Sök i Ratio Lex

Angående anslag till egnaliemsverksamheten för budgetåret 19 A0/Al m. m

1940-07-01 · 117 sidor, varav 113 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 113 av 117 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:130, Angående anslag till egnaliemsverksamheten för budgetåret 19 A0/Al m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130-

1

Är 130.

Kungl. Majds proposition till riksdagen angående anslag till egnaliemsverksamheten

för budgetåret 19 A0/Al m. m.; given

Stockholms slott den 8 mars 19A0.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

mars 19 A0.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikationsoch

finansdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet

Pehrsson-Bramstorp, vissa frågor om anslag till egnahemsverksamheten

m. m.

Inledning.

Vid 1939 års lagtima riksdag har beslutats en omläggning av egnahemsverksamheten

(proposition nr 236, jordbruksutskottets utlåtande nr 83, riksdagens

skrivelse nr 444). Vissa härmed sammanhängande anslags- och andra

frågor böra underställas 1940 års riksdag. Då beredningen av dessa frågor

icke hunnit avslutas i sådan tid, att desamma kunnat behandlas i statsverksBihang

till riksdagens protokoll 19M. I sami. Nr 130. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

propositionen, ha anslag till förevarande ändamål i riksstatsförslaget för

budgetåret 1940/41 upptagits med allenast beräknade belopp. Anslagen ha

beräknats till följande belopp:

Punkt under Beräknat

nionde belopp

huvudtiteln kronor

129 Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar, för
slagsanslag

...................... 202,800

130 » : Egnahemsstyrelsen: Omkostnader,

förslagsanslag .................. 72,000

131 » : Egnahemsnämnderna: Avlöningar,

förslagsanslag.................... 768,500

132 » : Egnahemsnämnderna: Omkostnader,

förslagsanslag.................... 275,000

133 » : Ersättningar åt egnahemsombuden,

förslagsanslag.................... 30,000

134 » : Förvaltningsbidrag till egnahemslåne
förmedlare

m. m., förslagsanslag.. 675,000

135 » : Avsättning till fonden för premielån

till egnahemslåntagare............ 600,000

136 » : Bidrag till inlösen av vissa byggnader

vid utökning av ofullständiga jordbruk,

reservationsanslag.......... 75,000

137 » : Byggande av odlingsvägar, förslags
anslag

.......................... 100,000

Punkt under Beräknat

kapitalbud- belopp

geten: bil. 8 kronor

11 Egnahemslånefonden .................................. —

12 Jordförmedlingsfonden................................ —

13 Arrendelånefonden, reservationsanslag.................. 150,000

14 Arbetarsmåbrukslånefonden, reservationsanslag.......... 2,000,000

19 Ackordslån och lijälplån till jordbrukare, reservationsanslag

............................................ 100,000

23 Jordfonden, reservationsanslag........................ 3,000,000

24 Arrendeegnahemsfonden, reservationsanslag............ 1,000,000.

De vid 1939 års lagtima riksdag beslutade nya bestämmelserna för den

fortsatta egnahemsverksamheten — vilka i allmänhet äro avsedda att träda

i tillämpning den 1 juli 1940 — ha i avbidan på att vissa verksamheten berörande

frågor skola underställas 1940 års riksdag ännu icke utfärdats. De

nya grunderna för verksamheten äro i huvudsak av följande innebörd.

Verksamheten skall, i vad gäller jordbruket, ha till uppgift att underlätta

för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek

och ägosammansättning. Verksamheten skall främst inriktas på familjejordbruk,

d. v. s. jordbruk som icke är större än att det kan brukas av inneha
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

3

varén och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft och ej

heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Nybildning

av jordbruk skall i stort sett icke förekomma annorstädes än i de nordligaste

länen. Stor varsamhet skall iakttagas vid styckning av större gårdar

för egnahemsändamål. Egnahemsorganisationen skall under vissa förutsättningar

kunna medverka även vid förvärv av redan befintliga jordbruk. Den

icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten skal! vara att be

främja en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt land. En

sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga

jordbruk skall eftersträvas.

Egnahemsorganisationen skall även kunna medverka vid förvärv av stödjordbruk,

d. v. s. jordbruk som är avsett att bereda innehavaren och hans

familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,

liksom även vid förvärv av bostadsegnahem. Beträffande dessa

senare skall fortfarande upprätthållas principen, att stöd från egnahemsverksamhetens

sida i allmänhet endast skall lämnas för nybildning av egnahem.

Egnahemsorganens jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet är

avsedd att effektiviseras. Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på

jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet. Ökat intresse

skall ägnas åt bebyggelsen på landsbygden.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem skall kunna utlämnas i

form av jordbrukslån, skogslån och premielån. Lån beviljas ej till förvärv

av jordbruksegnahem, vars värde överstiger 30,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen

i särskilda fall medgiva, att lån får utgå till förvärv av fastighet

med värde intill 35,000 kronor. Jordbrukslån kan beviljas intill ett belopp

högst motsvarande nittio procent av fastighetsvärdet. Skogslån kan

utlämnas intill motsvarande procenttal av värdet å fastighetens växande

skog. Premielån kan utgå med högst 3,000 kronor och i särskilda undantagsfall

efter egnahemsstyrelsens prövning med högst 4,500 kronor. Bottenkredit

i egnahemsfastighet skall kunna placeras hos annan långivare. Jordbrukslån

och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen i

en stående del, motsvarande sextio procent av fastighetsvärdet, samt en

amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet. Föreskrifter meddelas örn

grunderna för amorteringen av lånen. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet

för jordbrukslånet i fastigheten inträtt, under vart och ett

av följande tio år på vissa villkor efterskänkas en tiondel. Jordbrukslån och

skogslån förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna

fastställes av Kungl. Majit och får icke understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under de tre budgetår, som närmast föregått det,

varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Premielån är

i regel räntefritt.

Till förvärv av bostadsegnahem, vars värde icke överstiger 12,000 kronor,

kan beviljas egnahemslån i form av bostadslån. Sådant lån kan uppgå till

sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Även här kan bottenkredit placeras

hos kreditinrättning. Bostadslån delas i en stående del, sorn motsvarar femtio

procent av fastighetsvärdet, samt en amorteringsdel, utgörande återstoden

av lånet. Bostadslån kan även beviljas till örn- eller tillbyggnad å bostadsegnahem.

Räntan för bostadslån besia mines på samma sålt som för

jordbrukslån.

Särskilda föreskrifter meddelas vidare örn egnahemslån till underlättande

av förstärkning av ofullständiga jordbruk genom förvärv och i förekommande

fall förbättring av lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga

fastigheten (lillskol 1 sjord) eller genom ny-, örn- eller tillbyggnad å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

dylikt jordbruk. 1 samband härmed kail beviljas bidrag till inlösen av byggnader

på tillskottsjorden, sorn bli överflödiga efter sammanläggningen.

Från kronan tillhörig jord kan fastighet upplåtas på arrende med rätt för

arrendator att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). Fastigheten

skall i regel utgöras av familjejordbruk och skall vara bebyggd vid

upplåtelsen. Samtidigt med denna kan beviljas arrendelån till inköp av

jordbruksinventarier m. m. Sådant lån skall icke kunna utgå med högre

belopp än 4,500 kronor. Arrendelån är räntefritt.

För skogsarbetare eller därmed likställd arbetare, vilken önskar förvärva

mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,

drivet vid sidan av annan verksamhet, finnes en särskild låneform, arbetarsmåbrukslån.

Högsta lånebelopp utgör 7,000 kronor. Lån delas i en stående

del och en amorteringsdel. Den stående delen fastställes till belopp, motsvarande

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent

av beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande

kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk

m. m. Å amorteringsdelen eidägges ej ränta. Å den stående delen skall

efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot, som Kungl.

Majit bestämmer med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån för jordbrukslägenheten

Särskilda statsbidrag skola kunna beviljas till arbetarsmåbrukslåntagare

med barnrika familjer för bestridande av vissa byggnadskostnader.

Utlämnandet av jordbrukslån, skogslån, premielån, bostadslån, lån till förstärkning

av ofullständiga jordbruk m. m., bidrag till vissa byggnader samt

arrendelån skall ankomma på statliga egnahemsnämnder. Detsamma gäller

upplåtandet av arrendeegnahem. En egnahemsnämnd skall finnas inom varje

hushållningssällskaps område, d. v. s. två nämnder i vartdera av Kalmar

och Älvsborgs län samt en nämnd i ettvart av övriga län. Egnahemsverksamheten

står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen. För varje

kommun utses i regel ett egnahemsombud, vilken ingår i kommunens egnahemskommitté.

Kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar kunna antagas

till förmedlare av egnahemslån. De kunna härvid hos egnahemsstyrelsen

erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån. Sådant egnahemsstatslån

skall återbetalas och förräntas efter grunder, som motsvara

villkoren för utlämnade bostadslån. Vidare kan kommun, aktiebolag eller

förening, varom här är fråga, av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån för

användning såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet,

lämplig att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.

Å förlagslån skall utgå ränta efter fyra procent. Till bestridande av

låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader

och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster —- staten svarar ej för

dessa — åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande

0.5 procent av lånelörmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående

års utgång.

Beviljandet av arbetarsmåbrukslån ankommer alltid på kommunerna, men

lån skall underställas vederbörande egnahemsnämnd för godkännande. För

utlämnandet av arbetarsmåbrukslån erhåller kommun hos egnahemsstyrelsen

lån av statsmedel, arbetarsmåbruksstatslån. Uppkommer förlust å utlämnat

arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet inträtt beträffande

lånet, skall förlusten, örn lånet godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och

den med lånet åsyftade lägenheten vid avsyning likaledes vunnit egnahemsorganets

godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående

del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å arbetarsmåbrukslån

helt bäras av kommunen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

5

Den här lämnade redogörelsen för grunderna för egnahemsverksamheten

avser, såsom framgår av det föregående, de bestämmelser som äro antagna

att gälla från och med den 1 juli 1940. Intill denna dag handhaves egnahemslångivningen

— förutom av vissa kommuner, aktiebolag och föreningar

— av hushållningssällskapen genom dessas egnahemsnämnder. Låneförmedlarna

ha på grund av handhavandet av egnahemslångivningen uppburit vissa

förvaltningsbidrag till bestridande av förvaltningskostnader och förluster.

Hushållningssällskapens överskott å uppkomna bidrag ha tillförts sällskapens

s. k. riskfonder. Dessa riskfonder äro av två slag, nämligen dels »gamla»

fonder, som bildats före 1928 års egnahemsreform, och dels »nya» fonder,

bildade därefter. Enligt den ståndpunkt, som intagits vid 1939 års lagtima

riksdag, skola av hushållningssällskapen utlämnade egnahemslån och

därmed jämförliga lån och bidrag den 1 juli 1940 överlåtas på staten, som

härvid även skall övertaga de nya riskfonderna, medan hushållningssällskapen

behålla de gamla riskfonderna. Det har förutsatts, att en stor del av

de hittillsvarande egnahemsnämndernas personal skall kunna placeras hos

de nya nämnderna. I fråga örn villkoren för egnahemslån, som utlämnats

före den 1 juli 1940, skola hittillsvarande bestämmelser gälla, men frågan

om räntan för tiden efter år 1939 har avsetts skola föreläggas 1940 års riksdag.

Egnahemsorganen taga även befattning med vissa andra verksamhetsgrenar

än de nu angivna, särskilt utlämnandet av bostadsförbättringsbidrag, nybyggnadslån,

förbättringslån, lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.

Numera ha, såsom framgår av det följande, förslag även framkommit

om överflyttande på egnahemsorganen av handhavandet av bidragsverksamhet

till odlingsvägar samt ackords- och därmed jämförlig verksamhet.

I den till 1939 års lagtima riksdag avgivna propositionen i egnahemsfrågan

har förutsatts, att egnahemsstyrelsen skall utreda vissa spörsmål, som sammanhänga

med förstatligandet av egnahemsnämnderna.

Egnahemsstyrelsen har i augusti 1939 till hushållningssällskapens förvaltningsutskott

överlämnat en promemoria beträffande förevarande spörsmål

samt anhållit om utskottens yttrande över densamma. I promemorian bär

till en början behandlats frågan om personalbehovet hos de statliga egnahemsnämnderna

och i samband härmed framförts vissa synpunkter i avseende

å möjligheterna att utnyttja de nuvarande egnahemsnämndernas personal

hos de nya nämnderna. Vidare ha berörts spörsmålen om överflyttning

av nuvarande egnahemslån på staten och örn dispositionen av hushållningssällskapens

riskfonder samt vissa andra med cgnahemsverksamhetens omorganisation

sammanhängande frågor.

Sedan yttranden över ifrågavarande promemoria inkommit från förvaltningsutskotten,

har egnahemsstyrelsen i skrivelse den 15 november 1939, med

åberopande av nämnda yttranden, avgivit förslag i ämnet till Kungl. Majit.

Enligt vad styrelsen inledningsvis anfört i denna skrivelse har styrelsen icke

funnit behövligt, att direkta underhandlingar anordnades mellan staten och

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

hushållningssällskapen rörande överflyttningen av egnahemslån m. m. I ett

par fall hade emellertid i yttrandena från sällskapen önskemål framförts om

ett sammanträffande mellan representanter för egnahemsstyrelsen och respektive

sällskap. Önskemålen härom hade tillgodosetts av styrelsen. Även

i flera andra fall hade styrelsen i en eller annan form stått i förbindelse med

sällskapen. Några utformade överenskommelser hade egnahemsstyrelsen icke

ansett det lämpligt att avsluta. Då egnahemsstyrelsen utgått från att styrelsens

förslag skulle kunna genomföras utan störande i någon avsevärd grad av

hushållningssällskapens intressen, hade styrelsen funnit sig icke böra enbart

med hänsyn till den omständigheten, att yrkanden om längre gående medgivanden

framkommit från enstaka hushållningssällskap, tillmötesgå dessa sällskap

på ett sätt, som skulle giva dem förmåner framför andra sällskap. Styrelsen

hade icke heller kunnat undgå att taga hänsyn till att hushållningssällskapen

vöre organ för samhälleliga uppgifter och att det därför icke syntes

kunna ifrågakomma, att sällskapen försvårade genomförandet av anordningar,

som statsmakterna funne lämpliga och skäliga. Egnahemsstyrelsen hade

sålunda icke anledning att utgå från annat än att hushållningssällskapen

skulle vara villiga att, under vissa förutsättningar med avseende å dispositionen

över riskfonderna, överflytta sina egnahemslån till staten.

Egnahemsstyrelsens förevarande skrivelse har genom styrelsens försorg i

avskrift tillställts hushållningssällskapens förvaltningsutskott. Styrelsen har

hemställt, att utskotten måtte efter hushållningssällskapens årsmöten under

hösten 1939 lämna meddelande örn sällskapens ståndpunktstaganden i fråga

örn överflyttning av nuvarande egnahemslån och därmed jämförliga lån på

staten och örn överlåtande av vissa riskfondsmedel m. m.

Med skrivelse den 1 februari 1940 har egnahemsstyrelsen till Kungl. Majit

överlämnat skrivelser från hushållningssällskapen i förevarande ämne, av vilka

framgår, att samtliga hushållningssällskap beslutat att på vissa villkor, räknat

från och med den 1 juli 1940, överflytta då utestående egnahems- m. fl.

lån på staten och likaledes till staten överlåta vissa riskfondsmedel eller att

bemyndiga vederbörande förvaltningsutskott att bestämma härom. I samband

härmed lia från vissa hushållningssällskap uttalats önskemål i olika hänseenden.

Särskilda skrivelser lia inkommit till Kungl. Majit från Malmöhus läns och

Norrbottens läns hushållningssällskap.

Över egnahemsstyrelsens förslag lia yttranden inhämtats från statskontoret,

riksräkenskapsverket, allmänna lönenämnden, statens pensionsanstalt och

lantbruksstyrelsen. Till statskontoret har jämväl varit remitterad nyssnämnda

skrivelse från Norrbottens läns hushållningssällskap. Slutligen må nämnas,

att på uppdrag av hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott

f. justitierådet P. von Seth avgivit ett utlåtande beträffande beräkningen av

hushållningssällskapens riskfonder.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

7

Egnahemsstyrelsen.

Den omläggning av egnahemsverksamheten, varom 1939 års lagtima riksdag

fattat beslut, medför en väsentlig utvidgning av egnahemsstyrelsens arbetsuppgifter.

Med hänsyn härtill har styrelsen omorganiserats från och med

innevarande budgetår. Bland annat har statens jordnämnd, som intill den

1 juli 1939 haft alt ombesörja den statliga arrendeegnahemsverksamheten,

indragits och dess uppgifter övertagits av egnahemsstyrelsen. Denna styrelse

skall handha ledningen och övervakningen av allt arbete på egnahems- och

därmed jämförliga områden.

För egnahemsstyrelsen ha i riksstaten för innevarande budgetår uppförts

två förslagsanslag, nämligen ett för avlöningar å 202,800 kronor och ett för

omkostnader å 95,000 kronor. Av sistnämnda anslag har ett belopp av 15,000

kronor avsetts för inköp av möbler m. lii. i samband nied egnahemsstyrelsens

utvidgning. Beträffande anslagens användning i övrigt hänvisas till statsliggaren

sid. 647.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 föreslagit, att avlöningsanslaget

för budgetåret 1940/41 måtte höjas till 218,700 kronor. Den

ifrågasatta höjningen, vilken huvudsakligen avser anslagsposten till grundavlöningar

m. m. till icke-ordinarie personal, har bland annat motiverats med

att styrelsen härigenom skulle erhålla större möjligheter att med biträde av

särskild personal verkställa tekniska och ekonomiska utredningar på olika

grenar av byggnadsområdet. Omkostnadsanslaget har styrelsen ansett kunna

begränsas till 85,000 kronor. Styrelsen har förutsatt att, i den mån särskilda

undersökningar föranledas av styrelsens arbete med den statsunderstödda

bostadsförbättringsverksamheten, anslagsmedel för detta ändamål, liksom i

viss omfattning hittills varit fallet, ställas till förfogande från anslaget till

främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

I skrivelse den 14 november 1939 har centralnämnden för ackordslåneärenden

m. m. framlagt ett förslag rörande kredithjälp åt skuldsatta jordbrukare.

Nämnden har härvid förutsatt, att denna hjälpverksamhet, vilken

avsetts skola träda i stället för hittillsvarande ackordslåneverksamhet, skall

handhas av egnahemsstyrelsen med biträde av egnahemsnämnderna. Härvid

skulle centralnämnden, till vilken för innevarande budgetår är uppfört

ett förslagsanslag av 35,000 kronor, kunna indragas. I ett utlåtande över

centralnämndens förslag har egnahemsstyrelsen ansett en överflyttning av

ifrågavarande uppgifter på egnahemsorganen kunna ske utan att åtminstone

under nuvarande förhållanden medföra någon ökad personalkostnad för

vare sig egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna.

Departementschefen.

1 nuvarande läge anser jag mig icke kunna förorda den av egnahemsstyrelsen

föreslagna höjningen av anslagsposten lill grundavlöningar m. m.

lill övrig icke-ordinarie personal. Jag finner likväl önskvärt, alt av styrel
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

sen åsyftade tekniska och ekonomiska utredningar på byggnadsområdet

icke behöva åsidosättas, och förutsätter, att det icke skall vara omöjligt

att bekosta sådana i erforderlig utsträckning inom ramen för nu utgående

anslag. Likaledes finner jag arbetet med ackordslån åt jordbrukare — jag

återkommer till denna fråga i ett senare sammanhang — kunna överflyttas

på egnahemsstyrelsen utan ökning av styrelsens avlöningsanslag. I anslutning

till vad chefen för finansdepartementet anfört vid anmälan i statsverkspropositionen

av för flera huvudtitlar gemensamma frågor torde anslagsposten

avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat böra minskas med

5,400 kronor till 118,700 kronor och posten rörligt tillägg höjas med motsvarande

belopp till 16,200 kronor. Avlöningsstatens slutbelopp blir härvid

oförändrat.

I fråga om anslaget till egnahemsstyrelsens omkostnader föreslår jag

med hänsyn till nödvändigheten av största möjliga sparsamhet en begränsning

till 72,000 kronor.

Slutligen får jag erinra örn att av anslaget till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden medel plägat enligt Kungl. Maj:ts beslut tagas i

anspråk för vissa kostnader för egnahemsstyrelsen, vilka haft samband

med bostadsförbättringsverksamheten. Denna möjlighet bör fortfarande stå

öppen.

Egnahemsnämnderna.

Beträffande de nya statliga egnahemsnämndernas organisation

ansluter sig 1939 års proposition i stora delar till de förslag

härutinnan, som framlagts av 1936 års egnahemsutredning. Propositionen

bygger emellertid, i motsats till utredningens förslag, på att verksamheten

med statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk tills vidare bör

kvarbgga hos hushållningssällskapen. Även utredningens förslag örn centralisering

till egnahemsstyrelsen av egnahemsverksamhetens kassarörelse har

avvisats i propositionen. Enligt propositionen skall finnas en egnahemsnämnd

för varje hushållningssällskaps område, d. v. s. två egnahemsnämnder

i vartdera av Kalmar och Älvsborgs län och en egnahemsnämnd för

ettvart av övriga län.

Då de nya egnahemsnämnderna avsetts skola träda i verksamhet först

den 1 juli 1940, har det icke varit nödvändigt att till 1939 års riksdag framlägga

något slutgiltigt förslag i fråga om organisationen av dessa nämnder.

Emellertid har i 1939 års proposition preliminärt antytts vissa synpunkter

beträffande personalbehovet för egnahemsnämnderna. Härutinnan har i

propositionen i huvudsak anförts följande.

Egnahemsnämnderna torde böra bestå av antingen fem eller tre ledamöter,

beroende på verksamhetsområdenas utsträckning. Hos varje egnahemsnämnd

bör finnas anställd en egnahemsdirektör. De med befattningen förenade

uppgifterna torde betinga befattningens placering i lönegrad A 24.

Emellertid bör det stå öppet för egnahemsstyrelsen, att, på grundval av

en undersökning rörande personalbehovet hos egnahemsnämnderna, föreslå

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

9

något lägre löneställning i sådana län, där arbetsuppgifterna mäste anses

vara särskilt begränsade. I synnerhet om en del av befattningarna komme

att placeras lägre än i lönegrad A 24, kunde möjligen någon annan benämning

än egnahemsdirektör vara lämpligare. Inom en del län synes behov

komma att förefinnas av någon egnahemskonsulent eller egnahemsassistent.

De uppgifter rörande arbetsåtgången hos de olika hushållningssällskapen,

som lämnats i egnahemsutredningens betänkande, synas närmast tyda på

att egnahemskonsulenter behöva anställas i tre län och egnahemsassistenter

i ungefär åtta län. Mot att egnaliemskonsulenterna, enligt vad egnahemsutredningen

förordat, såsom ordinarie befattningshavare placeras i lönegrad

A 21 och egnahemsassistenterna såsom icke-ordinarie tjänstemän i

16 :e lönegraden synes intet vara att erinra. Det synes vara lämpligt, att

medel även finnas tillgängliga för anställande tillfälligtvis av extra egnahemsassistenter.

Hos egnahemsnämnd bör finnas anställd en kassör och kontorsföreståndare.

Om denne befattningshavare erhåller heltidsanställning hos egnahemsnämnden,

torde han lämpligen böra placeras i lönegrad A 17 eller eventuellt

såsom icke-ordinarie tjänsteman i motsvarande lönegrad. Emellertid synes

det kunna ligga i såväl egnahemsnämndens som vederbörande hushållningssällskaps

intresse, att ifrågavarande befattningshavare på lämpligt sätt kan

dela sin arbetstid mellan nämnden och sällskapet, varvid dock uppenbarligen

måste förutsättas att garantier skapas mot missbruk av ställningen som

förvaltare av två kassor. Där sist angivna anordning befinnes lämplig, synes

befattningshavaren i fråga böra anställas hos egnahemsnämnden mot visst

arvode. Med hänsyn till kontorsarbetets omfattning synes det vara erforderligt

att anställa kanslibiträden i tre eller fyra län. Hos samtliga egnahemsnämnder

torde behov komma att finnas av lägre biträdesbefattningar.

Sammanlagt synes approximativt böra räknas med ett trettiotal kontorsbiträdesbefattningar

och ett tjugotal skrivbiträdesbefattningar. Nu nämnda biträdesbefattningar,

vilka böra placeras i samma lönegrader som motsvarande

befattningar inom civilförvaltningen i övrigt, böra på lämpligt sätt fördelas

på ordinarie och icke-ordinarie. Härutöver synes kunna föreligga behov

av anställande av tillfällig personal.

Slutligen kan hos egnahemsnämnderna finnas behov av speciell sakkunskap

av olika slag.

Jordbruksutskottet vid 1939 års riksdag har i sitt utlåtande, vilket i förevarande

del godkänts av riksdagen, hänvisat till att i de likalydande motionerna

I: 303 och II: 464 föreslagits, att de befattningshavare, som skulle

handha medelsförvaltningen och vad därtill hörde, borde placeras i lönegrad

A 21 i stället för, såsom i propositionen förordats, A 17. De i motionerna

anförda synpunkterna syntes utskottet böra komma under övervägande

vid egnahemsstyrelsens blivande utredning. Detsamma gällde ock frågan

om anlitande av bank för kassarörelsen hos egnahemsnämnderna.

Egnahemsstyrelsen har i sin förenämnda skrivelse den 15 november 1939

förklarat, att styrelsen ansett sig bäst fullgöra sin uppgift att utreda förevarande

frågor genom att underställa hushållningssällskapen ett organisationsförslag,

sorn nära anslöte sig till de i propositionen framförda synpunkterna,

samt därefter på grundval av hushållningssällskapens yttranden söka

nå fram till så tillfredsställande resultat som kunde ernås inom den ungefärliga

ram, som angivits i 1939 års proposition.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Såsom allmänna utgångspunkter för sitt organisationstorslag har egnahemsstyrelsen

framhållit följande:

Inom varje hushållningssällskaps område skall vara inrättad en statlig

egnahemsnämnd med säte i samma stad som hushållningssällskapet. Dylik

nämnd skall vara sammansatt och utrustad på sådant sätt, att den självständigt,

men efter egnahemsstyrelsens direktiv och under dess tillsyn, skall

kunna handlägga de egnahemsväsendet berörande frågor, som icke förbehållas

egnahemsstyrelsen. Kassarörelsen skall i princip vara decentraliserad

till nämnderna. Dessa skola åtminstone lills vidare icke handhava bidragsverksamheten

till jordförbättring å ofullständiga jordbruk. Den statliga bostadsförbättringsverksamheten

skall däremot åläggas egnahemsnämnderna,

men denna verksamhet — vars anordnande för framtiden icke kan anses

slutgiltigt reglerad — torde icke böra påverka egnahemsnämndernas ordinarie

personaluppsättning, utan i den mån särskild personal erfordras för

bostadsförbättringsvei''ksamheten bör denna allenast erhålla extra anställning.

Beträffande antalet ledamöter i egnahemsnämnderna och deras tillsättande

samt ersättningarna till dem har egnahemsstyrelsen anfört följande:

I propositionen Ilar räknats med att egnahemsnämnd bör bestå av antingen

fem eller tre ledamöter, inberäknat egnahemsdirektören. Styrelsen

har i sin promemoria till hushållningssällskapen angivit, i vilka fall en reducering

av ledamotsantalet till tre skulle kunna ifrågasättas (Kalmar läns

norra och södra områden, Gotlands län, Blekinge län, Göteborgs och Bohus

län, Älvsborgs läns norra och södra områden samt Västmanlands län). I

de yttranden, som inkommit från de sålunda åsyftade hushållningssällskapsområdena,

ha så gott som undantagslöst betänkligheter framförts mot en

dylik begränsning av ledamöternas antal. Egnahemsstyrelsen delar dessa betänkligheter.

Del är enligt styrelsens mening önskvärt, att bland ledamöterna

är företrädd såväl kännedom om orts- och personförhållandena inom

olika delar av respektive verksamhetsområden som en i görligaste mån mångsidig

sakkunskap på de arbetsfält, som tangeras av egnahemsverksamheten.

Vid utseende av ledamöter torde sålunda böra eftersträvas —- förutom att

liksom hittills de jordsökandes och jordägarnas synpunkter bli företrädda

— att egnahemsnämnderna komma alt besitta sakkunskap på jordbrukets

och, särskilt inom vissa delar av landet, skogsbrukets områden liksom även

byggnadssakkunskap och kännedom örn jorddelnings- och fastighetsbildningsväsendet

samt gärna också viss insikt på kreditgivningens och de juridiska

och administrativa områdena. Det säger sig självt, att det måste bereda

svårigheter att tillgodose dessa olika önskemål, örn antalet nämndledamöter

begränsas till tre, av vilka en utgöres av egnahemsdirektören. Med

hänsyn härtill och då förevarande fråga har relativt liten betydelse ur kostnadssynpunkt,

förordar egnahemsstyrelsen för sin del, att antalet ledamöter

i egnahemsnämnderna överallt bestämmes till fem.

Egnahemsstyrelsen finner det naturligt, att för underlättande av kontakten

mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen ofta komma att till

nämndledamöter utses medlemmar av förvaltningsutskotten eller eljest personer,

som stå hushållningssällskapen nära. Det torde härvid bli lämpligt

att, där någon tvekan räder, låta förvaltningsutskotten åtminstone under

hand föreslå en eller annan nämndledamot.

I enlighet med vad som förordats i propositionen böra ledamöterna för en

tid av fyra år förordnas av Kungl. Maj:t, som även bör utse en av dem till

ordförande. Egnahemsdirektören bör vara självskriven ledamot. För de

särskilt utsedda ledamöterna böra utses personliga suppleanter. Ledamot av

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

11

egnahemsnämnd — bortsett från egnahemsdirektören — bör i likhet med

vad som nu i allmänhet gäller åtnjuta dels dagarvode med 20 kronor för

varje sammanträdesdag och dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt

klass II C i allmänna resereglementet vid av uppdraget föranledda resor,

varvid dock dagtraktamente cj bör få utgå för dag, då dagarvode

åtnjutes. Härutöver böra till ordförandena i nämnderna utgå årsarvoden

alltefter arbetets omfattning, dock ej överstigande 1,000 kronor. Dessa arvoden

torde, efter förslag av egnahemsstyrelsen, i förväg böra bestämmas

av Kungl. Majit, att tillämpas tills vidare.

Vad härefter angår personaluppsättningen hos egnahemsnämnderna har

egnahemsstyrelsen ansett denna på de flesta håll kunna inskränkas till en

egnahemsdirektör, en egnahemskassör samt ett eller två biträden ävensom

erforderlig speciell expertis. Beträffande egnahemsdirektörerna har egnahemsstyrelsen

anfört följande.

I egnahemspropositionen har förutsatts, att egnahemsdirektörerna skola

placeras i lönegrad A 24 i civila avlöningsreglementet, men det har lämnats

öppet för egnahemsstyrelsen att i sådana län, där arbetsuppgifterna måste anses

vara särskilt begränsade, föreslå en något lägre löneställning. I egnahemsstyrelsens

promemoria har i anslutning härtill ifrågasatts, att vissa egnaliemsdirektörer

skulle placeras i lönegrad A 21 (i Kalmar läns norra och

södra områden, Gotlands län, Blekinge län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs

läns norra och södra områden samt Västmanlands län). Denna tanke

har emellertid mött gensagor i yttrandena från de flesta hushållningssällskapen

i de områden, för vilka egnahemsdirektörer i allenast lägre lönegrad föreslagits

skola inrättas. Även egnahemsstyrelsen hyser betänkligheter mot

en differentiering av egnahemsdirektörerna i lönehänseende. En sådan differentiering

är ägnad att föra med sig, att de län, där egnahemsdirektörerna

placeras i lägre löneställning än på andra håll, erhålla mindre kvalificerade

krafter på ifrågavarande befattningar. Detta skulle vara så mycket mera

att beklaga, som den omständigheten, att arbetsuppgifterna till äventyrs äro

något mera begränsade kvantitativt sett, uppenbarligen icke behöver innebära,

att de uppgifter som finnas äro av mindre vikt eller svårighetsgrad och sålunda

kräva en mindre kvalificerad arbetskraft. För övrigt kan det antagas, att

arbetsbördan för en egnahemsdirektör i ett mindre län ökas därigenom att

han förfogar över en mindre personal till sin hjälp än egnahemsdirektörerna

i större län. Slutligen vill egnahemsstyrelsen såsom den icke minst viktiga

synpunkten understryka, att ett system med differentierade löner på motsvarande

tjänster medför anspråk på transport för de mindre väl gynnade befattningshavarna

vid uppkommande ledigheter å högre avlönade tjänster. Då

en framgångsrik egnahemsverksamhet i hög grad betingas av en god kännedom

örn lokala och personliga förhållanden, torde transporter inom ifrågavarande

verksamhet i allmänhet böra undvikas. På grund av vad nu anförts

och då egnahemsstyrelsen icke kan tillstyrka ett från visst län framfört förslag

om egnahemsdirektörernas placering i 26:e eller 28:e lönegraden, förordar

styrelsen, att samtliga egnahemsdirektörer skola såsom ordinarie befattningshavare

placeras i lönegrad A 24. Örn sålunda icke några egnahemsdirektörer

placeras i lägre löneställning, torde även de invändningar, som tidigare

rests mot att giva ifrågavarande befattningshavare benämningen egnahemsdirektör

komma att sakna grund. Enligt egnahemsstyrelsens mening

är denna benämning väl funnen. Egnahemsdirektörerna böra utnämnas av

Kungl. Majit efter förslag av egnahemsstyrelsen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

I detta sammanhang må uppmärksammas, att det på ett par håll synes ha

rått en viss tveksamhet rörande de uppgifter, som böra ankomma på egnahemsdirektörerna.

Sålunda synes man å ena sidan lia antagit, att egnahemsdircktören

skall behöva ägna sin huvudsakliga tid åt expeditionsarbete, och

stundom med utgångspunkt härifrån ifrågasatt, huruvida icke till hjälp vid

fältarbetet erfordras en konsulent eller assistent. A andra sidan har man utgått

från att egnahemsdirektörens tid så gott som helt kommer att åtgå till

fältarbete och därför ansett behövligt, att för expeditionsarbetet anställes en

kamrer i högre löneställning än den i egnahemsstyrelsens promemoria föreslagna

kassörstjänsten. Hushållningssällskapens uttalanden i nu berörda

hänseende torde ofta ofrivilligt lia influerats av hänsyn till de nuvarande befattningshavarna

hos egnahemsnämnderna och av hur arbetet hittills varit

ordnat hos dessa. Egnahemsstyrelsen håller för sin del före, att det vid en

ändamålsenlig arbetsfördelning skall visa sig möjligt, att en duglig egnahemsdirektör

skall medhinna icke blott erforderligt fältarbete utan även planläggningen

av egnahemsnämndens arbete i övrigt. De löpande göromålen böra

däremot kunna ombesörjas av kassören, vilken även skall tjänstgöra som

kontorsföreståndare.

I en del län har egnahemsstyrelsen emellertid funnit erforderligt att — såsom

även förutsatts i 1939 års egnahemsproposition — utöver egnaliemsdirektören

förordnas en eller annan egnahemskonsulent eller egnahemsassistent.

Härutinnan har egnahemsstyrelsen anfört:

I egnahemsstyrelsens promemoria har föreslagits inrättandet av 4 ordinarie

befattningar i lönegrad A 21 såsom egnahemskonsulent, därav en i vartdera

av Kristianstads, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,

samt 7 icke-ordinarie befattningar i lönegrad Eo 16 såsom egnahemsassistent,

därav en i vartdera Stockholms, Södermanlands, Värmlands, Kopparbergs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I yttrandena från hushållningssällskapen

ha framkommit förslag om att egnahemskonsulentbefattningar

även måtte inrättas i Skaraborgs och Jämtlands län samt att i

Västerbottens län måtte anställas två egnahemskonsulenter och i Norrbottens

län tre konsulenter, därav en för skogsfrågor. Vidare har behov av ytterligare

jordbruksutbildad personal ansetts vara för handen i Östergötlands och

Jönköpings län. Egnahemsstyrelsen har kommit till den övertygelsen, att

det såväl i Västerbottens som Norrbottens län, med hänsyn bland annat till

den där pågående omfattande jordanskaffningsverksamheten, blir nödvändigt

att inrätta två konsulentbefattningar ävensom att en konsulent erfordras

i Jämtlands län. Däremot finner sig egnahemsstyrelsen icke böra tillstyrka,

att i Norrbottens län anställes någon särskild konsulent för skogsfrågor, åtminstone

icke i mera fast anställning. Beträffande tillgodoseendet av behovet

av skogssakkunskap hos egnahemsnämnderna i allmänhet får styrelsen

hänvisa till det följande. Ej heller kan styrelsen förorda, att någon konsulentbefattning

inrättas i andra än de här ovan angivna norrländska länen

samt Kristianstads län. Antalet egnahemskonsulenter skulle sålunda bli 7.

Vad angår behovet av egnahemsassistenter är det möjligt, att sådana kunna

erfordras i Skaraborgs och i ytterligare ett eller annat län utöver de i egnahemsstyrelsens

promemoria upptagna. Dessutom kan det även bli lämpligt

att för vissa tider-anställa exlra assistenter. Det torde icke vara nödvändigt

att nu avgöra, i vilka län extra ordinarie eller extra egnahemsassistenter böra

få anställas och huru långa tider de sistnämnda kunna anses erforderliga i

de olika länen. Avgörandet härvidlag synes böra i de olika fallen ankomma

på egnahemsstyrelsen. Det sammanlagda behovet av extra ordinarie och

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

13

extra egnahemsassistenter torde, då det gäller att beräkna anslag för ändamålet,

skäligen kunna antagas motsvara 11 helårsanställda assistenter. Ett

från Norrbottens län framfört förslag om anställande av lägre personal i

rättares löneställning anser egnahemsstyrelsen vara väl värt att överväga.

Styrelsen kan emellertid icke i nuvarande läge taga ställning till denna fråga.

Beträffande anställandet av egnahemskassörer bos egnahemsnämnderna har

egnahemsstyrelsen, under hänvisning till vad som anförts i 1939 års proposition

samt i jordbruksutskottets utlåtande i anledning av denna, bland annat

framhållit följande synpunkter:

Att kassörsbefattningarna anordnas något olika i skilda län, synes motiverat

redan med hänsyn till den större eller mindre arbetsbördan. Härjämte

finner egnahemsstyrelsen naturligt, att anställningsformerna för ifrågavarande

tjänstemän hos de nya nämnderna till en början i viss utsträckning

anpassas efter personalförhållandena hos de nuvarande nämnderna samt efter

vad som kan vara lämpligt ur hushållningssällskapens synpunkter.

Såsom olika alternativ upptager egnahemsstyrelsen i sitt förslag dels anställning

för heldagstjänstgöring i lönegrad Eo 18, dels motsvarande anställning

för halvdagstjänstgöring, dels anställning för trekvartsdagstjänstgöring

mot ett arvode av 4,500 kronor och dels slutligen anställning i något lägre

löneställning än den här angivna. Vad angår möjligheterna till halvtidsanställning

med lön enligt lönegrad Eo 18 och till trekvartsdagsanställning mot

arvode av 4,500 kronor, äro dessa anställningsformer avsedda att komma till

användning, där det befinnes önskvärt, att egnahemsnämndens kassör samtidigt

även är anställd hos hushållningssällskapet. Egnahemsstyrelsen håller

för sin del före, att anordningen med allenast delanställd kassör såväl ur kontrollsynpunkt

som med hänsyn till arbetets rationella handhavande är förenad

med vissa olägenheter. Särskilt den sist avsedda anställningsformen

med trekvartsdagstjänstgöring torde därför endast böra tillämpas, där detta

kan underlätta övergången till den nya organisationen. Huruvida en gemensam

kassör bör ägna vissa bestämda tider av dagen åt de båda olika institutionerna

eller om expeditionstiden bör vara gemensam och ersättningen beräknas

på grundval av en antagen siffra för arbetsbördans fördelning, torde

det böra stå egnahemsstyrelsen fritt att bestämma för de särskilda fallen.

Örn någon får anställning såsom halvtidstjänsteman i en egnahemsnämnd

med lön i lönegrad Eo 18 och likaledes anställes för halvdagstjänstgöring hos

hushållningssällskapet, kan han erhålla pensionsrätt såväl enligt civila

tjänste- och familjepensionsreglementena som enligt grunderna för pensioneringen

hos statens pensionsanstalt. Härvid torde hans pensionsrätt böra

genom medverkan av vederbörande hushållningssällskap regleras på sådant

sätt, att han icke sammanlagt kommer i åtnjutande av mer än full pension.

Då det icke torde kunna ifrågakomma, att arvodesbefattningar av förevarande

art bli förenade med pensionsrätt, torde befattningshavaren, där dylik

anställning blir att förorda, böra allenast ta partiell ledighet från befattningen

hos hushållningssällskapet och formellt tills vidare lia hela sin pensionsfråga

ordnad genom sällskapet.

Vad angår möjligheten att placera den befattningshavare, som handhar

kassagöromålen, i lägre löneställning än ovan angivits synes della kunna

komma i fråga, när det synes tveksamt, örn dessa göromål nödvändiggöra en

heltidstjänst, men hänsynen till tillgänglig arbetskraft gör det lämpligt att

med kassörstjänsten kombineras andra mindre kvalificerad!'' arbetsuppgifter,

så att en heltidsbefattning blir motiverad. 1 dylika fall torde ifrågavarande

befattningshavare lämpligen böra placeras i lönegrad Eo 11.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition nr 130

Såsom synes av det föregående anser egnahemsstyrelsen lämpligt, alt frågan

örn kassörsbefattningarnas anordnande icke nu erhåller någon enhetlig

och slutgiltig lösning utan att olika anställningsformer prövas under de närmaste

åren. Med hänsyn härtill torde dessa befattningar icke nu böra uppföras

å ordinarie stat.

För närvarande förekommer det i ett par län, att bank ombesörjer kassagöromålen

för egnahemsnämnden. Förslag örn tillämpning av en sådan anordning

i framtiden har icke framförts i något yttrande. Ej heller kan egnahemsstyrelsen

finna några skäl alt efter den avsedda omorganisationen av

egnahemsnämnderna uppdraga kassagöromålen åt en utomstående institution.

Vad härefter angår biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen anfört:

I egnahemsstyrelsens promemoria till egnahemsnämnderna har räknats

med 5 ordinarie kanslibiträden i lönegrad A 7, nämligen ett i vartdera av

Kristianstads, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län, 32 ordinarie kontorsbiträden i lönegrad A 4, av vilka två i vartdera avnyssnämnda

län och i Jämtlands län samt ett i varje annat hushållningssällskapsområde,

ävensom 20 icke-ordinarie skrivbiträden i lönegrad Eo 2,

fördelade på 17 hushållningssällskapsområden. Från Jämtlands och, under

vissa förutsättningar, även Östergötlands och Gävleborgs län ha framställningar

gjorts örn anställande av kanslibi träden också i dessa län. Egnahemsstyrelsen

finner ej tillräckliga skäl föreligga härför. Även i fråga om antalet

ordinarie kontorsbiträden vidhåller styrelsen vad i promemorian föreslagits.

Några ordinarie skrivbiträden har egnahemsstyrelsen icke funnit anledning

att föreslå. Vad däremot angår behovet av icke-ordinarie biträden ha i egnahemsstyrelsens

promemoria för enkelhetens skull allenast räknats med anställande

av skrivbiträden. Hos vilka egnahemsnämnder icke-ordinarie biträden

behöva anställas och örn de i de olika fallen böra erhålla ställning av

kontorsbiträden eller skrivbiträden, torde det icke vara behövligt att nu avgöra

utan torde det kunna överlåtas på egnahemsstyrelsen att framdeles bedöma.

Styrelsen utgår emellertid från att denna personal i allmänhet kommer

att placeras i skrivbiträdes grad. Utöver den nu avsedda biträdespersonalen

torde även böra räknas med viss tillfällig personal. Sammanlagt torde

behovet av icke-ordinarie biträden kunna anses förslagsvis motsvara 22 helårsanställda

skrivbiträden.

Härtill bör emellertid komma icke-ordinarie biträdespersonal, som särskilt

behöver anställas för arbete föranlett av den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten.

Kostnaderna härför torde, i anslutning till vad

i det följande anföres rörande bekostande av viss byggnadssakkunskap hos

egnahemsnämnderna, kunna bestridas från det under femte huvudtiteln uppförda

anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Behovet av vaktmästarebiträde hos egnahemsnämnderna torde böra tillgodoses

på det sätt som för varje nämnd befinnes mest ändamålsenligt. Ofta

torde det kunna bli lämpligt att erlägga skäligt belopp till hushållningssällskapet

för att få anlita där anställd expeditionsvakt. Några särskilda sådana

befattningar torde det åtminstone icke tills vidare bli erforderligt att inrätta

hos egnahemsnämnderna.

I fråga örn egnahemsnämndernas behov av speciell sakkunskap på olika

områden har egnahemsstyrelsen framhållit följande:

Särskilt inom de skogrika delarna av landet men även i andra landsdelar

är det önskvärt, att egnahemsnämnderna ha tillgång till sakkunskap på

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

15

skogsområdet. Det kan tänkas — och ofta torde delta vara tillräckligt — att

en eller flera av egnahemsnämndens ledamöter företräda sådan sakkunskap.

1 andra fall kan någon av nämndens tjänstemän besitta sakkunskap i skogsfrågor.

Även där detta är fallet, men naturligtvis i än högre grad eljest, kan

det visa sig behövligt att anlita skogsvårdsstyrelsens biträde vid värderingar

av skog, uppgörande av hushållningsplaner m. m. Där skogliga frågor inta

en mycket framträdande plats bland egnahemsnämndens arbetsuppgifter,

torde det kunna vara ändamålsenligt, att särskild skogsutbildad person anlitas

av egnahemsnämnden mot viss på lämpligt sätt bestämd ersättning.

Slutligen bör även i vissa fall den utvägen kunna tillgripas, att egnahemsnämnden

vänder sig till egnahemsstyrelsen för erhållande av upplysningar

och råd i skogsfrågor.

