Sök i Ratio Lex

Angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalning sanstånd för köpare av sådan egendom

1940-03-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:133, Angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalning sanstånd för köpare av sådan egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående räntan å ogulden

köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalning

sanstånd för köpare av sådan egendom; given

Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

Räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom.

Enligt förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa

fall av kronoegendom m. m. skall köpeskillingen för fastighet, som försäljes

enligt 9 § eller 13 § a) i förordningen, liksom även köpeskillingen för

kronan tillhöriga, å åbolägenhet befintliga byggnader, allt i den mån köpeskillingen

erlägges genom avbetalningar på sätt i 22 § A) i förordningen sägs,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 133. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Departements
chefen.

betalas och förräntas enligt i huvudsak samma grunder, som jämlikt kungörelserna

nr 217 och 218 år 1928 tillämpas för egnahemslån för jordbrukslägenheten

I samband med att räntan ändrats för egnahemslån ha motsvarande

ändringar genom förordningar nr 127 år 1934 och nr 55 år 1935 vidtagits

i nyssnämnda 1929 års förordning. Denna förordning, vilken trädde

i kraft den 1 juli 1929, ersatte en tidigare förordning i ämnet den 17 december

1926 (nr 509), vilken i sin tur trädde i stället för en kungörelse den 17

oktober 1913 (nr 271). Sistnämnda kungörelse ändrades i avseende å räntebestämmelserna

och betalningsvillkoren genom kungörelserna nr 728 år 1919

och nr 131 år 1923. Den år 1926 utfärdade förordningen erhöll i fråga

örn räntebestämmelserna och betalningsvillkoren ändrad lydelse genom kungörelsen

nr 240 år 1927. För de jämlikt 1913 och 1926 års författningar upplåtna

lägenheterna tillämpas ränte- och betalningsbestämmelser, som i allt

väsentligt äro av samma innebörd som de vid tiden för respektive upplåtelser

gällande egnahemslånebestämmelserna.

Med anledning av proposition (nr 265) till 1937 års riksdag har riksdagen

medgivit, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet

eller byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts eller försäljes

från kronoegendom, räntan må, i de fall där köpeskillingen förräntas enligt

enahanda grunder, som gällt eller gälla för den stående delen av egnahemslån

för jordbrukslägenheten under tiden 1937—1939 utgå efter 3.6 procent.

Den räntenedsättning, som sålunda medgivits, har anslutit sig till ett

motsvarande medgivande beträffande egnahemslån. Kungörelse i ämnet har

utfärdats den 30 juni 1937 (nr 575).

Kungl. Majit har i en denna dag till riksdagen avlåten proposition angående

anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41 m. m. på min

hemställan föreslagit riksdagen att bland annat medgiva, att beträffande egnahemslån,

som efter ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats

från egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen må

under åren 1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån och 4

procent för bostadslån. Vad åter angår lån, som utlämnas efter den 1 juli

1940, bli dessa i princip underkastade de nya bestämmelser rörande egnahemslångivningen,

som antagits vid 1939 års lagtima riksdag. Med hänsyn

till nu pågående utredning i fråga om räntan å lån från statens utlåningsfonder

kunna emellertid, enligt vad jag anfört i nyssnämnda proposition,

skäl tala för att de nya grunderna för egnahemslånen tills vidare icke sättas

i tillämpning såvitt gäller lånens förräntning. I enlighet härmed har Kungl.

Majit föreslagit riksdagen besluta, att egnahemslån, som beviljas under budgetåret

1940/41, skall förräntas efter fast räntefot, bestämd till 3.6 procent

för lån till jordbruksfastigheter och 4 procent för lån till bostadsfastigheter.

Då den av 1937 års riksdag beslutade nedsättningen av räntan å ogulden

köpeskilling för kronoegendom upphört att gälla med utgången av år 1939,

torde frågan om fortsatt sådan räntenedsättning nu böra underställas riksdagen.

Enligt min mening bör, i anslutning till vad som föreslagits beträf
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133-

3

tande före den 1 juli 1940 beviljade egnahemslån, den nuvarande räntenedsättningen

provisoriskt förlängas för åren 1940 och 1941. Detta medgivande

torde böra gälla, vare sig kronoegendom försålts före eller efter den 1 juli

1940. Då nu gällande grunder för försäljning av kronoegendom äro avsedda

att, oberoende av de nya bestämmelserna för egnahemslångivningen, tillämpas

även efter den 1 juli 1940, torde sålunda icke erfordras någon motsvarighet

till den föreskrift rörande räntan för under budgetåret 1940/41 beviljade

egnahemslån, varom förslag framlagts i förenämnda proposition angående

egnahemsverksamheten.

