Sök i Ratio Lex

Angående omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskals!) efattningarna m. m

1940-04-19 · 96 sidor, varav 96 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 96 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:219, Angående omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskals!) efattningarna m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

1

\r 219.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation

av landsfiskals- och stadsfiskals!) efattningarna

m. m.; given Stockholms slott den 19 april

1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition

av frågan örn anslag till fögderiförvaltningarna: Avlöningar (V, D. 8) anförde

jag bland annat följande.

Frågan örn landsfiskalernas lönereglering vore alltjämt olöst. Spörsmålet

hade tagits under övervägande av vissa av chefen för justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga — 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning —

vilka i ett den 22 april 1939 dagtecknat betänkande framlagt förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219.

520 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 219.

bland annat omorganisation av landsfiskal sbefattningar na och lönereglering

för landsfiskalerna. Betänkandet hade därefter varit föremål för remissbehandling.

Av statsfinansiella skäl vore det icke möjligt att med utgångspunkt

från förslaget från och med nästa budgetår genomföra en definitiv

lönereglering för landsfiskalerna. Däremot vore det min förhoppning, att

frågorna skulle i princip kunna erhålla sin lösning vid årets riksdag, därvid

jag räknade med att ett eventuellt principbeslut borde bringas i verkställighet,

så snart omständigheterna det medgåve.

Sedan de sakkunnigas förslag, vilket har avseende å såväl landsfiskalssom

stadsfiskals- och köpingsåklagarbefattningarna, numera varit föremål för

slutlig prövning, får jag ånyo anmäla detta ärende. Innan jag närmare ingår

på förslaget och de spörsmål, till vilka detta giver anledning, torde en redogörelse

böra lämnas för den nuvarande organisationen av de av förslaget

berörda befattningarna ävensom för tidigare reformförslag.

Den nuvarande distriktsåklagarorgani salonen.

Landsfiskalerna.

Landsfiskalerna ingå såsom ett led i fögderiförvaltningen. Denna erhöll

i huvudsak sin nuvarande utformning genom ett av 1917 års riksdag fattat

beslut i anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 14 april 1917 (nr 211).

I vissa hänseenden, bland annat i fråga örn landsfiskalernas åtalsbehörighet,

rönte landsfiskalsorganisationen inverkan av den vid 1935 års riksdag beslutade

omorganisationen av landsfogdetjänsterna.

Antalet landsfiskalsdistrikt utgör 489. Distrikten fördela sig på de olika

länen på följande sätt:

Stockholms

län.....

........... 22

Göteborgs och Bohus län____

.... 21

Uppsala

» .....

........... 12

Älvsborgs

» . . . .

.... 28

Södermanlands

» .....

........... 13

Skaraborgs

»

.... 24

Östergötlands

» .

........... 22

Värmlands

» . . . .

..... 21

Jönköpings

» .....

........... 20

Örebro

» ____

..... 17

Kronobergs

» .....

........... 16

Västmanlands

» ....

..... 13

Kalmar

» ...

........... 22

Kopparbergs

» .

..... 31

Gotlands

» .

........... 6

Gävleborgs

28

Blekinge

» ...

........... 12

Västernorrlands

.... 29

Kristianstads

» .....

........... 23

Jämtlands

» . . . .

.... 25

Ualmökus

» .

........... 25

Västerbottens

» .

.... 26

Hallands

» .....

........... 11

Norrbottens

» . . . .

..... 22

Förutom dessa 489

distrikt finnes

inom Norrbottens län

ett på

enskilt

initiativ och enskild bekostnad organiserat extra landsfiskalsdistrikt (Malmbergets)

med en extra landsfiskal som, förordnad av länsstyrelsen, inom distriktet

har landsfiskals behörighet och åligganden.

Landsfiskalstjänst tillsättes av vederbörande länsstyrelse efter ansökan

och sedan landsfogden avgivit yttrande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

För att förbereda en blivande omorganisation av landsfiskalstjänsterna,

vilken kunde antagas leda till en minskning av antalet tjänster, föreskrev

Kungl. Majit i cirkulär den 5 december 1924, att då landsfiskalstjänst vore

eller bleve ledig den icke finge med ordinarie innehavare återbesättas utan

skulle av länsstyrelsen tillsättas medelst förordnande tills vidare. Sedan

emellertid på grund av dessa bestämmelser ett större antal landsfiskalstjänster

kommit att bliva tillsatta allenast på förordnande, medgavs genom

kungl, brev den 29 januari 1932, bland annat, att de tjänstemän, vilka senast

under år 1928 efter landsfiskal^''änsts behöriga kungörande förordnats att

tills vidare uppehålla sådan tjänst, finge där vederbörande länsstyrelse icke

funne omständigheterna annat påkalla av länsstyrelsen utnämnas till landsfiskal

envar inom det av honom omhänderhavda distriktet i den mån landsfiskalstjänsten

inom ifrågavarande distrikt vöre ledig. Därefter har genom

kungl, brev den 9 oktober 1936 lämnats ett motsvarande medgivande beträffande

de t. f. landsfiskaler, vilka erhållit sina förordnanden senast under

år 1931.

Antalet på förordnande tills vidare tillsatta landsfiskaler utgjorde den 1

januari 1940 117.

Bestämmelserna örn villkoren för behörighet till landsfiskalstjänst

innehållas i kungörelsen den 12 maj 1865 angående förändrade villkor för

anställning i statens civila tjänstebefattningar, sådan denna kungörelse i

nu ifrågavarande delar lyder jämlikt kungörelse den 14 december 1917 (nr

904). För behörighet till landsfiskalstjänst fordras dels att hava avlagt landsfiskalsexamen,

dels ock att minst ett och ett halvt år hava uppehållit kronofogdes,

länsmans eller landsfiskals befattning eller i tjänsten biträtt sådan

befattningshavare ävensom att hava tjänstgjort minst ett år hos länsstyrelse

samt minst ett halvt år vid poliskår i stad och därvid hava erhållit utbildning

jämväl å detektivavdelning; dock att landsfiskalsexamen icke kräves av

den som avlagt examen, medförande behörighet till domarbefattning, eller

kansliexamen, samt att beträffande sådan sökande tiden för tjänstgöringen

såsom vikarie för eller biträde hos kronofogde, länsman eller landsfiskal må

inskränkas till tre månader och för tjänstgöringen hos länsstyrelse till ett

halvt år. Landsfiskalsexamen skall jämlikt bestämmelserna i därom utfärdad

stadga den 14 december 1917 (nr 907) i mån av behov årligen förrättas

i residensstäderna i de län Kungl. Majit bestämmer. Denna examen,

som förrättas inför en särskild examenskommission, bestående av landshövdingen,

landssekreteraren och landskamreraren jämte en domhavande,

skall avse prövning av examinands kunskaper å de områden av svensk

rätt, vilka för utövning av landsfiskalstjänst äro av betydelse. För tillträde

till examen fordras bland annat betyg över avlagd realskoleexamen eller

annat kunskapsprov som må kunna ersätta dylik examen, intyg örn kunskap

och färdighet i enklare bokföring samt intyg örn att den för erhållande av

behörighet till landsfiskalstjänst erforderliga praktiska tjänstgöringen fullgjorts.

Examen omfattar civilrätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 219.

finansrätt. För att bliva godkänd skall examinand liava ådagalagt nöjaktiga

kunskaper i dessa ämnen i den mån de beröra de tjänsteåligganden som ankomma

på landsfiskal. Aspiranter^ äro för inhämtandet av det för landsfiskalsexamen

erforderliga teoretiska kunskapsmåttet i huvudsak hänvisade

till självstudier. Till hjälp i dessa studier finnes en på allmänt uppdrag

utarbetad lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler.

Landsfiskal lyder i egenskap av åklagare och polisman närmast under

landsfogden samt i övriga tjänsteangelägenheter omedelbart under länsstyrelsen.

Den disciplinära myndigheten över landsfiskal tillkommer länsstyrelsen.

Landsfiskals arbetsuppgifter äro angivna i instruktionen för landsfiskalerna

den 14 december 1917 (nr 903) samt i ett stort antal andra författningar.

Jämlikt § 1 nämnda instruktion har landsfiskal att taga den

befattning med polis-, åklagar- och utsökningsväsendet, som i instruktionen

sägs, samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning honom åligger.

Genom detta stadgande hava de tre huvudgrupperna av landsfiskalernas

göromål angivits, nämligen polis-, åklagar- och utsökningsgöromål.

Utsokningsgöromälen sönderfalla i två grupper, nämligen 1) egentliga utmätningsmannagöromål

enligt utsökningslagen och författningar som ansluta

sig till denna samt 2) indrivning av böter och restförda utskylder m. m.

Enligt § 18 landsfiskalsinstruktionen har landsfiskal i egenskap av utmätningsman

att, på sätt i utsökningslagen sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar,

verkställa dom och i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet

förrätta utmätning ävensom att, på sätt i lagen örn avbetalningsköp stadgas,

lämna handräckning för återtagande av försålt gods. I paragrafen ålägges

honom dessutom att i fråga örn vissa underhållsskyldiga vidtaga på utmätningsman

ankommande åtgärder beträffande dels införsel i avlöning, pension

eller livränta och dels förbud att avflytta från riket. Enligt § 19 åligger

det landsfiskal att i enlighet med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente

samt i särskilda förordningar angående föreskrifter örn indrivning av

krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. ävensom angående

indrivning och redovisning av böter, verkställa indrivning och redovisning

av sådana allmänna medel och avgifter. Dessutom hänvisas i sistnämnda

paragraf till vad särskilt finnes stadgat angående landsfiskals skyldighet att

verkställa inventering hos exekutionsbiträden och hos vissa polismän. I

§ 20 ålägges landsfiskal att i avseende å redovisning av de medel han i

tjänsten omhänderhar ställa sig till noggrann efterrättelse vad därom är

stadgat i utsökningslagen, uppbördsreglementet och förordningen örn indrivning

och redovisning av böter samt dithörande författningar.

De viktigaste av de författningar som innehålla bestämmelser, reglerande

landsfiskals åliggande beträffande utsökningsgöromålen, och till vilka i instruktionen

sålunda hänvisas, äro — förutom utsökningslagen — lagen den

11 juni 1915 örn avbetalningsinköp, lagarna den 14 juni 1917 örn införsel i

avlöning, pension eller livränta, kungörelsen den 25 november 1927 om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219. 5

efterlysning av vissa underhållsskyldiga, uppbördsreglementet den 14 december

1917, restindrivningsförordningen den 13 november 1931, förordningen

den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter ävensom

kungörelsen sistnämnda dag örn landsfiskals och stadsfogdes dagbok i

utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa

andra fall skall iakttagas.

Enligt § 13 landsfiskalsinstruktionen är landsfiskal allmän åklagare i alla

de fall, där icke åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet

eller särskild åklagare blivit i vederbörlig ordning för visst mål förordnad

eller åtalets utförande enligt 4 § 2 mom. instruktionen för landsfogdarna

den 24 april 1936 (nr 154) övertagits av landsfogden. Landsfiskals åtalsbehörighet

är dessutom inskränkt genom den åtalsbefogenhet som kan tillkomma

allmän åklagare i stad eller köping inom landsfiskalsdistriktet. Den

bestämmes närmare genom reglerna örn den åtalsbehörighet som tillkommer

den överordnade åklagaren, landsfogden. Enligt 4 § 1 mom. landsfogdeinstruktionen

åligger det sålunda landsfogden att vid allmänna underrätterna inom

länet ävensom vid fullföljd i hovrätt och, med den inskränkning som av

stadgandet i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken föranledes, hos Kungl.

Maj:t utföra åtal för de i vissa, i paragrafen omnämnda lagrum i allmänna

strafflagen omförmälda brott. Den av dessa bestämmelser följande åtalsbehöriglieten

för landsfiskal kan emellertid såväl utvidgas som inskränkas.

Ar beträffande visst mål, däri fråga är örn brott av nyss omförmält slag,

åklagaruppgiften uppenbarligen att anse såsom mindre krävande, må landsfogden

nämligen förordna vederbörande distriktsåklagare eller också behörig

landsfogdeassistent att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer.

Sådant förordnande må jämväl i andra fall kunna av landsfogden

efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare

och behörig landsfogdeassistent beträffande bestämt mål eller tills vidare

i fråga örn vissa slag av mål. Dylikt förordnande tills vidare i fråga örn

vissa slag av mål har emellertid hittills icke meddelats någon landsfiskal.

Örn inskränkning i landsfiskalens åtalsbefogenhet stadgar 4 § 2 mom. landsfogdeinstruktionen,

som medgiver landsfogden att anhängiggöra och utföra

åtal jämväl för sådana brott som eljest tillhöra distriktsåklagares kompetensområde,

då målet kräver mera omfattande utredning eller eljest omständigheterna

sådant påkalla.

I de mål som falla inom landsfiskalens kompetensområde är han åklagare

såväl i första som i andra instans liksom också i högsta domstolen såsom

förklarande, örn den tilltalade fullföljt talan dit och landsfiskalen varit åklagare

i de lägre instanserna. Ämnar landsfiskal fullfölja talan mot underrätts

utslag i tjänstemål, skall han emellertid inom viss tid underrätta landsfogden

därom och lämna landsfogden vissa underrättelser örn målet. Landsfogden

kan nämligen övertaga utförandet av åtalet i hovrätten -— liksom

också i underrätten — och kan återkalla den av landsfiskalen anhängiggjorda

talan. Har landsfiskal kallats till muntligt förhör inför hovrätt i tjänstemål,

ankommer det jämlikt 4 § 3 mom. landsfogdeinstruktionen på lands
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 219.

fogden att avgöra, huruvida, där åtalet icke övertages av landsfogden, det

skall vid förhöret utföras av distriktsåklagaren eller hänvändelse ske till

hovrättens advokatfiskal.

Aven om ett brott är sådant att det enligt bestämmelserna hör till landsfogdens

kompetensområde, har landsfiskalen likväl vissa skyldigheter beträffande

detsamma. Han skall nämligen i sådant fall ofördröjligen vidtaga

alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder och skall tillika skyndsamt

underrätta landsfogden örn brottet. Samma situation uppkommer örn landsfiskalen

anhängiggjort åtal för brott men målet därefter finnes vara landsfogdemål;

landsfiskalen skall då omedelbart underrätta landsfogden och skall

intill dess denne annorledes förordnar fortsätta åtalets utförande.

Landsfiskal har tillerkänts rätt till bistånd från landsfogdens sida med

råd och upplysningar såväl vid anhängiggörande och utförande av åtal vid

underrätt som vid fullföljd av talan.

Till åklagargöromålen kan även hänföras den befattning landsfiskalen

jämlikt strafflagens promulgationsförordning, lagen den 12 maj 1933 örn

vissa tvångsmedel i brottmål samt åtskilliga andra författningar har med de

straffprocessuella tvångsmedlen häktning, kvarliållande, beslag, skingringsförbud

samt hus- och kroppsrannsakan.

Ett annat landsfiskal åliggande bestyr, som delvis sammanhänger med

landsfiskalens ställning som allmän åklagare, är den i 2 kap. 5 § rättegångsbalken

stadgade skyldigheten för landsfiskal att vid tingssammanträden vara

närvarande och gå rätten tillhanda i det som hör till landsfiskalens tjänst.

De på landsfiskal ankommande polisgöromålen bestå i ordnings- och kriminalpolisgöromål

samt övriga polisgöromål.

Kriminalpolisgöromålen stå i det samband med landsfiskalens åklagargöromål

att de liksom dessa hänföra sig till landsfiskalens verksamhet för

beivrande av brott. De åtgärder som inbegripas härunder äro av vitt skilda

slag såsom handhavande av kriminaltekniska hjälpmedel, hållande av förhör

m. m. Även de göromål, som äro hänförliga till landsfiskalens verksamhet

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom distriktet och sålunda

betecknas såsom ordningspolisgöromål, äro av växlande art. En viktig

grupp hithörande göromål utgöra de som hänföra sig till landsfiskalens

verksamhet för ordnandet och övervakandet av trafiken.

Vilka göromål som skola betecknas såsom »övriga polisgöromål» är, i avsaknad

av en fast terminologi på dessa områden, svårt att exakt angiva.

Landsfiskalsinstruktionen innehåller i 9 § en uppräkning av åtskilliga åligganden

som tillkomma landsfiskal. Enligt denna paragraf åligger det sålunda

landsfiskal att övervaka efterlevnaden av vad i lag eller författning

närmare är stadgat angående:

1) rikets vapen och flagga;

2) justering eller omjustering av mätnings- och vägningsredskap;

3) vägväsendet, bredden av hjulringar å arbetsåkdon å landet, automobiltrafik,

skjutsväsendet, varningsmärken och säkerhetsanordningar vid korsningar

i samma plan mellan järnväg och väg ävensom hotell- och pensionatsrörelse;
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

7

4) tillsyn å fartyg;

5) byggande i vatten och hushållningen med vatten, öppenhållande av

farled m. m. ävensom allmän flottleds inrättande och begagnande;

6) jakt och fiske;

7) förekommande och släckning av skogseld;

8) tillsyn över utlänningar;

9) tillsyn över och behandling av bettlare, lösdrivare och alkoholister;

10) arbetarskydd, försäkring för olycksfall i arbete samt kommissionärer

för anskaffande av arbetsanställning ävensom utvandraragenter;

11) allmän hälsovård samt åtgärder mot smittosamma sjukdomar bland

människor eller husdjur;

12) tillverkning och försäljning av rusdrycker samt försäljning av tillagade

alkoholfria drycker och svagdricka;

13) kontroll å tillverkningen av margarin och margarinost ävensom konstister

samt å handeln därmed;

14) förvaring och försäljning av giftiga ämnen;

15) tillverkning, förvaring och transport av explosiva varor och eldfarliga

oljor samt handel därmed;

16) idkande av handel eller annat näringsyrke i allmänhet ävensom införskaffande

av statistiska uppgifter rörande näringarna;

17) pantlånerörelse och lotterier;

18) elektriska ledningar för belysning eller kraftöverföring samt elektrisk

anläggning för telegrafering och telefonering utan tråd; samt

19) fredande av forntida minnesmärken och av naturminnesmärken ävensom

fornsaksfvnds hembjudande åt staten.

Antalet av de författningar, som beröras av denna uppräkning, är synnerligen

stort. En av de sakkunniga uppgjord förteckning, som dock långt

ifrån är fullständig, upptager mellan 130 och 140 sådana författningar. I

åtskilliga av dessa stadgas för allmänheten, idkare av viss näring etc. skyldighet

att något göra eller underlåta; brott mot stadgandet har vanligen

kriminaliserats och lagts under allmänt åtal. Såtillvida höra alltså landsfiskalens

åligganden enligt författningarna till åklagargöromålen. Emellertid

giva åtskilliga av författningarna därutöver föreskrifter örn åligganden för landsfiskalen

som måste hänföras till »övriga polisgöromål». Till arten äro dessa

göromål av de mest skilda slag: undersökningar, besiktningar, mottagande

och avsändande av anmälningar örn olika förhållanden, förande av förteckningar,

handräckningar m. m.

Emellertid äro landsfiskalernas åligganden icke uttömmande angivna genom

uppräknandet av de göromål, som äro att hänföra till de nämnda tre

grupperna polis-, åklagar- och utsökningsgöromål. Liksom länsstyrelsen är

den allmänt administrativa myndigheten i länet har landsfiskalen samma

ställning som allmänt administrativt organ i sitt distrikt, underordnad länsstyrelsen.

I denna sin egenskap anlitas landsfiskalen av länsstyrelsen för

yttranden angående förhållanden och spörsmål som beröra landsfiskalsdistriktet,

utredningar, införskaffande av uppgifter, förande av talan för det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

allmänna i rättegångar, vid syner och andra förrättningar m. m. På motsvarande

sätt anlitas landsfiskal även av åtskilliga andra myndigheter, vilka

i de för dem utfärdade instruktionerna eller eljest medgivits rätt att för

olika ändamål anlita landsfiskalen (''kronobetjänt’). I sin nyssnämnda egenskap

av allmänt administrativt organ har landsfiskalen även åtskilliga åligganden,

som äro självständiga och alltså icke beroende av förordnanden av

länsstyrelse eller annan myndighet. Bland dessa åligganden må här nämnas:

utbetalande av belöningar för dödande av vissa skadedjur och av ersättningar

till vittnen i brottmål, till rättegångsbiträden åt häktade m. fl., bevakande

av kronans rätt i konkurser, införskaffande av åtskilliga statistiska

uppgifter, mottagande av avhandlingar örn lösöreköp, verkställande av växeloch

checkprotester, förrättande av borgerlig vigsel m. m.

Slutligen må nämnas, att landsfiskal har åtskilliga åligganden i avseende

å försvarsväsendet, samt att landsfiskal på senaste tid erhållit nya uppgifter

inom ett försvarsväsendet närliggande område, nämligen det civila luftskyddet.

En av de sakkunniga på grundval av uppgifter som landsfiskalerna själva

lämnat verkställd undersökning, huru landsfiskalernas arbetsbörda år 1937

fördelat sig på de olika arbetsuppgifterna, utvisar, att ordnings- och kriminalpolisgöromålen

samt åklagargöromålen i genomsnitt utgjort 35 procent,

göromålen såsom utmätningsmän (med undantag av indrivningsverksamheten)

9 procent, indrivningsverksamheten 33 procent samt övriga göromål 23 procent

av den sammanlagda arbetsbördan.

Landsfiskals avlöningsförmåner utgöres av lön 2,000 kronor, tjänstgöringspenningar

1,000 kronor, förvaltningsbidrag 500 kronor samt två ålderstillägg,

vartdera å 400 kronor, efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring.

Till landsfiskalerna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län utgå ortstillägg med 200 kronor. Härtill kommer tillfällig löneförbättring,

uppdelad i lön och tjänstgöringspenningar, med 750 kronor i

samtliga distrikt utom Gällivare och Kiruna, där löneförbättringen utgår

med 900 kronor. A de landsfiskal sålunda tillkommande löneförmånerna

utgår dyrtidstillägg enligt de bestämmelser, som i sådant hänseende gälla i

fråga örn befattningshavare vid i lönehänseende oreglerade verk.

I ett tiotal landsfiskalsdistrikt finnas boställen, av vilka landsfiskalerna

åtnjuta förmån. Boställsförmånen inverkar likväl icke på avlöningens belopp,

enär den som regel skall avdragas på den kontanta avlöningen.

Generella bestämmelser saknas örn landsfiskals rätt till resekostnad soch

traktamentsersättning vid resa i och för tjänsten. Sådan ersättning

utgår till landsfiskal endast i de särskilda fall, som angivas i vissa

speciella författningar.

Enligt kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt

befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m. utgår resekostnadsersättning

av statsmedel enligt allmänna resereglemente!, då landsfiskal företager

tjänsteresa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

1) efter länsstyrelsens kallelse, till och från länsresidensstaden;

2) för verkställande av undersökning, varom förmäles i 16 § 1. strafflagens

promulgationsförordning;

3) för förebyggande av brott eller brottslingars efterspanande och gripande;
4)

för annan undersökning eller utredning med anledning av sådan överträdelse

av lag eller allmänna stadganden, som utgör föremål för allmän

åklagares beivran, eller med anledning av eldsvåda, så framt icke vid resans

anträdande bort vara uppenbart, att eldsvådan icke påkallade åtgärd av

polismyndighet;

5) för verkställande av beslag eller av kvarstad å tryckt skrift;

6) för inställelse vid ting, där landsfiskalen har att å tjänstens vägnar

uppvakta, eller, efter kallelse, vid muntligt förhör inför hovrätt;

7) för inställelse å plats, där händelse, som stör allmän ordning och

säkerhet, inträffat eller i följd av förekomna omständigheter kan befaras;

8) för lösdrivares anhållande;

9) för verkställande av vägsyn eller formlig efterbesiktning av väg;

10) för åtgärd, som ankommer på landsfiskal enligt alkoholistlagen eller

sinnessjuklagen;

11) för undersökning, som avses i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i

21 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete eller i

kungörelsen den 9 november 1928 angående anmälan örn olycksfall i arbete

m. m.;

12) för undersökning eller utredning enligt lagen den 14 juni 1918 örn

fattigvården eller lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård eller för

handräckning enligt någon av nämnda lagar;

13) för verkställande av inventering hos landsfiskalen underställt exekutionsbiträde

;

14) för undersökning eller utredning i fråga rörande mantalsskrivning;

15) efter uppdrag av statsmyndighet, för undersökning eller utredning i

fråga rörande allmänna arvsfonden;

16) för hämtning av skolpliktigt barn i fall, som avses i § 36 mom. 1 av

stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan;

17) för förande av talan i sådant mål örn förvandling av böter, som i

rättens ställe upptages av domaren; eller

18) för åtgärd, som ankommer på landsfiskal i egenskap av luftskyddschef.

Enligt stadgande i kungörelsen må traktamentsersättning varken under

resa eller under förrättning beräknas i annat fall än för sådan inställelse

vid hovrätt, som avses i punkten 6), och för sådant fall, som avses i punkten

1)7). Örn ersättningen är vidare stadgat, att den ej skall utgå med mindre

våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglemente! sägs, utgör minst

3 kilometer. Enligt allmänna resereglemente! utgår däremot resekostnadsersättning

så snart färden överstiger 1 kilometer. Enligt kungörelsen den

27 juni 1929 med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglemente! hänföres

landsfiskal till rese- och traktamentsklassen II E.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I fråga om landsfiskals rätt till resekostnadsersättning vid utmätningsförrättning

m. m. gälla bestämmelserna i förordningen den 12 juli 1878 angående

ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt

till stämningsman m. m. Denna förordning gäller förrättningar för utmätning,

försäljning av utmätt lös egendom, kvarstad, vräkning och annan förrättning

eller handräckning som avses i utsökningslagen, handräckning enligt

lagen örn avbetalningsköp, värdering i andra fall än vid utmätning eller

handräckning enligt lagen örn avbetalningsköp samt besiktning, ävensom

delgivning av stämning, domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller

kallelse eller annan handling. Enligt 5 § förordningen äro förrättningsmän

och vittne, därest resa erfordras för verkställande av förrättning å landet

eller i stad utom stadens planlagda område, berättigade till ersättning, vardera

för skjuts efter en häst, dock att, när flera förrättningar verkställas

under samma resa eller på samma dag, skjutsersättningen skall fördelas

mellan samtliga förrättningarna i förhållande till förrättningsställenas avstånd

från förrättningsmannens och vittnets hemvist. Ager förrättning för

delgivning av stämning m. m. rum inom stads planlagda område, är förrättningsmannen

berättigad till ersättning för därav föranledd färd med

järnväg, fartyg, spårväg och omnibus.

Genom kungörelse den 21 december 1933 har Kungl. Majit förordnat, att

skjutsersättning enligt 5 § i 1878 års förordning skall från och med den 1

januari 1934 tillsvidare beräknas efter 35 öre per kilometer.

Enligt 3 § 3 mom. i nyssnämnda kungörelse den 24 november 1932 åtnjuter

landsfiskal ersättning av statsmedel för särskild utgift, som han

utöver kostnader för eget behov måst vidkännas för behörigt verkställande

av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt, för vilken han, därest

resa erfordras för densamma, är berättigad till resekostnadsersättning enligt

stadgandena i kungörelsen.

Landsfiskal är jämlikt bestämmelse i § 25 landsfiskalsinstruktionen pliktig

att hava rik stelefonförbindelse anordnad till sin tjänstelokal så ock,

örn länsstyrelsen därom förordnar, till sin bostad För sådan rikstelefonförbindelse

äger landsfiskalen jämlikt 6 § i 1932 års kungörelse att av statsmedel

undfå ersättning för inträdesavgift och, i förekommande fall, flyttningsavgift

ävensom för abonnemangsavgift samt för hyresavgift för ledning,

som anlägges och underhålles av telegrafverket men enligt gällande bestämmelser

skall bekostas av abonnent. Ersättning som nu sagts må ej utgå

för mer än en telefonförbindelse till tjänstelokalen och en sådan till bostaden.

Har landsfiskal haft särskild utgift för telefonsamtal eller telegram

i tjänsteärende, är han enligt 8 § i kungörelsen berättigad att av statsmedel

åtnjuta ersättning för vad han visar sig därför hava utgivit.

Förutom den fasta avlöningen hava landsfiskalerna vissa sportelinkomster.

De viktigaste av dessa sportler äro expeditionslösen, andelar i

böter och beslagtagen egendom, provisioner å indrivna utskylder, växeloch

checkprotestavgifter, ersättningar för utmätningsförrättningar och övriga

förrättningar i s. k. enskilda mål ävensom arvoden för vissa besiktningar m. m.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Lösenavgifterna äro reglerade i förordningen den 7 december 1883 angående

expeditionslösen. För de flesta landsfiskalerna äro inkomsterna av

lösen helt obetydliga.

Botes- och beslag ar andelar hava tidigare spelat större roll för landsfiskalerna

ur inkomstsynpunkt än nu är förhållandet. Detta beror dels på att

i nyare författningar dylika andelar tämligen allmänt icke tillerkänts åklagare,

dels ock på att genom lagen den 10 februari 1933 örn ändrade bestämmelser

i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. en generell maximering

örn 500 kronor stadgats. Enligt en av de sakkunniga verkställd

undersökning hade år 1937 inkomsterna av botes- och beslagarandelar uppgått

för 206 landsfiskaler till högst 100 kronor, för 115 landsfiskaler till

mellan 100 och 200 kronor och för 78 till mellan 200 och 300 kronor medan

35 landsfiskaler haft en dylik inkomst av över 500 kronor. Det högsta beloppet

hade varit 2,035 kronor. I genomsnitt per distrikt hade inkomsten

utgjort 180 kronor.

Bestämmelser örn indrivning sprovision finnas beträffande kronoutskylder

i uppbördsreglementet den 14 december 1917 och beträffande kommunalutskylder

i kommunallagarna. Enligt 12 § restindrivningsförordningen den

13 november 1931 äger den utmätningsman, inom vars distrikt restförda

krono- och kommunalutskylder uttagits, att åtnjuta ersättning med stadgad

indrivningsavgift, dock att när utmätningsman i eller för indrivningen anlitat

exekutionsbiträde, denne må uppbära hälften av indrivningsavgiften

för medel, med vilkas indrivande han sålunda tagit befattning. Inkomsterna

av indrivningsprovisionen utgöra landsfiskalernas viktigaste sportelinkomster.

De uppgingo år 1937 enligt de sakkunnigas undersökning i 51 distrikt till

högst 300 kronor, i 93 distrikt till mellan 300 och 500 kronor, i 193 distrikt

till mellan 500 och 1,000 kronor, i 101 distrikt till mellan 1,000 och 2,000

kronor, i 25 distrikt till mellan 2,000 och 3,000 kronor, i 13 distrikt till mellan

3,000 och 5,000 kronor, i 9 distrikt till mellan 5,000 och 8,000 kronor samt

i 4 distrikt till mer än sistnämnda belopp. Högsta förekommande provisionsinkomsten

var 10,615 kronor; i genomsnitt per distrikt utgjorde den

1,047 kronor.

Bland sportelinkom sterna märkas vidare växel- och checkprotestavgifter,

arvoden för utmätningar m. fl. exekutiva förrättningar samt för delgivning

av stämning m. m. ävensom arvoden för olika besiktningar, för plombering

och märkning av vilt, för infordrande av felande prästbetyg och mantalsuppgifter

samt för vissa utredningar m. m. Inkomsterna av nu nämnda

sportler fördela sig ganska ojämnt på de olika distrikten; för de flesta

landsfiskaler äro de av mindre betydelse.

Landsfiskalernas sammanlagda sportelinkomst utgjorde år 1937 786,017

kronor, fördelande sig på de skilda distrikten på följande sätt: i 44 distrikt

utgjorde den högst 500 kronor, i 148 distrikt mellan 500 och 1,000 kronor,

i 194 distrikt mellan 1,000 och 2,000 kronor, i 60 distrikt mellan 2,000 och

3.000 kronor, i 16 distrikt mellan 3,000 och 4,000 kronor, i 15 distrikt mellan

4.000 och 6,000 kronor samt i 12 distrikt mer än sistnämnda belopp. Högsta

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

sportelinkomsten utgjorde 11,674 kronor och genomsnittsinkomsten per

distrikt 1,539 kronor.

Enär landsfiskalstjänsterna i lönekänseende iiro oreglerade, gäller för

landsfiskalerna intet förbud i fråga örn bisysslor. Kåtten att bedriva privat

verksamhet har sedan gammalt utnyttjats av landsfiskalerna och före dem

länsmännen. Uppenbart är att landsfiskalerna, delvis tack vare sin tjänsteställning

men även på grund av det med landsfiskalstjänsten förenade arbetets

natur samt landsfiskalernas mångsidiga erfarenhet och inblick på skilda

verksamhetsområden, varit väl skickade att bestrida allmänna och enskilda

uppdrag av skilda slag som anförtrotts dem. Långt ifrån alla landsfiskaler

hava emellertid bedrivit privatverksamhet i större utsträckning. Ett icke

ringa antal har, antingen på grund av att tjänstegöromålen tagit all tid i

anspråk eller av andra skäl, överhuvud icke haft några bisysslor. Antalet

landsfiskaler, som icke bedrivit privatverksamhet vid sidan örn tjänsten,

torde under de senare åren hava ökats, delvis beroende på advokatväsendets

utveckling. Landsfiskalernas privatverksamhet har nämligen, av naturliga

skäl, till stor del bestått i sådan verksamhet som kan benämnas advokatverksamhet.

Åtskilliga landsfiskaler — liksom andra åklagare — bedriva

sålunda, antingen ensamma eller i kompanjonskap med annan, yrkesmässig

advokatverksamhet. Enligt en år 1937 verkställd utredning annonserade

nämnda år 112 landsfiskaler och 46 stadsfiskaler i tidningar samt handelsoch

adresskalendrar eller dylikt att de bedrevo advokatverksamhet.

I ett hänseende har emellertid ansetts föreligga en inskränkning i den

eljest rådande friheten för landsfiskal att åtaga sig privata uppdrag. Denna

inskränkning gäller uppträdande såsom fullmäktig för eller biträde åt part

i rättegång. Den uppfattningen har sålunda brukat hävdas, att även örn det

ej under alla förhållanden måste anses stridande mot en allmän åklagares

tjänsteplikt, det likväl ej vore lämpligt och överensstämmande med god ordning,

att denne uppträdde vare sig såsom rättegångsombud eller biträde åt

en person som åtalats för brott, låt vara att detta blivit begånget utanför

åklagarens distrikt. Detta till synes självklara förhållande har icke alltid

respekterats, vilket föranlett flera länsstyrelser att tid efter annan utfärda

anvisningar örn vad landsfiskal i denna del har att iakttaga.

I fråga örn storleken av de inkomster landsfiskalerna berett sig genom

enskilt arbete utom tjänsten föreligga inga uppgifter för de senare åren.

Det till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget torde ursprungligen

hava varit avsett för täckande av utgifterna för erforderliga skrivmaterialier,

kontorsutensilier och dylikt, däremot icke för t. ex. lokal och tjänstebiträden.

Så länge landsfiskalerna ännu bebodde boställen, kunde givetvis icke uppkomma

några särskilda kostnader för lokalhyra. Härutinnan inträdde så

småningom en genomgripande förändring, sedan landsfiskalerna i allt större

utsträckning måst hyra särskild tjänstelokal eller anordna särskild tjänstelokal

i samband med förhyrd bostad eller i landsfiskalen själv tillhörigt hus.

Då landsfiskalstjänsterna inrättats såsom enmanstjänster och då man vid

organisationens tillkomst till och med ansett, att landsfiskalerna i åtskilliga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

13

fall icke komme att vara fullt sysselsatta av sin tjänst, är det uppenbart

att frågan om bidrag till landsfiskalerna för skrivhjälp och övrig hjälp för

tjänstegöromålens bestridande då icke kunnat uppkomma. Denna fråga har

aktualiserats först sedan landsfiskalerna blivit i huvudsak helt upptagna av

tjänsten samt i ett större antal fall även måst anställa tjänstebiträden.

Enligt de sakkunnigas utredning utgjorde landsfiskalernas genomsnittliga

utgifter för tjänstelokal år 1937 704 kronor, utgifterna för tjänstebiträden

944 kronor samt övriga utgifter i tjänsten 728 kronor, därav 144 kronor utgjorde

icke ersatta kostnader för tjänsteresor. Sammanlagda utgifterna i

tjänsten utgjorde år 1937 sålunda genomsnittligen 2,377. För 47 landsfiskaler

uppgingo de till högst 1,000 kronor, för 146 till mellan 1,000 och

2.000 kronor, för 172 till mellan 2,000 och 3,000 kronor, för 80 till mellan

3.000 och 4,000 kronor, för 32 till mellan 4,000 och 6,000 kronor samt för

11 till högre belopp. Högsta beloppet var 7,842 kronor.

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Landsfiskalsaspiranterna.

Som av det ovan anförda framgår beräknade man vid fastställandet av

landsfiskalernas förvaltningsbidrag icke att med detta skulle bestridas några

egentliga biträdeskostnader. Detta innebar emellertid icke att landsfiskalerna

skötte sina tjänster utan hjälp av biträden. Redan vid landsfiskalsorganisationens

tillkomst hade sålunda åtskilliga landsfiskaler ett eller flera biträden

anställda på sina kontor. Dessa biträden voro privat anställda av landsfiskalen

och, i den mån de uppburo någon lön, helt avlönade av denne.

En stor grupp av dessa biträden utgjorde de som förberedde sig för landsfiskalstjänst

genom tjänstgöring på landsfiskalskontor. Dessa uppburo ofta

icke någon lön; ofta hade de dock fritt vivre hos landsfiskalen. Nu nämnda

biträden voro emellertid icke uteslutande att betrakta såsom tjänstebiträden.

På grund av den för landsfiskalerna rådande friheten att vid sidan av

tjänsten bedriva privat verksamhet voro åtskilliga landsfiskalsbiträden helt

eller delvis sysselsatta i dylik av landsfiskal vid sidan av tjänsten bedriven

verksamhet. Genom att biträdena på detta sätt även sysselsatts med arbete,

som icke ålegat landsfiskalen i tjänsten, har det icke varit möjligt att angiva

det exakta antalet av landsfiskalernas tjänstehitrÅåen. I åtskilliga fall då

endast ett biträde funnits anställt hos landsfiskal torde detta hava varit att

anse såsom biträde dels i tjänsten, dels i privat verksamhet.

Dessa förhållanden hava i stort sett förblivit bestående med den skillnaden

att antalet biträden undergått en successiv ökning. Dessutom har

en ny kategori biträden tillkommit nämligen landsfisJcalsassistenterna (extra

landsfiskaler, biträdande landsfiskaler). Dessa äro att betrakta såsom uteslutande

tjänstebiträden. Antalet dylika biträden utgör ungefär 160. Av

dessa äro emellertid några icke helt avlönade av statsmedel.

