Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer

1940-08-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:9 (urtima riksdagen), Med förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 9.

1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer;

given Stockholms slott den 1 augusti

1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande

svenska statens sparobligationer.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Förslag

till

förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens

sparobligationer.

Härigenom förordnas som följer:

Vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

skall belopp, som vid inlösen av svenska statens sparobligationer

erhållits utöver inköpspriset, icke utgöra skattepliktig inkomst. Vid

uppskattning av förmögenhet enligt förordningen örn statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt skola obligationerna upptagas till inköpspriset.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1941.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 9.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 augusti

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler förslag till

förordning örn viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer

samt anför därvid följande:

I syfte att erbjuda i första hand de breda lagren inom befolkningen en ny

sparform, som samtidigt innebär en direkt medverkan från spararnas sida vid

statens upplåning, har riksgäldskontoret utgivit svenska statens sparobligationer.

Försäljningen av sparobligationer, som för riksgäldskontorets räkning

verkställes av postsparbanken, tog sin början den 12 januari 1940.

För sparobligationerna gälla bland annat följande av riksgäldskontoret

fastställda bestämmelser.

Enskild person äger att för egen räkning eller till förmån för annan enskild

person hos postsparbanken inköpa sparobligationer. Sådan obligation gäller

endast om den är insatt i särskild bok, benämnd sparobligationsbok, som

utfärdas vid inköpet av den första obligationen.

Sparobligationer finnas i följande valörer, nämligen 25, 50, 100 och 500

kronor (den sistnämnda valören införd i mars 1940). Det belopp, varå sparobligation

sålunda lyder, utgör dess högsta inlösningsvärde. Obligationerna

försäljas emellertid till lägre pris, inköpspriset. Detta utgör 20 kronor för

obligation å 25 kronor, 40 kronor för obligation å 50 kronor, 80 kronor för

obligation å 100 kronor och 400 kronor för obligation å 500 kronor. Flera

obligationer få samtidigt inköpas.

En och samma persons innehav av sparobligationer må icke överstiga visst

av riksgäldskontoret fastställt högsta belopp. Detta utgjorde till en början

500 kronors inlösningsvärde men höjdes i mars 1940 till 1,000 kronors inlösningsvärde.

Såsom likvid för sparobligation må i stället för kontanta medel användas

av postsparbanken utgivna sparmärken. Sparmärke lyder å 4 kronor.

Sparobligation inlöses med fulla värdet, d. v. s. med det belopp, varå sparobligationen

lyder, efter utgången av det sjätte året (räknat från första dagen

i det kalenderkvartal, under vilket den inköpts).

Ägare av sparobligation kan emellertid få densamma inlöst även tidigare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

3

(förtidsinlösen). På sätt närmare framgår av nedanstående tabell stegras

inlösningsvärdet successivt under obligationens löptid.

Sparobliga- tioner in-

I n 1 ö s n i

n g s värde unde

r

Inlösnings- värde efter

6:e årets

slut

köpta för

2:a året

3:e året

4:e året

5:e året

6:e året

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

20

—

20: 40

21:20

22

—

22: 80

23: 60

25

—

40

—

40: 80

42:40

44

—

45: 60

47: 20

50

—

80

—

81:60

84: 80

88

—

91:20

94: 40

O

o

—

160

—

163:20

169: 60

176

—

182: 40

188:80

200

—

400

—

408: - ,

424: —

440

—

456:-

472: —

500

—

800

—

816:-

848:-

880

—

912: —

944:-

1,000

—

Tidsbestämningarna »2:a året» etc. i tabellen räknas från och med första

dagen i det kalenderkvartal, varunder obligationen inköpts. Inlösningsvärdet

under första året motsvarar inköpspriset.

Övergår äganderätten till sparobligationsbok från en till annan vare sig

genom arv eller testamente eller till följd av konkurs eller utmätning, skall

därom ofördröjligen göras skriftlig anmälan till postsparbanken. Innan sådan

anmälan skett och blivit godkänd, medför överlåtelsen ej någon rätt mot

postsparbanken, överlåtelse av sparobligationsbok må ej äga rum i annat fall

än nu sagts.

På begäran av riksgäldskontoret har kammarrättsrådet, juris doktorn Carl

W. V. Kuylenstierna avgivit en den 15 februari 1940 dagtecknad promemoria

rörande inkomst- och förmögenhetsbeskattningen av svenska statens sparobligationer.

