Sök i Ratio Lex

Angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål

1940-11-22 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:76 (urtima riksdagen), Angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 76.

1

Nr 76.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående ekonomiskt

stöd åt den som lidit förlust i anledning av

vissa åtgärder sorn vidtagits för militära ändamål;

given Stockholms slott den 22 november 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 november 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet fråga örn ekonomiskt stöd

åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära

ändamål och anför därvid följande:

Inledning.

Enligt 1 § lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd

för försvaret m. m. må Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande

militära befälhavare utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning,

inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör försvarsväsendet

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 76. 2284 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning. Vidare må enligt 2 § nämnda

lag Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande länsstyrelse

utfärda förbud, som i lagens 1 § avses, i fråga örn anläggning, inrättning,

fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse för försvarsväsendet.

Sedermera har Kungl. Majit genom 1 § bevakningskungörelsen den 24 maj

1940 (nr 383), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 2 juli

1940 (nr 674), förordnat, att förbud som avses i 1 § omförmälda lag må meddelas

av den på stället varande högste befälhavaren samt att förbud som i 2 §

samma lag sägs må utfärdas av länsstyrelse såvitt angår anläggning, inrättning,

fartyg eller luftfartyg som där sägs jämte till sådan anläggning eller inrättning

hörande område. Enligt 1 § bevakningskungörelsen äger länsstyrelse, då

synnerliga skäl därtill föranleda, meddela förbud som nyss nämnts jämväl

i fråga örn annat område av betydelse för försvarsväsendet.

Såväl före som efter bevakningskungörelsens tillkomst ha avspärrningsbeslut

för tillgodoseende av militära syften meddelats dels av länsstyrelserna

med stöd av 6 § i landshövdinginstruktionen dels ock av vederbörande militära

befälhavare. I vissa fall lia, utan att formligt beslut örn avspärrning av visst

område meddelats, en faktisk avspärrning kommit till stånd därigenom att

sådana militära åtgärder, t. ex. minering, vidtagits att området icke utan fara

kunnat beträdas.

Förutom nu nämnda avspärrningar förekomma avspärrningsåtgärder i militärt

syfte, vilka avse att utestänga endast särskilda grupper av personer. I

vissa fall har sålunda Kungl. Majit på framställning av vederbörande länsstyrelse

meddelat förbud att uppehålla sig inom viss ort eller visst område för

annan än den, som är fast bosatt inom orten eller området. Vidare har genom

ett flertal kungörelser stadgats förbud för utlänning att uppehålla sig eller

vistas inom vissa delar av riket.

Avspärrningsåtgärder av nu angivet slag ha i stor utsträckning företagits i

kustområdena samt i fjälltrakterna och inom vissa andra turistområden. Självfallet

ha under sådana förhållanden ekonomiska förluster i viss omfattning

uppstått särskilt för personer som ha inkomst av turisttrafiken och badlivet.

Till Kungl. Majit ha hittills inkommit ett trettiotal ansökningar örn ersättning

för uppgivna förluster föranledda av avspärrningar. Ansökningarna förskriva

sig huvudsakligen från innehavare av bad- och turisthotell, pensionat, sommarrestauranger,

sommarvillor avsedda för uthyrning, vandrarhem, tältstäder,

kaféer, kaffeserveringar, kiosker, varm- och kallbadhus, badhytter avsedda att

uthyras, friluftsbad och dylikt. Ersättning har i några fall begärts av annan än

företagets innehavare, såsom av anställda personer. Ävenledes ha ersättningsanspråk

någon gång rests av personer som inom det avspärrade området utövat

verksamhet av annat slag än som förut angivits, t. ex. av fiskare, vilkens

fiskevatten minerats, eller av den som drivit färjtrafik inom avspärrat hamnområde.

I anledning av nämnda ansökningar upptog jag efter gemensam beredning

med chefen för finansdepartementet frågan örn ersättning åt den som lidit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 3

ekonomisk förlust genom avspärrningsåtgärder till behandling i statsrådet den

20 september 1940. Därvid anförde jag bland annat följande:

I motsats till vad fallet är i fråga örn den, som beröres av rekvisition och

annan tvångsanskaffning för militära ändamål, finnas inga bestämmelser meddelade,

som grunda rätt till ersättning åt den, som drabbas av sådan indirekt

förlust som nyss nämnts. Någon anledning att införa sådana bestämmelser av

generell innebörd synes heller icke föreligga. Då så många medborgare av

andra av krisläget föranledda orsaker, beredskapstjänstgöring m. m., få finna

sig i genomgripande förändringar i sin ekonomi utan att kunna göra anspråk

på full kompensation, lärer det icke kunna komma ifråga att låta de personer,

som genom avspärrnings- och därmed jämförliga åtgärder få vidkännas ekonomiska

följder, intaga någon principiell särställning. Ett åtagande från statens

sida att i princip lämna ersättning för intrång av ifrågavarande slag är för

övrigt uteslutet redan av statsfinansiella skäl.

Emellertid kunna fall förekomma, där ett avvisande av varje anspråk på

ersättning för förlust på grund av åtgärder av ifrågavarande slag skulle irinea

bära en obillighet. Sålunda kan i vissa fall sambandet mellan en avspärrningsåtgärd

och därav härflytande ekonomisk förlust för enskild person vara så påtagligt,

att förlusten måste betecknas såsom direkt förorsakad av åtgärden

ifråga. Är den ekonomiska påföljden för den enskilde i ett sådant fall av så

ingripande innebörd, att hans levebröd därigenom äventyras, eller eljest av

avgörande betydelse för hans framtida utkomst, torde det få anses vara med

rätt och billighet överensstämmande, att understöd lämnas från statens sida

åtminstone i sådan utsträckning, att en hotande ekonomisk katastrof undvikes.

Å andra sidan är det uppenbart, att bedömandet av framställningar örn dylika,

understöd måste ske med den största urskilning och med iakttagande av enhetliga

principer. För ernående av en fast grund härvidlag synes det vara nödvändigt,

att vissa normer uppställas med angivande av de förutsättningar, som

böra vara för handen för att understöd överhuvud skall kunna ifrågakomma.

Utarbetandet av dylika normer torde förutsätta ingående överväganden av

såväl juridisk som ekonomisk art. Med hänsyn till problemets ömtåliga och

ur finansiell synpunkt betydelsefulla natur synas dessa överväganden i första

hand böra anförtros åt en särskild inom försvarsdepartementet tillkallad utredningsman,

som jämväl skall hava till uppgift att avgiva förslag rörande de

principer, som böra ligga till grund för bedömande av anspråk av ifrågavarande

slag. Därvid torde uppmärksamhet böra ägnas icke blott åt de rena

avspärrningsfallen utan även åt andra slag av ingripanden från statens sida,

som kunna anses vara därmed jämförliga.

Utredningen torde jämväl böra omfatta den organisatoriska sidan av problemet.

Att prövningen av ansökningar örn understöd bör ligga i Kungl. Majds

hand synes för vinnande av enhetlighet i bedömandet av de särskilda fallen

vara nödvändigt. Den utredning, som måste föregå ansökningsärendenas prövning

hos Kungl. Majit, kan tänkas böra anförtros antingen åt länsstyrelserna

eller möjligen åt de nyligen inrättade värnpliktslånenämnderna i länen. Vad

beträffar formen för understöden, torde dessa i allmänhet böra lämnas utan

återbetalningsskyldighet, men tänkbart är, att i vissa fall understöden helt

eller delvis böra äga karaktär av lån. För verksamhetens finansiering torde

det ligga närmast till hands att å riksstaten upptaga ett särskilt anslag för

ändamålet, men även andra utvägar torde måhända kunna komma ifråga.

På därom av mig i anslutning till det anförda gjord hemställan bemyndigade

Kungl. Majit mig att utse en utredningsman att inom departementet biträda

med utredning angående principerna för ersättning för ekonomisk förlust i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition nr 76.

anledning av dispositioner för militära ändamål ävensom avgiva det förslag

vartill utredningen kunde föranleda. Den 3 oktober 1940 anmodade jag borgmästaren

Maths Heuman att utföra ifrågavarande uppdrag.

Med skrivelse den 13 november 1940 har utredningsmannen avgivit promemoria

örn ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa

åtgärder som vidtagits för militära ändamål. Promemorian torde få såsom

bilaga fogas vid statsrådsprotokollet. Över promemorian hava efter remiss

utlåtanden avgivits av chefen för försvarsstaben, riksvärderingsnämnden och

statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län.

Utredningsmannens promemoria samt däröver avgivna yttranden.

Sedan i promemorian inledningsvis erinrats örn att staten vid vissa andra

av försvarsberedskapen föranledda ingripanden i den enskildes rättsförhållanden

utgiver ersättning eller eljest lämnar ekonomiskt stöd, redogöres närmare

för de olika avspärrningsåtgärder, som förekomma och de på grund därav till

Kungl. Majit ingivna framställningarna örn ersättning.

Beträffande frågan, huruvida staten i någon form bör lämna ersättning åt

den som lidit förlust genom en avspärrningsåtgärd, erinras till en början

örn att staten icke kan anses ha någon rättslig skyldighet därtill med hänsyn

till att fråga är örn i laga ordning tillkomna ingripanden i den enskildes rättssfär.

