Sök i Ratio Lex

Angående anslag till förmalning sersättningar

1940-11-08 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:74 (urtima riksdagen), Angående anslag till förmalning sersättningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

1

Nr 74.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till förmalning

sersättningar; given Stockholms slott den 8 november

1940.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 8 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Eriksson, anför efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:

I enlighet med Kungl. Majds förslag i ämnet fann 1939 års urtima riksdag

lämpligt att inlösningspriset för vete och råg av 1939 års skörd finge

bestämmas till 21 kronor 50 öre per deciton, räknat från den 1 juni 1940.

I syfte att förhindra större stegring av rågmjölspriset bemyndigades Kungl.

Majd i första hand att träffa anstalter för att tillföra marknaden vissa kvantiteter

av inneliggande lager råg samt att importera råg i den utsträckning,

som kunde befinnas möjlig. I andra hand kunde även en ifrågasatt utväg

att lämna kvarnarna viss prisrestitution på förmalda myckenheter råg beträdas.

Under större delen av konsumtionsåret 1939/40 utgjorde genomsnittliga

marknadspriset för brödsäd 21 kronor per deciton, varjämte kvarnarna för

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 74.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. May.ts proposition nr 74.

förmald råg erhöllo en gottgörelse av 2 kronor för deciton. Veteförmalningen

var däremot belastad med en veteavgift vid periodens slut av 50 öre per

deciton. De råvarupriser, med vilka kvarnindustrien hade att räkna under

.större delen av nämnda konsumtionsår voro sålunda för vete omkring 21

kronor 50 öre och för råg omkring 19 kronor för deciton.

Frågan om principerna för brödsädsregleringen återupptogos till behandling

vid 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 276; jordbr.-utsk. uti. nr 60;

riksd. skr. nr 427), som bemyndigade Kungl. Majit att med iakttagande av

i huvudsak följande synpunkter fastställa de priser, som borde gälla vid

nästa inlösningstillfälle.

Statsmakterna borde icke vid dåvarande tidpunkt bindas vid visst inlösningspris

beträffande 1940 års skörd. Emellertid syntes inlösningspriset för

vete i varje fall icke kunna komma att bliva lägre än det för regleringsåret

1939/40 angivna. I fråga om priset för råg ansågs det, med hänsyn tili att

rågproduktionen under senare år avtagit, böra övervägas att bestämma detta

något högre än priset för vete. Skulle skörden av vete och råg komma att

understiga landets normala förbrukningsbehov, borde hinder icke resas mot

att marknadspriset stege något över den mot inlösningspriserna svarande

prisnivån. En alltför kraftig stegring av mjölpriserna borde emellertid å

andra sidan motverkas. Detta kunde ske genom försäljning från upplagda

reservlager. Ehuru vissa skäl kunde anföras för bibehållande av den prisrestitution,

som i viss utsträckning lämnades kvarnar vid förmälning av råg

och som åsyftat att förhindra stegring av priset på rågmjöl, förordades, att

dylik restitution icke borde förekomma under regleringsåret 1940/41. Vad

veteavgiften anginge, skulle det liksom hittills få avgöras av Kungl. Majit,

huruvida avgiften skulle upptagas eller ej och i förstnämnda fall med vilket

belopp densamma borde utgå.

I skrivelse den 26 juli 1940 framlade statens livsmedelskommission förslag

till inlösningspriser för 1940 års skörd. Kommissionen anförde därvid bland

annat följande:

Sedan livsmedelskommissionen senast hade frågan om stödet åt brödsädsodiingen

under övervägande, hade de förhållanden, vilka borde ligga

till grund för prisavvägningen m. m., i olika hänseenden förändrats. Sålunda

hade avspärrningen mot utlandet i fråga örn möjligheterna att importera

spannmål och fodermedel blivit skärpt. Samtidigt vore utsikterna för

1940 års skörd mycket ogynnsamma. Det vore enligt kommissionens mening

uppenbart, att produktionsbetingelserna inom jordbruket i dess helhet,

d. v. s. inom såväl cerealie- som animalieproduktionen, i hög grad förändrats

sedan sistlidna regleringsår ävensom i förhållande till de senaste

åren över huvud. I detta sammanhang ville kommissionen inskränka sig

till att behandla frågan örn stöd åt brödsädsodhngen. Denna fråga måste

med hänsyn till bl. a. den förestående sådden vara särskilt brådskande.

De sista åren hade förelegat en tendens till något ökad brödsädsodling,

samtidigt som en övergång skeft från råg- till veteodling. Rågarealerna vore

för närvarande så små, att redan vid normal hektarskörd av råg den totala

rågskörden knappast kunde förslå till täckande av konsumtionsbehovet.

Missväxten under 1940 hade framförallt gått ut över de med höstråg och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.

höstvete besådda brödsädsarealerna, som kunde beräknas ha nedgått med

omkring 30 000 hektar, vilken areal syntes i stället lia använts huvudsakligen

för odling av fodersäd och baljväxter.

Livsmedelskommissionen ansage nu förebragta förhållanden med avseende

å brödsädstillgångarna m. m. ur försöriningspolitisk synpunkt vara

av den art, att icke endast ett upprätthållande av brödsädsodlingen i hittillsvarande

omfaltning vore påkallat utan även en viss utvidgning av denna

odling i hög grad önskvärd. Inlösningspriserna för 1940 års skörd borde

därför avvägas så, att de stimulerade till en utvidgad höstsädsodling. Den

beräknade knappheten på fodermedel kunde vidare komma att medföra

jämförelsevis höga fodermedelspriser, en omständighet, som även måste

beaktas vid fastställandet av priserna på vete och råg, då i annat fall brödsäd

i större utsträckning än normalt kunde komma att användas för utfodring.

