Angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål
1940-11-22 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:76 (urtima riksdagen), Angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål
Dokumentets text
Kungl. Majds proposition nr 76.
1
Nr 76.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående ekonomiskt
stöd åt den som lidit förlust i anledning av
vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål;
given Stockholms slott den 22 november 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 22 november 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet fråga örn ekonomiskt stöd
åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära
ändamål och anför därvid följande:
Inledning.
Enligt 1 § lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m. må Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande
militära befälhavare utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör försvarsväsendet
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 76. 2284 40
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning. Vidare må enligt 2 § nämnda
lag Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse
utfärda förbud, som i lagens 1 § avses, i fråga örn anläggning, inrättning,
fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.
Sedermera har Kungl. Majit genom 1 § bevakningskungörelsen den 24 maj
1940 (nr 383), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 2 juli
1940 (nr 674), förordnat, att förbud som avses i 1 § omförmälda lag må meddelas
av den på stället varande högste befälhavaren samt att förbud som i 2 §
samma lag sägs må utfärdas av länsstyrelse såvitt angår anläggning, inrättning,
fartyg eller luftfartyg som där sägs jämte till sådan anläggning eller inrättning
hörande område. Enligt 1 § bevakningskungörelsen äger länsstyrelse, då
synnerliga skäl därtill föranleda, meddela förbud som nyss nämnts jämväl
i fråga örn annat område av betydelse för försvarsväsendet.
Såväl före som efter bevakningskungörelsens tillkomst ha avspärrningsbeslut
för tillgodoseende av militära syften meddelats dels av länsstyrelserna
med stöd av 6 § i landshövdinginstruktionen dels ock av vederbörande militära
befälhavare. I vissa fall lia, utan att formligt beslut örn avspärrning av visst
område meddelats, en faktisk avspärrning kommit till stånd därigenom att
sådana militära åtgärder, t. ex. minering, vidtagits att området icke utan fara
kunnat beträdas.
Förutom nu nämnda avspärrningar förekomma avspärrningsåtgärder i militärt
syfte, vilka avse att utestänga endast särskilda grupper av personer. I
vissa fall har sålunda Kungl. Majit på framställning av vederbörande länsstyrelse
meddelat förbud att uppehålla sig inom viss ort eller visst område för
annan än den, som är fast bosatt inom orten eller området. Vidare har genom
ett flertal kungörelser stadgats förbud för utlänning att uppehålla sig eller
vistas inom vissa delar av riket.
Avspärrningsåtgärder av nu angivet slag ha i stor utsträckning företagits i
kustområdena samt i fjälltrakterna och inom vissa andra turistområden. Självfallet
ha under sådana förhållanden ekonomiska förluster i viss omfattning
uppstått särskilt för personer som ha inkomst av turisttrafiken och badlivet.
Till Kungl. Majit ha hittills inkommit ett trettiotal ansökningar örn ersättning
för uppgivna förluster föranledda av avspärrningar. Ansökningarna förskriva
sig huvudsakligen från innehavare av bad- och turisthotell, pensionat, sommarrestauranger,
sommarvillor avsedda för uthyrning, vandrarhem, tältstäder,
kaféer, kaffeserveringar, kiosker, varm- och kallbadhus, badhytter avsedda att
uthyras, friluftsbad och dylikt. Ersättning har i några fall begärts av annan än
företagets innehavare, såsom av anställda personer. Ävenledes ha ersättningsanspråk
någon gång rests av personer som inom det avspärrade området utövat
verksamhet av annat slag än som förut angivits, t. ex. av fiskare, vilkens
fiskevatten minerats, eller av den som drivit färjtrafik inom avspärrat hamnområde.
I anledning av nämnda ansökningar upptog jag efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet frågan örn ersättning åt den som lidit
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 3
ekonomisk förlust genom avspärrningsåtgärder till behandling i statsrådet den
20 september 1940. Därvid anförde jag bland annat följande:
I motsats till vad fallet är i fråga örn den, som beröres av rekvisition och
annan tvångsanskaffning för militära ändamål, finnas inga bestämmelser meddelade,
som grunda rätt till ersättning åt den, som drabbas av sådan indirekt
förlust som nyss nämnts. Någon anledning att införa sådana bestämmelser av
generell innebörd synes heller icke föreligga. Då så många medborgare av
andra av krisläget föranledda orsaker, beredskapstjänstgöring m. m., få finna
sig i genomgripande förändringar i sin ekonomi utan att kunna göra anspråk
på full kompensation, lärer det icke kunna komma ifråga att låta de personer,
som genom avspärrnings- och därmed jämförliga åtgärder få vidkännas ekonomiska
följder, intaga någon principiell särställning. Ett åtagande från statens
sida att i princip lämna ersättning för intrång av ifrågavarande slag är för
övrigt uteslutet redan av statsfinansiella skäl.
Emellertid kunna fall förekomma, där ett avvisande av varje anspråk på
ersättning för förlust på grund av åtgärder av ifrågavarande slag skulle irinea
bära en obillighet. Sålunda kan i vissa fall sambandet mellan en avspärrningsåtgärd
och därav härflytande ekonomisk förlust för enskild person vara så påtagligt,
att förlusten måste betecknas såsom direkt förorsakad av åtgärden
ifråga. Är den ekonomiska påföljden för den enskilde i ett sådant fall av så
ingripande innebörd, att hans levebröd därigenom äventyras, eller eljest av
avgörande betydelse för hans framtida utkomst, torde det få anses vara med
rätt och billighet överensstämmande, att understöd lämnas från statens sida
åtminstone i sådan utsträckning, att en hotande ekonomisk katastrof undvikes.
Å andra sidan är det uppenbart, att bedömandet av framställningar örn dylika,
understöd måste ske med den största urskilning och med iakttagande av enhetliga
principer. För ernående av en fast grund härvidlag synes det vara nödvändigt,
att vissa normer uppställas med angivande av de förutsättningar, som
böra vara för handen för att understöd överhuvud skall kunna ifrågakomma.
Utarbetandet av dylika normer torde förutsätta ingående överväganden av
såväl juridisk som ekonomisk art. Med hänsyn till problemets ömtåliga och
ur finansiell synpunkt betydelsefulla natur synas dessa överväganden i första
hand böra anförtros åt en särskild inom försvarsdepartementet tillkallad utredningsman,
som jämväl skall hava till uppgift att avgiva förslag rörande de
principer, som böra ligga till grund för bedömande av anspråk av ifrågavarande
slag. Därvid torde uppmärksamhet böra ägnas icke blott åt de rena
avspärrningsfallen utan även åt andra slag av ingripanden från statens sida,
som kunna anses vara därmed jämförliga.
Utredningen torde jämväl böra omfatta den organisatoriska sidan av problemet.
Att prövningen av ansökningar örn understöd bör ligga i Kungl. Majds
hand synes för vinnande av enhetlighet i bedömandet av de särskilda fallen
vara nödvändigt. Den utredning, som måste föregå ansökningsärendenas prövning
hos Kungl. Majit, kan tänkas böra anförtros antingen åt länsstyrelserna
eller möjligen åt de nyligen inrättade värnpliktslånenämnderna i länen. Vad
beträffar formen för understöden, torde dessa i allmänhet böra lämnas utan
återbetalningsskyldighet, men tänkbart är, att i vissa fall understöden helt
eller delvis böra äga karaktär av lån. För verksamhetens finansiering torde
det ligga närmast till hands att å riksstaten upptaga ett särskilt anslag för
ändamålet, men även andra utvägar torde måhända kunna komma ifråga.
På därom av mig i anslutning till det anförda gjord hemställan bemyndigade
Kungl. Majit mig att utse en utredningsman att inom departementet biträda
med utredning angående principerna för ersättning för ekonomisk förlust i
4
Kungl. Majds proposition nr 76.
anledning av dispositioner för militära ändamål ävensom avgiva det förslag
vartill utredningen kunde föranleda. Den 3 oktober 1940 anmodade jag borgmästaren
Maths Heuman att utföra ifrågavarande uppdrag.
Med skrivelse den 13 november 1940 har utredningsmannen avgivit promemoria
örn ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa
åtgärder som vidtagits för militära ändamål. Promemorian torde få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet. Över promemorian hava efter remiss
utlåtanden avgivits av chefen för försvarsstaben, riksvärderingsnämnden och
statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län.
Utredningsmannens promemoria samt däröver avgivna yttranden.
Sedan i promemorian inledningsvis erinrats örn att staten vid vissa andra
av försvarsberedskapen föranledda ingripanden i den enskildes rättsförhållanden
utgiver ersättning eller eljest lämnar ekonomiskt stöd, redogöres närmare
för de olika avspärrningsåtgärder, som förekomma och de på grund därav till
Kungl. Majit ingivna framställningarna örn ersättning.
Beträffande frågan, huruvida staten i någon form bör lämna ersättning åt
den som lidit förlust genom en avspärrningsåtgärd, erinras till en början
örn att staten icke kan anses ha någon rättslig skyldighet därtill med hänsyn
till att fråga är örn i laga ordning tillkomna ingripanden i den enskildes rättssfär.