Närmare föreskrifter örn landsfiskalsassistenternas avlöning äro meddelade

i det regleringsbrev varigenom biträdesanslaget fördelats. Det normala arvodet

är beräknat till 2,400 kronor per år, vartill kunna komma två ålderstillägg,

vartdera å 300 kronor efter 3 respektive 6 års tjänstgöring. Dyrtids
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tillägg utgår efter de grunder, som gälla för statens i lönehän seende oreglerade

verk. Assistent må under tid som av landsfogden efter landsfiskalens

hörande bestämmes åtnjuta årlig semester under två veckor. Villkor för åtnjutande

av denna förmån är dock att det kan ske utan hinder för göromålens

behöriga gång samt utan extra kostnad för statsverket. Utan länsstyrelsens

tillstånd må befattningshavare som är helt statsavlönad ej åtaga

sig avlönat enskilt uppdrag eller biträda landsfiskalen med göromål utom

tjänsten.

Enligt § 28 landsfiskalsinstruktionen åligger det länsstyrelse som förordnar

extra landsfiskal att tillika fördela göromålen mellan denne och landsfiskalen.

För denna fördelning äro inga andra riktlinjer meddelade i instruktionen

än att extra landsfiskal icke med mindre synnerliga skäl därtill

äro må tilldelas den landsfiskal tillkommande häktningsrätten eller anförtros

den befattning med frågor örn kvarhållande av för brott misstänkta personer

eller örn beslag, skingringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, som tillkommer

landsfiskal. I gällande regleringsbrev har föreskrivits, att vid den

i 28 § landsfiskalsinstruktionen avsedda fördelningen av göromålen mellan

landsfiskal och extra landsfiskal bör iakttagas, att i görligaste mån landsfiskalen

förbehålles tjänstgöring såsom allmän åklagare samt fullgörande av

mera kvalificerade tjänstegöromål i övrigt.

Antalet övriga tjänstebiträden hos landsfiskalerna uppgick år 1937 enligt

uppgifter som de sakkunniga infordrat till ungefär 400. Dessa uppgifter

äro emellertid långt ifrån exakta. De infordrade uppgifterna avsågo visserligen

endast tjänstebiträden, men det lärer icke hava kunnat undgås, att i

åtskilliga fall biträden, som icke helt varit att anse såsom biträden i tjänsten

medräknats. I några fall hava även familjemedlemmar, som endast vissa

tider biträtt i göromålen, medtagits i uppgifterna. Av biträdena voro hälften

manliga och hälften kvinnliga. Under tiden efter 1933, som är det första

år, för vilket närmare uppgifter föreligga örn biträdena, har antalet kvinnliga

biträden varit i ständigt stigande och antalet manliga i sjunkande.

De flesta av de å landsfiskalskontoren tjänstgörande manliga tjänstebiträdena

•—- vare sig dessa äro extra eller biträdande landsfiskaler, landsfiskalsassistenter

eller kontorsbiträden — äro aspiranter å landsfis/calstjänst.

Även vissa tjänstemän i länsstyrelserna samt ett antal fjärdingsmän m. fl.

äro att anse såsom landsfiskalsaspiranter. Antalet landsfiskalsaspiranter

utgjorde den 1 mars 1938 — den senaste tidpunkt, för vilken exakta uppgifter

föreligga — 394. Aspiranternas tjänstetid vid landsstaten, polistjänstgöring

icke medräknad, utgjorde för 40 aspiranter högst 3 år, för 47 mellan

3 och 6 år, för 38 mellan 6 och 8 år, för 71 mellan 8 och 10 år, för 75

mellan 10 och 12 år samt för 123 över 12 år. Av aspiranterna hade 2 avlagt

juris kandidatexamen, 61 kansliexamen och 255 landsfiskalsexamen.

Köpingsåklagarna.

Enligt föreskrift i de av Kungl. Maj:t utfärdade köpingsbreven skola i

vissa köpingar finnas polisuppsyningsmän som hava att ej mindre fullgöra

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

polisverksamhet i enlighet med vad därom stadgas i gällande bestämmelser

angående polisväsendet än även åtala i köpingarna timade brott och förseelser

av den art att allmän åklagare äger beivra dem.

För närvarande finnas sådana polisuppsyningsman — köpingsåklagare —

i 24 köpingar. Två köpingar hava gemensam köpingsåklagare. I fyra andra

köpingar innehaves köpingsåklagartjänsten av landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt,

inom vilket köpingen är belägen. Enligt beslut av vederbörande

länsstyrelse hava några köpingsåklagare titeln poliskommissarie.

Köpingsåklagartjänst har icke inrättats i de sedan 1925 bildade köpingarna.

I cirkulär till länsstyrelserna den 19 juli 1935 har Kungl. Maj:t förordnat,

att, tills vidare och intill dess annorlunda föreskrives, åtgärder icke må vidtagas

för återbesättande med ordinarie innehavare av ledig befattning såsom

särskild åklagare i köping eller annan ort å landet med mindre Kungl. Majit

därtill lämnar tillstånd.

I regel äro köpingsåklagarna såsom polismän underställda vederbörande

landsfiskal. Beträffande vissa köpingar har emellertid Kungl. Majit förordnat,

att poliskommissarien skall hava inseendet över polisväsendet i

köpingen och chefskapet över där anställd personal, att — med den inskränkning

som följer av att poliskommissarien ej äger häktningsrätt — å

honom skall tillämpas vad landsfiskalsinstruktionen innehåller angående

landsfiskals polisverksamhet, att landsfiskalen i det distrikt, dit ifrågavarande

köping hör, icke skall äga att taga befattning med polisväsendet därstädes

samt att chefskapet över ifrågavarande poliskommissarie skall utövas av

landsfogden. Jämväl beträffande övriga köpingsåklagare är landsfiskals chefskap

i viss mån begränsat.

Av köpingsåklagarna hava åtta av vederbörande länsstyrelse erhållit förordnande

jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen att tillika vara utmätningsmän.

Större delen av köpingsåklagarna har avlagt landsfiskalsexamen (länsmansexamen)

och sålunda fullgjort vad som erfordras för behörighet till

landsfiskalsbefattning.

Köpingsåklagarna äro kommunala tjänstemän. De förordnas av länsstyrelsen

samt avlönas av vederbörande köping. I en del fall hava de utöver

lönen vissa sportelinkomster, i genomsnitt icke överstigande 500 kronor.

Stadsfiskalerna.'')

I stad bestridas de åklagaruppgifter, vilka icke ankomma på högre eller

särskilt förordnad åklagare, av stadsfiskal.

Genom landsfogdereformen och i samband med denna genomförda partiella

reformer har stadsfiskalsorganisationen erhållit en större enhetlighet

än den tidigare haft. Enligt 1 § 1 mom. instruktionen den 24 maj 1918 för

stadsfiskalerna, sådant detta moment numera lyder, är stadsfiskal underställd

landsfogden i länet samt står under justitiekanslersämbetets tillsyn

och inseende.

'') I den här lämnade redogörelsen har stadsfiskalsorganisationen i Stockholm, vilken

icke varit föremål för de sakkunnigas utredning, lämnats åsido.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Justitiekanslersämbetet är högsta chefsmyndighet för stadsfiskalerna. Stadsfiskal

tillsättes genom förordnande av justitiekanslersämbetet, som jämväl

beslutar i frågor örn längre tjänstledighet för stadsfiskal än under högst två

månader varje år. Kortare ledigheter kunna beviljas av länsstyrelsen. Den

disciplinära bestraffningsrätten över stadsfiskal tillkommer justitiekanslersämbetet.

Länsstyrelsen är såsom högsta polismyndighet i länet chefsmyndighet

över stadsfiskalen i den mån denne är befattningshavare vid polisväsendet.

Stadsfiskålens närmaste förman är landsfogden. I de städer, som

jämlikt särskilda bestämmelser äro undantagna från området för landsfogdens

polisverksamhet, träder härvid den lokala polismyndigheten, d. v. s. borgmästaren

eller annan ledamot av magistraten, i landsfogdens ställe.

I samband med tillsättandet av 1935 års distriktsåklagarutredning föreskrev

Kungl. Maj:t i brev till justitiekanslersämbetet den 15 juni 1935, att

tills vidare och intill dess annorlunda föreskreves åtgärder icke finge vidtagas

för återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar med mindre

Kungl. Majit därtill lämnade tillstånd. Dylikt tillstånd har i ett par fall

meddelats av Kungl. Majit. Yid innevarande års början voro av 114 stadsfiskalsbefattningar

(stadsfiskalstjänsterna i de tre största städerna frånräknade)

80 besatta med ordinarie innehavare. Yid samma tid uppehöllos 29

stadsfiskalsbefattningar på förordnande medan 5 voro vakanta.

Örn fordringarna för behörighet till stadsfiskalstjänst saknas enhetliga

bestämmelser. I vissa fall är i den för stadsfiskalstjänsten fastställda

lönestaten föreskrivet, att stadsfiskalen skall vara rättsbildad. I åtskilliga

städer, för vilka sådan föreskrift saknas, är likväl den nuvarande innehavaren

av stadsfiskalstjänsten rättsbildad. Kör närvarande utgör antalet

stadsfiskal eller t. f. stadsfiskaler som avlagt juris kandidatexamen ungefär

50. De flesta av dessa hava även förvärvat s. k. tingsmeriter. Ett fyrtiotal

hava avlagt landsfiskals-, kronolänsmans- eller krigsfiskalsexamen samt ett

mindre antal kansliexamen. Övriga hava huvudsakligen endast polisutbildning.

Stadsfiskals arbetsuppgifter äro i huvudsak angivna i stadsfiskalsinstruktionen.

I samtliga städer är stadsfiskalen allmän åklagare; i de flesta

städerna har han dessutom viss befattning med polisväsendet, antingen såsom

polisbefäl eller såsom polischef i staden. I § 6 av instruktionen äro

vissa på stadsfiskal ankommande göromål uppräknade, vilka delvis äro att

hänföra till polisgöromål men som åvila honom vare sig han i övrigt har

att taga befattning med polisväsendet i staden eller icke. Enligt samma

paragraf åligger det stadsfiskal att iakttaga och fullgöra de plikter, som i

andra fall än de i paragrafen angivna tillkomma stadsfiskal till följd av föreskrifter

i lag eller författningar eller av Kungl. Majit fastställda särskilda

stadganden för den stad, där stadsfiskalen är anställd. De uppgifter som

ankomma på stadsfiskal utöver åklagar- och polisgöromålen kunna alltså på

grund av särskilda föreskrifter vara av växlande art i olika städer. Aven

örn stadsfiskal icke i övrigt har befattning med polisväsendet äger han järn
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219. 17

likt 7 § instruktionen att av stads- och polisbetjänte erhålla all den handräckning,

som för utförande av stadsfiskalens tjänsteåligganden är erforderlig.

I fråga om stadsfiskalernas åtalsbefogenhet bestod före landsfogdereformens

genomförande den skillnaden mellan stadsfiskal i magistratsstad

och stadsfiskal i fögderistad, att den förres åtalsrätt icke var underkastad

någon begränsning, medan den senare hade sin åtalsrätt begränsad av landsfogdens

på samma sätt som landsfiskalerna. Numera råder i denna del full

likställighet mellan stadsfiskalerna i de båda kategorierna av städer: beträffande

samtliga stadsfiskaler gäller, att deras åtalsbefogenhet är i förhållande

till landsfogdes motsvarande befogenhet bestämd på samma sätt som

landsfiskalernas. Såtillvida råder dock i praktiken en olikhet, som beträffande

vissa stadsfiskaler åtalsbefogenheten utvidgats med tillämpning av

stadgandet i 4 § 1 mom. 2 stycket i landsfogdeinstruktionen att förordnande

att på eget ansvar fullgöra vad på landsfogden ankommer kan av landsfogden

efter justitiekanslersämbetets bestämmande meddelas viss distriktsåklagare

tills vidare i fråga örn vissa slag av mål. I övrigt må i fråga örn stadsfiskals

göromål såsom allmän åklagare hänvisas till den ovan lämnade framställningen

av landsfiskalernas åklagargöromål.

I fråga örn stadsfiskals polisverksamhet må till en början framhållas, att

polischefskapet i städerna icke är organiserat efter enhetliga linjer. I

magistratsstad tillkommer polischefskapet polismästare, där sådan finnes,

samt eljest som regel borgmästaren eller den ledamot av magistraten, som

förestår polisväsendet i staden. I fögderistad är kommunalborgmästaren i

regel polischef. Emellertid har genom kungörelsen den 15 december 1939

angående chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet i vissa städer

förordnats, att chefskapet över befattningshavare vid polisväsendet skall i 49

städer, därav 40 magistratsstäder och 9 fögderistäder, tillkomma stadsfiskalen.

Polismästarstäderna äro till antalet 17, nämligen — förutom Stockholm -—

hopsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Malmö,

Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Karlstad, Orebro, Västerås och

Gävle. I åtta av dem, nämligen Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping,

Borås, Karlstad, Örebro och Västerås äro polismästar- och stadsfiskalstjänsterna

förenade.

Stadsfiskalen (stadsfiskalen-polismästaren) är sålunda polischef i sammanlagt

57 städer. I flertalet övriga städer har stadsfiskalen annan befattning

med polisväsendet, vanligen såsom kommissarie, stundom med verksamheten

begriinsad till kriminalpolisen. Endast i ett tiotal städer — däribland de

tre största — har stadsfiskalen ingen annan befattning med polisväsendet

än den som följer av stadgandet i 2 § 1 mom. stadsfiskalsinstruktionen örn

riitt för stadsfiskal att följa förberedande undersökning angående i staden

begånget brott.

Oavsett huruvida polischefskapet i stad utövas av stadsfiskal eller annan

befattningshavare, är polischefen i denna sin egenskap underställd landsfogden

i länet. Undantag härifrån är gjort beträffande 26 städer, uppräk
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 520 40 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr 219.

nade i kungörelsen den 15 december 1939 om vissa städers undantagande från

området för landsfogdens polisverksamhet. Vid landsfogdereformens genomförande

avsågs att vissa större städer, vilkas polisväsende erhållit en stark

organisation under väl kvalificerad ledning, skulle i polishänseende lyda

direkt under vederbörande länsstyrelse utan landsfogden såsom mellanhand.

Dessutom har tills vidare från landsfogdens polisverksamhet undantagits

ett antal städer, däri ledamot av magistraten är polischef, för att man

skulle undgå att ledamot i rådhusrätt, vid vilken landsfogden hade att å

tjänstens vägnar föra talan, såsom befattningshavare vid polisväsendet bleve

underställd landsfogden. Antalet av de städer, vilka sålunda äro undantagna

från området för landsfogdens polisverksamhet, kommer att undan för undan

minskas i den mån i dessa städer stadsfiskalen i stället för ledamot av magistraten

göres till polischef.

Enligt 5 § stadsfiskalsinstruktionen skall den befattning med säkerhets-,

ordnings- och sundhetspolisen, som stadsfiskal hittills på grund av särskilda

stadganden eller hävdvunnet bruk må hava utövat, fortfarande åligga honom,

intill dess förändrade bestämmelser kunna varda av länsstyrelsen fastställda.

Utan hinder av att stadsfiskal i viss stad icke har befattning med polisväsendet

därstädes, äger han dock, såsom nyss nämnts, följa förundersökning

angående brott.

I fråga örn arten av de göromål, vilka i övrigt ankomma på stadsfiskal

i egenskap av befattningshavare vid polisväsendet och vilka växla alltefter

den omfattning i vilken stadsfiskal har att taga befattning med polisgöromålen,

må hänvisas till den tidigare meddelade översikten av landsfiskalernas

polisgöromål.

I åtskilliga städer är med stadsfiskalsbefattningen förenad annan kommunal

tjänst. Yad polismästarstäderna beträffar har redan nämnts, att i

åtta av dem stadsfiskals- och polismästarbefattningarna äro förenade. Aven

andra kombinationer förekomma. Sålunda är polismästaren rådman i Karlskrona,

Lund och Gävle. Av stadsfiskalerna i de 100 icke-polismästarstäderna

innehava 35 jämväl annan befattning i stadens tjänst, antingen så att

stadsfiskals^''änsten är förenad med befattningen eller så att stadsfiskalen

utsetts till innehavare av densamma. I 27 städer är stadsfiskalen stadsfogde

eller utmätningsman. Därjämte förekommer det att stadsfiskalen är kronouppbördskassör

(kronokassör), stadskassör, stadskamrerare eller fastighetsregisterförare.

I tre fögderistäder äro kommunalborgmästar- och stadsfiskalstjänsterna

förenade.

Stadsfiskalerna äro, ehuru de tillsättas av statlig myndighet och deras

uppgifter i huvudsak äro av statlig natur, kommunala tjänstemän och avlönas

av städerna. Stadsfullmäktige äga antaga lönestat, vilken för att äga

giltighet dock skall underställas Kungl. Maj:ts stadfästelse. Som en följd

av dessa förhållanden växla de för stadsfiskalstjänsterna fastställda löneförmånerna

avsevärt i de olika städerna. De flesta stadsfiskalerna uppbära

fortfarande sportler. De viktigaste sportlerna äro andelar i böter och be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majlis proposition nr 219.

slagtagen egendom samt — där stadsfiskalen tillika är stadsfogde eller utmätningsman

—- provision å indrivna restförda utskylder. I ett fåtal fall

kava emellertid i samband med lönereglering sportlerna indragits till stadens

kassa mot ersättning till stadsfiskalen, eventuellt med en särskild efter

sportlernas beräknade genomsnittliga belopp avpassad summa. I detta sammanhang

må erinras örn lagen den 19 mars 1937 örn upphävande av vissa

åklagares rätt till andel i böter m. m., däri föreskrives, att vad i lag eller författning

finnes stadgat örn rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i

anledning av åtgärd i tjänsten erhålla andel i böter, vite eller skadestånd

eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt icke skall utgöra hinder

för Konungen att, där av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,

bestämma att rätt till sådan andel icke skall tillkomma åklagaren

utan att andelen i stället skall tillfalla stadens kassa.

Enligt uppgifter som de sakkunniga infordrat uppgingo stadsfiskalernas

sammanlagda inkomster av stadsfiskalsbefattning samt av annan befattning

i stadens tjänst ävensom av sportler år 1937 i 5 städer till högst 2,000 kronor,

i 10 städer till mellan 2,000 och 3,000 kronor, i 4 städer till mellan

3.000 och 4,000 kronor, i 21 städer till mellan 4,000 och 6,000 kronor, i 34

städer till mellan 6,000 och 8,000 kronor, i 24 städer till mellan 8,000 och

10.000 kronor, i 8 städer till mellan 10,000 och 12,000 kronor, i 5 städer till

mellan 12,000 och 14,000 kronor samt i 3 städer till mellan 16,000 och

18.000 kronor. I några fall utgjorde dessa belopp icke nettobehållningen,

enär stadsfiskalen haft att vidkännas utgifter för tjänstebiträde, lokal m. m.

I fråga örn stadsfiskals rätt att vid sidan örn tjänsten bedriva privat

verksamhet må nämnas, att i ett mindre antal städer i samband med lönereglering

för stadsfiskalstjänsten införts bestämmelser om inskränkning i

denna rätt av i huvudsak samma innehåll som de i 37 § landsfogdeinstruktionen

meddelade.

Liksom i fråga örn löneförmånerna råder även stor oenhetlighet i fråga örn

stadsfiskals skyldighet att vid viss ålder avgå från tjänsten, hans rätt till

egen- och familjepension m. m. I vissa städer finnes sålunda för nuvarande

tjänsteinnehavaren icke någon viss pensionsålder bestämd.

Tidigare reformförslag.

''Den nuvarande landsfiskalsorganisationen — ehuru icke mera än ungefär

tjugu år gammal — har redan varit föremål för åtskilliga reformförslag.

Några av dessa förslag hava även berört stadsfiskalsorganisationen. De reformförslag

som framförts i fråga om stadsfiskalstjänsterna hava emellertid

— med undantag för processkommissionens förslag till en helt ny åklagarorganisation

— varit av mindre genomgripande art.

Redan vid beslutet örn landsfiskalsorganisationen framhölls, att den lämnade

rum för erinringar såsom varande för vidlyftig och ojämn. Sålunda hemställde

1917 års riksdag i skrivelse (nr 216), att Kungl. Majit ville verkställa

utredning, huruvida och i vad mån en reglering av distrikten, syftande till

en minskning i dessas antal, utan olägenhet kunde efter hand genomföras,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

samt att, därest utredningen därtill föranledde, inkomma till riksdagen med

förslag i ämnet. Med anledning härav skedde, efter utredningar genom

länsstyrelserna, vissa jämkningar i distriktsindelningen utan att dock distriktens

antal minskades.

Frågan örn en reform av såväl landsfiskals- som stadsfiskalsorganisationen

upptogs av landshövdingen S. Linnér i en i november 1922 avgiven utredning

angående omorganisation av polisväsendet i riket (statens off. utredn.

1922: 49). De av Linnér föreslagna förändringarna inneburo i korthet följande.

Färje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsende bilda en enhet

med landsfogden som chef under länsstyrelsen. Den närmaste ledningen av

polispersonalen i länet skulle tillkomma landsfiskaler på landet, inberäknat

vissa städer samt köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler och

polismästare i övriga städer. Landsfiskalernas åklagar- och polisverksamhet

skulle stärkas genom att redovisningen för restindrivningen förenklades och

landsfiskalerna befriades från handräckning för kommunalutskylder. I detta

sammanhang diskuterades tanken att dela upp landsfiskalstjänsten i två befattningar,

så att vid sidan av landsfiskalerna såsom åklagar- och polistjänstemän

anställdes särskilda befattningshavare för att handhava utmätning och

restindrivning m. m. Det anfördes att en dylik uppdelning skulle medföra

väsentliga fördelar i olika hänseenden. Även vissa nackdelar vore emellertid

att vänta därav. Sålunda komme på grand av den låga brottsfrekvensen

alltför ringa arbetsbörda att erbjudas åklagaren-polischefen, därest icke

dennes distrikt gåves en ganska betydande omfattning. Vid en ökning av

distriktets storlek förlorades en ur åklagar- och polissynpunkt viktig fördel

med den bestående organisationen, nämligen landsfiskalernas lokal- och personkännedom.

Då vidare uppdelningen sannolikt bäst skulle kunna genomföras

i samband med en reform av taxerings- och uppbördsväsendet, läte det sig

för det dåvarande icke göra att verkställa en väsentlig omorganisation av

landsfiskalsinstitutionen.

Linnér övervägde även möjligheten att utan en dylik uppdelning av landsfiskalernas

göromål genomföra en reducering av landsfiskalsdistriktens antal.

I åtalshänseende intog Linnérs förslag den ståndpunkten, att landsfogdarna

skulle utföra åtal för brott, varå kunde följa högre straff än fängelse i sex

månader; med övriga brottmål skulle lands- och stadsfiskalerna taga befattning.

Det förutsattes emellertid att stadsfiskalerna i de större städerna skulle

i viss utsträckning utföra åtal även för grövre brott. Köpingsåklagarnas åtalsrätt

skulle upphöra och stadsfiskalsbefattningarna i de minsta städerna indragas.

De återstående stadsfiskalerna skulle vinna statsan ställning. I fråga

örn befattningshavarnas personliga kompetens föreslogs, att stadsfiskalerna i

de större städerna skulle vara rättsbildade. Övriga stadsfiskaler liksom landsfiskalerna

skulle hava väsentligen samma kompetens som nu fordras för

landsfiskalsbefattning.

Den 20 november 1924 avlämnade inom socialdepartementet särskilt tillkallade

sakkunniga, 1924 års landsstatslönesakkunniga, förslag till löne
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 219.

reglering för landsfogdar oell landsfiskaler m. m. (statens off. utredn. 1925: 23).

I ändamål att åstadkomma en minskning i antalet landsfiskalsdistrikt med

sammanlagt 83 stycken föreslogo de sakkunniga olika lättnader i tjänsteåliggandena

för ifrågavarande befattningshavare ävensom anställande i vissa

distrikt av statsavlönade landsfiskalsbiträden, beviljande i något större distrikt

av penningbidrag till anskaffande av tjänstelokal och slutligen tillhandahållande

åt vissa landsfiskaler av räntefria lån för anskaffande av motorfordon

och motorbåtar.

I processkommissionens betänkande den 15 december 1926 med förslagtill

rättegångsväsendets ombildning (statens off. utredn. 1926: 31—33) framlades

ett förslag till åklagarväsendets ordnande åsyftande dels en större

enhetlighet i organisationens yttre struktur, dels en inre förstärkning av

åklagarväsendet. Förslaget utformades närmare i ett av särskilda sakkunniga

(de s. k. ekonomisakkunniga) den 29 augusti 1928 avgivet betänkande

angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid

genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen (statens, off. utredn.

1928:20). Enligt detta förslag skulle åklagarorganisationen bliva helt omgestaltad.

Varje domstolsinstans skulle motsvaras av en särskild kategori

åklagare. A id underrätterna skulle emellertid talan utföras av åklagare av

två olika slag, nämligen i svårare brottmål av åklagare med högre kvalifikationer

(statsåklagare) samt i övriga tjänstemål av åklagare av samma typ som

de nuvarande lands- och stadsfiskalerna (underåklagare). Statsåklagarna skulle

uteslutande vara åklagare och skulle hava fullständig juridisk utbildning.

Underåklagarna skulle däremot tillika vara polistjänstemän och ansågos jämväl

kunna tagas i anspråk för andra uppgifter i den mån så kunde ske utan att

åklagarverksamheten bleve eftersatt; de skulle icke vara rättsbildade. Gränsen

mellan statsåklagarnas och underåklagarnas verksamhetsområden hade processkommissionen

bestämt i nära anslutning till vad Linnér i sådant hänseende

föreslagit i sin förenämnda utredning.

Ett för landsfiskalsorganisationen betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan

örn skatterestantierna och den därav betingade restindrivningen, berördes i

det av 192-1 års uppbördssakkunniga den 30 juni 1929 framlagda förslaget

till en rationell skatteuppbörd (statens off. utredn. 1929: 17). De sakkunniga

yttrade såvitt nu är i fråga bland annat följande:

En omläggning av uppbördsförfarandet enligt de sakkunnigas förslag torde

kunna förutsättas medföra en avsevärd begränsning av skatterestantierna. Den

föreslagna reformens gynnsamma inverkan på resultatet av skatteuppbörden

kommer, enligt de sakkunnigas uppfattning, att medföra betydande lättnader

i fråga örn landsfiskalernas och övriga utmätningsmäns samt fjärdingsmännens

och exekutionsbetjänternas arbetsbörda. En stor del av dessa befattningshavares

tjänstgöringstid torde för närvarande åtgå för bestyr med indrivning

och redovisning av skatterestantier. Minskas efter skatteuppbördsreformens

genomförande antalet restförda belopp mera avsevärt, är det uppenbart, att

detta förhållande kommer att kraftigt minska behovet av arbetskraft för

denna indrivning. Särskilt torde detta bliva fallet i stora industrisamhällen

eller inom andra distrikt med ett stort antal löntagare. Det är emellertid förenat

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 219

med stora svårigheter att redan nu beräkna omfattningen av arbetsbördans

minskning och att på sådana beräkningar grunda förslag till omreglering av

landsfiskalsdistrikt eller till minskning av den underordnade exekutionspersonalen.

Vad angår landsfiskalerna är att beakta att under senare tid inom

åtskilliga distrikt anställts extra landsfiskaler, vilkas avlöning utgår av anslaget

till polisväsendet å landsbygden. Minskas den ordinarie landsfiskalens

göromål med indrivning av utskylder, kommer lian att erhålla ökad tid för

övriga tjänstegöromål, särskilt polisärenden. Det ligger sålunda nära till

hands att antaga, att den personalminskning, som skulle bliva en följd av

den minskade omfattningen av indrivningsarbetet, i första hand bör gå ut över

de extra landsfiskalerna. I åtskilliga distrikt torde emellertid, även därest

den extra personalen minskas, den ordinarie landsfiskalens göromål komma

att nedgå så mycket, att genom omregleringen av landsfiskalsdistrikten antalet

sådana distrikt kan nedbringas.

V Uppbördssakkunniga ansågo sig emellertid icke böra vidare än som skett

ingå på frågan om uppbördsreformens återverkningar på landsfiskalerna.

Till stöd för] detta ståndpunktstagande åberopade de sakkunniga dels att

frågan örn en omreglering av landsfiskalsdistrikten redan varit föremål för

övervägande av landsstatslönesakkunniga, dels att det i samband med frågan

om en processreform igångsatts undersökning rörande möjligheterna att

uppdela landsfiskalernas tjänsteåligganden mellan tvenne]grupper befattningshavare.

Den av uppbördssakkunniga åsyftade undersökningen hade anförtrotts åt

presidenten K. Schlyter samt landsfiskalen E. Ohlin, vilka den 6 december

1930,; avlämnade en förberedande utredning angående omorganisation

av landsfiskalsbefattningarna m. m. (statens off. utredn. 1930: 31).

Det av dessa sakkunniga framlagda förslaget innebar i huvudsak följande:

De nuvarande landsfiskalsgöromålen skulle uppdelas mellan två grupper

befattningshavare, benämnda landsfiskaler och häradsfogdar. Landsfiskalerna

skulle övertaga de till åklagar- och polisverksamheten hörande göromålen

under det att häradsfogdarna skulle taga befattning med utsökningsväsendet,

däri inbegripet även indrivning och redovisning av skatter och böter. I fråga

örn återstående bestyr, huvudsakligen av kameral natur, gjorde de sakkunniga

den uppdelning mellan de föreslagna befattningshavarna, vilken av

praktiska hänsyn syntes dem mest ändamålsenlig. Utredningsmännen föreslogo

icke några särskilda lättnader i befattningshavarnas arbete och togo

icke heller vid utformandet av den nya organisationen hänsyn vare sig till

vad i sådant hänseende föreslagits av landsstatslönesakkunniga eller till de

lättnader som enligt uppbördssakkunnigas uttalande skulle följa av ett genomförande

av deras förslag. De sakkunniga funno det tydligt att genomförandet

av dessa eller andra reformförslag kunde innebära ändrade förutsättningar

för bedömande av arbetsbördan, i dessa fall för häradsfogdarna. Fluktuationerna

antogos emellertid ej behöva bliva större än att de kunde tillbörligen

beaktas vid bestämmande av antalet biträden å fogdekontoren. Utredningsmännen

förutsatte nämligen att i samband med frågan örn landsfiskalernas

lönereglering biträdesfrågan funne sin lösning. Vid en uppdelning i

landsfiskals- och häradsfogdedistrikt borde man således kunna iitgå ifrån att

statsavlönade biträden anställdes åtminstone i de större distrikten. Enligt

utredningsmännens mening måste större distrikt med biträden i princip

anses vara att föredraga framför mindre distrikt utan biträden. Genom möj
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 219.

ligheten att variera antalet biträden vunnes stor elasticitet vid distriktsindelningen,

vid vilken geografiska och andra lokala förhållanden i hög grad

kunde vinna beaktande. Landsfiskalsdistrikt skulle i regel omfatta en domsaga.

Häradsfogdedistrikt borde omfatta ett betydligt mindre område; sammanlagda

antalet häradsfogdedistrikt beräknades skola utgöra omkring 300.

I fråga örn de nordligaste delarna av riket ansågos vissa jämkningar i de

föreslagna principerna vara erforderliga. Sålunda skulle i domsagor med

särskilt gles befolkning bibehållas flera landsfiskalsdistrikt, exempelvis sammanfallande

med tingslag, samt landsfiskalen i sådant distrikt förordnas att

jämväl vara häradsfogde i visst häradsfogdedistrikt, vare sig detta samman - fölle med landsfiskalsdistriktet eller ej.

Beträffande stadsfiskalerna i fögderistäderna föreslogs, att landsfiskalerna

skulle i princip övertaga deras åtalsrätt. I samband med en dylik överflyttning

av åtalsbefogenheten skulle stadsfiskalstjänsterna i dessa städer ombildas

till poliskommissariebefattningar. Jämväl köpingsåklagarnas åtalsrätt

skulle övergå till landsfiskalerna samt förstnämnda befattningshavare bibehållas

såsom landsfiskalen underordnade poliskommissarier. I magistratsstäderna

skulle som regel åklagarväsende och domstolsväsende följas åt;

frågan örn landsfiskals övertagande av åklagargöromålen i de mindre magistratsstäderna

skulle sålunda upptagas först i samband med frågan örn dessa

städers förenande med landsbygd i judiciellt avseende.

Såsom kompetenskrav för landsfiskalstjänst skulle enligt de sakkunnigas

förslag uppställas juris kandidatexamen, genomgående av en kriminalteknisk

kurs samt viss tids praktisk tjänstgöring såsom vikarie för landsfiskal

eller såsom rättsbildat biträde å landsfiskalskontor, därav någon tid finge

utbytas mot tjänstgöring å domarkansli. För häradsfogdekompetens skulle

fordras studentexamen, en juridisk kurs eller lägre juridisk examen samt

någon tids tjänstgöring å häradsfogdekontor och i länsstyrelse.

Vissa organisatoriska spörsmål rörande landsfiskalstjänsterna upptogos till

behandling i det den 11 juli 1931 av 1928 års lönekommitté avlämnade

betänkandet med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar

och landsfiskaler m. m. (statens off. utredn. 1931:18). Kommittén föreslog

en indragning av sammanlagt 68 landsfiskalsdistrikt, varigenom distriktens

antal skulle minskas till 421. Denna minskning skulle möjliggöras dels

genom vissa lättnader i landsfiskalernas arbetsbörda, i huvudsak i enlighet

med landsstatslönesakkunnigas förslag, dels genom anställande av extra

ordinarie landsfiskaler och kontorsbiträden såsom tjänstebiträden åt landsfiskalerna

samt beviljande av biträdesanslag i vissa fall.

1935 års distrikt såklagarutredning framlade i sin den 24 oktober

1935 avgivna promemoria angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattuingarna

(statens off. utredn. 1935:57) ett förslag som, såvitt

angår landsfiskalerna, innebar, att dessas nuvarande arbetsuppgifter skulle

uppdelas på två befattningshavare, landsfiskal och häradsfogde. Landsfiskalerna

skulle bibehållas såsom åklagare samt lokala ordnings- och kriminalpolischefer,

under det att utsökuingsgöromålen, däri inbegripet även indrivning

och redovisning av skatter och böter, överflyttades på nya befattnings
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

havare, benämnda häradsfogdar. Av landsfiskalernas nuvarande allmänt administrativa

uppgifter skulle vidare följande uppgifter tillkomma häradsfogden:

a) bevakande av kronans rätt med avseende å boställen och staten

tillhörig fast egendom ävensom förrättande av auktion, salu- eller arrendevärdering,

ekonomisk besiktning eller syn å sådan egendom; b) bevakande

såsom kronans ombudsman av det allmännas rätt vid konkurser, årsstämningar,

återgäldande till statsverket av utgifter för fri rättegång, meddelande

av lagfart efter kungörelse, dödförklaring och andra liknande fall; c) ärenden

och utredningar vilka sammanhänga med mantalsskrivningsväsendet; d) mottagande

av lösöreköpsavhandlingar; samt e) införskaffande av statistiska uppgifter

angående näringarna. Hos landsfiskalerna skulle av praktiska hänsyn

kvarbliva uppgifterna att förrätta borgerlig vigsel samt att verkställa växelprotester

ävensom vissa administrativa uppgifter som vore föranledda av

den militära organisationen. Slutligen skulle bestyret med utbetalande med

allmänna medel av ersättningar åt vittnen i brottmål och vissa därmed i

förevarande hänseende jämställda mål ävensom åt rättegångsbiträden åt

häktade samt förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom m. fl.

överflyttas till domstolarnas kanslier. I övrigt skulle landsfiskalernas nuvarande

göromål fördelas mellan landsfiskal och häradsfogde på det sätt, att

vardera befattningshavaren tilldelades de göromål som ägde närmaste samband

med hans huvuduppgifter med iakttagande likväl av vad praktiska

hänsyn fordrade. Principiellt borde därvid göromålsfördelningen bringas att

i huvudsak motsvara arbetsfördelningen mellan länsstyrelsens båda avdelningar

så att landsfiskalen bleve landskansliets och häradsfogden landskontorets

lokale representant.

För bestridande av den åklagarverksamhet, som icke skulle fullgöras av

landsfogden eller särskilda åklagare, skulle enligt promemorian riket indelas

i åklagardistrikt. Åklagardistrikt bleve landsfiskalsdistrikt eller sådan stad

som förklarats skola utgöra eget åklagardistrikt. Åklagarmyndighet (distriktsåklagare)

skulle vara i landsfiskalsdistrikt landsfiskal samt i stad, som utgjorde

eget åklagardistrikt, stadsfiskal. Den åtalsrätt som nu tillkommer

köpingsåklagarna skulle överflyttas på landsfiskalerna, i samband varmed

samtliga köpingsåklagare såsom polisbefäl i vederbörande köpingar skulle

underställas landsfiskalerna.

Enligt promemorians förslag skulle distriktsåklagaren i princip även vara

polischef inom sitt åklagardistrikt. I fråga örn polisverksamhetens omfattning

skulle såvitt anginge landsfiskalerna i huvudsak de nuvarande bestämmelserna

gälla. Stadsfiskalernas polisverksamhet skulle undergå den utvidgning

som betingades av att stadsfiskalerna bleve polischefer.

Det erforderliga antalet landsfiskalsdistrikt hade utredningsmännen beräknat

till ungefär 240. Då antalet domsagor utgjorde 117, skulle i regel

varje domsaga komma att delas i två landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn till

domsagornas olika storlek och den skiftande göromålsfrekvensen inom olika

delar av landet borde jämkningar i indelningen kunna ske så, att mindre

domsagor odelade bildade ett enda landsfiskalsdistrikt under det att större

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 25

domsagor med stor brottsfrekvens uppdelades i tre, i något undantagsfall

måhända fyra distrikt.

Avgörande för frågan, huruvida stad skulle bibehållas såsom eget åklagardistrikt,

skulle enligt promemorian vara storleken av den arbetsbörda staden

erbjöde en åklagare som tillika vore polischef. Oavsett de avvikelser, som

kunde bliva nödvändiga på grund av speciella förhållanden, beräknades

gränsen komma att gå vid ett invånarantal av 10,000 eller möjligen något

däröver. Städer med färre invånare skulle alltså komma att ingå i landsfiskalsdistrikt.

Städernas karaktär av magistrats- eller fögderistäder skulle

härvid icke vara avgörande.

