Sök i Ratio Lex

Angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom

1940-03-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:143, Angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

1

Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning av

viss kronan tillfallen fast egendom; given Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande

angående den av föredragande departementschefen behandlade frågan

örn försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 mars 1940.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

I skrivelse nr 198 har 1939 års lagtima riksdag anfört, bland annat, att

inom de större statliga förvaltningsgrenarna årligen uppkomme åtskilliga

frågor om försäljning av fastigheter, som enligt vad erfarenheten visat ofta

gällde till värdet obetydliga områden, vilkas avhändande borde kunna få ske

utan inhämtande av riksdagens medgivande i varje enskilt ärende. Vad särskilt

anginge de fyra kommunikationsverken syntes det riksdagen önskvärt,

att gällande normer för avyttring utan sådant medgivande, på samma gång

som de gjordes mera enhetliga, också avfattades så att tidsenliga, mera affärsmässiga

synpunkter kunde tillgodoses, utan att dock riksdagens grundlagsenlig!

fastställda rättigheter åsidosattes. Riksdagen ansåge sig kunna

förutsätta, alt här berörda spörsmål av Kungl. Majit övervägdes. Därvid

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 143.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

bleve det också tillfälle att taga närmare ställning till frågan i vad mån uttryckliga

föreskrifter kunde vara behövliga beträffande avyttring av egendom,

som förvärvats av staten i samband med bevakning av en kronans

fordran.

I anledning av vad riksdagen sålunda anfört har inom finansdepartementet

verkställts en preliminär utredning rörande tillämpningen av det i § 77

regeringsformen givna förbudet för Kungl. Majit att utan riksdagens samtycke

avhända kronan dess fasta egendom samt rörande de former, i vilka

riksdagen lämnat sitt samtycke till dylika avhändelser.

Av utredningen framgår att en mycket stor ojämnhet råder på ifrågavarande

område. Riksdagens samtycke till avhändelser av kronans fasta egendom

lämnas, utan någon allmän avgränsning efter fastigheternas värde, än

i form av medgivande i varje särskilt fall, än i form av mer eller mindre

generella bemyndiganden till försäljning för särskilda ändamål. De generella

bemyndigandena lämnas genom godkännande av författningsförslag eller

såsom direkta medgivanden och gälla antingen under viss tid eller lills vidare

intill dess annorlunda kan varda beslutat. Stundom synes riksdagens

samtycke ha ansetts innefattat i beslut om beviljande av anslag för visst

ändamål. Medgivandena till försäljning ha merendels avsett Kungl. Majit.

I vissa fall har medgivande dock i stället lämnats administrativ myndighet.

I betydande utsträckning äro olikheterna icke rationellt grundade utan beroende

på tillfälligheter vid medgivandenas tillkomst. Utvecklingen har lett

fram till ett oenhetligt och svåröverskådligt komplex av rättsregler, i starkt

behov av den allmänna översyn som riksdagen påkallat.

Beredningen av den av riksdagen behandlade frågan har icke ännu kunnat

slutföras. Förslag till en allmän reglering av Kungl. Majits respektive

förvaltningsmyndighets befogenhet att utan riksdagens medgivande i varje

särskilt fall avyttra fast egendom kan därför icke föreläggas innevarande

års riksdag. Då emellertid en försäljningsfråga uppkommit, vars avgörande

synes tveksamt med hänsyn till vad vid 1939 års riksdag förekommit med

avseende å tolkningen av § 77 regeringsformen har jag ansett önskvärt, att

ifrågavarande principiella spörsmål i avvaktan på resultaten av berörda utredning

till viss del bringas till ett preliminärt avgörande.

I skrivelse den 29 september 1939 har länsstyrelsen i örebro län anhållit

om bemyndigande att försälja viss mindre fastighet, vilken för skyddande av

inteckning inropats å exekutiv auktion för Kungl. Majits och kronans räkning.

Inteckningen hade av ägaren lämnats såsom säkerhet för ett till genomförande

av ackord beviljat lån å 1,500 kronor. Fastigheten, som var

taxerad till 4,100 kronor och saluvärderad till 4,000 kronor, hade inropats

för 3,250 kronor. Länsstyrelsen hade sedermera erhållit ett anbud å 3,300

kronor. Då det icke förelåge möjlighet att erhålla ett högre pris och det

åsätta saluvärdet vore för högt, anhöll länsstyrelsen örn bemyndigande att

försälja fastigheten till det erbjudna priset.

Statskontoret, som den 13 oktober 1939 avgivit yttrande över länsstyrel
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143-

3

sens framställning, har emellertid ansett, att örn länsstyrelsen för skyddande

av kronans rätt på grund av inteckning ägde befogenhet att utan särskilt

bemyndigande inropa fastigheten, så borde länsstyrelsen jämväl ha befogenhet

att utan särskilt bemyndigande försälja densamma. Försäljningen

utgjorde i likhet med inropet ett led i realiserandet av den rätt, som på

grund av lånesäkerheten tillkomme statsverket.