I överensstämmelse med det nu anförda torde riksdagens medgivande böra

inhämtas, att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet eller

byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år försålts från kronoegendom,

räntan må, i den mån köpeskillingen förräntas enligt enahanda grunder

som gällt eller gälla för den stående delen av före den 1 juli 1940 beviljat

egnahemslån för jordbrukslägenheter, under åren 1940 och 1941 utgå

efter 3.6 procent.

Betalningsanstånd för köpare av kronoegendom.

Enligt 22 § förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående försäljning i

vissa fall av kronoegendom m. m., vilket författningsrum erhållit sin nuvarande

lydelse genom förordning den 15 mars 1935 (nr 55), kan köpare av

kronoegendom, som står under domänstyrelsens förvaltning, erhålla rätt att

gälda viss del av köpeskillingen genom avbetalningar. I fråga om gäldandet

härav gäller i vissa fall, att beloppet uppdelas i en stående del och en amorteringsdel,

å vilken senare erläggas årligen lika annuiteter, och eljest att beloppet

i sin helhet uppdelas på lika stora, årliga avbetalningar. I förstnämnda

fall inträder amorteringsskyldigheten först med sjätte året efter det,

varunder tillträdet av egendomen ägt ram, och kan efter vederbörande länsstyrelses

beprövande framflyttas intill femtonde året efter året för tillträdet,

därest vid försäljningen egendomen är till avsevärd del ouppodlad eller ej

försedd med nödiga byggnader eller ock andra liknande skäl för beviljande

av anstånd föreligga. Utöver de nu angivna innehåller förenämnda förordning

icke några bestämmelser rörande betalningsanstånd för köpare av kronoegendom.

Emellertid har 1924 års riksdag (skrivelse nr 72) i anledning av en inom

riksdagen väckt motion beslutat, att Kungl. Majit må — utan hinder av dåvarande

bestämmelser i kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 271) angående

grander för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar

med däri vidtagna ändringar samt i ett särskilt brev den 29 maj 1874 (nr

53 s. 4) — efter prövning i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande

omständigheter bevilja köpare av kronojord anstånd eller ytterligare anstånd

med erläggande av köpeskilling och ränta. I jordbruksutskottets av

riksdagen godkända utlåtande (nr 17) bar utskottet, med hänsyn till de kon
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

sekvenser som ett medgivande av förevarande art skulle kunna medföra,

särskilt betonat, att anstånd syntes böra medgivas allenast efter noggrann

prövning av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall. Härvid syntes

särskilt böra undersökas, huruvida genom anstånd med betalning verklig

nytta bereddes köparen. Såsom förutsättning för anstånd syntes också böra

uppställas, att kronans möjlighet att utfå sin fordran icke genom anståndet

minskades. Utskottet har utgått från alt rätten att bevilja anstånd borde

läggas i Kungl. Maj:ts hand.

Domänstyrelsen har i skrivelse den 16 maj 1938 anhållit, att rätten att bevilja

anstånd med erläggande av likvider för försålda kronoegendomar måtte

överflyttas till domänstyrelsen. Till stöd härför har styrelsen hänvisat till att

styrelsen enligt särskilda beslut av Kungl. Majt alltsedan år 1921 varit bemyndigad

att efter i varje särskilt fall verkställd noggrann utredning på vissa

villkor medgiva anstånd med betalning av från kronans skogar inköpt virke

ävensom att styrelsen, likaledes enligt särskilda, alltsedan år 1924 av Kungl.

Maj t meddelade bemyndiganden, ägde att på angivna villkor bevilja anstånd

med betalning av arrendeavgifter för utarrenderade kronodomäner. Enligt

vad styrelsen framhållit i förenämnda skrivelse, syntes någon skillnad i

princip ej finnas mellan anståndsfrågor för virkeslikvider, arrendeavgälder

och köpeskillingar för försålda kronolägenheter. Anstånd beviljades sålunda

för samtliga först efter utredning och prövning i varje särskilt fall. Villkoren

för erhållande av anstånd vore även likartade. Var och en som erhölle

anstånd vöre sålunda skyldig att erlägga ränta å oguldet belopp samt

för betalningens fullgörande ställa säkerhet, som domänstyrelsen godkände.