Den som lider skada genom avspärrning kan alltså, bortsett från vissa

undantagsfall som sakna praktisk betydelse, icke erhålla annan ersättning än

den staten av billighetsskäl anser sig böra lämna. I nämnda avseende framhålles,

att det icke, i likhet med vad som sker vid rekvisition och annan tvångsanskaffning

för militära ändamål då staten tillgodogör sig visst värde, kan

ifrågakomma att i princip tillerkänna var och en vilkens företag blivit avspärrat

full ersättning för uppkommen skada, medan å andra sidan den motsatta

ståndpunkten att avvisa varje ersättningsanspråk icke kan anses rimlig.

I promemorian förordas en medelväg mellan nämnda båda ståndpunkter, nämligen

den att man, liksom i fråga örn understöd åt värnpliktig samt i fråga örn

ersättning för skada uppkommen på grund av isolering som påbjudes vid smittsamma

kreaturssjukdomar, låter understöd eller ersättning utgå i fall då verkligt

behov därav föreligger.

Krån den nu angivna utgångspunkten uppställas i promemorian vissa förutsättningar

som böra vara för handen för att ersättning eller understöd över

huvud skall kunna ifrågakomma.

I första hand skall enligt promemorian krävas, att den som framställer

ersättningsanspråk kan bevisa eller åtminstone göra sannolikt, att den skada

för vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen eller, närmare bestämt,

att skadan skulle ha uteblivit örn avspärrning icke kommit till stånd.

Ersättning skulle sålunda vara utesluten, örn man kan utgå ifrån att rörelsen

på grund av den allmänna depressionen, värnpliktsinkallelserna, trafiksvårigheterna,

risken för tvångsevakuering, det av kriget föranledda uteblivandet av

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majlis proposition nr 76.

utländska turister, det avspärrade områdets utsatta läge vid krigsutbrott och

dylikt, ändock skulle ha blivit nedlagd. På grund av angivna förutsättning

skulle, med visst undantag för vilket senare redogöres, ersättning icke heller

ifrågakomma då man med hänsyn till tidigare års vinstresultat, omsättningen

vid liknande företag i jämförlig belägenhet o. s. v. måste utgå ifrån att rörelsen

icke skulle ha lämnat något överskott.

Vidare uppställes såsom förutsättning för erhållande av ersättning, att avspärrningen

medfört en avsevärd rubbning av den skadelidandes ekonomi.

Kommuner skola sålunda icke kunna erhålla ersättning; ej heller bolag, föreningar,

stiftelser eller enskilda personer, när den förlust som uppstått genom

avspärrningen icke är större än att den kan bäras.

Ytterligare uppställes den förutsättningen att, i likhet med vad som gäller

enligt allmänna skadeståndsregler, allenast den som omedelbart drabbas av

skadan skall kunna göra anspråk på ersättning. Endast den som är ägare till

eller eljest disponerar över företag eller fastighet inom det avspärrade området

men icke t. ex. den som är anställd i företaget och som genom avspärrningen

blivit arbetslös skulle sålunda vara berättigad till ersättning.

I promemorian uppställes vidare det kravet, att avspärrningen skall hava

varit så total, att rörelsen i fråga blivit under viss ej alltför kort tid helt nedlagd.

Har rörelsen fortfarande bedrivits, bör innehavaren själv bära den

förlust som uppstått genom den av avspärrningen förorsakade minskade omsättningen.

Slutligen angives, att ersättning bör vara utesluten i sådana fall där annan

avspärrningsåtgärd icke företagits än den, att förbud utfärdats för utlänning

att vistas inom visst område. Att staten icke bör utgiva ersättning för förlust

som föranletts av sådant förbud anses ligga i sakens natur. Ersättning skall

icke heller utgå till utlänning, som lidit förlust därigenom att han på grund

av förbudet hindrats att utöva näring eller annan förvärvsverksamhet.

Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning eller understöd skall utgå,

därest ovan angivna förutsättningar äro för handen, anföres i promemorian

att det av principiella skäl kunde synas ligga nära till hands att lösa problemet

på sätt som skett beträffande understödet åt de värnpliktiga, Understöd skulle

i så fall utgå dels i form av dagspenning till rörelsens innehavare och hans

familjemedlemmar dels i form av räntefritt lån utan säkerhet. Mot en sådan

lösning åberopas emellertid, att den komme att verka ganska ojämnt. Sålunda

skulle den som har att förränta upplånat kapital, erlägga försäkringsavgifter

och skatter etc. icke alltid vinna nödig hjälp. En sådan stödform skulle vidare

medföra en ganska vidlyftig administrativ apparat och mycket arbete. I promemorian

förordas i stället, att ersättning skall utgå för den verkliga förlusten,

dock så att ersättningsbeloppet skall maximeras till 10,000 kronor per

år för varje avspärrat företag. Det framhålles, att man icke, såsom beträffande

de värnpliktiga, kan åberopa statsfinansiella skäl mot att giva dem som lidit

förlust genom avspärrning full ersättning. För att dessa senare sålunda sättas

i bättre läge än värnpliktiga, som genom värnpliktstjänstgöringen hindras att

utöva sitt yrke, kan enligt promemorian åberopas vissa principiella skäl. I

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 76.

detta avseende framhålles, att värnplikten i princip skall fullgöras av alla

manliga medborgare och att det ligger i värnpliktens idé att de olägenheter

som förorsakas av värnpliktstjänstgöringen måste bäras av den enskilde även

örn olägenheterna för den ene kunna vara avsevärt större än för den andre.

Avspärmingsåtgärderna drabba däremot blott ett fåtal personer och de träffa

synnerligen ojämnt och slumpartat. Då avspärmingsåtgärderna i regel beslutas

av lokala militära myndigheter, ligger det nämligen i sakens natur, att

frågan, örn en avspärrning är nödvändig eller icke samt med vilken stränghet

den skall genomföras, kommer att lösas enligt olika grunder.

I fråga örn beräkningen av den förlust som uppstått genom en avspärrningsåtgärd

hänvisas i promemorian till de allmänna skadeståndsreglerna. Ersättning

skall alltså utgå dels för utebliven vinst dels ock för sådana utgifter som

den av avspärrningen drabbade måst vidkännas till ingen nytta, såsom räntor

på upplånat kapital, skatter, försäkringar, iordningställande av lokaler, ersättning

till personal som måst uppsägas i anledning av avspärrningen etc.

Beträffande uppskattningen av vinsten erinras särskilt örn att man i många

fall icke kan utgå ifrån att vinsten under avspärrningstiden skulle ha uppgått

till lika högt belopp som under samma tid närmast föregående år eller att

överhuvud någon vinst skulle ha uppstått. I fråga örn hur ersättningen för

utebliven vinst och onödiga utgifter närmare bör beräknas må hänvisas till

promemorian. Anmärkas må allenast, att i promemorian förordas, att ersättning

för onödiga utgifter skall kunna utgå även örn företaget kan beräknas

icke skola hava givit någon vinst under avspärrningstiden.

Prövningen av ansökningar örn ersättning föreslås skola läggas i Kungl.

Maj:ts hand, under det att utredningen angående framställda ersättningsanspråk

skall förläggas till länsstyrelserna.

I fråga örn de kostnader som ett genomförande av förslaget skulle medföra

framhålles, att det icke är möjligt att göra annat än en approximativ uppskattning

därav. Med utgångspunkt från hittills framställda ersättningsanspråk

beräknas, att kostnaderna för innevarande budgetår icke komma att överstiga

100,000 kronor.

I promemorian anföres slutligen, att en viss släktskap kan synas föreligga

mellan de nu behandlade avspärrningsfallen och andra fall där staten av

militära skäl meddelat föreskrifter som hindra eller försvåra utövandet av

viss näringsverksamhet. Såsom exempel härpå erinras örn förbudet att utan

särskilt tillstånd bruka fotografiapparat å luftfartyg, varigenom utövandet av

flygfotografyrket tillsvidare omöjliggjorts, ävensom örn förbudet mot försäljning

av flygfotografier. I promemorian anföres härom vidare:

Vägande skäl torde kunna åberopas för att icke i ersättningshänseende

jämställa nämnda fall med avspärrningsfallen. Örn staten finner att utövandet

av viss näringsverksamhet innebär sådan fara för rikets säkerhet

att verksamheten helt måste förbjudas, synes det rimligast att den som drivit

sådan verksamhet själv får bära följderna av förbudet. Det må vidare framhållas

att de särskilda skäl som tala för att ge dem som åsamkats förlust genom

avspärrningsförbud en speciellt gynnsam ställning, nämligen att avspärrning

i regel beslutats av lokal myndighet och att avspärrningsförbuden verka synner
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 76

ligen ojämnt, icke göra sig gällande i nu ifrågavarande fall. Om ersättning i

dessa fall över huvud skall ifrågakomma, bör så ske endast örn det i ett

speciellt fall föreligger särskilt ömmande omständigheter. Att uppdraga

några principiella riktlinjer för behandlingen av dylika ersättningsanspråk

synes således icke böra ifrågakomma.