Antalet häradsfogdedistrikt föreslogs i promemorian till omkring 200.

Stad skulle ingå i häradsfogdedistrikt, därest behov av särskild utmätningsman

icke förelåge. Dock skulle samtliga magistratsstäder uteslutas från

häradsfogdeorganisationen.

Utredningens förslag var icke enhälligt. En minoritet förklarade sig icke

kunna biträda majoritetens förslag att landsfiskalstjänsterna borde omorganiseras

på grundvalen av en uppdelning av landsfiskalernas arbetsuppgifter

på två grupper befattningshavare.

I de remissyttranden, som inkommo över distriktsåklagarutredningens

promemoria, gingo meningarna mycket i sär i fråga örn förslaget att uppdela

landsfiskalstjänsterna på två nya tjänster. Hovrätterna samt, med

några undantag, de rådhusrätter och häradshövdingar, vilka avgåvo yttrande,

tillstyrkte förslaget. Dessa myndigheter betraktade frågan främst från de

synpunkter, som legat de dömande myndigheterna närmast, d. v. s. ur

åklagar- och kriminalpolissynpunkt. Förslaget tillstyrktes även av justitiekanslersämbetet,

processlagberedningen och Sveriges advokatsamfund. Av

länsstyrelserna tillstyrkte elva tudelningsförslaget. Ytterligare fyra uttalade

sin principiella anslutning till förslaget men ansågo det icke böra för det

dåvarande genomföras. Sju länsstyrelser avstyrkte förslaget, de återstående

två ställde sig tveksamma. Det övervägande antalet landsfogdar uttalade

sig för en tudelning av landsfiskalstjänsterna. I samma riktning uttalade sig

även de flesta av de hörda personalorganisationerna. Mot förslaget uttalade

sig däremot svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund.

Processlagberedningens den 29 november 1938 framlagda förslag till

rättegångsbalk (statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) berör även

frågan örn åklagarväsendets organisation m. m. 17 kap. av beredningens

förslag, vilket kapitel har rubriken »Örn åklagare och polismyndighet», har

dels angivits, vilka som vid de olika domstolsinstanserna äro allmänna

åklagare, dels givits vissa stadganden örn utnämning av åklagare, örn extra

och biträdande åklagare samt om jäv mot åklagare m. m. De allmänna

åklagarna utgöras av justitiekanslern, landsfogdar samt distriktsåklagare.

Hos dessa åklagare må finnas biträdande åklagare. Justitiekanslern skall

under Konungen vara högste åklagare och i denna egenskap hava ansvaret

för och ledningen av åklagarväsendet i riket; landsfogdarna skola under

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 219.

justitiekansler!! hava ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet, envar

inom sitt verksamhetsområde. Vid underrätt är landsfogde eller distriktsåklagare

allmän åklagare. Yid hovrätt fungerar justitiekansler!! såsom allmän

åklagare i vissa mål, som enligt särskilda lagrum upptagas omedelbart

av hovrätten, men i andra mål är landsfogde eller distriktsåklagare allmän

åklagare. Har talan fullföljts till högsta domstolen allenast av enskild part,

må åklagartalan där, efter förordnande av justitiekanslern, som är allmän

åklagare vid högsta domstolen, föras av lägre åklagare. Närmare bestämmelser

örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna liksom örn de kompetenskrav,

som skola uppställas å innehavarna av olika åklagarbefattningar,

avses skola meddelas i särskilda av Kungl. Majit utfärdade instruktioner.

Såsom framgår av dessa stadganden har processlagberedningen avsett att

den nuvarande åklagarorganisationen i stort sett skall bibehållas. Beträffande

distriktsåklagartjänsternas organisation har beredningen hänvisat till den

vid tidpunkten för framläggandet av beredningens förslag pågående utredningen

därom.

I samband med att 1935 års riksdag i skrivelse den 28 maj 1935 (nr 260)

med vissa smärre erinringar godkände de av Kungl. Majit i proposition

(nr 185) till riksdagen framlagda grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna,

avsedd att träda i tillämpning den 1 juli 1936, anhöll

riksdagen, bland annat, att Kungl. Majit skyndsamt ville framlägga förslag

till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskal och med dem jämställda

åklagare. Kungl. Majit beslöt med anledning härav den 15 juni 1935 tillsättande

av en kommitté med uppdrag att, i anslutning till de av riksdagen

godkända grunderna för en omorganisation av landsfogdebefattningarna och

i samråd med processlagberedningen, skyndsamt verkställa utredning angående

en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna

och därmed sammanhängande frågor. Samma dag utsåg statsrådet och

chefen för justitiedepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande ledamöter

i kommittén (1935 års distriktsåklagarutredning). Jag har i det föregående

redogjort för innehållet i. den promemoria angående omorganisation

av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna (statens off. utreda.

1935: 57), som utredningsmännen med anledning av det erhållna uppdraget

den 24 oktober 1935 avlämnade, ävensom i korthet omnämnt den ståndpunkt,

som i de över promemorian inkomna remissyttrandena intagits till

en beträffande omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna grundläggande

fråga, nämligen den örn befattningarnas eventuella delning på två nya

tjänster. Sedan remissyttrandena inkommit, fick utredningsarbetet vila tills

vidare.

Genom Kungl. Majrts beslut den 28 februari 1936 tillsattes en kommitté,

1936 års uppbördskommitté, vilken enligt meddelade direktiv skulle utreda

frågan rörande sättet för debitering, uppbörd och indrivning av utskylder

samt därvid bland annat överväga lämpligheten av ett sammanförande av

den kommunala och statliga uppbörden och dess överlämnande till statliga

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 219,

uppbördsorgan jämte vad därmed sammanhängde. Kommittén ålades vidare

att avgiva förslag rörande revision av gällande lagstiftning angående mantalsskrivning

samt att därvid upptaga det nuvarande folkbokföringssystemet

till allmänt övervägande. I chefens för finansdepartementet yttrande till

statsrådsprotokollet vid kommitténs tillsättande uttalades, bland annat, att

vid utredningen kontakt borde sökas, förutom med vissa andra sakkunniga,

jämväl med de sakkunniga som bomme att tillkallas för fortsatt utredning

angående omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna.

Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion (nr 164), däri

motionären, efter omnämnande av vad i frågan örn åklagarväsendets reformering

förekommit bland annat vid 1935 års riksdag ävensom av det av

1935 års distriktsåklagarutredning bedrivna arbetet, anförde:

Att utredningsarbetet avstannat efter det yttranden inkommit över distriktsåklagarutredningens

promemoria torde bero på arbetets samband med

den utredningsuppgift som tilldelats 1936 års uppbördskommitté. Att den

brådskande omorganisationen av åklagarväsendet på landsbygden skulle

göras beroende av alla de åt uppbördskommittén överlämnade vittutseende

utredningsfrågorna .på området som lage åklagaruppgiften så fjärran, syntes

icke stå i god överensstämmelse med vad som förutsattes vid landsfogdereformens

framläggande för 1935 års riksdag eller med riksdagens i samband

med detta ärendes prövning fattade beslut att begära skyndsamt framläggande

av förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med

dem jämställda åklagare. Denna av riksdagen begärda reform kunde uppenbarligen,

liksom landsfogdereformen, endast bliva av i viss mån provisorisk

och förberedande art i avbidan på den allmänna rättegångsreformen, vilken

för sitt genomförande förutsatte förhandenvaron av en skicklig åklagarkår

redan vid reformens ikraftträdande.

Motionären hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att förslag till reform beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med

dem jämställda åklagare måtte, utan avbidan på resultatet av pågående utredning

örn uppbördsväsendet, framläggas örn möjligt för 1938 års riksdag.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande den 18 maj 1937 (nr 63) med

anledning av motionen, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville vidtaga sådana åtgärder att förslag till reform

beträffande landsfiskaler, stadsfiskaler och med dem jämställda åklagare

skyndsammast möjligt förelädes riksdagen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät i enlighet därmed skrivelse

till Konungen den 5 juni 1937 (nr 424).

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmälde chefen för justitiedepartementet ärendet i statsråd den 17

december 1937 samt anförde därvid, efter en redogörelse för vad i ärendet

förekommit, bland annat följande:

Frågan örn en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna

måste anses stå i det samband med den uppbördsreform, varom utredning

pågår, att den icke lämpligen bör lösas fristående. Då enligt vad jag inhämtat

uppbördskommitténs arbete numera fortskridit så långt, att det av

chefen för finansdepartementet åsyftade samrådet lämpligen kan äga rum,

torde 11 freddin gon rörande landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna nu

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

■Kungl. Majus proposition nr 219.

böra återupptagas. Vid den fortsatta utredningen bör det resultat, vartill

1936 års uppbördskommitté må hava kommit i fråga örn handhavandet av

utsökningsgöromålen på landsbygden, beaktas. Skulle det befinnas, att landsfiskalernas

arbete med indrivning och redovisning av skatter och böter kan

i avsevärd utsträckning förenklas, och att en tudelning av landsfiskalsbefattningarna,

på sätt i förenämnda promemoria förordades, fördenskull icke

bör komma till stånd, bör övervägas, örn och i vad mån särskilda åtgärder

erfordras för att vinna en ändamålsenlig anordning med avseende å åklagargöromålens

handhavande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde föredragande departementschefen,

att Kungl. Majit måtte bland annat bemyndiga chefen för justitiedepartementet

att tillkalla fem sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet

verkställa fortsatt utredning angående omorganisation av landsfiskalsoch

stadsfiskalsbefattningarna och därmed sammanhängande spörsmål.

Kungl. Majit beslöt i enlighet med vad sålunda hemställts.

Jämlikt det erhållna bemyndigandet tillkallade chefen för justitiedepartepartementet

den 29 december 1937 fem sakkunniga att verkställa utredningen.

Sedermera förordnade departementschefen åtta personer att såsom representanter

för de av utredningen berörda personalkategorierna deltaga i överläggningar

med de sakkunniga. De sakkunniga, vilka antogo benämningen

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, avgåvo såsom i det

föregående omnämnts den 22 april 1939 betänkande med förslag till omorganisation

av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (statens

off. utredn. 1939: 9).

Över de sakkunnigas betänkande hava efter remiss yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, hovrätterna — sedan häradshövdingarna i underlydande

domsagor ävensom underlydande rådhusrätter beretts tillfälle att

yttra sig i ärendet — processlagberedningen, länsstyrelserna — efter hörande

av landsfogden och sedan polischeferna och stadsfullmäktige i de av ärendet

berörda städerna i länet samt vederbörande länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att yttra sig — statskontoret, riksräkenskapsverket,

styrelsen för statens polisskola, generaltullstyrelsen, allmänna

lönenämnden, 1936 års lönekommitté ävensom styrelsen för envar

av föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges

kommunalborgmästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler, Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges extra landsstatstjänstemän

samt styrelserna för riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, svenska

23olisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund

och Sveriges advokatsamfund.

Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet

i de sakkunnigas förslag och utlåtandena över betänkandet. Därvid vill jag

till en början något uppehålla mig vid frågan om de huvudlinjer, efter vilka

en omorganisation bör ske.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 219.

29

Huvudlinjerna för en reform.

De sakkunniga.

Vid utformningen av sitt förslag hava de sakkunniga haft att utgå ifrån

den nuvarande domstolsorganisationen och det nuvarande rättegångsförfarandet

men att därjämte taga hänsyn till de förändringar däri, som kunna

komma att bliva en följd av den förestående processreformen. De sakkunniga

hava fördenskull, jämlikt erhållna direktiv, under utredningsarbetets

gång samrått med processlagberedningen. Vidare hava de sakkunniga utgått

ifrån att landsfiskaler och stadsfiskal skola såsom åklagare och befattningshavare

vid polisväsendet ingå såsom ett led i den åklagar- och polischefsorganisation,

vartill grunden lagts genom den vid 1935 års riksdag beslutade

omorganisationen av landsfogdebefattningarna.

Den för organisationen av landsfiskals tjänster na grundläggande frågan

är huruvida dessa tjänster lora uppdelas på två befattningar i enlighet med

vissa tidigare förslag eller om de böra bibehållas i huvudsak oförändrade med

såväl åklagar- och polisgöromål som utmätningsmannagöromål. De sakkunniga

hava ansett, att goda skäl tala för båda linjerna, men att en lösning

efter förstnämnda linje, varmed skulle följa vissa, icke obetydliga olägenheter,

främst sammanhängande med den väsentliga ökning av distriktens

storlek, som då bleve erforderlig, icke borde komma ifråga, därest möjlighet

erbjöde sig att på annat sätt vinna en avlastning i fråga örn en del av landsfiskalernas

arbetsbörda. Denna avlastning hava de sakkunniga funnit kunna

ernås dels genom en förenkling av landsfiskalernas indrivningsverksamhet

och vissa andra av landsfiskalernas arbetsuppgifter, dels genom att landsfiskalerna

tilldelades erforderlig biträdeshjälp så att en rationell arbetsfördelning

kunde genomföras på landsfiskalskontoren. De sakkunniga hava

även ifrågasatt, huruvida icke vissa landsfiskalerna tillkommande arbetsuppgifter

borde överflyttas på häradsskrivarna.

I fråga örn landsfiskalernas indrivningsverksamhet hava de sakkunniga

åberopat vad som innefattas i 1936 års uppbördskommittés den 31 oktober

1938 framlagda förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen

m. m. (statens off. utredn. 1938: 41, 46 och 48). Kommittén har

föreslagit, bland annat, dels en omläggning av skatteuppbörden i den riktningen,

att en nedgång av restantierna borde kunna förväntas, dels ock förändringar

i indrivningsarbetet, främst hänförande sig till sättet för redovisning

av indrivna och utestående restantier. I sistnämnda hänseende innebär

förslaget såvitt landsfiskalernas verksamhet därav beröres i huvudsak

följande.

Ilestlängd, gemensam för krono- och kommunalutskylder, skall för landet

och fögderistad upprättas av länsstyrelsen. För varje indrivningsdistrikt

upprättas särskild längd i tre exemplar. Två exemplar av längden skola

överlämnas till utmätningsmannen, som i sin ordning skall överlämna ett

av exemplaren till vederbörande exekutionsbiträde. Indrivningsarbetet skall

i princip utföras av exekutionsbiträdena, under det att utmätningsmännen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 219.

— förutom att de i regel Lava att meddela beslut om införsel och att föranstalta

örn utmätt egendoms försäljning — skola hava att övervaka och

kontrollera, att indrivningen bedrives med tillbörlig snabbhet och omsorg

samt att influtna medel i behörig ordning redovisas. Det exekutionsbiträde

som verkställt indrivning av restförda utskylder skall med viss begränsning

erhålla hela indrivningsavgiften. Sker indrivningen annorledes än genom

exekutionsbiträdes försorg, skall det exekutionsbiträde som normalt

skulle hava anlitats för indrivningen erhålla avgiften. Utskyldsposter, vilka

varit föremål för indrivningsåtgärd av exekutionsbiträde, skola redovisas

till utmätningsmannen å särskilda redovisningsräkningar allteftersom posterna

blivit i sin helhet erlagda under den tid redovisningen avser, avbetalning

skett å desamma under samma tid, posterna på grund av bristande

tillgång icke kunnat uttagas, posterna icke kunnat uttagas av den orsak att

den betalningsskyldige avflyttat m. m. eller betalningsskyldigheten upphört.

Utmätningsman skall månatligen till länsstyrelsen insända summerad sammandragsuppgift

över de utskylder, som influtit efter avgivandet av närmast

föregående motsvarande uppgift, ävensom de utskylder, som han i övrigt

har att då redovisa, allt med undantag av utskylder, för vilkas uttagande

handräckning begärts hos utmätningsmannen. Vid denna sammandragsuppgift,

däri för varje indrivningsdistrikt utskylder, som restförts vid samma

tillfälle, upptagas för sig och särskilt summeras, skola de från exekutionsbiträdena

fogade redovisningsräkningarnas fogas, vederbörligen granskade

och i förekommande fall rättade samt fullständiga de med de poster som

skola av utmätningsmannen redovisas utöver de av exekutionsbiträdet upptagna.

Vistas skattskyldig å ort inom riket belägen utom det utmätningsmannadistrikt

där utskylderna påförts honom i restlängderna, ankommer

det på länsstyrelsen att hos utmätningsmannen i sagda ort begära handräckning

för utskyldernas uttagande. Handräckningsbegäran skall sålunda

icke längre framställas av vederbörande utmätningsman, utan av länsstyrelsen.

Aven fördelningen av indrivningsresultatet på de olika utskyldstitlarna

skall verkställas av länsstyrelsen. En gång årligen, nämligen före

den 15 juni, skall utmätningsman till länsstyrelsen överlämna balanslängd

över alla — vid maj månads utgång — oredovisade, på åtgärd inom hans

distrikt beroende utskylder som äro upptagna i till honom överlämnade restlängder

med undantag för utskylder för löpande uppbördsåret. I balanslängden

skola utskylderna upptagas särskilt för varje restlängd samt post

för post med noggrant angivande beträffande varje post av vidtagna åtgärder

och av hinder som mött för indrivningen. Däremot erfordras ej heller här

någon specifikation på utskyldstitlar. Balanslängd över vid maj månads utgång

icke redovisade utskylder för löpande uppbördsåret vilka icke äro beroende

på sökt handräckning skall upprättas av länsstyrelsen samt granskas

av utmätningsman.

Den arbetsminskning, som för landsfiskalernas del beräknades uppkomma

genom förslagets genomförande, skulle främst bestå i att det i vissa landsfiskalsdistrikt

mycket tyngande arbetet med restlängdernas avskrivande åt

exekutionsbiträdena bortfölle, liandräckningsarbetet centraliserades, antalet

balanslängder minskades samt redovisningssystemet och kassabokföringen

förenklades.

Uppbördskommitténs förslag berör landsfiskalstjänsterna även på andra

områden lin i fråga om skatteuppbörden och restindrivningen. Kommittén

har sålunda föreslagit, att på häradsskrivarna skola ankomma bland annat:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219. 31

1) utredningar och yttranden i mantalsskrivnings- oell folkbokföringsfrågor

;

2) utredningar och yttranden i taxeringsfrågor samt andra kamerala

ärenden;

3) utredningar och yttranden i ärenden angående tvister mellan kommuner

om ersättning för fattigvård och barnavård;

4) utredningar och yttranden i ärenden angående understöd och lån av

allmänna medel;

5) utfärdande av intyg angående fastigheters beskaffenhet;

6) bevakning av det allmännas rätt beträffande publika fastigheter samt

förrättande av syn, besiktning och värdering beträffande sådan egendom;

7) bevakning av det allmännas rätt inför domstolar och andra myndigheter

i fall där länsstyrelsen så tinner lämpligt; samt

8) förrättande av inventeringar, besiktningar, inspektioner och andra förrättningar

enligt länsstyrelsens förordnande.

Häradsskrivarna skola sålunda enligt förslaget såsom lokalmyndigheter

handlägga dels kamerala ärenden och dels allmänt administrativa ärenden,

för vilka icke kräves egenskap av polismyndighet eller utmätningsman och

ej heller oavbruten övervakning av de särskilda orternas förhållanden är

nödvändig. Häradsskrivarna skola slutligen lämna länsstyrelsen och andra

myndigheter biträde och handräckning samt kunna förordnas att verkställa

förrättningar och utföra uppdrag av olika slag.

De sakkunniga hava anfört, att det vore att förvänta att överflyttandet

på häradsskrivarna av de av nu nämnda åligganden, vilka för närvarande

ankomme på landsfiskalerna, skulle för dessa senare medföra en viss arbetslättnad.

Vidare hava de sakkunniga pekat på att en möjlighet till en mera

avsevärd avlastning av göromål syntes yppa sig därigenom, att häradsskrivarna

gjordes till allmänt administrativa organ med skyldighet att mottaga

förordnanden av skilda arter. Något förslag i denna riktning hava de sakkunniga

emellertid icke framlagt.

I det föregående har antytts, att de sakkunniga ifrågasatt förenklingar av

vissa på landsfiskalerna ankommande arbetsuppgifter utöver indrivningsverksamheten.

Dessa förenklingar skulle avse, bland annat, sättet för skriftväxlingen

med landsfiskalerna och dem underlydande befattningshavare samt

sättet för uppbörden och redovisningen av avgifter för besiktningsskyltar

för automobil. Några detaljerade förslag härom hava emellertid icke framlagts

av de sakkunniga.

Den lättnad i arbetsbördan och den rationalisering av arbetet, som kan

vara att vinna genom de angivna åtgärderna ävensom genom att landsfiskalernas

biträdesfråga erhåller en tillfredsställande lösning — beträffande

vilken fråga jag får hänvisa till framställningen i det följande — hava föranlett

de sakkunniga att övergiva tanken på att vid omorganiserandet av landsj\skåls

tjänster na följa tudelning slinjen.

Ehuru de sakkunniga sålunda anslutit sitt förslag till uppbördskommitténs,

hava de dock icke gjort ett genomförande av kommitténs förslag till en förutsättning

för sin organisationsplan, vilket de framhållit i den skrivelse,

varmed de överlämnat sitt betänkande. De hava emellertid uttalat, att örn

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 219.

uppbördsreformen icke skulle komma att genomföras i huvudsaklig överensstämmelse

med kommittéförslaget, en viss jämkning av den föreslagna biträdesorganisationen

bleve erforderlig.

I enlighet med det nu anförda innebär de sakkunnigas förslag, såvitt angår

landstiskalstjänsterna, att dessa vid omorganisationen icke böra uppdelas

utan bibehållas såsom tjänster av den nuvarande typen med den huvudsakliga

förändring av arbetsuppgifterna, som följer av en reform av skatteuppbörden

och restindrivningen i enlighet med uppbördskommitténs förslag

ävensom av en omorganisation av häradsskrivartjänsterna enligt de av samma

kommitté angivna riktlinjerna.

I övrigt föreslås icke någon förändring av landsfiskalernas arbetsuppgifter

i samband med omorganisationen av landstiskalstjänsterna utöver en

mindre jämkning av bestämmelserna örn landsfiskals åtalsbehörighet och

vad som följer därav, att köpingsåklagarnas åtalsbefogenhet skall indragas,

att de mindre städerna skola upphöra att vara egna åklagardistrikt

ävensom att antalet jämlikt 1 kap. 3 § utsökningslagen förordnade

särskilda utmätningsmän skall begränsas.

För att stad skall utgöra eget åklagardistrikt bör staden enligt de

sakkunniga erbjuda en tillräckligt stor arbetsbörda för en åklagare som tillika

är polischef. De mindre städerna skola ingå i landsfiskalsdistrikt. Avgörande

för frågan örn stad skall vara eget åklagardistrikt skall sålunda i princip

endast vara storleken av den arbetsbörda som erbjudes åklagaren-polischefen.

Stadens egenskap av magistrats- eller fögderistad skall icke vara av betydelse

såvitt nu är i fråga. Med hänsyn till de särskilda reglerna örn utmätningsmannagöromålens

bestridande i magistratsstäderna skola dessa emellertid

beröras av omorganisationsplanen endast i fråga örn åklagar- och

polisgöromålen. Endast i åklagar- och polishänseende komma magistratsstäder

att ingå i landsfiskalsdistriktsindelningen. Samma skall gälla beträffande

de fögderistäder, för vilka Kungl. Majit förordnat särskild överexekutor

och som således enligt utsökningslagen äro att jämställa med

magistratsstäderna i fråga om utsökningsväsendets organisation.

I samband med den reglering av landets indelning i landsfiskalsdistrikt,

som blir erforderlig genom att vissa städer icke längre skola utgöra egna

åklagardistrikt, har föreslagits indragning av sammanlagt 81 landsfiskalsdistrikt.

De sakkunnigas förslag innebär i fråga örn landsfiskalsorganisationen

vidare införande av skärpta kompetensbestämmelser för landstiskalstjänsterna,

anställande av erforderligt antal tjänstebiträden samt genomförande av lönereglering

för landsfiskalerna och biträdena.

I fråga örn förslagets detaljer i nu nämnda hänseenden får jag hänvisa

till framställningen i det följande.

Yttranden över förslaget.

Flera uttalanden hava gjorts angående bristerna i den nuvarande landsfiskalsorganisationen

och angående behovet av en reform på området. Länsstyrelsen

i Uppsala län har därvid anfört:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majus proposition nr 219.

Länsstyrelsen kan vitsorda, att bland landsfiskalernas nuvarande arbetsuppgifter

stark ökning iigt rum beträffande polisgöromålen samt vissa slag

av brottmål, särskilt sådana, som sammanhänga med motortrafiken. Dessa

äro visserligen i allmänhet ur straffrättslig synpunkt att anse såsom lindriga

men kräva ofta en vidlyftig utredning, särskilt då de sammanhänga med

den genomgående trafiken och undersökning behöver anställas på flera håll.

Indrivningsarbetet och därmed sammanhängande kontorsgöromål ha vuxit

i omfattning och tvingat landsfiskalerna, särskilt genom bestämmelserna

angående fastställda redovisningstider, att förlägga en stor del av sitt arbete

till tjänsterummet. Uppdelningen mellan kvalificerat och okvalificerat arbete

har icke kunnat genomföras, därför att landsfiskalerna icke av staten erhållit

biträden eller tillräckliga förvaltningsbidrag. Landsfiskalernas löneförmåner

lia blivit alldeles otillräckliga i förhållande till de uppgifter, som numera

åligga dem. Genom de växande tjänstegöromålen lia de hindrats att skaffa

sig extra inkomster samtidigt som statsmakterna genom åtskilliga beslut

reducerat deras sportelinkomster. Kompetensfordringarna behöva ökas särskilt

med tanke på rättegången i brottmål. Detta gäller såväl för närvarande

som jin mer efter det en modern straffprocess blivit införd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat:

Sedan länge har frågan örn landsfiskalstjänsternas omorganisation stått

på dagordningen, och olika förslag hava framlagts, det ena efter det andra.

Under tiden har det trängande spörsmålet örn en tillfredsställande lönereglering

för landsfiskalerna förblivit olöst. Resultatet har blivit, att på

samma gång som landsfiskalskåren blivit arbetstyngd intill bristningsgränsen,

så har dess ekonomiska ställning ansenligt försämrats. Regel är nu, åtminstone

i detta liin, att landsfiskalernas omkostnader i tjänsten, närmast

för biträdeshjälp, vida överstiga deras förvaltningsbidrag och sportelinkomster.

För nedbringande av sina omkostnader lia landsfiskalerna nödgats anlita

mindre kvalificerade, oftast kvinnliga biträden. Detta i förening med det

förhållandet, att oklarhet under en lång följd av år varit rådande beträffande

sättet för landsfiskalstjänsternas nyorganisation, har medfört, att nyrekrytering

av aspiranter å landsfiskalstjänst praktiskt taget upphört. Yikarier vid

semestrar och sjukdomsfall lia liiirigenom blivit svåra att uppbringa, och i

stället för att tidigare landskanslistaspiranter i stor utsträckning kunnat

erhållas från landsfiskalsbiträdenas led, är det numera så, att tjänstemän

vid länsstyrelsen även mot sin vilja och till stor olägenhet för arbetet å

länsstyrelsen måste anviindas som vikarier å landsfiskals- och extra landsfiskalstjänster.

De ytterligt dåliga avlöningsvillkoren för extra landsfiskaler

lia alldeles särskilt försvårat ordnandet av såväl rekrytering som vikariat.

Det iir vid dessa förhållanden ett oavvisligt behov, att organisationsfrågan

och löneregleringsfrågan för landsfiskalerna och deras biträden utan ytterligare

dröjsmål lösas.

Liknande synpunkter hava anlagts av länsstyrelsen i Alvsborgs län,

som anfört:

Frågan örn en nyorganisation av landsfiskalsbefattningarna har varit

aktuell under en lång följd av år. Såväl statsmakterna som de tidigare

siirskilt tillsatta utredningsmännen lia jämväl funnit en lönereglering för

landsfiskalerna av behovet starkt påkallad. Av olika anledningar har avgörandet

uppskjutits, till skada för rekryteringen av landsfiskalskåren. Nödvändigheten

av en snabb lösning av såviil omorganisationsfrågan som löneregleringen

för landsfiskalerna är för den skull trängande. De av spörsmålen

niirmast berörda, länsstyrelserna, landsfiskalerna och aspiranterna, lia fått

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. mom ,''i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

vänta alltför länge härpå. Uppskovet med dessa frågors lösning har medfört

en betänklig brist på aspiranter genom dessas ovissa framtid och utsikter.

Alltför ofta har länsstyrelsen ställts inför svårigheter för att inte säga omöjligheten

att vid oväntade sjukdomsfall eller andra icke förutsedda tillfällen

remplacera tjänstlediga landsfiskaler. Vid många tillfällen har länsstyrelsen

måst tillgripa utvägar, som icke äro tillfredsställande. De flesta landsfiskalerna

ha för arbetets behöriga bedrivande sett sig nödsakade att sedan

flera eller färre år tillbaka på egen bekostnad och med icke oväsentliga

personliga ekonomiska uppoffringar anställa biträdande landsfiskaler och andra

tjänstebiträden. Den kris, som nu inträtt, har än mer skärpt kravet på en

snabb och tillfredsställande nyorganisation av landsfiskalskåren. En sådan

kan ernås nu genom förevarande förslag även örn en framtida ändring av

uppbördsväsendet kan föranleda vissa jämkningar i det föreliggande organisationsförslaget.

Ett nytt uppskov måste för det allmänna medföra starka

olägenheter. Flera av de icke alltför talrika aspiranterna i länet ha under

de senare åren övergivit landsstatsbanan och söht sig sin utkomst inom den

kommunala förvaltningen eller i enskild tjänst. Och säkert är, att de, som

så gjort, icke varit de minst dugande aspiranterna. Det är tyvärr att

befara, att dessa få flera efterföljare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har betecknat en reformering av

landsfiskalsorganisationen såsom oundgängligen nödig och har framhållit såsom

sin mening, att ytterligare uppskov med omorganisationen icke vore tillrådligt.

Olägenheterna av de upprepade uppskoven med genomförandet av en

lönereglering för landsfiskalerna, särskilt i fråga örn återverkningarna på

rekryteringen på landsfiskalsbanan, hava även framhävts av bland andra

länsstyrelserna i Kristianstads och Jämtlands län. I fråga örn förhållandena

inom sitt verksamhetsområde har landsfogden i Värmlands

län anfört:

Det är synnerligen önskvärt, att snar förändring vidtages beträffande distriktsåklagaretjänsterna.

Genom nuvarande system med tillsättande av

tjänster på förordnande i avbidan på omorganisation av landsfiskals- och

stadsfiskalstjänsterna har tillströmningen till åtminstone landsfiskalsbanan i

synnerligen hög grad minskat. I Värmlands län finnas för närvarande endast

12 landsfiskalsaspiranter, av vilka 11 innehava förordnanden såsom extra

eller biträdande landsfiskaler. Det har blivit svårt att skaffa vikarier för

landsfiskalerna vid semestrar eller annan ledighet. Svårigheter hava vidare

uppstått för landsfiskalerna att erhålla kontorsbiträdet Ingen vill nämligen

för närvarande giva sig in på landsfiskalsbanan med nuvarande osäkra framtidsutsikter.

Ej heller synas juris kandidater hågade att praktisera å landsfiskalskontor,

då de i stället kunna påräkna bättre avlöning såsom notarier

vid domsagor, länsstyrelser eller ämbetsverk. I Väiunlands län finnes mig

veterligen icke någon person med juris kandidatexamen anmäld såsom landsfiskalsaspirant.

Vissa av de myndigheter och sammanslutningar, som särskilt framhållit

behovet av en reform av landsfiskalsorganisationen, hava för det fall, att en

sådan reform icke kan genomföras omedelbart, förordat en provisorisk lönereglering

för landsfiskalerna och assistenterna eller för endera av dessa

grupper av befattningshavare. Länsstyrelsen i Stockholms län, landsfogdarna

i Stockholms och Västernorrlands län, föreningen Sverk

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

35

ges landsfogdar samt föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemlin

hava yrkat, att för nu nämnda fall frågan örn assistenternas löne- och

anställningsförhållanden måtte utbrytas och göras till föremål för särskild,

eventuellt endast provisorisk reglering.

Yad de sakkunniga anfört rörande lands fiscal sr ef''ormens samband med en

eventuell uppbördsreform har föranlett uttalanden i flera remissvar. I det

övervägande antalet fall har man anslutit sig till de sakkunnigas mening,

att ett genomförande av uppbördskommitténs förslag icke vore någon förutsättning

för genomförbarheten av de sakkunnigas organisationsplan, samt

att, örn uppbördsreformen ställdes på framtiden, ingen annan ändring i

organisationsplanen vore erforderlig än en förstärkning av biträdesorganisationen

i vissa landsfiskalsdistrikt. Uttalanden i denna riktning hava

gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Orebro län, landsfogdarna

i Stockholms, Uppsala och Blekinge län, föreningen Sveriges landsfiskaler

samt svenska landskommunernas förbund. Några av länsstyrelserna

hava därvid anfört, att det borde kunna ankomma på länsstyrelserna

att pröva det ökade behov av biträdeshjälp, som under övergångstiden uppkomme

för landsfiskalerna, samt anställa för tillgodoseende av detta behov

erforderlig arbetskraft.

Endast två av de hörda myndigheterna, nämligen länsstyrelserna i

Jönköpings och Västerbottens län, hava anmält avvikande mening på

denna punkt. Den förstnämnda länsstyrelsen, som emellertid icke velat motsätta

sig eu provisorisk lösning efter de linjer, som angivits av de sakkunniga,

har härvid anfört:

Då länsstyrelsen — oavsett förslagets obestridliga förtjänster och oavsett

behovet av en slutlig lösning av denna viktiga angelägenhet — ifrågasätter

lämpligheten av att genomföra förslaget, beror detta på det intima samband,

förslaget har med en del andra reformförslag, avseende betydelsefulla detaljer

i den omspännande verksamhet, som kännetecknar landsfiskalernas

arbetsuppgifter. Länsstyrelsen sjdtar härvid på den reform av skatteuppbörden

och restindrivningen och i samband därmed av häradsskrivartjänsterna,

som redan framlagts i uppbördskommitténs betänkande samt på den omorganisation

av polisväsendet, varom även är fråga. Det är främst med tanke

på den utveckling, vardera av dessa båda frågor och särskilt den förstnämnda

nått, som det förefaller länsstyrelsen tveksamt, huruvida förslaget redan nu

bör bliva föremål för lagstiftning och om icke samtliga dessa tre omorganisationsförslag

på grund av sitt mycket intima samband med varandra borde

få sin lösning icke var för sig utan gemensamt. Under mera normala förhållanden

vore en sådan utgång given. De förhållanden, som bestå med avseende

å landsfiskalsorganisationen, äro dock — särskilt i vad gäller de till organisationen

knutna befattningshavarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden

samt rekryteringen till landsfiskalsbanan — sådana, att länsstyrelsen anser

sig rimligtvis icke kunna taga på sitt ansvar att under förhandenvarande

förhållanden avstyrka ett omedelbart genomförande av förslaget. Det må

emellertid i samband härmed erinras, att en lösning av frågan i enlighet

med det föreliggande förslaget knappast kan betecknas såsom en slutgiltig

sådan.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Majda proposition nr 219.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som avstyrkt utredningens förslag,

har till stöd för avstyrkandet anfört bland annat olämpligbeten av att lösa

de olika organisationsfrågorna var för sig.

Svenska polisförbundet bar velat ifrågasätta, huruvida icke omorganisationen

borde genomföras först i samband med att även polisväsendet i övrigt

omorganiserades. Samma ståndpunkt bar intagits av riksförbundet för

fjärdingsmän och polismän.

Länsstyrelsen i Västerbottens län bar yttrat, att örn polisväsendet

förstatligades detta måste medföra en uppdelning av fjärdingsmännens uppgifter,

så att indrivningsverksamlieten överflyttades på andra organ, och

polisorganisationen genomginge en genomgripande förändring, allt omständigheter,

som måste få sina återverkningar på åklagar- och polischefsbefattningarna.

De sakkunnigas — från uppbördskommittén upptagna — förslag att vissa

på landsfiskalerna nu ankommande göromål skulle överflyttas på häradssTcrivarna

har föranlett erinringar i de yttranden, vilka särskilt berört denna

detalj. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anslutit sig till förslaget,

att utredningar och yttranden i mantalsskrivnings-, folkbokförings- och taxeringsfrågor

samt andra kamerala ärenden borde i samband med uppbördsreformens

genomförande anförtros åt häradsskrivarna, men har icke kunnat

biträda förslaget att till häradsskrivarna överflytta åliggandena att förrätta

syner, besiktningar och värderingar av publik egendom samt inventeringar

och inspektioner ävensom att bevaka det allmännas rätt vid domstolar.

Länsstyrelsen har härom anfört:

Dessa uppdrag äro nämligen i regel förbundna med resor, och då häradsskrivarnas

distrikt äro — och även enligt uppbördskommitténs förslag bliva

—- avsevärt större än landsfiskalernas, kunna uppdragen med mindre tidsförlust

och mindre kostnad för statsverket utföras av landsfiskalerna än av

häradsskrivarna. Att dessa uppdrag icke av landsfiskalerna själva anses

alltför betungande framgår därav, att länets avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler i sitt yttrande över det föreliggande förslaget direkt uttalat en

önskan örn uppdragens bibehållande hos landsfiskalerna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att utredningarna angående

fattigvårds- och barnavårdstvister samt bevakningen av det allmännas rätt

inför domstolarna lämpligen borde kvarbliva hos landsfiskalerna, vilka i allmänhet

besutte den största kännedomen örn det klientel, varom här vore

fråga, och på grund av sin åklagarverksamhet hade att närvara vid domstolarna.

Samma ståndpunkt har länsstyrelsen i Skaraborgs län intagit i

fråga örn utredningar och yttranden i fattigvårds- och barnavårdstvister.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat:

De fem fögderier, vari detta län är indelat, ha helt naturligt vart och ett en

mycket stor geografisk omfattning; de förete dessutom —- genom att vid

indelningen befolkningsnumerären fått vara avgörande — föga organisk enhet.

Det är utan vidare klart, att landsfiskalerna i de 23 distrikten måste äga

mycket bättre kännedom örn bygd och folk än häradsskrivarna någonsin

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

37

kunna komma upp till. Vidare är det uppenbart, att uträttandet av dessa

bestyr, vilka i de flesta fall, för häradsskrivarna åtminstone, skulle fordra

resor, blir för statsverket mycket dyrare örn förrättningarna läggas på häradsskrivarna.