Även såvitt gäller tillgodoseendet av behovet av juridisk kompetens kunna

förhållandena ställa sig olika hos egnahemsnämnderna. En viss kännedom

örn intecknings- och andra bestämmelser på jordlagstiftningens område torde

visserligen böra besittas av såväl egnahemsdirektören som i synnerhet av

egnahemskassören. I fall då en mera ingående juridisk sakkunskap erfordras

och sådan icke finnes företrädd vare sig hos egnahemsnämnden eller dess

tjänstemän, bör egnahemsnämnd begära upplysning eller råd från egnahemsstyrelsen

eller ock, exempelvis för domslolsinställelser, anlita jurist å

orten.

Stundom torde det kunna förekomma, att nämnderna behöva skaffa sig

tillgång till särskild sakkunskap även på andra områden än de nu nämnda,

exempelvis beträffande trädgårdsodling.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare anfört bleve det en synnerligen viktig

uppgift för egnahemsnämnderna att sörja för att de låne- och bidragsmedel

av olika slag, som vöre avsedda att utnyttjas för byggnadsarbeten,

användes på så lämpligt sätt som möjligt. Det borde ihågkommas, att tiotals

miljoner kronor av staten årligen i form av lån eller bidrag ansloges

för byggnadsarbeten på landsbygden och att det till stor del ankomme på

egnahemsorganen att svara för att dessa medel bleve väl använda. Egnahemsorganen

borde därför erhålla tillgång till erforderlig byggnadssakkunskap.

I detta hänseende har styrelsen uttalat följande synpunkter.

Frågan örn egnahemsorganens förseende med byggnadssakkunskap bör

emellertid icke betraktas isolerad utan ses i samband med det mera allmänna

problemet om möjligheterna att tillgodose behovet av byggnadssakkunskap

på landsbygden och härigenom underlätta tillkomsten av ändamålsenliga

och billiga byggnader. Egnahemsstyrelsen håller för sin del före

att den mest effektiva vägen för lösande av landsbygdens byggnadsfråga är

att giva de nya egnahemsnämnderna till uppgift, förutom annat, att verka för

en förbättring av förhållandena på byggnadsområdet, icke blott såvitt gäller

egnahemsklientelet utan även i vad gäller landsbygdsbefolkningen i övrigt.

Egnahemsstyrelsen linner sig emellertid icke nu kunna föreslå, att egnahemsnämnderna

förses med iner eller mindre fast anställd personal för

förevarande ändamål. I avbidan på att landsbygdens byggnadsfråga i dess

helhet vinner en ändamålsenlig lösning — egnahemsstyrelsen skall icke underlåta

att själv söka medverka härtill — synes egnahemsnämndernas behov

av byggnadssakkunskap kunna lösas genom mera provisoriska anordningar.

Till en början kan det naturligtvis tänkas, att egnahemsdirektören

eller en eventuell konsulent eller assistent eller ock någon ledamot av egnahemsnämnden

besitter byggnadssakkunskap och kan svara för härmed

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

sammanhängande uppgifter. I sistnämnda fall synes det kunna ifrågakomma,

att respektive ledamot tillerkännes ett särskilt arvode för arbetet med

byggnadsfrågor. 1 andra nämnder kail det bli lämpligt, att egnahemsnämnden

träffar överenskommelse med en byggmästare eller annan byggnadssakkunnig

örn att få mot skälig ersättning anlita honom i byggnadsfrågor.

Stundom torde det härvid kunna ordnas så, att egnahemsnämnden anlitar

någon, som även anlitas av eller är i tjänst hos vederbörande hushållningssällskap.

Örn det senare är fallet, eller sällskapet rent av består sig med

eget arkitektkontor, lärer det kunna avtalas med sällskapet örn visst samarbete

nied sällskapet i fråga om byggnadssakkunskap, som sällskapet förfogar

över. Egnahemsstyrelsen bör ägna uppmärksamhet åt att respektive

egnahemsnämnds behov av byggnadssakkunskap, med hänsyntagande till

förhållandena i varje särskilt fall, tillgodoses på bästa möjliga sätt. överhuvud

taget måste egnahemsstyrelsen icke blott genom tillsyn över egnahemsnämnderna

utan även genom lämpliga initiativ på byggnadsområdet

verka för en rationalisering av landsbygdens byggnadsförhållanden.

Från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag till främjande

av bostadsbyggande på landsbygden ha medel plägat anvisas såväl

egnahemsstyrelsen som egnahemsnämnderna till ersättning för vissa av den

statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten föranledda administrationskostnader.

Med utgångspunkt från vad som förordats i 1939 års egnahemsproposition

har egnahemsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret

1940/41 räknat med att visst belopp fortfarande skall utgå från nyssnämnda

anslag till bestridande av vissa kostnader för anlitande av byggnadssakkunskap

inom egnahemsstyrelsen. Styrelsen anser motsvarande skäl

tala för att medel från ifrågavarande anslag tills vidare även skola få disponeras

till ersättning för byggnadssakkunskap hos egnahemsnämnderna.

Härvid måste visserligen hänsyn tagas till att egnahemsnämnderna behöva

tillgång till byggnadssakkunskap icke blott för handhavandet av bostadsförbättringsverksamheten

utan även för egnahemsarbetet i allmänhet. Emellertid

bör å andra sidan beaktas, att såväl egnahemsdirektörerna och i förekommande

fall egnahemskonsulenterna och egnahemsassistenterna som även

egnahemskassörerna åsamkas betydande arbete med bostadsförbättringsverksamheten,

utan att det ifrågasättes att några medel skola ställas till förfogande

härför från femte huvudtitelns anslag. Det synes med tanke härpå

rimligt, att de kostnader, som föranledas av anlitande av speciell byggnadssakkunskap

hos egnahemsnämnderna, bestridas av nyss avsedda anslagsmedel.

Av sådana medel torde dessutom, såsom redan antytts i annat sammanhang,

böra bekostas ersättningar åt personal, som direkt anställes för

att sysselsättas med arbete med bostadsförbättringsverksamheten.

Egnahemsstyrelsen — som förklarat sig framledes vilja avgiva förslag i

fråga örn arvodesbeloppen åt ordförandena i egnahemsnämnderna i olika

län — har under åberopande av de synpunkter, som återgivits i det föregående,

hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för egnahemsnämnderna,

med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1940/41,

fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

26 egnahemsdirektörer ........................................ A 24

7 egnahemskonsulenter ...................................... A 21

5 kanslibiträden ............................................ A 7

32 kontorsbiträden ............................................ A 4.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

17

Egnahemsstyrelsen har vidare anhållit, att Kungl. Majit måtte förordna,

att till ordförande och ledamöter i egnahemsnämnderna, med undantag för

egnahemsdirektören, skall utgå dels dagarvode med 20 kronor för varje dag,

å vilken de vederbörligen deltaga i sammanträde inom nämnden, och dels vid

av uppdraget föranledda resor resekostnads- och traktamentsersättning enligt

klass II C i allmänna resereglementet, varvid dock dagtraktamente icke

må utgå för dag, då dagarvode åtnjules.

Statskontoret har förklarat sig i likhet med egnahemsstyrelsen anse, att

antalet ledamöter i samtliga egnahemsnämnder bör vara lika, men har för

sin del förordat, att ledamotsantalet bestämmes till fyra. Statskontoret har

i likhet med egnahemsstyrelsen uttalat sig för en enhetlig lönegradsplacering

för egnahemsdirektörerna men ifrågasatt, örn icke en placering i lönegraden

A 23 kunde vara tillfyllest. Statskontoret har sagt sig icke kunna tillstyrka

inrättandet av flera befattningar såsom egnahemskonsulenter och egnahemsassistenter,

än som enligt 1939 års proposition beräknats kunna fylla behovet

av dylika arbetskrafter eller respektive tre och åtta. I fråga om egnahemskassörernas

placering i lönehänseende har statskontoret bland annat

anfört:

Vid lönegradsplacering av redogörare inom statsförvaltningen har i allmänhet

tillämpats en placering i 14 :e lönegraden. Med hänsyn till de arbetsuppgifter,

som enligt vederbörande departementschef skulle tillkomma

egnahemskassörerna, vill emellertid ämbetsverket icke motsätta sig en placering

av dessa befattningshavare i högst lönegrad Eo 16. I de fall där befattning

av detta slag icke avser heltidstjänstgöring, bör emellertid enligt

ämbetsverkets bestämda uppfattning någon placering av befattningen i löneskalan

icke äga rum, utan avlöningen i sådant fall alltid utgå i form av arvode,

avpassat med hänsyn till närmast jämförbara lönegradsplacering och

tjänstgöringstidens längd. Det bärande motivet för statskontorets ståndpunkt

har härvidlag varit, att det enligt ämbetsverkets mening icke bör ifrågakomma,

att pensionsrält genom extra ordinarie anställning beredes ifrågavarande

kategori befattningshavare vid avkortad tjänstgöring. En sådan

förmån har, såsom torde framgå av förarbetena till civila tjänstepensionsreglementet,

undantagsvis ansetts böra gälla allenast för de statliga halvtidsamanuenserna

och hör därför av principiella skäl icke utsträckas att omfatta

andra befattningshavare. Att innehavare av ifrågavarande halvtidstjänster

skulle erhålla pensionsrätt hos statens pensionsanstalt, kan icke heller

sägas vara förenligt med grunderna lill de bestämmelser, som gälla för

anstaltens pensioneringsverksamhet.

Statskontoret har hållit före att, då enligt organisationsförslaget i varje

egnahemsnämnd skulle finnas en egnahemskassör, motivet bortfölle för alt

i vissa nämnder skulle inrättas befattningar i kanslibiträdesgraden (lönegrad

A 7). Antalet befattningar i lönegrad A 4 syntes dessutom åtminstone tills

vidare kunna begränsas till en i varje nämnd. Behovet av ytterligare biträdespersonal

borde kunna tillfredsställande tillgodoses genom de föreslagna

befattningarna i skrivbiträdesgraden och genom anställande av tillfällig arbetskraft.

På grund av vad egnahemsstyrelsen anfört angående bestridande

av kostnaderna för den statliga bostadsförbättringsverksamheten har slats
Bilumg

lill riksdagens protokoll 1940. t sami. Nr ISO.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kontoret såsom sin bestämda mening uttalat, att samtliga kostnader för de

arbetsuppgifter, vilka skulle åvila egnahemsnämnderna, borde bestridas av

de för avlöningar och omkostnader hos nämnderna anvisade anslagsmedlen

och hållas inom ramen för dessa medel.

Riksräkenskapsverket har till en början ifrågasatt, huruvida icke genomförandet

av egnahemsnämndernas förstatligande på grund av nu rådande

förhållanden borde uppskjutas och omorganisationen tills vidare inskränkas

till ökad statlig kontroll över hushållningssällskapens handhavande av egnahemsverksamheten.

1 fråga om anställandet av kassörer hos egnahemsnämnderna har riksräkenskapsverket

anfört följande:

Arbetet med uträkning och utbetalning av avlöningar samt granskning

och utbetalning av reseersättningar torde böra handhavas av det centrala

organet. Härigenom avlastas egnahemskassören en del arbetsuppgifter av

mera kvalificerad natur. Dessutom är att märka, att arbetet med bokföringen

icke kommer att erbjuda större svårigheter med hänsyn till de detaljerade

räkenskapsformulär jämte anvisningar, som avses skola utfärdas.

Härtill kommer att något egentligt bokslutsarbete icke behöver utföras vid

nämnderna. Vidare kommer kassörens arbete att stå under överinseende

och kontroll av i första hand egnahemsdirektören, vilken bör förrätta regelbundet

återkommande kassainventeringar. Sådan kontroll kan jämväl tänkas

utövad av ordföranden eller annan ledamot i nämnden än egnahemsdirektören,

varjämte egnahemsstyrelsen har att i erforderlig omfattning verkställa

undersökningar och lämna direktiv beträffande nämndernas medelsförvaltning.

Under sådana förhållanden synes kassörens ansvar och arbetsuppgifter

knappast bliva så betungande, att de motivera högre placering än

i lönegraden Eo 11, vilken placering även av egnahemsstyrelsen i vissa fall

ifrågasatts. Riksräkenskapsverket förutsätter härvid, att — i likhet med

vad fallet i allmänhet är inom statsförvaltningen i övrigt — kvinnlig personal

skall komma att anställas för kassörstjänsterna hos egnahemsnämnderna.

Beträffande de kassörer, som icke kunde erhålla anställning med heldagstjänstgöring,

har angivits möjligheten att sådan befattningshavare samtidigt

kunde uppehålla kassörstjänst inom hushållningssällskapen. Riksräkenskapsverket

vill med anledning härav understryka vikten av, att egnahemskassör

icke samtidigt med egen tjänst uppehåller annan kassörsbefattning,

enär en sådan anordning i hög grad skulle försvåra medelskontrollen.

Därest undantagsvis kassörer icke kunna beredas heltidstjänstgöring, får

riksräkenskapsverket förorda, att sådana befattningshavare alltid avlönas

med arvode.

Med hänsyn till att kassören ansåges kunna medhinna en del kontorsgöromål,

som eljest skolat ankomma på biträdespersonalen, bär riksräkenskapsverket

funnit kanslibiträden åtminstone tills vidare ej behöva anställas.

I varje fall borde dylika befattningar ej omedelbart vid organisationens

genomförande uppföras såsom ordinarie.

Slutligen har riksräkenskapsverket ansett, att vid beräknande av anslag till

egnahemsnämnderna även bör tagas hänsyn till den för bostadsförbättringsverksamheten

erforderliga personalen. Kostnaden härför borde sålunda

icke, såsom egnahemsstyrelsen förordat, bestridas av det under femte hu
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130. 19

vudtiteln uppförda anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Allmänna lönenämnden har i likhet med riksräkenskapsverket ifrågasatt

ett uppskov med omorganisationens genomförande. Lönenämnden har förklarat

sig för sin del icke ha något att erinra mot en enhetlig lönegradsplacering

av egnahemsdirektörerna. Framför en differentiering i lönehänseende

syntes i varje fall vara att föredraga en placering av samtliga egnahemsdirektörer

i lönegraden A 23. Lönenämnden har funnit vissa skäl kunna

anföras för att kassörerna tills vidare avlönades allenast medelst arvoden.

Därest emellertid en inplacering i lönegrad ansåges böra ske, kunde lönenämnden

för sin del med hänsyn till löneställningen för andra befattningshavare

med likartade arbetsuppgifter icke tillstyrka en högre placering än

i lönegraden Eo 17. Där arbetsuppgifterna bleve jämförelsevis mindre kvalificerade,

syntes även lönegraderna mellan Eo 17 och Eo 11 kunna ifrågakomma.

Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att med hänsynstagande

till förhållandena i de olika nämnderna bestämma, huru vederbörande

kassör tills vidare borde avlönas. Slutligen har lönenämnden ifrågasatt, att

vissa av kontorsbiträdena borde kunna anställas såsom extra ordinarie

tjänstemän samt att antalet tjänstemän hos länsorganen borde kunna undergå

någon minskning.

Statens pensionsanstalt har avstyrkt, att egnahemskassör skall få dela

sin anställning mellan egnahemsnämnden och hushållningssällskapet. Enligt

vad anstalten bland annat anfört, syntes det icke vara förenligt med

grunderna för pensionsanstaltens reglemente, vare sig att pensionsrätt medgåves

för befattning med halvtidstjänstgöring eller att den med en befattning

förenade pensionsrätten finge bestå oförändrad efter det att befattningens

arbetsuppgifter inskränkts till en fjärdedel eller helt upphört och

befattningen sålunda ändrat karaktär eller i verkligheten vore att betrakta

som indragen. Örn kassörsbefattningar med avkortad tjänstgöring funnes

böra inrättas, borde de få karaktär av arvodesbefattningar utan pensionsrätt.

Lantbruksstyrelsen har ansett egnahemsstyrelsen ha beräknat personalbehovet

hos egnahemsnämnderna allt för snävt. Enbart uppgiften att genom

tillskottsjord eller sammanslagning av småjordbruk förstärka de ofullständiga

jordbruken vore -— förutsatt att inom överskådlig tid något påtagligt

resultat skulle åstadkommas — så omfattande, aH väsentligt större

personal torde krävas i egnahemsnämnderna. Med hänsyn till de av det

politiska läget föranledda påfrestningarna på statens ekonomi och då det

lokala handhavandet av den statliga verksamheten för jordbrukets stödjande

ännu icke fått sin slutgiltiga lösning, har lantbruksstyrelsen emellertid icke

ansett sig nu böra påkalla någon utvidgning av egnahemsstyrelsens förslag

till personaluppsättning. Lantbruksstyrelsen har ansett de jämkningar, som

föreslagits av egnahemsstyrelsen, jämfört med de i 1939 års egnahemsproposilion

anförda synpunkterna, vara motiverade och medföra vissa förbättringar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

I anslutning till frågan om de statliga egnahemsnämndernas organisation

torde böra beröras möjligheterna att utnyttja de hittillsvarande

egnahemsnämndernas personal hos de nya nämnderna.

Egnahemsstyrelsen har, vad först angår egnahemsdirektörsbefattningama,

framhållit följande:

Styrelsen har vid ett preliminärt överslag trott sig kunna utgå från att

åtminstone ett tiotal sådana befattningar skola kunna besättas med hos hushållningssällskapen

nu anställda egnahemskonsulenter. I vissa andra fall, där

samtidigt två konsulenter förutom med sällskapens allmänna uppgifter även

till någon del varit sysselsatta med egnahemsfrågor, torde en av dem kunna

anställas hos egnahemsnämnden, medan den andre hädanefter helt får ägna

sin tid åt hushållningssällskapet. I ett eller annat fall kan det tänkas, att

även annan befattningshavare hos hushållningssällskap än sådan med konsulentutbildning

kan ifrågakomma till befattning såsom egnahemsdirektör.

I ytterligare andra län äro åter förhållandena sådana, att hushållningssällskapen

själva även efter omorganisationen lia full användning av sin hittillsvarande

konsulentpersonal. I mellan fem och tio områden synes man vid

tillsättandet av egnahemsdirektörsbefattningama bli helt obunden av personalförhållandena

hos respektive hushållningssällskap.

Om egnahemsdirektörerna enligt vad ovan föreslagits erhålla lön enligt

lönegrad A 24, torde detta för flertalet av dem, som komma att utses till

innehavare av dessa befattningar, innebära en löneförhöjning. I ett par

fall synes emellertid förhållandet bli det motsatta. Till undvikande av att

löneminskning i dessa fall kommer att inträda anser egnahemsstyrelsen

möjlighet böra beredas att placera befattningshavaren i en högre löneklass

än den lägsta i lönegraden. Styrelsen får erinra örn bestämmelsen i 8 §

4 mom. civila avlöningsreglementet, enligt vilken gäller att, örn tjänsteman

före tillträdande av tjänst, som i reglementet avses, under avsevärd tid antingen

innehaft kommunal befattning eller ock i annan icke statlig anställning

utfört arbete av allmännyttig beskaffenhet, Kungl. Majit må, där sådant

prövas skäligt, kunna lämna medgivande till att tjänstemannen placeras

i högre löneklass än den, till vilken han eljest skolat hänföras. Enligt

egnahemsstyrelsens mening är det skäligt, att egnahemsdirektörerna placeras

i sådana löneklasser, att inkomstminskning undvikes. Detta synes kunna ske

utan att den högsta löneklassen inom respektive lönegrad överskrides. I

vilka fall sådan löneklassuppflyttning bör medgivas och till vilka löneklasser

uppfattning härvid bör ske, torde böra bli beroende av Kungl. Maj:ts

prövning. Ett medgivande av nu avsedd art torde böra lämnas, även om befattningshavaren

icke under någon längre tid innehaft den högre lönen men

han vid dennas erhållande haft skälig anledning antaga, att lönen framdeles

skulle få bibehållas.

I detta sammanhang vill egnahemsstyrelsen meddela, att det torde vara

sannolikt, att en ordinarie befattningshavare hos egnahemsstyrelsen, nämligen

byrådirektören Olof Agerberg, kommer att ansöka om en befattning

såsom egnahemsdirektör. Denne tillhör nu lönegrad A 26 och är

placerad i 29:e löneklassen. Den för egnahemsdirektörerna avsedda lönegraden

A 24 omfattar icke högre löneklass än den 27 :e. Egnahemsstyrelsen

håller före att, om ifrågavarande tjänsteman erhåller befattning som

egnahemsdirektör, han bör tillerkännas personligt lönetillägg till sådant belopp,

att hans sammanlagda lön motsvarar 29 :e löneklassen i vederbörlig

ortsgrupp.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

21

Egnahemskonsulentcrna har egnahemsstyrelsen ansett kunna, liksom flertalet

egnahemsdirektörer, rekryteras med befattningshavare hos hushållningssällskapen,

vilka redan nu handhava egnahemsfrågor. I den mån löneklassuppflyttning

i något fall skulle vara erforderlig för att undvika löneminskning,

torde motsvarande möjlighet böra stå till förfogande som den,

vilken nyss förordats i fråga om egnahemsdirektörerna. Enahanda syntes

böra gälla beträffande de extra ordinarie egnahemsassistenterna.

I avseende å befattningarna såsom egnahemskassör har egnahemsstyrelsen

anfört i huvudsak följande:

Genom anlitande av något av de i det föregående angivna alternativen för

anställandet av kassörer torde på de flesta håll en lösning kunna finnas, som

utan vidare samtidigt blir tillfredsställande ur egnahemsnämndens och hushållningssällskapets

synpunkter samt tillgodoser kassörens önskemål att icke

behöva vidkännas inkomstminskning. I andra fall kunna emellertid vissa

svårigheter uppstå. Detta gäller främst, där kassören för närvarande åtnjuter

en särskilt hög lön. Det förekommer i fyra å fem län, att kassören

uppbär en lön av 8,000—9,000 kronor, vilken lön delvis bestrides av egnahemsmedel.

Om inkomster av bostadsförbättringsverksamheten medräknas,

överstiger lönen i ett par fall sistnämnda belopp. Det torde i här avsedda

län i allmänhet med hänsyn lill länens storlek vara lämpligast, att egnahemskassörerna

anställas på heltid. Aven örn de, med tillämpning av de

grunder som nyss förordats i fråga örn andra befattningshavare, skulle placeras

i högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, d. v. s. 21 :a löneklassen,

kommer lönen, inberäknat nuvarande rörliga tillägg, icke att uppgå

till mer än mellan omkring 6,700 och 8,100 kronor, beroende på ortsgrupp.

I de fall, där nuvarande lönen ligger över en beräknad lön enligt 21 :a löneklassen,

skulle det visserligen möjligtvis kunna ifrågasättas, att vederbörande

befattningshavare, örn han överflyttade till egnahemsnämnden, skulle tillerkännas

ett personligt lönetillägg. Egnahemsstyrelsen finner sig emellertid

icke böra tillstyrka detta. Egnahemskassörerna i vissa län skulle härigenom

kunna erhålla en lön, som vore nära nog dubbelt så stor som den vilken

skulle gälla för de lägst avlönade. En sådan skillnad kan icke vara lämplig.

Staten synes icke böra ikläda sig någon garanti för en lönesättning, som

enstaka hushållningssällskap, med utnyttjande av egnahems- och i viss utsträckning

även bostadsförbättringsmedel, ansett sig böra tillämpa och som

så avsevärt som här är fallet skiljer sig från den, som staten finner skälig

för sina befattningshavare. Såsom redan nämnts torde man ha anledning

att räkna med att egnahemskassörerna i län. varom nu närmast är fråga,

anställas för heltid. Detta torde emellertid icke böra hindra alt, där det

under ett eller möjligtvis två övergångsår kan befinnas önskvärt med hänsyn

till hushållningssällskapets intressen, medgivande kan lämnas till att en heltidsanställd

egnahemskassör under någon tid må biträda hushållningssällskapet

med ledningen och översynen av kassagöromålen. På vilket sätt sällskapet

ersätter honom härför, bör självfallet icke påverka lönen å cgnahemskassörsbefattningen.

Även där kassören erhåller halvtidstjänst och härvid

inplaceras i lönegrad, bör finnas möjlighet att nied hänsyn till hans tidigare

löneställning uppflytta honom till högre löneklass än den eljest tilllämpliga.

Vad härefter angår biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen ansett det

icke möta några svårigheter alt för egnahemsnämndernas räkning övertaga

från hushållningssällskapen ungefär lika stor personal, som hos dessa varit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

sysselsatt med egnahemsfrågor. Om någon ^knäppning skulle behöva ske,

borde detta endast kunna gå ut över extra personal. I enstaka fall syntes det

kunna bli motiverat med hänsyn till nuvarande löner att placera vederbörande

i högre löneklass än den lägsta inom lönegraden.

Egnahemsstyrelsen har vidare erinrat om att en del befattningshavare hos

hushållningssällskapen ha sin pensionsrätt ordnad genom statens pensionsanstalt.

I den mån sådana befattningshavare erhölle ordinarie eller extra

ordinarie befattningar i statstjänst, komme de att i pensionshänseende bli

jämställda med befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen. Skulle

i samband med överflyttning av personal från hushållningssällskapen till

egnahemsnämnderna någon mindre önskvärd konsekvens i pensionshänseende

yppa sig, torde möjligheter icke saknas att framdeles i en eller annan

form reglera sådant förhållande.

Enligt vad egnahemsstyrelsen anfört hade i många yttranden över styrelsens

promemoria ägnats stort intresse åt frågan, om sekreterare hos hushållningssällskap,

vilken även haft viss befattning med egnahemsfrågor,

skulle tillerkännas kompensation av statsmedel för att något tillskott till hans

lön icke längre komme att utgå av egnahemsmedel. Egnahemsstyrelsen har

anfört följande:

Yrkanden om sådan kompensation ha framställts från sju å åtta hushållningssällskap.

I fem å sex av dessa fall åtnjuter vederbörande befattningshavare,

efter avdrag av tillskott av egnahems- och bostadsförbättringsmedel,

en lön hos hushållningssällskapet varierande mellan 9,000 och 11,000 kronor.

Erinras må, att enligt kungörelsen den 30 maj 1924 angående statsbidrag

till avlönande av sekreterare hos hushållningssällskap sådant statsbidrag

kan utgå med årligen dels 5,700 kronor såsom grundlön och dels det

belopp, som må tillkomma honom såsom ålderstillägg, d. v. s. högst tre

ålderstillägg å 500 kronor vartdera. Egnahemsstyrelsen kan icke finna det

rimligt, att staten härutöver av egnahemsmedel beviljar utfyllnad å löner

av den storlek som nyss sagts, så mycket mindre som staten härigenom

skulle medverka till att stabilisera den olikformighet i fråga om sekreterarnas

löner, som nu råder på skilda håll. I ett pär andra län, där yrkanden

framförts om gottgörelse åt sekreterarna av här avsedd anledning, uppgå

sekreterarnas löner hos hushållningssällskapen, efter avdrag av ersättning

från egnahems- och bostadsförbättringsmedel, allenast till 6,000 å 7,000 kronor.

Det torde kunna räknas med att den tid, som nu användes för egnahemsarbete,

framdeles kommer att åtgå för fullgörande av andra arbetsuppgifter

hos hushållningssällskapen. Huruvida sällskapen med hänsyn härtill

böra något utöka sekreterarnas löner, ankommer det givetvis på sällskapen

att bedöma. Möjligheterna härtill torde åtminstone i viss utsträckning

komma att i de flesta av nu avsedda län underlättas, därest hushållningssällskapen

i enlighet med vad egnahemsstyrelsen i det följande kommer

att föreslå få fri dispositionsrätt över sina äldre riskfonder. För övrigt

må erinras, att hushållningssällskapens verksamhet för närvarande är föremål

för utredning. Såsom resultat av denna utredning lärer bland annat

kunna förutsättas en reglering av tjänstgörings- och avlöningsvillkoren hos

sällskapen.

Under åberopande av det förut anförda har egnahemsstyrelsen föreslagit,

att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndigande att, i huvudsaklig

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

23

överensstämmelse med vad i det föregående angivits, besluta om löneklassplacering

för befattningshavare hos egnahemsnämnderna.

Statskontoret har ansett ett tillmötesgående av egnahemsstyrelsens förslag,

att Kungl. Maj :t skulle av riksdagen bemyndigas att besluta om löneklassplacering

för befattningshavare hos egnahemsnämnderna utom ramen av de

principer, som allmänt tillämpas vid tolkningen av avlöningsreglementena,

kunna medföra betydande konsekvenser, vilka icke nu kunde överblickas.

Statskontoret har avstyrkt förslaget i denna del. Likaså har statskontoret

avstyrkt förslaget örn särskild löneklassplacering för viss befattningshavare

hos egnahemsstyrelsen, därest denne skulle erhålla befattning såsom egnahemsdirektör.

Beträffande pensionsförhållandena för befattningshavare, som

skulle få tjänstgöringen fördelad å hushållningssällskapet och egnahemsnämnden,

har statskontoret —- efter att enligt vad förut anförts ha avstyrkt

en anordning med halvtidstjänstemän med pensionsrätt såväl enligt familjepensionsreglementet

som enligt bestämmelserna för statens pensionsanstalt —

framhållit följande:

Pensionsrätten vid delaktighet i statens pensionsanstalt är knuten till vederbörande

befattning, vilken blivit föremål för reglering enligt 5 § i anstaltens

reglemente. Då, såsom här torde bliva fallet, en väsentlig del av de till

befattningen hörande arbetsuppgifterna överflyttas på egnahemsnämnden,

måste den befattning hos hushållningssällskapet, i vilken pensionsrätten vunnits,

därmed anses indragen. Den enda utvägen att bevara den en gång förvärvade

pensionsrätten åt vederbörande befattningshavare i ett fall som det

föreliggande torde därför vara, att medgivande lämnas honom att personligen

bibehålla densamma. Då det torde vara av väsentlig betydelse för egnahemsnämnderna

att förvärva hushållningssällskapens personal för arbetsuppgifter,

varom här är fråga, och då anordningen med vissa icke-heltidsbefattningar

torde vara att anse såsom ett provisorium, tills tillräcklig erfarenhet

vunnits om organisationens utformning, vill statskontoret för sin del

förorda, att Kungl. Majit måtte utverka riksdagens bemyndigande till att i

förekommande fall medgiva ett personligt bibehållande av pensionsrätt i statens

pensionsanstalt, då befattningshavare hos hushållningssällskap med dylik

pensionsrätt övergår att delvis tjänstgöra å arvodesbefattning hos egnahemsnämnd.

Riksräkenskapsverket har ansett några vägande skäl knappast kunna anföras

för att bereda de befattningshavare hos de hittillsvarande egnahemsnämnderna,

vilka vunne anställnig hos de statliga nämnderna, en förmånligare

ställning i löneturshänseende än som i allmänhet tillkomme statens befattningshavare.

Ej heller syntes förmånligare löneklassplacering böra medgivas

sådan befattningshavare, som från anställning vid egnahemsstyrelsen

på egen ansökning överginge till befattning hos egnahemsnämnd.

Allmänna lönenämnden har uttalat sig i enahanda riktning. Nämnden har

— i anslutning till ett uttalande av egnahemsstyrelsen — hållit före att vid

placering i högre löneklass av tidigare befattningshavare hos hushållningssällskapen

i varje fall icke borde tagas hänsyn till löneförhöjning — frånsett

normalt intjänta ålderstillägg — som beviljats senare än den 31 december

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

1936, vid vilken tidpunkt det varit känt, att egnahemsorganisationen skulle

bli föremål för revision.

Statens pensionsanstalt har i avseende å de verkningar, som omorganisationen

kan medföra för nuvarande befattningshavare hos hushållningssällskapens

egnahemsnämnder, bland annat anfört:

I de fall, där omorganisationen föranleder indragning av befattning hos

hushållningssällskap och befattningshavaren icke beredes anställning i annan

med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad befattning eller i befattning

hos egnahemsnämnd, blir han enligt reglementet för statens pensionsanstalt

berättigad till försäkringstekniskt beräknad uppskjuten tjänstepension

och familjepension för efterlevande. Befattningshavaren tillgodoräknas

därvid ej endast egna utan — vad den uppskjutna tjänstepensionen beträffar

— även på huvudmannen och staten belöpande pensionsbidrag. Med

hänsyn härtill och i betraktande jämväl av att ersättning för mistad anställning

icke förutsatts skola beredas befattningshavaren i nu angivna fall, torde

denne få anses bliva skäligen tillgodosedd i pensionshänseende genom den

honom reglementsenligt tillkommande pensionsrätten, varför särskilda pensionsbestämmelser

för dylikt fall ej torde vara påkallade.

Av vad egnahemsstyrelsen anfört framgår emellertid, att det kan antagas,

att de hittillsvarande egnahemsnämndernas personal kommer att i betydande

utsträckning vinna anställning vid de statliga egnahemsnämnderna. Den nya

anställningen har förutsatts i allmänhet skola ske i ordinarie befattning eller

i extra ordinarie heltidsbefattning, i båda fallen med pensionsrätt enligt civila

tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet.

Befattningshavaren kan därvid antagas komma att avgå från den av honom

tidigare innehavda befattningen hos hushållningssällskapet, vilken befattning

i regel torde komma att indragas. I enlighet med bestämmelserna i civila

tjänstepensionsreglementet kommer befattningshavaren att få räkna tjänstår

för pension i statsanställningen för den tid, för vilken pensionsavgift för

honom erlagts till statens pensionsanstalt. Pensioneringen synes därigenom

komma att bliva ordnad på ett tillfredsställande sätt utan att särskilda åtgärder

härför behöva vidtagas.

För de fall, då befattningshavare hos hushållningssällskap, vilken hittills

haft sin pensionsfråga ordnad genom statens pensionsanstalt, i samband med

omorganisationen överginge till med pensionsrätt icke förenad anställning

hos egnahemsnämnd, har pensionsanstalten ansett honom personligen böra

bibehållas vid den pensionsrätt i statens pensionsanstalt, som tillkommit honom

på grund av den befattning hos sällskapet han vid förstatligandet innehaft.

Därvid borde befattningshavaren vara skyldig att till pensionsanstalten

erlägga de honom själv tidigare åvilande pensionsavgifterna varjämte,

där befattningen hos egnahemsnämnden vore förenad med halvtids- eller

trekvartstidstjänstgöring, huvudmannaavgift med hälften respektive en fjärdedel

av förut utgående belopp borde erläggas av hushållningssällskapet, om

befattningshavaren kvarstode i dess tjänst, och i annat fall av befattningshavaren.

I detta sammanhang må också beröras frågan, i vad mån egnahemsorganen

böra betinga sig ersättning för biträde med jordförmedling

och byggnadsrådgivning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

25

Enligt de nya grunderna för egnahemsverksamheten skall den statliga

egnahemsorganisationen för tillgodoseende av mindre bemedlade och obemedlade

personers efterfrågan på familjejordbruk, stödjordbruk, tillskottsjord

för utvidgning av ofullständiga jordbruk samt bostadsegnahem handhava

erforderlig jordförmedling ävensom ombesörja jordanskaffning för tillhandahållande

av jord till försäljning och på arrende. Där så lämpligen

kan ske, skall efterfrågan på jord i första hand tillgodoses genom förmedlingsverksamhet.

I den mån det kan ske utan intrång på här angivna uppgifter

må den statliga egnahemsorganisationen även biträda andra än mindre

bemedlade och obemedlade med förmedling, av jord till ändamål, som

avses i egnaliemsförfattningarna.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 ifrågasatt,

huruvida icke egnahemsorganen i vissa fall borde betinga sig ersättning för

biträde med jordförmedling (utöver eventuell ersättning för gjorda utlägg).

Styrelsen har framhållit följande synpunkter:

Styrelsen håller före att sådan ersättning i varje fall bör utgå, där varken

säljaren eller köparen är mindre bemedlad eller obemedlad. Provisionen

torde böra erläggas av säljaren.

Det förekommer redan nu -—- särskilt i Södermanlands län -— att egnahemsnämnd

åtager sig uppdrag av en större jordägare att ombesörja styckning

och försäljning av en egendom eller en del av en sådan. Härvid kan det inträffa,

att några av de nybildade fastigheterna försäljas till mindre bemedlade

eller obemedlade köpare men att andra fastigheter avyttras till ekonomiskt

bättre ställda personer. Enligt det nyss sagda bör då förmedlingsprovision

utgå för försäljningen av sistnämnda fastigheter. Emot att taga provision

för förmedlingen av de övriga fastigheterna kunde möjligen synas tala,

att egnahemsorganen vid fullföljandet av sin uppgift att bistå mindre bemedlade

och obemedlade att förvärva jord böra eftersträva, att köparen förvärvar

jord till så billigt pris som möjligt samt att det icke skulle vara väl förenligt

med en sådan inställning att av säljaren betinga sig provision för jordförmedlingen.

Emellertid torde den omständigheten, att egnahemsorganet avstår

från förmedlingsprovision för vissa fastigheter, i allmänhet knappast påverka

priserna å dessa, så mycket mindre som i stort sett enhetliga priser

måste hållas vid ett och samma jordstyckningsföretag. Egnahemsstyrelsen

finner övervägande skäl tala för att provision även uttages för fastigheter, som

i samband med styckning av en större egendom försäljas till mindre bemedlade

eller obemedlade. Styrelsen vill i detta sammanhang tillägga, att det

synes mindre lämpligt att egnahemsnämnderna, sedan de blivit statliga organ,

åtaga sig förmedlingsuppdrag i annan form än att köpeskillingarna och köpevillkoren

i övrigt före försäljningarnas definitiva avslutande underställas säljaren

för godkännande.

Däremot anser egnahemsstyrelsen, alt egnahemsorganen icke böra betinga

sig förmedlingsprovision för fastigheter, som utan samband med jordstyckning

försäljas till mindre bemedlade och obemedlade. Att egnahemsorganen

i sist avsedda fall skulle betinga sig provision vid förmedling av jord, anser

egnahemsstyrelsen icke kunna ifrågakomma. Detta skulle kunna motverka

önskemålet, att jordägare, som vilja sälja för egnahemsbildning lämplig jord,

vända sig till egnahemsnämnderna. Om i sådana fall såväl säljaren som köparen

är i god ekonomisk ställning, synes däremot förmedlingsprovision böra

utgå.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

För att köparen respektive säljaren skall kunna anses vara mindre bemedlad

eller obemedlad synes han icke få vara i bättre ställning än att han har

förutsättningar att kunna erhålla egnahemslån.

Vad angår grunderna för beräkningen av förmedlingsprovision, har egnahemsstyrelsen

ansett det i allmänhet bli lämpligt, att denna bestämmes i förhållande

till försäljningssumman för de fastigheter, för vilka provision bör

utgå. Styrelsen har anfört:

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits av jordförmedlingsverksamhet

från egnahemsnämnds sida, torde en provision av 2 å 3 procent av

försäljningssumman ofta bli skälig. Härvid förutsättes, att särskild gottgörelse

lämnas för egnahemsorganets utlägg för förmedlingen. Med hänsyn till

de vitt skilda förhållanden, under vilka en uppdelning av ett jordkomplex kan

ske och som påverka det härmed förenade arbetet, synes det icke kunna ifrågakomma

att fastställa en enhetlig avgift för samtliga förekommande fall.

Det torde åtminstone till en början, innan ifrågavarande förmedlingsverksamhet

erhållit större omfattning och erfarenheter kunnat vinnas av densamma,

vara att föredraga, att egnahemsnämnderna från fall till fall underställa egnahemsstyrelsens

prövning frågan efter vilka grunder förmedlingsprovision bör

utgå.

Enligt vad egnahemsstyrelsen framhållit uppställer sig även på ett annat

område spörsmålet, i vad mån egnahemsorganen böra betinga sig särskild ersättning

för sitt arbete. Styrelsen har här åsyftat egnahemsnämndernas verksamhet

såsom rådgivare i byggnadsfrågor:

Denna verksamhet torde, i varje fall intill dess större klarhet vunnits örn i

vilka former landsbygdens behov av byggnadssakkunskap bör tillgodoses, i

stort sett komma att inskränka sig till att avse personer, vilka hos egnahemsnämnderna

söka lån eller bidrag av något slag. Det ligger stor vikt uppå att

egnahemsnämnderna tillhandahålla lån- och bidragstagare lämpliga byggnadsritningar

och arbetsbeskrivningar samt bistå dem med kostnadsberäkningar

samt råd och anvisningar i övrigt. Då det ligger i det allmännas intresse, att

låne- och bidragsmedel komma till bästa möjliga användning och då uttagandet

av avgifter för egnahemsnämndernas biträde skulle avhålla många från

att anlita bistånd från nämnderna, anser egnahemsstyrelsen det icke vara

lämpligt, att någon ersättning utgår i förevarande fall. Möjligen bör det dock

stå egnahemsnämnd fritt att, om särskilda önskemål från en lån- eller bidragstagares

sida föranleda direkta kostnader för resor eller annat, uttaga gottgörelse

för dessa kostnader.

Örn det inträffar, ali annan än lån- eller bidragstagare önskar bistånd av

ett egnahemsorgan i en byggnadsfråga och egnahemsorganet finner sig kunna

tillmötesgå detta önskemål utan eftersättande av sina väsentliga uppgifter, syries

det naturligt, att ersättning bör uttagas för ifrågavarande uppdrag. Detta

synes böra gälla även i det tänkbara fall, att egnahemsorganet utför ett uppdrag

på begäran av vederbörande hushållningssällskap. Liksom förut anförts

med avseende å förmedlingsprovisioner, torde åtminstone tills vidare

icke några allmängiltiga taxor böra fastställas för här avsedda ersättningar,

utan synas frågor om bestämmandet av sådana ersättningar i förekommande

fall böra underställas egnahemsstyrelsens prövning. Detta bör emellertid ej

utesluta, att styrelsen, på grundval av vunnen erfarenhet, för särskilda slag

av arbeten meddelar egnahemsnämnderna direktiv i fråga örn ersättningarnas

bestämmande.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

27

Egnahemsstyrelsen har ansett det kunna råda tvekan, huru avgifter, som

enligt det förut anförda erläggas för egnahemsorganens biträde med jordförmedling

eller i byggnadsfrågor, böra behandlas i boklöringshänseende. Utan

att ingå på de olika möjligheter, som erbjuda sig, bär egnahemsstyrelsen såsom

en tänkbar utväg framhållit, att här avsedda inkomster tillföras den s. k.

jordfonden, vars inrättande styrelsen föreslagit i sina anslagsberäkningar för

budgetåret 1940/41.

Statskontoret har förklarat sig hysa viss tvekan i fråga om lämpligheten

av att nämnderna — i varje fall i någon större omfattning — åtaga sig uppdrag

att ombesörja styckning och försäljning av jordegendom för enskilds

räkning. De ersättningar, som kunna inflyta i samband med. såväl jordförmedlingsverksamhet

som byggnadsrådgivning, borde tagas till uppbörd å inkomsttiteln

Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster.

Riksräkenskapsverket bar ansett det riktigast, att här ifrågavarande ersättningar

tagas till uppbörd å egnahemsnämndernas omkostnadsanslag under

rubriken Särskilda uppbördsmedel. Då inkomsterna ifråga sannolikt komme

att bliva relativt obetydliga, syntes denna uppbördspost för nästkommande

budgetår kunna upptagas till ett formellt belopp av 100 kronor.

Beträffande behovet av anslag till de statliga egnahemsnämnderna

för budgetåret 1940/41 har egnahemsstyrelsen i skrivelsen

den 15 november 1939 anfört följande:

I anslutning till det förslag till personalförteckning för egnahemsnämnderna,

som framlagts i det föregående, torde i avlöningsstaten för nämnderna,

att tillämpas från och med budgetåret 1940/41, till en början böra upptagas

en anslagspost till Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat med förslagsvis

419,400 kronor.

Under rubriken Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, torde böra upptagas dels en anslagspost till årsarvoden till ordförande

i egnahemsnämnderna å 15,000 kronor och dels en anslagspost till dagarvoden

till ordförande och ledamöter i egnahemsnämnderna å förslagsvis

40,000 kronor.

Erforderliga anslagsmedel under rubriken Avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal torde liera uppdelas på en anslagspost till Grundavlöningar

m. m. och en anslagspost till Avlöningsförhöjningar m. m. I förstnämnda anslagspost

böra till en början ingå kostnaderna för grundavlöningar tili förut

omnämnda egnahemsassistenter i lönegrad Eo 16, beräknade att sammanlagt

motsvara 11 helårsanställda assistenter. Grundavlöningarna för dessa

torde, beräknade genomsnittligt efter F-ort, böra uppskattas till omkring

50,200 kronor. Vidare böra i samma anslagspost inberäknas kostnaderna för

icke-ordinarie biträdespersonal, vilka kostnader i enlighet med vad tidigare

föreslagits torde böra uppskattas till ett belopp motsvarande avlöningen för

22 helårsanställda extra ordinarie skrivbiträden. Med tillämpning av nyss

angivna grunder kunna nu senast avsedda kostnader beräknas till omkring

48,800 kronor. Till anslagsposten till grundavlöningar böra vidare hänföras

avlöningskostnaderna för egnahemskassörerna. Örn till grund för beräkningen

av dessa kostnader lägges ett antagande, att i 14 områden anställas heltidskassörer,

i 8 områden halvtidskassörer och i 4 områden trekvartstidsanställda

kassörer med arvode, erhålles en kostnadssumma av omkring 110,400

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kronor. Slutligen torde ifrågavarande anslagspost även böra innesluta ett

belopp av i runt tal 25,000 kronor till ersättningar för anlitande av speciell

expertis av olika slag, särskilt sakkunskap på skogsområdet och juridisk sakkunskap,

ävensom till ersättande av expeditionsvaktsgöromål. I enlighet med

det nu anförda torde anslagsposten till Grundavlöningar m. m. böra upptagas

med (50,200 + 48,800 + 110,400 + 25,000=) 234,400 kronor.

Anslagsposten till Avlöningsförhöjningar m. m., vilken bör bli av förslagsanslags

natur, torde skäligen kunna beräknas till ett belopp motsvarande

två ålderstillägg för 7 egnahemsassistenter, 15 skrivbiträden och 18 helårsanställda

kassörer, eller omkring 22,700 kronor.

Slutligen torde i avlöningsstaten böra upptagas en anslagspost till Rörligt

tillägg. Om denna anslagspost beräknas till sex procent å förut angivna avlöningskostnader,

med avdrag för skäligt belopp för särskilda ersättningar

och för arvodesanställda kassörer, erhålles för detta ändamål en summa av

omkring 37,000 kronor.

I anslutning till vad ovan anförts skulle avlöningsstaten för egnahemsnämnderna

sluta å ett belopp av (419,400 + 15,000 + 40,000 + 234,400

+ 22,700 + 37,000 =) 768,500 kronor.

