Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av § 52 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen

32 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:152, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av § 52 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

1

Nr 152.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av

§ 52 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen; given Stockholms

slott den 8 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt

av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 152.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

Förslag

till

ändrad lydelse ar §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt ar § 42 mom.

2 och § 68 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända

medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,

att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen

för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad,

militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet

anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den fördelning

nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,

som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon

olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och

plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.

§ 97.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas å lagtima riksdag

för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl

för en var av dem utses en ställföreträdare av de egenskaper, som hos ombudsmannen

erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen

angiver.

Skulle ombudsman eller ställföreträdare ej längre åtnjuta riksdagens förtroende,

må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning,

entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för

vilken han blivit vald.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage

ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall, om lagtima riksdag är

församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande

lagtima riksdag förrätta nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare

avsäga sig det erhållna förtroendet eller har han övertagit ombuds
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

3

mansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig, åge nytt val av ställföreträdare

rum, varvid iakttages att, om sådant val erfordras under det

lagtima riksdag ej är församlad, riksdagens rätt härutinnan utövas genom

de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksdagsordningen.

§ 42.

2. Det tillkommer ock lagutskott att granska justitieombudsmannens och

militieombudsmannens avgivna redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,

protokoll och registratur, samt med utlåtande däröver till riksdagen inkomma.

Skulle utskottet av granskningen finna, att ombudsman eller hans

ställföreträdare icke är förtjänt av riksdagens förtroende och fördenskull bör

skiljas från sin befattning utan avbidan å utgången av den tid för vilken

han blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande hos riksdagen härom göra

hemställan.

§ 68.

Till följd av regeringsformens § 96 har riksdagen att förordna en justitieombudsman

och en militieombudsman av de egenskaper där angivas. Dessa

riksdagens ombudsmän väljas å lagtima riksdag för tiden från valet till dess

sådant val under fjärde året därefter försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman verkställes genom fyrtioåtta

för tillfället nämnda valmän, av vilka vardera kammaren inom sig

utser tjugufyra på sätt om val till utskott är stadgat. Dessa valmän skola

sammanträda till valförrättningen senast å tionde dagen efter den, då de

blivit utsedda. Vid valet gäde enahanda bestämmelser som för val av kamrarnas

talmän.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahanda

sätt välja en ställföreträdare för honom. Ställföreträdare utses för

tiden till dess nytt val av vederbörande ombudsman äger rum.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, övertage

ställföreträdaren omedelbart ämbetet; och skall, örn lagtima riksdag är

församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande

lagtima riksdag, för tid och på sätt ovan stadgas, förrätta nytt val av

ombudsman. Skulle ställföreträdare avsäga sig det erhållna förtroendet eller

har han övertagit ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning

ledig, åge nytt val av ställföreträdare rum för tid och på sätt ovan är föreskrivet,

varvid iakttages att, om sådant val erfordras under det lagtima riksdag

ej är församlad, riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen

valde fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 152.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemententsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 19W.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående

justitieombudsmannens och militieombudsmannens1 allmänna ämbctsställning

m. m.

Föredraganden anför:

»I skrivelse den 25 maj 1937, nr 313, har riksdagen, under åberopande

av konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, hos Kungl. Maj:t anhållit om

utredning, med beaktande av i utlåtandet anförda synpunkter, angående

JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning och därmed sammanhängande

spörsmål samt örn framläggande snarast möjligt för riksdagen av de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 19 november 1937 tillkallade jag fem

sakkunniga att inom departementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen,

nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare universitetskanslern

B. ö. Undén, tillika ordförande, borgmästaren G. A. Björkman och

bankofullmäktigen G. P. V. Gränebo samt ledamöterna av riksdagens andra

kammare dåvarande riksgäldsfullmäktigen, numera statsrådet G. H. Andersson

och J. E. G. Fast, varjämte assessorn i Svea hovrätt I. A. Lindell förordnades

till sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga avgå vo den 16

mars 1939 betänkande i ämnet (statens offentl. utredn. 1939:7).

över betänkandet ha i anledning av remiss utlåtanden inkommit från

JK, JO, MO, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, lönenämnden

för riksdagens verk och delegerade för riksdagens verk.

Sedan ärendet därefter varit föremål för beredning inom departementet,

anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

1 Här nedan ha använts följande förkortningar: JK = justitiekanslern; JO = justitieombudsmannen;

MO = militieombudmannen; RF = regeringsformen; samt RO = riksdagsordningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

5

JK-, JO- och MO-ämbetenas huvuduppgifter ni. xn.

I fråga om tillkomsten av JK-ämbetet må hänvisas till den i betänkandet

lämnade redogörelsen (sid. 74—76).

Enligt § 27 RF må Konungen till JK nämna en lagfaren, skicklig och

oväldig man, som i domarevärv varit nyttjad. Det åligger honom förnämligast

att såsom Konungens högste ombudsman föra eller genom de under

honom ställda fiskaler låta föra Konungens talan i mål, som röra allmän

säkerhet och kronans rätt, samt att å Konungens vägnar hava tillsyn över

rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel som begås av

domare och ämbetsmän. Örn JK:s befogenhet med avseende å riksrättsåtal

stadgas i RF §§ 101 och 102; bestämmelserna härutinnan komma att

nedan antydas i samband med behandlingen av uppgifterna för riksdagens

ombudsmannaämbeten.

JK tillsättes genom fullmakt och har enligt RF § 35 förtroendesyssla, varifrån

han må entledigas, när Konungen prövar rikets tjänst det fordra.

Till JK utgår för närvarande lön enligt lönegraden B 3 i 1939 års civila

avlöningsreglemente med 18,000 kronor om året jämte rörligt tillägg. JK

är vidare berättigad till tjänste- och familjepension.

Beträffande tillkomsten av JO-ämhetet, vilket skedde 1809, må ererinras

om att det då införda nya statsskicket var uppbyggt på den samtida

kontinentala teorien om statsmakternas uppdelning mellan olika, av varandra

oberoende statsorgan. Denna separation av de statliga befogenheterna

kompletterades av ett system för ömsesidig kontroll. Bland riksdagens kontrollorgan

var JO-ämbetet ett av dem som från början tilldrog sig den

största uppmärksamheten. Betydelsen av JO:s funktion såsom en av de

konstitutionella garantierna har givetvis minskat i och med införandet av

det parlamentariska systemet i vårt land. Tyngdpunkten i ämbetets verksamhet

har i stället förlagts till en mera allmän kontroll av domstols- eller

förvaltningsmyndigheterna. I och med tillskapandet av MO-ämbetet undantogos

de militära myndigheterna från JO:s övervakning.

Anledningen till inrättandet av MO-ämbetet är att söka i de genomgripande

härordningsnydaningarna 1901 och 1914 med därav följande

ökade bördor av personlig och ekonomisk art för medborgarna i landet.

Det förslag, som närmast låg till grund för MO-ämbetets inrättande, framlades

av Kungl. Majit vid 1914 års senare lagtima riksdag, varefter erforderliga

grundlagsbestämmelser definitivt genomfördes år 1915. Det framhölls

därvid, att de kontrollinstitutioner i fråga örn den statliga förvaltningen,

som redan funnos, särskilt JO-ämbetet, knappast kunde anses tillräckliga

för sitt ändamål. Sedan dessa institutioners tillkomst hade nämligen

den statsverksamhet, som utgjorde kontrollens föremål, i hög grad utvecklats

och det vore därför behövligt att, örn en tillfredsställande kontroll

skulle kunna utövas över statsförvaltningen i dess helhet, antingen förstärka

de förefintliga kontrollmyndigheternas arbetskrafter eller ock upprätta en

ny kontrollmyndighet för vissa områden. Den lämpligaste utvägen syntes

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

därvid vara att anordna en speciell kontroll för försvarsverkets vidkommande.

Försvarsväsendets ur olika synpunkter säregna ställning, bland

annat med hänsyn till den allmänna värnpliktens djupgående betydelse för

den enskilde, gjorde en kontroll på detta område påkallad.

I fråga om tillsättandet av riksdagens ombudsmän och

deras uppgifter gäller i huvudsak följande.

Varje lagtima riksdag skall jämlikt RF § 96 förordna två för lagkunskap

och utmärkt redlighet kända män, den ene till JO och den andre till MO.

Dessa riksdagens ombud skola, efter den instruktion riksdagen för vardera

utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, MO i vad

de skola tillämpas vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän

med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel och JO i vad

de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas.

Vidare skola JO och MO, enligt den fördelning som nu är sagd, vid vederbörliga

domstolar i laga ordning tilltala deni, som i sina ämbetens utövning

begått någon olaglighet av väld, mannamån eller annan orsak eller underlåtit

att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Enligt 2 § i instruktionen

den 14 maj 1915 för JO bör denne förnämligast anmärka och beivra sådana

av domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen

härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grov försumlighet eller bereda

en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter. En motsvarande föreskrift

finnes i 4 § i den samma dag meddelade instruktionen för MO;

däri understrykes jämväl vikten av att anmärka och beivra sådana fel, som

kunna föranleda att anstalter inom försvarsväsendet icke uppfylla sitt ändamål.

I anslutning till dessa bestämmelser är i instruktionerna för JO och

MO, 3 § resp. 5 §, uttalat, att därest ombudsmannen finner någon domare,

ämbets- eller tjänsteman hava felat endast av ovarsamhet, utan vrång avsikt,

ombudsmannen må låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring

eller vad eljest förekommit i saken.

I RF § 101 är stadgat, att om ledamöter i högsta domstolen eller regeringsrätten

finnas hava av egennytta, vrångvisa eller försumlighet så orätt

dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen

styrkta förhållande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära

och egendom, JO eller, om målet från krigsdomstol kommit under högsta

domstolens prövning, MO är pliktig — ävensom JK berättigad — att ställa

den felande under tilltal vid en särskild domstol, kallad riksrätten, varom

närmare stadgas i RF § 102. Då konstitutionsutskottet beslutar ställa någon

statsrådets ledamot under tilltal inför riksrätten, är det JO som utför åtalet

(RF § 106).

Enligt RF § 99 samt de i anslutning därtill givna bestämmelserna i 8 § instruktionen

för JO och 9 § instruktionen för MO må ombudsmännen, envar

när han anser det nödigt för sitt ämbetes utövning, övervara domstolars och

ämbetsverks överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening

därvid yttra, ävensom äga tillgång till alla domstolars, ämbetsverks samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

7

ämbets- och tjänstemäns protokoll och handlingar. I nämnda § av RF stadgas

vidare, att skyldighet föreligger för ämbetsmännen i allmänhet att lämna

JO och MO handräckning samt för alla fiskaler att utföra åtal, då det av

ombudsmannen äskas.

RF § 100 innehåller stadgande örn skyldighet för JO och MO att till varje

lagtima riksdag avlämna redogörelse för sin ämbetsförvaltning samt däruti

utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas

brister och uppgiva förslag till deras förbättring.

JO är ordförande i tryckfrihetskommittén (RF § 108).

Valet av JO och MO förrättas av särskilda av kamrarna utsedda elektorer,

vilka jämväl för envar av ombudsmännen utse en person till dennes

suppleant och eventuelle efterträdare. Riksdagens rätt i dessa avseenden

utövas mellan riksdagarna av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i

riksgäldskontoret (RF §§ 97 och 98; RO § 68).

JO och MO, vilka enligt RF § 97 skola så länge de innehava sina ämbeten

i alla avseenden anses lika med JK, uppbära f. n. lön uppgående till samma

belopp som lönen för den sistnämnde, eller 18,000 kronor årligen. De

äga icke rätt till pension i denna sin egenskap.

Frågans behandling vid 1937 års riksdag.

Sedan vid flera tidigare riksdagar förevarit frågor berörande JK:s, JO:s

och MO:s ämbetsställning, väcktes vid 1937 års riksdag motioner i ämnet.

