn 25 miljoner
kubikmeter — att kommissionen nu upptagit frågan angående vedbehovet
för bränslesäsongen 1941/42 till förnyad prövning; och anför kommissionen
härom vidare:
Sedan industrikommissionen och vednämnden avgåvo sitt förslag om en
avverkningskvantitet av 25 miljoner kubikmeter har krisläget i vissa avseenden
försämrats. Då det emellertid för närvarande ej synes möjligt att
förutse, hur krisen kommer att utveckla sig, och då det synes önskvärt att
avverkningarna så vitt möjligt må kunna fullföljas enligt det uppgjorda
programmet, anser sig kommissionen icke för närvarande böra avgiva förslag
örn höjning av nämnda kvantitet. Kommissionen kommer emellertid
att med uppmärksamhet följa utvecklingen och, om så befinnes nödvändigt,
upptaga ärendet till förnyad prövning.
I den angivna kvantiteten, 25 miljoner kubikmeter, ingår emellertid icke
behovet av ved för träkolsframställning. Kommissionen finner det, med
särskild hänsyn till det starkt stegrade behovet av träkol för gengasdrivna
motorfordon, synnerligen angeläget att vid bestämmandet av skogsägarnas
produktionsskyldighet vederbörlig hänsyn tages till denna i nuvarande
krisläge viktiga försörjningsfråga. Kommissionen har sålunda beräknat att
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
9
utöver angivna 25 miljoner kubikmeter erfordras minst 5 miljoner kubikmeter
ved för träkolsframställning. Den sammanlagda kvantitet ved, som
för bränsleändamål bör avverkas under innevarande avverkningssäsong,
uppskattar kommissionen sålunda till 30 miljoner kubikmeter.
Bränslekommissionen åberopar vidare i sin förenämnda skrivelse, till motivering
av förslaget att även för träkolsframställning avsedd ved inbegripes
i avverkningsprogrammet, vissa uttalanden av kommissionen i en tidigare
skrivelse av den 9 augusti 1940. I sistnämnda skrivelse har kommissionen
anfört, såvitt nu är i fråga, följande:
Industrikommissionen och vednämnden ha tillsammans med representanter
för järnbruken behandlat frågan om åtgärder för att säkerställa landets
träkolsförsörjning. Härvid ha järnbrukens representanter förklarat sig icke
kunna lämna garantier för avsättningen av den kolved, som under avverkningssäsongen
1940/41 kommer att produceras. Det måste emellertid anses
vara av synnerlig vikt i nuvarande läge, då träkol i allt mer stegrad omfattning
tages i anspråk för gengasdrift, att produktionen av träkol på allt sätt
stimuleras. Meddelande av statsgaranti för och inrymmande i produktionsplikten
av uteslutande sådan kolved, som är avsedd för bränsleändamål,
skulle, anser bränslekommissionen, snarare motverka kolningsintresset. Avverkning
av kolved för kolning skulle under sådana omständigheter endast
komma i fråga i den mån priset på träkol blir så högt, att det kan tillräckligt
stimulera till avverkning av kolved för kolning vid sidan av och utöver
produktionsskyldigheten. Enligt bränslekommissionens mening kan tillverkningsprogrammet
för träkol icke bygga endast på sådana förutsättningar.
Härtill kommer svårigheten att vid fastställande av produktionsskyldigheten
i varje enskilt fall anpassa denna med hänsyn till befintliga förutsättningar
för kolning. Det kan icke anses lämpligt, att en skogsägare med stor tillgång
på för kolning lämplig skog ålägges upparbetning av en så stor kvantitet
ved för bränsleändamål, att kolningarna måste väsentligt inskränkas
för att avverkningsskyldigheten skall kunna fullgöras.
Jag torde till en början få något beröra frågan om den kvantitet ved. Departementssom
innevarande avverkningssäsong bör avverkas för avsalu. chefen.