Fråga är väl också örn dessa tjänstemän med sin hittills varande

utbildning och med den art av arbete de eljest syssla med lia samina förutsättningar

som landsfiskalerna att uträtta dessa ärenden. För landsfiskalerna

synas de i många fall vara av skäligen enkel beskaffenhet, och ett överförande

av dem på häradsskrivarna skulle säkerligen icke så mycket lätta på

arbetsbördan. Tillgodoseende med effektiv biträdeshjälp åt landsfiskalerna

skulle för detta län lösa denna fråga på ett både billigare och rationellare

sätt än det nu föreslagna.

Föreningen Sveriges landsfogdar har gjort gällande, attingen nämnvärd

lättnad i landsfiskalernas arbetsbörda kunde förväntas uppkomma genom

göromål ens överflyttande, samt har vidare anfört:

Redan för närvarande utföras i stor utsträckning utredningar av ifrågavarande

art av landsfiskalen underställd polispersonal och en dylik ordning

torde bliva regel allteftersom skolade polismän anställas. Av större betydelse

äro emellertid de skäl, som föranleda tvekan rörande lämpligheten av

den ifrågasatta överflyttningen av göromål. En av de mera vägande erinringar,

som framställts mot tidigare förslag till tudelning av landsfiskalstjänsterna,

hade sin grund i befarade olägenheter av det dubbla chefsskap

över polismännen på landsbygden, som därav skulle bliva en följd. Ur

samma synpunkter finnes det anledning att hysa betänklighet mot att polismän

skola kunna av häradsskrivare anlitas för utredningar utan landsfiskalens

förmedling. Svårigheter komma härigenom att uppstå för landsfiskalen

att vinna den överblick över de underlydandes arbete, som utgör förutsättning

för att han skall kunna utöva erforderlig kontroll över deras tjänsteverksamhet,

varjämte polismännen bliva försatta i en ömtålig mellanställning,

som kan giva anledning till konflikter och medföra störningar i arbetets

lugna gång.

I samma riktning hava landsfogdarna i sju län uttalat sig. Aven föreningen

Sveriges landsfiskaler har uttalat sig för att ingen överflyttning

av åligganden från landsfiskaler till häradsskrivare skulle ske. Föreningen

har gjort gällande, att i stället ett bestyr, som nu åvilar häradsskrivarna,

nämligen verkställandet av mantalsskrivningsförrättningar å landet, borde

överflyttas på landsfiskalerna.

I frågan, huruvida landsf skalstjänster na vid omorganisationen höra uppdelas

på två befattningar eller bibehållas i huvudsak oförändrade, har de sakkunnigas

mening, att det senare alternativet borde väljas, vunnit anslutning i det

övervägande antalet yttranden. De sakkunnigas förslag i denna del har

sålunda tillstyrkts av bland annat Svea hovrätt, sjutton länsstyrelser,

sex landsfogdar, allmänna lönenämnden, svenska landskommunernas

förbund, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler samt riksförbundet för

fjärdingsman och polismän.

Länsstyrelsen i Uppsala län Ilar yttrat:

Beträffande grundlinjerna för en reform delar länsstyrelsen de sakkunnigas

uppfattning, att en uppdelning av tjänsterna icke är behövlig för att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 219.

ernå tillfredsställande resultat. Till jämförelse mellan det av distriktsåklagarutredningen

framlagda förslaget om klyvning av tjänsterna och det nu

föreliggande förslaget vill länsstyrelsen framhålla., att. enligt förstnämnda

förslag distriktsåklagarna skulle bli alltför fåtaliga. Eljest skulle de med

arbetets begränsning till polis- och åklagargöromål icke erhållit full sysselsättning.

Örn distriktens antal skulle reduceras enligt nämnda förslag, skulle

distriktsåklagarna förlora landsfiskalernas nuvarande värdefulla person- och

lokalkännedom. Polisorganisationen skulle i följd därav ha blivit försvagad

eller ock måste en omfattande och dyrbar utbyggnad av den underordnade

polispersonalen förutsättas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

I den fråga som länge varit den springande punkten beträffande landsfiskalstjänsternas

omreglering, nämligen tjänsternas tudelning, har länsstyrelsen

alltid hävdat den meningen att en dylik uppdelning borde undvikas.

Utredningens principiella inställning härvidlag är därför enligt länsstyrelsens

begrepp att hälsa med tillfredsställelse. Det är förklarligt att denna fråga

blir olika bedömd allt efter som den betraktas med åklagare- och polismannaögon

eller av dem som måste se den ur en vidare synvinkel. Länsstyrelsen

är alltså för sin del belåten att få lia kvar sina landsfiskaler som sin

administrativa beskickning ute i orterna, en tillfredsställelse som säkerligen

kommer att delas av befolkningen, och länsstyrelsen är övertygad örn att

landsfiskalerna med sina tjänster anordnade i huvudsak efter deras nuvarande

gestaltning mycket väl kunna fylla rimliga krav, blott de förses med tillräcklig

biträdeslijälp på statens bekostnad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att en tudelning av landsfiskalstjänsterna

skulle innebära en uppenbar svaghet samt att genom de

sakkunnigas förslag vunnits en påtaglig förbättring i förhållande till distriktsåklagarutredningens

förslag. Eöreningen Sveriges landsfogdar har

anfört:

Eöreningen vill uttala sin principiella anslutning till den av de sakkunniga

uppgjorda planen för omorganisation av landsfiskalsbefattningarna.

Den begränsning, som planen i jämförelse med tidigare reformförslag erhållit

och som framförallt kommit till synes däri, att den nuvarande organisationens

ram bibehållits, innebär enligt föreningens mening ur flera synpunkter

en styrka. Landsfiskalsbefattningarna sådana de för närvarande äro

organiserade behäftas av så många och allvarliga brister, att varje projekt,

som syftar till mera genomgripande förändringar än som kunna anses betingade

av nödvändigheten och i följd därav kan väntas föranleda uppskov

med den sedan många år motsedda och i hög grad trängande reformen,

måste ställas på framtiden. Ehuru säkerligen efter en tids förlopp förhållandena

torde komma att påkalla en förnyad prövning av frågan om uppdelning

av landsfiskalernas göromål på olika befattningshavare, synas för

närvarande icke några tvingande skäl föreligga för en sådan genomgripande

omdaning. Det lärer väl icke heller kunna bestridas, att den befintliga

organisationen trots mångahanda brister dock hittills fungerat i stort sett

tillfredsställande. Nämnda förhållande synes tyda på att organisationens

grundkonstruktion kan tills vidare bibehållas. Det raska tempo, i vilket

utvecklingen under senare tid på olika områden fortskridit, har emellertid

medfört så starka påfrestningar på landsfiskalstjänsterna, att snabba reformer

i olika hänseenden erfordras för att de skola kunna handhavas på ett sätt,

som motsvarar tidens krav.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

En av de ovan nämnda sjutton länsstyrelser, vilka anslutit sig till

de sakkunnigas förslag, nämligen länsstyrelsen i Kalmar län Ilar lämnat

sitt tillstyrkande endast under förutsättning av att uppbördsreformen

genomföres.

Ytterligare fyra länsstyrelser utöver de förut nämnda sjutton hava —

ehuru principiellt anhängare av tudelningslinjen — anslutit sig till de sakkunnigas

förslag eller åtminstone förklarat sig icke vilja motsätta sig dettas

genomförande. Samma ståndpunkt har intagits av fyra landsfogdar ävensom

av Sveriges advokatsamfund.

Justitiekanslersämbetet, som tidigare anslutit sig till tudelningslinjen,

har funnit vissa fördelar vara förenade med det nu framlagda förslaget

med hänsyn till att det icke föregriper processreformen. Ämbetet

har anfört:

Örn, såsom möjligen kan inträffa, den tillämnade landsfiskal sutbildningen

skulle visa sig vara otillräcklig för åklagare i en blivande modern rättegång,

bleve därav påkallade organisatoriska förändringar kanske lättare att

genomföra, örn icke tudelning av landsfiskalsbefattningarna då redan ägt rum.

Det kan i detta sammanhang framhållas att, örn nu föreslagen organisation

beräknats giva en var landsfiskal full sysselsättning före processreformen,

det kan tänkas att genomförandet av en sådan i och för sig — således frånsett

eventuella brister i utbildningen — nödvändiggör organisationsförändringar.

Åklagarens framträdande i den moderna processen torde nämligen

kunna väntas kräva ej oväsentligt ökat förarbete i förhållande till vad nu är

fallet på grund av den mera passiva roll åklagaren för närvarande utför

inför domstolen.

Processlagberedningen har — trots principiella invändningar — icke

ansett sig böra avstyrka förslaget med hänsyn till de stora förbättringar,

som dess genomförande skulle medföra, samt vikten av att organisationsfrågan

snarast erhölle sin lösning. Beredningen har emellertid ansett det

tveksamt, örn den föreslagna organisationen skulle visa sig tillräcklig för

att motsvara de krav, som en reformerad straffprocess ställde på åklagarväsendet.

Enligt beredningens åsikt skulle dessa krav kunna tillgodoses

genom en förstärkning av landsfogdeorganisationen, varigenom skulle vinnas,

att vissa mera betydelsefulla åklagaruppgifter, som nu tillkomme landsfiskalerna

som distriktsåklagare, kunde överflyttas på landsfogdarna.

En lösning av omorganisationsfrågan efter tudelningslinjen har förordats

av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, länsstyrelsen i Västerbotten, sju landsfogdar

samt föreningen Sveriges häradshövdingar. Göta hovrätt har därvid

yttrat:

Det ligger i indrivningsarbetets natur, att dylikt arbete måste underkastas

noggrann kontroll, och denna måste kräva avsevärd tid för den kontrollerande.

Utsöknings- och indrivningsuppgifterna äro för övrigt så artskilda

från åklagar- och polisuppgifterna, att helt olika egenskaper krävas

hos de personer, som skola utöva de olika uppgifterna. Dessas sammanförande

hos samma befattningshavare kan därför lätt leda till att man icke

till varje slag av uppgift får den därför mest lämpade personen. Hovrätten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 219.

vill vidare särskilt framhålla, att åklagar- och polisuppgifterna blivit alltmer

krävande både i fråga örn uppgifternas omfattning och med hänsyn till

deras natur. Att detta är fallet vitsordas av de sakkunniga. Arbetsbördans

omfattning gör det ofta nödvändigt för landsfiskalerna att till underlydande

polismän och fjärdingsmän överlåta verkställandet av polisutredningar.

Detta måste anses såsom mindre lämpligt, emedan dessa personer i allmänhet

sakna nödig förmåga och utbildning för dylikt arbete. I trafikmål

är det av synnerlig vikt, att undersökning göres å olycksplatsen av en

kunnig och erfaren förhörsledare. Örn detta sker, kunna förhastade åtal

undvikas och större rättssäkerhet skapas. Hedan på grund av nuvarande

arbetsuppgifter inom åklagar- och polisväsendena föreligger således ett

starkt behov av ett förbättrat åklagar- och polisväsen. Detta behov kommer

att framträda ännu starkare efter genomförandet av den föreslagna rättegångsreformen.

Det är nämligen uppenbart, att den nya förhandlingsformen

kommer att ställa skärpta krav särskilt på åklagarna och medföra vidgade

arbetsuppgifter för dem.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att den lindring i

landsfiskalernas arbetsbörda, som skulle vara att vinna genom de föreslagna

åtgärderna, icke bleve av den omfattning, att landsfiskalerna därigenom i

större utsträckning kunde frigöras för åklagar- och polisgöromål, och att

den i vissa fall syntes bliva motvägd av en ökning av distriktens omfång

utan en motsvarande ökning av biträdeshjälpen, i vart fall av kvalificerad

sådan. Hovrätten har ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke biträdeshjälpen

s omfattning mera anpassats efter den tid landsfiskalernas åklagaroch

polisverksamhet hittills tillåtits taga i anspråk och icke efter den tid

ett med reformen eftersträvat skötande av dessa uppgifter krävde, varför

fara förelåge för att åklagar- och polisuppgifterna finge stå tillbaka för de

noga övervakade utmätnings- och indrivningsuppgifterna liksom hittills ansetts

vara fallet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har j-ttrat:

Att en del länsstyrelser ställde sig tveksamma mot distriktsåklagarutredningens

förslag med hänsyn till den uppenbara undervärdering, som förslaget

innebar i fråga örn landsfiskalernas rent administrativa och exekutivrättsliga

arbetsuppgifter, kunde möjligen tagas som förevändning för en

överarbetning av förslaget, men icke för ett helt övergivande av dess bärande

principer. Länsstyrelsen finner de av utredningen framförda skälen mot

uppdelning av arbetsuppgifterna icke bärande i jämförelse med de starka

skäl, som tidigare åberopats för en sådan uppdelning. Det måste också

befaras, att nu föreslagna organisation icke skulle bestå provet efter processreformens

genomförande och alltså blott bliva ett nytt provisorium.

H ovrätten för Övre Norrland, som förordat en tudelning av landsfiskal^’änsterna,

emedan landsfiskalerna först efter det att sammankopplingen

mellan indrivningsärendena och medelsförvaltningen å den ena samt åklagaroch

polisärendena å den andra sidan upphört kunde med tillbörlig kraft ägna sig

åt de senare uppgifterna, har emellertid mot en lösning efter dessa linjer anfört,

att det mötte betänkligheter mot att öka distriktens storlek beträffande flertalet

landsfiskalsdistrikt i övre Norrland. Hovrätten har vidare anfört:

Slutsatsen synes böra bliva, att man principiellt genomför tudelningen

av landsfiskalstjänsterna men för de fall, då sådant beiinnes nödvändigt för

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 219.

utfyllande av landsfiskals arbetsbörda och en ökning av distriktens storlek

icke bör ifrågakomma, medgiver förening av landsfiskalstjänst oell exekutorstjänst.

En sådan förening av tjänster skulle man då i ett antal fall nödgas

räkna med i övre Norrland. De i dessa fall uppstående olägenheterna av

föreningen av tjänster kunna mildras genom att man vid landsfiskalens sida

ställer ett kompetent biträde med uppgift att i första hand ägna sig åt

exekutorsären dena.

Departementschefen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att landsfiskalsoch

stadsfiskalsorganisationerna varit föremål för en lång rad reformförslag.

Särskilt gäller detta landsfiskalsorganisationen, trots att denna icke är

mer än ett tjugutal år gammal. Anledningen härtill är otvivelaktigt delvis

den, att organisationen icke vid sin tillkomst erhållit en fullt tillfredsställande

utformning. De tidigare reformförslagen avsågo huvudsakligen

distriktsindelningen, vilken man ville underkasta en jämkning för att erhålla

färre samt, såvitt möjligt, till arbetsbördan mera likvärdiga distrikt.

Efter hand kom man även att rikta kritiken mot landsfiskalstjänstens inre

organisation. Man fann det vara en olägenhet att så många, delvis heterogena

arbetsuppgifter, som ankomma på en landsfiskal, förenades hos en befattningshavare.

För att råda bot härför föreslogs dels en förenkling av

några av de landsfiskalerna tillkommande arbetsuppgifterna dels en överflyttning

av vissa göromål på andra befattningshavare, allt i avsikt att frigöra

landsfiskalernas arbetskraft för övriga arbetsuppgifter, främst åklagaroch

polischefsgöromålen. Därjämte framställdes förslag örn mera genomgripande

förändringar, avseende att landsfiskalstjänsten skulle klyvas i två

nya befattningar, på vilka landsfiskalernas göromål skulle kunna rationellt

uppdelas. Förslagen örn landsfiskalstjänsternas tudelning avsågo även att

underlätta genomförandet av en bättre utbildning av åklagarna. Under de

senare åren hava därjämte frågorna örn lönereglering för landsfiskalerna

och örn ett tillgodoseende av landsfiskalernas behov av biträdeshjälp kommit

att stå i förgrunden.

De allvarliga brister, som nu vidlåda landsfiskalsorganisationen, bero

enligt min mening huvudsakligen på att de landsfiskalerna åvilande uppgifterna

med tiden erhållit en omfattning, som man icke kunnat förutse vid

organisationens tillkomst. Denna utveckling sammanhänger med de genomgripande

förändringar som inträtt i samhällslivet under de senaste årtiondena,

främst den stora ansvällningen av statsverksamheten inom olika områden,

vars återverkningar varit särskilt kännbara för landsfiskalerna, den

allmänna administrationens lokala utposter. Såsom ordningspolischefer ute

i orterna hava landsfiskalerna även fått sin arbetsbörda väsentligt ökad

genom den väldiga utveckling som motortrafiken undergått.

Den kvantitativa arbetsökningen för landsfiskalerna har medfört, att dessa

för göromålens bestridande måst anlita biträden i allt större omfattning.

För närvarande äro på landsfiskalskontoren sysselsatta ungefär 160 landsfiskalsassistenter,

extra eller biträdande landsfiskaler samt över 400 andra

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tjänstebiträden. Likväl är på vissa båll biträdesbehovet icke tillfredsställande

tillgodosett. Siffrorna böra ses mot bakgrunden av att man vid landsfiskalsorganisationens

tillskapande icke räknade med att tjänstegöromålen

komme att bliva av den omfattning, att landsfiskalerna i allmänhet finge

behov av några tjänstebiträden.

Utvecklingen har även kommit att ställa allt större krav på befattningshavarnas

utbildning. Att de flesta av de nuvarande landsfiskalerna visat

sig kunna på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden under ofta

svåra förhållanden torde huvudsakligen bero på befattningshavarnas personliga

duglighet och genom långvarig tjänstgöring på banan vunna erfarenhet

och kan icke undanskymma det faktum, att de kompetensvillkor, som nu

äro stadgade för behörighet till landsfiskalstjkrist, äro helt otillräckliga med

hänsyn till arten av de göromål som ankomma på landsfiskalerna. Härom

torde fullständig enighet numera råda. Man har i den tidigare diskussionen

på denna punkt särskilt framhållit, att landsfiskalernas åklagarverksamhet

kräver en vida mera omfattande juridisk utbildning än den landsfiskalerna

i allmänhet besitta. Den grund som studierna för landsfiskalsexamen

i detta hänseende lägga är enligt min mening alldeles för svag redan under

nuvarande förhållanden och måste bliva det än mer efter genomförandet av

en processreform, som, huru den än kan bliva i detalj utformad, måste

komma att ställa ökade krav på åklagarnas kompetens. Aven beträffande

landsfiskalernas övriga verksamhetsgrenar, främst deras göromål såsom lokala

polischefer och såsom utmätningsmän, föreligger ett behov av skärpta kompetenskrav.

Landsfiskalernas nuvarande avlöningsförmåner hava allmänt erkänts vara

otillräckliga. Det till landsfiskalerna utgående förvaltningsbidraget har endast i

ett mindre antal distrikt kunnat förslå att täcka nödvändiga utgifter i tjänsten.

För dessa utgifter, främst utgifterna för tjänstebiträden, hava landsfiskalerna

i allmänhet måst anlita sina sportelinkomster samt stundom även vad de

kunnat förtjäna genom sysslande med olika uppdrag vid sidan om tjänsten.

Det är uppenbarligen i hög grad otillfredsställande, att en befattningshavare

skall nödgas ägna sig åt bisysslor för att bliva i stånd att skaffa sig

erforderlig biträdeshjälp för tjänstens behöriga skötande. Givetvis förekommer

det i ganska stor utsträckning, att privat verksamhet av ena eller

andra slaget bedrives också av landsfiskaler, vilka icke varit nödsakade därtill

för att kunna tillgodose sitt biträdesbehov. Aven i sådana fall måste

emellertid ej sällan betydande olägenheter uppkomma för tjänstegöromålen.

Den otillfredsställande lösningen av landsfiskalernas lönefråga har återverkat

även på biträdenas ställning. Hedan det förhållandet, att de allra

flesta biträdena äro privat avlönade av landsfiskalerna, måste ur principiell

synpunkt betecknas såsom olämpligt, eftersom biträdena äro sysselsatta i

statlig verksamhet. De löneförmåner de åtnjuta äro i många fall otillräckliga

— jag bortser därvid från att åtskilliga av biträdena tjänstgöra för

sin utbildning och därför icke göra anspråk på någon mot arbetet svarande

lön — och deras rättsliga ställning är helt oreglerad. Yad nu sagts örn de

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 219.

privatavlönade biträdena gäller i huvudsak även om de statsavlönade landsfiskalsassistenterna

(extra eller biträdande landsfiskaler). Dessa äro i avlöningshänseende

sämre tillgodosedda än måhända några andra statstjänstemän

i motsvarande ställning. Landsfiskalsassistenterna hava genomsnittligen

en tjänstetid på landsfiskalsbanan av över 12 år och hava nått en

sådan ålder, att ett stort antal av dem, måhända de flesta, hunnit bilda

familj. Med hänsyn härtill synes det särskilt otillfredsställande, att de allt

fortfarande måst vara i avsaknad av en fastare anställningsform med rätt

till egen- och familjepension samt andra förmåner.

För att avhjälpa de brister som sålunda vidlåda landsfiskalsorganisationen

synes det mig erforderligt, att landsfiskalerna genom statens försorg erhålla

en mot arbetsbördans omfattning svarande biträdeshjälp, att lönereglering

genomföres för landsfiskalerna i samband med en indragning av samtliga

sportler och med en begränsning av rätten till bisysslor, samt att även

landsfiskalernas tjänstebiträden genom statsanställning och lönereglering erhålla

förbättrade villkor.

Huruvida dessa åtgärder böra förbindas med en mera genomgripande

organisatorisk förändring av landsfiskalstjänsterna, är en fråga som jag nu

närmast vill med några ord beröra.

Såsom framgår av det föregående har det stundom hävdats, att en rationell

lösning av de med landsfiskalstjänsterna förknippade organisationsproblemen

förutsätter, att de på landsfiskalerna nu ankommande göromålen uppdelas

på två befattningshavare. Till stöd härför har anförts, att landsfiskalernas

skilda arbetsuppgifter ställde så väsentligt olika krav på sina utövare, att

man under nuvarande förhållanden icke kunde av landsfiskalerna kräva en

fullgod utbildning för alla arbetsuppgifterna, liksom man ej heller alltid kunde

påräkna att hos en och samma person finna de för de olika arbetsuppgifterna

erforderliga personliga egenskaperna. Vid en uppdelning av göromålen på

olika befattningshavare skulle erbjuda sig helt andra möjligheter att i fråga

om utbildning och personliga egenskaper tillgodose de krav som följde av

de särskilda arbetsuppgifterna. Genom att helt sysselsättas med en arbetsuppgift

vunne befattningshavaren på grund av den större övningen bättre

förfarenhet i sina göromål. De nackdelar, som nu vore förknippade med den

ofta ensidiga inriktningen på en viss av flera verksamhetsgrenar, undginges

vid en uppdelning, enär vederbörande då bleve i tillfälle att välja den befattning,

för vilken han hade det största intresset och för vilken han vore

mest lämpad. Genom att åklagaren-polischefen befriades från det tidsödande

indrivningsarbetet och det därmed följande redovisningsarbetet, skulle man

vidare möjliggöra för honom att ägna sig åt polisarbetet i så stor utsträckning,

som detta arbete krävde och icke endast — som förhållandet nu stundom

uppgivit» vara — i den utsträckning, de av indrivningsarbetet härflytande

kontorsgöromålen medgåve.

Mot en dylik tudelning har huvudsakligen anförts följande. Det syntes

ligga i sakens natur, att specialiseringen hos de tjänstemän, som under

länsstyrelserna representerade statsmakten ute i orterna, icke lämpligen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. May.ts proposition nr 219.

kunde drivas för långt. Föreningen av olika arbetsuppgifter hos en och

samma befattningshavare vore icke endast till skada. Utövandet av det ena

slaget av uppgifter och därvid inhämtade erfarenheter och rön kunde vara

till gagn för utövandet av det andra. Yad landsfiskalerna anginge vore behovet

av att särskilt tillgodose åklagar- och polisgöromålen icke så trängande,

eftersom landsfiskalerna såsom åklagare kunde påräkna stöd av landsfogdarna

och för åtskilliga polisuppgifter erhölle bistånd av statspolisen. Därjämte

följde vissa nackdelar av en lösning efter tudelningslinjen, främst sammanhängande

med att de nya befattningshavarnas tjänstgöringsområden i de

mera glest befolkade delarna av landet komme att bliva så stora, att befattningshavarnas

lokal- och personkännedom inom sina distrikt försvagades,

tjänsteresorna förlängdes och den allmänhet, som i tjänsteangelägenlieter ville

uppsöka befattningshavaren, finge underkasta sig ökade kostnader och besvär

därför. Då vidare fjärdingsmannatjänsterna icke kunde på samma sätt uppdelas,

komme fjärdingsmännen under dubbelt förmanskap, vilket befarades

skola medföra allvarliga olägenheter.

Enligt min mening kunna goda skäl anföras till stöd för en tudelning av

landsfiskalstjänsterna. Lika säkert är emellertid, att även olägenheter skulle

följa av en reform efter denna linje. Oavsett huruvida tudelningslinjen måhända

är den principiellt riktiga, anser jag den dock sakna aktualitet såsom

ett praktiskt alternativ, då enligt min mening en omorganisation efter densamma

icke kan genomföras nu och icke heller inom en överskådlig framtid.

Då de sakkunniga för sin del övergivit tudelningstauken samt grundat sitt

omorganisationsförslag på att landsfiskalerna skola i huvudsak bibehållas

vid de nuvarande göromålen, kan jag således ansluta mig till de grunder,

på vilka förslaget i denna del är uppbyggt.

De fördelar man velat vinna genom tudelningen kunna i huvudsak nås

också genom arbetsfördelning mellan landsfiskalen och hans kvalificerade

tjänstebiträde. För vissa distrikts vidkommande kan det måhända visa sig

önskvärt att låta landsfiskalsassistenten beträffande viss verksamhetsgren på

eget ansvar fullgöra vad som eljest ankommit på landsfiskalen. De av de

sakkunniga utarbetade bestämmelserna örn landsfiskalsassistents åligganden

öppna möjlighet härför. Förslaget utgår emellertid ifrån att en dylik arbetsfördelning

icke kommer att bliva regel.

Att de åtgärder, som jag i det föregående angivit vara nödvändiga för

att avhjälpa bristerna i landsfiskalsorganisationen, icke redan tidigare blivit

vidtagna beror icke på att man ej insett dessa brister. Anledningen har i

stället främst varit den, att man fruktat, att en omorganisation av landsfiskalstjänsterna

skulle verka föregripande på vissa andra reformer, som direkt

eller indirekt måste beröra landsfiskalernas verksamhetsområde. Främst halden

alltsedan 1920-talet aktuella frågan örn en uppbördsreform utgjort

hindret. Det är tydligt, att uppbördsreform en är en fråga av stor betydelse

för landsfiskalsorganisationen. Örn uppbörden kan effektiviseras

så, att restantierna avsevärt begränsas, måste även landsfiskalernas indrivningsarbete

minskas, och då detta arbete genomsnittligen utgör ungefär en

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tredjedel av landsfiskalernas totala arbetsbörda, inses lätt av huru stor betydelse

denna arbetsminskning kan bliva. Ytterligare arbetslindring för

landsfiskalerna kan följa av en förenkling i bokföringen och redovisningen

av indrivna och utestående restantier, vilket arbete nu är synnerligen omständligt

och tidsödande.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet måste ytterligare

anstå med genomförandet av en uppbördsreform på grundvalen av

1936 års uppbördskommittés förslag. Vid sådant förhållande har jag haft att

taga under övervägande, huruvida sambandet mellan en uppbördsreform

och nu föreliggande organisationsfrågor vore sådant, att de borde lösas samtidigt.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de

sakkunnigas förslag hava de sakkunniga visserligen anslutit detta till uppbördskommitténs,

i det att de räknat med att genom en omläggning av uppbörden

och restindrivningen i enlighet med vad kommittén föreslagit en

betydlig minskning i landsfiskalernas indrivningsarbete skulle inträda. De

sakkunniga hava emellertid förklarat, att ett genomförande av kommitténs

förslag dock icke utgjorde någon förutsättning för deras organisationsplan

samt att, örn uppbördsreformen icke komme att genomföras i huvudsaklig

överensstämmelse med kommittéförslaget, enligt deras mening endast erfordrades

en viss jämkning av den av dem föreslagna biträdesorganisationen.

Till den av de sakkunniga sålunda uttalade meningen, vilken knappast mött

gensaga i de över betänkandet avgivna yttrandena, anser jag mig kunna

helt ansluta mig.

Att sammankoppla landsfiskalsreformen med frågan örn polisväsendets

förstatligande skulle under nuvarande förhållanden innebära ett förnyat betydande

uppskov med reformen och synes därför icke böra ifrågakomma.

I detta sammanhang vill jag även med några ord beröra förslaget att vissa

av de nu på landsfiskalerna ankommande göromålen skulle överflyttas på

häradsskrivarna. Som skäl mot överflyttningen har anförts, dels att ingen

nämnvärd arbetslättnad för landsfiskalerna skulle uppkomma därigenom,

dels att i den mån resor erfordrades för ifrågavarande göromåls bestridande

ökade resekostnader skulle uppkomma, eftersom fögderierna vore och måste

förbliva avsevärt större än landsfiskalsdistrikten, dels ock, att ett dubbelt

förmanskap för fjärdingsmännen befarades uppkomma. Huruvida de anförda

skälen äro av den art, att de böra föranleda, att ingen ändring göres, anser

jag emellertid icke nu behöva prövas, eftersom förslaget närmast framställts

såsom ett led i en reform av liäradsskrivartjänsterna. Med hänsyn till ifrågavarande

göromåls ringa betydelse för arbetsbördan kan den närmare utformningen

av landsfiskalsorganisationen icke gärna röna någon inverkan av

att förslaget tills vidare får förfalla.

Av flera skäl hade det varit synnerligen önskvärt att redan innevarande

år kunna definitivt fastställa datum för omorganisationens genomförande.

Då omorganisationen emellertid måste draga med sig en kostnadsökning,

lärer detta icke låta sig göra med hänsyn till det statsfinansiella läget. Det

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

synes mig dock vara angeläget, att man nu fattar beslut angående huvudlinjerna

för reformen. Skälen härtill äro främst följande. Trots de ur ekonomisk

synpunkt föga gynnsamma utsikterna på landsfiskalsbanan lockade

denna länge ett så stort antal aspiranter, att en i huvudsak tillfredsställande

rekrytering av landsfiskals- och assistentbefattningarna kunnat ske. Ganska

snart blev det emellertid tydligt, att vid en reform av landsfiskalsorganisationen

— vilken reform föreföll nära förestående — betydligt skärpta kompetensfordringar

komme att uppställas för behörighet till landsfiskalstjänst.

Det må erinras örn att Schlyter-Ohlin i sin år 1930 framlagda utredning i

sådant hänseende föreslogo juris kandidatexamen förutom kriminalteknisk

utbildning, och att betydligt skärpta kompetensbestämmelser även föreslogos

av distriktsåklagarutredningen. I samma riktning pekade även Kungl. Maj:ts

år 1930 meddelade beslut, att landsfiskalsexamen från och med år 1931 tills

vidare icke skulle anställas med mindre Kungl. Majit på framställning av

länsstyrelse av särskild anledning annorlunda bestämde. Dessa omständigheter

i förening med att landsfiskalernas ekonomiska förhållanden undan

för undan försämrades utan att någon lönereglering genomfördes verkade

så småningom därhän, att aspiranttillströmningen avstannade, och att åtskilliga

aspiranter, vilka kunde skaffa sig anställning på annat håll, övergåvo

landsfiskalsbanan, då de befarade, att de icke skulle med den av

dem redan förvärvade kompetensen anses behöriga att erhålla nyorganiserad

befattning och icke hade råd eller lust att underkasta sig den vidare

utbildning, som kunde komma att föreskrivas. Det är från länsstyrelsehåll

omvittnat, att det icke alltid varit de för landsfiskalsbanan minst lämpade

aspiranterna som sålunda lämnat banan. Den 1 oktober 1935 utgjorde

antalet landsfiskalsaspiranter ännu 504. Icke fullt två och ett

halvt år senare, eller den 1 mars 1938, utgjorde antalet 394. Minskningen

hade således under denna tid utgjort icke mindre än 110 eller

över 20 procent. Sedan dess har minskningen fortsatt; några exakta uppgifter

örn det nuvarande läget kan jag emellertid icke meddela. Aspirantflyktens

verkningar hava sträckt sig långt. Flera länsstyrelser hava sålunda

i sina yttranden över de sakkunnigas betänkande framhållit, hurusom det

blivit allt svårare att anskaffa vikarier för landsfiskaler under ledigheter för

semester eller sjukdom, varför länsstyrelserna måst såsom vikarier utsända

länsstyrelsetjänstemän, till stor nackdel för arbetet i länstyrelserna, under

det att man tidigare haft riklig tillgång på landsfiskalsaspiranter för vikariatsförordnanden.

Att situationen på en del håll måste betecknas såsom

kritisk torde lätt inses, örn man nämner, att det finnes län, där under de

senaste tio åren icke en enda landsfiskalsaspirant anmält sig.

För att det skall vara möjligt att råda någon bot för dessa rekryteringssvårigheter

är det enligt min mening av vikt, att man nu fattar

beslut örn landsfiskalernas och landsfiskalsassistenternas blivande löneförhållanden,

örn behörighetsvillkoren för landsfiskalstjänst samt örn rekryteringssystemet.

Endast därigenom torde givas möjlighet att på landsfiskals
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majda proposition nr 219.

banan behålla de bästa av de nuvarande landsfiskalsaspiranterna och att så

snart som möjligt åter få igång rekryteringen. Detta är för mig huvudskälet,

då jag yrkar, att ett principbeslut nu måtte fattas i omorganisationsfrågan.

Av det i det föregående anförda framgår, att jag kunnat ansluta mig till

de av de sakkunniga föreslagna huvudlinjerna för en reform av landsfiskalsorganisationen.

Detta gäller även vad som föreslagits beträffande stadsfiskalsorganisationen

och köpingsåklagarna. Härtill, liksom till förslagets detaljer

i fråga örn landsfiskalsorganisationen, återkommer jag i det följande.

Landsfiskal sorganisationen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava i anslutning till de principer, efter vilka de ansett

landsfiskalstjänsterna böra organiseras, uppgjort ett förslag till rikets indelning

i landsfiskalsdistrikt. Därvid hava de sakkunniga icke ansett sig böra

eller kunna fastställa några fixa maximi- och minimigränser i fråga örn distriktens

areal och folkmängd. Huvudvikten har lagts på den arbetsbörda

distrikten kunna väntas erbjuda befattningshavarna. Till grund för beräkningen

av arbetsbördan hava legat dels uppgifter, som de sakkunniga

och distriktsåklagarutredningen inhämtat från landsfiskalerna, dels de yttranden,

som av länsstyrelserna, landsfogdarna och länsavdelningarna av föreningen

Sveriges landsfiskaler avgivits över ett av de sakkunniga uppgjort

preliminärt indelningsförslag.

Vid uppgörandet av distriktsindelningen hava de sakkunniga ansett sig i

olika hänsenden bundna av den bestående judiciella och administrativa indelningen.

Sålunda har intet distrikt uppdelats på två eller flera domsagor.

I de nu förekommande fall, då distriktsgräns skurit domsagogräns, har en

jämkning av distriktsindelningen skett. Den nuvarande tingslagsin delningen

har däremot icke ansetts behöva vara avgörande för distriktsindelningen,

enär enligt processlagberedningens förslag till rättegångsbalk varje domsaga

i regel endast skall utgöra en domkrets. Ej heller har fögderiindelningen,

vare sig den nu bestående eller den av uppbördskommittén föreslagna,

ansetts behöva vara direkt avgörande för indelningen i landsfiskalsdistrikt.

Däremot har primärkommunindelningen så gott som genomgående

blivit följd i det att endast i ett fåtal fall — huvudsakligen i övre Norrland

— en socken uppdelats på skilda landsfiskalsdistrikt. Till den nu bestående

indelningen i polisdistrikt har vidare tagits den hänsynen att örn

polisdistrikt består av mer än en kommun, samtliga kommuner förts till

ett och samma landsfiskalsdistrikt, därest icke särskilda skäl förelegat för

annan indelning. Slutligen hava de sakkunniga följt den principen att

landsfiskalsdistrikt skall kunna å kartan helt omskrivas med en sammanhängande

linje. Även från denna princé hava emellertid undantag måst

göras.

Med hänsyn till behovet av arbetskraft i distrikten hava dessa indelats

i sex olika typer, vilka betecknats med romerska siffror från I till Yl. Di
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

strikten av typ I liro de som erbjuda den minsta arbetsbördan och där

landsfiskalen icke anses vara i ständigt behov av tjänstebiträde. Det mindre

normaldistriktet — landsfiskal med ett skrivbiträde — har betecknats såsom

typ II. Distriktet av typ III skiljer sig härifrån däri, att skrivbiträdet är

ersatt av en manlig befattningshavare, som skall hava polismans befogenhet.

I distrikt av typ IV7 har landsfiskalen till sitt biträde två skrivbiträden.

Såsom typ Y har betecknats det större normaldistriktet, d. v. s. distrikt

med en biträdespersonal av landsfiskalsassistent och ett skrivbiträde. Den

största organisationsformen utgör distriktet av typ Yl med landsfiskalsassistent

och två — i ett fall fyra -— skrivbiträden.

I fråga örn detaljerna i distriktsindelningen torde få hänvisas till betänkandet

sid. 100 — 164.

Antalet landsfiskals distrikt skall enligt indelningsplanen utgöra 409, vilket

innebär en minskning av antalet distrikt med 81.

I distriktsindelningsplanen hava även landsfiskalernas stationer ing sorter angivits.

Det slutliga fastställandet av stationeringsorterna skall emellertid

ankomma på länsstyrelserna. Landsfiskal skall, såvitt möjligt, vara bosatt

inom sitt distrikt. Stationeringsorten bör vara så belägen att bland annat

dels landsfiskalens tjänsteresor i distriktet icke onödigtvis förlängas, dels

kommunikationerna för distriktets invånare med stationeringsorten bliva så

bekväma som möjligt. Liksom enligt nu gällande bestämmelser skall landsfiskal

icke äga vara bosatt utanför sitt distrikt utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

De sakkunniga hava erinrat örn att det nuvarande befordringssystemet

varit föremål för en ganska stark kritik, särskilt från landsfiskalerna själva,

därvid gjorts gällande, att befordringarna skett ojämnt, såtillvida som länsstyrelserna

märkbart gynnat sökande inom eget län till nackdel för de övriga.

Som en mätare av missnöjet har angivits det jämförelsevis stora antalet

besvär över landsfiskalsutnämningar. För att olägenheterna skola undanröjas

och en mera enhetlig prövning av utnämningsärendena möjliggöras

hava de sakkunniga föreslagit, att landsfiskalsbefattning skall tillsättas av

Kungl. Maj:t. I utnämningsärende skola justitiekanslersämbetet samt vederbörande

länsstyrelse och landsfogde avgiva yttrande.