I två likalydande motioner (1:141 och 11:293) hemställdes sålunda, att

riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag rörande

sådan ändring av RF att JK ålägges effektiv kontroll å Konungens vägnar

över jurisdiktionens och administrationens handhavande och tillämpning.

I en tredje motion (II: 187) hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande vilka åtgärder som

lämpligen borde vidtagas för att giva åt JK, JO och MO en starkare ställning

gentemot domstolar, ämbets- och tjänstemän.

Konstitutionsutskottet förklarade i sitt över motionerna avgivna utlåtande

(nr 20), att förutsättningar torde finnas för en utredning i syfte att giva

de ifrågavarande ämbetsmännen större möjlighet att under mera stadigvarande

innehav av ämbetena med kraft utöva dem, varjämte utskottet anförde

följande:

I första hand bör utredningen härom avse JO och MO, men då riksdagens

ombudsmäns ställning nära sammanhänger med och delvis beror av JK:s

ställning, har det synts utskottet nödvändigt att även denna, med hänsyn till

vad som yrkats i samtliga tre motioner, kommer att omfattas av utredningen;

utskottet förutsätter härvid, att också frågan om JK:s kontroll över

högre myndigheters verksamhet på sätt tidigare gällt kommer under utredning.

JK:s kontroll över den högsta rättsskipningen och förvaltningen bär

nämligen efter 1840 allt mera trätt i bakgrunden för hans andra uppgift

som högsta allmänna åklagare.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 152.

Det spörsmål, som främst kräver en lösning, avser JK:s samt de båda

ombudsmännens allmänna ämbetsställning, för vilken enligt gällande rätt

JK:s skall vara normerande. Det synes utskottet att dessa ämbetsmän, vilka

enligt grundlag och instruktion skola utöva kontroll över rikets högsta myndigheter

med undantag för statsrådet, böra erhålla en ställning, som minst

motsvarar den, som tillkommer justitie- och regeringsråd. Både med hänsyn

till utövningen av kontroll under ämbetstiden och med hänsyn till önskvärdheten

att dessa ämbeten icke, såsom ofta varit fallet, bli genomgångsplatser

till de högsta administrativa och judiciella ämbetena, finner utskottet

en reglering av förhållandet till dessa senare önskvärd. Utskottet anser

uteslutet att ytterligare valbarhetsvillkor utöver vad grundlag redan

stadgat skulle uppställas, men finner utredning önskvärd, om och vilka åtgärder

möjligen kunde vidtagas för att vidga den krets av personer, ur vilken

man skall kunna finna de för uppgiften lämpligaste. Att härmed följer

en ändrad löneställning för vederbörande, såsom motionsvis vid denna riksdag

ifrågasatts, ligger i sakens natur. Utskottet har därvid icke förbisett,

att en dylik ändring i löneställning måhända dessutom kan kräva vissa

följdregleringar även i fråga om andra med JK och ombudsmännen hittills

likställda ämbetsmän; utskottet förutsätter, att dessa spörsmål vid utredningen

beaktas.

Då JK är förtroendeämbetsman, men JO och MO skola väljas av varje

lagtima riksdag, har naturligt uppstått fråga, om icke de båda sistnämnda

skulle kunna väljas för längre tid exempelvis 4 år, motsvarande andrakammarperioden.

Utan att taga ställning till denna fråga anser utskottet, att

densamma bör vid utredningen upptagas till närmare prövning, varvid dock

bör beaktas, att i någon form riksdagens årliga kontroll över sina ombudsmäns

allmänna ämbetsförvaltning bevaras. Oavsett om en förlängning av

valperioden genomföres eller ej, lärer ock vara nödvändigt undersöka, örn

och på vad sätt pension må kunna beredas en avgående JO och MO efter

vissa års tjänstgöring.

I visst samband med frågan om valperioden, men även oberoende därav,

tarvar frågan örn valsättet en utredning. Valet sker nu genom valmän, som

skola förrätta detta samma dag de själva blivit utsedda, varmed kan följa,

att det verkliga avgörandet sker under hand i förväg. Det torde därför böra

undersökas, om icke valförrättningen må kunna uppskjutas till en senare

dag för att bereda tillfälle till överläggningar mellan valmännen, och om i

övrigt reglerna för valets förrättande behöva överses.

Inom utskottet har vidare framhållits, att i 1810 års riksdagsordning § 33

endast JO:s berättelse rörande givna lagförklaringar skulle hänvisas till dåvarande

lagutskottet och att i praxis granskning av JO:s verksamhet i övrikt

skedde genom konstitutionsutskottet ända till 1830, då sagda paragraf

ändrades därhän, att lagutskottet övertog konstitutionsutskottets förutvarande

befattning med denna granskning. Utan något ståndpunktstagande till

spörsmålet om vilket utskott, som bör granska ombudsmännens verksamhet

eller för dem gällande instruktioner, finner utskottet frågan härom böra

beaktas vid en blivande utredning. Ombudsmännens instruktioner böra jämväl

undergå granskning.

Även beträffande kontrollen över tryckfriheten synes det utskottet vara

önskligt, att en utredning verkställes för att vinna större klarhet och reda ur

konstitutionell synpunkt med avseende å JK:s åtalsrätt och förhållandet mellan

JK och chefen för justitedepartementet. Det konstitutionella ansvar, som

nu åvilar justitiedepartementets chef, kan bliva illusoriskt, örn icke sagda

förhållande fullt klarlägges i grundlag. Utskottet finner även en undersökning

önskvärd, om ej likställigheten mellan JK samt JO och MO i fråga örn

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

9

rätt och plikt att infinna sig hos domstolar och myndigheter bör föranleda

lika grundlagsstadganden.

Huruvida de åtgärder i avseende å JK:s, JO:s och MO:s ämbetsställning,

som utskottet anser önskvärda, möjligen kunna annorledes än genom grundlagsändringar

åvägabringas, lärer komma att av utredningen framgå, och utskottet

vill i detta avseende endast framhålla, att, om och i den man grundlagsändringar

kunna ifrågasättas, förslag härom så tidigt måtte bringas under

riksdagens prövning, att de kunna slutligt avgöras efter nästa ordinarie

andrakammarval.

På förslag av utskottet avlät riksdagen den av mig inledningsvis omnämnda

skrivelsen.

De sakkunnigas förslag ni. m.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för huvudpunkterna i de

sakkunnigas förslag. Därvid upptager jag till närmare behandling endast

frågan om JO:s och MO:s ställning. Beträffande tidigare reformförslag

m. m. får jag, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,

hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Under det att förslag i riksdagen om JO-ämbetets avskaffande icke förekommit

sedan lång tid tillbaka, ha under senare delen av 1920-talet motionsvis

väckts flera förslag om indragning av MO-ämbetet och överflyttande av

MO:s uppgifter till JO. Förslagen ha avvisats av riksdagen, därvid bl. a.

uttalats, att MO:s arbetsbörda vore så betydande att den icke lämpligen

kunde förenas med JO:s hos en ämbetsman. Även må nämnas att i en motion

vid 1930 års riksdag ifrågasatts en ändrad arbetsfördelning mellan

ombudsmännen, så att vissa civila ärenden skulle överflyttas från JO till

MO. Motionen avslogs under hänvisning till bl. a. de fördelar som vore

förbundna med den gällande ordningen, enligt vilken de båda ombudsmännens

kompetensområden vore enhetliga samt klart och bestämt angivna.

Efter att lia erinrat om att JO-ämbetet tillskapades för att fylla en konstitutionell

garantifunktion anföra de sakkunniga:

Då den svenska opinionen för visso icke skulle vilja ansluta sig till ett

förslag örn JO-ämbetets avskaffande, beror väl detta väsentligen på att ämbetet

vunnit sitt berättigande hos oss på ett annat område än den konstitutionella

kontrollens. Redan vid ämbetets tillkomst torde önskemålet att bereda

befolkningen ett skydd mot byråkratien i allmänhet — alltså alldeles

oavsett örn denna i sitt handlande stödde sig å riksstyrelsen eller ej — lia

spelat en avgörande roll. Det föll sig naturligt att kontrollen över ämbetsmännen

icke utgick från regeringen, då för tiden byråkratiens huvud, utan

från folkrepresentationen. Genom sin verksamhet efter denna linje har också

ämbetet under tidernas lopp vuxit sig fast i det allmänna medvetandet.

JO har blivit en modern folktribun, hos vilken den enskilde vet sig kunna

påräkna hjälp och stöd mot godtyckligt ämbetsmannavälde. Visserligen har

statsskickets demokratisering och parlamentarismens genombrott medfört

förstärkta garantier för de medborgerliga rättigheter vilkas skyddande var

en så betydelsefull uppgift för JO under tidigare skeden av ämbetets historia.

Men örn ock en viss förskjutning därigenom inträtt i fråga örn arten

av de ärenden, som sysselsätta ämbetets innehavare, finnes ingen anledning

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

att förutse en fortgående minskning av ämbetets betydelse. I och med att

den statliga verksamheten spänner över allt flera områden av samhällslivet

och därmed den statliga förvaltningen vidgas, torde tvärtom behovet av en

sådan, utanför byråkratien stående kontrollinstans göra sig i ökad grad gällande.

Vid bedömandet av ämbetets betydelse är även att märka att denna

endast i mindre män låter sig mäta i det årliga antal erinringar och åtal

mot domare och ämbetsmän, som expedieras av ombudsmannen. Den största

vikten har ämbetet genom sin blotta tillvaro.

De sakkunniga anse, att frågan örn en sammanslagning av ombudsmansbefattningarna

för närvarande saknar aktualitet, samt yttra beträffande förslagen

härom under senare delen av 1920-talet:

Det må understrykas att berörda förslag i viss mån föranleddes av den

reduktion i försvarsanstalterna som under ifrågavarande tidsperiod ägde

rum. Under de senaste åren lia emellertid omständigheterna nödvändiggjort

en betydande expansion å det militära området och några inskränkningar

härvidlag synas icke vara att förvänta inom den närmaste framtiden. En

dylik utsvällning har såsom given följd en större arbetsbelastning för MO.

Ökade personliga bördor för den enskilde i värnpliktsavseende och annorledes

påkalla en vaksam tillsyn, liksom beviljandet av ansenliga anslag till

försvarsanstalter av olika slag förutsätter noggrann kontroll över medlens

användning, helst som i fråga örn anslag till militära ändamål av naturliga

skäl närmare direktiv för användningen ofta icke kunna lämnas av statsmakterna.

Icke heller vilja de sakkunniga förorda en ändring i ombudsmännens verksamhetsområden.

De sakkunniga, som finna fördelarna med den nuvarande

enkelt och naturligt angivna kompetensgränsen mellan ombudsmännen

obestridliga, uttala, att JO:s arbetsbörda f. n. väl är icke obetydligt tyngre än

MO:s men att skillnaden likväl ej är så avsevärd som tillgängliga statistiska

uppgifter möjligen skulle kunna giva vid handen.

De sakkunniga ha även dryftat möjligheterna till ett närmare samarbete

mellan de båda ombudsmännen. Detta skulle kunna taga sig uttryck dels

däri att kanslierna, helt eller delvis, gjordes gemensamma och dels däri att

mellan ombudsmännen förekomma en kollegial samverkan, då närmast i

ärenden av mera invecklad eller grannlaga beskaffenhet. Efter en ingående

behandling av dessa frågor lia de sakkunniga funnit sig böra avstå från att

framlägga något förslag härutinnan. I

I fråga om rekryteringen av JO- och M O-befattningarna

uppställes, såsom förut nämnts, i § 96 RF det kravet, att ombudsmännen

skola vara för lagkunskap och utmärkt redlighet kända män.

De sakkunniga ha i denna del anfört bl. a.:

Enligt de sakkunnigas åsikt finnes icke fog för framkomna påståenden,

att ombudsmansämbetena skulle förfallit i ett tillstånd av svaghet och beroende.