I yttrande till statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den
3 maj 1940 (prop. nr 248) anslöt jag mig till den av statens industrikommission
och statens vednämnd i skrivelse den 11 april 1940 uttalade uppfattningen,
att under avverkningssäsongen 1940/41 borde för avsalu avverkas
en sammanlagd kvantitet ved om 25 miljoner kubikmeter; i denna
myckenhet — som icke omfattade ved för träkolsframställning — borde
få inräknas vissa myckenheter massaved och kolved, vilka dock ej utan
särskilt medgivande skulle få användas annat än för bränsleändamål. Jag
framhöll emellertid samtidigt, att för den händelse ändrade förhållanden
skulle inträda och på grund därav andra dispositioner bliva nödvändiga,
möjligheter borde stå öppna att vidtaga ändringar i planläggningen. Efter
det de beräkningar gjordes, som lago till grund för fixerandet av den nyssnämnda
avverkningskvantiteten, har läget i vissa hänseenden förändrats.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
Sålunda har, bland annat, behovet av träkol för gengasdrivna motorfordon
stegrats ytterligt starkt. Detta sistnämnda förhållande i förening med, bland
annat, svårigheten att vid beräknande av de enskilda skogsägarnas avverkningskvantiteter
anpassa dessa efter befintliga förutsättningar för kolning
har aktualiserat frågan örn inrymmande i avverkningsprogrammet jämväl
av för träkolsframstäIlning avsedd ved. Självfallet måste, därest jämväl
sådan ved som sist nämnts skall inbegripas i avverkningsprogrammet, en
motsvarande ökning ske av programmets totala omfattning.
I anledning av det förändrade läget har bränslekommissionen verkställt
vissa nya beräkningar av vedbehovet för bränslesäsongen den 1 juli 1941—•
den 30 juni 1942. Dessa beräkningar hava sammanfattats i en till mig överlämnad,
den 1 november 1940 dagtecknad promemoria. I denna beräknar
kommissionen, under förutsättning att importen av kol och koks nästföljande
år fortgår i nuvarande omfattning, behovet av ved för avsalu på följande
sätt: normal förbrukning av kastved för hushåll och industrier 7 miljoner,
ersättningsbränsle för kol, koks och olja 14 miljoner, för framställning av
träkol för järnbrukens behov 4 miljoner samt för tillverkning av gengaskol
och gengasved 8 miljoner eller tillhopa 33 miljoner kubikmeter. Kommissionen
har emellertid icke för det närvarande funnit sig böra föreslå annan
utvidgning av avverkningsprogrammet än att detsamma med hänsyn till behovet
av ved för träkolsframställning utökas med 5 miljoner till sammanlagt
30 miljoner kubikmeter. Kommissionen framhåller härvid att den myckenhet,
som avverkningsprogrammet sålunda skulle avse, understiger det
enligt promemorian beräknade behovet. Därvid vore jämväl att märka, att en
del av den för bränslesäsongen 1941/42 avsedda veden kunde antagas bliva
förbrukad redan under avverkningsåret. Å andra sidan kunde man, enligt
kommissionens uppfattning, räkna med att icke oväsentliga kvantiteter ved
bomme att avverkas och föras i marknaden utöver de kvantiteter, som skogsägarna
ålades producera och för vilka garanti meddelades, detta särskilt
inom de områden av landet, där statsgaranti icke meddelades.
Jag delar bränslekommissionens uppfattning, att jämväl för träkolsframställning
avsedd ved bör för innevarande avverkningssäsong inbegripas i
avverkningsprogrammet. I anledning härav och med hänsyn till det rådande
ovissa läget torde den totala avverkningskvantiteten nu böra avsevärt ökas
utöver de 25 miljoner kubikmeter, med vilka man tidigare räknat. Självfallet
bör, i den mån för träkolsframställning avsedd ved inbegripes i
avverkningsprogrammet, möjlighet beredas avverkarna att erhålla statsgaranti
jämväl för sådan ved. Jag har därför för avsikt att i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att fastställa den totala vedkvantitet, för
vilken statsgaranti innevarande säsong må meddelas, till 30 miljoner kubikmeter.
Skulle den fortsatta händelseutvecklingen kräva en ytterligare utökning
av nämnda kvantitet, torde det ankomma på Kungl. Majit att framdeles
besluta därom. — Jag får i anslutning till det sagda erinra örn att
Kungl. Majus proposition nr 72.