Samtliga dylika frågor syntes därför böra erhålla en likformig behandling.

Genom överflyttandet till domänstyrelsen av rätten att bevilja anstånd

skulle även ernås en arbetsbesparing för såväl domänstyrelsen som Kungl.

Majit. Styrelsen, som synes ha utgått från att Kungl. Majit årligen skulle

meddela styrelsen ett bemyndigande i förevarande ämne, har ansett detta bemyndigande

böra innebära, att domänstyrelsen skulle få intill av styrelsen

bestämd dag, dock ej längre än till den 1 november under respektive år, bevilja

anstånd helt eller delvis med betalning av amortering och ränta å köpeskillingar

för försålda kronoegendomar under villkor att köpare erlade ränta

å anståndsbeloppet från förfailodagen tills full betalning skedde efter en

räntefot av fem procent för år ävensom för betalningens behöriga fullgörande

ställde till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av

domänstyrelsen godkändes, dock med rätt för styrelsen att, då särskilda skäl

förelåge, medgiva befrielse från skyldighet att ställa säkerhet.

Statskontoret har i remissutlåtande den 9 juli 1938 anfört, att praktiska

skäl syntes tala för att domänstyrelsen erhölle rätt att medgiva anstånd med

erläggande av likvider för försålda kronoegendomar. Vad anginge förslaget

om befogenhet för domänstyrelsen att medgiva befrielse från skyldighet att

ställa säkerhet rörde det sig — enligt vad statskontoret under hand inhämtat

från domänstyrelsen — i det stora flertalet fall, där kravet på säkerhet ansåges

böra eftergivas, endast örn obetydliga belopp. Vid sådant förhållande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 133.

5

syntes det ifrågasatta medgivandet utan olägenhet kunna begränsas till att

avse allenast sådana fall, där fordringen icke överstege ett visst maximibelopp,

förslagsvis 400 kronor. Ett bemyndigande för domänstyrelsen av i

ärendet avsett slag syntes icke kunna lämnas utan riksdagens medgivande.

I likhet med domänstyrelsen och statskontoret anser jag praktiska skäl Departementstala

för att åt domänstyrelsen anförtros rätt att bevilja anstånd med erläg- chefengande

av kapital- och räntebetalningar å utestående köpeskillingar för kronoegendomar,

vilken rätt nu ankommer på Kungl. Majit. Riksdagens medgivande

härtill torde böra inhämtas.

Å kapitalbelopp, för vilket anstånd beviljas, torde böra utgå dröjsmålsränta,

lämpligen efter samma grunder som pläga tillämpas med avseende å

lån från de statliga utlåningsfonderna. Domänstyrelsen har även föreslagit,

att vid beviljande av anstånd skall för betalningens behöriga fullgörande ställas

till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av domänstyrelsen

godkännes, dock med rätt för styrelsen att, då särskilda skäl föreligga,

medgiva befrielse från skyldighet att ställa säkerhet. Mot vad sålunda

föreslagits har jag intet att erinra. Det synes knappast behövligt att, såsom

statskontoret synes ha avsett, fastställa en viss summa, som fordringsbelopp

ej får överskrida utan att särskild säkerhet ställes.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva,

dels att i avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet

eller byggnad å åbolägenhet, som år 1920 eller senare år

försålts eller försäljes från kronoegendom, räntan må, i den

mån köpeskillingen förräntas enligt enahanda grunder som

gällt eller gälla för den stående delen av före den 1 juli 1940

beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheten under åren

1940 och 1941 utgå efter 3.6 procent,

dels ock att Kungl. Majit må uppdraga åt domänstyrelsen

att, enligt grunder som meddelas av Kungl. Majit, bevilja köpare

av kronoegendom anstånd med betalning av förfallet kapital-

och räntebelopp.

Vad föredragande departementschefen sålunda hemställt,

däri statsrådets övriga ledamöter instämma, bifaller

Hans Majit Konungen samt förordnar, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

Bihang till riksdagens protokoll lilio. 1 sami. Nr 133.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:354 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalning sanstånd för k s. 5 i texten
  2. JoU 1940:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt örn betalningsanstånd för köpare av sådan e s. 6 i texten