I promemorian anföres följande:

Enligt svensk rättstillämpning lärer beträffande belopp, som utfalla å

obligationer, vid inkomstbeskattningen normalt förfaras på det sätt,

att utfäst ränta beskattas såsom intäkt, när den blir tillgänglig för lyftning,

att över- eller underkurs i samband med obligationens utfärdande betraktas

såsom pristillägg resp. rabatt vid inköpet, vartill hänsyn tages endast

vid beskattning för realisationsvinst,

samt att, örn obligation — vare sig på grund av bestämmelse i samband

med utfärdandet eller på grund av senare överenskommelse — inlöses för

högre eller lägre belopp än det varå den lyder, den därigenom uppkommande

vinsten resp. förlusten ej lägges till resp. avdrages från räntan, utan

att hänsyn tages till sådant belopp endast vid beskattning för realisationsvinst.

1

Jag har likväl anledning tro, att denna praxis ej tillämpas alldeles genomgående.

I varje fall lärer den ej genomgående kunna dokumenteras

med klara prejudikat.

1 Det anförda gäller ej obligationer som ingå i rörelse. Dylika obligationers behandling i

beskattningsavseende skall ej här beröras.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Oavsett om nämnda praxis är fullt allmän eller ej, torde det böra framhållas,

att den, om också i flertalet fall naturlig, ej kan anses utgöra en

självklar konsekvens av skatteförfattningarnas innehåll. Från obligationsutfärdarens

synpunkt är överkurs vid inlösen liksom underkurs vid utfärdandet

att anse såsom lånekostnad, medan å andra sidan rabatt vid inlösen

liksom överkurs vid utfärdandet är att betrakta såsom en minskning i sådan

kostnad. Detta torde också erkännas vid skattetillämpningen. Från obligationsförvärvarens

synpunkt åter kan bedömandet ställa sig på olika sätt.

En överkurs vid snart förestående förtidsinlösen exempelvis torde för mottagaren

vanligen te sig som en räntegottgörelse för den förtidiga inlösningen.

Om däremot en obligation förvärvas till underkurs och efter lång tid skall

inlösas till pari, torde obligationsinnehavaren vanligen betrakta vinsten som

kapitalökning. För det allmänna medvetandet torde väl skillnad framför

allt göras mellan obligationer med återstående lång löptid och sådana med

återstående kort löptid. Beträffande obligationer med återstående kort löptid

torde benägenheten att såsom ränteavkastning uppfatta belopp, varmed

inlösningsvärdet överstiger förvärvskostnaden, vara större än beträffande

obligationer med återstående lång löptid.

Det anförda torde tillräckligt visa, alt det ej är möjligt att draga en klar

begreppslig gräns mellan ränteavkastning och kapitalökning. I verkligheten

är det i båda hänseendena fråga örn avkastning, som förfaller till betalning

i den ena eller andra formen vid det ena eller andra tillfället. Vanligen

torde dock den form som väljes vara betingad av reella hänsyn. En

över- eller underkurs vid utfärdandet av obligationer är till för att så att

säga komplettera räntevillkoren. Den vanligaste anledningen härtill är att

räntefoten bör bestämmas i avrundat belopp, eller att lånet utsläppes under

längre tid med växlande ränteläge. En dylik över- eller underkurs kan

emellertid också föranledas av annat förhållande. Såsom exempel kan anföras,

att under konjunktur med hög ränta långfristiga lågprocentiga obligationer

äro särskilt begärliga och därför utsläppas, ehuru till avsevärd underkurs.

En utredning i vad mån den valda formen är motiverad av dylika

sakliga hänsyn eller ej är emellertid i praktiken merendels omöjlig att

åstadkomma. Man har därför vid skattetillämpningen måst nöja sig med

hänsyntagande till rent yttre kännetecken. I stort sett synes gränsen hava

dragits på det sätt att vad som formellt benämnes ränta också behandlas

såsom ränta, medan övriga omständigheter hänföras till kapitalvärdena,

utan att jag likväl vill påstå, att en sådan gränsdragning varit fullt allmängiltig.

Det anförda betyder bl. a. att i praktiken normalt stor betydelse

tillkommer den valör, å vilken en obligation lyder.