I de över promemorian avgivna yttrandena har man allmänt uttalat sig

för att ekonomiskt stöd i viss omfattning beredes den som lidit förlust genom

avspärrningsåtgärder. I några yttranden har framhållits nödvändigheten av

att stödverksamheten i möjligaste mån begränsas och att ersättningsreglerna

erhålla sådant innehåll, att staten icke ikläder sig garantier för konjunkturförluster

eller sådana skador som envar medborgare måste vara beredd att

underkasta sig under krisförhållanden. Särskilt vore det angeläget, att ersättningsbestämmelserna

icke finge prejudicierande betydelse i fråga örn förluster

som någon lidit genom nödvändiga statsingripanden av annan art under

rådande kristid.

Beträffande de förutsättningar som böra gälla för att ersättning över huvud

skall ifrågakomma ha de i promemorian uppställda förutsättningarna i allmänhet

godkänts. Emellertid ha i vissa yttranden föreslagits ändringar såväl

i skärpande som i mildrande riktning. I den förra riktningen ha statskontoret

och länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sig. Nämnda myndigheter

ha sålunda förordat strängare krav än de i promemorian uppställda

rörande sökandens ekonomiska ställning. Statskontoret har framhållit, att

anledning icke förelåge att bereda de av avspärrningarna drabbade medborgarna

understöd efter gynnsammare grunder än som tillämpades i fråga

örn till värnpliktstjänstgöring inkallade. Det syntes därför icke vara tillräckligt,

»att förlusten i förhållande till sökandens ekonomiska ställning varit så

betydande, att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens

ekonomi». Enligt ämbetsverkets förmenande borde i stället understödsbehovet

bedömas i nära anslutning till de grunder som tillämpades beträffande familjebidrag

åt värnpliktiga under krigstjänstgöring. Länsstyrelsen i Stockholms

län har förordat, att det borde krävas att den genom avspärrning uppkomna

förlusten medfört en så avsevärd rubbning av sökandens ekonomi att

sökandens utkomst därigenom äventyrades. Ifrågavarande båda myndigheter ha

vidare uttalat sig för att därjämte det kravet uppställes, att sökanden gjort vad

på honom skäligen ankommit för att upphäva eller minska förlustens inverkan

på hans ekonomi, bland annat genom att söka skaffa sig annan anställning.

Vissa uppmjukningar ha föreslagits dels av länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län dels ock av länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Jämtlands

län. Förstnämnda länsstyrelse har framhållit, att det uppställda kravet

på omedelbar förlust kunde leda till uppenbar obillighet emot en person som

haft hela sin inkomst från anställning i annan tillhörigt företag. De tre

sistnämnda länsstyrelserna ha förordat, att ersättning borde kunna utgå även

när en avspärrad rörelse icke varit helt nedlagd. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har i detta avseende anfört:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Kravet på att rörelsen skall hava varit helt nedlagd till följd av avspärrningen

kan länsstyrelsen dock icke oreserverat biträda. Villkoret är visserligen

av stor betydelse med hänsyn till ansökningsärendenas praktiska handläggning,

då därigenom skulle elimineras de svårutredda och svårbedömliga

fall, där ersättning kan komma att yrkas allenast på grund av väsentligt

minskad omsättning, vars orsaker kunna bero av ett flertal olika faktorer.

Emellertid torde ofta förekomma, att de ekonomiskt mera bärkraftiga företagen

finna det med sin fördel förenligt att helt inställa rörelsen vid avspärrning,

under det att de ekonomiskt svagare i det längsta söka fortsätta

driften, enär ett totalt nedläggande av densamma för viss tid skulle innebära

ekonomiskt sammanbrott. Det torde också kunna ifrågasättas, örn det ur

samhällets synpunkt kan vara välbetänkt att premiera nedläggandet av bedriven

näring, låt vara att densamma icke är ett livsvillkor för folkförsörjning

eller försvar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har under åberopande av de olikartade

förhållanden som kunde ifrågakomma och svårigheterna att fastslå generella

regler som i alla de skiftande fallen fyllde berättigade anspråk på billighet

ifrågasatt, att i bestämmelserna borde inrymmas möjlighet för Kungl. Majit

att, där särskilda skäl föreligga, dispensera från de villkor som uppställts

för ersättnings erhållande.

Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning skall utgå har man i

yttrandena i regel uttalat sig för den i promemorian föreslagna lösningen.

Statskontoret och länsstyrelsen i Malmöhus län lia emellertid förordat att

understödet skulle utgå efter andra grunder. Statskontoret har sålunda uttalat,

att understödets storlek borde bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse

med de regler som gälla för familjebidrag åt värnpliktiga, dock att därutöver

särskilt bidrag för bevarande åt företagaren av i företag nedlagt kapital där

så funnes påkallat syntes böra utgå till gäldande av skuldräntor och andra

ofrånkomliga utgifter för företaget för den tid avspärrningen varar. Måhända

borde därjämte möjlighet föreligga att efter avspärrningens hävande tilldela

understödstagaren lån enligt för värnpliktslån gällande grunder. Länsstyrelsen

i Malmöhus län har förordat en liknande lösning. Ersättning borde utgå

dels för sådana utgifter som den av avspärrningen drabbade måste vidkännas

utan att därav draga någon positiv nytta dels ock därutöver med dagspenning

för varje dag förvärvskällan på grund av avspärrningen varit ur funktion.

Vidare borde bostadsbidrag och sjukbidrag kunna utgå efter ungefärligen

samma grunder som till värnpliktiga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig icke kunna godkänna den

i promemorian förordade principen att full gottgörelse bör lämnas för förlusten

utan har förordat, att sökanden själv åtminstone som regel borde bära

en del av förlusten. Även riksvärderingsnämnden har uttalat sig i samma

riktning under framhållande av att giltiga skäl saknades för att icke låta

behovsprövningen gälla även vid bestämmande av ersättningens belopp.

Principen antingen full ersättning eller ock ingen alls vore allt för schematisk.

Överhuvud syntes det riksvärderingsnämnden icke vara välbetänkt att genom

alltför detaljerade regler binda den prövande myndigheten vid bedömande

av förekommande ersättningsanspråk.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majds proposition nr 76.

Beträffande den i promemorian föreslagna maximeringen av ersättningen

till 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag har en länsstyrelse förklarat

att bestämmelsen gjorde intryck av en viss godtycklighet, under det att

två länsstyrelser uttryckligen angivit att en maximering vore påkallad. Riksvärderingsnämnden

har ifrågasatt huruvida den översta gränsen för ersättning

borde sättas så lågt som till 10,000 kronor.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att viss tidsfrist borde utsättas

inom vilken ansökning borde ingivas, exempelvis inom tre månader från det

avspärrningsbeslutet meddelades eller, vid avspärrning före bestämmelsernas

ikraftträdande, inom samma tid från sistnämnda tidpunkt.

Mot de i promemorian upptagna organisatoriska föreskrifterna har någon

anmärkning icke framställts.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har utredningsmannen i anslutning

till de av mig i förenämnda anförande till statsrådsprotokollet den

20 september 1940 uppdragna riktlinjerna i en i ärendet utarbetad promemoria

framlagt förslag angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning

av avspärrningsåtgärder. I promemorian angivas dels under vilka förutsättningar

ersättning över huvud skall ifrågakomma dels ock de grunder efter

vilka ersättningen skall utgå.

I fråga om de i promemorian uppställda förutsättningarna finner jag mig,

liksom de hörda myndigheterna i gemen, i stort sett kunna ansluta mig till

desamma. Beträffande det i ett par yttranden framställda yrkandet, att i

avseende å sökandens ekonomiska ställning ännu strängare krav skulle uppställas

än den i promemorian angivna förutsättningen att avspärrningen medfört

en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi, vill jag erinra därom,

att samma förutsättning uppställts för erhållande av värnpliktslån. Den

ytterst snäva behovsprövning som, främst av statsfinansiella skäl, har måst

uppställas i krigsfamiljebidragsförordningen synes i avspärrningsfallen icke

vara påkallad. Beträffande det i några yttranden framställda förslaget, att

såsom förutsättning för erhållande av understöd skulle uppställas, att sökanden

gjort vad på honom ankommit för att upphäva eller minska förlustens inverkan

på hans ekonomi, återfinnes en liknande föreskrift bland de i förordningen

örn värnpliktslån uppställda betingelserna för erhållande av sådant

lån. Även örn det knappast synes sannolikt, att den som blivit drabbad av

en avspärrningsåtgärd skulle underlåta att göra vad på honom skäligen ankommer

för att avvärja de av avspärrningen framkallade svårigheterna, finner

jag mig likväl av principiella skäl böra förorda, att även för avspärrningsf allen

den förutsättningen uppställes, att dylik underlåtenhet icke föreligger.

I åtskilliga yttranden ha föreslagits uppmjukningar av de i promemorian

angivna förutsättningarna. Sålunda har från några håll förordats, att understöd

borde kunna ifrågakomma för den som varit anställd i ett avspärrat

företag samt att ersättning skulle kunna utgå även när den avspärrade rörelsen

icke varit helt nedlagd. Även örn billighetsskäl tala för att icke, såsom i prome
-

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

morian skett, utesluta dylika fall från ersättning, kan jag med hänsyn till

de ekonomiska konsekvenserna icke förorda, att ersättning i nämnda fall

regelmässigt skall utgå. Då det emellertid icke kan förnekas, att ett uppställande

av allmänna regler rörande förutsättningarna för erhållande av ersättning

kan komma att någon gång medföra resultat som äro stridande mot

billigheten, vill jag, såsom i ett yttrande ifrågasatts, förorda, att Kungl. Majit

medgives rätt att, där särskilda skäl föreligga, utbetala ersättning även om

någon av de i promemorian uppställda allmänna förutsättningarna icke

skulle vara för handen.

