Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50 riksdagsordningen

1940-05-10 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:254, Med förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

1

Nr 254.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50

riksdagsordningen; given Stockholms slott den 10

maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit

härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid

fogat förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och

50 riksdagsordningen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 254.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

Förslag
till
ändrad

lydelse av § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50 riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 54.

Ledamöterna av---nästa sammanträde.

Ministern för---erhålla betydelse.

Nämndens ledamöter böra visa största varsamhet i avseende å meddelanden

till andra om vad vid nämndens sammanträden förekommit. I fall,

då Konungen eller den som i hans frånvaro leder förhandlingarna prövar

ovillkorlig tystnadsplikt vara av nöden, vare ledamöterna därtill förbundna.

Riksdagsordningen.

§ 37.

2. Då något---delgivas utskottet.

Statsministern och ministern för utrikes ärendena, så ock, när ärendets

beskaffenhet därtill föranleder, annan ledamot av statsrådet, må själva

eller genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga

upplysningar.

§ 50.

Val av---sina befattningar.

Inträffar ledighet i nämnden, träde suppleant såsom ledamot i den avgångnes

ställe. Har ledamot förfall, skall suppleant kallas att i den frånvarandes

ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande den ordning, som vid

inträde skall iakttagas mellan suppleanterna, gäde enahanda bestämmelser

som i fråga örn suppleants inträde i utskott. Suppleant, som ej kallas att

tjänstgöra vid sammanträde med nämnden, skall ändock beredas tillfälle att

därvid närvara.

Konungen sammankallar---förordnar Konungen.

Skulle minst---nämnden sammankallad.

Ledamot av nämnden, så ock suppleant, skall första gången han är närvarande

vid sammanträde med nämnden avgiva försäkran örn iakttagande

av den i § 54 regeringsformen stadgade tystnadsplikten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

»I skrivelse den 3 juni 1939 (nr 342) hemställde riksdagen, att Kungl.

Majit ville föranstalta örn utredning samt förslag till innevarande års riksdag

om sådana ändringar i § 56 riksdagsordningen och därmed sammanhängande

föreskrifter, som kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan

regering och riksdag i utrikespolitiska frågor.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 1 december 1939 tillkallades professorn

Axel Brusewitz att såsom sakkunnig inom utrikesdepartementet verkställa

erforderlig förberedande utredning i enlighet med riksdagens hemställan.

Den sakkunnige har till fullgörande av sitt uppdrag den 14 februari 1940

avgivit en promemoria med utredning och förslag till grundlagsändringar.

Sedan ärendet därefter varit föremål för gemensamt övervägande inom

justitie- och utrikesdepartementen, anhåller jag att få upptaga detsamma

till behandling.

Historik.

Genom grundlagsändringar, som antogos vid 1921 års riksdag, erhöll riksdagen

i flera avseenden vidgat inflytande beträffande utrikespolitiska frågor.

Sålunda utvidgades riksdagens befogenheter med avseende å traktater (§ 12

regeringsformen). Vidare inrättades utrikesnämnden såsom en fast institution

för rådplägning med Konungen även mellan riksdagarna angående

ärenden som angå rikets förhållande till främmande makter (§ 54 regeringsformen

och § 50 riksdagsordningen). Slutligen infördes bestämmelser angående

tillvägagångssättet vid regeringsmeddelanden till riksdagen i utrikespolitiska

frågor och andra ärenden av större allmänt intresse (§ 56 riksdagsordningen)

.

Med anledning av motioner anhöll 1924 års riksdag i skrivelser till Konungen

(nr 153 och 154) bland annat örn utredning angående möjliga för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

bättringar i formerna för utrikesnämndens verksamhet, angående de åtgärder

som skulle kunna vidtagas i syfte att riksdagens ledamöter i vidsträcktare

mån måtte erhålla regelbunden kännedom om viktiga utrikespolitiska

förhållanden samt angående medinflytande för riksdagen vid avgöranden

angående krig eller fred. Dessa riksdagsskrivelser föranledde kungl, proposition

till 1928 års riksdag (nr 115), i vilken emellertid allenast föreslogs

den ändringen i gällande grundlagsbestämmelser att suppleant i utrikesnämnden

skulle även vid tillfälligt förfall för ordinarie ledamot och ej blott

såsom dittills gällt vid ordinarie ledamots avgång äga tjänstgöra i dennes

ställe. Frågan förföll denna gång på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vid 1930 års riksdag antogs emellertid med anledning av väckt motion ett

förslag av enahanda innebörd såsom vilande, och vid 1933 års riksdag blev

detta slutligt antaget.

Vid 1937 års riksdag inrättades utrikesutskottet (§§ 36, 37 och 50 riksdagsordningen).

I utrikesnämndens organisation vidtogs därvid ingen annan

ändring än att valen till utrikesutskottet även skulle gälla såsom val till

nämnden.

Den förberedande utredningen.

Den sakkunnige, som tillkallats att verkställa förberedande utredning i enlighet

med riksdagens hemställan, har till behandling upptagit frågan örn

ändrade bestämmelser angående rege ringsmeddelanden till

riksdagen. Han har i detta avseende framlagt förslag till ändrad lydelse

av § 56 riksdagsordningen. Enligt detta lagrum skall det, om Konungen prövar

lämpligt att i fråga, som angår rikets förhållande till främmande makt,

eller i annat ärende av större allmänt intresse meddelande muntligen göres

till riksdagen, tillkomma statsrådsledamot, som Konungen därtill förordnar,

att i vardera kammaren framföra meddelandet. Det stadgas tillika, att det

ej skall vara ledamot i kammaren förmenat att yttra sig över vad sålunda

meddelats. Utredningsmannen har ifrågasatt, att meddelande enligt lagrummet

skulle framföras vid gemensamt sammanträde med kamrarna, överläggning

angående vad sålunda meddelats skulle dock kunna äga rum endast

i vardera kammaren för sig. Det skulle vidare vara kammaren obetaget att

besluta det uttalande, vartill det framförda meddelandet kunde föranleda;

dock att väckt fråga därom ej finge avgöras förrän vid ett nästföljande sammanträde.

Beträffande det i kamrarnas ordningsstadgor 14 § upptagna förbudet

mot protokollföring vid sådant sammanträde enligt § 56 riksdagsordningen,

som hålles inom lyckta dörrar, har utredningsmannen anfört, att det

knappast funnes någon anledning att bibehålla förbudet. Betryggande

skydd mot offentliggörande av sådant protokoll funnes genom bestämmelsen

i 2 § första stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar, som förutsatte att protokoll fördes vid sammanträde

inom lyckta dörrar enligt § 56 riksdagsordningen. Om förbudet i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

5

14 § ordningsstadgorna upphävdes, skulle kamrarna erhålla möjlighet att

besluta förande av diskussionsprotokoll. Måhända borde emellertid protokollföring

uttryckligen föreskrivas. Bestämmelse därom kunde i så fall lämpligen

införas i 14 § ordningsstadgorna. Att belasta grundlagen därmed syntes

knappast motiverat. Utredningsmannen har vidare anslutit sig till ett uttalande

av konstitutionsutskottet vid 1939 års lagtima riksdag (utlåtande nr

14), enligt vilket statsråd, som framför ett meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen,

kan få åtföljas av departementstjänsteman eller annan sakkunnig

ehuru sammanträdet hålles inom lyckta dörrar. Ifall en uttrycklig bestämmelse

därom ansåges önskvärd, syntes den lämpligen kunna intagas i ordningsstadgorna.

Beträffande möjligheten att lämna regeringsmeddelande i annan

ordning än § 56 riksdagsordningen angiver har utredningsmannen hänvisat

till det vid flera tillfällen begagnade förfaringssätt enligt vilket statsråd, efter

överenskommelse med talmannen, vid vanligt plenum ehuru utan samband

med annan fråga erhållit ordet för lämnande av meddelande, vilket plägat

åtföljas av yttranden av kamrarnas ledamöter.

Utredningsmannen har vidare upptagit vissa frågor angående utrikesutskottet.

Enligt § 37 riksdagsordningen skall utrikesutskottet meddela utlåtanden och

avgiva förslag i anledning av dit hänvisade frågor, som angå rikets förhållande

till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts behandling. Utredningsmannen

har undersökt i vad mån frågor av internationell art i enlighet

med detta stadgande behandlats av annat utskott, därvid främst bevillningsutskottet

och lagutskotten kommit i fråga. Enligt utredningsmannen visar

den verkställda undersökningen icke, att nuvarande ordning för fördelning

av ärendena mellan utskotten varit behäftad med olägenheter. Något hinder

syntes enligt hans mening icke ha förelegat att till utrikesutskottet hänskjuta

alla frågor, beträffande vilka det befunnits önskvärt att de lades under dess

behandling.

Enligt § 37 riksdagsordningen må ministern för utrikes ärendena själv eller

genom ämbets- eller tjänsteman meddela utskottet muntliga eller skriftliga

upplysningar. Utredningsmannen har föreslagit, att denna regel utsträckes

till att avse jämväl statsministern samt annat statsråd som särskilt anmodas.

I fråga om utrikesnämnden har utredningsmannen föreslagit upphävande

av den bestämmelse i § 50 riksdagsordningen, enligt vilken suppleant

ej må övervara nämndens sammanträden i andra fall än då han tjänstgör.

Såsom en följd härav har jämväl föreslagits, att den i § 54 regeringsformen

stadgade varsamhets- och tystnadsplikten för nämndens ledamöter utsträckes

till suppleanterna. Utredningsmannen har vidare framlagt förslag örn att i

§ 50 riksdagsordningen måtte föreskrivas att ledamots yttrande skall protokollföras

där den som leder förhandlingarna så beslutat eller ledamoten själv påyrkat

det.