Den disciplinära myndigheten över landsfiskal föreslås skola utövas av

länsstyrelsen. De närmare bestämmelserna härom hava utformats i överensstämmelse

med vad i sagda hänseende nu gäller i fråga örn landsfogde.

Åtal mot landsfiskal för tjänstefel skall emellertid anhängiggöras i underrätt.

Bestämmelserna örn landsfiskals åtalsbehörighet skola enligt förslaget

undergå en mindre jämkning. Det skall sålunda åligga landsfogde att åtala

brott mot 23 kap. 3 § strafflagen, vilka nu ligga under distriktsåklagares

åtalsrätt. I övrigt skola bestämmelserna örn distriktsåklagares och landsfogdes

kompetens i åtalshänseende lämnas orubbade. Den nuvarande

elasticiteten bibehålies sålunda, så att landsfogden skall kunna meddela

förordnande åt distriktsåklagare att utföra åtal, som enligt huvudreglerna

ankommer på landsfogden, liksom också övertaga åtal, som eljest ankommit

på distriktsåklagare.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Landsfiskalerna föreslås skola genom statens försorg erhålla erforderlig

beväpning och i sådant hänseende förses med stålhjälm samt pistol och

sabel jämte tillbehör.

Yttranden över förslaget.

De av de sakkunniga uppställda principerna för distrildsindélningen hava

genomgående vunnit anslutning. Vissa önskemål örn smärre jämkningar

hava emellertid framställts av några länsstyrelser och andra lokala myndigheter

ävensom av länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

De av de sakkunniga föreslagna distriktstyperna hava föranlett några uttalanden.

Distriktstypen III — landsfiskal jämte ett manligt biträde med

polismans befogenhet — har av tre länsstyrelser, en landsfogde samt

föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler föreslagits

böra bliva genomförd i flera fall än enligt organisationsplanen. Man

har gjort gällande, att landsfiskalen komme att hava större användning av

ett dylikt biträde än av ett kvinnligt skrivbiträde, samt att distriktstypen

bäst motsvarade den nu vanliga organisationstypen av landsfiskal med

assistent eller annan aspirant, varför den icke, som enligt förslaget, borde

förbehållas endast de nordligaste delarna av landet. Länsstyrelsen i

Kristianstads län har uttalat, att i de distrikt, där endast ett biträde

förekomme, detta alltid borde vara manligt. Mot distriktstypen IV — landsfiskal

jämte 2 skrivbiträden — hava vissa erinringar framställts. Länsstyrelsen

i Hallands län har yrkat, att typen skulle helt utgå; de två

skrivbiträdena borde ersättas med en assistent, vilket utgjorde en både

bättre och billigare lösning. Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört,

att av de två biträdena ett borde vara manligt.

Fördelarna av den nuvarande organisationstypen landsfiskal med assistent

hava framhållits av länsstyrelsen och landsfogden i Norrbottens

län. Länsstyrelsen har för länets vidkommande funnit det önskvärt att

hava tillgång till några ambulerande assistenter; härigenom bleve det möjligt

för länsstyrelsen att skära av arbetstopparna i de distrikt, där detta

visat sig erforderligt. Länsstyrelsen har vidare framhållit vikten av att bibehålla

en viss rörlighet i organisationen och har därom anfört:

Över huvud taget synes det länsstyrelsen olämpligt att låsa fast de olika

distrikten alltför stelt i vissa organisationsformer. Det vore säkerligen till

fördel för arbetets behöriga gång, om länsstyrelsen bereddes möjlighet att

utan allt för stor omgång få till stånd de smärre ändringar, som förhållandena

kunna påkalla.

De sakkunnigas förslag att landsfiskal skall utnämnas av Kungl. Maj:t

har avstyrkts av statskontoret och tre länsstyrelser, vilka förordat, att

länsstyrelserna fortfarande skulle behålla utnämningsrätten. Länsstyrelsen

i Norrbottens län har anfört:

Länsstyrelsen har svårt att inse nödvändigheten att överflytta den hittillsvarande

utnämningsrätten från länsstyrelserna, helst dessa alltfort äga tillsätta

länsnotarier, vilka i lönehänseende stå lika högt och högre än lands
Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 02040 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fiskalerna enligt förslaget. Den som motivering för överflyttningen åberopade

kritiken mot det hittillsvarande systemet i form av besvär över landsfiskalsutnämningar

verkar icke övertygande förr än genom påvisande av någon

övervägande ändringsfrekvens i dessa mål, och härom är ingenting visat

eller ens påstått. Såvitt länsstyrelsens erfarenhet sträcker sig ha dylika

besvär — i den mån de förekommit — till mycket ringa del vunnit bifall,

vilket lärer giva vid handen att länsstyrelserna med objektivitet handhaft

denna sin utnämningsrätt.

Aven länsstyrelsen i Älvsborgs län har riktat sig mot den av de

sakkunniga anförda motiveringen för förslaget. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Enligt länsstyrelsens mening bör, liksom fallet är vid utnämningar av

tjänstemän vid länsstyrelserna, vid landsfiskalsutnämningar en viss hänsyn

tagas till tjänstgöring inom det län, där befattningen är ledig. Genom lämpliga

föreskrifter till ledning för värdesättningen av sådan tjänstgöring torde

de angivna anledningarna till missnöje med det nuvarande systemet väsentligen

kunna undanröjas utan att länsstyrelserna genom utnämningsrättens

borttagande stämplas såsom olämpliga att handhava densamma.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att örn utnämningarna

centraliserades, vederbörande landsfogdes och länsstyrelses befordringsförslag

måste tillmätas särskild vikt, då orts- och personkännedom beträffande dessa

tjänster vore av särskilt stor betydelse och ibland kunde väga tyngre än

formell överlägsenhet i meriter.

Justitiekanslersämbetet, som instämt med de sakkunniga däri, att

flera skäl talade för att landsfiskalerna skulle utnämnas av Kungl. Majit,

har föreslagit, att utnämningsärendena skulle avgöras av länsstyrelserna i

samråd med justitiekanslersämbetet samt att först vid fall av meningskiljaktighet

mellan länsstyrelse och ämbetet ärende skulle hänskjutas till

Kungl. Majit.

I fråga örn de sakkunnigas förslag till reglering av de disciplinära förhållandena

hava erinringar framställts huvudsakligen på en enda punkt,

nämligen i fråga örn forum för mål mot landsfiskal örn ansvar för tjänstefel.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, landsfogden i Kalmar län samt

föreningen Sveriges landsfiskaler hava sålunda yrkat, att landsfiskal

skulle för tjänstefel svara inför hovrätt. Föreningen har därvid anfört, att

det måste vara ägnat att allvarligt skada åklagarmyndighetens prestige örn

landsfiskal kunde ställas under åtal vid den domstol, där han tjänstgjorde

såsom allmän åklagare. Länsstyrelsen har anslutit sig härtill samt anfört,

att det torde vara ägnat att i viss mån öka landsfiskalstjänsternas anseende,

örn tjänstefel av landsfiskal — i likhet med vad förhållandet är med landsfogde

— beivrades vid vederbörande hovrätt. Landsfogden har yttrat:

Med hänsyn till att landsfiskalstjänsterna skola tillsättas av Kungl. Majit

synes mig åtal mot landsfiskal för tjänstefel böra anhängiggöras vid hovrätt.

Ett ytterligare skäl härför är vikten av att landsfiskalernas auktoritet icke

hos befolkningen i onödan undergräves. Ett åtal inför häradsrätt rörande

ett relativt bagatellartat tjänstefel kan lätt hos en okritisk allmänhet blåsas

upp till orimliga proportioner och allvarligt undergräva befattningshavarens

auktoritet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219. 51

Landsfogden i Kalmar län bär föreslagit, att landsfogden skulle erhålla

viss provisorisk avstängningsrätt. Landsfogden har härom anfört:

Landsfogden synes böra tillerkännas rätt att från tjänstgöring avstänga

landsfiskal, som misstänkes lia begått brott, i avbidan på länsstyrelsens

beslut i saken. Därest landsfogden skulle se sig nödsakad anhålla och kvarhålla

en landsfiskal, skulle eljest den situationen uppkomma, att vederbörande

formellt alltjämt vore i tjänst till dess beslut av länsstyrelsen fattats.

De sakkunnigas förslag örn viss jämkning av bestämmelserna örn distriktsåklagares

åtalsbehörighet har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Landsfogden i Kristianstads län har emellertid avstyrkt förslaget

och yrkat att ingen ändring skulle vidtagas.

Förslaget örn anskaffande av viss beväpning åt landsfiskalerna har lämnats

utan erinran.

Departementschefen.

Den av de sakkunniga utarbetade planen för distriktsindelningen anser

jag vara till sina huvudlinjer riktig. Någon prövning av dess detaljer kan

nu icke komma ifråga. Särskilt med hänsyn till att det icke låter sig göra

att redan nu fastställa tidpunkten för omorganisationens genomförande är

det mycket sannolikt, att på en eller annan punkt en jämkning måste vidtagas.

Sedan distriktsindelningsplanen uppgjordes, har Karlskoga, ingående

i Karlskoga landsfiskalsdistrikt, erhållit stadsrättigheter. Möjligen blir härigenom

en viss jämkning av indelningsplanen för Nora domsaga erforderlig.

Motsvarande jämkningar kunna på andra håll behöva vidtagas på grund av

inkorporeringar och andra administrativa indelningsändringar. Jag vill erinra

örn att de sakkunniga själva av sådana skäl i ett fall ansett sig nödsakade

att uppställa alternativa indelningsförslag.

Det nu anförda gäller även vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn biträdestilldelningen

i distrikten. Jag återkommer emellertid till denna fråga

vid behandlingen av löneregleringen för landsfiskalernas tjänstebiträden.

Frågan, huruvida landsfiskalsbefattning bör tillsättas av Kungl. Majit eller

av lägre myndighet, är föremål för olika meningar. Principiellt synes mig

icke föreligga någon anledning att belasta Kungl. Majit med utnämningsärendena.

Huruvida så ändock bör ske för att tillmötesgå önskemålet örn

enhetlig prövning av dessa befordringsfrågor, finner jag icke nödvändigt att

här upptaga till prövning utan anser, att därmed kan anstå tills beslut skall

fattas örn nyorganisationens genomförande.

Bestämmelserna om den disciplinära myndigheten över landsfiskal synas

böra utformas i nära anslutning till motsvarande bestämmelser örn landsfogde

med den av de sakkunniga föreslagna modifikationen, att åtal mot

landsfiskal för tjänstefel skall anliängiggöras i underrätt. De skäl, som

i några remissyttranden anförts till stöd för att hovrätt borde göras till

forum för landsfiskal i nu nämnda mål, finner jag ej vara tillräckligt vägande

för att motivera en avvikelse från de sakkunnigas förslag, vilket på denna

punkt överensstämmer med gällande rätt.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majus proposition nr 219.

Även deri föreslagna jämkningen av bestämmelserna örn åtalsbekörigheten

anser jag mig böra tillstyrka. Förslaget sammanhänger med att enligt de

sakkunniga landsfiskal — liksom även stadsfiskal i den mån förbud ej meddelats

i gällande lönestat — skall äga mottaga förordnande såsom rättens

ombudsman i konkurs.

Med hänsyn till vikten av att landsfiskalerna erhålla en lämplig beväpning

vill jag ansluta mig till de sakkunnigas förslag härom.

Landsfiskalernas utbildning. Hebryteringsgängeii.

De sakkunniga.

I fråga om villkoren för behörighet till landsfiskalstjänst samt i

fråga örn rekryteringen av befattningarna föreslås helt nya bestämmelser.

Antagningen av aspiranter skall ske genom en för hela riket gemensam antagningsnämnd,

enligt de sakkunnigas förslag bestående av justitiekanslern

såsom ordförande samt fyra av Kungl. Majit förordnade ledamöter, nämligen

en landssekreterare, en landskamrerare, en landsfogde och en distriktsåklagare.

För att kunna antagas skall sökande vara minst 17 och högst

25 år gammal samt genom särskilt läkarintyg styrka, att han med hänsyn

till kroppskonstitution m. m. är lämplig. Sökande skall vidare hava avlagt

studentexamen eller visa sig besitta ett däremot svarande kunskapsmått.

Dispens från detta krav skall emellertid kunna givas, då särskilda skäl

därtill visas föreligga. En av de sakkunniga, riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist,

har icke ansett det nödvändigt eller önskvärt att kräva studentexamen

utan funnit avlagd realexamen utgöra tillräcklig underbyggnad. För att

erforderlig överblick över aspirantbehovet skall erhållas, föreslå de sakkunniga,

att prövning av ansökningar skall ske endast två gånger årligen. Med hänsyn

till den sannolika avgången inom de berörda tjänstegrupperna beräknas,

att ungefär ett tjugutal aspiranter skola kunna antagas årligen.

Sedan aspiranterna fördelats länsvis, skola de av länsstyrelserna hänvisas

att påbörja provtjänstgöring inom visst landsfiskalsdistrikt. Avgörande för

frågan, vilket distrikt aspirant bör tilldelas, skall vara vederbörande landsfiskals

lämplighet som handledare och förmåga att bedöma aspirantens

duglighet och fallenhet. För att man skall undvika risken för ett ensidigt

bedömande, skall aspiranten fullgöra sin provtjänstgöring på landsfiskalskontor

hos minst två landsfiskaler. Dessa skola var för sig till länsstyrelsen

avgiva utlåtande rörande aspirantens lämplighet. Sammanlagda provtjänstgöringstiden

på landsfiskalskontor skall utgöra nio månader. Skulle länsstyrelsen

av de vitsord aspirant erhållit under provtjänstgöringen icke få

någon bestämd ledning för bedömandet, huruvida aspiranten är att anse

såsom lämplig eller icke, skall länsstyrelsen äga föreskriva, att aspiranten

skall fullgöra ytterligare provtjänstgöring hos en tredje landsfiskal.

Efter provtjänstgöringen å landsfiskalskontor skall aspiranten fullgöra

provtjänstgör-ing å länsstyrelsen i det län, dit han hänvisats. Har aspirant

under tjänstgöringen på landsfiskalskontor visat sig olämplig, skall läns
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

styrelsen äga att förvägra honom att tjänstgöra i länsstyrelsen. Sådant beslut

skall av aspiranten kunna överklagas i vanlig ordning. Tjänstgöringen

på länsstyrelse avser dels att bibringa aspiranterna kännedom örn arbetet

hos länsstyrelserna, under vilka de sedermera komma att tjänstgöra, dels

att giva länsstyrelserna tillfälle att på ett tidigt stadium på nära håll lära

känna aspiranterna och få pröva deras lämplighet. Tjänstgöringen skall

omfatta en tid av sex månader och förläggas till såväl landskansliet som

landskontoret med halva tiden på vardera avdelningen. I samband med

tjänstgöringen å länsstyrelsen skall aspirant tjänstgöra tre månader hos

landsfogden. Aspirantens tjänstgöring såväl på landskansliet och på landskontoret

som hos landsfogden skall betygsättas i särskild ordning.

Efter denna praktiska tjänstgöring örn som regel ett och ett halvt år skall

aspirantens lämplighet för fortsatt utbildning på landsfiskalsbanan upptagas

till särskild prövning av antagningsnämnden. Till ledning för prövningen kommer

nämnden att hava utlåtanden örn aspiranten från en eller två landsfiskaler

samt från landskansli, landskontor och landsfogde. De som finnas lämpliga för

vidare utbildning skola av nämnden antagas till distriktsåklagaraspiranter.

De övriga skola av nämnden skiljas från banan. Möjlighet skall givas att

överklaga dylikt beslut. Med ställningen som antagen distriktsåklagaraspirant

skall följa dels rätt till visst arvode dels skyldighet att emottaga förordnanden

inom polis- och åklagarväsendet. Antagningen skall gälla visst

län och skyldigheten att emottaga förordnanden skall även vara begränsad

till samma län. Antalet aspirantarvoden inom varje län skall bestämmas

med hänsyn till aspirantbehovet. Då detta även skall vara avgörande vid

bestämmandet av antalet av dem som varje år få påbörja den praktiska

tjänstgöringen, undgår man att erhålla flera godkända distriktsåklagaraspiranter

än som svarar mot antalet aspirantarvoden.

För att aspiranterna skola förvärva erforderlig erfarenhet av praktiskt

polisarbete skola de under sex månader fullgöra polistjänstgöring. För att

utbildningen under denna tjänstgöring skall bliva effektiv, skall den koncentreras

till poliskårerna i ett fåtal av de största städerna, där möjlighet

gives att erhålla lämpliga instruktörer och handledare för aspiranterna.

Tjänstgöringen, som skall omfatta såväl kriminalpolis- som ordningspolisverksamhet,

skall för att bliva så allsidig som möjligt fullgöras efter vissa

gemensamma allmänna anvisningar. Det skall åligga vederbörande polismästare

att öva noga uppsikt över att tjänstgöringen i enlighet med dessa

anvisningar anordnas på ändamålsenligaste sätt.

Den teoretiskt-juridiska utbildningen, liksom även den polistekniska, skall

bibringas landsfiskalsaspiranterna vid en särskild, centralt anordnad kurs,

enligt de sakkunnigas förslag förlagd till statens polisskola i Stockholm.

Undervisningen i denna kurs beräknas erhålla en längd av två och ett halvt

år, varav två år beräknas för den juridiska undervisningen, och skall i de

ämnen, som äro representerade vid universitet och högskolor, läggas på ett

akademiskt plan. Kursen skall avslutas med examen. Med hänsyn till

rekryteringsbehovet beräknas ny kurs komma att börja högst vartannat år.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

I fråga om de närmare detaljerna beträffande undervisningsplan m. m. torde

få hänvisas till betänkandet, Bil. XXI, sid. 335—337.

Tillträdet till distriktsåklagarkursen skall regleras av antagningsnämnden.

De från den praktiska provtjänstgöringen godkända aspiranterna skola intagas

i tur och ordning i mån av platstillgång. Därest aspirant under

kursen nödgas avbryta undervisningen, skall nämnden kunna utesluta honom

från vidare tjänstgöring på banan, varmed även hans ställning som distriktsåklagaraspirant

upphör. Detsamma skall bliva följden, därest nämnden

genom beslut, som vinner laga kraft, förklarar aspirant icke böra få genomgå

den teoretiska utbildningen.

I enlighet med det ovan anförda skulle rekryteringsgången till och med

den teoretiska undervisningen bliva följande:

studentexamen;

antagning för provtjänstgöring;

provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt nio månader,

vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas;

provtjänstgöring under sex månader å länsstyrelse (tre månader å landskansli,

tre månader å landskontor) samt under tre månader hos landsfogde;

antagning såsom distriktsåklagaraspirant;

sex månaders praktisk polistjänstgöring, eventuellt delvis förlagd till

sommaruppehållen i den teoretiska undervisningen;

genomgång av distriktsåklagarkurs (två och ett halvt år), avslutad med

examen.

Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till distriktsåklagarexamen

blir sålunda omkring fyra år.

För de aspiranter, vilka efter avlagd juris kandidatexamen vilja söka vinna

distriktsåklagarkompetens, har uppställts ett modifierat utbildningsschema.

Även dessa aspiranters intagning på banan skall regleras centralt på samma

sätt som intagningen av övriga aspiranter. Samma krav måste vidare gälla

ifråga örn kroppskonstitution m. m. Emellertid skall den övre åldersgränsen

höjas till 28 år.

I fråga örn den teoretiska utbildningen bortfaller givetvis den juridiska

delen av distriktsåklagarkursen. Den polistekniska, sista delen av kursen,

vilken icke motsvaras av några i juris kandidatexamen ingående ämnen,

måste emellertid genomgås med godkända betyg även av nu ifrågavarande

aspiranter. Även den praktiska tjänstgöringen bör till huvudsakliga delar

bliva densamma. Eftersom den praktiska polistjänstgöringen har till huvudsakligt

syfte att sätta aspiranterna i stånd att tillgodogöra sig den teoretiska

polisiära utbildningen vid distriktsåklagarkursen, skola även aspiranter med

juris kandidatexamen fullgöra sådan praktisk utbildning under samma tid

som övriga aspiranter. Då emellertid den största delen av distriktsåklagarkursen

bortfaller — fyra terminer av fem — kan polistjänstgöringen dock

icke fullgöras på det sätt som antytts i fråga örn andra aspiranter. Den

övriga praktiska tjänstgöringen anses kunna förkortas till sex månader på

landsfiskalskontor, fyra månader på länsstyrelse och två månader hos lands
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219. . 55

fogde. Utbildningsschemat för dessa aspiranter blir i enlighet härmed följande:
juris

kandidatexamen;

antagning för provtjänstgöring;

provtjänstgöring å landsfiskalskontor under sammanlagt sex månader,

vilken provtjänstgöring i tveksamma fall kan förlängas;

provtjänstgöring under fyra månader på länsstyrelse (två månader å landskansli,

två månader å landskontor) samt under två månader hos landsfogde;
antagning

som distriktsåklagaraspirant;

sex månaders praktisk polistjänstgöring; samt

genomgång av den polistekniska delen av distriktsåklagarkurs (en termin).

Minimitiden från antagningen för provtjänstgöring och till den teoretiska

utbildningens avslutande blir sålunda för nu ifrågavarande aspiranter två år.

Efter avläggandet av distriktsåklagarexamen — respektive för aspiranter

med juris kandidatexamen godkänd genomgång av den polistekniska delen

av distriktsåklagarkurs — skola aspiranter^ av länsstyrelserna antagas till

extra tjänstemän.

Yttranden över förslaget.

I ett stort antal yttranden bär diskuterats frågan, huruvida som Icompetensvillkor

för behörighet till landsfiskalsbefattning borde uppställas juris

kandidatexamen eller örn man i stället borde välja den av de sakkunniga

föreslagna specialiserade utbildningen.

Juris kandidatexamen har föreslagits som kompetensfordran av fyra

länsstyrelser, fem landsfogdar, en häradshövding, fyra rådhusrätter

(av en rådhusrätt för landsfiskalerna i de stone distrikten) samt

föreningen Sveriges landsfiskaler. Såsom skäl för att kräva juris kandidatexamen

har främst anförts, att landsfiskalernas göromål vore av den

art, att landsfiskalen måste hava fullständig juridisk utbildning. Länsstyrelsen

i Södermanlands län har yttrat:

Även örn såsom utredningsmännen framhållit, utgångspunkten för en

diskussion örn kompetensfordringarna nu delvis är en annan, därför att

förslaget örn uppdelning av landsfiskalstjänsterna i det nu föreliggande förslaget

frångåtts, kan dock länsstyrelsen för sin del icke finna, att denna

omständighet i och för sig skulle motivera ett frångående av den av länsstyrelsen

tidigare intagna ståndpunkten i kompetensfrågan. De arbetsuppgifter,

som skulle åvilat landsfiskalerna efter en uppdelning av landsfiskalstjänsterna

på sätt distriktsåklagarutredningen föreslagit, komma ju att — jämte

en hel del andra uppgifter — åvila landsfiskalerna även örn organisationen

i enlighet med det nu föreliggande förslaget bibehålies i stort sett oförändrad.

Då utredningen i övrigt såsom skäl mot uppställandet av juris kandidatexamen

såsom kompetensfordran till landsfiskalstjänst egentligen icke

anfört något utöver vad distriktsåklagarutredningen på sin tid anförde i

frågan, anser sig länsstyrelsen böra vidhålla kravet på juris kandidatexamen

såsom kompetensvillkor för landsfiskalstjänst. Såsom ytterligare skäl för

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 219.

att uppställa ett sådant kompetenskrav vill länsstyrelsen nu framhålla, att

uppbördskommittén såsom kompetensvillkor för häradsskrivartjänst uppställt

avlagd juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen. De

landsfiskalerna åliggande uppgifterna som polischefer och åklagare äro enligt

länsstyrelsens uppfattning minst lika betydelsefulla och maktpåliggande som

de göromål, vilka enligt uppbördskommitténs förslag skulle komma att åvila

häradsskrivarna.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att man genom att för landsfiskalstjänst

fastställa samma kompetensvillkor, som föreslagits för häradsskrivare

och som gällde för befattningshavare vid länsstyrelse över landskontoristoch

landskanslistgraderna, skulle skapa möjlighet för de landsfiskaler och

landsfiskalsaspiranter, som efter hand visade sig hava en mera utpräglad

läggning för administrativa eller kamerala göromål men mindre väl lämpade

sig för uppgifter såsom åklagare och polischef, att övergå till tjänst vid

länsstyrelse eller till häradsskrivarbanan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört:

Vid valet mellan den av de sakkunniga föreslagna juridiska utbildningskursen

och juris kandidatexamen såsom kompetensvillkor anser länsstyrelsen,

att steget nu bör tagas fullt ut och att sålunda juris kandidatexamen bör

uppställas såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst. De förändrade

tidsförhållandena och de skärpta fordringar, som med hänsyn till de mångskiftande

och maktpåliggande uppgifter, vilka åvila landsfiskalerna och undan

för undan anförtros dem, måste ställas på landsfiskalernas teoretiska utbildning,

göra enligt länsstyrelsens uppfattning denna högre kompetensfordran

erforderlig för vinnande av önskvärd och åsyftad förbättrad rekrytering

av landsfiskalskåren. Visserligen skulle fordran på juris kandidatexamen

förlänga utbildningstiden för landsfiskalsaspiranterna med omkring

två år, men nödig kompensation härför torde kunna beredas dem genom en

förbättrad löneställning för landsfiskalerna.

Av några myndigheter har särskilt betydelsen av att landsfiskalerna erhålla

en fullgod utbildning såsom åklagare framhållits som skäl för att juris

kandidatexamen borde krävas. Man har därvid även erinrat örn de skärpta

krav, som efter processreformens genomförande komme att ställas på åklagarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som emellertid uttalat som sin

åsikt, att den av de sakkunniga föreslagna utbildningen fyllde minimikraven,

har fortsatt:

Det lärer vara uppenbart, att örn en modern process införes, det skulle

för landsfiskalernas åklagareverksamhet vara bättre med fullständig juridisk

utbildning. Då den teoretiska undervisningen enligt planen skulle bliva

mycket koncentrerad, beror framgången av det föreslagna experimentet på

att verkligt goda lärarkrafter ställas till förfogande samt att eleverna genomgående

uppnått sådan mognad, att de smälta det ganska omfattande och

hastigt till dem överlevererade stoffet. Därjämte måste det för rekryteringen

av de högre åklagarbefattningarna vara en fördel, örn landsfiskalernas

kompetens för landsfiskalerna i allmänhet gör det möjligt att vinna befordran.

Att åklagare med olika saklig kompetens skulle komma att procedera vid

samma domstolar efter ett genomförande av processreformen, synes också

mindre tillfredsställande. Länsstyrelsen måste därför uttala tvivel örn lämpligheten

att anordna den föreslagna specialutbildningen. Inom kort torde man

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

57

övergå till fordran på juris kandidatexamen oell skulle då liava att för ytterligare

en tid framåt röra sig med en grupp befattningshavare, vars utbildning

icke ansåges tillräcklig.

Rådhusrätten i Halmstad har anfört:

Enligt rådhusrättens mening bör man, vare sig man bibehåller det nuvarande

systemet eller genomför en tudelning av tjänsterna, för kompetens

såsom underåklagare fordra avläggande av juris kandidatexamen. Det juridiska

omdöme som kräves av en åklagare kan svårligen förvärvas medelst

genomgående av en kurs av det slag som av de sakkunniga förordas. De

som skola tillvarataga statens intresse i en rättegång böra icke vara underlägsna

dem som bevaka den tilltalades rätt. Den bristande jämvikt som

nu ofta råder i detta avseende leder ej sällan till att domstolarna känna

sig föranlåtna att vid förhandlingen inför rätta på ett eller annat sätt stödja

åklagaren i hans processföring. Härigenom skapas lätt hos allmänheten den

självfallet felaktiga uppfattningen, att domstolen är partisk även då det gäller

att döma i målet. Örn ojämnheten mellan åklagaren och en skicklig försvarsadvokat

redan nu medför olägenheter, komma dessa att ytterligare ökas

sedan en i och för sig önskvärd förstärkning av lekmannainflytandet i domstolarna

blivit genomförd. Den omständigheten att vi numera äga en högt

kvalificerad överåklagarkår kan icke undanröja olägenheten av att kompetenskraven

beträffande underåklagarna sättas för lågt, då överåklagarna omöjligen

kunna medhinna att utföra talan annat än i en ringa del av de mål i vilka

kräves en kvalificerad åklagare. Det torde vara allmänt vitsordat att de

grova brottmålen som nu äro förbehållna överåklagarna icke alltid äro de

som ställa de största anspråken på åklagarna. Den farhågan har ibland

uttalats att örn juris kandidatexamen skulle krävas för åklagartjänst endast

de minst kvalificerade juris kandidaterna skulle söka sig till åklagarbanan.

Enligt rådhusrättens mening torde denna farhåga vara obefogad. Därest

avläggande av juris kandidaten kräves för alla åklagartjänster, torde detta

medföra en sådan höjning av åklagarnas allmänna ställning att tjänsterna

skulle bliva mera eftersträvade än nu. Denna höjning lärer icke kunna nås

genom en kurs av det slag som nu förordas, även örn undervisningen blir

aldrig så förstklassig. Vidare må påpekas att genom kravet på juris kandidatexamen

möjlighet öppnas för underåklagarna att vinna befordran till landsfogde.

Det är visserligen sant att åklagartjänsterna måste bliva lägre avlönade

än många andra tjänster till vilka juris kandidatexamen öppnar tillträde.

Men å andra sidan måste beaktas att utbildningen för åklagarna

kommer att bliva mindre dyrbar än för flertalet andra juristtjänster. Tingstjänstgöringen

kommer att bortfalla och aspiranttjänstgöringen skall enligt

de sakkunnigas förslag bliva avlönad.

Landsfogden i Uppsala län har gjort gällande, att den förkortning av

utbildningstiden som man velat vinna genom att frångå kravet på juris

kandidatexamen i själva verket vore mycket ringa, i det att den av de sakkunniga

beräknade utbildningstiden för juris kandidater av två år efter juris

kandidatexamens avläggande skulle kunna avsevärt förkortas genom att en

del av provtjänstgöringen och den praktiska tjänstgöringen förlädes till

ferierna under de juridiska studierna.

För utredningens förslag i fråga om kompetenskraven hava uttalat sig

justitiekanslersämbetet, samtliga fyra hovrätter, pr o ees slagberedningen,

tolv länsstyrelser, elva landsfogdar samt föreningen

Sveriges landsfogdar. Därvid har framhållits, att förslaget innebure en

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

avsevärd skärpning av de nuvarande villkoren, samt att den föreslagna utbildningen

vore ägnad att avsevärt stärka befattningshavarnas kompetens. Hovrätten

för Övre Norrland har härom anfört:

Hovrätten vill livligt instämma i uttalandet att åklagaren i brottmål bör

i fråga örn såväl teoretiska som praktiska kvalifikationer vara motpartens, den

tilltalades, rättsbildade ombud fullt jämbördig. Detta är ett önskemål, som

ur rättskipningens och statens värdighets synpunkt redan nu ter sig självfallet;

det blir efter en rättegångsreform ej blott ett önskemål men ett trängande

krav. Hovrätten är emellertid böjd för att anse, att den angivna synpunkten

tillgodoses genom den utbildning för blivande landsfiskaler, som av de sakkunniga

föreslagits. Fullständig juris kandidatexamen lärer knappast vara

för ändamålet erforderlig. Å det område, brottmålsprocessen, varest åklagaren

och den tilltalades biträde mötas, synes en sålunda utbildad åklagare ingalunda

vara biträdet underlägsen. Från rent personliga egenskaper måste ju

bortses. Att biträdet möjligen avlagt fullständig juris kandidatexamen lärer,

vid jämförelse med åklagarens totala utbildning, i och för sig föga gagna

biträdet i brottmålsprocessen. Hänsyn måste för övrigt tagas till kravet att

utbildningstiden i sin helhet icke blir orimligt lång. Yad hovrätten nu anfört

förutsätter emellertid — och detta bör understrykas — att landsfiskalsaspiranten

i distriktsåklagarkursen bibringas ett fordringarna i juris kandidatexamen

fullt motsvarande kunskapsmått i de ämnen, i första hand straffrätt

och processrätt, som för hans blivande tjänst äro av betydelse, ävensom de

förkunskaper, som äro nödvändiga för att aspiranten skall kunna tillgodogöra

sig undervisningen i nämnda ämnen. Förslagets ståndpunkt i denna del synes

ej vara fullt klar. Det är möjligt att de sakkunniga icke tänkt sig så stora

kunskapsf ordringar.

Processlagberedningen har anfört, att beredningen till förslagets

fördelar räknade i främsta rummet den förbättrade utbildning och rekrytering

av landsfiskalskåren som förslaget skulle medföra samt att förslaget, ehuru

bland kompetensfordringarna icke upptagits juridisk examen, vore ägnat att

avsevärt stärka åklagarnas kompetens.

Svea hovrätt har yttrat bland annat:

Kompetensfordringarna innebära avsevärda skärpningar beträffande såväl

den praktiska som den teoretiska utbildningen. Hovrätten anser sig ej heller

böra förorda, att landsfiskalstjänsterna förbehållas jurister. För närvarande

är väl antalet årligen avlagda juris kandidatexamina i stigande och det synes

ej uteslutet, att dessa tjänster skulle kunna åtminstone åtskilliga år framåt

rekryteras uteslutande med aspiranter som avlagt sådan examen. För vinnande

av lämpligt urval bleve det emellertid härvid nödvändigt att vidtaga sådana

höjningar av de föreslagna lönebeloppen, som åtminstone för närvarande ej

torde kunna genomföras. Det synes därför tillrådligt att på föreslaget sätt

hålla banan öppen för aspiranter, som genomgått en särskild för ändamålet

anordnad utbildning. Örn, såsom förslaget innebär, denna utbildning i viss

utsträckning främjas genom ekonomiskt understöd, är det att hoppas, att väl

lämpade aspiranter skola i tillräckligt antal förskaffa sig sådan utbildning.

För ett begränsat antal dugande jurister kan banan även utan höjning av den

föreslagna landsfiskalslönen förväntas verka tilldragande med hänsyn till utsikterna

att vinna befordran till landsfogde.

Även justitiekanslersämbetet har — under framhållande dock av

den fullständiga juridiska utbildningens betydelse — tillstyrkt förslaget samt

har därvid anfört:

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Yad utbildningsfrågan angår har justitiekanslersämbetet tidigare accepterat

en distriktsåklagarkurs med begränsad juridisk utbildning och vill icke nu

komma med något yrkande i annan riktning. Detta bör val dock icke hindra

ämbetet att uttala den uppfattningen att ur åklagarväsendets synpunkt en

dylik begränsning i den juridiska utbildningen icke är önskvärd. För justitiekanslersämbetet

är emellertid icke främmande att juridisk examen i och för

sig icke garanterar en dugande åklagare och att, örn en åklagaraspirant skall

dels komplettera sin högskoleutbildning genom tjänstgöring vid domstolsväsendet

dels tjänstgöra hos olika åklagare dels ock genomgå särskild kurs för

sin polisutbildning, den sammanlagda utbildningstiden blir för lång för att

kunna regelmässigt fordras för distriktsåklagartjänst. I nuvarande läge anser

ämbetet de sakkunnigas förslag på denna punkt böra godtagas.

Några länsstyrelser hava vänt sig emot uttalandena, att allvarliga olägenheter

skulle vara förknippade med att anordna en specialutbildning sådan

som den föreslagna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län — som uttalat som

en förmodan, att det från landsfiskalshåll framförda önskemålet örn juris

kandidatexamen såsom kompetensvillkor mindre bottnade i en undervärdering

av den föreslagna fackexamen än i en strävan att ernå en fördelaktigare

löneplacering, som man trott sig kunna vinna örn en akademisk examen uppställdes

som kompetensvillkor — har härom anfört:

Det torde icke finnas någon anledning antaga, att den av de sakkunniga

föreslagna fackexamen kommer att visa sig mindre lämplig än andra fackexamina

i vårt land, vilka befunnits väl fylla sin uppgift. Det från landsfiskalshåll

anförda förhållandet, att en eller annan av dem, som avlagt ifrågavarande

fackexamen, sedermera kan befinnas olämplig för landsfiskalstiänst och då

icke har något gagn av sin examen, kan givetvis icke utgöra skälig anledning

att förkasta förslaget örn en sådan examen då övervägande skäl tala för en

dylik. Den anförda risken föreligger ju även inom andra områden, där specialutbildning

kräves, och man kan givetvis icke tillrättalägga en sådan utbildning

med tanke på dem, som kunna misslyckas. Gent emot kravet på juris kandidatexamen

som kompetensvillkor för landsfiskalstjänst får länsstyrelsen jämväl

åberopa att man — med den blygsamma löneplacering som kan ifrågakomma

för juridiskt utbildade innehavare av dessa sluttjänster — kan befara, att en

mängd mindre kvalificerade personer med juridisk examen, för vilka mera

givande förvärvsgrenar befunnits stängda, komma att rädda sig in på landsfiskalsbanan

och där nedlägga ett minimalt arbete och intresse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har som skäl mot juris kandidatexamen

anfört, bland annat, att ett uppställande av denna examen som

kompetensvillkor skulle försvåra övergången till den nya organisationen,

enär ett dylikt kompetensvillkor icke utan obillighet kunde fasthållas gentemot

nuvarande landsfiskalsaspiranter utan juridisk utbildning, vilka någon

mera avsevärd tid varit inne på banan.

De sakkunnigas uttalande, att den juridiska undervisningen i distriktsåklagarkursen

i huvudsak skall läggas på ett akademiskt plan, har föranlett

föreningen Sveriges landsfogdar att framställa ett förslag, att man

borde underlätta för dem som avlagt distriktsåklagarexamen att komplettera

sin utbildning med juris kandidatexamen. Föreningen har härom anfört:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke undervisningen i vissa juridiska

ämnen, såsom straffrätt, processrätt och förvaltningsrätt eventuellt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majds ''proposition nr 219.

även finansrätt, bör utvidgas därhän, att godkända betyg i dessa ämnen

erhålla samma giltighet som motsvarande betyg i juris kandidatexamen.

Onekligen skulle därigenom distriktsåklagarexamen erhålla ett väsentligt

större värde, varjämte möjligheter komme att öppnas för studiebegåvade

elever att med avsevärd besparing i fråga örn såväl tid som kostnader komplettera

den juridiska utbildningen genom avläggande av fullständig juridisk

examen.

Justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, två länsstyrelser,

två landsfogdar och styrelsen för statens polisskola

hava föreslagit, att den teoretiskt-juridiska utbildningen borde förläggas till

juridisk fakultet, lämpligen vid Stockholms högskola. Svea hovätt har

därvid anfört:

Den juridiska utbildningen skall hållas på ett akademiskt plan, vilket väl

lärer innebära, att undervisningen meddelas av lärare med kompetens till

akademisk undervisning. Sannolikt kommer genomförandet av denna tanke

att möta svårigheter. Dessa torde bliva lättare att övervinna, liksom garantierna

för undervisningens bibehållande på det akademiska planet ökas, örn

anordnandet av denna undervisning och examination hn förtros en juridisk

fakultet i stället för polisskolan.

Styrelsen för statens polisskola, vars yttrande åberopats även av

justitiekanslersämbetet, har anfört bland annat:

Det synes styrelsen tydligt, att med hänsyn till den teoretiska undervisning,

som skulle meddelas i juridiska ämnen, den uppgift de sakkunniga

tilltänkt statens polisskola är ganska främmande för dess hittillsvarande

verksamhet. Visserligen meddelas undervisning i flera juridiska ämnen vid

statens polisskola, men undervisningen är elementär och måste naturligen

även så vara i de klasser, skolan omfattar. Skulle akademisk undervisning

i den omfattning som här föreslagits meddelas vid statens polisskola, krävdes

för dess nöjaktiga bedrivande en rätt väsentlig omorganisation av skolan.

Då något närmare samband mellan å ena sidan den nuvarande undervisningen

och sättet för dess bedrivande samt å andra sidan den föreslagna

juridiska undervisningen genom universitetslärare icke synes föreligga, torde

en dylik omorganisation icke böra komma till stånd. Enligt styrelsens mening

är det vida naturligare att förevarande akademiska undervisning meddelas

vid en högskola. Styrelsen anser sig emellertid böra framhålla, att

tanken att sammanföra distriktsåklagaraspiranterna i en särskild utbildningskurs

samt att giva undervisningen en med hänsyn till aspiranternas blivande

verksamhet så praktisk inriktning som möjligt synes böra så långt ske kan

förverkligas. Skall en så omfattande juridisk kurs som den förevarande

kunna inhämtas på avsedd tid — vilket för övrigt synes styrelsen tvivelaktigt

— och skall kursen erhålla nödig praktisk inriktning, torde på sätt förslaget

innefattar fordras en starkare handledning av eleverna än som nu

lämnas de juris studerande. För åvägabringande av en dylik handledning

kan det bli nödvändigt att åtminstone i viss omfattning meddela undervisningen

för distriktsåklagaraspiranterna skild från annan undervisning. Ett

annat skäl som talar för ett sammanförande av aspiranterna till en kurs är

önskvärdheten att kunna så tillförlitligt och enhetligt som möjligt bedöma

aspiranternas kunskaper. Då den polistekniska kursen bör meddelas vid

statens polisskola, bör den juridiska kursen förläggas till Stockholm. Vad

angår den polistekniska delen av kursen föranleder de sakkunnigas förslag

ingen erinran.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Riksräkenskapsverket har mot den av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanen

anmärkt, att däri icke intagits någon undervisning i kamerala

göromål.

De sakkunnigas förslag att man som grundläggande kompetensvillkor för

tillträde till landsfiskalsbanan borde uppställa avläggandet av studentexamen

eller inhämtandet av däremot svarande kunskapsmått — med möjlighet dock

till dispens — har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden

med undantag av ett. Statskontoret har sålunda ansett, att realexamen

vore tillräcklig. Två ledamöter av 1936 års lönekommitté, nämligen

herrar O. Andersson i Malmö och A. L. Hansson i Rubbestad, hava även

uttalat sig mot studentexamen.

Den föreslagna rekryteringsgången har i flera yttranden betecknats såsom

väl avvägd och lämpad att avhjälpa flera av de brister, som äro förenade

med den nuvarande rekryteringen. Dylika uttalanden hava gjorts av bland

andra fyra länsstyrelser, två landsfogdar samt föreningen Sveriges

extra landsstatstjänstemän. Föreningen har uttalat, att förslaget

örn rekryteringen till fullo överensstämde med de önskemål, som landsfiskalsaspiranterna

sedan länge hyst.

Den centrala antagningen av aspiranter har allmänt betecknats såsom ett

mycket gott förslag till avhjälpande av rekryteringens brister. Endast statskontoret

har ansett, att rekryteringen kunde ske genom länsstyrelserna;

blott elevantagningen till distriktsåklagarkursen behövde enligt ämbetsverkets

mening ske centralt.

Beträffande den föreslagna antagningsnämndens sammansättning hava vissa

önskemål framförts. Svea hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar

och två häradshövdingar hava yrkat, att nämnden borde förstärkas

med en domare. Föreningen Sveriges landsfiskaler har krävt,

att en landsfiskal skulle vara ledamot av nämnden. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län har framhållit såsom önskvärt, att nämnden för undvikande av

risken av ett ensidigt gynnande av aspiranter från vissa delar av landet vore

så sammansatt att olika län representerades.

Justitiekanslersämbetet har förklarat sig icke hava något att erinra

emot de av utredningen föreslagna nya uppgifterna för ämbetet, men har

framhållit, att en förstärkning av personalbeståndet hos ämbetet därvid bleve

erforderlig.

Detaljerinringar mot förslagets innehåll i fråga örn rekryteringsgången

hava framställts i några yttranden. Svenska polisförbundet har ansett,

att man borde fordra mera polisutbildning av aspiranterna. Föreningen

Sveriges landsfogdar och landsfogdarna i tre län hava ifrågasatt, örn

icke viss tjänstgöring såsom fjärdingsman borde krävas. Föreningen har

alternativt föreslagit viss tids tjänstgöring vid statspolisen. Länsstyrelsen

i Värmlands län har funnit provtjänstgöringen alltför omständlig och

splittrad samt har ansett, att den kunde fullgöras helt antingen hos lands
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

fiskal eller hos landsfogde. Länsstyrelsen i Västmanlands län och landsfogden

i Värmlands län hava ansett tjänstgöringstiden hos landsfiskal

kunna förkortas; i sådant hänseende har länsstyrelsen föreslagit en begränsning

till sex månader. Svea hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar

hava funnit åklagar synpunkterna mindre väl tillgodosedda och

hava föreslagit en särskild Alci a g ar pr övning vid underrätt. Hovrätten har

därvid anfört:

Vad särskilt angår utbildningen för åklagarkallet och prövningen av

aspiranternas lämplighet därför, kan ifrågasättas, huruvida icke aspiranterna

borde efter den teoretiska utbildningens slut under någon tid tjänstgöra såsom

åklagare vid underrätt som av vederbörande hovrätt funnits lämpad för

sådan provtjänstgöring. Efter denna tjänstgöring borde antagningsnämnden

hava att ånyo pröva frågan örn aspirantens lämplighet med särskild hänsyn

till hans blivande uppgifter såsom åklagare. En sådan anordning, som

skulle ansluta sig till vad numera gäller örn prövningen av domaraspiranter,

synes ägnad att skapa ökad trygghet för att de särskilt efter rättegångsreformens

genomförande mycket krävande åklagargöromålen komme i mera

kompetenta händer.

För ernående av en bättre prövning av aspirantens fallenhet som åklagare

har av landsfogden i Värmlands län föreslagits, att provtjänstgöringen

hos landsfogde skulle äga rum först efter det aspiranten genomgått deD

teoretiska utbildningen.

Landsfogden i Södermanlands län har för aspiranter med juris

kandidatexamen och tingsmeriter föreslagit en höjning av den för intagning

å banan föreslagna åldersgränsen av 28 år. För dylika aspiranter skulle

medgivas en ytterligare förkortning av den praktiska provtjänstgöringen

och polistjänstgöringen.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna örn villkoren för behörighet till landsfiskalsbefattning

och örn rekryteringsgången utgöra en huvudpunkt i förslaget.

I fråga örn behörighetsvillkoren innebär förslaget en avsevärd skärpning

i förhållande till vad nu gäller. Detta anser jag vara ofrånkomligt med

hänsyn till arten och omfattningen av landsfiskalernas nuvarande och blivande

arbetsuppgifter. Skärpningen avser dels villkoren för inträdet på

landsfiskalsbanan, i vilket hänseende som huvudregel uppställts krav på avlagd

studentexamen, dels kraven på den egentliga fackutbildningen. De

sakkunniga hava diskuterat frågan, huruvida i sistnämnda hänseende borde

krävas juris kandidatexamen, eller örn man borde anordna en för landsfiskalerna

och övriga distriktsåklagare avpassad specialutbildning. De sakkunnigas

val av den senare linjen anser jag vara den under nuvarande förhållanden

bästa lösningen. De på landsfiskalerna ankommande göromålen

äro visserligen i och för sig av den kvalificerade beskaffenheten, att juris

kandidatexamen med hänsyn därtill skulle vara av stort värde för befattningshavarna.

Emellertid torde man icke kunna påräkna, att landsfiskalstjänsterna,

även örn juris kandidatexamen kräves, kunna i lönehänseende

erhålla en så gynnsam placering, att denna kunde uppväga den dyrbara

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

utbildningen. Av landsfiskalstjänsternas jämförelsevis stora antal, i förening

med vad nu sagts örn löneplaceringen, torde även följa, att det

skulle möta betydande svårigheter att ernå en tillfredsställande rekrytering,

örn man av aspiranterna krävde juris kandidatexamen. Det skulle vara

mycket beklagligt, örn sådana jurister, som misslyckats på andra banor och

för vilka landsfiskalsbanan på grund av mindre hård konkurrens blivit sista

resursen, bomme att söka landsfiskalstjänst. En sådan utveckling vore

emellertid i hög grad sannolik, om landsfiskalstjänsterna gjordes till juristtjänster.

Man synes mig desto hellre kunna frångå kravet på juris kandidatexamen,

som denna ingalunda torde vara nödvändig för landsfiskalerna för att de

skola kunna på ett fullt tillfredsställande sätt sköta de på dem ankommande

göromålen. Det har i diskussionen på denna punkt särskilt gjorts gällande,

att landsfiskalerna icke skulle kunna vara fullgoda åklagare, örn de icke hade

fullständig juridisk utbildning. Man har framhållit, att det blivit allt vanligare,

att svarandena i brottmål anlitade rättsbildade biträden, och att det

icke vore staten värdigt, att den tjänsteman, som hade att i rättegången

hävda statens straffanspråk, vore med hänsyn till utbildningen svarandepartens

biträde underlägsen. Kravet på åklagarens jämbördighet med svarandens

biträde anser jag fullt befogat, men jag anser, att man härvid måste

taga i betraktande även åklagarens polistekniska utbildning. Man lärer ingalunda

kunna göra gällande — och detta har även framhållits i yttrandena

över betänkandet — att en åklagare med den utbildning han enligt förslaget

avses skola erhålla är den tilltalades rättsbildade biträde underlägsen inom

det område, där de mötas, nämligen straffprocessen.

Det är emellertid uppenbart, att det är av mycket stor betydelse, huru

denna särskilda distriktsåklagarutbildning anordnas. De sakkunniga hava

vid betänkandet fogat ett förslag till undervisningsplan (Bil. XXI, sid.

335—337) som jag, utan att här vilja ingå i detaljer, finner väl avvägt.

De däri angivna kursfordringarna äro så pass omfattande, att stora krav

måste ställas såväl på eleverna som på lärarna och undervisningens anordnande,

örn allt skall kunna medhinnas inom den angivna tiden. För att

ernå detta hava de sakkunniga föreslagit, att undervisningen skulle förläggas

till en särskild avdelning vid statens polisskola. Skolans styrelse har

emellertid förklarat, att den föreslagna undervisningen — vad dess juridiska

del anginge — vore så artskild från den övriga undervisning, som meddelades

vid skolan, att det icke vore möjligt att förlägga den dit utan att

skolan omorganiserades, vilket ur andra synpunkter syntes mindre önskvärt.

Styrelsen har därför föreslagit, att den juridiska undervisningen i stället

borde förläggas till Stockholms högskola. Även i andra remissyttranden

hava yrkanden framställts om undervisningens förläggande till juridisk

fakultet, därvid man framhållit, att det vid en sådan ordning skulle bliva

lättare att erhålla kompetenta lärarkrafter och bibehålla undervisningen på

ett akademiskt plan. Vad sålunda i yttrandena framhållits synes mig värt

att taga i noggrant övervägande. Jag vill därför föreslå, att frågan, huru
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr 219.

vida den juridiska undervisningen skall förläggas till polisskolan eller till

juridisk fakultet, göres till föremål för fortsatt utredning. Något behov av

att nu bestämma sig för endera linjen föreligger icke. Det synes mig dock

klart, att även örn det skulle visa sig lämpligast att följa det senare alternativet,

distriktsåklagareleverna dock böra sammanföras till en särskild utbildningsavdelning

för att man skall kunna bibehålla de fördelar de sakkunniga

avsett att vinna genom utbildningens koncentrering till polisskolan.

Av det plan, på vilket den teoretiska undervisningen skall läggas, torde

följa, att man måste uppställa krav på studentexamen eller däremot svarande

kunskapsmått för tillträde till densamma. Dispens härifrån bör givetvis

kunna lämnas, då skäl därtill föreligga.

För att ernå en tillfredsställande rekrytering av landsfiskalstjänsterna är

det icke tillräckligt att uppställa lämpligt avvägda kompetensfordringar.

Man måste även tillse, att såvitt möjligt endast för distriktsåklagartjänst

väl lämpade aspiranter inkomma på banan, och att dessa under en icke

alltför kort tid av praktisk tjänstgöring bliva noggrant prövade. Yad de

sakkunniga i dessa delar föreslagit finner jag mig kunna biträda. Möjligen

skulle det vara önskvärt, örn aspiranterna, såsom i vissa av remissyttrandena

påyrkats, underginge ytterligare prövning vid underrätt, avseende deras förmåga

och lämplighet såsom åklagare. Då det emellertid skulle vara fara

värt att aspiranternas provtjänstgöring därigenom förlängdes alltför mycket,

kan jag icke förorda att även en dylik särskild domstolsprövning bör krävas.

Den omständigheten, att man icke bör uppställa juris kandidatexamen

såsom villkor för behörighet till landsfiskalstjänst, bör givetvis icke medföra,

att banan icke bör stå öppen även för dem, vilka efter avlagd juris

kandidatexamen vilja söka sig dit, eventuellt i avsikt att så småningom

vinna befordran till landsfogdebefattning eller till tjänst såsom stadsfiskal

i större stad. Även för dessa aspiranter vidkommande måste intagningen

på banan regleras på samma sätt som föreskrives för övriga. De måste

underkasta sig praktisk provtjänstgöring samt utbildning i de ämnen,

vilka icke omfattas av juris kandidatexamen men ingå i distriktsåklagarundervisningen.

De sakkunnigas förslag i dessa delar finner jag väl avvägt.

Landsfiskalernas avlöning.

De sakkunnigas förslag.

Landsfiskalerna föreslås skola i avlöningshänseende erhålla en förmånligare

ställning än den de för närvarande intaga. Förslaget innebär i denna

del, att det civila avlöningsreglementet skall göras tillämpligt å landsfiskalstjänsterna.

Löneregleringen skall förenas med en indragning av samtliga

till landsfiskalerna nu utgående sportler samt med en begränsning av landsfiskalernas

rätt till bisysslor.

Beträffande begränsningen av rätten till bisysslor må följande nämnas.

Enligt civila avlöningsreglementet 4 § 1 mom. må med tjänst som avses

i reglementet icke förenas annan ordinarie befattning, befattning å extra

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 219.

stat eller extra ordinarie befattning i statens tjänst eller därmed jämförlig

kommunal befattning, så framt icke Kungl. Maj:t oell riksdagen beträffande

viss tjänst annorlunda beslutat. Därjämte gäller enligt 2 mom. samma paragraf

att utan tillstånd av Kungl. Majit eller, vad angår tjänsteman tillhörande

någon av lönegrupperna A 1—27, av den myndighet, varunder han

lyder, tjänsteman ej heller må åtaga sig

uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening

eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,

handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller

vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte;

befattning såsom tjänsteman hos verk, bolag, förening eller inrättning,

som nyss sagts; eller

annan tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag.

Sådant tillstånd må beviljas endast för så vitt uppdraget eller befattningen

prövas icke inverka hinderligt för utövandet av den ordinarie tjänsten.

Dessa bestämmelser örn inskränkningar i rätten till förening av tjänster

samt till bisysslor bliva utan vidare gällande även för landsfiskalerna, genom

att det civila avlöningsreglementet göres tillämpligt å dem.

I anslutning till de för landsfogdarna gällande bestämmelserna bär

emellertid ansetts böra jämväl stadgas förbud för landsfiskal att åtaga sig

uppdrag

att själv eller genom annan förrätta auktioner;

att vara förvaltare i konkurs; samt

att vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde annorledes

än i samband med utförande av tjänstetalan och där det kan ske utan eftersättande

av landsfiskalen åvilande tjänsteplikter.

Dessutom skall det vara landsfiskal förbjudet att bedriva advokatverksamhet

eller inkasseringsrörelse. Örn landsfiskal åtager sig att vara enskild

parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde, då så är medgivet, skall han

icke äga betinga sig eller mottaga gottgörelse för detsamma.

Bestämmelserna avvika från de beträffande landsfogde utfärdade däri, att

det icke skall föreligga hinder för landsfiskal att mottaga förordnande som

rättens ombudsman i konkurs. Detta medgivande har gjorts med hänsyn

till att det på en del håll eljest skulle bliva omöjligt att erhålla kompetent

person för dylika förordnanden. Den samtidigt föreslagna överflyttningen

av samtliga konkursbrott från distriktsåklagares till landsfogdes åtalsområde

avser att undanröja risken för att landsfiskals sysslande i konkurser

skall komma i kollision med hans plikter som allmän åklagare. Av hänsyn

till allmänhetens intresse av att möjligheterna att erhålla erforderligt biträde

i rättsliga angelägenheter icke bliva för begränsade, skola dispenser kunna

givas från förbudet för landsfiskal att annat än under de angivna förutsättningarna

vara enskild parts rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Dispensrätten

skall tillkomma justitiekanslersämbetet, efter samråd med länsstyrelsen.

Dispens skall kunna givas också från förbudet att vara förvaltare i

konkurs.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219. 52o 40 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Landsfiskalerna skola erhålla ersättning av statsmedel för erforderliga utgifter

i tjänsten.

Behovet av biträdeshjälp skall tillgodoses genom statsanställda landsfiskalsassistenter

och skrivbiträden. I vissa distrikt skall emellertid, enligt

de sakkunnigas organisationsplan, icke anställas någon assistent eller något

skrivbiträde, emedan behov icke kan beräknas komma att föreligga av ständigt

tjänstebiträde åt landsfiskalen. I dylika distrikt kan emellertid tidvis

uppkomma behov av tillfällig skrivhjälp) som måste tillgodoses. I flera av

de distrikt, där tjänstebiträden ständigt skola finnas, har biträdestilldelningen

avpassats så, att landsfiskalen är hänvisad till tillfällig skrivhjälp för

att kunna möta under vissa tider av året regelbundet inträdande ökning

av arbetsbördan. Behov av tillfällig skrivhjälp kan givetvis även uppkomma

på grund av att det normala arbetet i ett distrikt förryckes genom någon

särskilt omfattande och arbetskrävande brottsutredning eller dylikt. Kostnaden

för tillfällig skrivhjälp skall lika väl som kostnaden för de fasta

tjänstebiträdena bestridas av statsmedel. Det skall ankomma på länsstyrelserna

att avgöra i vilka fall och till vilket belopp ersättning för tillfällig

skrivhjälp skall utgå till landsfiskalerna. Erforderliga anslag härför skola

ställas till länsstyrelsernas förfogande.

Det skall av praktiska skäl ankomma på befattningshavaren att anskaffa

erforderlig tjänstelokal jämte därtill hörande möbler med undantag av kassaskåp

samt att ombesörja lokalens uppvärmning, belysning och städning.

För de kostnader befattningshavaren har att vidkännas skall utgå ersättning

av statsmedel i form av ett särskilt lokalbidrag. Beloppet av bidraget skall

bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till lokalbehovet och hyreskostnaderna

i orten. Av Kungl. Majit skola fastställas vissa allmänna grunder för

beräkningen, innefattande även ett angivande av huru många rum som normalt

anses erforderliga för landsfiskalskontor i distrikt av de olika organisationstyperna.

Det skall även ankomma på länsstyrelserna att tillse, att

landsfiskalerna hålla med hänsyn till tjänstens krav i olika hänseenden tillfredsställande

kontorslokaler.

Övriga förvaltningskostnader, såsom utgifter för inköp och underhåll av erforderliga

kontorsmaskiner och stämplar m. m. samt för skrivmaterialier

ävensom för inbindning av föreskrivna diarier och andra handlingar, skola

direkt bestridas av statsverket från anslag som disponeras av länsstyrelserna.

Före varje budgetår skall landsfiskal å tid som bestämmes av länsstyrelsen

insända förslag till omkostnadsstat för budgetåret. Dessa förslag skola av

länsstyrelserna granskas samt tjäna länsstyrelserna till ledning vid deras

framställning örn anslag för ändamålet. Anskaffandet av erforderliga förnödenheter

skall ankomma på landsfiskalerna själva, där ej länsstyrelserna finna skäl

föreligga att verkställa centrala upphandlingar. För bestridande av ifrågavarande

förvaltningsutgifter skola landsfiskalerna vara berättigade att erhålla

lämpligt avpassade förskott mot halvårsvis skeende redovisning.

A landsfiskalskontoren nu använda kontorsmaskiner skola på begäran av

vederbörande av statsverket inlösas efter värdering.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 67

Nu gällande bestämmelser örn landsfiskals skyldighet att hava rikstelefonförbindelse

till sin tjänstelokal och sin bostad skola bibehållas.

(fällande bestämmelser örn landsfiskals rätt till ersättning för resa i tjänsten

skola upphävas och landsfiskal tillerkännas rätt till ersättning för samtliga

tjänsteresor. Vid resa i och för tjänsten skall landsfiskal äga rätt att åtnjuta

traktamentsersättning. Såväl resekostnads- som traktamentsersättning

skall utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet.

För att statsverkets utgifter skola i görligaste mån begränsas, skall

emellertid beloppet av traktamentsersättningen sättas något under vad som

eljest skulle följa av resereglementets bestämmelser. Dylik reducering av traktamentsersättningen

har förut genomförts för åtskilliga grupper av tjänstemän,

vilka i likhet med landsfiskalerna hava att ofta företaga resor i tjänsten,

bland annat landsfogdarna. Traktamentsersättningen skall sålunda — oavsett

löneplaceringen av de olika landsfiskalstjänsterna — utgå med 8 kronor för dag

och 5 kronor för natt eller tillhopa 13 kronor för dygn. Därest högst sex

timmar tagits i anspråk för resa eller förrättning, skall traktamentsersättning

icke utgå.

Aven beträffande rätten till resekostnadsersättning skall en viss begränsgälla.

Enligt allmänna resereglementet utgår resekostnadsersättning

så snart våglängden överstiger en kilometer. Med bibehållande av nu för

landsfiskalerna gällande begränsning i rätten till resekostnadsersättning skall

emellertid föreskrivas, att dylik ersättning icke skall utgå för resa, med

mindre våglängden, beräknad på sätt i allmänna resereglementet sägs, utgör

minst tre kilometer.

Landsfiskalernas reseräkningar skola underkastas granskning av vederbörande

landsfogde ur synpunkten av resornas ändamålsenlighet och planmässiga

anordnande.

Landsfiskalsbefattningarna skola enligt förslaget placeras i tre olika lönegrader^

nämligen A 22, A 23 och A 24, på så sätt att de flesta tjänsterna

eller 3o8 stycken komma att tillhöra den lägre lönegraden, 45 tjänster lönegraden

A 23 samt 6 tjänster lönegraden A 24. Vid avvägningen av lönegradsplaceringen

hava de sakkunniga tagit hänsyn till, bland annat, arten

av de på landsfiskalerna ankommande göromålen, de skärpta kompetensbestämmelserna,

nu gällande lönebestämmelser för befattningshavare i länsstyrelser

och inom andra förvaltningsområden samt uppbördskommitténs

förslag till lönereglering för häradsskrivare. I fråga örn detaljerna i lönegradsplaceringen

torde få hänvisas till betänkandet, Bil. XVIII, sid. 323—32G.

I samband med genomförandet av löneregleringen föreslås samtliga återstående

lönéboställen skola indragas till kronan.

Landsfiskalernas pensionsålder föreslås med hänsyn till de särskilda krav

som landsfiskalstjänsten ställer på befattningshavarnas fysiska rörlighet fastställd

till 63 år eller två år under såväl den nuvarande pensionsåldern som

den pensionsålder som, därest inga särbestämmelser gåves, skulle följa av

de föreslagna lönebestämmelserna.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Yttranden över förslaget.

Utredningens förslag om indragning av alla till landsfiskalerna utgående

sportler har tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden som berört frågan.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har emellertid anfört, att i fråga

örn indrivning sprovisionen meningarna kunde vara delade rörande lämpligheten

av dess slopande. Länsstyrelsen har härom anfört:

Provisionsandelen torde — utom det att den i vissa fall kan uppgå till

betydande belopp — kunna sägas vara en sporre för åstadkommande av

ett gott indrivningsresultat. Då emellertid för indrivningen i de flesta fall

torde anlitas fjärdingsmän eller särskilda exekutionsbiträde^ vilka alltjämt

förutsättas skola äga rätt uppbära särskild indrivningsavgift, och landsfiskalernas

verksamhet i fråga örn indrivningen huvudsakligen är av ledande

och kontrollerande natur, synes enligt länsstyrelsens förmenande skäl icke

förefinnas för att i fråga örn indrivningsprovisionen frångå den genomgående

tendensen att vid löneregleringar avskaffa alla extra inkomster i tjänsten.

Förutsättningen härför är emellertid, att staten åtager sig att bestrida landsfiskalernas

utgifter i tjänsten såsom omkostnader för nödiga tjänstebiträden,

kontorslokaler m. m. och övriga förvaltningskostnader, vilka omkostnader

landsfiskalerna nu i stor utsträckning få själva bestrida med i tjänsten inflytande

extra inkomster.

Utredningens förslag örn förbud för landsfiskal att vid sidan av tjänsten

utöva vissa bisysslor har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande

antalet yttranden. I de fall, då ändringar påkallats i förslaget, hava

ändringsyrkandena endast gått ut på smärre jämkningar.

De sakkunnigas förslag att landsfiskal skall äga mottaga förordnande som

rättens ombudsman i konkurs har avstyrkts av landsfogden i Kristianstads

län. Även Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt lämpligheten

härav. Å andra sidan har hovrätten över Skåne och Blekinge velat

medgiva landsfiskalerna rätt att mottaga förordnanden även som interimsförvaltare.

I fråga örn förbudet för landsfiskal att bedriva advokatverksamhet hava i

vissa yttranden påfordrats strängare begränsningar än de sakkunnigas förslag

ansetts innebära. Statskontoret har föreslagit, att förbudet mot att

bedriva advokatverksamhet borde avse även icke yrkesmässig advokatverksamhet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att svårigheterna att

avgöra, vilken konsulterande verksamhet som vore yrkesmässig och vilken

som icke vore det, borde leda till att all konsulterande advokatverksamhet

förbjödes; dock borde dispenser kunna meddelas till förhindrande av olägenheter

för allmänheten. Föreningen Sveriges landsfogdar och landsfogden

i Jönköpings län hava föreslagit införande av en föreskrift, att

landsfiskal icke skall äga mot ersättning tillhandagå någon med råd eller anvisningar

i ärende, varmed han å tjänstens vägnar kan komma att taga befattning.

Å andra sidan har det framhållits, att det icke vore önskvärt att inskränkningarna

i landsfiskalernas rätt till bisysslor bleve alltför omfattande. Länsstyrelsen

i Västmanlands län har sålunda anfört bland annat:

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Då det torde få anses vara av visst värde för allmänheten att äga tillgång

till kvalificerat och billigt biträde för upprättandet av legala handlingar, torde

detta slag av verksamhet icke förbjudas landsfiskalerna. De ärenden, som

härmed åsyftas, skulle då kunna inskränkas till sådana, som i domstolarna

behandlas under benämningen »sugpapper». Genom sysslande med dessa

får landsfiskalen dock tillfälle vidmakthålla sina en gång förvärvade kunskaper

på detta område.

Sveriges advokatsamfund har påyrkat, att bestämmelserna örn att

dispens skall kunna givas från de föreslagna förbuden skulle utgå, under

motivering, att advokatväsendet numera nått sådan utveckling, att dylika

dispenser icke längre vore erforderliga ur synpunkten av allmänhetens intresse

av att hava lätt tillgång till biträdeshjälp i juridiska angelägenheter.

De sakkunnigas förslag i fråga om ersättning åt landsfiskalerna för utgifter

i tjänsten har på huvudpunkterna lämnats utan erinran i samtliga

yttranden.

Föreningen Sveriges landsfiskaler har med anledning av utformningen

av förslaget beträffande ersättning för kontorslokaler m. m. anfört:

För att lönen skall bliva en verklig nettolön erfordras emellertid, att

landsfiskalerna beredas full gottgörelse för alla utgifter i tjänsten. Ett mer

eller mindre godtyckligt, till siffran fixerat förvaltningsbidrag kan icke godtagas

såsom en rimlig lösning av denna fråga, utan varje befattningshavare

bör mot företeende av behörig verifikation berättigas utbekomma ersättning

för varje åsamkad utgift i tjänsten. Endast då tjänstelokal upplåtes i egen

fastighet eller vid bestämmande av vederlag för tillhandahållande av möbler

och kontorsmaskiner etc., bör uppskattningsmetoden komma till användning.

Statskontoret har gjort erinringar emot att ersättningen för kontorslokaler

m. m. å den ena samt för övriga förvaltningskostnader å den andra sidan

föreslagits skola utgå efter olika principer samt yrkat, att samtliga kostnader

skulle ersättas endast i den mån de kunde styrkas och läge inom vissa

maximibelopp.

Förslaget örn ersättning för tjänsteresor har föranlett några detaljerinringar.

Den föreslagna begränsningen av ersättningen att gälla endast resor nied en

väglängd av minst tre kilometer har avstyrkts av statskontoret (under

förutsättning att statskontorets förslag örn ytterligare beskärning av traktamentsersättningarna

vunne bifall), fem länsstyrelser, fyra landsfogdar

och föreningen Sveriges landsfiskaler. Det har härvid framhållits, dels

att begränsningen skulle vara till hinder för landsfiskalernas polisverksamhet,

dels att det icke funnes något skäl att på denna punkt sätta landsfiskalerna

i en särställning, dels ock att de besparingar man skulle kunna

göra för statsverket genom begränsningen vore obetydliga.

Statskontoret har påyrkat en ytterligare beskiirning av traktamentsersättningarna

till 5 kronor för dag och 3 kronor för natt eller för dygn tillhopa

8 kronor. Itiksräkenskapsverket har föreslagit, att beloppen skulle utgöra

6 kronor för dag och 4 kronor för natt eller för dygn 10 kronor. Å

andra sidan har landsfogden i Kalmar län yrkat, att ersättningarna icke

borde beskäras så hårt som de sakkunniga föreslagit.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Som en besparingsåtgärd hava riksräkenskapsverket och allmänna

lönenämnden föreslagit, att kilometerpenningar icke skulle utgå, därvid

nämnden åberopat för vägingenjörer m. fl. gällande bestämmelser. Länsstyrelsen

i Västmanlands län har velat ifrågasätta, örn icke till prövning

borde upptagas, att staten lämnade landsfiskalerna bidrag till hållande av

bil, avseende exempelvis de fasta kostnaderna skatt, försäkring, garage m. m.

Länsstyrelsen har anfört, att då ett sådant bidrag givetvis skulle medföra,

att ersättning för tillryggalagda väglängder sattes väsentligt lägre än enligt

allmänna resereglementet, det kunde tänkas, att ett sådant bidragssystem

komme att visa sig fördelaktigt för statsverket.

Förslaget örn landsfiskalstjänsternas differentiering i lönehänseende har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Allmänna

lönenämnden har förordat en differentiering men har icke velat åstadkomma

denna genom tjänsternas placering i olika lönegrader. I stället hava för de

större och mera svårskötta eller eljest särskilt arbetstyngda distrikten föreslagits

särskilda tillägg å motsvarande belopp. Lönenämnden har därvid

anfört bland annat:

En differentiering genom befattningarnas placering i olika lönegrader

synes lönenämnden mindre lämplig med hänsyn dels till densammas inverkan

på befordringsgången, dels ock därtill, att en sådan anordning skulle

komma att medföra differentiering av landsfiskalernas pensionsförhållanden.

Genom befattningarnas placering i olika lönegrader skulle jämväl svårigheter

kunna uppstå att, för den händelse det av olika skäl eljest skulle befinnas

lämpligt, flytta en landsfiskal från ett av de större distrikten till ett

mindre. Lönenämnden vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att den

omständigheten, att riksdagen icke införde avlöningstillägg för landsfogdebefattningarna

utan i stället hänförde dem till olika lönegrader, knappast

kan tolkas därhän, att riksdagen därigenom i princip skulle hava tagit ställning

mot differentiering genom lönetillägg. Förhållandet var nämligen det,

att samtliga landsfogdar utom en genom riksdagens beslut erhöllo samma

löneställning. Att för dylikt fall åstadkomma differentieringen genom särskilda

lönetillägg kunde självfallet icke komma i fråga. Erinras må ock, att

särskilda avlöningstillägg utgå till, bland andra, landssekreterare och landskamrerare

samt vissa jägmästare.

1936 års lönekommitté, som anslutit sig till de sakkunnigas förslag i

denna del, har anfört:

Med avseende å den differentiering av löneställningen för landsfiskaler i

olika distrikt, som i betänkandet föreslagits och som torde vara påkallad

med hänsyn till ofrånkomliga skiljaktigheter i arbetsbörda och svårskötthet

olika landsfiskalsdistrikt emellan, kan givetvis tvekan råda, huruvida denna

differentiering bör komma till stånd genom befattningarnas fördelning på

skilda lönegrader, såsom i förslaget förutsättes, eller genom tillskapande av

särskilda tilläggsarvoden för landsfiskaler i vissa större och mera arbetskrävande

distrikt. Inom statsförvaltningen i övrigt hava för åstadkommande

av en dylik differentiering båda metoderna kommit till användning. Hålunda

har exempelvis systemet med lönetillägg använts för differentiering

av löneställningen för revirförvaltare vid domänverket, under det att placering

i olika lönegrader kommit i tillämpning beträffande kommunikationsverkens

föreståndare för trafikanstalter. Även örn anordningen med sär
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majlis proposition nr 219.

skilda lönetillägg ur vissa synpunkter, t. ex. ökade möjligheter till förflyttning

av personal, kan sägas innebära fördelar, finner dock lönekommittén

övervägande skäl i detta fall tala för det i betänkandet förordade förslaget

om uppdelning på olika lönegrader, vilket förslag bland annat skulle medföra

en differentiering även av pensionsförmånen.

Mot en differentiering liava uttalat sig statskontoret, tre länsstyrelser

och två landsfogdar. Statskontoret har erinrat örn att riksdagen

ställt sig avvisande till förslaget örn differentiering av landsfogdetjänsterna.

Man har såsom skäl mot lönedifferentiering även anfört, att det ökade

arbetet i de större distrikten bleve kompenserat av den rikligare biträdestilldelningen.

I fråga örn lönegradsplaceringen har ett stort antal olika yrkanden framställts.

Till utredningens förslag örn placering av landsfiskalstjänsterna i lönegraderna

A 22—A 24 hava anslutit sig bland andra fyra länsstyrelser,

två landsfogdar och 1936 års lönekommitté ävensom — reellt — allmänna

lönenämnden. Riksräkenskapsverket har icke haft något att erinra

mot att de landsfiskaler, som komme att fylla de skärpta kompetensfordringarna,

erliölle den föreslagna lönegradsplaceringen. Övriga landsfiskaler

borde däremot enligt ämbetsverkets mening icke placeras högre än i lönegraden

A 21, dock med rätt för Kungl. Majit att undantagsvis, då särskilda

skäl förelåge, placera sådan landsfiskal i de för landsfiskaler med den högre

kompetensen avsedda lönegraderna.

Svea hovrätt har ansett de föreslagna lönerna knappt utmätta men har

icke velat framställa yrkande örn höjning. Sveriges advokatsamfund har

föreslagit en höjning utan att dock precisera yrkandet.

En genomgående höjning med en lönegrad — alltså till lönegraderna

A 23—A 25—har föreslagits av fyra länsstyrelser, sju landsfogdar samt

föreningen Sveriges landsfogdar. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har såsom skäl för en dylik placering anfört:

Det kan för jämförelsens skull anmärkas, att länsnotarie av första klass

är placerad i lönegrad A 24, alltså två grader högre än vad de sakkunniga

föreslagit för landsfiskalerna i det stora övervägande antalet landsfiskalsdistrikt,

och att uppbördskommittén föreslagit liäradsskrivarnas placering i

sistnämnda lönegrad. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen,

att på landsfiskalerna ställas större krav i fråga örn självständigt omdöme

än på en förste länsnotarie eller en häradsskrivare, och den omständigheten,

att landsfiskalernas möjligheter till bisysslor genom förslaget i hög grad

beskurits, synes ock tala för en jämförelsevis hög löneplacering. Vill man

emellertid med avseende å länsnotariernas och liäradsskrivarnas högre teoretiska

utbildning i jämförelse med landsfiskalerna icke taga steget fullt ut

och i lönehänseende likställa dessa tre kategorier av tjänstemän, torde i

allt fall landsfiskalerna icke böra placeras lägre än i 23—25:e lönegraden.