Länsstyrelsen har i förnyat yttrande den 24 oktober 1939 som sin uppfattning

framhållit, att i fråga om försäljning av fast egendom, som kronan

förvärvat för tillvaratagande av sin panträtt däri, borde, i avsaknad av

uttryckliga bestämmelser, gälla vad med avseende å kronans fasta egendom

i allmänhet vore stadgat. Enligt § 77 regeringsformen krävdes Kungl. Maj:ts

och riksdagens samtycke för dylik försäljning, men genom beslut av 1929

års riksdag hade Kungl. Maj:! erhållit generellt bemyndigande att i vissa

fall utan riksdagens hörande försälja viss kronan tillhörig, under domänstyrelsens

förvaltning ställd fast egendom. Länsstyrelsen hade utgått ifrån att

enahanda bestämmelser borde tillämpas i fråga om avhändande av varje

fastighet, som kommit i kronans hand. Örn emellertid befattningen med

ackords- och stödlåneärendena skulle anses innefatta en sådan försäljningsbefogenhet

som statskontoret förmenat, hade länsstyrelsen givetvis icke något

alt invända däremot. Dock ville länsstyrelsen framhålla, att inom länet

utlämnats ackordslån av intill 10,000 kronor och att till säkerhet för dylika

lån lagts inteckningar i fastigheter, vilkas taxeringsvärden uppginge till icke

ringa belopp.

I den förut nämnda preliminära utredningen rörande tillämpningen av

§ 77 regeringsformen har framhållits, alt avhändelseförbudet numera anses

i princip omfatta all kronans fasta egendom och ej endast — såsom från

början torde varit fallet — den fasta egendom, vilken avsåg att bereda staten

inkomst. Vid utredningen Ilar emellertid konstaterats, att en praxis uppkommit

att i vissa fall verkställa försäljning av fast statlig egendom utan

riksdagens samtycke. Beträffande dessa fall har i utredningen anförts i huvudsak

följande.

I praxis föreligga vissa avhändelser av fast egendom, på vilka § 77 icke

ansetts tillämplig. Det har vid dessa varit fråga örn fastigheter som utgjort

en rent tillfällig och av riksdagen icke prövad placering av statsförmögenheten.

Utan riksdagens samtycke har sålunda verkställts försäljning av fast

egendom, där såväl inköpet som försäljningen av egendomen utgjort ett

led i realiserandet av en rätt, som tillkommit staten på grund av en lånesäkerhet.

Inom statskontoret föreligger en tämligen stadgad praxis att, därest

skälig köpeskilling kan erhållas, utan särskilt bemyndigande försälja fasligheter,

som ämbetsverket under sin låneförvaltande verksamhet inropat å

exekuliv auktion för skyddande av statsverkets rätt. Under den senaste tioårsperioden

lia el t tjugotal dylika försäljningar ägt rum. Dessa försäljningar

lia avselt både fast egendom, i vilken inteckning lämnats som säkerhet för

erhållet statslån, och sådan egendom, å vilken vilat betalningsansvar för lån

från statens avdikningslånefond.

Jämväl i föreskrifter, som av Kungl. Majit utfärdats, har den speciella karaktären

hos dylikt till skyddande av fordringar uppkommet fastighetsinne
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 143

hav kommit till uttryck. I reglementet den 27 oktober 1922 (nr 522) angående

förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel och i reglementet

den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden

m. m. har stadgats, att till skyddande av fordran må å

offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen utmätt

eller pantsatt. Sålunda inköpt egendom skall åter avyttras så snart

lämpligen kan ske. Från denna föreskrift har endast för postsparbankens

del undantagits obligationer av visst slag. Något undantag för fast egendom

göres däremot icke i de meddelade bestämmelserna och har icke heller gjorts

i praktiken.

I 1939 års statsverksproposition (kapitalbudgeten, bil. 5) berördes frågan

om försäljning av tvenne fastigheter, som överförts till allmänna familjepensionsfonden

från enskilda pensionskassor i samband med statens övertagande

av familjepensioneringen. Därvid ifrågasattes, att Kungl. Majit

skulle äga utan inhämtande av riksdagens samtycke försälja nämnda fastigheter.

Till stöd för denna uppfattning framhölls, att dessa fastigheter uteslutande

vore att betrakta såsom ur statsverkets synpunkt tillfälliga och av

Kungl. Majit och riksdagen aldrig prövade placeringar av de till allmänna

familjepensionsfonden överförda enskilda fondtillgångarna. En försäljning

av fastigheter av denna karaktär i syfte att anpassa fondplaceringen efter

eljest tillämpade regler för investering av finansfonderna kunde knappast

anses falla under sagda grundlagsbestämmelse. Hinder skulle tydligen icke

ha mött att, om så befunnits lämpligt, i samband med övertagandet av familjepensionskassornas

tillgångar föreskriva, att dessa, i den mån de voro

investerade i fast egendom, av kassorna skulle överlåtas frigjorda från denna

placering. Utan särskilt riksdagens beslut borde Kungl. Majit under dessa

omständigheter kunna lämna medgivande till försäljningen. Det slutliga

avgörandet härom borde dock tills vidare anstå, i avbidan på det uttalande

från riksdagens sida, vartill ärendet kunde giva anledning.