Angående detaljerna i utredningen och den närmare motiveringen hänvisas

till utredningsmannens promemoria, vilken såsom bilaga (Bil. A) torde få

åtfölja statsrådsprotokollet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Departementschefen.

Det är otvivelaktigt av stor betydelse, att regering och riksdag samråda

i utrikespolitiska frågor. För att utröna, vilka åtgärder som lämpligen kunna

vidtagas för att främja ett sådant samarbete, har i enlighet med riksdagens

hemställan en förberedande utredning blivit verkställd inom utrikesdepartementet.

Jag ämnar i det följande till behandling upptaga de ämnen,

beträffande vilka utredningsmannen funnit anledning ifrågasätta ändring av

gällande bestämmelser.

Utredningsmannen har främst upptagit frågan om ändrade föreskrifter

angående r ege ringsmeddelanden till riksdagen i utrikespolitiska

frågor. Uppenbarligen är det angeläget, att riksdagen hålles underrättad

om vårt lands utrikespolitiska läge och om regeringens uppfattning

i de utrikespolitiska frågorna. Det synes icke tillräckligt för delta ändamål,

att utrikesministern i enlighet med § 54 regeringsfoimen i början av varje

riksdag och sedermera så ofta omständigheterna det föranleda lämnar utrikesnämnden

en framställning av de allmänna utrikespolitiska förhållanden

som kunna erhålla betydelse för riket. Det är önskvärt, att riksdagen i

sin helhet erhåller upplysningar om det utrikespolitiska läget och regeringens

utrikespolitik.

En form för regeringsmeddelanden till kamrarna i utrikespolitiska och

andra frågor anvisas i § 56 riksdagsordningen. Enligt nämnda lagrum

skall det, där Konungen prövar lämpligt att i fråga som angår rikets förhållande

till främmande makt eller i annat ärende av större allmänt intresse

meddelande muntligen göres till riksdagen, tillkomma statsrådsledamot som

Konungen därtill förordnar att i vardera kammaren framföra meddelandet.

Detta stadgande har emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, tillämpats

endast ett mindre antal gånger. En orsak härtill har uppgivits vara,

att det i lagrummet stadgade förfarandet skulle vara alltför omständligt då

det innebure att samma meddelande måste lämnas i vardera kammaren för

sig. Att meddelande måste upprepas — eller samtidigt lämnas av annan

statsrådsledamot — har ock ansetts medföra att det ej kunnat givas i den

friare form som eljest varit möjlig. Såsom en utväg att undanröja dessa

olägenheter har av, bland andra, utredningsmannen ifrågasatts att det skulle

föreskrivas, att meddelande skall lämnas vid gemensamt sammanträde med

båda kamrarna. Överläggning med anledning av meddelande skulle dock få

äga rum endast vid sammanträde med vardera kammaren för sig. I syfte

att kamrarna måtte erhålla tillfälle att uttala sin mening i det ifrågavarande

ämnet har utredningsmannen vidare föreslågit, att de skulle äga besluta uttalande

med anledning av meddelande, för att undvika förhastade beslut

dock först vid ett senare sammanträde.

När det gäller att bedöma huruvida förändringar beträffande förfarandet

enligt § 56 riksdagsordningen äro ägnade att främja samråd mellan regering

och riksdag i utrikespolitiska frågor, bör emellertid beaktas, att sådan sam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

7

verkan i ej ringa utsträckning kommer till stånd på andra vägar än den i

nämnda lagrum anvisade. Vad särskilt angår regeringsmeddelanden är att

märka, att regeringen, såsom framgår av utredningen, är oförhindrad att,

örn den så finner lämpligt, lämna fristående sådana meddelanden utan att

använda den i lagrummet föreskrivna formen. Det har sålunda, icke minst

på senaste tid, förekommit att ledamot av statsrådet efter anmälan hos kamrarnas

talmän, utan samband med något riksdagsärende, vid plenum med

vardera kammaren lämnat meddelande i fråga som rört utrikespolitiken. I

omedelbar anslutning till dessa meddelanden ha förekommit yttranden av

kammarledamöter. Vid vissa tillfällen lia yttrandena haft karaktären av

instämmanden, avsedda att åstadkomma en samlad meningsyttring av riksdagen.

Upplysningar rörande utrikespolitiska angelägenheter ha dessutom

i viss omfattning från regeringshåll lämnats i andra sammanhang, såsom genom

interpellationssvar och genom inlägg i kammardebatter, bland annat i

remissdebatten. En genomgång av kamrarnas protokoll för de senaste åren

visar, att utrikespolitiska frågor vid ett flertal tillfällen varit föremål för debatt

(se Bil. B).

Det anförda giver vid handen, att vittgående möjligheter finnas såväl för

regeringen att framlägga utrikespolitiska frågor inför riksdagen som ock för

riksdagen att upptaga sådana frågor till debatt. I betraktande härav synes

det icke sannolikt, att de ifrågasatta ändringarna i förfarandet enligt § 56

riksdagsordningen skulle bidraga till närmare samarbete mellan regering

och riksdag i hithörande frågor. Det bör ock beaktas, att förslaget att kamrarna

skulle äga besluta uttalanden med anledning av regeringsmeddelande

enligt lagrummet skulle innebära att i viss utsträckning ett dagordningsinstitut

bleve infört. Såsom konstitutionsutskottet anförde i det utlåtande till

förra årets lagtima riksdag varigenom utskottet föreslog utredning i ärendet,

torde emellertid frågan om införande av ett sådant institut böra övervägas i

ett större sammanhang än det nu förevarande.

På grund av vad nu anförts synes det mig icke förefinnas tillräckliga

skäl för att framlägga förslag till ändring av § 56 riksdagsordningen. De

möjligheter, som finnas redan enligt gällande bestämmelser, torde vara tillfyllest

för att riksdagen, så ofta ett behov därav föreligger, skall kunna erhålla

en framställning av de omständigheter som äro av betydelse för vårt

lands utrikespolitik. Under nuvarande förhållanden synes det naturligt, att

regeringen i vidsträckt omfattning begagnar dessa möjligheter att söka samråd

med riksdagen i hithörande frågor. Beroende på omständigheterna kan

det därvid i vissa fall vara ändamålsenligt att begagna det i § 56 riksdagsordningen

anvisade förfaringssättet men i andra fall lämpligare att använda

det mera formlösa tillvägagångssätt som enligt vad nyss berörts vid

skilda tillfällen anlitats utan stöd av uttrycklig föreskrift.

Beträffande den av utredningsmannen berörda frågan örn protokollföring

vid sammanträde inom lyckta dörrar för mottagande av meddelande

enligt § 56 riksdagsordningen synes det, såsom utredningsmannen anfört,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

böra ankomma på kamrarna att, om de så finna lämpligt, genom ändring

i sina ordningsstadgor besluta härom. Jag saknar därför anledning att här

närmare ingå på denna fråga.

Med avseende å utrikesutskottet har utredningsmannen föreslagit

sådan ändring i § 37 riksdagsordningen, att ej blott såsom nu utrikesministern

utan även statsministern och, efter anmodan, jämväl annan statsrådsledamot

skall äga själv eller genom ämbets- eller tjänsteman meddela

utskottet muntliga eller skriftliga upplysningar. Vid inrättandet av utrikesutskottet

anförde konstitutionsutskottet såsom skäl, varför utrikesministern

borde erhålla rätt att infinna sig vid sammanträde med utrikesutskottet, huvudsakligen

att de frågor som skulle ankomma på detta utskott kunde vara

av den natur att fullständiga upplysningar icke alltid lämpligen borde meddelas

skriftligen eller genom ämbets- eller tjänsteman utan endast personligen

av den statsrådsledamot som närmast bure ansvaret för landets utrikespolitik

(utlåtande nr 36 till 1936 års riksdag). Med hänsyn till utrikesutskottets

särställning kunde en dylik lösning enligt utskottets mening icke

på något sätt verka prejudicerande på frågan örn statsrådens tillträde till

utskott, allra minst då utrikesutskottet skulle bestå av samma ledamöter

som utrikesnämnden där utrikesministern oftast vore föredragande. De

skäl, som sålunda anförts för att utrikesministern borde äga tillträde till

utrikesutskottet, lia emellertid i väsentlig mån tillämpning även beträffande

statsministern; vad särskilt angår den omständigheten att utrikesutskottet

och utrikesnämnden ha samma ledamöter, är att märka, att statsministern,

såvida ej Konungen är närvarande, har att föra ordet i utrikesnämnden.

Men då frågor som förekomma till behandling i utrikesutskottet kunna ankomma

även på annan ledamot av statsrådet, t. ex. försvarsministern, handelsministern

eller folkhushållningsministern, synes det lämpligt att även

denne statsrådsledamot äger möjlighet att personligen meddela utskottet

erforderliga upplysningar. Beträffande utrikesnämnden förefinnes dylik

möjlighet i det att jämväl annan statsrådsledamot än stats- och utrikesministrarna

äger infinna sig där, låt vara endast efter kallelse av Konungen.

Jag förordar därför sådan ändring i § 37 riksdagsordningen, att statsministern

erhåller samma befogenhet som utrikesministern att lämna upplysningar

i utrikesutskottet samt att jämväl annan ledamot av statsrådet erhåller

sådan befogenhet, där ärendets beskaffenhet därtill föranleder.