Beträffande frågan efter vilka grunder ersättning skall utgå har man i

flertalet yttranden godkänt förslaget, att ersättning i princip skall utgå för

hela förlusten, d. v. s. för utebliven vinst ävensom för sådana utgifter, som

den av avspärrningen drabbade fått vidkännas utan motsvarande nytta.

Statskontoret och en länsstyrelse ha förordat en stödform, enligt vilken ersättning

väl skulle utgå för utgifter som nyss nämnts men ersättningen för utebliven

vinst bortfalla och ersättas med viss dagspenning i huvudsaklig överensstämmelse

med de regler som gälla för familjebidrag åt värnpliktiga. Då den

sålunda förordade stödformen i mångå fall icke torde medföra effektiv hjälp

åt den som lidit förlust till följd av en avspärrningsåtgärd och då densamma

vidare skulle verka synnerligen ojämnt, framför allt därigenom att den ofta

skulle leda till en privilegiering av de företag som arbeta med lånat kapital,

kan jag icke förorda densamma. Beträffande det i ett par yttranden framställda

förslaget, att sökanden i princip icke skulle erhålla ersättning för hela

förlusten utan att ersättningens storlek skulle göras beroende av behovet,

synes det som örn uppställandet av en sådan regel skulle vålla onödiga svårigheter

vid fastställande av ersättningsbeloppen. Därest den i promemorian

uppställda förutsättningen att bevisat orsakssammanhang skall föreligga mellan

avspärrningen och förlusten strängt upprätthålles, torde det visa sig, att

ersättningarna i regel icke komma att uppgå till alltför stora belopp. Jag

ansluter mig alltså till den i promemorian förordade lösningen, att i princip

hela förlusten bör ersättas. Dock synes det, i likhet med vad jag förordat

i avseende på prövningen av förutsättningarna för att ersättning över huvud

skall utgå, böra tillkomma Kungl. Maj :t att med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet avgöra, huruvida icke jämkning nedåt bör äga rum av

ersättningsbeloppets storlek. Med hänsyn till att i ett eller annat fall mycket

stora förluster kunna tänkas ha uppstått, bör såsom i promemorian förordats

en maximering av ersättningarna äga rum. Det föreslagna maximibeloppet

10,000 kronor per år för varje avspärrat företag synes väl avvägt.

I ett yttrande har förordats, att frågan örn ersättning för sådana förluster

som uppstått genom i militärt syfte företagna brosprängningar och vägavspärrningar

även borde regleras. I den mån genom sådana åtgärder en faktisk avspärrning

av visst område kommit till stånd och därigenom någon hindrats att

inom området driva handel eller utöva annan näringsverksamhet eller disponera

över fastighet, komma de nu uppdragna ersättningsprinciperna att bli

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

direkt tillämpliga. Örn en väg- eller broavspärrning föranlett ökade transportkostnader

eller omöjliggjort leveranser, synes däremot ersättning icke böra

ifrågakomma. Försvarsberedskapen kommer självfallet att på indirekt väg

framkalla betydande förluster för stora befolkningsgrupper. Det synes emellertid

föreligga en vittgående principiell skillnad mellan förluster som genom avspärrningsåtgärder

direkt drabba en enskild person oell de förluster som på

indirekt väg kunna framkallas genom exempelvis en vägavspärrning.

Att såsom i ett yttrande förordats stadga, att ersättningsanspråk för att

bliva beaktat måste framställas inom viss tid, synes kunna leda till obilliga

resultat i sådana fall där den som lidit skada genom avspärrningen saknat

kännedom örn. att ersättning kan utgå eller då den skadelidande sökt

själv bära förlusten men sedermera funnit detta omöjligt. Då något större

antal ersättningsanspråk icke kunna förväntas bliva framställda sedan någon

tid förflutit synes icke heller av praktiska eller statsfinansiella skäl erforderligt

att införa någon tidsbegränsning.

Beträffande den organisatoriska sidan av problemet har jag i förut berörda

yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, ätt prövningen av ansökningar örn

understöd för vinnande av enhetlighet vid bedömandet syntes böra ligga i Kungl.

Majlis hand. Denna lösning, vilken förordats jämväl i promemorian, har lämnats

utan erinran i de avgivna yttrandena. I promemorian har föreslagits, att

den utredning, som måste föregå ansökningsärendenas prövning hos Kungl.

Majit, skulle anförtros åt länsstyrelserna. Nämnda förslag, vilket av samtliga

hörda myndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran, finner jag välgrundat.

Mot det i promemorian beräknade medelsbehovet 100,000 kronor för innevarande

budgetår har jag icke något att erinra. För att ersättningarna skola

bliva till verklig hjälp synes det nödvändigt, att desamma utbetalas snarast

möjligt. Med hänsyn härtill torde det föreslagna beloppet böra upptagas såsom

ett särskilt reservationsanslag å tilläggsstat till den löpande riksstaten.

I promemorian ha slutligen berörts vissa andra fall, där staten av militära

skäl meddelat föreskrifter som hindra eller försvåra utövandet av viss näringsverksamhet,

t. ex. förbudet mot flygfotografering. I promemorian har framhållits,

att de särskilda skäl som tala för att ge dem som åsamkats förlust

genom avspärrningspåbud en speciellt gynnsam ställning icke göra sig gällande

i nu ifrågavarande fall samt att, därest i dessa fall ersättning över huvud

skall ifrågakomma, ersättning bör utgå endast örn i ett speciellt fall föreligga

särskilt ömmande omständigheter. För egen del finner jag denna ståndpunkt

riktig. Den omständigheten, att allmänna principer uppställts rörande ersättning

för skada föranledd av avspärrningar, bör alltså icke kunna åberopas till

stöd för ersättningsanspråk som grunda sig på andra av försvarsberedskapen

föranledda statliga ingripanden.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

dels godkänna de sålunda av mig förordade grunderna för utbetalande

av ersättning åt den som lidit förlust i anledning av

vissa åtgärder som vidtagits för militära ändamål;

dels ock till Ersättningar för förluster i anledning av vissa

åtgärder för militära ändamål å tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1940/41 under fjärde huvudtiteln anvisa ett

reservationsanslag av .................................... kronor 100,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

K. G. Linden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

13

Bilaga.

P. M.

om ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa

åtgärder som vidtagits för militära ändamål.

Upprätthållandet av försvarsberedskapen medför självfallet ofta ingripanden

i den enskildes rättssfär vilka för honom medföra förskjutningar i hans

förmögenhetsläge. Så är fallet vid rekvisition och annan tvångsanskaffning

för militära ändamål. Även beredskapstjänstgöringen framkallar i regel rubbningar

i den inkallades och hans familjs ekonomi. I de angivna fallen har

staten ansett sig böra i viss omfattning kompensera den enskilde för dessa

förluster eller bereda honom erforderligt ekonomiskt stöd. Yid rekvisition

och därmed jämförbara förfoganden, då staten tager i anspråk en enskild

persons egendom, lämnas sålunda, bortsett från vissa undantagsfall, full ersättning

för förnödenhet eller tjänstbarthet som tages i anspråk. Yad beredskapstjänstgöringen

åter beträffar utgår däremot icke full ekonomisk kompensation

åt den vars arbetskraft genom värnplikten tages i anspråk. Staten sörjer

emellertid för den värnpliktiges underhåll och lämnar därutöver under vissa

förutsättningar ekonomiskt stöd åt den värnpliktige och hans familj. Till

familjemedlemmarna utgå sålunda familjepenning, avsedd för tryggande av

familjens livsuppehälle, hyresbidrag för tillgodoseende av bostadsbehovet,

näringsbidrag för anställande hos näringsidkare av arbetskraft för verksamhetens

upprätthållande samt sjukbidrag för bestridande av kostnader för

erforderlig läkare- och sjukhusvård m. m. Samtliga dessa fyra bidragsformer

förutsätta att det visas att behov av understöd föreligger, dock utgår av

familjepenningen visst grundbelopp oberoende av örn behov är för handen.

Värnpliktig som till följd av värnpliktstjänstgöringen råkat i ekonomiska

svårigheter kan därjämte under vissa förutsättningar erhålla räntefritt lån

utan säkerhet, s. k. värnpliktslån.

Kännetecknande för nu nämnda ingripanden i den enskildes rättsförhållanden

är att staten antingen tillgodogör sig en persons arbetskraft eller tar i

anspråk hans egendom. På senare tid ha emellertid vissa andra i militärt syfte

företagna ingripanden, vilka medfört ekonomisk förlust för enskilda personer

eller andra rättssubjekt, gjort sig uppmärksammade. Det utmärkande för dessa

ingripanden är att det fria tillträdet till vissa områden som äro av betydelse

för försvarsväsendet av civil eller militär myndighet förhindras och att därigenom

möjligheten att driva handel eller annan näring å området försvåras

eller omöjliggöres eller att någon eljest hindras att ekonomiskt utnyttja å området

befintlig egendom.

De avspärrningar som i militärt syfte företagits grunda sig i stor utsträckning

på stadganden i lagen den 17 maj 1940, med vissa bestämmelser till skydd

för försvaret m. m. samt på den med stöd av denna lag den 24 maj 1940 utfärdade

bevakningskungörelsen, vilken ändrats genom kungörelsen den 2 juli

1940, nr 634. Enligt 1 § i nämnda lag må Konungen eller enligt Konungens

bemyndigande vederbörande militära befälhavare utfärda förbud för obehöriga

att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som tillhör

försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning. Vidare må

enligt 2 § i lagen Konungen eller enligt Konungens bemyndigande vederbörande

länsstyrelse utfärda förbud, som i lagens 1 § avses, i fråga örn an
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

läggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som eljest är av betydelse

för försvarsväsendet.

Genom 1 § i bevakningskungörelsen har förordnats, att förbud som avses i

1 § av lagen må meddelas av den på stället varande högste befälhavaren samt

att förbud som avses i 2 § i lagen må utfärdas av länsstyrelse såvitt angår

anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg som där sägs jämte till sådan

anläggning eller inrättning hörande område. Enligt 1 § bevakningskungörelsen

äger länsstyrelse, då synnerliga skäl därtill föranleda, meddela förbud som

nyss nämnts jämväl i fråga örn annat område av betydelse för försvarsväsendet.

Överträdelse av nämnda förbud straffas med dagsböter eller fängelse.

Med stöd av ifrågavarande lag och kungörelse ha i stor utsträckning av

länsstyrelse eller vederbörande militära befälhavare utfärdats avspärrningsförbud.

Yid förbuds meddelande böra enligt cirkulärskrivelse från justitiedepartementet

till länsstyrelserna bland annat iakttagas, att förbudet gives

sådan utformning att det ej bereder onödiga svårigheter för civilbefolkningen,

att hänsyn därför i görligaste mån tages till befolkningens behov av rörelsefrihet,

till turisttrafiken, badmöjligheter o. s. v., samt att, där ej synnerliga

skäl till annat föranleda, förbud att beträda område ej bör avse den å området

fast bosatta befolkningen. Enligt en promemoria, som chefen för försvarsstaben

tillställt vederbörande militära myndigheter böra vid meddelande av

förbud, som enligt bevakningskungörelsen ankommer på militär befälhavare,

i tillämpliga delar tjäna såsom ledning de i justitiedepartementets cirkulär

lämnade anvisningar.

Redan före bevakningskungörelsens tillkomst hade emellertid avspärrningsförbud

utfärdats av länsstyrelserna med stöd av 6 § i landshövdinginstruktionen

den 19 november 1937. Enligt nämnda paragraf tillkommer det länsstyrelse

att såsom länets högsta polismyndighet hava ansvar för och ledning

av polisväsendet i länet, övervaka att allmän ordning och säkerhet därstädes

behörigen upprätthålles och att, i händelse något däremot stridande förekommer,

erforderliga åtgärder varda vidtagna. För sådant ändamål kan länsstyrelsen

stadga vite. Länsstyrelsen kan med stöd härav vid vite förbjuda

obehöriga att beträda områden som äro av betydelse för försvaret. Detta sker

då i form av fridlysning med vitespåföljd. Sådana fridlysningar lia i stor utsträckning

före bevakningskungörelsens ikraftträdande meddelats förutom beträffande

militära anläggningar i fråga örn järnvägar, hamnar, fabriker eller

andra områden av betjMelse för försvarsväsendet. Även efter bevakningskungörelsens

tillkomst äga länsstyrelserna självfallet utfärda fridlysningar i militärt

syfte med stöd av landshövdinginstruktionen.

Jämväl av militära myndigheter lia före bevakningskungörelsens tillkomst

vidtagits avspärrningar av områden som ansetts vara av betydelse för försvaret

särskilt beträffande områden där trupper varit förlagda eller där befästningsarbeten

utförts. Avspärrningarna ha verkställts genom stängselanordningar,

uppsättande av anslag eller utställande av poster. Rätten att företaga sådana

avspärrningar torde i vissa fall kunna grundas på stadgandet i tredje stycket

i kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har

att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. I nämnda lagrum

föreskrives att inom militärt övningsområde samt i läger eller kvarter eller

eljest vid trupp äger militär befälhavare att sörja för upprätthållande av ordningen.

Det torde emellertid ligga i sakens natur att militär myndighet även

utan stöd av stadganden i lag eller författning vid krig eller krigsfara ägt

behörighet att vidtaga sådana avspärrningar som varit erforderliga för krigsberedskapen.

Även efter bevakningskungörelsens tillkomst hava beslut örn

avspärrningar meddelats utan åberopande av bevakningskungörelsen. I sådana

fall bli självfallet icke de i 1940 års lag stadgade straffpåföljderna tillämpliga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 76. 15

I vissa fall har, utan att formligt beslut örn avspärrning av visst område

meddelats, en faktisk avspärrning ägt rum därigenom att sådana militära åtgärder

vidtagits att området icke utan fara kunnat beträdas. Sådan avspärrning

har exempelvis kommit till stånd genom minering av vattenområde eller

genom anläggande av skjutbana.

Förutom nu nämnda avspärrningar förekomma avspärrningar som avse att

utestänga endast särskilda grupper av personer. I vissa fall har Kungl. Majit

sålunda på framställning av vederbörande länsstyrelse meddelat förbud att

uppehålla sig inom viss ort eller visst område för annan än den som vid förbudets

meddelande är fast bosatt inom orten eller området. Förbudet har

naturligen icke avsett den som tillhör krigsmakten eller eljest fullgör tjänst

vid densamma. Länsstyrelsen eller den myndighet länsstyrelsen förord nät har

berättigats att efter samråd nied vederbörande militära myndighet meddela

undantag från förbudet. I samband med meddelande av förbudet har länsstyrelsen

understundom föreskrivit att de personer som enligt det förut sagda

äga uppehålla sig inom orten eller området och som icke tillhöra krigsmakten

skola till bevis rörande denna rätt vara försedda med av polis eller militär myndighet

utfärdat tillstånd.

Enligt 54 § utlänningslagen den 11 juni 1937 äger Kungl. Majit i händelse

av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på

grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt med avseende å

utlännings sätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas

å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser som må finnas

nödiga. Med stöd härav har Kungl. Majit i anledning av kriget

utfärdat ett flertal författningar som förbjuda utlänning att vistas inom

vissa delar av riket. De nu gällande bestämmelserna innehållas i kungörelsen

den 28 juni 1940 angående utlännings vistelse i vissa delar av riket.

I kungörelsen stadgas sådant förbud beträffande betydande delar av riket.

Emellertid medgives i kungörelsen länsstyrelse eller polismyndighet att, när

särskilda skäl därtill föreligga, medgiva utlänning att vistas å viss förbjuden

ort kortare tid i enlighet med anvisningar som meddelas av länsstyrelsen eller

polismyndighet. Vidare äger socialstyrelsen meddela tillstånd för utlänning

att vistas inom förbjudet område såframt det finnes påkallat av hänsyn till

rikets intresse eller eljest synnerliga skäl föreligga.

_En avsevärd del av de avspärrningsåtgärder som vidtagits i anledning av

krigsberedskapen avser kraftverk, fabriker eller andra industriområden. Sådana

åtgärder ha ofta tillkommit på initiativ av eller i samförstånd med den som

ägt eller eljest disponerat över företaget eller området i fråga. Det ligger i

sakens natur att några ersättningsanspråk på grund av sådana avspärrningar

knappast kunna tänkas komma att bliva framställda. Avspärrningsåtgärder ha

emellertid i stor utsträckning företagits av kustområdena, i fjälltrakterna ävensom

av vissa andra turistområden. Det är under sådana förhållanden självfallet

att ekonomiska förluster i viss omfattning uppstått för personer sorn

hava inkomst av turisttrafiken eller badlivet. De ansökningar, omkring trettio

till antalet, örn ersättning för uppgivna förluster som hittills ingivits till

Kungl. Maj :t förskriva sig sålunda huvudsakligen från innehavare av bad- och

turisthotel!, pensionat, sommarrestauranger, sommarvillor avsedda till uthyrning,

vandrarhem, tältstäder, kaféer, kaffeserveringar, kiosker, varm- och kallbadhus,

badhytter avsedda att uthyras, friluftsbad och dylikt. Ersättning har

i vissa fall begärts av annan än företagets innehavare såsom av anställda personer.

Slutligen ha ersättningsanspråk i några fall rests av personer som inom

det avspärrade området utövat verksamhet av annat slag än vad förut angivits,

t. ex. av fiskare, vars fiskevatten minerats eller av den som bedrivit färj t,rafi k

inom avspärrat hamnområde.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

Då det gäller att taga ställning till frågan om staten bör lämna ersättning

eller ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust genom en avspärrningsåtgärd

torde först böra erinras därom att staten uppenbarligen icke Ilar någon rättslig

skyldighet att utgiva ersättning. Det är här fråga örn ingripanden i den enskildes

rättssfär som tillkommit i laga ordning. Att medelst anlitande av

domstolsförfarande få skadestånd utdömt torde alltså icke kunna ifrågakomma.

Visserligen kunde man teoretiskt tänka sig att en avspärrningsåtgärd vore ur

militär synpunkt så omotiverad att tjänstefel finge anses föreligga från dens

sida som påbjudit densamma. I sådana fall föreligger i regel skadeståndsskyldighet

för vederbörande tjänsteman. Att staten skulle vara skyldig att

svara för den skada som uppstått genom befattningshavarens oförstånd i

tjänsten torde icke vara fullkomligt uteslutet. Sådana fall sakna emellertid

uppenbarligen praktisk betydelse. Den som lidit skada genom en avspärrningsåtgärd

torde alltså icke kunna erhålla annan ersättning än den staten ur billighetssynpunkt

anser sig böra lämna.

Det torde till en början vara klart att det icke kan ifrågakomma att i

princip tillerkänna var och en vilkens företag blir avspärrat full ersättning för

uppkommen skada. Man torde icke till stöd för en sådan ståndpunkt kunna

åberopa en jämförelse med rekvisitions- och förfogandelagstiftningen. Att

staten utger ersättning för förnödenheter och tjänstbarhet som av staten tagas

i anspråk kan icke åberopas i avspärrningsfallen, där staten icke tillgodogör

sig något värde. Den skada som drabbar en person, vilken genom en avspärrningsåtgärd

hindras att driva sin rörelse synes vara mera jämförbar med den

skada som drabbar en värnpliktig som genom inkallelsen hindras att utöva

sin näring. Den värnpliktige får emellertid icke ersättning för den skada som

förorsakas honom utan endast, såsom av det föregående framgår, visst ekonomiskt

stöd sedan det ådagalagts att behov härav föreligger. Att ställa den

genom avspärrningen förlustlidande, vilken dock i motsats till den värnpliktige

fortfarande disponerar Över sin arbetskraft, i ett avsevärt bättre läge än den

värnpliktige synes icke kunna ifrågakomma. Det må ock erinras örn att vid

vissa fall som äro tämligen jämförbara med avspärrningsfallen, nämligen då

ett område isolerats för bekämpande av smittsam husdjurssjukdom, ersättning

icke alltid utgår. Jämlikt kungörelsen den 12 maj 1935 med närmare föreskrifter

angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar kan, örn

Kungl. Majit finner skäl sådant medgiva, ersättning av allmänna medel utgå

men endast åt den som genom isoleringen eller annan dylik åtgärd lider väsentligt

intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst. Enligt den av

Kungl. Majit tillämpade praxis brukar ersättning utgå endast i undantagsfall

då synnerligen ömmande omständigheter föreligga.

Örn alltså å ena sidan full ersättning till var och en som lidit förlust genom

avspärrning icke kan ifrågakomma synes å andra sidan den motsatta ståndpunkten

att avvisa varje ersättningsanspråk icke rimlig. Man kan icke förneka

att örn man betraktar problemet icke från statens utan från den skadelidandes

ståndpunkt den förlust som vållas honom är lika stor då hans verksamhet

måste nedläggas på grund av en avspärrning som då hans företag jämlikt

rekvisitionslagstiftningen tages i anspråk av det allmänna. Det skulle framstå

som stridande mot rätt och billighet att lämna den utan bistånd vars ekonomi

blivit genom avspärrningen avsevärt rubbad. Liksom i fråga örn understöd åt

värnpliktiga samt i fråga örn ersättning för isolering vid smittsamma kreaturssjukdomar

synes den rätta lösningen vara att man medgiver ersättning eller

understöd i fall då verkligt behov därav föreligger.

Med denna utgångspunkt gäller det att taga ståndpunkt till två spörsmål.

Det förra avser frågan vilka närmare förutsättningar som böra vara för handen

för att ersättning eller understöd över huvud skall kunna ifrågakomma. Det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

senare gäller frågan efter vilka grunder ersättningen eller understödet skall

beräknas. I fråga om vilka förutsättningar som böra uppställas för att ersättning

skall utgå måste man uppenbarligen i första hand kräva att den som

framställt anspråket kan bevisa eller åtminstone göra sannolikt att den skada

för vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen eller närmare bestämt

att skadan skulle ha uteblivit örn avspärrningen icke kommit till stånd. I

detta avseende må särskilt beaktas att man i vissa fall måste utgå ifrån att

den avspärrade rörelsen, örn avspärrning icke ägt rum, ändock hade kommit

att under avspärrningstiden nedläggas. Den allmänna depressionen, värnpliktsinkallelserna,

trafiksvårigheterna, risken för tvångsevakuering, det av

kriget föranledda uteblivandet av utländska turister samt rörelsens utsatta

läge vid krigsutbrott hade kanske medfört en sådan minskning av antalet

kunder att man kan utgå ifrån att företagaren skulle ansett det fördelaktigare

att tills vidare nedlägga rörelsen. Ivan man räkna med att rörelsen ändock

skulle ha blivit nedlagd under avspärrningen, bör ersättning uppenbarligen

icke ifrågakomma.

I vissa fall kanske man icke kan utgå ifrån att rörelsen skulle ha blivit nedlagd

men man måste med hänsyn till tidigare års vinstresultat, omsättningen

vid liknande företag med jämförlig belägenhet o. s. v. komma till det resultatet

att rörelsen icke skulle ha medfört något överskott. I sådana fall har avspärrningen

som regel icke vållat rörelsens innehavare någon förlust och ersättning

bör därför, med visst undantag som i annat sammanhang behandlas, vara utesluten.

För att ersättning skall utgå torde vidare i likhet med vad som gäller för

erhållande av värnpliktslån böra uppställas krav på att avspärrningen medfört

en avsevärd rubbning av den skadelidandes ekonomi. Kommuner böra sålunda

icke kunna göra anspråk på ersättning. Ej heller bolag, föreningar, stiftelser

eller enskilda personer såvida den förlust som uppstått genom avspärrningen

icke är större än att den kan bäras. Om en hantverkares eller arbetares hustru

bidrager till familjens försörjning genom att driva kioskrörelse och den förlust

som uppstått genom kioskens stängning icke är större än att familjen det

oaktat har sin bärgning, bör ersättning således icke utgå. Det måste i varje

särskilt fall prövas huruvida förlusten innebär en avsevärd rubbning i den

skadelidandes ekonomi. För en fiskare t. ex. som icke kan hyra ut sin bostad

till badgäster kan detta i vissa fall medföra en sådan rubbning av ekonomin

under det att han i andra fall själv bör kunna bära förlusten.

Då fråga är örn handelsbolag eller aktiebolag som i verkligheten äges av ett

fåtal personer torde man vid bedömandet av örn väsentlig rubbning av ekonomin

inträtt böra taga hänsyn till bolagsmannens respektive aktieägarens egen

ekonomi. Härav följer att i vissa fall en av bolagsmännen i ett handelsbolag

kan få ersättning under det att en annan bolagsman blir utan, liksom ock att

då ett aktiebolag i realiteten äges av en person nied god ekonomi ersättning

icke kommer att utgå även örn aktiebolaget såsom sådant drabbats hårt av avspärrningen.

Enligt de allmänna skadeståndsreglerna gäller, med visst undantag, som

saknar betydelse i nu ifrågavarande fall, att endast den som omedelbart

drabbas av en skadegörande handling kan framställa ersättningsanspråk.

Samma regler lärer böra tillämpas vid avspärrningsfallen. Endast den som är

ägare till eller eljest disponerar över företag eller fastighet inom det avspärrade

området men alltså exempelvis icke den som är anställd i företaget

och som genom avspärrningen blir arbetslös bör kunna framställa ersättningsanspråk.

Örn en hamn blivit avspärrad och ett rederi till följd därav nödgas

lossa på redden medelst pråmar, bör ersättning för den härigenom uppkomna

förlusten således ej heller förekomma. Även om billighetsskäl kunna åberopas

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 76. 2284 40 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

lör ersättning åt den som under längre tid varit anställd vid ett avspärrat

företag, torde det med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna vara nödvändigt

att avskära anspråk från personer som endast indirekt skadats genom

avspärrningen. I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten att

det företag som genom avspärrningen åsamkats förlust icke är beläget inom

det avspärrade området icke nödvändigtvis bör utesluta ersättning. Såsom

exempel härpå må nämnas att en badstrand avspärrats under det att en kiosk

som är belägen i närheten av stranden och vars hela kundkrets utgöres av

badande lämnats utanför avspärrningen.

Vidare torde man för att ersättning skall ifrågakomma böra uppställa krav

på att avspärrningen varit så total att rörelsen i fråga blivit under viss ej

alltför kort tidrymd helt nedlagd. Det torde härvid vara likgiltigt örn avspärrningen

grundat sig på ett av militär eller civil myndighet kungjort beslut eller

örn den är av rent faktisk natur såsom då vakter utsatts för att hindra fri

passage, minering verkställts eller skjutbana anlagts så att tillträde till platsen

förhindrats. Det bör räcka att ett nedläggande av rörelsen kommit till

stånd, sjävfallet under förutsättning att nedläggandet enligt det ovan anförda

orsakats av avspärrningen. I många fall kan vederbörande trots de olägenheter

som vållats av avspärrningen lia fortsatt att driva rörelsen. Så kan exempelvis

vara fallet örn avspärrningen av en badstrand ägt rum endast under vissa

timmar av dygnet, örn en kiosk belägen vid ändpunkten av en spärrad bro

kan räkna även med andra kunder än brotrafikanterna eller örn undantag från

förbudet meddelats i större utsträckning. Har rörelsen fortfarande bedrivits,

synes det ligga närmast till hands att innehavaren själv får bära den förlust

som uppstått genom den av avspärrningen orsakade minskade omsättningen.

För en sådan lösning synes även kunna åberopas den praktiska synpunkten

att i dessa fall är särskilt svårt att avgöra huruvida och i vilken omfattning

förlusten orsakats av avspärrningen.

Slutligen synes ersättning böra vara utesluten i sådana fall där annan avspärrningsåtgärd

icke företagits än den att förbud utfärdats för utlänning att

vistas inom visst område. Att staten icke bör utgiva ersättning för förluster

som föranletts av sådant förbud synes ligga i sakens natur. Att märka är för

övrigt att ersättning i dessa fall i regel bör vara utesluten redan på den grund

att, även örn sådant förbud icke meddelats, någon nämnvärd tillströmning av

utländska besökare icke kunnat påräknas. Förbudet för utlänning att vistas

inom visst område kan således i regel icke ha givit upphov till någon förlust.

Ersättning torde ej heller böra utgå till utlänning som lidit förlust därigenom

att han på grund av förbudet hindrats att utöva näring eller annan förvärvsverksamhet.

Därest ovan angivna förutsättningar föreligga, uppstår frågan efter vilka

grunder ersättningen eller understödet skall utgå. Det kunde av principiella

skäl synas ligga nära till hands att lösa problemet på sätt som skett beträffande

understöd åt de värnpliktiga. Den som lidit förlust genom avspärrning

skulle i så fall erhålla såsom motsvarighet till familjepenningen dagspenning

för varje dag rörelsen på grund av avspärrningen varit nedlagd. Sadan

dagspenning borde då självfallet utgå, förutom till familjemedlemmarna, även

till innehavaren av rörelsen själv. Dagspenningens belopp borde, eftersom

förutsättning för att ersättning över huvud skall utgå är att avsevärd rubbning

av ekonomin föreligger, sättas lika med familj epenningens maximibelopp inom

ortsgruppen i fråga. Likaså borde hyresbidrag och sjukbidrag utgivas efter

ungefärligen samma grunder som till värnpliktiga. Därutöver skulle rörelsens

innehavare kunna erhålla räntefritt lån utan säkerhet efter ungefär samma

principer som gälla för värnpliktslån. Örn denna lösning av problemet icke

finnes lämplig, torde någon annan möjlighet icke ifrågakomma än att låta

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

ersättningen till den som enligt det föregående överhuvud är berättigad därtill

utgå med hela skadan, dock att viss maximering av ersättningen torde böra

äga rum.

Mot den förra lösningen dagspenning och lån talar att en sådan stödform

torde komma att verka ganska ojämnt. Den som driver en rörelse i vilken

något nämnvärt kapital ej är nedlagt, t. ex. en kioskinnehavare, lärer bliva

tämligen väl tillgodosedd under det att en företagare som har att förränta

upplånat kapital, erlägga försäkringsavgifter och skatter m. m. icke alltid

vinner nödig hjälp. Vidare må framhållas att beräkning av dagspenningen i

de fall där rörelsen är säsongbetonad, utlämnandet av lånen och den efterföljande

förvaltningen av dem kräva en vidlyftig apparat och mycket arbete.

Otvivelaktigt skulle det administrativa förfarandet bli både enklare och billigare

om man stannar för att låta ersättning utgå för den verkliga förlusten.

Man torde ock kunna åberopa vissa principiella skäl för att giva den som

lidit skada genom avspärrning en något gynnsammare ställning än de värnpliktiga.

Värnplikten skall i princip fullgöras av alla manliga medborgare.

Det ligger i värnpliktens idé att de olägenheter som av värnpliktstjänstgöringen

förorsakas måste bäras av den enskilde även om olägenheterna för den

ene kan vara avsevärt större än för den andre. Avspärrningsåtgärderna drabba

däremot blott ett fåtal personer och de träffa synnerligen ojämnt och slumpartat.

Man kan icke heller alldeles bortse från att avspärrningsåtgärderna i

regel i praktiken beslutas av lokala militära myndigheter och att det därför

ligger i sakens natur att frågan örn en avspärrning är nödvändig eller icke

samt med vilken stränghet den skall genomföras kommer att lösas enligt olika

grunder. Även örn förhållandena ur militär synpunkt äro tämligen likartade

kan alltså den ene bliva utsatt för en avspärrning som den andre undgår. Nu

angivna omständigheter synas i viss mån motivera att de som lidit förlust

genom avspärrning sättas i något bättre läge än de värnpliktiga. Mot att giva

de förra full ersättning kan icke heller, såsom beträffande de värnpliktiga,

åberopas statsfinansiella synpunkter. En förhandsgranskning av de ansökningar

om understöd som ingivits till Kungl. Majit synes ge vid handen att

de ersättningar som enligt ovan angivna principer kunna ifrågakomma sammanlagt

icke komma att uppgå till alltför stora belopp. Emellertid torde det vara

lämpligt att föreskriva viss maximering av ersättningsbeloppen förslagsvis till

högst 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag.

Vid beräkningen av den skada som uppstått torde man böra tillämpa allmänna

skadeståndsregler. Ersättning bör alltså utgå dels för utebliven vinst

dels ock för sådana utgifter som den av avspärrningen drabbade måst vidkännas

till ingen nytta. Yid beräkningen av den uteblivna vinsten kan man i

många fall icke utgå ifrån att vinsten skulle ha uppgått till lika högt belopp

som under de närmast föregående åren. Då fråga är t. ex. örn kiosker och

kaféer som betjäna badpubliken inom ett visst samhälle kan det visserligen

tänkas att någon nämnvärd minskning i vinsten icke skulle ha uppstått ävten

örn i sådana fall depressionen, värnpliktsinkallelserna och trafiksvårigheterna

kunna ha gjort sig i viss mån gällande. Däremot torde man för hotell och

restauranger åtmistone inom vissa delar av landet böra räkna med att säsongen

skulle ha blivit avsevärt sämre än vanligt, i många fall i sådan grad att

någon vinst över huvud icke uppstått. Yid uppskattningen av den uteblivna

vinsten torde det alltså vara lämpligt icke blott att avfordra sökanden uppgift

rörande de senare årens vinstresultat utan ock att söka bilda sig en uppfattning

örn de vinstresultat som kunna ha uppkommit för liknande företag

i jämförlig belägenhet vilka icke varit avspärrade.

Såsom av det tidigare anförda framgår bör såsom förutsättning för att

ersättning över huvud skall utgå krävas att rörelsen i fråga varit under ej

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 76.

alltför kort tid helt nedlagd. Såsom konsekvens härav torde böra gälla att

man vid beräkningen av utebliven vinst tar hänsyn endast till den vinst som

belöper sig på den tid då rörelsen varit nedlagd. Samma synpunkter synas

böra gälla i avseende på förlust som uppstått genom uteblivandet av utländska

turister. Ersättning härför bör således icke i något fall utgå.

I fråga örn ersättningen för onödiga utgifter torde det vara lämpligt att

först behandla de fall där den avspärrade rörelsen kan antagas ha givit

vinst. De onödiga utgifterna kunna sägas vara av två olika slag, nämligen

dels fasta årligen återkommande utgifter som måste utgå vare sig rörelsen

ligger nere eller icke t. ex. skuldräntor, dels sådana mera tillfälliga utgifter

som antingen föranletts av avspärrningen eller som genom avspärrningen blivit

gjorda till ingen nytta. Yad de fasta utgifterna beträffar synes ersättning

böra utgå för räntor på upplånat kapital, skatter och försäkringar. Även

hyres- och arrendeavgifter torde böra ersättas i den mån sådana avgifter

verkligen blivit av företagaren erlagda. I detta avseende må nämligen beaktas

att skyldighet att erlägga hyra eller arrende icke torde föreligga i sådana fall

där nyttjanderättshavaren på grund av avspärrningen icke blir i tillfälle att

utöva nyttjanderätten. Ersättning borde principiellt utgå jämväl för räntor

å eget kapital samt för nödiga avskrivningar å byggnader och inventarier.

Såväl av praktiska skäl som med hänsyn till att billighetssynpunkten i dessa

fall gör sig mindre gällande torde dock dessa utgifter skäligen böra stanna

på företagaren. Att ersättning för amortering icke bör utgå torde vara självfallet.

Yad därefter angår de tillfälliga utgifter som föranletts av avspärrningen

eller som genom avspärrningen blivit gjorda till ingen nytta kunna

dessa vara av mycket skiftande slag. Målnings- och reparationsarbeten avsedda

för säsongen i fråga kunna ha verkställts. Lokalen har kanske iordningställts,

islager som upplagts har smält ner. Annonsering och annan reklam

ha verkställts, resor lia måst företagas, telefonabonnemang uppsägas, avgifter

till platsbyråer ha erlagts. Arbetslöner kunna lia måst utbetalas för arbete som

blivit onödigt eller ersättning har måst utgivas till personal som uppsagts

i anledning av avspärrningen. För alla sådana utgifter synes ersättning böra

utgå. Kostnader som sökanden måst vidkännas för att utfå ersättningen

torde endast i särskilt ömmande fall böra ersättas.