Därmed är icke sagt att varje risk för att så framdeles kunde bli fallet

är utesluten. Den nuvarande stora skillnaden såväl i lönehänseende som ur

trygghetssynpunkt mellan ombudsmannaämbetena och de högre ämbeten,

vartill ombudsmännen regelmässigt i sinom tid vinna befordran, kan onekligen

ur olika synpunkter anses mindre lämplig. Den misstanken får icke

insmyga sig hos allmänheten att en ombudsman vid handläggningen av ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

11

ärende skulle kunna låta sig ledas av hänsyn till dem som ha att besluta örn

eller inverka å hans kommande karriär. För alt kunna med kraft verka

till skydd för medborgerliga fri- och rättigheter och ingripa mot godtycke

eller vårdslöshet inom förvaltning och rättsskipning behöver ombudsmannen

framför allt respekt och förtroende från allmänhetens sida. Här må

även erinras om att det enligt förklaringen den 23 mars 1807 icke är tillåtet

för enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala honom

för fel eller brott i ämbetet. Förklaringen avser endast domare, men grundsatsen

anses tillämplig överhuvud på ämbetsmän, som för tjänstefel svara

i hovrätt eller högsta domstolen. Om denna grundsats upprätthålles — skäl

till annat torde icke föreligga — synes det särdeles angeläget att de åklagare,

som äga anställa åtal av berörda slag, och då i synnerhet riksdagens

ombudsmän, intaga en fullt oberoende ställning.

I avsikt att göra slut på passagesystemet och de därmed förenade olägenheterna

ha tidigare förslag framkommit inom riksdagen om att statstjänstemän

icke skulle kunna få väljas till riksdagens ombudsmän. Förslagen ha

emellertid med skärpa avvisats av riksdagen, därvid bl. a. framhållits att bifall

till desamma skulle medföra att från valbarhet till ombudsmän uteslötes

just den klass av personer, inom vilken representanter för lagkunskap

lättast stöde att finna. 1937 års konstitutionsutskott uttalade ock att utskottet

fann det uteslutet att ytterligare valbarhetsvillkor utöver vad grundlag

redan stadgat skulle uppställas. För egen del vilja de sakkunniga tillägga

följande.

Till innehavare av ombudsmannaämbetena lia sedan lång tid tillbaka i allmänhet

valts domstolsjurister. JO-ämbetet har sålunda under senare tid så

gott som undantagslöst förvaltats av revisionssekreterare. Väl kan det sägas

att dessa personer genom sin föregående tjänstgöring och utbildning kunna

antagas hava erhållit en i viss mån ''byråkratisk’ inställning. Å andra sidan

har riksdagen endast undantagsvis haft till sitt förfogande personer utom

domarekarriären, vilka kunnat mäta sig med de nyssnämnda i förmåga och

skicklighet. Revisionssekreterarna utgöra en elitkår bland landets jurister;

de flesta av de nuvarande ledamöterna i högsta domstolen ha också tidigare

förvaltat revisionssekreterarämbete. Domstols juristerna lia även genom sin

föregående verksamhet fått en inblick i landels domstolsväsende som gör

dem utmärkt väl skickade att kontrollera detsamma. Enligt de sakkunnigas

mening skulle det dock vara önskvärt att, örn tillfälle erbjödes, kunna till

ombudsmannaämbetet jämväl förvärva en därtill lämpad person utom domstolskarriären.

En advokat kan sålunda under sin verksamhet ha förvärvat

en för JO-ämbetet värdefull erfarenhet om vad som brister hos domstolar

och ämbetsmyndigheter. Och en vetenskapsman kan äga goda förutsättningar

för ett vidsynt utövande av elt ombudsmannaämbete. Med de anordningar,

som de sakkunniga i det följande komma att föreslå i avsikt att förbättra

ombudsmännens ställning, synas även möjligheterna till val av en jurist utom

domstolskarriären komma alt ökas.

Enligt de sakkunnigas mening gällde det att undersöka örn icke olägenheterna

av passagesystemet skulle kunna om icke helt elimineras så dock i

betydande mån minskas genom åtgärder, varigenom ombudsmännen bondes

vid ämbetena mera varaktigt än vad nu vore fallet. De sakkunniga hålla

emellertid före, att det icke vore lyckligt, örn JO- och MO-befattningarna

regelmässigt bleve slutposter. Själva naturen av dessa ämbeten förutsatte

av deras innehavare en viss ungdomlighet och initiativkraft. Intresset och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

vakenheten hos en ombudsman som under en mycket lång tid beklätt ämbetet

kunde komma att slappna.

I diskussionen örn åtgärder till stärkande av JO.s och MO:s ställning ha

frågorna om ämbetsperiodens längd och örn storleken av ombudsmännens

avlöning tilldragit sig det största intresset. Jag vill till en början redogöra

något för spörsmålet om ämbetsperiodens längd.

Vid genomförandet av 1866 års representationsreform ägnades icke någon

större uppmärksamhet åt de verkningar som de årliga riksdagarna skulle

medföra för JO-institutet. Vid flera tillfällen därefter lia emellertid framkommit

förslag, åsyftande förlängning av den tidsperiod för vilken JO skall

väljas.

De sakkunniga ha undersökt frågan om lämpligheten att förlänga mandattiden

för ombudsmännen och därom anfört:

Under den tid, som förflutit sedan sekelskiftet, lia innehavarna av JOämbetet

haft en genomsnittlig funktionstid av något över 4 år. Militieombudsmännen

lia i medeltal fungerat ungefär 3 år. Även örn de nyare tidsförhållandena

fört med sig en större rörlighet på alla områden, synes det

uppenbarligen vara otillfredsställande med så korta tjänsteperioder.

För en utsträckning av mandattiden ha åtskilliga skäl anförts. Sålunda

har framhållits att ombudsmannen under en allenast kortvarig funktionstid

svårligen kan sätta sig in i alla de till ämbetet hörande göromålen samt förvärva

nödig erfarenhet och vana. Skall den nyvalde kunna uträtta något av

vikt, måste han äga en viss, ej alltför kort tillmätt tid till sitt förfogande för

ati kunna på ett ändamålsenligt sätt planlägga sitt arbete och sätta sin plan

i verket. Under en längre ämbetsperiod kan ombudsmannen lättare utarbeta

och för riksdagen framlägga mera genomgripande förändringar i lagstiftningsväg.

Dessa argument synas i viss mån väga tyngre då fråga är örn MO än om

JO. Den förres verksamhet berör ett speciellt förvaltningsområde med delvis

ganska svårtillgängliga författningsföreskrifter; att förvärva förtrogenhet

med ämnet kräver säkerligen sin tid. JO:s ämbetsfunktioner beröra

däremot i allmänhet förhållanden, med vilka vederbörande redan tidigare

haft kontakt. Vad beträffar frågan om en särskild planläggning av arbetet

torde denna icke numera spela någon större roll. Ombudsmännen sakna

nämligen såväl tid som tekniska resurser för att kunna framlägga några

större lagstiftningsprojekt, och de föreliggande arbetsuppgifterna äro oftast

icke alltför omfattande och tämligen klart avgränsade. Då därtill kommer

att göromålen så att säga giva sig själva — genom inflytande klagomål,

inspektioner, granskning av fånglistor etc. — är en speciell planläggning avarbetet

för någon längre tid näppeligen erforderlig. Givet är emellertid att

riksdagen, därest en ombudsman lämnar ämbetet redan efter en kortare tid,

aldrig blir i tillfälle att till fullo utnyttja den erfarenhet som vederbörande

förvärvat under sin ämbetsutövning. Olägenheten härav är särskilt stor i

t. ex. sådana fall som då en MO, vilken anser sig böra under en längre tid

systematiskt följa vissa företeelser, avgår innan han hunnit föra utredningen

till slut. Örn man alltså kan säga att en otillräcklig tjänsteperiod medför

vissa risker för ämbetets effektivitet, lia å andra sidan framförts farhågor

att det korta förordnandet skulle kunna förleda vederbörande till ett

överdrivet nit.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 152.

13

Vidare har hävdats den meningen att kontinuiteten i ämbetsutövningen

blir lidande genom täta ombyten av befattningarnas innehavare. Varje växling

i innehavet av ett dylikt enmansämbete innebär ett visst avbrott i kontinuiteten.

Å de båda ombudsmannaexpeditionerna har emellertid sedan

länge utbildat sig en tämligen fast praxis för de olika ämbetsgöromålen.

Denna praxis representeras av erfarna tjänstemän å respektive expedition.

På grund härav äventyras ämbetenas stabilitet icke så mycket som man

skulle kunna tro genom växlingarna i innehavet.

De nu återgivna argumenten för en utsträckning av ämbetsperioden för

ombudsmännen böra enligt de sakkunnigas mening icke tillmätas någon

mera avgörande betydelse. Detta synes däremot vara fallet med de skäl,

som de sakkunniga nu övergå att behandla.

En förlängd valperiod skulle giva ombudsmannen en mera tryggad ställning.

Därigenom skulle för det första ombudsmannen erhålla bättre arbetsro.

Väl har sagts att en ombudsman med tillförsikt kan räkna på att

bli omvald. Inträffade händelser ha dock visat att så icke alltid blir fallet.

I detta sammanhang må även erinras om den utsatta ställning ombudsmannen

intager gentemot offentligheten; hans ämbetsåtgärder äro sålunda föremål

för en oavlåtlig uppmärksamhet från pressens sida.

Ett längre mandat ger vidare ombudsmannen tillfälle alf visa sin förmåga,

hans duglighet blir känd, han kan i vidare kretsar förvärva förtroende och

sympatier. En tillfällig misstämning, som till följd av någon hans ämbetsåtgärd

må uppstå inom någon grupp av riksdagens ledamöter, kan få tid

att lämna rum för en mera objektiv granskning av hans verksamhet i dess

helhet. Härvid är särskilt att märka att ombudsmannens åligganden ofta

äro av grannlaga och ömtålig natur; han riskerar stundom att stöta en opinion

för huvudet. Ombudsmannens prestige skulle vinna, därest man tillförsäkrade

honom en stabilare position.

De nu angivna omständigheterna lia sin betydelse icke bara då det gäller

ämbetsutövningen utan även, och kanske särskilt, då det för riksdagen gäller

att förvärva och behålla en lämplig förmåga.

Vad beträffar rekryteringen till ämbetena har nog vid en del tillfällen inom

riksdagen framhållits, att kompetenta kandidater till befattningarna i fråga

aldrig skulle saknats. Detta synes dock vara en sanning med modifikation.

Enligt vad de sakkunniga erfarit har ofta en eftersträvad, högt kvalificerad

person visat sig ovillig antaga kandidaturen huvudsakligen på grund av osäkerheten

i förordnandets längd. Och det må icke förtänkas vederbörande

att han, huru gärna än riksdagen velat att han skulle mottaga dess förtroende,

ställt sig avvisande mot erbjudandet av ett ämbete som han möjligen

skulle komma att lämna inom ett eller annat år. Detta gäller naturligen i

synnerlig mån sådana jurister vilka, såsom en lantdomare, mäste lämna sin

verksamhetsort för att flytta till huvudstaden eller, såsom en Stockholmsadvokat,

avbryta förbindelserna med sitt klientel och uppsäga sin kontorspersonal

eller överlåta sin rörelse.

Än starkare framstår önskemålet att förläna ökad trygghet åt ämbetsinnehavaren,

då fråga blir örn möjligheten för riksdagen att å befattningen

kvarhålla en värderad ombudsman. Även örn innehavaren av ,TO- eller MOämbetet

finge samma lön som ett justitieråd, skulle lian säkerligen i allmänhet

icke tveka att mottaga en plats i högsta domstolen örn den erbjödes honom.