Den som lider skada genom avspärrning kan alltså, bortsett från vissa
undantagsfall som sakna praktisk betydelse, icke erhålla annan ersättning än
den staten av billighetsskäl anser sig böra lämna. I nämnda avseende framhålles,
att det icke, i likhet med vad som sker vid rekvisition och annan tvångsanskaffning
för militära ändamål då staten tillgodogör sig visst värde, kan
ifrågakomma att i princip tillerkänna var och en vilkens företag blivit avspärrat
full ersättning för uppkommen skada, medan å andra sidan den motsatta
ståndpunkten att avvisa varje ersättningsanspråk icke kan anses rimlig.
I promemorian förordas en medelväg mellan nämnda båda ståndpunkter, nämligen
den att man, liksom i fråga örn understöd åt värnpliktig samt i fråga örn
ersättning för skada uppkommen på grund av isolering som påbjudes vid smittsamma
kreaturssjukdomar, låter understöd eller ersättning utgå i fall då verkligt
behov därav föreligger.
Krån den nu angivna utgångspunkten uppställas i promemorian vissa förutsättningar
som böra vara för handen för att ersättning eller understöd över
huvud skall kunna ifrågakomma.
I första hand skall enligt promemorian krävas, att den som framställer
ersättningsanspråk kan bevisa eller åtminstone göra sannolikt, att den skada
för vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen eller, närmare bestämt,
att skadan skulle ha uteblivit örn avspärrning icke kommit till stånd.
Ersättning skulle sålunda vara utesluten, örn man kan utgå ifrån att rörelsen
på grund av den allmänna depressionen, värnpliktsinkallelserna, trafiksvårigheterna,
risken för tvångsevakuering, det av kriget föranledda uteblivandet av
5
Kungl. Majlis proposition nr 76.
utländska turister, det avspärrade områdets utsatta läge vid krigsutbrott och
dylikt, ändock skulle ha blivit nedlagd. På grund av angivna förutsättning
skulle, med visst undantag för vilket senare redogöres, ersättning icke heller
ifrågakomma då man med hänsyn till tidigare års vinstresultat, omsättningen
vid liknande företag i jämförlig belägenhet o. s. v. måste utgå ifrån att rörelsen
icke skulle ha lämnat något överskott.
Vidare uppställes såsom förutsättning för erhållande av ersättning, att avspärrningen
medfört en avsevärd rubbning av den skadelidandes ekonomi.
Kommuner skola sålunda icke kunna erhålla ersättning; ej heller bolag, föreningar,
stiftelser eller enskilda personer, när den förlust som uppstått genom
avspärrningen icke är större än att den kan bäras.
Ytterligare uppställes den förutsättningen att, i likhet med vad som gäller
enligt allmänna skadeståndsregler, allenast den som omedelbart drabbas av
skadan skall kunna göra anspråk på ersättning. Endast den som är ägare till
eller eljest disponerar över företag eller fastighet inom det avspärrade området
men icke t. ex. den som är anställd i företaget och som genom avspärrningen
blivit arbetslös skulle sålunda vara berättigad till ersättning.
I promemorian uppställes vidare det kravet, att avspärrningen skall hava
varit så total, att rörelsen i fråga blivit under viss ej alltför kort tid helt nedlagd.
Har rörelsen fortfarande bedrivits, bör innehavaren själv bära den
förlust som uppstått genom den av avspärrningen förorsakade minskade omsättningen.
Slutligen angives, att ersättning bör vara utesluten i sådana fall där annan
avspärrningsåtgärd icke företagits än den, att förbud utfärdats för utlänning
att vistas inom visst område. Att staten icke bör utgiva ersättning för förlust
som föranletts av sådant förbud anses ligga i sakens natur. Ersättning skall
icke heller utgå till utlänning, som lidit förlust därigenom att han på grund
av förbudet hindrats att utöva näring eller annan förvärvsverksamhet.
Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning eller understöd skall utgå,
därest ovan angivna förutsättningar äro för handen, anföres i promemorian
att det av principiella skäl kunde synas ligga nära till hands att lösa problemet
på sätt som skett beträffande understödet åt de värnpliktiga, Understöd skulle
i så fall utgå dels i form av dagspenning till rörelsens innehavare och hans
familjemedlemmar dels i form av räntefritt lån utan säkerhet. Mot en sådan
lösning åberopas emellertid, att den komme att verka ganska ojämnt. Sålunda
skulle den som har att förränta upplånat kapital, erlägga försäkringsavgifter
och skatter etc. icke alltid vinna nödig hjälp. En sådan stödform skulle vidare
medföra en ganska vidlyftig administrativ apparat och mycket arbete. I promemorian
förordas i stället, att ersättning skall utgå för den verkliga förlusten,
dock så att ersättningsbeloppet skall maximeras till 10,000 kronor per
år för varje avspärrat företag. Det framhålles, att man icke, såsom beträffande
de värnpliktiga, kan åberopa statsfinansiella skäl mot att giva dem som lidit
förlust genom avspärrning full ersättning. För att dessa senare sålunda sättas
i bättre läge än värnpliktiga, som genom värnpliktstjänstgöringen hindras att
utöva sitt yrke, kan enligt promemorian åberopas vissa principiella skäl. I
6
Kungl. Majus proposition nr 76.
detta avseende framhålles, att värnplikten i princip skall fullgöras av alla
manliga medborgare och att det ligger i värnpliktens idé att de olägenheter
som förorsakas av värnpliktstjänstgöringen måste bäras av den enskilde även
örn olägenheterna för den ene kunna vara avsevärt större än för den andre.
Avspärmingsåtgärderna drabba däremot blott ett fåtal personer och de träffa
synnerligen ojämnt och slumpartat. Då avspärmingsåtgärderna i regel beslutas
av lokala militära myndigheter, ligger det nämligen i sakens natur, att
frågan, örn en avspärrning är nödvändig eller icke samt med vilken stränghet
den skall genomföras, kommer att lösas enligt olika grunder.
I fråga örn beräkningen av den förlust som uppstått genom en avspärrningsåtgärd
hänvisas i promemorian till de allmänna skadeståndsreglerna. Ersättning
skall alltså utgå dels för utebliven vinst dels ock för sådana utgifter som
den av avspärrningen drabbade måst vidkännas till ingen nytta, såsom räntor
på upplånat kapital, skatter, försäkringar, iordningställande av lokaler, ersättning
till personal som måst uppsägas i anledning av avspärrningen etc.
Beträffande uppskattningen av vinsten erinras särskilt örn att man i många
fall icke kan utgå ifrån att vinsten under avspärrningstiden skulle ha uppgått
till lika högt belopp som under samma tid närmast föregående år eller att
överhuvud någon vinst skulle ha uppstått. I fråga örn hur ersättningen för
utebliven vinst och onödiga utgifter närmare bör beräknas må hänvisas till
promemorian. Anmärkas må allenast, att i promemorian förordas, att ersättning
för onödiga utgifter skall kunna utgå även örn företaget kan beräknas
icke skola hava givit någon vinst under avspärrningstiden.
Prövningen av ansökningar örn ersättning föreslås skola läggas i Kungl.
Maj:ts hand, under det att utredningen angående framställda ersättningsanspråk
skall förläggas till länsstyrelserna.
I fråga örn de kostnader som ett genomförande av förslaget skulle medföra
framhålles, att det icke är möjligt att göra annat än en approximativ uppskattning
därav. Med utgångspunkt från hittills framställda ersättningsanspråk
beräknas, att kostnaderna för innevarande budgetår icke komma att överstiga
100,000 kronor.
I promemorian anföres slutligen, att en viss släktskap kan synas föreligga
mellan de nu behandlade avspärrningsfallen och andra fall där staten av
militära skäl meddelat föreskrifter som hindra eller försvåra utövandet av
viss näringsverksamhet. Såsom exempel härpå erinras örn förbudet att utan
särskilt tillstånd bruka fotografiapparat å luftfartyg, varigenom utövandet av
flygfotografyrket tillsvidare omöjliggjorts, ävensom örn förbudet mot försäljning
av flygfotografier. I promemorian anföres härom vidare:
Vägande skäl torde kunna åberopas för att icke i ersättningshänseende
jämställa nämnda fall med avspärrningsfallen. Örn staten finner att utövandet
av viss näringsverksamhet innebär sådan fara för rikets säkerhet
att verksamheten helt måste förbjudas, synes det rimligast att den som drivit
sådan verksamhet själv får bära följderna av förbudet. Det må vidare framhållas
att de särskilda skäl som tala för att ge dem som åsamkats förlust genom
avspärrningsförbud en speciellt gynnsam ställning, nämligen att avspärrning
i regel beslutats av lokal myndighet och att avspärrningsförbuden verka synner
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 76
ligen ojämnt, icke göra sig gällande i nu ifrågavarande fall. Om ersättning i
dessa fall över huvud skall ifrågakomma, bör så ske endast örn det i ett
speciellt fall föreligger särskilt ömmande omständigheter. Att uppdraga
några principiella riktlinjer för behandlingen av dylika ersättningsanspråk
synes således icke böra ifrågakomma.