Är fråga örn ett företag som måste antagas icke skola hava givit någon

vinst eller rent av ha gått med förlust, borde principiellt ersättning för ovannämnda

fasta och tillfälliga utgifter utgå endast med det belopp varmed dessa

utgifter överstigit den förlust som kan beräknas skola ha uppstått å rörelsen

därest denna hållits igång. Genom avspärrningen undgår nämligen företagaren

denna förlust. Eller för att taga ett konkret exempel. En avspärrad kaférörelse

beräknas skola ha haft utgifter på 8,000 kronor för inköp av råvaror

och övriga driftskostnader samt på 2,000 kronor för räntor, försäkringar och

dylikt. Utgifterna kunna alltså beräknas ha uppgått till sammanlagt 10,000

kronor. Örn rörelsen hålles igång beräknas bruttoinkomsterna skola ha blivit

9,000 kronor. Därest rörelsen icke nedlagts hade förlusten alltså blivit 1,000

kronor. Då man skall beräkna vilken förlust som uppstått för företagaren

genom avspärrningen borde man från de utgifter å 2,000 kronor som nedlagts

till ingen nytta draga den förlust om 1,000 kronor som företagaren undgått.

Ersättning borde alltså utgå med allenast 1,000 kronor.

Emellertid torde skäl kunna åberopas för att under alla omständigheter

låta ersättning utgå för samtliga fasta eller tillfälliga onödiga utgifter, även

örn företagaren på grund därav i vissa fall skulle komma att erhålla en ersättning

som faktiskt överstiger den förlust som han lidit eller rent av ersättning

trots att någon förlust alls icke uppstått. För det första är att märka att det

i praktiken måste ställa sig tämligen svårt att uppskatta vilken förlust som

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

skulle lia uppstått om rörelsen kunnat hållas igång. Vidare må framhållas

att en företagare ofta kan ha ett starkt ekonomiskt intresse att icke nedlägga

sin rörelse även örn den skulle gå med förlust under något eller några år.

Med andra ord den förlust som uppstår genom ett nedläggande av rörelsen

under viss tid kan ofta vara större än den rent siffermässiga förlust som framkommer

enligt den ovan angivna beräkningsgrunden. Ett nedläggande av

rörelsen under en säsong kan, särskilt då fråga är örn ett nystartat företag,

lätt medföra att företaget i framtiden förlorar en stor del av sin kundkrets.

Den good-wiil som uppdrivits kan lätt gå till spillo genom ett nedläggande av

rörelsen. I vissa fall kan ett tillfälligt nedläggande av rörelsen medföra ett

ekonomiskt sammanbrott som hade kunnat undvikas om rörelsen hållits igång.

Av nu angivna skäl torde det ofta vara rimligt att tillerkänna den vars rörelse

avspärrats full ersättning för utgifter som blivit gjorda till ingen nytta och

detta utan hänsyn till örn rörelsen kan beräknas ha givit vinst eller icke under

avspärrningstiden. Här skulle alltså föreligga en modifikation i huvudregeln

att ersättning skall utgå allenast för förlust som orsakats av avspärrningen.

Övriga förut angivna förutsättningar böra emellertid föreligga för att ersättning

för nu nämnda utgifter skall utgå. Ersättning för onödiga utgifter bör

sålunda ej ifrågakomma om avspärrningen icke medfört någon avsevärd rubbning

av sökandens ekonomi.

Ett särskilt beaktande kräver frågan hur man skall bedöma de fall där

företagaren nedlägger hela sin arbetskraft på företagets skötsel. Ofta torde

det förhålla sig så att rörelseidkaren icke tillgodoför sig någon särskild ersättning

härför utan hans arbete blir ersatt genom den vinst företaget ger.

I sådana fall kan uppenbarligen någon särskild ersättning för mistad arbetsförtjänst

icke förekomma. Är åter fråga om ett företag där ägaren brukat gottskriva

sig ersättning för sitt eget arbete t. ex. såsom föreståndare för hotell

som han äger, torde det vara riktigt att nian vid uppskattningen av den förlust

som avspärrningen medför även tar hänsyn till mistad arbetsförtjänst

och detta även örn företaget icke kan beräknas ha gått med vinst. Vid beräkning

av den förlust som uppstått genom avspärrning bör hänsyn tagas även

till naturaförmåner såsom kost och logi, vilka utgått till ägaren. Förlusten av

fri sommarbostad torde dock i regel icke böra ersättas.

Ovan angivna principer skulle kunna sammanfattas på följande sätt.

För att ersättning i anledning av avspärrning skall utgå böra följande

förutsättningar föreligga:

1) att sökanden bevisar eller åtminstone gör sannolikt att den förlust för

vilken han begär ersättning orsakats av avspärrningen, i följd varav ersättning

bland annat är utesluten då rörelsen kan antagas ändock skola ha blivit nedlagd

samt i princip jämväl då rörelsen kan beräknas icke skola ha givit någon

vinst;

2) att förlusten i förhållande till sökandens ekonomiska ställning varit så

betydande att den får anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens

ekonomi;

3) att avspärrningen medfört omedelbar förlust för sökanden, varför alltså

exempelvis den som är anställd i ett avspärrat företag ej kan erhålla ersättning;

4) att den avspärrade rörelsen varit under ej alltför kort tid helt nedlagd;

samt

5) att avspärrningsåtgärden icke består allenast däri att förbud utfärdats

för utlänning att vistas inom visst område.

I fråga örn ersättningens storlek bör gälla att ersättning skall utgå för

hela förlusten d. v. s. såväl för utebliven vinst som för utgifter som sökanden

fått vidkännas och som genom avspärrningen blivit gjorda till ingen nytta.

Örn förlusten uppgått till lägre belopp än nämnda utgifter, bör det likväl

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 76.

icke vara uteslutet att ersättning utgår för utgifterna. Ersättning må icke

utgå med högre belopp än 10,000 kronor per år för varje avspärrat företag.

Prövningen av ansökningar om ersättning bör för vinnande av enhetlighet

vid bedömandet ligga i Kungl. Maj:ts hand. Den utredning som måste föregå

ersättningsärendenas prövning hos Kungl. Maj:t kan tänkas kunna anförtros

antingen åt länsstyrelserna eller åt värnpliktslånenämnderna i länen. Avgörande

skäl torde tala för den förra lösningen. Länsstyrelserna ha stor

erfarenhet beträffande handläggningen av liknande ersättningsanspråk. Genom

landsfiskaler och övriga lokala polismyndigheter ha de möjlighet att skaffa

den kompletterande utredning som ofta torde visa sig erforderlig. En annan

fördel som är förbunden med nu angivna lösning är den att sökandens deklarationer

finnas tillgängliga på länsstyrelserna. Det förutsättes att medgivande

avfordras sökanden att länsstyrelsen får taga del av dessa deklarationer.

Antalet ansökningar torde icke heller bliva så många att det med

hänsyn till länsstyrelsernas arbetsbörda kan vålla några betänkligheter att

pålägga dem detta utredningsarbete.

Beträffande de kostnader som ett genomförande av ifrågavarande förslag

skulle medföra är det av skäl som ligga i öppen dag omöjligt att göra annat

än en approximativ uppskattning. Med utgångspunkt från de ersättningsanspråk

som hittills framställts hos Kungl. Majit eller länsstyrelserna samt

den utredning som i dessa ärenden förebragts torde man emellertid kunna

utgå ifrån att kostnaderna för innevarande budgetår icke komma att överstiga

100,000 kronor.

En viss släktskap kan synas föreligga mellan de nu behandlade avspärrningsfallen

och sådana fall där staten av militära skäl meddelat föreskrifter

som hindra eller försvåra utövandet av viss näringsverksamhet. Exempel

härpå erbjuder det genom kungörelsen den 15 september 1939, nr 675, meddelade

förbudet att utan särskilt tillstånd bruka fotografiapparat å luftfartyg,

varigenom utövandet av flygfotografyrket tillsvidare omöjliggjorts. Genom

kungörelsen den 8 december 1939, nr 847, har förbud meddelats mot försäljning

av flygfotografier. Sistnämnda förbud har självfallet medfört förluster

såväl för företag som reproducera flygfotografier som för återförsäljare av

sådana fotografier. Även andra exempel på liknande av militära skäl föranledda

ingripanden i näringsfriheten givas. Emellertid torde vägande skäl

kunna åberopas för att icke i ersättningshänseende jämställa nämnda fall med

avspärrningsfallen. Örn staten finner att utövandet av viss näringsverksamhet

innebär sådan fara för rikets säkerhet att verksamheten helt måste förbjudas,

synes det rimligast att den som drivit sådan verksamhet själv får bära följderna

av förbudet. Det må vidare framhållas att de särskilda skäl som tala

för att ge dem som åsamkats förlust genom avspärrningsförbud en speciellt

gynnsam ställning, nämligen att avspärrning i regel beslutes av lokal myndighet

och att avspärrningsförbuden verka synnerligen ojämnt, icke göra sig

gällande i nu ifrågavarande fall. Örn ersättning i dessa fall över huvud skall

ifrågakomma, bör så ske endast örn det i ett speciellt fall föreligger särskilt

ömmande omständigheter. Att uppdraga några principiella riktlinjer för behandlingen

av dylika ersättningsanspråk synes således icke böra ifrågakomma.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:88 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits f a1 i texten
  2. 2SärU 1940:70 (urtima riksdagen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiskt stöd åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära än s. 1 i texten