I anledning av vad sålunda anförts uttalade riksdagen (skriv, nr 44):

I likhet med departementschefen är riksdagen av den uppfattningen att en

följd av 1938 års riksdags beslut beträffande de statliga pensionsfonderna

måste anses vara, att dessas tillgångar skola kunna på lämpligt sätt göras räntebärande

och att ärenden rörande försäljning av å dessa fonder bokförda

fastigheter, vilka ärenden måste betraktas såsom rena placeringsfrågor, icke

skola i varje särskilt fall behöva underställas riksdagen. Riksdagen, som

emellertid icke i detta sammanhang velat intaga någon principiell ståndpunkt

till av departementschefen ifrågasatt grundlagstolkning eller förorda ett beslut,

vars innehåll kunde åberopas vid framtida avgöranden av motsvarande

frågor, har ansett alt från riksdagens sida icke någon erinran finnes att göra

mot att fastigheter, som bokföras å pensionsfonderna och förvaltas av statskontoret,

försäljas utan riksdagens vidare hörande.

Riksdagen vill härigenom meddela Kungl. Majit sin uppfattning beträffande

-—--försäljning av de å de statliga pensionsfonderna redovisade

fastigheterna.

Av vad samma riksdag anförde i samband med behandlingen av ett senare

uppkommet försäljningsärende (skriv, nr 199) framgår, att det återgivna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

5

uttalandet får anses ha avseende å fastigheter bokförda å pensionsfonderna,

oavsett vilken myndighet som handhar förvaltningen.

Av länsstyrelsen i örebro har till Kungl. Maj:t gjorts framställning om Departementbemyndigande

att försälja en fastighet, som för statens räkning inropats å cfte/en.

exekutiv auktion för skyddande av viss inteckning. Vid ärendets beredning

har av statskontoret hävdats, att länsstyrelsen utan vidare skulle ha befogenhet

att sälja fastigheten lika väl som den ägt att utan särskilt bemyndigande

inropa densamma. Länsstyrelsen har för sin del utgått ifrån att för försäljning

erfordrades särskilt tillstånd.

Tidigare skulle prövningen av frågan icke ha föranlett större tvekan. Vid

den statliga fondförvaltningen har nämligen utvecklats en tämligen fast

praxis att avyttra fast egendom, som förvärvats i samband med bevakning

av en fordran, utan inhämtande av vare sig Kungl. Maj:ts eller riksdagens

samtycke. Till grund för denna praxis torde ha legat den uppfattningen, att

grundlagens avhändelseförbud — som tillkommit för att giva riksdagen kontroll

över kronans inkomstgivande domäner — icke kan avse ifrågavarande

rent tillfälliga, av statsmakterna aldrig prövade placeringar av statsförmö
-

genheten.

Efter riksdagens ställningstagande i fjol till frågan om försäljning av två

till allmänna familjepensionsfonden överförda fastigheter har nu viss tvekan

uppkommit om de befogenheter som i ifrågavarande hänseende tillkomma

de förvaltande myndigheterna; riksdagen ansåg sig nämligen icke böra taga

ställning till den i propositionen hävdade uppfattningen om gränserna för

det i regeringsformen stadgade avhändelseförbudets tillämplighet. Hittillsvarande

praxis synes vara av väsentligt värde, när det gäller att vid fondförvaltningen

bevaka kronans intressen. Det är därför önskvärt, att klarhet

vinnes örn att denna praxis får äga fortsatt tillämpning, intill dess att en

prövning av frågan i hela dess vidd kan komma till stand. I det uppkomna

läget anser jag därför riksdagens yttrande i den här berörda principfrågan

böra inhämtas utan att slutförandet av den av riksdagen önskade utredningen

av denna avvaktas.

Med prövningen av föreliggande försäljningsärende bör under dessa förhållanden

anstå. Örn riksdagen biträder den här hävdade uppfattningen,

att hittillsvarande praxis bör tillsvidare godtagas, torde Kungl. Majit sedermera

böra förklara hinder ej föreligga för den avsedda försäljningen.

Vad beträffar den allmänna överarbetningen ur enhetliga synpunkter av

medgivandena till försäljning av kronans fasta egendom delar jag riksdagens

uppfattning om behovet därav och anser önskvärt att den igångsatta utredningen

slutföres samt att förslag i ämnet snarast möjligt förelägges riksdagen.

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl Majit måtte

inhämta riksdagens yttrande rörande befogenheten för förvaltningsmyndighet

att ulan inhämtande av särskilt tillstånd försälja fastighet i sammanhang

med alt den av myndigheten inropats till skyddande av en kronans

fordran i fastigheten.

Hillring lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 143.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 143.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

407443. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom. s. 1 i texten
  2. SU 1940:161 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom. s. 1 i texten