En tillämpning av de ovan angivna reglerna å sparobligationerna borde

väl närmast resultera däri, att ingen beskattning för ränta ifrågakomme,

utan att beskattning borde äga rum endast där förutsättningarna för skattepliktig

realisationsvinst föreligga, d. v. s. praktiskt taget endast i sådant fall,

där förtidsinlösen sker inom fem år från förvärvet. Obligationerna lyda å

de belopp, som skola erhållas vid deras inlösen efter sex år. Formellt löpa

de alltså ej med någon som helst ränta, och de lägre belopp, för vilka de

tecknas, hava formellt karaktär av underkurs.

Ett sådant resultat är emellertid från skattelagstiftningens utgångspunkter

uppenbarligen orimligt. Det skulle öppna en utväg att utfärda räntebärande

skuldförbindelser, för vilka praktiskt taget ingen inkomstbeskattning

ifrågakomme, en utväg som helt visst kunde leda till allvarliga missbruk

från enskilda låntagares sida. I det föreliggande fallet är det utom allt tvivel

fråga om i verklig mening räntebärande papper, vilka även så uppfattas av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

5

allmänheten. Såvitt jag kan se hade utan någon reell ändring av obligationernas

innebörd eller de med dem förenade rättsverkningarna dessa kunnat

utställas att lyda å de belopp, för vilka de förvärvas. I dylikt fall skulle otvivelaktigt

de belopp, med vilka obligationerna ökas i värde, formellt haft karaktär

av och bort i beskattningsavseende behandlas såsom ränta. Enligt

min mening nås också det enda förnuftiga resultatet i beskattningsavseende,

om man betraktar det belopp, som faktiskt är ränta, såsom sådan, med

bortseende alltså från den uppenbarligen ej ur planen för lånet härledda

utan ur ren lämplighetssynpunkt valda bestämningen av de belopp, varå

obligationerna lyda. I själva verket synes formuleringen kunna än mer tillspetsas

på det sätt, att bär uppenbarligen fråga ej är om en verklig underkurs,

som så att säga kompletterar räntevillkoren, utan att skuldförbindelsernas

verkliga kapitalbelopp äro just de belopp, för vilka obligationerna förvärvas.

Sparobligationernas form och de därmed förbundna villkoren i övrigt

-— med förbud mot överlåtelse m. m. — äro så säregna, att någon olägenhet

av ett sådant förfaringssätt med hänsyn till dess prejudicerande verkan

näppeligen behöver befaras.

I detta sammanhang torde förtjäna framhållas den analogi som i visst avseende

föreligger med vanliga affärsväxlar. Dessa inlösas för de belopp å

vilka de lyda, formell ränta får enligt uttrycklig bestämmelse i växellagen

endast undantagsvis förekomma. Den faktiska förräntningen sker i form av

diskontering. Vid beskattningen behandlas emellertid diskontot genomgående

såsom ränta.

Jag anser de sålunda på sakliga synpunkter grundade skälen för ståndpunkten,

att värdeökningen på sparobligationerna bör beskattas såsom ränta,

så starka, att jag vågar göra uttalandet att den bör tillämpas utan hinder

av de förut angivna formella synpunkterna.

Det återstår emellertid att från dessa utgångspunkter också besvara frågan,

när beskattningen av räntan skall försiggå. I detta avseende synas närmast

två alternativa utvägar tänkbara.

Den första av dessa utvägar är att låta räntan successivt beskattas under

obligationernas löptid. Härvid skulle anläggas det betraktelsesättet, att fråga

vore örn en sexårsränta, vilken successivt bleve tillgänglig för lyftning vid

varje tidpunkt, då värdeökning vid inlösen ägde rum, med det belopp som

representerade värdeökningen.

Den andra utvägen är att anse räntan tillgänglig för lyftning först i den

mån den i samband med obligationens inlösen utbetalas, dock givetvis ser

nast vid sjätte årets slut.

Av dessa utvägar synes den senare ofrånkomligen vara den mera hållbara.

Det särskilt utmärkande för ifrågavarande obligationer är att räntan

förfaller till betalning vid inlösen, och det kan svårligen göras gällande att

den i annat sammanhang är tillgänglig för lyftning. Frågan bur man i detta

avseende förfar äger väl i praktiken ej större betydelse. Då emellertid

samtidig tillämpning av båda alternativen ej kan ifrågasättas, lärer företrädet

böra tillerkännas dét senare alternativet.

Jämväl ur taxeringsteknisk synpunkt synes det senare alternativet vara att

föredraga. Det torde bliva svårt för allmänheten att förstå, att såsom inkomst

skulle upptagas belopp, som ännu ej uppburits och som ej kunnat

utan förmögenhetens realiserande, uppbäras. Mången obligationsägare torde

också finna det svårt att ur inlösningsplanen uträkna den årliga räntan. För

taxeringsmyndigheterna åter skulle det bliva svårt att verkställa kontroll å

räntorna, om dessa skulle årligen beräknas. Om sparobligationer komma

att utsläppas under längre tidsrymd och sålunda upplysning om inköpsti
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Departements
chefen.

derna skulle bliva erforderlig, bleve en dylik kontroll ytterligare försvårad.

De taxeringstekniska synpunkterna böra visserligen knappast tillerkännas

större betydelse vid bedömande av den materiella skattefrågan men torde

dock förtjäna beaktande såtillvida, att de ej kunna åberopas såsom skäl

emot den lösning, till vilken det sakliga bedömandet synes leda.

Vad förmögenhetsbeskattningen angår, bör såsom förmögenhets värde rätteligen

upptagas det värde som vid beskattningsårets utgång utgör obligationens

inlösningsvärde enligt den å obligationen tecknade inlösningsplanen.

För egen del kan jag helt instämma i de uttalanden, som i promemorian

gjorts beträffande gällande skattelagstiftnings ståndpunkt i fråga om beskattningen

av förevarande obligationer. Med hänsyn till de för obligationslånet

gällande villkoren, särskilt i vad avser de för varje år successivt

stigande, på förhand bestämda inlösningsvärdena, synes det mig uppenbart

att hela det belopp, varmed sparobligation ökas i värde från inköpet lill

inlösningen, i beskattningsavseende är att betrakta såsom ränta. Jag delar

även uppfattningen att hela räntebeloppet bör anses tillgängligt för lyftning

först det beskattningsår, varunder det — i samband med sparobligationens

inlösning — utbetalas, dock senast vid sjätte årets slut. Att vid förmögenhetsbeskattningen

såsom förmögenhetsvärde bör upptagas obligationens inlösningsvärde

vid beskattningsårets utgång enligt inlösningsplanen synes riktigt.

Örn sålunda enligt gällande rätt skattskyldighet under alla omständigheter

får anses föreligga beträffande avkastningen å sparobligationer samt i dessa

nedlagt kapital, inställer sig frågan, om icke på grund av särskilda omständigheter

skattefrihet i detta fall bör stadgas i avseende å avkastningen. Starka

skäl för en sådan åtgärd finnas enligt min mening. Den form av upplåning för

statens behov, som sparobligationerna representera, vänder sig till de små spararna.

Man bör undvika att ställa dessa inför beskattningskrav, vilka förutsätta

en deklarationsskyldighet, som icke kan väntas bliva allmänt känd eller

till sin innebörd rätt förstådd. Med hänsyn till att innehavet av sparobligationer

är maximerat till 1,000 kronors inlösningsvärde för varje person bli de inkomster

som skulle befrias från beskattning av förhållandevis ringa omfattning.

Den förmånliga ställning i räntehänseende för sparobligationerna, som

skulle följa av skattefriheten, synes icke behöva medföra ogynnsamma följder

vare sig vid statens fortsatta upplåning under andra former eller för

banker och övriga institutioner, som förvalta allmänhetens sparmedel.

Den av mig här motiverade skattefriheten torde böra avse även redan

försålda sparobligationer samt de fall, då sparobligation av staten inlöses i

förtid.

Vad förmögenhetsbeskattningen angår torde skäl saknas att låta det i sparobligationer

nedlagda kapitalet få en särskilt förmånlig ställning. För att

underlätta deklarationsskyldigheten synes dock böra stadgas, att obligationerna

vid förmögenhetsuppskattningen skola upptagas till inköpspriset.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 9.

7

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett inom finansdepartementet

utarbetat förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande

svenska statens sparobligationer måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:4 (urtima riksdagen) Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer. a1 i texten
  2. 1SärU 1940:3 (urtima riksdagen) Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer. s. 3 i texten