Ytterligare två länsstyrelser och en landsfogde hava föreslagit, att

flertalet landsfiskaler skulle placeras i lönegraden A 23, men hava påyrkat

en differentiering på två eller fyra lönegrader.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

För landsfiskalernas placering i lönegraden A 24 hava uttalat sig bland

andra justitiekanslersämbetet (åtminstone för de nya landsfiskalerna),

fem länsstyrelser och tre landsfogdar. Länsstyrelsen i Södermanlands

län har såsom motivering för denna lönesättning anfört bland annat:

Uppbördskommitténs förslag angående häradsskrivarnas placering i lönegraden

A 24 synes snarare vara ett argument för än emot landsfiskalernas

hänförande till samma lönegrad. De landsfiskalerna åliggande uppgifterna

som polischefer och åklagare måste nämligen anses minst lika betydelsefulla

och maktpåliggande som de göromål, som enligt uppbördskommitténs

förslag skulle komma att åvila häradsskrivarna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Då de sakkunniga ansett, att landsfiskalerna icke böra placeras i högre

lönegrad än A 22, synas de hava fäst avgörande vikt vid det förhållandet,

att juris kandidatexamen icke uppställts som kompetensvillkor. Emellertid

bör beaktas, att landsfiskalsaspiranterna enligt förslaget skola genomgå en

utbildningskurs på två och ett halvt år, avsedd att bibringa dem dels teoretisk

juridisk utbildning, vilken i vissa ämnen skall motsvara fordringarna

för juris kandidatexamen, och dels polisteknisk utbildning. Men hänsyn härtill

förefaller det länsstyrelsen som örn de blivande landsfiskalernas teoretiska

underbyggnad icke skulle komma att avsevärt understiga den som vinnes

genom juris kandidatexamen. Det må framhållas att landsfiskalerna intaga

en mycket betydelsefull ställning i förvaltningen. Såsom åklagare äro de

satta att övervaka lagars och författningars efterlevnad. Härutinnan kräves

av dem självständighet och oräddhet på samma gång som takt och gott

omdöme. De hava ock en betydande medelsförvaltning. Beaktas bör också,

att landsfiskalstjänsterna hava karaktär av sluttjänster. Med hänsyn till

vad sålunda föreligger kan länsstyrelsen för sin del icke finna den av de

sakkunniga föreslagna lönesättningen vara tillfredsställande. En placering

i lönegraden A 24 synes lämplig med hänsyn till såväl landsfogdarnas som

övriga landsstatstjänstemäns med reglerade löner placering i lönehänseende.

För en placering av flertalet tjänster i lönegraden A 24 hava uttalat sig

hovrätten för Ovre Norrland, tre länsstyrelser (länsstyrelsen i Skaraborgs

län om juris kandidatexamen uppställes som kompetensvillkor) och

en landsfogde.

En genomgående höjning med två lönegrader — alltså till lönegraderna

A 24—A 26 — har föreslagits av tre länsstyrelser, två häradshövdingar,

fyra landsfogdar (två av dessa hava föreslagit juris kandidatexamen såsom

kompetensvillkor), föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen

Sveriges extra landsstatstjänstemän. Länsstyrelsen i

Norrbottens län, som föreslagit denna löneplacering, har som skäl härför

anfört bland annat:

Beträffande landsfiskalernas löneställning måste de föreslagna skärpta

behörighetsvillkoren, sportlernas indragning och förbudet mot privat verksamhet

som en nödvändig följd föra med sig en förbättrad lönegradsplacering;

arvodet under utbildningstiden, tillsammans 3,600 kronor, bör i detta

sammanhang icke få utöva någon väsentlig verkan till sänkning. Utredningen

har på denna j^unkt tagit upp jämförelse med länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna

och gent emot dessas kompetensvillkor av juris kandidatexamen

framhållit att — såvitt nu är i fråga — det knappast kunde sägas,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition, nr 219.

att kompetensfordringarna för nämnda länsstyrelsetjänster vore de högre,

eftersom landsfiskalernas rent juridiska utbildning i viktiga delar avses

skola motsvara det för juris kandidatexamen fastställda måttet samt landsfiskalerna

dessutom erhålla en omfattande såväl teoretisk som praktisk utbildning

inom ämnen som falla utanför den egentliga juristutbildningen.

Med dessa grunder för jämförelsen, vilka länsstyrelsen vill understryka, och

med hänsyn till samma länsstyrelsetjänsters egenskap av begynnelse- eller

genomgångstjänster, medan landsfiskalsbefattningarna så gott som undantagslöst

bli sluttjänster, samt med beaktande av den betydelsefulla ställning

utredningen själv tillerkänt landsfiskalstjänsterna så synes jämförelsen hava

bort resultera i en bättre lönegradsplacering för landsfiskalerna än förslaget

upptager.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit en placering lägst i lönegraden

A 25 och har därvid anfört:

Då enligt förslaget utsikterna till extrainkomster för landsfiskalerna så

gott som helt och hållet bortfalla, måste det fasta avlöningsbeloppet bestämmas

så, att det blir tillräckligt med hänsyn till kostnaderna för den

kvalificerade utbildningen och till de uppgifter, som landsfiskalerna skulle

hava att fylla. Härvid måste jämväl uppmärksammas, att landsfiskalsbefattningarna

för de allra Hesta komma att bliva slutposter, även örn rekryteringen

av de högre åklagarbefattningarna i någon utsträckning sker från

landsfiskalsbefattningarna. Landsfiskalernas löneställning kan också komma

att inverka på länsstyrelsernas personalrekrytering. Där gör sig behovet av

ökad personal med juridisk utbildning allt mer och mer märkbart. Med den

nu gällande organisationen för länsstyrelserna äro emellertid befordringsutsikterna

synnerligen begränsade. Många juridiskt utbildade befattningshavare,

som eljest skulle komma att stanna vid länsnotarie- och länsbokhållaregraderna,

kunna tänkas föredraga den mera självständiga landsfiskalsbefattningen.

Hava de fallenhet i övrigt för polis- och åklagargöromål, kan

härigenom en för både länsstyrelserna och landsfiskalsbefattningarna lämplig

cirkulation åstadkommas.

Slutligen har en landsfogde förordat en placering lägst i lönegraden

A 27 och såsom motivering därför åberopat den för häradsskrivare än sterna

föreslagna lönegradsplaceringen.

En sänkning av lönegradsplaceringen i förhållande till de sakkunnigas

förslag har förordats av statskontoret och allmänna lönenämnden,

vilka föreslagit, att samtliga tjänster skulle placeras i lönegraden A 22.

Lönenämnden har emellertid, såsom i det föregående omnämnts, för de

särskilt arbetstyngda distrikten föreslagit vissa lönetillägg.

Den av de sakkunniga föreslagna sänkningen av pensionsåldern för landsfiskaler

från 65 till 63 år har vunnit anslutning i yttrandena av bland andra

statskontoret, allmänna lönenämnden samt fem länsstyrelser. Länsstyrelsen

i Alvsborgs län har föreslagit, att pensionsåldern borde bibehållas

vid 65 år men att möjlighet borde beredas för mindre arbetsföra att

avgå vid 63 år. En lägre pensionsålder, 60 år, har föreslagits av länsstyrelsen

i Västerbottens län, två land sfogdar samt föreningarna

Sveriges landsfogdar och Sveriges extra landsstatstjänstemän.

Landsfogdeföreningeu och de nämnda landsfogdarna hava tillika föreslagit

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

den modifikationen, att befattningshavaren skulle kunna efter ansökan beviljas

tillstånd att kvarstå i tjänst ett år i sänder under sammanlagt tre år,

örn han befunnes vara i stånd att tillfredsställande sköta sina åligganden.

Departementschefen.

I samband med lönereglering för landsfiskalerna böra samtliga till dem

nu utgående sportler indragas till statsverket. I fråga örn indrivningsprovisionen

må nämnas, att de sakkunniga räknat med ett genomförande

av uppbördskommitténs förslag örn att hela provisionsbeloppet — med viss

maximering — skulle tillfalla fjärdingsmännen. Detta förslag var emellertid

delvis motiverat av att fjärdingsmännen skulle erhålla ökat arbete genom

de av kommittén föreslagna organisatoriska förändringarna i fråga örn restindrivningen.

Därest dessa förändringar nu icke bliva genomförda, saknas

tydligen anledning att oberoende därav tillerkänna fjärdingsmännen landsfiskalernas

andel av provisionen. Denna andel bör i stället inlevereras till

statsverket.

Bestämmelserna örn förbud för landsfiskal att vid sidan örn tjänsten utöva

annan verksamhet torde böra utformas i nära anslutning till vad som nu

gäller för landsfogde. De avvikelser härifrån, som innehållas i de sakkunnigas

förslag, synas mig motiverade. Detta gäller även de föreslagna dispensbestämmelserna,

vilka torde vara erforderliga för att icke i vissa delar av

landet alltför stora svårigheter skola möta för allmänheten att erhålla biträdeshjälp

i rättsliga angelägenheter. Det må erinras örn att dispensrätten

föreslås skola vara starkt begränsad och sålunda icke avse förbuden att förrätta

auktioner, att bedriva advokatverksamhet eller att idka inkasseringsrörelse.

I fråga örn landsfiskalernas rätt till resekostnads- och traktamentsersättning

vid tjänsteresor har ett detaljerat förslag framlagts av de sakkunniga.

Förslaget innebär bland annat en begränsning av dessa ersättningar i förhållande

till vad som skulle följa av en tillämpning av allmänna resereglementets

bestämmelser. I några av remissvaren hava åtgärder föreslagits

syftande till en ytterligare begränsning av utgifterna. Vissa av dessa besparingsförslag

anser jag böra tagas under noggrant övervägande. Emellertid

torde det icke vara erforderligt att förrän i samband med omorganisationens

ikraftträdande taga slutgiltig ståndpunkt till de frågor som härvid

uppkomma. Jag anser mig därför icke behöva i förevarande sammanhang

mera uppehålla mig vid detta ämne.

Den av de sakkunniga föreslagna lönegradsplaceringen av landsfiskalstjänsterna

finner jag väl avvägd. Jag förordar även, örn ock med tvekan,

de sakkunnigas förslag, att den av skilda anledningar önskvärda differentieringen

i lönehänseende av landsfiskalstjänsterna skall ske därigenom, att

några tjänster placeras i högre lönegrad än flertalet. Jag vill erinra örn

att en dylik differentiering redan förekommer inom vissa andra grenar av

den statliga förvaltningen. Enligt de sakkunniga borde av de 409 landsfiskalstjänsterna

358 placeras i lönegraden A 22, 45 i lönegraden A 23 samt

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

75

6 i lönegraden A 24. I nuvarande läge torde denna avvägning i stort sett

vara lämplig. Det torde ligga i sakens natur, att fördelningsplanen, sedan

omorganisationen genomförts, med vissa mellanrum måste underkastas förnyad

omprövning och jämkningar.

De sakkunnigas förslag örn indragning av löneboställen och örn sänkning

av landsfiskalernas pensionsålder från 65 till 63 år vill jag biträda. Vad

pensionsåldern angår, vill jag erinra örn att enligt civila tjänstepensionsreglementet,

12 § 2. a), myndighet, som äger att meddela tjänsteman avsked,

kan medgiva anstånd därmed, därest och så länge tjänstemannen prövas

kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall

längre tid än sammanlagt två år. Jag anser att genom de sålunda meddelade

bestämmelserna givits tillräckliga möjligheter att taga hänsyn till de individuella

olikheterna i fråga om tjänstedugligheten, och att några särregler icke

äro erforderliga för landsfiskalerna.

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Avlöningsförmåner åt

aspiranter^.

De sakkunnigas förslag.

Landsfiskalernas behov av biträdeshjalp skall tillgodoses genom att till

landsfiskalernas förfogande ställas dels kvalificerade biträden, landsfiskalsassistenter,

dels ock biträden för det mindre kvalificerade expeditionsarbetet,

kanslibiträden och skrivbiträden. Att i vissa fall tillfällig skrivhjälp skall

kunna ställas till förfogande framgår av redogörelsen för förslagets innehåll

i fråga om landsfiskalernas avlöning.

Landsfiskalsassistenter skola enligt förslaget finnas anställda i sammanlagt

152 distrikt. För behörighet till assistenttjänst skall erfordras samma formella

kompetens som för behörighet till landsfiskalsbefattning. Landsfiskalsassistent

skall vara pliktig att under landsfiskalens ledning biträda landsfiskalen

i hans göromål. Landsfiskalsassistenten skall intaga förmansställning

i förhållande till den övriga polispersonalen inom distriktet. Örn förhållandena

i visst distrikt så kräva, skall länsstyrelsen, i samråd med justitiekanslersämbetet,

kunna förordna, att landsfiskalsassistenten skall beträffande

vissa ärenden eller viss verksamhetsgren på eget ansvar fullgöra vad som

eljest ankommer på landsfiskal. Dock skall landsfiskalsassistent icke med

mindre synnerliga skäl därtill äro tilldelas den landsfiskal tillkommande

häktningsrätten eller anförtros den befattning med frågor örn kvarhållande

av för brott misstänkt person eller om beslag, skingringsförbud samt husoch

kroppsrannsakan, som tillkommer landsfiskal. Assistenttjänsterna hava

föreslagits skola göras extra ordinarie med en placering i lönegraden Eo 14

enligt civila icke-ordinariereglementet. I fråga örn förbud att bedriva viss

privat verksamhet liksom beträffande beväpning skola de för landsfiskalerna

för motsvarande fall givna bestämmelserna gälla. Landsfiskalsassistent skall

vid resa i och för tjänsten äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning

under samma villkor som landsfiskal. Den till landsfiskalsassistent

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 219.

utgående traktamentsersättningen skall dock fastställas till 6 kronor för dag

och 4 kronor för natt eller alltså till 10 kronor för dygn. Landsfiskalsassistentbefattning

skall tillsättas av länsstyrelse efter landsfogdens hörande.

Förslaget upptager inrättandet av sammanlagt 408 skrivbiträdestjänster,

därav 376 ordinarie i lönegraden A 2 och 32 extra-ordinarie i lönegraden

Eo 2. De ordinarie tjänsterna avses för de distrikt, i vilka endast skall

finnas ett skrivbiträde. Örn i ett distrikt skola finnas flera skrivbiträdestjänster

skall halva antalet vara ordinarie, övriga extra-ordinarie. Skrivbiträdestjänsterna

avses för såväl manliga som kvinnliga befattningshavare.

För 19 distrikt inom de tre nordligaste länen har föreslagits inrättandet av

ordinarie kanslibiträdestjänster i lönegraden A 7. Dessa tjänster avses uteslutande

för manliga befattningshavare. Kanslibiträdena skola erhålla polismans

befogenhet. Dylik befogenhet skall även i den mån skäl därtill anses föreligga

kunna givas åt manligt skrivbiträde. Såväl kanslibiträdes- som skrivbiträdestjänster

skola tillsättas av länsstyrelserna.

I samband med redogörelsen för förslagets innehåll i fråga örn rekryteringsgången

har omnämnts, att med ställningen som antagen distriktsåklagaraspirant

skall följa rätt till visst arvode samt att aspiranterna efter avlagd

distriktsåklagarexamen skola antagas till extra tjänstemän.

Beloppet av det nyssnämnda arvodet har föreslagits till 120 kronor i

månaden. Som motivering för att på detta sätt giva distriktsåklagaraspiranterna

ekonomiskt stöd under utbildningstiden hava de sakkunniga anfört

bland annat:

Utbildningstiden måste på grund av omständigheterna göras jämförelsevis

lång. Det vore av stort intresse även för det allmänna, att för banan

lämpade, men obemedlade ynglingar icke av den långa utbildningstiden och

därmed förknippade kostnader skulle avskräckas från att söka komma in på

banan. Aven med en gynnsam lönesättning för landsfiskalstjänsterna komme

dessa dock knappast att bliva så inbringande att de kunde beräknas locka

dugliga, mindre bemedlade aspiranter att underkasta sig den ekonomiska

uppoffring som vore förenad med en lång oavlönad utbildningstid. I fråga

örn landsfiskalerna liksom beträffande alla andra tjänstemän med medelsförvaltning

gällde, att det vore av största vikt att de icke dreves till skuldsättning

under utbildningsåren. Den föreslagna anordningen med arvoden

till aspiranterna efter viss tjänstetid förmenades skola vara en god hjälp

härvidlag.

En av de sakkunniga, herr Lindqvist, har, under framhållande att det

vore betydelsefullt att eleverna under studietiden erhölle ekonomiskt bistånd,

förordat att detta bistånd i stället lämnades i form av stipendier av

fri bostad och kost.

Såsom extra tjänstemän skola aspiranterna enligt förslaget uppbära lön

enligt lönegraden Ex 2. Av aspirantens ställning som extra tjänsteman

följer, bland annat, att örn aspiranten förordnas att uppehålla assistenttjänst

eller annan tjänst å landsfiskalskontor, lönen kommer att utgå enligt de för

sådant fall gällande särskilda reglerna i civila icke-ordinariereglementet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

77

Yttranden över förslaget.

I flera yttranden, bland annat av justitiekanslersämbetet, processlagberedningen

och advokatsamfundet, har framhållits vikten av att

landsfiskalernas biträdesfråga erhåller en tillfredsställande lösning.

Önskemål örn ett större antal assistentbefattningar har framförts av bland

andra hovrätten för Övre Norrland (för övre Norrlands vidkommande)

samt några länsstyrelser.

Den föreslagna titeln landsfislcalsassistent har av tre länsstyrelser, en

häradshövding och föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän

föreslagits ersatt med »biträdande landsfiskal».

Länsstyrelsen i Örebro län har yrkat, att assistenterna efter hand

skulle erhålla ställning såsom ordinarie. En landsfogde har föreslagit, att

assistenterna omedelbart skulle vinna ordinarie anställning.

Den föreslagna lönegradsplaceringen för landsfiskalsassistenterna har lämnats

utan erinringar i flertalet yttranden. För en höjning av lönegradsplaceringen

hava emellertid uttalat sig bland andra sex länsstyrelser, tre landsfogdar,

en häradshövding och föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän.

Två länsstyrelser och en landsfogde hava därvid

uttalat sig för en placering i lönegraden Eo 15, två länsstyrelser och

en landsfogde för en placering i Eo 16, en länsstyrelse för Eo 17 eller

A 16 och en landsfogde för Eo 19. Svea hovrätt, två länsstyrelser,

två landsfogdar, allmänna lönenämnden, 1936 års lönekommitté

och den nämnda föreningen hava uttalat sig för en gynnsammare löneställning

för äldre assistenter. Lönenämnden har föreslagit, att assistenterna

efter sex år skulle uppflyttas till 17 lönegraden. Lönekommittén har

anfört, att den föreslagna inplaceringen av assistentbefattningarna i lönegraden

Eo 14 kunde betraktas som skälig under förutsättning att tjänstetiden

i assistentbefattning kunde beräknas icke bliva alltför långvarig. Därest

det skulle kunna befaras, att befordran till landsfiskalstjänst bleve fördröjd

i sådan omfattning, att befattningshavarna under en lång följd av år finge

kvarstå i assistentbefattning, kunde det emellertid enligt lönekommitténs

mening ifrågasättas, örn icke uppfattning till någon högre lönegrad vore

påkallad efter ett antal år.

Den föreslagna löneställningen för kanslibiträdena har godkänts av bland

andra sju länsstyrelser. Svea hovrätt, som för dessa biträden föreslagit

benämningen »landsfiskalsbiträde», har yrkat deras placering i lönegraden

A 9. Även lönenämnden har föreslagit en högre lönegradsplacering för

biträdena; dock skulle de icke omedelbart erhålla ordinarie ställning. För

biträdena har nämnden föreslagit benämningen »polisskrivare» eller »landsfiskalsbiträde».

Å andra sidan har statskontoret ej funnit skäl föreligga att

giva dessa biträden någon särställning i lönehänseende i förhållande till övriga

okvalificerade biträden. Biksräkenskapsverket, som icke haft något att

erinra mot inrättandet av ifrågavarande tjänster eller mot den föreslagna

lönegradsplaceringen, har ansett försiktigheten bjuda att i avvaktan på ut
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

gången av utredningen rörande polisväsendets förstatligande tills vidare uppföra

tjänsterna såsom extra ordinarie.

De sakkunnigas placering av skrivbiträdena i lönegraden A 2 respektive

Eo 2 kar sex länsstyrelser förklarat sig finna väl avvägd. I ett flertal

yttranden har emellertid gjorts gällande, att löneplaceringen vore för låg,

åtminstone för manliga biträden. Uttalanden i denna riktning hava gjorts

av Svea hovrätt, sju länsstyrelser, statskontoret, sju landsfogdar,

allmänna lönenämnden, 1936 års lönekommitté, föreningen

Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges landsfiskaler. I

allmänhet har därvid föreslagits placering i lönegraden A 4 respektive Eo 4,

eller i samma lönegrad som länsstyrelsernas kontorsbiträden. Statskontoret

har förordat, att i avvaktan på närmare erfarenheter rörande biträdesbehovet

länsstyrelserna skulle bemyndigas anställa erforderligt antal skrivbiträden

i lönegraden Ex 2 och manliga biträden i lönegraden Eo 5. Riksräkenskapsverket

har velat ifrågasätta lämpligheten av att redan vid

organisationens genomförande uppföra på ordinarie stat ett så stort antal

tjänster som de sakkunniga föreslagit.

Den av utredningen föreslagna anordningen att till aspiranterna skall utgå

visst arvode under den senare delen av utbildningstiden har lämnats utan

erinran i det övervägande antalet yttranden samt tillstyrkts av bland andra

statskontoret och 1936 års lönekommitté. Lönekommittén har därvid

anfört:

Lönekommittén finner för sin del icke anledning till erinran mot principen

örn beredande av ersättning under landsfiskalsutbildningen från och

med den tidpunkt, då provtjänstgöringen avslutats. Denna princip harmonierar

i viss mån med den praxis, som inom vissa av affärsverken och tullverket

sedan länge tillämpats med avseende å rekryteringspersonal till dessa

verks befälsgrader. Vissa väsentliga skiljaktigheter föreligga emellertid. Sålunda

äro nyssnämnda verks utbildningskurser till övervägande del inriktade

på praktisk utbildning inom verkens olika arbetsgrenar, varvid teoretiska

studier äro inlagda såsom fritidsarbete, och de enbart teoretiska kurser, som

förekomma, äro relativt kortvariga. Inom postverket hava t. ex. under den

senaste tiden av en omkring 3-årig postassistentutbildning endast cirka 6

månader upptagits av enbart teoretisk utbildning. Vidare är att märka, att

utbildningskurserna vid nyssnämnda verk enligt sakens natur äro så övervägande

inriktade på den av verkens speciella behov betingade fackutbildningen,

att kurserna knappast kunna direkt utnyttjas annat än för fortsatt

anställning i vederbörande verk. Samma förhållande framträder i fråga örn

officersutbildningen, vilken likaledes beredes aspiranterna väsentligen på

statens bekostnad. Vad däremot angår landsfiskalsutbildningen, skulle denna

enligt förslaget till relativt betydande del bestå i en rent teoretisk undervisning

och detta i juridiska ämnen, vilka icke enbart taga sikte på en fackutbildning

för landsfiskalsbanan utan även skänka en allmän grundval, som

kan bliva av värde för annan verksamhet. Örn ersättning beviljas landsfiskalsaspiranterna

under den teoretiska kursen, kan därför måhända befaras,

att en eller annan av eleverna finner med sin fördel förenligt att efter inhämtande

av denna av staten delvis bekostade utbildning övergiva den tillämnade

levnadsbanan för att ägna sig åt annan verksamhet. En viss motvikt

mot en dylik tendens torde emellertid föreligga dels i det tilltänkta arvodets

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 211).

79

jämförelsevis blygsamma storlek, dels och framför allt däri, att arvodet skulle

få tillträdas först efter en tämligen långvarig praktisk provtjänstgöring, varunder

ersättning ej skulle utgå. I betraktande härav tinner sig kommittén,

som anser skälen i övrigt för beredande av bidrag från statens sida till

underlättande av landsfiskalsutbildningen vara bärande, för sin del böra tillstyrka

sakkunnigförslaget i förevarande del. En förutsättning för medgivande

av här ifrågasatt ersättning bör självfallet vara att, såsom i betänkandet

föreslås, en central uttagning av eleverna äger rum icke blott när det gäller

inträdet i distriktsåklagarkursen utan jämväl för den föregående praktiska

tjänstgöringen. Endast under denna förutsättning kan antalet elever avvägas

efter behovet på landsfiskalsbanan och ett lämpligt urval ske med hänsyn

till de egenskaper, som krävas för denna bana. Enär, såsom förut antytts,

svårigheter föreligga att bedöma, huruvida beviljande av ersättning under

utbildningstiden kan komma att medföra, att elever i nämnvärd omfattning

lämna landsfiskalsbanan för att ägna sig åt annan verksamhet, torde emellertid

försiktigheten bjuda, att den föreslagna anordningen tillsvidare betraktas

såsom en försöksanordning. Därest erfarenheten framdeles skulle

giva vid handen, att ett manfall av större omfattning skulle uppstå, kan det

bliva nödvändigt att överväga införandet av en lämplig spärr i syfte att

förhindra att distriktsåklagarkurserna utnyttjas av ynglingar, som för annan

verksamhet önska förskaffa sig en jämförelsevis billig allmänjuridisk utbildning.

En dylik spärr kan tänkas anordnad på sådant sätt, att landsfiskalsaspirant,

som genomgått distriktsåklagarkursen, får förbinda sig att antingen

under viss minimitid därefter tjänstgöra inom landsfiskalsorganisationen eller,

därest han före denna tids utgång lämnar banan, återbetala under utbildningen

åtnjuten ersättning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att arvodena icke

skulle utgå under den teoretiska utbildningen utan i stället under den

praktiska tjänstgöringen, då aspiranterna uträttade ett nyttigt arbete.

Riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Östergötlands län

hava avstyrkt förslaget i denna del och yrkat, att erforderligt understöd under

studietiden i stället borde givas i form av stipendier såsom föreslagits i

reservationen. Riksräkenskapsverket har sagt sig förutsätta, att örn aspiranterna

likväl skulle komma i åtnjutande av arvode, detta icke skulle utgå

under tid, då vederbörande åtnjöte särskild ersättning för polistjänstgöring

eller arbete hos landsfiskal eller länsstyrelse.

De sakkunnigas förslag att aspiranterna efter genomgången teoretisk utbildning

skola antagas till extra tjänstemän har i samtliga yttranden lämnats

utan erinran. Den föreslagna löneställningen har däremot allmänt ansetts

för låg. Svea hovrätt, länsstyrelsen i Södermanlands län och en

landsfogde hava föreslagit en placering i lönegraden Ex 4, allmänna

lönenämnden en placering i lönegraderna Ex 4, Ex 7 och Ex 11 samt

1936 års lönekommitté en placering i Ex 9. Lönenämnden har subsidiärt

föreslagit arvode i stället för lön. Lönekommittén har icke velat tillstyrka,

att aspiranterna under anställningstiden såsom extra tjänstemän skulle kunna

erhålla förordnanden å biträdesbefattning i avvaktan på att assistentbefattning

bleve ledig. Det har synts lönekommittén lämpligare, att aspiranterna

såsom extra tjänstemän tilldelades en bestämd, skälig lönegrad men gjordes

skyldiga att linder anställningstiden i denna egenskap fullgöra tjiinstgöring

av vad slag som kundo ifrågakomma.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 219.

80

Departementschefen.

En förutsättning för att den nya organisationen skall fungera tillfredsställande

synes mig vara, att biträdesfrågan erhåller en god lösning. Yad

de sakkunniga därutinnan föreslagit torde kunna i huvudsak godtagas.

Yad landsfiskalsassistenterna angår, synes mig dock den föreslagna lönegradsplaceringen

väl ogynnsam med hänsyn dels till att för assistentbefattning

skall krävas samma kompetens som för landsfiskalstjänst, dels

till arten av det arbete, som skall ankomma på assistenterna, dels ock

till att tjänstetiden å landsfiskalsassistentbefattning kan beräknas komma

att i genomsnitt uppgå till över 10 år, varför befordran till landsfiskalstjänst

i allmänhet kan beräknas tidigast vid en levnadsålder av ungefär 35 år. Av

redogörelsen för yttrandena framgår även, att ett flertal myndigheter uttalat

sig för en gynnsammare löneställning än den föreslagna. Bland andra hava

allmänna lönenämnden och 1936 års lönekommitté föreslagit, att assistenterna

skulle efter ett antal år uppflyttas till högre lönegrad. En sådan lösning

anser jag vara lämplig. Jag vill därför föreslå, att landsfiskalsassistenterna

skola bliva extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 14, men

att de, efter att hava tillhört denna lönegrad i sex år, skola uppflyttas i

lönegraden Eo 17. I fråga örn assistenternas rätt till ersättning för resor i

tjänsten ber jag att få hänvisa till vad jag i det föregående anfört beträffande

landsfiskalernas rätt till dylik ersättning.

Förslaget upptager i övrigt biträdestjänster av två olika kategorier, nämligen

19 ordinarie kanslibiträdestjänster i lönegraden A 7, avsedda för manliga

befattningshavare, samt 376 ordinarie och 32 extra ordinarie skrivbiträdestjänster

i lönegraden A 2 respektive Eo 2, avsedda såväl för manliga

som för kvinnliga befattningshavare. Inrättandet av kanslibiträdestjänsterna

avser att tillgodose ett i vissa distrikt i övre Norrland förefintligt behov av

biträden, som kunna tilldelas polismans befogenhet och användas för mera

självständiga uppgifter än skrivbiträdena. De skäl som tala för att tillgodose

detta behov genom de föreslagna tjänsterna — vilka måhända böra

erhålla en mera passande benämning — anser jag så starka, att jag, trots

vad i remissyttrandena anförts i annan riktning, vill på denna punkt helt

ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Min anslutning härtill gäller även

löneställningen för dessa biträden. I fråga örn skrivbiträdestjänsterna synas

mig förhållandena något annorlunda. A ena sidan lärer den föreslagna löneplaceringen

vara väl låg, åtminstone beträffande de tjänster, som komma

att besättas med manliga innehavare, vilka ju enligt förslaget skola kunna

tilldelas polismans befogenhet. A andra sidan torde det vara svårt att redan

nu, innan man vunnit närmare kännedom örn omorganisationens verkningar,

taga ställning till frågan, huruvida man bör inrätta ett så stort antal ordinarie

tjänster som förslaget innebär. Jag vill därför föreslå, att i avvaktan

på närmare erfarenheter rörande behovet av biträdeshjälp lämpliga belopp

ställas till länsstyrelsernas förfogande för anställning av erforderligt antal

skrivbiträden i lönegraden Eo 2 samt manliga biträden — som skola kunna

tilldelas polismans befogenhet — i lönegraden Eo 5.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

Vad härefter angår förslaget, att till aspiranterna, sedan de efter provtjänstgöringen

godkänts för vidare utbildning, skulle utgå ett mindre arvode,

innebär detta en nyhet, såvitt gäller utbildningen inom det förvaltningsområde,

varom här är fråga. Systemet är emellertid icke oprövat inom

andra grenar av den statliga förvaltningen, där det torde hava givit gynnsamma

resultat. Jag anser, att de skäl som tala för den föreslagna anordningen

äro starka nog att helt uppväga de betänkligheter som anförts mot

densamma. Skulle emellertid mot förmodan olägenheter yppa sig i ena

eller andra riktningen, lärer det icke möta några svårigheter att vidtaga därav

betingade lämpliga motåtgärder. Jag kan i denna del hänvisa till vad 1936

års lönekommitté därom anfört. I likhet med riksräkenskapsverket förutsätter

jag, att arvode icke skall utgå i den mån aspirant uppbär lön eller

annan särskild ersättning.

Jag vill även ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att aspiranterna,

sedan de avlagt distriktsåklagarexamen och sålunda förvärvat formell kompetens

för distriktsåklagarbefattning, skola av länsstyrelserna antagas till

extra tjänstemän. Antagningen synes böra gälla anställning såsom extra

tjänstemän vid fögderiförvaltningarna. Vad beträffar den föreslagna löneplaceringen

i lönegraden Ex 2 har jag funnit denna väl låg. Flera yrkanden

örn en gynnsammare löneplacering hava även framställts i yttrandena. Enligt

cirkuläret den 12 november 1937 till länsstyrelserna angående lönesättning

för icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna m. m. må till befattningshavare,

som antagits till extra landskanslist eller extra landskontorist,

utgå lön under första tjänsteåret högst enligt 4:e lönegraden i löneplanen

för extra tjänstemän, under påföljande två år högst enligt 7:e lönegraden

och under därefter följande tre år högst enligt Ilie lönegraden i samma

löneplan. Det synes, såsom jämväl framhållits av allmänna lönenämnden,

icke gärna kunna ifrågakomma att giva de examinerade distriktsåklagaraspiranterna

en sämre löneställning än den som sålunda tillkommer extra landskanslister

och extra landskontorister. Den begynnelselön aspiranterna skulle

erhålla genom att jämställas med nämnda befattningshavare synes mig skälig.

Med hänsyn till den i det övervägande antal fall mycket korta tid som aspiranterna

kunna förväntas komma att innehava ställningen såsom extra tjänstemän

torde man emellertid kunna ifrågasätta behovet av att meddela särskilda

bestämmelser angående lönegradsuppflyttning efter vissa tidsperioder.

Jag anser sålunda tillräckligt med en föreskrift örn att lönen till nu ifrågavarande

distriktsåklagaraspiranter skall utgå efter lönegraden Ex 4. I fråga

örn aspiranternas tjänstgöringsskyldighet vill jag ansluta mig till lönekommitténs

förslag. Aspiranterna böra sålunda vara skyldiga att under anställningstiden

fullgöra tjänstgöring av vad slag som kan ifrågakomma med bibehållande

av lönen i den för deni fastställda lönegraden.

Övergången till (leii nya landsfiskalsorganisationcn.

De sakkunnigas förslag.

I fråga örn övergången till deli nya organisationen har föreslagits följande.

Vid ett genomförande av omorganisationen den 1 juli 1941 bomme antalet

Uihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 219.

52» 4» 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 219.

ordinarie landsfiskaler att utgöra ungefär 340. Dessa ordinarie landsfiskaler

äro utan vidare skyldiga att övergå till ny landsfiskalstjänst. De skola utnämnas

å nyorganiserade tjänster efter länsstyrelsernas hörande men utan

ansökan. Aven de landsfiskaler, vilka endast erhållit förordnande tills vidare

å sina tjänster, skola utan ytterligare prövning eller särskild utbildning

anses behöriga att erhålla nyorganiserad landsfiskalstjänst. Antalet av dessa

t. f. landsfiskaler beräknas vid nyssnämnda tidpunkt utgöra ungefär 140.

Av dessa beräknas 70 icke kimna erhålla nyorganiserad landsfiskalstjänst

utan vara nödsakade att under en tid tjänstgöra å assistentbefattning. Till

dessa skall utgå viss lönekompensation, örn vederbörande innehaft förordnande

tills vidare å landsfiskalstjänst under minst ett halvt år. Har förordnandet

varat minst ett år, skall avlöningsförbättring utgå med så stort

belopp, att de sammanlagda avlöningsförmånerna motsvara avlöningsförmånerna

till befattningshavare i lägsta löneklass i lönegraden A 22 inom

ortsgrupp A. Har förordnandet varat kortare tid men dock minst ett halvt

år, skall avlöningsförbättringen utgå med hälften av nämnda belopp. Av

de vid omorganisationens genomförande förordnade landsfiskalsassistenterna

beräknas ungefär 70 icke kunna omedelbart erhålla nyorganiserad assistenttjänst.

De av de övriga, som av länsstyrelserna anses lämpliga för befordran

på banan, skola antagas till extra tjänstemän i samma lönegrad som föreslagits

beträffande landsfiskalsaspirant som avlagt distriktsåklagarexamen.

För samtliga aspiranter, som avlagt landsfiskalsexamen, kansliexamen

eller juris kandidatexamen men som icke erhållit tillsvidareförordnande eller

därmed jämställt förordnande å landsfiskalstjänst, skall för behörighet till

nyorganiserad landsfiskalstjänst fordras, att de genomgått viss kriminalteknisk

utbildning vid kurs av ungefär samma omfattning som de under åren

1930—1938 vid Stockholms högskola hållna kriminaltekniska kurserna för

landsfiskaler, landsfiskalsaspiranter och kriminalpolismän. Övriga aspiranter

skola icke ifrågakomma till befordran utan fullständig distriktsåklagarutbildning

enligt den nya ordningen. Den tid de tjänstgjort på banan skall

emellertid kunna tillgodoräknas dem som fullgjord praktisk tjänstgöring. De

aspiranter, som icke avlagt studentexamen, men som visat sig lämpliga för

banan, skola kunna erhålla dispens från kravet på sådan examen för tillträde

till den teoretiska distriktsåklagarutbildningen.

För att underlätta övergången till den nya organisationen föreslås, att ett

antal äldre landsfiskaler beredas möjlighet att övergå på frivillig övergångsstat.

Avlöningsförmånerna skola utgöras av den nuvarande lönen, 2,000

kronor, ålderstillägg enligt nu gällande regler samt den del av den provisoriska

löneförbättringen som utgör lön. Härå skall dyrtidstillägg utgå

enligt de bestämmelser som i sådant hänseende gälla i fråga om befattningshavare

vid i lönehänseende oreglerade verk.

Yttranden över förslaget.

Bland de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna har förslaget

örn inrättandet av en frivillig övergångsstat för äldre landsfiskaler för
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 219.

anlett flera uttalanden. Förslaget Ilar avstyrkts av statskontoret och

riksriikenskapsverket, vilka ansett ytterligare utredning erforderlig angående

övergångsanordningarna. Statskontoret Ilar förordat överförande till

indragningsstat av befattningshavare, som enligt äldre bestämmelser skolat

kvarstå i sin befattning, då den nya löneregleringen träder i kraft, men,

därest de nya bestämmelserna varit gällande för honom, då inträtt i pensionsåldern.

Riksräkenskapsverket har framhållit, att de ordinarie landsfiskaler,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att kvarstå på den

gamla lönestaten utan tjänstgöring, borde uppföras på indragningsstat och

på grund därav komma i åtnjutande av endast halvt procentuellt dyrtidstillägg.

Å andra sidan har i vissa yttranden yrkats, att man skulle lämna

större förmåner än de av utredningen föreslagna åt de landsfiskaler, som

frivilligt överginge på övergångsstat. Förslag härom har gjorts av fyra

länsstyrelser, en landsfogde, föreningen Sveriges landsfiskaler och

föreningen Sveriges extra landsstatstjänstemän. Främst har man

därvid föreslagit, att de som överginge till övergångsstat skulle erhålla

pension efter de nya grunderna. Två länsstyrelser och föreningen

Sveriges landsfiskaler hava föreslagit, att de nya pensionsbestämmelserna

borde tillämpas retroaktivt, alltså även på de befattningshavare, som

avgått inom viss tid före omorganisationens ikraftträdande.

Allmänna löne nämnden har — under framhållande av att de av de

sakkunniga föreslagna övergångsanordningarna i stor utsträckning skilde sig

från vad som eljest brukade förekomma vid löneregleringar och organisatoriska

omläggningar inom statsförvaltningen — velat med hänsyn till konsekvenserna

av ett genomförande av förslaget i dessa hänseenden förorda, att

frågan örn erforderliga övergångsföreskrifter bleve föremål för ytterligare

utredning, därvid man jämväl borde undersöka frågan örn möjligheten att

genomföra en sänkning av pensionsåldern för de landsfiskaler som ej önskade

övergå på den nya lönestaten.