Denna inställning är väl förståelig, ty även örn ombudsmannaskapet

erbjuder en friare och självständigare verksamhet lin justitierådsämbetet och

även örn det senare icke kan anses vara mera ärofullt än det förra, erhåller

han dock såsom ledamot av HD en betydligt tryggare ställning. Även

JK — konungens ombudsman — intar en säkrare position än riksdagens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

ombudsmän. Visserligen kan JK i egenskap av förtroendeämbetsman enligt

§ 35 RF av Konungen entledigas, närhelst denne prövar rikets tjänst

det fordra. De fall då en förtroendeämbetsman mot sin vilja avskedats äro

dock ytterligt sällsynta. Riksdagen kan på ett betydligt mindre uppseendeväckande

sätt utbyta sin förtroendeman mot en annan.

De sakkunniga lia nu framhållit de fördelar, som skulle följa med en förlängd

mandattid för ombudsmännen. Emellertid må det ej fördöljas att

även olägenheter äro förbundna med en sådan anordning. Vid olika tillfällen

har inom riksdagen påpekats att då riksdagens ställning till ombudsmännen,

såsom redan själva namnen angave, vöre den en huvudman intoge

till sitt befullmäktigade ombud, riksdagen borde vara i tillfälle att varje

gång den sammanträdde utöva den rättighet att återkalla sin fullmakt, som

allmän lag tillerkände varje huvudman. Här må genast påpekas att denna

regel redan i ett viktigt avseende är modifierad. Riksdagen har sålunda aldrig

haft möjlighet att avlägsna en ombudsman under loppet av den period,

för vilken han blivit vald. Men på grund av den särskilda arten av ombudsmännens

verksamhet är det i fråga örn dem måhända mera betänkligt

an i avseende å de flesta andra ämbetsmän örn valmännen skulle råka misstaga

sig på vederbörandes person, hans självständighet och omdömesförmåga.

Risken av att erhålla en ombudsman, som icke fyller måttet, skulle

naturligen minskas, därest riksdagen bleve i tillfälle att före valet pröva

kandidaternas kvalifikationer noggrannare än vad nu är fallet.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang även att frågan varit under

behandling i Finland, det enda land jämte vårt eget som har en JO-institution.

Då det finska JO-ämbetet år 1919 tillskapades, skedde det med det

svenska som förebild. Liksom i Sverige skulle varje lagtima riksdag — och

sådan hålles årligen — välja JO. År 1933 genomfördes emellertid en förlängning

av valperioden lill tre år, eller samma tidrymd som de finska riksdagsmännens

mandattid. Det huvudsakliga syftet med denna åtgärd synes

ha varit att stärka JO:s ställning i förhållande till riksdagen och att tillvinna

ämbetet ökat förtroende i allmänhetens ögon.

Vid sin prövning av frågan för vårt lands vidkommande ha de sakkunniga

funnit skälen för en utsträckning av mandattiden för de båda ombudsmännen

väga så tungt att de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag

örn en sadan utsträckning. Såsom en förutsättning ha de sakkunniga emellertid

uppställt det villkoret att en ombudsman skall, även under de år nyval

ej sker, kunna av riksdagen skiljas från sitt ämbete därest exceptionella

omständigheter föreligga. Vidare ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar

i det nuvarande valförfarandet bl. a. i avsikt att garantera en mera ingående

prövning av kandidaternas kvalifikationer än den som nu i allmänhet

torde verkställas av valkollegiet.

Beträffande den lämpliga längden av en utsträckt mandattid ha de sakkunniga

stannat för att föreslå en fyraårsperiod; valet skulle däremot icke

bindas till någon viss riksdag inom varje andrakammarperiod. I sin motivering

till detta förslag anföra de sakkunniga:

Det synes uppenbart att en dubblering av mandattiden, t. ex. med en sådan

anordning att JO valdes det ena året och MO det andra, icke skulle vara

ägnad att i någon högre grad avhjälpa de påtalade olägenheterna. Å andra

sidan torde en längre mandattid än som motsvarar valperioden för andra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

15

kammaren, eller fyra år, icke kunna ifrågakomma. Det synes nämligen vara

oförenligt med de ifrågavarande befattningshavarnas ställning såsom riksdagens

speciella ombudsmän att icke varje ny andrakammaruppsättning

skulle få åtminstone en gång fritt deltaga i utseendet av dem. Det återstår

alltså att välja mellan en treårig och en fyraårig mandattid. Fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret väljas f. n. på tre år. I viss mån torde väl

detta få anses som en reminiscens från den tid då andrakammarperioden

var treårig. Omgångstiden sammanhänger även med att dessa korporationer

omväljas successivt med en tredjedel varje år. Opinionsnämnden och

tryckfrihetskommitterade utses däremot vart fjärde år. Vid övervägande av

de skäl som tala för den ena eller andra tidslängden lia de sakkunniga stannat

vid att föreslå en fyraårig period, d. v. s. nytt val av ombudsmän skall

verkställas en gång under varje valperiod till andra kammaren. Den längre

tidsperioden fyller nämligen bättre syftet med den av de sakkunniga påkallade

reformen utan alt i nämnvärt högre grad än treårsperioden öka olägenheterna

därav. Påpekas må även att åtskilliga av de utav Kungl. Majit

tillsatta högre tjänstemän, vilka intaga en med förtroendeämbetsmännen

jämförlig ställning, förordnas för en så pass lång tid som sex år. De sakkunnigas

ståndpunktstagande har däremot icke influerats av den omständigheten

att man vid accepterandet av en fyraårsperiod kan vidtaga sådana anordningar

att valet alltid kommer att äga rum vid den första riksdagen inom

valperioden till andra kammaren, såsom nu sker beträffande val av opinionsnämnd

och tryckfrihetskommitterade. De sakkunniga anse nämligen

att ombudsmannabefattningarna äro av den natur att de böra så mycket

som möjligt göras oberoende av partipolitiska strömningar. Det synes överhuvud

taget icke erforderligt att binda valet till någon viss riksdag. En

bidragande orsak till de sakkunnigas inställning härutinnan är, att en ombudsman

även i fortsättningen kan tänkas komma alt lämna befattningen

innan den period, för vilken han blivit vald, tilländalupit. Skulle man alltid

ha nyval vid en viss riksdag under perioden, finge man i berörda fall

utse en annan ombudsman för allenast den tid som återstode till nämnda

riksdag. Därigenom skulle emellertid syftet med reformen i viss mån förfelas.

Romme så kanske därtill att den förutvarande ombudsmannens avgång

skett mellan riksdagarna, bleve det, därest man icke ville förläna fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret rätt att å riksdagens vägnar besluta

även för ganska avsevärda tidsrymder, en ytterligare uppdelning av

perioden.

Angående rätten för riksdagen att entlediga ombudsmannen före valperiodens

utgång lia de sakkunniga föreslagit införande i grundlag av den regeln,

alt ombudsman må, då han icke längre åtnjuter riksdagens förtroende,

kunna av riksdagen entledigas, dock endast efter hemställan av det utskott,

som granskat hans ämbetsförvaltning. Någon kvalificerad majoritet inom

kamrarna för ombudsmannens entledigande skulle icke erfordras. Tillräcklig

anledning att använda gemensam votering i det fall, att kamrarna stanna

i stridiga beslut, syntes enligt de sakkunnigas mening icke föreligga.

Beträffande det sålunda föreslagna förfarandet för utövandet av riksdagens

rätt att bryta valperioden anföra de sakkunniga, att förfarandet syntes

vara väl avvägt så till vida som därigenom i icke ringa mån eliminerades

nackdelarna med förlängningen av tjänsteperioden samtidigt som vinsten

med denna endast i mindre utsträckning neutraliserades. För att under lö
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

pande fyraårsperiod entlediga en ombudsman komme det att erfordras en

positiv åtgärd — ett misstroendevotum — från riksdagens sida och icke endast

ett uteblivet omval.

Beträffande JO: s och MO:s ställning i löne- och pensionshänseende

må följande uppgifter lämnas.

Enligt de av 1939 års lagtima riksdag antagna avlöningsbestämmelserna

för JO och MO samt deras ersättare skall, såsom förut nämnts, till JO och

MO utgå lön med 18,000 kronor för år räknat. I fråga om semester, avlöning

under tjänstledighet, reseersättning, ersättning för flyttningskostnad,

rörligt tillägg samt sjukvård och begravningshjälp skola beträffande dem tilllämpas

de föreskrifter, som enligt avlöningsreglementet för riksdagens verk

gälla för tjänstemän i lönegraden RC 6.

Detta innebär, att lönevillkoren för riksdagens ombudsmän — i avvaktan

på ett avgörande i fråga om JO:s och MO:s framtida ställning och löneförhållanden

— provisoriskt reglerats i anslutning till de grunder, vilka jämlikt

beslut av nämnda riksdag gälla för förordnandetjänstemän vid riksdagens

verk. Genom beslutet lia ombudsmännen erhållit samma löneställning

och lönevillkor som de från och med den 1 juli 1939 för JK gällande. Till

jämförelse må nämnas, å ena sidan, att enahanda löneförmåner uppbäras

av hovrättspresidenterna, presidenten i kammarrätten och generaldirektörer

i normalgrad med fullmakt samt, å andra sidan, att lönen till justitie- och

regeringsråd uppgår till 21,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg enligt s. k.

nyreglerade grunder.

Redan vid JO-ämbetets tillkomst fastställdes JO:s lön till enahanda belopp

som JK åtnjöt i lön. Sedermera har med undantag för vissa perioder

och med vissa av omständigheterna betingade modifikationer städse rått en

dylik överensstämmelse mellan lönen till ombudsmännen och till JK.

Bl. a. i syfte att motverka täta ombyten å ombudsmannaposterna lia vid

åtskilliga tillfällen inom riksdagen framkommit förslag om höjning av ombudsmannalönen

till likhet med vad som utginge i avlöning till justitieråd

eller till än högre belopp. Motioner med dylikt syfte väcktes sålunda vid

1897, 1898, 1899 och 1908 års riksdagar. Vid 1921 års riksdag — vid vilken

lönen till JK fastställdes till lönegrad A 3 enligt det då antagna civila avlöningsreglementet,

utgörande 17,040 kronor årligen — föreslog en motionär

att till riksdagens ombudsman måtte utgå ett arvode av 19,000 kronor eller

samma belopp som enligt nämnda avlöningsreglemente skulle utgå till vissa

generaldirektörer, vilkas befattningar tillsattes genom förordnande på viss

tid. Riksdagen bestämde emellertid arvodet till ombudsmännen till samma

belopp som den åt JK fastställda avlöningen. Slutligen må nämnas att vid

1937 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att avlöningsförmånerna

för JO och MO måtte fastställas att utgå i överensstämmelse med de avlöningsförmåner,

som gälla för justitieråd; motionerna avslogos av riksdagen

under hänvisning till bl. a. den då beslutade framställningen till Kungl.

Maj:t om utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning

m. m.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

17

I fråga om pension gäller, såsom förut omnämnts, att innehavarna av

.10- och MO-ämbetena icke äga rätt till pension i denna sin egenskap. Emellertid

har riksdagen vid särskilda tillfällen — nämligen 1823, 1858 och 1884

— tillerkänt avgående justitieombudsmän pension. Några gånger — så vid

1897 och 1898 års riksdagar —- lia motioner väckts att JO måtte under

vissa villkor, däribland viss tids tjänstgöring, erhålla en generell rätt till

pension. Motionerna lia avslagits under hänvisning till att JO i allmänhet

innehade en med pensionsrätt förenad tjänst på rikets stat; vore så icke

fallet, torde riksdagen icke tveka att genom särskilt beslut bereda pension

åt vederbörande.

De sakkunniga föreslå att arvodet till ombudsmännen höjes till likhet med

den lön som utgår till justitie- och regeringsråd ävensom att ombudsmännens

pensionsfråga löses.

Vad lönefrågan beträffar lia de sakkunniga till motivering av sitt förslag

anfört:

JO och MO kunna icke sägas förvalta för samhället mindre betydelsefulla

ämbeten än justitie- och regeringsråden. De sakkunniga anse att strävandena

att förstärka ombudsmannaämbetena böra koncentreras till anordningar som

minska ämbetsinnehavarnas benägenhet att överflytta sina krafter till andra

verksamhetsområden. Man kan icke bortse från att lönespörsmålet spelar en

icke oväsentlig roll i de överväganden som föregå en ombudsmans beslut

att kvarstanna å sin post eller att övergå till en annan erbjuden befattning.