Utfodring i ökad omfattning av brödsäd kunde givetvis förhindras

genom att utfodringsförbud utfärdades eller genom ett beslagsförfarande i

samband med ett dylikt förbud. Kommissionen vore emellertid av den bestämda

uppfattningen, att en dylik åtgärd med dess ur psykologisk synpunkt

mycket oberäkneliga verkningar åtminstone tills vidare icke borde tillgripas.

Utifrån sålunda anförda synpunkter hade kommissionen ansett sig böra förorda,

att inlösningspriserna för vete och råg bestämdes till 25 kronor för

deciton.

Med hänsyn till önskvärdheten att dels förhindra ökad utfodring av brödsäd,

dels ock snarast möjligt under konsumtionsåret få kontroll över saluöverskotten

av brödsäd, ville kommissionen vidare förorda, att inlösningstiden

bestämdes till den 1 mars i stället för den 1 juli 1941. Vidare borde

svenska spannmålsaktiebolaget bemyndigas att efter anvisningar av kommissionen

redan före den 1 mars 1941 företaga inköp av vete och råg och

alt därvid, om så skulle visa sig erforderligt, erlägga betalning efter ett

pris av högst 25 kronor för deciton.

Därest de anordningar till brödsädsodlingens stödjande, som kommissionen

sålunda föreslagit, vunne Kungl. Maj:ts godkännande, borde man

av allt att döma räkna med att brödsädspriserna i allmänna marknaden

för hela konsumtionsåret 1940/41 komme att utgöra cirka 25 kronor per

deciton. Oni särskilda anstalter icke träffades till nedbringande av mjölpriserna,

så komme de av kommissionen förordade priserna att föranleda

rätt betydande mjölprisstegringar. Kungl. Majit och riksdagen hade dock

till motverkande härav ifrågasatt utförsäljningar av brödsäd av reservlagren

till reducerade priser. Kommissionen ville i nuvarande läge förorda en

dylik anordning. Dylika utförsäljningar syntes kunna ske till ett pris

för vete av 21 kronor per deciton och för råg av 15 kronor per deciton. I

samma syfte borde veteavgiften från och med den 1 september 1940 upphöra

att utgå, särskilt som eventuella överskott av veteavgiftsmedlen, sedan

kostnaderna för den hittills utgående restitutionen å råg täckts, numera

skulle tillföras budgeten.

I anledning av vad livsmedelskommissionen sålunda anfört fastställde

Kungl. Majit (jordbruksdepartementet) genom beslut den 9 augusti 1940

inlösningspriserna för vete och råg per den 1 februari 1941 till 25 kronor

per deciton.

1 samband med detta beslut meddelades, att den höjning av inlösningspri
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 74.

serna, som innefattades i beslutet, icke skulle komma att föranleda någon

höjning av mjölpriserna, varjämte livsmedelskommissionen under hand anmodades

att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag rörande sådana särskilda

anstalter, som erfordrades för att förhindra, att den fördyring av spannmålspriserna,

som bleve en följd av de högre inlösningspriserna, skulle medföra

en höjning av priserna på vetemjöl och rågmjöl. Därvid angavs, att dylika

anstalter borde bygga på den principen, att spannmålsaktiebolagets inneliggande

lager av äldre skörd skulle utförsäljas till priser, som svarade mot

de nya inlösningspriserna, och att av statsmedel skulle i nyssnämnda syfte

utbetalas förmalningsersättning till kvarnarna, vilken ersättning emellertid,

även om därav föranleddes någon förhöjning av rågmjölspriset, skulle utgå

med lika belopp för vete och råg. I samband härmed erhöll kommissionen

även uppdrag att snarast avgiva förslag till utformande av reglering av

brödsädsförbrukningen.

Livsmedelskommissionen inkom i skrivelse den 27 augusti 1940 med förslag

i nyss berörda hänseenden. Kommissionen erinrade därvid till en början

om att dess tidigare anförda förslag i ärendet inneburit, att en viss förhöjning

skulle komma att ske beträffande vetemjöls- och rågmjölspriserna. För

undvikande enligt de givna direktiven av dylika prisförhöjningar syntes en

reglering av förhållandena på spannmålsmarknaden kräva mera omfattande

ingripanden än kommissionen tidigare ifrågasatt. Av praktiska och andra

skäl kunde det icke låta sig göra att genom utförsäljning av brödsäd till låga

priser från statliga förråd helt förhindra en mjölprisförhöjning. Vid prövning

av olika möjligheter att uppnå sistnämnda syftemål hade kommissionen

kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste anordningen härför skulle

vara den som innefattades i de kommissionen givna direktiven, nämligen att

statsmedel skulle utbetalas för förmälning av brödsäd till mjöl. Därest en

dylik anordning genomfördes, syntes det erforderliga prisstödet helt böra

lämnas i denna form. Kommissionen saknade därför anledning att vidhålla

det tidigare förslaget, att spannmålsaktiebolaget skulle vid utförsäljning

av brödsäd till kvarnarna tillämpa lägre priser än de i allmänna marknaden.

I fortsättningen framhöll kommissionen i huvudsak följande allmänna

synpunkter på frågan örn brödsädsregleringen.

Under större delen av konsumtionsåret 1939/40 hade genomsnittspriset

för vete och råg utgjort cirka 21 kronor för deci ton. Dessutom hade veteavgift

utgått med 50 öre per deciton. Kommissionen hade i skrivelse den 19

augusti 1940 föreslagit, att dylik avgift icke skulle utgå för tiden efter den 1

september 1940. Då inlösningspriset fastställts till 25 kronor för deciton vete

och råg, leonline råvarupriset för kvarnarna alltså — förutsatt att kommissionens

förslag beträffande veteavgiften godkändes och att kvarnarna erhölle

brödsäd till inlösningspriserna — att, räknat per inlösningsdagen, stiga

med 4 kronor för deciton råg och 3 kronor 50 öre för deciton vete. Samtidigt

hade man att räkna med en viss redan inträdd stegring av kvarnarnas träns
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

5

port- och emballagekostnader m. m. för mjöl. Slutligen erinrades om att den

till flertalet handelskvarnar nu utgående ersättningen vid förmälning av råg,

2 kronor per deciton, enligt riksdagens beslut skulle bortfalla från och med

den 1 september. För att kompensera nu nämnda faktorer, vilka alla verkade

i mjölprisfördyrande riktning, erfordrades en gottgörelse till kvarnarna

av minst 4 kronor för deciton vete och 6 kronor för deciton råg. Ur kontrollsynpunkt

vore det emellertid angeläget, att ersättningen utginge med lika

belopp för vete och råg; särskilt gällde detta, örn mjölransonering såsom

ifrågasatts i underhandsdirektiven skulle genomföras. En så hög subvention

för rågmjöl som 6 kronor per deciton skulle för övrigt försvåra möjligheterna

att förhindra inköp av subventionerat mjöl för foderändamål. Kommissionen

förordade därför, att ersättningen bestämdes till 4 kronor för

båda varuslagen. I dylikt fall syntes man för nästa konsumtionsår kunna

räkna med ett i stort sett oförändrat prisläge på vetemjöl, medan priserna

på mjöl av råg kunde komma att stiga med i genomsnitt 2 kronor eller något

däröver per deciton för sammalet rågmjöl och med 1 å 1: 50 kronor per

dec ton för rågsikt. Det borde framhållas, att bortfallandet av den nu utgående

rågersättningen skulle leda till i stort samma förhöjning av priset på

mjöl av råg som på mjöl av rent vete.

Den hittillsvarande ersättningen av två kronor vid förmälning av råg hade

endast kommit de egentliga handelskvarnarna till godo. Främsta anledningen

till denna begränsning bade varit svårigheterna att kontrollera förmalningen

vid de s. k. tullkvarnarna. Därest för nästa konsumtionsår en förmalningsersättning

av 4 kronor per deciton skulle utgå för såväl vete som för råg,

syntes det nödvändigt att låta denna ersättning utgå för både handelsförmalning

och tullförmalning. Örn en ersättning av denna storlek begränsades

till endast handelsförmalning, skulle nämligen de jordbrukare, som plägade

låta förmala egen brödsäd, komma i ett alltför ogynnsamt läge. Åtgärden

skulle därjämte hårt drabba tullkvarnarna, då dessa med säkerhet skulle få

sin omsättning starkt minskad. Ä andra sidan måste man fordra, att samtliga

kvarnar, för vilkas förmälning ersättning skulle utgå, hade sin rörelse

så ordnad, att kontroll över förmalningen kunde åvägabringas. Genom uppställandet

av detta villkor torde större delen av de kvarnar, som bedreve förmälning

huvudsakligen för tillgodoseende av ägarens husbehov, komma att

uteslutas. Nu nämnda och andra överväganden, vilka ägde samband med

kommissionens i det följande anförda förslag till reglering av mjölförbrukningen,

bade föranlett kommissionen föreslå, att förbud utfärdades mot förmälning

av råg och vete annorledes än efter särskilt tillstånd.

Redan i skrivelsen den 26 juli 1940 hade kommissionen framhållit att, om

mjölpriserna genom statssubvention hölles nere under det prisläge, som

svarade mot inlösningspriset för spannmålen, särskilda åtgärder till förhindrande

av utfodring av subventionerat mjöl kunde finnas påkallade.

Därest subventionen sattes så hög som 4 kronor per deciton, syntes dylika

åtgärder ofrånkomliga. I detta samband torde böra framhållas, att i nuvarande

läge jämväl hänsynen lill vår försörjning med mjöl och bröd syntes

motivera, att för människoföda användbar brödsäd i minsta möjliga omfattning

komme till användning för utfodring. Ehuru våra brödsädstillgångar

kunde beräknas bli tillräckliga för tillgodoseende i normal omfattning av

behovet under nästa konsumtionsår måste emellertid, såvitt nu kunde bedömas,

även spannmål av lägre kvalitet, som tidigare gått till utfodring, åtminstone

i viss utsträckning tagas i anspråk för brödändamål. Omkring 700 000

ton brödspannmål kunde antagas komma att stå till förfogande för direkt

opaginerad Kontrollera mot PDF

ö

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

konsumtion under nästa konsumtionsår. Denna kvantitet om 700 000 ton

motsvarade vad som per år förmaldes vid rikets samtliga handels- och tullkvarnar.

På senare tid hade vissa kvantiteter brödsäd inköpts från utlandet,

varjämte genom det utfärdade beslaget å spannmål framkommit vissa

mängder, som man icke hade ansett sig kunna räkna med. Mängden kvarngill

vara per viktsenhet skördad spanmål måste emellertid på grund av regnskador

beräknas bliva ej oväsentligt lägre än normalt.

Det mest effektiva medlet att förhindra en ej önskvärd utfodring skulle

givetvis vara att genom ett statligt beslagsförfarande lägga samtliga landets

tillgångar av brödsäd under myndigheternas kontroll med avseende å användningen.

Ett beslag å fodersäd skulle å andra sidan fordra en mycket

stor reglerings- och kontrollapparat. Det hade synts kommissionen

angeläget att söka finna en annan lösning på förevarande spörsmål. Kommissionen

hade därvid stannat vid att förorda genomförande av en reglering

av mjölförbrukningen (brödransonering) i samband med förbud

mot förmälning till utfodringsändamål av till människoföda tjänlig brödsäd.

Inom kommissionen hade diskuterats möjligheten av att i stället

för nämnda anordningar införa ett direkt förbud mot utfodring av brödspannmål

och produkter därav. De avgörande skälen för att kommissionen

ansett sig böra ställa ett dylikt förbud på framtiden och i stället förorda

införande av ett förmalningsförbud i samband med en brödransonering hade

varit följande. Örn handeln med subventionerat mjöl lämnades fri, vore det

mycket svårt att övervaka, att inköp av sådan vara icke ägde rum för utfodringsändamål.