I fråga om utrikesnämnden har utredningsmannen föreslagit, att

genom ändring i § 50 riksdagsordningen suppleanterna erhålla rätt att närvara

vid nämndens sammanträden. Ett skäl härför utgör den omständigheten

att suppleant numera, i motsats till vad fallet var vid tiden för nämndens

inrättande, har att tjänstgöra ej blott då ledighet inträffat i nämnden utan

redan då ledamot fått förfall. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att

suppleanterna sättas i tillfälle att fortlöpande följa nämndens arbete. Ett

annat skäl för att upphäva förbudet mot suppleanters närvaro i nämnden

utgör tillkomsten av utrikesutskottet, vilket har samma suppleanter som

nämnden. Suppleanterna äga nämligen närvara vid utskottets sammanträ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

den. De betänkligheter, som tidigare hysts mot att öka antalet närvarande

vid nämndens sammanträden, synas i betraktande av de anförda omständigheterna

väga mindre tungt än förr. Jag ansluter mig därför i sak till utredningsmannens

förslag i denna del. För att suppleanternas rätt att närvara

måtte komma till uttryck föreslår jag emellertid i motsats till utredningsmannen,

att en uttrycklig bestämmelse därom upptages i riksdagsordningen, § 50

andra stycket, varvid avfattningen av detta lagrum även i övrigt torde böra

undergå någon jämkning. Då suppleanterna erhålla tillträde till nämnden,

torde bestämmelserna i § 54 regeringsformen örn varsamhets- och tystnadsplikt

för nämndens ledamöter böra gälla även suppleanterna. För att giva

uttryck åt detta torde det liksom beträffande utrikesutskottet och konstitutionsutskottet

vara tillräckligt med en föreskrift att suppleant i likhet med

ledamot skall avgiva försäkran örn iakttagande av tystnadsplikt. Av redaktionella

skäl bör stadgandet om sådan försäkran lämpligen överföras till

§ 50 riksdagsordningen. För att bestämmelsen om rätt för suppleanterna

att närvara vid nämndens sammanträden ej skall förfela sitt syfte, torde

det vidare böra tillerkännas dem rätt till ersättning för inställelse vid sammanträdena.

Stadgande härom synes emellertid icke böra meddelas i grundlag.

Beträffande ersättning åt nämndens ledamöter har innevarande års

riksdag nämligen såsom vilande antagit ett av konstitutionsutskottet framställt

förslag, enligt vilket bestämmelsen i § 50 riksdagsordningen örn ersättning

åt ledamöterna skall uteslutas ur grundlag och överföras till en av

Konung och riksdag samfällt beslutad stadga (konstitutionsutskottets memorial

nr 13).

Utredningsmannen har vidare föreslagit, att i § 50 riksdagsordningen göres

ett tillägg av innehåll att vad ledamot av utrikesnämnden yttrat vid sammanträde

med nämnden skall protokollföras där ledaren för förhandlingarna så

beslutat eller ledamoten framställt yrkande därom. Ett sådant stadgande

ifrågasattes redan i det kommittébetänkande, som ligger till grund för bestämmelserna

örn utrikesnämnden, men kommittén avstod, i förlitande på att

sakens natur skulle leda till att protokollföring anordnades enligt dessa riktlinjer,

från att föreslå någon bestämmelse angående protokollföring. I

saknad av föreskrifter har vid nämndens sammanträden följts den praxis,

att sekreteraren fört ett kortfattat protokoll. Detta har icke plägat underställas

nämnden eller dess ledamöter för justering men i .stället försetts

med påskrift av statsministern och utrikesministern. Det har yppats

olika åsikter i frågan, huruvida det vore lämpligt att reglera protokollföringen

genom uttryckliga föreskrifter. Enligt min mening har det ur de synpunkter

regeringen har att företräda hittills icke framträtt något behov a-v

föreskrifter angående prolokollering. Skulle emellertid en reglering befinnas

lämpligt, torde den i allt fall ej behöva ske genom bestämmelse i grundlag.

Det torde vara tillräckligt, att Kungl. Majit meddelar föreskrifter i ämnet.»

Föredraganden hemställer, att i enlighet med nu angivna grunder upprättade

förslug tili ändrad lydelse an § 54 regeringsformen samt av §§ 37 och 50

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

riksdagsordningen måtte föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig

ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

11

Bilaga A.

Till Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena.

Vid anmälan i statsrådet den 1 december 1939 av skrivelse från riksdagen

samma år nied hemställan om utredning rörande vissa grundlagsändringar

beträffande samarbetet mellan regering och riksdag på det utrikespolitiska

området anförde ministern för utrikes ärendena, efter gemensam beredning

med chefen för justitiedepartementet, till protokollet följande:

»Riksdagen har i skrivelse till Konungen den 3 juni 1939 (nr 342) hemställt

om utredning samt förslag till nästa års riksdag om sådana ändringar i

§ 56 riksdagsordningen och därmed nära sammanhängande föreskrifter, som

kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan regering och riksdag i utrikespolitiska

frågor. Denna riksdagsskrivelse anmäles nu på min föredragning

för verkställande av erforderlig förberedande utredning. Därest denna

skulle föranleda förslags framläggande för riksdagen, lärer ärendet ånyo

böra för Eders Kungl. Maj:t anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Utredningen torde få anförtros åt en sakkunnig, för vars tillkallande jag

begär erforderligt bemyndigande. Till ledning för den sakkunniges arbete

torde här, utöver hänvisning till konstitutionsutskottets utlåtande i ärendet,

allenast böra anföras ett antal spörsmål, som böra komma under omprövning.

Utan att den sakkunnige därmed skall vara förhindrad pröva ytterligare

frågor, som i av riksdagen angivna sammanhang må kunna uppställa

sig, vill jag omnämna följande:

gemensamt sammanträde eller skilda sammanträden, då riksdagens kamrar

mottaga meddelande enligt § 56 riksdagsordningen;

protokoll öring av yttranden vid dylikt sammanträde;

fråga örn uttalande må kunna göras av riksdagens kamrar efter dylik överläggning

och om formerna härför, däri inbegripet spörsmålet örn utskottsbehandling;
fråga

örn hinder i grundlagen föreligger för att meddelande, som ma åtföljas

av yttranden, av regeringsledamot må kunna lämnas efter anmälan

hos kamrarnas talmän och, därest sådant hinder må föreligga, prövning av

de för angivna ordnings genomförande erforderliga bestämmelser;

utvidgande av utrikesutskottets arbetsuppgifter till även andra internationella

överenskommelser än dem, som nu dit hänskjutas;

närvaro i utrikesutskottet av jämväl annan regeringsledamot än ministern

för utrikes ärendena;

ändring av suppleanternas i utrikesnämnden ställning;

protokollsföring i utrikesnämnden.

Direktiv för den sakkunnige rörande de olika spörsmålen anser jag lämpligen

icke böra givas.»

Sedan undertecknad tillkallats för att inom utrikesdepartementet verkställa

den erforderliga förberedande utredningen rörande sådana ändringar i § 56

riksdagsordningen och därmed nära sammanhängande föreskrifter, som kunna

vara ägnade att befrämja samråd mellan regering och riksdag i utrikes
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

politiska frågor, får jag härmed vördsamt överlämna promemoria med utredning

i här åsyftade spörsmål jämte förslag till vissa ifrågasatta grundlagsändringar.

Uppsala den 14 februari 1940.

Axel Brusewitz.

Promemoria

med utredning1 oell förslag till grundlagsändringar ägnade

att främja samråd mellan regering och riksdag i utrikespolitiska

frågor.

Tidigare reformer oell utredningar.

Genom grundlagsbestämmelser, antagna vid 1921 års riksdag, tillerkändes

riksdagen i flere avseenden vidgade befogenheter i fråga om utrikespolitiken.

Dessa bestämmelser återfinnas, i allt väsentligt oförändrade, huvudsakligen

i RF § 12 (rätten över traktater), RF § 54 och RO § 50 (utrikesnämnden)

samt RO § 56 (regeringsmeddelanden till riksdagen). 1921 års

reform har sedermera vid upprepade tillfällen i riksdagen blivit föremål fölen

delvis skarp örn också inte alltid lika välbefogad kritik. Kritiken har

framför allt gått ut på att det önskemål nämnda reform avsåg att främja,

nämligen ett närmare samarbete mellan regering och riksdag på det utrikespolitiska

området, icke eller i varje fall icke på ett tillfredsställande sätt

realiserats. Och för främjande av detta önskemål lia en mängd förslag örn

rättelser och tillägg till grundlagen framförts.

Vid 1924 års riksdag föranledde ett antal dylika motionsvis framställda

förslag på tillstyrkande av konstitutionsutskottet tvenne utredningsskrivelser

från riksdagen (nr 153 och 154). En förberedande utredning kom också till

stånd. Det finns ingen anledning att gå tillbaka till denna utredning (tryckt

i Statsvetenskaplig tidskrift 1928, s. 58 ff), med undantag för ett par spörsmål

som återupptagas i detta samband. Det må här endast erinras att den

allmänna synpunkt, som låg till grund för ifrågavarande utredning, alltjämt

har giltighet. Vid ifrågasatt ändring av hithörande grundlagsbestämmelser

finns anledning kanske mer än annars att i varje särskilt fall noga

överväga, huruvida missförhållanden, som man vill avlägsna, verkligen ha

sin grund i de gällande bestämmelserna eller örn de till äventyrs bero på en

olämplig praxis, som uppstått oberoende av bestämmelserna eller av dessa i

varje fall icke nödvändiggjorts. Den av riksdagen 1924 begärda utredningen

ledde endast till framläggande av grundlagsändringsförslag på en punkt genom

kungl. prop. nr 115 vid 1928 års riksdag. I propositionen framhölls att

på övriga punkter möjlighet förefunnes att genomföra en förändrad praxis,

där en sådan ansåges önskvärd, utan att grundlagsändringar behövde tillgripas.