Erfarenheten har visat att en JO icke sällan fått erbjudande att inträda i

högsta domstolen. Likställighet i löneavseende med justitieråden kan antagas

medföra ökad benägenhet hos ombudsmannen att kvarstanna i sitt ämbete.

Det kan också antagast att en dylik förbättring av ombudsmännens löneställning

skall möjliggöra förvärv till JO- eller MO-ämbetet av en ledamot i någon

av våra högsta domstolsinstanser eller av en framstående advokat eller vetenskapsman.

Konstitutionsutskottet vid 1937 års riksdag uttalade också att ombudsmännen

borde erhålla en ställning, vilken minst motsvarade den som tillkomme

justitie- och regeringsråd.

Då riksdagens ombudsmän, även örn de sakkunnigas förslag örn en utsträckning

av mandattiden genoinföx-es, likväl icke komma att erhålla samma

trygga ställning som justitie- och regeringsråden, kan det synas som örn

de sakkunniga hort framlägga förslag — förutom örn ordnande av ombudsmännens

pensionsfråga — örn en höjning av deras arvode till belopp som

icke obetydligt överstege nämnda domares. Till stöd för en sådan mening

skulle kunnat anföras att generaldirektörer som tillsättas på förordnande

lia ett arvode som med ett par tusen kronor överstiger lönen för dem som

tillsättas genom fullmakt, detta just med hänsyn till de förras mera osäkra

ställning. Att de sakkunniga nöjt sig med att föreslå en lönehöjning för ombudsmännen

upp till justitieråds- och regeringsrådslönens nivå, beror väsentligen

på följande två omständigheter.

För det första kan icke förbises att ett ämbetes åtråvärdbet ej är beroende

enbart av den rang, lein, pension etc. som följer med detsamma. Och ombudsmannahefattningarna

synas nied hänsyn till de fria arbetsförhållandena,

den omedelbara beröring, som i dem erhålles med det levande livet, samt

uppgifternas växlande art kunna för en självständig jurist verka åtskilligt

mera tilldragande än det trägna, strängt formbundna och, åtminstone hittills,

relativt isolerade arbete som åvilar ledamöterna i högsta domstolen och rege
li

i hang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 152. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majlis proposition nr 152

ringsrätten. För det andra önska de sakkunniga icke alldeles eliminera lusten

hos vederbörande ombudsman att, sedan han under en rimlig tid fyllt

sitt värv som sådan, söka sig till en annan befattning. Såsom tidigare framhållits

böra nämligen ombudsmannabefattningarna icke göras till slutposter.

Vidkommande pensionsfrågan framhålla de sakkunniga att det, särskilt

örn man avser att vidga kretsen av dem som kunna aspirera å ombudsmansbefattningarna

även till andra än statstjänstemän, vöre synnerligen

önskvärt att JO och MO bereddes en viss rätt till pension. Riksdagen hade

väl tidigare vid ett par tillfällen, utan att några bestämda regler varit uppställda,

beviljat avgående justitieombudsmän pensioner, i enlighet med då

gällande allmänna principer uppgående till lönens fulla belopp. Någon anledning

att betvivla, att riksdagen skulle även i fortsättningen tillägga en

därav förtjänt ombudsman en skälig pension vid hans avgång ur ämbetet,

förelåge ej. De sakkunniga ansåge emellertid att riksdagens inställning

härutinnan borde komma till ett bestämt uttryck. De som ifrågasattes till

ombudsmannabefattningarna borde få kännedom örn vad de hade att förvänta,

därest de komnre att kvarstå i ämbetet så länge att frågan örn pension

bleve aktuell.

De regler för rätt till pension, som de sakkunniga föreslå, ansluta sig nära

till de bestämmelser, som i tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk

äro uppställda för tjänstemän, tillsatta genom förordnande.

De sakkunniga yttra härom:

Vid upprättandet av pensionsreglerna lia de sakkunniga räknat med att

en ombudsman i allmänhet icke bör utöva sitt ämbete under mindre tid

än två fulla valperioder, d. v. s. i enlighet med de sakkunnigas förslag angående

mandattidens längd ungefär åtta år. Före utgången av denna tid

synes icke heller någon allmän rätt till pension av annan anledning än

sjukdom böra medgivas. Att garantera en ombudsman pension redan för

det fall att han, efter att lia utövat ämbetet i en valperiod, icke omväljes,

synes nämligen kunna leda till ganska betänkliga konsekvenser ur statsfinansiell

synpunkt. Har vederbörande utövat ämbetet under tre valperioder,

d. v. s. i tolv år, synes han böra vara berättigad till full pension. Denna

kan enligt de sakkunnigas mening lämpligen bestämmas till samma belopp

som nu utgår till förordnade generaldirektörer i normalgrad, eller 9,000 kronor

örn året (pensionsavdrag 540 kronor örn året). Örn ombudsmannen utövat

ämbetet i två men icke tre valperioder, torde han böra erhålla rätt till

avkortad pension, liksom i allmänhet beträffande förordnandetjänstemän

bestämd till ett belopp som med 1,000 kronor understiger den fulla pensionen,

eller alltså till 8,000 kronor örn året. Denna avkortade pension bör

emellertid tillkomma vederbörande icke endast i den händelse riksdagen,

sedan ombudsmannen innehaft ämbetet i två valperioder, underlåter att

omvälja honom eller genom misstroendevotum entledigar honom, utan även

— till skillnad mot vad som i motsvarande fall är stadgat för nyssnämnda

förordnandetjänstemän — därest vederbörande efter utloppet av de två perioderna

avgår av eget initiativ. I allmänhet måste det nämligen vara såväl

för riksdagen som för vederbörande ombudsman behagligast att, då av

särskilda orsaker fråga uppkommer att ersätta en dittillsvarande ombudsman

med en ny eller kanske rent av att under pågående period skilja den

förre från ämbetet, i stället försöka få till stånd en ''frivillig avgång’. Ett

dylikt arrangemang skulle emellertid som regel icke kunna genomföras örn

vederbörande ombudsman därigenom ginge förlustig sin pension.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

19

I samband med tillskapandet av tjänstepensionsrätt för innehavarna av

JO- och MO-ämbetena böra dessa befattningshavare enligt de sakkunnigas

mening även tillerkännas rätt till familjepension.

Beträffande förfarandet vid val av JO och MO gäller enligt

§ 68 RO, att JO och MO skola väljas var för sig av 48 för tillfället nämnda

valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser 24. Någon föreskrift

örn den tidpunkt under riksdagens lopp, vid vilken val av ombudsmännen

skall ske, finnes icke; valet plägar vanligen äga liim i riksdagens början sedan

ämbetsberättelserna granskats.

Beträffande valbarhet till elektor gälla icke några särskilda inskränkningar.

Ett vid 1901 års riksdag framfört förslag, att till elektor icke finge utses

någon som hade sådan befattning, att han kunde anses vara bland dem över

vilka det ålåge ombudsmannen att ha tillsyn, avslogs under hänvisning till

bl. a. det förhållandet att ifrågavarande princip redan i praxis vunnit erkännande.

Valet av elektorer sker genom enkelt majoritetsval inom varje kammare.

Förslag om proportionellt valsätt — åtminstone fakultativt — ha framkommit

vid flera tillfällen, bl. a. vid riksdagarna 1878, 1902 och 1905.

Vid sistnämnda års riksdag väcktes sålunda motionsvis förslag, avseende

det proportionella valsättets tillämpning såväl vid utskottsvalen som vid tillsättandet

av riksdagens övriga delegationer och nämnder. I anledning härav

anhöll riksdagen på konstitutionsutskottets hemställan i skrivelse till Kungl.

Majit om utredning och förslag till införande av dylikt valsätt vid utskottsval

och val av de särskilda deputerade, som avsåges i RO § 50. Däremot fann

sig riksdagen icke övertygad om lämpligheten av att låta detta valsätt komma

till användning vid utseende av sådana nämnder, vilka av riksdagen

tillsättas med rätt att i vissa angivna fall besluta eller förrätta val i riksdagens

ställe, ävensom av andra riksdagens delegationer än utskott. Dessa

nämnder och delegationers uppgift vore nämligen av den från utskottens ändamål

skiljaktiga natur, att det med fog kunde göras gällande, att de inom

riksdagens kamrar rådande majoriteterna borde kunna utöva det avgörande

inflytandet på dylika val. Riksdagen ansåg sig på grund därav icke böra

förorda det proportionella valsättets införande vid val av ifrågavarande

nämnder och delegationer. Riksdagens framställning föranledde införande

av det proportionella valsättet i den av riksdagen förordade omfattningen

från och med år 1910.

Beträffande elektorernas sammankomst gäller enligt RO § 68, att valmännen

''höra till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blivit utsedda,

och ej må åtskiljas förrän valen äro fulländade’. Dessa bestämmelser

infördes 1815 och såsom motivering anfördes att bestämmelserna skulle

bidraga till ’det sökta ändamålet av ordning och bestämdhet’.

Liknande bestämmelser finnas beträffande konunga- och förmyndarevalnämnderna

(RO §§ 66 och 67) samt opinionsnämnden (RO § 69). I fråga örn

valmännen för utseende av tryckfrihetskommitterade (RO § 70) och full
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

mäktige i riksbanken och riksgäldskontoret (RO § 71) saknas helt sådana

föreskrifter. I praxis plägar också vid dessa val förflyta en längre eller kortare

tid mellan utseendet av valmännen och dessas sammankomst för valförrättningen;

vid utseendet av tryckfrihetskommitterade de båda sista gångerna

var detta rådrum ett tiotal dagar och vid de senaste årens val av fullmäktige

uppgick rådrummet till över en månad.

I fråga örn elektorernas omröstning stadgas i RO § 68:

Dessa valmän---skola först samfällt, medelst slutna sedlar, var för

sig föreslå den man, som de anse böra komma under omröstning. Falla därvid

rösterna till mer än hälften på en man, är han behörigen vald. Äro åter

rösterna så delade mellan flera, att sådan pluralitet för någon icke äger rum,

anställes ny omröstning med slutna sedlar till antagande av den, som de

flesta rösterna erhållit, eller, örn han icke antages, av den, som näst honom

blivit av de flesta kallad o. s. v. Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda

försiggått, likväl ingen hava erhållit den här föreskrivna pluralitet, anställes

ny omröstning över alla dem, som vid den första omröstningen blivit satta

i fråga; skolande den, som erhållit de flesta rösterna, anses behörigen vald.

Härmed bör jämföras stadgandet i RO § 75:

Alla val skola ske nied slutna sedlar, och iakttages därvid, att namnsedlarna,

så framt de skola bliva gällande, böra vara enkla, hoprullade, omärkta

och fria såväl från all tvetydighet i anseende till personernas namn som från

oriktighet i anseende till deras antal; dock skall i fråga om val till utskott

gälla, vad uti den i 36 § 5 mom. omförmälda stadga finnes föreskrivet. Mellan

personer, som vid val undfått lika antal röster, skiljes genom lottning,

när så erfordras.

Örn i första omröstningen rösterna falla lika på två eller flera personer,

torde böra genom lottning bestämmas den ordningsföljd, i vilken de skola

ställas under omröstning med ja och nej. Därest icke heller vid denna votering

absolut pluralitet kan ernås för någon, anställes omröstning med relativ

pluralitet över samtliga tidigare ifrågasatta personer. Skulle även vid

denna sista votering lika många röster avgivas för två eller flera som kommit

i främsta rummet, lärer lotten få fälla utslaget.

1 anledning av det förslag som av de sakkunniga i denna del framlagts må

här lämnas en redogörelse för det förfaringssätt som gäller för val av talmän

och vice talmän i riksdagens kamrar. Sådant val sker enligt bestämmelser

som meddelats genom särskild av konungen och riksdagen samfällt beslutad

stadga (RO § 33). Stadgan, som är av den 29 januari 1921, föreskriver

följande:

Talman samt förste och andra vice talman väljas var för sig i nu nämnd

ordning. Har någon erhållit mer än hälften av de avgivna rösterna, är han

behörigen vald. Äro rösterna så delade mellan flera, att ingen uppnått dylik

röstövervikt, anställes ny omröstning. Får ej heller därvid någon mer än

hälften av de avgivna rösterna, anställes en tredje omröstning mellan de

två, på vilka vid andra omröstningen de flesta av rösterna fallit. Vid tredje

omröstningen är den vald, som erhållit de flesta rösterna. I händelse av

lika röstetal vid andra eller tredje omröstningen skilje lotten, där så erfordras.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

21

De sakkunniga framhålla att, om funktionstiden för riksdagens ombudsmän

förlänges från ett till fyra år, det framstode som ett särskilt angeläget

önskemål att reglerna för utseendet av ombudsmännen så utformades att

de i görligaste mån garanterade att valet träffade en lämplig person.

De sakkunniga finna huvudprinciperna för det nu gällande valförfarandet

tillfredsställande. Valet syntes sålunda jämväl i fortsättningen böra företagas

icke av riksdagen direkt utan genom särskilda för tillfället utsedda elektorer.

I fråga om den tidpunkt under riksdagens lopp, vid vilken val av JO

och MO skall förrättas, finna de sakkunniga nu gällande praxis efterföljansvärd.

De sakkunniga framhålla särskilt det lämpliga i att valet icke

sker alltför lång tid efter det kamrarna till behandling föreliaft vederbörande

utskotts utlåtande över ombudsmannens ämbetsförvaltning. Elektorernas

antal vore enligt de sakkunnigas mening väl avvägt. Vad angår valbarheten

till elektor borde några särskilda inskränkningar icke uppställas

i grundlagen.

I vissa avseenden föreslå emellertid de sakkunniga ändring i de nuvarande

valreglerna. Sålunda förordas dels att i grundlagen införes bestämmelse

örn att valet av elektorerna skall ske enligt proportionell valmetod, dels

att elektorerna från det de utsetts till själva valförrättningen skola erhålla

ett rådrum av tio dagar och dels att elektorernas omröstning skall ske enligt

de regler som gälla för val av kamrarnas talmän. Beträffande skälen

för de sålunda föreslagna ändringarna anföra de sakkunniga:

Valkollegiet utses som bekant enligt gällande ordning genom enkelt majoritetsval

inom varje kammare. Därvid har man enligt stadig praxis på den

fria överenskommelsens väg vidtagit sådana anordningar att skilda partigrupperingar

i kamrarna blivit representerade i förhållande till sin styrka.

Denna omständighet lärer emellertid icke kunna åberopas emot ett grundlagsfästande

av proportionalitetsprincipen på här ifrågavarande område; ett

dylikt argument hindrade icke på sin tid en utsträckning av principens tilllämpningsområde

till utskottsvalen. De sakkunniga vilja därför föreslå, all

i grundlagen införes bestämmelse därom, att valet av elektorerna hädanefter

skall ske i samma ordning, som gäller för val till utskott, d. v. s. enligt

proportionell valmetod. Därvid förbises icke att sådant valsätt ännu ej lagfästs

beträffande vissa andra riksdagens valnämnder liksom icke heller beträffande

riksdagens revisorer. Det ankommer emellertid icke på de sakkunniga

att framställa förslag beträffande andra av riksdagen valda än JO och MO.

I fråga örn tiden för elektorernas sammankomst har uttalats, bl. a. av

1937 års konstitutionsutskott, att med den biltills tillämpade ordningen, enligt

vilken valmännen skola förrätta valet samma dag de själva blivit utsedda,

kunde följa, att det verkliga avgörandet skedde under hand i förväg.

De sakkunniga, som kunna instämma häri, vilja understryka alt på sådan!

sätt elektorernas — och därmed riksdagens — inflytande på utseendet av

ombudsmännen i betänklig mån eluderas. Några mera vägande skäl för bibehållande

av ifrågavarande föreskrift i dess nuvarande kategoriska avfatlning

synas icke föreligga. Bestämmelsen, vilken vid sin tillkomst motiverades

med alt den skulle bidraga lill ’det sökta ändamålet av ordning och bestämdhet’,

synes böra uppmjukas därhän all elektorerna skola .sammankomma

lill själva valförrättningen inom viss lid efter det de blivit utsedda.

I fråga om valet av riksdagens fullmäktige finnes icke alls någon tidsfrist

föreskriven; här synes den emellertid vara viii på sin plats. Tillräckligt råd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

rum torde kunna erhållas om maximum för fristen sättes till tio dagar. Svårighet

lärer icke föreligga för valnämnden att under denna tid inhämta erforderliga

upplysningar angående lämpliga kandidater liksom ej heller att

komma i förbindelse med mera avlägset boende sådana. De sakkunniga utgå

ifrån, att valmännen vilja sammankomma en eller, om det skulle visa sig

behövligt, flera gånger före den slutliga valförrättningen; så plägar förfaras

av valmännen för utseende av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Något uttryckligt stadgande härom torde, lika litet som beträffande

sistnämnda valmän, behöva uppställas för ombudsmannaelektorerna, utan

böra förberedelserna till valet få fortgå under friast möjliga former. Den

nu förordade grundlagsändringen synes komma att i icke oväsentlig mån

bidraga till att valet verkligen träffar en person som enligt den allmänna

meningen i riksdagen är för ifrågavarande viktiga kall lämplig och väl skickad.

Härigenom minskas i viss mån de olägenheter som må vara förenade

med den av de sakkunniga förordade utsträckningen av valperioden för ombudsmännen.

De nu gällande reglerna för elektorernas omröstning äro tämligen invecklade.

En förenkling av dessa regler, vilka för övrigt sakna bestämd motsvarighet

å något annat område, torde därför vara önskvärd. Därvid torde

lämpligen de förskrifter, vilka 1921 infördes för val av talmän och vice talmän

i riksdagens kamrar, kunna tjäna såsom mönster. Dessa regler äro

klara och rediga, varjämte de synas väl avpassade även för den nu ifrågavarande

röstningsproceduren. Att åtgärden skulle bidraga till att metoderna

för dylika valförfaranden inom riksdagen förenhetligas, synes vara en ytterligare

fördel. De sakkunniga föreslå alltså att i fråga örn förfarandet

vid nu förevarande valförrättning en hänvisning göres till de regler som

gälla för val av kamrarnas talmän.

Angående reglerna för riksdagens granskning av JO:s och

MO:s ämbetsförvaltning samt beredningen av ombudsmännens

instruktioner må följande redogörelse lämnas.

I RO § 42 mom. 2 föreskrives, att ett av lagutskotten skall granska JO:s

och MO:s redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier och registratur, samt

med utlåtande däröver till riksdagen inkomma. Enligt mom. 3 av samma

§ skola lagutskotten å gemensamma sammanträden sig emellan fördela de

till dem hörande ärendena; utskotten hava vid denna fördelning städse

plägat till första lagutskottet överlämna uppgiften att granska JO:s och

MO:s förvaltning av sina ämbeten. Beredningen av ombudsmännens instruktioner

handhaves enligt gällande praxis ävenledes av lagutskott.

Granskningen i riksdagen av JO:s ämbetsförvaltning var ursprungligen

icke reglerad i grundlag och instruktion. Oklarhet rådde även om vilket

utskott som skulle företaga granskningen. En fördelning mellan lagutskottet

och konstitutionsutskottet ägde till en början rum på det viset, att det

förra utskottet — i enlighet med 1810 års RO § 33 —- granskade JO:s i berättelsen

gjorda anmälan örn lagförklaringar, medan konstitutionsutskottet

granskade JO:s dinner och registratur. Efter förslag av konstitutionsutskottet

vid 1823 års riksdag genomfördes emellertid vid 1828—1830 års riksdag

den ändring av nyssnämnda paragraf att lagutskottet övertog granskningen

både av JO:s berättelse och av hans dinner och registratur. Samtidigt över
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

23

togs också beredningen av ändringsförslag i JO:s instruktion av lagutskottet

i stället för — såsom tidigare praktiserats -— konstitutionsutskottet.

De sakkunniga anföra i denna del:

Konstitutionsutskottet vid 1823 års riksdag trodde för sin del det vara

tjänligast att JO:s ämbetsberättelse, diarier och registratur granskades av

lagutskottet, ’då jämlikt 96 § regeringsformen justitieombudsmannen huvudsakligen

åligger att vaka över lagarnas efterlevnad och åtala domares ämbetsfel,

samt då, enligt 100 §, hans allmänna redogörelse äger till väsentligt

föremål att utreda lagstiftningens tillstånd — ämnen, vilka synbart närmare

ingå i lagutskottets befattning än i konstitutionsutskottets, som egentligen

fått sig uppdraget att granska grundlagarna och statsrådets protokoll’. De

skäl, som sålunda anförts för att ombudsmännens verksamhet borde granskas

av lagutskott, äga enligt de sakkunnigas mening fortfarande sin fulla

giltighet.

Då 1937 års konstitutionsutskott förklarat, att utskottet, utan något ståndpunktstagande

till ifrågavarande spörsmål, funne frågan härom böra beaktas

vid en blivande utredning, synes det som om utskottet särskilt haft den å ombudsmännen

ankommande konstitutionella tillsynen i tankarna. För granskningen

av ombudsmännens göranden och låtanden härvidlag skulle nämligen

rätt forum kunna tänkas vara icke lagutskott utan konstitutionsutskottet.

Vid tiden för tillkomsten av JO-ämbetet ställdes vä! dess med spets mot regeringsmakten

riktade verksamhet i viss mån i förgrunden av diskussionen;

sedermera och särskilt efter det parlamentariska genombrottet har emellertid

den konstitutionella sidan av ombudsmännens ämbetsgärning väsentligen avtagit

i betydelse. Att ur förevarande synpunkt företaga någon förändring i

fråga om granskningen av ombudsmännens verksamhet, torde därför icke

vara påkallat. Icke heller synas skäl föreligga att bryta mot den nu tilllämpade

ordningen i fråga om beredningen av ändringsförslag i ombudsmännens

instruktioner. Dessa instruktioner, vilka nu granskas av lagutskott,

böra nämligen, givetvis inom de i grundlag utstakade gränserna,

huvudsakligen innehålla närmare föreskrifter angående ombudsmännens tillsyn

över lagars och författningars efterlevnad av domare, ämbets- och tjänstemän.

De av de sakkunniga förordade ändringarna i grundlag lia av dem utformats

i förslag till ändring i §§ 96—98 RF samt i § 42 mom. 2 och § 68 RO.

Nämnda förslag torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

I sin specialmotivering till detta författningsförslag lia de sakkunniga

närmare angivit de ändringar som vidtagits i nyssnämnda paragrafer.

Beträffande regeringsformen anföra de sakkunniga sålunda:

§ 96.

I denna § utsäges för närvarande bl. a. att värjo lagtima riksdag skall förordna

två män av vissa egenskaper, den ene till JO och den andre lill MO.

I förslaget har den ändring vidtagits att orden ''varje lagtima riksdag’ utbytts

mot ordet ''riksdagen’; de närmare bestämmelserna angående tid och

sätt för utseendet av ombudsmännen lämnas dels mera schematiskt i följande

§§ av RF dels ock fullständigare i RO. Vidare har ordet ''män’ utbytts

mot ordet ''medborgare’. Då RF § 28 icke äger tillämpning å JO- och

MO-ämbetena, lia dessa — i motsats till vad fallet torde vara med JKämbetet

vilket liirer tillhöra de i 3 28 angivna ämbetena — hittills varil för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

behållna män. Grundsatsen om likställighet mellan män och kvinnor synes

böra iakttagas liven beträffande de två ämbeten varom här är fråga.

§ 97.

I första stycket av denna §, vilket stycke motsvarar hela den nuvarande

§:n, utsäges att JO och MO väljas å lagtima riksdag; beträffande tiden och

sättet hänvisas till RO. För den person, som hittills benämnts ombudsmans

''efterträdare’, har införts beteckningen ''suppleant’. Beteckningen ''suppleant'',

vilken numera vunnit burskap även i grundlagarna, synes nämligen

bättre än den nuvarande benämningen ange vederbörandes huvudfunktion.

Därvid är även att märka, att enligt de sakkunnigas förslag uppgiften att

eventuellt efterträda ombudsmannen blir begränsad till en i förhållande lill

ombudsmannens tjänsteperiod betydligt kortare tid än nu är fallet. De

närmare reglerna angående suppleantens inträde i tjänstgöring i andra fall

än då ämbetet under löpande period blir ledigt —- härom stadgas i RF § 98

— torde lämpligen böra lämnas i instruktionen för ombudsmannen.

I den nuvarande RF § 97 uttalas, i en bisats, att JO och MO skola, så

länge de sina ämbeten innehava, i alla avseenden anses lika med konungens

justitiekansler. Skulle ett stadgande av ifrågavarande ari bibehållas, borde

i enlighet med de sakkunnigas förslag i övrigt riksdagens ombudsmän snarast

jämställas med justitie- och regeringsråd. Emellertid synes bestämmelsen

såsom obehövlig och otidsenlig kunna helt utgå.

I andra stycket av förevarande grundlagsparagraf återfinnes det i den

allmänna avdelningen förordade förslaget örn rätt för riksdagen att i exceptionella

fall entlediga en ombudsman — eller dennes suppleant — även

under löpande tjänsteperiod. Regler angående vederbörande utskotts åtgärd

i sådan fråga givas i form av ett föreslaget tillägg till RO § 42 mom. 2.

§ 98.

Denna § har blivit föremål för en ganska genomgripande omredigering.

Enligt den nu gällande lydelsen skall, då ombudsman avsäger sig det erhållna

förtroendet eller med döden avgår, efterträdaren genast ''insättas

i ämbetet, vilket insättande skall ske, därest riksdagen är församlad, av

denna och eljest av de utav riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och

fullmäktige i riksgäldskontoret.

Här bör för det första en mera uttömmande formulering användas för

att täcka de olika fall av vakans som kunna inträffa. Framför allt betingas

en sådan ändring i avfattningen därav att enligt de sakkunnigas förslag en

ny anordning kommer att tillskapas, varigenom riksdagen får befogenhet att

tvångsvis entlediga vederbörande.

För det andra synes det icke nödigt att bibehålla bestämmelsen att efterträdaren

— eller, som han kallas i sakkunnigförslaget, suppleanten — skall

''insättas'' i ämbetet. Denna bestämmelse, vilken synes hava så gott som

uteslutande formell innebörd, torde vara helt överflödig och dessutom någon

gång kunna leda till ett avbrott i ombudsmannaämbetets utövning,

vilket, örn än icke så långt, kan vålla verklig olägenhet. De sakkunniga

anse därför att suppleanten bör i förevarande fall omedelbart övertaga

ämbetet.

Örn suppleantbefattningen blir ledig — detta kommer tydligen att kunna

ske även genom att suppleanten övertager ombudsmansbefattningen — mäst*1

nytt suppleantval förrättas. Skulle ledigblivandet inträffa mellan lagtima

riksdagar, sker nyvalet genom nyssnämnda fullmäktige. Nyval bör emellertid

i sådant fall äga rum allenast örn verkligt behov av ny suppleant före
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 152.

25

ligger; skulle lagtima riksdag sammanträda kort. efter det suppleantbefattningen

blivit ledig, lärer sålunda i allmänhet nyval genom fullmäktige icke

vara erforderligt.

Här må påpekas, att genomförandet av förevarande grundlagsändring påkallar

en omredigering av reglementet för riksgäldskontoret § 63 och bankoreglemente!

§ 25.

I specialmotiveringen till ändringarna i riksdagsordningen yttra de sakkunniga:
§

42.

I ett tillägg till 2 mom. av denna § lämnas föreskrift örn vederbörande

lagutskotts skyldighet att, därest utskottet vid granskningen av ombudsmans

eller suppleants ämbetsförvaltning skulle finna att han icke vidare

är förtjänt av riksdagens förtroende, i sitt utlåtande över granskningen

hos riksdagen hemställa om hans omedelbara entledigande. Skulle ombudsmannens

tjänsteperiod ändock utlöpa under samma riksdag, torde det i

allmänhet knappast vara behövligt att använda här ifrågavarande regler

för hans skiljande från tjänsten; den ytterligare tjänstetid, som ombudsmannen

därigenom förunnades, komme väl icke att vara av den längd och medföra

sådana olägenheter att icke den mindre uppseendeväckande metoden

med underlätet omval vöre att föredraga.

Den nuvarande ordalydelsen i RO § 42 morn. 2 har ansetts lägga hinder

i vägen för en fördelning av den i momentet ifrågavarande granskningsuppgiften

mellan lagutskotten så att det ena lagutskottet finge granska den

ene ombudsmannens verksamhet och det andra den andres. Då en sådan

uppdelning emellertid någon gång kan tänkas önskvärd för vinnande

av arbetsutjämning mellan lagutskotten, lia de sakkunniga genom en jämkning

i ordalagen velat undanröja berörda hinder. En komplettering har

även vidtagits såtillvida som ombudsmännens protokoll uttryckligen underkastats

utskottets granskning.

§ 68.

I första stycket av denna § har det nuvarande återupprepandet av RF:s

bestämmelser örn ombudsmännens kvalifikationer och uppgifter uteslutits;

i stället har ombudsmans funktionsperiod här angivits.

De i andra stycket givna reglerna för själva valförfarandet lia reviderats

i enlighet med vad i den allmänna avdelningen av detta betänkande utförligare

omnämnts.

Tredje stycket har modifierats bl. a. såtillvida att ’suppleant’-benämningen

här införts. Vidare har till samma stycke fogats en bestämmelse örn

suppleantens funktionstid. Denna torde böra upphöra i och nied alt nytt

val av vederbörande ombudsman äger rum.

Fjärde och femte styckena i §:n lia i förslaget sammanslagits till ett stycke,

uppbyggt i anslutning till de i den nya § 98 RF givna bestämmelserna.

Här angives även funktionstiden för den som övertagit ämbetet jämlikt sistnämnda

§. Då riksdagens utväljande av suppleant näppeligen alltid kail

länkas komma att ske nied samma omsorg som utseendet av ombudsmannen,

synes man icke lämpligen kunna låta suppleanten inträda såsom ombudsman

för en ny fyraårsperiod eller ens för så lång tid, som kan återstå

av den förutvarande ombudsmannens valperiod. Berörda återstod kan nämligen,

i motsats till vad nu är fallet, komma att omfatta en tidrymd örn åtskilliga

år. Del torde därför vara riktigast att, då suppleant övertagit ombudsmansämbetet,

nytt val av ombudsman verkställes, örn lagtima riksdag

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

är samlad, av denna och eljest av närmast därefter sammanträdande lagtima

riksdag. Av den i tredje stycket givna bestämmelsen om suppleants

funktionstid framgår, att suppleant som övertagit ombudsmansämbetet men

icke vid det därpå följande valet utses till ombudsman, därmed icke automatiskt

återinträder i suppleantsysslan; om så vore fallet skulle funktionstiden

för suppleanten såsom sådan kunna bliva snart sagt obegränsad. Hinder

att återvälja honom till suppleant föreligger däremot givetvis icke.

De nu gällande instruktionerna för riksdagens ombudsmän,

vilka äro utfärdade den 14 maj 1915 och därefter icke undergått

någon ändring, borde enligt det förut återgivna uttalandet av 1937 års

konstitutionsutskott göras till föremål för en översyn.

De sakkunniga ha även granskat instruktionerna. Därvid har befunnits

att redan på grund av författningsändringar inom andra områden en del

omredigeringar äro nödiga. I övrigt föreslå de sakkunniga dels vissa kompletteringar

och förenklingar, huvudsakligen av formell natur, dels ock vissa

anordningar som syfta till att effektivisera arbetet och därigenom även bidraga

till ett stärkande av ombudsmännens ställning.

De sakkunniga ha utarbetat förslag till nya instruktioner för JO och MO.

Beträffande förslagens innehåll och motiveringen till desamma hänvisas till

betänkandet.

De sakkunniga ha vidare förordat att i de militära tjänstgöringsreglementena

införes en uttrycklig föreskrift, att envar är skyldig att i allt som rör hans

tjänstebefattning lämna JK och riksdagens ombudsmän det biträde och de

upplysningar, som av dem begäras.

De sakkunnigas betänkande innehåller även utkast till de ändringar i

tjänstepensionsreglementet och familjepensionsreglementet för riksdagens verk,

som erfordras för genomförande av förslaget om tjänste- och familjepension

åt JO och MO.

Jag övergår härefter till att redogöra för de yttranden som avgivits

över betänkandet i vad detta avser riksdagens ombudsmän.

JO tillstyrker de sakkunnigas förslag, såvitt de avse JO-ämbetet, samt framhåller,

att deras genomförande skulle innebära en betydelsefull förstärkning

av ämbetets ställning.

MO meddelar, att vad de sakkunniga föreslagit icke föranleder någon erinran

från hans sida.

Riksbanksfullmäktige och riksgäldsfullmäktige ha icke heller något att i

sak erinra mot de sakkunnigas förslag. Beträffande ombudsmännens instruktioner

föreslå riksgäldsfullmäktige att i dem införes en kompletterande

bestämmelse därom att, då riksdagen ej är samlad, anmälan om avsägelse av

uppdrag att vara ombudsman eller ombudsmans ställföreträdare skall ingivas

till riksgäldsfullmäktige. Fullmäktige erinra örn att riksgäldskontoret har

att verkställa utbetalning av arvode till ombudsmännen och mottaga anmälningar

från dem angående semester och tjänstledighet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

27

Lönenämnden för riksdagens verk och delegerade för riksdagens verk ha

ansett sig böra avgiva yttrande över betänkandet endast såvitt avser de föreslagna

löne- och pensionsbestämmelsema för JO och MO.

Delegerade för riksdagens verk ha beträffande de sakkunnigas förslag att

lönen till JO och MO skulle höjas till samma belopp, som utgår till justitieoch

regeringsråd, d. v. s. till 21,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg enligt

s. k. nyreglerade grunder, anfört, att delegerade, vilka ur de synpunkter de

hade att företräda icke hade något att erinra emot vad de sakkunniga sålunda

föreslagit, emellertid ansåge det lämpligt att, även om nuvarande avlöningsbestämmelser

för justitie- och regeringsråden skulle bibehållas oförändrade,

avlöningen till JO och MO reglerades i det av 1939 års lagtima riksdag antagna

avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän vid riksdagens verk.

JO och MO skulle därvid hänföras till lönegraden RC 9. Därigenom skulle

de komma att i lön tillerkännas 22,000 kronor jämte rörligt tillägg enligt de

i avlöningsreglementet innefattade grunderna och i övrigt samma förmåner

som de, vilka för närvarande tillkomme ombudsmännen. De huvudgrunder,

som i betänkandet föreslås i fråga örn pensionering av JO och MO, hade icke

givit delegerade anledning till erinran. Visserligen överensstämde icke dessa

grunder med vad som för närvarande gällde beträffande förordnandetjänstemän

vare sig vid riksdagens verk eller vid allmänna civilförvaltningen, men

de särskilda förhållanden, som förelåge i avseende å JO och MO, syntes motivera

de föreslagna avstegen.

I övrigt ha lönenämnden och delegerade gjort vissa påpekanden av huvudsakligen

formell natur beträffande avfattningen av de av de sakkunniga härutinnan

framlagda författningsutkasten.

Beträffande JK-ämbetet ha de sakkunniga icke framlagt något ändringsförslag

vare sig med avseende å JK:s allmänna ställning och ämbetsuppgifter

eller beträffande lön och pension. I fråga örn skälen härför må

hänvisas till betänkandet.

Departementschefen.

Riksdagens ombudsmän ha en viktig uppgift inom svenskt statsliv. Såsom

en självständig, på riksdagens förtroende stödd myndighet för övervakning

och kontroll av rättskipning och förvaltning intager JO-ämbetet en framträdande

ställning, och dess verksamhetsområde har blivit alltmera omfattande

efter hand som statsförvaltningen utvidgats. MO-ämbetet har under sin

tjugufemåriga tillvaro erhållit en betydelse för kontrollen på försvarsväsendets

område, vilken motsvarar den som det äldre ämbetet tillvunnit sig beträffande

den civila förvaltningen. På grund av den särskilda beskaffenheten

av MO-ämbetets kontrolluppgifter har dess verksamhet utvecklats efter

i viss mån andra linjer än JO-ämhetets. Omfattningen av MO-ämbetets

arbetsuppgifter liksom ämbetets betydelse ökas uppenbarligen i tider då för
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

svarsväsendet utbygges. Den vid olika tillfällen uppkomna frågan om sammanslagning

av de båda ämbetena saknar numera aktualitet.

Syftet med den sakkunnigutredning, för vilken redogjorts i det föregående,

har varit att stärka ämbetenas ställning. Med hänsyn till deras betydelse

såsom kontrollorgan är det tydligt att synnerlig vikt ligger därpå att

befattningarna städse innehavas av personer, vilkas objektivitet och självständighet

icke med fog kan dragas i tvivelsmål. I likhet med de sakkunniga

anser jag att grund saknas för påståenden att ämbetena försvagats

eller att deras oberoende ställning icke är oomtvistlig. Att en sådan uppfattning

kunnat göras gällande torde såsom de sakkunniga anfört vara föranlett

av att ombudsmännen ofta, efter att blott under kort tid lia innehaft

ämbetena, övergå till befattningar som äro förmånligare i ekonomiskt hänseende

och erbjuda innehavaren större trygghet. Detta system — som särskilt

framträtt i fråga örn JO-ämbetet — är otvivelaktigt ur flera synpunkter

olämpligt. De sakkunniga lia i sitt betänkande framlagt förslag till åtgärder

ägnade att förbättra och trygga ombudsmännens ställning och därigenom

på ett mera stadigvarande sätt binda dem vid ämbetena. Förslagen

innebära främst förlängning av valperioden samt förbättring i löne- och

pensionshänseende.

Mot den föreslagna förlängningen av tjänstetiden från ett till fyra år eller

således till samma tidslängd som andrakammarperioden kunna väl framställas

vissa invändningar. Utan en sådan förlängning torde emellertid syftet

att trygga ombudsmännens ställning svårligen kunna uppnås. Den

längre ämbetsperioden kan dessutom antagas göra befattningarna mera eftersträvade

och öka möjligheten för riksdagen alt på dessa poster behålla sådana

kvalificerade ämbetsinnehavare, örn vilkas tjänster riksdagen är angelägen.

Riksdagen bör dock icke betagas varje möjlighet att under löpande

tjänsteperiod entlediga en ombudsman, som icke längre åtnjuter riksdagens

förtroende. Enligt de sakkunnigas mening skulle förutsättningen för entledigande

vara, att hemställan därom gjorts av det utskott som granskat

vederbörandes ämbetsförvaltning. Denna regel synes böra godtagas.

Därest tjänsteperioden förlänges, blir det uppenbarligen av särskild vikt

att reglerna örn valförfarandet utformas på sådant sätt att största möjliga

säkerhet vinnes för att en lämplig person blir utsedd. Med den nu

gällande ordningen, enligt vilken de av riksdagen nämnda elektorerna skola

förrätta valet samma dag de själva blivit utsedda, kan, såsom av 1937 års

konstitutionsutskott framhållits, följa att det verkliga avgörandet sker under

hand i förväg. Jag vill därför tillstyrka de sakkunnigas förslag att elektorerna

erhålla ett skäligt rådrum från det de utsetts till själva valförrättningen.

Denna synes, på sätt ävenledes förordats av de sakkunniga, lämpligen

kunna äga rum enligt de regler som gälla för val av kamrarnas talmän.

De sakkunniga ha slutligen vad beträffar utseendet av elektorerna —

vilket enligt gällande ordning sker genom enkelt majoritetsval inom varje

kammare — föreslagit, att i grundlagen införes bestämmelse därom att elektorerna

skola utses i samma ordning som gäller för val till utskott, d. v. s.

opaginerad Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

enligt proportionell valmetod. Även detta förslag synes böra genomföras.

På den fria överenskommelsens väg ha för övrigt sedan länge vidtagits sådana

anordningar, att de olika partierna vid elektorsvalet blivit representerade

i förhållande till sin styrka.

Löneförmånerna för riksdagens ombudsmän äro för närvarande ej obetydligt

lägre än de som tillkomma innehavare av sådana ämbeten, till vilka

ombudsmännen ofta övergå efter att några år lia beklätt sina befattningar.

De sakkunniga lia förordat en höjning av den nuvarande lönen till belopp

motsvarande lönerna för justitieråd och regeringsråd. I samband härmed

lia de sakkunniga föreslagit att ombudsmännen erhålla viss rätt till tjänstepension.

Även familjepension bör enligt de sakkunniga tillkomma ombudsmännen.

Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga örn förbättring av ombudsmännens

ekonomiska villkor torde vara av betydelse för vinnande av syftet

att stärka ämbetena och minska innehavarnas benägenhet att alltför

snart övergå till annan tjänst. Det slutliga avgörandet av löne- och pensionsfrågorna

torde emellertid böra anstå till den riksdag, som har att

definitivt besluta örn grundlagsändringarna. Den närmare regleringen av

JO:s och MO:s ställning torde lämpligen böra genomföras i ett sammanhang.

De sakkunniga lia vidare utarbetat förslag till ändrade instruktioner för

JO och MO. Förslagen torde böra av Kungl. Maj:t föreläggas den riksdag,

som har att slutligen antaga grundlagsändringarna. Ett av de sakkunniga

förordat tillägg till de militära tjänstgöringsreglementena synes böra prövas

i administrativ ordning.

De sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av grundlagstexten har underkastats

vissa ändringar av formell natur. Såsom de sakkunniga föreslagit

torde i vissa av de nu ifrågavarande grundlagsparagraferna lämpligen böra

vidtagas några ändringar, vilka icke i och för sig äro erforderliga för genomförande

av förslaget rörande ombudsmännens ämbetsställning. Då grundsatsen

örn likställighet mellan män och kvinnor bör iakttagas även beträffande

ombudsmansämbetena, torde sålunda i § 96 regeringsformen ordet ''män''

utbytas mot ordet ''medborgare’. För den person, som nu benämnes ombudsmans

''efterträdare’, synes böra användas beteckningen ''ställföreträdare'',

vilken torde vara att föredraga framför den av de sakkunniga föreslagna

benämningen ''suppleant''. Bestämmelsen i § 97 regeringsformen, att JO och

MO skola så länge de inneha sina ämbeten i alla avseenden anses lika med

JK, synes böra utgå. Vidare böra ordalagen i § 42 mom. 2 riksdagsordningen

jämkas så att hinder icke möter för lagutskotten att sins emellan

fördela uppgiften att granska ombudsmännens verksamhet. I övrigt tillåter

jag mig hänvisa till vad de sakkunniga anfört i sin specialmotivering, vilken

återgivits i det föregående.

I fråga örn JK-ämbetet lia de sakkunniga icke framlagt några ändringsförslag.

Med hänsyn till likvärdigheten i arbetsuppgifter har hittills den

ståndpunkten intagits, atl JK och riksdagens ombudsmän borde vara jämställda

i fråga örn sin allmänna ställning, vilket även gällt löneförmånerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 152.

I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, är jag emellertid icke beredd

att framlägga något förslag beträffande JK-ämbetet.»

Föredraganden hemställer, att i enlighet med nu angivna grunder inom

justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och

98 regeringsformen samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen måtte

föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

31

Bilaga.

De sakkunnigas förslag.

Förslag till ändring i 96—98 §§ regeringsformen.

§ 96.

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända

medborgare, den ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,

att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen

för vardera utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad,

militieombudsmannen i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolama

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet

anslagna medel och justitieombudsmannen i vad de eljest skola vid domstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom att enligt den

fördelning nu är sagd vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem,

som uti sina ämbetens utövning av väld, mannamån eller annan orsak någon

olaglighet begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra.

Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som

allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka.

§ 97.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen väljas å lagtima riksdag

för tid och på sätt riksdagsordningen stadgar; och bör därvid jämväl för en

var av dem utses en suppleant av de egenskaper, som hos ombudsmannen

erfordras, att i dennes ställe utöva ämbetet i de fall instruktionen angiver.

Skulle ombudsman eller suppleant ej längre åtnjuta riksdagens förtroende,

må riksdagen, på hemställan av det utskott som granskat hans ämbetsförvaltning,

entlediga honom utan avbidan å utgången av den tid för vilken han

blivit vald.

§ 98.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, skall

suppleanten omedelbart övertaga ämbetet. Skulle suppleant avsäga sig det

erhållna förtroendet eller övertager han ombudsmansämbetet eller bliver

eljest hans befattning ledig, åge nytt val av suppleant rum; och skall, örn

sådant val erfordras under det lagtima riksdag ej är församlad, riksdagens

rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Förslag till ändring i 42 g 2 morn. och 68 § riksdagsordningen.

§ 42.

2. Det tillkommer ock lagutskott att granska justitieombudsmannens och

militieombudsmannens avgivna redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,

protokoll och registratur, samt med utlåtande däröver till riksdagen inkomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 152.

Skulle utskottet av granskningen finna, att ombudsman eller hans suppleant

icke är förtjänt av riksdagens förtroende och fördenskull hör skiljas från sin

befattning utan avbidan å utgången av den tid för vilken han blivit vald, skall

utskottet i sitt utlåtande hos riksdagen härom göra hemställan.

§ 68.

Till följd av regeringsformens 96 § har riksdagen att förordna en justitieombudsman

och en militieombudsman av de egenskaper där angivas. Dessa

riksdagens ombudsmän väljas å lagtima riksdag för tiden från valet till

dess sådant val under fjärde året därefter försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman verkställes genom fyrtioåtta

valmän, av vilka vardera kammaren inom sig utser tjugufyra på sätt om

val till utskott är stadgat- Dessa valmän skola sammanträda till valförrättningen

senast å tionde dagen efter den, då de blivit utsedda. Vid valet

gälle enahanda bestämmelser som för val av kamrarnas talmän.

Valmännen böra vid samma tillfälle, då ombudsman utses, och på enahanda

sätt välja en suppleant för honom. Suppleant utses för tiden till dess nytt

val av vederbörande ombudsman äger rum.

I händelse justitieombudsmannen eller militieombudsmannen avsäger sig

det erhållna förtroendet eller ombudsmans ämbete eljest bliver ledigt, har

suppleanten att omedelbart övertaga ämbetet; och skall, örn lagtima riksdag

är församlad, denna samt, örn så icke är fallet, närmast därefter sammanträdande

lagtima riksdag, för tid och på sätt ovan stadgas, förrätta nytt val

av ombudsman. Skulle suppleant avsäga sig det erhållna förtroendet eller

övertager han ombudsmansämbetet eller bliver eljest hans befattning ledig,

åge nytt val av suppleant rum för tid och på sätt ovan är föreskrivet, varvid

iakttages att, örn sådant val erfordras under det lagtima riksdag ej är församlad,

riksdagens rätt härutinnan utövas genom de av riksdagen valde fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400898

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.