Även 1936 års lönekommitté har förordat ytterligare utredning rörande

övergångsbestämmelserna, därvid vissa omläggningar borde tagas under över

vägande. Lönekommittén har därvid anfört:

Exempelvis må framhållas, att tvekan kan råda örn den lämpliga utformningen

av anordningar för beredande övergångsvis av »tillfällig löneförbätt

ring» åt befattningshavare, som nu innehava tillsvidareförordnande å landsfiskalstjänst

men vid organisationens genomförande förutsättas icke kunna

genast erhålla ordinarie landsfiskalsbefattning, respektive åt statsavlönade

assistenter, vilka icke omedelbart kunna väntas erhålla landsfiskalsassistentbefattning.

Beträffande de sistnämnda befattningshavarna måste den tilltänkta

anordningen förutsätta en gallring inom assistentgruppen, vilken lärer

bliva svår att genomföra på ett rättvist sätt. För de befattningshavare, vilka

finge tillsvidare kvarstå såsom extra tjänstemän, skulle ställningen under

övergångstiden bliva väsentligt ogynnsammare än för dem, vilka omedelbart

antoges till assistenter i lönegraden Eo 14; den förstnämnda gruppen bleve

i avsaknad av pensionsrätt och finge sämre villkor i fråga örn semester,

sjukledighet o. s. v. Det förefaller vara mera tilltalande att genom en tillfällig

utökning av antalet assistentbefattningar redan från början bereda

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majus proposition nr 219.

extra ordinarie anställning åt samtliga statsavlönade, helårsförordnade assistenter.

Den kostnadsökning under övergångstiden, som en sådan, ur personalens

synpunkt långt mer tillfredsställande lösning skulle medföra för

statsverket, lärer — med hänsyn till att pensionsavdrag i sådant fall skulle

uttagas av samtliga befattningshavare — knappast kunna bliva alltför betydande.

I fråga örn sättet för inplacering i löneklass av de befattningshavare,

som vid omorganisationens genomförande utnämnas till innehavare

av landsfiskalstjänst och dessförinnan innehaft förordnande tillsvidare å sådan

befattning, torde för att ej giva dessa befattningshavare en förmånligare

ställning i avseende å ålderstillägg än den som tillkommit under senare år

utnämnda landsfiskaler böra meddelas föreskrift av innebörd att allenast

den förordnandetid, som överskjuter tre år, bör få tagas i beräkning för

lönegradsplacering i den ordinarie befattningen. Huruvida beträffande befattningshavare,

som erhåller nyorganiserad landsfiskalsassistenttjänst, de

föreslagna tillgodoräkningsreglerna för inplacering i löneklass innebära den

lämpligaste lösningen eller örn inplaceringen bör grundas på någon annan

princip, lärer icke kunna bedömas utan ytterligare prövning med hänsynstagande

bland annat till förekommande skiljaktigheter i löneinkomster m. m.

för nuvarande statsavlönade assistenter.

Departementschefen.

Vid utformningen av bestämmelserna örn övergången till den nya organisationen

har man, synes det mig, främst att taga sikte på att denna nya

organisation så snabbt som möjligt skall erhålla full effektivitet. Tjänsterna

böra således så snart ske kan erhålla innehavare, som uppfylla de nya kompetensvillkoren,

och de av de nuvarande befattningshavarna, som av en eller

annan anledning icke anses böra komma med i den nya organisationen,

böra så långt det går lämnas utanför denna. Samtidigt härmed måste man

emellertid taga vissa hänsyn till dem, som jämlikt nu gällande eller äldre

kompetensbestämmelser kommit in på banan och icke skäligen kunna utan

vidare utestängas från densamma.

Det torde icke innebära ett obehörigt klander av landsfiskalskåren, örn

man utgår ifrån, att det ur effektivitetssynpunkt skulle vara önskvärt, örn

ett antal av de äldre bland de nuvarande landsfiskalerna icke överfördes å

den nya staten. Man kan därvid tänka sig två olika övergångsanordningar.

Dels kan man göra det möjligt för dem, som så önska, att frivilligt övergå

på övergångsstat med bibehållande i huvudsak av nuvarande avlöningsförmåner,

dels kan man tvångsvis överföra vissa landsfiskaler på indragningsstat.

Vilka löneförmåner som i sistnämnda fall skola utgå torde böra bliva

beroende på de närmare omständigheter, under vilka överföringen sker. De

sakkunniga, vilka diskuterat båda möjligheterna, hava för sin del föreslagit

den förra lösningen. Denna har emellertid den nackdelen med sig, att man

icke äger någon garanti för att de befattningshavare, som man helst ville

undvika att överföra till nyorganiserad tjänst, övergå å övergångsstat. Det

är också möjligt, att endast ett alltför ringa antal befattningshavare skulle

befinnas villiga att övergå. I flera yttranden hava också framställts yrkanden

örn att den frivilliga övergångsstaten borde göras mera lockande genom

gynnsammare löne- och pensionsvillkor än de sakkunniga föreslagit. Stats
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

kontoret och riksräkenskapsverket hava i stället förordat överförande av

vissa äldre landsfiskaler å indragningsstat. Onekligen skulle en sådan åtgärd

mera säkert föra till det avsedda målet, nämligen en snabb effektivisering

av den nya organisationen. Vad man torde kunna vinna i detta hänseende

synes mig väl värt de ökade kostnader, som kunna uppkomma därigenom.

Något närmare förslag till dylik indragningsstat föreligger emellertid

icke. De nämnda ämbetsverken hava förordat, att frågan örn övergångsbestämmelserna

göres till föremål för fortsatt utredning. Härtill vill

jag ansluta mig. Denna fortsatta utredning torde då även böra omfatta

frågorna örn tillfällig avlöningsförstärkning eller andra förmåner åt personal,

som under övergångsåren eljest skulle komma i ogynnsammare ställning

ur ekonomisk synpunkt, eftersom dessa frågor nära sammanhänga med den

förut nämnda.

I förevarande sammanhang synes man alltså endast hava att avgöra i vad

mån befattningshavare å banan, vilka icke innehava den föreslagna högre

kompetensen, likväl skola kunna ifrågakomma till nyorganiserad befattning.

Just med hänsyn till det syfte, som man vill vinna genom att redan innevarande

ar fatta ett principbeslut angående omorganisationen, är det av

största vikt att dessa frågor nu bliva avgjorda. Vad de sakkunniga i denna

del föreslagit anser jag mig kunna i allt väsentligt biträda. De ordinarie

landsfiskaler, vilka icke övergå å övergångsstat eller överföras å indragningsstat,

böra sålunda, utan ansökan, av vederbörande myndighet utnämnas

å nyorganiserad landsfiskalstjänst. Tillsvidareförordnade landsfiskaler böra

— där ej särskilda skäl annat föranleda — utan ytterligare prövning eller

särskild utbildning anses behöriga att ifrågakomma till sådan tjänst. De

aspiranter, som avlagt landsfiskalsexamen eller juridisk examen men icke

erhållit tillsvidareförordnande eller därmed jämställt förordnande å landsfiskalstjänst,

böra icke äga behörighet till landsfiskalstjänst — och ej heller

till nyorganiserad assistenttjänst, eftersom för sådan skola gälla samma

fordringar — örn de icke genomgått viss utbildning, företrädesvis i kriminalteknik.

Övriga aspiranter böra icke ifrågakomma till nyorganiserad tjänst

utan fullständig distriktsåklagarutbildning enligt den nya ordningen, därvid

givetvis redan fullgjord tjänstgöring på banan i den mån den är väl vitsordad

bör räknas dem till godo såsom fullgjord provtjänstgöring. Jag förutsätter,

att intill dess den föreslagna nya teoretiska utbildningen kan beräknas taga

sin början tillstånd till avläggande av landsfiskalsexamen kommer att meddelas

i den omfattning som erfordras för att man skall hava tillgång till

kompetenta landsfiskalsassistenter.

Kostnaderna för den lija landsfiskalsorganisationen.

lie sakkunnigas förslag.

Kostnaderna för avlöning ät befattningshavarna enligt den nya landsfiskalsorganisationen

hava beräknats till 5,269,695 kronor enligt följande uppställning:
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

358 landsfiskaler i lönegrad A 22..................

45 » » » A 23..................

6 » » '' » A 24 ..................

152 landsfiskalsassistenter i lönegrad Eo 14 .....

19 kanslibiträden i lönegrad A 7 .................

376 ordinarie skrivbiträden i lönegrad A 2 ......

32 extra ordinarie skrivbiträden i lönegrad Eo 2

kronor 2,926,650

» 390,150

» 54,990 3,371,790

.......... kronor 689,472

.......... » 73,017

kronor 1,059,192

» 76.224 1,135,416

Summa kronor 5,269,695

Härtill komma kostnaderna för avlöning åt aspiranterna, vilka kostnader

fördela sig på dels arvoden, beräknade till 86,400 kronor, dels lön åt de

aspiranter, vilka antagits till extra tjänstemän, 39,000 kronor, eller tillhopa

125,400 kronor. Kostnaderna för tillfällig skrivhjälp åt landsfiskalerna beräknas

till sammanlagt 65,000 kronor, för lokalbidrag (i genomsnitt 700 kronor

per distrikt) och övriga förvaltningskostnader (i genomsnitt 400 kronor

per distrikt) till 449,900 kronor, för distriktsåklagarkursen till 37,000 kronor

samt för handledning åt aspiranterna under den praktiska polistjänstgöringen

högst 2,000 kronor.

De sammanlagda årliga kostnaderna — med undantag för kostnaderna för

resekostnad sersättningar — skulle sålunda bliva följande:

Löner åt ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän..

Rörligt tillägg efter 6 procent ................................

Arvoden åt aspiranter..........................................

Tillfällig skrivhjälp ............................................

Lokalbidrag och övriga förvaltningskostnader ..............

Distriktsåklagarkursen..........................................

Handledning under polisutbildningen........................

kronor 5,308,695

318,500

86,400

» 65,000

449,900

» 37,000

2,000

Summa kronor 6,267,495

Härjämte uppstå vissa engångskostnader*, vilka hänföra sig dels till inlösen

av kontorsmaskiner och kassaskåp, dels till anskaffande av beväpning m. m.

till landsfiskaler och landsfiskalsassistenter. Beräknas det genomsnittliga

värdet av befintliga kassaskåp till 150 kronor samt av kontorsmaskiner till

500 kronor per distrikt skulle kostnaderna för inlösen uppgå till 318,500

kronor. Kostnaderna för beväpning m. m. av 409 landsfiskaler och 152

landsfiskalsassistenter torde böra beräknas till ungefär 200 kronor per befattningshavare

eller till omkring 112,200 kronor. Engångskostnaderna skulle

således utgöra sammanlagt omkring 430,700 kronor.

Kostnaderna under övergångstiden beräknas till: för 10 landsfiskalstjänster

å övergångsstat i medeltal under tio år 21,250 kronor, för tillfällig avlöningsförstärkning

åt 60 landsfiskalsassistenter i medeltal under en treårsperiod

45.000 kronor samt för övergångsavlöning åt vissa extra tjänstemän, vilka

innehaft förordnande såsom statsavlönade landsfiskalsassistenter men som

vid omorganisationen måst frånträda detta, i medeltal under en treårsperiod

135.000 kronor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majus proposition nr 219.

Kostnaderna för den nuvarande organisationen utgöra — med undantag för

resekostnaderna — enligt de sakkunnigas beräkningar i huvudsak följande:

Landsfiskalerna:

Lön, tjänstgöringspenningar och förvaltningsbi
drag.

...............................................

Ortstillägg till 102 landsfiskaler....................

Ålderstillägg..........................................

Tillfällig löneförbättring ............................

Yikariatsersättningar ................................

Dyrtidstillägg ........................................

kronor 1,711,500

» 20,400

» 391,200

» 367,050

» 175,000

» 830,050 3,495,200

Statsavlönade tjänstebiträden:

Arvoden .............................................. kronor 450,000

Dyrtidstillägg ....................................... » 150,000 600.000

Summa kronor 4,095,200

I jämförelse med de nuvarande kostnaderna innebär alltså förslaget en

ökning med i runt tal 2,170,000 kronor. Härifrån bör emellertid dragas

summan av landsfiskalerna tillkommande sportler, vilka skola indragas till

kronan. Beloppet av dessa sportler uppgick år 1937 till sammanlagt ungefär

800,000 kronor. Härav utgjorde landsfiskalernas andelar av indrivningsprovision

ungefär 500,000 kronor. Vid en jämförelse mellan kostnaderna

för den nya organisationen och den nuvarande bör även beaktas, att genomförandet

av de sakkunnigas förslag kommer att medföra icke oväsentliga utgiftsminskningar

genom lönebesparingar för de städer, sammanlagt 66 stycken,

vilka skola ingå i landsfiskalsdistrikt. Storleken av de besparingar, vilka

sålunda uppkomma för städerna, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna

angiva.

Departementschefen.

De av de sakkunniga uppgjorda kostnadsberäkningarna komma att röna

visst inflytande av de ändringar i de sakkunnigas organisationsplan som i det

föregående föreslagits. Merkostnaden genom den föreslagna förbättringen

i löneställning för äldre landsfiskalsassistenter torde — med hänsyn till den

väntade fördelningen av assistenterna på löneklasser — komma att stanna

vid omkring 5,000 kronor. Vad kostnaderna för den övriga biträdesorganisationen

— med undantag för kanslibiträdena — kunna beräknas bliva

enligt de av mig förordade grunderna kan endast approximativt angivas.

Utgår man från det av de sakkunniga föreslagna antalet biträden, 408,

skulle kostnaderna, under förutsättning att halva antalet kommer att utgöras

av manliga befattningshavare, efter de av de sakkunniga använda beräkningsmetoderna

att uppgå till ungefär 1,060,000 kronor eller i runt tal

75,000 kronor mindre än enligt de sakkunnigas förslag. I verkligheten

torde dock det erforderliga antalet biträden böra beräknas något högre i

överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande, att en viss jämkning av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition nr 219.

biträdesorganisationen bleve erforderlig, om icke vissa av uppbördskommittén

framlagda förslag bleve genomförda. Lönen åt de aspiranter, som

antagits till extra tjänstemän, torde behöva beräknas till ungefär 42,000 kronor

mot 39,000 kronor enligt förslaget. De sammanlagda kostnaderna för

löner åt ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän skulle sålunda —

örn man därtill lägger kostnaderna för kallortstillägg, ungefär 15,000 kronor,

vilka icke medtagits av de sakkunniga — enligt de nu angivna grunderna

och med bortseende från kostnaderna för den eventuellt behövliga extra

biträdeshjälpen komma att understiga de av de sakkunniga beräknade med

i runt tal 52,000 kronor. Å andra sidan böra kostnaderna för rörliga tilllägget,

vilket i förslaget beräknats efter 6 procent, efter nu gällande indextal

beräknas ungefär 150,000 kronor högre. Övriga årliga kostnader —- bortsett från kostnaderna under övergångstiden, vilka jag icke anser mig

böra under nuvarande förhållanden närmare beröra — samt engångskostnaderna

torde kunna beräknas till de av de sakkunniga angivna beloppen.

De sammanlagda kostnaderna borde sålunda beräknas överstiga de av de

sakkunniga angivna med ungefär 100,000 kronor. De sakkunnigas kostnadsberäkning

utvisar en ökning av kostnaderna i förhållande till de nuvarande

med i runt tal 2,170,000 kronor eller med avdrag av landsfiskalernas till

statsverket indragna sportler 1,870,000 kronor. Dessa belopp böra emellertid

minskas med ungefär 177,000 kronor, motsvarande ökningen efter framläggandet

av de sakkunnigas förslag av kostnaderna för dyrtidstillägg. Under

förutsättning av att även landsfiskalernas andelar av indrivningsprovisioner

indragas till statsverket, skulle merkostnaden nedbringas med ytterligare

ungefär 500,000 kronor eller alltså till ungefär 1,200,000 kronor. De sakkunniga

hava erinrat om att man vid jämförelse mellan kostnaderna även

borde beakta de besparingar, som uppkomma genom indragning av 66 stadsfiskalstjänster.

Storleken av dessa besparingar hava de sakkunniga icke kunnat

angiva. Även örn indragningen av stadsfiskalstjänst i flera fall medför, att

ny polisbefälstjänst måste inrättas, synes mig dock tydligt, att beloppet av

vad sålunda kan inbesparas måste bliva avsevärt. Att ingå på någon närmare

beräkning därav torde dock vara ogörligt. Samtidigt bör emellertid framhållas,

att en betydande kostnadsökning kommer att följa av de föreslagna

nya bestämmelserna örn landsfiskals rätt till resekostnads- och traktamentsersättning.

Denna kostnadsökning har icke beräknats av de sakkunniga.

Det torde icke heller vara möjligt att redan nu närmare angiva densamma.

Stadsfiskalsorganisatioiien.

De sakkunnigas förslag.

Av samtliga 116 städer1) skola endast 50 utgöra självständiga åklagardistrikt.

Av dessa 50 städer äro 44 magistratsstäder, nämligen Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Gävle, Eskils
‘)

Efter framläggandet av de sakkunnigas förslag Ilar även Karlskoga erhållit stadsrättigheter.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

tuna, Uppsala, Västerås, Jönköping, Linköping, Karlskrona, Karlstad, Halmstad,

Lund, Kalmar, Landskrona, Sundsvall, Uddevalla, Östersund, Kristianstad,

Södertälje, Trelleborg, Falun, Luleå, Kristinehamn, Umeå, Västervik,

Nyköping, Härnösand, Visby, Lidköping, Ystad, Söderhamn, Karlshamn,

Varberg, Växjö, Vänersborg, Oskarshamn, Skellefteå, Sala oell Mariestad

samt 6 fögderistäder, nämligen Mölndal, Trollhättan, Skövde, Lidingö, Katrineholm

och Sundbyberg. Av dessa föreslås emellertid Mölndal och Trollhättan

organiserade såsom landsfiskalsdistrikt med anledning av att landsfiskalerna

i de distrikt, i vilka dessa städer ingå, nu äro utmätningsmän i

städerna samt städerna såsom fögderistäder icke äro skyldiga att bekosta särskilda

utmätningsmän.

I de städer, som sålunda skola utgöra egna åklagardistrikt, skall stadsfiskal

vara åklagare. Med hänsyn till den stora olikheten mellan städerna

i fråga örn folkmängden kan icke en och samma organisation av åklagarväsendet

och chefskapet för polisväsendet genomföras för samtliga. Beträffande

de fem största föreslås icke någon ändring i den nuvarande organisationen.

Hedan med hänsyn till göromålens mängd anses det icke kunna

ifrågakomma att där sammankoppla åklagartjänsterna med chefskapet för

polisväsendet eller någon del därav. I de övriga skall stadsfl skalen vara

polischef. Detta innebär i fråga om fögderistäderna, att kommunalborgmästarna

skola upphöra att vara polischefer. Beträffande magistratsstäderna

innebär förslaget, att polischefskapet skall överflyttas från borgmästaren

eller den ledamot av magistraten som förestår polisväsendet till stadsfiskalen

(polismästaren).

Stadsfiskalerna skola i avvaktan på ett förstatligande av polisväsendet

bibehållas såsom kommunala befattningshavare, vilket innebär, att deras avlöningsförhållanden

skola fastställas i nu gällande ordning. I samband med

lönereglering för stadsfiskalerna böra samtliga till stadsfiskalerna nu utgående

sportler indragas samt för stadsfiskalerna stadgas samma förbud mot

bisysslor m. m. som föreslås för landsfiskalerna.

Som kompetensvillkor för erhållande av stadsfiskalstjänst skola gälla samma

fordringar som i fråga örn landsfiskalstjänst. Så länge stadsfiskalerna kvarstå

såsom kommunala befattningshavare, bör det emellertid stå öppet för

städerna att i de fall då skäl därtill anses föreligga uppställa skärpta kompetenskrav,

t. ex. krav på landsfogdekompetens.

I fråga om stadsfiskalernas åklagarverksamhet skall samma jämkning ske

i åtalsbefogenlieten som beträffande landsfiskalerna. Åtal för brott mot 23

kap. 3 § strafflagen skola sålunda ankomma på landsfogden.

Stadsfiskalernas polisverksamhet har redan i samband med landsfogdereformens

genomförande erhållit den reglering som erfordras för stadsfiskalernas

inpassande i en enhetlig polischefsorganisation, varför någon ändring

i nu gällande regler icke påkallas i förevarande sammanhang.

I viss utsträckning skall medgivas, att stadsfiskal anlitas för andra uppgifter

än som sammanhänga med åklagar- och polisverksamheten. Såsom

av det föregående framgår hava två av de ur landsfiskalsdistrikt utbrutna

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj-.ts proposition nr 219.

fögderistäderna föreslagits skola organiseras som landsfiskalsdistrikt. Det

torde vid sådant förhållande icke föreligga anledning till erinran emot att

i de övriga ur landsfiskalsdistrikt utbrutna fögderistäder, där nu stadsfiskalen

är utmätningsman, bibehålla den nuvarande organisationen. Samma synpunkter

torde även göra sig gällande i fråga örn de mindre magistratsstäderna.

I de större magistratsstäderna, där utmiitningsmannagöromålen äro

av den omfattningen, att de giva full sysselsättning åt en särskild befattningshavare,

skall däremot någon förening av stadsfiskals- och stadsfogdetjänsterna

icke få förekomma.

Det föreslagna införlivandet av de mindre städerna med landsfiskalsdistrikt

skall icke genomföras förrän vakans uppkommit å vederbörande stadsfiskalstjänster.

Detta skall gälla beträffande såväl fögderi- som magistratsstäder.

I fråga örn vissa av de senare bör emellertid lämnas ytterligare något anstånd

med omorganisationens genomförande. Detta gäller de magistratsstäder,

där stadsfiskalen även är stadsfogde eller kronokassör. Dör dessa

städers del uppkommer nämligen ett särskilt övergångsspörsmål med hänsyn

till att magistratsstäderna skola ingå i landsfiskalsdistrikt endast i åklagaroch

polishänseende. De göromål som åligga stadsfiskalen i hans egenskap

av stadsfogde eller kronokassör torde nämligen i regel vara av så ringa omfattning

att de icke, sedan stadsfiskalsbefattningen indragits, motivera bibehållandet

av en särskild befattningshavare för deras bestridande. Icke

heller kunna de lätt överflyttas på annan befattningshavare. Då omorganisationen

skall genomföras sa, att städerna icke vållas några övergångssvårigheter

med hänsyn till utnyttjandet av redan befintliga tjänstemän, skola

under en övergångstid eller så länge ifrågavarande städer hava egen jurisdiktion

stadsfiskalen bibehållas vid åtalsrätten ävensom vid de övriga tjänste^igoar,

den av angivet slag han må innehava. Skulle i magistratsstad av den

organisationstyp, varom nu är fråga, stadsflskalstjänsten bliva vakant, skall

den emellertid icke få återbesättas med ordinarie innehavare. Förbudet mot

återbesättande av lediga stadsfiskalsbefattningar skall fortfarande, intill dess

att. samtliga övergångsfrågor blivit avgjorda, äga giltighet även beträffande

övriga städer, vilka icke enligt organisationsplanen skola utgöra egna åklagardistrikt.

Aven förbudet mot återbesättande med ordinarie innehavare av ledig

befattning såsom stadsfogde i stad, vilken i judiciellt hänseende är förenad

med domsaga eller beträffande vilken fråga kan uppkomma örn dess förening

med domsaga skall allt fortfarande gälla beträffande sådan stad som skall

ingå i landsfiskalsdistrikt.

Den som på förordnande tills vidare uppehåller stadsfiskalstjänst i stad

som skall ingå i landsfiskalsdistrikt skall, i den män han må anses kompetent

därtill, kunna beviljas tillstånd att söka och erhålla landsfiskalstjänst

eller landsfiskalsassistenttjänst enligt den nya organisationen. Avgörandet

härvid skall tillkomma Kungl. Majit.

Yttranden över förslaget.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn stadsfiskalstjänsterna har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Till de föreslagna riktlinjerna

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj ds proposition nr 219.

för omorganisationen hava bland andra sex länsstyrelser, processlagberedningen,

svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare

och föreningen Sveriges landsfogdar uttalat sin anslutning.

Stadsförbundet har därvid anfört:

Vad angår organisationen av de stadsfiskalsbefattningar, som skulle bibehållas,

kan väl i fråga örn dem göras gällande, bland annat, att ett utbyte

av en kommunalborgmästare-jurist såsom polischef mot en stadsfiskal med

ininimikompetens för landsfiskalsbefattning i och för sig icke gärna kan innebära

en fullgod lösning. Men då städerna ifråga själva skulle kunna fastställa

högre kompetensfordringar för stadsfiskalen, torde några betänkligheter

icke behöva hysas på denna punkt. Redan tidigare har förbundets

styrelse uttalat sig för det åtskiljande av polis- och domstolsuppgifter, som

ett överförande av polischefsskapet från magistratsledamot till stadsfiskalen

innebär. I princip kan därför icke heller på denna punkt någon erinran

göras mot förslaget.

Föreningen Sveriges landsfogdar har ansett förslaget att organisera

vissa städer som landsfiskalsdistrikt vara ett lyckat grepp och har velat ifrågasätta,

örn icke denna organisation borde tillämpas även beträffande andra

städer än dem de sakkunniga avsett.

I fråga om gränsdragningen mellan de städer, vilka skola vara egna åklagar - distrikt, och dem, som skola ingå i landfiskalsdistrikt, hava vissa erinringar

gjorts mot de sakkunnigas förslag. Föreningarna Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges kommunalborgmästare hava velat låta flera städer utgöra

egna åklagardistrikt; sistnämnda förening har yrkat, att gränsen skulle dragas

vid ett invånarantal av ungefär 5,000 i stället för vid omkring 10,000, som

de sakkunnigas förslag innebär. Justitiekansler sämbetet har föreslagit,

att man vid avgörandet av fråga örn stadsfiskalstjänsts indragning skulle taga

viss hänsyn till städernas egen önskan. Ämbetet har anfört, att det icke

syntes uteslutet, att vissa av de större bland de städer, som skulle ingå i

landsfiskalsdistrikt, själva föredroge att hava egen polischef och åklagare

trots därmed förenade kostnader, och att det möjligen ur allmän synpunkt

icke behövde möta något hinder mot att i dessa städer tills vidare låta

polis- och åklagarväsendet bestå i nuvarande form, örn vederbörande befattningshavare

vore väl kvalificerad. Yrkanden i samma riktning hava framställts

även av stadsfullmäktige i ett tiotal av omorganisationsförslaget

berörda städer samt av ett antal kommunalborgmästare och stadsfiskaler.

Även svenska stadsförbundet har yrkat, att man skulle taga

dylik hänsyn till lokala förhållanden, och har därvid anfört:

Förbundet vill starkt understryka vikten av att den principiellt motiverade

reformen genomföres på ett sätt, sorn icke är ägnat att försvaga de

därav berörda städernas ställning vare sig med avseende å åklagar- eller

polisväsen. Staden bör inom landsfiskalsdistriktet kunna påräkna samma

tillgodoseende av sina intressen som med nuvarande organisation. Särskild

vikt får därför fästas vid omfattningen av landsfiskalens arbetsbörda, icke

att förglömma hans åligganden i avseende å utskyldsindrivningen. Önskvärt

synes därför vara, att största uppmärksamhet ägnas de invändningar och påpekanden,

som framkommit i åtskilliga städers yttranden i ärendet. Av dessa

synes kunna utläsas, att omsättandet i praktiken av den föreslagna reformen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

av distriktsåklagarinstitutionen för en och annan stads vidkommande kan

befaras få olämpliga konsekvenser.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att för fögderistädernas

del omorganisationen icke skulle medföra, att landsfiskal automatiskt

bleve polischef. Länsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit,

att landsfiskal icke skulle bliva polischef i stad inom distriktet, örn

han icke vore bosatt i staden.

Rådhusrätten i Vimmerby har yrkat, att omorganisationen skulle för

magistratsstädernas del genomföras först i samband med deras läggande

under landsrätt. Föreningen Sveriges kommunalborgmästare samt

några kommunalborgmästare hava föreslagit, att polischefskapets överflyttande

skulle anstå tills städernas polisväsen bleve förstatligat.

I fråga örn kompetensfordringarna för stadsfiskals^änst har yrkande örn

juris kandidatexamens uppställande som kompetensvillkor framställts — generellt

eller för vissa städer — av en länsstyrelse, en landsfogde, tre

rådhusrätter samt föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

kommunalborgmästare. Två rådhusrätter hava — en beträffande magistratsstad

— framställt krav på landsfogdekompetens. Rådhusrätten i

Östersund, som yrkat, att juris kandidatexamen och särskild polisutbildning,

företrädesvis landsfogdeutbildning, borde uppställas såsom kompetensvillkor

för stadsfiskals^ änst, har anfört, att ehuru ett stort antal städer på

senare tid infört dylika kompetensvillkor för stadsfiskals^''änsterna, det likväl

syntes föga lämpligt att överlämna åt kommunal myndighet att avväga kompetensvillkoren

för åklagarbefattningarna eftersom åklagar- och polisväsendet

främst vore ett statligt intresse.

Departementschefen.

De brister, som enligt vad i det föregående sagts vidlåda landsfiskalsorganisationen,

föreligga delvis även beträffande stadsfiskals organisa Höner,

åtminstone vad de mindre städerna beträffar. Vad de sakkunniga föreslagit

i fråga örn denna utgör i huvudsak egentligen endast en konsekvens av den

redan genomförda landsfogdereformen samt de principer för ordnandet av

åklagar- och polischefsorganisationen i städerna, som då fastslogos och vid

det därefter pågående omorganisationsarbetet blivit följda. Jag kan därför

helt ansluta mig till de sakkunnigas förslag i dessa delar. Att de sakkunniga

avvisat tanken på att i förevarande sammanhang avgöra frågan örn

stadsfiskalernas statsanställning och vad därmed följer beträffande deras avlöningsförhållanden

och ett definitivt fastställande av kompetensfordringarna,

anser jag fullt riktigt, då denna fråga synes rätteligen böra lösas i samband

med polisväsendets förstatligande. Det utredningsarbete härom, till vilket

de sakkunniga hänvisat, har emellertid måst tills vidare nedläggas, varför

statsanställningsfrågan sålunda blivit ytterligare ställd på framtiden.

På en punkt vill jag dock, med anledning av vissa yrkanden i remissyttrandena,

något närmare beröra förslaget, nämligen i fråga örn städernas

förhållande till landsfiskalsdistriktsindelningen. De sakkunniga hava följt

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majus proposition nr 219.

den principen, att endast de städer, vilka erbjuda en tillräcklig arbetsbörda

för en åklagare, som tillika är polischef, skola utgöra egna åklagardistrikt,

och att övriga städer skola, ingå i landsfiskalsdistrikt. Denna princip anser

jag vara riktig och i själva verket den enda möjliga för genomförande av

en organisation efter de grunder, som vid landsfogdereformens genomförande

godkändes och därefter blivit följda. Med tillämpning av denna princip samt

med stöd av särskilda utredningar, som de sakkunniga verkställt i samråd

med vederbörande länsstyrelser, hava de sakkunniga kommit till det resultatet,

att icke mindre än 66 av de 117 städerna böra ingå i landsfiskalsdistrikt.

Gränsen mellan de städer, vilka skola ingå i landsfiskalsdistrikt,

och dem, som skola utgöra egna åklagardistrikt, har givetvis icke kunnat

dragas vid en bestämd befolkningssiffra. Då samtliga städer med över 10,000

invånare men blott 7 med lägre invånarantal föreslagits skola utgöra egna

åklagardistrikt, kan man dock säga, att den ifrågavarande gränsen dragits

vid en befolkningssiffra av något under 10,000. I vissa av yttrandena överbetänkandet

har yrkats, att gränsen borde dragas vid en avsevärt lägre befolkningssiffra.

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare har sålunda,

med instämmande från myndigheterna i några av omorganisationen berörda

städer, föreslagit, att städer med ett invånarantal överstigande ungefär 5,000

borde utgöra egna åklagardistrikt. Utan att vilja förringa omfattningen av

den arbetsbörda, som åvilar och kan komma att åvila stadsfiskalerna i de

nu ifrågavarande städerna, vill jag dock göra gällande, att en dylik gränsdragning

icke generellt skulle vara lämplig med hänsyn till den valda utgångspunkten

för distriktsindelningen. Därmed vill jag icke hava sagt, att de sakkunnigas

indelningsplan icke kan behöva jämkas i vissa detaljer. Jag kan

i dessa delar hänvisa till vad jag anfört örn de sakkunnigas plan för rikets

indelning i landsfiskalsdistrikt. I huvudsak anser jag emellertid de sakkunnigas

indelningsplan väl utformad och lämpad att läggas till grund för

omorganisationen.

Köpingsåklagarna.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava föreslagit, att den nuvarande köpingsåklagarorganisationen

skall helt försvinna, såtillvida som samtliga köpingsåklagares åtalsrätt

skall upphöra. Förslaget innebär vidare bland annat följande.

Frågan, huruvida polisorganisationen i de berörda köpingarna skall röna

inflytande härav, måste avgöras från fall till fall i samma ordning, som i

allmänhet gäller beträffande dylika organisationsfrågor. Det förutsättes, att

i de köpingar, där nu särskild åklagare finnes, efter reformens genomförande

behov kvarstår av en kvalificerad polisman i befälsställning. Denne

skall emellertid då vara underordnad landsfiskalen i distriktet.

I de fall, då köpingsåklagaren tillika är utmätningsman, skall som regel

landsfiskalen övertaga utmätningsmannagöromålen i samband med att köpingsåklagarens

åtalsrätt upphör.

Vissa köpingsåklagare, vilka innehava landsfiskalskompetens enligt nu

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

gällande bestämmelser, skola bliva i tillfälle att i samband med genomförandet

av den nya landsfiskalsorganisationen erhålla rätt att söka nyorganiserad

landsfiskals- eller landsfiskalsassistenttjänst. Avgörandet härvid skall

tillkomma Kungl. Majit.

Upphävandet av köpingsåklagarnas åtalsmyndighet samt av vissa köpingsåklagares

självständiga ställning till landsfiskalerna i polishänseende skall

icke genomföras i fråga örn de köpingsåklagartjänster, som nu äro besatta

med ordinarie innehavare, förrän i samband med uppkomna vakanser.

De sakkunnigas förslag i fråga örn köpingsåklagarna har icke föranlett

någon erinran i remissyttrandena.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag i fråga örn köpingsåklagarorganisationen anser jag

mig efter det förut anförda icke behöva beröra med många ord. Att bibehålla

köpingsåklagarorganisationen efter en reform av landsfiskals- och stadsfiskalsorganisationerna

enligt de i det föregående angivna principerna kan givetvis

icke ifrågakomma. I denna del har de sakkunnigas förslag ej heller mött

någon erinran i remissyttrandena. Det motstånd, som från köpingsåklagarna

själva tidigare rests mot tanken att indraga deras åtalsbehörighet, har upphört,

sedan det uttryckligen sagts ifrån att reformen skall genomföras successivt

i mån av inträffad ledighet å tjänsterna, och att de köpingsåklagare,

vilka nu äro att anse såsom ordinarie innehavare av sina befattningar, icke

komma att beröras av reformen.

Jag anser mig slutligen även böra nämna, att de sakkunniga framlagt ett

förslag till nya bestämmelser angående ersättning till förrättningsmän

för utmätning i enskilda mål samt till stämuingsmän

m. m. Detta förslag innebär i huvudsak, att de särskilda arvoden, som för

vissa exekutiva förrättningar m. m. utgå till förrättningsmännen, skulle ersättas

av en i visst förhållande till exekutionsfordringen stående avgift till

statsverket, i samband varmed statsverket skulle övertaga gäldandet av

bland annat de resekostnadsersättningar, som uppkomma i dylika ärenden

och exekutionsgäldenären eller borgenären nu hava att betala. Det synes

mig icke erforderligt att i förevarande sammanhang taga ståndpunkt till

detta vittutseende förslag, som icke har annat samband med den nu till

avgörande föreliggande organisationsfrågan än att den förutsätter en lönereglering

för landsfiskalerna, grundad på indragning av sportler samt lämnande

av full ersättning av statsmedel för utgifter i tjänsten. Den nu förordade

omorganisationen av landsfiskalstjänsterna och löneregleringen för

landsfiskalerna måste emellertid medföra, att de ovan nämnda arvodena till

förrättningsmännen skola i likhet med andra sportler redovisas till statsverket.

I samband med löneregleringen torde det även vara lämpligt att

meddela föreskrift örn att gällande bestämmelser örn ersättning för resor

vid förrättningar av nu ifrågavarande art skola, vad gäller befattningshavare,

för vilken genomförts lönereglering, ersättas av en hänvisning till allmänna

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 219. 95

resereglementets bestämmelser härom. Denna fråga är emellertid icke av

den art, att den behöver föreläggas riksdagen.

Den föreslagna omorganisationen förutsätter lagstiftning om upphörande

av landsfiskals rätt till andel i böter m. m. Förslag härom torde av chefen

för justitiedepartementet komma att föreläggas riksdagen, då fråga uppkommer

örn äskande av medel för den nya organisationen.

Under åberopande av jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

godkänna de framlagda grunderna för en omorganisation av

landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m., avsedd att

träda i tillämpning vid den framtida tidpunkt, som kan bliva

bestämd därför, sedan riksdagen, på framställning, anvisat

medel för de av omorganisationen föranledda kostnaderna.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 219.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kungl. Maj:ts proposition ...................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 april 1940 ............................ 1

Den nuvarande distriktsåklagarorganisationen.............................. 2

Tidigare reformförslag ...................... 19

Huvudlinjerna för en reform................................................ 29

Landsfiskalsorganisationen .................................................. 47

Landsfiskalernas utbildning. Rekryteringsgången.......................... 52

Landsfiskalernas avlöning.................................................... 64

Landsfiskalernas tjänstebiträden. Avlöningsförmåner åt aspiranterna .... 75

Övergången till den nya landsfiskalsorganisationen........................ 81

Kostnaderna för den nya landsfiskalsorganisationen ...................... 85

Stadsfiskalsorganisationen.................................................... 88

Köpingsåklagarna............................................................ 93

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:433 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till Fögderiförvaltning s. 7 i texten
  2. Rskr. 1940:438 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskalsbefattningarna m. m., dels ock i äm s. 3 i texten
  3. S1LU 1940:2 Memorial angående arvode åt av sammansatt statsoch första lagutskott anlitat biträde. För behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 219 angående omorganisati s. 1 i texten
  4. SU 1940:233 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till Fögderiförvaltningarna: Avlöninga s. 8 i texten
  5. S1LU 1940:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av landsfiskalsoch stadsfiskals}) ef''anningarna m. m., dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten