Sök i Ratio Lex

Angående ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av epizootier m. m

18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:121, Angående ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av epizootier m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

1

Nr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder

för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet

av epizootier m. m.; given Stockholms slott

den 1 mars 19 AO.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-tiramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den

1 mars 19 A0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp:

Den 3 februari 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla sju sakkunniga att inom departementet verkställa

utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser för bekämpandet av

smittsamma husdjurssjukdomar samt för den statsunderstödda försäkringsverksamheten

mot förluster till följd av sådana sjukdomar. Med stöd av

detta bemyndigande tillkallade jag såsom sakkunniga landshövdingen A.

Beskow, tillika ordförande, generaldirektören J. A. Höjer, professorn H. Magnusson,

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet B. Fallenius,

extra byråchefen i medicinalstyrelsen S. Jerlov, sekreteraren hos hushållningssällskapet

i Malmöhus län B. Lanke samt lantbrukaren M. Hj. Nilsson

i Marielund. De sakkunniga, vilka antagit benämningen epizootisakkunniga,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami Nr 121.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 121

ha med skrivelse den 27 januari 1940 avgivit utlåtande med förslag till ändrade

grunder för ersättning till veterinär, som deltagit i bekämpandet av

epizootier. Herrar Magnusson och Jerlov ha framfört särskilda yrkanden.

Över utlåtandet ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,

medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, allmänna lönenämnden, veterinärhögskolans

styrelse och lärarråd, Sveriges lantbruksförbund samt svenska

veterinärläkareföreningen och Sveriges yngre veterinärers förening.

Jag torde nu få anmäla detta ärende.

Gällande bestämmelser.

De grunder, efter vilka ersättning för närvarande utgår till veterinär, som

tages i anspråk för biträde vid bekämpandet av en epizooti, äro angivna dels

i kungörelsen den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående

bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootikungörelsen), dels

i den av Kungl. Maj:t den 8 december 1933 (nr 630) fastställda taxan för

arvode åt vissa i civil tjänst anställda veterinärer m. fl. (veterinärtaxan), dels

ock i Kungl. Maj:ts brev den 26 januari 1934 angående föreskrifter rörande

ersättning vid uppehållande av läns- och distriktsveterinärbefattning m. m.

Jämlikt 9 § 7 mom. epizootikungörelsen skall sålunda, där icke annorledes

särskilt stadgas, ersättning gäldas av allmänna medel för av veterinär företagen

förrättning enligt sagda kungörelse eller eljest i vederbörlig ordning

givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd sjukdom. Enligt

11 § 2 mom. kungörelsen utgår denna ersättning jämlikt veterinärtaxan

(tjänstetaxan). I 13 § 1 mom. nämnda taxa föreskrives, att veterinär för

tjänsteförrättning, som han utför på grund av gällande instruktion eller myndighets

uppdrag, äger åtnjuta ett arvode av 8 kronor, dock att, därest under

samma dygn flera tjänsteförrättningar verkställas, arvodet för varje förrättning

utöver den första utgår med allenast 4 kronor. Därest förrättningsstället

är beläget på längre avstånd från veterinärens bostad än 2 kilometer

och veterinären för förrättningens utförande måst företaga särskild resa, äger

han därjämte uppbära resekostnadsersättning ävensom — för den händelse

resan kräver hans bortovaro från bostaden längre tid än 6 timmar — traktamentsersättning,

allt enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet, dock

att beträffande traktamentsersättningen gäller att dylik ersättning tillkommer

veterinär endast för tid överstigande 6 timmar samt att nattraktamente

utgår för varje sådan resa, som avslutas mellan klockan 1 och 6 f. m. Slutligen

är i Kungl. Maj:ts brev den 26 januari 1934 under punkt 4) föreskrivet,

att veterinär, vilken blivit av medicinalstyrelsen förordnad till fortfarande

tjänstgöring å ställe, där smittsam kreaturssjukdom utbrutit, skall, örn han

är distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat, under tiden åtnjuta ett

dagarvode av 15 kronor men eljest av 20 kronor. Under punkt 5) samma

brev stadgas vidare, att veterinär, som vid utbrott av smittsam kreaturssjukdom

av medicinalstyrelsen förordnats att hava överinseende över de vete
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

3

Tillära åtgärderna å orten i fråga eller som på styrelsens förordnande innehar

annan ledande veterinär ställning vid dylikt tillfälle, efter styrelsens bestämmande

äger åtnjuta ett arvode av högst 30 kronor örn dagen under tjänstgöringstiden.

En ändring av föreskrifterna under punkt 4) i brevet har

emellertid så till vida skett att, när det gäller tjänstgöring i anledning av

mul- och klövsjuka, Kungl. Majit genom beslut den 20 januari 1939 bestämt,

att dagarvode till distriktsveterinär eller civil veterinärstipendiat må utgå

med högst 15 kronor och till annan veterinär med högst 20 kronor. I anslutning

härtill fastställde medicinalstyrelsen dagarvodet åt distriktsveterinär

till 12 kronor samt åt veterinärstipendiat till 9 kronor. Utöver nu omförmälda

ersättning har åt i bekämpandet av smittsam husdjurssjukdom deltagande

veterinär, som innehar ordinarie statsanställning, jämväl utgått gottgörelse

för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten han visar sig

ha gått förlustig.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. För tjänsteförrättning,

som veterinär utför på grund av gällande instruktion eller myndighets

uppdrag, skall han såsom regel åtnjuta ett arvode av 8 kronor. Härutinnan

innefattar förslaget icke någon ändring i vad nu gäller. Därest under samma

dygn flera tjänsteförrättningar verkställas skall enligt förslaget ett arvode

för var och en av andra till och med fjärde förrättningen utgå med 4

kronor samt för varje förrättning utöver den fjärde med 2 kronor. En begränsning

av arvodet å 4 kronor har sålunda skett till andra, tredje och

fjärde förrättningen. För närvarande utgå 4 kronor för samtliga förrättningar

efter den första. Efter den fjärde förrättningen har arvodet enligt

förslaget begränsats till 2 kronor. De sakkunniga ha därjämte föreslagit införande

av en särskild taxa för skyddsympning. Enligt denna skall veterinär

eller studerande vid veterinärhögskolan, vilken av medicinalstyrelsen

förordnats att i egenskap av extra tjänsteveterinär för bekämpande av sjukdom

som avses i epizootilagen verkställa skyddsympning, äga uppbära arvode

för varje ympat djur med 20 öre. Såsom ett tillägg till denna bestämmelse

har föreslagits, alt minsta arvode för ympad besättning dock skall

vara 2 kronor.

I fråga om dagarvodena ha de sakkunniga förordat, att dylika skola utgå

till av medicinalstyrelsen förordnade överveterinärer och extra veterinärer

under varje dag sådant förordnande avser. För närvarande utgår arvodet

till överveterinär endast under förrättningsdag. Arvodena lia föreslagits till

högst 30 kronor för överveterinär, till högst 15 kronor för distriktsveterinär

och civil veterinärstipendiat, till högst 20 kronor för annan veterinär

samt till högst 8 kronor för studerande vid veterinärhögskolan. Det skall

ankomma på medicinalstyrelsen att inom nu nämnda maximibelopp fastställa

arvodena. De sakkunniga lia slutligen föreslagit, att traktamentsersättning

icke skall utgå då dagarvode utbetalas. Enligt de sakkunnigas me
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

ning böra samtliga nu omförmälda bestämmelser sammanföras i 13 § i veterinärtaxan.

Herrar Magnusson och Jerlov ha såtillvida uttalat skiljaktig mening, att

de förordat, att arvodet för skyddsympning bestämdes till 25 öre för ympat

djur.

Efter denna redogörelse för innehållet i förslaget torde jag få ingå på de

sakkunnigas motivering. De sakkunniga lia såsom en allmän motivering

till förslaget framhållit i huvudsak följande.

Vid bedömandet av frågan örn grunderna för ersättning till veterinär under

tjänstgöring för bekämpandet av en epizooti måste hänsyn tagas till befattningshavares

rättmätiga anspråk på att få sitt arbete betalt på ett sätt

som står i rimligt förhållande till arten av detsamma. De sakkunniga vilja i

sådant avseende till en början understryka vikten av att avvägandet av den

gottgörelse, som må tillerkännas de skilda kategorierna befattningshavare,

icke sker efter för snäva linjer. Vid en epizooti av sådan räckvidd som den

senaste mul- och klövsjukeepizootien stå mycket betydande värden på spel

icke blott för det allmänna utan även för den enskilde medborgaren. Ett

framgångsrikt bekämpande av en epizooti kräver, att dugande krafter kunna

erhållas härför.

Det bör i detta sammanhang jämväl erinras därom att avlöningsformen

för de statsanställda veterinärerna är uppbyggd enligt ett system, som i väsentlig

mån skiljer sig från vad som i regel är fallet beträffande andra

statens tjänstemän. Den avlöning på tjänsten, som utgår direkt av statsmedel,

är sålunda jämförelsevis låg med hänsyn till att vederbörande förutsatts

skola tillföras inkomster av egen praktik. En följd härav är sålunda,

att vid veterinärens deltagande i epizootibekämpandet den egna praktiken

mången gång måste eftersättas och vederbörande således nödgas gå miste

om inkomster, med vilka lian under normala förhållanden kunnat räkna.

Det torde även böra framhållas, att ifrågavarande arvoden skola utgöra

ersättning för den ofta avsevärda tid, som åtgår för expeditionsgöromål, rapportskrivning

och besvarandet av rådfrågningar från allmänheten.

Härtill kommer, att veterinärens deltagande i epizootibekämpandet mången

gång medför, att han blir tvungen att söka sig bostad å ort ofta långt

avlägsen från hemmet med härav föranledd fördyring av levnadskostnaderna.

Arbetet med bekämpandet av epizootier är dessutom i de flesta fall

av rent tillfällig natur. Veterinären kan således ej på förhand beräkna, hur

länge tjänstgöringen kommer att vara och har följaktligen ofta ej tillfälle

att inrätta sig efter densamma på det för honom mest fördelaktiga sättet.

Vid mera svårartade epizootier är tjänstgöringen dessutom ofta förenad med

stora ansträngningar och besvärligheter.

Utmätes ersättningen för mul- och klövsjukearbetet för knapp, torde det

slutligen icke kunna helt undvikas, att detta kan medföra en minskning i

arbetsintensiteten.

Örn således de sakkunniga äro av den uppfattningen, att bärande skäl

tala för att den gottgörelse, som må tillkomma i epizootibekämpandet deltagande

veterinärer, bör bestämmas enligt förhållandevis förmånliga grunder,

kunna de sakkunniga å andra sidan icke bortse från statens intresse

att ersättningsgrunderna så avvägas att — utan att effektiviteten av de erforderliga

åtgärderna eftersättes — kostnaderna för bekämpandet i möjligaste

mån begränsas. Erfarenheterna från den senaste mul- och klövsjukeepizootien

giva enligt de sakkunnigas mening stöd för strävandet att söka

åvägabringa vissa besparingar. Statens utgifter under nämnda epizooti för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121. 5

ersättningar åt därvid tjänstgörande veterinärer framgå i huvudsak av följande

tabell.

Län

Resekost-

nader

Traktaments-

ersättning

Förrättnings-

arvode

Dagarvode

Summa

1

Malmöhus...............

111,106: 82

47,683:71

15,016: 27

5,838: —

4,806: —

398: —

167,641: 60

55,476: —

9,440: —

86,531: —

30,021: —

12,071: —

371,117:42

137,986:71

36,925:27

Kristianstads.............

Hallands................

Summa

173,806: 80

11,042: -

232,557: 60

128,623: -

546,029:40

Under epizootien verkställde jämlikt medicinalstyrelsens förordnande 33

veterinärer i Malmöhus län skyddsympning mot imil- och klövsjuka. De

sysselsattes härmed under sammanlagt 989 dagar och åtnjöto i förrättningsarvoden

tillhopa 52,565 kronor, eller i genomsnitt för varje veterinär 53 kronor

för dag. Under samma tid erhöllo de i traktamenten sammanlagt 1,735

kronor. De flesta av dem uppburo härjämte dagarvoden.

Det allmännas totala kostnader i anledning av mul- och klövsjukeepizootien

uppgingo till i runt tal 12 milj. kronor.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den gottgörelse, som utgått till

veterinärerna under den senaste epizootien, i flera fall stigit till belopp, som

knappast stått i rimlig proportion till arten av de utförda göromålen. Även

med fullt beaktande av det krävande och förtjänstfulla arbete, som dessa

befattningshavare utfört, synes uppenbart, att de grunder, efter vilka ersättningen

till dem beräknats, tarva en revision för åvägabringande av bättre

överensstämmelse med de normer som på andra områden av statsförvaltningen

gälla i fråga om ersättning för jämförbart arbete.

Det torde icke heller kunna förnekas, att den nuvarande ersättningsformen

med dels dagarvode, dels förrättningsarvode ävensom i förekommande fall

traktamente enligt resereglemente! framstår såsom onödigt invecklad och

tungrodd.

Vid övervägande hur en förenkling av det nuvarande systemet lämpligen

kan ske, ha de sakkunniga till en början undersökt möjligheten att helt slopa

systemet med dagarvoden och i stället införa fixa sinsemellan lika stora

månadsarvoden, som i sig inkluderade dels ersättning för de avlöningsförmåner

å den ordinarie tjänsten, som vederbörande gingo förlustiga,

och dels härutöver ett särskilt belopp, motsvarande rimlig gottgörelse för det

utförda arbetet. De sakkunniga lia emellertid avvisat denna tanke. Såsom

skäl härför har anförts:

Ett system med bestämda månadsarvoden förefaller vid första påseendet

vara tämligen enkelt att genomföra. Vid bedömandet av denna fråga måste

emellertid — örn hänsyn härvid endast tages till de veterinärer, vilka inneha

statsanställning -— beaktas att den av statsmedel utgående avlöningen till

såväl länsveterinär som distriktsveterinär i likhet med vad som gäller för

andra statens befattningshavare utgår med olika belopp på skilda orter inom

riket. För länsveterinär gäller i detta avseende den allmänna löneplanen

för ordinarie tjänstemän vid den civila statsförvaltningen. Med avseende

å distriktsveterinär är i civila avlöningsreglementet intagen en särskild löneplan

(löneplan F), enligt vilken avlöningen är fixerad till olika belopp, allt

efter den lönegrupp, vederbörande tillhör. Inom vardera löneplanen utgår

avlöningen dessutom med skilda belopp i de olika löneklasserna. För den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

händelse det eventuella månadsarvodet skall utgå med samma belopp för

förrättningsmän, tillhörande samma kategori, måste man följaktligen differentiera

den särskilda ersättningen för det utförda arbetet. En dylik lösning

synes knappast innebära den önskvärda förenklingen. Därest man åter

önskar bibehålla denna ersättning lika stor för de olika kategorierna, blir

följden härav att i realiteten en ny löneplan införes beträffande det slag av

avlöning, varom här är fråga, vilket knappast är att rekommendera. Oberoende

av vilken väg, som väljes, kvarstår den olägenheten att vid avlöningens

beräkning hänsyn mäste tagas till, huruvida vederbörande förrättningsman

verkligen fullgjort tjänstgöring hela månaden eller ej. Omfattningen

av denna tjänstgöring skiftar självfallet i anseende till förekommande arbetsbehov.

Men även om detta behov skulle vara konstant under hela månaden,

torde icke kunna undvikas att förrättningsmannen av olika anledningar nödgas

begära tjänstledighet och förty lärer bliva underkastad de regler, som i

detta avseende gälla beträffande andra statens tjänstemän. Med hänsyn till

vad sålunda anförts måste de sakkunniga finna en ordning med fasta månadsavlöningar

innebära större olägenheter i olika avseenden än det nuvarande

systemet.

Såsom motivering till sitt förslag rörande dagarvodena ha

de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Nu utgående dagarvoden och traktamentsersättningar torde i viss mån utgöra

gottgörelse för den fördyring av levnadskostnaderna, ett förordnande

av ifrågavarande natur i allmänhet medför. Skäl synas därför tala för att

inkludera traktamentsersättningarna i dagarvodena. Som reglerna nu äro

utformade, beror det ej sällan på en tillfällighet, örn traktamente skall utgå.

Enligt de sakkunnigas mening böra särskilda traktamenten alltså icke hädanefter

utgå vid förrättningar företagna i anslutning till bekämpande av

en epizooti under förutsättning att dagarvode utgår.

Vad angår dagarvodena torde såsom hittills dessa böra utgå med olika

belopp beroende på vilken kategori förrättningsmän veterinären tillhör.

Dessa arvoden lära nämligen ej endast utgöra goltgörelsc för ökade levnadskostnader

utan även innefatta ersättning för skyldigheten över huvud taget

att stå till förfogande för ifrågavarande uppdrag. I betraktande av de ansvarsfulla

arbetsuppgifter, som under en epizooti tillkomma överveterinärer,

synes det rimligt att dagarvodena till dessa fastställas till ej oväsentligt högre

belopp än för övriga veterinärer. För studerande vid veterinärhögskolan,

vilka förordnas att som extra veterinärer deltaga i sjukdomskamp, synas

dagarvodena åter böra sättas lägre än till utexaminerade veterinärer. Vid

senaste raul- och klövsjukcepizooti förvärvade dylika studerande i ett flertal

fall inkomster, som icke kunna sägas stå i rimligt förhållande till vederbörandes

utbildning och erfarenhet

Någon nedskärning av nu utgående högsta dagarvode till överveterinärer,

30 kronor, torde enligt de sakkunnigas uppfattning icke vara motiverad, helst

som i detta arvode hädanefter även skall ingå traktamentsersättning. Emellertid

synes det de sakkunniga, att den nu gällande bestämmelsen i detta avseende

bör förtydligas. Under senaste nild- och klövsjukeepizootien lärer

dylikt arvode ha utgått endast för förrättningsdag. Då överveterinär ofta

är strängt upptagen med skriv- och organisationsarbeten jämväl de dagar,

då hans närvaro icke påkallas å själva förrättningsstället, synes det skäligt,

att dagarvode utgår under hela den lid, vederbörande tjänstgör såsom överveterinär.

De sakkunniga få fördenskull föreslå, att reglerna avfattas i överensstämmelse

härmed.

Beträffande storleken av arvodet till extra veterinärer vid en epizooti, vilka

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

7

icke liro studerande vid veterinärhögskolan, torde kunna råda viss tvekan.

Sorn de sakkunniga redan framhållit tala å ena sidan skäl för nedskärning

överhuvud taget av ifrågavarande ersättningar. Å andra sidan torde —

därest de sakunnigas förslag om ändrade grunder för bestämmande av förrättningsarvodet

enligt veterinärtaxan vinna statsmakternas bifall — ersättningen

i sin helhet till extra veterinärerna komma att väsentligen minskas

i jämförelse med vad som tidigare utgått. Med hänsyn härtill och i

betraktande jämväl av tjänstgöringens speciella karaktär med därav föranledda

nackdelar torde måhända en viss förhöjning av nu utgående

dagarvoden vara motiverad. Härtill kommer, att i dagarvodena hädanefter

avses att inräknas traktamentsersättningar. En viss frihet att fastställa dagarvoden

olika i skilda fall synes alltjämt böra bibehållas. De sakkunniga

åsyfta härvid närmast, att sådana arvoden under vissa förhållanden icke

böra utgå till veterinärer, som under en epizooti få kvarstanna i hemorten.

I varje fall torde dagarvodena för dessa befattningshavare böra utgå med lägre

beloiip än för dem som nödgas anskaffa tillfällig bostad å annan ort under

den tid förordnandet varar. Då de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå

någon ändring i gällande regler, att dagarvode till distriktsveterinär eller

civil veterinärstipendiat må utgå med högst 15 kronor och lill annan veterinär

med högst 20 kronor, skulle det alltså överlämnas till medicinalstyrelsen

att i de enskilda fallen få avgöra, om någon höjning eller sänkning av de senast

faktiskt fastställda dagarvodena bör genomföras. I fråga om studerande

vid veterinärhögskolan synes i anslutning till det förut anförda dagarvodet ej

böra överstiga 8 kronor. I enlighet med vad de sakkunniga anfört beträffande

överveterinärer torde dagarvodena jämväl för extra veterinärer böra utgå

under den tid förordnandet avser.

Ur de sakkunnigas motivering till förslaget örn nedsättning

av arvodena enligt veterinärtaxan må bär återgivas följande.

Vad beträffar arvodesberäkningen enligt veterinärtaxan torde böra framhållas,

att intet i och för sig synes vara att erinra mot en tillämpning av

dessa regler när det gäller ersättning för tjänsteförrättningar under normala

förhållanden. Saken ställer sig dock annorlunda, när fråga är om en

epizooti, för vars bekämpande särskilda åtgärder måste vidtagas. För hävande

av en dylik epizooti erfordras intensifiering i arbetet, och antalet

tjänsteförrättningar per dygn stiger fördenskull i avsevärd utsträckning.

Summan av de utgående arvodena enligt nuvarande beräkningsgrunder kan

därför i vissa fall uppgå till onormalt höga belopp. Tjänstetaxans föreskrifter

tillämpas även oberoende av förrättningens svårighetsgrad.

Om sålunda en revision av tjänstetaxans bestämmelser synes nödvändig i

syfte att begränsa storleken av de enligt taxan utgående ersättningarna under

en mul- och klövsjukeepizooti, uppstår frågan, på vilket sätt en dylik

begränsning lämpligen skall ske. Olika möjligheter slå härvid till buds.

En tänkbar utväg är, att sammanlagda beloppet av veterinär tillkommande

förrältningsarvoden — utan ändring av gällande arvodesbelopp — fixeras

till eli visst maximum per dygn. Ett dylikt förfaringssätt skulle innebära,

att någon gottgörelse icke skulle utgå för de förrättningar, som eventuellt

utfördes utöver de som erfordrades för att vederbörande lorrättningsman

skulle komma lipp i högsta medgivna dygnsersältning. Då ett framgångsrikt

bekämpande självfallet kräver att mesta möjliga antal tjänsteförrättningar

fullgöras per dygn och förrältningsmannen sålunda genom en dylik

begränsning kanske skulle nödgas utföra ett större eller mindre antal förrättningar

utan ersättning, går man emellertid miste örn den värdefulla sporre

till tikal arbete, som det oavkortade förrättningsarvodet utgör. Vid sådant

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

förhållande anse de sakkunniga sig icke böra förorda en dylik lösning av

frågan.

En annan utväg är, att arvodet för var och en av de förrättningar under

samma dygn, som överstiger visst antal, sättes till lägre belopp än nu utgående

4 kronor. Härigenom undvikes den olägenhet, som är förenad med

nyss angivna alternativ. Förrättningsmannen sporras att medhinna största

möjliga antal förrättningar i syfte att erhålla en tillfredsställande dagsinkomst,

och utsikt finnes för en begränsning av utgifterna för statsverket.

De sakkunniga ha funnit sig böra föreslå en lösning av frågan enligt detta

alternativ.

I anslutning till vad förut anförts få de sakkunniga fördenskull föreslå,

att de i 13 § 1 mom. veterinär taxan angivna reglerna så till vida ändras, att

veterinär tillkommande förrättningsarvode må utgå enligt nn gällande bestämmelser

för de under samma dygn verkställda fyra första förrättningarna,

medan arvodet för envar av de förrättningar, som överstiga 4, må utgå

nied allenast 2 kronor. Då flera än fyra tjänsteförrätlningar örn dagen knappast

torde förekomma annat än vid epizootier, synes denna ändring av veterinärtaxan

böra gälla generellt utom beträffande ympning av djur, då särskild

taxa bör gälla. Vid sidan av förrättningsarvode synes reseersättning

enligt nu gällande grunder fortfarande böra utgå, medan traktamentsersättningen,

såsom nämnts, skulle bortfalla.

De sakkunnigas motivering för förslaget örn särskild taxa

för ympning av djur innehåller följande.

De sakkunniga vilja ifrågasätta, huruvida icke särskilda regler böra tilllämpas

beträffande ersättning för ympning av djur. En omfattande vaccinering

av nötkreatur har under den senaste imil- och klövsjukeepizootien

företagits i Skåne. De veterinärer, som för detta ändamål togos i anspråk,

utgjordes så gott som uteslutande av extra veterinärer. Ersättning till dessa

förrättningsmän utgick enligt, bland annat, veterinärtaxans regler, så att för

varje under ett och samma dygn vaccinerad besättning förrättningsarvode

utgick med för den första besättningen 8 kronor och för var och en av de

följande 4 kronor. Hänsyn togs följaktligen icke till det större eller mindre

antalet nötkreatur inom de skilda besättningarna. Det torde ligga i sakens

natur, att ett dylikt beräkningssätt för arvodets utmätande kan komma att

verka ojämnt. En veterinär, som haft sig tilldelad en besättning på exempelvis

200 nötkreatur, får enligt detta beräkningssätt betydligt mindre ersättning

än den, som vaccinerat exempelvis 8 besättningar med sammanlagt

samma antal nötkreatur — enligt gällande regler i första fallet 8 kronor och

i senare fallet 36 kronor — trots att skillnaden i det utförda arbetet icke är

särskilt framträdande. Olägenheten härav ligger i öppen dager.

Med hänsyn härtill kan icke förordas, att den i det föregående föreslagna

taxan för veterinärs tjänsteförrättningar tillämpas, då fråga är om ersättning

för bestyret med vaccinering av nötkreatur mot mul- och klövsjuka. De sakkunniga

lia i stället övervägt frågan, huruvida icke ersättning i sådant fall

bör kunna beräknas enligt ett system, i viss mån likartat med det, som nu

gäller beträffande gottgörelse av statsmedel till veterinär, som verkställer undersökning

med tuberkulin av nötkreatur. Jämlikt de bestämmelser, som

äro utfärdade i sistnämnda ämne (S. F. S. nr 700,1938), må veterinär, som

enligt medgivande av medicinalstyrelsen verkställt dylik undersökning, härför,

förutom annat, åtnjuta av statsmedel dels för varje undersökt kreatursbesättning

ett arvode av 5 kronor, dels ock för varje inom besättningen undersökt

djur gottgörelse med 50 öre.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

9

Det synes måhända ligga nära till hands att tillämpa ifrågavarande ersättningsform

jämväl vid vaccinering. Härvid är emellertid att märka, att angivna

ersättning för verkställda tuberkulinundersökningar omfattar två veterinärbesök,

medan ersättningen för verkställd vaccinering ej torde böra

avse mer än ett besök av veterinär. Ej heller i övrigt synes man direkt kunna

jämföra den ersättning, som utgår för undersökningar med tuberkulin,

och den, som bör utgå vid en massvaccination, föranledd av en epizooti. I

samband härmed må erinras, att antalet med tuberkulin undersökta kreatursbesättningar

inom Malmöhus län under hela året 1937 uppgick till 1,972, omfattande

sammanlagt 59,212 djur. Motsvarande siffror för 1938 voro 1,649.

respektive 48,017. Vid den vaccinering med bivalent mul- och klövsjukevaccin

åter, som under april—juli 1939 med mejerikretsar som enheter ägde

rum inom isoleringsområdena i Malmöhus län samt vissa härader i Kristianstads

län, behandlades minst 15,000 besättningar på sammanlagt cirka

100,000 djur.

En veterinär torde sålunda medhinna vaccinering av ett relativt stort antal

besättningar per dag. Den undersökning härutinnan, som de sakkunniga

låtit verkställa, giver ock belägg för riktigheten av detta antagande.

Undersökningen är visserligen baserad på rapporter avseende endast fem

med den senaste vaccineringen i Skåne sysselsatta extra veterinärer, men den

torde dock giva en tämligen klar bild av förhållandena på detta område. Antalet

behandlade besättningar i medeltal per dag uppgick för var och en av

dessa fem veterinärer till respektive 15, 21, 25, 25 och 16.6. Antalet vaccinerade

djur per dag utgjorde i medeltal respektive 140, 181, 200, 265 och

243.6. De behandlade besättningarna omfattade följaktligen i medeltal respektive

9.5, 8.5, 8, 10.7 och 14.8 nötkreatur.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle ersättningen per dag till ifrågavarande

extra veterinärer vid en tillämpning av ersättningsgrunderna vid

tuberkulinundersökningar uppgå till ett belopp, som väsentligen överstege

icke blott den dagsersättning, som skulle tillkomma veterinär enligt den av

de sakkunniga härovan föreslagna begränsade ersältningstaxan, utan även

den gottgörelse, som utgått enligt nu gällande bestämmelser. Vid sådant förhållande

lärer en tillämpning av ifrågavarande ersätlningsgrunder med avseende

å vaccineringsförrättningar icke böra ifrågakomma.

De sakkunniga anse sig i stället böra föreslå, att veterinär, som särskilt

förordnas att verkställa vaccinering av nötkreatur, må härför åtnjuta ersättning

med 20 öre för värjo behandlat djur, dock att ersättningen icke i något

fall må understiga 2 kronor för besättning. Givet är, att denna ersättning

skall utgå för varje veterinärbesök.

För var och en av de fem extra veterinärer, som omfattades av undersökningen,

skulle summan av förrättningsarvodena per dag enligt nu gällande bestämmelser

uppgå till respektive 64 kronor, 88 kronor, 104 kronor, 104 kronor

och 70 kronor 40 öre. Motsvarande belopp, beräknade enligt den av de

sakkunniga föreslagna begränsade veterinärtaxan, skulle utgöra respektive

42 kronor, 54 kronor, 62 kronor, 62 kronor och 45 kronor 20 öre. Därest

den härlund föreslagna vaccinationstaxan skulle läggas till grund, bleve resultatet

att dagsersättningen lill var och en av ifrågavarande förrättningsmän

bomme all sluta på respektive 30 kronor, 42 kronor, 50 kronor, 53 kronor

50 öre oell 49 kronor 14 öre. Då antalet förrättningsdagar utgjort respektive

29, 19, 32. 31 och 16.6 dagar lia statsverkets kostnader för arvoden enligt

veterinärlaxan i detta fall uppgått lill sammanlagt 11.248 kronor 64 öre.

Därest den föreslagna begränsade veterinärtaxan tillämpats, hade kostnaderna

uppgått lill 6,900 kronor 32 öre och vid en tillämpning av den föreslag
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

na särskilda vaccinationstaxan lill 5,742 kronor 22 öre. En besparing på nära

50 °/o hade således kunnat vinnas för den händelse sistnämnda taxa tillämpats

nied avseende å här omförmälda förrättningar. Emellertid får man

härvidlag icke bortse från att någon visshet för att veterinärerna verkställt

lika manga vaccinationer, därest de lägre ersättningarna utgått, icke föreligger.

Verkställd utredning giver vid handen, att de 33 veterinärer, som

under senaste epizootien i Malmöhus län verkställt vaccinering mot mul- och

klövsjuka, i medeltal medhunnit alt behandla 171 djur för dag. Enligt föreslagna

ersättningsgrunder skulle minsta förrättningsarvode för vaccinering

av delta antal djur uppgå lill 34 kronor 20 öre. Räknar man emellertid med

ett genomsnitlsligt djurantal i varje besättning örn exempelvis 8 djur, skulle

ersättningen uppgå till omkring 40 kronor. Av det föregående framgår att

nämnda 33 veterinärer under sista epizootien i genomsnitt haft en dagsinkomst

i form av förrättningsarvoden vid vaccinering om 53 kronor.

Utöver den ersättning, som enligt nu förordade grunder skulle tillkomma

veterinär för bestyret med vaccinering, torde förrättningsmannen böra tillerkännas

resekostnadsersättning enligt veterinärtaxan 13 § 1 mom. Dagarvode

synes böra ulga, även när veterinär lörordnats att såsom extra tjänsteveterinär

verkställa vaccinering.

Byi åchefen Jerlov har såsom motivering för sin skiljaktiga mening anfört:

Ehuru jag fullt delar övriga sakkunnigas uppfattning om behovet av en

reglering av gällande taxor för veterinära förrättningar och ehuru jag i stort

sett är av samma uppfattning rörande skäligheten i de föreslagna arvodena,

ser jag mig dock med hänsyn till de erfarenheter jag har från föregående

vaccinationskampanj nödsakad att i fråga om den föreslagna ersättningen

lör skyddsympning anmäla avvikande mening. Det synes vara ett primärt

statsintresse, att vaccineringen mot mul- och klövsjuka genomföres både

snabbt och noggrant, då den endast härigenom kan bli till avsedd nytta.

Vaccineringen skall tillgripas vid början av en hotande epizooti. Innan en

större del av besättningarna i de hotade områdena behandlats, måste den för

del allmänna så kostbara stamping-out metoden i regel tillämpas vid alla

utbrott. En snabb massvaccinering förutsätter emellertid en forcerad arbetstakt

av de deltagande veterinärerna, varvid de få finna sig i en arbetsdag

av både 15 och 18 timmar per dygn. Enligt mitt förmenande bör man vid

ersättningens bestämmande utgå från att en skälig dagsinkomst för veterinärerna

bör föreligga redan vid en normal arbetsdag. Om man räknar med de

skiftande förhållandena i vårt land — och skyddsympning är aktuell även

på andra platser än i det tättbebyggda Skåne — torde en veterinär med

vanlig arbetsbörda kunna vaccinera cirka 100 djur örn dagen. Vad som

medhinnes härutöver kan enligt gängse uppfattning betraktas såsom övertidsarbete.

Från denna utgångspunkt te sig övriga sakkunnigas förslag som

en betydande inkomstminskning vare sig man jämför det med förut utgående

arvoden för arbete av detta slag eller man drar paralleller med vad annat veterinärt

arbete ersättes med enligt nu gällande bestämmelser. Klokheten synes

mig bjuda att framgå med en viss varsamhet i nedskärningshänseende

ä ett område, där det är ett dominerande intresse att arbetsprestationerna bli

de högsta möjliga. I fredstid begär man för ingen kategori av samhällsmedlemmar,

att regelbundet övertidsarbete skall ske utan motsvarande kompensation

i fråga om ersättningen.

Med hänsyn till angivna synpunkter anser jag, att ersättning för varje

vaccinerat djur bör fastställas till 25 öre i stället för av de sakkunnigas majoritet

föreslagna 20 öre. Emot bestämmelsen att minsta ersättningen för

vaccinerad besättning bör fastställas till 2 kronor har jag intet att invända.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

11

I fråga om mistade avlöningsförmåner lia de sakkunniga

ansett såsom självfallet, att åt i bekämpandet av epizooti deltagande veterinär,

som innehar ordinarie statsanställning, ersättning jämväl skall utgå för de

avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten, han visar sig ha gått förlustig.

Jämväl i de fall, där förrättningsmannen — utan att vara statstjänsteman

— innehar fast anställning med reglerad avlöning hos exempelvis hushållningssällskap,

kontrollslakteri m. m. eller är kommunalt anställd tjänsteman

torde i princip ersättning för mistad lön böra utgå. Frågan härom

borde enligt de sakkunnigas mening dock i varje särskilt fall underställas

Kungl. Maj :ts prövning. De sakkunniga ha slutligen framhållit att förhållanden

givetvis kunna inträffa, vilka medföra att de normer, som här föreslagits

för arvoden, behöva jämkas i ett eller annat avseende. Det torde sålunda

icke få anses uteslutet att, när det gäller bekämpandet av en epizooti, ersättningen

till de veterinära arbetskrafterna befinnes böra utgå efter andra

grunder allt efter den ifrågakommande farsotens karaktär. Det lärer emellertid

enligt de sakkunnigas mening böra ankomma på medicinalstyrelsen

att ha uppmärksamheten riktad härå och att till Kungl. Maj:t inkomma

med de förslag, som i sådant avseende kunna vara av behovet påkallade.

Yttrandena.

I de över förslaget avgivna yttrandena ha delade meningar rörande förslagets

lämplighet kommit till uttryck.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt de av de

sakkunnigas majoritet förordade bestämmelserna.

Statskontoret, riksråkenskapsverket och allmänna lönenåmnden ha ansett,

att de sakkunniga icke nedsatt de nu utgående arvodena tillräckligt mycket.

Statskontoret har föreslagit följande jämkningar i de sakkunnigas förslag,

nämligen att ympningsarvodet bestämmes till 20 öre för varje ympat djur

till och med det 20:e, 15 öre för varje ympat djur från och med det 21 :a

till och med det 100:e samt 10 öre för varje ympat djur därutöver, allt för

dag räknat, att dagarvodet till överveterinär fastställes till 18 kronor, därest

vederbörande nödgas taga bostad utom sin hemort, och eljest till 12 kronor,

att dagarvodet till extra tjänsteveterinär icke må överstiga, för distriktsveterinär

eller civil veterinärstipendiat 10 kronor, för annan veterinär 15 kronor

och för studerande vid veterinärhögskolan 5 kronor, samt att dagarvode må

tillkomma extra tjänsteveterinär endast för det fall, att han nödgas taga

bostad utom sin hemort.

Såsom motivering har statskontoret anfört:

Statskontoret är ense med de sakkunniga om att veterinärerna nu tillkommande

förmåner vid företagande av förrättningar enligt epizootilagstiftningen

böra beskäras. Ämbetsverket vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke

besparingsåtgärder kunna genomföras i något större omfattning än de sakkunniga

förordat. Statskontoret vill i detta sammanhang framhålla, att länsveterinär

och distriktsveterinär jämlikt allmänna veterinärinstruktionen lära

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

vara pliktiga att på medicinalstyrelsens uppdrag företaga förrättningar enligt

epizootilagstiftningen — distriktsveterinär dock endast inom det län.

vartill hans distrikt hänförts. Det synes med hänsyn härtill icke vara påkallat

att -— såsom de sakkunniga anse nödigt — erbjuda nämnda befattningshavare

särskilt gynnsamma ekonomiska villkor för att därigenom säkra

tillgången på för ändamålet lämpliga personer. Beträffande den personal,

som i övrigt tages i anspråk vid epizootibekämpandet — företrädesvis assistentveterinärer

vid hushållningssällskapen och legitimerade veterinärer utan

fast anställning, ävensom veterinärstuderande — får statskontoret såsom sin

uppfattning uttala, att en fullgod rekrytering torde kunna ske, även örn

något mindre förmånliga villkor fastställas än de av de sakkunniga förordade,

allra helst som medverkan vid förrättningar, örn vilka här är fråga,

åtminstone för veterinärstuderandena lära vara av viss betydelse ur meritsynpunkt.

Riksräkenskapsverket har för vinnande av besparing för statsverket förordat,

att arvodet enligt veterinärtaxan bestämdes till 6 kronor för första

förrättningen och till 3 kronor för de följande. Riksräkenskapsverket har

vidare förordat en centralisering till medicinalstyrelsen av utbetalningarna.

Lönenämnden har i huvudsak anfört följande.

Enligt lönenämndens mening kan ifrågasättas, huruvida icke längre gående

jämkningar i gällande ersättningsgrunder, än de sakkunniga förordat,

skulle kunna genomföras, utan att rekryteringen av veterinärpersonal för

epizootibekämpandet därigenom skulle äventyras. Vad särskilt dagarvodena

beträffar, synes lönenämnden en nedsättning vara befogad med hänsyn

till den av de sakkunniga föreslagna anordningen, att dagarvodena skola

utgå ej blott för varje förrättingsdag utan för varje dag förordnandet varar.

Det förefaller för övrigt lönenämnden tveksamt, örn dagarvodet bör utgå

med samma belopp, då förrättningsmannen nödgas taga bostad utom hemorten,

och då detta icke är fallet. I fråga om den föreslagna ersättningen vid

vaccinering av nötkreatur med 20 öre för varje behandlat djur skulle en viss

differentiering måhända vara lämplig, exempelvis så att per besättning eller

för dag nämnda belopp skulle gälla för ett visst antal djur, varefter ett lägre

belopp skulle gälla för ytterligare ett antal djur o. s. v.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår ersättning i vissa fall samtidigt enligt

flera olika system. Såvitt lönenämnden kan finna, äro de av de sakkunniga

föreslagna bestämmelserna knappast ägnade att medföra någon större

förenkling i detta hänseende. Det synes sålunda kunna förekomma, att en

veterinär samtidigt kan äga uppbära — förutom ersättning för mistade avlöningsförmåner

— såväl dagarvode som särskilda förrättningsarvoden. Till

en början vill lönenämnden framhålla, att det bör tillses, att åtminstone vid

mera omfattande epizootier tjänsteveterinär åtnjuter tjänstledighet från sin

befattning i erforderlig utsträckning och sålunda icke under bekämpandet är

sysselsatt med skötseln av sin vanliga praktik. Men vidare kan det enligt

nämndens förmenande ifrågasättas, huruvida veterinär samtidigt bör äga

åtnjuta dagarvode och förrättningsarvode. Slutligen får lönenämnden påpeka,

att de föreslagna bestämmelserna torde behöva ändras med avseende

å ersättningen till överveterinär, som verkställer skyddsympning. I den mån

dylika förrättningar överhuvud taget fullgöras av överveterinär, synes lönenämnden

ersättningen böra utgå enligt samma grunder som till annan veterinär,

vilket icke synes bliva fallet med den av de sakkunniga föreslagna utformningen

av bestämmelserna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

13

Medicinalstyrelsen, veterinärhögskolans styrelse och lärarråd samt svenska

veterinärläkare föreningen och Sveriges yngre veterinärers förening lia

ansett, att de sakkunniga gått alltför långt vid beskärning av veterinärarvodena.

Medicinalstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Vad först ersättning åt överveterinär angår synes det styrelsen riktigt, att

dagarvode utgår för hela den tid, vederbörande tjänstgör såsom överveterinär,

men torde det höra tagas under övervägande, huruvida icke den, som

erhållit dylikt förordnande, bör för att helt kunna ägna sin tid åt bekämpandet

vara förbjuden att utöva annan veterinär verksamhet än den, som åligger

honom i egenskap av överveterinär.

Dagarvodena åt övriga veterinärer synas väl avvägda, men då det gäller

arvode åt studerande vid veterinärhögskolan har en ny princip i eisättningsbestämmelserna

införts, som torde sakna motsvarighet på annat håll. För

både medicine och veterinära studerande gäller hittills, att, då deras studier

fortskridit så långt, att åt dem kan anförtros skötande av läkare- eller veterinärtjänst,

hava de erhållit samma ersättning, som skolat utgå, om tjänsten

anförtrotts åt en legitimerad läkare eller legitimerad veterinär. Någon bärande

motivering för nedskärning av arvodet åt studerande (och därmed för den

nyinförda principen) lia de sakkunniga icke åvägabragt och synes icke heller

kunna åstadkommas.

Dagarvodet synes i första hand utgöra ersättning för kostnaderna for mat

och husrum och dessa kostnader äro icke lägre för veterinärstuderande an

för veterinärer. Knligt de sakkunniga skall i dagarvodet även inga ersättning

dels för skyldigheten att överhuvud taget stå till förfogande för tjänstgöring

vid epizootier och dels för renstad inkomst för annan tjänst. Visserligen torde

som regel icke det sistnämnda kunna åberopas för studerande, men har

han att vidkännas de ökade utgifter, ett fördröjande med avläggandet av examen

medför samt utgifter för det rum, han förhyrt i studiestaden. Nedskärningen

synes så mycket mindre berättigad som de sakkunniga själva framhålla

att måhända en viss förhöjning av nu utgående dagarvoden torde vara

motiverad. Styrelsen får därför föreslå, att till studerande utbetalas samma

dagarvode som till annan veterinär.

Angående ersättning för vaccinering av djur ansluter sig styrelsen till den

av extra byråchefen S. Jerlov och professorn H. Magnusson avgivna reservationen

i vad angår ersättning per vaccinerat djur, men vill föreslå, att minsta

ersättning för vaccinerad besättning utgår med två kronor och femtio öre. En

större rättvisa skulle härvid uppnås vid vaccinering inom glesare bebyggda

trakter med deras mindre kreatursbesättningar gent emot det tättbebyggda

Skåne med 9.7 djur i medeltal per besättning. .

Vid bestämmandet av ersättning per vaccinerat djur synas de sakkunniga

icke hava beaktat alla de faktorer, som kunna inverka på denna fråga. Salunda

torde icke hänsyn hava tagits till del förhållandet, att det torde hilva

omöjligt alt alltid tillhandahålla vaccin i sådan utsträckning, att vaccinering

kan ske varje dag. I varje fall finge de veterinärer, som arbetade under den

av de sakkunniga åberopade vaccineringen, gå sysslolösa åtskilliga dagar av

nämnda anledning. . .

Icke oväsentliga direkta utgifter hava även varit förenade med arbetet i

fråga såsom inköp av sprutor, kanyler och skyddskläder. Kostnaderna härför

torde för en månads tjänstgöring belöpa sig på mellan 100 och 200 kronor

I en del fall har även ersättning av veterinären måst utbetalas till vägvisare

En ersättning i enlighet nied styrelsens förslag synes därför berättigad.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

I veterinärhögskolans och läkareföreningarnas yttranden ha i huvudsak

framförts enahanda synpunkter som i medicinalstyrelsens utlåtande. Härutöver

har Sveriges yngre veterinärers förening yrkat, att dagarvodena fastställas

till för överveterinär högst 35 och lägst 25 kronor, för distriktsveterinär

och civil veterinärstipendiat högst 20 och lägst 10 kronor samt för annan

veterinär högst 25 och lägst 15 kronor. Skäl synas föreningen även tala

för att veterinär för dag, då han på grund av vaccinbrist eller annan icke

självförvållad orsak ej har någon förrättning, erhåller maximiarvode. I yttrandet

har även ifrågasatts förbud för överveterinär alt under tid han innehar

förordnande i denna egenskap inneha andra veterinära uppdrag. Rörande

arvodet för vaccinering har föreningen anfört:

De sakkunniga synas i sin utredning lia förbisett ett par omständigheter,

som kunna ha viss inverkan på ersättningsfrågans bedömande. De lia dels

icke fäst avseende vid att långt ifrån alla dagar under ett förordnande äro

förrättningsdagar, dels icke tagit hänsyn till de ej obetydliga omkostnader,

de i bekämpandet deltagande veterinärerna fått vidkännas. Av de med vaccinering

i Malmöhus län sysselsatta veterinärerna ha exempelvis 17 varit förordnade

för vaccinering under tillhopa 635 dagar. Härav lia de under ej

mindre än 140 dagar icke haft någon förrättning. Deras omkostnader (sprutor,

kanyler, skyddskläder, ersättning till vägvisare m. m., men ej mat och

husrum) lia uppgått till 2,665 kronor eller ungefär 5.50 kronor per dag.

De sakkunniga anföra att grunderna för ersättning till dessa veterinärer

böra bringas i överensstämmelse nied de normer, som gälla i fråga örn ersättning

för jämförbart arbete på andra områden av statsförvaltningen. Mest

jämförbart torde väl vara vaccineringen mot smittkoppor hos människa.

Härför utgår en utan tvekan väl motiverad ersättning med 75 öre för varje

vaccinering samt 25 öre för varje efterbesiktning. Detta arbete utför läkaren

inomhus under gynnsamma förhållanden, medan från flera håll omvittnats

de svåra omständigheter, under vilka veterinären arbetar. Vid senaste

massvaccinering mot smittkoppor i Malmö lära de medicine kandidater, som

användes, ha uppnått dagsinkomster, som ofta med mer än det dubbla överstego

deni, som förvärvats av veterinärer vid senaste vaccinering mot muloch

klövsjuka. Med hänsyn härtill synes den föreslagna ersättningen nied

20 öre för djur oskäligt låg.

Svenska veterinärläkare föreningens styrelse har anfört bland annat:

Styrelsen för svenska distriktsveterinärföreningen har verkställt en undersökning

rörande verkan av de sakkunnigas taxeförslag inom tio av de under

epizootien mest belastade distrikten i Skåne, omfattande de månader, då

mul- och klövsjukan härjade som svårast inom isoleringsområdet, nämligen

december 1938 och januari 1939. Det har därvid visat sig att var och en

av ifrågavarande distriktsveterinärer företagit i (dec. och jan.) genomsnitt

7.2 förrättningar per dag. Enligt de sakkunnigas taxeförslag skulle, därest

det då varit gällande, och under antagande, att samtliga distriktsveterinärer

i Skåne varit lika belastade, statens besparingar hava uppgått till 11,904

kronor eller avrundat uppåt till c:a 12,000 kronor. Den eventuellt för höga

beräkningen genom att likställa alla distriktsveterinärer i Skåne torde kunna

uppvägas av det relativt obetydliga antal gånger, som distriktsveterinärerna

under senare tid än januari månad utfört flera förrättningar per dag än fyra.

Därtill måste läggas det belopp, som skulle inbesparas från de tjänstgörande

extraveterinärerna, vilket högt räknat icke torde kunna sättas högre än det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121.

15

för distriktsveterinärerna angivna beloppet. Sammanlagda besparingen skulle

då uppgå till cirka 24,000 kronor. Det förefaller styrelsen som om det

belopp det här rör sig om eller endast 0.20 procent av totala kostnaden för

sjukdomens bekämpande, skulle vara alltför ringa för att genom åtgärden

ifråga beröva de tjänstemän det här gäller och framför allt distriktsveterinärerna

en inkomst, som för dem vilka drabbas kan vara av väsentlig betydelse.

Ingen inom sakkunniga bär heller, såvitt framgår av betänkandet,

påstått, att ett arvode av 4 kronor för en förrättning i statens ärenden skulle

vara för högt. Härtill kommer det egendomliga förhållandet, att veterinärerna

genom att erhålla lägre ersättning ju mera arbete, som uträttas, och

därtill det lägsta arvodet för det arbete, som utföres å tid, som faller efter

vad man anser för normal arbetstid inom andra områden, i cirka 50 procent

dessutom på kvällen eller under natten, skulle komma i en helt annan ställning

än vad som är vanligt; i regel tillämpas det system, att för övertid betalas

extra ersättning; i gällande arbetsavtal för arbetare lär till exempel

övertidsarbete honoreras med från 35 till 100 procent förhöjning av den normala

avlöningen.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att förhållandet mellan å ena

sidan distriktsveterinärernas lön och å andra sidan inkomst av praktik resp.

tjänsteförrättningar i statens uppdrag reglerats så sent som år 1939, då den

av 1933 års riksdag efter utredning genom särskilda sakkunniga beslutade

avvägningen mellan löne- och taxeinkomsten åter fastställdes. Det är därför

styrelsens bestämda uppfattning, att taxeinkomsterna i vad angår distriktsveterinärerna

icke rättvisligen kunna rubbas, utan att frågan örn den fasta

lönen samtidigt prövas.

De sakkunniga hava tydligen alltför ensidigt fäst sig vid storleken av de

belopp, som under den genomkämpade epizootien uppburits av en eller annan

veterinär, men ingen har närmare granskat vilket arbete som i själva

verket ligger bakom. Det är icke nog med att uppmärksamma det av de

sakkunniga påpekade förhållandet, att de utbetalade arvodena även skola

utgöra ersättning för den ofta avsevärda tid, som åtgår till expeditionsgöromål,

rapportskrivning och rådfrågningar från allmänheten till vilket kan

läggas den avsevärda tid, som åtgår för ordnandet av desinfektionsproceduren

och dirigerandet av desinfektörerna samt den ytterst krävande telefonpåpassningen

under epizootitider.

Föreningsstyrelsen får vidare framföra ett från svenska distriktsveterinärföreningens

styrelse emanerande förslag, som går ut på besparingar i veterinärkostnaderna,

samtidigt som det skulle lätta veterinärernas forcerade arbete

vid en mul- och klövsjukeepizooti. Det synes vara en allmänt utbredd

åsikt bland de tjänsteveterinärer, som tjänstgjort mera avsevärd tid inom

isoleringsområde, att den s. k. friförklaringsresan till smittad gård tio dagar

efter desinfektionens avslutande utgör en fullständigt onödig kraftförbrukning.

Genom att indraga denna resa skulle staten kunna i veterinärkostnader

med bibehållande av nuvarande taxa inbespara icke oväsentliga

belopp.

Innan jag övergår att klargöra min ståndpunkt till förevarande fråga, torde1

jag få erinra, att riksdagens revisorer i sin berättelse örn den år 1939 av

dem verkställda granskningen av statsverkets tillstånd upptagit frågan örn

veterinärernas arvoden under senaste mul- och klövsjukeepizootin (sid. 174—

180). Revisorerna lia i anslutning härtill uttalat, alt det icke torde råda någon

tvekan örn att de utbetalade ersättningarna i många fall framstått så
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 121.

Departements
chefen.

sorn uppenbart oskäliga samt att det syntes ofrånkomligt att åtgärder vidtoges

för åstadkommande av en bättre ordning på förevarande område.

Av den förebragta utredningen synes framgå, att de nu gällande bestämmelserna

rörande ersättning åt veterinärer för deras arbete vid epizootier ur

flera synpunkter äro mindre tillfredsställande. Ue arvoden, som veterinärerna

i enlighet med gällande bestämmelser uppburit under den senaste

mill- och klövsjukeepizootien, torde i stor utsträckning lia varit högre än

som kan anses skäligt med hänsyn till arten av de utförda göromålen.

Det nu tillämpade avlöningssystemet är även onödigt invecklat och tungrott

med ett flertal olika arvoden och ersättningar. En revidering av bestämmelserna

synes, såsom ock riksdagens revisorer framhållit, vara i hög grad

påkallad. Jag förordar därför att en sådan nu måtte komma till stånd.

Vad angår utformningen av de nya bestämmelserna kan jag i huvudsak

ansluta mig till vad de sakkunniga föreslagit. Förslaget synes i stort sett

lia på ett tillfredsställande sätt avvägt förhållandet mellan de två här förefintliga

intressena, nämligen å ena sidan statens intresse att begränsa utgifterna

för epizootierna i största möjliga utsträckning och å andra sidan

veterinärernas önskan att erhålla skälig gottgörelse för sitt under epizootierna

ofta krävande och svåra arbete. Genom förslagets realiserande vinnes

även en förenkling av bestämmelserna i ämnet. Den av de sakkunniga

föreslagna begränsningen av förrättningsarvodena enligt veterinärtaxan synes

sålunda böra genomföras. Arvodena skulle härvid bli för första förrättningen

8 kronor och för de tre följande 4 kronor samt för de efterföljande

2 kronor. Ett genomförande av riksräkenskapsverkets förslag skulle

medföra en begränsning av veterinärernas taxeinkomster även då epizootier

icke vore för handen, vilket icke i detta sammanhang avsetts. I likhet med

de sakkunniga anser även jag, att en särskild taxa bör införas i fråga om

ersättning för ympning av djur vid epizootier. Såsom de sakkunniga förordat

torde ett arvode å 20 öre för ympat djur böra utgå. Lägsta ersättningen

för en besättning torde dock böra fastställas till 2 kronor. Att öka arvodet

till 25 öre för ympat djur på sätt av två av de sakkunniga samt i vissa

yttranden påyrkats synes mig icke erforderligt för att veterinärerna skola erhålla

skälig gottgörelse för sitt arbete. Såsom av utredningen framgår torde

en veterinär kunna vaccinera omkring 170 djur om dagen. Ersättningen

härför skulle då bli minst 34 kronor. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen,

att minsta ersättningen för en besättning skall vara 2 kronor,

torde dock en något högre dagsinkomst kunna påräknas. Utöver denna

gottgörelse skall veterinären erhålla dagarvode. Till storleken av detta arvode

återkommer jag i det följande. Den av statskontoret framförda tanken,

att en differentiering av ersättningen för vaccinering skulle ske sålunda, att

för de tjugu första vaccinerade djuren skulle utgå ett arvode av 20 öre och

för de följande viss nedsättning av arvodet skulle ske, så att efter vaccinering

av mer än 100 djur på en dag arvodet per djur skulle utgå endast med 10

öre. kan jag icke biträda, då genomförandet av detta förslag skulle kunna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Wi
-

ll

äventyra vaccineringsarbetets snabba utförande. I överensstämmelse med

vad lönenämnden anfört bör givetvis samma ersättning utgå till överveterinär

som till extra veterinär vid verkställande av skyddsympning.

I fråga örn dagarvodenas storlek kan jag icke helt ansluta mig till vad

de sakkunniga förordat. De för veterinärerna nied undantag för överveterinärerna

föreslagna maxima för dagarvodena synas mig väl höga under det

att ä andra sidan arvodet till veterinärstuderandena torde få anses väl

lågt. Enligt min mening böra dagarvodena bestämmas sålunda, att till överveterinär

må utgå högst 30 kronor, till distriktsveterinär och veterinärstipendiat

högst 12 kronor och till annan veterinär högst 18 kronor samt till studerande

vid veterinärhögskolan högst 10 kronor. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen

att inom den nu förordade ramen bestämma dagarvodenas

storlek. Jag vill understryka vikten av att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet

fäst på denna uppgift. Det torde nämligen vara uppenbart alt

samma dagarvoden icke lämpligen böra fastställas för hela landet. Vid en

epizooti t. ex. i Norrland eller andra glest befolkade delar av landet, där

med hänsyn till avstånden endast ett fåtal förrättningar per dag kan utföras,

bör ett högre dagarvode fastställas än t. ex. i mera tättbebyggda delar

av landet, där under en mul- och klövsjukeepizooti antalet förrättningar under

dagen kan bli förhållandevis stort. Hänsyn bör vid arvodenas bestämmande

jämväl tagas till om veterinären får kvarstanna i hemorten eller icke.

Dagarvode å 30 kronor till överveterinär torde endast böra förekomma i sådana

fall, då särskilda skäl förefinnas härför. Inom den av mig nu förordade

ramen för arvodena synas dessa kunna bestämmas så att de jämte

taxeinkomsterna bli av den storlek, att veterinärerna erhålla en skälig gotlgörelse

för sitt arbete även om därvid tages i betraktande att detta understundom

är av krävande beskaffenhet med långa arbetsdagar. I vissa yttranden

har anmärkts, att arvodena borde sättas högre med hänsyn till dels

att veterinärerna ha utgifter för sprutor, kanyler, skyddskläder och dylikt

och dels att vissa dagar några förrättningar ej påkallas. De av mig förordade

ersättningarna torde vara tillräckliga även om dessa förhållanden tagas

i betraktande. Det är för övrigt att märka, att veterinärerna lia utgifter

av detta slag även i sin vanliga praktik.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit föranleder inga erinringar från mili

sida. Sålunda torde traktamentsersättning icke böra utbetalas då dagarvode

utgår. Såsom de sakkunniga framhållit bör åt de i bekämpandet av epizooti

deltagande veterinärerna, som inneha ordinarie statsanställning, ersättning

utgå jämväl för de avlöningsförmåner å den ordinarie statstjänsten, som

de visa sig lia gått förlustiga. Även då förrättningsmannen — utan att vara

statstjänsteman — innehar fast anställning med reglerad avlöning eller är

kommunalt anställd tjänsteman, torde kunna ifrågakomma att ersättning

lör mistade löneförmåner skall utgå. Frågan härom bör emellertid i

varje särskilt fall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Såsom de sakkunniga

framhållit kunna givetvis förhållanden inträffa, vilka medföra, att de

normer som nu föreslagits för ersättningar behöva jämkas i ett eller annat

Billon!] tilt riksdagens protokoll 1940. 1 sond. Nr 121. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

hänseende. Jag förväntar att medicinalstyrelsen har sin uppmärksamhet

fäst härpå och till Kungl. Maj:t inkommer med de förslag, som i sådant

avseende kunna vara av behovet påkallade. De från veterinärläkarehåll

framförda förslagen att förbjuda överveterinär att under tid han innehar förordnande

utöva praktik samt att begränsa antalet besök å smittade gårdar

anser jag mig icke nu böra upptaga till övervägande. Dessa förslag torde i

stället böra behandlas vid den mera omfattande revidering av bestämmelserna

rörande epizootibekämpandet, som kan komma att genomföras i samband

med de förslag som de sakkunniga framdeles komma att framlägga.

Därvid torde även böra upptagas riksräkenskapsverkets förslag örn centralisering

av utbetalningarna.

Beträffande utformningen av de nu ifrågasatta bestämmelserna torde det

vara lämpligt att desamma på sätt de sakkunniga föreslagit sammanföras i

13 § veterinärtaxan.

över de av mig i det föregående förordade förslagen torde riksdagen böra

beredas tillfälle att giva sin mening tillkänna.

Under åberopande av det anförda får jag alltså hemställa, att Kungl.

Majit måtte besluta inhämta riksdagens yttrande över omförmälda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Allan Tigerschiöld.

407384. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.