11
lagen om skyldighet att avverka ved till avsalu, liksom kungörelsen med
vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen, närmast tillkommit
med tanke på sådan ved, som direkt avses för bränsleändamål. Såsom lagstiftningen
utformats lärer hinder emellertid icke föreligga att tillämpa densamma
jämväl i fråga örn för träkolsframställning avsedd ved.
Uttagandet av en avverkningskvantitet av ovan angiven storlek kommer
att kräva betydande ansträngningar från skogsägarnas sida samt ställa stora
anspråk på tillgången å arbetskraft. Såsom ett yttersta medel att åvägabringa
de erforderliga avverkningarna är den förut nämnda lagen om skyldig
het att avverka ved till avsalu avsedd att tjäna. Uppenbarligen bör man dock,
så långt detta överhuvud är möjligt, undvika tvångsingripanden och i stället
lita till frivilliga åtgärder från skogsägarnas sida. Skall man på frivillighetens
väg kunna uppnå en avverkning av sådana mått, varom nu är fråga, måste
emellertid från statens sida avverkningarna på allt sätt underlättas. Vad
särskilt angår skogsägareföreningarna torde sålunda böra tillses, att bestämmelserna
angående de statliga stödåtgärderna erbjuda tillräckliga förutsättningar
för föreningarnas medverkan i vedanskaffningen. Riksförbundet
har härutinnan anmärkt, bland annat, att skogsägareföreningarna icke
kunde annat än i normal utsträckning ägna sig åt vedanskaffningen med
mindre de blevo säkerställda för omkostnaderna för anskaffning, mätning
och lagring av veden; och har förbundet i sådant hänseende hemställt, att
föreningarna måtte tillförsäkras ersättning för omkostnader å osålda, av
staten inlösta vedpartier med 50 öre per kubikmeter. Denna hemställan har
tillstyrkts av bränslekommissionen, därvid kommissionen dock föreslagit
att ersättningsrätten skall begränsas att gälla endast intill en kvantitet om
2 miljoner kubikmeter. Även jag anser, att skogsägareföreningarna, vilka
kunna förväntas nedlägga ett positivt ax-bete i avverkningsbefrämjande riktning,
böra tillerkännas viss ersättning för sina ifrågavarande omkostnader.
Däremot är jag tveksam i fråga örn den av kommissionen föreslagna kvantitetsbegränsningen,
detta med hänsyn till att en sådan begränsning kan
verka bromsande på föreningarna i deras nyssnämnda arbete. Då ersättningsrätten
tvärtom borde innebära en stimulans för föreningarna till ytterligare
ansträngningar, skulle däremot den begränsningen kunna ifrågasättas,
att ersättningsrätten icke gällde annat än i fråga om de kvantiteter, varmed
föreningarnas vedinköp övei-stego deras normala omsättningsvolym. Då
normalproduktionen under alla förhållanden kan förväntas vinna avsättning
i allmänna marknaden, skulle emellertid en dylik begränsning icke vara av
någon praktisk betydelse, eftersom fråga ju icke uppstår om inlösning av
sådan ved. Jag förordar med hänsyn till det anförda, att skogsägareföreningarna
— på sätt riksförbundet hemställt -— tillerkännas rätt till omkostnadsersättning
för osåld, av staten inlöst ved med 50 öre per kubikmeter
utan kvantitetsbegränsning. Det må dock härvid framhållas, att en
viss begränsning följer redan därav att ersättningsrätten överhuvud icke
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 72.
skulle gälla annat än i fråga om ved, för vilken garanti meddelats. — Då
påkallande av garantiens uppfyllande kan ske tidigast den 1 januari 1942,
lärer den föreslagna ersättningsrätten icke för närvarande föranleda något
anslagsäskande.
Beträffande härefter riksförbundets hemställan örn räntefrihet i vissa fall
för beviljade lån finner jag, i likhet med bränslekommissionen, tillräckliga
skäl icke föreligga för bifall till denna hemställan.
Vad beträffar frågan örn ordningen för inmätning av ved, som skall inlösas
av staten, lärer det icke kunna ifrågakomma att, såsom riksförbundet
hemställt, som allmän regel föreskriva att den inmätning, som verkställts av
vederbörande förening, skall i huvudsak ligga till grund för inlösningen.
Däremot föreligger givetvis intet hinder för att vederbörande myndighet, i
särskilt fall och då omständigheterna därtill föranleda, godtager den av föreningen
gjorda inmätningen såsom normerande jämväl i fråga örn statens
inlösning av veden.
I fråga örn villkoren för statens kreditgivning har riksförbundet hemställt,
att lån måtte få till vederbörande förening beviljas intill ett belopp, motsvarande
garantipriset å den ved som enligt de i låneansökningen åberopade
kontrakten skall till föreningen levereras. Bränslekommissionen bar för
sin del, under framhållande av att viss marginal bör förefinnas till skydd
mot förluster i anledning av underskott i måttet eller brister i kvalitetshänseende,
föreslagit en begränsning av lånesumman till 80 procent av
garantipriset. Även jag är av den meningen att lånesumman bör bestämmas,
icke såsom nu i relation till den köpeskilling, varom avtal i det enskilda fallet
träffats, utan i förhållande till garantibeloppet. Kommissionens erinran om
bibehållandet av viss säkerhetsmarginal synes emellertid böra beaktas. Vid
övervägande av å ena sidan intresset av effektiva stödåtgärder åt avverkarna,
å andra sidan faran för eventuella förluster för staten har jag emellertid
kommit till uppfattningen, att säkerhetsmarginalen bör begränsas till endast
10 procent. Jag förordar alltså sådan ändring av gällande bestämmelser,
att lån må beviljas intill 90 procent av garantibeloppet för den ved, som
avses med de vid låneansökningen åberopade leveranskontrakten.
I likhet med bränslekommissionen finner jag riksförbundets hemställan
örn gottgörelse till skogsägareföreningarna för besvär med låneförmedlingen
böra bifallas. Däremot ställer jag mig tveksam till den av kommissionen
föreslagna formen för ersättningens beräknande och utbetalande. Det synes
icke riktigt att göra ersättningens storlek beroende av storleken av de lämnade
förskotten; en sådan princip skulle leda till det otillfredsställande
resultatet att en förening med ett fåtal förskottstagare, vilka emellertid var
och en erhållit förskott å mera betydande belopp, skulle erhålla högre ersättning
än den förening, som förmedlat en mängd smärre förskott. Därtill
kommer att den av kommissionen anvisade metoden i själva verket skulle
innebära en generell sänkning av den räntefot, för vilken riksdagen uttalat
Kungl. Maj:ts proposition, nr 72.
13
sig. Jag förordar därför i stället, att Kungl. Majit medgives rätt att under
innevarande budgetår disponera visst belopp, förslagsvis högst 75 000 kronor,
till ersättningar åt skogsägareföreningarna för besvär nied låneförmedlingen.
Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att efter förslag av bränslekommissionen
och med hänsyn till låneverksamhetens totala omfattning under
året bestämma hur stor del av nyssnämnda belopp, som skall tagas i anspråk
för ändamålet, så ock att meddela närmare bestämmelser angående
fördelningen mellan de olika föreningarna av det sålunda i anspråk tagna
beloppet. Såsom förutsättning för tillgodonjutande av den föreslagna ersättningen
torde böra gälla, att vederbörande förening skall vara pliktig
förmedla förskott till envar, som uppfyller villkoren för erhållande av sådant
förskott. — Särskilt anslag torde icke behöva anvisas för ändamålet,
utan torde erforderliga medel kunna utgå av det till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved för budgetåret 1940/41 under elfte
huvudtiteln anvisade förslagsanslaget av 2 000 000 kronor.
Riksförbundets hemställan örn viss justering av garantipriserna föranleder
icke för närvarande någon min åtgärd.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna de ändringar i riktlinjerna för regleringen
av vedproduktionen, som i det föregående angivits,
dels ock medgiva, att förslagsanslaget till Omkostnader i
samband med inköp och inlösen av ved må disponeras i
enlighet med vad i det föregående anförts.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Curt Nordwall.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:99 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vedproduktionen. a1 i texten
- 2SärU 1940:67 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av vedproduktionen jämte i ämnet väckta motioner. s. 13 i texten