Den föreslagna grundlagsändringen förkastades 1928 av riksdagen,

men blev sedermera åter framförd genom motion och 1933 av riksdagen antagen.

Rätt medgavs därigenom suppleanterna i utrikesnämnden att i vanlig

ordning vid förfall för ordinarie ledamot tjänstgöra i nämnden.

En mera omfattande och betydelsefull reform genomfördes 1937, då det

nuvarande utrikesutskottet inrättades. Därigenom gavs åt beredningen i riks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254

13

dagen av de inom denna behandlade utrikesfrågorna en bättre organisation;

genom utrikesministerns rätt att närvara i utskottet befrämjades också i viss

mån kontakten mellan regering och riksdag i dessa frågor. Vidare blev reformen

genom den gemensamhet, som infördes i fråga om ledamotsuppsättning

mellan utrikesutskottet och utrikesnämnden, av viss betydelse för den

senares ställning.

Kritiken över bristande kontakt mellan statsmakterna i utrikesfrågor har

emellertid fortsatt och nya reformyrkanden lia framställts. Riksdagens skrivelse

örn utredning föregående år är i viss mån att se mot denna bakgrund.

Den föranleddes närmast av två motioner i första kammaren, nr 16 av herr

Undén och nr 194 av herr Lindhagen, av vilka särskilt den förstnämnda ligger

till grund för det av konstitutionsutskottet avgivna utlåtande (nr 14),

vari det tillstyrkte utredningen. I anslutning till denna motion framhålles

såsom särskilt förtjänta av övervägande en del spörsmål rörande den ordning

för regeringsmeddelanden till riksdagen, som föreskrives i RO § 56. Utskottet

har ej ansett sig böra uppdraga några närmare riktlinjer för utredningen

eller begränsa den till nämnda grundlagsstadgande utan förutsätter att den

kommer att omfatta jämväl ändringar av därmed nära sammanhängande

föreskrifter, som kunna vara ägnade att befrämja samråd mellan regering

och riksdag. I sitt anförande till statsrådsprotokollet påpekar ministern för

utrikes ärendena, utan att för sin del föreskriva några bestämda direktiv, till

ledning för utredningen därjämte vissa grundlagsändringar, avseende RO

§§ 37 och 50.

Det är sålunda åtskilliga frågor beträffande medlen att underlätta det utrikespolitiska

samarbetet mellan regering och riksdag, som i det följande

skola upptagas till prövning. De kunna efter innehållet lämpligen fördelas i

tre grupper, rörande dels regeringsmeddelanden till riksdagen, dels utrikesutskottet

och dels slutligen utrikesnämnden. En utförlig utredning har ej

ansetts påkallad, utan har det ansetts tillräckligt att med beaktande av de

viktigaste synpunkterna ge en mera kortfattad, i promemorieform hållen

framställning av de här upptagna frågorna.

Regeringsmeddelanden till riksdagen (RO § 56).

RO § 56, som öppnar möjlighet för regeringen att i utrikesärenden eller i

andra ärenden av större allmänt intresse göra muntliga meddeladen till riksdagen,

är den av grundlagens bestämmelser, som (jämte RF § 12) i synnerhet

avser förmedla ett direkt samarbete mellan regering och riksdag i utrikespolitiska

frågor. I praxis har denna bestämmelse dock icke erhållit den betydelse,

som man från början väntat. Den har inalles tillämpats endast sex

gånger: 1921, 1924, 1931, 1932 (vid två tillfällen) och 1939. Regeringsmeddelandena

kunna med säkerhet antas alla gångerna ha gällt frågor av utrikespolitisk

natur, och kamrarnas sammanträden lia därvid alltid hållits inom

lyckta dörrar. De reformförslag, som avse RO § 56. röra företrädesvis formerna

för här ifrågavarande kammarsammanträden och de i olika avseenden

restriktiva föreskrifter som gälla för dessa. Följande frågor komma härvid

under övervägande:

1. Gemensamma sammanträden med kamrarna vid regeringsmeddelanden.

2. Uttalanden av kamrarna i anledning av regeringsmeddelanden.

3. Protokollföring vid kammarsammanträde inom lyckta dörrar.

4. Departementstjänstemans elter annan sakkunnigs närvaro vid sådant

(hemligt) sammanträde flir att tillhandagå med upplysningar.

5. Möjlighet flir regeringsledamot att endast efter anmälan hos kamrarnas

talmän lämna meddelande, som må åtföljas av Yttranden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 254.

1. Gemensamma sammanträden med kamrarna vid regerings meddelanden.

Då RO § 56 stadgar att regeringsmeddelanden skola framföras i vardera

kammaren, har grundlagstiftaren därmed uttryckligen velat fastslå att sådana

gemensamma sammanträden mellan kamrarna, som förekommo under

världskriget, skulle vara uteslutna. Dessa sammanträden hade en privat karaktär

och vörö helt framvuxna i praxis. Att bibehålla dem oförändrade befanns

icke motiverat, stridande som de ansågos vara mot de för den svenska

riksdagen i övrigt gällande sammanträdesformerna.

På grund av erfarenheter, som hämtats av sedermera tillämpad praxis, har

tanken uppstått att en återgång till gemensamma sammanträden skulle kunna

medföra vissa fördelar. Som en väsentlig orsak till att den möjlighet till

kommunikation mellan regering och riksdag, som § 56 erbjuder, så sällan användes

framhålles i den av herr Undén väckta motionen den anvisade formens

otymplighet och omständlighet. Motionären ifrågasätter därför örn

ej ett återinförande av de samfällda sammanträdena skulle vara en praktisk

åtgärd, ägnad att öka frekvensen av regeringsmeddelanden lill riksdagen.

»Den regeringsledamot, till vars departement frågan hör, skulle då kunna

personligen och i friare form framföra meddelandet samtidigt i bägge kamrarna,

medan för närvarande en skriftlig redogörelse skall utarbetas och uppläsas

i vardera kammaren.» Regel är att sådan redogörelse lämnas av samma

statsrådsledamot, vanligen utrikesministern i båda kamrarna, med början

än i första, än i andra kammaren. Endast en gång (1924) har förekommit

att uppdraget att framföra meddelande fördelats mellan två statsrådsledamöter

(utrikesministern i andra och handelsministern i första kammaren)

. Det vanliga är att kammarsammanträdena, som hållas samma dag,

utsättas till tider, så åtskilda från varandra, att det tidigare sammanträdet

helt hunnit avslutas innan det senare börjar. Vid ett par tillfällen torde dock

överläggningarna delvis ha varit samtidiga.

Det torde ej kunna förnekas att det nu använda förfaringssättet är förenat

med vissa olägenheter. Örn dessa äro av den räckvidd att de motivera en

grundlagsändring kan dock synas något diskutabelt. Mot införandet av

gemensamma sammanträden kan nu liksom tidigare i allmänhet invändas

att en sådan anordning skulle innebära en konstitutionell nyhet — ett slags

plenum plenorum för möten mellan regering och riksdag av extra ordinärt

slag -—- som sticker av från representationens arbetsformer i övrigt. Denna

invändning betyder dock icke så mycket, örn det verkligen kan väntas att

en förenkling av proceduren vid regeringsmeddelandenas framförande skulle

öka frekvensen av sådana meddelanden till riksdagen. Att så skulle komma

att ske är möjligt örn också icke alldeles säkert. Orsakerna till den

bristande livligheten i kommunikationer mellan regering och riksdag äro

icke enbart, och knappast i främsta rummet, att söka i olämpliga sammanträdesformer,

även örn dessa betytt en del.

Vid vägande av skäl och motskäl stannar man i viss tvekan örn värdet

av den ifrågasatta grundlagsändringen. Skulle en sådan anses böra komma

till stånd, torde den böra gå ut därpå att det gemensamma sammanträdet

endast avses för själva framförandet av regeringsmeddelande av vederbörande

statsrådsledamot. Att även göra de efterföljande överläggningarna gemensamma

synes varken nödvändigt eller önskvärt, utan böra de äga rum

vid sammanträden som kamrarna hålla var för sig. Uttryckligt stadgande

härom torde vara erforderligt. Rörande presidium vid gemensamt sammanträde

äro möjligen särskilda föreskrifter behövliga, men nödvändigt är

knappast att de intagas i grundlagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

15

2. Uttalanden av kamrarna i anledning av regeringsmeddelanden.

Redan tidigare lia upprepade gånger förslag framkommit i riksdagen örn

stadgande av riitt för kamrarna att besluta resolutioner på grund av regeringsmeddelanden

enligt RO § 56. Även i samband med mera generellt avfattade

förslag örn dagordningsrätt för den svenska riksdagen har § 56 beaktats.

Nämnas må att frågan örn införande av allmänt dagordningsinstitut

1935 var föremål för en ingående utredning, som gick i avstyrkande riktning.

Till stöd för en dagordningsrätt tillämpad särskilt för meddelanden enligt

§ 56 har framför allt anförts behovet för kamrarna att besluta uttalanden

i utrikespolitiska frågor. Det kan erinras att ett sådant behov förut

vid skilda tillfällen gjort sig gällande i mer eller mindre kritiska situationer,

t. ex. 1908 (Ålandsfrågan), 1916 (åter Ålandsfrågan), 1917 (det allmänna utrikespolitiska

läget), 1926 (rådsfrågan i Geneve) och 1936 (Abessinienfrågan).