I de över promemorian avgivna yttrandena har man allmänt uttalat sig
för att ekonomiskt stöd i viss omfattning beredes den som lidit förlust genom
avspärrningsåtgärder. I några yttranden har framhållits nödvändigheten av
att stödverksamheten i möjligaste mån begränsas och att ersättningsreglerna
erhålla sådant innehåll, att staten icke ikläder sig garantier för konjunkturförluster
eller sådana skador som envar medborgare måste vara beredd att
underkasta sig under krisförhållanden. Särskilt vore det angeläget, att ersättningsbestämmelserna
icke finge prejudicierande betydelse i fråga örn förluster
som någon lidit genom nödvändiga statsingripanden av annan art under
rådande kristid.
Beträffande de förutsättningar som böra gälla för att ersättning över huvud
skall ifrågakomma ha de i promemorian uppställda förutsättningarna i allmänhet
godkänts. Emellertid ha i vissa yttranden föreslagits ändringar såväl
i skärpande som i mildrande riktning. I den förra riktningen ha statskontoret
och länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sig. Nämnda myndigheter
ha sålunda förordat strängare krav än de i promemorian uppställda
rörande sökandens ekonomiska ställning. Statskontoret har framhållit, att
anledning icke förelåge att bereda de av avspärrningarna drabbade medborgarna
understöd efter gynnsammare grunder än som tillämpades i fråga
örn till värnpliktstjänstgöring inkallade. Det syntes därför icke vara tillräckligt,
»att förlusten i förhållande till sökandens ekonomiska ställning varit så
betydande, att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens
ekonomi». Enligt ämbetsverkets förmenande borde i stället understödsbehovet
bedömas i nära anslutning till de grunder som tillämpades beträffande familjebidrag
åt värnpliktiga under krigstjänstgöring. Länsstyrelsen i Stockholms
län har förordat, att det borde krävas att den genom avspärrning uppkomna
förlusten medfört en så avsevärd rubbning av sökandens ekonomi att
sökandens utkomst därigenom äventyrades. Ifrågavarande båda myndigheter ha
vidare uttalat sig för att därjämte det kravet uppställes, att sökanden gjort vad
på honom skäligen ankommit för att upphäva eller minska förlustens inverkan
på hans ekonomi, bland annat genom att söka skaffa sig annan anställning.
Vissa uppmjukningar ha föreslagits dels av länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län dels ock av länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands
län. Förstnämnda länsstyrelse har framhållit, att det uppställda kravet
på omedelbar förlust kunde leda till uppenbar obillighet emot en person som
haft hela sin inkomst från anställning i annan tillhörigt företag. De tre
sistnämnda länsstyrelserna ha förordat, att ersättning borde kunna utgå även
när en avspärrad rörelse icke varit helt nedlagd. Länsstyrelsen i Jämtlands
län har i detta avseende anfört:
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Kravet på att rörelsen skall hava varit helt nedlagd till följd av avspärrningen
kan länsstyrelsen dock icke oreserverat biträda. Villkoret är visserligen
av stor betydelse med hänsyn till ansökningsärendenas praktiska handläggning,
då därigenom skulle elimineras de svårutredda och svårbedömliga
fall, där ersättning kan komma att yrkas allenast på grund av väsentligt
minskad omsättning, vars orsaker kunna bero av ett flertal olika faktorer.
Emellertid torde ofta förekomma, att de ekonomiskt mera bärkraftiga företagen
finna det med sin fördel förenligt att helt inställa rörelsen vid avspärrning,
under det att de ekonomiskt svagare i det längsta söka fortsätta
driften, enär ett totalt nedläggande av densamma för viss tid skulle innebära
ekonomiskt sammanbrott. Det torde också kunna ifrågasättas, örn det ur
samhällets synpunkt kan vara välbetänkt att premiera nedläggandet av bedriven
näring, låt vara att densamma icke är ett livsvillkor för folkförsörjning
eller försvar.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har under åberopande av de olikartade
förhållanden som kunde ifrågakomma och svårigheterna att fastslå generella
regler som i alla de skiftande fallen fyllde berättigade anspråk på billighet
ifrågasatt, att i bestämmelserna borde inrymmas möjlighet för Kungl. Majit
att, där särskilda skäl föreligga, dispensera från de villkor som uppställts
för ersättnings erhållande.
Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning skall utgå har man i
yttrandena i regel uttalat sig för den i promemorian föreslagna lösningen.
Statskontoret och länsstyrelsen i Malmöhus län lia emellertid förordat att
understödet skulle utgå efter andra grunder. Statskontoret har sålunda uttalat,
att understödets storlek borde bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse
med de regler som gälla för familjebidrag åt värnpliktiga, dock att därutöver
särskilt bidrag för bevarande åt företagaren av i företag nedlagt kapital där
så funnes påkallat syntes böra utgå till gäldande av skuldräntor och andra
ofrånkomliga utgifter för företaget för den tid avspärrningen varar. Måhända
borde därjämte möjlighet föreligga att efter avspärrningens hävande tilldela
understödstagaren lån enligt för värnpliktslån gällande grunder. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har förordat en liknande lösning. Ersättning borde utgå
dels för sådana utgifter som den av avspärrningen drabbade måste vidkännas
utan att därav draga någon positiv nytta dels ock därutöver med dagspenning
för varje dag förvärvskällan på grund av avspärrningen varit ur funktion.
Vidare borde bostadsbidrag och sjukbidrag kunna utgå efter ungefärligen
samma grunder som till värnpliktiga.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig icke kunna godkänna den
i promemorian förordade principen att full gottgörelse bör lämnas för förlusten
utan har förordat, att sökanden själv åtminstone som regel borde bära
en del av förlusten. Även riksvärderingsnämnden har uttalat sig i samma
riktning under framhållande av att giltiga skäl saknades för att icke låta
behovsprövningen gälla även vid bestämmande av ersättningens belopp.
Principen antingen full ersättning eller ock ingen alls vore allt för schematisk.
Överhuvud syntes det riksvärderingsnämnden icke vara välbetänkt att genom
alltför detaljerade regler binda den prövande myndigheten vid bedömande
av förekommande ersättningsanspråk.
9
Kungl. Majds proposition nr 76.
Beträffande den i promemorian föreslagna maximeringen av ersättningen
till 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag har en länsstyrelse förklarat
att bestämmelsen gjorde intryck av en viss godtycklighet, under det att
två länsstyrelser uttryckligen angivit att en maximering vore påkallad. Riksvärderingsnämnden
har ifrågasatt huruvida den översta gränsen för ersättning
borde sättas så lågt som till 10,000 kronor.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att viss tidsfrist borde utsättas
inom vilken ansökning borde ingivas, exempelvis inom tre månader från det
avspärrningsbeslutet meddelades eller, vid avspärrning före bestämmelsernas
ikraftträdande, inom samma tid från sistnämnda tidpunkt.
Mot de i promemorian upptagna organisatoriska föreskrifterna har någon
anmärkning icke framställts.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utredningsmannen i anslutning
till de av mig i förenämnda anförande till statsrådsprotokollet den
20 september 1940 uppdragna riktlinjerna i en i ärendet utarbetad promemoria
framlagt förslag angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning
av avspärrningsåtgärder. I promemorian angivas dels under vilka förutsättningar
ersättning över huvud skall ifrågakomma dels ock de grunder efter
vilka ersättningen skall utgå.
I fråga om de i promemorian uppställda förutsättningarna finner jag mig,
liksom de hörda myndigheterna i gemen, i stort sett kunna ansluta mig till
desamma. Beträffande det i ett par yttranden framställda yrkandet, att i
avseende å sökandens ekonomiska ställning ännu strängare krav skulle uppställas
än den i promemorian angivna förutsättningen att avspärrningen medfört
en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi, vill jag erinra därom,
att samma förutsättning uppställts för erhållande av värnpliktslån. Den
ytterst snäva behovsprövning som, främst av statsfinansiella skäl, har måst
uppställas i krigsfamiljebidragsförordningen synes i avspärrningsfallen icke
vara påkallad. Beträffande det i några yttranden framställda förslaget, att
såsom förutsättning för erhållande av understöd skulle uppställas, att sökanden
gjort vad på honom ankommit för att upphäva eller minska förlustens inverkan
på hans ekonomi, återfinnes en liknande föreskrift bland de i förordningen
örn värnpliktslån uppställda betingelserna för erhållande av sådant
lån. Även örn det knappast synes sannolikt, att den som blivit drabbad av
en avspärrningsåtgärd skulle underlåta att göra vad på honom skäligen ankommer
för att avvärja de av avspärrningen framkallade svårigheterna, finner
jag mig likväl av principiella skäl böra förorda, att även för avspärrningsf allen
den förutsättningen uppställes, att dylik underlåtenhet icke föreligger.
I åtskilliga yttranden ha föreslagits uppmjukningar av de i promemorian
angivna förutsättningarna. Sålunda har från några håll förordats, att understöd
borde kunna ifrågakomma för den som varit anställd i ett avspärrat
företag samt att ersättning skulle kunna utgå även när den avspärrade rörelsen
icke varit helt nedlagd. Även örn billighetsskäl tala för att icke, såsom i prome
-
Departements
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
morian skett, utesluta dylika fall från ersättning, kan jag med hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna icke förorda, att ersättning i nämnda fall
regelmässigt skall utgå. Då det emellertid icke kan förnekas, att ett uppställande
av allmänna regler rörande förutsättningarna för erhållande av ersättning
kan komma att någon gång medföra resultat som äro stridande mot
billigheten, vill jag, såsom i ett yttrande ifrågasatts, förorda, att Kungl. Majit
medgives rätt att, där särskilda skäl föreligga, utbetala ersättning även om
någon av de i promemorian uppställda allmänna förutsättningarna icke
skulle vara för handen.
Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning skall utgå har man i
flertalet yttranden godkänt förslaget, att ersättning i princip skall utgå för
hela förlusten, d. v. s. för utebliven vinst ävensom för sådana utgifter, som
den av avspärrningen drabbade fått vidkännas utan motsvarande nytta.
Statskontoret och en länsstyrelse ha förordat en stödform, enligt vilken ersättning
väl skulle utgå för utgifter som nyss nämnts men ersättningen för utebliven
vinst bortfalla och ersättas med viss dagspenning i huvudsaklig överensstämmelse
med de regler som gälla för familjebidrag åt värnpliktiga. Då den
sålunda förordade stödformen i mångå fall icke torde medföra effektiv hjälp
åt den som lidit förlust till följd av en avspärrningsåtgärd och då densamma
vidare skulle verka synnerligen ojämnt, framför allt därigenom att den ofta
skulle leda till en privilegiering av de företag som arbeta med lånat kapital,
kan jag icke förorda densamma. Beträffande det i ett par yttranden framställda
förslaget, att sökanden i princip icke skulle erhålla ersättning för hela
förlusten utan att ersättningens storlek skulle göras beroende av behovet,
synes det som örn uppställandet av en sådan regel skulle vålla onödiga svårigheter
vid fastställande av ersättningsbeloppen. Därest den i promemorian
uppställda förutsättningen att bevisat orsakssammanhang skall föreligga mellan
avspärrningen och förlusten strängt upprätthålles, torde det visa sig, att
ersättningarna i regel icke komma att uppgå till alltför stora belopp. Jag
ansluter mig alltså till den i promemorian förordade lösningen, att i princip
hela förlusten bör ersättas. Dock synes det, i likhet med vad jag förordat
i avseende på prövningen av förutsättningarna för att ersättning över huvud
skall utgå, böra tillkomma Kungl. Maj :t att med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet avgöra, huruvida icke jämkning nedåt bör äga rum av
ersättningsbeloppets storlek. Med hänsyn till att i ett eller annat fall mycket
stora förluster kunna tänkas ha uppstått, bör såsom i promemorian förordats
en maximering av ersättningarna äga rum. Det föreslagna maximibeloppet
10,000 kronor per år för varje avspärrat företag synes väl avvägt.
I ett yttrande har förordats, att frågan örn ersättning för sådana förluster
som uppstått genom i militärt syfte företagna brosprängningar och vägavspärrningar
även borde regleras. I den mån genom sådana åtgärder en faktisk avspärrning
av visst område kommit till stånd och därigenom någon hindrats att
inom området driva handel eller utöva annan näringsverksamhet eller disponera
över fastighet, komma de nu uppdragna ersättningsprinciperna att bli
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
direkt tillämpliga. Örn en väg- eller broavspärrning föranlett ökade transportkostnader
eller omöjliggjort leveranser, synes däremot ersättning icke böra
ifrågakomma. Försvarsberedskapen kommer självfallet att på indirekt väg
framkalla betydande förluster för stora befolkningsgrupper. Det synes emellertid
föreligga en vittgående principiell skillnad mellan förluster som genom avspärrningsåtgärder
direkt drabba en enskild person oell de förluster som på
indirekt väg kunna framkallas genom exempelvis en vägavspärrning.
Att såsom i ett yttrande förordats stadga, att ersättningsanspråk för att
bliva beaktat måste framställas inom viss tid, synes kunna leda till obilliga
resultat i sådana fall där den som lidit skada genom avspärrningen saknat
kännedom örn. att ersättning kan utgå eller då den skadelidande sökt
själv bära förlusten men sedermera funnit detta omöjligt. Då något större
antal ersättningsanspråk icke kunna förväntas bliva framställda sedan någon
tid förflutit synes icke heller av praktiska eller statsfinansiella skäl erforderligt
att införa någon tidsbegränsning.
Beträffande den organisatoriska sidan av problemet har jag i förut berörda
yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, ätt prövningen av ansökningar örn
understöd för vinnande av enhetlighet vid bedömandet syntes böra ligga i Kungl.
Majlis hand. Denna lösning, vilken förordats jämväl i promemorian, har lämnats
utan erinran i de avgivna yttrandena. I promemorian har föreslagits, att
den utredning, som måste föregå ansökningsärendenas prövning hos Kungl.
Majit, skulle anförtros åt länsstyrelserna. Nämnda förslag, vilket av samtliga
hörda myndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran, finner jag välgrundat.
Mot det i promemorian beräknade medelsbehovet 100,000 kronor för innevarande
budgetår har jag icke något att erinra. För att ersättningarna skola
bliva till verklig hjälp synes det nödvändigt, att desamma utbetalas snarast
möjligt. Med hänsyn härtill torde det föreslagna beloppet böra upptagas såsom
ett särskilt reservationsanslag å tilläggsstat till den löpande riksstaten.
I promemorian ha slutligen berörts vissa andra fall, där staten av militära
skäl meddelat föreskrifter som hindra eller försvåra utövandet av viss näringsverksamhet,
t. ex. förbudet mot flygfotografering. I promemorian har framhållits,
att de särskilda skäl som tala för att ge dem som åsamkats förlust
genom avspärrningspåbud en speciellt gynnsam ställning icke göra sig gällande
i nu ifrågavarande fall samt att, därest i dessa fall ersättning över huvud
skall ifrågakomma, ersättning bör utgå endast örn i ett speciellt fall föreligga
särskilt ömmande omständigheter. För egen del finner jag denna ståndpunkt
riktig. Den omständigheten, att allmänna principer uppställts rörande ersättning
för skada föranledd av avspärrningar, bör alltså icke kunna åberopas till
stöd för ersättningsanspråk som grunda sig på andra av försvarsberedskapen
föranledda statliga ingripanden.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
dels godkänna de sålunda av mig förordade grunderna för utbetalande
av ersättning åt den som lidit förlust i anledning av
vissa åtgärder som vidtagits för militära ändamål;
dels ock till Ersättningar för förluster i anledning av vissa
åtgärder för militära ändamål å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1940/41 under fjärde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av .................................... kronor 100,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
K. G. Linden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
13
Bilaga.
P. M.
om ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa
åtgärder som vidtagits för militära ändamål.
Upprätthållandet av försvarsberedskapen medför självfallet ofta ingripanden
i den enskildes rättssfär vilka för honom medföra förskjutningar i hans
förmögenhetsläge. Så är fallet vid rekvisition och annan tvångsanskaffning
för militära ändamål. Även beredskapstjänstgöringen framkallar i regel rubbningar
i den inkallades och hans familjs ekonomi. I de angivna fallen har
staten ansett sig böra i viss omfattning kompensera den enskilde för dessa
förluster eller bereda honom erforderligt ekonomiskt stöd. Yid rekvisition
och därmed jämförbara förfoganden, då staten tager i anspråk en enskild
persons egendom, lämnas sålunda, bortsett från vissa undantagsfall, full ersättning
för förnödenhet eller tjänstbarthet som tages i anspråk. Yad beredskapstjänstgöringen
åter beträffar utgår däremot icke full ekonomisk kompensation
åt den vars arbetskraft genom värnplikten tages i anspråk. Staten sörjer
emellertid för den värnpliktiges underhåll och lämnar därutöver under vissa
förutsättningar ekonomiskt stöd åt den värnpliktige och hans familj. Till
familjemedlemmarna utgå sålunda familjepenning, avsedd för tryggande av
familjens livsuppehälle, hyresbidrag för tillgodoseende av bostadsbehovet,
näringsbidrag för anställande hos näringsidkare av arbetskraft för verksamhetens
upprätthållande samt sjukbidrag för bestridande av kostnader för
erforderlig läkare- och sjukhusvård m. m. Samtliga dessa fyra bidragsformer
förutsätta att det visas att behov av understöd föreligger, dock utgår av
familjepenningen visst grundbelopp oberoende av örn behov är för handen.
Värnpliktig som till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i ekonomiska
svårigheter kan därjämte under vissa förutsättningar erhålla räntefritt lån
utan säkerhet, s. k. värnpliktslån.
Kännetecknande för nu nämnda ingripanden i den enskildes rättsförhållanden
är att staten antingen tillgodogör sig en persons arbetskraft eller tar i
anspråk hans egendom. På senare tid ha emellertid vissa andra i militärt syfte
företagna ingripanden, vilka medfört ekonomisk förlust för enskilda personer
eller andra rättssubjekt, gjort sig uppmärksammade. Det utmärkande för dessa
ingripanden är att det fria tillträdet till vissa områden som äro av betydelse
för försvarsväsendet av civil eller militär myndighet förhindras och att därigenom
möjligheten att driva handel eller annan näring å området försvåras
eller omöjliggöres eller att någon eljest hindras att ekonomiskt utnyttja å området
befintlig egendom.
De avspärrningar som i militärt syfte företagits grunda sig i stor utsträckning
på stadganden i lagen den 17 maj 1940, med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m. samt på den med stöd av denna lag den 24 maj 1940 utfärdade
bevakningskungörelsen, vilken ändrats genom kungörelsen den 2 juli
1940, nr 634. Enligt 1 § i nämnda lag må Konungen eller enligt Konungens
bemyndigande vederbörande militära befälhavare utfärda förbud för obehöriga
att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som tillhör
försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning. Vidare må
enligt 2 § i lagen Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande
länsstyrelse utfärda förbud, som i lagens 1 § avses, i fråga örn an
-
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
läggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse
för försvarsväsendet.
Genom 1 § i bevakningskungörelsen har förordnats, att förbud som avses i
1 § av lagen må meddelas av den på stället varande högste befälhavaren samt
att förbud som avses i 2 § i lagen må utfärdas av länsstyrelse såvitt angår
anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg som där sägs jämte till sådan
anläggning eller inrättning hörande område. Enligt 1 § bevakningskungörelsen
äger länsstyrelse, då synnerliga skäl därtill föranleda, meddela förbud som
nyss nämnts jämväl i fråga örn annat område av betydelse för försvarsväsendet.
Överträdelse av nämnda förbud straffas med dagsböter eller fängelse.
Med stöd av ifrågavarande lag och kungörelse ha i stor utsträckning av
länsstyrelse eller vederbörande militära befälhavare utfärdats avspärrningsförbud.
Yid förbuds meddelande böra enligt cirkulärskrivelse från justitiedepartementet
till länsstyrelserna bland annat iakttagas, att förbudet gives
sådan utformning att det ej bereder onödiga svårigheter för civilbefolkningen,
att hänsyn därför i görligaste mån tages till befolkningens behov av rörelsefrihet,
till turisttrafiken, badmöjligheter o. s. v., samt att, där ej synnerliga
skäl till annat föranleda, förbud att beträda område ej bör avse den å området
fast bosatta befolkningen. Enligt en promemoria, som chefen för försvarsstaben
tillställt vederbörande militära myndigheter böra vid meddelande av
förbud, som enligt bevakningskungörelsen ankommer på militär befälhavare,
i tillämpliga delar tjäna såsom ledning de i justitiedepartementets cirkulär
lämnade anvisningar.
Redan före bevakningskungörelsens tillkomst hade emellertid avspärrningsförbud
utfärdats av länsstyrelserna med stöd av 6 § i landshövdinginstruktionen
den 19 november 1937. Enligt nämnda paragraf tillkommer det länsstyrelse
att såsom länets högsta polismyndighet hava ansvar för och ledning
av polisväsendet i länet, övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes
behörigen upprätthålles och att, i händelse något däremot stridande förekommer,
erforderliga åtgärder varda vidtagna. För sådant ändamål kan länsstyrelsen
stadga vite. Länsstyrelsen kan med stöd härav vid vite förbjuda
obehöriga att beträda områden som äro av betydelse för försvaret. Detta sker
då i form av fridlysning med vitespåföljd. Sådana fridlysningar lia i stor utsträckning
före bevakningskungörelsens ikraftträdande meddelats förutom beträffande
militära anläggningar i fråga örn järnvägar, hamnar, fabriker eller
andra områden av betjMelse för försvarsväsendet. Även efter bevakningskungörelsens
tillkomst äga länsstyrelserna självfallet utfärda fridlysningar i militärt
syfte med stöd av landshövdinginstruktionen.
Jämväl av militära myndigheter lia före bevakningskungörelsens tillkomst
vidtagits avspärrningar av områden som ansetts vara av betydelse för försvaret
särskilt beträffande områden där trupper varit förlagda eller där befästningsarbeten
utförts. Avspärrningarna ha verkställts genom stängselanordningar,
uppsättande av anslag eller utställande av poster. Rätten att företaga sådana
avspärrningar torde i vissa fall kunna grundas på stadgandet i tredje stycket
i kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har
att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. I nämnda lagrum
föreskrives att inom militärt övningsområde samt i läger eller kvarter eller
eljest vid trupp äger militär befälhavare att sörja för upprätthållande av ordningen.
Det torde emellertid ligga i sakens natur att militär myndighet även
utan stöd av stadganden i lag eller författning vid krig eller krigsfara ägt
behörighet att vidtaga sådana avspärrningar som varit erforderliga för krigsberedskapen.
Även efter bevakningskungörelsens tillkomst hava beslut örn
avspärrningar meddelats utan åberopande av bevakningskungörelsen. I sådana
fall bli självfallet icke de i 1940 års lag stadgade straffpåföljderna tillämpliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 15
I vissa fall har, utan att formligt beslut örn avspärrning av visst område
meddelats, en faktisk avspärrning ägt rum därigenom att sådana militära åtgärder
vidtagits att området icke utan fara kunnat beträdas. Sådan avspärrning
har exempelvis kommit till stånd genom minering av vattenområde eller
genom anläggande av skjutbana.
Förutom nu nämnda avspärrningar förekomma avspärrningar som avse att
utestänga endast särskilda grupper av personer. I vissa fall har Kungl. Majit
sålunda på framställning av vederbörande länsstyrelse meddelat förbud att
uppehålla sig inom viss ort eller visst område för annan än den som vid förbudets
meddelande är fast bosatt inom orten eller området. Förbudet har
naturligen icke avsett den som tillhör krigsmakten eller eljest fullgör tjänst
vid densamma. Länsstyrelsen eller den myndighet länsstyrelsen förord nät har
berättigats att efter samråd nied vederbörande militära myndighet meddela
undantag från förbudet. I samband med meddelande av förbudet har länsstyrelsen
understundom föreskrivit att de personer som enligt det förut sagda
äga uppehålla sig inom orten eller området och som icke tillhöra krigsmakten
skola till bevis rörande denna rätt vara försedda med av polis eller militär myndighet
utfärdat tillstånd.
Enligt 54 § utlänningslagen den 11 juni 1937 äger Kungl. Majit i händelse
av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på
grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt med avseende å
utlännings sätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas
å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser som må finnas
nödiga. Med stöd härav har Kungl. Majit i anledning av kriget
utfärdat ett flertal författningar som förbjuda utlänning att vistas inom
vissa delar av riket. De nu gällande bestämmelserna innehållas i kungörelsen
den 28 juni 1940 angående utlännings vistelse i vissa delar av riket.
I kungörelsen stadgas sådant förbud beträffande betydande delar av riket.
Emellertid medgives i kungörelsen länsstyrelse eller polismyndighet att, när
särskilda skäl därtill föreligga, medgiva utlänning att vistas å viss förbjuden
ort kortare tid i enlighet med anvisningar som meddelas av länsstyrelsen eller
polismyndighet. Vidare äger socialstyrelsen meddela tillstånd för utlänning
att vistas inom förbjudet område såframt det finnes påkallat av hänsyn till
rikets intresse eller eljest synnerliga skäl föreligga.
_En avsevärd del av de avspärrningsåtgärder som vidtagits i anledning av
krigsberedskapen avser kraftverk, fabriker eller andra industriområden. Sådana
åtgärder ha ofta tillkommit på initiativ av eller i samförstånd med den som
ägt eller eljest disponerat över företaget eller området i fråga. Det ligger i
sakens natur att några ersättningsanspråk på grund av sådana avspärrningar
knappast kunna tänkas komma att bliva framställda. Avspärrningsåtgärder ha
emellertid i stor utsträckning företagits av kustområdena, i fjälltrakterna ävensom
av vissa andra turistområden. Det är under sådana förhållanden självfallet
att ekonomiska förluster i viss omfattning uppstått för personer sorn
hava inkomst av turisttrafiken eller badlivet. De ansökningar, omkring trettio
till antalet, örn ersättning för uppgivna förluster som hittills ingivits till
Kungl. Maj :t förskriva sig sålunda huvudsakligen från innehavare av bad- och
turisthotel!, pensionat, sommarrestauranger, sommarvillor avsedda till uthyrning,
vandrarhem, tältstäder, kaféer, kaffeserveringar, kiosker, varm- och kallbadhus,
badhytter avsedda att uthyras, friluftsbad och dylikt. Ersättning har
i vissa fall begärts av annan än företagets innehavare såsom av anställda personer.
Slutligen ha ersättningsanspråk i några fall rests av personer som inom
det avspärrade området utövat verksamhet av annat slag än vad förut angivits,
t. ex. av fiskare, vars fiskevatten minerats eller av den som bedrivit färj t,rafi k
inom avspärrat hamnområde.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Då det gäller att taga ställning till frågan om staten bör lämna ersättning
eller ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust genom en avspärrningsåtgärd
torde först böra erinras därom att staten uppenbarligen icke Ilar någon rättslig
skyldighet att utgiva ersättning. Det är här fråga örn ingripanden i den enskildes
rättssfär som tillkommit i laga ordning. Att medelst anlitande av
domstolsförfarande få skadestånd utdömt torde alltså icke kunna ifrågakomma.
Visserligen kunde man teoretiskt tänka sig att en avspärrningsåtgärd vore ur
militär synpunkt så omotiverad att tjänstefel finge anses föreligga från dens
sida som påbjudit densamma. I sådana fall föreligger i regel skadeståndsskyldighet
för vederbörande tjänsteman. Att staten skulle vara skyldig att
svara för den skada som uppstått genom befattningshavarens oförstånd i
tjänsten torde icke vara fullkomligt uteslutet. Sådana fall sakna emellertid
uppenbarligen praktisk betydelse. Den som lidit skada genom en avspärrningsåtgärd
torde alltså icke kunna erhålla annan ersättning än den staten ur billighetssynpunkt
anser sig böra lämna.
Det torde till en början vara klart att det icke kan ifrågakomma att i
princip tillerkänna var och en vilkens företag blir avspärrat full ersättning för
uppkommen skada. Man torde icke till stöd för en sådan ståndpunkt kunna
åberopa en jämförelse med rekvisitions- och förfogandelagstiftningen. Att
staten utger ersättning för förnödenheter och tjänstbarhet som av staten tagas
i anspråk kan icke åberopas i avspärrningsfallen, där staten icke tillgodogör
sig något värde. Den skada som drabbar en person, vilken genom en avspärrningsåtgärd
hindras att driva sin rörelse synes vara mera jämförbar med den
skada som drabbar en värnpliktig som genom inkallelsen hindras att utöva
sin näring. Den värnpliktige får emellertid icke ersättning för den skada som
förorsakas honom utan endast, såsom av det föregående framgår, visst ekonomiskt
stöd sedan det ådagalagts att behov härav föreligger. Att ställa den
genom avspärrningen förlustlidande, vilken dock i motsats till den värnpliktige
fortfarande disponerar Över sin arbetskraft, i ett avsevärt bättre läge än den
värnpliktige synes icke kunna ifrågakomma. Det må ock erinras örn att vid
vissa fall som äro tämligen jämförbara med avspärrningsfallen, nämligen då
ett område isolerats för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom, ersättning
icke alltid utgår. Jämlikt kungörelsen den 12 maj 1935 med närmare föreskrifter
angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar kan, örn
Kungl. Majit finner skäl sådant medgiva, ersättning av allmänna medel utgå
men endast åt den som genom isoleringen eller annan dylik åtgärd lider väsentligt
intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst. Enligt den av
Kungl. Majit tillämpade praxis brukar ersättning utgå endast i undantagsfall
då synnerligen ömmande omständigheter föreligga.
Örn alltså å ena sidan full ersättning till var och en som lidit förlust genom
avspärrning icke kan ifrågakomma synes å andra sidan den motsatta ståndpunkten
att avvisa varje ersättningsanspråk icke rimlig. Man kan icke förneka
att örn man betraktar problemet icke från statens utan från den skadelidandes
ståndpunkt den förlust som vållas honom är lika stor då hans verksamhet
måste nedläggas på grund av en avspärrning som då hans företag jämlikt
rekvisitionslagstiftningen tages i anspråk av det allmänna. Det skulle framstå
som stridande mot rätt och billighet att lämna den utan bistånd vars ekonomi
blivit genom avspärrningen avsevärt rubbad. Liksom i fråga örn understöd åt
värnpliktiga samt i fråga örn ersättning för isolering vid smittsamma kreaturssjukdomar
synes den rätta lösningen vara att man medgiver ersättning eller
understöd i fall då verkligt behov därav föreligger.
Med denna utgångspunkt gäller det att taga ståndpunkt till två spörsmål.
Det förra avser frågan vilka närmare förutsättningar som böra vara för handen
för att ersättning eller understöd över huvud skall kunna ifrågakomma. Det
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
senare gäller frågan efter vilka grunder ersättningen eller understödet skall
beräknas. I fråga om vilka förutsättningar som böra uppställas för att ersättning
skall utgå måste man uppenbarligen i första hand kräva att den som
framställt anspråket kan bevisa eller åtminstone göra sannolikt att den skada
för vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen eller närmare bestämt
att skadan skulle ha uteblivit örn avspärrningen icke kommit till stånd. I
detta avseende må särskilt beaktas att man i vissa fall måste utgå ifrån att
den avspärrade rörelsen, örn avspärrning icke ägt rum, ändock hade kommit
att under avspärrningstiden nedläggas. Den allmänna depressionen, värnpliktsinkallelserna,
trafiksvårigheterna, risken för tvångsevakuering, det av
kriget föranledda uteblivandet av utländska turister samt rörelsens utsatta
läge vid krigsutbrott hade kanske medfört en sådan minskning av antalet
kunder att man kan utgå ifrån att företagaren skulle ansett det fördelaktigare
att tills vidare nedlägga rörelsen. Ivan man räkna med att rörelsen ändock
skulle ha blivit nedlagd under avspärrningen, bör ersättning uppenbarligen
icke ifrågakomma.
I vissa fall kanske man icke kan utgå ifrån att rörelsen skulle ha blivit nedlagd
men man måste med hänsyn till tidigare års vinstresultat, omsättningen
vid liknande företag med jämförlig belägenhet o. s. v. komma till det resultatet
att rörelsen icke skulle ha medfört något överskott. I sådana fall har avspärrningen
som regel icke vållat rörelsens innehavare någon förlust och ersättning
bör därför, med visst undantag som i annat sammanhang behandlas, vara utesluten.
För att ersättning skall utgå torde vidare i likhet med vad som gäller för
erhållande av värnpliktslån böra uppställas krav på att avspärrningen medfört
en avsevärd rubbning av den skadelidandes ekonomi. Kommuner böra sålunda
icke kunna göra anspråk på ersättning. Ej heller bolag, föreningar, stiftelser
eller enskilda personer såvida den förlust som uppstått genom avspärrningen
icke är större än att den kan bäras. Om en hantverkares eller arbetares hustru
bidrager till familjens försörjning genom att driva kioskrörelse och den förlust
som uppstått genom kioskens stängning icke är större än att familjen det
oaktat har sin bärgning, bör ersättning således icke utgå. Det måste i varje
särskilt fall prövas huruvida förlusten innebär en avsevärd rubbning i den
skadelidandes ekonomi. För en fiskare t. ex. som icke kan hyra ut sin bostad
till badgäster kan detta i vissa fall medföra en sådan rubbning av ekonomin
under det att han i andra fall själv bör kunna bära förlusten.
Då fråga är örn handelsbolag eller aktiebolag som i verkligheten äges av ett
fåtal personer torde man vid bedömandet av örn väsentlig rubbning av ekonomin
inträtt böra taga hänsyn till bolagsmannens respektive aktieägarens egen
ekonomi. Härav följer att i vissa fall en av bolagsmännen i ett handelsbolag
kan få ersättning under det att en annan bolagsman blir utan, liksom ock att
då ett aktiebolag i realiteten äges av en person nied god ekonomi ersättning
icke kommer att utgå även örn aktiebolaget såsom sådant drabbats hårt av avspärrningen.
Enligt de allmänna skadeståndsreglerna gäller, med visst undantag, som
saknar betydelse i nu ifrågavarande fall, att endast den som omedelbart
drabbas av en skadegörande handling kan framställa ersättningsanspråk.
Samma regler lärer böra tillämpas vid avspärrningsfallen. Endast den som är
ägare till eller eljest disponerar över företag eller fastighet inom det avspärrade
området men alltså exempelvis icke den som är anställd i företaget
och som genom avspärrningen blir arbetslös bör kunna framställa ersättningsanspråk.
Örn en hamn blivit avspärrad och ett rederi till följd därav nödgas
lossa på redden medelst pråmar, bör ersättning för den härigenom uppkomna
förlusten således ej heller förekomma. Även om billighetsskäl kunna åberopas
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 76. 2284 40 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
lör ersättning åt den som under längre tid varit anställd vid ett avspärrat
företag, torde det med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna vara nödvändigt
att avskära anspråk från personer som endast indirekt skadats genom
avspärrningen. I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten att
det företag som genom avspärrningen åsamkats förlust icke är beläget inom
det avspärrade området icke nödvändigtvis bör utesluta ersättning. Såsom
exempel härpå må nämnas att en badstrand avspärrats under det att en kiosk
som är belägen i närheten av stranden och vars hela kundkrets utgöres av
badande lämnats utanför avspärrningen.
Vidare torde man för att ersättning skall ifrågakomma böra uppställa krav
på att avspärrningen varit så total att rörelsen i fråga blivit under viss ej
alltför kort tidrymd helt nedlagd. Det torde härvid vara likgiltigt örn avspärrningen
grundat sig på ett av militär eller civil myndighet kungjort beslut eller
örn den är av rent faktisk natur såsom då vakter utsatts för att hindra fri
passage, minering verkställts eller skjutbana anlagts så att tillträde till platsen
förhindrats. Det bör räcka att ett nedläggande av rörelsen kommit till
stånd, sjävfallet under förutsättning att nedläggandet enligt det ovan anförda
orsakats av avspärrningen. I många fall kan vederbörande trots de olägenheter
som vållats av avspärrningen lia fortsatt att driva rörelsen. Så kan exempelvis
vara fallet örn avspärrningen av en badstrand ägt rum endast under vissa
timmar av dygnet, örn en kiosk belägen vid ändpunkten av en spärrad bro
kan räkna även med andra kunder än brotrafikanterna eller örn undantag från
förbudet meddelats i större utsträckning. Har rörelsen fortfarande bedrivits,
synes det ligga närmast till hands att innehavaren själv får bära den förlust
som uppstått genom den av avspärrningen orsakade minskade omsättningen.
För en sådan lösning synes även kunna åberopas den praktiska synpunkten
att i dessa fall är särskilt svårt att avgöra huruvida och i vilken omfattning
förlusten orsakats av avspärrningen.
Slutligen synes ersättning böra vara utesluten i sådana fall där annan avspärrningsåtgärd
icke företagits än den att förbud utfärdats för utlänning att
vistas inom visst område. Att staten icke bör utgiva ersättning för förluster
som föranletts av sådant förbud synes ligga i sakens natur. Att märka är för
övrigt att ersättning i dessa fall i regel bör vara utesluten redan på den grund
att, även örn sådant förbud icke meddelats, någon nämnvärd tillströmning av
utländska besökare icke kunnat påräknas. Förbudet för utlänning att vistas
inom visst område kan således i regel icke ha givit upphov till någon förlust.
Ersättning torde ej heller böra utgå till utlänning som lidit förlust därigenom
att han på grund av förbudet hindrats att utöva näring eller annan förvärvsverksamhet.
Därest ovan angivna förutsättningar föreligga, uppstår frågan efter vilka
grunder ersättningen eller understödet skall utgå. Det kunde av principiella
skäl synas ligga nära till hands att lösa problemet på sätt som skett beträffande
understöd åt de värnpliktiga. Den som lidit förlust genom avspärrning
skulle i så fall erhålla såsom motsvarighet till familjepenningen dagspenning
för varje dag rörelsen på grund av avspärrningen varit nedlagd. Sadan
dagspenning borde då självfallet utgå, förutom till familjemedlemmarna, även
till innehavaren av rörelsen själv. Dagspenningens belopp borde, eftersom
förutsättning för att ersättning över huvud skall utgå är att avsevärd rubbning
av ekonomin föreligger, sättas lika med familj epenningens maximibelopp inom
ortsgruppen i fråga. Likaså borde hyresbidrag och sjukbidrag utgivas efter
ungefärligen samma grunder som till värnpliktiga. Därutöver skulle rörelsens
innehavare kunna erhålla räntefritt lån utan säkerhet efter ungefär samma
principer som gälla för värnpliktslån. Örn denna lösning av problemet icke
finnes lämplig, torde någon annan möjlighet icke ifrågakomma än att låta
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ersättningen till den som enligt det föregående överhuvud är berättigad därtill
utgå med hela skadan, dock att viss maximering av ersättningen torde böra
äga rum.
Mot den förra lösningen dagspenning och lån talar att en sådan stödform
torde komma att verka ganska ojämnt. Den som driver en rörelse i vilken
något nämnvärt kapital ej är nedlagt, t. ex. en kioskinnehavare, lärer bliva
tämligen väl tillgodosedd under det att en företagare som har att förränta
upplånat kapital, erlägga försäkringsavgifter och skatter m. m. icke alltid
vinner nödig hjälp. Vidare må framhållas att beräkning av dagspenningen i
de fall där rörelsen är säsongbetonad, utlämnandet av lånen och den efterföljande
förvaltningen av dem kräva en vidlyftig apparat och mycket arbete.
Otvivelaktigt skulle det administrativa förfarandet bli både enklare och billigare
om man stannar för att låta ersättning utgå för den verkliga förlusten.
Man torde ock kunna åberopa vissa principiella skäl för att giva den som
lidit skada genom avspärrning en något gynnsammare ställning än de värnpliktiga.
Värnplikten skall i princip fullgöras av alla manliga medborgare.
Det ligger i värnpliktens idé att de olägenheter som av värnpliktstjänstgöringen
förorsakas måste bäras av den enskilde även om olägenheterna för den
ene kan vara avsevärt större än för den andre. Avspärrningsåtgärderna drabba
däremot blott ett fåtal personer och de träffa synnerligen ojämnt och slumpartat.
Man kan icke heller alldeles bortse från att avspärrningsåtgärderna i
regel i praktiken beslutas av lokala militära myndigheter och att det därför
ligger i sakens natur att frågan örn en avspärrning är nödvändig eller icke
samt med vilken stränghet den skall genomföras kommer att lösas enligt olika
grunder. Även örn förhållandena ur militär synpunkt äro tämligen likartade
kan alltså den ene bliva utsatt för en avspärrning som den andre undgår. Nu
angivna omständigheter synas i viss mån motivera att de som lidit förlust
genom avspärrning sättas i något bättre läge än de värnpliktiga. Mot att giva
de förra full ersättning kan icke heller, såsom beträffande de värnpliktiga,
åberopas statsfinansiella synpunkter. En förhandsgranskning av de ansökningar
om understöd som ingivits till Kungl. Majit synes ge vid handen att
de ersättningar som enligt ovan angivna principer kunna ifrågakomma sammanlagt
icke komma att uppgå till alltför stora belopp. Emellertid torde det vara
lämpligt att föreskriva viss maximering av ersättningsbeloppen förslagsvis till
högst 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag.
Vid beräkningen av den skada som uppstått torde man böra tillämpa allmänna
skadeståndsregler. Ersättning bör alltså utgå dels för utebliven vinst
dels ock för sådana utgifter som den av avspärrningen drabbade måst vidkännas
till ingen nytta. Yid beräkningen av den uteblivna vinsten kan man i
många fall icke utgå ifrån att vinsten skulle ha uppgått till lika högt belopp
som under de närmast föregående åren. Då fråga är t. ex. örn kiosker och
kaféer som betjäna badpubliken inom ett visst samhälle kan det visserligen
tänkas att någon nämnvärd minskning i vinsten icke skulle ha uppstått ävten
örn i sådana fall depressionen, värnpliktsinkallelserna och trafiksvårigheterna
kunna ha gjort sig i viss mån gällande. Däremot torde man för hotell och
restauranger åtmistone inom vissa delar av landet böra räkna med att säsongen
skulle ha blivit avsevärt sämre än vanligt, i många fall i sådan grad att
någon vinst över huvud icke uppstått. Yid uppskattningen av den uteblivna
vinsten torde det alltså vara lämpligt icke blott att avfordra sökanden uppgift
rörande de senare årens vinstresultat utan ock att söka bilda sig en uppfattning
örn de vinstresultat som kunna ha uppkommit för liknande företag
i jämförlig belägenhet vilka icke varit avspärrade.
Såsom av det tidigare anförda framgår bör såsom förutsättning för att
ersättning över huvud skall utgå krävas att rörelsen i fråga varit under ej
20
Kungl. Majus proposition nr 76.
alltför kort tid helt nedlagd. Såsom konsekvens härav torde böra gälla att
man vid beräkningen av utebliven vinst tar hänsyn endast till den vinst som
belöper sig på den tid då rörelsen varit nedlagd. Samma synpunkter synas
böra gälla i avseende på förlust som uppstått genom uteblivandet av utländska
turister. Ersättning härför bör således icke i något fall utgå.
I fråga örn ersättningen för onödiga utgifter torde det vara lämpligt att
först behandla de fall där den avspärrade rörelsen kan antagas ha givit
vinst. De onödiga utgifterna kunna sägas vara av två olika slag, nämligen
dels fasta årligen återkommande utgifter som måste utgå vare sig rörelsen
ligger nere eller icke t. ex. skuldräntor, dels sådana mera tillfälliga utgifter
som antingen föranletts av avspärrningen eller som genom avspärrningen blivit
gjorda till ingen nytta. Yad de fasta utgifterna beträffar synes ersättning
böra utgå för räntor på upplånat kapital, skatter och försäkringar. Även
hyres- och arrendeavgifter torde böra ersättas i den mån sådana avgifter
verkligen blivit av företagaren erlagda. I detta avseende må nämligen beaktas
att skyldighet att erlägga hyra eller arrende icke torde föreligga i sådana fall
där nyttjanderättshavaren på grund av avspärrningen icke blir i tillfälle att
utöva nyttjanderätten. Ersättning borde principiellt utgå jämväl för räntor
å eget kapital samt för nödiga avskrivningar å byggnader och inventarier.
Såväl av praktiska skäl som med hänsyn till att billighetssynpunkten i dessa
fall gör sig mindre gällande torde dock dessa utgifter skäligen böra stanna
på företagaren. Att ersättning för amortering icke bör utgå torde vara självfallet.
Yad därefter angår de tillfälliga utgifter som föranletts av avspärrningen
eller som genom avspärrningen blivit gjorda till ingen nytta kunna
dessa vara av mycket skiftande slag. Målnings- och reparationsarbeten avsedda
för säsongen i fråga kunna ha verkställts. Lokalen har kanske iordningställts,
islager som upplagts har smält ner. Annonsering och annan reklam
ha verkställts, resor lia måst företagas, telefonabonnemang uppsägas, avgifter
till platsbyråer ha erlagts. Arbetslöner kunna lia måst utbetalas för arbete som
blivit onödigt eller ersättning har måst utgivas till personal som uppsagts
i anledning av avspärrningen. För alla sådana utgifter synes ersättning böra
utgå. Kostnader som sökanden måst vidkännas för att utfå ersättningen
torde endast i särskilt ömmande fall böra ersättas.
Är fråga örn ett företag som måste antagas icke skola hava givit någon
vinst eller rent av ha gått med förlust, borde principiellt ersättning för ovannämnda
fasta och tillfälliga utgifter utgå endast med det belopp varmed dessa
utgifter överstigit den förlust som kan beräknas skola ha uppstått å rörelsen
därest denna hållits igång. Genom avspärrningen undgår nämligen företagaren
denna förlust. Eller för att taga ett konkret exempel. En avspärrad kaférörelse
beräknas skola ha haft utgifter på 8,000 kronor för inköp av råvaror
och övriga driftskostnader samt på 2,000 kronor för räntor, försäkringar och
dylikt. Utgifterna kunna alltså beräknas ha uppgått till sammanlagt 10,000
kronor. Örn rörelsen hålles igång beräknas bruttoinkomsterna skola ha blivit
9,000 kronor. Därest rörelsen icke nedlagts hade förlusten alltså blivit 1,000
kronor. Då man skall beräkna vilken förlust som uppstått för företagaren
genom avspärrningen borde man från de utgifter å 2,000 kronor som nedlagts
till ingen nytta draga den förlust om 1,000 kronor som företagaren undgått.
Ersättning borde alltså utgå med allenast 1,000 kronor.
Emellertid torde skäl kunna åberopas för att under alla omständigheter
låta ersättning utgå för samtliga fasta eller tillfälliga onödiga utgifter, även
örn företagaren på grund därav i vissa fall skulle komma att erhålla en ersättning
som faktiskt överstiger den förlust som han lidit eller rent av ersättning
trots att någon förlust alls icke uppstått. För det första är att märka att det
i praktiken måste ställa sig tämligen svårt att uppskatta vilken förlust som
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
skulle lia uppstått om rörelsen kunnat hållas igång. Vidare må framhållas
att en företagare ofta kan ha ett starkt ekonomiskt intresse att icke nedlägga
sin rörelse även örn den skulle gå med förlust under något eller några år.
Med andra ord den förlust som uppstår genom ett nedläggande av rörelsen
under viss tid kan ofta vara större än den rent siffermässiga förlust som framkommer
enligt den ovan angivna beräkningsgrunden. Ett nedläggande av
rörelsen under en säsong kan, särskilt då fråga är örn ett nystartat företag,
lätt medföra att företaget i framtiden förlorar en stor del av sin kundkrets.
Den good-wiil som uppdrivits kan lätt gå till spillo genom ett nedläggande av
rörelsen. I vissa fall kan ett tillfälligt nedläggande av rörelsen medföra ett
ekonomiskt sammanbrott som hade kunnat undvikas om rörelsen hållits igång.
Av nu angivna skäl torde det ofta vara rimligt att tillerkänna den vars rörelse
avspärrats full ersättning för utgifter som blivit gjorda till ingen nytta och
detta utan hänsyn till örn rörelsen kan beräknas ha givit vinst eller icke under
avspärrningstiden. Här skulle alltså föreligga en modifikation i huvudregeln
att ersättning skall utgå allenast för förlust som orsakats av avspärrningen.
Övriga förut angivna förutsättningar böra emellertid föreligga för att ersättning
för nu nämnda utgifter skall utgå. Ersättning för onödiga utgifter bör
sålunda ej ifrågakomma om avspärrningen icke medfört någon avsevärd rubbning
av sökandens ekonomi.
Ett särskilt beaktande kräver frågan hur man skall bedöma de fall där
företagaren nedlägger hela sin arbetskraft på företagets skötsel. Ofta torde
det förhålla sig så att rörelseidkaren icke tillgodoför sig någon särskild ersättning
härför utan hans arbete blir ersatt genom den vinst företaget ger.
I sådana fall kan uppenbarligen någon särskild ersättning för mistad arbetsförtjänst
icke förekomma. Är åter fråga om ett företag där ägaren brukat gottskriva
sig ersättning för sitt eget arbete t. ex. såsom föreståndare för hotell
som han äger, torde det vara riktigt att nian vid uppskattningen av den förlust
som avspärrningen medför även tar hänsyn till mistad arbetsförtjänst
och detta även örn företaget icke kan beräknas ha gått med vinst. Vid beräkning
av den förlust som uppstått genom avspärrning bör hänsyn tagas även
till naturaförmåner såsom kost och logi, vilka utgått till ägaren. Förlusten av
fri sommarbostad torde dock i regel icke böra ersättas.
Ovan angivna principer skulle kunna sammanfattas på följande sätt.
För att ersättning i anledning av avspärrning skall utgå böra följande
förutsättningar föreligga:
1) att sökanden bevisar eller åtminstone gör sannolikt att den förlust för
vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen, i följd varav ersättning
bland annat är utesluten då rörelsen kan antagas ändock skola ha blivit nedlagd
samt i princip jämväl då rörelsen kan beräknas icke skola ha givit någon
vinst;
2) att förlusten i förhållande till sökandens ekonomiska ställning varit så
betydande att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens
ekonomi;
3) att avspärrningen medfört omedelbar förlust för sökanden, varför alltså
exempelvis den som är anställd i ett avspärrat företag ej kan erhålla ersättning;
4) att den avspärrade rörelsen varit under ej alltför kort tid helt nedlagd;
samt
5) att avspärrningsåtgärden icke består allenast däri att förbud utfärdats
för utlänning att vistas inom visst område.
I fråga örn ersättningens storlek bör gälla att ersättning skall utgå för
hela förlusten d. v. s. såväl för utebliven vinst som för utgifter som sökanden
fått vidkännas och som genom avspärrningen blivit gjorda till ingen nytta.
Örn förlusten uppgått till lägre belopp än nämnda utgifter, bör det likväl
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
icke vara uteslutet att ersättning utgår för utgifterna. Ersättning må icke
utgå med högre belopp än 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag.
Prövningen av ansökningar om ersättning bör för vinnande av enhetlighet
vid bedömandet ligga i Kungl. Maj:ts hand. Den utredning som måste föregå
ersättningsärendenas prövning hos Kungl. Maj:t kan tänkas kunna anförtros
antingen åt länsstyrelserna eller åt värnpliktslånenämnderna i länen. Avgörande
skäl torde tala för den förra lösningen. Länsstyrelserna ha stor
erfarenhet beträffande handläggningen av liknande ersättningsanspråk. Genom
landsfiskaler och övriga lokala polismyndigheter ha de möjlighet att skaffa
den kompletterande utredning som ofta torde visa sig erforderlig. En annan
fördel som är förbunden med nu angivna lösning är den att sökandens deklarationer
finnas tillgängliga på länsstyrelserna. Det förutsättes att medgivande
avfordras sökanden att länsstyrelsen får taga del av dessa deklarationer.
Antalet ansökningar torde icke heller bliva så många att det med
hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda kan vålla några betänkligheter att
pålägga dem detta utredningsarbete.
Beträffande de kostnader som ett genomförande av ifrågavarande förslag
skulle medföra är det av skäl som ligga i öppen dag omöjligt att göra annat
än en approximativ uppskattning. Med utgångspunkt från de ersättningsanspråk
som hittills framställts hos Kungl. Majit eller länsstyrelserna samt
den utredning som i dessa ärenden förebragts torde man emellertid kunna
utgå ifrån att kostnaderna för innevarande budgetår icke komma att överstiga
100,000 kronor.
En viss släktskap kan synas föreligga mellan de nu behandlade avspärrningsfallen
och sådana fall där staten av militära skäl meddelat föreskrifter
som hindra eller försvåra utövandet av viss näringsverksamhet. Exempel
härpå erbjuder det genom kungörelsen den 15 september 1939, nr 675, meddelade
förbudet att utan särskilt tillstånd bruka fotografiapparat å luftfartyg,
varigenom utövandet av flygfotografyrket tillsvidare omöjliggjorts. Genom
kungörelsen den 8 december 1939, nr 847, har förbud meddelats mot försäljning
av flygfotografier. Sistnämnda förbud har självfallet medfört förluster
såväl för företag som reproducera flygfotografier som för återförsäljare av
sådana fotografier. Även andra exempel på liknande av militära skäl föranledda
ingripanden i näringsfriheten givas. Emellertid torde vägande skäl
kunna åberopas för att icke i ersättningshänseende jämställa nämnda fall med
avspärrningsfallen. Örn staten finner att utövandet av viss näringsverksamhet
innebär sådan fara för rikets säkerhet att verksamheten helt måste förbjudas,
synes det rimligast att den som drivit sådan verksamhet själv får bära följderna
av förbudet. Det må vidare framhållas att de särskilda skäl som tala
för att ge dem som åsamkats förlust genom avspärrningsförbud en speciellt
gynnsam ställning, nämligen att avspärrning i regel beslutes av lokal myndighet
och att avspärrningsförbuden verka synnerligen ojämnt, icke göra sig
gällande i nu ifrågavarande fall. Örn ersättning i dessa fall över huvud skall
ifrågakomma, bör så ske endast örn det i ett speciellt fall föreligger särskilt
ömmande omständigheter. Att uppdraga några principiella riktlinjer för behandlingen
av dylika ersättningsanspråk synes således icke böra ifrågakomma.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:88 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits f a1 i texten
- 2SärU 1940:70 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära än s. 1 i texten