I 1939 års egnahemsproposition har räknats med ett årligt anslagsbehov

av 325,000 kronor för omkostnader vid nämnderna. Anslagsmedlen för

detta ändamål torde emellertid under budgetåret 1940/41 böra ökas med

hänsyn till behovet att anskaffa möbler, skriv- och räknemaskiner m. fl.

inventarier för egnahemsnämndernas räkning. Huru stora kostnaderna härför

bli, kommer i hög grad att påverkas av i vilken omfattning och på vilka

villkor de statliga nämnderna kunna övertaga möbler från de nuvarande

nämnderna. I den mån anskaffning behöver ske från annat håll, torde kostnaderna

kunna begränsas genom centrala inköp samt, vad särskilt angår

vissa slags möbler, medelst tillverkning genom egnahemsstyrelsens försorg.

Egnahemsstyrelsen har stannat för att föreslå, att omkostnadsanslaget för

egnahemsnämnderna för budgetåret 1940/41 beräknas till förslagsvis 375,000

kronor, varav förslagsvis 250,000 kronor till reseersättningar och förslagsvis

125,000 kronor till expenser.

Departementschefen.

Såsom framgår av det föregående innebär 1939 års lagtima riksdags beslut

rörande omorganisationen av egnaliemsverksamheten, bland annat, att

denna verksamhet skall från och med den 1 juli 1940 överflyttas från hushållningssällskapens

egnahemsnämnder till statliga sådana nämnder. En

egnahemsnämnd skall inrättas för ettvart hushållningssällskaps område,

d. v. s. en egnahemsnämnd i varje län utom Kalmar och Älvsborgs, vilka

län skola lia två egnahemsnämnder vartdera.

I 1939 års egnahemsproposition har icke intagits någon bestämd ståndpunkt

i fråga örn de nya egnahemsnämndernas sammansättning och personalbehov

utan allenast antytts en del preliminära synpunkter i detta hänseende.

Det har förutsatts, att egnahemsstyrelsen skulle verkställa ytterligare

utredning härutinnan, vilket även skett.

Med utgångspunkt från vad som anförts i nämnda proposition har egnahemsstyrelsen

haft under övervägande en sådan differentiering av ledamotsantalet

hos egnahemsnämnderna, att hos en del nämnder skulle finnas fem

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

29

och hos andra tre ledamöter, i båda fallen inberäknat den verkställande

tjänsteman, som i det följande avses. Styrelsen har emellertid funnit, att

ett antal av tre ledamöter är alltför lågt även i de minsta länen, för att

olika slags sakkunskap och intressen skola kunna bli företrädda inom

nämnden. Med hänsyn härtill har styrelsen förordat, att antalet ledamöter

skall fastställas till fem för alla egnahemsnämnder. Statskontoret har ifrågasatt,

att ledamotsantalet genomgående skall bestämmas till fyra. För min

del anser jag önskvärt, att egnahemsnämnderna särskilt i de större länen

icke erhålla ett mindre antal ledamöter än fem, inberäknat verkställande

tjänstemannen. Då jag finner egnahemsstyrelsen ha skäl för sin uppfattning,

att någon skillnad i förevarande hänseende ej bör göras mellan

olika nämnder, och då frågan saknar större betydelse ur kostnadssynpunkt,

anser jag mig böra förorda, att antalet ledamöter för alla nämnder

bestämmes till fem. Såsom jag redan framhållit i förra årets proposition,

böra ledamöterna — lämpligen för en tid av fyra år — förordnas

av Kungl. Majit, som även bör utse en av dem till ordförande, och verkställande

tjänstemannen bör vara självskriven ledamot. Vid utseendet av

ledamöterna bör, såsom egnahemsstyrelsen understrukit, beaktas önskvärdheten

av att kontakten mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen

underlättas. Ledamot av egnahemsnämnd — bortsett från den verkställande

tjänstemannen — bör åtnjuta dagarvode och reseersättning enligt

i huvudsak de grunder, som föreslagits av egnahemsstyrelsen. Till ordförande

bör därutöver utgå årsarvode, vilket bör bestämmas av Kungl. Majit

och ej överstiga 1,000 kronor.

Hos varje egnahemsnämnd bör finnas en verkställande tjänsteman. Egnahemsstyrelsen

har föreslagit, att denne tjänsteman i samtliga län placeras i

lönegrad A 24, och har sålunda icke upptagit den i 1939 års proposition framförda

tanken, att ifrågavarande tjänsteman i en del län skulle placeras i

lägre lönegrad. Även här finner jag styrelsen ha anfört vägande skäl mot

en differentiering mellan olika län. Vid bestämmandet av löneställning för

dessa tjänstemän bör enligt min mening beaktas, att på dem kommer att

vila en stor del av ansvaret för att egnahemsverksamheten bedrives på ett

ekonomiskt och socialt tillfredsställande sätt. Den verkställande tjänstemannen

bör därför, förutom kunskaper på egnahemsverksamheten berörande

områden, äga initiativkraft och blick för verksamhetens ekonomiska

sida. På grund av de särskilda kvalifikationer, som böra fordras hos innehavaren

av här avsedda befattning, anser jag löneställningen böra bestämmas

förhållandevis högt. Likväl synas mig ifrågavarande befattningar med

hänsyn till pågående utredning rörande hushållningssällskapens organisation

åtminstone icke för närvarande böra placeras i högre lönegrad än A 23.

Befattningshavarna torde böra benämnas egnahemsdirektörer. Av det sagda

följer, att sammanlagt 26 sådana befattningar böra upptagas på personalförteckningen

för egnahemsnämnderna.

Med hänsyn till förhållandena i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands oell Kristianstads Hill har egnahemsstyrelsen funnit det mo
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Everat, att i dessa län även anställas egnahemskonsulenter i lönegrad A 21.

Enligt styrelsens förslag skulle inom vartdera av förstnämnda båda län anställas

två konsulenter och i övriga län en sådan befattningshavare. Jag anser

det åtminstone tills vidare vara tillräckligt, att fyra konsulentbefattningar

inrättas, nämligen en för vartdera av de nyssnämnda norrländska länen.

Ytterligare behov av personal med liknande kvalifikationer bör tillgodoses

genom anställande av lägre avlönade befattningshavare.

Egnahemsstyrelsen har förordat, att anslag beräknas för avlönande av 11

assistenter i lönegrad Eo 16. För min del hyser jag tvekan, om icke lämpliga

personer kunna förvärvas för dessa befattningar, även örn lönen sättes något

lägre än den nyss angivna. Jag anser det böra ankomma på egnahemsstyrelsen

att bedöma, i vilken utsträckning sådana lägre avlönade befattningshavare

böra anställas. Härigenom kan någon besparing i utgifterna

för ändamålet vinnas. Å andra sidan har jag nyss uttalat mig för att av

egnahemsstyrelsen föreslagna konsulenter i vissa län skola ersättas med lägre

avlönad personal. Med hänsyn härtill torde de beräknade kostnaderna för

assistentpersonal behöva något ökas i förhållande till vad styrelsen föreslagit.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att som villkor för anställning

som egnahemsdirektör, konsulent eller assistent visserligen i allmänhet bör

gälla, att sökanden avlagt agronomexamen. Detta bör emellertid icke utgöra

en undantagslös regel. Särskilt bör till erhållande av assistentbefattning

kunna ifrågakomma även annan än den, som kan åberopa agronomexamen.

Hos varje egnahemsnämnd bör vidare finnas en kassör. Då egnahemsdireklören

i stor utsträckning befinner sig på resor, kommer kassören även

att tjänstgöra såsom kontorsföreståndare samt stå allmänheten till förfogande

med råd och upplysningar. Av skäl, som anförts av egnahemsstyrelsen,

anser jag ifrågavarande befattningshavare tills vidare icke böra erhålla

ordinarie ställning. Olika anställningsformer böra komma i fråga,

alltefter förhållandena i de särskilda fallen. I de större länen kan det vara

motiverat att anställa kassörer med heltidstjänstgöring, enligt egnahemsstyrelsens

bestämmande placerade i någon av lönegraderna Eo 15—18. På

andra håll kan det vara tillräckligt, att kassören allenast erhåller halvtidstjänstgöring

eller möjligen trekvartstjänstgöring hos egnahemsnämnden, varvid

han har möjlighet att samtidigt ha anställning hos hushållningssällskapet.

I sådana fall anser jag övervägande skäl tala för att kassörens avlöning

bör utgå i form av arvode, vilket emellertid bör bestämmas i huvudsaklig anslutning

till lönen i nyssnämnda lönegrader, med vederbörlig reducering i

förhållande till den avkortade tjänstgöringstiden. En konsekvens av att ersättningen

bestämmes i form av arvode blir, att befattningen icke blir förenad med

pensionsrätt. Att särskilda åtgärder kunna vara motiverade i avseende å befattningshavare,

som hittills haft pensionsrätt på grund av befattning hos hushållningssällskap,

framgår av det följande. Såsom en ytterligare form för anställandet

av kassör har egnahemsstyrelsen ansett kunna ifrågakomma, att

denne erhåller heltidsanställning med placering i lägre lönegrad än förut

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

31

nämnts, förslagsvis i lönegrad Eo 11. En sådan anordning skulle enligt

egnahemsstyrelsens mening särskilt kunna tillgripas, där det synes tveksamt,

örn handhavandet av kassörsgöromålen gör en heltidstjänst behövlig,

men skäl tala för att med dessa göromål kunna kombineras andra mindre

kvalificerade arbetsuppgifter, så att en heltidsbefattning blir motiverad. Det

synes böra ankomma på egnahemsstyrelsen att bedöma, när en sådan anordning

kan befinnas lämplig. Där egnahemskassör samtidigt har anställning

hos hushållningssällskap, bör på grund av vad riksräkenskapsverket

framhållit såvitt möjligt undvikas, att han har det direkta ansvaret för båda

institutionernas kassor. I detta sammanhang vill jag giva min anslutning

till egnahemsstyrelsens uppfattning, att efter den avsedda omorganisationen

av egnahemsnämnderna skäl icke längre komma att finnas att, såsom hittills

på ett par håll skett, uppdraga kassagöromålen åt enskild bankinrättning.

I fråga örn lägre befattningar hos egnahemsnämnderna har egnahemsstyrelsen

föreslagit inrättandet av 5 ordinarie kanslibiträdesbefattningar, 32 ordinarie

kontorsbiträdesbefattningar samt ett 20-tal icke-ordinarie kontorseller

skrivbiträdesbefattningar. 1 anslutning till vad statskontoret och riksräkenskapsverket

anfört finner jag de ordinarie kanslibiträdesbefattningarna

tills vidare kunna undvaras. I stället torde anslag böra beräknas för ickeordinarie

personal i motsvarande ställning. För övrigt föranleder egnahemsstyrelsens

förslag i förevarande hänseende icke något annat uttalande

från min sida, än att all möjlig sparsamhet bör iakttagas i avseende å personalanställningen

hos nämnderna.

Medel behöva också stå till förfogande för ersättning åt speciell sakkunskap,

som i viss omfattning kan behöva anlitas av egnahemsnämnderna. I

detta sammanhang vill jag erinra om egnahemsstyrelsens förslag, att även

efter det egnahemsnämnderna blivit förstatligade särskilda medel böra ställas

till deras förfogande från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget

till främjande av bostadsbyggande på landsbygden för att täcka nämndernas

kostnader för handhavandet av denna verksamhet. Det är här närmast

fråga om kostnader för anlitande av särskild byggnadssakkunskap. Ehuru

jag i princip biträder statskontorets och riksräkenskapsverlcets uppfattning,

att det vore riktigast örn ersättningar av här avsedda slag bestredes från samma

anslag som egnahemsnämndernas avlöningskostnader i övrigt, finner jag

likväl övervägande skäl tala för att dylika kostnader tills vidare i viss utsträckning

skola få avföras å nyssnämnda anslag till främjande av bostadsbyggande

på landsbygden.

Egnahemsstyrelsen har utgått från att befattningshavare hos hushållningssällskapen,

vilka i mera väsentlig utsträckning sysselsatts nied egnahemsfrågor,

skola kunna överflyttas till de nya statliga egnahemsnämnderna.

Härvid har styrelsen uttalat sig för att ifrågavarande befattningshavares

möjligheter att i löneklasshänseende tillgodoräkna anställning hos hushållningssällskapen

skola göras mera förmånliga än som enligt avlöningsreg
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lementena gäller i fråga om tjänstemän i allmänhet under jämförliga förhållanden.

I likhet med flera av de hörda ämbetsverken anser jag en sådan

särskild anordning varken vara behövlig eller lämplig. Det torde bli

möjligt att, där så prövas skäligt, nied tillämpning av de vanliga bestämmelserna

i avlöningsreglementena tillgodose tjänstemän, som överflytta från hushållningssällskapen,

på sådant sätt att de icke skola behöva lida nämnvärd

minskning i de inkomster, som de tidigare haft hos sällskapen. Vad särskilt

angår de kassörer, som anställas mot arvode, synes det lämpligt, att arvodet

för undvikande av löneminskning skall kunna sättas högre än som motsvarar

lägsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad. Fråga örn sådan höjning

av arvodet torde böra underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till statskontorets och

statens pensionsanstalts förslag, att befattningshavare hos hushållningssällskap,

vilken övergår till en med pensionsrätt icke förenad befattning hos egnahemsnämnd,

skall kunna personligt bibehålla sin pensionsrätt i pensionsanstalten.

Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj:t

att meddela beslut i nämnda hänseende. Ett sådant bemyndigande torde

även böra innefatta rätt för Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad statens pensionsanstalt föreslagit, besluta i fråga om bestridandet

av kostnaderna för pensionsavgifter i fall, varom här är fråga.

Med hänsyn till vad som anförts av egnahemsstyrelsen kan jag icke finna

tillräckliga skäl föreligga för staten att tillerkänna någon ersättning åt sekreterare

eller andra befattningshavare hos hushållningssällskap, vilka till

följd av egnahemsverksamhetens omorganisation gå miste om biförtjänster,

som de hittills tillgodonjutit för arbete hos egnahemsnämnden. Till frågan

örn gotlgörelse åt ett eller annat hushållningssällskap för vissa pensionskostnader,

som hänföra sig till tidigare tjänstemäns befattning med egnahemsärenden,

återkommer jag i det följande.

I förevarande sammanhang torde jag också få upptaga egnahemsstyrelsens

förslag, att byrådirektören hos styrelsen Olof Agerberg, örn han erhåller befattning

såsom egnahemsdirektör, skall få bibehålla sin placering i 29 :e löneklassen.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall

anser jag riksdagens medgivande härtill böra inhämtas.

Såsom egnahemsstyrelsen föreslagit, böra egnahemsorganen i vissa fall

kunna betinga sig ersättning för biträde med jordförmedling och byggnadsrådgivning.

Mot vad egnahemsstyrelsen anfört i detta hänseende har jag

intet annat att erinra än att inkomsterna härav — vilka åtminstone till en

början torde bli föga betydande — i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag

böra redovisas å egnahemsnämndernas omkostnadsanslag under rubriken

särskilda uppbördsmedel.

Vad slutligen angår beräkningen av anslag till de statliga egnahemsnämnderna

för budgetåret 1940/41 vill jag erinra om att jag i det föregående uttalat

mig för viss sänkning av löneställningen för egnahemsdirektörerna, i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

33

förhållande till vad egnahemsstyrelsen föreslagit, samt för minskning av antalet

konsulentbefattningar och uteslutning av de ordinarie kanslibiträdesbefattningarna.

Med hänsyn härtill och till vad chefen för finansdepartementet

vid anmälan i statsverkspropositionen av för flera huvudtitlar gemensamma

frågor anfört rörande avlöningsanslagens beräkning, torde det

av egnahemsstyrelsen föreslagna anslagsbeloppet för avlöningar till tjänstemän

å ordinarie stat böra minskas med 72,400 kronor till 347,000 kronor. Anslagsposterna

till årsarvoden till ordförande i egnahemsnämnderna och till

dagarvoden till ordförande och ledamöter i nämnderna torde i enlighet med

egnahemsstyrelsens förslag böra uppföras med respektive 15,000 kronor och

40,000 kronor eller sammanlagt 55,000 kronor. Anslagsposten till grundavlöningar

m. m. till icke-ordinarie personal torde, i anslutning till vad jag

föreslagit i fråga örn anställande av icke-ordinarie kanslibiträden och av

ökat antal egnahemsassistenter, böra i förhållande till egnahemsstyrelsens

förslag ökas med 20,600 kronor till 255,000 kronor samt anslagsposten till

avlöningsförhöjningar m. m. med 3,300 kronor till 26,000 kronor. Anslagsposten

till avlöningar till icke-ordinarie personal kommer härvid att uppgå

till 281,000 kronor. Anslagsposten till rörligt tillägg torde böra upptagas

med 52,000 kronor. Avlöningsstaten för egnahemsnämnderna kommer härvid

att sluta å ett belopp av 735,000 kronor.

I avseende å omkostnadsstaten för egnahemsnämnderna kan jag med hänsyn

till nödvändigheten att begränsa statsutgifterna icke tillstyrka högre anslag

än 275,000 kronor, varav förslagsvis 200,000 kronor till reseersättningar

och förslagsvis 75,000 kronor till expenser. Att ersättningar för egnahemsnämndernas

biträde med jordförmedling och byggnadsrådgivning i det föregående

föreslagits skola redovisas såsom särskilda uppbördsmedel å omkostnadsanslaget,

torde icke böra påverka anslagets beräkning.

Överflyttning av hushållningssällskapens egnahemslånestock på

staten. Sällskapens riskfonder. Ersättningar till vissa

sällskap m. m.

Då vid 1939 års lagtima riksdag beslut fattats om att egnahemslångivningen

från och med den 1 juli 1940 i huvudsak skall handhavas av statliga egnahemsnämnder,

har det förutsatts, att hushållningssällskapen skola vara

villiga att från samma tidpunkt även överflytta sin egnahemslånestock på

staten. Det har ansetts skäligt, att sällskapen samtidigt härmed till staten

överlåta sina nya riskfonder för egnahemsverksamlieten men att de få behålla

äldre riskfonder — i den mån de äga sådana — med förbehåll att sällskapen

icke må utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande använda dessa behållna

fonder för andra ändamål än främjande av det mindre jordbruket

och dess binäringar ävensom uppmuntrande av trädgårdsodlingen.

Såsom framgår av det föregående ha hushållningssällskapens förvaltningsutskott

under hösten 1939 yttrat sig till egnahemsstyrelsen rörande överflytt
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Alaj:ts proposition nr 130.

ningen av utestående egnahemslån till staten, i fråga om dispositionen av

hushållningssällskapens riskfonder samt beträffande vissa andra med egnahemsverksamhetens

förstatligande sammanhängande frågor. Sedermera ha

sällskapen vid sina årsmöten i slutet av år 1939 fattat beslut om egnahemslånens

överflyttning eller bemyndigat sina förvaltningsutskott att besluta

härom, i samband varmed vissa sällskap uttalat särskilda önskemål.

I avseende å överflyttningen av egnahemslånen har egnahemsstyrelsen

i sin till hushållningssällskapen remitterade promemoria

framhållit såsom lämpligt, att Kungl. Majit, sedan 1940 års riksdag fattat

definitivt beslut rörande egnahemsverksamhetens omorganisation, utfärdade

en förordning av innebörd att hushållningssällskap, som till staten överläte

sina den 30 juni 1940 utestående egnahemslån, därmed i motsvarande omfattning

frikallades från sin egnahemsstatslåneskuld, under förutsättning att

sällskapens riskfondsmedel efter vissa grunder överlätes på staten.

Vad beträffar formerna för överlåtelsen till staten av de utav hushållningssällskapen

utlämnade egnahemslånen, borde denna, enligt vad i promemorian

föreslagits, tillgå på det sätt att representanter för vederbörande hushållningssällskap

tillsammans med den nye egnahemsdirektören och ordföranden

i eller en ledamot av den nya egnahemsnämnden omkring den 1 juli

1940 inventerade hushållningssällskapets egnahemslånestock och egnahemsnämnden

därefter skriftligen erkände mottagandet av egnahemslånen. Vid

inventeringen borde tillses, att lånehandlingar jämte säkerheter funnes, som

täckte egnahemsstatslånens belopp. Däremot bleve det icke behövligt eller

lämpligt, att lånehandlingarna vid detta tillfälle vare sig granskades formellt

eller att säkerheternas värden bedömdes ur annan synpunkt än örn respektive

lån överhuvud taget kunde betraktas såsom egnahemslån. I fall en inteckning

vore lämnad som säkerhet även för något annat lån hos hushållningssällskapet,

borde förbehåll ske om att egnahemsnämnden skulle hålla

eventuellt överhypotek förvaltningsutskottet lill handa. I promemorian har

vidare anförts:

Ränta eller amortering, som utestår ogulden den 1 juli 1940, torde böra tillkomma

staten. Där det emellertid visas, att hushållningssällskapet redan

till statskontoret inbetalat motsvarande ränta eller amortering å vederbörligt

egnahemsstatslån och att sällskapets äldre riskfond skulle röna inverkan av

att sällskapet icke ägde uppbära ifrågavarande belopp hos låntagaren, torde

beloppet böra tillgodoräknas sällskapet.

Även för s. k. uppskovslån torde staten efter motsvarande grunder böra

övertaga ansvaret.

Av hushållningssällskapens egnahemsnämnder förvarade premielånekontrakt

böra överlämnas till staten. I samband härmed torde redovisning böra

ske av premielåneanslag, som icke helt utbetalats av sällskapen.

Såsom framhållits i egnahemsutredningens betänkande bör staten jämväl

i de fall, då egnahemslån äro placerade i egnahemsfastigheter, som med

äganderätt övertagits av hushållningssällskapen, inträda i sällskapens ställe.

Dock bör det stå öppet för sällskapen — särskilt för den händelse fastigheternas

värde skulle överstiga gäldbelastningen på grund av egnahemslånen

— att örn de så hellre önska infria sagda gäld. Äro dessa fastigheter utarrenderade

eller uthyrda, bli givetvis därom träffade avtal bindande även för

staten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

35

Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden över promemorian

har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 15 november 1939 förklarat sig

finna det lämpligt, att vid överlämnandet av egnahemslånen till staten

representanter icke blott för respektive hushållningssällskap och den nva

egnahemsnämnden utan även för den gamla egnahemsnämnden vore närvarande.

Det borde bli beroende av hushållningssällskapens avgörande, örn de

också ville låta sina revisorer närvara.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare framhållit, kunde det tänkas, att i

samband med överflyttningen uppstode frågor av mer eller mindre detaljbetonad

art, vilka icke kunde förutses på förhand. I den mån dessa frågor

icke löstes under hand av egnahemsorganen, syntes det böra ankomma på

Kungl. Majit att träffa avgörande härutinnan.

Styrelsen har hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels

besluta, att hushållningssällskap, som till staten överlåter sina den 30 juni

1940 utestående egnahemslån, i motsvarande omfattning frikallas från sin

egnahemsstatslåneskuld, under förutsättning att sällskapet tillika i enlighet

med de grunder, som angivas i det följande, till staten överlämnar vissa riskfondsmedel,

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att, i den omfattning så erfordras,

meddela beslut i frågor, som sammanhänga med statens övertagande

av egnahemslånen.

Statskontoret har i sitt utlåtande över egnahemsstyrelsens förslag ansett

praktiska skäl tala för att hushållningssällskapen erhölle tillåtelse att vid

inleverering å statslånen under övergångsåret avräkna de kapital- och räntebelopp,

vilka icke influtit från vederbörande låntagare. På sådant sätt

skulle staten utan vidare kunna övertaga fordringsrätten å förfallna, oguldna

belopp, och något ytterligare mellanhavande mellan hushållningssällskapen

och staten på grund av att å statslånen verkställda inbetalningar ej alltid

motsvarades av de enskilda låntagarnas inbetalningar till hushållningssällskapen

behövde ej uppkomma.

Beträffande dispositionen av riskfonderna ha åtskilliga förvaltningsutskott

yrkat, att hushållningssällskapens förfoganderätt över de

gamla riskfonderna icke måtte begränsas till främjande av det mindre jordbruket

m. m. Till stöd för detta yrkande har hänvisats till att de gamla

riskfonderna vore att betrakta såsom sällskapens egna tillgångar.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har upprepat

sin i 1939 års proposition återgivna framställning, att detta sällskap,

som icke har någon gammal riskfond, måtte få behålla sin nya riskfond.

Förvaltningsutskottet har erinrat, att omkring 100,000 kronor av den äldre

riskfonden förbrukats till täckande av förluster, som härrört från en under

arbetslöshetens tid i början av 1920-talet »från högre ort så gott som framtvingad

kolonisationsverksamhet» för placering av arbetslösa industriarbetare

vid jordbruk.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig

för att avkastningen av sällskapets nya riskfond fram till tidpunkten för en

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

planerad omorganisation av hushållningssällskapen måtte få användas av

sällskapet till kompensation åt viss befattningshavare för av egnahemsnämndens

förstatligande föranledd inkomstminskning. Kronobergs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida icke av nya

riskfonden — sällskapet hade ingen gammal riskfond — kunde lämnas

gottgörelse för den förlust, som åsamkades sällskapet genom att staten övertoge

egnahemsverksamheten.

I ett yttrande från Norrbottens läns hushållningssällskap har upptagits

till diskussion, huru sällskapets nya riskfond bör beräknas. Sällskapet har

hänvisat till bestämmelserna rörande de nya riskfonderna i 1928 års kungörelse

angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,

enligt vilka bestämmelser uppstående överskott å hushållningssällskaps

förvaltningsbidrag skall tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad

riskfond för egnahemslånerörelsen samt denna fonds tillgångar icke

få utan tillstånd av Kungl. Majit användas för andra ändamål än till bestridande

av sällskapets med den statsunderstödda egnahemsverksamheten

förenade förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande

förluster. Vad i norrbottensällskapets yttrande anförts kan sammanfattas

sålunda:

Sällskapets nya riskfond, vilken vid utgången av år 1938 uppgått till omkring

341,000 kronor, inbegriper icke blott överskott å de årliga förvaltningsbidragen

utan även andra nettoinkomster, som uppstått på egnahemsverksamheten,

huvudsakligen ränteinkomster. Endast en del av de fonderade

medlen utgöra därför riskfond i gällande författnings mening. En av

sällskapet verkställd uträkning visar, att överskotten för åren 1929—1938 å

anvisade statsbidrag uppgingo till omkring 42,000 kronor. Örn härtill lägges

skälig ränta, erhålles en ny riskfond å ungefär 46,000 kronor. Återstående

omkring 295,000 kronor av nyssnämnda såsom ny riskfond bokförda medel

böra betraktas såsom sällskapets eget kapital. Detta kapital är till ett

bokfört belopp av 185,000 kronor placerat i jordförmedlingsföretag med

ett uppskattat verkligt värde av 290,000 kronor och till ett belopp av 110,000

kronor placerat i bank eller i obligationer, allt i runda tal. Till vissa av

jordförmedlingsföretagen hörande s. k. skogsmedelsfonder eller andra liknande

tillgångar äro bokförda till sammanlagt omkring 50,000 kronor.

Skogsmedelsfonderna lia så småningom tillskapats av medel, som influtit

för försålda skogsprodukter, och ha den betydelsefulla uppgiften att i det

långa loppet trygga utvecklingen å respektive nybyggesområden. Slutligen

har egnahemsnämnden i samband med överförande till staten jämlikt

brev den 3 mars 1938 av fastigheter, tillhörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag,

avsatt en fond, som går under benämning Salt- och Fetmyrans

riskfond. Denna fond är bildad av köpeskillingen för företaget,

sedan därifrån dragits egnahemsnämndens självkostnader i samband med

företagets exploatering. Fonden, som kunnat uppstå tack vare den omständigheten,

att Arvidsjaurs sockens allmänningsdelägare vid företagets igångsättande

år 1932 ställt till egnahemsnämndens förfogande såsom bidrag för

exploateringen ett belopp av 160,000 kronor, har till allmän uppgift alt

framför allt i det långa loppet trygga utvecklingen på Salt- och Fetmyrans

nybyggesområde och där bildade och upplåtna egnahem. Vid utgången av

år 1938 uppgick densamma till omkring 135,000 kronor, vilka medel äro

placerade i bank med undantag av 50,000 kronor, som ligga i fast egendom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

37

Förvaltningsutskottet har förklarat sig ej göra anspråk på förenämnda

»egna kapital» för egen del men väl för nybyggare och egnahemslåntagare

inom Norrbottens län, företrädesvis vid de företag, som igångsatts i hushållningssällskapets

regi. Förvaltningsutskottet har sålunda haft för avsikt

att överlåta dessa medel till en särskild fristående nämnd eller styrelse,

eventuellt en av sällskapet skapad stiftelse, vars uppgift skulle bli att

på bästa sätt förvalta och disponera ifrågavarande medel för avsett ändamål.

Nämnda styrelse eller stiftelse skulle även få till uppgift att handhava förvaltningen

och för respektive ändamål disponera Salt- och Fetmyrans riskfond

samt de särskilda företagens skogsmedelsfonder.

Förvaltningsutskottets förenämnda planer bygga på den förutsättningen,

att statens egnahemsnämnd i Norrbottens län icke har möjlighet att åtaga

sig att särskilt för sig förvalta här ifrågavarande fondmedel och disponera

desamma för de olika ändamål, till vilka de blivit avsatta (Salt- och Fetmyrans

riskfond och skogsmedelsfonderna) eller i övrigt anses böra disponeras

(»annat eget kapital»).

Med utgångspunkt från ett liknande beräkningssätt som det av norrbottenssällskapet

tillämpade — detta sällskap har givit andra sällskap del av sin

uppfattning i förevarande hänseende — ha även Stockholms läns och stads,

Uppsala, Jönköpings och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

alternativt föreslagit en reducering av beloppen å de risklonder,

som avsetts skola överlåtas på staten.

I ett yttrande från Värmlands läns hushållningssällskap har ifrågasatts,

huruvida icke av sällskapets nya riskfond, utgörande omkring 43,000 kronor,

ett belopp av omkring 12,000 kronor, som efter år 1928 debiterats den

gamla riskfonden, alldenstund den nya riskfonden ej varit tillfyllest för

att täcka vissa års förluster, bort återföras till gamla riskfonden, när möjlighet

därtill givits.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 förklarat sig

för sin del finna skäl föreligga att tillmötesgå den av vissa hushållningssällskap

framställda önskan örn fri dispositionsrätt för sällskapen över de gamla

riskfonderna. Det har synts styrelsen, som örn en dylik modifiering av de

principer i fråga om dispositionen av riskfonderna, vilka föreslagits av egnahemsutredningen

och lämnats utan erinran av statsmakterna vid 1939 års

lagtima riksdag, icke borde väcka betänkligheter. För övrigt borde medgivandet

av en fri förfoganderätt över de gamla riskfonderna kunna underlätta

för en del hushållningssällskap, som så önskade, att utjämna eventuella

olägenheter, som egnahemsnämndernas omorganisation kunde medföra

för vissa befattningshavare, överhuvud taget torde härigenom förutsättningarna

ökas för en friktionsfri övergång till den nya organisationen.

Med anledning av vad Södermanlands, Jönköpings och Kronobergs läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrat mot överlämnandet av de

nya riskfonderna till staten har egnahemsstyrelsen hänvisat till att styrelsen

i det följande konime att föreslå, att ett belopp av 5,000 kronor skulle tillerkännas

ett vart hushållningssällskap, som på grund av lidna förluster icke

längre ägde någon gammal riskfond, till lättande av eventuella svårigheter i

.samband med omorganisationen. Ett sådant anslag torde härvid komma att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

utgå till Södermanlands och Kronobergs läns hushållningssällskap. Vad

anginge Jönköpings läns hushållningssällskap syntes det icke vara uteslutet,

att den övergångssvårighet med avseende å organisationen, som sällskapet

åberopat till stöd för sin önskan att under viss tid få disponera den nya riskfonden,

kunde undanröjas på annat sätt.

Beträffande det av Norrbottens läns hushållningssällskap framställda yrkandet,

att från sällskapets nya riskfond måtte få avdragas vissa medel, vilka

enligt författningarna icke behövt tilläggas denna fond, har egnahemsstyrelsen

anfört följande:

Styrelsen får erinra om vad hushållningssällskapen i yttranden till egnahemsutredningen

(betänkandet sid. 417) anfört därom att riskfondernas storlek

visserligen till en del vore beroende på att de statliga förvaltningsbidragen

så avpassats att möjlighet funnits att fondera medel för mötande av förluster

på lånerörelsen men också å andra faktorer. Sålunda hade av en del

hushållningssällskap gjorts gällande, att fondernas storlek hade sin grund

i att egnahemsverksamheten av sällskapen omhänderhafts med omsikt och

varsamhet. Från några håll hade även hänvisats till att hushållningssällskapen

av egna medel bestritt vissa utgifter för egnahemsverksamheten i avsikt

att kunna skapa betryggande riskfonder. Av en del hushållningssällskap

hade vidare erinrats örn att ökningen av fonderna även hänförde sig till särskilt

vidtagna anordningar för att få överskottsmedel väl förräntade, varigenom

betydande räntevinster uppstått, vilka fonderats. Vad nu sagts har närmast

haft tillämpning å de gamla riskfonderna men kan naturligtvis även

gälla de nya riskfondema. Då egnahemsutredningen, efter övervägande avolika

möjligheter till fördelning av riskfonderna, stannat för att föreslå, att

de gamla riskfonderna skulle bibehållas av hushållningssällskapen men de

nya överlåtas till staten, torde utredningen icke ha gjort anspråk på att denna

lösning skulle skänka full rättvisa i varje särskilt fall men ansett densamma

vara motiverad av praktiska skäl och i stort sett vara skälig. Det

kan icke lia varit utredningens mening, att en omräkning av de olika fonderna

skulle äga rum, så mycket mindre som de faktorer, vilka påverkat

fondernas storlek, enligt vad nyss anförts varit synnerligen svåröverskådliga

och olika synpunkter skulle lia kunnat läggas på desammas beräknande. Sålunda

torde norrbottenssällskapets riskfond till stor del utgöras av räntor å

förskottsvis uppburna statsmedel. En omräkning av fonderna — bortsett

från den naturliga utveckling fonderna undergått sedan år 1936 — skulle enligt

egnahemsstyrelsens mening rubba grundvalarna för det förslag, som

framlagts av egnahemsutredningen och som i princip godtagits av statsmakterna.

En sådan omräkning har icke heller ifrågasatts av mer än några enstaka

hushållningssällskap och först sedan Norrbottens läns hushållningssällskap

genom skrivelser till andra sällskap väckt frågan till liv. För övrigt

skulle de medel, som nämnda sällskap önskat frånskilja från den nya riskfonden,

till synes användas till ungefär samma ändamål, för vilka staten

kan antagas anslå kapital, som flerfaldigt överstiga storleken å de medel,

som sällskapet nu velat ställa under särskild förvaltning. Ett avskiljande av

dessa medel kunde enligt styrelsens mening leda till att statsmedlen för ändamålet

borde reduceras i motsvarande mån och sålunda icke resultera i annat

än en bristande enhetlighet inom verksamheten. På grund av det nu

sagda anser egnahemsstyrelsen hushållningssällskapets inställning i förevarande

fråga icke kunna godtagas.

Vad beträffar de s. k. skogsmedelsfonderna samt Salt- och Fetmyrans risk
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

39

fond finner egnahemsstyrelsen visserligen även här kunna ifrågasättas lämpligheten

av att bibehålla dessa såsom särskilda fonder i framtiden. Då emellertid

nämnda fonder aldrig synas ha inräknats i riskfondema, torde tillräcklig

anledning saknas att göra anspråk på desammas överlåtande på staten.

I den mån ett sällskaps nya riskfond vore placerad i andra tillgångar än

kontanter, exempelvis i särskilda lån av något slag eller i fast egendom, har

egnahemsstyrelsen ansett Kungl. Majit, där det befunnes skäligt, böra medgiva,

att riskfondskapitalet finge överlämnas i denna form. Vad särskilt anginge

Norrbottens län — och detsamma borde gälla, om liknande förhållanden

yppade sig på något annat håll — torde staten icke mot hushållningssällskapets

vilja böra göra anspråk på de jordegendomar, i vilka sällskapet

syntes till stor del ha placerat den nya riskfonden, utan torde det böra stå

sällskapet fritt att i stället överlämna riskfondskapitalet kontant. I det följande

återkomme egnahemsstyrelsen till frågan om vilka priser som, om

egendomarna framdeles försåldes till staten, borde åsättas dessa.

Enligt vad egnahemsstyrelsen vidare anfört, borde uppkommande överskott

å de statliga förvaltningsbidragen, vilka borde anvisas å riksstaten för

budgetåret 1940/41 och avse första halvåret 1940, i vanlig ordning tilläggas

de nya riskfonderna. Det kapital, som de nya riskfonderna representerade

och som komme att efter den 30 juni 1940 övergå till staten, har egnahemsstyrelsen

ansett knappast finnas tillräckliga skäl att därefter hålla reserverat

för egnahemsverksamheten. I den mån förluster framdeles uppkomme på

egnahemslånen, torde avskrivning av dessa böra, liksom avskrivningar å

andra fonder, verkställas med anlitande av vanliga statsmedel. Riskfondskapitalet

torde i anslutning härtill böra ingå bland statsinkomsterna för budgetåret

1940/41. Beloppet av ifrågavarande inkomst torde — med utgångspunkt

från att fondernas storlek icke mera avsevärt komme att förändras

under första halvåret 1940 — kunna upptagas med 1.9 milj. kronor.

Under åberopande av det anförda har egnahemsstyrelsen förordat, att såsom

villkor för statens övertagande av egnahemslån från hushållningssällskap

skall gälla, att sällskapens s. k. nya riskfonder överlåtas på staten i enlighet

med de principer, som förut angivits.

I samband med att hushållningssällskapen meddelat sina vid årsmöten under

hösten 1939 fattade beslut rörande överflyttning av egnahemslån på staten

ha Södermanlands, Jönköpings och Norrbottens läns hushållningssällskap

upprepat sina tidigare uttalade synpunkter i avseende å dispositionen över

de nya riskfonderna. Även Örebro läns hushållningssällskap har uttalat sig

för att sällskapets nya riskfond -—- efter liknande grunder som de av norrbottensällskapet

föreslagna — måtte omräknas till lägre än det nu bokförda

beloppet.

Ett utlåtande rörande de nya riskfondernas beräknande har på uppdrag av

hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott avgivits av /. justitierådet

P. von Seth. I utlåtandet har det bland annat framhållits såsom icke

rimligt att på den grund, att ett hushållningssällskap genom att bestrida

utgifter för egnahemsrörelsen av andra medel än de statliga förvaltningsbi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dragen föranlett att å dessa uppkommit högre årsöverskott än som varit nödvändigt,

numera omräkna sällskapets hela i författningsenlig ordning avslutade

och vederbörligen granskade räkenskaper. Det har också hänvisats

till att genom stadgandet, att en av egnahemsstyrelsen tillsatt revisor skolat

deltaga i granskningen av egnahemsnämnds räkenskaper, fördelningen av

utgifterna på hushållningssällskapets olika rörelsegrenar måste anses ha blivit

fastslagen på ett bindande sätt. Förhållandet har ansetts vara ett helt

annat, då det gäller omföring av en eller annan distinkt inkomstpost, som

— utan att det fordrats av gällande föreskrifter — under andra förutsättningar

än deni, som nu kommit att föreligga, tillgodoförts fonden. På riktigheten

av ett sådant tillgodoförande hade det allmänna ombudet ej haft

anledning att inlåta sig. Det kunde med skäl ifrågasättas, om verkligen de

uttalanden angående de nya riskfonderna, som gjorts i samband med 1939

års beslut, varit grundade på en klar inblick i de faktiska förhållandena. Genom

ett blint följande av 1939 års direktiv skulle en del sällskap komma

att i betydlig mån missgynnas i jämförelse med andra, som bokfört sina inkomster

på annat sätt. En dylik ojämnhet i behandlingssättet, som näppeligen

kunde anses lia varit avsedd, syntes vara av beskaffenhet, att statsverkets

representanter borde låta sig angeläget vara att såvitt möjligt undanröja

densamma.

Egnahemsstyrelsen har sedermera i avseende å de nya riskfondernas beräkning

anfört följande:

I motsats till den uppfattning, som kommit till uttryck i nyssnämnda utlåtande,

håller egnahemsstyrelsen före att några avgörande sakliga skäl icke

förefinnas att medgiva omföring i här avsett syfte av inkomstposter men icke

av utgiftsposter, vilka påverka riskfondernas storlek. Det kan tänkas fall,

då det snarast skulle finnas större skäl att tillåta omföring till ett hushållningssällskaps

nya riskfond av en distinkt utgiftspost, som sällskapet haft

rätt att bokföra på denna fond, än att medgiva omföring från fonden av en

på fonden bokförd inkomstpost, som visserligen icke författningsenligt behövt

tillföras fonden men som härflyter från egnahemsverksamheten, exempelvis

ränta å lyftade men ej utbetalade låne- eller bidragsmedel. Även om

alt medgivande skulle lämnas till omföringar av sistnämnda art, skulle garantier

icke finnas för att detta i det stora hela skulle medföra större rättvisa

hushållningssällskapen emellan. Det alldeles övervägande flertalet sällskap

ha godtagit den lösning av förevarande fråga, vilken statsmakterna funnit

lämplig. En full rättvisa kan under inga förhållanden ernås, bland annat

med hänsyn till att sällskapen kunna antagas lia tillämpat olika avskrivningsprinciper

i avseende å egnahemslån och till att den egnahemslånestock,

som överlämnas till staten, därför är av olika värde med hänsyn till därmed

förenade risker.

En anledning till att vissa hushållningssällskap icke äro belåtna med den

av statsmakterna beslutade dispositionen av riskfonderna torde vara att finna

däri att dessa sällskap se sig missgynnade i jämförelse med ett eller annat

sällskap med mycket stor äldre riskfond. Ett ianspråktagande av sådana

äldre riskfonder anser egnahemsstyrelsen emellertid ej böra ifrågasättas, eftersom

de äldre riskfonderna i högre grad än de nya fonderna äro att betrakta

såsom sällskapens egendom. Beträffande de nya riskfonderna ha hushållningssällskapen

ej haft anledning att räkna med att desamma skulle få

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

41

utnyttjas för annat ändamål än egnahemsverksamheten, och denna verksamhet

övertages nu av staten. I den mån hushållningssällskapen för sin

verksamhet äro i behov av ökade medel, finnes icke anledning att låta dessa

utgå av egnahemslånemedel utan bör hänsyn därtill tagas vid beräkningen

av anslagen till hushållningssällskapen.

Med hänsyn till det här sagda har egnahemsstyrelsen vidhållit, vad styrelsen

i sin skrivelse den 15 november 1939 anfört i fråga om dispositionen av

hushållningssällskapens riskfonder.

Statskontoret har i sitt utlåtande över egnahemsstyrelsens skrivelse den

15 november 1939 anslutit sig till styrelsens förslag i förevarande fråga.

Statskontoret har ansett det staten tillkommande riskfondskapitalet böra

tagas till uppbörd å inkomsttiteln Diverse inkomster: övriga diverse inkomster.

Riksräkenskapsverket har förordat att, då någon fondering för täckande

av lånemedelsförluster för statens vidkommande ej ägde rum, de nya riskfonderna

borde upptagas såsom inkomst å driftbudgeten under det budgetår

fondmedlen övertoges av staten. Hushållningssällskapen borde örn möjligt

överlämna riskfonderna i likvida medel. I varje fall borde värdet av

exempelvis lån eller fastigheter, som inginge i riskfonderna, undersökas före

övertagandet. Riksräkenskapsverket har vidare anfört:

Riskfonderna böra enligt riksräkenskapsverkets uppfattning överlämnas

med det belopp, vartill de äro bokförda den 30 juni 1940 med tillägg för

eventuella överskott å förvaltningsbidrag för tiden 1 januari—30 juni 1940.

De belopp, som överlämnas i likvida medel, synas böra tagas till uppbörd

under inkomsttiteln »övriga diverse inkomster», överlämnas fondmedel i

fastigheter eller lån, böra dylika värden lämpligen uppföras under särskild

diversemedelstitel, varifrån överföring till ovannämnda inkomsttitel verkställes

i samband med tillgångarnas realiserande. Överflyttandet av hushållningssällskapens

egnahemslånestock och riskfonder förutsätter, att sällskapen

upprätta bokslut per den 30 juni 1940.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig dela egnahemsstyrelsens uppfattning,

att hushållningssällskapen skulle erhålla fri dispositionsrätt över de äldre

riskfonderna. Ett sådant medgivande skulle bland annat i hög grad underlätta

avskiljandet av egnahemsverksamheten från hushållningssällskapen och

möjliggöra ett utjämnande av de olägenheter, som vid övergången kunde

drabba sällskapen. I fråga om de nya riskfonderna har lantbruksstyrelsen

bland annat anfört:

En prövning i detalj av vad som rättsligt bör tillföras staten torde knappast

vara möjlig. En prövning rörande vad hushållningssällskap skäligen

bör få behålla av den nya riskfonden torde emellertid i vissa fall få anses

motiverad och även genomförbar. Vissa hushållningssällskap säga sig hava

tillfört riskfonden medel, som uppenbarligen icke bort tillgodoföras densamma.

Lantbruksstyrelsen, som icke varit i tillfälle att pröva i vilken utsträckning

så skett, håller före, att det i vissa läll kan vara svårt att avgöra,

vad som bort tillgodoföras den nya riskfonden eller icke. I fall, då hushållningssällskap

kan visa sig hava tillfört ifrågavarande fond belopp, som skäligen

icke bort dit hänföras, synes det billigt att sådant belopp, i den utsträckning

anspråk göres därpå, återföres till sällskapet att tillsammans med

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

övriga sällskapets medel användas i dess verksamhet. På Kungl. Majit torde

i sådant fall böra ankomma att på förslag av egnahemsstyrelsen efter samråd

med vederbörande hushållningssällskap besluta, huru stor del av dylik

riskfond, som hushållningssällskap skall avstå.

Däremot kan lantbruksstyrelsen icke finna det ändamålsenligt att, såsom

förvaltningsutskottet i Norrbottens läns hushållningssällskap föreslagit, viss

del av den nya riskfonden avskiljes för att förvaltas av en särskild styrelse

att användas för egnahemslåntagare i Norrbottens län. Ett dylikt förfarande

skulle, som egnahemsstyrelsen framhållit, endast resultera i bristande

enhetlighet i egnahemsverksamheten. Sagda verksamhet skulle nämligen då

komma att understödjas dels av staten genom den statliga egnahemsnämndens

förmedling, dels ock av ifrågavarande lokala styrelse.

Enligt ett till jordbruksdepartementet den 4 mars 1940 inkommet protokollsutdrag

har slutligen Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttalat sig för att underhandlingar i förevarande fråga måtte

komma till stånd mellan staten och hushållningssällskapens ombuds förvaltningsutskott.

Yrkanden ha framförts örn ersättningar åt vissa hushållningssällskap

i samband med egnahemsverksamhetens omorganisation.

Sålunda har Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hänvisat

till att sällskapet i stället för fonder hade underskott å egnahemsverksamheten

samt begärt gottgörelse härför. Utskottet har bland annat anfört:

Sedan särskilda egnahemslåneräkenskaper den 1 januari 1921 börjat förås,

upplades i dessa en riskfond av överskottet å förvaltningsbidragen. Vid bokslutet

den 31 december 1938 fanns emellertid å fonden på grund av lidna förluster

ett underskott å 68,286 kronor 74 öre. Från och med år 1928 började

sällskapet från egnahemslånerörelsen med 10,000 kronor per år gottgöra sig

ersättning för indirekta kostnader såsom lokaler, personal, skrivmaterialier

etc. Härvid förtjänar särskilt framhållas, att inga personalkostnader

direkt belasta egnahemslånerörelsen, i det att all personal är anställd och

avlönad av sällskapet. Egnahemslånerörelsens dåliga ekonomiska ställning

har emellertid medfört, att densamma under flera år ej förmått erlägga denna

ersättning. Den fördes för denna tid som en fordran innanför linjen i

sällskapets räkenskaper, men belastade ej egnahemslånerörelsens. Då under

senare år överskott ånyo börjat uppstå å egnahemslånerörelsen, har detta

årsöverskott i varje bokslut delats i två lika delar, varav den ena använts

till avbetalning å sällskapets nyssnämnda fordran för omkostnader och den

andra att nedbringa egnahemslånerörelsens förlustsaldo. Sällskapets fordran

för oguldna omkostnader utgjorde efter 1938 års bokslut

1936 års förvaltningskostnader, rest...................... kronor 9,743: 99

1937 » ......................... » 10,000: —

1938 > » ......................... » 10,000: —

kronor 29,743: 99.

Egnahemslånerörelsens samlade underskott utgjorde alltså vid utgången av

år 1938

Balanserad förlust enligt räkenskaperna.................. kronor 68,286: 74

Ej guldna förvaltningskostnader.......................... » 29,743: 99

kronor 98,030: 73

Under år 1939 beräknat överskott ...... kronor 25,000: —

minskat med förvaltningskostnader för

samma år........................... » 10,000: —

minskar underskottet med .............................. » 15,000: —

kronor 83,030: 73

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO
-

43

Härvid har beräknats, att av 1940 års förvaltningsbidrag erhålles förutom

täckning för direkta omkostnader, 5,000 kronor till gäldande av sällskapets

förvaltningskostnader under första halvåret 1940.

Förvaltningsutskottet har vidare yrkat på ersättning för förluster å vissa

s. k. regleringslån och nyodlingslån. Härmed sammanhängande förhållanden

har förvaltningsutskottet framställt på följande sätt:

I sammanhang med de starkt försämrade jordbrukskonjunkturerna under

senare delen av 1920-talet uppstodo stora ekonomiska svårigheter för sällskapets

egnahemslåntagare. För att i sin mån medverka till stödjande av

dessa sistnämnda låntagare, lät sig sällskapet under mycket stark påtryckning

från statens egnahemsstyrelse år 1929 förmå att med reducerade belopp

för en sammanlagd kostnad av nära 300,000 kronor inlösa de fordringar

jordsäljaren hade hos egnahemslåntagarna. Sällskapet tillförsäkrades därvid

en riskmarginal av cirka 15 °/o av inlösningssumman. Den fordran,

sällskapet sålunda erhöll å egnahemslåntagarna utöver egnahemslån skulle

ordnas dels genom beviljande av nyodlingslån, där förutsättningar därför

förelågo, dels genom i allmänhet 20-åriga amorteringslån, s. k. regleringslån

löpande med 5 % ränta, vilken ränta sällskapet efter några år nedsatte

till 4 °/o för dem, som punktligt fullgjorde sin ränte- och amorteringsskyldighet.

Regleringslånen ingingo ej i egnahemslånerörelsens räkenskaper

utan ha utlämnats direkt av sällskapet.

Vid förhandlingarna om denna reglering förklarade statens egnahemsstyrelse

genom en ledamot att, om sällskapet ginge med på den föreslagna

anordningen, inga vidare anspråk skulle ställas på sällskapet i avskrivningsväg

beträffande nämnda låntagare, samt att om genom ifrågavarande inteckningars

inlösen förlust skulle uppstå, som ej kunde täckas av därför

direkt tillgängliga medel, statens egnahemsstyrelse skulle tillstyrka, att sällskapet

härför beviljades ersättning med intill halva förlustsumman. Det

ställdes slutligen i utsikt, att sällskapet, i den mån fastigheternas värde sådant

medgåve, skulle få genom beviljande av tilläggsegnahemslån finansiera

inteckningarnas inlösen.

Då jordbrukskrisen fortsatte, visade sig snart 1929 års reglering otillräcklig,

och sedan ett av statens egnahemsstyrelse framlagt förslag, att staten skulle

övertaga egnahemsrörelsen i Malmöhus län, från statens sida förkastats, förmådde

egnahemsstyrelsen sällskapet att år 1932 deltaga i en ny reglering,

varvid staten och sällskapet å kvarstående egnahemslåntagare avskrevo vardera

50,000 kronor. Statens avskrivning hänförde sig därvid huvudsakligen

till oguldna räntor.

De åtgöranden, vartill sällskapet sålunda tvangs av statens egnahemsstyrelse,

ha för sällskapet blivit i hög grad förlustbringande, vilket sällskapet

redan från början befarade.

De efter egnahemslånen liggande inteckningarna voro redan vid övertagandet

till sitt värde synnerligen problematiska och riskabla. Då jordsäljama

vidare genom transaktionen löstes från sina intressen i fastigheterna,

bortföll det stöd, sällskapet vid egnahemslånens beviljande från dem påräknat

dels i form av direkt hjälp till låntagarna dels vid eventuell realisering

av fastigheterna. Härigenom föranleddes betydande förluster även å själva

egnahemslånen, vilka före regleringen kunnat betraktas som i stort sett riskfria.

Förvaltningsutskottet har beräknat hushållningssällskapets förlust å regleringslån

m. in. per den 23 september 1939 till 142,627 kronor 34 öre. Ytterligare

har utskottet begärt ersättning för förluster å exploateringen av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ett område i Kastberga, vilka förluster utskottet uppskattat till 18,180 kronor

4 öre. Sammanlagt skulle sällskapets underskott och förluster å egnahemsverksamheten

uppgå till 243,838 kronor 11 öre.

Förvaltningsutskottet har anhållit, att hushållningssällskapet i sammanhang

med överlämnandet av egnahemslånerörelsen måtte befrias från att

redovisa för därå uppkommet underskott samt tillerkännas ersättning för

lidna förluster enligt vad nyss anförts.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort

gällande, att det statliga förvaltningsbidraget sedan en följd av år varit

otillräckligt för täckande av uppkomna låneförluster. För länets egnahemslånerörelse

förelåge därför ett underskott. En närmare granskning av länets

egnahemslånerörelse komme otvetydigt att visa, att de stora förlusterna

på egnahemslånerörelsen i huvudsak vore att tillskriva förhållanden, varöver

hushållningssällskapet och egnahemsnämnden icke kunnat råda, såsom

de mycket starka fluktuationerna i penningvärdet på bebyggda jordbrukslägenheter

såsom en följd av världskriget samt försvårade försörjningsmöjligheter

för en stor del av länets landsbygdsbefolkning, som för sin utkomst

varit och vore i högre eller lägre grad beroende av inkomsterna från skogshanteringen

samt från länets för upprepade konjunkturväxlingar utsatta

trävaruindustri. Förvaltningsutskottet har anhållit om ersättning för ifrågavarande

underskott (i ett annat sammanhang har underskottet uppskattats

till omkring 25,000 kronor). Förvaltningsutskottet har också uttalat sig för

att av statsmedel måtte bekostas en hittills av egnahemsmedel utbetalad fyllnadspension

av 1,200 kronor till en förutvarande sekreterare ävensom skälig

pension åt ett agronomiskt biträde hos nämnden, vilket tidigare tjänstgjort

som lantbrukslärare.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort gällande,

att sällskapet haft vissa utlägg för egnahemsverksamheten:

Utläggen i fråga, både de redan gjorda och de, som ännu förväntas, beräknar

utskottet till sammanlagt 94,222 kronor 62 öre. Utskottet hemställer

om täckning för denna fordran i samband med vidtagande av övriga åtgärder

för egnahemsnämndernas förstatligande. Enligt en vid utskottets yttrande

fogad tablå avser nämnda ersättningsbelopp dels avlöningskostnader för en

konsulent för åren 1929—1939 samt första halvåret 1940 med tillhopa 59,800

kronor, dels halva kostnaden för anlitande av bankinrättning för bokföring

under åren 1929—1933 med sammanlagt 1,250 kronor, dels en del av kostnaderna

för tryckning av hushållningssällskapets handlingar för åren 1929—

1934 och 1936—1940 med tillhopa 1,963 kronor 82 öre, dels ersättning för

av riksförsäkringsanstalten påförda försäkringsavgifter för åren 1929—1940

med sammanlagt 1,048 kronor 5 öre, dels en del av den av hushållningssällskapet

för åren 1929—1939 utbetalade fyllnadspensionen till en tidigare

skattmästare hos hushållningssällskapet, vilken under ett antal år tjänstgjort

sorn egnahemsnämndens sekreterare (numera avliden), med ett belopp

av tillhopa 10,787 kronor 45 öre, dels ock beräknad fyllnadspension under

tio år till en kvinnlig befattningshavare hos egnahemsnämnden, som under

ett av de närmaste åren kommer att avgå med pension, med sammanlagt

19,373 kronor 30 öre.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

45

Vidare Ilar Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yrkat

på ersättning med hänsyn till att hushållningssällskapet framdeles går

miste örn de fördelar sällskapet hittills haft av samarbetet mellan förvaltningsutskottet

och egnahemsnämnden. Utskottet synes ha avsett, att sällskapet

skulle erhålla ersättning för ett årligt belopp av omkring 8,000 kronor,

som handhavandet av egnahemsverksamheten tillfört sällskapet.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att

de av egnahemsmedel utgående andelarna i pensionerna till en 81-årig förutvarande

sekreterare, 500 kronor, och till en tidigare skattmästare, 600 kronor,

alltjämt skulle få utgå av egnahemsmedel. Vidare ha Värmlands läns

hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott sagt sig förvänta,

att staten övertager sällskapets förpliktelse att utbetala pension med

672 kronor årligen till en förutvarande vaktmästare, varjämte samma hushållningssällskap

ifrågasatt förtidspensionering från statens sida av en nuvarande

skattmästare. Gävleborgs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

har hänvisat till att sällskapets och egnahemsnämndens förutvarande

skattmästare, vilken i början av år 1932 avgått med pension, från och med

sagda år åtnjuter särskild pension från egnahemsnämnden å 1,000 kronor om

året. Utskottet har ansett denna tilläggspension framdeles böra utgå av statsmedel.

—- Vidare har från ett par hushållningssällskaps sida framställts krav

på viss ersättning, för den händelse icke de nya egnahemsnämnderna komme

att liksom hittills förhyra lokaler hos sällskapen.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 erinrat om

att frågan om särskilda åtgärder i avseende å vissa egnahemsföretag i Malmöhus

län varit föremål för behandling vid 1932 års riksdag. I proposition nr

197 hade efter en erinran örn frågans förhistoria understrukits, att förhållandena

å de ifrågavarande egnahemsföretagen i Malmöhus län i flera hänseenden

vore anmärkningsvärda och beklagliga. De olyckliga omständigheter,

som varit förenade med dessa egnahemsföretags tillkomst, hade tilldragit

sig stor uppmärksamhet. Enligt vad i propositionen anförts hade egnahemsstyrelsen

också måst nedlägga ett omfattande och tidsödande arbete

för att få klarhet i egnahemsinnehavarnas skuldförhållanden och för att, i

den mån det efteråt och med till buds stående resurser varit möjligt, ernå

viss reglering av nämnda skuldförhållanden. Ehuru givetvis den senaste

tidens ogynnsamma konjunkturer för jordbruket (detta skrevs år 1932) i

sin mån bidragit till att förvärra läget för dessa egnahemsinnehavare, måste

dock misslyckandet främst tillskrivas den bristande omtänksamhet, varunder

dessa egnahemsföretag tillkommit. Då egnahemslångivningen enligt gällande

bestämmelser för den statsunderstödda egnahemsverksamheten omhänderhades

av låneförmedlare, i detta fall Malmöhus läns hushållningssällskap,

på egen ekonomisk risk, läge det närmast till hands, att staten icke

nu direkt engagerade sig i berörda företag utan läte sällskapet bära de ekonomiska

konsekvenserna av det skedda. Då det emellertid syntes angeläget,

att omtanke ägnades egnahemsinnehavare, sorn ännu vore kvar å sina

egnahem och därå nedlagt kapital och arbete, hade i propositionen föreslå
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

gits, att ett anslag av 50,000 kronor måtte anvisas för att ställas till egnahemsstyrelsens

förfogande, att av styrelsen användas för lämnande av sådant tillfälligt

bistånd åt berörda låntagare, att de kunde — i avvaktan på då åsyftad

ytterligare utredning — såvitt möjligt kvarbliva å sina lägenheter. Detta

hade också blivit riksdagens beslut.

För egen del har egnahemsstyrelsen beträffande förvaltningsutskottets

föreliggande yrkande anfört bland annat följande:

I vad mån de åtgärder, som egnahemsstyrelsen år 1929 och de närmast

följande åren vidtagit för att skydda ifrågavarande egnahemsinnehavares intressen,

blivit till fördel även för hushållningssällskapet — i den situation

sällskapet då ställt sig — torde icke med bestämdhet kunna sägas. Hur som

helst kan uppenbarligen icke den omständigheten, att egnahemsstyrelsen ansett

sig nödsakad att inskrida till skydd för egnahemsinnehavarnas intressen,

under förevarande förhållanden sägas lia överflyttat något ekonomiskt

ansvar för ifrågavarande egnahemsverksamhet från hushållningssällskapet

till staten. Örn vid de samtal rörande åtgärder för hjälp åt egnahemsinnehavarna,

som vid skilda tillfällen förts mellan representanter för egnahemsstyrelsen

och hushållningssällskapet, förslag i ena eller andra riktningen

framförts — såsom hushållningssällskapet vill göra gällande — kunna dessa

samtal icke anses vara av den art, att staten därmed på något sätt iklätt

sig något ansvar gentemot sällskapet. Såvitt framgår av propositionen i ämnet

till 1932 års riksdag, ansågos då inga förpliktelser finnas för staten att

gottgöra hushållningssällskapet för dess förluster.

Egnahemsstyrelsen kan för sin del med hänsyn lill att nu avsedda förluster

föranletts av det anmärkningsvärda sätt, varpå hushållningssällskapet

handhaft egnahemsverksamheten, icke tillstyrka, att någon ersättning av

statsmedel må utgå för desamma. Egnahemsstyrelsen vill för övrigt fästa

uppmärksamheten på att hushållningssällskapets förluster i viss utsträckning

reducerats genom det anslag till hjälp åt egnahemslåntagare, som anvisats

av 1932 års riksdag, och genom de statliga åtgärderna för beviljande

av uppskov med betalning av egnahemslån.

Beträffande de förluster, som sällskapet påstår sig ha gjort på vissa fastigheter,

vilka övertagits av sällskapet år 1934, anser egnahemsstyrelsen, att

någon ersättning lika litet här som i ovan avsedda fall är motiverad.

Ej heller finnas enligt egnahemsstyrelsens mening tillräckliga skäl att medgiva

hushållningssällskapet någon befrielse från betalningsskyldighet i vad

avser det underskott å egnahemslånerörelsen, som är redovisat å hushållningssällskapets

riskfond.

Vad slutligen angår hushållningssällskapets anspråk på ersättning för förvaltningskostnader,

som debiterats egnahemslånerörelsen för åren 1936, 1937

och 1938 men som icke betalats — återstående beloppet härav har beräknats

till 29,743 kronor 99 öre, vilket belopp emellertid kan antagas bli reducerat

genom överskott för år 1939 — har egnahemsstyrelsen ansett det visserligen

te sig ganska godtyckligt, om en brist föres såsom underskott å riskfonden

eller såsom en skuld för förvaltningskostnader. Emellertid har egnahemsstyrelsen

ansett vissa skäl tala för att hushållningssällskapet tillerkännes

någon ersättning för ifrågavarande förvaltningskostnader. Sällskapets

statliga förvaltningsbidrag för första halvåret 1940 skulle enligt eljest

tillämpade grunder utgöra mellan 15,000 och 20,000 kronor. Egnahemssty
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

47

reisen har ansett sig böra förorda, ehuru med någon tvekan, att sällskapet

för nämnda halvår måtte tillerkännas ett förvaltningsbidrag i ett för allt å

50,000 kronor.

Beträffande de från vissa andra hushållningssällskap gjorda framställningarna

örn ersättningar av olika slag har egnahemsstyrelsen anfört följande:
De

förvaltningsbidrag, som utgått till hushållningssällskapen, lia varit avsedda

att täcka såväl de med egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnaderna

som å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster. Att härutöver

särskilda statsmedel skulle utgå såsom bidrag till förvaltningskostnader

eller till täckande av förluster har aldrig varit åsyftat. Egnahemsstyrelsen

kan därför icke finna det rimligt, att staten nu skulle, såsom ifrågasatts

av Norrbottens läns hushållningssällskap, ytterligare bidraga till vissa

förvaltningskostnader, avseende förfluten tid, liksom ej heller att, pä sätt

Västernorrlands läns hushållningssällskap synes lia avsett, uppkommen förlust

å den av sällskapet bedrivna egnahemslånerörelsen skulle täckas av

statsmedel. Uppmärksammas bör den fördel för sällskapet, som ligger i att

staten nu övertager sällskapets egnahemslånestock med därmed förenade

risker.

Vad angår det från Kronobergs läns hushållningssällskap framställda yrkandet

av innebörd, att sällskapet borde tillerkännas gottgörelse för den

skada som sällskapet komme att lida genom att ej längre bli i tillfälle att

bestrida vissa förvaltningskostnader med egnahemsmedel, kan egnahemsstyrelsen

icke finna detta förhållande kunna ligga till grund för något ersättningskrav

från sällskapets sida.

Emellertid finner styrelsen uppenbart, att omorganisationen av egnahemsnämnderna

kan medföra vissa kostnader även för hushållningssällskapen.

Dessa kostnader torde, såvitt gäller sällskap som disponera gamla riskfonder,

skäligen kunna bestridas av dessa. De sällskap, som däremot förlorat

sina gamla riskfonder genom uppkomna förluster å egnahemsverksamheten,

måste härvidlag anses stå i sämre ställning. Enligt styrelsens mening bör

sådant sällskap av Kungl. Majit i samband med omorganisationen kunna

tillerkännas ett engångsanslag av förslagsvis 5,000 kronor. Till erhållande

av sådant anslag torde ifrågakomma Södermanlands, Kronobergs och Västernorrlands

läns hushållningssällskap. Ersättningarna torde böra utgå av

anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare.

Beträffande de av en del hushållningssällskap framställda önskemålen om

att staten måtte övertaga ansvaret för vissa pensioner eller tilläggspensioner,

som för närvarande utgå av egnahemsmedel, kan den invändningen göras

att, i den mån här varit fråga örn mera fast anställd personal, respektive

sällskap bort sörja för att befattningshavarna erhållit pensionsrätt hos statens

pensionsanstalt. De på huvudmannen ankommande avgifterna hade

härvid bort bestridas av hushållningssällskapens förvaltningsbidrag, vilket

i vad gäller liden före år 1929 kommit att påverka avsättningen till de gamla

riskfonderna. Emellertid synes det egnahemsstyrelsen möjligt, att staten i

någon utsträckning bör bidraga till ifrågavarande pensioner. Örn och i vad

mån delta bör ske, synes böra få avgöras av Kungl. Majit efter ytterligare

övervägande av omständigheterna i de särskila fallen. Uppmärksammas bör.

att det här under alla förhållanden rör sig örn mycket små belopp. De ersättningar,

som i enlighet med det nu sagda böra utgå till vissa hushållningssällskap,

torde i likhet med ovannämnda anslagsbelopp böra utgå från anslaget

till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Från detta anslag torde även böra utgå gottgörelse, som det i något enstaka

fall kan befinnas skäligt att tillerkänna hushållningssällskap för hyreskostnader.

Statskontoret har i utlåtande över egnahemsstyrelsens skrivelse den 15

november 1939 framhållit, att den omständigheten, att Malmöhus läns hushållningssällskap

genom alt under åren 1936—1938 använda en del av för

samma år utgående förvaltningsbidrag till täckande av tidigare förluster å

låneverksamheten kommit att redovisa underskott å omkostnaderna för egnahemsverksamheten

för nyssnämnda år, givetvis på intet sätt utgjorde något

skäl för att sällskapet skulle erhålla något ytterligare förvaltningsbidrag för

samma år. På grund härav och då frågan om täckning av sällskapets förluster

å egnahemslåneverksamheten måste anses slutligt prövad genom 1932

års riksdags beslut i ämnet, kunde statskontoret icke tillstyrka, att hushållningssällskapet

tillerkändes särskilt förvaltningsbidrag utöver det, som enligt

fastställda grunder skulle utgå.

I avseende å egnahemsstyrelsens förslag, att ersättningar skulle utgå till

vissa sällskap, som förlorat sina gamla riskfonder, har statskontoret hållit

före, att ett beviljande av sådana ersättningar skulle innebära, att staten

i dessa fall delvis skulle taga konsekvenserna av låneförmedlarnas tidigare

låneverksamhet. Statskontoret har därför avstyrkt detta förslag.

Vad beträffar de av en del hushållningssällskap framställda önskemålen,

att staten måtte övertaga ansvaret för vissa pensioner eller tilläggspensioner,

som för närvarande utgå av egnahemsmedel, har statskontoret förklarat sig

icke finna skäl föreligga för att tillmötesgå desamma, då de pensioner, varom

här vore fråga, beviljats vid sidan av den pensionering, som det stått

vederbörande hushållningssällskap öppet att under statlig medverkan ordna

genom statens pensionsanstalt.

Även riksräkenskapsuerket har avstyrkt förslaget om särskild ersättning

till Malmöhus läns hushållningssällskap. Verket har ej heller ansett vägande

skäl lia anförts för att tillerkänna vissa andra hushållningssällskap engångsanslag

för täckande av omkostnader i samband med omorganisationen.

Beträffande vissa andra frågor avseende mellanhavandena

mellan staten och hushållningssällskapen har

1936 års egnahemsutredning bland annat hänvisat till att vissa hushållningssällskap

-— detta gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län —

inneha jord, som inköpts för egnahemsändamål. Utredningen har ansett

staten böra, om sällskapen så önska, övertaga sådana jordområden mot köpeskillingar,

som svara mot sällskapens anskaffningskostnader. Vidare har

utredningen förordat att vissa hushållningssällskap böra frikallas från sådant

borgensansvar för lån, som de iklätt sig för egnahemsändamål.

I ett yttrande till egnahemsstyrelsen har Norrbottens läns hushållningssällskaps

egnahemsnämnd hänvisat till att åtta jordförmedlingsföretag befinna

sig i sällskapets ägo, vilka företag successivt igångsatts under åren 1924—

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr ISO
-

49

1930 före tillkomsten av statens jordanskaffningsverksamliet. Såsom framgår

av det föregående voro företagen i 1938 års bokföring upptagna till ett

sammanlagt värde av omkring 185,000 kronor. Av utredningen i ärendet

inhämtas vidare:

Företagens bokförda värde har av egnahemsnämnden uppgivits vara lägre

än värdet av deras anskaffningskostnader, beroende därpå att vissa administrations-

och ränteutgifter ännu icke påförts företagen. Dessas verkliga

värde har ansetts avsevärt överstiga deras bokförda värde. Företagen och

därtill hörande nettotillgångar (stämplingar, inventarier, förråd, fordringar)

lia beräknats — frånsett de förut omnämnda s. k. skogsmedelsfonderna —

för närvarande ha ett värde av i runt tal 290,000 kronor. Vid värderingen

har ingen som helst hänsyn tagits till den nuvarande mera exceptionella

konjunkturen, ej heller till möjligheten att på annat sätt än ursprungligen

avsetts eller för andra ändamål än egnahemsändamål utnyttja vederbörande

fastigheter.

För den händelse ifrågavarande jordförmedlingsföretag skulle överlåtas

på staten, har egnahemsnämnden ansett följande önskemål böra vinna beaktande

vid företagens överlåtelse, nämligen

1. att företagen omhändertagas av den nya statliga egnahemsnämnden i

Norrbottens län och under dess ledning fullföljas enligt plan;

2. att till respektive företag hörande skogsmedelsfonder även i fortsättningen

— under företagens exploateringstid — särskilt för sig förvaltas och

bokföras genom den statliga egnahemsnämndens i länet försorg;

3. att under den fortsatta exploateringen eventuellt inflytande medel

(nettoinkomster) för försålda skogsprodukter från företagen (de delar av

företagen, som ännu icke upplåtits till egnahem) inlevereras till vederbörande

företags skogsmedelsfonder;

4. att — sedan resp. företag slutförts — de under desammas exploateringstid

uppkomna skogsmedelsfonderna av den statliga egnahemsnämnden

i länet (ev. styrelse, i vilken ortens befolkning är representerad) disponeras

för tryggande av den vidare utvecklingen av egnahemsverksamheten och

jordbruket i orten.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat, att

egnahemsnämnden iklätt sig borgen för ett täckdikningslån å 1,500 kronor.

Förvaltningsutskottet har förutsatt, att den statliga egnahemsnämnden övertager

även denna den nuvarande egnahemsnämndens förbindelse, då i annat

fall motsvarande avskrivning måste göras i bokslutet.

Av handlingarna framgår även, att Malmöhus läns hushållningssällskap

iklätt sig borgen för två statslån till Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a.,

nämligen ett förlagslån och ett egnahemsstatslån, för närvarande uppgående

lill omkring respektive 12,500 kronor och 29,500 kronor. Hushållningssällskapet

har yrkat på befrielse från dessa borgensförbindelser.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelsen den 15 november 1939, med anledning

av vad som anförts av Norrbottens läns hushållningssällskap, uttalat följande:
Styrelsen

har visserligen icke något att i princip erinra mot egnähemsutredningens

förslag att, i den mån hushållningssällskap vid egnahemsnämndernas

avveckling inneha jord, som inköpts för egnahemsändamål, staten

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

bör, om sällskapen så önska, övertaga dessa jordområden mot en köpeskilling,

som svarar mot sällskapens anskaffningskostnader. Där jordområden

ingå såsom tillgångar i ett sällskaps nya riskfond men sällskapet föredrager

att inbetala riskfondskapitalet kontant till staten, synes det emellertid

icke böra ifrågakomma, att staten, örn sällskapet sedan vill överlåta

jordområdena till staten, betalar mer för dessa än som motsvarar deras bokförda

värden. Ej heller kan egnahemsstyrelsen tillstyrka, att staten övertager

jord från hushållningssällskapen med sådana inskränkande föreskrifter i

fråga örn dispositionen av försäljningsmedel för skog, vilka föreslagits av

Norrbottens läns hushållningssällskap. Köpeskillingarna för ifrågavarande

jordegendomar torde böra utgå av den s. k. jordfonden.

Egnahemsstyrelsen har funnit skäligt, att hushållningssällskap skall kunna

erhålla befrielse från borgensförbindelse, som sällskapet gentemot staten

iklätt sig för egnahemsändamål.

Statskontoret har funnit anledning icke föreligga till särskilda åtgärder

beträffande borgensansvaret för nyss avsedda statslån.

Slutligen må i avseende å den av lånef örmedlande föreningar

m. fl. bedrivna egnahem sverksamheten erinras, att de

av dessa låneförmedlare, som förmedlat jordbrukslån, enligt de nya grunderna

för egnahemsverksamheten avsetts skola upphöra med sådan långivning

samt att de, som förmedlat bostadslån, skola kunna fortsätta därmed endast

i den mån denna långivning är lokaliserad till visst begränsat område.

Egnaliemsutredningen har framhållit vissa synpunkter beträffande en

reglering av ifrågavarande låneförmedlares mellanhavanden med staten på

grund av redan beviljade egnahemslån och uppskovslån.

De av utredningen föreslagna grunderna för reglering av dessa mellanhavanden

ha återgivits i 1939 års egnahemsproposition.

Under erinran härom har egnahemsstyrelsen i skrivelsen den 15 november

1939 föreslagit, att Kungl. Maj.t måtte utverka riksdagens bemyndigande att

i huvudsaklig överensstämmelse med nyss avsedda grunder besluta örn de

åtgärder, som kunna föranledas av att kommuner, egnahemsföreningar och

egnahemsbolag helt eller delvis avveckla av dem bedriven egnahemsverksamhet.

Departementschefen.

Den överflyttning av egnahemslån från hushållningssällskapen lill staten,

som åsyftats skola äga rum med ingången av budgetåret 1940/41, torde

böra genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som angivits

av egnahemsstyrelsen. I den mån icke Kungl. Maj:t meddelar särskilda

föreskrifter i ämnet, bör det ankomma på styrelsen att, delvis i samråd

med statskontoret, iakttaga statens rätt vid lånens överflyttning.

Att staten avsetts skola övertaga egnahemslånen och de därmed förenade

riskerna, har föranlett eif övervägande, örn icke även de riskfonder, som

hushållningssällskapen samlat för täckande av förluster å egnahemslånerörelsen,

åtminstone i viss utsträckning böra överlåtas på staten. Emellertid

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

51

ha skäl ansetts tala för att de s. k. äldre riskfonderna, vilka tillkommit före

1928 års egnahemsreform och vilka hushållningssällskapen i mer eller mindre

uttrycklig form erhållit rätt att själva disponera, skola få behållas av sällskapen.

Samma skäl motivera icke, att sällskapen i fortsättningen få tillgodogöra

sig de nya riskfonderna. Förra årets lagtima riksdag har i enlighet

härmed i princip fattat beslut örn att de äldre riskfonderna skola få kvarbliva

hos sällskapen men att — och detta skall gälla som villkor för statens övertagande

av egnahemslånen — de nya riskfonderna skola överlåtas på staten.

Beträffande de äldre riskfonderna har emellertid nyssnämnda medgivande

förknippats med ett förbehåll av innebörd att dessa fonder icke må utan

Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd användas för andra ändamål än främjande

av det mindre jordbruket och dess binäringar ävensom uppmuntrande av

trädgårdsodlingen. I enlighet med önskemål, som framkommit från åtskilliga

håll, har egnahemsstyrelsen numera föreslagit, att ifrågavarande förbehåll

skall eftergivas. Styrelsen har ansett förutsättningarna härigenom kunna

ökas för en friktionsfri övergång till den nya organisationen. För min

del vill jag icke motsätta mig detta förslag. Emellertid synes det mig naturligt,

att hushållningssällskapen, även örn de icke uttryckligen förbindas härtill,

komma att förutom för vissa utgifter i samband med omorganisationen

huvudsakligen disponera fonderna för nyss avsedda ändamål.

Vad härefter angår de nya riskfonderna kan jag ej finna tillräcklig anledning

att intaga någon annan ståndpunkt än föregående år, då jag förordat

att dessa fonder böra överlåtas på staten. Det kan naturligt nog för ett hushållningssällskap,

som förlorat sin äldre riskfond men har i behåll en ny

riskfond till större eller mindre belopp, synas hårt att behöva avstå från

denna, särskilt som omorganisationen av egnahemsverksamheten även kan

tänkas föranleda vissa utgifter. Med tanke härpå kommer jag i det följande

att föreslå, att någon ersättning skall kunna utgå i dylika fall. En del

sällskap lia, utan att framställa invändningar mot principen att de nya riskfonderna

skola överlåtas på staten, velat omräkna dessa till lägre belopp än

dem, till vilka de äro bokförda. Till stöd härför har åberopats, att hushållningssällskapen

under årens lopp av egna medel bekostat en del utgifter,

som sällskapen varit befogade att bestrida från de nya riskfonderna,

eller ock tillfört dessa fonder vissa inkomster, vilka icke författningsenligt

behövt tillföras fonderna, i båda fallen med resultat att de nya riskfonderna

blivit större än eljest skulle lia blivit förhållandet. Med särskild styrka

har framförts önskemålet att en omräkning av inkomsterna måtte få

äga rum. Egnahemsstyrelsen har motsatt sig, att fonderna skola få omräknas

vare sig i avseende å utgifter eller inkomster. För min del finner jag

de av styrelsen anförda skälen bärande. Att nu konstatera, huru stora de

nya riskfonderna skulle lia varit, om dessa belastats med så stor del av hushållningssällskapens

utgifter som kunnat ifrågakomma och å andra sidan

tillförts så liten del av inkomsterna som författningsenligt låtit sig göra,

skulle i praktiken vara omöjligt. För (ivrigt synas mig inga starkare skäl tala

för att, där riskfonderna exempelvis tillförts sådana räntor å statliga ho
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

stadsförbättringsmedel, vilka härröra från att sällskapen kunnat lyfta medlen

innan desamma utlämnats till bidrags- eller låntagare, dylika ränteinkomster

skola avföras från riskfonderna och tillerkännas hushållningssällskapen.

Det bör uppmärksammas att, sedan dessa och andra inkomster en

gång tillförts de nya riskfonderna, hushållningssällskapen icke haft anledning

att räkna med att desamma skulle få användas för annat ändamål än

egnahemsverksamheten. Överhuvud taget torde man kunna utgå från att

de från några sällskap framställda yrkandena i förevarande hänseende ha

sin rot däri att vissa andra sällskap kunnat dra fördelar av att i förevarande

hänseende följa andra principer för bokföringen av de nya riskfonderna.

Att avgöra vad som skulle utgöra full rättvisa i förevarande hänseende låter

sig knappast göra, så mycket mindre som jämsides med riskfondernas storlek

måste tagas hänsyn till de risker, varmed de från de olika hushållningssällskapen

överlämnade lånen äro förbundna. I enlighet med det här anförda

bör enligt min mening någon omföring av inkomster och utgifter, vilka

redan bokförts å de nya riskfonderna, icke tillstädjas. Såsom riksräkenskapsverket

föreslagit, böra de nya riskfonderna överlämnas till staten med

de belopp, vartill de äro bokförda den 30 juni 1940 med tillägg för eventuella

överskott å förvaltningsbidrag för första halvåret 1940.

Storleken av de riskfondsmedel, som avsetts skola överlämnas till staten,

har av egnahemsstyrelsen beräknats till omkring 1,900,000 kronor. Efter

samråd med chefen för finansdepartementet finner jag mig böra förorda

riksräkenskapsverkets förslag, att belopp, som av sällskapen överlämnas i

likvida medel, tagas till uppbörd under inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.

Överlämnas fondmedel placerade i fastigheter eller lån, höra dylika

värden uppföras under särskild diversemedelstitel, varifrån överföring till

nyssnämnda inkomsttitel verkställes i samband med tillgångarnas realiserande.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen ha en del hushållningssällskap

gjort framställning örn vissa ersättningar i samband med egnahemsverksamhetens

omorganisation.

Malmöhus läns hushållningssällskap har sålunda anhållit, att sällskapet

måtte tillerkännas ett belopp av sammanlagt omkring 244,000 kronor.

Av detta belopp hänföra sig 83,000 kronor till underskott å sällskapets riskfond

samt av sällskapet bestridda förvaltningskostnader, 143,000 kronor

till förluster å s. k. regleringslån samt 18,000 kronor till förlust å exploatering

av viss fastighet. Egnahemsstyrelsen har avvisat hushållningssällskapets

anhållan om täckning för förluster å egnahemsverksamheten och ansett

ansvaret härför böra åvila hushållningssällskapet. Däremot har styrelsen

funnit skäl tala för att sällskapet tillerkännes någon gottgörelse för

nyssnämnda förvaltningskostnader och med hänsyn härtill förordat sådan

ökning av sällskapets förvaltningsbidrag för egnahemslångivningen under

första halvåret 1940, att detsamma i ett för allt utgår med 50,000 kronor.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 130.

53

.lag vill icke motsätta mig den av egnahemsstyrelsen föreslagna anordningen

till lösning av förevarande ersättningsfråga.

Enligt egnahemsstyrelsens förslag skall sådant sällskap, som förlorat sin

äldre riskfond genom uppkomna förluster å egnahemsverksamheten, kunna

av Kungl. Maj:t tillerkännas ett engångsanslag av förslagsvis 5,000 kronor

för täckande av utgifter i samband med omorganisationen. Styrelsen har

ansett sådant bidrag kunna ifrågakomma för Södermanlands, Kronobergs

och Västernorrlands läns hushållningssällskap. Då jag anser detta förslag

lämpligt och det endast medför förhållandevis obetydliga utgifter för staten,

vill jag tillstyrka förslaget.

Ett par hushållningssällskap ha hemställt, att staten måtte övertaga ansvaret

för vissa pensioner eller tilläggspensioner. Det har synts egnahemsstyrelsen

möjligt, att staten i någon utsträckning bör bidraga till sådana pensionskostnader.

Om och i vad mån detta bör ske, har styrelsen ansett böra få

avgöras av Kungl. Majit efter övervägande av omständigheterna i de särskilda

fallen. Styrelsen har vidare även antytt möjligheten av att det i något

enstaka fall kan befinnas skäligt att tillerkänna hushållningssällskap

gottgörelse för hyreskostnader, som föranledas av ändrade lokalförhållanden

för egnahemsnämnderna. Enligt min mening bör Kungl. Majit ha möjlighet

att anvisa hushållningssällskap ett mindre engångsbidrag till utgifter

av förevarande art under övergångstiden. Härvid bör tagas hänsyn till

storleken av sällskapets äldre riskfond. Nu avsedda ersättningar torde

sammanlagt kunna hållas inom ett belopp av 5,000 kronor och i varje fall

icke nämnvärt överstiga detta belopp.

De ersättningar av olika slag, som av mig tillstyrkts, torde böra bestridas

av anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m.

Utöver vad jag i det föregående förordat anser jag skäl icke förefinnas

för några ersättningar åt hushållningssällskapen i samband med egnahemsverksamhetens

omorganisation.

Såsom framgår av det föregående kunna även i andra hänseenden än de

hittills berörda i samband med egnahemsnämndernas förstatligande uppkomma

frågor örn reglering av mellanhavanden mellan staten och hushållningssällskapen.

Bland annat kan fråga uppkomma örn statens övertagande

av jordanskaffningsföretag, som igångsatts av hushållningssällskap.

Vad egnahemsstyrelsen anfört i detta hänseende ger mig ej skäl till erinran.

I anslutning till vad styrelsen anfört torde Kungl. Majit även böra äga befogenhet

att, där så erfordras till förekommande av förluster för vissa hushållningssällskap

å borgensförbindelser, som ingåtts för egnahemsändamål,

träffa uppgörelse med sällskapen om eftergivande av borgensansvaret.

Kungl. Majit torde även böra äga att i förekommande fall besluta om de

åtgärder, som kunna föranledas av att kommuner, egnahemsföreningar och

egnahemsbolag helt eller delvis avveckla av dem bedriven egnahemsverksamhet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Med utgångspunkt från vad här i olika hänseenden anförts torde Kungl.

Maj:t böra utverka riksdagens godkännande av de av mig förordade grunderna

för uppgörelse mellan staten och hushållningssällskapen i avseende

å överflyttningen till staten av egnahems- och därmed jämförliga lån, dispositionen

av sällskapens riskfonder samt vissa andra med egnahemsverksamhetens

omorganisation sammanhängande frågor ävensom ett bemyndigande

för Kungl. Maj:t att i övrigt besluta om de åtgärder, som föranledas

av nämnda omorganisation.

Ersättningar åt egnahemsombuden.

Enligt gällande bestämmelser skola hushållningssällskapens egnahemsnämnder

utse egnahemsombud ute i orterna, vilka tillhandagå den jord- och

lånesökande allmänheten samt biträda egnahemsnämnderna. Ersättningarna

till dessa ombud bekostas med anlitande av de statliga förvaltningsbidrag,

som hushållningssällskapen uppbära för egnahemsverksamheten.

Även enligt de nya grunder för verksamheten, varom beslut fattats vid

1939 års lagtima riksdag, skola egnahemsombud finnas som lokalorgan.

Egnahemsnämnd skall utse ett ombud för varje kommun. Dock kan ombuds

område, där det betingas av särskilda skäl, inskränkas till att omfatta allenast

del av kommun. Egnahemsombudet fungerar bland annat som ordförande

i den s. k. egnahemskommittén inom respektive kommun. Nämnas

må även, att egnahemsutredningen uttalat önskvärdheten av att egnahemsombuden

också vid egnahemskommittéernas behandling av ärenden rörande

arbetarsmåbrukslån få deltaga i överläggningarna, däremot icke i besluten.

Föreskrifter angående egnahemsombudens arbetsuppgifter ha förutsatts skola

meddelas i särskild ordning.

Egnahemsstyrelsen har i sin skrivelse den 15 november 1939 även behandlat

frågan om ersättningar åt egnahemsombuden. Styrelsen har härvid lämnat

följande redogörelse för vissa från hushållningssällskapens egnahemsnämnder

införskaffade uppgifter i ämnet:

Av dessa uppgifter kan utläsas, att ersättningarna för år 1938 sammanlagt

uppgått till ett belopp av omkring 28,700 kronor. Härav falla omkring 17,800

kronor på de norrländska länen, omkring 3,300 kronor på Kristianstads län,

omkring 1,100 kronor på Kopparbergs län och omkring 900 kronor på Blekinge

län. I övriga län ha ersättningarna uppgått till mindre, på en del håll

synnerligen obetydliga belopp.

Grunderna för ersättningarnas beräknande växla de olika länen emellan.

I övervägande antalet fall utgår ersättning med visst belopp, i allmänhet 2—

10 kronor, för varje låneärende, i vars förberedande handläggning ombudet

medverkat, varvid dock på en del håll endast tages hänsyn till bifallna låneansökningar.

I ett län beräknas dessutom ett mindre belopp årligen, 50 öre,

för varje utestående lån. För besiktningar och andra förrättningar ute i orterna

beräknas i en del fall ersättning räknad per lån men vanligare viss

dagsersättning, vartill i allmänhet kommer reseersättning. Dagsersättningen

utgör i allmänhet 5—8 kronor, med reducering för allenast en halv dags förrättning.

Ofta äro härvid resekostnadsersättningen och traktamentet be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

55

stämda att utgå ettel- allmänna resereglemente! (rese- och traktamentsklasserna

III E, lil F eller i undantagsfall II E). Inom ett län utgår förutom de

per lån bestämda ersättningarna även ett årsarvode av 25—50 kronor. Enligt

vad som framgår av yttrandena förekommer det icke, att kommunerna

bidraga till egnahemsombudens ersättningar. Däremot åligger det på något

håll låntagaren att åtminstone i vissa fall bekosta egnahemsombuds resekostnader.

Egnahemsstyrelsen har hänvisat till att, enligt vad som framginge av de

införskaffade uppgifterna, egnahemsnämnderna anlitade egnahemsombuden

i mycket olika omfattning. Klart vore, att det efter egnahemsnämndernas

förstatligande bleve lättare att överblicka, vilka uppgifter som lämpligen borde

åläggas egnahemsombuden, och att ernå en viss enhetlighet härutinnan,

såvitt icke de skiftande förhållandena motiverade avvikelser de olika länen

emellan.

Beträffande ersättningarnas bestämmande har egnahemsstyrelsen anfört

följande.

Egnahemsutredningen, som uttalat sig för att ersättningen bör utgå i form

av årsarvode, har förutsatt, att arvodet skall bestämmas och utbetalas i efterhand

med belopp, som egnahemsstyrelsen på förslag av vederbörande egnahemsnämnd

beslutar, och att närmare beräkningsgrunder härför böra meddelas

av Kungl. Maj:t. Egnahemsstyrelsen biträder denna uppfattning. Att

arvodet beräknas årsvis i efterskott, synes vara att förorda ur den synpunkten,

att det då kan finnas möjlighet att taga någon hänsyn till det intresse

och den skicklighet, varmed ombudet har handhaft sitt uppdrag. De regler,

som fastställas för beräkningen efter mer eller mindre siffermässiga grunder

av egnahemsombudens ersättningar, torde sålunda böra lämna rum för jämkningar

av ersättningarna av hänsyn som nyss sagts.

Med avseende å bestämmandet av årsarvodena åt egnahemsombuden torde

böra iakttagas följande. Att såsom på något håll sker beräkna ersättning

för varje utestående lån synes icke kunna tillämpas såsom en allmän regel

för hela landet. Flertalet egnahemsnämnder torde nämligen icke påfordra,

att egnahemsombuden skola nedlägga något arbete på tillsyn över skötseln

av äldre egnahemsfastigheter. För övrigt befatta sig egnahemsnämnderna

icke enbart med egnahemslångivning utan även med annan tåne- och bidragsverksamhet,

och i den mån egnahemsombuden äro dem behjälpliga härmed,

blir det oegentligt att taga hänsyn till antalet egnahemslån men icke till andra

lån eller bidrag. Enligt egnahemsstyrelsens mening böra årsarvodena till egnahemsombuden

sålunda icke beräknas i direkt relation till antalet utestående

egnahemslån, men bör vid den skälighetsprövning, varom ovan talats, tagas

tillbörlig hänsyn tili det arbete, som nedlagts på tillsyn över fastigheter, för

vilka lån eller bidrag av något slag utgått.

En naturlig norm för ersättnings beräknande synes egnahemsstyrelsen

vara antalet fall, i vilka egnahemsombud i någon mera väsentlig utsträckning

medverkat vid iordningställande av ansökningshandlingar eller biträtt

egnahemsnämnden med utredning av något slag. Huruvida ansökan bifallits

eller ej torde härvid icke böra lia betydelse, såvida det icke kan antagas,

att egnahemsombud animerar till uppenbart omotiverade ansökningar. Likställd

med utredning, som nyss avsetts, torde kunna betraktas avsyning, besiktning

eller annan förrättning å fastighet. Egnahemsstyrelsen anser ersättningen

för varje iirende, varmed egnahemsombud sålunda befattat sig,

förslagsvis böra bestämmas lill 4 kronor. För arbete under en och samma

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

dag torde likväl icke böra utgå högre sammanlagt arvode än 12 kronor.

Denna begränsning synes särskilt ha berättigande vid förrättningar å flera

närbelägna fastigheter.

Vid resa, som egnahemsombud företager för fullgörande av sitt uppdrag,

torde icke utöver nyss avsedda ersättning böra utgå något traktamente. Där:

emot torde gottgörelse böra utgå för resekostnader för resa, som företagits

på egnahemsnämndens uppdrag, lämpligen efter klass III i allmänna resereglemente!.

Därest egnahemsombud så önskar, torde resekostnadsersättning

böra utbetalas efter hand och utan sammanhang med årsarvodet. Detsamma

torde böra gälla gottgörelse för erforderliga utlägg av olika slag.

Sedan genom beräkning av antalet ärenden, vid vilka egnahemsombud

under ett år medverkat, en viss summa erhållits, som bör ligga till grund

för årsarvodes bestämmande, bör detta arvode i enlighet nied vad förut

anförts, där det anses motiverat, jämkas med hänsyn till det allmänna intresse

och den duglighet, som egnahemsombudet ådagalagt vid fullgörandet

av sitt uppdrag. Härvid torde jämväl böra tagas hänsyn till den tidsutdräkt,

som kan föranledas av långa resor.

Lån- eller bidragstagarna torde icke böra bidraga till ersättningarna åt

egnahemsombuden i annat fall än att de genom missvisande uppgifter föranlett

eljest onödiga rese- eller andra kostnader. Något bidrag från kommunernas

sida torde icke böra påräknas.

Egnahemsstyrelsen har hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga styrelsen

att i huvudsaklig överensstämmelse med sålunda angivna grunder

fastställa årsarvoden för egnahemsombuden.

Vad härefter angår behovet av anslag till ifrågavarande ändamål — kostnaderna

härför ha före egnahemsnämndernas förstatligande bestritts av hushållningssällskapens

förvaltningsbidrag — har egnahemsstyrelsen erinrat

om att, enligt vad nyss upplysts, ersättningarna åt egnahemsombuden under

år 1938 uppgått till omkring 28,700 kronor. I 1939 års egnahemsproposition

hade hänvisats till att egnahemsutredningen beräknat ifrågavarande

ersättningar till 60,000 kronor örn året. Egnahemsstyrelsen har visserligen

funnit önskvärt, att efter egnahemsreformens genomförande ett vidgat samarbete

mellan egnahemsnämnderna och de kommunala organen komme till

stånd. Trots detta har egnahemsstyrelsen ansett anslaget till ersättningar

åt egnahemsombuden för budgetåret 1940/41 kunna begränsas till förslagsvis

40,000 kronor.

Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit i fråga om ersättningarna åt egnahemsombuden

lia icke framförts några erinringar i de avgivna yttrandena.

Departementschefen.

Jag biträder egnahemsstyrelsens förslag, att ersättningarna åt egnahemsombuden,

vilka årligen i efterhand böra fastställas av egnahemsstyrelsen

efter förslag av egnahemsnämnderna, skola beräknas efter 4 kronor för

varje ärende, varmed ombud i någon mera väsentlig utsträckning tagit befattning,

dock med högst 12 kronor för en och samma dag. Den efter dessa

grunder beräknade årsersättningen bör emellertid, på sätt egnahemsstyrelsen

förordat, kunna jämkas med hänsyn till det allmänna intresse och den duglighet,

som egnahemsombud ådagalagt vid fullgörandet av sitt uppdrag.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130.

57

Egnahemsombud bör även tillgodonjuta resekostnadsersättning efter klass

III i allmänna resereglemente!. Sådan ersättning bör kunna utbetalas utan

samband med ombudets årsersättning.

I överensstämmelse med vad egnahemsstyrelsen föreslagit, böra lån- eller

bidragstagare icke behöva bidraga till ersättningar åt egnahemsombuden

i annat fall än att de genom missvisande uppgifter föranlett eljest onödiga

rese- eller andra kostnader.

I förevarande sammanhang vill jag erinra örn att det i princip är avsett,

att ett egnahemsombud skall finnas för varje kommun. Enligt min mening

bör emellertid hinder icke möta att tills vidare, i den mån så kan anses lämpligt,

något begränsa antalet egnahemsombud.

För ifrågavarande ändamål torde böra uppföras ett särskilt anslag å riksstaten.

I avbidan på erfarenheter, i vilken utsträckning egnahemsombud

komma att anlitas, torde anslaget för budgetåret 1940/41 böra upptagas med

ett belopp av allenast 30,000 kronor. Anslaget torde böra erhålla karaktär

av förslagsanslag.

Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m.

Enligt hittills gällande grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten

äga egnahemslåneförmedlarna till bestridande av med den statsunderstödda

egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader och å

egnahemsrörelsen uppkommande förluster åtnjuta visst årligt statsbidrag.

I riksstaten för budgetåret 1939/40 har för ifrågavarande ändamål uppförts

ett förslagsanslag av 1,290,000 kronor. Såsom förvaltningsbidrag för

1939 har Kungl. Majit från nämnda anslag till låneförmedlarna anvisat

sammanlagt omkring 1,260,000 kronor.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 framlagt vissa beräkningar

rörande anslagsbehovet för förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare

för budgetåret 1940/41. Styrelsen har hänvisat till att styrelsen

till ledning vid förhandsberäkning av förvaltningsbidragen för 1940 från

hushållningssällskapens egnahemsnämnder infordrat vissa uppgifter. Med

stöd av dessa samt för styrelsen i övrigt tillgängligt material kunde beräknas,

att bidragen skulle för sagda år, om oförändrade grunder för bidragstilldelningen

bibehölles, uppgå till i runt tal 1,278,000 kronor, varav omkring

1,153,000 kronor för hushållningssällskapen och 125,000 kronor för övriga

låneförmedlare. Enligt den vid 1939 års riksdag beslulade omorganisationen

av egnahemslånerörelsen vore det emellertid avsett, att hushållningssällskapens

egnahemsnämnders befattning med lånerörelsen skulle upphöra den

1 juli 1940, då nya statliga egnahemsnämnder skulle träda i de gamlas

ställe. Vidare berördes även övriga egnahemslåneförmedlare av omorganisationen

såtillvida att dessa låneförmedlares verksamhet torde komma att

den 1 juli 1940 delvis överflyttas på de statliga nämnderna. Om med hänsyn

härtill lovaltningsbidragen för år 1940 beräknades utgå med allenast

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kunal. Maj.ts proposition nr 130.

halvt årsbelopp eller 576,500 kronor lill hushållningssällskapens egnahemsnämnder

och med ett till 100,000 kronor minskat belopp till övriga låneförmedlare,

skulle anslagsbehovet för ändamålet sålunda stanna vid i runt

tal 675,000 kronor, vilket belopp skulle behöva äskas för budgetåret 1940/41.

Sedermera har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 15 november 1939,

efter en erinran om den sålunda gjorda anslagsberäkningen, även hänvisat

till att styrelsen i sistnämnda skrivelse förordat, dels att förvaltningsbidraget

till Malmöhus läns hushållningssällskap borde bestämmas efter särskild

av egnahemsstyrelsen angiven grund samt dels att mindre ersättningar utöver

de reguljära förvaltningsbidragen borde efter Kungl. Maj:ts prövning beviljas

vissa hushållningssällskap. Det syntes icke vara behövligt att med hänsyn

härtill beräkna anslaget till förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare

för budgetåret 1940/41 till högre belopp än det förut angivna, eller förslagsvis

675,000 kronor. En del av de nyss angivna utgifterna kunde visserligen

i stället eventuellt utgå av riskfondsmedel, men i så fall skulle statens påräknade

inkomst härav i motsvarande grad minskas.

Departementschefen.

Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit i fråga om anvisandet av anslag till

förvaltningsbidrag lill egnahemslåneförmedlare m. m. har jag intet att

erinra. Från anslaget böra bestridas även de ersättningar, som av mig i

det föregående föreslagits skola utgå till vissa hushållningssällskap i samband

med egnahemsnämndernas förstatligande. Anslaget torde i enlighet med

egnahemsstyrelsens förslag böra för budgetåret 1940/41 uppföras med 675,000

kronor. Det bör uppmärksammas, att anslaget i vad det avser förvaltningsbidrag

och ersättningar till hushållningssällskapen har karaktär av

engångsanslag, vartill någon motsvarighet icke kommer att finnas under

kommande budgetår.

Premielån till egnahemslåntagare m. m.

Alltsedan år 1923 har riksdagen anvisat anslag för utlämnande av premielån

till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. För budgetåren

1937/38 och 1938/39 ha anslagen varit upptagna med respektive

900,000 och 800,000 kronor, varvid i båda fallen dessutom räknats med en

reservation av i runt tal 100,000 kronor. Från och med sistnämnda budgetår

har förevarande anslag konstruerats såsom anslag för avsättning till diversemedelsfond

samt betecknats »avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare».

I riksstaten för budgetåret 1939/40 har för ifrågavarande

ändamål uppförts ett anslag av 500,000 kronor. Detta anslag har beräknats

till lägre belopp än tidigare i avbidan på genomförandet av de vid 1939 års

lagtima riksdag beslutade nya bestämmelserna för egnahemslånerörelsen och

med hänsyn till att anslaget allenast avser utlåning under första halvåret

1940.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kuno!. Maj:ts proposition nr 130.

59

Enligt de grunder för egnaliemsverksamheten, som antagits vid nyssnämnda

riksdag, skall premielån kunna beviljas, där det med hänsyn till arten och

omfattningen av de åtgärder, som erfordras för egnahemsfastighets iordningställande,

befinnes skäligt, att lånesökande erhåller bistånd till täckande

av kostnaderna för dessa åtgärder. Premielån skall i regel icke kunna beviljas

till belopp överstigande 3,000 kronor. Dock kan egnahemsstyrelsen,

efter prövning i varje särskilt fall, medgiva, att sådant lån må uppgå till

4,500 kronor. Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet för samtidigt

beviljat jordbrukslån inträtt, under vart och ett av följande tio år efterskänkas

en tiondel, såvitt icke på grund av överlåtelse av fastigheten eller

vissa andra omständigheter skyldighet inträder att återbetala återstoden av

premielånet. Å sådant lån erlägges i allmänhet icke ränta.

I detta sammanhang må nämnas, att 1936 års egnahemsutredning utgått

från såsom en riktig princip, att egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter

icke skola avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre

än fastigheternas bruksvärden. I den mån egnahemsorganen sälja fastigheterna

till lägre pris än dessa beräknas kosta i anskaffning, bör skillnaden

redovisas såsom en förlust å den jordfond, som föreslagits skola inrättas för

finansiering av jordanskaffningsverksamheten. Till förebyggande av att

egnahemsbildaren gör vinst genom att kort tid efter förvärvet åter försälja

fastigheten bör emellertid köpeskillingen enligt egnahemsutredningens förslag

— åtminstone då det gäller fastighet å vilken staten gjort förlust — upptagas

något högre än det beräknade bruksvärdet, förslagsvis 15 procent högre, med

förbehåll att överskjutande beloppet successivt avskrives enligt reglerna för

premielån (utredningen använder beteckningen avskrivningslån).

I utlåtande över egnahemsutredningens betänkande har riksräkenskapsverket

bland annat framhållit följande:

Den av utredningsmännen gjorda avvikelsen från principen, att egnahemsorganen

vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna

köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden, måste enligt

riksräkenskapsverkets mening anses så väsentlig, att några bärande skäl

härefter knappast kunna anföras mot att köpeskillingarna genomgående fastställas

till kostnadsvärdet och alt alltså de belopp, med vilka kostnaderna för

fastigheternas anskaffande och iordningställande överstiga fastigheternas

bruksvärden, alltid i sin helhet täckas medelst avskrivningslån (premielån).

Riksräkenskapsverket förordar därför, att så förfares i syfte att ernå en mera

enhetligt och konsekvent utformad redovisning av det statsunderstöd, varom

här är fråga. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra om

att egnahemsorganen vid egnahemsbildning, som sker i deras egen regi, icke

skola bliva bundna av någon maximering motsvarande den föreslagna gränsen

för avskrivningslån (premielån). Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket

kunna betraktas snarare som en fördel än som en nackdel,

alt nedlagda kostnader komma att i sin helhet klart framträda i form av

köpeskillingar även i de fall, där detta kan leda till att köpeskillingarna

komma att te sig alli för höga.

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån (premielån)

icke anses böra komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket

nu föreslagit, vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, alt de belopp,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

med vilka egnahemsorganens kostnader för ifrågavarande fastigheters anskaffande

och iordningställande överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt

fall — i syfte alt möjliggöra en mera enhetlig och rationell anordning av medelsanvisningen

och dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande

av i vilken utsträckning finansiering bör ske med anlitande av skattemedel

— föreskrivas skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som anvisas å

driftbudgeten under nionde huvudtiteln.

Den uppfattning, som sålunda uttalats av riksräkenskapsverket, har verket

ånyo framfört i ett utlåtande i anledning av egnahemsstyrelsens anslagsberäkningar

för budgetåret 1940/41.

I skrivelse den 1 december 1939 har egnahemsstyrelsen i förevarande fråga

bland annat anfört:

Under det att enligt riksräkenskapsverkets mening hela skillnaden mellan

kostnaderna för fastigheternas anskaffande och iordningställande samt deras

bruksvärden skall bestridas av premielånemedel, skall enligt egnahemsutredningens

förslag en del av denna skillnad täckas av anslag till avskrivning å

jordfonden och återstoden av premielåneanslag. Egnahemsstyrelsen biträder

i princip egnahemsutredningens mening i förevarande spörsmål. Visserligen

kan det synas enklare, att allenast ett slag av anslagsmedel behöver

komma till användning i fall av förevarande art. Emellertid måste ur andra

synpunkter den av riksräkenskapsverket förordade linjen inbjuda till betänkligheter.

Sålunda kan egnahemsstyrelsen icke finna det skäligt, att staten

alltid av egnahemsbildaren betingar sig lika stor köpeskilling för en

fastighet som denna kostat i anskaffande och iordningställande. I en del fall

skulle detta rent av kunna leda till att fastigheten icke kunde finna någon

lämplig köpare. Möjligheten att erhålla ett premielån skulle icke alltid godtagas

såsom kompensation för en uppenbart för högt fastställd köpeskilling.

Vidare skulle det vid försäljning av fastigheter, som ingå i ett jordanskaffningsföretag,

för egnahemsorganen medföra praktiska svårigheter att noga

särskilja och uppdela de kostnader för anskaffning och iordningställande,

som borde falla på olika fastigheter. En dylik fördelning bleve ofta mer

eller mindre godtycklig. Särskilt skulle det kunna vara ogörligt att tillämpa

den av riksräkenskapsverket förordade prissättningen med avseende å arrendeegnahem,

vilka — efter att ha varit upplåtna på arrende under kanske ett

par tiotal år — därefter försäljas. Det skulle vidare vara önskvärt att icke behöva

vid försäljning av varje särskild fastighet, ingående i ett jordanskaffningsföretag,

taga hänsyn exempelvis till att ett vägstycke eller ett dike varit

nödvändigt med tanke på just denna fastighet, under det att förhållandena på

andra fastigheter inom samma jordanskaffningsföretag icke föranlett behov

av motsvarande arbeten på dessa fastigheter Örn man valde den av riksräkenskapsverket

förordade linjen, kunde man i sistnämnda hänseende visserligen

åtminstone delvis nå samma resultat genom att från början fördela inköpskostnaderna

mellan de olika fastigheterna på sådant sätt, att den fastig

het, å vilken mera kostnadskrävande arbeten kunna antagas erforderliga,

åsättes ett i motsvarande mån lägre värde. Ett sådant förfarande — vilket

ekonomiskt sett skulle ha vissa skäl för sig — skulle emellertid innebära en

omgång. Det torde var att föredraga, att fastigheterna försäljas till de ungefärliga

bruksvärden, som de kunna beräknas ha vid försäljningen — eventuellt

med något tillägg för motverkande av spekulation — samt att jordanskaffningsföretagets

resultat bedömes såsom en enhet. Slutligen synes det

uppenbart, att premielånen, örn de finge den av riksräkenskapsverket förordade

vidsträckta användningen, icke alltid skulle kunna hållas ens inom de

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 130.

61

maximibelopp av 3,000 kronor (i särskilda undantagsfall 4,500 kronor), som

av 1939 års lagtima riksdag bestämts som yttersta gräns för premielånens

storlek.

Enligt det förslag till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

vilket framlagts för nyssnämnda riksdag, må premielån beviljas, »där

det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som erfordras

för fastighetens iordningställande, befinnes skäligt, att lånesökanden erhåller

bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder». Egnahemsstyrelsen

har i det föregående utgått från att denna bestämmelse kan tillämpas

även i sådana fall, då lånesökanden inköpt sin fastighet av staten i färdigt

skick och den köpeskilling, som staten betingar sig, är något högre än fastighetens

bruksvärde. Styrelsen finner särskild anledning att fästa uppmärksamheten

på att ifrågavarande författningsrum bör kunna tillämpas i nu

avsedda fall, eftersom tvivel om möjligheterna härtill yppats från viss egnahemsnämnds

sida.

Styrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 föreslagit, att anslaget till avsättning

till fonden för premielån till egnahemslåntagare för budgetåret 1940/

41 måtte bestämmas till 2,500,000 kronor.

Departementschefen.

I avseende å beräkningen av anslaget till premielån vill jag först något

uppehålla mig vid frågan i vad mån sådana lån även skola utgå i samband

med försäljning av fastigheter, som ingå i egnahemsorganens jordanskaffningsverksamhet.

Jag kan icke biträda riksräkenskapsverkets förslag, att

staten alltid skulle, oberoende av försåld egnahemsfastighets bruksvärde, betinga

sig en köpeskilling, som skulle täcka statens samtliga kostnader för förvärvet

och iordningställandet av fastigheten, låt vara att samtidigt skulle beviljas

ett premielån till täckande av skillnaden mellan den sålunda bestämda

köpeskillingen och bruksvärdet. På sätt egnahemsstyrelsen framhållit, är en

sådan anordning ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn till såväl köparens

intresse som svårigheterna att fördela kostnaderna för ett jordanskaffningsföretag

på de däri ingående särskilda fastigheterna. Även örn köpeskillingen

i princip hör bestämmas på grundval av bruksvärdet, synes

emellertid hinder icke böra möta att, där det kan anses motiverat med hänsyn

till önskvärdheten att motverka spekulativa försäljningar av egnahemsfastigheter,

i vissa fall bestämma köpeskillingen något högre än det aktuella

bruksvärdet och täcka mellanskillnaden medelst premielån.

Såsom i annat sammanhang förordas böra statens kostnader för förvärv

och iordningställande av jord för egnahemsbildning ävensom å andra

sidan köpeskillingarna för försålda fastigheter bokföras å en förlogsfond,

benämnd jordfonden. Örn försäljningssumman för fastigheter, ingående

i ett jordanskaffningsföretag, understiger kostnaderna för förvärvet

och iordningställandet av fastigheterna, bör skillnadsbeloppet täckas av medel,

som anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Med hänsyn till

svårigheten alt, innan erfarenheter vunnits av jordanskaffningsverksamheten,

beräkna de erforderliga anslagsmedlens storlek vill jag såsom en provisorisk

anordning förorda, att anslaget lill premielån skall kunna utnyttjas för ifrå
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

dåvarande ändamål, varvid ur bokföringen bör kunna utläsas, i vilken utsträckning

anslaget disponeras för premielån och för täckning av underskott

å jordanskaffningsföretag. Detta anslag bör även tillgodogöras överskott, som

uppkommer när inkomsterna av ett jordanskaffningsföretag överstiga utgifterna

för företaget. Den av mig sålunda förordade anordningen synes komma

ganska nära riksräkenskapsverkets förslag i ämnet. Då jag utgår från att

den statliga jordanskaffningsverksamheten i stort sett icke skall gå med

förlust — jag bortser här från särskilda kolonisationsföretag i övre Norrland

— torde vid beräkningen av anslaget till premielån åtminstone icke för närvarande

någon större hänsyn behöva tagas till den utvidgning av anslagets

användning, som jag här förordat.

Med hänsyn dels till nödvändigheten att i nuvarande läge starkt begränsa

statsutgifterna och dels till den försiktighet, som särskilt vid stigande jordpriser

och byggnadskostnader bör iakttagas av jordbrukarna i avseende å

startande av jordbruksföretag, anser jag anslagsmedlen för premielån böra

väsentligt beskäras i förhållande till vad eljest skulle vara motiverat. Ur

nyssnämnda synpunkter har dispositionen av anslagsmedlen för innevarande

budgetår redan begränsats. Den odisponerade behållning, som på

grund härav eller av andra skäl kommer att finnas på premielånefonden

vid ingången av nästkommande budgetår, sannolikt mellan 100,000 och

200,000 kronor, kan i stället användas under budgetåret 1940/41. Såsom

nytt anslag till ifrågavarande ändamål för sistnämnda budgetår torde böra

anvisas 600,000 kronor. Anslagets beteckning torde böra förkortas till »premielån

till egnahemslåntagare m. m.».

Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga

jordbruk.

Enligt de nya grunder för egnahemsverksamheten, som antagits vid 1939

års lagtima riksdag, skall statsbidrag kunna beviljas till inlösen av vissa

byggnader i samband med utökning av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord.

Enligt dessa bestämmelser kan egnahemsnämnd, om vid förvärv av

tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden blir överflödig

för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig användning, bevilja

ägaren av det ofullständiga jordbruket, vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden

erhåller egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel, motsvarande

högst skillnaden mellan det värde, som kan antagas ha av köpeskillingen

för tillskottsjorden belöpt å byggnaden, samt det minskade värde,

byggnaden prövas ha erhållit under de efter tillskottsjordens sammanläggning

med den ursprungliga fastigheten inträdda förhållandena.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen framhållit, hurusom

det helt naturligt ställde sig vanskligt för styrelsen att, innan någon erfarenhet

vunnits med avseende å ifrågavarande verksamhet, uppskatta de anslagsmedel,

som kunde erfordras för ändamålet. I avbidan på sådan erfa
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

63

lenhet och då verksamheten icke torde kunna bedrivas i lull utsträckning redan

från början av nästa budgetår, har egnahemsstyrelsen ansett anslaget för

budgetåret 1940/41 icke böra bestämmas till högre belopp än 75,000 kronor.

Departementschefen.

Ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt är det av stor betydelse,

att komplettering av ofullständiga jordbruk främjas. Möjligheten att erhålla

statsbidrag till täckande av kostnader för byggnader, som bli överflödiga

vid sammanläggning av brukningsdelar, torde vara ägnad att i många

lall underlätta genomförandet av en dylik komplettering. Med hänsyn härtill

anser jag mig böra tillstyrka, att ett anslag av 75,000 kronor anvisas till

ifrågavarande ändamål för budgetåret 1940/41. Anslaget torde böra erhålla

karaktär av reservationsanslag.

Byggande av odlingsvägar.

Sedan för 1929 års riksdag framlagts förslag angående statsbidrag till byggande

av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna samt förslaget bifallits av

riksdagen (proposition nr 196, riksdagens skrivelse nr 226), har kungörelse

i detta ämne utfärdats den 14 juni 1929 (nr 171). Det huvudsakliga innehållet

i kungörelsen är följande.

Statsbidrag kan beviljas till byggande av väg till sådant odlingsområde i

Norrland och Dalarna, som med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och

övriga förhållanden finnes vara väl ägnat att användas till jordbruk och

framtida bebyggelse (nybyggesväg). Statsbidraget bör i allmänhet icke utgå

med mer än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för

väganläggningen och må ej för något fall bestämmas till högre belopp än som

motsvarar hälften av samma kostnad. Bidrag må ej utgå, med mindre vederbörande

landsting till byggande av nybyggesvägar anvisat medel, uppgående

till minst 15 procent av det belopp, som för ändamålet tilldelats länet

av statsmedel.

Statsbidrag beviljas av vederbörande länsstyrelse. Ansökning om statsbidrag

skall bland annat vara åtföljd av plan för väganläggningen med betänkande

och kostnadsförslag samt i förekommande läll bevis rörande delaktigheten

i den föreslagna vägens byggande ävensom beskrivning över odlingsområdet

och redogörelse för områdets tilltänkta användning för jordbruk

och framtida bebyggelse. Därjämte bör vid ansökningen fogas efter besiktning

utfärdat intyg av vederbörande hushållningssällskaps egnahemsnämnd

angående odlingsområdets lämplighet för jordbruk och framtida bebyggelse

ävensom angående behovet och nyttan av den föreslagna vägen. Därest icke

vid ansökningen fogats sådant intyg, skall länsstyrelsen inhämta yttrande i

ämnet från egnahemsnämnden.

Sedan plan för väganläggning av länsstyrelsen fastställts och statsbidrag

beviljats, skall länsstyrelsen med intressenterna avsluta kontrakt örn arbetets

utförande. I händelse avvikelse, ulan därtill erhållen tillåtelse, skett från

den fastställda planen för väganläggningen eller arbetet, utan av länsstyrelsen

medgivet anstånd med delsammas utförande, icke påbörjats eller blivit

fullbordat inom därför bestämda tider, äger länsstyrelsen, efter prövning i

varje fall, inställa utbetalning av statsbidraget, och skall, där länsstyrelsen

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

så påfordrar, utbetald del av bidraget jämte fem procent årlig ränta återbetalas

till länsstyrelsen. För fullgörandet av kontraktet ävensom för eventuell

återbäring av lyftade bidragsmedel jämte ränta skall ställas av länsstyrelsen

godkänd säkerhet. Innan statsbidrag utanordnas, skall länsstyrelsen ha

förordna! kontrollant för vägbyggnadsarbetet. Äro flera delaktiga i vägförelaget,

eller skall väg eljest framgå över annan än vägintressent tillhörig fastighet,

må statsbidrag ej utbetalas med mindre vägens byggande och delaktigheten

däri blivit bestämd genom lagakraftvunnen förrättning eller dom enligt

lagen örn enskilda vägar. Statsbidrag utbetalas i tre omgångar, allt efter

som arbetet fortskrider. Sista delen utbetalas, sedan arbetet blivit vederbörligen

avsynat och godkänt samt styrkt blivit, att vägens framtida underhåll

ordnats jämlikt bestämmelserna i lagen om enskilda vägar genom lagakraftvunnen

förrättning eller dom eller i dombok intagen förening mellan intressenterna.

Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts för länsstyrelsen,

skola bestridas eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.

På grundval av framställningar från länsstyrelserna i Norrland och Dalarna

avgiver egnahemsstyrelsen årligen förslag angående beräkningen av anslaget

till byggande av nybyggesvägar. Sedan riksdagen meddelat beslut i

ämnet, fördelar Kungl. Majit tillgängliga medel mellan de ifrågavarande

länen.

De av riksdagen anvisade anslagen lia för budgetåren 1929/30—1938/39

upptagits såsom reservationsanslag och bestämts till följande belopp, nämligen

för ett vart av budgetåren 1929/30—1931/32 till 50,000 kronor, för 1932/

33 till 40,000 kronor, för 1933/34 till 60,000 kronor, för vartdera av budgetåren

1934/35 och 1935/36 till 150,000 kronor, för 1936/37 till 100,000 kronor

samt för vartdera av budgetåren 1937/38 och 1938/39 till 150,000 kronor.

För budgetåret 1939/40 har till förevarande ändamål anvisats ett förslagsanslag

av 100,000 kronor. Riksdagen har medgivit, att Kungl. Majit må för

sistnämnda budgetår bevilja statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande

av statsbidrag av här förevarande art.

Med skrivelse den 10 juni 1939 har 1936 års egnahemsutredning framlagt

ett förslag, som avser omläggning i vissa hänseenden av bidragsverksamheten

för nybyggesvägar.

Utredningen har hänvisat till att byggandet av nybyggesvägar ingått såsom

ett led i statsmakternas åtgärder för att genom jordbruksnybildning främja

uppodlingen och bosättningen i landets norra delar, framför allt Västerbottens

och Norrbottens län. Emellertid hade de av 1939 års lagtima riksdag

beslutade grunderna för egnahemsverksamheten bland annat till innebörd

att jordbruksbildning på obruten mark framdeles i allmänhet icke skulle understödjas

utom möjligen i övre Norrland. Särskilt borde nykolonisation i

mer eller mindre ödebygdsbetonade trakter företagas allenast med största

varsamhet. Enligt vad egnahemsutredningen framhållit ställde den sålunda

ändrade inriktningen av egnahemsverksamheten frågan om fortsatt statsunderstöd

för byggandet av nybyggesvägar i ett nytt läge. Behovet av sådana

vägar bleve betydligt mindre än som från början räknats med. Å andra si
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130

65

dan förde det nyuppställda programmet för den framtida egnahemsverksamheten

med sig anspråk på andra vägar än nybyggesvägar, nämligen vägar för

möjliggörandet av förbindelser mellan tilläggsodlingar och de gårdar eller

byar, som dessa odlingar vore avsedda att tjäna. Utredningen har bland annat

anfört:

En intensifierad verksamhet för förstärkning av ofullständiga jordbruk är

förvisso betingad av att vägförbindelserna ordnas samtidigt med att odlingsmarkerna

utnyttjas för ändamålet. Visserligen kan enligt bestämmelserna

örn statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk kostnad för ägoväg

numera inräknas i kostnaderna för odling, som understödjes med nyodlingsbidrag.

Men bidrag utgår nied så pass litet belopp — högst 400 kronor

för hektar odlingsmark — att endast mycket obetydliga vägar kunna utföras

med stöd av sådant bidrag. Enligt egnahemsutredningens mening är det därför

en naturlig följd av egnahemsverksamhetens nyorientering, att anläggandet

av erforderliga odlingsvägar skall kunna understödjas med anlitande av

ifrågavarande anslag till nybyggesvägar. Detta bör även gälla vägar, som erfordras

för ett effektivt utnyttjande av redan verkställda tilläggsodlingar, i

den mån jordbrukarnas egna ekonomiska resurser äro otillräckliga för att

bekosta vägförbindelserna. Med sistberörda fall synas böra jämställas sådana,

där områdena icke blott blivit odlade utan tillika redan givit plats för

bebyggelse med självständiga jordbruk. Har bebyggelsen fått sådan omfattning

att vägförbindelsen är hänförlig till typen utfartsväg, kan visserligen

statsbidrag till densammas utförande erhållas i annan ordning, d. v. s. såsom

byggnadsbidrag till byggande av enskilda vägar i allmänhet. Där så icke är

förhållandet — och detta torde flerstädes förekomma — synes statens stöd

böra lämnas liksom till vanliga odlingsvägar.

En utvidgad användning av förevarande anslag i enlighet med vad utredningen

anfört synes även på ett följdriktigt sätt anpassa sig såsom en önskvärd

utbyggnad av statens understödjande verksamhet för vägväsendets utveckling,

innebärande att statsbidrag må lämnas även till vissa mindre vägföretag,

som icke kunna tilldelas bidrag i annan ordning.

I anslutning till det sålunda anförda har egnahemsutredningen föreslagit,

att statsbidrag må kunna tilldelas odlingsviig till sådant område, vilket med

hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden finnes vara

väl ägnat att användas för jordbruksändamål antingen i form av självständigt

jordbruk eller såsom tillskottsjord till ett eller flera befintliga ofullständiga

jordbruk.

Med hänsyn till att behovet av särskilda medel till nya odlingsmarker torde

bli mest framträdande i de norra landsdelarna med dessas större avstånd,

har egnahemsutredningen ansett bidragsverksamheten alltjämt liksom hittills

böra inskränkas till Norrland och Dalarna.

Beträffande organisationen av ifrågavarande bidragsverksamhet har egnahemsutredningen

anfört följande.

Liksom beträffande anläggning av enskilda utfartsvägar har bidragsverksamheten

för byggande av nybyggesvägarna hittills omhänderhafts av länsstyrelserna.

Genom den vid 1939 års riksdag beslutade bidragsverksamheten

för enskild väghållning har emellertid avsetts, att länsstyrelsernas befattning

med enskilda utfartsvägar skall upphöra och att beslutanderätten i hithörande

bidragslrågor eller beträffande byggnadsbidrag och underhållsbidrag

Bihang lill riksdagens protokoll 1!)''i0. 1 saini. Nr 130. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

till enskilda vägar i stället skall centraliseras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Innan sagda styrelse meddelar beslut i ärende rörande byggnadsbidrag,

är dock avsett, att yttrande om behovet av sådant bidrag skall infordras

från vederbörande länsstyrelse.

Om länsstyrelserna i fortsättningen skola handlägga frågor om statsbidrag

till byggande av odlingsvägar, kommer understödsverksamheten föiolullständiga

jordbruk att vara uppdelad på trenne länsorgan, nämligen —

förutom länsstyrelserna — hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna.

Egnahemsnämnderna skulle handha frågor om inköp av tillskottsjord jämte

den förstärkningsverksamhet, som må regleras genom premielån, länsstyrelserna

skulle handha frågor om vägförbindelser och hushållningssällskapen

åtminstone tillsvidare frågor örn uppodling m. m. En dylik splittrad

handläggning av sammanhörande frågor synes utredningsmännen icke vara

lämplig; tvärtom bör eftersträvas största möjliga enhetlighet och likformighet

vid handläggningen av ifrågavarande spörsmål, vilket uppenbarligen

skulle underlättas, om dessa vägärenden kunde anförtros antingen hushållningssällskapen

eller egnahemsnämnderna.

Vid ett sådant övervägande kan såsom stöd för den meningen, att nu förevarande

vägfrågor böra handläggas av hushållningssällskapen, åberopas, att

det tillkommer sällskapen att taga befattning med sådana ägovägar, som utföras

med statsbidrag för nyodling till förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Emellertid äro åsyftade vägföretag av sådan obetydlig omfattning att

de näppeligen förtjäna hänsynstagande i detta sammanhang och detta så

mycket mindre som hushållningssällskapens fortsatta befattning med ifrågavarande

bidragsverksamhet närmast betraktats såsom ett provisorium tills

densamma kommer att överflyttas på egnahemsorganen. Det synes utredningsmännen

vara mest ändamålsenligt, att bidragsverksamheten för odlingsvägar

uppdrages åt de statliga egnahemsnämnderna under uppsikt och

kontroll av egnahemsstyrelsen. Eftersom speciell expertis i vägbyggnadsfrågor

saknas inom egnahemsorganisationen men sådan understundom kan

vara behövlig, särskilt i fråga om mera betydande vägföretag, synes möjlighet

böra beredas egnahemsorganen att i erforderlig utsträckning anlita biträde

av de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda länsschaktmästana

för bidragsverksamheten till enskild väghållning. Med hänsyn till att

sådana odlingsvägar, som motsvara nuvarande nybyggesvägar, i vissa gränsfall

kunna i stället tänkas vara hänförliga till utfartsvägar, vartill byggnadsbidrag

kan erhållas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och för vinnande

av planmässighet i statens stödverksamhet i fråga om enskilda vägföretag,

torde det vara lämpligt, att kontakt upprätthålles mellan egnahemsorganen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessutom torde det beträffande

vissa vägföretag vara lämpligt, att egnahemsnämnderna, innan beslut

meddelas på ansökning om bidrag, införskaffa yttranden från såväl länsstyrelsen

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Enligt vad utredningen sålunda anfört borde beslutanderätten beträffande

statsbidrag till odlingsvägar, varom här vore fråga, tillkomma vederbörande

statliga egnahemsnämnd. Klagan över egnahemsnämnds beslut borde kunna

i vanlig ordning föras hos egnahemsstyrelsen.

Beträffande villkoren och bestämmelserna i övrigt har egnahemsutredningen

icke funnit anledning till andra jämkningar i vad nu gäller örn statsbidrag

till byggande av nybyggesvägar än som ansetts påkallade för åvägabringande

av önskvärd överensstämmelse med bidragsverksamheten för byg
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

67

gande av enskilda vägar i allmänhet. Utredningen har hänvisat till att bidrag

för sistnämnda ändamål enligt 1939 års riksdags beslut vore avsett

att utgå med högst 50 procent av beräknade anläggningskostnader. Det

tidigare stadgade villkoret, att samtidigt skulle lämnas bidrag, motsvarande

minst 15 procent av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting,

kommun eller annan icke-sakägare, hade upphävts. Enligt utredningens

mening syntes skäl ej heller föreligga att bibehålla ifrågavarande villkor om

landstingsbidrag, när det gällde odlingsvägar. Detta villkor borde sålunda

hädanefter ej uppställas. Med hänsyn till den härav föranledda minskningen

i bidragshjälpen och till att bidragen vore avsedda för småbrukare,

som vanligen hade en ganska svag ekonomisk ställning, ansåge utredningen

nödvändigt, att statsbidraget icke tillmättes alltför knappt. Liksom förstärk - ningsbidragen i övrigt för ofullständiga jordbruk finge utgå med intill 60

procent av den beräknade kostnaden för företaget, torde nu ifrågavarande

vägbyggnadsbidrag böra utgå enligt samma maximering.

Enligt vad utredningen slutligen framhållit, syntes utvidgningen av anslagets

användning till att avse odlingsvägar och det alltmer framträngande

behovet av de ofullständiga jordbrukens förstärkning komma att medföra

ökade krav på bidrag. Liksom hittills torde fördelningen av tillgängligt anslag

mellan länen böra ankomma på Kungl. Majit efter förslag av egnahemsstyrelsen.

I detta sammanhang må nämnas att, sedan egnahemsutredningen avgivit

sitt betänkande angående statsbidrag till odlingsvägar, vissa författningar

utfärdats av intresse för frågans bedömande, nämligen kungörelsen den 30

juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk m. m., kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 359) angående statsbidrag

till enskild väghållning samt lagen den 3 september 1939 (nr 608) om

enskilda vägar.

Yttranden över egnahemsutredningens förslag ha inhämtats från statskontoret,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen efter hörande av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de norrländska länen och Kopparbergs

län, egnahemsstyrelsen efter hörande av hushållningssällskapens

egnahemsnämnder i samma län, ävensom länsstyrelserna och landstingens

förvaltningsutskott i samma län.

Den av egnahemsutredningen föreslagna utvidgningen av bidragsverksamheten

till nybyggesvägar till att avse odlingsvägar har tillstyrkts i alla

yttranden utom det av lantbruksstyrelsen avgivna.

Lantbruksstyrelsen har ansett någon ändring av gällande bestämmelser

angående bidrag till nybyggesvägar icke vara av förhållandena påkallad och

har uttalat sig för att statens medverkan till anläggandet av odlingsvägar

ordnas i samband med bidragsverksamheten till torrläggningsföretag. Utredning

rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna för ett torrläggningsföretag

borde sålunda innefatta undersökning av frågan, huruvida sådant

bidrag jämväl borde utgå till erforderlig odlingsväg till företaget. Lant
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

bruksstyrelsen bär, under erinran om vad styrelsen i tidigare sammanhang

anfört i förevarande frågor, framhållit följande fördelar, som skulle följa

med den av styrelsen förordade anordningen.

Kungl. Majit och vederbörande myndighet bleve i tillfälle att omedelbart

och i sammanhang med torrläggningsärendet göra etl bedömande av det berättigade

i tilldelningen av statsbidrag till dylikt vägbygge. Härför erforderliga

handlingar och ritningar skola under aila förhållanden upprättas i samband

med utredningen rörande torrläggningen, varför desamma finnas genast

tillgängliga för en undersökning i nämnda avseende. För erhållande avstatsbidrag

till torrläggningsarbetet gällande villkor och bestämmelser böra

i allt väsentligt kunna tillämpas på vägbyggnaden. Detta gäller även ordningen

för avslutande av kontrakt mellan myndigheten och vederbörande

intressenter, utbetalning av beviljade bidrag samt kontroll över arbetets utförande

och framtida underhåll m. m. I den mån vid behandlingen i lantbruksstyrelsen

av dessa ärenden erfordras samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

kan detta utan svårighet åstadkommas, då dylikt samarbete

redan länge varit ordnat beträffande andra av torrläggningsverksamheten

berörda vägfrågor.

Skulle å andra sidan frågan om statsbidrag till odlingsvägar lösas enligt

föreliggande förslag genom anvisande av ett nytt anslag och upprättande

av en särskild, relativt omfattande organisation, skulle därmed tydligen följa

onödig omgång med ärendenas handläggning och avsevärt dubbelarbete. Vederbörande

egnahemsnämnd kunde visserligen från lantbruksstyrelsen eller

från torrläggningsföretagets intressenter införskaffa för prövning av bidragsfrågan

erforderliga uppgifter, beskrivningar och redogörelser m. m. Då emellertid

dessa handlingar och ritningar väl få antagas skola förvaras hos egnahemsnämnden.

bleve intressenterna likväl betungade med kostnader för anskaffande

av ytterligare ett exemplar av desamma. Särskilda kontraktshandlingar

skulle upprättas, varjämte anstalter skulle träffas för utbetalning av

statsbidragen och kontroll av arbetet m. nr., allt utöver och oberoende av fullständigt

enahanda åtgärder för själva torrläggningsföretaget.

Härtill komma ytterligare omständigheter, vilka synas lantbruksstyrelsen

vara av särskilt allvarlig art. För en understödsverksamhet av ifrågavarande

slag måste det anses nödvändigt, att prövningen av ansökningar om statsbidrag,

i vad beträffar såväl den ifrågasatta vägens karaktär som kostnaderna

för väganläggningen m. m., kommer att i de olika landsdelarna ske efter

fullt enhetliga linjer. Det lärer knappast kunna förväntas, att så kan bliva

fallet, när varje egnahemsnämnd skulle äga att självständigt besluta i dessa

frågor. Slutligen synes den omständigheten, att enligt vad i det följande

anföres den av egnahemsutredningen förordade anordningen icke erbjuder

någon möjlighet att från statens sida beivra eventuell försummelse av underhållet

av väg, vara så mycket mer betänklig, som vägbyggnaden kan komma

att ingå som ett led i ett torrläggningsföretag och frågan om underhållet av

övriga till företaget hörande arbeten är genom särskilda, i vattenlagen införda

bestämmelser på ett från statens synpunkt betryggande sätt ordnad.

Beträffande odlingsväg till markområde, som redan är effektivt torrlagt,

bör bidragstilldelningen likaså kunna ske med anlitande av statens avdikningsanslag.

Detsamma bör gälla även för det fall — något som emellertid

sällan kan tänkas förekomma — att med hänsyn till markområdets natur

särskilda åtgärder för dess torrläggning icke äro påkallade. Härvid skulle

i tillämpliga delar gälla vad här föreslagits beträffande vägbyggnad i samband

med torrläggningsföretag.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

69

Beträffande organisationen av ifrågavarande bidragsverksamhet ha i åtskilliga

yttranden betänkligheter framförts mot att verksamheten föreslagits

skola handhavas av egnahemsnämnderna.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — i viss

anslutning till vad som anförts av lantbruksstyrelsen — framhållit, att bland

åtgärderna för ett odlingsområdes iståndsättande för jordbruksändamål, nämligen

vattenavledning, odling, avdikning och väganläggning, den sistnämnda

icke hade större betydelse än de övriga samt att väganläggning till ett odlingsområde

lämpligen borde planläggas i samband med områdets torrläggning.

Då så vore, syntes nu ifrågasatta åtgärder för understödjande av tillkomsten

av odlingsvägar böra handhavas av samma organ, som omhänderhade

de statliga åtgärderna i övrigt för befrämjande av tillkomst eller förbättring

av jordbruksjord, nämligen centralt lantbruksstyrelsen och lokalt

lanlbruksingenjörerna — för planläggningar — eller hushållningssällskapen,

alltefter som ett företag bestode av vattenavledning med därpå följande odling

eller av odling med tillhörande vattenavledning genom mindre avloppsdikesföretag

samt avdikning ävensom i andra fall. Förvaltningsutskottet har

vidare gentemot förslaget om bidragsverksamhetens överflyttande till egnahemsnämnderna

invänt, att utskottet förutsatte att egnahemsverksamhelen

liksom hittills komme att beröra endast en liten obetydlig del av hela jordbruksfastighetsstocken.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har biträtt förvaltningsutskottets

yttrande.

I samma riktning ha även uttalat sig länsstyrelsen, förvaltningsutskottet och

egnahemsnämnden i Kopparbergs län. I dessas yttranden har bland annat

understrukits, att odlingsvägar och nyodlingar oftast planerades samtidigt

och att det därför förefölle olägligt att vederbörande skulle behöva anlita

olika förmedlingsorgan vid sökande av bidrag till sådana arbeten. Vidare

syntes det ur både allmän och enskild synpunkt vara av betydelse, att den

institution, som komme att behandla ärenden om odlingsvägar, även bereddes

möjlighet att odlingstekniskt undersöka, huruvida sträckningen av en

begärd odlingsväg kunde och borde påverkas av andra, i närheten belägna

odlingsmöjligheter, och att beakta detta vid avtals uppgörande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har hänvisat till att det vöre en allmän

uppfattning bland jordbrukarna, att egnahemsnämnderna representerade bildandet

av egnahem, bostadsförbättring och tillkomsten av mindre nya jordbruk.

Det vore under sådana förhållanden ingen anledning att för prövningen

av dessa frågor anlita egnahemsnämnderna framför hushållningssällskapen.

Hade däremot avsikten icke varit att särskilt tillgodose jordbruksintresset,

måste länsstyrelsen, trots att länsstyrelsen därvid talade i egen sak, uttryckligen

betona att länsstyrelserna besutte större administrativ förfarenhet i

handläggning av vägärenden än egnahemsnämnderna.

För den uppfattningen, att länsstyrelserna skulle äga större förutsättningar

än egnahemsnämnderna alt handhava ifrågavarande bidragsverksamhet, lia

även uttalat sig Norrbottens och Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Väster
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

bottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt Västernorrlands låns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd, varjämte även

statskontoret ifrågasatt, om icke bidragsverksamheten borde handhavas av

länsstyrelserna. I ett par av nu nämnda yttranden har förordats, att länsstyrelserna

borde vid avgörandet av förevarande frågor samråda med hushållningssällskapen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort gällande,

att egnahemsnämnderna alldeles saknade tillgång till den fackkunskap,

som länsstyrelserna ägde tillgång till. När det därjämte i praktiken

ofta bleve fråga att vägen berörde flera markägare och laga förrättningar

sålunda måste hållas, syntes det synnerligen opraktiskt att uppdraga beviljandet

av ifrågavarande bidrag till egnahemsnämnderna. Därjämte måste

bemärkas att beviljande av statsbidrag till flera vägföretag av olika natur

men berörande samma trakt lätt kunde ifrågakomma, om flera myndigheter

skulle handlägga sådana ärenden. Dessutom torde egnahemsnämnderna ändock

få så många arbetsuppgifter, att de hade nog därav utan att övertaga

föreslagen verksamhet, vilken för dem måste vara främmande. Bidragsverksamheten

borde anförtros länsstyrelserna, som bland annat från handläggningen

av ärenden angående nybyggesvägar m. fl. hade en god erfarenhet

av förevarande arbetsuppgifter och jämväl eljest måste anses mer lämpade

därför än egnahemsnämnderna.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida de statliga egnahemsnämnderna

bomme att äga tillräckliga förutsättningar för bedömandet av de

frågor av vägteknisk natur, som uppkomme vid prövningen av förevarande

ärenden, särskilt som det av principiella skäl knappast syntes vara att förorda,

att sådana primära organisationer som egnahemsnämnderna skulle äga

rätt att inhämta yttranden från länsstyrelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vissa skäl syntes därför enligt statskontorets mening kunna anföras

för att länsstyrelserna alltjämt skulle bibehållas vid prövningen av

ifrågavarande statsbidrag.

Enligt vad Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anfört, borde, därest här ifrågavarande vägärenden ej kunde inrangeras i

gällande bestämmelser angående statsbidrag till enskilda utfartsvägar, den

tekniska granskningen av de erforderliga vägplanerna lämpligast utföras av

respektive vägingenjörer och schaktmästare, den jordbruksekonomiska och

odlingstekniska granskningen verkställas genom hushållningssällskapen samt

beslutanderätten utövas av länsstyrelserna.

Våg- och vattenbgggnadsstgrelsen har hänvisat till att det ofta kunde bli

vanskligt att bedöma, huruvida viss väg skulle utföras såsom enskild väg eller

såsom nyodlingsväg samt att det kunde ifrågakomma, att en odlingsväg föresloges

till utförande i omedelbar närhet av tidigare ifrågasatt enskild utfartsväg.

Med hänsyn härtill syntes det vara av vikt, att vederbörande anslagsgivande

myndighet vore skyldig att alltid införskaffa yttrande från väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen har förklarat sig intet ha att erinra mot

att av styrelsen anställda länsschaktmästare, särskilt i fråga om mera bety
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

71

dande vägförelag, finge av egnahemsnämnderna anlitas såsom sakkunniga.

Styrelsen har biträtt egnahemsutredningens förslag, att bidragsverksamheten

borde tillkomma egnahemsnämnderna.

Till stöd för sitt tillstyrkande av förslaget örn bidragsverksamhetens överflyttande

på egnahemsnämnderna har egnahemsstyrelsen bland annat anfört

:

Vid behandlingen av frågor örn statsbidrag bör huvudsynpunkten vara,

om det område, för vilket väganläggningen tillkommer, är lämpligt såsom

odlingsmark. Örn något trafikspörsmål i egentlig mening är det här alltså

icke fråga. Ej heller bör vid bidragstilldelningen i första hand tagas hänsyn

till arbetslöshetssynpunkter. Handhavandet av bidragstilldelningen bör åläggas

organ, som besitta sakkunskap på jordbruksområdet. Ett avgörande

skäl för att anförtro verksamheten åt egnahemsnämnderna synes vara, att

dessa nämnder skola lämna sin medverkan vid förvärv av tillskottsjord till

ofullständiga jordbruk. Det bör för övrigt uppmärksammas, att länsstyrelserna

enligt hittills gällande föreskrifter haft att i vissa hänseenden införskaffa

yttranden i frågor örn statsbidrag till nybvggesvägar från egnahemsnämnderna

men däremot icke från hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Såsom egnahemsutredningen förordat, böra egnahemsnämnderna i erforderlig

utsträckning anlita biträde av de hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anställda länsschaktmästarna och bör även i övrigt kontakt upprätthållas

mellan egnahemsorganen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det

torde vara att förorda, att yttrande i vissa fall — men icke under alla förhållanden

— inhämtas från vederbörande länsstyrelse. Detta kan vara motiverat

med hänsyn till länsstyrelsernas allmänna överblick över väg- och

andra förhållanden inom länen.

Förslaget örn höjning av maximum för statsbidraget från 50 till 60 procent

av kostnaderna för vägföretaget har tillstyrkts i så gott som alla yttranden.

Delta förslag har emellertid avstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statskontoret, vilka ansett maximum för ifrågavarande statsbidrag böra

vara detsamma som för bidrag till enskild väg eller 50 procent av kostnaderna.

Sistnämnda ämbetsverk har även hänvisat till att exempelvis nyodlingsbidragen

maximerats, förutom till 60 procent av kostnaderna för nyodlingen,

till visst belopp för hektar jord, vilken begränsning icke syntes kunna erhålla

någon motsvarighet i fråga örn bidrag till odlingsväg. Detta förhållande

syntes tala för en lägre procentuell gräns än som föreslagits.

Ä andra sidan har Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framhållit

önskvärdheten av alt statsbidrag vid särskilt svåra förhållanden kunde

utgå med 75 procent av kostnaderna. Utskottet har hänvisat till de höga skatterna,

arbetslösheten och befolkningsförhållandena inom länet.

Mot förslaget om borttagande av det nuvarande villkoret för statsbidrag,

att bidrag även lämnas av vederbörande landsting, lia inga erinringar framförts

i de avgivna yttrandena.

Bland uttalanden av mera allmän innebörd må i övrigt framhållas följande.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ifrågasatt,

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

om icke även bidrag, som utginge för väganläggning, beslutad vid laga skifte,

borde utgå ur anslag för odlingsvägar. I detta hänseende har egna!länsstyrelsen

framhållit, att en dylik reform i varje fall icke borde komma till

genomförande i nuvarande läge, då jorddelningslagstiftningen vore föremål

för revision.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat

till att gällande kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av

ofullständiga jordbruk m. m. såsom villkor för bidrag föreskriver, att det

av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i förekommande

fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,

icke överstiger tjugu hektar. Utskottet har ifrågasatt, om ej en motsvarande

bestämmelse borde införas bland villkoren för statsbidrag till odlingsvägar.

Lantbruksstyrelsen har gjort gällande, att frågan om det framtida underhållet

av med statsbidrag utförd vägbyggnad icke i utredningens förslag erhållit

en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande lösning. I detta förslag

angiven ordning för underhållet innefattade nämligen allenast en reglering av

underhållsskyldigheten de olika deltagarna i företaget emellan. Däremot erbjöde

densamma icke någon möjlighet att från statens sida beivra eventuell försummelse

av underhållet. Detta syntes så mycket mer betänkligt, som vägbyggnaden

kunde komma att ingå som ett led i ett torrläggningsföretag och

frågan om underhållet av övriga till företaget hörande arbeten vore genom

särskilda, i vattenlagen införda bestämmelser ordnad på ett från statens synpunkt

betryggande sätt. Även Västernorrlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och egnahemsnämnd ha efterlyst bestämmelser örn underhållet

av odlingsväg, som flera sakägare komma att utnyttja.

I ett av Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och.

egnahemsnämnd åberopat yttrande av en konsulent hos sällskapet har framhållits,

att upprättandet av plan, betänkande och kostnadsförslag för väganläggningar

i och för sökande av statsbidrag till nybyggesvägar inom länet i

stor utsträckning anförtrotts åt lantmätare men i en hel del fall utförts av

personer, som av resultatet att döma ej vore kompetenta att utföra sådana

förrättningar. Föreskrift borde meddelas, att plan, betänkande och kostnadsförslag

skulle vara uppgjort av lantmätare eller annan person, som av

egnahemsnämnden förklarats kompetent därtill. I samma yttrande har erinran

framställts mot att det ej vore föreskrivet, vem som skulle gälda kostnaden

för utsedd kontrollant, vilken i regel icke vore i egnahemsnämndens

tjänst. Egnahemsstyrelsen har med anledning av förstnämnda

erinran fäst uppmärksamheten på att enligt den lag om enskilda vägar,

vilken antagits vid 1939 års riksdag, anläggandet av väg, som byggdes över

annan fastighets område, skulle föregås av särskild förrättning i enlighet med

t öreskrifterna i nämnda lag. I övrigt ankomme det uppenbarligen på egnahemsnämnden

att bedöma, örn planen för väganläggningen med betänkande

och kostnadsförslag upprättats av kompetent person. Beträffande frågan,

om egnahemsnämnd eller bidragstagare borde bestrida ersättningen till kon
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

73

trollant för vägbyggnadsarbete, bar egnahemsstyrelsen som sin mening uttalat,

att egnahemsnämnderna borde ha att bekosta utgifter av ifrågavarande

slag.

I sin skrivelse den 29 augusti 1939 angående anslagsberäkningar för budgetåret

1940/41 har egnahemsstyrelsen föreslagit, att sammanlagda beloppet

för beviljande av statsbidrag till odlingsvägar för budgetåret 1940/41 måtte t

maximeras till 250,000 kronor samt att för ifrågavarande ändamål måtte anvisas

ett förslagsanslag av 200,000 kronor. Vid egnahemsstyrelsens skrivelse

ha fogats framställningar från länsstyrelserna i Norrland och Dalarna om anslag

till ett belopp av tillhopa omkring 350,000 kronor.

Departementschefen.

Såsom jag vid anmälan av egnahemspropositionen till 1939 års lagtima

riksdag framhållit, bör egnahemsverksamheten framdeles icke i lika hög

grad som tidigare vara inriktad på nykolonisation. I stället bör en annan

uppgift träda i förgrunden, nämligen sådan komplettering av ofullständiga

jordbruk med tillskottsjord, att bärkraftiga jordbruk skapas. Såsom ett led

i åtgärderna för främjande av denna komplettering bör, såsom egnahemsutredningen

föreslagit, statsbidrag kunna utgå till byggande av odlingsvägar

vilka, där det ej kan undvikas att tillskottsjordarna komma att ligga på något

avstånd från gårdarna, erfordras för förbindelsen mellan ägolotterna. Då

behovet av statsbidrag till sådana vägar kan antagas göra sig huvudsakligen

gällande i Norrland och Dalarna, biträder jag utredningens förslag, att ifrågavarande

bidragsverksamhet inskränkes till nämnda landsdelar.

Egnahemsutredningens förslag innebär, att de nuvarande reglerna för statsbidrag

till nybyggesvägar, med vissa ändringar, skola erhålla tillämpning

jämväl i fråga örn vägar, som nyss avsetts. Lantbruksstyrelsen har däremot

uttalat sig för att bidragsgivningen till sistnämnda vägar skall inordnas i bidragsverksamheten

till understödjande av torrläggningsföretag. Såsom ett

tredje alternativ har antytts, att statsbidrag till här avsedda odlingsvägar

skulle utgå efter de vanliga reglerna för bidrag till enskild väghållning. För

min del anser jag övervägande skäl tala för att, liksom hittills bidragsgivningen

till nybyggesvägar utgjort en självständig bidragsform vid sidan av

understödjandet av torrläggningsföretag och av enskild väghållning, så blir

fallet även sedan verksamheten utvidgats till att avse förbindelsevägar av nu

ifrågavarande art.

Den bidragsverksamhet, som nu utövas till förmån för nybyggesvägar, har

handhafts av länsstyrelserna. Detsamma har tidigare varit förhållandet med

statsbidragen till enskilda vägar. Emellertid har sistnämnda bidragsgivning

från och med den 1 juli 1939 överflyttats från länsstyrelserna till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Med utgångspunkt härifrån har egnahcmsutredningen

ansett länsstyrelserna framdeles icke heller böra lia hand örn beviljandet

av bidrag till odlingsvägar. Utredningen har föreslagit, alt detta arbete

uppdrages åt de statliga egnahemsnämnderna. I en del yttranden har

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

emellertid i stället förordats, antingen att bidragsverksamheten bibehålies

hos länsstyrelserna eller att densamma, liksom torrläggningsverksamheten,

lägges hos lantbruksstyrelsen eller ock uppdrages åt hushållningssällskapen.

Med hänsyn till att det kommer att åligga egnahemsorganen såsom en av deras

viktigaste uppgifter att medverka vid kompletteringen av ofullständiga

jordbruk med tillskottsjord och då bidragsgivningen till odlingsvägar har ett

'' nära samband med denna kompletteringsverksamhet men däremot icke avser

ett kommunikationsändamål i egentlig mening, delar jag egnahemsutredningens

uppfattning, att arbetet härmed lämpligast bör åläggas egnahemsnämnderna.

Dessa böra i erforderlig utsträckning få anlita biträde av de

hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anställda länsschaktmästarna. Av skäl,

som anförts av nyssnämnda styrelse, böra egnahemsnämnderna i varje särskilt

bidragsärende införskaffa yttrande från styrelsen. Nämnderna böra

även, i den mån det finnes lämpligt, samråda med länsstyrelserna och vederbörande

kommuner. De från ett par håll framförda principiella betänkligheterna

mot att egnahemsnämnderna såsom primära organ inhämta yttranden

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna finner jag

såtillvida mindre bärande, som dessa yttranden komma att till stor del erhålla

karaktär av upplysningar rörande förhållanden, vilka böra beaktas av

egnahemsnämnderna vid sidan av de jordbruksekonomiska överväganden,

som närmast ankomma på nämnderna.

Det för statsbidrag till nybyggesvägar hittills gällande villkoret, att bidrag

även skall lämnas av vederbörande landsting, synes i enlighet med vad allmänt

förordats böra borttagas.

Av egnahemsutredningen föreslagen höjning av maximibeloppet för statsbidrag

till 60 procent av kostnaderna för vägföretag kan jag icke förorda.

Liksom gäller i fråga örn enskilda vägar i allmänhet bör statsbidrag till odlingsvägar

ej kunna beviljas till högre belopp än 50 procent av kostnaderna.

Vad i ett par yttranden anförts rörande behovet av garantier för att vägföretag

planläggas på ett tillfredsställande sätt och för att vägar, vartill statsbidrag

utgått, framdeles underhållas, synes mig icke motivera strängare bestämmelser

härutinnan än de nu gällande. Klart är emellertid, att egnahemsnämnderna

böra ägna uppmärksamhet åt förevarande förhållanden. I

detta sammanhang vill jag understryka angelägenheten av att egnahemsnämnderna

överhuvud taget vaka över att de statliga bidragsmedlen verkligen

komma till avsedd nytta.

Uppkommande kostnader för kontroll över vägbyggen böra, i enlighet med

vad egnahemsstyrelsen föreslagit, bestridas av egnahemsnämnderna.

I överensstämmelse med de grunder, som angivits i det föregående, har

upprättats ett utkast till kungörelse angående statsbidrag till byggande av

odlingsvägar i Norrland och Dalarna, vilket utkast torde få fogas som bilaga

till statsrådsprotokollet (Bilaga A).

Tillgängliga anslagsmedel torde årligen, efter förslag av egnahemsstyrelsen,

böra av Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika länen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

75

Genomförandet av de nya bestämmelserna i fråga om bidrag till odlingsvägar,

vilka bestämmelser böra gälla från och med den 1 juli 1940, torde

framdeles medföra ökat behov av anslagsmedel. Emellertid anser jag bidragsverksamheten,

med hänsyn till nuvarande tidsläge och i avbidan på

erfarenheter av de nya bestämmelserna, under budgetåret 1940/41 böra hållas

inom relativt snäva gränser. Kungl. Majit torde sålunda böra inhämta riksdagens

medgivande, att för nästa budgetår må beviljas statsbidrag intill ett

belopp av 125,000 kronor. Ett förslagsanslag av 100,000 kronor torde böra

anvisas för ändamålet.

Egnahemslånefonden.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts ha vid 1939 års lagtima riksdag

beslut fattats om ändrade grunder för utlåningen till förvärv av egnahem.

De nya grunderna äro avsedda att tillämpas från och med den 1 juli 1940.

Enligt dessa grunder skola från egnahemslånefonden utlämnas jordbrukslån,

skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk ävensom

egnahemsstatslån till låneförmedlare.

Riksdagen plägar för varje kalenderår fastställa visst maximibelopp, till

vilket den nya utlåningen från egnahemslånefonden högst får uppgå under

året. För vartdera av kalenderåren 1938 och 1939 har ifrågavarande maximibelopp

varit fastställt till 22,000,000 kronor. För första halvåret 1940

— då de gamla lånebestämmelserna fortfarande tillämpas — har utlåningsbeloppet

bestämts till högst 11,000,000 kronor, fördelade i samma proportion

som förut tillämpats eller med 7,250,000 kronor på jordbrukslägenheter och

3,750,000 kronor på bostadslägenheter. Kungl. Majit har emellertid rätt att,

därest förhållandena giva anledning därtill och i den mån det kan ske utan

förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål, taga i anspråk större belopp

för bostadslägenheter än det sist angivna.

Kapitaltillskott ha anvisats till egnahemslånefonden, i den mån det varit

erforderligt för utlåningen. Med hänsyn till behållningen å fonden har något

kapitalökningsanslag icke behövt anvisas för budgetåret 1939/40.

Beträffande anslagsbehovet för budgetåret 194 0/4 1 har egnahemsstyrelsen

i skrivelse den 29 augusti 1939 hänvisat till att de enligt

de nya grunderna för egnahemsverksamlieten gällande förhöjningarna av

värdemaxima för egnahemsfastigheter och av belåningsprocenten för jordbruksegnahem

syntes medgiva en ganska väsentlig ökning av de genomsnittliga

lånebeloppen. Men å andra sidan torde den nyöppnade möjligheten att

placera bottenkredit i egnahemsfastigheter hos annan långivare än staten

medföra minskade krav på lånemedel från fonden. Det syntes icke vara

möjligt alt verkställa några närmare beräkningar rörande storleken av erforderligt

utlåningsbelopp. Med ledning av sin kännedom örn egnahemsverksamlieten

ville styrelsen föreslå, alt maximum för det årliga utlåningsbcloppet

bestämdes till 25,000,000 kronor. Till detta belopp hade också utlå
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ningsbehovet på sin tid uppskattats av 1936 års egnahemsutredning. Beloppet

syntes böra fördelas med 15,000,000 kronor på jordbruksfastigheter och

10,000,000 kronor på bostadsfastigheter, med rätt dock för Kungl. Maj:t att,

därest förhållandena skulle därtill giva anledning, medgiva jämkning i sagda

fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter. Enligt vad egnahemsstyrelsen

vidare anfört, syntes framdeles icke tillräcklig anledning finnas att,

såsom hittills, anknyta maximeringen av årsutlåningen till kalenderår, utan

syntes densamma i stället böra hänföras till budgetår.

Egnahemsstyrelsen har beträffande kapitaltillgången å egnahemslånefonden

verkställt följande beräkningar:

Enligt uppgift från statskontoret förefanns den 1 juli 1939 en kassabehållning

i fonden av omkring 16,000,000 kronor. I fondens för innevarande

budgetår disponibla kapital ingå vidare påräkneliga inbetalningar å egnahemsstatslån,

vilkas belopp äro beroende av omfattningen av dels ordinarie

samt dels extra kapitalavbetalningar å egnahemslån eller återbetalningar av

lånen i deras helhet. Det torde kunna beräknas, att sålunda ett belopp av

omkring 10,000,000 kronor inflyter till fonden under våren 1940. För budgetåret

1939/40, för vilket år intet kapitalökningsanslag anvisats, skulle följaktligen

finnas disponibelt ett kapital av 26,000,000 kronor. Då enligt uppgift

egnahemslåneförmedlarna den 1 juli 1939 innehade en kapitalbehållning

av 1,275,000 kronor och beräknat sina utbetalningar till egnahemslåntagarna

under sagda budgetår till 14,200,000 kronor, skulle låneförmedlarna

under denna tid behöva ur fonden uttaga omkring 13,000,000 kronor. Vid

ingången av budgetåret 1940/41 skulle i enlighet med de nu gjorda beräkningarna

i fonden finnas en behållning av 13,000,000 kronor. Räknas vidare

med kapitalinbetalningar under sistnämnda budgetår å 10,000,000 kronor,

skulle för samma budgetår ett belopp av 23,000,000 kronor bliva disponibelt

för utbetalningar. Detta belopp synes bliva tillräckligt för utlåningen

under budgetåret.

På grund av vad sålunda anförts har egnahemsstyrelsen icke funnit erforderligt,

att något kapitalökningsanslag anvisas för budgetåret 1940/41.

Enligt de vid 1939 års lagtima riksdag antagna grunderna för egnahemsverksamheten

skall i fråga örn räntan å egnahemslån gälla, att

jordbrukslån, skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk

samt egnahemsstatslån, som beviljas efter de nya bestämmelsernas

ikraftträdande den 1 juli 1940, skola förräntas efter fast vid lånets beviljande

bestämd räntefot, vilken fastställes av Kungl. Majit och icke må understiga

medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre

budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av

en fjärdedels procent.

Beträffande egnahemslån, som beviljats före nyssnämnda tidpunkt, gäller

efter år 1934 vidtagna ändringar, att räntan före amorteringsskyldighe.

tens inträde utgör 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån

samt därefter — då räntan å amorteringsdelen ingår i en till årligen lika

belopp fastställd annuitet — dels å lånets stående del 4 procent vid jordbrukslån

och 4.5 procent vid bostadslån och dels å amorteringsdelen 3.6 procent

vid jordbrukslån och 4 procent vid bostadslån. Emellertid har enligt

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 130.

77

kungörelse den 18 juni 1937 (nr 391) räntan å den stående delen av lån, som

beviljats år 1920 eller senare och för vilka amorteringsskyldighet inträtt,

tillfälligt för åren 1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån

och till 4 procent för bostadslån.

Enligt vad som framgår av 1939 års proposition i egnahemsfrågan hade

chefen för finansdepartementet för avsikt att igångsätta en utredning rörande

förräntningen av de statliga lånefonderna, varvid komme att undersökas

möjligheten av en nedsättning av räntorna å lån från dessa fonder.

Med hänsyn härtill föreslogs icke i propositionen någon ändring beträffande

ränteberäkningen för egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940.

Det förordades, att räntorna å dylika lån bestämdes skola för år 1940 utgå

efter samma räntesats som provisoriskt varit fastställd för år 1939 eller 3.6

procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån. Emellertid biträdde

icke riksdagen den i propositionen föreslagna utsträckningen av dåvarande

provisorium; bestämmandet av räntan för år 1940 å de äldre egnahemslånen

borde kunna anstå till 1940 års riksdag.

I skrivelse den 2 mars 1940 ha sakkunniga, vilka tillkallats för utredning

rörande räntan å lån från statens utlåningsfonder, hänvisat till att en tilllämpning

av de vid 1939 års lagtima riksdag beslutade grunderna för förräntning

av egnahemslån skulle, om medelräntan för statens obligationsupplåning

under åren 1936—1939 lades till grund för ränteberäkningen, leda till

att räntan å de egnahemslån, som utlämnades under budgetåret 1940/41,

inklusive förvaltningsbidrag, komme att understiga 3 XU procent. Det nyssnämnda

beslutets genomförande skulle innebära en ej obetydlig räntesänkning

i jämförelse med nu utgående räntesatser, oaktat det allmänna ränteläget

för långfristiga lån sedan föregående år undergått en höjning med omkring

2 procent, varmed man vid beslutets fattande icke kunde räkna. En

dylik utveckling förefölle i nuvarande läge knappast motiverad, och den nyssnämnda

regeln för ränteberäkningen framstode numera såsom otillfredsställande.

De sakkunniga ha fördenskull såsom ett provisorium föreslagit,

att räntan å egnahemslånen för budgetåret 1940/41 måtte fastställas att utgå

efter samma grunder som hittills eller med 3.6 procent för lån för jordbrukslägenheter

och 4 procent för lån för bostadslägenheter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i utlåtande över de sakkunnigas förslag

icke framställt någon erinran mot förslaget.

I samband med utlåningen från egnahemslånefonden torde få behandlas

frågan om livförsäkring i förening med egnahemslån.

Gällande bestämmelser om egnahemsverksamheten hänvisa i detta ämne till

vad härom särskilt är föreskrivet. De närmare föreskrifterna återfinnas i

en kungörelse den 30 juni 1920 (nr 509), ändrad genom kungörelser den 23

september 1927 (nr 370), den 21 april 1933 (nr 171) och den 30 juni 1934

(nr 405).

Enligt ifrågavarande bestämmelser kan egnaliemslåntagare med sitt lån

förena livförsäkring hos riksförsäkringsanstalten. Den som önskar detta

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

skall senast tre månader efter det egnahemslånet beviljats ingiva ansökning

därom till vederbörande låneförmedlare, vilken vidarebefordrar ansökningen

till riksförsäkringsanstalten. Vid dödsfall för låntagare, som tagit livförsäkring

av ifrågavarande slag, gäldas vad som då återstår oguldet av lånets

amorteringsdel. Den försäkrade skall erlägga en försäkringsavgift, som

efter försäkringsteknisk beräkning motsvarar det riksförsäkringsanstalten

åliggande försäkringsansvaret. Försäkringsavgift skall, vid äventyr att försäkringen

blir ogillig och redan erlagda avgifter förverkas, för varje år erläggas

till vederbörande egnahemslåneförmedlare senast vid första uppbörden

av egnahemslåneannuiteter. Influtna försäkringsavgifter redovisas av

låneförmedlaren till riksförsäkringsanstalten. Uppkommande överskott å

försäkringsavgifter, sedan förfallna dödsfallsersättningar utbetalats, avsättas

till en särskild fond, vilken förvaltas av riksförsäkringsanstalten enligt grunder,

som fastställas av Kungl. Majit.

Antalet vid utgången av år 1938 gällande försäkringsavtal utgjorde 2,269,

varav 1,993 kommo på egnahemsnämnderna och 276 på de övriga egnahemslåneförmedlarna.

Av försäkringarna vörö 845 förenade med jordbrukslån

och 1,424 med bostadslån. Försäkringsfrekvensen var jämförelsevis

större bland bostadslåntagarna än bland jordbrukslåntagarna, respektive 5.6

och 2.2 procent av antalet utestående lån. Av sammanlagda antalet egnahemslån

voro 3.6 procent förenade med livförsäkring. Försäkringsfrekvensen

var tämligen ojämnt fördelad på olika län. Antalet nytillkomna försäkringar

har under senaste åren utgjort omkring 150 om året.

I skrivelse den 16 mars 1939 har 1936 års egnahemsutredning föreslagit,

att den hittillsvarande särskilda livförsäkringsverksamheten i anslutning till

egnaliemslånerörelsen måtte upphöra. Utredningen, som inhämtat yttranden

i ämnet från egnahemsnämnderna, har anfört följande huvudsakliga

synpunkter till stöd för sitt förslag.

Det beror på flera omständigheter, att försäkringsstocken blivit så obetydlig

som fallet är. Egnahemslåntagarna ha på grund av sina knappa ekonomiska

förhållanden varit nödsakade att söka till det yttersta begränsa sina

utgifter. Redan av denna anledning ha de dragit sig för att teckna livförsäkringar,

varom här är fråga. Men oavsett detta synes det vara en allmän

uppfattning, att det är mera fördelaktigt att ha sådan vanlig försäkring,

varå visst kapital under alla förhållanden utfaller vid inträffande

dödsfall eller vid uppnåendet av viss levnadsålder. Egnahemslivförsäkringen

utfaller endast försåvitt försäkringstagaren avlider, innan egnahemslånet

hunnit slutamorteras, och med minskat belopp allteftersom amorteringen

fortskridit. Att försäkringsfrekvensen på enstaka håll varit relativt stor,

beror på att en del nämnder påfordrat livförsäkring såsom ytterligare säkerhet

för egnahemslåns återbetalning. Med anledning av att ett par nämnder

ifrågasatt försäkringens utvidgning till att avse även vanlig liv- och kapitalförsäkring

hänvisar egnaliemsutredningen till att dylik försäkring kan

ordnas hos de enskilda försäkringsanstalterna. Utredningen erinrar vidare

om att egnahemslån vid låntagarens dödsfall kan överflyttas på de efterlevande.

Genom ett uppskov i amorteringsskyldigheten kan beredas de efterlevande

en lättnad under första tiden, tills förhållandena efter låntagarens

dödsfall hunnit ordna sig. Om egnahemsnämnderna förstatligas, bör låne
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

79

säkerheten prövas oberoende av örn livförsäkring tages eller ej. Skulle livförsäkring

krävas såsom utfyllnad av lånesäkerheten, komme för övrigt

detta krav att i första hand gå ut över de egnahemslåntagare, som på grund

av jämförelsevis stor låneskuld lia en hårt ansträngd ekonomi, vilken snarare

skulle försämras än förbättras genom livförsäkringstvång med ty åtföljande

premieavgifter, vilka just skulle bliva kännbarast för de mest skuldsatta.

Om enligt utredningens förslag den särskilda livförsäkringsverksamheten

i anslutning till egnahemslånerörelsen upphör, hör det stå dem, som redan

tagit försäkringar, fritt att vidhålla dessa, men böra de som önska uppsäga

sina försäkringar erhålla möjlighet härtill. Ifrågasättas kan, om icke vid

försäkringsavtals upphörande på grund av uppsägning någon återbetalning

av erlagda premier bör ske enligt försäkringstekniska grunder.

Slutligen har egnahemsutredningen framhållit att, om ifrågavarande forsäkringsverksamhet

ansåges böra fortgå, en översyn av bestämmelserna i

ämnet borde verkställas med hänsyn tagen till de nya grunderna för egnahemslångivningen.

Härvid borde även övervägas vissa andra jämkningar.

Exempelvis kunde det ifrågasättas att utsträcka nuvarande tremånadersfrist

för tecknande av livförsäkring efter det egnahemslån beviljats samt att medgiva

rätt till uppsägning av livförsäkring.

I utlåtanden över egnahemsutredningens förslag ha statskontoret och egnahemsstyrelsen

tillstyrkt upphävande av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring

i anslutning till egnahemslån. Sistnämnda ämbetsverk har understrukit,

att motiven för en sådan försäkringsform försvagades i och med att

egnahemslångivningen i huvudsak överflyttades direkt på staten. Vidare har

hänvisats till att, i den mån vid sidan av årsavgifterna för lånen även uttoges

försäkringspremier, möjligheterna att prestera årsavgifterna minskades.

Däremot har riksförscikringsanstalten förordat, att den särskilda livförsäkringsverksamheten

i anslutning till egnahemslångivningen hibehålles.

Riksförsäkringsanstalten har bland annat anfört:

Bland egnahemslåntagarna torde allt framgent komma att finnas personer,

vilkas ekonomi icke tillåter den belastning, som premien för en vanlig

livförsäkring eller blandad liv- och kapitalförsäkring å ett belopp motsvarande

egnahemslånets amorteringsdel utgör, och som därför torde komma

att förbli oförsäkrade, örn den nu föreliggande möjligheten alt erhålla

en särskild avpassad försäkring icke längre skulle stå öppen för dem.

I detta sammanhang hänvisas bland annat till följande jämförelse mellan

å ena sidan premierna för en försäkring i anstalten enligt nu gällande grunder

och å andra sidan premierna för blandad liv- och kapitalförsäkring enligt

de svenska livförsäkringsbolagens gemensamma grunder för s. k. stor försäkring

med utbetalning av försäkringssumman vid dödsfall eller senast

efter 35 år och premiebetalning under hela försäkringstiden. Årspremierna

avse 1,000 kronor ursprunglig amorteringsdel, respektive 1,000 kronors försäkringssumma.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Livförsäkring

i Rfa

i förening med egnahemslån

Försäkring i liv-

för jordbrukslägenhet

försäkringsbolag

Den försäkrades

Årlig premie i kronor

ålder

1—5

6-15

16-25

26-35

Årlig premie

kalenderåren

i efter

det, för vilket lånet beviljats

kronor

23 ...............

. 5.32

4 82

4.35

2.51

26.29

28 ...............

. 5.21

5.30

5.39

3.36

27.20

33 ...............

. 5.41

6.28

6.96

4.84

28.66

38 ...............

. 6.27

7.80

9.41

7.54

30.97

43 ...............

. 7.54

10.09

13.68

12.36

34.61

48 ...............

. 9.60

13.66

21.27

21.21

Att vissa av de sämst ställda låntagarna icke utnyttja ens nuvarande försäkringsmöjlighet,

är enligt riksförsäkringsanstaltens mening icke något skäl

för att denna icke längre skall stå öppen för de övriga.

De nya riktlinjerna för egnahemslåneverksamheten synas komma att medföra

en avsevärd höjning av de genomsnittliga lånebeloppen. Särskilt med

hänsyn till den avgörande betydelse för möjligheten att genomföra det med

egnahemslånet understödda företaget, som torde böra tillmätas låntagarens

personliga duglighet, synes det knappast välbetänkt att beröva egnahemslåneförmedlarna,

vare sig de statliga egnahemsnämnderna eller kommuner

och enskilda sammanslutningar, möjligheten att såsom villkor för beviljande

av lån i särskilda fall kräva en förstärkning av lånesäkerheten genom

livförsäkring i en eller annan form.

Statens uppoffringar för ifrågavarande livförsäkringsform inskränka sig

till att staten bestrider försäkringens förvaltningskostnader, häri inräknat

ersättning för de läkarintyg, som i vissa fall införskaffas. Att försäkringsrörelsens

upphörande skulle kunna medföra någon personalminskning inom

anstalten är uteslutet. Låneförmedlarnas arbete med insändande av försäkringsansökningar,

uppbörd av försäkringsavgifter och redovisning av dessa

till riksförsäkringsanstalten kräva icke någon mera avsevärd del av därmed

sysselsatta befattningshavares tid.

Beträffande de ändringar i fråga örn försäkringsvillkorens utformning,

som vid bibehållande av den särskilda försäkringsverksamheten i anslutning

till egnahemslån skulle påkallas av de nya grunderna för egnahemslångivningen,

har riksförsäkringsanstalten i avvaktan på principbeslut angående

försäkringens fortvaro inskränkt sig till att angiva de allmänna riktlinjer,

som borde följas. Anstalten har bland annat anfört följande.

Om, såsom föreslagits av vissa egnahemsnämnder, den av riksförsäkringsanstalten

omhänderhavda försäkringen skulle utvidgas till att även avse livoch

kapitalförsäkring av vanlig typ, skulle detta medföra avsevärda höjningar

av premierna. Ur de synpunkter, anstalten har att företräda, föreligger

emellertid icke anledning till erinran mot införandet av dylik försäkring

såsom en för egnahemslåntagare valfri försäkringsform. Såsom ett andra

alternativ torde emellertid böra övervägas införandet av en försäkringsform

i huvudsak lika med den nuvarande men med återbetalning av erlagda premier

i händelse egnahemslån tagaren kvarstår såsom försäkringstagare till

amorteringstidens slut. För en sådan försäkring skulle ökningen i den årliga

premien icke bliva större än 3 å 4 kronor per 1,000 kronors amorteringsdel.

Vare sig någon av dessa försäkringsformer införes eller icke bör enligt anstaltens

mening möjlighet alltfort beredas egnahemslåntagare att erhålla en

försäkring av i huvudsak samma typ som för närvarande.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 130.

81

Det hittills gällande stadgandet, enligt vilket försäkringen vid varje tidpunkt

täcker den kvarstående skulden å lånets amorteringsdel, kan efter genomförandet

av de nya lånebestämmelserna (med olika amorteringsplaner

m. m.) icke bibehållas oförändrat. Flera premietariffer måste uppgöras.

Under förutsättning att endast ett fåtal olika amorteringstider komma att tilllämpas

bliva emellertid de erforderliga premietarifferna icke alltför omfattande,

enär åtskillnad mellan jordbruks- och bostadslån behöver göras endast

för den amorteringsfria tiden. Med skogslån synes livförsäkring av här

ifrågavarande art ej böra förenas.

Riksförsäkringsanstalten vill icke motsätta sig, att rätt till uppsägning

medgives såväl nuvarande försäkringstagare som de personer, vilka eventuellt

framdeles komma att omfattas av försäkringen. Däremot kan enligt

anstaltens mening på grund av närmare angivna skäl icke ifrågakomma, att

vid försäkringsavtals upphörande till följd av uppsägning någon återbetalning

av erlagda premier kan ske. Likaså avstyrker anstalten bestämt, att

medel, som enligt särskilt beslut av Kungl. Majit avsatts för täckande av försäkringens

förpliktelser eller därutöver någon del av den för verksamheten

bildade säkerhetsfonden tages i anspråk för utbetalningar vid uppsägningar.

Det synes anstalten strida mot försäkringens syfte, om vinstmedel skulle användas

på ett sätt, som uppmuntrade till utträde ur försäkringen.

Slutligen tillstyrker anstalten en jämkning av gällande bestämmelser därhän

att anstalten bemyndigas att efter prövning i varje särskilt fall meddela

försäkring utan hinder av att ansökan ingivits först sedan mer än tre månader

förflutit efter det lån beviljats.

Departementschefen.

Inledningsvis har redogjorts för de huvudsakliga grunder, som efter egnahemsverksamhetens

omläggning den 1 juli 1940 skola tillämpas i avseende

å egnahemslångivningen.

Med hänsyn till att frågan örn räntan å lån från statens utlåningsfonder

för närvarande är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga och

till vad dessa framhållit i sin förut återgivna skrivelse finner jag det vara

att förorda, att de nya grunderna för egnahemslånen tills vidare icke sättas

i tillämpning såvitt gäller lånens förräntning. Under budgetåret 1940/41 beviljade

egnahemslån torde böra förräntas efter i huvudsak samma grunder

som nu utestående lån. övervägande skäl synas tala för att lånen, utan hänsynstagande

vare sig till fördelningen på stående delar och amorteringsdelar

eller till tiden för amorteringsskyldighetens inträde, förräntas efter en fast

räntefot av 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och 4 procent för lån

till bostadsfastigheter. Kungl. Majit torde böra äga att med utgångspunkt

från nämnda förräntningsregler meddela föreskrifter i fråga örn amorteringen

av lånen.

Vad angår egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940, torde den

för åren 1937—1939 medgivna provisoriska nedsättningen av räntan å stående

delen av lån, för vilka amorteringsskyldighet inträtt, böra erhålla förlängd

giltighet även för åren 1940 och 1941. Härvid kommer räntan å lånen

i sin helhet att utgöra 3.G procent för jordbrukslån och 4 procent för

bostadslån.

Beträffande grunderna för egnahemslångivningen vill jag i detta sam
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 130.

manhang erinra om att enligt 1939 års lagtima riksdags beslut maximivärdet

å bostadsfastighet, till vars förvärvande egnahemslån må beviljas, blivit höjt

från 10,000 till 12,000 kronor. Redan i samband med förberedandet av föregående

års proposition framkommo önskemål om en längre gående höjning

av nämnda värde. Uttalanden i samma riktning ha även senare gjorts och

härvid motiverats med den av krigsutbrottet föranledda stegringen av byggnadskostnaderna.

För min del anser jag mig emellertid, med hänsyn bland

annat till risken att ett möjliggörande av egnahemsbelåning av fastigheter

med högre värde än nyss sagts i sin mån skulle kunna bidraga till en pressning

uppåt av bostadsstandarden och fastighetsvärdena, åtminstone icke för

närvarande böra framställa något förslag om höjning av maximivärdet å

bostadsegnahem. Det är enligt min mening önskvärt, att de stegrade byggnadskostnaderna

i viss utsträckning motverkas genom rationalisering och förenkling

av olika slag.

En annan fråga i avseende å egnahemslångivningen, som nu bör upptagas

till övervägande, gäller örn i enlighet med egnahemsutredningens förslag bestämmelserna

om livförsäkring i anslutning till egnahemslån böra upphävas

i samband med övergången till de nya egnahemslånebestämmelserna. För

min del biträder jag egnahemsutredningens uppfattning, att efter egnahemsverksanrhetens

förstatligande tillräckligt starka skäl icke längre finnas att

bibehålla ifrågavarande föga anlitade försäkringsform. Denna synes icke

bereda vare sig låntagarna eller det allmänna fördelar, som motsvara låntagarnas

kostnader för försäkringen och egnahemsnämndernas besvär med

bokföring, uppbörd och indrivning av försäkringsavgifterna. Ett upphävande

av bestämmelserna om livförsäkring i anslutning till egnahemslån synes så

mycket mer naturligt i detta läge, som bestämmelserna i varje fall med hänsyn

till de nya grunderna för egnahemslångivningen skulle behöva bli föremål

för revision. På grund av vad sålunda anförts och av de skäl i övrigt,

som framförts av egnahemsutredningen, förordar jag, att ifrågavarande

bestämmelser upphävas från och med den 1 juli 1940. Desamma böra dock

fortfarande äga tillämpning i fråga örn låntagare, som redan tagit livförsäkringar,

i den mån dessa hållas vid kraft.

Vad slutligen angår frågan om omfattningen av långivningen från egnahemslånefonden

biträder jag egnahemsstyrelsens mening, att maximeringen

av årsutlåningen framdeles bör hänföras till budgetår i stället för kalenderår.

Till följd härav bör, där såsom i fråga örn egnahemsstatslån viss tid är

fastställd för sökande av lån, denna tid ändras med hänsyn till nyssnämnda

omläggning av utlåningsperioden. För budgetåret 1940/41 anser jag maximibeloppet

för årsutlåningen icke böra sättas så högt som av egnahemsstyrelsen

föreslagits, eller 25,000,000 kronor. Jag får erinra om att jag i vad

gäller utlämnandet av premielån funnit mig icke kunna räkna med sådan

bidragsverksamhet till större sammanlagt belopp än 700,000 å 800,000 kronor.

Härvid har jag bland annat understrukit angelägenheten av att särskilt

vid stigande jordpriser och byggnadskostnader försiktighet iakttages av

jordbrukarna i avseende å startandet av jordbruksföretag. Av liknande skäl

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

83

och med hänsyn till det samband, som består mellan utlämnandet av jordbrukslån

och beviljandet av premielån, anser jag maximum för utlåningen

från egnahemslånefonden för budgetåret 1940/41 ej böra sättas högre än till

20,000,000 kronor, fördelade med 12,000,000 kronor på jordbruksfastigheter

samt 8,000,000 kronor på bostadsfastigheter. Kungl. Majit torde emellertid

böra ha rätt att, därest förhållandena skulle giva anledning därtill, medgiva

jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks- och bostadsfastigheter.

På grund av den kontanta kapitaltillgång, som kan antagas komma att

finnas å egnahemslånefonden, torde något kapitalökningsanslag icke erfordras

för budgetåret 1940/41.

Jordförmedlingsfonden.

1939 års lagtima riksdag har medgivit, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning

må under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån

åt hushållningssällskap av egnahemsstyrelsen disponeras tillhopa högst

så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån icke vid

något tillfälle under sagda tid må överstiga 1,500,000 kronor. Vidare har

riksdagen medgivit, att den del av jordförmedlingsfondens för ny utlåning

disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under

tiden 1 januari—30 juni 1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande

av förlagslån åt kommuner, aktiebolag och föreningar.

Enligt de av 1939 års lagtima riksdag antagna nya grunderna för egnahems

verksamheten skola från och med den 1 juli 1940 från jordförmedlingsfonden

utlämnas förlagslån till kommuner, aktiebolag och föreningar för användning

såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastigheter,

lämpliga att helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem.

Kommuner skola därjämte kunna tilldelas förlagslån för anskaffande

och tillhandahållande av jord till arbetarsmåbruk.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 förordat, att maximum

för utlåningen från jordförmedlingsfonden fortfarande måtte utgöra

1.500.000 kronor. Styrelsen har funnit något kapitalökningsanslag till fonden

icke vara behövligt för budgetåret 1940/41.

Sedermera har Kungl. Majit den 30 december 1939 — i enlighet med vad

som förutsatts i den av 1939 års urtima riksdag behandlade besparingspropositionen

(nr 79) — beslutat örn återleverering till riksgäldskontoret av jordförmedlingsfonden

tillhörande likvida kapitaltillgångar till ett belopp av

1.300.000 kronor.

Några nämnvärda kontanta tillgångar finnas härefter icke å fonden.

Departementschefen.

Jordförmedlingsfonden torde visserligen även framdeles böra bibehållas

såsom självständig utlåningsfond med uppgift att användas till utlämnande

av förlagslån till kommuner, akliebolag och ekonomiska föreningar, vilka utöva

jordanskaffningsverksamhet för egnahemsändamål. Emellertid anser

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

jag denna utlåningsverksamhet tills vidare i stort sett kunna ligga nere, och

några nya medel för ändamålet torde därför icke böra anvisas för budgetåret

1940/41. Vad nu sagts bör icke utgöra hinder för egnahemsstyrelsen att,

där genom återbetalningar av lån kontanta tillgångar bli disponibla, använda

dessa för ny utlåning i enlighet med fondens ändamål.

Arrendelånefonden.

Lån från arrendelånefonden kan i samband med upplåtelse av arrendeegnahem

utlämnas för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde,

gödningsämnen, foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för

igångsättande av driften å fastigheten. De av 1939 års lagtima riksdag godkända

grunderna för egnahemsverksamheten innebära bland annat, att maximum

för arrendelån från och med den 1 juli 1940 höjes från 4,000 till 4,500

kronor.

Med hänsyn till den kontanta medelstillgången å arrendelånefonden har

för budgetåret 1939/40 icke anvisats något anslag till fonden.

Egnahemsstyrelsen har i skrivelse den 29 augusti 1939 — med utgångspunkt

från att vid utgången av innevarande budgetår kommer att finnas en

behållning å arrendelånefonden av omkring 100,000 kronor — hemställt om

ett kapitalökningsanslag till fonden för budgetåret 1940/41 å 200,000 kronor.

Departementschefen.

Medelsåtgången på arrendelånefonden är beroende av i vilken omfattning

arrendeegnahemsverksamheten bedrives. I det följande kommer jag att uttala

mig för en beskärning av kapitaltillskottet till arrendeegnahemsfonden

för nästa budgetår. Med utgångspunkt härifrån och från att en ganska betydande

kontant behållning kan väntas komma att förefinnas å arrendelånefonden

vid ingången av budgetåret 1940/41, förordar jag, att anslaget till fonden

för detta budgetår begränsas till 150,000 kronor.

Arbetarsmåbrukslånefonden.

Arbetarsmåbrukslånefonden inrättades år 1933. Från fonden utlämnas arbetarsmäbruksstatslån

till landskommuner, vilka med anlitande härav bevilja

arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare och därmed likställda arbetare för att

giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter, ägnade att bereda innehavaren

utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet.

Av 1939 års lagtima riksdag har medgivits, att för år 1940 må från arbelarsmåbrukslånefonden

beviljas statslån intill ett belopp av 10,000,000 kronor.

Såsom kapitalökning för fonden har samtidigt för budgetåret 1939/40

anvisats ett reservationsanslag av 4,000,000 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen föreslagit, att utlå
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

85

ningen från arbetarsmåbrukslånefonden för år 1941 måtte maximeras till

6,000,000 kronor. I avseende å behovet av kapitalökningsanslag för budgetåret

1940/41 har egnahemsstyrelsen framhållit följande:

För utlämnande av lån från fonden står under innevarande budgetår till

förfogande dels den kontanta behållningen å fonden den 1 juli 1939, utgörande

i runt tal 1,000,000 kronor, och dels det för innevarande budgetår anvisade

kapitalökningsanslaget å 4,000,000 kronor eller sammanlagt 5,000,000

kronor. Detta belopp torde åtgå för utbetalningar å lån under detta budgetår.

Den 1 juli 1940 skulle alltså ej finnas någon kontant behållning å

fonden. Enär under budgetåret 1940/41 torde böra räknas med utbetalningar

å tillhopa minst 6,000,000 kronor, bör såsom kapitalökning för fonden

anvisas ett kapitalökningsanslag å sistnämnda belopp.

I samband med att Kungl. Maj:t beviljat åtskilliga kommuner arbetarsmåbruksstatslån

för år 1940, har Kungl. Majit meddelat vissa föreskrifter i avseende

å dispositionen av tillgängliga anslagsmedel samt därvid bland annat

anbefallt egnahemsstyrelsen att vid prövning av ansökningar om arbetarsmåbrukslån

— sådana ansökningar underställas styrelsen — strängt iakttaga,

att lån icke beviljas i andra fall än då detta betingas av arbetsförhållandena

och jordfördelningen å orten samt andra på frågan inverkande omständigheter.

Departementschefen.

För budgetåret 1940/41 är jag icke beredd att tillstyrka, att större kapitalökningsanslag

anvisas till arbetarsmåbrukslånefonden än 2,000,000 kronor.

Med hänsyn till den minskning i utlåningsverksamheten, som härigenom

automatiskt framtvingas, och till att det ej med bestämdhet nu kan beräknas,

i vad mån tidigare beviljade statslån komma att uttagas under nästkommande

budgetår, anser jag det ej vara erforderligt eller lämpligt, att utlåningen,

såsom hittills varit fallet, på förhand bindes inom ett av riksdagen

fastställt årsbelopp. Ehuru enligt de grunder för den fortsatta arbetarsmåbruksverksamheten,

varom beslut fattats vid 1939 års lagtima riksdag, handhavandet

av utlåningen till kommunerna skall överflyttas från Kungl. Majit

till egnahemsstyrelsen, förutsätter jag, att Kungl. Majit särskilt i nuvarande

läge kommer att på lämpligt sätt ge direktiv i avseende å verksamhetens omfattning.

I förevarande sammanhang vill jag erinra örn att enligt de av nyssnämnda

riksdag godkända grunderna för arbetarsmåbruksverksamheten särskilda

statsbidrag skola kunna utgå till arbetarsmåbrukslåntagare med barnrika familjer

för täckande av vissa byggnadskostnader. Jag har med hänsyn till

nödvändigheten alt i möjligaste mån begränsa statsutgifterna funnit mig icke

kunna föreslå, alt något anslag anvisas till nu berörda ändamål för budgetåret

1940/41.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majlis proposition nr ISO.

Ackordslån och hjälplån till jordbrukare.

Vid 1932 års riksdag fattades beslut om åtgärder i syfte att genom förmånlig

kredithjälp bringa lättnad i de bördor, som då rådande ekonomiska kris

förde med sig för jordbrukets del. I enlighet med riksdagens beslut utfärdades

den 30 juni 1932 en kungörelse (nr 366) om ackordslån och stödlån till

jordbrukare. Efter beslut vid 1935 års riksdag (proposition nr 187, jordbruksutskottets

utlåtande nr 71, riksdagens skrivelse nr 244) tillkommo nya

bestämmelser i förevarande ämne. Kungörelse utfärdades den 7 juni 1935

(nr 277) örn lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m. Denna

kungörelse har sedermera ändrats genom kungörelse den 17 april 1936 (nr

102), den 13 maj 1937 (nr 205), den 15 oktober 1937 (nr 820) samt den 28

april 1939 (nr 177). Sistnämnda författningsändring avser en förenkling av

hjälpverksamhetens organisation.

Nu gällande bestämmelser äro i huvudsak av följande innebörd:

Lån kan utgå till jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd.

Lån kan beviljas dels för genomförande av ackord (ackordslån) och

dels för förekommande av exekutiv försäljning av gäldenärens fastighet eller

hans för jordbruket nödiga inventarier (exekutivlån). I samband med lån

för något av nu angivna ändamål kan lån även beviljas för anskaffande av

yttre inventarier till gäldenärens jordbruk eller reparation av till hans fastighet

hörande ekonomibyggnader. Förutom vissa allmänna förutsättningar

skall såsom villkor för erhållande av ackordslån bland annat gälla, att ackordet

omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts säkerhet i form

av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej förslå till fordringens

gäldande, samt att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla,

utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper

å deras fordringar, mer än 5 procent av fordringsbeloppet och ej heller i något

fall mer än 85 procent av sagda belopp. Exekutivlån kan i regel endast

beviljas under villkor att faran för exekutiv försäljning är uppenbar, att fordringsägare,

som genom lånet erhåller avbetalning, i sådant avseende åtnöjes

med belopp ej överstigande 30 procent av fordringens kapital samt att sådan

fordringsägare tillika förbinder sig att under viss tid, som ej må understiga

tre år, icke indriva återstoden av fordringen, med mindre gäldenären väsentligt

eftersätter sin skyldighet att å rätt tid erlägga viss, skälig ansedd ränta.

Lån för anskaffande av yttre inventarier eller reparation av ekonomibyggnader

kan beviljas endast under villkor att den med lånet avsedda anskaffningen

eller reparationen finnes oundgängligen behövlig för jordbrukets fortsatta

bedrivande.

Ackordslån beviljas icke till större belopp än 800 kronor, ökat med 40 procent

av uppskattade värdet av gäldenärens fastighet eller, örn han brukar annans

fastighet, 25 procent av dennas uppskattade värde. Exekutivlån beviljas

icke till större belopp än som motsvarar 30 procent av uppskattade värdet

av gäldenärens fastighet eller, om han brukar annans fastighet, 20 procent av

dennas uppskattade värde. Lån för anskaffande av yttre inventarier eller

reparation av ekonomibyggnader beviljas icke till större belopp än som

motsvarar 5 procent av fastighetens uppskattade värde. Lån enligt ifrågavarande

bestämmelser får ej i något fall överstiga 15,000 kronor.

Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter 4

procent örn året. Från och med femte kalenderåret näst efter det, under vil
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

87

ket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering, som jämte

ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så

beräknad att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens början.

Låneverksamheten handhaves av en för riket gemensam centralnämnd. Såsom

lokalorgan har tidigare för varje hushållningssällskaps område funnits en

lånenämnd, men efter den 1 juli 1939 ha dessa nämnder ersatts med ortsombud

med motsvarande verksamhetsområden. Vidare anlitas särskilda värderingsman.

Lån utbetalas av vederbörande länsstyrelse, som också handhar

uppbörd av räntor och amorteringar. Finner länsstyrelsen, att avskrivning

av fordran på grund av utlämnat lån bör äga rum eller att säkerhet för lån

bör eftergivas, skall frågan därom underställas Kungl. Maj:t.

Under tiden från den 1 juli 1932 till den 3 juni 1939 hava ackords- och

exekutivlån utlämnats i den omfattning, som framgår av följande tablå:

„ , . Ackordslån Exekutivlån

budgetår Belopp Antal Belopp Antal

1932/33 ............ 1,348,085:54 379

1933/34 ............ 1,133,155:98 342

1934/35 ............ 505,670:59 167

1935/36 ............ 497,986:66 141 173,450:90 60

1936/37 ............ 304,387:31 78 144,958:43 61

1937/38 ............ 129,164:22 29 108,808:92 55

1938/39 ........ 93,698: 88 23 29,900: —_12

Summa 4,012,149:18 1,159 457,118:25 188

Tidigare ha under nionde huvudtiteln anvisats anslag till ifrågavarande långivningsverksamhet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1938 har den

behållning, som vid utgången av budgetåret 1937/38 kvarstod å det för budgetåret

1936/37 anvisade reservationsanslaget för ändamålet, i räkenskaperna

för budgetåret 1938/39 upptagits såsom ingående reservation å kapitalbudgeten

under rubrik fonden för låneunderstöd. Med hänsyn till förefintlig behållning

har det icke varit behövligt att anvisa några nya medel för här avsedd

verksamhet för budgetåret 1939/40.

Vid sidan av anslagen till själva långivningsverksamheten ha även anslag

anvisats till verksamhetens handhavande. För innevarande budgetår är anslaget

uppfört med 35,000 kronor.

Med anledning av Kungl. Maj:ts uppdrag har centralnämnden för ackordslåncärenden

m. m. i skrivelse den 14 november 1939 framlagt ett förslag till

kungörelse örn ackordslån och lijälplån till jordbrukare, avsedd att från och

med den 1 juli 1940 träda i stället för nu gällande bestämmelser.

Centralnämnden har bland annat framhållit följande allmänna synpunkter

på frågan om fortsatt hjälpverksamhet.

När åtgärder från statsmakternas sida först vidtogos i syfte att bereda förmånlig

kredithjälp åt hårt skuldsatta jordbrukare, nämligen i och med tillkomsten

av 1932 års kungörelse örn ackords- och stödlån, hade dessa sin

grund i jordbruksnäringens krisläge.

Statistiska centralbyrån har företagit en omfaltande undersökning rörande

jordbrukets skuldsättning år 1933. Det därvid sammanförda materialet, som

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

redovisas i Statistiska meddelanden, Ser. A. band V: 3, ger en bild av vid

nämnda tid rådande förhållanden. Det framgår av denna undersökning, att

ett mycket stort antal svenska jordbrukare vid nämnda tid drogos med skulder,

som närmade sig eller överstego värdet av tillgångarna för jordbrukets

behov. Ej mindre än 21.6 °/o av samtliga jordbrukare tyngdes av en skuldbörda,

som motsvarade mer än 75 % av tillgångarnas värde.

Sedan Kungl. Majit lämnat centralnämnden förevarande utredningsuppdrag

hava förhållandena undergått en avsevärd förändring i och med det internationella

lägets ödesdigra utveckling under senaste tid. De förslag, som av

centralnämnden i det följande framläggas, hava icke kunnat grundas på överväganden

rörande arten av nu rådande extraordinära förhållanden inom det

ekonomiska livet och den tänkbara utvecklingen av läget för jordbruksnäringens

vidkommande. Skulle i framtiden förhållandena bliva sådana, att jordbruksnäringen

drabbades av svårt ekonomiskt betryck, finge de åtgärder,

som då borde vidtagas till näringens stödjande bliva beroende på det nya lägets

karaktär och det särskilda behov av kredithjälp, som då behöver tillgodoses.

Då det med nu nämnda utgångspunkter gäller att bedöma i vad mån en fortsatt

hjälpverksamhet till förmån för häri skuldsatta jordbrukare är av behovet

påkallad, måste beaktas de under senare år från statsmakternas sida

vidtagna åtgärderna, bl. a. prisreglering av jordbrukets produkter, vilka syfta

till att höja jordbruksnäringens lönsamhet och skapa gynnsammare betingelser

överhuvud taget för jordbruksdrift. Genom planmässiga åtgärder av

detta slag och tack vare uppåtgående konjunkturer torde behovet av sådan

lånehjälp, som här avses, lia blivit mindre framträdande.

För centralnämnden tillgängliga uppgifter rörande utlåningen till jordbrukare

år 1934 i jämförelse med motsvarande siffror 1938 från vissa kreditinstitutioner,

nämligen affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukskassorna

och hypoteksföreningarna, giva stöd åt den uppfattningen att de senare åren

icke medfört någon nedgång i jordbrukets skuldsättning, vilken i stället synes

stadd i tillväxt. Vid bedömandet av denna utvecklings innebörd ur jordbrukspolitisk

synpunkt måste man dock hålla i minnet, att de tidsperioder,

som undersökningen avser, samtidigt kännetecknas av alltmer stegrade realvärden,

samt att läget i betraktande härav icke kan sägas hava — relativt

sett — undergått sådan försämring som kreditvolymens absoluta ökning kunde

giva anledning antaga.

Även om det föreliggande utredningsmaterialet sålunda icke ger fullt säkra

utgångspunkter för bedömande av de senare årens utveckling i fråga om

jordbrukets skuldsättning, berättigar dock enligt centralnämndens uppfattning

det här ovan sagda till det antagandet, att en stor del av landets jordbrukare

alltjämt befinna sig i ett ekonomiskt labilt läge, som karakteriseras

av känslighet inför varje tillstötande omständighet av menlig art. Centralnämndens

erfarenheter av verksamheten under senare år giva otvivelaktigt

vid handen, att ett behov förefinnes att genom statlig mellankomst bereda

hjälp åt jordbrukare, som utan eget förvållande ställts inför utsikten att nödgas

lämna sitt jordbruk.

Centralnämnden har ansett det vara en samhällelig angelägenhet av vikt,

såväl ur näringspolitiska som sociala synpunkter, att staten icke undandroge

sig att i dylika fall, som under mera normala förhållanden finge antagas

bliva ganska sparsamt förekommande, räcka en hjälpande hand, där hjälpen

kunde bli effektiv och skapa nya möjligheter för framtiden. Vid handhavandet

av en sådan hjälpverksamhet måste tillses, att hjälpfallen avgränsades

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

89

så att det statliga inskridandet i angivna sylte finge karaktären av speciella

åtgärder i undantagsfall, men centralnämnden vore samtidigt övertygad om

att en dylik avgränsning icke borde erhålla formen av detaljerade författningsföreskrifter

utan att vederbörande myndighet borde ha en viss frihet

att ta hänsyn till skiftande förhållanden.

Vad angår formerna för en fortsatt hjälpverksamhet har centralnämnden

bland annat anfört följande:

Centralnämnden förordar i första hand, att ackordslåneformen bibehålies

såsom det mest betydelsefulla medlet att ernå det resultat, som åsyftas, nämligen

att möjliggöra för den hjälpsökande att kvarbliva vid sitt jordbruk och

i framtiden reda sig. Ackordslån lia alltsedan denna låneforms tillkomst år

1932 kommit ett icke obetydligt antal jordbrukare till godo och för det stora

flertalet bland dessa blivit till avsedd nytta.

Den nuvarande exekutivlåneformen har knappast motsvarat de förväntningar,

som ursprungligen knötos vid densamma. Anledningarna härtill äro

främst att finna i de eftergifter från fordringsägares sida, som enligt gällande

författning normalt skola utgöra förutsättning för beviljande av lån. Genom

föreskrifter av denna art har lånehjälp mången gång omöjliggjorts i

fall, där hjälp i och för sig varit socialt önskvärd och ekonomiskt rimlig.

Hjälpen bör ej göras beroende av att ett hot örn exekutiva åtgärder verkligen

föreligger, dels emedan hjälpen ofta kan bliva effektivare om den lämnas

på ett tidigare stadium och dels emedan dylika åtgärder, utan att vara

allvarligt menade, kunna åvägabringas just i syfte att skapa förutsättningar

för lånehjälpen.

Centralnämnden har i anslutning härtill ansett exekutivlånen böra avskaffas

och hjälp i stället, där icke ackordslån kan ifrågakomma, utgå i form

av s. k. hjälplån. Nämnden har anfört:

För att hjälplån skall kunna utgå bör krävas, att hjälpbehovet föranletts

av särskilda omständigheter eiler eljest synnerliga skäl för bistånd kunna

åberopas. Vad nämnden därvid närmast haft i tankarna är att möjliggöra

statlig hjälp i sådana fall, där svårigheterna uppkommit på grund av felslagen

skörd, olycksfall eller sjukdom hos jordbrukaren eller inom hans familj,

genom särskilt omfattande försörjningsplikt mot närstående, förlust av kreatur

ävensom olyckor av andra slag, vilkas avhjälpande framstår såsom en

angelägenhet av särskilt ömmande natur, och där det ur samhälleliga och

andra liknande synpunkter ter sig som önskvärt att den hjälpsökande med

sin familj kan kvarbliva vid sitt jordbruk.

Hjälpen bör — under iakttagande av stor försiktighet och en noggrann

och omsorgsfull sovring av de hjälpsökande — allt efter behovet och omständigheterna

i varje särskilt fall få taga formen av lån för ett eller flera av

följande ändamål, nämligen betalning av gäld i och för en reglering på annat

sätt än genom ackord av gäldenärens skuldbörda, anskaffande av sådana

yttre inventarier eller utförande av sådana reparations- eller byggnadsarbeten,

som äro för jordbrukets fortsatta bedrivande oundgängliga. Genom ett

tillgodoseende i behövlig omfattning av nu nämnda ändamål torde ofta nog

en hållbar grundval för fortsatt jordbruksdrift kunna skapas. Det synes ej

rationellt att begränsa hjälpen endast till alt gälla gäldbetalning, vare sig

man, såsom enligt gällande författning är fallet, förenar densamma med

möjligheten att för reparations- eller anskaffningsändamål erhålla mindre

tilläggslån eller icke. Den jordbrukare, vilken såsom en sista utväg för att

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

skaffa medel till ett behörigt fullgörande av sina förbindelser försålt sina

kreatur, bör kunna erhålla hjälp likaväl som den, som redan på ett tidigt stadium,

innan han tillgripit sitt levande inventarium, vänder sig till staten med

begäran örn hjälp för att få sin skuldbörda reglerad.

Vid beviljande av hjälplån bör stort avseende fästas vid att den ekonomiska

ställningen blir på ett betryggande sätt sanerad, så att ej efter lånets

beviljande skulder kvarstå, vilka med hänsyn till återbetalnings- och andra

villkor kunna äventyra vederbörandes fortsatta jordbruksdrift under en nära

framtid. Det bör åligga de lånebeviljande myndigheterna att ägna dessa

förhållanden en noggrann uppmärksamhet, och det kan ofta vara nödvändigt

eller lämpligt att vid lånets beviljande knyta villkor, vilka binda kvarstående

fordringsägare ifråga örn deras möjligheter att uppsäga sina lån till betalning.

Med utgångspunkt från att ifrågavarande hjälpverksamhet under normala

tider ej kan väntas bli av större omfattning, har centralnämnden ansett den

särskilda organisationen för ackords- och exekutivlåneverksamheten icke böra

upprätthållas för framtiden. Verksamheten borde i stället inordnas under

annan bestående organisation med närliggande uppgifter. Endast under

förutsättning att så kunde ske och därigenom kostnaderna för verksamheten

kunde nedbringas, borde dess fortsatta bedrivande ifrågakomma. I valet

mellan de institutioner, som härvid kunde ifrågakomma, syntes egnahemsorganisationen

ligga närmast. Denna komme ju från oell med den 1 juli 1940,

vid vilken tid ackords- och exekutivlåneverksamhetens omläggning beräknades

kunna genomföras, att utgöra en helt statlig organisation, vilken med

sin centralstyrelse samt lokala nämnder och ombud kunde väntas bli av stor

effektivitet just vid handhavandet av en sådan verksamhet, varom här vore

fråga. Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att fatta beslut örn låns

beviljande. Centralnämnden måste med stöd av sin hittillsvarande erfarenhet

understryka vikten av enhetlighet vid rörelsens bedrivande och ansåge

detta icke kunna åvägabringas utan en central prövning av alla förekommande

hjälpt all. Naturligtvis borde dock egnahemsnämnderna anlitas såsom

utredande och förslagsställande organ, varigenom den person- och ortskännedom,

som hos nämnderna funnes representerad, komme verksamheten till

godo.

Centralnämnden har i övrigt föreslagit följande huvudsakliga ändringar i

vad som nu gäller.

De nuvarande bestämmelserna angående förutsättningarna för lån kunde

möjligen giva anledning till tvekan i sådana fall, då svårigheterna bero på

personliga förhållanden såsom sjukdom eller dylikt. Bestämmelserna torde

böra tydligare giva vid handen, att även svårigheter av denna art falla inom

ramen för ifrågavarande hjälpverksamhet.

Anspråken på att hjälpsökande gjort vad på honom ankommer i fråga

örn övervinnande av svårigheterna torde få gälla jämväl såvitt angår deras

förebyggande. En jordbrukare får anses hava gjort vad på honom ankommit

för att förebygga förluster, därest han skyddat sig mot egendomsskada

genom tagande av försäkringar i skälig eller bruklig omfattning. Därest

svårigheterna i visst fall uppkommit på grund av att vederbörande underlåtit

att i sådan omfattning försäkra sin egendom, synes ett avhjälpande av svå
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

91

righeterna genom lån enligt den nu föreslagna kungörelsen icke böra ifrågakomma

med mindre särskilt ömmande förhållanden föreligga..

För att en hjälpsökande skall kunna erhålla lån fordras för närvarande,

att han kan antagas genom lånet bliva i stånd att reda sig i fortsättningen

och att detta antagande kan göras med »hög grad av sannolikhet». Sistnämnda

uttryck innefattar ett krav, som det varit svårt att i praktiken upprätthålla.

Vederbörandes framtidsutsikter böra visserligen hädanefter liksom

hittills underkastas den noggrannaste och omsorgsfullaste prövning,

varvid hänsyn bör tagas till gäldenärens person samt till arten och beskaffenheten

av hans jordbruk. Denna bedömning blir dock oviss. En lämpligare

ordalydelse synes därför vara, att det »skäligen» kan antagas att

hjälpsökanden skall kunna reda sig.

De ändamål som — bortsett från inventarieanskaffningen — böra kunna

tillgodoses genom tilläggslån av i författningen avsett slag, böra icke begränsas

till reparation av ekonomibyggnader utan böra gälla även andra

byggnadsarbeten, som visa sig erforderliga för att hjälpen skall leda till

åsyftat resultat.

Liksom nu gäller i fråga örn ackordslån bör icke heller hjälplån beviljas

till större belopp än 800 kronor, ökat med 40 °/o av uppskattade värdet av

gäldenärens fastighet eller, örn han brukar annans fastighet, 25 %> av dennas

uppskattade värde.

Där ackordslån även innefattar tilläggslån till inventarieanskaffning el.

dyl., skall det sammanlagda lånebeloppet kunna höjas med 10 °/o av fastighetsvärdet.

Hjälpverksamheten bör reserveras för det mindre och medelstora jordbruket.

Inom centralnämnden har övervägts, huruvida ett avskiljande av

de större egendomarna borde åvägabringas genom att i författningen angåves

ett högsta taxeringsvärde eller en högsta areal, men nämnden har låtit

denna tanke falla, enär gränsdragningar av detta slag te sig alltför kategoriska

och stela. Centralnämnden tror sig i stället kunna nå det här angivna syftet

genom en begränsning av lånebeloppens maximum från femton till tiotusen

kronor. Den sålunda föreslagna begränsningen bör gälla såväl i fråga örn

ackordslån som i fråga om hjälplån, men nämnden utgår ifrån att lån av

det senare slaget endast undantagsvis utlämnas till belopp, som närma sig

övre gränsen.

Nuvarande bestämmelse, att säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier

icke bör godtagas, torde böra jämkas därhän, att sådan säkerhet

ej bör mottagas annat än i särskilda undantagsfall, varigenom tydligare frarnhäves,

att förbudet icke är oeftergivligt.

Såsom villkor för låns utlämnande bör kunna påfordras, att sådan föreskrift

blivit meddelad av vederbörande skogsvårdsstyrelse, som avses i lagen

örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Vid bedömandet

av frågan huruvida lån i visst fall skall förenas med begränsning

i låntagarens rätt alt förfoga över förefintlig skog bör avseende fästas ej

enbart vid affärsmässiga säkerhetssynpunkter utan jämväl vid låntagarens

förmåga att bära de kostnader, som åtgärden för hans del innebär.

Centralnämndens förslag innebär, att länsstyrelsernas övervakningsskyldighet

beträffande äldre ackords- och exekutivlån tillsvidare bör bestå. Nämnden

är emellertid oviss örn huruvida detta bör gälla allt framgent. Ur många

synpunkter vore det måhända bättre, att samtliga lån av detta slag redovisades

inom en och samma organisation. Det bör ankomma på egnahemsstyrelsen

att närmare överväga denna fråga och, örn förhållandena därtill

giva anledning, inkomma med förslag rörande eventuellt överförande av

jämväl de äldre lånen till egnahemsnämnderna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Med hänsyn till att föreskrifterna angående den fortsatta kredithjälpen

i vissa hänseenden, exempelvis beträffande lånebeloppens storlek, enligt centralnämndens

förslag bliva snävare än hitintills torde böra gälla, att ansökan

örn lån, som gjorts med stöd av nu gällande kungörelse, må, även örn

beslut icke kan meddelas före den nya kungörelsens ikraftträdande, prövas

och avgöras enligt den nuvarande författningen, övergångsbestämmelserna

innehålla föreskrift av sådan innebörd.

Slutligen har centralnämnden föreslagit, att för ifrågavarande ändamål

måtte för budgetåret 1940/41 anvisas ett anslag av 150,000 kronor.

Egnahemsstyrelsen har i utlåtande över centralnämndens förslag i princip

biträtt detsamma. Styrelsen har understrukit nödvändigheten av att vid

handhavandet av en hjälpverksamhet av förevarande art tillsåges, att hjälpfallen

avgränsades sa att det statliga inskridandet finge karaktären av speciella

åtgärder i undantagsfall. Vidare har styrelsen framhållit att det, örn

särskilda svårigheter bomme att drabba jordbrukarna på grund av förhållandenas

utveckling, kunde bli nödvändigt att överväga mera långtgående

stödåtgärder av olika slag. I detta sammanhang har styrelsen erinrat örn

att de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1935 tillkallade utredningsmännen

rörande åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden

den 22 november 1937 avgivit ett betänkande med förslag till lag om

skuldreglering för jordbrukare. Vad angår organisationen av låneverksamheten

har styrelsen konstaterat, att övertagandet av denna åtminstone icke

under nuvarande förhållanden syntes medföra någon ökad personalkostnad

för vare sig egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna.

I fråga om säkerheten för lån har egnahemsstyrelsen anfört:

Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på att en inventarieinteckning -—

även om den icke i och för sig utgör någon betryggande säkerhet och därför

icke bör godtagas som ensam säkerhet, om annan sådan kan lämnas — likväl

kan få betydelse såtillvida som den omständigheten, att jordbrukaren intecknat

sina inventarier, försvårar för honom att skaffa sig lån hos annan

kreditgivare. Enligt styrelsens mening kan det vara naturligt, att staten,

em den skänker jordbrukaren sin hjälp, erhåller en viss garanti för att denne

icke gör hjälpen om intet genom att ikläda sig nya skulder. Där särskilda

skäl tala för att jordbrukaren bör anskaffa medel genom ytterligare

upplåning, torde staten emellertid böra efter prövning i varje föreliggande

fall kunna avstå från inventarieinteckning, vilken lämnats som säkerhet för

ackordslån eller hjälplån. Med hänsyn till vad nu anförts synes det egnahemsstyrelsen

vara att föredraga, att ur författningen uteslutes föreskriften,

atl inventarieinteckning ej bör mottagas annat än i särskilda undantagsfall.

I detta sammanhang ifrågasätter egnahemsstyrelsen, om icke styrelsen, lika

väl som styrelsen har att besluta om godkännande av säkerhet vid låns beviljande,

även hör ha befogenhet att medgiva ändring beträffande säkerheten.

Bestämmelsen, att fråga om eftergivande av ställd säkerhet skall underställas

Kungl. Majit, torde därför böra utgå.

Beträffande räntan å lån har egnahemsstyrelsen förutsatt, att det framdeles

vid mera avsevärda förändringar å räntemarknaden kan bliva motiverat

att höja eller sänka räntesatsen för lån, som därefter utlämnas. Vid lånevärdering

av en fastighet bör enligt egnahemsstyrelsens mening värdet be
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

93

räknas till belopp, som motsvarar vad en förståndig köpare kan antagas

vilja betala för fastigheten med hänsyn till den påräkneliga avkastningen

eller nyttan av densamma under en följd av år. Slutligen har styrelsen ifrågasatt

lämpligheten av att ansökan, som gjorts före den 1 juli 1940 men icke

kunnat avgöras dessförinnan, skulle bedömas efter äldre bestämmelser, så

mycket mer som prövningen då ankomme på andra organ än tidigare. De

nya bestämmelserna torde böra tillämpas även beträffande sådana ansökningar.

Därest i något särskilt fall en tillämpning av de nya bestämmelserna

skulle möta svårighet med avseende å ett redan inlett ackordsförfarande,

syntes Kungl. Maj:t böra äga befogenhet att medgiva undantag från

nämnda regel.

Statskontoret har funnit det tveksamt, huruvida under rådande förhållanden

här avsedd hjälpverksamhet bör bibehållas. Statskontoret har anfört:

Redan den förbättring i jordbrukarnas ställning, som utredningen utvisar,

synes statskontoret närmast tala mot verksamhetens bibehållande. På senaste

tid hava dessutom förhållandena utvecklat sig på sådant sätt, att det

vill förefalla, som om jordbrukarnas ekonomiska läge i jämförelse med andra

befolkningsgruppers vore relativt fördelaktigt och deras utsikter för den närmaste

framtiden mera gynnsamma. Statskontoret tilltror sig emellertid icke

att på grund av förefintlig utredning kunna med säkerhet bedöma dessa förhållanden.

Därest det med hänsyn till landets livsmedelsförsörjning skulle

befinnas nödvändigt med fortsatta stödåtgärder av ifrågavarande slag, anser

sig statskontoret därför icke kunna motsätta sig i sådant syfte erforderliga

anordningar.

Vad formerna för verksamheten beträffar, delar statskontoret under nyss

angivna förutsättning centralnämndens mening, att ackordslånen böra bibehållas.

Gentemot hjälplånen måste emellertid ämbetsverket ställa sig mera

tveksamt. Enligt författningsförslaget skola sådana användas till betalning

av gäld för reglering av gäldenärens skuldbörda på annat sätt än genom

ackord. Såsom även i förslagets motivering för denna bestämmelse

framhålles, kan i denna formulering inrymmas statlig hjälp av synnerligen

mångskiftande art. Sålunda kan därunder inbegripas bistånd — förutom

vid direkt med jordbruket sammanhängande svårigheter — jämväl vid sjukdom

hos jordbrukaren eller inom hans familj eller föreliggande försörjningsplikt

mot närstående eller olyckor av skilda slag, vilkas avhjälpande

framstår såsom en angelägenhet av särskilt ömmande natur. Såvitt statskontoret

kan finna äro åtskilliga av de sålunda uppräknade svårigheterna

icke av sådan art, att de kunna anses typiska för jordbrukets förhållanden.

Där i dylika fall åtgärder erfordras, få givetvis andra hjälpformer anlitas.

I sammanhang härmed har statskontoret avstyrkt förslaget örn sådan omformulering

av lånebestämmelserna, att desamma tydligare giva vid handen,

att även svårigheter, uppkomna på grund av sjukdom m. m., falla inom ramen

för ifrågavarande hjälpverksamhet. Statskontoret har också motsatt

sig den av centralnämnden föreslagna modifieringen av föreskriften, att antagandet

att lånesökande skall kunna fortsätta jordbruksdriften och göra

rätt för sig skall kunna göras med »hög grad av sannolikhet». Vidare har

statskontoret uttalat sig för att tilläggslån liksom hittills skall kunna avse förbättring

allenast av de för själva jordbruket främst nödvändiga byggnaderna.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Mctj:ts proposition nr 130.

Vad angår räntan å lån har statskontoret med hänsyn till nuvarande ovissa

ränteförhållanden funnit angeläget, att en bestämmelse införes, som möjliggör

successiva ränteförändringar. I motsats till egnahemsstyrelsen har

statskontoret ansett eftergivande av säkerhet liksom hittills böra förbehållas

Kungl. Maj:ts prövning. I fråga slutligen om de för övergången till den nya

ordningen gällande bestämmelserna har statskontoret visserligen ansett den

av centralnämnden föreslagna ordningen, att äldre bestämmelser skulle tilllämpas

beträffande ansökningar gjorda före den nya kungörelsens ikraftträdande,

vara principiellt riktigast. Egnahemsstyrelsens förslag, att de nya

bestämmelserna även för sådant fall skulle vara tillämpliga, ägde emellertid

praktiska fördelar. Därest förslaget örn hjälplån genomfördes, syntes hinder

för den av styrelsen i detta hänseende föreslagna anordningen ej föreligga.

Departementschefen.

Det förslag till omläggning av nuvarande ackords- och exekutivlåneverksamhet,

som avgivits av centralnämnden, har till ändamål att tillgodose sådana

jordbrukare med hjälp, vilka oförvållat kommit i ekonomiska svårigheter

och stå under hotet att nödgas övergiva sina jordbruk. Förslaget syftar

närmast på tider av normala förhållanden. Den framtida utvecklingen

framstår även för jordbruksnäringen såsom oviss. Emellertid anser jag de

anordningar för stöd åt jordbrukare i ekonomiskt trångmål, vilka föreslagits

av centralnämnden, i stort sett ha större förutsättningar än de nuvarande att

motsvara framtida krav. Med hänsyn härtill och då centralnämndens förslag

kan medföra en viss kostnadsbesparing i organisatoriskt hänseende, anser

jag detta förslag nu böra underställas riksdagens prövning.

Centralnämndens förslag innebär, att exekutivlånen, vilka införts år 1935

såsom en stödform vid sidan av ackordslånen, skola avskaffas. Erfarenheterna

lia visat, att dessa lån icke haft någon större uppgift att fylla. I stället

har centralnämnden föreslagit införandet av ett nytt slags lån, s. k. hjälplån,

vilka utan anlitande av ackordsvägen skola kunna användas till reglering

av skuldbördan för jordbrukare, som äro i trängande behov av ekonomiskt

bistånd. Något närmare angivande av i vilka fall hjälplån skall kunna beviljas

förekommer ej i centralnämndens författningsförslag. Prövningen

härav avses skola vara ganska fri. Sålunda skall hjälplån även kunna utgå,

där en jordbrukares ekonomiska svårigheter ha sin grund i att sjukdom

drabbat hans familj eller i andra jämförliga förhållanden. Häremot har

statskontoret invänt, att svårigheter av sådan art icke kunna anses typiska

för jordbruket. För min del kan jag inte finna annat än att det icke blott

är ett socialt utan även ett ekonomiskt intresse ur samhällets synpunkt, att

en jordbrukare, som väl sköter det av honom innehavda jordbruket, icke

tvingas att lämna detsamma av skäl, varöver han icke själv kan råda. Jag

anser den av centralnämnden föreslagna nya låneformen ha ett viktigt behov

att fylla. Härmed är naturligtvis icke sagt, att hjälplånen skola komma till

någon utbredd användning. Fastmera förutsätter jag, i likhet med egnahemsstyrelsen,

att sådana lån allenast skola få karaktären av speciella åt
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

95

gärder i undantagsfall. Enligt nuvarande bestämmelser gäller såsom villkor

för lån, att det skall kunna antagas med hög grad av sannolikhet, att låuesökanden

skall hli i stånd att, örn lån erhålles, fortsätta jordbruksdriften och

därunder göra rätt för sig. Jag kan icke finna tillräckliga skäl att, i överensstämmelse

nied centralnämndens förslag, förorda någon uppmjukning av

denna föreskrift.

Enligt centralnämndens förslag skall tilläggslån kunna beviljas icke blott

som hittills till anskaffande av yttre inventarier eller reparation av nybyggnader

utan även till andra byggnadsarbeten, som äro oundgängliga för jordbrukets

fortsatta bedrivande. Jag tillstyrker detta förslag.

Utöver vad centralnämnden föreslagit beträffande de allmänna grunderna

för ifrågavarande hjälpverksamhet har dess förslag även avseende å verksamhetens

organisation. Enligt förslaget skola centralnämnden och dess

ortsombud indragas och verksamheten övertagas av egnahemsstyrelsen med

biträde av egnahemsnämnderna. Med hänsyn till egnahemsstyrelsens och

egnahemsnämndernas omorganisation finner jag den av centralnämnden föreslagna

anordningen lämplig. Såsom jag i samband med anslaget till egnahemsstyrelsen

framhållit, föranleder styrelsens övertagande av ifrågavarande

verksamhet icke något ökat anslagsbehov för styrelsen. Då några medel

framdeles icke behöva anvisas för centralnämnden och dess underorgan,

vinnes sålunda genom omorganisationen en icke oväsentlig utgiftsbesparing.

Det återstår att behandla vissa frågor, berörande särskilda delar av centralnämndens

författningsförslag. Enligt min mening bör fortfarande finnas

möjlighet att erhålla lån till högre belopp än 10,000 kronor, dock i intet fall

till belopp överstigande 15,000 kronor. För en sådan höjning bör emellertid

fordras Kungl. Maj:ts medgivande. Vad angår säkerheten för lån torde egnahemsstyrelsen

böra ha frihet att avgöra, örn inteckning i jordbruksinventarier

bör avkrävas låntagaren. Någon annan författningsföreskrift torde icke erfordras

än att inventarieinteckning icke bör godtagas såsom ensam säkerhet,

om därutöver annan säkerhet kan lämnas. Såsom centralnämnden föreslagit

bör, där säkerheten för lån utgöres av fastighetsinteckning, förbehåll kunna

ske om det ytterligare villkor för lån, att sådan föreskrift blivit meddelad,

som avses i lagen örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Beträffande förräntningen av lånen får jag erinra örn att chefen för finansdepartementet

igångsatt en särskild utredning rörande räntan å lån från

statens utlåningsfonder. Resultatet av denna utredning kan även påverka

bestämmandet av räntan å lån, varom här är fråga. I avbidan på de ändrade

grunder för förräntningen av statliga lån, som kunna föranledas av

utredningen, synas emellertid skäl icke föreligga att upptaga räntan å nu

avsedda lån till annan procentsats än den hittills tillämpade, eller fyra procent.

Det synes mig lämpligt, att egnahemsstyrelsen, lika väl som styrelsen skall

kunna i särskilda fall från början eftergiva kravet på säkerhet för lån, även

under lånetiden undantagsvis kan eftergiva sådan säkerhet. Att sådana frågor

skola underställas Kungl. Maj:t, synes mig icke behövligt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Beträffande övergången till den nya ordningen biträder jag egnahemsstyrelsens

uppfattning, att de nya bestämmelserna skola tillämpas även i avseende

å ansökningar, som gjorts före den 1 juli 1940 men icke slutbehandlats

dessförinnan. Skulle detta i något enstaka fall leda till ett otillfredsställande

resultat, torde det böra stå Kungl. Majit öppet att medgiva undantag

från nämnda regel.

Huruvida även äldre lån böra överflyttas från länsstyrelserna — vilka hittills

handhaft förvaltningen av lånen — till egnahemsstyrelsen, torde det böra

ankomma på Kungl. Majit att framdeles avgöra.

1 överensstämmelse med de grunder, som angivits i det föregående, har

upprättats ett utkast till kungörelse örn ackordslån och hjälplån till jordbrukare,

vilket utkast torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga

B).

Vad slutligen angår behovet av anslag för ifrågavarande verksamhet anser

jag, att anslaget för budgetåret 1940/41 bör begränsas till 100,000 kronor.

Anslaget torde böra upptagas å kapitalbudgeten under rubriken fonden för

låneunderstöd.

Jordfonden.

Såsom framgår av den inledande redogörelsen har med den av 1939 års

lagtima riksdag beslutade omläggningen av egnahemsverksamheten även åsyftats

en effektivisering av egnahemsorganens arbete med jordförmedling och

jordanskaffning för egnahemsändamål.

För den jordanskaffningsverksamhet, som avsetts skola bedrivas av

statliga organ, har 1936 års egnahemsutredning förordat inrättandet av en

ny fond, förslagsvis benämnd jordfonden. Utredningen har funnit anledning

härvid saknas att bibehålla den hittillsvarande arrendeegnahemsfonden, vilken

i stället bör sammanföras med jordfonden. Till upplysning må här

erinras om att i arrendeegnahemsfonden ingå fastigheter, som överförts från

statens domäners fond eller av kronan inköpts av enskilda för att upplåtas

till arrendeegnahem med inlösningsrätt för arrendatorn. Enligt egnahemsutredningens

förslag skola å jordfonden bokföras å ena sidan statens kostnader

för förvärv och iordningställande av jord för egnahemsbildning ■—

vare sig fråga är om försäljning eller arrendeupplåtelse — och å andra

sidan köpeskillingarna för försålda fastigheter. Utredningen har utgått från

såsom en riktig princip, att egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter

icke skola avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas

bruksvärden. I den mån egnahemsorganen sälja fastigheterna till

lägre pris än dessa beräknas kosta i anskaffning, bör skillnaden betraktas

som en direkt förlust för vederbörande egnahemsorgan och redovisas å jordfonden.

Till förebyggande av att egnahemsbildaren gör vinst genom att kort

tid efter förvärvet åter försälja fastigheten bör enligt egnahemsutredningens

förslag köpeskillingen — åtminstone då det gäller fastighet, å vilken staten

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

97

gjort förlust — upptagas något högre än det beräknade bruksvärdet, förslagsvis

15 procent högre, med förbehåll att överskjutande beloppet successivt

avskrives enligt reglerna för premielån (av utredningen betecknade såsom

avskrivningslån). — I utgifterna för iordningställandet av fastighet skall,

enligt vad utredningen föreslagit, jämväl ingå vissa personalkostnader, i

första hand för arbetarpersonal men också för personal i tjänstemannaställning,

som anställes för ett enstaka företag. Däremot bör det ej ifrågakomma

att på de särskilda jordanskaffningsföretagen fördela avlöningskostnader,

som icke direkt hänföra sig till dessa. Sådana kostnader böra bestridas

av vederbörliga avlöningsanslag för egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna.

I detta sammanhang fäster utredningen uppmärksamheten på

•det enligt dess mening lämpliga i att kostnaderna för jordanskaffningsföretagen

bokföras å särskilda konton, vilka å andra sidan även böra gottskrivas

de inflytande inkomsterna, så att de ekonomiska resultaten av de olika företagen

komma till synes. — Slutligen har egnahemsutredningen ifrågasatt,

om icke det kapital, som representeras av de hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen

i Norrland, bör överföras till jordfonden.

I utlåtande över egnahemsutredningens betänkande har riksräkenskapsverket,

såsom framgår av det föregående, uttalat sig för att köpeskillingarna

för fastigheter, ingående i ett jordanskaffningsföretag, genomgående fastställas

lika med kostnaderna för fastigheternas anskaffande och iordningställande

och att de belopp, med vilka dessa kostnader överstiga fastigheternas

bruksvärden, i sin helhet täckas medelst avskrivningslån (premielån). Riksräkenskapsverket

har vidare anfört:

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån icke anses

böra komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket

nu föreslagit, vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, att de belopp,

med vilka egnahemsorganens kostnader för ifrågavarande fasligheters anskaffande

och iordningställande överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt

fall — i syfte att möjliggöra en mera enhetlig och rationell anordning av

medelsanvisningen och dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande

av i vilken utsträckning finansiering bör ske med anlitande av

skattemedel — föreskrivas skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som

anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. De för anskaffnings- och

upprustningskostnadernas omedelbara bestridande erforderliga medlen bliva

då genomgående att betrakta såsom vanligt förlagskapital. Därest anvisningen

av dessa medel — vilken blir av engångskaraktär samt enligt tillämpade

principer kan äga rum utan att något anslag samtidigt behöver anvisas

å driftbudgeten under huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar

—• anses icke böra ske under fonden för förlag till statsverket, bör för ändamålet

inrättas en särskild förlagsfond.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, bör arrendeegnahemsfonden

bibehållas såsom självständig fond. Riksräkenskapsverket

har dock utgått från att nyssberörda förlagsmedel skola användas även för

omedelbart bestridande av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och

upprustning av arrendeegnahem samt att dessa utgifter skola ersättas från

arrendeegnahcmsfonden först när respektive fastigheter blivit färdigställda.

Å arrendeegnahcmsfonden skulle sålunda redovisas allenast färdigställda

arrendeegnahem. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang även er
Bihang

lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 130.

inra orri att de regler, som av utredningsmännen föreslagits i avseende å egnahemsorganens

försäljning av jordbruksegnahem, avses skola tillämpas jämväl

vid försäljning av arrendeegnahem. Detta innebär, att arrendeegnahemsfonden

— med den jämkning av angivna regler, som förordats av riksräkenskapsverket

■— omedelbart kommer att beredas full ersättning för försålda

fastigheter. Härav följer i sin ordning, att frågan, i vilken utsträckning investeringar

i fonden behöva bliva föremål för omedelbar avskrivning, bör

bedömas med hänsyn uteslutande till påräkneliga arrendeinkomster. Fonden

kommer vidare att erhålla karaktären av en ren fastighetsfond och bör

därför i fortsättningen icke upptagas bland statens utlåningsfonder. Såsom

motivering för den beträffande arrendeegnahemsfondens redovisning å riksstaten

hittills tillämpade anordningen har kunnat anföras, att i samband

med försäljning av arrendeegnahem uppkommande köpeskillingsfordran

enligt gällande bestämmelser erhåller karaktären av ett från fonden utlämnat

lån.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande över egnahemsutredningens betänkande

ingått på frågan örn formerna för överföring av jord från domänfonden

till den ifrågasatta jordfonden. Styrelsen har bland annat anfört följande:
Kronoegendom,

som lägges under jordnämndens förvaltning, överföres nu

efter beslut av Kungl. Majit från domänfonden till arrendeegnahemsfonden.

Vid sådan överföring har domänfonden hittills nedskrivits med egendomens

taxeringsvärde och egendomen har å arrendeegnahemsfonden bokförts till

värde, som bestämts av Kungl. Majit och praktiskt taget städse icke oväsentligt

understigit fastighetens taxeringsvärde. Enligt utredningsmännens mening

borde utnyttjandet av kronoegendomar för jordanskaffning i fortsättningen

— i den mån jordanskaffning komme att bedrivas av statliga egnahemsorgan

— ske genom överföring av ifrågakommande egendom eller del

därav från domänstyrelsens till centralorganets för egnahemsverksamheten

förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning, som hittills

tillämpats för arrendeegnahemmen. I den mån arrendeegnahemsverksamheten

kommer att fortsätta och lämpliga kronoegendomar finnas tillgängliga

möter intet hinder från styrelsens sida att sådana egendomar överföras till

den nya egnahemsstyrelsen. Däremot kan det icke vara riktigt att, såsom

nu sker, redan vid överföringstillfället nedskriva fastighetens värde under det,

som fastigheten betingar i allmänna marknaden. Genom en dylik förtäckt

avskrivning av statstillgångarna undandragas statsmakterna möjlighet att

kontrollera det ekonomiska resultatet av sina olika verksamhetsgrenar och

någon överensstämmelse mellan ändringarna i de olika fastighetsfondernas

värden ernås ej heller. Dylika kronoegendomar böra därför vid överlåtelsen

upptagas till samma värden i egnahemsstyrelsens bokföring som de vid överlåtelsen

varit upptagna till i domänverkets räkenskaper; blir det sedan nödvändigt

att verkställa avskrivning å fastighetsvärdet, bör en sådan åtgärd

bokföringsmässigt äga rum inom egnahemsstyrelsen efter statsmakternas beslut.

Ett dylikt förfaringssätt torde stå i god överensstämmelse med utredningsmännens

förslag till införande av avskrivningslån vid belåning av egnahemsfastigheter.

I detta sammanhang bör erinras örn de av statsmakterna lämnade direktiven

för användningen av köpeskillingar för försålda kronoegendomar. Enligt

32 § i den av Kungl. Majit och riksdagen godkända förordningen den 6

juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.

skola dylika köpeskillingar, efter avdrag av kronans utgifter på grund av för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

99

säljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av skogbärande

eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar å

kronoparker i Norrland och Dalarna. I samma mån som domänverkets jordbruksfastigheter

utan ersättning överlåtas till egnahemsstyrelsen, komma domänverkets

inkomster till inköp av nyss angiven skogsmark att minskas. Styrelsen

har i detta sammanhang velat särskilt erinra örn detta förhållande, då

omständigheter härigenom kunna uppstå, som nödvändiggöra att domänstyrelsen

framdeles för att kunna verkställa dylika inköp måste beredas särskilda

medel i stället för dem, som domänstyrelsen gått miste örn genom fastighetsöverlåtelsen

utan ersättning.

I sin skrivelse den 29 augusti 1939 angående anslag för budgetåret 1940/41

har egnahemsstyrelsen anfört bland annat följande:

För den händelse arrendeegnahemsfonden skulle bibehållas vid sidan av

jordfonden, bör förhållandet mellan de båda fonderna, såvitt egnahemsstyrelsen

kan bedöma, ordnas på ungefär följande sätt. Jordfonden erhåller karaktär

av en förlagsfond, till vilken riksdagen tillskjuter lämpligt förlagskapital,

och arrendeegnahemsfonden anordnas såsom en fastighetsfond, vilken

liksom hittills i mån av behov utökas genom anvisande av kapitalökningsanslag.

När fråga uppkommer örn förvärv av en egendom — vare sig den skall

ingå i jordanskaffningsverksamheten och ånyo försäljas eller den skall upplåtas

såsom arrendeegnahem — bekostas förvärvet av jordfondens medel. Av

dessa bestridas även kostnaderna för egendomens exploatering och iordningställande.

Försäljes därefter egendomen, tillföres försäljningssumman jordfonden.

Om åter egendomen eller del därav upplåtes såsom arrendeegnahem,

omföras de beräknade kostnaderna för förvärvet och iordningställandet från

jordfonden till arrendeegnahemsfonden. Erfordras sedermera utgifter för

arrendeegnahemmet, belastas likaledes sistnämnda fond härmed. Ifall arrendeegnahemmet

framdeles skall inlösas av arrendatorn eller eljest försäljas,

sker detta över jordfonden, så att denna gottgör arrendeegnahemsfonden med

ett belopp motsvarande det, varmed arrendeegnahemmet tidigare överförts

från jordfonden till arrendeegnahemsfonden, med tillägg av de kostnader,

med vilka sistnämnda fond senare belastats. I den mån ifrågavarande belopp

överstiger försäljningssumman för egnahemmet, drabbas jordfonden av

en förlust. Detsamma blir fallet, om en fastighet, utan att tidigare ha varit

upplåten till arrendeegnahem, försäljes till lägre belopp än kostnaden för dess

förvärvande och iordningställande. Skulle sålunda uppkommande förluster

bli större än vinsterna å jordfondens verksamhet, täckes bristen genom anslag

å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Anledning finnes emellertid knappast

alt antaga, att ifrågavarande verksamhet i stort sett skall gå med förlust.

Vare sig ett särskiljande av de båda fonderna sker eller ej, torde det, när

för egnahemsverksamheten tages i anspråk jord, som står under domänverkets

förvaltning, böra förläras på så sätt alt domänfonden från jordfonden

beredes ersättning härför på grundval av ett skäligt värde och att egendomen

med samma värde tillföres jordfonden, varefter med egendomen bör förtäras

på enahanda sätt som örn den av egnahemsorganisalionen förvärvats genom

inköp å marknaden. Av det sagda biljer, att egendomar, vilka övertagas från

domänverket, icke böra såsom hittills fä förvärvas oberoende av de kapitalmedel,

som finnas anvisade lill arrendeegnahemsfonden, utan alt denna bör

anlitas även vid förvärv av nu avsedda egendomar.

Örn emellertid såväl en jordfond som en arrendeegnahemsfond skola finnas,

måste särskild anslagsanvisning ske för vardera fonden. Vid beräkningen

av anslagen bör beaktas — förutom att dessa framdeles även skola täcka

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kostnaderna för förvärv av fastigheter från domänverket — att båda fondema

kunna antagas i viss mening samtidigt bli tagna i anspråk för ett och samma

fastighetsförvärv. Ifall nämligen en egendom förvärvas för att disponeras till

arrendeegnahem, komma kostnaderna för förvärvet och iordningställandet enligt

det ovan sagda ändock att till en början belasta jordfonden, men under

samma tid måste tydligen medel å arrendeegnahemsfonden hållas i beredskap

för egendomens övertagande.

Egnahemsstyrelsen har föreslagit, att anslaget till jordfonden för budgetåret

1940/41 upptages med 8,000,000 kronor.

I utlåtande över egnahemsstyrelsens förslag i fråga om jordfondens anordnande

har riksräkenskapsverket upprepat vad verket anfört i sitt förenämnda

utlåtande över egnahemsutredningens betänkande. Enligt vad verket framhållit,

borde det förlagskapital, som borde ställas till förfogande för det omedelbara

bestridandet av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och

iordningställande av arrendeegnahem och andra egnahemsfastigheter, redovisas

å en särskild förlagsfond. Detta kapital borde även anlitas för det omedelbara

bestridandet av kostnader, som kunde komma att nedläggas å arrendeegnahem,

sedan det överförts till arrendeegnahemsfonden. Försäljning av

arrendeegnahem borde, såsom egnahemsstyrelsen föreslagit, redovisas å nyssnämnda

förlagsfond. Vid överföring av fastigheter från domänfonden till den

nya förlagsfonden borde, likaledes i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag,

ersättning beredas den förra fonden från den senare. Härigenom skapades

intet egentligt undantag från den av 1939 års lagtima riksdag (skrivelse nr

246) godtagna regeln, att överföring av fast egendom från en statlig kapitalfond

till en annan skulle ske vid sidan av budgeten, eftersom även de fastigheter,

som upplätes såsom arrendeegnahem, i princip vore avsedda att i sinom

tid överlåtas med äganderätt till enskilda personer. Genom anordningen vunnes,

att samtliga investeringar i arrendeegnahemsfonden komme att redovisas

över riksstaten, vilket ur flera synpunkter måste anses eftersträvansvärt.

Statskontoret har i utlåtande över egnahemsstyrelsens förevarande förslag

ansett det anslag å driftbudgeten, som bör anvisas till täckning av förluster

å jordfonden, även böra tillgodoföras de överskott, som kunna uppkomma

därigenom att köpeskillingarna överstiga nedlagda kostnader för försålda fastigheter.

I den mån frågan om jordfondens anordnande har samband med premielåneverksamheten,

hänvisas till den redogörelse, som lämnats i avseende å

anslag till sistnämnda ändamål.

Departementschefen.

I enlighet med egnahemsstyrelsens och riksräkenskapsverkets förslag torde

för finansiering av den statliga jordanskaffningsverksamheten böra inrättas

en särskild förlagsfond, benämnd jordfonden. Denna torde böra redovisas

under rubriken Diverse kapitalfonder. A fonden böra bokföras å

ena sidan statens kostnader för förvärv och iordningställande av jord för

egnahemsbildning och å andra sidan köpeskillingarna för försålda fastighe
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

101

ter. Om den sammanlagda försäljningssumman för de fastigheter, som ingå

i ett jordanskaffningsföretag, understiger kostnaderna för förvärvet och iordningställandet

av fastigheterna, bör skillnadsbeloppet täckas av medel, som

anvisas å driftbudgeten under nionde huvudtiteln. Att ett särskilt kostnadsvärde

beräknas för varje delfastighet, anser jag ej tillräckligt motiverat.

En sådan uppdelning skulle, såsom egnahemsstyrelsen framhållit, av olika

skäl ofta bli tämligen godtycklig. Jag vill även erinra örn att jag i det föregående

uttalat mig för att köpeskillingarna för av egnahemsorganen försålda

fastigheter icke skola behöva rättas efter fastigheternas koslnadsvärden

utan i princip bestämmas att motsvara deras bruksvärden. En specificerad

fördelning av ett jordanskaffningsföretags kostnader mellan olika delfastigheter

synes så mycket mindre vara av nöden, som det torde kunna förutsättas,

att jordanskaffningsföretag i allmänhet skola kunna — bortsett

från enstaka större kolonisationsföretag i Norrland — avvecklas ganska

snabbt genom däri ingående fastigheters försäljning eller överföring till arrendeegnahemsfonden.

Det behöver alltså icke riskeras, att eventuellt uppkommande

förluster skola kunna belasta jordfonden under en längre följd

av år utan att aktualiseras. Egnahemsstyrelsen synes ha utgått från att förlust,

som konstaterats efter ett jordanskaffningsföretags slutförande, icke

skall behöva täckas förrän under ett följande budgetår. En sådan balansering

av förluster torde icke vara lämplig. Medel torde böra stå till förfogande

för täckning av förlust redan under det budgetår, då företaget är

slutfört. Jag har i det föregående uttalat mig för att, i den mån medel erfordras

för täckning av förluster av här avsedd art, anslaget till premielån

till egnahemslåntagare m. m. skall provisoriskt få tagas i anspråk härför.

Om ett jordanskaffningsföretag till en del utnyttjas till arrendeegnahem,

bör jordfonden beredas ersättning härför från arrendeegnahemsfonden med

belopp svarande mot skäligt bruksvärde. Denna fond bör, enligt vad i det

följande kommer att föreslås, bibehållas såsom en självständig fond. Erfordras

efter en fastighets överförande till arrendeegnahemsfonden kostnader

för dess iordningställande, torde dessa kostnader böra bestridas av sistnämnda

fond. Om arrendeegnahemmet framdeles skall inlösas av arrendatorn

eller eljest försäljas, bör detta ske över jordfonden, så att denna gottger

arrendeegnahemsfonden med ett belopp motsvarande det, varmed arrendeegnahemmet

tidigare överförts från jordfonden till arrendeegnahemsfonden,

med tillägg av de kostnader, med vilka sistnämnda fond senare belastats.

I den mån ifrågavarande belopp överstiger försäljningssumman för

egnahemmet, drabbas jordfonden av en förlust, som enligt vad nyss sagts

bör täckas av anslaget till premielån till egnahemslåntagare. På motsvarande

sätt böra vinster på jordanskaffningsföretag tillgodoföras nämnda anslag.

När för egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet tages i anspråk

jord, som står under domänverkets förvaltning, torde det mest rationella

vara, att domänfonden från jordfonden beredes ersättning härför på

grundval av respektive egendoms bokförda värde och att egendomen med

samma värde tillföres jordfonden, varefter med egendomen bör förfaras på

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

enahanda sätt som om den av egnahemsorganisationen förvärvats genom inköp

å allmänna marknaden.

Egnahemsstyrelsen har, i enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit,

uttalat sig för att de hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen

i Norrland böra överföras till jordfonden. En sådan överföring synes obehövlig.

Det torde nu vara tillräckligt med en föreskrift av Kungl. Majit, att

inkomster från nämnda jordanskaffningsföretag skola tills vidare balanseras

i avvaktan på att slutlig ställning tages till sättet för täckning av på jordfonden

uppkommande förluster.

Anslaget till jordfonden anser jag böra, i avbidan på erfarenheter av fondens

användning, för budgetåret 1940/41 begränsas till 3,000,000 kronor.

Arrendeegnahemsfonden.

Vid 1934 års riksdag beslöts inrättande av en arrendeegnahemsfond. I

denna fond skola ingå fastigheter, avsedda att upplåtas till personer, vilkas

ekonomiska ställning är sådan, att bistånd i form av egnahemslån icke är

tillfyllest för att sätta dem i stånd att förvärva egna jordbruk. Från statens

domäners fond få överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas

för det med arrendeegnahemsfonden avsedda ändamålet. Därjämte kan

jord i enskild ägo inköpas av kronan att tilläggas fonden. De lägenheter, i

vilka egendomarna uppdelas, upplåtas på arrende med rätt för arrendatorn

att i sinom tid inlösa till honom upplåten lägenhet.

Kapitalökningsanslaget till arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/

40 utgör 500,000 kronor.

I skrivelse den 29 augusti 1939 har egnahemsstyrelsen hänvisat lill att erforderlig

kredit i samband med arrendeegnahems inlösen framdeles icke såsom

hittills skall utgå av arrendeegnahemsfonden utan lämnas i form av

vanligt egnahemslån. Med utgångspunkt härifrån och från att arrendeegnahemsfonden

efter inrättandet av jordfonden icke kommer att belastas med

andra kapitalförluster än som härröra från att arrendeavgifterna icke ge full

förräntning å det i fonden investerade kapitalet, har egnahemsstyrelsen ansett

arrendeegnahemsfonden icke längre böra, såsom nu är fallet, upptagas

bland de statliga utlåningsfonderna utan böra redovisas såsom en fastighetsfond.

Egnahemsstyrelsen har beräknat behovet av anslag till fonden för

budgetåret 1940/41 till 2,000,000 kronor.

Statskontoret och riksråkenskapsverket ha avgivit infordrade utlåtanden

rörande redovisningen av arrendeegnahemsfonden.

Beträffande vad egnahemsstyrelsen och nyssnämnda ämbetsverk anfört i

fråga om sambandet mellan arrendeegnahemsfonden och jordfonden hänvisas

till den redogörelse, som lämnats under jordfonden.

Departementschefen.

Arrendeegnahemsfonden torde böra bibehållas såsom självständig fond.

Av skäl, som berörts av egnahemsstyrelsen, bör fonden erhålla karaktär av

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130. 103

ren fastighetsfond. Den bör å kapitalbudgeten upptagas under rubriken Diverse

kapitalfonder.

Att egnahemsorganens kostnader för anskaffande av arrendeegnahem liksom

även inkomster av försäljningen av desamma framdeles böra redovisas

över jordfonden men att under upplåtelsetiden uppkommande kostnader för

arrendeegnahemmen böra bestridas från arrendeegnahemsfonden, framgår av

vad jag anfört vid behandlingen av frågan örn anslag till jordfonden.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla såsom lämpligt, att

frågor beträffande upplåtelse och försäljning av arrendeegnahem antingen

genom bestämmelser i kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten

eller instruktionsvis föreskrivas skola bli i viktiga avseenden beroende

av egnahemsstyrelsens prövning. Om sådana frågor självständigt skulle få

avgöras av egnahemsnämnderna, skulle likformigheten och den ekonomiska

överblicken över rörelsen kunna bli lidande härav.

Jag kan icke tillstyrka, att anslaget till arrendeegnahemsfonden för budgetåret

1940/41 bestämmes till högre belopp än 1,000,000 kronor.

Frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse

och fondförvaltning.

I skrivelsen den 15 november 1939 har egnahemsstyrelsen även upptagit till

behandling vissa frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse

och fondförvaltning. Styrelsen har erinrat om att 1936 års egnahemsutredning

föreslagit en centralisering av kassarörelsen från egnahemsnämnderna

till egnahemsstyrelsen men att detta förslag avvisats i egnahemspropositionen

till 1939 års lagtima riksdag. Enligt vad styrelsen vidare anfört,

borde styrelsen med ingången av budgetåret 1940/41 erhålla ställning av

huvudförvaltning med dragningsrätt å statsverkets checkräkning i riksbanken.

övervägande skäl syntes däremot tala för att åtminstone icke från

början giva de olika egnahemsnämnderna självständig dragningsrätt. De

för nämndernas utbetalningar erforderliga medlen borde nämnderna ha att

rekvirera hos egnahemsstyrelsen.

Egnahemsstyrelsen har utgått från att, i samband med att styrelsen erhåller

ställning som huvudförvaltning, förvaltningen av egnahemslånefonden, jordförmedlingsfonden,

arrendelånefonden, arbetarsmåbrukslånefonden, lånefonden

för främjande av bostadsbyggande på landsbygden, lånefonden för lantarbetarbostäder

samt arrendeegnahemsfonden bör överflyttas från statskontoret

till egnahemsstyrelsen och att även jordfonden bör läggas under styrelsens

förvaltning.

Styrelsen har i detta sammanhang även berört frågan örn efterskänkande

av och betalningsanstånd för fordringar på grund av lån från här avsedda

fonder. Styrelsen har anfört:

1929 års riksdag (skrivelse nr 97) har bemyndigat Kungl. Majit att beträffande

lån, som lämnats från statens under statskontorets förvaltning stå
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

ende utlåningsfonder eller från vissa andra fonder, varom här ej är fråga,

efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord

i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs ävensom eljest vid gäldenärs

eller löftesmäns obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med

befogenhet för Kungl. Maj:t att beträffande viss lånefond eller i särskilda fall

uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga (S. F. S. 1929:

102). Sedermera har 1933 års riksdag (skrivelse nr 243) medgivit, att det

av 1929 års riksdag givna bemyndigandet må så till vida utsträckas, att betalningsanstånd

må meddelas även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs

eller löftesmäns iråkade obestånd, dock allenast där särskilt vägande

skäl därtill föranleda (S. F. S. 1933: 424). Det bör uppmärksammas, att i de

fall, där fråga sålunda icke är om gäldenärs eller löftesmäns obestånd, riksdagens

bemyndigande allenast avser medgivande av betalningsanstånd men

ej eftergift av själva fordringsanspråket.

Med stöd av riksdagens nyssnämnda bemyndigande:! har Kungl. Maj:t den

23 april 1937 uppdragit åt statskontoret och egnahemsstyrelsen gemensamt

att under i riksdagens skrivelser angivna förutsättningar medgiva betalningsanstånd

beträffande lån, bokförda å lånefonden för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden, med skyldighet för nämnda myndigheter att,

därest de stanna i olika meningar, underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.

I samband med att till 1940 års riksdag framlägges definitivt förslag rörande

egnahemsväsendets omorganisation, torde Kungl. Maj:t böra begära

riksdagens förklaring att de bemyndigande!!, som riksdagen genom skrivelser

1929:97 och 1933:243 meddelat Kungl. Majit beträffande medgivande av

betalningsanstånd med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.,

även skola gälla i fråga örn lån, som lämnats från statens under egnahemsstyrelsens

förvaltning stående utlåningsfonder.

Med hänsyn till arten av den låneverksamhet, som utövas från ifrågavarande

fonder, synes det icke behövligt eller lämpligt, att medgivanden av

anstånd med betalning alltid underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det torde

icke möta betänkligheter att anförtro avgörandet av sådana frågor åt de nya

statliga egnahemsnämnderna. Emellertid torde beslutanderätten böra i första

hand uppdragas åt egnahemsstyrelsen, som bör äga att i sin tur överlämna

åt egnahemsnämnderna att avgöra frågor örn betalningsanstånd. Styrelsen

får då möjlighet att, i den mån det befinnes motiverat, inskränka egnahemsnämndernas

beslutanderätt till att endast avse vissa fonder samt att genom

begränsningar i olika hänseenden, exempelvis i Dåga om uppskovsbeloppen

eller uppskovstiden, förbehålla sig själv avgörande i en del fall. Styrelsen

bör också lia möjlighet att överhuvud taget fastställa grunder för beviljande

av anstånd. I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra stå egnahemsorganen

fritt att i varje särskilt fall i samråd med låntagaren bestämma,

örn betalningen av anståndsbelopp skall uppskjutas allenast någon kortare

tid eller örn beloppet skall innestå för att betalas efter låns amorteringsdel i

övrigt och, i sistnämnda fall, huruvida annuiteternas belopp böra omregleras.

Skäl kunna även anses tala för att egnahemsstyrelsen bör äga att besluta

örn efterskänkande av fordran på grund av lån och om avskrivning i räkenskaperna

av sådan fordran. Emellertid anser sig egnahemsstyrelsen icke böra,

i avbidan på erfarenheter av i vilken omfattning sådana åtgärder komma att

bli erforderliga, för närvarande göra någon framställning till Kungl. Majit

i förevarande ämne.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

105

Statskontoret har erinrat om att —förutom de av egnahemsstyrelsen uppräknade

statliga utlåningsfonderna — under styrelsens förvaltning även borde

ställas de lån, som hänförde sig till under fonden för låneunderstöd anvisade

anslagsmedel till lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

och till lån för bostadsförbättringsverksamhet. Vidare redovisades

från och med den 30 juni 1938 å särskild diversemedelstitel fordringar å de

premielån till egnahemslåntagare, till vilka medel anvisades å anslag under

nionde huvudtiteln. Även redovisningen av dessa lån syntes efter den nya

egnahemsorganisationens genomförande böra äga rum i egnahemsstyrelsens

räkenskaper.

På grund av vad egnahemsstyrelsen anfört i fråga om efterskänkande av

och betalningsanstånd för fordringar har statskontoret framhållit följande:

Egnahemsstyrelsen äger i egenskap av fondförvaltande myndighet givetvis

att, då förutsättningarna därför äro för handen, verkställa avskrivning med

stöd av förordningen den 11 december 1830 angående behandlingen av extra

ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29

september 1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående

fordringar.

Egnahemsstyrelsens förslag, att de bemyndiganden, som genom 1929 och

1933 års riksdagsbeslut givits Kungl. Maj:t angående biträdande av ackord

med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m. och medgivande av

betalningsanstånd, skola äga tillämpning jämväl å de statliga utlåningsfonder,

vilka komma att stå under egnahemsstyrelsens förvaltning, har icke givit

statskontoret anledning till erinran. Statskontoret finner sig emellertid

böra uttala, att i detta sammanhang synes böra tagas under övervägande,

huruvida icke ovannämnda bemyndiganden för Kungl. Majit med avseende å

statens utlåningsfonder lämpligen borde utsträckas till att omfatta jämväl

sådana lånefordringar, som hänföra sig till under fonden för låneunderstöd

för viss låneverksamhet anvisade anslagsmedel.

Med hänsyn till det betydande antal lån, som ingå i egnahemslåneverksamheten,

anser statskontoret, att Kungl. Majit av praktiska skäl, såsom

egnahemsstyrelsen föreslagit, bör å styrelsen delegera sin genom ovannämnda

riksdagsbemyndiganden givna befogenhet att medgiva betalningsanstånd.

Egnahemsstyrelsens hemställan örn rätt för styrelsen att beträffande viss

lånefond eller i särskilda fall uppdraga åt egnahemsnämnd att besluta i sådan

fråga kan statskontoret däremot icke tillstyrka. Ett dylikt medgivande

skulle nämligen bland annat kunna medföra, att väsentligt olika bedömningsgrunder

komme att tillämpas vid behandlingen av dessa ärenden.

Riksräkenskapsverket har ansett, att frågan om centralisering av egnahemsverksamhetens

kassarörelse bör tagas under förnyat övervägande. Verket

har förklarat sig intet ha att erinra mot statskontorets förslag, att även

vissa lån av anslagsmedel, anvisade under fonden för låneunderstöd, samt

premielån borde redovisas i egnahemsstyrelsens räkenskaper. Förstnämnda

lån borde härvid tills vidare redovisas å riksgäldskontorets delfond av fonden

för låneunderstöd.

Departementschefen.

Den bär behandlade frågan torde böra bli föremål för övervägande i ett

vidare sammanhang och synes därför lämpligen få slutligt anmälas vid en

senare tidpunkt.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

I) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1940/41:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 118,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Majit:

a) Arvoden till fyra särskilda

styrelseledamöter

å 1,800 kronor. . kronor 7,200

b) Arvode till en bygg
nadskontrollant

.. » 4,800 »

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal:
a)

Grundavlöningar

m. m.............kronor 50,000

b) Avlöningsförhöjning
ar

m. m., förslagsvis » 5,900 ,

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ »

Summa kronor 202,800;

II) dels för egnahemsnämnderna fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

26 egnahemsdirektörer .......................... A 23

4 egnahemskonsulenter.......................... A 21

32 kontorsbiträden .........................,... A 4;

III) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsnämnderna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1940/41:

12,000

55,900

16,200

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 130.

107

Avlönlngsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 347,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be
stämda

av Kungl. Maj:t:

a) Årsarvoden till ord
förande

i egnahemsnämnderna

.......kronor 15,000

b) Dagarvoden till ord
förande

och ledamöter

i egnahemsnämnderna,

förslagsvis .. » 40,000 » 55,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per
sonal

:

a) Grundavlöningar

m. m...........kronor 255,000

b) Avlöningsförhöjning
ar

m. m., förslagsvis » 26,000 kronor 281,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ * 52,000

Summa kronor 735,000;

IV) dels för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln

anvisa:

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett

förslagsanslag av........................kronor 202,800;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader

ett förslagsanslag av ....................kronor 72,000;

till Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna: Avlöningar

ett förslagsanslag av ...................kronor 735,000;

till Egnahemsbildning: Egnahemsnämnderna: Omkostnader

ett förslagsanslag av................ kronor 275,000;

till Egnahemsbildning: Ersättningar åt egnahemsombuden

ett förslagsanslag av......................kronor 30,000;

till Egnahemsbildning: Förvaltning sbidrag till egnahemslåneförmedlare

m. m. ett förslagsanslag av .. kronor 675,000;

till Egnahemsbildning: Premielån till egnahemslåntagare

m. m. ett anslag av .................... kronor 600,000;

till Egnahemsbildning: Bidrag till inlösen av vissa byggnader

vid utökning av ofullständiga jordbruk ett reservationsanslag

av ..............................kronor 75,000;

till Egnahemsbildning: Byggande av odlingsvågar ett förslagsanslag

av..........................kronor 100,000;

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

V) dels medgiva, att för budgetåret 1940/41 må beviljas

statsbidrag intill 125,000 kronor för byggande av odlingsvägar;
VI)

dels medgiva, att för budgetåret 1940/41 må beviljas

lån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 20,000,000

kronor, därav 12,000,000 kronor för jordbruksfastigheter och

8,000,000 kronor för bostadsfastigheter, med rätt dock för

Kungl. Maj:t att, därest förhållandena skulle giva anledning

därtill, medgiva jämkning i sagda fördelning mellan jordbruks-

och bostadsfastigheter;

VII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arrendelånefonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av......................kronor 150,000;

VIII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1940/41 anvisa

ett reservationsanslag av............kronor 2,000,000;

IX) dels å kapitalbudgeten under Fonden för låneunderstöd

till Ackordslån och hjälplån till jordbrukare för budgetåret

1940/41 anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 100,000;

X) dels besluta inrättande av en kapitalfond, benämnd

Jordfonden, med den uppgift som i det föregående angivits;

XI) dels å kapitalbudgeten under Diverse kapitalfonder till

Jordfonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av ............................ kronor 3,000,000;

XII) dels å kapitalbudgeten under Diverse kapitalfonder till

Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag

av....................kronor 1,000,000;

XIII) dels medgiva, att Kungl. Maj:t må, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad av mig föreslagits i avseende å

grunderna för statsbidrag till byggande av odlingsvägar, upphörande

av den särskilda livförsäkringen i förening med egnahemslån

samt grunderna för ackordslån och hjälplån till jordbrukare,

utfärda bestämmelser i dessa ämnen;

XIV) dels besluta, att egnahemslån, som beviljas under

budgetåret 1940/41, skola förräntas efter fast räntefot, bestämd

till 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och till

4 procent för lån till bostadsfastigheter, samt bemyndiga

Kungl. Majit att meddela föreskrifter i fråga örn amorteringen

av lånen;

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

XV) dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter

ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från

egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen

må under åren 1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån

och 4 procent för bostadslån;

XVI) dels godkänna de av mig i det föregående förordade

grunderna för uppgörelse mellan staten och hushållningssällskapen

i avseende å överflyttningen till staten av egnahemsoch

därmed jämförliga lån, dispositionen av sällskapens riskfonder

samt andra med egnahemsverksamhetens omorganisation

sammanhängande frågor ävensom bemyndiga Kungl.

Maj :t att i övrigt besluta örn de åtgärder, som föranledas av

nämnda omorganisation;

XVII) dels medgiva, att byrådirektören hos egnahemsstyrelsen

Olof Agerberg må, därest han erhåller befattning såsom

egnahemsdirektör, i denna befattning tillgodonjuta avlöning

enligt löneklass 29 å löneplan A i civila avlöningsreglementet;

XVIII) dels ock bemyndiga Kungl. Majit att meddela beslut

i fråga om rätt för tjänsteman hos hushållningssällskap, vilken

i samband med egnahemsverksamhetens omorganisation

övergår till en med pensionsrätt icke förenad befattning hos

egnahemsnämnd, att personligt bibehållas vid den pensionsrätt

i statens pensionsanstalt, som tillkommit honom på grund

av befattningen hos hushållningssällskapet.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bifaller

Hans Maj :t Konungen samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Bilaga A.

Utkast

till

kungörelse angående statsbidrag till byggande av odlingsvägar i

Norrland och Dalarna.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må statsbidrag i mån av

tillgängliga medel beviljas till byggande av väg till sådant område i Norrland

och Dalarna, vilket med hänsyn till storlek, markbeskaffenhet och övriga

förhållanden finnes vara väl ägnat att användas för jordbruksändamål

såsom tillskottsjord åt ofullständigt jordbruk eller såsom självständigt jordbruk

(odlingsväg).

2 §.

Statsbidrag till odlingsväg må utgå med högst femtio procent av den beräknade

kostnaden för väganläggningen.

3 §•

Ansökning örn statsbidrag skall göras hos vederbörande egnahemsnämnd.

Sådan ansökning skall innehålla eller vara åtföljd av:

1) uppgift om vägens sträckning, längd och bredd;

2) plan för väganläggningen med betänkande och kostnadsförslag;

3) uppgift om antalet deltagare i vägföretaget;

4) därest delaktigheten i vägföretaget blivit genom överenskommelse eller

genom förrättning, dom eller förordnande enligt lagen om enskilda vägar bestämd,

ej mindre överenskommelsen, vid förrättningen träffad förening eller

meddelat utlåtande eller domstolens dom eller länsstyrelsens förordnande än

även bevis att förrättningen, där så enligt nämnda lag är erforderligt, blivit

av vederbörande myndighet godkänd eller att förrättningen, domen eller förordnandet

vunnit laga kraft;

5) beskrivning över odlingsområdet, innefattande uppgift å dess läge, jämväl

i förhållande till förefintliga allmänna och enskilda vägar, samt storlek

och beskaffenhet med angivande av ungefärliga arealer av olika ägoslag

ävensom i förekommande fall uppgift om vidtagna eller planerade utdikningsarbeten

samt, därest upplysning därom ej lämnas genom annan ansökningshandling,

redogörelse för rådande fastighets- och äganderättsförhållanden;
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lil

6) redogörelse för odlingsområdets tilltänkta användning för jordbruksändamål

samt i förekommande fall beskrivning över det eller de ofullständiga

jordbruk, vars bärkraft är avsedd att förstärkas genom områdets användning

som tillskotts jord; samt

7) uppgift om de omständigheter i övrigt, som åberopas till stöd för ansökningen.

4 §•

Innan egnahemsnämnden meddelar beslut i ärendet, har nämnden att inhämta

yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, där så befinnes

erforderligt, jämväl från länsstyrelsen.

5 §.

Där statsbidrag beviljats, skall egnahemsnämnden med vederbörande deltagare

i vägföretaget eller, om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med

sådan styrelse sluta kontrakt angående deltagarnas skyldigheter.

Kontraktet skall innehålla förbindelse för deltagarna att i noggrann överensstämmelse

med av egnahemsnämnden godkänd arbetsplan och under skyldighet

att därvid vara underkastade kontroll enligt egnahemsnämndens bestämmande

påbörja och fullborda arbetet inom viss tid utan ytterligare bidrag

av statsmedel, ävensom att fullgöra övriga åligganden enligt de i denna

kungörelse innefattade allmänna villkor och bestämmelser.

För fullgörande av kontraktet ävensom för lyftade bidrags återbäring, i

fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som av egnahemsnämnden

godkännes.

6 §•

Innan beviljat statsbidrag utbetalas, skall egnahemsnämnden hava godkänt

den för vägföretaget upprättade planen. Äro flera delaktiga i företaget eller

framgår vägen eljest över fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall dessutom

angående vägens byggande hava, i enlighet med lagen örn enskilda vägar,

ägt rum laga kraftvunnen förrättning å stället eller ock föreligga laga kraftvunnen

dom eller laga kraftvunnet förordnande eller träffad överenskommelse

i sådan form, som kan av egnahemsnämnden godkännas. Innan statsbidrag

utanordnas, skall vidare egnahemsnämnden hava förordnat kontrollant

för vägbyggnadsarbetet.

Med iakttagande av vad i föregående stycke stadgas skall statsbidrag utbetalas
med

en tredjedel, sedan kontrakt om arbetets utförande blivit vederbörligen

avslutat och säkerhet för kontraktets fullgörande ställts samt arbetet inom

därför bestämd tid påbörjats,

med ytterligare en tredjedel efter det vederbörande kontrollant för arbetet

intygat, att hälften därav blivit utförd, samt

med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och

godkänt ävensom, därest flera äro delaktiga i vägföretaget, styrkt blivit, att

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

vägens framtida underhåll ordnats enligt lagen om enskilda vägar vare sig

genom laga kraftvunnen förrättning eller dom eller laga kraftvunnet förordnande.

Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av

offentlig myndighet, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd erhållits.

7 §■

Om vägarbete, vartill utgår statsbidrag jämlikt denna kungörelse, ej blivit

utfört enligt den godkända arbetsplanen eller ej slutförts inom därför bestämd

tid, äger egnahemsnämnden, i den mån nämnden icke medgivit avvikelse

från planen eller beviljat anstånd med arbetets utförande, inställa utbetalning

av statsbidraget, och skall, där egnahemsnämnden så påfordrar,

utbetald del av statsbidraget jämte fem procent årlig ränta återbetalas till

nämnden.

8 §■

Ersättning till kontrollant för vägbyggnadsarbete bekostas av egnahemsnämnden.

9 §•

över egnahemsnämnds beslut enligt denna kungörelse må klagan förås

hos egnahemsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till egnahemsnämnden

och dit inkomma före klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden

erhöll del av beslutet; åliggande det egnahemsnämnden att skyndsamt,

jämte eget yttrande, översända inlagan till egnahemsstyrelsen.

Klagan över egnahemsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t genom besvär

i den för administrativa mål i allmänhet gällande ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag

kungörelsen den 14 juni 1929 (nr 171) angående statsbidrag till byggande av

nybyggesvägar i Norrland och Dalarna upphör att gälla.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr J30.

113

Bilaga B.

Utkast

till

kungörelse om ackordslån och hjälplån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Jordbrukare, som är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må kunna,

i den mån tillgängligt anslag det medgiver, av egnahemsstyrelsen tilldelas

ackordslån eller hjälplån enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

Såsom jordbrukare anses även den, som utan samband med jordbruk bedriver

trädgårdsskötsel såsom självständig näring.

2 §•

För beviljande av lån skola följande allmänna förutsättningar gälla, nämligen
att

sökandens ekonomiska svårigheter icke uppkommit på grund av verksamhet,

som varit jordbrukets bedrivande ovidkommande;

att sökanden gjort vad på honom skäligen ankommit för övervinnande av

svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt av bistånd;

att sökanden saknar möjlighet att annorledes på rimliga villkor uppbringa

nödiga medel; samt

att sökanden med hänsyn till jordbrukets avkastningsförmåga, skuldernas

storlek och beskaffenhet ävensom övriga omständigheter med hög grad av

sannolikhet kan antagas bliva i stånd att, om lån erhålles, fortsätta jordbruksdriften

och därunder göra rätt för sig.

3 §•

Ackordslån skall användas till genomförande av ackord med gäldenärens

fordringsägare och må beviljas endast under villkor,

att ackordet omfattar jämväl fordran hos gäldenären, för vilken ställts säkerhet

i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten finnes ej förslå

till fordringens gäldande;

att i samband med ackordet betalas förfallen utskyld eller arrendeavgift

ävensom ränta å fordran hos gäldenären i den mån för fordringen ställd

säkerhet beräknas förslå även till räntans gäldande;

att ackordet icke innebär nedsättning av tjänstehjons och arbetares lönefordran

till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i händelse av

konkurs; samt

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 130.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

att de i ackordet deltagande borgenärerna icke i ackordet erhålla, utöver

vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder belöper å deras fordringar,

mer än fem procent av fordringsbeloppet; ej heller i något fall mer

än åttiofem procent av sagda belopp.

I samband med lån till genomförande av ackord må lån även beviljas för

anskaffande av sådana yttre inventarier eller utförande av sådana reparations-

eller byggnadsarbeten, som äro för jordbrukets fortsatta bedrivande

oundgängliga.

4 §•

Hjälplån skall användas till betalning av gäld i och för reglering av gäldenärens

skuldbörda på annat sätt än genom ackord. Hjälplån må ock med

eller utan samband med betalning av gäld användas till sådant ändamål, varom

förmäles i 3 § andra stycket.

Hjälplån må beviljas endast i fall där förutsättningar för sådant ackord,

som i 3 § sägs, finnas ej vara för handen och där hjälpbehovet föranletts

av särskilda omständigheter eller eljest synnerliga skäl för bistånd kunna

åberopas.

5 §•

Lan må icke beviljas till större sammanlagt belopp än åttahundra kronor,

ökat med fyrtio procent av uppskattade värdet av gäldenärens fastighet eller,

om han brukar annans fastighet, tjugofem procent av dennas uppskattade

värde.

Där ackordslån jämväl innefattar lån för sådant ändamål, som i 3 § andra

stycket avses, må sammanlagda lånebeloppet höjas med belopp, högst motsvarande

tio procent av fastighetens värde.

6 §•

Lån må icke, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, beviljas

den, som förut erhållit ackordslån eller lån för förekommande av

exekutiv försäljning jämlikt tidigare gällande kungörelser eller lån enligt

denna kungörelse.

De till en och samma person utlämnade lånen må icke sammanlagt uppgå

till högre belopp än tiotusen kronor. Dock må lån efter Kungl. Maj:ts

medgivande beviljas intill ett belopp av högst femtontusen kronor.

7 §■

Till säkerhet för lån skall, där gäldenären äger fastighet, vilken icke är

belånad till så högt belopp, som motsvarar dess uppskattade värde, pantförskrivas

inteckning i fastigheten intill sagda värde. Belånad inteckning, som

genom lånet frigöres, skall jämväl pantförskrivas till säkerhet för detsamma.

I övrigt skall såsom villkor för låns utlämnande föreskrivas, att för lånet

ställes godtagbar säkerhet, dock att där gäldenären saknar möjlighet att

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

115

lämna dylik säkerhet och omständigheterna äro sådana, att gäldenären kan

förväntas fullgöra sina med lånet förbundna förpliktelser, sagda villkor må

helt eller delvis eftergivas. Säkerhet bestående av inteckning i jordbruksinventarier

bör icke godtagas såsom ensam säkerhet, om därutöver annan

säkerhet kan lämnas. Gäldenären skall förbinda sig att, så länge någon del

av lånet återstår ogulden, icke utan medgivande av egnahemsstyrelsen uttaga

eller belåna sådan inteckning eller försälja honom tillhörigt lösöre genom

avhandling, som avses i förordningen den 20 november 1845 i avseende på

handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva.

Där säkerheten för lån utgöres av fastighetsinteckning, må, om förhållandena

det påkalla, tillika bestämmas, att såsom villkor för lånets utlämnande

skall gälla, att sådan föreskrift blivit meddelad, som avses i lagen om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

Egnahemsstyrelsen må besluta om utbyte eller eftergivande av säkerhet,

som lämnats för lån.

8 §.

Lån är räntefritt under de två första åren. Därefter gäldas ränta efter

fyra procent om året. Från och med femte kalenderåret näst efter det, under

vilket lånet utlämnats, skall å lånet årligen erläggas amortering, som jämte

ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en varje år lika stor annuitet, så

beräknad, att lånet är återbetalt femton år efter amorteringens början.

9 §•

Ansökan om lån ställes till egnahemsstyrelsen samt ingives till egnahemsnämnden

i det distrikt, där sökandens fastighet är belägen. Egnahemsnämnden

har att efter erforderlig utredning överlämna ansökningen jämte eget yttrande

till egnahemsstyrelsen.

10 §.

Lån må ej beviljas, med mindre till ledning vid lånefrågans bedömande på

platsen skett värdering av sökandens tillgångar samt undersökning såväl av

jordbrukets förutsättningar och tillstånd som av sökandens förhållanden i

övrigt.

Till grund för värdering skall läggas saluvärdet av tillgångarna.

11 §•

På egnahemsstyrelsen ankommer att efter prövning av låneärendet däri

fatta beslut, vilket ofördröjligen skall tillställas såväl sökanden som vederbörande

egnahemsnämnd.

Då lån beviljas, skola sådana föreskrifter rörande lånets användande och

sättet för dess utbetalande meddelas, att trygghet vinnes för att lånet blir

använt för därmed avsett ändamål. Viss tid må ock bestämmas, inom vilken

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr att rätten till utbekommande

av ej lyftat belopp skall vara förverkad.

Å beviljat lån skall gäldenären utfärda skuldförbindelse, däri angivas hans

åtaganden i fråga om lånets användning och återbetalande jämte övriga lånevillkor.

Beviljat lån utbetalas så snart ske kan till gäldenären eller för hans räkning

till annan person, som må hava av egnahemsstyrelsen anvisats.

12 §.

Förfallen ränta och amortering å lån skall för varje kalenderår före årets

utgång inbetalas till egnahemsnämnden.

13 §.

Egnahemsnämnden åligger övervaka, att gäldenären fullgör sina skyldigheter

i avseende å honom beviljat lån.

Efter medgivande av egnahemsstyrelsen äger egnahemsnämnden uppsäga

lån till omedelbar betalning, där det befinnes, att gäldenären genom oriktig

uppgift föranlett lånets beviljande eller där gäldenären visar försumlighet att

erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes bryter mot vad

honom enligt avgiven skuldförbindelse åligger, så ock eljest när sådana förhållanden

inträffat, att gäldenären med hänsyn till det med lånet avsedda

syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.

Sker uppsägning av lånet enligt vad nu sagts, skall, ändå att ränta eljest

ej skolat utgå, å lånet gäldas ränta efter fyra procent om året från och med

uppsägningsdagen.

14 §.

Finner egnahemsstyrelsen, att avskrivning helt eller delvis av fordran på

grund av utlämnat lån bör äga rum, skall frågan härom underställas Kungl.

Maj :t.

15 §.

De ytterligare föreskrifter rörande förfarandet i låneärenden eller rörande

tillämpningen i övrigt av denna kungörelse, som må finnas erforderliga, meddelas

av egnahemsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940, från och med vilken dag

lån enligt kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 277) om lån till jordbrukare för

genomförande av ackord m. m. icke må beviljas. Centralnämndens för ackordslåneärenden

m. m. samt denna underställda ortsombuds verksamhet

skall från och med den 1 juli 1940 upphöra.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 130. 117

Innehållsförteckning.

Sid.

Inledning............................................................ 1

Egnahemsstyrelsen.................................................... 7

Departementschefen ................................................ 7

Egnahemsnämnderna.................................................. 8

Departementschefen ................................................ 28

Överflyttning av hushållningssällskapens egnahemslånestock på staten. Sällskapens

riskfonder. Ersättningar till vissa sällskap m. m............... 33

Departementschefen ................................................ 50

Ersättningar åt egnahemsombuden...................................... 54

Departementschefen ................................................ 56

Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare m. m....................... 57

Departementschefen ................................................ 58

Premielån till egnahemslåntagare m. m................................... 58

Departementschefen ................................................ 61

Bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk 62

Departementschefen ................................................ 63

Byggande av odlings vägar................... 63

Departementschefen ................................................ 73

Egnahemslånefonden .................................................. 75

Departementschefen ................................................ 81

Jordförmedlingsf onden ................................................ 83

Departementschefen ................................................ 83

Arrendelånefonden.................................................... 84

Departementschefen ................................................ 84

Arbetarsmåbrukslånefonden ............................................ 84

Departementschefen ................................................ 85

Ackordslån och hjälplån till jordbrukare ................................ 86

Departementschefen ................................................ 94

Jordfonden .......................................................... 96

Departementschefen ................................................ 100

Arrendeegnahemsfonden................................................ 102

Departementschefen ................................................ 102

Frågor sammanhängande med egnahemsorganisationens kassarörelse och fondförvaltning

........................................................ 103

Departementschefen ................................................ 105

Departementschefens hemställan ........................................ 106

Bilaga A. Utkast till kungörelse angående statsbidrag till byggande av od
lingsvägar

i Norrland och Dalarna.................................... 110

Bilaga B. Utkast till kungörelse om ackordslån och hjälplån till jordbrukare 113

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 130. 9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:273 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till följd av olycksfall, som drabbat elev vid veterinärhögskolan. s. 6 i texten