Man använde sig vid dessa tillfällen av olika utvägar på sidan örn grundlagen

för åstadkommande av samlade opinionsyttringar: uttalanden i kamrarna

av partiernas ledare med eller utan åtföljande massinstämmanden av

kammarledamöterna. Det var vid dessa tillfällen fråga örn demonstrationer,

varigenom kamrarna enhälligt eller en majoritet i dessa uttalade sitt stöd

åt regeringens utrikespolitik. Det är ingalunda otänkbart att dylika uttalanden

även framdeles i vissa fall kunna befinnas önskvärda, och utan tvivel

skulle då dagordningsresolutioner te sig som en enklare, mera lättframkomlig

och kanske även mera effektiv metod än de mera omständliga utvägar

man förut betjänat sig av. Det kan antagas att det både förr och senare

känts som en brist att riksdagen saknat tillgång till det brukbara medel

till meningsyttringar som dagordningen erbjuder.

Om det alltså ligger något tilltalande i att större möjlighet beredes riksdagen

att ge uttryck åt sin mening i här åsyftade fall, kunna även mot

denna tanke vissa invändningar göras. Dess förverkligande skulle betyda

att ett partiellt dagordningsinstitut infördes, avsett endast för frågor — väsentligen

utrikespolitiska men eventuellt även andra — som på Kungl. Maj :ts

initiativ enligt § 56 framlades för riksdagen. Däremot skulle institutets

användning såsom hittills alltjämt vara utesluten i samband med behandlingen

av interpellationer och andra ärenden. Konstitutionsutskottet 1939

framhåller att om frågan örn ett dagordningsförfarande skall tagas under

förnyat övervägande detta bör ske i ett större sammanhang och avstyrker,

under hänvisning till 1935 års utredning, en partiell lösning tydligen avfarhåga

för den prejudicerande verkan en sådan skulle kunna få för framtiden.

I denna farhåga torde dock ligga en överdrift i betraktande av den

speciella, ytterst begränsade användning, som skulle tillkomma ett dagordningsinstitut

inskrivet i § 56.

I tidigare förslag örn dagordningsinstitut har den tanken stundom framförts

att en grundlagsändring i detta syfte boi''de förknippas med bestämmelser,

som gåve garanti mot förhastad användning av institutet. I utländska

författningar finner man olika slag av dylika garantibestämmelser. Det

kan tänkas att för ändamålet viss lids uppskov föreskrives mellan framställande

av förslag örn dagordningsresolution och fattande av beslut därom.

Det kan vidare tänkas alt de framställda dagordningsförslagen före

avgörandet skola hänvisas lill utskottsbehandling. Viss frist mellan förslag

och beslut örn dagordning torde under alla förhållanden vara välmotiverad,

och föreskrift därom ingår i nedanstående förslag till grundlagsändring.

Huruvida utskottsbehandling också skall anses behövlig synes tveksamt,

då det gäller ett dagordningsinstitut så begränsat som det bär ifrågasatta!

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

1 så fall skulle grundlagsföreskrift även krävas rörande de utskott som

skulle höras.

3. Protokollföring vid kammarsammanträde inom lyckta dörrar.

Kammarsammanträde av det slag, som omnämnes i RO § 56 kan antingen

vara offentligt eller hållas inom lyckta dörrar. Om sekretess skall iakttagas

bestämmes av konungen (enligt § 56) eller vederbörande kammare (kamrarnas

ordningsstadgor § 22). Skulle dagordningsrätt införas, ligger det i

sakens natur att den företrädesvis skulle tagas i bruk vid offentligt sammanträde.

Som ovan nämnts ha hittills hållna sammanträden samtliga varit

hemliga efter bestämmande av konungen.

Vid dessa sammanträden lia inga protokoll förts över överläggningarna,

en praxis som först infördes genom beslut av kamrarna och sedermera

(1933) uttryckligen föreskrivits i OSt § 14. Det kan vara tvivel underkastat

om denna praxis står i överensstämmelse nied RO § 52, som i allmänhet

förutsätter protokolls förande vid sammanträden och stadgar förbud mot

yttranden utom detta. Det har emellertid ansetts att de hemliga sammanträdena

enligt § 56 lia en speciell karaktär, som skiljer dem från ordinära

sammanträden, varför de vanliga reglerna för dessa senare ej gälla för de

förra. Ett visst stöd för denna åsikt kan hämtas av den bestämmelse i § 56

varigenom det ansetts nödvändigt supplera det allmänna stadgandet i § 52

örn yttranderätt för kamrarnas ledamöter med särskild föreskrift örn sådan

yttranderätt vid sammanträde för regeringsmeddelande. Då nu protokollföring

icke särskilt omnämnes i § 56, synes man härav lia dragit slutsatsen

att sådan icke heller behövde eller borde förekomma och till och nied

inskrivit förbud däremot i OSt. Frågan örn grundlagsenligheten härav skall

icke närmare diskuteras. Det må vara nog att konstatera att det å andra

sidan är tydligt att i grundlagen intet hinder möter mot här ifrågavarande

protokollföring. Örn kamrarna kunna anses äga frihet att förbjuda den,

äga de också frihet alt påbjuda den genom ändring av OSt.

Någon anledning att bibehålla protokollsförbudet finnes knappast. Såsom

i herr Undéns motion påpekas vöre det av stort intresse att erhålla stenografiskt

diskussionsprotokoll även över förhandlingarna vid hemligt sammanträde.

Ur historisk synpunkt vore dylikt protokoll av värde, men det kan

tänkas få viss betydelse även för själva förhandlingarna. Det förtjänar

erinras att 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar, som förutsätter att protokoll föres vid sammanträde

inom lyckta dörrar enligt § 56, ger betryggande skydd mot offentliggörande

av sådant protokoll. För att få protokollföring vid hemligt sammanträde

till stånd kunna olika utvägar tänkas. Enklaste utvägen vore måhända endast

ett upphävande av nu gällande förbud i OSt § 14, varigenom möjlighet

förelåge för kamrarna att med ändring av hittills följd praxis besluta förande

av diskussionsprotokoll. Vill man lia säkerhet för att detta syfte

uppnås, kräves kanske dock ett uttryckligt stadgande härom, vilket i så fall

lämpligen kunde införas i OSt § 14. Att belasta grundlagen därmed synes

knappast motiverat.

4. Departementstjänstemans eller annan sakkunnigs närvaro vid kammarsammanträden

inom lyckta dörrar.

I praxis ha vid hemligt sammanträde både kanslipersonal och stenografer

varit avlägsnade. Av riksdagstjänstemännen lia endast sekreterarna varit

närvarande i kamrarna. Närvaro av vissa statstjänstemän, såsom vid offent
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

17

liga kammarsammanträde!! är brukligt, synes i allmänhet icke ha förekommit,

och örn tillåtligheten härav har rått tvekan.

önskvärdheten att statsrädsledamot, som framför meddelande till kamrarna,

även vid hemligt sammanträde må kunna åtföljas av departementstjänsteman

eller annan sakkunnig för att därigenom lia lättare tillgång till

erforderliga upplysningar synes uppenbar. Lösningen av denna fråga erbjuder

dess bättre inga svårigheter. Konstitutionsutskottet förklarar i anslutning

till vad även påpekas i herr Undéns motion alt enligt dess mening

hinder icke föreligger för att departementstjänsteman eller annan tillkallas

vid sammanträde inom lyckta dörrar. Det åsyftade arrangemanget torde

sålunda kunna uppnås utan annan åtgärd än en omläggning av praxis. Eventuell

föreskrift därom synes lämpligast lia sin plats i OSt.

5. Möjlighet för regeringsledamot att endast efter anmälan hos kamrarnas

talmän lämna meddelande, som må åtföljas av yttranden.

Då RO § 56 antogs, var motivet först och främst att man önskade legalisera

en lämplig form för sådana regeringsmeddelanden i utrikespolitiska frågor,

som tidigare under världskriget på inofficiell väg lämnats riksdagen, för att

därigenom underlätta fortsatt kommunikation mellan statsmakterna i dessa

frågor. Beslut örn meddelande fattas som bekant av konungen, varefter vederbörande

statsrädsledamot avlämnar Kungl. Maj:ts skrivelse härom i kamrarna.

Talmännen utsätta sedan dag för meddelandets framförande. Den

sålunda anvisade formen innebär en nyhet — framförandet av fristående

meddelanden — varigenom regeringen grundlagsenlig! beredes väg att träda

i förbindelse med riksdagen på annat sätt än genom proposition eller

genom uppträdande i samband med i riksdagen väckta och behandlade

frågor.

Den frågan kan emellertid uppställas örn icke statsrädsledamot äger möjlighet

att oavsett § 56 i enklare form, endast efter anmälan hos kamrarnas

talmän, framföra fristående meddelanden. Frågan torde böra besvaras jakande;

i praxis har denna möjlighet sedan gammalt vid skilda tillfällen

anlitats. Några exempel därpå skola anföras. Att märka är att det här är

fråga örn meddelanden, som verkligen kunna kallas fristående och vilka

alltså icke, såsom i vissa fall förekommit, framförts »utom ämnet» under

debatt om annat ärende.

Strax före den Staaffska ministärens avgång 1914 gav statsministern i

andra kammaren (11 febr.) en längre redogörelse för de mellan konungen

och statsrådet förda förhandlingarna, varpå diskussion följde. Redogörelsen

upplages under § 8 i protokollet, där det heter att talmannen härefter

på begäran »gav ordet å hans exc. herr statsminister Staaff, som anförde»

etc. Förut hade en del frågor om val, protokollsjuslering m. m. avgjorts.

En vecka senare (18 febr.) gav den nytillträdande statsministern Hammarskjöld

under liknande former ett meddelande i andra kammaren rörande

regeringens program (§ 2 i protokollet), varpå också en längre diskussion

följde. I första kammaren framfördes samtidigt samma meddelande av utrikesministern,

som genast vid sammanträdets början erhöll ordet. Underrättelse

örn dessa meddelanden hade av statsministern föregående dag vid

ett sammanträde med talmännen givils dessa, som föreslogo att meddelandena

skulle göras i början av följande dags plena. Vid 1917 års riksdag

lämnade utrikesminister Lindman i andra kammaren, efter det att en del

gemensamma voteringar ägt rum, ett meddelande örn de allmänna utrikespolitiska

förhållandena (13 juni), vilket meddelande av honom senare på dagen

upprepades i första kammaren, vid håda tillfällena med åtföljande ytt
Bihang

till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 25i. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

randen av ett antal kammarmedlemmar. Här torde man påträffa den närmaste

förebilden till den ordning, som sedermera går igen i § 56. I alla

de nämnda fallen voro givetvis kammarsammanträdena offentliga. Slutligen

må erinras om de meddelanden angående den nya regeringens program,

som strax i början av kamrarnas plena den 13 december 1939 lämnades av

statsminister Hansson i andra kammaren och av statsrådet Bagge i första

kammaren.

Som synes skilja sig de fristående meddelanden, som ovan omnämnts,

formellt från meddelanden enligt § 56 därigenom att initiativet tages av enskild

statsrådsledamot, ej av Kungl. Majit, och att meddelandet kommer till

stånd endast efter överenskommelse med talmannen, ej på grund av kunglig

skrivelse. Vidare framföras de under vanligt plenum, ehuru för sig

utan samband med annan fråga, under del att meddelanden enligt § 56 i

regel bruka lämnas vid ett uteslutande för desamma utsatt plenum. Om behov

verkligen föreligger alt med undanskjutande av den i § 56 föreskrivna,

en smula tungrodda ordningen särskilt beträffande utrikespolitiska meddelanden

anlita en äldre, låt vara något smidigare praxis på sidan av grundlagen

är en fråga varom det är svårt att uttala en bestämd mening. En annan

sak är som nämnt att regeringen har en viss möjlighet att under föredraget

överläggningsämne avge förklaring, som strängt taget ej har samband

med detta. Denna möjlighet synes ibland även på senare tid ha tagits i

bruk.

Utrikesutskottet.

Under de diskussioner i riksdagen, som föregingo utrikesutskottets inrättande,

var det särskilt två spörsmål som tilldrogo sig uppmärksamhet. De

rörde dels utskottets kompetensområde, dels statsrådsledamots (utrikesministerns)

tillträde till utskottet. Huruvida någon ändring kan anses påkallad

i de bestämmelser, som reglera utskottets ställning i omnämnda avseenden,

skall i det följande beröras. Närmare bestämt gälla dessa frågor dels utvidgning

av utskottets kompetensområde i fråga örn behandlingen av överenskommelser

med främmande makter, dels närvaro i utskottet av jämväl annan

statsrådsledamot än ministern för utrikes ärendena.

1. Utvidgning av utrikesutskottets kompetensområde i fråga örn behandlingen

av överenskommelser med främmande makter.

Enligt RO § 37 mom. 1 skall utrikesutskottet »meddela utlåtanden och avgiva

förslag i anledning av dit hänvisade frågor, som angå rikets förhållande

till främmande makter och ej tillhöra annat utskotts behandling».

Stadgandet är mycket allmänt avfattat, och det vållar en viss svårighet att

närmare precisera området för den verksamhet som skall anses tillhöra utrikesutskottet.

Icke alla utrikesfrågor gå till detta utskott, utan det förutsättes

att vissa av dessa frågor förberedelsevis behandlas på annat håll. Utrikesfrågornas

behandling är sålunda till viss grad splittrad mellan utrikesutskottet

och andra utskott, och det kan vara ovisst var gränsen går mellan

de konkurrerande utskottens verksamhetsområden. I själva verket finnes

möjlighet inom grundlagens ram till viss variering av praxis, och för att

vinna klarhet i kompetensfrågan har man därför skäl att se till hur denna

praxis gestaltat sig. Nedan lämnas några uppgifter därom från de tre sista

åren. Någon ledning torde därav kunna hämtas i frågan örn behovet av en

utvidgning av utrikesutskottets kompetens.

Det förtjänar emellertid framhållas att utrikesutskottets inrättande otvivelaktigt

betydde större enhetlighet och koncentration i behandlingen av ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

19

rikesfrågor inom riksdagen. Tidigare tillkom det konstitutionsutskottet att

behandla frågor angående överenskommelser med främmande makter, som

ej tillhörde annat utskotts behandling. En del motionsvis framförda utrikesfrågor

(skrivelseförslag) av skilda slag hänvisades till tillfälligt utskott.

1 stort sett torde kunna sägas att den befattning med utrikesfrågor, som förut

tillhörde konstitutionsutskottet och tillfälligt utskott, från och med 1937

koncentrerats hos utrikesutskottet. Däremot kvarstår, i förhöjd grad till

och med, beträffande överenskommelser med främmande makt den obestämda

fördelning mellan utrikesutskottet och annat ständigt utskott, som

förut kännetecknat förhållandet mellan konstitutionsutskottet och annat sådant

utskott.

De med utrikesutskottet konkurrerande utskotten äro företrädesvis bevillningsutskottet

och lagutskotten men eventuellt även andra av de ständiga

utskotten, t. ex. statsutskottet. Frågor om överenskommelser, som på grund

av sitt sakliga innehåll höra till dessa utskott, skola till dem hänvisas. I

överensstämmelse härmed har det varit regel att handelsavtal och i allmänhet

överenskommelser, som rört ändring av tullsatser eller beskattningsfrågor,

handlagts av bevillningsutskottet. Under de tio åren närmast före 1937

behandlades 25 sådana överenskommelser i bevillningsutskottet, i de allra

flesta fallen (bortåt 20) utan att några debatter uppstodo i riksdagen. Endast

i två fall ägde längre diskussioner rum. Tilläggas må att i ett eller

annat fall handelsavtal icke gingo till bevillnings- utan till konstitutionsutskottet.

Det var då fråga om avtal, vilka innehöllo åtskilliga bestämmelser

av icke handelspolitisk natur, överenskommelser berörande lagstiftningsfrågor

lia gått till lagutskotten. En hel mängd konventioner rörande arbetarlagstiftning,

föreslagna eller rekommenderade av den internationella arbetsorganisationen,

lia sålunda behandlats av andra lagutskottet, vissa avtal

berörande civilrättsliga spörsmål av första lagutskottet. Bland överenskommelser,

som tidigare hört under konstitutionsutskottet och numera sålunda

höra under utrikesutskottet, kunna nämnas skiljedomskonventioner, folkrättsliga

avtal och överenskommelser av rent politisk natur. Tvekan om

arbetsfördelningen inställer sig givetvis, då en överenskommelse är av blandad

art. Handelstraktater kunna t. ex. vara av övervägande politisk natur

och skäl tala då för att de hänvisas till utrikesutskottet i stället för bevillningsutskottet.

I allmänhet torde inte heller något hinder möta att så sker.

Genom en uppmjukning av bestämmelserna örn de ständiga utskottens kompetens,

som infördes 1933 (RO § 44), finns möjlighet att till utrikesutskottets

förmån beskära hänvisningen av överenskommelser till andra utskott.

I själva verket torde det i icke ringa grad bero på utrikesutskottet självt

att leda in utvecklingen i en sådan riktning.

En blick på praxis under de tre sista åren visar att utrikesutskottet under

denna tid avgivit tillsammans 24 utlåtanden. Hälften av dessa har behandlat

propositioner, hälften motioner. De förra lia rört vissa internationella

avtal (fyra stycken), i ett fall en skiljedomskonvention, i ett annat fall

cn handels- och sjöfartstraktat, överenskommelse örn skydd av Ålandsöarnas

neutralitet och i samband därmed stående förslag örn viss ändring av värnpliktslagen,

fråga örn ändring av Nationernas förbunds akt samt i tre fall

lag angående frivilligas deltagande i .spanska inbördeskriget. Motionerna

lia dels berört Sveriges ställning till Nationernas förbund, dels, och i de flesta

fallen, diverse vittsvävande projekt till den mellanfolkliga samlevnadens förbättring.

Det kan knappast sägas att den arbetsbörda, sorn ålegat utrikesutskottet,

varit särdeles tyngande. Av de frågor det haft att befatta sig med

synes en del lia varit av jämförelsevis ringa vikt. I den mest betydelsefulla

frågan, Ålandsfrågan, blev propositionen återtagen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 254.

Ur ren arbetsbelastningssynpunkt torde sålunda en utvidgning av utskottets

uppgifter icke inge större betänkligheter. Om den ur andra synpunkter

kan anses påkallad torde i någon mån framgå vid en undersökning av bevillnings-

och lagutskottens handläggning av överenskommelser under den

sista treårsperioden. Bevillningsutskottet har behandlat sex överenskommelser,

av vilka fem varit avtal mellan Sverige och annan makt angående

undvikande av dubbelbeskattning. Det har härvidlag icke varit fråga om

stort mer än rena expeditionsärenden. Vidare har utskottet yttrat sig örn

ett avtal mellan Sverige, Estland och Finland angående förhindrande av

spritsmuggling. Endast i detta fall uppstodo debatter i kamrarna. Andra

lagutskottet har såsom tidigare haft att avge ett antal utlåtanden (sex stycken)

angående förslag om konventioner från den internationella arbetsorganisationen

rörande viss arbetarlagstiftning. Första lagutskottet har haft till

behandling en konvention om kvarstad å vissa luftfartyg. I de nämnda fallen

ha inga eller endast högst korta debatter förekommit i kamrarna.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan utrikesutskottets och å andra sidan

de med detta närmast konkurrerande utskottens handläggning av avtalsfrågor

får man icke det intrycket att nuvarande ordning egentligen varit förenad

med olägenheter. Några hinder synas icke ha förelegat att hänskjuta

till utrikesutskottet alla sådana frågor, som det befunnits önskvärt att lägga

under dess behandling. Det kan observeras att det behandlat handelsavtal

ävensom vissa lagfrågor, vilka tydligen ansetts i mer eller mindre mån vara

av politisk natur. Utgår man från det material praxis erbjuder, synes sålunda

en utvidgning av utrikesutskottets arbetsfält icke vara motiverad.

Man skulle visserligen utan större risk för att den sakliga behandlingen av

de hittills till bevillnings- och lagutskotten hänvisade frågorna bleve lidande

kunna driva strävan efter enhetlighet så långt att alla överenskommelser

överfördes till utrikesutskottet. Men en sådan åtgärd synes icke behövlig

för uppnående av en ändamålsenlig koncentration av avtalsfrågorna till detta

utskott. Redan obestämdheten i gränsreglering enligt RO § 37 mellan utrikesutskottet

och andra utskott verkar till utrikesutskottets fördel. Tages

ytterligare hänsyn till den genom RO § 44 givna uppmjukningen i bestämmelserna

om de ständiga utskottens kompetens, synes säkerhet finnas för

att utrikesutskottet i framdeles uppkommande situationer i vart fall icke

undandrages några överenskommelser, som kunna anses vara av politisk

vikt.

2. Närvaro i utrikesutskottet av jämväl annan regeringsledamot än ministern

för utrikes ärendena.

Då RO § 37 stadgar rätt för utrikesministern att närvara vid utrikesutskottets

sammanträde, utgör detta stadgande som bekant ett undantag från den

allmänna regeln om förbud mot statsrådsledamöters närvaro i utskott. Undantaget

motiverades vid utrikesutskottets tillkomst med de speciella förutsättningarna

för detta utskotts verksamhet. Skulle det utrikespolitiska samarbetet

mellan regering och riksdag genom det nyskapade organet bibehållas och förstärkas

vore det nödvändigt att samråd med utrikesministern kunde äga rum.

Ett viktigt motiv för utrikesministerns närvaro var naturligtvis även den omständigheten

att samma församling skulle fungera som utrikesnämnd och utrikesutskott.

Det vore tämligen meningslöst att kommunikationen i utrikesfrågor

mellan denna församling och utrikesministern, när den sammanträder

som nämnd, skulle vara avklippt, när den sammanträder som utskott, eventuellt

för behandling på ett senare stadium av samma utrikesfrågor som förut

dryftats i nämnden.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

21

De skäl, som tala för utrikesministerns närvaro i utrikesutskottet, kunna i

själva verket anföras även till stöd för statsministerns och andra statsrådsledamöters

rätt att där närvara. Även härvidlag är personalunionen mellan

utrikesnämnd och utrikesutskott av betydelse. Enligt RO § 50 äga stats- och

utrikesministrarna samt efter tillkallelse av konungen andra statsrådsledamöter

ävensom särskilda sakkunniga tillträde till nämnden. Det synes uppenbart

att statsministern bör kunna infinna sig lika väl i utskottet som i nämnden,

vilket gäller även andra medlemmar av statsrådet, exempelvis försvarsministern

och handelsministern. I fall då samråd med statsministern eller annan

statsrådsledamot i utskottet befinnes särskilt önskvärt, är det för närvarande

visserligen tänkbart att den utvägen tillgripes att utskottets ledamöter för ändamålet

kallas till sammanträde i nämnden. Men en dylik utväg, som någon

gång lär ha anlitats, är omständlig och även ur andra synpunkter föga tilltalande.

Det synes därför vara praktiskt motiverat att viss likformighet föreskrives

ifråga om regeringsledamöters ställning till utskott och nämnd. Sådan

likformighet gäller för övrigt redan i andra avseenden. I enlighet härmed har

förslag till ändring av RO § 37 mom. 2 uppgjorts.

Utrikesnämnden.

Rörande utrikesnämnden ha sedan 1921 flere reformförslag framställts utan

att leda till annat resultat än förut omnämnda grundlagsändring, varigenom

suppleant fått rätt att även vid tillfälligt förfall för ledamot (ej blott vid inträdd

ledighet) tjänstgöra i nämnden i dennes ställe. I nära samband härmed

står frågan om suppleants rätt att endast i denna sin egenskap övervara nämndens

sammanträden. Som bekant stadgas förbud häremot i RO § 50. Ett

annat spörsmål, som förtjänar uppmärksammas, gäller protokollföring i

nämnden. Båda dessa frågor ha tidigare behandlats i den utredning, som föranstaltades

på grund av skrivelse från riksdagen 1924. Då de här återupptagas

sker det i anslutning till nämnda tidigare utredning.

1. Rätt för suppleant att övervara utrikesnämndens sammanträden.

Anledningen till att de från början rörande suppleanterna i utrikesnämnden

stadgade bestämmelserna gjordes betydligt mera restriktiva än de som gälla

för suppleanter i utskott var strävan att trygga diskretion och kontinuitet vid

nämndens förhandlingar. Dessa bestämmelser voro utan tvivel onödigt snäva.

Sedan som nämnt suppleant i nämnden numera äger tjänstgöra vid förfall

för ordinarie ledamot, synes redan härav följa som konsekvens att han borde

äga möjlighet att även eljest vara närvarande i nämnden. Han skulle därigenom

få bättre tillfälle att inhämta sådana kunskaper och upplysningar, som

kunna göra honom skickad att vid behov ersätta ordinarie ledamot. Måhända

kan det också sägas att tillåtelse för ett större antal riksdagsledamöter än vad

nu är fallet att närvara i nämnden skulle bidraga att till en viss grad bryta

den isolering, som ansetts vara karakteristisk för denna institution.

Ett avgörande skäl även för bär ifrågavarande reform har tillkommit genom

utrikesutskottets inrättande och dettas med nämnden gemensamma uppsättning

av ledamöter och suppleanter. Det förefaller ohållbart att suppleanterna

väl äga frihet att infinna sig i utskottet men äro utestängda, då dettas

ledamöter sammanträda som nämnd. Denna ordning är så mycket ohållbarare,

som delvis samma frågor förekomma i nämnd och utskott; det är

uppenbarligen av betydelse för suppleanternas förutsättningar att fylla sina

uppgifter att de kunna följa dessa frågors behandling på båda ställena. Gent
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

emot de skäl, som sålunda tala för reformen, torde den invändningen att

suppleanternas möjligheter att komma tillstädes i nämnden, då denna sammanträder

mellan riksdagarna, ställa sig mycket olika för de i eller nära huvudstaden

boende och dem, som ha sina hemvist längre bort, icke böra tillmätas

någon egentlig betydelse.

För genomförande av den åsyftade nyordningen torde det vara tillräckligt

att i RO § 50 andra stycket upphäva den bestämmelse, som förbjuder suppleanterna

att i. denna egenskap övervara nämndens sammanträden. I samband

härmed bör i RF § 54 införas föreskrift om varsamhets- och tystnadsplikt för

suppleanterna. Genom denna föreskrift får även suppleanternas rätt att närvara

i nämnden ett visst, örn ock indirekt uttryck i grundlagen.

2. ProtokollÖring i utrikesnämnden.

I den kommitté, som 1919 uppgjorde förslag till de sedan antagna grundlagsbestämmelserna

örn riksdagens ställning till utrikespolitiken, diskuterades

ett särskilt stadgande örn protokollföring i nämnden. Det skulle gå ut

därpå att yttranden i nämnden borde protokolleras, då förhandlingarnas ledare

så beslöt eller ledamot därom själv gjort yrkande. Kommittén avstod dock

frångått föreslå någon grundlagsbestämmelse örn protokollföringen i förlitande

på att praxis skulle utveckla sig i den riktning kommittén tänkt sig. I stort

sett torde det också^ kunna sägas att så skett. Förhandlingarna i nämnden ha

försiggått under tvångsfria former, och de protokollsanteckningar som förts

därom av sekreteraren ha i allmänhet icke upptagit yttranden av ledamöterna.

Dessa anteckningar ha så till vida en egendomlig karaktär, som de visserligen

förås av sekreteraren på uppdrag av förhandlingarnas ledare men icke torde

läsas upp för nämnden och än mindre bli föremål för justering från dennas

sida. Nämnden får sålunda icke någon officiell kunskap om innehållet i

protokollsanteckningarna, vilka emellertid erhålla stats- och utrikesministrarnas

namnunderskrifter. Ur formell synpunkt har nämnden strängt taget intet

protokoll, och vad som intages i sekreterarens anteckningar står utanför dess

kontroll.

Mot det formlösa i protokollföringen ha vid skilda tillfällen anmärkningar

framställts med yrkanden om fasta regler i detta avseende. Skulle sådana regler

anses behövliga, varför vissa skäl synas tala, torde de redan inom 1919

års kommitté ifrågasatta kunna för ändamålet användas. De utgå från förutsättningen

att diskussioner i allmänhet ej böra förekomma, men att det i vissa

fall kan befinnas önskvärt att yttranden av ledamöterna tagas till protokollet.

Den som leder nämndens förhandlingar bör kunna besluta därom och ledamot

bör själv äga möjlighet att få sitt yttrande intaget i protokollet, när han gjort

yrkande därom. I överensstämmelse härmed föreslås ett grundlagsstadgande

såsom tillägg till RO § 50.

Förslag till grundlagsändringar.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

Regeringsformen.

§

Ledamöterna av — — — nästa

sammanträde.

Ministern för---erhålla be
tydelse.

Nämndens ledamöter böra visa

största varsamhet i avseende å med
-

54.

Ledamöterna av — — — nästa

sammanträde.

Ministern för---erhålla be
tydelse.

Nämndens ledamöter och de för

dem valda suppleanter böra visa

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

23

Nuvarande lydelse.

delanden till andra om vad vid

nämndens sammanträden förekommit.

I fall, då Konungen eller den

som i hans frånvaro leder förhandlingarna

prövar ovillkorlig tystnadsplikt

vara av nöden, vare ledamöterna

därtill förbundna. Ledamot

skall första gången han deltager i

sammanträde avgiva försäkran örn

tystnadspliktens iakttagande.

Föreslagen lydelse.

största varsamhet i avseende å meddelanden

till andra örn vad vid nämndens

sammanträden förekommit. I

fall, då Konungen eller den som i

hans frånvaro leder förhandlingarna

prövar ovillkorlig tystnadsplikt vara

av nöden, vare ledamöterna och suppleanterna

därtill förbundna. Ledamot,

så ock suppleant, skall första gången

han år närvarande vid sammanträde

avgiva försäkran om tystnadspliktens

iakttagande.

Riksdagsordningen.

§ 37.

2. Då något — — — delgivas utskottet.

Ministern för utrikes ärendena må

själv eller genom ämbets- eller tjänsteman

meddela utskottet muntliga

eller skriftliga upplysningar.

2. Då något---delgivas ut
skottet.

Statsministern och ministern för

utrikes ärendena, så ock annan statsrådets

ledamot, som därom anmodas,

må själva eller genom ämbets- eller

tjänsteman meddela utskottet muntliga

eller skriftliga upplysningar.

§ 50.

Val av — — — sina befattningar.

Inträffar ledighet i nämnden, inträde

suppleant såsom ledamot i den

avgångnes ställe. Har ledamot hos

Konungen anmält förfall, må suppleant

kallas att i den frånvarandes

ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande

den ordning, som vid inträde

skall iakttagas mellan suppleanterna,

gälle enahanda bestämmelser som i

fråga om suppleants inträde i utskott.

Ej må den, som är suppleant, i

annat fall än här ovan sägs övervara

nämndens sammanträden.

Konungen sammankallar---

förordnar Konungen.

Skulle minst — — — nämnden

sammankallad.

Val av---sina befattningar.

Inträffar ledighet i nämnden, inträde

suppleant såsom ledamot i den

avgångnes ställe. Har ledamot hos

Konungen anmält förfall, må suppleant

kallas att i den frånvarandes

ställe tjänstgöra i nämnden. Beträffande

den ordning, som vid inträde

skall iakttagas mellan suppleanterna,

gälle enahanda bestämmelser som i

fråga om suppleants inträde i utskott.

Konungen sammankallar---

förordnar Konungen.

Vad ledamot av nämnden vid överläggningarna

yttrat skall till protokoll

tagas, dd beslut därom fattats av den,

som leder förhandlingarna, eller ledamoten

själv därom gjort yrkande.

Skulle minst — — — nämnden

sammankallad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.

Ledamot av — — — bestämda Ledamot av — — — bestämda

grunder. grunder.

§56.

Prövar Konungen lämpligt att i

fråga, som angår rikets förhållande

till främmande makt, eller i annat

ärende av större allmänt intresse

meddelande muntligen göres till riksdagen,

tillkommer det statsrådsledamot,

som Konungen därtill förordnar,

att i vardera kammaren framföra

meddelandet. Ej vare ledamot av

kammaren förmenat att yttra sig

över vad sålunda meddelats.

Konungen äger---lyckta dör
rar.

Prövar Konungen lämpligt att i

fråga, som angår rikets förhållande

till främmande makt, eller i annat

ärende av större allmänt intresse

meddelande muntligen göres till riksdagen,

tillkommer det statsrådsledamot,

som Konungen därtill förordnar,

att vid gemensamt sammanträde med

kamrarna framföra meddelandet.

överläggning över vad sålunda meddelats

må endast äga rum i vardera

kammaren för sig. Kammare vare

obetaget att besluta det uttalande,

vartill det framförda meddelandet

kan föranleda; dock att väckt fråga

därom ej må avgöras förrän vid ett

nästföljande sammanträde.

Konungen äger---lyckta dör
rar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

25

Bilaga B.

Riksdagsdebatter rörande utrikespolitiska frågor under

åren 1936-1939.

Första kammaren. Andra kammaren.

1936.

11 jan.: remissdebatten (nr 3 s. l).

19 fehr.: motioner om Sveriges utträde

ur Nationernas förbund

samt om Nordens framträdande

med en ny utrikespolitik (nr 10

s. 2 och 20).

26 maj: besvarande av interpellationer

örn Sveriges ställning till Nationernas

förbund samt om en

Nordens fredsplan för alla världsdelars

fred (nr 36 s. 1).

17 och 18 jan.: remissdebatten (nr

3 s. 1 och nr 4 s. 1).

19 fehr.: motion om Sveriges utträde

ur Nationernas förbund (nr 10

s. 24).

1937.

20 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).

22 och 24 fehr.: proposition ang. förhindrande

av frivilligas deltagande

i spanska inbördeskriget (nr

13 s. 8 och nr 14 s. 2).

2 mars: besvarande av interpellatio
ner

ang. fredsfrågans upptagande

inom den s. k. Oslo-ententen samt

ang. en fredsentent mellan Baltiska

havets småstater (nr 16 s.

1).

3 mars: proposition ang. förhindran
de

av frivilligas deltagande i

spanska inbördeskriget m. m. (nr

16 s. 9).

19 maj: motioner om en fredsplan,

om världsproblemets språkfråga,

örn Sveriges utträde ur Nationernas

förbund m. m. (nr 33 s. 2).

20 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).

27 jan.: besvarande av interpellationer

ang. frivilliga i spanska inbördeskriget

m. m. samt ang.

Sveriges ställning till noninterventionspolitiken

i fråga om det

spanska inbördeskriget m. m. (nr

6 s. 9).

22 febr. och 3 mars: propositioner

ang. förhindrande av frivilligas

deltagande i spanska inbördeskriget

m. m. (nr 12 s. 8 och nr 15

s. 7).

11 mars: proposition ang. Sveriges

bidrag till kostnader i samband

med noninterventionspolitiken i

Spanien (nr 17 s. 117).

28 april: proposition rörande kostnaderna

i samband med evakuering

av det svenska beskickningshuset

i Madrid (nr 27 s. 14).

22 maj: motion om uppsägande av

Sveriges medlemskap i Nationernas

förbund samt proposition ang.

förhindrande av frivilligas deltagande

i spanska inbördeskriget

m. m. (nr 34 s. 51 och 71).

Bihang till riksdagens protokoll t9i0. 1 sami. Nr 2~>4.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 254.

Första kammaren. Andra kammaren.

1938.

17 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 2)

23 fehr.: proposition ang. förhindrande

av frivilligas deltagande i

spanska inbördeskriget (nr 14

s. 2).

1 juni: motioner om Sveriges ställning

till Nationernas förbund

samt om bildande av ett Nordens

fredsförbund m. m. (nr 40 s. 33

och 71).

17 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 1).

9 fehr.: anslagen till utrikesdepartementet

(nr 10 s. 11).

23 fehr.: proposition ang. förhindrande

av frivilligas deltagande i

spanska inbördeskriget (nr 14

s. 3).

/ juni: motioner örn Sveriges ställning

till Nationernas förbund (nr

41 s. 13).

1939. (Lagtima.)

13 jan.: sammanträde inom lyckta

dörrar (nr 2 s. 6).

18 jan.: remissdebatten (nr 4 s. 2).

22 mars: besvarande av fråga ang.

Sveriges erkännande av Burgosregeringen

(nr 20 s. 2).

29 mars: ang. besvarande av interpellation

om Ålandsfrågan (nr 21

s. 5).

6 juni: återkallande av proposition i

Ålandsfrågan (nr 37 s. 1).

9 juni: proposition ang. vissa änd
ringar

i Nationernas förbunds

akt samt motioner rörande världsspråksfrågan

och minoritetsskydd

(nr 39 s. 43).

10 juni: återkallande av proposition

i Ålandsfrågan samt av proposition

rörande det s. k. Londonavtalet

(nr 40 s. 15).

13 jan.: sammanträde inom lyckta

dörrar (nr 2 s. 9).

18 jan.: remissdebatten (nr 4 s. l).

11 fehr.: anslagen till utrikesdepartementet

(nr 10 s. 10).

1 mars: besvarande av interpellation

ang. ett av generalfältmarskalk

Göring framställt erbjudande av

ett ambulansplan (nr 14 s. 1).

22 mars: besvarande av interpellation

i Ålandsfrågan (nr 20 s. 6).

8 maj: besvarande av interpellation

i Ålandsfrågan (nr 29 s. 2).

6 juni: återkallande av proposition i

Ålandsfrågan (nr 37 s. 10).

9 juni: proposition ang. vissa änd
ringar

i Nationernas förbunds akt

(nr 39 s. 82).

10 juni: återkallande av proposition

i Ålandsfrågan (nr 40 s. 5).

1939. (Urtima.)

12 sept.: remissdebatten (nr 2 s. l). 12 sept.: remissdebatten (nr 2 s. 1).

8 nov. besvarande av fråga ang.

Åland (nr 16 s. 3).

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401702

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:421 Skrivelse till Korsängen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra utgifter s. 7 i texten