Den omständigheten, att vissa kvantiteter mjöl vid sidan av

förbudet kunde komma att gå till utfodring, ökade risken för att tillgångarna

•utan konsumtionsreglerande ingripanden icke skulle förslå. Det funnes anledning

antaga, att förr eller senare under vinterhalvåret en brödsädsreglesring

i varje fall kunde bliva erforderlig. Kommissionen hade, oavsett sina

allmänna betänkligheter, ansett starka skäl tala för att redan nu vidtaga

hithörande åtgärder. Därvid borde man dock av olika skäl tills vidare framgå

så försiktigt som möjligt. Det vore ur nämnda synpunkt till stor fördel, att

man genom de av kommissionen förordade speciella anordningarna kunde,

åtminstone under tiden för skördearbetet och höstsådden/undvika beslag och

formligt utfodringsförbud.

Därest kommissionens förslag, i vad anginge förbud att till utfodringsändamål

bereda till människoföda tjänlig brödsäd, godkändes, måste givetvis

sådana anstalter vidtagas, att jordbrukarna kunde få avsättning för ali sådan

spannmål. Svenska spannmålsaktiebolaget borde i sådant fall åläggas

att inköpa all till människoföda duglig brödsäd, som utbjödes till bolaget.

Härvid bolde prisreglering äga rum på sätt livsmedelskommissionen bestämde.

Med hänsyn till den redan tidigare av kommissionen påvisade bristen på

råg hade kommissionen nu undersökt möjligheterna att få till stånd en utdrygning

av tillgångarna på varan. Därvid hade det visat sig, att man vid

förmälning av råg kunde utan risk för brödets kvalitet företaga en inblandning

av vete (eller kom) av åtminstone 15 procent. Den rågsikt, som för

närvarande användes, innehölle i allmänhet från 40—70 procent veteprodukter.

Emellertid hade det ej ansetts medföra någon större olägenhet att

föreskriva en inblandning av minst 75 procent veteprodukter (eller kornprodukter)

i siktat mjöl. Genom detta inblandningsförfarande skulle man

kunna inbespara omkring 25 000 ton råg eller något däröver. Kommissionen

ville därför förorda en dylik åtgärd men samtidigt framhålla, att det ej vore

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

7

säkert, att rågbehovet ens därigenom kunde anses tryggat. Husbeliovsförmalningen

syntes böra undantagas från inblandningsbestämmelserna.

I anslutning till vad nu anförts hade livsmedelskommissionen låtit utarbeta

förslag till bestämmelser rörande rätten till förmalningsersättning samt

kungörelse angående reglering av brödsädsförbrukningen. Beträffande förmalningsersättningen

anförde kommissionen huvudsakligen följande.

Kommissionen bade tidigare anfört, att förmalningsersättningens storlek

borde bestämmas till 4 kronor för deciton vete eller råg. Med hänsyn till

att kvarnarnas inneliggande lager av spannmål förvärvats till ett lägre pris

än det, som bleve gällande under konsumtionsåret 1940/41, borde dock ersättningen

beträffande sådan spannmål av 1939 års eller äldre skörd, som

före den 1 september 1940 förvärvats av kvarninnehavaren, utgå med

lägre belopp, förslagsvis 1 krona 50 öre för deciton. Vid bestämmandet av

sistnämnda belopp hade hänsyn tagits bl. a. till kvarnarnas lagringskostnader

under tiden efter den 31 augusti 1940 för spannmål av sistnämnda slag.

Såsom villkor för erhållande av ersättning borde gälla, att kvarninnehavaren

vid försäljning av mjöl efter den 31 augusti 1940 icke tillämpade

högre priser än kommissionen bestämde. Vid fastställandet av dessa piiser

kunde man utgå från vissa standardsorter — förslagsvis bagerimjöl av vete,

rågsikt 00 och sammalet rågmjöl. Vid ett prisläge på råg och vete, svarande

mot inlösningspriserna, syntes de högsta priserna för nämnda sorter böra

tills vidare fastställas tili respektive 34:50, 30:50 och 25:25 kronor per

deciton, allt vid leverans i 50 kg papperssäck fritt kvarnplats i Stockholm

och vissa därmed jämställda orter. Beträffande andra mjölkvaliteter än

ovan sagts borde prisregleringen ske efter av livsmedelskommissionen godkända

normer. o .

Där nyssnämnda högsta priser vore kalkylerade på grundval av mlosningspriserna,

borde åtgärder vidtagas till förhindrande av en stegring av

kvarnarnas kostnader för kvarnspannmal under konsumtionsaret. I sadant

syfte borde föreskrivas, att kvarninnehavare för sin förmälning skulle tills

vidare äga i erforderlig omfattning från Svenska spannmålsaktiebolaget inköpa

vete och råg till ett pris per deciton av 25 kronor, fraktfritt, eller, om

transporten skedde sjöledes, eif kvarnplatsen. Detta pris vöre beräknat för

spannmål av normalkvalitet och skulle givetvis pa sedvanligt sätt regleras

uppåt eller nedåt enligt de fastställda kvalitetsbestämmelserna och prisskalorna.

Kostnaderna för förmalningsersättningarna kunde för tiden 1 september

1940_31 augusti 1941 — under antagande att brödsädsförbrukningen un
der

sagda tid genom ransoneringen nedbringades till 700 000 ton — beräknas

utgöra 26,25 miljoner kronor. Då förbrukningen av brödsäd kunde komma

att överstiga 700 000 ton, borde delta belopp avrundas till 30 miljoner

kronor. Härav erfordrades tio tolftedelar under budgetåret 1940/41.

Det borde å andra sidan framhållas, att, därest^ spannmålsaktiebolagets

lager av spannmål utöver beredskapslagret utförsåldes till ett pris av 25

kronor per deciton, statsverket i förhållande till lagrens inköpsvärde och

med bortseende från spannmålsaktiebolagets lagrings- och andra kostnader

skulle göra en vinst på cirka 15 miljoner kronor. Nettokostnaden för de

planerade åtgärderna i prisreglerande syfte skulle alltså kunna angivas 15

miljoner kronor lägre än i det föregående sagts. I detta sammanhang borde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. May.ts proposition nr 74.

emellertid uppmärksamheten fästas på det förhållandet, att bolagets omkostnader

under konsumtionsåret komme att väsentligt ökas, därest bolaget,

såsom förutsatts, skulle köpa och sälja spannmål till ungefär samma pris.

För att åstadkomma den hushållning med landets förråd av brödsäd och

mjöl, som betingades av rådande utomordentliga förhållanden, meddelade

Kungl. Maj:! (folkhushållningsdepartementet), i anledning av livsmedelskommissionens

förslag, den 31 augusti 1940 beslut av innehåll att förbrukningen

av nyssnämnda varor skulle vara underkastad reglering från

och med den 8 september 1940 på sätt i särskild kungörelse (nr 809) stadgades.

Under tiden 3—7 september skulle handeln med mjöl och bröd vara

underkastad provisorisk reglering. Den 31 augusti förordnades vidare

(jordbruksdepartementet), att förmalningsersättning skulle utgå efter vissa

angivna grunder samt att särskilt pris skulle gälla vid försäljningar från

spannmålsaktiebolaget till kvarninnehavare.

I avseende å regleringen av förbrukningen av brödsäd skola enligt kungörelsen

gälla i huvudsak följande bestämmelser.

Råg eller vete må ej förmalas av annan än den, som bedriver yrkesmässig

kvarnrörelse och av statens livsmedelskommission erhållit tillstånd att däri

idka förmälning av sådan spannmål (kvarntillstånd). Förmälning av råg

eller vete, som sker i annat syfte än att i den ordning kungörelsen stadgar

föryttra den erhållna varan eller därav framställda produkter, må ske blott

mot kort, som enligt bestämmelse av livsmedelskommissionen medför rätt

till förmalningen (förmalningskort), eller eljest blott efter tillstånd av kommissionen

eller å dess vägnar (förmalningslicens). Förmalningskort utlämnas

endast för förmälning av råg eller vete för tillgodoseende av husbehovet

för ägare eller innehavare av brukningsdel, varå sådan brödsäd skördats,

eller för person, som av honom njuter kost, stat eller födoråd, samt endast

under förutsättning att vid senaste skörden å brukningsdelen erhållits minst

den ifrågavarande myckenheten råg eller vete. Förmälning mot förmalningskort

må ej ske med mindre vederbörande till kvarnen avlämnar en

myckenhet råg eller vete, motsvarande den som skall förmalas. Förmälning

må ske av råg eller vete, oavsett vilketdera slaget spannmål som avlämnats

till kvarnen.

Till utfodring av hästar, nötkreatur, svin, fjäderfä eller andra husdjur

må ej användas råg eller vete, vare sig tröskad eller otröskad vara, eller

sådan spannmål i krossad eller gröpad form, ej heller mjöl eller gryn av

råg eller vete, eller bröd, vid vars framställande använts spannmål, mjöl

eller gryn av nämnda slag. Till utfodringsändamål må dock beredas och

användas sådan spannmål, som utgöres av skrumpna eller skadade sädeskorn

eller som eljest är även efter rensning eller annan behandling uppenbart

otjänlig att förmalas till mjöl. Med råg elier vete må ej sådana åtgärder

vidtagas, att spannmålen förlorar i användbarhet såsom människoföda;

denna föreskrift utgör dock ej hinder mot betning av spannmål till utsäde.

Enligt kungörelsen är vidare all förmälning mot tull av vete och råg förbjuden.

Sålunda må såsom vederlag för arbete med förmälning av råg eller

vete ej lämnas eller tagas någon del av mälden, vare sig spannmål, mjöl,

kli eller annat. — Råg må ej förmalas med mindre däri inblandats så mycket

vete, att i den till förmälning avsedda spannmålen ingår minst 15 pro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

9

cent därav; i den män korn (skrädd eller oskrädd vara) inblandas i rågen

må inblandningen av vete dock i motsvarande grad minskas. Ej heller må

framställas siktat mjöl av råg, med mindre vete eller korn inmales eller veteeller

kornmjöl inblandas i minst den omfattning som av livsmedelskommissionen

bestämts. Dessa föreskrifter skola dock ej äga tillämpning å sådant

parti råg, som förmales mot förmalningskort för utlämnande till kortinnehavaren.

Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse till återförsäljare

i och för deras rörelse av mjöl eller gryn av råg eller vete eller av

bröd, vid vars framställande sådant mjöl eller sådana gryn använts, må ske

endast i den ordning och under de villkor, som av livsmedelskommissionen

eller å dess vägnar bestämmas. Annan yrkesmässig överlåtelse må äga rum

endast mot kort eller inköpslicens, eller eljest i den ordning och under de

villkor kommissionen bestämmer.

I fråga om förmalningsersättning innebar sistnämnda beslut den 31 augusti

1940, att statens livsmedelskommission bemyndigades att av medel, som

kommissionen enligt tidigare bemyndigande ägde använda för upprätthållande

av jordbruksregleringen, till personer och företag, som bedreve yrkesmässig

kvarnrörelse, utbetala ersättning för råg och vete, som av vederbörande

förmaldes under tiden från och med den 1 september 1940 till

och med den 31 augusti 1941. För tiden till och med den 7 september

1940 finge dock ersättning utgå allenast för sådan förmälning, som skedde

i syfte att föryttra den erhållna varan eller därav framställda produkter

(handelsförmalning). Ersättningen skulle tills vidare utgå med ett belopp

av 1 krona 50 öre per deciton för spannmål av 1939 års eller äldre skörd,

som kvarnen förvärvat före den 1 september 1940, samt i övrigt med 4

kronor per deciton. Såsom villkor för utbekommande av ersättningen

skulle gälla, att vederbörande kvarninnehavare vid försäljning av mjöl

och gryn av råg eller vete efter den 31 augusti 1940 icke tillämpade högre

priser än som livsmedelskommissionen bestämde.

Beträffande priset vid försäljning av spannmål från Svenska spannmålsaktiebolaget

innefattade beslutet, att vid sådana försäljningar av vete eller

råg, som bolaget enligt livsmedelskommissionens anvisningar hade att verkställa

till kvarninnehavare, följande priser tills vidare skulle tillämpas, nämligen

för fullgod spannmål av normal kvalitet 25 kronor per deciton, fraktfritt,

eller örn transporten skedde sjöledes, eif kvarnplatsen, samt för spannmål

av annan beskaffenhet än nyss är sagt det pris, som med utgångspunkt

från nyssnämnda belopp och med tillämpning av för spannmålsaktiebolaget

gällande kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor borde för spannmålen

utgå.

Utvecklingen på brödsädsmarknaden under innevarande höst har emellertid

framkallat än längre gående statsingripanden än de nu nämnda. I

skrivelse den 11 oktober 1940 föreslog livsmedelskommissionen att beslag

skulle läggas å brödsäd och fodersäd m. m. Beträffande de priser

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

till vilka beslagtagen spannmål skulle inköpas innebar kommissionens förslag

att priset å vete och råg vid hembud till Svenska spannmålsaktiebolaget

före den 1 februari 1940 skulle vara 27 kronor per deciton och vid avstående

efter denna tidpunkt enligt allmänna förfogandelagen 25 kronor per deciton.

Kvarnarnas inköp från spannmålsaktiebolaget av vete och råg borde ske

till ett pris av 27 kronor 35 öre per deciton för att möjliggöra en fri försäljning

till kvarnarna. Priserna å mjöl borde höjas i anslutning till de höjda

spannmålspriserna, dock högst med ett belopp motsvarande 1 krona 35 öre

per deciton spannmål, d. v. s. omkring 2 öre per kilogram mjöl. Ett dylikt

pris skulle erfordra en höjning av förmalningsersättningen med 1 krona

per deciton vete och råg.

Till motivering hade livsmedelskommissionen överlämnat en den 10 oktober

1940 dagtecknad promemoria, som utarbetats av en inom kommissionen tillsatt

kommitté, med vilken adjungerats representanter för jordbruket inom

skilda delar av landet. I promemorian hade framhållits, att en skärpt reglering

av brödsäds- och fodermarknaden vore nödvändig. Fara förelåge

för en icke önskvärd utfodring av brödsäd. Kvarnarnas inköpspriser för

brödsäd överskrede inlösningspriserna, samtidigt som fodersädspriserna

syntes på väg att höjas över brödsädspriserna. Enligt kommitténs mening

borde beslag läggas å all brödsäd och fodersäd samt prisnivån för spannmålen

avvägas på ett sådant sätt, att den onormala prisrelationen mellan

brödsäd och fodersäd avvecklades. Då praktiska hänsyn — alldeles bortsett

från att jordbrukarnas inkomstintressen i den dåliga skördesituationen

borde beaktas — icke syntes göra det möjligt att återställa den önskvärda

prisrelationen mellan brödsäd och fodersäd enbart genom viss justering

nedåt av den nuvarande prisnivån för fodersäd, syntes en prisskala böra

fastställas, där priset för vete och råg höjdes något i jämförelse med inlösningspriset.

För att vinna avsedd effekt med de föreslagna åtgärderna

vöre det enligt kommitténs mening av betydelse att systemet med försäljning

till förmånliga inlösningspriser komme att följas av ett ur jordbrukarnas

synpunkt betydligt sämre tvångsmässigt förfarande, därest en lösning

på frivillighetens väg icke visade sig möjlig att ernå.

I anledning av sagda förslag har Kungl. Maj :t (folkhushållningsdepartementet)

genom kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 869) förordnat örn beslag

å brödsäd och fodersäd m. m. från och med den 16 oktober 1940.

Med stöd av bestämmelser i nyssnämnda kungörelse har härefter statens

livsmedelskommission bestämt de priser, som skola tillämpas vid överlåtelse

av beslagtagen spannmål — för råg och vete 25 kronor per deciton —, därvid

dock dels vid frivillig överlåtelse av beslagtagen säd, beträffande brödsäd

före den 1 februari 1941 och beträffande fodersäd före den 1 mars 1941,

priset skall vara 2 kronor högre för deciton spannmål än som sålunda

angivits, dels ock samma högre pris även skall gälla för spannmål, som

hembjudes Svenska spannmålsaktiebolaget, därest hembudet sker i fråga om

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i.

11

brödsäd före den 1 februari 1941 och i fråga om fodersäd före den 1 mars

1941. Vid kvarns inköp från spannmålsaktiebolaget eller dess ombud eller

från förmedlare skall betalning däremot erläggas med priser, som med 35

öre per deciton spannmål överstiga de nyss nämnda.

Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet) har sedermera genom beslut den

18 oktober och den 8 november 1940, i anledning av livsmedelskommissionens

nyssnämnda skrivelse den 11 oktober 1940 och kommissionens skrivelse

den 29 oktober 1940, funnit gott ändra sitt beslut i ämnet den 31

augusti 1940 sålunda att förmalningsersättningen för vete och råg, som

kvarninnehavare förvärvar från och med den 16 oktober 1940, tills vidare

skall — under i övrigt oförändrade villkor — utgå med 6 kronor 35 öre

för deciton.

Redan då Kungl. Maj:t den 9 augusti 1940 efter förslag av statens livsmedelskommission

fastställde inlösningspriserna för vete och råg av årets

skörd, tedde sig skördeutsikterna mycket ogynnsamma. Med hänsyn härtill

och i syfte att genom en förmånlig prissättning på den i år skördade brödsäden

uppmuntra till utvidgad odling av vete och råg för nästa års skörd

ansågs det motiverat att genomföra en väsentlig höjning av inlösningspriserna

utöver de i fjol fastställda.

För 1939 års skörd tillämpades ett pris av 21 kronor 50 öre för deciton

vid inlösen den 1 juni 1940. Genomsnittspriset för såväl vete som råg var

under större delen av konsumtionsåret 1939/40 ungefär 21 kronor för deciton.

Inlösningspriset för såväl vete som råg av den nya skörden sattes genom

Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut den 9 augusti 1940 till 25 kronor.

Veteavgiften, som alltifrån den 1 november 1939 utgått med 50 öre för deciton,

upphörde den 31 augusti 1940.

I samband med den i början av september genomförda ransoneringen av

mjöl och bröd bragtes spannmålsmarknaden i väsentliga avseenden under

statlig kontroll. Årets felslagna skörd av fodersäd och andra foderväxter i

förening med importspärren har emellertid medfört en markerad knapphet

på foder under innevarande konsumtionsår och därmed framkallat en kraftig

stegring av foderpriserna. För att bringa spannmålsmarknaden i dess

helhet under det allmännas kontroll lades såväl brödsäd som fodersäd under

beslag från och med den 16 oktober. I samband därmed meddelades föreskrift

av innebörd, att spannmål skulle utan hinder av beslaget få försäljas

i den ordning livsmedelskommissionen bestämde. Avsikten var härvid att

låta spannmålshandeln fortgå i stort sett i samma banor som tidigare. För

att uppmuntra jordbrukarna att så snart som möjligt och i varje fall före

den 1 februari 1941 frivilligt utbjuda sin brödsäd stadgades att vid dylika

försäljningar från producenterna priset å brödsäd skall vara 27 kronor för

deciton. Härigenom har brödsädspriset sedan hösten i fjol höjts med nära

30 %.

Departements
chefen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr TA.

Beträffande handeln med beslagtagen brödsäd gäller, att Svenska spannmålsaktiebolaget

eller dess ombud skall vid försäljning av brödsäd till kvarn

uttaga ett pris av 27 kronor 35 öre för deciton fritt kvarnplats. Den prismarginal

av 35 öre för deciton, som sålunda föreligger mellan kvarnarnas

inköpspris fritt kvarnplats och jordbrukarnas försäljningspris fritt anvisat

uppsamlingsställe, är avsedd att täcka vissa av handelns omkostnader. Fraktkostnaderna

bestridas av spannmålsbolaget.

De vidtagna höjningarna av brödsädspriserna inneburo en kraftig stegring

av kvarnarnas råvarukostnader. Örn icke särskilda åtgärder vidtagits

till motverkande av dessa kostnadsstegringar, hade en betydande höjning

av priserna å mjöl och därmed även å bröd blivit ofrånkomlig. Mjöl och

bröd tillhöra våra allra viktigaste livsmedel, icke minst för de mindre bemedlade

befolkningsgrupperna, och en höjning av priserna på dessa livsförnödenheter

är särskilt kännbar i en tid av i övrigt stigande levnadskostnader.

Det måste i nuvarande läge vara av synnerlig betydelse att en stegring

av spannmålspriset såvitt möjligt icke nu får återverka på mjölpriserna.

Det lämpligaste sättet för en dylik reglering av mjölpriset torde vara,

att ersättning av statsmedel utbetalas till kvarnarna för av dem förmald

brödspannmål.

En utväg att motverka höjning av mjölpriserna vore visserligen att tillhandahålla

kvarnarna spannmål från statens reservlager till så lågt pris, att

höjningen av priserna å övrig av kvarnarna inköpt spannmål därigenom

uppvägdes. Kostnaderna för en subvention i dylik form komme icke att

direkt framträda i riksstaten utan i stället att belasta spannmålsbolaget men

i verkligheten bleve statsverkets utgifter för ändamålet desamma, som örn

mjölpriserna hållas nere med stöd av direkt anslag på budgeten.

Med beaktande av dessa synpunkter har Kungl. Majit bemyndigat livsmedelskommissionen

att till den som förmaler brödsäd av årets skörd utbetala

ersättning med belopp, som svarar mot skillnaden mellan kvarnarnas

fastställda inköpspris för brödsäd och 21 kronor för deciton. Förmalningsersättningen

utgör sålunda för brödsäd, som inköpts under tiden 1 september—15

oktober 1940, 4 kronor för deciton och för brödsäd, som inköpts

efter denna tid, 6 kronor 35 öre för deciton. För brödsäd av 1939 års skörd

har förmalningsersättningen bestämts till 1 krona 50 öre för deciton. Ur

kontrollsynpunkt har det ansetts nödvändigt att fastställa samma ersättningsbelopp

för såväl vete som råg. Hänsyn har därför ej kunnat tagas till

att före den 1 september ersättning utgick med 2 kronor för deciton vid förmälning

av råg. På grund därav vidtogs en höjning av priset å rågmjöl i

början av september 1940.

Som villkor för åtnjutande av förmalningsersättning gäller, att vederbörande

kvarn vid försäljning av mjöl icke tillämpar högre priser än som av

livsmedelskommissionen fastställts. Förmalningsersättningen utgår vidare

vid såväl handelsförmalning som lönförmalning för odlarens husbehov. Själv
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

fallet har den förutsättningen uppställts, att kvarn, som vill erhålla formalningsersättning,

så ordnar sin rörelse, bokföring m. m., att erforderlig kontroll

kan utövas av livsmedelskommissionen eller genom dess ombud.

Kostnaderna för utbetalande av förmalningsersättning i enlighet med av

Kungl. Majit hittills meddelade beslut torde för tiden fram till och med den

30 juni 1941 kunna beräknas till nära 32 miljoner kronor på sätt framgår

av följande tablå.

Ersättning för förmald

Myckenhet spannmål

ton kronor/deciton kronor

Lager hos kvarnarna 1/9 1940 .................. 70 000

Kvarnarnas inköp under tiden 1ls>—uho 1940 ---- 87 500

, » » » *l10 1940—30/6 1941 426 000

Summa */„ 1940—3»/6 1941 583 500

1:50

1 050 000

4: —

3 500 000

6: 35

27 051 000

_

31 601 000

Mot den utgift, som sålunda uppstår, svara emellertid betydande inkomster

av från de statliga reservlagren försåld spannmål. Linder tiden 1 september

1940_30 juni 1941 beräknas tillhopa cirka 250 000 ton komma att försäljas

från statens reservlager. Dessa försäljningar ha skett eller skola ske till samma

priser, som vederbörande kvarn vid försäljningstillfället har att erlägga

vid inköp från förmedlare av spannmål av årets skörd. Genom de vidtagna

höjningarna å brödsädspriserna uppskattas spannmålsbolagets inkomster

under budgetåret komma att ökas med drygt 14 miljoner kronor. Om

hänsyn tages till den ökade inkomst för spannmålsbolaget, som sålunda

uppstår genom de höjda spannmålspriserna, kan statsverkets nettoutgift för

förmalningsersättningarna under innevarande budgetår beiäknas till 18

miljoner kronor.

i detta sammanhang torde böra anmälas, att till Kungl. Majit inkommit

åtskilliga framställningar örn att det förhöjda spannmålspris, som gäller vid

frivillig försäljning efter den 15 oktober 1940, skulle tillämpas även då försäljningar

av''spannmål av årets skörd skett dessförinnan. I infordrat yttrande

bär livsmedelskommissionen förklarat sig icke vilja bestrida, att de vidtagna

anstalterna i fråga om inlösningen av spannmål i vissa fall träffat jordbrukarna

på ett sätt, som varit förenat med olägenheter. Enligt kommissionens

mening vore det emellertid omöjligt att göra någon skillnad mellan jordbrukare

eller företag i olika ställning; gånge man in för att lämna ersättning åt exempelvis

lagerhusföreningarna, funnes det ingen rationell grund för en skiljelinje

gent emot andra säljare, utan ersättningsrätten måste utsträckas till en var

jordbrukare, som sålt spannmål före beslagstillfället. Då det för vissa grupper

av säljare ofta måste vara svårt att ordna med tilläggsblad från respektive

köpare — dessa hade ju ofta i sin tur förmalt eller eljest avstått från varan

och kunde således icke erhålla täckning för ifrågavarande utbetalning

återstode, därest ersättningskraven ansåges böra tillmötesgås, ingen annan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 74.

utväg än utbetalning direkt av belopp motsvarande premien. Med hänsyn till

de konsekvenser ett bifall till någon del av framställningarna således skulle

medföra, ansåge kommissionen, att ersättning icke lämpligen kunde utgå i

enlighet med de framställda yrkandena.

Vad livsmedelskommissionen sålunda anfört synes äga fog. Stora praktiska

svårigheter möta otvivelaktigt genomförande av varje anordning,

varigenom jordbrukare, som avyttrat sin spannmål före den 16 oktober 1940,

skulle beredas möjlighet att komma i åtnjutande av samma tilläggspris, som

utgår vid frivillig försäljning under tiden 16 oktober 1940—31 januari 1941.

Dessa svårigheter framträda särskilt i fråga om spannmål, som redan förmalts

vid beslagets ikraftträdande. Full säkerhet för att i dylikt fall jordbrukarna

skola kunna erhålla tilläggspriset torde kunna ernås endast genom direkt

subvention till vederbörande jordbrukare med ett mot tilläggspriset svarande

belopp. Denna anordning synes i praktiken vara ytterst svår att genomföra.

Ur olika synpunkter är det emellertid i nuvarande läge angeläget,

att de jordbrukare, som saluföra sin brödsäd tidigt under hösten, ej komma i

sämre läge än övriga jordbrukare med saluöverskott av brödsäd. Det skulle

därför vara önskvärt, att ifrågavarande tilläggspris utginge även å spannmål,

som försålts före den 16 oktober, därest en i praktiken framkomlig väg

kunde finnas för utbetalande av tilläggspriset. Som en sådan utväg kunde

måhända övervägas en anordning av innebörd, att återförsäljare av brödsäd

eller kvarn, som före den 16 oktober 1940 av producent köpt brödspannmål

av 1940 års skörd, berättigas att av statsmedel utfå ersättning för vad han

visar sig ha efter nämnda dag utöver avtalat pris utbetalat till producenten

för sådan spannmål, dock nied högst 2 kronor per deciton. Örn en sådan

föreskrift meddelas, torde man med hänsyn till rådande konkurrens på förevarande

område kunna räkna med att flertalet av jordbrukarnas egna organisationer

samt åtskilliga kvarnar och privata spannmålshandlare komma

att utbetala det fastställda tilläggspriset till sina leverantörer även för av dem

före den 16 oktober 1940 levererad brödspannmål. Därest riksdagen ej har

något att invända mot att sådan tilläggsbetalning, varom här är fråga, utgår

av statsmedel, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta i

ämnet. För ändamålet torde åtgå omkring 2 miljoner kronor.

För utbetalande av ersättningar vid förmälning av brödsäd samt tilläggspris

skulle sålunda erfordras tillhopa (32 -j- 2 =) 34 miljoner kronor.

Förmalningsersättningarna ha hittills utbetalats från det reservationsanslag

för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, som upptagits

under nionde huvudtiteln i riksstaten för budgetåret 1940/41. Emellertid

synes det lämpligt med hänsyn till syftet med ersättningarna, att desamma

utgå av särskilt anslag under elfte huvudtiteln. Nyssnämnda reservationsanslag

synes böra tillföras ersättning från det nya anslaget för vad som redan

utbetalats i förmalningsersättningar. Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags

natur.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 74. 15

Und:r åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Förmalningsersåttningar å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1940/41 under elfte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av ................ kronor 34 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:90 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förmälning set såttningar. a1 i texten
  2. 2SärU 1940:69 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till för målning sersättningar jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten