Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om krigsskadeersättning

1940-05-17 · 102 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 102 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:267, Med förslag till lag om krigsskadeersättning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

1

Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

krigsskadeersättning; given Stockholms slott den 17

maj 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj.t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om krigsskadeersättning.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0.

1 sami.

Nr 267.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Förslag

till

Lag

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Egendom, som i 2 och 3 kap. avses, skall vara föremål för statlig krigsförsäkring

av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari riket

kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, utgå

i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.

2 §•

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall

finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation

och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.

3 §.

Med fastighet förstås i denna lag egendom, som omedelbart på grund

av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra

skall betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma

lag är hänförlig till fast egendom.

4 §•

1 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig fastighet, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 3

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser

;

d) kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är

förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig fastighet.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej

järnväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna

kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov

avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,

vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

A mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark för vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen

icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, vare lagen ej

tillämplig å byggnaden eller byggnaderna.

5 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå

lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande

och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,

dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter, som utvunnits

å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som är i sambruk

med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å sambrukad

fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,

där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i

vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så

anses som om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

6 §.

För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas

enligt grunder, som Konungen fastställer.

7 §•

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och riksdag bestämma,

krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet må

komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala

ersättning tidigare.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger

ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,

som Konungen bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

8 §.

överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte

ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta

i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning utgå med belopp

som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

9 §•

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen

den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande brandförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen

berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger

en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande

taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.

Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas

i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,

som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses ill kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets

slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för

fastighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).

Bidrag utgår med högst en halv procent för år av fastighetens värde, dock

under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall

fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

11 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda

stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med

åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 5

stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å sådan fastighet författningsenligt

helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att

anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt

icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,

vare han icke bidragsskyldig i avseende å skogsvärde.

3 mom. Bidragsskyldigheten skäll bedömas med hänsyn till förhållandena

vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till ny

ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare av

fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat

för året mantalsskrivas för fastigheten.

12 §.

Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda

skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga

bidrag.

13 §.

Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.

Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det

belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.

14 §.

För bidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft

egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest

på grund av testamente, äger staten lika rätt i egendomen som för avgäld

av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §

andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

15 §.

Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.

Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad om besvär över fel

vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

B kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,

såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före

transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller

i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under

arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,

annan industriell inrättning eller hantverk;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,

reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning

eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel

och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning

meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet

angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å

egendomen.

17 §.

Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till

nämnda belopp skall så anses som örn ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet

för egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall

bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan

jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,

äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

19 §.

Avgift för försäkringen å varor skall utgöra en för alla varor lika stor

del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden

fastställas till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att

täcka samt med verksamheten förbundna kostnader.

20 §.

Avgift för försäkringen å maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika

stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden

och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av er
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

7

sättningar samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid

kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

21 §.

Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.

Har denne, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit

egendom, som brandförsäkringen avser, åge han av den nya ägaren utkräva

erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren på grund av brandförsäkring, som

han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva brandförsäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning

nämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid

debitering och uppbörd av avgifterna.

23 §.

Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt

belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos

krigsskadenämnden inom en månad efter det han erhållit meddelande om

avgiften.

24 §.

Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som

för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4 kap. Gemensamma bestämmelser.

25 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan

skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även örn föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,

att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att

tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter

erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten

till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter

krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

art och omfattning.

27 §.

Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å

tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta om

värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt

skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan inkommit

28 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller

flera värderingsman, över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,

vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet

skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas

till den, som anmält skadan.

29 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits

till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han

att, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,

till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga

den ytterligare utredning, han vill åberopa.

30 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg

skola krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

31 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid

må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i

värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att

yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk

reglering helt eller delvis av inträffad skada.

32 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finnér

tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej

verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

9

värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det

som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i

ärendet.

33 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående

omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

34 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej åtnöjes

med nämndens beslut i fråga örn vem rätten till krigsskadeersättning

skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning

av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller

skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin talan till domstol

inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

35 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, fråga angående lagstiftning

om krigsskadeersättning samt anför:

Den 20 oktober 1939 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet

att tillkalla högst nio sakkunniga för att verkställa utredning och

avgiva förslag rörande åtgärder med anledning av förluster å egendom genom

skadegörelse under krig. På grund av detta bemyndigande tillkallade

dåvarande departementschefen, statsrådet Möller, den 2 november 1939

såsom sakkunniga överdirektören i försäkringsinspektionen, fil. doktorn

O. A. Åkesson, advokaten S. Ahlmark, Stockholm, direktören i Svenska

Bostadskreditkassan C.-R. Cramér, lantbrukaren R. Johansson, Norrbäck,

Sala, direktören i Städernas Allmänna Brandstodsbolag C. Juhlin Dannfelt,

direktören i Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag G. Lagercrantz,

borgmästaren K. E. Rosander, Eskilstuna, överingenjören P. S. Rydbeck,

Göteborg, och direktören i Försäkringsaktiebolaget Skandia P. Ulmgren. Tilllika

uppdrogs åt Åkesson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

På därom av Ahlmark gjord framställning entledigades denne den 13 november

1939 från uppdraget och tillkallades i hans ställe såsom sakkunnig

ordföranden i styrelsen för Stockholms fastighetsägareförening kaptenen T.

Wibom.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen krigsskadeutredningen, hava

den 7 februari 1940 avgivit betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning

(Stat. off. utr. 1940: 4). Betänkandet är enhälligt.

över förslaget hava i anledning av remiss yttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret, statskontoret, kommerskollegium,

kammarkollegiet, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

statens krigsförsäkringsnämnd, styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank,

styrelserna för konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan,

svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,

svenska landstingsförbundet, svenska bankföreningen, svenska sparbanks
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

11

föreningen och Sveriges fastighetsägareförbund, svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, kooperativa förbundet och svenska

järnvägsföreningen. Kommerskollegium har bifogat yttranden från Sveriges

industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

hantverksorganisation, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare

och handelskammaren i Göteborg. Yttranden hava även inkommit

från, bland andra, Sveriges redareförening, styrelsen för svenska skeppshypotekskassan

och föreningen Sveriges inrikessjöfart. Krigsförsäkringsnämnden

har i anledning av remiss i sitt förutnämnda yttrande utlåtit sig

jämväl över de av Sveriges redareförening och styrelsen för svenska skeppshypotekskassan

avgivna yttrandena.

Frågan har härefter underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet.

Innebörden av krigsskadeutredningens förslag samt i yttrandena

framförda allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen anser det uppenbart av nöden, att åtgärder

vidtagas för att bereda skydd mot ekonomisk förlust på grund av krigsskada

å fast egendom, främst för att förebygga sammanbrott inom det ekonomiska

livet därigenom, att kreditinstitutioner och försäkringsbolag på grund av en

omfattande förstörelse av inteckningssäkerheterna tvingas gå i likvidation.

Men även ur andra synpunkter är enligt utredningens åsikt av behovet påkallat,

att dylika åtgärder vidtagas. Under nuvarande förhållanden kunde

risken för att vårt land bleve indraget i krig med därav föranledd fastighetsförstörelse

vålla nedgång av fastighetsvärdena och förorsaka kris på fastighetsmarknaden

med betydande återverkningar på samhällslivet. Och skulle

olyckan av ett krig drabba landet, måste det uppenbarligen anses vara ett

samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle

medel för fastigheternas återställande i brukbart skick.

Enligt utredningens åsikt skulle det givetvis vara önskvärt, om utvägar

kunde finnas för beredande av skydd mot förluster på grund av krigsskada

jämväl å all lös egendom. Utredningen anser det dock vara förenat med

alltför stora praktiska svårigheter att anordna en så vittomfattande krigsriskförsäkring.

Samhällets beredskapsåtgärder av den art, varom här är fråga,

böra enligt utredningens mening begränsas till att tillgodose livsviktiga

allmänna intressen. Ur denna synpunkt, anför utredningen, gjorde sig främst

gällande angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande

av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Med hänsyn härtill finner

utredningen skyddet av den lösa egendomen böra inskränkas till att i huvudsak

avse inom landet befintliga varulager samt produktiva inventarier

inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk.

Utredningen framhåller, hurusom enligt de synpunkter, som legat till grund

för förslaget, kunde synts naturligt, att även vår handelsflotta och till fiskeri
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

näringen hörande båtar och redskap medtagits. Handelsflottan har emellertid

ansetts böra uteslutas av den anledningen, att densamma i händelse av

krig förväntades komma att i stor utsträckning rekvireras av staten, som i

så fall enligt gällande rekvisitionslagar bleve direkt ersättningsskyldig för

uppkommande skador. Vad beträffar fiskerinäringens båtar och redskap

finner utredningen det stöta på praktiska svårigheter att anordna en krigsriskförsäkring.

Utredningen förutsätter emellertid, att krigsskador å dessa

för vår folkförsörjning betydelsefulla objekt täckas i erforderlig utsträckning

genom direkta åtgärder från det allmännas sida.

Utredningen anför, att inom densamma framförts den åsikten, att det principiellt

borde ankomma på staten att ersätta all skadegörelse, som förorsakas

av krig. Det vore enligt denna uppfattning ej rimligt eller rättvist att låta

den ekonomiska förlust, som vållas av exempelvis ett bombanfall, drabba

enskilda eller institutioner, vilkas egendom av en tillfällighet blivit förstörd

eller skadad, då ju krig är en hela samhällets angelägenhet och direkt riktat

mot samhället såsom helhet. Denna ståndpunkt hade accepterats i England,

där statsmakterna utfäst sig att efter krigets slut lämna ersättning för skadad

fast egendom i den utsträckning statens resurser och förhållandena i övrigt

medgåve. Samtidigt hade gjorts gällande, att en dylik utfästelse skulle lämna

fastighetsintressenterna, ägare och borgenärer, större säkerhet för att uppkomna

skador bleve ersatta än någon som helst form av försäkring eller gemensamt

ansvar av enskilda personer eller sammanslutningar, vilken uppfattning

dock blivit föremål för stark kritik från skilda korporationer i England.

Utan att ställning toges till den här berörda principfrågan om ersättningsskyldighet

för staten, måste det enligt utredningens mening medgivas,

att berörda uppfattning väl vore riktig såtillvida som att staten med dess befogenheter

att mobilisera nationens alla tillgångar borde kunna anses hava

större möjligheter att fullgöra ett visst åtagande än en enskild kommunitet,

även om denna skulle vara av mycket stor omfattning. Vore det sålunda möjligt

att av statsmakterna erhålla en ovillkorlig och bindande utfästelse att ersätta

den genom kriget uppkomna skadegörelsen å fast egendom, så vore den

föreliggande ersättningsfrågan löst på ett så tillfredsställande sätt som det

över huvud taget vore möjligt. Det torde dock ligga i öppen dag, framhåller

utredningen, att staten ej gärna kunde lämna annat än en villkorlig utfästelse,

alldenstund statsåtgärdema måste bliva beroende av förhållandena efter kriget

och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt. Då ersättningsfrågan

bleve aktuell, måste ett avvägande ske mellan här ifrågavarande medelsbehov

och andra krav på statskassan, varvid givetvis olika intressesynpunkter

komme att göra sig gällande. Vid sådant förhållande vore det också

uppenbart, att en utfästelse från statsmakternas sida av sist angiven innebörd

icke kunde anses tillfyllest.

I fråga om fast egendom föreslår utredningen i stället en lagstiftning, enligt

vilken ersättning för krigsskador beredes genom bidrag från landets samlade

fastighetsbestånd jämte ett efter vissa grunder bestämt statsbidrag. Bidragen

för fastigheterna skola utgå under en följd av år efter kriget. Det

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

13

ansvar, som härigenom pålägges fastighetsägarna, måste emellertid enligt utredningens

åsikt vara begränsat. I annat fall kunde vid en synnerligen omfattande

skadegörelse detta ansvar ej bäras av fastighetsägarna och följden

bleve ett allmänt sammanbrott på fastighetsmarknaden. I anledning härav

skola enligt förslaget, därest skadegörelsen överstiger en viss gräns, ersättningsbeloppen

på visst sätt minskas.

Vad angår den sålunda föreslagna beredskapslagstiftningens omfattning

har utredningen först till prövning upptagit frågan, för vilka fastighetsvärden

rätt till ersättning för förlust på grund av krigsskada skall föreligga och som

följd därav jämväl skyldighet att deltaga i det gemensamma ansvaret för

skadeersättningarna. Att, såsom skett i vissa andra länder, endast medtaga

byggnader är enligt utredningens uppfattning ej tillrådligt. Utredningen

anser nämligen ej endast byggnader utan även själva jorden med vad därå

växer vara utsatt för risk för skadegörelse under krig. I följd härav förordar

utredningen, att under den föreslagna lagstiftningen skall med visst undantag

inbegripas allt vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom

ävensom byggnad, ändå att den ej är hänförlig till fast egendom, eller alltså

vad som i kommunalskattelagen förstås med ordet fastighet. Enligt förslaget

skola samtliga inom vårt land belägna fastigheter —- med detta ords nu angivna

innebörd — i princip medtagas.

Från denna huvudregel göras i förslaget vissa undantag. Staten tillhöriga

fastigheter äro sålunda med vissa inskränkningar uteslutna. Likaledes undantagas

kommun eller annan menighet tillhöriga byggnader för allmän styrelse

eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet,

fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning.

Från lagstiftningen uteslutas vidare vissa kommunikationsanstalters fastigheter,

dock ej till enskild järnväg hörande fast egendom. Enligt förslaget

skola slutligen ytterligare vissa fastigheter undantagas, för vilka i detta sammanhang

ej torde behöva redogöras.

Vad angår inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel å fastighet,

som inbegripes under den föreslagna lagstiftningen, samt odlaren tillhöriga,

å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsalster, finner utredningen

ersättningarna för skada å sådan egendom böra sammankopplas med

ersättandet av fastighetsskadorna. Detta skall enligt förslaget gå till på så

sätt, att ersättningarna inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbelopp,

som skall gäldas med bidrag från fastigheterna och därå belöpande statsbidrag.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter

kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock i

vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur det allmännas

synpunkt skäl föreligga därtill. Utredningen finner det nämligen uppenbart,

att återuppbyggnad av förstörda fastigheter ej kan komma till stånd i

nämnvärd utsträckning annat än under fredliga förhållanden. Endast för

det fall, att det i samhällets intresse befunnes nödvändigt, hade man, anför

utredningen, anledning räkna med att en skadad eller förstörd fastighet kom
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

me att omedelbart iståndsättas. Skäl till utbetalning av ersättning redan under

kriget torde däremot enligt utredningens åsikt ofta föreligga beträffande

skador å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel, då

nämligen ersättandet av skador å sådan egendom främst åsyftade att under

krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för folkets försörjning nödvändig

omfattning.

Beträffande finansieringen av verksamheten i fråga om fastigheter jämte

inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel innebär förslaget

närmare bestämt följande. Staten skall i erforderlig utsträckning tillhandahålla

medel för skadeersättning och förvaltning. Det egentliga statsbidraget

skall lämnas därigenom, att staten ej tillgodoräknar sig ränta å sålunda

förskjutna medel. Efter kriget skall den fastigheterna åvilande bidragsplikten

fullgöras. Då skall nämligen till gäldande av ersättningar och

förvaltningskostnader för kalenderår erläggas bidrag för samtliga de fastigheter,

å vilka lagen vid årets ingång äger tillämpning, så kallat krigsskadcbidrag.

Sådant bidrag utgår med en fjärdedels procent för år av fastig

hetens för ett vart år gällande taxeringsvärde eller, därest taxeringsvärde

saknas, det värde som fastställes i av Konungen bestämd ordning. Bidrag

skola erläggas till dess sammanlagda ersättningsbeloppet jämte förvaltningskostnaderna

täckts, dock under högst tjugu år.

Med hänsyn till denna begränsning av fastigheternas bidragsplikt skola

enligt förslaget, därest sammanlagda värdet av inträffade krigsskador tillsammans

med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas under

tjuguårsperioden inflyta i krigsskadebidrag, ersättningsbeloppen nedsättas i

förhållande härtill. Utredningen förutsätter alltså, att en uppskattning av

vad högst kan komma att inflyta i bidrag verkställes före den allmänna skaderegleringen

efter kriget. En sålunda på förhand verkställd uppskattning

av det maximala bidraget från fastigheterna kan givetvis endast bliva ungefärlig,

eftersom bidragen skola utgå i förhållande till de under bidragsperio

den växlande taxeringsvärdena och för de under ett vart år bidragspliktiga

fastigheterna. Skulle det beräknade bidraget, som legat till grund för er

sättningarnas bestämmande, inflyta på kortare tid än tjugu år, skall uttagandet

av bidrag avbrytas; att i detta fall genom fortsatta bidrag under återstående

del av tjuguårsperioden möjliggöra en ytterligare utbetalning av

ersättningsbelopp skall följaktligen ej förekomma. Om däremot det beräknade

beloppet icke inflyter under tjuguårsperioden, skall staten svara för

vad som återstår. Då utbetalning av ersättning, såsom i vissa fall kan äga

rum, verkställts före den allmänna skaderegleringen efter kriget, har emellertid

ej kunnat avgöras, huruvida minskning av ersättningsbeloppet skolat

ske eller ej. För belopp, som av denna anledning utgivits utöver vad som

vederbort, föreligger ej återbetalningsskyldighet utan staten skall i stället vidkännas

det överskjutande beloppet.

Krigsskadebidrag skall enligt förslaget erläggas av fastighetens ägare eller

i vissa fall av dess innehavare. Konungen eller myndighet, som Konungen

förordnar, skall dock äga att, när särskilda skäl därtill äro, meddela befri
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

15

else helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag. Staten skall svara

för bidrag, för vilket sålunda befrielse meddelats.

Utredningen föreslår, att staten för krigsskadebidrag tillerkännes samma

förmånsrätt som kommun för fastighetsskatt. Härigenom kommer bidrag,

som skall utgå för fast egendom och utgöras av ägaren eller med denne likställd

innehavare, att erhålla bättre ställning i förmånsrättsavseende än inteckning

i egendomen. I syfte att undvika att för bidragens uppbärande

tillskapa en ny uppbördsorganisation med därav föranledda förvaltningskostnader

föreslår utredningen vidare, att bidragen uppbäras och redovisas

i sammanhang med kronouppbörden.

Enligt förslaget skola samtliga av beredskapsplanen omfattade fastigheter

utgöra ett enda kollektiv med samma maximala bidragskvot för alla fastigheter.

Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper skall alltså ej

förekomma. Emellertid tillerkännes, såsom förut berörts, jordbruksfastigheter

en viss förmånsställning i ersättningsavseende, i det att ersättning för

skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel skall

bestridas av de samtliga fastigheter åvilande bidragen jämte därå belöpande

statsbidrag.

Förut har anförts hurusom enligt förslaget full ersättning skall utgå, därest

den sammanlagda skadegörelsen understiger summan av de fastigheterna

åvilande bidragen om en fjärdedels procent för år av fastigheternas värden

under tjugu år eller tillhopa fem procent av värdena. Med utgångspunkt från

nuvarande fastighetsvärden för all av förslaget berörd fastighet har utredningen

uppskattat den sålunda föreslagna beredskapsplanens effektivitet. Planen

skulle i enlighet med denna uppskattning bereda full ersättning för

krigsskada, därest skadegörelsen jämte förvaltningskostnader icke överstiger

ett belopp av omkring 1,150 miljoner kronor. Emellertid står det klart för

utredningen, att skadegörelsen kan bliva större, och utredningen föreslår

därför, till stärkande av beredskapen, att statsmakterna i samband med den

föreliggande frågans behandling göra en utfästelse, att staten, i den utsträckning

dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter kriget tilllåta,

skall direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de falla utom ramen för

den föreslagna beredskapsplanen.

Av utredningens förslag i fråga om tidpunkten för skaderegleringen följer,

att lång tid ofta kan komma att förflyta mellan skadans inträffande och dess

reglering. I anledning härav torde, framhåller utredningen, uppkomma ett

flertal svårlösta spörsmål. Emellertid finner utredningen — med hänsyn

till, bland annat, ovissheten rörande den kommande utvecklingen på det

ekonomiska området — det uteslutet att på förhand fastslå detaljerade principer

för skaderegleringen. I förevarande avseende har därför i lagförslaget

endast medtagits en bestämmelse, jämlikt vilken värdering av krigsskadorna

skall verkställas enligt av Konungen fastställda grunder.

Såsom förut nämnts anser utredningen, att skydd bör beredas för krigsskada

å, förutom fastigheter, jämväl inom landet befintliga lager av handels
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

varor samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel, industri

och hantverk. I det föregående har redogjorts för hurusom utredningen i sitt

förslag under planen för ersättande av krigsskada å fastighet inrymt även

ersättandet av skador å inventarier, avsedda för jordbruk och trädgårdsskötsel

å fastigheten, samt odlaren tillhöriga, å fastigheten förvarade jordbruksoch

trädgårdsprodukter. Vad angår varor i övrigt ävensom maskiner och

redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd för

krigsskada å sådan egendom skall beredas genom särskild krigsförsäkring.

Försäkringen skall meddelas av staten samt vara obligatorisk. Varor och

maskiner skola härvid bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.

Beträffande omfattningen av krigsförsäkringen i vad avser såväl varor som

maskiner föreslår utredningen av praktiska skäl, att denna göres beroende

på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. I svenskt försäkringsbolag

eller utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i

riket brandförsäkrade varor och maskiner skola alltså enligt förslaget vara

försäkrade även mot krigsskada. Från denna regel göres emellertid undantag

för varulager och maskinuppsättningar, som brandförsäkrats till värde,

understigande en viss gräns. Gränsen för delaktighet i försäkringen har beträffande

varor satts till 2,000 kronor samt i fråga om maskiner till 5,000

kronor. Till maskiner räknas i förslaget även de enskilda järnvägarnas

rullande materiel.

Enligt förslaget skall krigsförsäkringen av både varor och maskiner avse

samma försäkringsbelopp, som gäller i fråga om brandförsäkringen. Därest

brandförsäkringsbeloppet understiger godsets värde, skall alltså nedsättning

av krigsskadeersättningen äga rum såsom vid underförsäkring. Ersättning

skall -— i motsats till vad såsom regel föreslagits beträffande fastigheter —

utbetalas snarast efter skadans inträffande.

Krigsförsäkringen av varor skall enligt förslaget finansieras med avgifter,

som erläggas av försäkringstagarna. Avgift skall utdebiteras snarast möjligt

efter krigsutbrottet samt utgå med en för alla varuslag lika stor del av brandförsäkringsbeloppet.

Någon differentiering av avgifternas storlek skall alltså

ej ske vare sig efter varans geografiska belägenhet eller med hänsyn till dess

beskaffenhet. Avgiften skall fastställas till belopp, som svarar mot den risk

försäkringen är avsedd att täcka med tillägg av de med försäkringsverksamheten

förbundna kostnaderna. Då ingen möjlighet finnes att på förhand beräkna

risken och därmed den erforderliga avgiftens storlek, förutsätter utredningen,

att avgiften till en början fastställes mera godtyckligt. Bestämmandet

av avgiftens storlek bör enligt utredningens åsikt avse tämligen korta

perioder, så att det blir möjligt att tid efter annan i mån av vunnen erfarenhet

sänka eller höja premien med hänsyn till det verkliga skadeförloppet.

Det skall ankomma på den institution, som får verksamheten om hand, att

härutinnan träffa erforderliga avgöranden. Därest vid något tillfälle medel

ej influtit till erforderligt belopp för reglering av uppkomna skador, skall

staten förskjuta behövliga medel. För medel, som staten sålunda förskotterat,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 267.

17

äger staten tillgodoräkna sig ränta efter räntefot, som av Konungen bestämmes.

Räntan skall gäldas med försäkringsavgifterna.

Avgift för försäkringen av maskiner skall utgå med en för alla maskiner

lika stor del av brandförsäkringsbeloppet. I likhet med vad som föreslagits

beträffande varor skall alltså full solidaritet råda för de till det särskilda

maskinkollektivet anslutna, i det att bidragsplikten i förhållande till brandförsäkringsbeloppet

göres lika för alla, oberoende av anläggningens belägenhet

och karaktär. Avgift skall uttagas från krigets början till dess nödiga medel

influtit till täckande av kostnaderna för försäkringen. I motsats till vad som

föreslagits beträffande varuförsäkringen skall följaktligen i mån av behov

avgift uttagas även för tid efter krigets slut och för all då befintlig brandförsäkrad

egendom av beskaffenhet att hänföras till maskiner i förslagets mening.

Avgift kan på så sätt komma att uttagas för egendom, som ej varit

utsatt för den risk försäkringen avser att täcka. Den för brandförsäkringspremien

betalningsskyldige är jämväl pliktig att erlägga avgiften för maskinförsäkringen.

Avgiftens storlek skall fastställas av krigsskadenämnden men

må för tid kriget pågår ej sättas till högre belopp än en procent för år av

brandförsäkringsbeloppet. Utredningen förutsätter, att avgiften för tiden efter

kriget bestämmes till sådan höjd, att samtliga kostnader för försäkringen

täckts inom tio år efter krigets slut. I den utsträckning under kriget inflytande

avgifter ej förslå till bestridande av ersättningar och förvaltningskostnader

skall staten förskjuta erforderliga medel. För sådana medel äger

staten tillgodoföra sig ränta efter räntefot, som Konungen fastställer. Räntekostnaden

skall ingå i övriga kostnader för försäkringen och gäldas med avgifterna.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget anslutningen till krigsförsäkringen

av varor och maskiner vara beroende på förekomsten av vanlig brandförsäkring.

Med denna utgångspunkt är man enligt utredningens åsikt för

krigsförsäkringens genomförande hänvisad till att söka bistånd av de i vårt

land arbetande brandförsäkringsbolagen. Utredningen föreslår även, att det

skall åligga svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att biträda vid debitering

och uppbörd av avgifterna.

Enligt förslaget skola frågor rörande ersättning ävensom andra av den

förordade lagstiftningen föranledda frågor handläggas och avgöras av en

för hela riket gemensam myndighet, kallad statens krigsskadenämnd. över

beslut av nämnden skall klagan ej få föras, beträffande ersättningsfrågor

föreslår utredningen vissa bestämmelser, enligt vilka de skadelidande beredes

säkerhet för att deras synpunkter på ersättningsfrågan komma under bedömande

vid ärendets avgörande. Med hänsyn till ovissheten rörande de förhållanden,

under vilka nämnden kommer alt arbeta, föreslår utredningen ej

närmare bestämmelser angående nämndens organisation och verksamhet utan

anser det böra överlåtas åt Konungen att härutinnan meddela erforderliga

föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande nämndens sammansättning

vid avgörandet av ersättningsfrågor upptagas i förslaget.

Hillring till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2G7- 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mcij.ts proposition nr 267.

Yttranden. Innan jag övergår till en närmare redogörelse för de olika

detaljerna i det föreliggande förslaget och de av utredningen till stöd därför

anförda skälen, torde jag få lämna en allmän översikt över de huvudsakliga

ståndpunkter, som intagits i de över förslaget avgivna yttrandena.

Erinringar, som ej avse de grundläggande linjerna i förslaget utan allenast

mer eller mindre viktiga detaljer, kommer jag att upptaga til! behandling

senare.

Uttalanden i direkt avstyrkande riktning hava endast avgivits av fullmäktige

i riksbanken samt en minoritet inom fullmäktige i riksgäldskontoret.

Sveriges lantbruksförbund synes visserligen ifrågasätta riktigheten av förslagets

grunder rörande finansieringen av ersättningarna för skada å fast egendom

men har ej ställt sig avvisande till förslaget. Övriga myndigheter och

sammanslutningar, som uttalat sig angående förslagets huvudgrunder, hava

tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma helt eller i stort sett utan erinran.

I ett mindretal av yttrandena har emellertid uttalats, att ställning däri ej

tagits till de för förslaget grundläggande principerna.

I åtskilliga yttranden har med styrka framhållits behovet av åtgärder till

ekonomiskt skydd för krigsskada å vissa slag av egendom. I samband härmed

har i en del yttranden ifrågasatts en utvidgning av den föreslagna lagstiftningen

att ayse även andra grupper av egendom än som inbegripas i

förslaget. Det har även betonats, att under nu rådande förhållanden skyndsamhet

vid den föreliggande frågans behandling vore av allra största vikt

samt att därför meningsskiljaktigheter beträffande mer eller mindre väsentliga

detaljer ej borde uppehålla frågans-avgörande. För befordrandet av en

snabb lagstiftning i ämnet har även gjorts gällande, att i den mån jämväl

annan än i förslaget avsedd egendom ansåges böra skyddas, den ytterligare

utredning, som därav påkallades, ej borde fördröja det föreliggande förslagets

upphöjande till lag utan erforderliga kompletteringar i stället vidtagas

senare. Vidare har uttalats, att en beredskapslagstiftning av förevarande art

ej kunde utarbetas alltför detaljerat utan att åt tillämpningen måste lämnas

ett betydande mått av frihet vid förverkligandet av lagstiftningens ändamål.

Ur yttrandena över förslagets huvudgrunder må följande här återgivas.

Fullmäktige i riksbanken finna det vara en angelägenhet av allra största

vikt, att de i utredningens betänkande avhandlade frågorna vinna en ur olika

synpunkter såvitt möjligt tillfredsställande lösning. För att nå detta syfte

kunde det vara motiverat, att staten sökte ekonomiskt bidraga till genomförandet

av en skadereglering på förevarande område. Enligt fullmäktiges mening

hade emellertid samhällets förpliktelser enligt förslaget blivit alltför omfattande

och alltför obestämda, varjämte även i övrigt allmänna hänsyn syntes

hava blivit för litet beaktade. I sådant avseende framställa fullmäktige

bland annat vissa erinringar ifråga om den medverkan, staten enligt förslaget

skulle lämna till finansieringen av skadeersättningarna för fast egendom.

Denna medverkan syntes dem vara alltför omfattande. De finna det

ej heller rimligt, att staten skulle göra en utfästelse att, i den utsträckning

dess ekonomiska ställning och övriga förhållanden efter kriget det tillåta,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

19

direkt ersätta krigsskadorna å fast egendom, i den mån dessa komme att

överskjuta fem procent av fastigheternas samlade taxeringsvärde. Vad beträffar

förslaget i fråga om varuförsäkringen och i viss mån även maskinförsäkringen

torde man, framhålla fullmäktige, icke kunna helt värja sig

för farhågor, att konsumenterna komme att bliva nödsakade att genom förhöjda

priser erlägga mera än vad som motsvarade försäkringsavgifterna. Å

andra sidan vore det icke helt uteslutet, att om någon krigsskadeförsäkring

ej genomfördes, tillvaron av skaderisk komme att medföra en ändå större

höjning av prisläget. Fullmäktige ansåge sig därför icke vilja motsätta sig

införandet av en dylik försäkring. Fullmäktige förklara sig slutligen finna

erforderligt, att förslaget göres till föremål för skyndsam överarbetning och

att därvid grundprinciperna för statens och de enskildas bidrag till kostnaderna

för skadeersättningen ånyo övervägas. Fullmäktige vöre icke beredda

att framlägga något eget förslag till frågans lösning. Vid de fortsatta övervägandena

syntes, bland annat, följande synpunkter kunna vara vägledande,

nämligen att statens uppgift vore att med till förfogande stående medel tillgodose

de vid varje tillfälle mest trängande behoven, att det vore statens uppgift

att bidraga till iståndsättandet av egendom, som förstörts under krig,

att andra, som lidit skador genom kriget, hade lika berättigade krav på statens

hjälp som fastighetsägarna, att beslut kunde fattas först efter kriget, då

de ekonomiska möjligheterna kunde överblickas, samt att vissa riktlinjer

dock borde uppdragas i förväg.

Bland fullmäktige i riksbanken har emellertid herr Gränebo varit av avvikande

mening samt förklarat, att han visserligen i likhet med fullmäktiges

övriga ledamöter ställde sig betänksam mot utredningens förslag med

hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för staten, som ett genomförande

av förslaget skulle kunna innebära under de mest ogynnsamma förhållanden,

men att han dock ej kunde instämma helt i majoritetens kritik mot förslaget.

Emellertid vore herr Gränebo överens med majoriteten om att utredningens

förslag kunde behöva överarbetas, innan detsamma upphöjdes till

lag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrka i huvudsak utredningens uppbyggnadsprogram.

Fullmäktige ifrågasätta dock lämpligheten av att statsmakterna,

såsom utredningen föreslagit, skulle göra en utfästelse, att staten,

i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt efter

kriget tilläte, skulle direkt ersätta krigsskadorna, i den mån de folie utom

ramen för fastställd beredskapsplan.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande Hildebrand och vice ordförande Råstock

hava varit av skiljaktig mening samt bland annat uttalat, att de i förslaget framställda

kraven på statens finansiella hjälp vore orealiserbara. Under hänvisning

bland annat härtill finna nämnda fullmäktige en överarbetning av förslaget

vara nödvändig, vilken på vissa punkter uppenbarligen behövde bliva

rätt omfattande och delvis baseras på helt andra principer. Ifrågavarande

båda fullmäktige instämma i vad majoriteten anfört angående utredningens

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.is proposition nr 207.

förslag om en formlig utfästelse från statsmakternas sida att direkt ersätta

vissa krigsskador.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att den enklaste och mest tillfredsställande

lösningen av ifrågavarande skadeersättningsproblem vad beträffar

fast egendom vore, att staten åtoge sig att ersätta all skadegörelse. Förbundet

anför vidare i huvudsak.

Huruvida en sådan utfästelse kunde anses som mindre betryggande än en

försäkringsform av föreslagen art, vilken i sak innebure, att en extraordinär

skatt i fall av behov skulle läggas på landets fastighetsbestånd, torde kunna

bliva föremål för olika uppfattningar. Såvitt nu kunde bedömas borde den

av utredningen föreslagna vägen vara tillfyllest, så länge skadornas totala

omfattning bolle sig inom en någorlunda begränsad storleksordning. Det torde

också närmast hava varit utredningens avsikt att åstadkomma en dylik

begränsad beredskap. Frågan komme emellertid uppenbarligen i ett annat

läge, därest skadorna skulle få en betydligt större omfattning. Av skilda

skäl torde det då bliva nödvändigt att söka lösa ersättningsfrågan från andra

utgångspunkter och så att skadeersättningarna sloges ut på ett betydligt bredare

underlag. Den möjligheten funnes, att bidragsplikten utvidgades att

omfatta all förmögenhet i landet. Vid en mera omfattande skadegörelse än

den, som täcktes av utredningens förslag, syntes någon annan väg för allmän

skadereglering knappast framkomlig. Enligt förbundets mening vore det

också i princip riktigare, att all förmögenhet gjordes bidragspliktig till ersättningarna

för den skadegörelse, som vid krig drabbade landets fasta egendom.

En dylik princip, som i sak innebure att en omfördelning av den kvarstående

förmögenheten skulle ske, syntes ur rättvisesynpunkt vara mera motiverad.

För densamma talade också det förhållandet, att en dylik bidragsplikt

icke syntes kunna övervältras på konsumenterna. Detta torde däremot

helt eller delvis bliva fallet med de bidrag, som enligt utredningens förslag

skulle läggas på fastigheterna och som därigenom komme att verka som en

indirekt beskattning av konsumtionen. Denna tankegång om bidragsplikt

för all förmögenhet, vilken närmast pekade hän mot försäkringsformens ersättande

med statlig garanti, hade utredningen icke upptagit till prövning,

varför dess konsekvenser med avseende på finansieringen m. m. samt förutsättningarna

för dess praktiska genomförande icke närmare blivit belysta.

Dess tillämpande förutsatte uppenbarligen en noggrannare prövning samt en

omarbetning av förslaget. Då ärendet vore av brådskande natur, ville förbundet

icke yrka på en omprövning av förslaget efter denna linje, därest nödig

tid därför icke skulle anses föreligga. Förslaget innehölle i varje fall en plan

för ett enkelt och lätt administrerbart system, varigenom kunde skapas en

betydande örn också begränsad trygghet, som det i dessa tider vöre angeläget

att erhålla. Om en krigsskadeförsäkring efter de huvudlinjer, utredningen

föreslagit, ansåges böra genomföras, ville förbundet understryka behovet av

att utredningens förslag örn statens utfästelse, att så långt möjligt täcka skador

utöver ett belopp av något mera än en miljard kronor, beaktades.

Försäkringsinspektionen, som i allt väsentligt ansluter sig till utredningens

förslag, anför bland annat.

Den egentliga krigsskada, som — tillfälligtvis eller närmast — drabbar

den enskilde medborgaren, är i själva verket en hela landets gemensamma

angelägenhet. Under sådana förhållanden uppställer sig helt naturligt frågan,

varför man icke i första band försöker även fastställa de allmänna förpliktelserna

härvid och reglerar hela frågan på en sådan allmän basis. Det

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

21

är genast klart, att varje sådant försök till lösning måste möta mycket stora

svårigheter. Principiellt kan visserligen staten, t. ex. skattevägen, kanske

disponera och mobilisera hela nationalförmögenheten, och en bredare grundval

för en utjämning av krigsskadorna mellan alla medborgare kan ej tänkas.

Örn bidrag till krigsskada slutligen uttages genom en all förmögenhet i vidsträckt

mening drabbande skatt eller på annat liknande sätt, skulle också

den största likformigheten i bidragsplikten kanske kunna ernås. Men såsom

utredningen framhållit kan staten ej gärna lämna annat än en villkorlig

utfästelse, alldenstund statsåtgärderna måste bliva beroende av förhållandena

efter kriget och den ekonomiska situationen vid denna tidpunkt.

Utredningen bär icke tagit ställning till principfrågan örn statens ersättningsskyldighet

för krigsskada. Utredningen har i stället begränsat sin

uppgift till att avse krigsskada å allenast vissa särskilt viktiga förmögenhetsföremål.

Den har härvid stannat för en försäkringsliknande väg och således

velat åtminstone delvis även på ett förberedande stadium taga den enskildes

självverksamhet och ekonomiska medverkan i anspråk. Man bär

sökt beträffande viktiga samhällsintressen åstadkomma i möjligaste mån färdiga

organisationer eller planer anpassade efter behoven i olika fall, en verklig

krigsberedskap. Inspektionen ger denna tanke och denna, förvisso av tungt

vägande praktiska skäl förorsakade, inställning hos utredningen sin anslutning.

Den konsekvensen måste man då -— som ett mindre ont än det man

vill undvika -— med öppna ögon taga, att den medborgare, vilken äger tillgångar

allenast av annat slag än det regleringen eller beredskapen gäller, kommer

i en särställning. Men även i sådana fall sker vanligen indirekt en° utjämning

efterhand. Typiskt exempel härpå är inom ett närliggande område,

då premier för krigsförsäkring av ett handelsfartyg för en resa påverkar

frakten, som i sin tur höjer varans pris, och detta slutligen betalas av konsumenterna

av godset. Emellertid kan det icke helt förbises, att för det avgivna

förslaget åberopade praktiska skäl förlora i vikt, i den mån utredningens begränsning

och uppläggningen av ämnet överhuvud utsättes för alltför stora

jämkningar. Skulle det bliva många nya olika egendomsgrupper att behandla

efter skiftande regler och således alltför många skilda system att jämsides

genomföra, kan tilläventyrs detta helt eller delvis uppväga invändningarna

mot försök till en direkt statsreglering på området — en väg som i ett

av de nu krigförande länderna synes föredragas eller åtminstone tills vidare

anses vara den lämpligaste.

Bank- och fondinspektionen uttalar, att den icke kunnat undgå att finna

det betänkligt, att ansvaret i sista hand för skaderegleringens genomförande

i full utsträckning skulle i en omfattning, som icke för närvarande kunde

bedömas men som förvisso måste bliva mycket betydande, komma att påvila

staten. Det syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke denna

statens ansvarighet borde på något sätt begränsas. Inspektionen hade med i

huvudsak nämnda reservation funnit de allmänna linjer, efter vilka förslaget

upprättats, vara väl avvägda.

Beträffande frågan örn utvidgning av utredningens förslag alt omfatta även

andra än i förslaget avsedda grupper av egendom innehålla yttrandena i huvudsak

följande.

Försäkringsinspcktionen ifrågasätter, örn icke personliga lösören, som äro

brandförsäkrade, borde beredas liknande skydd som det, vartill förslag framlagts

rörande viss annan lös egendom. För de breda lagren vore deras

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

bohag och andra personliga tillhörigheter ofta deras enda tillgång, av vilken

i regel större delen vore nödvändig för deras livsföring under normala förhållanden.

Av vad som för närvarande inträffade i krigförande länder syntes

man kunna draga den slutsatsen, att tusentals människor, vilkas enda tillgång

utgjordes av personliga lösören, bleve fullkomligt blottställda. Det ville förefalla

inspektionen som om det även vore i samhällets intresse, att visst skydd

bereddes jämväl på detta område. Utan att vidare ingå på denna fråga ansåge

inspektionen för sin del, att frågan borde göras till föremål för ytterligare överväganden.

Styrelsen för svenska bankföreningen anför, efter att hava framhållit, att

förslaget uppbyggts på den grundval, att de samhällets beredskapsåtgärder,

som vore i fråga, skulle omfatta men ock vara begränsade till sådana, som

tillgodosåge livsviktiga allmänna intressen, följande.

Under dessa omständigheter hade det onekligen varit att förvänta, att även

vår handelsflotta skulle hava inrymts under de föreslagna skyddså tgärderna.

För fortgången av vårt ekonomiska liv är självfallet handelsflottan en lika

omistlig beståndsdel som industrien och andra av våra viktigaste näringsgrenar.

Med hänsyn till sitt kapitalvärde torde handelsflottan mäta sig med de

enskilda järnvägarna. Fartygen äro liksom fastigheterna föremål för inteckning

och fartygsinteckningarna utgöra liksom fastighetsinteckningarna

hypotek för krediter hos bankerna och för obligationer, som innehavas av

försäkringsbolag och andra.

I betänkandet vitsordas, att det enligt de synpunkter, som legat till grund

för det framlagda förslaget, kunde synas naturligt, att även handelsflottan

medtagits. Att så dock icke skett förklaras därmed, att det ansåges kunna

förväntas, att densamma komme att i händelse av krig i stor utsträckning

rekvireras av staten, som i sådant fall enligt gällande rekvisitionslagar bleve

direkt ersättningsskyldig för uppkommande skador.

Enligt styrelsens mening är det sålunda anförda skälet för handelsfartygens

uteslutande från det föreslagna försäkringsskyddet icke tillfyllest. Fastmera

synes det vara en skyldighet att räkna med den eventualiteten, att vid vårt

lands indragande i krig våra trafikmöjligheter bliva så beskurna, att mycket

stora delar av vår handelsflotta, långt ifrån att bliva av staten rekvirerade för

intensiv transportverksamhet, i stället inspärras i hamnarna. Där komma de

att ligga oskyddade av sådan krigsförsäkring, som för närvarande är genom

statens försorg ordnad. Denna meddelas sorn bekant endast för fartyg å resa

men avser icke fartyg, som äro upplagda, lika litet som fartyg, vilka för reparation

äro intagna på varv.

Med åberopande av det nu anförda får styrelsen hemställa örn skyndsam

åtgärd för utsträckning av krigsskadeförsäkringen till att gälla även de

svenska handelsfartygen. Styrelsen anser det önskvärt, att den härför erforderliga

utredningen, vilken bör företagas under medverkan av sakkunniga

representanter för rederinäringen, så ordnas, att därigenom icke föranledes

uppskov med förverkligandet av det nu föreliggande förslaget.

Liknande synpunkter beträffande handelsflottan framföras i de av kommerskollegium

infordrade yttrandena från Stockholms handelskammare,

Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg.

Kommerskollegium framhåller hurusom i de till kollegium avgivna yttrandena

med all rätt erinrats örn den för vårt näringsliv betydelsefulla roll

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

23

handelsflottan spelade. Detta måste alldeles särskilt gälla vid krigstillfälle,

då emellertid också skaderiskerna i hög grad ökades för handelsfartygens del.

Att lita till en sannolik statlig rekvisition av handelsfartygen och den kronans

ersättningsskyldighet som då i fall av krigsskada inträdde kunde ej vara

tillfyllest. Spörsmålet syntes emellertid kunna lösas i huvudsak fristående

från krigsförsäkringsfrågan i övrigt, och kollegium förutsatte, att krigsförsäkringsnämnden

hade att därutinnan utforma försäkringsreglerna.

Sveriges redareförening, styrelsen för svenska skeppshypotekskassan och

föreningen Sveriges inrikessjöfart hava i sina yttranden hemställt om utredning

av frågan örn ekonomiskt skydd mot krigsskada å handelsfartyg.

Sveriges lantbruks/örbund och handelskammaren i Göteborg framhålla

önskvärdheten av skydd för fiskerinäringens båtar och redskap.

Skånes handelskammare hemställer, att frågan örn obligatorisk transportförsäkring

för krigsskador göres till föremål för utredning, till vilken hemställan

handelskammaren fogar det önskemålet, att vid utredningen tages under

övervägande, huruvida icke krigsskadeförsäkringen må kunna utsträckas

att gälla även motorfordon, enkannerligen lastbilar.

Sveriges köpmannaförbund hemställer, att det föreliggande förslaget

kompletteras så att krigsskadeförsäkring för varor under lossning eller transport

inom landet möjliggöres.

Även svenska järnvcigsföreningen påpekar, hurusom varor under transport

å järnväg ej syntes falla under den föreslagna krigsförsäkringen, samt framhåller

såsom önskvärt, att bilar och omnibusar inbegripas under lagstiftningen.

Statens krigsförsåkringsnämnd yttrar, efter alt hava framhållit att nämndens

verksamhet ingalunda, såsom utredningen förutsatt, skulle vara avsedd

att upphöra, örn Sverige komme i krig, följande.

Utredningen omförmäler över huvudtaget intet örn huru vederbörande

tänkt sig ordnandet av transportförsäkring under krig utöver det att handelsflottan

uttryckligen undantagits från försäkringen av den anledningen

»att densamma i händelse av krig förväntas komma att i stor utsträckning

rekvireras av staten, som i så fall enligt gäliande rekvisitionslagar blir direkt

ersättningsskyldig för uppkommande skador». Nämnden kan icke ansluta

sig till den uppfattning, som sålunda uttalats, då frågan om och i vilken utsträckning

den privata sjöfarten kan upprätthållas under krigstillstånd torde

bliva beroende av med vilken eller vilka stater vårt land skulle råka i krig.

Emellertid torde den lucka i försäkringens omfattning, som kunde bliva

följden av att handelsflottan och till fiskerinäringen hörande båtar och redskap

undantagits från krigsskadeförsäkringen, sakna betydelse, då erforderlig

försäkring härutinnan kan meddelas av nämnden.

I detta sammanhang vill nämnden framhålla att de i betänkandet förekommande

uppgifterna rörande krigsförsäkring av fartyg och fiskeriredskap

torde bero på ett förbiseende från utredningens sida, enär saväl fiskerinäringens

fartyg som redskap krigsförsäkrats av nämnden redan från början

av nämndens verksamhet i samarbete med de ömsesidiga fiskeriförsäkringsföreningar

som finnas. Några särskilda åtgärder från det allmännas sida för

ordnandet av denna försäkringsfråga, därest Sverige skulle bliva indraget i

krig, torde sålunda icke, på sätt utredningen ifrågasatt, vara erforderliga, dä

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

nämnden saknar anledning upphöra med denna försäkringsgren, som hittills

fungerat fullt tillfredsställande.

Förutsatt att statsmakterna godkänna anordnande av ^-^skadeförsäkring

i enlighet med betänkandets riktlinjer synes det nämnden uppenbart, att

krigsförsäkringsskydd även bör kunna beredas svenska fartyg och fiskefartyg

liggande i svenska hamnar. Likaså torde nybyggen vid svenska varv

samt nybyggen vid utländska varv tor svensk redares räkning kunna bliva

föremål för dylik försäkring i likhet med vad i betänkandet är avsett gälla

för varvens maskiner och lager. Något binder för nämnden att meddela dylika

försäkringar synes icke föreligga.

Frågan huruvida dylik försäkring av fartyg, som för närvarande är frivillig,

skulle göras obligatorisk därest Sverige blir indraget i krig, har även varit

föremål för nämndens övervägande, men någon definitiv ståndpunkt till frågan

liar nämnden ännu icke fattat. Avgörandet av frågan torde närmast böra

göras beroende av praktiska synpunkter, i det svårigheter torde kunna uppstå

för rederierna att erlägga premier, därest den större delen av flottan

skulle nödgas ligga overksam under någon längre tid. Nämnden avser emellertid

att vidtaga åtgärder för ordnande av en automatiskt inträdande krigsförsäkring

för de fartyg, vilka vid ett krigsutbrott befinna sig i svenska

hamnar.

Den varuförsäkring, som hittills meddelats av nämnden, bör enligt nämndens

förmenande fortgå även däx-est Sverige skulle bliva indraget i krig, men

det torde under nämnda förutsättning bliva erforderligt att utvidga densamma.

Den av nämnden nu meddelade transportförsäkringen mot krigsrisk

upphör nämligen att gälla, så snart godset å destinationsorten lossats

från det använda transportmedlet eller, när det gäller järnvägstransporter,

sedan järnvägsvagnen inkommit över Sveriges gräns. Därest den obligatoriska

krigsskadeförsäkringen å varulager genomföres synes det nödvändigt,

att nämndens försäkringsverksamhet utsträckes att omfatta krigsrisk

för varan till resp. från det lager inom Sverige, där den obligatoriska krigsskadeförsäkringen

är gällande. Några särskilda skäl att göra denna del av

försäkringen obligatorisk torde knappast föreligga. I England, där krigsförsäkringsskydd

för denna inlandstransport varit ordnad på likartat sätt

under hela kriget, är densamma icke obligatorisk och såvitt nämnden har

sig bekant har anordningen fungerat tillfredsställande. Denna utsträckning

av det statliga krigsförsäkringsskyddet för varor, som exporteras fran eller

importeras till landet, kan utan svårighet ordnas av nämnden och härför erfordras

icke någon ändring i den för nämndens verksamhet gällande förordningen.

De till synes föreliggande luckorna i den tilltänkta krigsskadeförsäkringen,

i vad desamma avse den svenska handelsflottan, fiskerinäringens båtar och

redskap samt transporten av export- och importvaror från och till vårt land

resp. inom landet, torde sålunda enligt nämndens förmenande kunna täckas

av den statliga krigsförsäkring, som meddelas av nämnden. Det förarbete,

som är erforderligt för det rent praktiska ordnandet av ovan ifrågasatt utvidgning

av nämndens nuvarande verksamhetsområde, har igångsatts och

därest Sverige skulle bliva indraget i krig torde nämnden omedelbart kunna

meddela de krigsförsäkringar, som enligt vad ovan angivits, böra falla inom

nämndens verksamhetsområde.

Vidtagandet av anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna

av skadegörelse å egendom genom krig ingår, till följd av den moderna

krigföringen, såsom ett viktigt led i strävandena att höja landets försvars
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

25

beredskap. Ehuru betydande svårigheter möta att på förhand överblicka

ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd, måste anstalter av angiven innebörd

övervägas och i görligaste mån träffas redan i fredstid, därest icke vid

ett krigsutbrott stora rubbningar i det ekonomiska livet skola uppkomma.

Behovet av åtgärder i detta syfte har också vitsordats i de i ärendet avgivna

yttrandena. Det synes angeläget att en lösning av frågan kommer till

stånd med minsta möjliga dröjsmål.

Till en början lärer kunna fastslås, att utan stöd av positiva lagregler staten

icke kan göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom

krig. Likaledes synes det uteslutet, att staten skulle kunna på förhand rättsligen

förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna skador av ifrågavarande

slag; det ansvar för staten, som kunde uppkomma genom dylik förbindelse,

är nämligen helt oberäkneligt och ingen säkerhet finnes för att

icke statens ekonomiska möjligheter att fullgöra en sådan förbindelse bliva

otillräckliga. En annan sak är att det torde finnas anledning räkna med att

staten, även utan förhandsutfästelse, kommer att efter avslutat krig i mån

av förmåga medverka till det återuppbyggnadsarbete, som då visar sig nödvändigt.

Den möjlighet till skadeersättning, som härigenom föreligger, är

emellertid alltför obestämd för att i detta sammanhang kunna tillmätas avgörande

vikt.

Med hänsyn till den fasta egendomens betydelse för samhället i olika avseenden

finner jag, i likhet med utredningen, det naturligt, att frågan om

ekonomiskt skydd för skador å dylik egendom i första rummet upptages till

behandling. Liksom utredningen anser jag uppenbart, att en villkorlig utfästelse

av staten att efter kriget i mån av tillgångar och med hänsyn till

övriga omständigheter ersätta krigsskada å fast egendom — den enda form

av rent statlig garanti för sådan skada som, i enlighet med vad nyss anförts,

över huvud torde kunna övervägas — icke skulle bereda ett skydd av

tillfredsställande omfattning. Genom en dylik utfästelse skulle icke vinnas

någon säkerhet för att medel efter krigets slut funnes tillgängliga för

de ersättningskrav, som kunna framkomma. En sådan utfästelse skulle

därför ej heller skapa erforderlig trygghet inom de kretsar, som äro direkt

eller indirekt intresserade i fast egendom, och sålunda icke kunna förhindra

osäkerhet på fastighetsmarknaden och det ekonomiska livet i allmänhet.

En annan tänkbar möjlighet till lösning av spörsmålet är den frivilliga

försäkringen. Försäkring av fast egendom mot krigsrisk tecknas emellertid

icke av något utav de i Sverige arbetande försäkringsbolagen. Engelska försäkringsföretag

hava visserligen till för några år sedan meddelat krigsförsäkring

för byggnader, men det spanska inbördeskriget medförde så stora

förluster, att företagen upphörde med att teckna dylik försäkring såväl direkt

som i återförsäkring. Då alla stora utländska försäkringsföretag numera

intaga samma ståndpunkt och således icke återförsäkra krigsrisk för

byggnader, torde det vara uteslutet att inom Sverige söka åstadkomma en

frivillig krigsriskförsäkring av fastigheter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med utredningen erforderligt,

att ersättning för krigsskada å fastigheter beredes genom särskild

lagstiftning. Jag delar utredningens mening, att en sådan lagstiftning bör

bygga på principen om samtliga fastigheters gemensamma, obligatoriska ansvar

och bidragsskyldighet. Fastän lagstiftningens effektivitet därigenom

under ogynnsamma omständigheter minskas, är det, såsom utredningen föreslagit,

nödvändigt, att ansvaret begränsas inom viss på förhand angiven ram.

Utredningens förslag, att bidragsskyldigheten icke skall överstiga ett sammanlagt

belopp, motsvarande fem procent av samtliga fastigheters värde,

vilket beräknas innebära att tillhopa omkring 1,150 miljoner kronor komma

att stå till förfogande, finner jag lämpligt avvägt. Även i övrigt torde lagstiftningen

enligt min mening kunna i väsentliga delar följa de av utredningen

uppdragna riktlinjerna. De finansiella erinringar mot förslaget, som

framförts av fullmäktige i riksbanken och minoriteten inom riksgäldsfullmäktige,

måste dock beaktas. Vissa betydelsefulla jämkningar i förslaget

torde därav föranledas; härtill återkommer jag i det följande. Ifrågavarande

erinringar, vilka synas rikta sig icke så mycket mot det av utredningen

framlagda författningsförslaget som mot den motivering, varmed detsamma

beledsagats, torde emellertid ej vara av beskaffenhet att behöva leda till

avvisande av förslaget i dess helhet. Någon omprövning av förslaget efter

den av Sveriges lantbruksförbund anvisade linjen om bidragsplikt för all

förmögenhet i och för beredande av ersättning för krigsskada å fast egendom

synes ej heller böra ifrågakomma.

Såsom förut anförts torde kunna förutsättas att staten i mån av möjlighet

och behov biträder med det återuppbyggnadsarbete, som erfordras efter ett

krig. Utredningens förslag att statsmakterna skulle göra en direkt utfästelse,

att staten, i den utsträckning dess ekonomiska ställning och förhållandena

i övrigt efter kriget tilläte, skulle ersätta fastighetsskador, i den mån de

folie utom ramen för den föreslagna beredskapsplanen, kan jag däremot ej

tillstyrka. De hjälpanspråk, som efter ett krig torde komma att ställas på

staten från olika håll, måste vägas mot varandra. Tillräckliga skäl varför

staten skulle särskilt utfästa sig, låt vara villkorligt, att i angivna omfattning

tillgodose sådana anspråk i fråga örn fast egendom, synas ej föreligga.

Beträffande skydd mot krigsrisk för lös egendom har utredningen, som

förut omnämnts, ansett skyddsåtgärderna böra inskränkas till att i huvudsak

avse varulager samt produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,

industri och hantverk. Att egendom av nu avsedd art beredes ekonomiskt

skydd mot krigsskada finner jag i likhet med utredningen nödvändigt

för att i görligaste mån säkerställa produktionen och varuförsörjningen

under ett krig. Erinran mot medtagandet av sådan egendom har ej heller

framställts i något av remissyttrandena. Däremot har i flera yttranden behovet

av skydd för dylik egendom med styrka framhållits.

I åtskilliga av yttrandena har, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,

understrukits önskvärdheten av skydd mot krigsskada jämväl för andra

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunni. Maj.ts proposition nr 267.

grupper av egendom än dem som omfattas av förslaget. Vad angår frågan

örn krigsskadeersättning för personliga lösören beaktar jag till fullo vikten

av att detta spörsmål vinner en tillfredsställande lösning. Frågan torde dock

icke kunna avgöras utan särskild utredning. Det är min avsikt att föreslå,

att sådan utredning kommer till stånd samt att denna får omfatta ej blott

personliga lösören utan över huvud taget lös egendom, som icke i annan ordning

kan krigsskadeförsäkras. Den i ett par yttranden väckta frågan örn

skydd för motorfordon får därvid tagas under omprövning.

Vidkommande den ifrågasatta utvidgningen av skyddet till att omfatta

även handelsfartyg samt fiskerinäringens båtar och redskap torde, med hänsyn

till vad statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för

nämnden att i sådant hänseende meddela erforderlig försäkring, denna fråga

ej behöva upptagas till vidare prövning i detta sammanhang. Däremot synes

det under remissbehandlingen uppkomna spörsmålet örn ersättning för

krigsskada å lös egendom, som omfattas av förevarande lagstiftning, jämväl

under transport inom riket böra lösas inom ramen av denna lagstiftning.

Jag återkommer härtill i det följande.

Vad angår sättet för beredande av skydd för lös egendom, som omfattas

av lagstiftningen, föreslår utredningen två särskilda anordningar. I fråga

om inventarier inom jordbruk och trädgårdsskötsel samt jordbruks- och

trädgårdsalster i odlarens eget förvar skola enligt förslaget ersättningarna

sammankopplas med ersättandet av fastighetsskadorna på så sätt, att ersättningarna

skola inräknas i det sammanlagda skaderegleringsbeloppet. Beträffande

varor i övrigt, avsedda för förädling eller försäljning, samt maskiner

och redskap inom industri och hantverk föreslår utredningen, att skydd

beredes genom särskild av staten meddelad krigsförsäkring.

Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande sättet för skyddande av

ifrågavarande egendom har i yttrandena lämnats utan erinran. Jag tillstyrker,

att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Enligt vad jag

längre fram ämnar föreslå bör jämväl skada å skogsprodukter under vissa

förutsättningar ersättas enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna.

Den närmare behandlingen av utredningens förslag, till vilken jag nu

övergår, synes lämpligen böra uppdelas på olika avdelningar. Jag upptager

sålunda först förslaget i vad det avser fast egendom samt inventarier och

produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel m. m. för att därefter behandla

frågan örn skydd för varor samt maskiner och redskap inom industri

och hantverk. Slutligen torde särskilt för sig få beröras vissa administrativa

spörsmål samt detaljfrågor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Fast egendom samt inventarier och produkter inom jordbruk och

trädgårdsskötsel m. m.

A. Omfattningen.

Utredningen. Såsom förut nämnts föreslår utredningen, att under den

ifrågasatta lagstiftningen skall inrymmas all inom riket belägen fastighet

med vissa undantag. Härvid förstås med fastighet detsamma som i kommunalskattelagen

eller — med bortseende från vissa elektriska anläggningar

— vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom ävensom byggnad,

ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast egendom.

Från huvudregeln örn samtliga fastigheters medtagande anser utredningen

vissa undantag böra göras. Enligt utredningens åsikt skulle stora fördelar

ur tekniskt-administrativ synpunkt stå att vinna, om lagstiftningen kunde

så nära som möjligt anslutas till kommunalskattelagens bestämmelser örn

fastigheternas skatteplikt. Man hade då möjlighet att falla tillbaka på en

klassificering av fastigheterna, som grundade sig på redan förut gällande

lagstiftning jämte därav föranledda prejudikat. Vid prövning av möjligheten

och lämpligheten att i förevarande hänseende anknyta till kommunalskattelagens

regler örn skatteplikt har utredningen likväl funnit denna tanke

kunna endast delvis förverkligas. Enligt utredningens förslag skola

således å ena sidan medtagas åtskilliga grupper av fastigheter, för vilka

skatteplikt ej föreligger, samt å andra sidan uteslutas vissa skattepliktiga

fastigheter.

Då utredningen emellertid vid bedömandet av frågan örn inskränkningar

i lagstiftningens omfattning såsom utgångspunkt tagit reglerna om skatteplikt,

torde jag här få återgiva de i kommunalskattelagen meddelade bestämmelserna

rörande vilka fastigheter som äro undantagna från skatteplikt. Bestämmelserna

återfinnas i 5 § nämnda lag, som är av följande lydelse:

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den för

sådant ändamål nyttjas, försåvitt fastigheten ej är att anse som en fristående

industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;
e)

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-

och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhöriga,

för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,

så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser

uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

29

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra sådana

sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,

i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,

därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller sammanslutningars

verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

museer och så kallade soldalhem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller

därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande,

föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd

eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän flottled

jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedelbara

behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden föreligger

ej heller skatteplikt.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis

undantagen från skatteplikt, vare lag samma beträffande tomtområde, som

hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är

skattskyldig, understiger 500 kronor, föreligger icke skatteplikt för byggnaden

eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

därstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från skatteplikt,

därom stadgas i 73 §.

Utredningen har ansett det ligga i öppen dag, att de i kommunalskattelagens

5 § under 1 mom. a), b) och c) upptagna fastigheterna skola undantagas

jämväl i det avseende, varom bär är fråga.

Vad angår förenämnda fastigheter under 1 mom. d) föreligger enligt utredningens

uppfattning ur de synpunkter, som legat till grund för förslaget

rörande ersättning för krigsskada å fastigheter, ej några skäl för medtagande

av statens fastigheter. Vid sådant förhållande saknas enligt utredningens

mening — med vissa undantag, för vilka senare redogöres — anledning

att frångå den ståndpunkt statsmakterna i princip intaga med avseende

å försäkring av statsegendom, nämligen att staten skall stå självrisk och sålunda

vara sin egen försäkringsgivare. Under 1 mom. d) upptagen staten

tillhörig fastighet anser utredningen sålunda böra uteslutas från beredskapslagstiftningen.

Beträffande sådan i 1 mom. d) avsedd fastighet, som tillhör kommun eller

annan menighet, finner utredningen frågan mera tveksam samt anför härutinnan.

Örn man betänker, att flertalet av vårt lands primärkommuner äro mycket

små och att skatteunderlaget, som utgör den huvudsakliga grunden för

kommunernas ekonomiska liv, ofta iir så obetydligt, att extra påfrestningar,

även örn de äro tämligen små, kunna förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet,

torde det ej vara rimligt att låta varje kommun för sig

ekonomiskt stå för den skadegörelse, som i följd av krig kan uppkomma å

kommunen tillhörig fastighet av nu ifrågavarande art. Detsamma gäller i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl Maj:ts proposition nr 267.

fråga om de kyrkliga församlingarna. Även för kommuner av högre ordning,

såsom landsting, har utdebiteringen nått en sådan höjd, att de ej kunna

bära den ekonomiska bördan av en mera omfattande egendomsskada utan

att eftersätta de ytterst viktiga samhällsuppgifter de ha att tillgodose. Ur

dessa synpunkter tala uppenbarligen starka skäl för att nu ifrågavarande

kommunala byggnader inrymmas under den ifrågasatta lagstiftningen.

Örn så sker, skulle de olika kommunala samfälligheterna å ena sidan

tillerkännas rätt till ersättning för krigsskada å fastighet, varom här är

fråga, och å andra sidan åläggas att gemensamt med andra fastighetsägare

deltaga i bestridandet av kostnaderna för skadornas ersättande. Enligt vad

utredningen i fortsättningen föreslår skall fastighetsägarnas bidragsplikt

fullgöras i form av en på grundval av taxeringsvärdet utgående statlig fastighetsskatt

för alla av lagstiftningen berörda fastigheter. Alla kommuner

— primärkommuner, församlingar, vägdistrikt, landsting och andra kommunala

samfälligheter — skulle sålunda bliva skyldiga att erlägga skatt till staten.

Men det lärer knappast kunna dragas i tvivelsmål, att en sådan skattskyldighet

ej skulle kunna upprätthållas. Örn och när denna skattskyldighet

bleve aktuell, skulle säkerligen från kommunalt håll resas krav på dess

slopande. Och rent sakligt sett torde dessa krav ej kunna tillbakavisas. De

fastigheter, det här gäller, hava tillkommit för att tillgodose rent samhälleliga

uppgifter och i stor utsträckning sådana uppgifter, som i princip erkänts böra

åligga staten, ehuru de av historiska och förvaltningstekniska skäl lagts på

kommunala enheter av olika slag — här må blott nämnas sjukvård och skolväsen.

Att då låta de mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora

olikheter, som förefinnas i fråga om förhållandet mellan värdet av deras förvaltningsfastigheter

och skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga

medlen för att inbetala dem till den större enheten, staten, måste

betecknas såsom föga rationellt, i varje fall ur skafteutjämnande synpunkt.

Utredningen föreslår därför, att undantag stadgas även för kommun eller

annan menighet tillhörig fastighet för allmän styrelse eller förvaltning

m. m., men förutsätter samtidigt, att erforderliga åtgärder, örn frågan blir

aktuell, komma att vidtagas för åstadkommande av en effektiv utjämning

mellan kommunerna av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade

fastigheter av nu förevarande kategori. Hur sistnämnda angelägenhet

skall ordnas torde dock böra prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens

omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas.

Vad angår andra än staten tillhöriga fastigheter, som omförmälas i 5 §

1 mom. e), f), g) och h) kommunalskattelagen, böra dessa enligt utredningens

mening omfattas av den föreslagna lagstiftningen.

Utredningen framhåller, hurusom jämlikt bestämmelse i kommunalskattelagen

i 5 § 2 mom. avsedd fastighet ej taxeras. Då enligt förslaget fastigheternas

bidragsplikt skall grundas på taxeringsvärdet, utgör enligt utredningens

åsikt denna omständighet ett mycket vägande skäl av teknisk art

mot medtagande av dylik fastighet. Rörande de enskilda järnvägarna finner

utredningen emellertid så starka realskäl kunna anföras för deras inrymmande

under lagstiftningen, att de tekniska svårigheter, som uppkomma, ej

böra få vara avgörande. Utredningen framhåller i detta hänseende, att de

enskilda järnvägarnas fastigheter i stor utsträckning utgöra säkerhet för lån

av betydande omfattning. Att det därjämte är ett starkt allmänt intresse,

särskilt under krig, att järnvägarna kunna upprätthålla sin verksamhet, fin
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

31

ner utredningen ligga i öppen dag. Utredningen förordar förty, att de enskilda

järnvägarna beredes ersättning för krigsskada å fast egendom i samma

ordning och på samma villkor som andra fastighetsägare. Utredningen framhåller

i detta sammanhang, att här med fast egendom åsyftades vad som

enligt allmän lag vore att hänföra dit och ej rullande materiel. Den bestämning

av begreppet fast egendom, som gåves i förordningen den 15 oktober

1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning

och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under

konkurs, och vilken innebure, att sådan materiel, i de avseenden nämnda

förordning reglerade, ansåges som tillhörigheter till den fasta egendomen,

skulle alltså ej äga tillämpning i förevarande hänseende.

Liknande skäl som i fråga örn järnväg kunna, framhåller utredningen, anföras

för inbegripande under förevarande lagstiftning av kanal, spårväg och

andra i 5 § 2 mom. kommunalskattelagen omnämnda kommunikationsanstalter.

Med hänsyn till den förhållandevis ringa betydelsen av dessa företag

såväl ekonomiskt som ur allmän synpunkt har utredningen dock stannat för

att icke medtaga desamma.

Enligt förslaget skall vidare under lagstiftningen icke inbegripas fastighet,

som avses i 5 § 4 mom. kommunalskattelagen, och ej heller främmande stat

tillhörig fastighet, oavsett om den är skattepliktig eller ej.

I fråga om skattepliktiga fastigheter anser utredningen, att staten tillhörig

fastighet, även om den är skattepliktig, i princip bör vara undantagen från

såväl rätt till ersättning som bidragsplikt. Härifrån göras dock i förslaget

vissa inskränkningar, som här skola beröras. Utredningen har som nämnt

förordat, att ersättning för krigsskada å levande och döda inventarier, avsedda

för jordbruk eller trädgårdsskötsel å fastighet, som omfattas av förslaget,

samt odlaren tillhöriga, å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter

skall utgå i samma ordning som ersättning för fastighetsskada.

Ersättningen borde, anför utredningen, givetvis — om man bortsåge

från eventuella fordringsägare med förmånsrätt — utgå till ägaren av den

skadade eller förstörda egendomen. Vore ett jordbruk utarrenderat, skulle sålunda

ersättning för krigsskada å inventarier och skörd i regel tillkomma

arrendatorn. För att den som arrenderade en kronoegendom ej skulle i ersättningsavseende

bliva sämre ställd än en annan arrendator, hade man då

att välja mellan att staten förpliktade sig att lämna arrendatorn direkt ersättning

för uppkommen krigsskada, eller att de ifrågavarande fastigheterna

inrymdes under lagen, så att ersättning utginge enligt denna. Utredningen

har givit företräde åt den sistnämnda vägen, vilket utredningen ansett även

medföra den fördelen, att svårigheter ej behövde uppkomma vid reglerandet

av krigsskada, som uppstått å inventarier eller skörd å i sambruk driven

kronojord och jord i enskild ägo. Vidare hava under lagens bestämmelser

inbegripits staten tillhörig fastighet, som innehavcs med tomträtt, vattenfallsrätt,

åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Såsom

motiv härför anför utredningen, alt annan än staten äger sådan rätt till

dylik fastighet, att densamma ej rimligen bör vara utesluten från lagstiftningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utredningen har funnit det kunna diskuteras, huruvida krigsskada å skattepliktig

fastighet, som tillhörde kommun eller annan menighet, skulle ersättas

i den ordning som i förslaget angives eller icke. Då emellertid de speciella

skäl, som föranlett utredningen att undantaga fastigheter för allmän

styrelse eller förvaltning m. m., ej kunde åberopas beträffande skattepliktiga

fastigheter, hava desamma medtagits i förslaget.

I övrigt föreligger enligt utredningens mening anledning att utesluta skattepliktig

fastighet endast i fråga om frälseränta och i jordeboken upptaget

fiskeri, varmed äganderätten till grunden ej är förenad.

Utredningen har slutligen haft under övervägande att från bidragsplikt

undantaga mindre fastigheter. Utredningen anför härutinnan, att det inom

utredningen framhållits, att ett mycket stort antal smärre lägenhetsägare befunne

sig i en sådan ekonomisk ställning, att de ej eller endast med stor

svårighet kunde bära ytterligare pålagor. Utredningen säger sig till fullo behjärta

den sålunda anförda synpunkten, men har dock ej funnit sig kunna

tillstyrka någon regel örn allmän befrielse från bidragsplikt för fastigheter

under visst värde, främst av den anledningen, att en fastighets värde långt

ifrån alltid vore en mätare av dess ägares ekonomiska bärkraft. För att hålla

öppen möjligheten av befrielse från bidragsplikt i fall av här avsedd art

har utredningen i stället i sitt lagförslag intagit en bestämmelse, att Konungen

eller myndighet, som Konungen förordnar, när särskilda skäl föreligga, skall

kunna meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag.

Såsom motivering till förslaget, att med krigsskada å fastighet skall jämställas

dylik skada å inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,

har utredningen anfört bland annat, att det skulle stöta på betydande

svårigheter att anordna en fristående krigsskadeförsäkring för dylik

egendom. Det skulle vara praktiskt svårgenomförbart såväl att bestämma

värden såsom underlag för särskilda bidrag avseende jordbruksinventarier

och skörd som att anordna en för uppbörd av dylika bidrag lämpad organisation.

Utredningen har framlagt vissa approximativa uppgifter angående storleken

av de värden, som skulle beredas ekonomiskt skydd mot krigsskada enligt

förslaget beträffande fastigheter samt inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel. Utredningen har ansett sig kunna räkna

med, att sammanlagda värdet av de fastigheter, förslaget omfattar, uppgår

till i runt tal 23 miljarder kronor. I fråga örn värdet av levande och

döda inventarier inom jordbruket har utredningen anfört från olika håll

hämtade siffror, avseende de senaste åren, enligt vilka värdet växlar från

816 till 1,900 miljoner kronor. Vad slutligen angår den skörd, som i genomsnitt

under året kvarligger i odlarens förvar, har utredningen med stöd av

vissa uppgifter avseende år 1939 ansett sig kunna beräkna dess värde till

omkring 460 miljoner kronor.

Yttranden. Domänstyrelsen framhåller, hurusom enligt förslaget, vad angår

statens egendom, bestämmelserna i lagen skulle komma att avse i huvudsak

endast staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet. Styrelsen uttalar,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267. 33

att ur de synpunkter, som styrelsen hade att företräda, förslaget ej givit anledning

till erinran.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför — under erinran

att från den föreslagna lagens tillämplighetsområde undantagits kommuns

eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning m. m.

— följande.

Styrelsen delar den tveksamhet, som inom utredningen gjort sig gällande

på denna punkt. Det är nämligen uppenbart, att för många mindre bärkraftiga

kommuner en skadegörelse på fastigheter av sådant slag skulle medföra

svåröverkomliga påfrestningar, samt att det därför skulle vara av stort

värde, örn sådana fastigheter kunde inrymmas under den ifrågasatta lagstiftningen.

De av utredningen anförda skälen mot en sådan anordning få

emellertid anses mycket vägande. I detta fall torde det till slut bli fråga om

ett skatteutjämningsproblem, för vars lösande man mäste äga kännedom om

skadegörelsens omfattning och andra omständigheter, som äro av betydelse

för ett riktigt bedömande av utvägarna till en lämplig reglering av skadornas

ekonomiska följder. Styrelsen anser sig alltså icke hava någonting att

erinra emot det föreliggande förslaget i denna del.

Styrelsen för svenska stadsförbundet påpekar, att utredningen rörande frågan

örn kommunernas ställning i det föreslagna skadeersättningssystemet i

vad det rörde faslighet uttalat en viss tveksamhet i fråga örn lämpligheten av

en kommunernas självrisk. Med hänsyn till kommunernas i många fall

ringa skattekraft och förmåga att uthärda även relativt obetydliga ekonomiska

påfrestningar hade utredningen ansett självrisken innebära olägenheter.

Vad därvid anförts ville styrelsen giva sin fulla anslutning. Vidare

yttrar styrelsen i huvudsak följande.

Emellertid har utredningen stannat vid en uppdelning av kommunernas

fastigheter ur ersättningssynpunkt. Utanför lagen har ställts en giuipp, som

närmast torde kunna betecknas såsom förvaltningsfastigheter, medan de övriga

medtagits.

Den argumentering, utredningen anför i fråga om denna »kategoriklyvning»,

kan styrelsen icke finna övertygande. Gränslinjen har dragits med

skattelagstiftningens bestämmelser om skatteplikt som förebild. När vissa

fastigheter undantagits, har som motivering anförts att dessa icke rimligen

kunde påläggas statlig fastighetsskatt. Man frågar sig då, örn detta reellt

sett är rimligare beträffande alla de fastigheter, som medtagas i lagen. En

differentiering med hänsyn till den historiska utvecklingen av förvaltningsuppgifternas

fördelning mellan stat och kommun synes lia bra litet att göra

med lösningen av de praktiska uppgifter, det här rör sig om.

Beträffande båda grupperna föreligger enligt styrelsens sätt att se saken

överhuvud icke frågan örn någon skatt. Här rör det sig reellt sett örn försäkringspremier,

låt vara erlagda i efterskott och icke fullt fixerade till sitt

belopp. På lösningen böra främst läggas försäkrings- men icke skattetekniska

synpunkter. Den fördelningsgrund i fråga örn självrisken för kommunernas

fastigheter, som betänkandet uppställer, synes något konstlad. Men i

och för sig kan det naturligen ifrågasättas att kommunerna stå självrisk för

en del och »försäkra» en del av sina fastigheter. Ur denna risksynpunkt

bedömd må i fråga om den föreslagna uppdelningen framhållas, att självrisken

skulle bli betydande. Städernas stadshus, skolor av olika slag, sjukvårds-

och fattigvårdsanstalter etc. representera ett så betydande belopp, att

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 267. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kunell. Maj:ts proposition nr 267.

tanken på deras undantagande från den föreslagna lagens tillämpning mäste

väcka den största tvekan.

Utredningen synes själv också lia liesiteral inför omfattningen av denna

risk, då den »förutsätter» särskilda åtgärder för en effektiv utjämning av

kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av typen »förvaltningsfastigheter».

Men metoden för utjämningen skulle fastställas .senare,

då skadornas omfattning blivit känd. Det rör sig således icke örn de

jämförbara alternativen »hel försäkring» eller »självrisk med utjämning». Ä

ena sidan lag, å andra löfte i föga bindande former. Vill man ställa förvaltningsfastigheterna

utanför det system, som skulle tillämpas för kommunens

övriga fastigheter, synes en bestämd förutsättning vara, att den i utsikt ställda

»utjämningen» klart och tydligt fastslås i lagstiftningen. Kan detta icke

ske i för kommunerna betryggande former, synes det ur kommunal synpunkt

ofrånkomligt, att frågan om självriskens omfattning underkastas ytterligare

övervägande. En framkomlig väg vore måhända, att även förvaltningsfastigheterna

medtoges i lagen, men att deras bidrag utmättes efter för kommunerna

förmånligare grunder. Vad utredningen anfört örn dessa fastigheters

»samhälleliga uppgifter» synes motivera en annan bidragsskala för dem

än för t. ex. städernas gaturegleringsfastigheter.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att enligt förslagel

från lagens bestämmelser unuantagits kommun eller annan menighet tillhöriga

allmänna platser samt byggnader för allmän styrelse eller förvaltning

ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,

sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock begravningsplatser.

Styrelsen anför i anslutning härtill.

De motiv, som av utredningen anförts för att landstingens och kommunernas

ifrågavarande fastigheter undantagas från den föreslagna lagstiftningen

om krigsskadeersättning, synas enligt styrelsens mening bärande.

Landstingen och kommunerna äro emellertid, i likhet med privata fastighetsägare,

i behov av hjälp vid återuppbyggnad av krigsskadade fastigheter. För

landstingen, som ju äga och driva flertalet av landets sjukvårdsinrättningar,

vilka ofta omfatta stora komplex, som kostat miljoner i uppförande, skulle säkerligen

stora svårigheter uppstå att fullgöra sina betydelsefulla åligganden,

därest icke hjälp vore att emotse vid iordningställande av krigsskadade sjukhus.

En dylik hjälp är så mycket mera påkallad, som dessa sjukhus under krig

äro avsedda att i stor utsträckning vårda militärt klientel och på den grund,

enligt vad de senaste erfarenheterna giva vid handen, kunna förväntas bliva

eftersökta bombmål. Aven den omständigheten, att staten bidragit till uppförandet

av vissa slag av sjukhus, utgör motiv för, att staten bör lämna bidrag

till återuppbyggnadsarbetet.

Styrelsen kan sålunda lämna sin anslutning till utredningens förslag i nu

berörda avseende, under förutsättning att statligt bistånd är att påräkna vid

iordningställandet av de landstingens och kommunernas hithörande fastigheter,

som blivit krigsskadade. Hur detta bistånd bör utformas, synes för

närvarande ej kunna avgöras utan torde böra prövas först efter krigets slut.

Svenska järnvägsföreningen framhåller, att de enskilda järnvägarnas egendom

vore, i den mån den omfattades av lagförslaget, hänförd till bestämmelserna

för dels fastigheter och dels maskiner. På grund av den säregna rörelse,

som järnvägsdriften utgjorde, ville föreningen ifrågasätta, huruvida icke till

fast järnvägsegendom i nu förevarande försäkringshänseende borde räknas

samtliga de värden och föremål, vilka vore att hänföra till fast egendom

enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

35

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om

förvaltning av järnväg under konkurs.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att de motiv, som legat till grund för medtagandet

av vissa inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel,

obetingat gällde jämväl vissa jordbruksförnödenheter, bland annat konstgödsel,

kraftfoder och olja. Styrelsen framhåller vidare, att ersättning för

krigsskada å skogsprodukter, förvarade å jordbruks- eller skogsfastigheter,

även torde böra utgå, då, såvitt styrelsen kunnat finna, ifrågavarande produkter

icke enligt förslaget kunde krigsskadeförsäkras i annan ordning.

Uttalande av liknande innebörd göres av Sveriges lantbruksförbund.

Vad angår omfattningen av den egendom, som bör beredas skydd mot krigs-Departementsskada

inom fastighetskollektivet, biträder jag i huvudsak utredningens för- eJiefenslag.

Ehuru viss tvekan kan råda beträffande lämpligheten av att från lagens

tillämpningsområde utesluta kommuns eller annan menighets byggnader

för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 § 1 mom. d)

kommunalskattelagen angivna ändamål, anser jag de av utredningen anförda

skälen för dessa fastigheters undantagande vara av den styrka, att

de motivera ställningstagandet i detta hänseende. I samband härmed vill

jag, i anslutning till utredningens uttalande i ämnet, tillstyrka att erforderliga

åtgärder övervägas för åstadkommande av utjämning mellan kommunerna

av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter av

här avsedd art. Frågan hur denna angelägenhet skall ordnas, bör emellertid,

såsom utredningen anfört, prövas först vid en tidpunkt, då skadegörelsens

omfattning är känd och frågan sålunda kan överblickas. Att, såsom styrelsen

för svenska stadsförbundet föreslår, redan nu lagstifta örn en sådan utjämning

synes icke lämpligt.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund hava påpekat, att vissa

jordbruksförnödenheter och skogsprodukter borde i likhet med inventarier

och alster inom jordbruk och trädgårdsskötsel beredas ersättning för krigsskada

inom fastighetskollektivet. Någon utvidgning av förslaget beträffande

jordbruksförnödenheter anser jag ur de synpunkter, som ligga till grund

för lagstiftningen i ämnet, icke erforderlig. Vad åter angår skogsprodukter

delar jag uppfattningen, att skydd för sådan egendom bör beredas i detta

sammanhang. Skyddet bör skäligen begränsas att gälla sådana produkter,

som avverkats å fastigheten. I anslutning till vad som föreslagits beträffande

jordbruks- och trädgårdsprodukter torde därjämte i princip böra

fordras, att produkterna vid skadans inträffande förvaras å den fastighet,

där avverkningen skett. Skogsprodukter, som förvaras annorstädes, torde, i

den mån de äro avsedda för försäljning, kunna betraktas som lager av handelsvaror

och således omfattas av den krigsförsäkring för varor, för vilken

jag senare redogör. Emellertid ämnar jag beträffande såväl jordbruks- och

trädgårdsprodukter som skogsprodukter i det följande föreslå, att ersättning

i vissa fall skall utgå enligt de för fastighetsskador stadgade grunderna,

oaktat det här berörda sambandet mellan produkterna och viss fastighet ej

längre består.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Vad angår den av svenska järnvägsföreningen framförda tanken, att till

fast egendom i förevarande hänseende borde räknas samtliga de värden och

föremål, vilka skola hänföras dit enligt förordningen den 15 oktober 1880,

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, m. m., må erinras, att jämlikt nämnda förordning anses

järnvägen i hela dess sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader såsom en enda sammanhörande fast egendom; järnvägsägarens

för järnvägens drift anskaffade, under hans värjo varande eller för

trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående bana använda lokomotiv,

vagnar, inventarier och förråd anses enligt förordningen såsom tillhörigheter

till den fasta egendomen. Att till ett fastighetskollektiv med ett efter vissa

grunder genomfört gemensamt ansvar för krigsskada hänföra även lös egendom

av den beskaffenhet och den omfattning, varom här är fråga, förefaller

mig mindre lämpligt, även om denna egendom i annat sammanhang anses

som tillhörigheter till den fasta egendomen. Visserligen skall enligt det av

mig tillstyrkta förslaget inom detta fastighetskollektiv beredas ersättning för

krigsskada å vissa inventarier och produkter inom jordbruk och trädgårdsskötsel

ävensom för vissa skogsprodukter. Härför tala dock enligt min åsikt

alldeles särskilda skäl. Järnvägsföreningens ifrågavarande förslag synes sålunda

icke böra förverkligas.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Vid uppgörandet av en plan för finansiering av krigsskadeersättningarna

för fast egendom har utredningen utgått ifrån, att skadereglering

i allmänhet ej skulle äga rum förrän efter krigets slut. Utredningen

framhåller, att det läge i sakens natur, att återuppbyggnad av förstörda fastigheter

ej kunde komma till stånd i nämnvärd utsträckning annat än under

fredliga förhållanden. Endast för det fall, att det ur samhällelig synpunkt

befunnes nödvändigt, hade man anledning räkna med att en skadad eller förstörd

fastighet komme att omedelbart iståndsättas. För dylikt fall syntes

det naturligt, att staten förskotterade för återuppbyggnaden erforderliga medel

samt att hänsyn härtill finge tagas vid slutuppgörelsen efter kriget. Något

förbud mot att återuppbyggnad skedde på privat initiativ och med privata

medel borde självfallet ej ifrågakomma, men även för sådant fall syntes den

definitiva skaderegleringen böra få anstå tills samtliga fastighetsskador

skulle ersättas. Då vidare behovet av medel för den allmänna skaderegleringen

ej kunde ens tillnärmelsevis förutberäknas, borde åtgärder för den

härför behövliga medelsanskaffningen ej vidtagas förrän efter krigets slut.

Det vore emellertid sannolikt, att då omedelbart ett belopp erfordrades av

sådan storleksordning, att fastigheterna ej skulle kunna på en gång fullgöra

sin bidragsskyldighet. Det torde därför vara nödvändigt, att staten tillhandahölle

medel, vilka sedermera finge amorteras under en följd av år.

Utredningen uppehåller sig ingående vid spörsmålet, huruvida kostnaderna

borde bäras enbart av fastighetsägarna eller huruvida icke även institutioner,

som beviljat kredit mot inteckningssäkerhet, skulle bidraga. Härvid framhåller

utredningen, att ett huvudmotiv för den ifrågasatta beredskapslagstift
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. j\Iaj:ls proposition nr 267.

37

ningen vore att skydda dessa institutioner mot risken för tvångslikvidation

på grund av krigsskador å fastigheter, som utgjorde säkerhet för de lämnade

krediterna. Efter att hava uttalat, att det vid sådant förhållande icke kunde

anses annat än rimligt och rättvist, att de — och givelvis även andra långivare

mot inteckningssäkerhet — linge bidraga till kostnaderna, anför utredningen

vidare följande.

Då utredningen det oaklat icke föreslår någon direkt bidragsskyldighet för

inteckningshavare, är detta beroende på särskilda omständigheter. De institutioner,

varom här är fråga, äro främst försäkringsbolag, affärsbanker,

sparbanker, hypoteksinrättningar m. m. Försäkringsbolagens inteckningstillgodohavanden

utgöras till huvudsaklig del av medel, som tillhöra försäkringstagarna.

Affärsbankerna, sparbankerna och hypoteksinrättningarna

röra sig huvudsakligen med insättarmedel och obligationsvägen upplånade

medel. Gemensamt för samtliga är, att de endast förmedla kapitalinsatserna

på fastighetsmarknaden från en stor allmänhet, omfattande praktiskt taget

hela folket. Skulle nu bidragsplikt åläggas kreditgivarna, har man anledning

räkna med att dessa söka hålla sig skadeslösa för erlagda bidrag genom

höjning av räntan å inteckningslån och att i den mån detta ej är möjligt,

kostnaderna komma att i sista hand falla på försäkringstagare, insättare och

obligationsägare. Det förtjänar även framhållas, att införandet av bidragsskyldighet

för kreditgivarna är ägnat att redan i fredstid utlösa en tendens

till höjning av inteckningsräntan sorn kompensation för risken för att nämnda

skyldighet skall aktualiseras. Om vårt land förskonas från att bli indraget

i krig, komma då fastighetsägarna i den situationen, att de måste betala

de högre räntorna, kanske under mycket lång tid, utan att den eventualitet

inträffat, som motiverat räntehöjningen. Åläggandet för kreditgivarna att

bidraga till skadeersättningarna leder för sådant fall till ett resultat rakt

motsatt det med ett dylikt åläggande åsyftade. Vill man befria fastighetsägarna

från en del av bördan och lägga denna del på inteckningshavarna,

skulle det uppenbarligen vara nödvändigt att träffa anordningar, som kunde

förhindra, att kreditgivarandelen genom höjda räntor fördes tillbaka till

fastighetsägarna. Det torde emellertid vara omöjligt alt med bibehållande

av en fri kapitalmarknad tillskapa effektiva sådana anordningar, vilka ju

måste förutsätta utomordentligt långt gående befogenheter och skyldigheter

för det allmänna att ingripa reglerande och kontrollerande i fråga om villkoren

vid kreditgivning mot inteckningssäkerhet.

Även i andra avseenden aktualiseras komplicerade och svårlösta problem,

om kreditgivarna skulle åläggas bidragsplikt. Grunder mäste uppställas för

utmätandet av bidragen, varvid fråga uppkommer örn differentiering med

hänsyn tagen till inom vilken del av fastighetens värde inteckningen är belägen.

Det kan exempelvis göras gällande, att en inteckningshavare i en bostadsfastighet,

vars fordran i förmånsrättsavseende ligger inom markvärdet,

icke rättvisligen bör lämna bidrag, då ju hans fordran även vid total förstörelse

av byggnaden i regel torde få anses säkerställd. Vidare torde det vara

nödvändigt alt tillskapa en vidlyftig och svårskött förvaltningsapparat för

uppbärandet av bidragen. I motsats til! vad som gäller i fråga om den fasta

egendomen är med avseende å inteckningslånen allt mer eller mindre flytande.

Inteckningar byta innehavare och inteckningslån amorteras eller gäldas

helt. Ett system finge därför troligen tillskapas, som möjliggjorde för uppbördsorganen

att noga följa alla förändringar i fråga om inteckningar. Bl. a.

mäste fastighetsägarna åläggas att i samband med självdeklarationen uppgiva

vilka inteckningar, sorn gravera varje särskild fastighet, samt hos vilken

och till vilket belopp inteckningarna liro belånade. Å andra sidan måste

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

alla institutioner och enskilda, som lämnat lån mot säkerhet av inteckning,

lämna detaljerade uppgifter rörande sitt inteckningsinnehav. Även för debitering,

uppbörd och redovisning av bidragen från inteckningshavarna måste

speciella anordningar vidtagas. Det ligger i öppen dag att detta, även örn

det teoretiskt skulle låta sig göra, måste kräva ett förvaltningsbestyr av mycket

stora mått och medföra komplikationer av olika slag, framför allt beträffande

enskilda innehavare av inteckningssäkerheter.

I det föregående har framhållits, att bidragsskyldighet för kreditgivarna

i stort sett komme att i sista hand gå ut över försäkringstagare, bankinsättare

och obligationsägare m. fl., i den män ersättning ej kan uttagas av fastighetsägarna

genom höjda inteckningsräntor. Enligt utredningens mening

böra emellertid fastighetsägarna ej få belastas mera än som följer av deras

direkta bidragsplikt, och utredningen har då ställts inför frågan, huruvida

det icke skulle vara möjligt att direkt av nyssnämnda intressenter i kreditinstitutionerna

samt privata kreditgivare på området uttaga de bidrag, som

skäligen borde åvila dem. Med hänsyn till att berörda intressentgrupper

utgöra en mycket stor del av befolkningen, anser utredningen, att en inkoppling

av deras bidragsskyldighet skulle enklast ske indirekt över det allmänna,

d. v. s. statsbidragsvägen. Då det jämväl är ett samhällsintresse

av första ordningen, att största möjliga säkerhet lämnas för att krigsskador

å fast egendom bliva ersatta, bör det ej vara ägnat att väcka betänkligheter

att redan från början i finansieringsplanen inlägga visst statsbidrag.

Det gäller då att bedöma storleken av statsbidraget i förhållande till fastighetsägarnas

bidrag. Utredningen har uppskattat det sammanlagda taxeringsvärdet

å de fastigheter, som skulle inrymmas under lagen, till i runt

tal 23 miljarder kronor. Enligt den officiella statistiken uppgick vidare

beloppet av i fast egendom intecknad gäld år 1937 till 12.6 miljarder kronor,

vilken gäld praktiskt taget helt torde åvila den fasta egendom, som

omfattas av utredningens förslag. För sistnämnda år torde motsvarande

fastighetvärde kunna uppskattas till omkring 21 miljarder kronor. Örn

man bortser från de fall, då en inteckning ej är belånad utan innehaves

av fastighetsägaren själv, skulle sålunda inteckningshavarnas ekonomiska

intresse i den fasta egendomen omfatta cirka 60 procent av hela fastighetsvärdet.

Örn risken för skadegörelse vore lika stor för fastigheten i dess

helhet, borde då statsbidraget, vilket enligt det föregående tänkts motsvara

den andel av kostnaden, som skäligen borde åvila kreditgivarna, utgå

med 60 procent av totalkostnaden. Emellertid bör här hänsyn tagas dels

till att en fastighets markvärde knappast kan tillintetgöras på samma sätt

som byggnadsvärdet och dels till att delskador ju alltid i första hand komma

att gå ut över fastighetsägarens egen kapitalinsats, vilken därför såsom

mera utsatt för skaderisk skäligen kan belastas med högre relativt bidrag

än kreditgivarandelen. Efter övervägande av här berörda olika synpunkter

har utredningen stannat för att såsom skäligt förorda, att det sammanlagda

bidraget fördelas mellan fastighetsägarna och staten ungefär i

proportionen 60: 40. Av praktiska skäl, som nedan närmare utvecklas, har

emellertid statsbidraget i utredningens förslag icke fastställts att utgå med

viss procent av det totala bidraget utan efter helt andra regler, som dock i

händelse av en mera omfattande skadegörelse ge ungefär samma resultat

som nyss nämnts i fråga örn fördelningen mellan fastighetsägarna och

staten.

Utredningen föreslår i anslutning lill det sålunda anförda, såsom förut

berörts, att statsbidraget lämnas på det sättet, att staten räntefritt tillhandahåller

medel, som under och efter kriget erfordras för utbetalandet av skade
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

39

ersättningar, intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst fem procent

av fastigheternas sammanlagda värde. Det förskotterade beloppet skall enligt

förslaget efter kriget utdebiteras på fastighetsägarna, varvid dessa ej

skola behöva ikläda sig några förräntningskostnader. Vid en förräntning

efter fem procent och en amorteringstid av tjugu år skulle, i den händelse

skadegörelsen omfattade fem procent av fastigheternas värde, ett efter angivna

linjer beräknat statsbidrag komma att utgöra cirka 38 procent av totalkostnaden,

en andel som i stort sett motsvarar det bidrag av 40 procent,

som från andra utgångspunkter ansetts skäligt.

I fråga örn ett på detta sätt lämnat statsbidrag yttrar utredningen vidare.

En omständighet, som kan anföras till förmån för en dylik anordning,

är att fastighetsägarnas bidrag härigenom komma att bli oberoende av räntenivån

under amorteringstiden, vilket torde få betraktas som en fördel, alldenstund

en högre räntenivå kan för ägarna av fast egendom väntas medföra

stegring av andra betydande utgiftsposter. I den mån staten genom sin

finanspolitik är i stånd att påverka räntenivån synes det även naturligt, att

statens bidrag avväges på sätt som här ifrågasatts, då en sådan anordning

ger staten möjlighet att själv påverka bidragets storlek i sänkande riktning

utan att detta behöver minska bidragets effektivitet. För att ge en föreställning

om storleksordningen av den inverkan en förändring av räntenivån

kan få för ett på angivet sätt fixerat statsbidrag, må nämnas följande siffror.

Värdet av den fasta egendom, som är avsedd att omfattas av beredskapsplanen,

har — såsom i det föregående omnämnts — uppskattats till i

runt tal 23 miljarder kronor. Under förutsättning av en förstörelse av 5

procent skulle sammanlagda beloppet av de bidrag, staten skulle ha att erlägga

under en period av 20 år och under en antagen förräntning av 5 procent

uppgå till 3 procent — egentligen 3.03 — av 23 miljarder eller omkring

697 miljoner kronor. Vid en räntefot av 4 procent skulle motsvarande belopp

uppgå till 2.36 procent av den fasta egendomens värde eller cirka 543

miljoner kronor, således omkring 154 miljoner kronor mindre än i förra

fallet.

Utredningen framhåller, att, därest den föreslagna beredskapsplanen omfattade

endast fastigheter, bidragen från dessa örn högst fem procent av

deras sammanlagda värde jämte ett efter angivna linjer beräknat statsbidrag

skulle kunna finansiera en skadegörelse av fem procent av värdet. Då emellertid

även levande och döda inventarier inom jordbruket samt hos odlaren

kvarliggande skörd omfattades av planen utan ökad bidragsskyldighet, komme

självfallet härigenom planens effektivitet att något minskas. Under förutsättning

att den lösa egendom, som sålunda inbegrepes under planen, skulle

drabbas av i genomsnitt lika stor skadegörelse som den fasta egendomen,

skulle planen komma att täcka en skadegörelse av 4.6 i stället för 5 procent.

Den omständigheten, att enligt förslaget jämväl förvaltningskostnaderna

skulle bestridas i samma ordning som skadeersättningarna, komrne enligt utredningens

åsikt icke att i märkbar män förringa beredskapens effektivitet.

På skäl, beträffande vilka må hänvisas till betänkandet (sid. 43—44), föreslår

utredningen, att taxeringsvärdet i regel skall liiggas till grund för utmätande

av bidragen för fastigheterna. Utredningen påpekar i detta sammanhang,

att de taxeringsvärden, som för närvarande finnas åsätta ej skattepliktiga

fastigheter, icke alltid — och kanske ej ens i regel — motsvara

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

fastigheternas verkliga värden. En förutsättning för att krigsskadebidragen

skulle bliva utmätta efter rättvisa och likformiga grunder vore därför, att

efter krigets slut, då bidragen skulle börja utgå, nytaxering skedde av sådana

under lagstiftningen inrymda fastigheter, vilka ej vore skattepliktiga.

Vidare framhåller utredningen, att förändringar i penningvärdet kunde

medföra, att de vid krigets slut gällande taxeringsvärdena ej motsvarade de

verkliga värdena. Örn en allmän fastighetstaxering enligt kommunalskattelagen

ej skulle äga rum kort tid efter krigets slut, kunde det därför visa sig

önskvärt, att en sådan extra taxering genomfördes, så att bidragen redan från

början komme att ansluta sig till värdenivån efter kriget.

Utredningen anför vidare, att det ej läte sig göra, att på här föreslaget

sätt vid bestämmandet av bidragsplikten begagna sig av gällande taxeringsvärden,

då fråga gällde de enskilda järnvägarna, vilkas egendom i huvudsak

ej vore föremål för taxering. Värdet av den fasta egendom, som skulle

utgöra underlag för en järnvägs bidragsplikt, måste därför fastställas i annan

ordning. Utredningen föreslår, att det får ankomma på Kungl. Majit

att bestämma den ordning, i vilken de ifrågavarande värdena skola fastställas.

Värderingen torde, framhåller utredningen, böra verkställas efter

grunder, som så nära som möjligt ansluta sig till principerna för taxering

av annan fast egendom och sålunda avse såväl byggnader som mark, bana,

broar och andra anläggningar, som enligt allmän lag äro att hänföra till

fast egendom. Vid värderingen borde bokföringsvärdena enligt lagen den

3 juli 1930 om bokföring vid enskild järnväg kunna tjäna till viss ledning.

Utredningen har till granskning upptagit frågan huruvida samtliga av beredskapsplanen

omfattade fastigheter skola sammanslås till ett kollektiv eller

uppdelas i grupper med begränsning av bidragsskyldigheten till att avse ersättningarna

inom varje särskild grupp. I samband härmed uppkommer,

påpekar utredningen, spörsmålet, huruvida den maximala bidragsskyldigheten

borde vara lika för alla eller differentieras för olika slag av fastigheter.

Utredningen anför härom följande.

Utredningen har i dessa avseenden haft under övervägande följande huvudalternativ,

mellan vilka dock även olika kombinationer kunna tänkas.

1. Samtliga fastigheter utgöra ett kollektiv med samma maximala bidragskvot

för alla.

2. Samtliga fastigheter utgöra ett kollektiv, men den maximala bidragskvoten

sättes olika för olika grupper av fastigheter.

3. Fastigheterna fördelas på olika grupper. Fastighet inom viss grupp

bidrager endast till skadeersättningar inom gruppen. Den maximala bidragskvoten

sättes lika för alla.

Alternativ^ 1 förlänar uppenbarligen beredskapsplanen större ekonomisk

styrka än något av de andra alternativen, samtidigt som det grundar sig på

den särskilt inför krigsfara naturliga principen örn full solidaritet mellan

alla. Det innebär också den enklaste lösningen av det föreliggande problemet.

Enligt utredningens mening måste därför mycket starka skäl föreligga

för att en lösning efter andra linjer skulle väljas.

Ett sådant skäl vore måhända, om det invändningsfritt kunde påvisas, alt

risken för att drabbas av skadegörelse vore påtagligt olika för olika grupper

av fastigheter. Sådan olikhet kunde tänkas föreligga exempelvis för fastighet

i stad och på landet, för jordbruksfastighet och för annan fastighet samt för

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

41

fastigheter med olika geografisk belägenhet. Såvitt utredningen kan bedöma,

finnas emellertid inga som helst fasta utgångspunkter för en uppdelning av

fastigheterna i olika riskklasser. Var och hur ett krig sätter in kan ej förulbedömas

och skadegörelsen kan bliva lika omfattande i fråga om jordbruksfastigheter

som å fastigheter i städerna och även i olika landsändar. Varje

försök till gränsdragning efter ett mer eller mindre godtyckligt antagande

örn riskens .storlek skulle säkerligen möta ett flertal invändningar med yrkanden

om andra gränser eller ytterligare gränsdragningar, beroende på vars

och ens subjektiva uppfattning i frågan. Utredningen har därför utan tvekan

ansett alternativ 1 vara att föredraga framför varje annan fördelningsregel.

I fråga om principerna för skaderegleringen anför utredningen i huvudsak

följande.

Vid bestämmandet av den ersättning, som i varje särskilt fall skall utgå

för krigsskada å fast egendom, torde det ligga närmast till hands att så

långt sig göra låter tillämpa samma principer som inom den privata brandförsäkringen,

då fråga gäller reglering av inträffad brandskada. Ersättningsgrunderna

inom brandförsäkringen hava framgått som resultat a%

mångårig erfarenhet och torde tillgodose höga krav i fråga örn rimlighet

och rättvisa. Att helt följa dessa grunder är dock av flera skäl icke möjligt.

Ersättning för brandskada å fast egendom utgår i princip med belopp

motsvarande skillnaden mellan egendomens värde omedelbart före och omedelbart

efter branden, vilken regel är helt naturlig i betraktande av att ersättningen

lämnas i direkt samband med skadans timande och att ersättningsbeloppet

motsvarar den normala kostnaden för egendomens återställande

i förutvarande skick. Beträffande krigsskada å fast egendom måste

man emellertid, som förut framhållits, utgå ifrån att återuppbyggnad eller

reparation i regel ej kan komma till stånd förrän efter krigets slut. Det

kan sålunda förflyta lång tid från det skadan inträffat till dess den blir

reparerad, och under mellantiden torde ofta möjligheterna att skydda egendomen

för fortsatt förstörelse vara tämligen små. En nödvändig förutsättning

för att det skydd, man vill tillskapa, skall bli effektivt är därför

enligt utredningens mening, att ersättning skall utgå icke blott för den omedelbara

skadegörelsen utan jämväl för sådan fortsatt förstörelse, som uppkommer

mellan skadetillfället och tidpunkten för skaderegleringen, måhända

med undantag för det fall, att förstörelsen kan tillskrivas underlåtenhet

från ägarens sida i fråga örn vidtagande av möjliga skyddsåtgärder.

En annan för ersättningsgrundernas utformning mycket viktig följd av

alt lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering är,

att hänsyn torde få tagas till penningvärdets förändringar under denna tid.

Om en mera betydande sänkning av penningvärdet skulle inträda såsom

följd av kriget, för vilket uppenbarligen viss risk föreligger, vore det knappast

rimligt att för de fastighetsägare, som fått sin egendom förstörd eller

skadad, lägga egendomens värde före skadetillfället till grund för ersättningens

utmätande. Då samtliga fastighetsägare åläggas kollektivt ansvar

för inträffade krigsskador, synes det ligga i sakens natur, att nian i ersättningsavseende

måste söka tillskapa en ordning, som i görligaste mån medför

ekonomisk likställighet mellan samtliga till kollektivet anslutna, litt

accepterande av denna ståndpunkt leder lill alt ersättning bör, oberoende

av den skadade fastighetens värde i kronor räknat vid skadetillfället, utgå

nied belopp, som vid tiden för skaderegleringen motsvarar kostnaden för

fastighetens återställande i förut befintligt skick. Ur allmän synpunkt med

för en sådan regel fördelen av ett snabbare och mera fullständigt återupp
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 267.

byggande av det under kriget skadade fastighetsbeståndet än om ersättningen

skulle utmätas efter äldre och lägre värden. Det må i anslutning

härtill även framhållas, att storleken av fastighetsägarnas bidragsskyldigliet

bestämmes på grundval av de taxeringsvärden, som äro rådande efter

kriget. En stegring av fastighetsvärdena kommer sålunda att medföra ökade

bidrag.

Det är emellertid ingalunda otänkbart, att förhållandena efter kriget i

olika avseenden kunna vara sådana, att större eller mindre avsteg från den

nyss antydda ersättningsprincipen kunna befinnas skäliga eller lämpliga.

Kriget kan exempelvis medföra sådana efterverkningar i fråga örn tillgången

på arbetskraft och byggnadsmaterial av olika slag samt på det ekonomiska

området överhuvud taget, att återuppbyggandet måste ske efter en väsentligt

lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Ett tillämpande för

sådant fall av principen, att ersättningen skall motsvara kostnaden för

fastighetens återställande i förut befintligt skick, skulle uppenbarligen leda

till utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga reparations-

eller återuppbyggnadskostnaderna. Häremot torde några befogade

invändningar knappast kunna resas, därest fastighetsvärden och byggnadskostnader

icke undergått några .större förändringar. Har däremot en inflationsartad

värdestegring för fastigheterna inträtt och byggnadskostnaderna

likaledes sprungit i höjden, torde frågan om utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp

utöver de verkliga återuppbyggnadskostnaderna kunna bedömas

först i belysning av den ekonomiska utvecklingen under och efter

kriget. Det bör observeras, att man här tangerar frågan om säkerställande

mot inflationsrisk av rena penningfordringar. Detsamma gäller — och

kanske i än högre grad — om en förstörd fastighet ej återuppbygges, i varje

fall om det från början är klart, att återuppbyggande ej skall komma till

stånd.

Vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan uppställa sig flera

spörsmål, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen under

och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra

avseenden. Här rör man sig överhuvud taget på så osäker mark, att utredningen

för sin del anser det uteslutet att redan nu lagstiftningsvägen

fastslå detaljerade principer för skaderegleringen. I förevarande avseende

har därför i utredningens lagförslag endast medtagits en bestämmelse, enligt

vilken det ankommer på Konungen att meddela erforderliga föreskrifter.

Beträffande skada å inventarier och produkter inom jordbruk och

trädgårdsskötsel, som skall ersättas i samma ordning som fastighetsskador,

framhåller utredningen, att ersättandet av skador å sådan egendom

främst åsyftar att under krig vidmakthålla livsmedelsproduktionen i en för

folkets försörjning nödvändig omfattning. För att detta syfte skulle kunna

nås vore det, anför utredningen, uppenbarligen nödvändigt, att skadorna ersattes

snarast möjligt och med tillämpande i allt väsentligt av ersättningsgrunderna

inom brandförsäkringen. Detta gällde dock icke, därest omständigheterna

vore sådana, att produktionen ej kunde fortsättas, även örn ersättning

lämnades. För dylikt fall syntes anledning saknas att utbetala ersättningen

i annan ordning än som gällde i fråga om ersättning för skada

a den fasta egendomen, d. v. s. ersättningen borde utbetalas först efter krigets

slut och med den reduktion som kunde bliva nödvändig.

Ltredningen har icke funnit några starkare skäl föreligga för lämnande

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

43

av ersättning även för den inkomstförlust, ägaren av en skadad eller förstörd

fastighet lede under tiden från skadans inträffande till dess den blivit

ersatt. Utredningen anför härutinnan, att under ett krig samhällsmedlemmarna

torde i gemen få vidkännas mycket långt gående rubbningar såväl i

fråga örn inkomstförhållanden som i andra avseenden. Att fastighetsägare

skulle tillerkännas en privilegierad ställning har utredningen icke funnit

motiverat. Det kunde för övrigt, anför utredningen, framhållas, att inkomsten

från en hyresfastighet kunde i större eller mindre grad reduceras, utan

att fastigheten blivit utsatt för någon krigsskada i egentlig mening.

Yttranden. Utredningens synpunkter på finansieringen av krigsskadeersättningen

och i all synnerhet på statens medverkan därtill har, såsom redan

nämnts, på sina håll blivit föremål för kritik.

Fullmäktige i riksbanken, vilka, enligt vad förut nämnts, avstyrkt förslaget,

anföra följande.

Man torde kunna utgå från att det kommer att bli svårt eller omöjligt

för staten att efter krigets slut förskjuta det för skadereglering beträffande

fastigheter erforderliga beloppet. Därest skadegörelsen å fast egendom kommer

att uppgå till 5 procent av fastigheternas samlade taxeringsvärde, skulle

nämligen staten enligt utredningens beräkningar ha att ställa till förfogande

ett belopp av cirka 1,150 miljoner kronor. Genom ett dylikt åtagande kommer

staten att få svårigheter att förskaffa medel för sina övriga förpliktelser.

Förslaget förutsätter vidare räntefrihet å av staten förskjutna belopp. Vid

en skadegörelse, omfattande 5 procent av landets fastighetsvärde, skulle på

grund av denna räntefrihet statens kostnader för skaderegleringen efter en

räntefot av 5 procent enligt utredningens beräkningar komma att uppgå till

cirka 700 miljoner kronor. Därutöver skulle staten hava att vidkännas den

minskning i inflytande krigsskadebidrag, som uppkommer till följd av att

vissa fastighetsägare bliva insolventa eller erhålla avgiftsbefrielse. Statens

sammanlagda utgifter på grund av utredningens förslag torde därför kunna

beräknas väsentligt överstiga sistnämnda summa. Det är här fråga örn utgifter

av den storleksordning, att man måste ställa sig synnerligen betänksam.

För den del av det svenska folket, som icke vare sig äger fastighet

eller lånat ut pengar mot inteckning eller i egenskap av försäkringstagare

elier insaltare har ett indirekt intresse i saken, måste det te sig orättmätigt att

behöva av sina löneinkomster i form av skatt bidraga till att täcka ifrågavarande

skador. Vederbörande kanske har fått allt vad han äger förstört

i kriget utan att ha fått gottgörelse härför.

Fullmäktige i riksgäldskontoret uttala, att det måste anses vara ett samhällsintresse

av första ordningen, att krigsskadade fastigheter återställdes

i brukbart skick, samt tillstyrka i huvudsak utredningens uppbyggnadsprogram.

Fullmäktige anse ock nödvändigt, för att återuppbyggnaden så snart

sorn möjligt skall kunna genomföras, att staten i görligaste mån förskotterar

eller garanterar erforderligt ersättningsbelopp. Beträffande förslaget att

staten ej skulle beräkna ränta på förskotterade belopp dela fullmäktige utredningens

mening, att denna kostnad för återuppbyggandet skäligen borde

bårås av det allmänna. Vid bedömande av innebörden av utredningens

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

förslag, att staten skulle i erforderlig utsträckning förskjuta medel för utbetalning

av ersättningar och bestridande av förvaltningskostnader, säga fullmäktige

sig hava fäst särskild uppmärksamhet vid följande, i annat sammanhang

återgivna uttalande av utredningen eller att staten ej gärna kunde

lämna annat än en villkorlig utfästelse, alldenstund statsåtgärderna måste

bliva beroende av förhållandena efter kriget och den ekonomiska situationen

vid denna tidpunkt, samt att, då ersättningsfrågan bleve aktuell, ett

avvägande måste ske mellan här ifrågavarande medelsbehov och andra

krav på statskassan, varvid givetvis olika intressesynpunkter komme att

göra sig gällande. Fullmäktige, som säga sig hysa den uppfattningen, att

skadorna kunde bliva av den omfattning, att full ersättning icke kunde utanordnas,

betona emellertid, att även om lagförslagets viktigaste paragrafer

måste vad statens åtagande beträffar vara villkorliga, så innebure dock ett

antagande av lagförslaget en förbindelse från statens sida att såvitt möjligt

fullgöra genom lagen gjort åtagande. Fullmäktige föreslå emellertid vissa

jämkningar i förslaget samt anföra härutinnan följande.

Den för fastighetsägarnas återbetalning bestämda tiden av 20 år synes fullmäktige

vara alltför lång. Om den sänkes till 15 år, höjes den årliga inbetalningen

endast från 1U till V3 procent. Medelst en förkortning av återbetalningstiden

vinnes minskad ränteförlust för staten och — vad som kan

visa sig vara ännu viktigare — en minskning i den avgång av återbetalningsbidrag,

vilken kan orsakas av bestämmelserna i 16 §. Fullmäktige anse det

även för fastighetsägarna vara en fördel att på kortare tid bliva fria från

bidragsskvldigheten.

Fullmäktige framhålla vidare önskvärdheten av att det enskilda initiativet

i största möjliga grad utnyttjades vid återställandet av förstörd eller skadad

fast egendom samt yttra i detta hänseende följande.

Detta torde lättast genomföras på landsbygden, där ägare till förstörda

och till oskadade byggnader torde kunna samverka. Men även i tättbebyggda

samhällen lärer det ej sällan föreligga möjlighet för privata fastighetsägare

att direkt mobilisera penningmedel för återuppbyggnader. Exempelvis

må framhållas, att åtskilliga företag med internationella förbindelser, som

finansiera stora industrianläggningar, skulle kunna, med användande av den

säkerhet dessa erbjuda, anskaffa för återuppbyggnadsarbetet erforderlig

kredit. Under förutsättning att standarden å de nya byggnaderna ej är alltför

låg, bör givetvis — efter skadevärdering i förväg — skadeersättning lämnas

såsom till de fastighetsägare, vilka bliva beroende av andel i förefintliga

förskottsmedel. Enskildas självverksamhet synes vara så värdefull och i så

hög grad kunna medverka till ett snabbare återställande av förstörd egendom,

att fråga kan uppkomma, om den ej i någon form borde premieras.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande, herr Hildebrand, och vice ordförande,

herr Råstock, anföra, att de visserligen i likhet med majoriteten ansåge det

vara ett samhällsintresse av första ordningen, att krigsskadade fastigheter

snarast möjligt återställdes i brukbart skick och att staten därvid borde

lämna effektiv hjälp. Utredningen hade emellertid i så hög grad underskattat

statens finansiella svårigheter efter slutat krig, att större jämkningar

i utredningens förslag, än vad majoriteten förordat, vore nödvändiga. Efter

s. 45 Kontrollera mot PDF

Knnrjl. Maj.ls proposition nr 267.

45

att hava framhållit, hurusom det måste anses uteslutet, att staten under kort

tid efter slutat krig skulle kunna anskaffa det för skaderegleringen erforderliga

beloppet å omkring en miljard kronor, fortsätta nyssnämnda fullmäktige.

Det Sverige, som i bästa fall går ut ur kriget som ett suveränt och fritt

land, står enligt vår mening inför oerhörda svårigheter. Statsförvaltningen

skall föras in i ordinära spår igen, försvaret skall sättas i stånd, transportlederna

skola ställas i ordning, råvaror måste anskaffas från utlandet, livsmedel

antagligen också, näringslivets olika grenar skola göras effektiva, arbetslösheten

motarbetas, krigsinvalider och stupades familjer omhändertagas

och förstörd egendom återställas eller ersättas. Det kan dock ej finnas

någon tvekan därom, att förstörd fast egendom skall vara med och få del av

statens omsorger. Men det skulle förvisso bliva omöjligt att för enbart detta

ändamål ställa minst en miljard kronor (i nuvarande penningvärde) statsmedel

till förfogande. Många andra komma givetvis att anmäla sig, t. ex.

hundratusentals personer, vilka berövats det enda de ägt, nämligen bohag

och kläder. Och man får räkna med en olidlig skattebörda och en ofantlig

statsskuld, delvis placerad i utlandet på grund av inköp av krigsmateriel,

livsmedel och råvaror. Skattekraften kan blott långsamt växa, allt eftersom

näringslivet intensifieras, och möjligheten att upptaga stora inhemska eller

utländska statslån kan bliva mycket begränsad.

Det förskott, som staten beräknas lämna, skulle ej löpa med ränta under

de 20 återbetalningsåren. Efter 5 procent skada och 5 procent ränta skulle

detta kosta staten — enligt utredningens beräkning — i runt tal 700 milj.

kronor. I likhet med majoriteten finna vi det önskvärt, att avbetalningstiden

förkortas för av staten eventuellt lämnade förskottsbelopp till 15 år, varigenom

statens ränteförlust skulle reduceras.

Å sid. 51 lämnas en egendomlig motivering för att ränta ej skall beräknas:

»En omständighet, som kan anföras till förmån för en dylik anordning, är

att fastighetsägarnas bidrag härigenom komma att bli oberoende av räntenivån

under amorteringstiden, vilket torde få betraktas som en fördel, alldenstund

en högre räntenivå kan för ägarna av fast egendom väntas medföra

stegring av andra betydande utgiftsposter. I den mån staten genom sin

finanspolitik är i stånd att påverka räntenivån synes det även naturligt, att

statens bidrag avväges på sätt, sorn här ifrågasatts, då en sådan anordning

ger staten möjlighet att själv påverka bidragets storlek i sänkande riktning

utan att detta behöver minska bidragets effektivitet.» Uppfattningen, att staten

på detta sätt kan manipulera med ränteläget och göra det 20 år i sträck,

måste mötas med stor skepsis.

Ränteförlusten är emellertid ej på långt när statens enda finansiella uppoffring.

Enligt lagens 16 § skall försummad inbetalning av fastighetsägare

icke föranleda motsvarande uttaxering å de övriga — någon .solidarisk ansvarighet

förefinnes icke — utan staten ensam skall taga förlusten. Detsamma

gäller, örn förtidsutbetalade bidrag beräknats för högt; staten får även i

delta fall taga på sig en förlust. Konungen eller myndighet, som Konungen

förordnar, äger meddela befrielse helt eller delvis från bidragsskyldighet,

något som ytterligare minskar .statens utsikt att återfå hela det förskotterade

beloppet. Örn en ekonomisk luis inträder, kan sådan befrielse eventuellt

behöva lämnas smärre eller större grupper fastighetsägare. Örn man lägger

ihop allt detta, kommer man till den slutsatsen, att antagligen en avsevärd

del av ett .statligt förskottsbelopp aldrig kommer att återbetalas.

Uppfattningen av att de framställda kraven på statens finansiella hjälp äro

orealiserbara går parallellt med den, sorn en av norska socialdepartementet

i september 1939 tillsatt kommitté (krigsskadekommittén) på eli förträffligt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majda proposition nr 267.

salt framlagt. Där heter det nämligen hl. a.: »Komitéen er Hemlig klar

över at det under de nåvierende forhold ikke kan vsere spörsmål örn for

statsmaktene på forhånd å gi et rettslig bindande tilsagn om at mulig krigsskade

på fast elendora lier i landet i sin tid vil bli dekket av statsmidler -—

helt ut eller for en vesentlig del. Det ansvar som kan meide seg i denne

förbindelse er ganske uberegnelig og en har ingen säkerhet for at skadan

ikke får et slikt omfång at statens finansielle ressurser blir helt utilstrekkelige.

Å binde statsmidler til et bestemt formål på en mäte som antydet, ville

enn ytterligere vaere i strid med statens oppgave som er å tillgodese de til

enhver tid mest påtrengende behov med de midler som står til rådighet. Riktigheten

av dette syn i det foreliggende tilfelle blir sandig innlysende når en

ser hen til at krigsskade på bvgninger bäre er én blant mange mulige skadefolger

av en krig.»

Vår första slutsats blir, att det framlagda lagförslagets 3 § icke kan bibehållas

i sin nuvarande lydelse: »Medel för utbetalning av ersättningar och

bestridande av förvaltningskostnader förskjutas i erforderlig utsträckning av

staten.» Andra finansieringsmetoder måste då sättas i stället.

.. instämma i majoritetens uttalande om det enskilda initiativets betydelse

för återuppbyggnadsarbetet och för kreditanskaffningen. Vi vilja ytterligare

betona vikten härav. Om ett antal stora industrianläggningar delvis blivit

krigsförstörda och intressenterna kunna skaffa krediter till återuppbyggnadsarbetet,

skulle detta innebära en avsevärd minskning av behovet av centrala

förskottsutbetalningar. Om ett flertal inteckningskreditinstitutioner — var

och en för sig eller i samverkan — sökte utnyttja sina förbindelser inom eller

utom landet för att uppbringa medel till återuppbyggandet, skulle detta lia

samma resultat. Vi tänka särskilt på de halvstatliga hypoteksinstitutionerna,

vilka försetts med statliga garantifonder och måhända kunde erhålla ytterligare

garantier i händelse av ett verksamt arbete för återställande av jord

och byggnader till praktiskt bruk. Tillfälliga sammanslutningar skulle ävenledes

kunna bildas, t. ex. av jordbrukare inom ett län eller annat distrikt,

i syfte att undersöka kreditmöjligheterna, naturligtvis i samverkan med hvpoteksföreningarna.

Även i städerna kunde sådana tillfälliga sammanslutningar

måhända bildas. Om man efter slutat krig sökte sig fram på dessa

(dika vägar, bleve det antagligen möjligare för staten att tillskjuta ett kapital

till förskottsutbetalningar med återbäringen fördelad på ett antal år. ett

kapital, som blott bleve en mindre del av den av utredningen beräknade miljarden.

Därmed skulle också de övriga anledningarna till förluster för staten

bliva väsentligt reducerade. I vissa fall borde staten kunna lämna sin

garanti för upptagna lån.

Försäkringsinspektionen framhåller, att den av utredningen förordade begränsningen

av ersättningen till sammanlagt 5 procent av taxeringsvärdet

av ali den fasta egendomen i riket, å vilken lagen ägde tillämpning, syntes

välbetänkt, bland annat med hänsyn till att vid en mera omfattande förstörelse

en snar fullständig återuppbvggelse knappast torde vara möjlig, i

varje fall icke med bibehållande av nuvarande byggnadsstandard. Inspektionen

påpekar vidare, att statens bidrag till finansieringen genom att den

av stöde fran ränta å de förskotterade beloppen vid ringa omfattning av7 skadorna

kommc att utgöra en obetydlig del av skadebeloppet, medan vid skador

uppgående till eller överstigande sammanlagt 5 procent av taxeringsvärdet

å de av förslaget omfattade fastigheterna statsbidraget skulle uppgå

till cirka 38 procent av totala ersättningsbeloppet, örn till grund för berak
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267

47

ningen lades en räntefot av 5 procent. En sådan avvägning av statens och

fastighetsägarnas bidrag syntes inspektionen skälig. Vad utredningen anfört

beträffande svårigheten att påföra inteckningshavarna någon andel i kostnaden

biträdde inspektionen.

Kommerskollegium har, utan att närmare ingå på förslaget i nu förevarande

del, framhållit, att kollegium, med beaktande bland annat av att

däri förutsattes en statlig ekonomisk insats, beräknad för visst sannolikhetsläge

motsvara inemot 40 procent av premiekostnaden, ansett sig böra tillstyrka,

att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att den fastighetsägarna enligt förslaget åvilande

avgiftsplikten icke kunde eller borde utgöra en slutgiltig fördelning av

ifrågavarande kostnader. I samband härmed påpekar styrelsen, hurusom

enligt vad utredningen framhållit ägarna av bostadsfastigheter kunde förväntas

i större eller mindre utsträckning överflytta kostnadsökningen på

hyresgästerna. Kostnaden skulle på så sätt slutgiltigt drabba hela befolkningen.

Styrelsen understryker, att vad sålunda anförts om kostnadsbelastningen

å bostadsfastigheter i tillämpliga delar måste gälla även lantbruksfastigheter.

Kostnadsöverflyttningen kunde här i stort sett icke ske på

annat sätt än genom en relativ prisstegring å lantbrukets produkter. Därest

dessa priser vid tiden för krigsskadebidragens erläggande fortfarande vore

bestämda genom statliga regleringsåtgärder, vilade emellertid ansvaret för

huru stor kostnadsöverflyttning, som skulle komma till stånd, på statsmakterna.

Angeläget vore därför att, därest krigsskadebidrag komme att uttagas,

detta även vunne beaktande vid tillämpningen av ifrågavarande regleringsåtgärder

på ett sådant sätt, att ägarna av lantbruksfastigheter ej oskäligt

drabbades av ifrågavarande kostnadsökning.

Från det av statskontoret avgivna yttrandet — i allt väsentligt innefattande

tillstyrkan till utredningens förslag — har statskommissarien Nissen

anmält sig skiljaktig samt uttalat, att han icke kunnat finna de av utredningen

anförda skälen för att inteckningshavarna icke ålagts bidragsskyidighet

tillräckligt bärande. Ej heller hade han kunnat tillägna sig den uppfattningen,

att de svårigheter, som förefunnes för ett införande av bidragsskyldighet

jämväl för vederbörande inteckningsinstitut, icke skulle kunna

övervinnas. Det måste enligt hans mening framstå som ett billighetskrav,

att en lösning av detta spörsmål ernåddes med hänsyn till de betydande fördelar,

en skadereglering på detta område skulle medföra för dessa institut.

Han ansåge alltså, att denna fråga borde göras till föremål för ytterligare

övervägande. Han ifrågasatte vidare, huruvida icke en reglering av tillskotten

till bestridande av kostnaderna för ersättandet av skador å jordbrukarnas

och idkarnas av trädgårdsskötsel inventarier och produkter borde

vidtagas, så att statens bidrag ökades och fastighetsägarnas avgifter i motsvarande

mån minskades. I

I övrigt har finansieringen icke gjorts till föremål för närmare uttalanden

i yttrandena.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

I en del yttranden har frågan om samtliga fastigheters hänförande till en

och samma riskklass berörts. I sådant hänseende anför styrelsen över Sveriges

allmänna hypoteksbank följande.

Enligt förslaget skall krigsskada å fast egendom i princip ersättas genom

bidrag från fastighetsägare efter samma procentuella sats, oavsett fastigheternas

art och beskaffenhet, geografiska läge eller storlek. Understundom

har den uppfattningen från sakkunnigt håll kommit till uttryck, att den

spridda bebyggelsen på landsbygden samt de till lantegendomarna hörande

inventarier och lager m. m. vöre — bortsett från själva krigsoperationsområdet

— mindre utsatta för förödelse till följd av krigshandlingar än den samlade

bebyggelsen i städerna. Man har även trott sig i denna omständighet

kunna finna en förklaring till att under den överlag vikande tendens, som

under det senaste halvåret till följd av kända förhållanden utmärkt läget på

obligationsmarknaden, de obligationer, för vilka säkerheten utgjorts av inteckningar

i jordbruksegendom, kunnat i någon mån bättre än andra

slag av obligationer hävda sin ställning. Örn nyssnämnda uppfattning

är riktig synes ur försäkringsmässiga synpunkter en anordning, varigenom

ägare av fastigheter på landet komma att lika med ägare av de betydligt

mera utsatta stadsfastigheterna dela bördan av skadegörelsen, icke

vara fullt skälig. Emellertid måste härvidlag även avseende fästas vid den

obestridliga fördel för jordbrukarna, som förslaget inrymmer härutinnan, alt

dessa tänkas skola erhålla gottgörelse även för inventarier och bärgad gröda

utan att värdet av dylika tillgångar lägges till grund för beräkning av bidragens

storlek.

1 betraktande av denna förmån anser sig styrelsen kunna lämna den föreslagna

utformningen av bestämmelserna örn bidragsplikt utan erinran.

Enahanda ståndpunkt med i huvudsak samma motivering intager Sveriges

lantbruks förbund.

Lantbruksstyrelsen och försäkringsinspektionen godtaga likaledes uttryckligen

förslaget om samtliga fastigheters lika bidragsplikt.

Egnahemsstyrelsen anför följande.

Enligt utredningens förslag skola samtliga fastigheter inom landet utgöra

ett gemensamt kollektiv. Egnahemsstyrelsen biträder utredningens uppfattning,

att fastigheterna icke böra indelas i olika kollektiv efter geografisk belägenhet.

Likaså synes det riktigt att, såsom utredningen framhållit, någon

skillnad svårligen på förhand kan göras mellan fastigheter av olika slag.

Premien torde därför böra bestämmas till samma årsbelopp för alla fastigheter,

varvid det av utredningen föreslagna beloppet av 1L procent av taxeringsvärdet

synes lämpligt. Emellertid ifrågasätter styrelsen, örn det icke bör

hållas öppet att, sedan det efter ett eventuellt krigs avslutande konstaterats,

huru skadorna fördelat sig på olika grupper av fastigheter, nedsätta den sammanlagda

bidragsskyldigheten för den eller de grupper, där skadorna uppgått

till procentuellt mindre belopp i förhållande till taxeringsvärdena än för

andra grupper, och i anslutning härtill förkorta bidragstiden. Egnahemsstyrelsen

har härvid närmast i tankarna en uppdelning mellan jordbruksfastigheter,

andra fastigheter på landsbygden samt fastigheter i städer och stadsliknande

samhällen.

Såsom förut nämnts har bland riksbanksfullmäktige herr Gränebo, ehuru

av avvikande mening i huvudfrågan, likväl varit överens med majoriteten

om att utredningens förslag kunde behöva överarbetas. Han anför följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267-

49

Utredningen har i bidragsavseende jämställt alla fastigheter. Fråga är,

om detta kan anses vara fullt motiverat. Visserligen har skadegörelse i viss

utsträckning i Finland förekommit på landsbygden, men den torde icke tillnärmelsevis

lia varit så omfattande som i landsortsstäder och stationssamhällen.

Huru förhållandena kunna komma att gestalta sig under ett sommarkrig

med ty åtföljande risker för skogsbränder och förstöring av gröda

genom brand, kan icke nu bedömas. Emellertid torde det vara skäl att ytterligare

överväga en uppdelning i riskklasser, därvid fastighet på landsbygden

hänföres till en särskild riskklass. Man synes genom en sådan åtgärd även

ernå den fördelen, att det vid skadereglering m. m. blir möjligt att taga större

hänsyn till de speciella förhållanden, som råda på landsbygden, än om en

dylik uppdelning icke sker.

Svenska jurnvägsföreningen uppehåller sig vid spörsmålet örn de värden,

efter vilka bidrag skola utgå för de enskilda järnvägarnas fastigheter, samt

anför härutinnan.

Beträffande lagförslagets kap. 2 vill föreningen framhålla, att en järnvägsanläggning

har mycket stor längdutsträckning och, i jämförelse därmed,

ytterst ringa bredd. Det föreligger därför en väsentlig skillnad mellan riskerna

för en järnvägsanläggning och exempelvis en industrianläggning. Den

förra undgår visserligen icke bombanfall, men den kan aldrig, i motsats till

vad som är möjligt vid industrianläggning, beräknas lida total förlust.

Erfarenheterna visa, att skador genom bombanfall å överbyggnad och terrasseringsarbeten

bliva jämförelsevis obetydliga och lätta att reparera.

Av en järnvägsanläggnings byggnadskostnader utgöra kostnaderna för banvall

med överbyggnad, d. v. s. den del av järnvägsanläggningen å vilken endast

jämförelsevis obetydlig och lätt reparerbar skada kan tänkas uppkomma,

den väsentliga delen. Såsom belysande härför må anföras följande siffror

rörande fördelningen av kostnaderna för Västra stambanans anläggning,

inkl. rullande materiel, hämtade ur Statens järnvägars 50-års skrift, del 2,

sid. 125.

Jordarbeten inkl. jordlösen .......... 25.6 procent

Rälsbeläggning, ballastning .......... 25.0 »

Rullande material och inventarier .... 10.0 »

Bangårdar och byggnader ............ 8.5 »

Broar .............................. 3.3 »

o. s. v.

Av siffrorna framgår, alt enbart de två första posterna, vilka såsom ovan

anförts innefatta sådana anläggningar, för vilka ingen nämnvärd risk föreligger,

omfatta mer än halva anläggningskostnaden, under det bangårdar

med byggnader samt broar, alltså de större riskerna i förevarande hänseende,

utgöra tillsammans endast c:a 12 procent av kostnaderna.

Föreningen anser detta sakförhållande vara av mycket stor vikt för en

rättvis avvägning av krigsskadebidragen.

Enligt lagförslagets § 12 skall en fastighets taxeringsvärde anses utgöra

dess värde och då taxeringsvärde saknas skall fastighetens värde fastställas

i den ordning Konungen bestämmer. Krigsskadeutredningen bar ifråga örn

järnvägarnas värde uttalat —- sid. 44—45 -—- att värderingen bör verkställas

efter grunder, som så nära som möjligt ansluta sig lill principerna för taxering

av annan fast egendom och att därvid järnvägens bokföringsvärden

kunna tjäna lill viss ledning.

Av det ovan anförda framgår, att föreningen icke kan anse krigsskadeutredningens

nämnda förslag förenat med billighet och rättvisa. Järnvägarna

Bihang till riksdagens protokoll 1940. / sami. Nr 267. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

utgöra en sämsk och järnvägsfastighetens värde ur krigsskadesynpunkt bör

fastställas med hänsyn därtill. Då vidare järnvägarna torde komma att i

högre grad än andra objekt tagas i anspråk av staten vid ett krig utan att

kunna betinga sig de ersättningar, som industrien kan, finner föreningen

det synnerligen angeläget, att densamma beredes tillfälle att genom ombud få

deltaga i den förestående utredning av fastighetsvärdena, som lagförslaget

förutsätter.

I flera av yttrandena bar vad utredningen anfört beträffande de grundläggande

principerna för skaderegleringen upptagits till övervägande samt

i samband därmed vissa närliggande spörsmål behandlats.

Fullmäktige i riksbanken hava i detta hänseende anfört följande.

Utredningen synes förutsätta, att skadereglering beträffande fast egendom

skall, så långt sig göra låter, ske efter samma principer som tillämpas vid

brandförsäkring. I Danmark synes man ha tänkt sig att föreskriva skyldighet

för ägaren att återuppbygga en skadad fastighet såsom förutsättning

för att utbekomma hela ersättningsbeloppet. Någon motsvarande skyldighet

har icke av utredningen föreslagits, trots att samhället i så hög grad skulle

ekonomiskt medverka till skaderegleringen. Bygger fastighetsägaren på en

lägre standard, kan han tillgodogöra sig mellanskillnaden. Inom jordbruket

är det ganska vanligt, att byggnadsvärdet väsentligt överstiger fastighetens

hela saluvärde. Brinna byggnaderna ned — kanske även skogen —- skulle

ägaren i skadeersättning kunna utfå betydligt mera än saluvärdet. Han kan

sedan möjligen sälja jorden utan hus och därigenom ytterligare öka sin

vinst. Detta kan icke vara rimligt, lika litet som att staten skall med en

stor del av skadebeloppet bestrida kostnaderna för ersättning åt ägaren av

en stor, kanske ointecknad lyxvilla, som förstörts. I 8 § av lagförslaget har

stadgats, att värdering av krigsskadorna å fast egendom skall för bestämmande

av ersättning ske enligt grunder, som fastställas av Konungen. Man

torde visserligen ha anledning förutsätta, att Konungen skulle vid fastställande

av dessa grunder välja något andra utgångspunkter än utredningen föreslagit,

men det synes dock angeläget, att, örn så låter sig göra, redan vid införande

av bestämmelser örn ^^skadeersättning lia klarare och lämpligare

riktlinjer att hålla sig till på detta område. Man kan även ifrågasätta, huruvida

icke de närmare ersättningsgrunderna med hänsyn till deras stora vikt

för såväl staten som de enskilda böra bestämmas av Konungen och riksdagen

gemensamt.

I detta sammanhang må framhållas, att det ur samhällets synpunkt icke

kan vara ändamålsenligt, att söka åstadkomma ett återuppbyggande av alla

fastigheter, som förstörts under kriget. Man bör i första hand söka möjliggöra

reparation av sådana byggnader, som kunna iståndsättas. Det blir sedan

en särskild fråga, örn det är lämpligt att även i större eller mindre utsträckning

återuppföra förstörda byggnader. I båda fallen bör man emellertid

icke utan vidare utgå från att man skall uppehålla samma standard som

tidigare. Utredningens förslag örn att skadeersättning skall utgå efter det

penningvärde, som kan komma att gälla vid krigets slut, torde icke heller

utan vidare böra godtagas. Med detta förslag synes utredningen lia gått ett

steg längre än som följer av dess uppdrag att söka skydda försäkringsbolag,

hypoteksföreningar, banker och andra långivare från ruinerande förluster

till följd av krigsskador. Man har anledning räkna med att fastighetsinteckningarna

i allmänhet komma att förräntas och återbetalas i nominellt oförändrade

belopp, något som kommer att medföra en vinst för fastighetsägaren,

om statsmakternas strävanden att bibehålla penningvärdet skulle misslyckas.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

51

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava gjort detta uttalande.

Det förefaller fullmäktige ej påkallat, att vid nybyggnader standarden å

de nya husen är lika hög som för närvarande ofta är fallet, enär en allmän

standardsänkning torde vara ofrånkomlig efter ett krigs oerhörda uppoffringar.

I en sådan tid synes del ej lämpligt, att lyxbyggnader planeras och

återuppföras. Det är icke heller tilltalande, att staten skulle förskottera stora

belopp till kontantutbetalningar åt fastighetsägare, vilka ej önska återställa

sina hus till det förra värdet utan nöja sig med enklare byggnadssätt; man

får ju taga med i beräkningen att statens förmåga att träda in med penningmedel

begränsas av att även andra stora krav komma att ställas på statens

finansiella mellankomst. Detta inverkar emellertid på de gamla inteckningarnas

överföring till de nyuppförda fastigheterna. Frågan härom bör givetvis

upptagas till närmare prövning i syfte att i möjligaste grad stärka de

inteckningsägande institutionernas ställning.

Minoriteten inom riksgäldsfullmäktige, herrar Hildebrand och Råstock,

framhålla såsom mest antagligt, att å(teruppbyggandet måste ske efter väsentligt

lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Med hänsyn härtill

har det synts nyssnämnda fullmäktige riktigast att planera ett återställande

av fast egendom i enlighet därmed. Då i utredningens framställning saknades

klara linjer för återverkningarna på skadeersättningar och på inteckningsväsendet

överhuvud taget, tarvades här en kompletterande utredning.

Försåkringsinspektionen anför — efter att hava framhållit, hurusom utredningens

lagförslag beträffande skaderegleringen endast innehölle en bestämmelse,

enligt vilken det ankomme på Konungen att härutinnan meddela

erforderliga föreskrifter — vidare följande.

Ehuru omständigheterna tvingat utredningen att avstå från att framlägga

utformade förslag lill regler för ersättning av skador å fast egendom, torde

detta icke böra föranleda några större betänkligheter. Utredningen har

erinrat därom, att reglerna för ersättning inom brandförsäkringen framgått

såsom resultat av mångårig erfarenhet och att de tillgodose höga krav i fråga

om skälighet och rättvisa. Enligt inspektionens mening är det uppenbart,

att det är dessa regler, som komma att bilda den fasta och vägledande

grunden för bedömande av de ersättningsanspråk, som uppstå på hithörande

område. Såsom antytts påkalla vissa specialspörsmål lösning, men denna

blir måhända icke så svår att finna, som man nu föreställer sig, sedan kännedom

erhållits örn betydelsefulla förhållanden under och efter kriget, örn

vilka man för närvarande svårligen kan bilda sig något omdöme. En fråga,

som härvid torde böra uppmärksammas, är i vad mån det skall kunna förhindras

alt fastighetsägaren gör obehörig vinst i det fall, att ersättningsbeloppet

icke användes till avhjälpande av skadan. Inspektionen har uppmärksammat

de skadliga verkningar, vilka kunna framkomma, örn de stora

belopp, vilka kunna erfordras för egendomsskadornas täckande, skulle

utbetalas på en gång eller inom en alltför kort tidsperiod. Ovan hava antylts

vissa tänkbara förhållanden efter eli krig, vilka föranlett utredningen

att föreslå, att grunderna för skadevärderingen icke skola fastställas förrän

efter krigets slut. Samma förhållanden kunna medföra, alt återuppbyggnadsarbetet

kan behöva utsträckas (över en avsevärd tidrymd. Örn i sådant

fall ersättningsbeloppen utbetalades på en gång, skulle en köpkraft, måhända

motsvarande en miljard kronor i nuvarande penningvärde, komma att s t lillas

lill förfogande för återuppbyggnad, vilket skulle kunna fä allvarliga kon
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sekvenser. Varje skadelidande fastighetsägare kunde nämligen väntas hava

ett starkt intresse av att omedelbart få skadan å sin egendom avhjälpt, icke

blott för att snarast möjligt åter erhålla den avkastning, som svarar mot den

färdigställda fastigheten, utan även med hänsyn till den inflationsrisk, som

alltid torde föreligga efter ett krig och som skulle kunna medföra, att en

väntetid starkt reducerade värdet av skadeersättningsbeloppet, innan detta

hade kommit till användning. På denna grund kan man befara en stark

konkurrens såväl örn byggnadsmaterial som om den för byggnadsarbete

utbildade arbetskraften, vilket kunde medföra en onödig stegring av byggnadskostnaderna.

En sådan konstlad kostnadsökning inom ett område kan

även motverka de ansträngningar att hålla tillbaka en inflation, vilka väl

torde komma att göras.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser inspektionen för sin del,

att vid mera omfattande förstörelse av fast egendom utbetalningen av ersättningsbeloppen

bör fördelas över en längre tidrymd. Härigenom skulle

även statens upplåning av erforderliga belopp underlättas. Man kan tänka

sig antingen att varje fastighetsägare erhåller sitt ersättningsbelopp i rater

eller att de skadade fastigheterna efter krigets slut indelas i grupper med

för varje grupp fastställd utbetalningstidpunkt. I senare fallet bör för varje

grupp skadans värdering uppskjutas till kort före utbetalningen med hänsyn

dels till inflationsrisken, dels till risken för fortsatt förstörelse, innan

återuppbyggnadsarbetet kan igångsättas. Måhända har utredningen haft anordningar

av nu antytt slag i sikte vid formulerandet av bestämmelsen i 29

§, att värderingen av krigsskada skall verkställas å tid krigsskadenämnden

bestämmer. Av ovan anförda skäl anser emellertid inspektionen, att fastställandet

av en tidsplan för utbetalningarna är en åtgärd av sådan vikt, att

det bör ankomma på Konungen att fastställa sådan plan. Inspektionen anser

det därför lämpligt, att i lagen införes en bestämmelse av innehåll, att

tidpunklen för värdering av krigsskada och utbetalning av ersättningsbelopp

bestämmes i enlighet med en av Konungen fastställd plan.

Bank- och fondinspektionen anför bland annat.

Enligt det i betänkandet omförmälda norska förslaget till lagstiftning på

nu ifrågavarande område skall till utbetalningen av krigsskadecrsättning i

regel knytas villkoret, att ersättningen skall användas för skadans avhjälpande

eller nybyggnad. Inom inspektionen har dryftats spörsmålet, huruvida

en föreskrift av berörda art skulle anses vara av nöden i den svenska

lagstiftningen. Därigenom skulle man gagna ett av ändamålen med den förevarande

lagstiftningen, nämligen att återställa krigsskadad egendom till

förhållandena före skadans inträdande eller alt möjliggöra skadad egendoms

ersättande av annan egendom av samma slag, och vidare skulle man efter

den norska linjen försvåra för ägare av skadad egendom, som icke är benägen

att vidtaga åtgärder av nyss angivna art, att genom krigsskadeersättningen

bereda sig icke avsedda förmåner. Det sistnämnda kan exempelvis

tänkas inträffa, därest ägaren av en jordbruksfastighet, vilkens huvudsakliga

värde ligger i åbyggnader, brandförsäkrade till belopp överstigande taxeringsvärdet,

och vilkens byggnader blivit genom krigsskada fullständigt förstörda,

i stället för att använda utbekommen krigsskadeersättning till återuppbyggnad,

försäljer fastigheten. Emot vad nyss angivits kan emellertid

invändas, att den föreslagna lagstiftningen även har en annan lika betydelsefull

uppgift, nämligen att bereda skydd för kreditgivare, vilka för sin

verksamhets fortbestånd äro beroende av att värdet av de säkerheter, varå

krediterna vila, icke genom krigsskada förintas eller förringas. Därest den

skadade egendomens ägare icke är benägen alt vidtaga åtgärder för skadans

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

53

avhjälpande, måste i varje fall så stor del av ersättningen utgå, att de krediter,

som vila på den skadade egendomen, kunna gäldas. Skäligen kan

ifrågasättas, huruvida icke den eventuellt överskjutande delen av ersättningen

borde under de angivna omständigheterna och till förebyggande av

att fastighetens ägare gör oberättigad vinst genom krigsskaderegleringen

utgå med ett reducerat belopp.

Med en sådan lagstiftning, som här föreslås, skulle efter avslutandet av

ett eventuellt krig mycket betydande kapitalbelopp komma i rörelse. Att

häri kan komma att ligga en fara ur inflationssynpunkt är uppenbart, även

örn denna fara kan antagas i någon mån motverkas av deflationstendenser,

som möjligen även kunna visa sig. Det måste vara av största vikt, att man

vid regleringen av krigsskadeersättningarna har blicken öppen för denna

fara och att regleringen därför vidtages med en måttlig hastighet. Utbetalandet

av ersättningsbelopp synes exempelvis lämpligen böra ske allenast i

den mån återuppbyggnadsarbetet fortskrider eller återanskaffande sker, och

särskilt i de av inspektionen i det föregående berörda fall, då återuppbyggnad

eller återanskaffande icke sker, synes ur nu ifrågavarande synpunkt någon

anledning att påskynda utbetalningen knappast föreligga.

I ett pär yttranden har frågan örn ersättning för inkomstförlust under tiden

från skadans inträffande till dess ersättande berörts. Sålunda framhåller

Sveriges industriförbund, att frånvaron av dylik ersättning kunde försätta

fastighetsägaren i en synnerlig brydsam, ja ohållbar situation, även örn

han såsom antagligt vore på grund av moratorium tillsvidare sluppe att betala

inteckningsränta med mera för fastigheten. Det syntes förbundet önskvärt,

att frågan om beredskap även i nu förevarande hänseende gjordes till

föremål för särskild undersökning utan att den föreslagna lagstiftningens

genomförande därigenom fördröjdes.

Uttalande av enahanda innebörd göres av Sveriges köpmannaförbund.

Det måste anses vara ett samhälleligt intresse av synnerligt vikt, att efter Departement»- ett krig återuppbyggnad och reparation av förstörda eller skadade fastigheter cJtefensnarast

möjligt påbörjas och därefter fortgår i den utsträckning omständigheterna

påkalla. Alt så sker är av största betydelse ej blott för ägare av

krigsskadade fastigheter och innehavare av inteckningar i desamma utan

för det ekonomiska livet över huvud taget. Jämväl starka sociala skäl tala

härför. Jag biträder — såsom torde framgå av vad jag redan tidigare i annat

sammanhang anfört — i princip utredningens mening, att staten bör

lämna sin medverkan till att detta återuppbyggnadsarbete kan bedrivas på

ett effektivt och rationellt sätt.

Utredningen synes emellertid hava utgått ifrån, att staten kort tid efter

krigets slut skulle på en gång förskottera det för skadornas ersättande behövliga

beloppet, vilket vid den största av den föreslagna beredskapsplanen

täckta skadegörelsen eller fem procent av fastigheternas samlade värde

skulle enligt utredningens förslag uppgå till omkring 1,150 miljoner kronor.

Det torde, såsom i de av fullmäktige i riksbanken och minoriteten av riksgäldsfullmäktige

avgivna yttrandena med styrka framhållits, bliva svårt

eller omöjligt för staten att en kortare tid efter krigets slut upplåna eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

på annat sätt anskaffa en så betydande summa för ändamålet. Man måste

härvid, på sätt i nämnda yttranden påpekats, beakta, att statens ekonomiska

ställning efter genomkämpat krig med största säkerhet är mycket

ansträngd. Statens ekonomiska medverkan kommer att krävas för en mångfald

skilda uppgifter, bland vilka iståndsättandet av krigsskadade fastigheter

endast är en, om också betydelsefull sådan. En avvägning emellan de

olika intressena måste ske för avgörandet av frågan, för vilka ändamål till

buds stående medel skola i första hand användas. Jag delar uppfattningen,

att det på anförda skäl måste anses uteslutet att på förhand binda staten

vid skyldighet att omedelbart eller kort tid efter kriget förskjuta belopp av

den storleksordning, varom här kan bliva fråga.

Saken torde emellertid komma i ett delvis annat läge under förutsättning,

att de för skadornas ersättande erforderliga medlen icke måste av staten tillhandahållas

på en gång utan utbetalningen kan fördelas över flera år. Möjligheterna

till medelsanvisning skulle härigenom väsentligt förbättras. Längden

av den tidrymd, som kan behövas för att staten skulle kunna fullgöra ett

åtagande av här avsedd art, är givetvis beroende på skadornas storlek samt

det finansiella läget efter kriget. Att redan nu fastställa en sådan tidrymd

lärer alltså vara omöjligt. Det synes emellertid önskvärt, att den tidsperiod,

under vilken för skaderegleringen erforderliga medel skulle tillhandahållas,

icke blir alltför utsträckt. Under antagande att staten efter krigets slut under

fem år med lika andel varje år förskotterade de behövliga medlen, skulle

staten, om den totala ersättningsskyldigheten belöpte sig till omförmälda

maximibelopp, 1,150 miljoner kronor, hava att årligen ställa 230 miljoner

kronor till förfogande. Även med beaktande av vanskligheten att på förhand

uttala sig örn förhållandena efter ett eventuellt krig synes det tänkbart,

att staten skulle kunna förskjuta ett på detta sätt begränsat belopp.

Det må härvid framhållas, att den säkerhet, som kan lämnas för ett statligt

lån för ifrågavarande ändamål, torde vara den bästa möjliga, i det att

de för fastigheterna utgående krigsskadebidragen enligt förslaget tillerkännas

förmånsrätt i den fasta egendomen före intecknad gäld. Nämnas må också,

att under samma tid icke obetydliga belopp — till storleken beroende på

den bidragsskyldighet, som ålägges fastigheterna — komma att i form av

dylika krigsskadebidrag återinflyta till statskassan.

Därest statens ekonomiska medverkan förutsättes skola lämnas i den efter

omständigheterna lämpade form, som jag här föreslagit, synes något hinder

knappast möta mot ett åtagande i princip från statens sida att förskjuta

medel för skadeersättningarnas utbetalande. Tidpunkten för dessa förskott

får i anslutning till det anförda bliva beroende på prövning framdeles med

hänsyn till då rådande förhållanden. I lagtexten kan denna tanke förslagsvis

komma till uttryck genom en bestämmelse av innebörd att ersättning skall

utbetalas efter krigets slut vid tidpunkt som Konung och riksdag bestämma.

Det förefaller som örn efter dessa linjer skulle kunna vinnas en för staten

godtagbar lösning. Då den samtidigt synes ägnad att i görligaste utsträckning

tillvarataga de med fastigheterna förbundna enskilda intressena, till
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

55

styrker jag, att den lägges till grund för lagstiftningen i ämnet. Den av utredningen

i detta sammanhang berörda frågan om förskotterande av medel

för möjliggörande jämväl av ersättning i vissa fall redan under pågående

krig torde jag få behandla i det följande.

Vad riksgäldsfullmäktige anfört rörande önskvärdheten av privat initiativ

för anskaffande av medel till återuppbyggnad synes värt allt beaktande. Den

här tillstyrkta anordningen, att staten i den utsträckning som är möjlig tillhandahåller

medel, innebär givetvis icke något hinder mot iståndsättande av

skadade och förstörda fastigheter på enskilt initiativ och med enskilda medel.

Genom att så sker minskas ju behovet av statens medelsanskaffning för

återuppbyggnadsarbetet.

Med den utgångspunkt utredningen haft, eller att skaderegleringen i stort

sett skulle äga rum vid en och samma tidpunkt efter kriget, har utredningen

saknat anledning att beröra vissa spörsmål, som uppkomma därest skaderegleringen

utsträckes under en längre tid. En första fråga, som härvid uppställer

sig, är vilka skadelidande som först skola få sin ersättning och vilka

som skola vänta till en senare tidpunkt. Att redan nu avgöra frågan om ordningen

för ersättningarnas utbetalande måste anses uteslutet; spörsmålet

lärer höra lösas först efter kriget. Den riktlinje, man härvid har att följa,

torde vara, att skador å den för samhället som sådant mest betydelsefulla

egendomen böra ersättas i främsta rummet. Då, såsom senare kommer att

beröras, någon skyldighet att använda utfallande ersättningsbelopp till återuppbyggnad

icke torde böra föreskrivas, förefaller det kunna i vissa fall

vara lämpligt att låta sådana skadelidande, vilka ej ämna använda medlen

till återuppbyggnad, erhålla ersättning senare än övriga.

Därest skaderegleringen utsträckes under en längre tid, måste vidare avgöras,

huruvida ränta skall beräknas å innestående ersättningsbelopp. Med

ett system, vilket bygger på principen om samtliga fastighetsägares gemensamma

ansvar för krigsskador, måste det enligt min mening följa, att likhet

i ersättningshänseende såvitt möjligt skall iakttagas. För utjämnande av den

olikhet härutinnan, som blir följden vid ersättningarnas utbetalande å skilda

tider, synes det oundgängligt att skadelidande tillerkännes ränta å oguldna

ersättningsbelopp från viss angiven tidpunkt. Denna tidpunkt torde lämpligen

höra bestämmas så att det kan beräknas, att en överblick över krigsskadornas

omfattning och finansieringsmöjligheterna därvid vunnits. Förslagsvis

synes den kunna fastställas till sex månader efter krigets avslutande.

Efter vilken räntefot sådan ränta skall utgå torde ej för närvarande

kunna avgöras. Sistherörda spörsmål får bliva föremål för prövning efter

krigets slut, då den ekonomiska situationen kan överblickas.

Vad nu anförts har närmast avsett skaderegleringen efter kriget. Emellertid

kunna skador uppkomma å sådan egendom, att deras ersättande redan

under kriget framstår såsom nödvändigt. Sålunda kan exempelvis upprätthållandet

av driften vid vissa industrier och jordbruk vara ett livsvillkor

för samhället. För fall av här avsedd art har utredningen föreslagit, att skadorna

skola helt eller delvis ersättas redan under kriget samt att staten skall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

förskjuta erforderliga medel. Häremot torde i princip intet vara att erinra.

Det ligger nämligen i sakens natur att staten måste ingripa för det snabba

ersättandet av dylika skador och en faktisk nödvändighet för staten att i

görligaste mån ersätta skadorna torde föreligga utan särskilda bestämmelser

i ämnet. Emellertid måste givetvis statens skyldighet i förevarande hänseende

bliva beroende på dess möjligheter att skaffa medel. Utredningens

förslag om rätt för statens krigsskadenämnd att, när skäl därtill äro, redan

under kriget utbetala ersättning torde därför lämpligen böra kompletteras

med en erinran örn att denna rätt endast kan utnyttjas om och i den mån

statsmakterna anslå medel för ändamålet.

Enligt utredningens förslag skall den å fastigheterna belöpande bidragsskyldigheten

vid en skadegörelse motsvarande fem procent av fastigheternas

sammanlagda värde fullgöras under loppet av högst tjugu år och med en

fjärdedels procent om året; är skadegörelsen av mindre omfattning, skall enligt

förslaget det årliga bidraget bibehållas oförändrat och betalningstiden

i stället avkortas. Att det årliga bidraget fastställes att utgå med visst, av

skadegörelsens storlek oberoende belopp finner jag ändamålsenligt. Däremot

anser jag, att, för möjliggörande av en snabbare avveckling av skaderegleringen,

betalningstiden bör avsevärt förkortas, något som även framhållits

under remissbehandlingen. Jag föreslår i sådant hänseende, att krigsskadebidrag

uttagas med årligen en halv procent av fastighetens värde till

dess erforderligt belopp influtit, dock längst under tio år. Fördelarna av att

betalningstiden på detta sätt förkortas torde överväga de olägenheter, som

kunna vara förenade med en ökad belastning av fastigheterna under samma

tid. Ett årligt bidrag av angivna storlek torde, ehuru betydande, dock

kunna bäras av fastighetsägarna.

Enligt utredningens förslag åligger det staten, förutom att förskottera för

skaderegleringen erforderliga belopp, jämväl att lämna dylikt förskott utan

ränta. Regleringen av krigsskador å fast egendom är, såsom framgår av vad

tidigare anförts, jämväl enligt min mening ett samhällsintresse av sådan

ordning, att statens medverkan är motiverad. Örn än skäl kunna åberopas

för att denna medverkan sker — förutom genom förskotterande i viss utsträckning

av ersättningsbeloppen — jämväl i form av ekonomiskt bidrag

till skaderegleringen, anser jag mig likväl förhindrad tillstyrka, att någon

utfästelse på denna punkt nu göres. Förut har framhållits, att man måste

räkna med såväl att statens ekonomiska möjligheter efter ett krig äro synnerligen

begränsade som även att krav på statskassan komma att ställas från

många håll och sannolikt till betydande belopp. Utredningen har, under

förutsättning att staten på en gång efter krigets slut tillhandahölle det vid en

förstörelse av fem procent av fastigheternas totalvärde erforderliga beloppet,

beräknat sammanlagda räntekostnaden för staten vid en amorteringstid av

tjugu år, med en antagen räntefot av fem procent till 697 miljoner kronor

samt med en räntefot av fyra procent till 543 miljoner kronor. Under i övrigt

samma förutsättningar men med en återbetalningstid av tio år skulle

motsvarande belopp uppgå till 339 respektive 268 miljoner kronor. Beräk
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 267.

57

ningarna bygga på förutsättningen att för medelsanskaffningen upptages ett

statligt lån med fast annuitet. Skulle lånet återbetalas under tio år medelst

fasta kapitalavbetalningar och årlig förräntning av det för vart år kvarstående

kapitalet, bleve motsvarande siffror 316 respektive 253 miljoner. Om

staten, på sätt jag föreslagit, ej tillhandahåller för skaderegleringen erforderliga

belopp på en gång kort efter kriget utan förskotterar medlen under

en lämplig tidrymd, minskas givetvis räntekostnaderna. Bestämmes nämnda

tidrymd till fem år, skulle ränteutgiften — under antagande av ett statligt

lån med fast kapitalavbetalning och förräntning efter fem procent — utgöra

omkring 200 miljoner kronor. Beräknas sistnämnda ränta efter fyra i

stället för fem procent, blir under i övrigt oförändrade förutsättningar beloppet

160 miljoner kronor. Även om detta belopp kan synas överkomligt, är

det, med hänsyn till vad nyss anförts, icke lämpligt att staten på förhand

åtager sig att efter ett krig svara för en utgift av denna storlek för tillgodoseende

av en viss intressegrupp. Jag förutsätter emellertid att frågan om

statens ekonomiska medverkan upptages till omprövning efter krigets slut

med hänsyn till då rådande förhållanden.

Enligt vad jag i det föregående föreslagit, skall ränta utgå å ersättningsbelopp,

som utestår oguldet mer än sex månader från krigets slut. Vid en

förräntning efter tre procent skulle, om skaderegleringen fördelas över en

period örn fem år, ifrågavarande räntekostnad högst uppgå till sammanlagt

omkring 70 miljoner kronor. Då denna kostnad, om annat ej bestämmes, bör

inräknas i det belopp, som skall ersättas av de å fastigheterna belöpande

krigsskadebidragen, minskas beredskapsplanens effektivitet med motsvarande

belopp. Frågan om ekonomisk medverkan från statens sida torde här,

i likhet med vad som anförts beträffande räntan å av staten förskotterade

medel, böra upptagas till prövning efter krigets slut med hänsyn till de förhållanden

som då råda.

De i det föregående icke berörda ekonomiska förpliktelser, som enligt utredningens

förslag skola åvila statsverket, torde ej kunna uppgå till belopp

av större betydelse. Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar

dels för krigsskadebidrag, från vars gäldande befrielse i särskilt fall meddelats,

dels för ersättningsbelopp som kan hava för mycket utbetalats, dels

ock för till äventyrs uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas

bestämmande antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens

utgång verkligen influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet

av denna anordning. De betänkligheter, som härutinnan framkommit i ett

par yttranden, finner jag därför ej vara av beskaffenhet att föranleda ändring

i förslaget i dessa delar.

Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper torde, i anslutning

till vad utredningen föreslagit, ej böra ifrågakomma i annan mån än som följer

därav att ersättning för krigsskador å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel samt å vissa skogsprodukter skall beredas

medelst de för fastigheterna utgående avgifterna. Den förmånsställning i er
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sättningshänseende, som härigenom tillagts jordbruksfastigheter, torde uppväga

den mindre risk, för vilken sådana fastigheter kunna anses vara utsatta.

Vad svenska järnvägsföreningen anfört beträffande de värden, efter

vilka krigsskadebidrag för järnvägsfastigheter böra utgå, anser jag icke böra

föranleda ett frångående av principerna om att samtliga fastigheter skola

bidraga till ersättningarna efter sitt värde. Den ordning, i vilken värdena

för de enskilda järnvägarnas fastigheter skola bestämmas, torde, såsom utredningen

föreslagit, böra avgöras av Konungen. Man synes kunna utgå

från, att av föreningen framfört önskemål om att bliva representerad vid

verkställandet av en eventuell värdering härvid beaktas.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att det bör ankomma på

Konungen att meddela erforderliga föreskrifter rörande värderingen av uppkomna

krigsskador. För bestämmelser i detta hänseende kräves, såsom

utredningen framhållit, kännedom örn utvecklingen under och omedelbart

I efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. De

i vissa yttranden behandlade frågorna om det penningvärde, efter vilket

ersättningarna skola beräknas, samt den byggnadsstandard, som därvid skall

tillämpas, ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål torde varken

kunna eller böra på förhand avgöras.

Spörsmålet huruvida det i fråga örn fastigheter bör föreskrivas skyldighet

att använda utfallande krigsskadeersättning till skadans avhjälpande har

berörts i ett par av yttrandena utan att dock någon bestämd ståndpunkt tagits

härtill. Utredningen, som ej mera ingående behandlat denna fråga,

har ej föreslagit någon dylik skyldighet. Att fastslå att ersättningsbelopp

under alla omständigheter skola användas till återuppbyggnad eller iståndsättande

av förstörda eller skadade fastigheter synes betänkligt. Man kan

icke förutse om och i vilken utsträckning efter krigets slut återuppbyggnad

lämpligen bör ske. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp

till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnas.

Härtill kommer, att, då skada å ej endast byggnader utan även mark

och skog skall ersättas, det i vissa fall kan vara omöjligt att helt använda

utfallande ersättningsbelopp till skadans avhjälpande. Skäl synas emellertid

tala för att, såsom utredningen antytt samt bank- och fondinspektionen

ifrågasatt, ersättning, som ej användes till skadans avhjälpande, beräknas

efter särskilda grunder till förhindrande av att den ersättningsberättigade

gör obehörig vinst.

I likhet med utredningen anser jag, att ersättning för inkomstminskning

i vidare mån än som följer av förslaget om viss räntegottgörelse efter

krigets slut å oguldet ersättningsbelopp — ej bör beredas inom ramen för

den föreslagna lagstiftningen. Den förlust, som tillskyndas en fastighetsägare

genom att fastigheten under kriget ej kan brukas för avsett ändamål, är att

jämställa med annan indirekt skada, som ett krig för med sig. Det måste

anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på

förhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 267.

59

Varor samt maskiner och redskap inom industri och hantverk.

A. Omfattningen.

Utredningen. Utredningen framhåller, hurusom frågan om beredande av

ersättning för krigsskada å varor uppenbarligen läge på ett helt annat plan

än motsvarande spörsmål med avseende å fast egendom. Den sistnämnda

representerade så gott som alltid ett mer eller mindre bestående värde, vilket

förhållande möjliggjort en anordning med täckning i efterskott av kostnaderna

för skadornas ersättande och med fördelning i mån av behov av fastigheternas

bidrag över en lång följd av år. En varas livslängd inom produktionsoch

distributionsapparaten vore däremot alltid starkt tidsbegränsad, även om

den varierade i mycket hög grad för olika varuslag. Det hade därför från

början stått klart, att man måste söka lösningen av den föreliggande frågan

i vad den rörde varor efter sedvanliga försäkringslinjer med löpande premiebetalning

så anpassad, att jämvikt upprättliölles mellan inkomster och

utgifter.

Utredningen har övervägt, huruvida försäkringen av varor skulle vara

obligatorisk eller frivillig. Då syftet med försäkringen icke i första hand

skulle vara att skydda enskilda näringsutövare mot ekonomisk förlust på

grund av krigsskada utan fastmer att i det allmännas intresse med hänsyn

till varuförsörjningen under kriget finansiera nyanskaffningen, då varulager

blivit förstörda eller skadade, borde det, anför utredningen, icke överlåtas åt

den enskilde att efter eget bedömande av risken för skadegörelse träffa avgörande,

huruvida krigsskadeförsäkring skulle tecknas eller icke. Jämväl

ur andra synpunkter måste utredningen förorda den obligatoriska linjen.

Från vissa hörda näringsorganisationer hade sålunda framhållits, att valfrihet

på detta område lätt skulle kunna medföra rubbningar i konkurrensförhållandet

olika näringsutövare emellan, då ju kostnaderna för försäkringen

alltid måste i sista hand uttagas av konsumenterna och sålunda påverka prissättningen.

Stort avseende måste även fästas vid det förhållandet, att en

obligatorisk försäkring erliölle vida större ekonomisk stabilitet än en frivillig.

Utredningen framhåller, att det för utredningen varit en ledande tanke att

söka sig fram till sådana lösningar av de olika problemen, att minsta möjliga

förvaltningsbestyr och därmed även så låga förvaltningskostnader som

möjligt uppkomme, utan att avkall behövde göras på de uppställda syftemålen

eller de föreslagna anordningarnas effektivitet. Enligt vad som upplysts

från olika näringsorganisationers sida torde numera praktiskt taget alla

varulager av nämnvärd betydenhet vara brandförsäkrade, och det hade då

legat nära till hands att söka grunda anslutningen till krigsskadeförsäkringen

på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Verkställda undersökningar

hade visat, att man kunde förvänta största beredvillighet från brandförsäkringsbolagens

sida alt, därest en krigsskadeförsäkring av varor komme till

stånd, tillhandahålla för ändamålet erforderliga uppgifter och att jämväl i

övrigt biträda med försäkringens genomförande. Utredningen föreslår vid

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sådant förhållande, alt försäkringens omfattning principiellt bestämmes så,

att varje i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt nied

verksamhet i Sverige brandförsäkra! varulager skall vara obligatoriskt försäkrat

mot krigsskada för samma försäkringsbelopp som gäller i fråga om

brandförsäkringen.

Utredningen uttalar vidare, att en dylik regel med avseende å försäkringens

omfattning uteslöte möjligheten att undantaga en del ur allmän synpunkt

mindre viktiga varuslag. I samma brandförsäkring inginge ofta ett

stort antal olika varuslag utan någon specifikation och det skulle i regel vara

förenat med ett högst betydande arbete och många gånger praktiskt taget

omöjligt alt särskilja de olika delposterna i det totala försäkringsbeloppet.

Såvitt utredningen kunnat finna, vore det ej heller förenat med några olägenheter

att låta krigsskadeförsäkringen omfatta alla varuslag.

Från huvudregeln att samtliga brandförsäkrade varulager obligatoriskt

skola vara anslutna till krigsskadeförsäkringen gälla emellertid enligt förslaget

två undantag. Det ena avser lager av jordbruks- och trädgårdsprodukter

i odlarens eget förvar och utgör en självfallen följd av vad utredningen föreslagit

rörande ersättandet av krigsskada å sådana produkter. Det andra

undantaget innebär, att från krigsskadeförsäkringen skola vara undantagna

alla varulager med lägre försäkringsvärde än 2,000 kronor. Därmed åsyftades,

framhåller utredningen, att förvaltningsapparaten ej skulle behöva

tyngas med ett stort antal små försäkringar, huvudsakligen avseende småaffärer,

kiosker och dylikt, utan större betydelse för lagstiftningens syften.

Utredningen påpekar, att industrien i vårt land — varunder utredningen

även inbegrepe hantverket, då ju någon bestämd gräns mellan industri och

hantverk svårligen kunde uppdragas — berördes av utredningens förslag beträffande

såväl fastigheter som varor. Industrifastigheterna, inklusive de

maskiner som vid fastighetstaxering hänförts till den fasta egendomen, inginge

i det allmänna fastighetskollektivet med rätt till ersättning för uppkommen

krigsskada och med skyldighet att efter krigets slut bidraga till

täckandet av ersät tningskostnaderna; lager av råvaror, halvfabrikat och färdiga

produkter bleve enligt förslaget vid ett krigsutbrott automatiskt och

obligatoriskt försäkrade mot krigsskada, därest de vore brandförsäkrade för

minst 2,000 kronor. Den ofta mycket väsentliga del av ett industriföretags

realvärden, som utgjordes av andra arbetsmaskiner och redskap än de nyss

nämnda, vore det enligt utredningens mening ej möjligt att inordna vare sig

under den för fastigheterna föreslagna beredskapslagstiftningen eller under

varuförsäkringen. Jämfört med å ena sidan den fasta egendomen och å andra

sidan varorna intoge den maskinella utrustningen en mellanställning. För

att tillgodose det allmännas intresse av produktionens upprätthållande under

krig måste krigsskadorna å maskinerna liksom i fråga om varorna ersättas

snarast möjligt efter skadetillfället, så att ekonomiska hinder för nyanskaffning

eller iståndsättande ej behövde uppkomma. Skadorna kunde emellertid

bliva av så stor omfattning, att det måste anses uteslutet att helt täcka

kostnaderna för skadeersättningarna genom uttagande av avgifter i förskott

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

61

från industrien. Man finge därför räkna med möjligheten, alt dessa avgifter

till väsentlig del uttoges i efterskott på liknande sätt som föreslagits med avseende

å fast egendom. Det hade vid sådant förhållande synts utredningen

enklast, att ett tredje kollektiv bildades, omfattande maskiner och redskap

inom industri och hantverk, och att det sålunda bildade kollektivet gjordes

till föremål för försäkring.

På i stort sett samma skäl som i fråga om varor föreslår utredningen, att

även maskinförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta samtliga inom

landet befintliga maskiner och produktiva inventarier i övrigt, som genom

ett och samma försäkringsbrev brandförsäkrats till ett värde icke understigande

en viss gräns. Gränsen för delaktighet har här satts något högre än

för varulager, nämligen till 5,000 kronor. Till nu angivna kollektiv har,

såsom tidigare omnämnts, även hänförts de enskilda järnvägarnas rullande

materiel.

Yttranden. I flera av yttrandena bär frågan örn lämpligheten av varuoch

maskinförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring berörts.

Förslaget i denna del godtages visserligen i dessa yttranden men det påpekas,

att möjlighet borde förefinnas att erhålla krigsskadeförsäkring även för

sådana varulager och maskiner, som ej äro brandförsäkrade, samt att utfå

full ersättning för varulager och maskiner, som brandförsäkrats till för lågt

värde. Såsom belysande för denna meningsriktning må här återgivas vad

Stockholms handelskammare anfört i förevarande avseende.

Den föreslagna krigsskadeförsäkringen av varulager och uppsättningar av

maskiner och redskap inom industri och hantverk är så anordnad, att dylik

egendom, som är brandförsäkrad, skall vara obligatoriskt försäkrad mot

krigsskada för samma försäkringsbelopp, som gäller i fråga örn brandförsäkringen.

Att anslutningen till krigsskadeförsäkringen grundats på förefintligheten

av vanlig brandförsäkring har motiverats med angelägenheten

av att göra förvaltningsapparaten så enkel och billig som möjligt. Handelskammaren

finner ur flera synpunkter denna anordning lämplig. Erinras må

dock, att något sakligt sammanhang mellan krigsskadeförsäkring och brandförsäkring

icke existerar. Det är av viss betydelse att fasthålla vid detta,

enär fall finnas, där anledning saknas att genom försäkring täcka brandrisk,

medan försäkringsskydd mot krigsskada kan vara desto mera behövligt.

Som exempel på egendom av åsyftat slag kan nämnas på kajer uppställda

lastningskranar, bestående uteslutande av betong och järn. I andra fall kan

egendom vara exempelvis av den beskaffenhet eller på sådant sätt lokalt

fördelad, att ägaren visserligen bär den delvis brandförsäkrad men delvis

står självrisk i fråga örn brandskador. Den omständigheten alt ägaren finner

det fördelaktigt att endast delvis täcka civilrisken utesluter emellertid

icke, att han kan lia anledning att vilja helt täcka krigsrisken. Enligt förslaget

är han dock förhindrad härtill, med mindre han brandförsäkrar egendomen

till fulla värdet. Då såsom ovan framhållits något materiellt skäl att

grunda krigsskadeförsäkringen på brandförsäkringen icke förefinnes, bör enligt

handelskammarens förmenande undersökas, huruvida det icke må vara

möjligt att utan oskäligt stora praktiska svårigheter genomföra en anordning,

som åtminstone för vissa fall medgiver krigsskadeförsäkring lill fulla

värdet, även örn brandrisken är helt eller delvis oförsäkrad.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

Uttalanden i samma riktning göras av Sveriges industriförbund, Sveriges

köpmannaförbund, svenska järnvägsföreningen, handelskammaren i Göteborg

och Skånes handelskammare. Sistnämnda handelskammare anför

bland annat följande.

Ytterligare uteslutes i förslaget viss egendom, för vilken försäkring mot

brandfara tecknas i annan ordning än genom brandförsäkringsinrättningarna.

Genom krigsskadeförsäkringens administrativa anknytning till dessa

kommer nämligen bl. a. vissa värdeobjekt, för vilka försäkring för normala

risker merendels meddelas genom sjöförsäkringsbolagen, icke att omfattas

av krigsskadeförsäkringsskyddet. Detta gäller bl. a. fartyg under byggnad,

flytdockor, mudderverk, bogserbåtar o. dyl. De betydande värden, som nu

angivna värdeobjekt kunna representera, gör det av vikt att krigsskadeförsäkringen

blir utsträckt att omfatta jämväl egendom av nu angiven karaktär.

Några praktiska hinder torde icke möta härför. Möjligheter torde

föreligga att för förvaltningsuppgifterna anlita sjöförsäkringsbolagens förvaltningsorganisation.

Kommerskollegium säger sig ej hava erinran att framställa mot att krigsskadeersättningen

i enlighet med dessa yttranden utsträcktes till föremål,

som ej alls eller endast delvis vore brandförsäkrade, därvid dock måste förutsättas,

att försäkringen inom detta nya område ej bleve obligatorisk utan

endast frivillig.

Sveriges hantverksorganisation framhåller, att den av utredningen föreslagna

nedre gränsen för delaktighet i försäkringen, beträffande varor 2,000

kronor samt beträffande maskiner 5,000 kronor, satts alltför hög. Det av

utredningen angivna skälet härför, eller att förvaltningsapparaten ej skulle

behöva tyngas med ett stort antal små försäkringar, vore ej bärande. Här

gällde det ju ej att söka förenkla en statlig förvaltningsapparat utan att bereda

skydd åt näringsidkare, varför det torde vara angeläget att lämna sådant

i största möjliga utsträckning. Verkställda undersökningar gåve vid

handen, att en lagstiftning i enlighet med utredningens förslag skulle ställa

stora grupper av yrkesutövare utanför det skydd, som en lag i ämnet avsåge

att bjuda. Enligt hantverksorganisationens mening borde försäkringsbeloppet

sättas beträffande varor till 500 kronor samt i fråga om maskiner till

1,500 kronor.

Även fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret uttala, att den av utredningen

föreslagna gränsen i vad avser maskiner borde avsevärt sänkas.

I likhet med utredningen anser jag, att krigsskadeförsäkringen av varor

och maskiner bör vara obligatorisk. Av praktiska skäl torde det vidare vara

nödvändigt att, såsom utredningen jämväl föreslagit, försäkringen grundas

på förefintligheten av vanlig brandförsäkring. Att ordna en obligatorisk

^^skadeförsäkring jämväl beträffande värden, vilka ej täckas av gällande

brandförsäkring, torde svårligen låta sig göra. Däremot anser jag de invändningar

befogade, som riktats mot utredningens förordande av att från

försäkringsskyddet undantaga varulager och maskiner med lägre brandförsäkringsvärde

än 2,000 respektive 5,000 kronor. Det lämpligaste synes

vara, att begränsningen borttages och att alltså försäkringsskyddet för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

63

krigsskada helt anslutes till brandförsäkringsskyddet. Jag tillstyrker, att

utredningens förslag ändras i överensstämmelse härmed.

Från regeln om krigsförsäkringens anknytning till gällande brandförsäkring

synes mig emellertid ett betydelsefullt undantag böra göras. Genom

den anförda begränsningen skulle nämligen varor och maskiner under

transport, då de i allmänhet ej torde omfattas av brandförsäkringsavtal,

komma att falla utanför lagstiftningens tillämpningsområde. Med hänsyn

till vikten av att sådan egendom erhåller skydd mot krigsrisk jämväl under

transport föreslår jag, att varor och maskiner, som omedelbart före transportens

början äro brandförsäkrade, inbegripas under krigsförsäkringen.

En krigsskadeförsäkring av den omfattning, som här föreslagits, måste

anses fylla högt ställda krav på beredskap inom förevarande område. Under

denna försäkring torde inbegripas den ojämförligt största delen av de

värden, varom här är fråga. I detta sammanhang må även erinras om vad

statens krigsförsäkringsnämnd anfört rörande möjligheterna för nämnden

att genom frivillig försäkring bereda skydd mot krigsrisk för viss egendom,

som ej omfattas av den föreslagna varu- och maskinförsäkringen. I den mån

ytterligare försäkringsskydd för lös egendom kan anses påkallat torde

frågan härom komma under omprövning i samband med den utredning i

ämnet, som jag, enligt vad tidigare anförts, har för avsikt att föreslå.

B. Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Såsom tidigare omförmälts skola enligt utredningens förslag

varor och maskiner bilda var sitt kollektiv med skilda finansieringsplaner.

Enligt förslaget skola vidare premierna inom vartdera kollektivet

utgå i förhållande till brandförsäkringsvärdet, oberoende av varulagrets eller

maskinuppsättningens belägenhet och karaktär. Såsom skäl till utredningens

ståndpunkt i detta hänseende har utredningen i vad angår varor anfört i

huvudsak följande, vilket enligt utredningens uttalande äger motsvarande lilllämpning

jämväl beträffande maskiner.

I fråga örn den fasta egendomen hade utredningen avvisat lanken på en differentiering

av fastigheternas bidragsskyldighet efter deras geografiska belägenhet,

emedan det ansetts omöjligt att ur sådan synpunkt gradera risken

för skadegörelse under krig. Detsamma gällde uppenbarligen i minst lika

hög grad med avseende å varulager. Även de av utredningen hörda representanterna

för olika näringsorganisationer hade uttalat sig för en dylik

enhetlig premiesättning under framhållande, bland annat, att det vore önskvärt

att full solidaritet mellan alla av frågan berörda på delta sätt bleve fastslagen,

då man eljest kunde befara mindre lämpliga verkningar i konkurrens-

och prissättningsavseende. — Större tveksamhet kunde råda vid besvarandet

av frågan, huruvida premierna borde differentieras med hänsyn

tagen till varans beskaffenhet. Klart vore att risken för skadefall ej kunde

sättas olika för olika varuslag, men samtidigt vore det också uppenbart, att

förlustrisken kunde variera väsentligt. Å andra sidan talade mycket starka

praktiska skäl emot en premiedifferenliering av här antydd ari. Helt allmänt

måste del miila utomordentliga svårigheter att genomföra en klassificering

av alla förekommande varuslag, varjämte del skulle vara i hög grad

arbetskrävande — där det överhuvud tagel vore möjligt — all specificera den

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 267-

totala försäkringssumman på olika varor. Då härtill komme att betydelsen

i ekonomiskt avseende av en dylik differentiering av premierna måste anses

tämligen obetydlig, borde premien sätlas lika för alla varuslag. Det torde

ligga i öppen dag, att det i praktiskt förvaltningsavseende måste vara förenat

med stora fördelar, om premien, oberoende av varuslag och var varulagret

vore beläget, fastställdes enhetligt med hänsyn tagen endast till brandförsäkringsvärdet.

Såsom i den föregående sammanfattande redogörelsen för utredningens

förslag omnämnts avses kostnaderna för försäkringen av varor skola bestridas

genom försäkringsavgifter, vilka skola utgå för den tid kriget pågår.

Utredningen framhåller, att, då ingen möjlighet funnes att förutberäkna den

erforderliga premiens storlek, denna från början finge fastställas helt godtyckligt.

Emellertid vore det av vikt, yttrar utredningen, å ena sidan att

premien bleve så hög, att premiekostnaden bleve tillräcklig att täcka de löpande

utgifterna — och därmed åsyftade utredningen utgifter för såväl skadereglering

som förvaltning -—- och å andra sidan att näringslivet ej betungades

med högre försäkringskostnader än som visade sig nödvändigt. Premiesättningen

borde därför avse tämligen korta tidsperioder, förslagsvis kvartal,

så att det bleve möjligt att tid efter annan i mån av vunnen erfarenhet sänka

eller höja premien. Att lagstiftningsvägen reglera sist berörda förhållande

syntes dock med hänsyn till att alla på frågan inverkande förhållanden

för närvarande vöre i hög grad osäkra eller helt okända icke böra ifrågakomma

utan borde det få ankomma på Kungl. Maj:t eller den institution, som

finge verksamheten örn hand, att härutinnan träffa de avgöranden, som visade

sig av behovet påkallade.

Utredningen framhåller, att kostnaderna för varuförsäkringen givetvis

komme att resultera i en höjning av varupriserna, så att den totala kostnaden

i sista hand ginge ut över konsumenterna. I syfte att bedöma hur stark

prisstegring man på grund av varuförsäkringen hade anledning räkna med

har utredningen verkställt vissa beräkningar, beträffande vilka må hänvisas

till betänkandet (sid. 61—63).

Vidkommande krigsskadeförsäkringen av maskiner framhåller utredningen,

att, då skada normalt borde ersättas i omedelbart samband med skadans

inträffande, man måste utgå ifrån att behov av medel för skadereglering

uppkomme redan från början av ett krig. Det hade vid sådant förhållande

synts utredningen naturligt, att skyldigheten att erlägga avgifter för kostnadernas

bestridande inträdde samtidigt med kriget och att dessa avgifter

utginge i avräkning å det definitiva bidraget, vilket kunde fastställas först

efter krigets slut. Att kostnaderna sålunda delvis finge täckas genom ett

fortsatt uttagande av avgifter efter kriget torde ej vara ägnat att väcka större

betänkligheter, då ju den maskinella utrustningen inom ett företag i regel

representerade ett mera bestående värde än varor avsedda för förädling eller

försäljning.

Utredningen hade sålunda tänkt sig, anför utredningen, att för maskinförsäkringen

skulle i omedelbar anslutning till ett krigsutbrott av de till nu

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

65

ifrågavarande kollektiv anslutna uttagas en avgift, vilken liksom beträffande

varuförsäkringen måste bestämmas jämförelsevis godtyckligt. I den mån

denna avgiftsinkomst ej försloge till löpande kostnader för skadereglering

och förvaltning, skulle erforderliga medel förskjutas av statsverket. Ny avgift

skulle, örn sådan visade sig erforderlig, uttagas först efter ett år. Därest

krigstillstånd då alltjämt rådde, torde samma avgift böra bibehållas Liksom

man i fråga om varorna måste räkna med att kostnaderna för krigsskadeförsäkringen

komme att uttagas av konsumenterna genom höjda varupris,

finge man utgå ifrån att industriens och hantverkets avgifter för maskinförsäkringen

komme att medföra en ytterligare ökning av varornas pris

hos producenterna och därmed även hos distributörerna. Då emellertid uttagandet

av sistnämnda avgifter utan större olägenhet kunde till en del uppskjutas

till efter krigets slut, syntes det ur prisutjämnande syfte önskvärt,

att avgiften för maskinförsäkringen under pågående krig sattes så låg, att

den ej behövde mera märkbart påverka prisnivån under kriget. Med stöd

av vissa beräkningar, varom må hänvisas till betänkandet (sid. 65—67),

framhåller utredningen såsom antagligt, att en årlig avgift av en procent av

brandförsäkringsvärdet icke skulle behöva medföra någon prisökning av

egentlig betydelse. Med hänsyn till att krigsskadeiörsäkringen för varor

däremot kunde föranleda en mera betydande prisökning, ansåge utredningen

det icke tillrådligt att så länge kriget varade uttaga högre avgift för maskinförsäkringen

än den nyss nämnda.

Enligt förslaget skall efter krigets slut, med hänsyn tagen till det verkliga

skadeförloppet och totalkostnaderna, ett nytt avvägande ske i fråga om

maskinförsäkringsavgiftens storlek i fortsättningen. Utredningen påpekar,

att man därvid kunde tänka sig ett bibehållande av en tämligen låg avgift,

som skulle uttagas under en längre följd av år, men den möjligheten borde

också hållas öppen att fastställa en högre avgift och samtidigt avkorta betalningstiden

i motsvarande grad. Då det uppenbarligen vore önskvärt, att

industrien icke längre än nödvändigt belastades med ifrågavarande avgift,

syntes betalningstiden icke utan tvingande skäl böra sättas längre än till tio år.

Utredningen framhåller beträffande maskinförsäkringen slutligen, att avgiften

och betalningstiden måste bestämmas så, att de belopp, som sammanlagt

komme att inflyta, täckte icke enbart de direkta utgifterna för skadereglering

och förvaltning utan jämväl kostnaderna för förräntning av de

medel staten under kriget förskotterat. Liksom i fråga örn varuförsäkringen

ansåge utredningen nämligen, att maskinförsäkringen borde vara helt självförsörjande.

För skaderegleringen inom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner

torde, anför utredningen, i allt väsentligt få tillämpas samma grunder som

inom brandförsäkringen. Några särskilda spörsmål på detta område, som

skulle behöva närmare dryftas, förclåge icke, såvitt utredningen kunnat

finna. I samband härmed framhåller utredningen beträffande varuförsäkringen,

att det som regel torde kunna göras gällande, att de grunder, efter

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 267. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

vilka ersättning skulle utgå för skadade eller förstörda varulager, komme att

vid tillämpningen gestalta sig enklare än i fråga om ersättning vid skador å

fast egendom med hänsyn till att varuskador oftast komme att ersättas omedelbart

efter skadans inträffande, i vilket fall verkningarna av en eventuell

förskjutning i penningvärdet icke finge samma effekt som i fråga örn den

fasta egendomen.

Yttranden. Försåkringsinspektionen förordar i betraktande av de praktiska

fördelarna, särskilt i förvaltningsliänseende, utredningens förslag att

avgifterna för krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner skulle bestämmas

enhetligt med hänsyn tagen endast till det föremålen åsätta brandförsäkringsvärdet.

Inspektionen påpekar vidare, att enligt förslaget varuförsäkringen

skulle finansieras genom premier, avsedda att täcka risken under

varje premiebetalningsperiod. Detta syntes, yttrar inspektionen, beträffande

denna försäkring vara enda möjligheten. Däremot skulle enligt förslaget

premierna för maskinförsäkringen under kriget begränsas till en procent

av maskinernas brandförsäkringsvärde, vilket kunde hava till följd att

en väsentlig del av kostnaden komme att uttagas genom premier efter krigets

slut. Inspektionen anför härutinnan, att vid den höga undre gräns för

brandförsäkringssumman -— 5,000 kronor —- som utredningen föreslagit för

lagens tillämplighet, det maskinbestånd, som komme att omfattas av försäkringen,

torde bliva så stabilt att ett sådant uttagande i efterskott ej medförde

någon olägenhet.

Bank- och fondinspektionen framhåller, hurusom enligt utredningens förslag

avgifterna för krigsskadeförsäkringen av varor skulle utgå allenast under

den tid, då risk för krigsskada å varan förefunnes, och med belopp, som

kunde växla från tid till annan — enligt utredningens mening kvartalsvis —

och som skulle bestämmas i förhållande till den risk, försäkringen vöre avsedd

att täcka med tillägg av förvaltningskostnader och viss ränta. Det läte

sig emellertid svårligen bedöma, yttrar inspektionen, huruvida varuförsäkringen

med denna uppläggning för finansieringen kunde bliva helt självförsörjande.

I ali synnerhet måste det undvikas, att man, i syfte att uppnå

självförsörjning, under en senare period av krigstiden å då försäkrade varor

uttoge en förhöjd avgift för att därmed täcka uppkomna underskott å

verksamheten under en tidigare period. Det vore då att föredraga, att staten

vid den slutliga regleringen av denna gren av verksamheten lämnade det

bidrag, som förhållandena kunde påkalla och medgiva.

Skånes handelskammare uttalar, att inför handelskammaren framhållits,

hurusom i åtskilliga branscher såsom inom kvarn- och sockerindustrien

samt fodermedels- och gödningshandeln företagens lagerbehållning underginge

starka säsongmässiga fluktuationer, till vilka det vore önskvärt att

hänsyn kunde tagas vid avgiftsberäkningen. Enligt vad handelskammaren

inhämtat, hade i dylika fall brandförsäkringen för varulagren merendels

ordnats i form av en s. k. deklarationsförsäkring, enligt vilken försäkrings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 267.

67

premierna till en del reglerades i efterskott på grundval av försäkringstagarnas

egna vid olika tidpunkter avgivna deklarationer över lagerbehållningens

storlek. Såvitt handelskammaren kunde bedöma, borde möjligheter föreligga

att ordna avgiftsberäkningen för krigsskadeersättningen efter ungefär

enahanda grunder.

I övrigt har frågan örn finansieringen av krigsskadeförsäkringen icke gjorts

till föremål för uttalanden i yttrandena.

Vidkommande skaderegleringen yttrar försäkringsinspektionen, att den

av utredningen föreslagna anknytningen till de redan förefintliga, fullt användbara

brandförsäkringsreglerna vore helt naturlig och utan tvekan kunde

tillstyrkas.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att vad fullmäktige anfört rörande skaderegleringen

för fast egendom syntes i viss mån äga tillämpning jämväl i

fråga om ersättning för krigsskador å maskiner. Utredningens förslag skulle

nämligen medföra, att en maskinutrustning skulle ersättas efter brandförsäkringsprinciper,

även om fabriken på grund av förhållandena efter

kriget — örn den varit i oskadat skick — skulle hava blivit nödsakad att

nedlägga driften.

■v.

Jag delar utredningens uppfattning, att beträffande krigsskadeförsäkringenDepartemewfaav

såväl varor som maskiner bidragsplikten i förhållande till brandförsäk- chefen''

ringsvärdet bör göras lika för alla, oavsett varulagrets eller maskinanläggningens

belägenhet och karaktär. Även i övrigt biträder jag vad utredningen

föreslagit rörande finansieringen av här ifrågavarande försäkring. Med anledning

av vad bank- och fondinspektionen anfört med avseende å varuförsäkringen

må framhållas, att denna gren av verksamheten enligt förslaget

avses skola, liksom maskinförsäkringen, vara fullt självförsörjande. Jag

ansluter mig principiellt till denna åsikt liksom också till förslaget att försäkringsavgift

för varor bör utgå allenast för den tid kriget varar. På grund

av svårigheten att på förhand beräkna skaderisken måste, såsom utredningen

anfört, avgiftens storlek fastställas att gälla för ganska kort tidsperiod

varje gång; ifrågasättas kan örn icke, åtminstone innan någon erfarenhet

vunnits, kortare tid än kvartal härvid bör komma till användning. Visar det

sig vid utgången av sålunda bestämd tid att, nied hänsyn till därunder inträffade

skador, avgiften beräknats felaktigt, får för nästa period avgiftsbeloppet

ökas eller minskas. De förändringar, vilka försäkringsbeståndet undergår

fran en period till annan, torde enligt min mening icke behöva

hindra, att avgiften för en senare period så avpassas att den beräknas

täcka ej blott därunder inträffande förluster utan även tidigare uppkommet

underskott. Skulle vid krigets slut, sedan å tiden för detsamma belöpande

avgifter uppburits, föreligga underskott å verksamheten, bör staten

såsom försäkringsgivare svara härför, liksom naturligtvis å andra sidan

ett eventuellt överskott kommer staten till godo. Det lärer emellertid

få anses uteslutet att på förhand giva närmare bestämmelser i fråga örn

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

försäkringsavgiftens beräknande; det torde, såsom utredningen föreslagit,

få ankomma på den föreslagna statens krigsskadenämnd att härutinnan

träffa erforderliga avgöranden.

Jämväl i fråga örn sättet för skaderegleringen ansluter jag mig till utredningens

förslag, eller att denna reglering bör ske efter i huvudsak samma

grunder som de vilka tillämpas inom brandförsäkringen. De stora praktiska

fördelar, som härmed äro förenade, synas mig överväga betänkligheter

av det slag, som kommit till uttryck i riksbanksfullmäktiges utlåtande.

Utredningen har förutsatt, att ersättning för skada å varor och maskiner i

regel skall utbetalas omedelbart eller snarast möjligt efter skadans inträffande,

men ej föreslagit några närmare bestämmelser i detta hänseende. Såsom

utredningen framhållit måste man emellertid beträffande maskinförsäkringen

förutsätta, att influtna försäkringsavgifter ej förslå till att omedelbart täcka

uppkomna skador, något som även i viss utsträckning kan tänkas äga tilllämpning

med avseende å varuförsäkringen. För sådant fall har utredningen

föreslagit, att staten, som meddelar försäkringen, skulle förskjuta erforderliga

medel för utbetalning av ersättningar. Ehuru jag i princip delar utredningens

uppfattning i fråga om tiden för ersättningarnas utgivande, torde

dock enligt min mening någon ovillkorlig skyldighet i detta hänseende icke

böra föreskrivas. Statens möjlighet att i erforderlig utsträckning förskottera

medel kan lika litet här som då det gäller ersättning för fastighetsskador

på förhand bedömas. Tidpunkten för skadeersättningarnas utbetalande torde

därför få bliva beroende av medelstillgången. Härvid bör givetvis beaktas,

att ersättning i främsta rummet lämnas för sådan skada, vars snabba reglerande

ur det allmännas synpunkt framstår såsom nödvändig. För att i görligaste

mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende vill jag emellertid, på

samma sätt som i fråga örn ersättningen för fastighetsskador, föreslå, att

ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken

räntan skall beräknas, synes — i viss anslutning till vad som gäller i fråga

örn utbetalning av försäkringsbelopp enligt lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal

— lämpligen kunna bestämmas till en månad från det anmälan

om skadan jämte, i den mån så är möjligt, bestyrkt redogörelse för

den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans art och

omfattning inkommit. Räntans storlek synes ej kunna angivas redan nu;

det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att härutinnan besluta, då frågan

blir aktuell. Jag tillstyrker, att bestämmelser av angiven innebörd upptagas

i lagförslaget.

Såsom krigsskadeförsäkringen av varor och maskiner här föreslagits skola

anordnas, synes det naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar

sig ränta å för skaderegleringen förskjutna belopp. Vid försäkringsavgiftens

beräknande måste hänsyn alltså tagas härtill.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 267.

69

Administrativa spörsmål.

Utredningen. Utredningen har ansett, att de spörsmål, som i praktiskt förvaltningsavseende

uppstode vid en lösning av de föreliggande frågorna efter de

av utredningen förordade linjerna borde i huvudsak ordnas i administrativ

väg. De ifrågakommande förvaltningsuppgifterna kunde, framhåller utredningen,

uppdelas i två huvudgrupper, den ena avseende uppbärandet av

krigsskadebidrag från de bidragspliktiga fastigheterna samt avgifter för varuoch

maskinförsäkringen, den andra skaderegleringen. Vart och ett av de

tre egendomskollektiven borde i vartdera av dessa hänseenden hållas strängt

avskilt för sig.

I fråga örn bidragsskyldigheten för fastigheter har utredningen, såsom

förut berörts, förordat sådana regler, att frågan, huruvida för en fastighet

krigsskadebidrag skall utgå för visst år eller icke, skall avgöras efter fastighetens

karaktär av »bidragspliktig» eller »undantagen» vid årets ingång,

samt att bidragsbeloppet skall bestämmas på grundval av det för året gällande

taxeringsvärdet eller, därest sådant saknas, i annan ordning fastställt

värde; bidragen skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Utredningen framhåller, att en fastighet, för vilken ersättning

för krigsskada utgått, sålunda kunde övergå till gruppen »undantagna fastigheter»

och alltså bliva befriad från fortsatt bidragsplikt, och att å andra

sidan en fastighet utan rätt till ersättning kunde bliva bidragspliktig. Bidrag

komme vidare att utkrävas för fastighetsvärden, som tillkommit efter krigets

slut och som alltså aldrig varit utsatta för skaderisk av här ifrågavarande

art. Utredningen anför, att den till fullo insåge, att erinringar kunde

göras mot förslaget i dessa avseenden, men den ville samtidigt betona, att

det här gällde en undantagslagstiftning för utomordentliga förhållanden,

under vilka enskilda rättvisesynpunkter måste i större eller mindre utsträckning

få stå tillbaka. Ett efter andra grunder utgående krigsskadebidrag

skulle, påpekar utredningen, medföra mycket stora tekniskt-administrativa

svårigheter. Även örn praktiska förvaltningssynpunkter ej borde få vara

avgörande, måste de tillmätas stor vikt. Till förmån för utredningens förslag

kunde dessutom anföras det starka sakskälet, att, så länge krigsskadebidrag

skulle utgå, full likställighet komme att råda mellan alla fastigheter

av samma kategori. En hyresfastighet komme sålunda att i lika mån vara

belastad med utgifter för kommunal fastighetsskatt och krigskadebidrag

antingen den tillkommit före eller efter kriget, vilket kunde vara ägnat att

verka stabiliserande på hyresmarknaden.

Vidkommande varu- och maskinförsäkringen har utredningen, på sätt

tidigare nämnts, föreslagit åläggande för de inom landet arbetande brandförsäkringsbolagen

alt i den utsträckning statens krigsförsäkringsnämnd beslutade

och mot ersättning, som Konungen bestämde, biträda vid debitering

och uppbörd av försäkringsavgifterna. Rörande nämnda ersättning till bolagen

anför utredningen följande.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Beträffande kostnaderna för uppbörd på angivet sätt genom bolagen håller

utredningen det ej för osannolikt, alt bolagen i det allmännas intresse

skulle vara villiga att själva bestrida dessa kostnader. Utredningen för sin

del anser det dock knappast skäligt att på sådant sätt belasta bolagen med

löpande förvaltningskostnader för en rent statlig uppgift. Det arbete, som

åsamkas bolagen genom avgiftsdebiteringen, blir särskilt beträffande varuförsäkringen

med avgifter i korta terminer och till växlande procentsatser givetvis

rätt omfattande. Härtill kommer kontrollen beträffande försäkringsvärdenas

förändringar och inhämtande i en del fall av erforderliga uppgifter

rörande försäkringen. Örn därtill tages i betraktande, att den avgiftsökning,

som erfordras för att täcka kostnaden för en skälig inkassoprovision

till bolagen måste bli så obetydlig, att den ej bör märkbart kunna påverka

varuprisnivån, förordar utredningen, att sådan mot bolagens kostnader

svarande provision utgår. Provisionen bör beräknas efter en för samtliga

bolag gällande genomsnittsregel.

Skaderegleringen föreslår utredningen skola helt ankomma på statens

krigsskadenämnd. Utredningen anför härutinnan.

Enligt utredningens förslag skall krigsskadenämnden vara ensam avgörande

i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada

skall utgå. Sådana frågor skola enligt förslaget ej kunna dragas inför domstols

prövning och ej heller skola i administrativ väg besvär över nämndens

beslut kunna anföras. Det har nämligen för utredningen stått klart, att det

skulle vara i hög grad äventyrligt, örn möjlighet funnes för ett kullkastande

av de principer nämnden kanske under mycket lång tid tillämpat för skaderegleringen.

Exempelvis skola inom varuförsäkringen premierna såvitt möjligt

bestämmas så, att inkomsten därav jämnt förslår till täckande av kostnaderna

för ersättningar och förvaltning, samt fastställas på grundval av

bland annat de av nämnden beslutade ersättningarna. Om det då stöde öppet

för försäkringstagarna att domstolsvägen kräva högre ersättning än nämnden

fastställt, kunde måhända genom utslag av Högsta domstolen ett prejudikat

skapas, som tvingade staten att utgiva tilläggsersättningar till mycket

betydande belopp, vilka finge bestridas med skattemedel, då ju varuförsäkringen

är avsedd att helt avvecklas snarast möjligt efter krigets slut. Örn

fastighetsskadorna bliva så omfattande, att ersättningarna måste reduceras,

kunde likaledes en situation uppkomma, som bröte sönder beredskapsplanen

genom att tilläggsersättningar måste utbetalas utan att täckning härför

kunde erhållas av de till 5 % av taxeringsvärdena maximerade krigsskadebidragen.

Om sålunda krigsskadenämnden tillerkännes det slutgiltiga avgörandet i

ersättningsfrågor, är det uppenbarligen av allra största vikt, att nämnden

sammansättes på sådant sätt, att säkerhet vinnes för att riktiga avgöranden

komma att träffas. Det bör betonas, att ersättningsfrågorna kunna komma

att gälla belopp om många miljoner kronor och att sålunda för de skadelidande

högst betydande värden kunna stå på spel. Största möjliga sakkunskap

på de områden, som äro av betydelse för frågornas bedömande, bör

därför vara företrädd inom nämnden, och utrymme bör jämväl beredas för

de olika intressen, som beröras av de skilda verksamhetsgrenarna. En tänkbar

anordning vore att förordna ett mindre antal ständiga ledamöter, vilka

skulle representera det allmänna och brandförsäkringsverksamheten, och därjämte

såsom adjungerade ledamöter en representant för ägare av jordbruksfastighet,

en för ägare av annan fastighet och en eller två för kreditgivarna

på fastighetsmarknaden, vilka skulle deltaga i behandlingen av ärenden rörande

fast egendom m. m., vidare en representant för industrien och en för

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

71

hantverket, vilka skulle inträda vid behandlingen av frågor rörande såväl

varuförsäkringen som maskinförsäkringen, och slutligen en representant för

partihandeln och en för detaljhandeln att deltaga i behandlingen av frågor

rörande varuförsäkringen. Löpande ärenden, som icke äro av principiell innebörd,

torde kunna handläggas av ett på lämpligt sätt sammansatt arbetsutskott.

Med hänsyn till ovissheten beträffande de förhållanden, under vilka

nämnden kommer att arbeta, har utredningen emellertid ej velat i lagen fastslå

närmare bestämmelser angående nämndens organisation och verksamhet

utan ansett det böra överlåtas åt Konungen att härutinnan meddela erforderliga

föreskrifter. Endast vissa bestämmelser rörande nämndens sammansättning

vid avgörandet av ersättningsfrågor hava upptagits i lagförslaget.

Då enligt utredningens förslag den enskilde avskäres från möjligheten att

få ett av nämnden meddelat beslut omprövat, har det emellertid synts utredningen

påkallat, att den ordning, i vilken värdering av inträffade skador skall

verkställas, regleras i lagen, även om föreskrifterna härom äro av den art,

att de skulle kunna meddelas i administrativ väg. Genom dessa föreskrifter

har utredningen velat bereda de skadelidande full säkerhet för att deras synpunkter

på ersättningsfrågan komma under bedömande vid ärendets avgörande.

Utredningen föreslår sålunda, att det skall åligga den, vars egendom

drabbats av skadegörelse, eller annan ersättningsberättigad att inom tre månader

efter erhållen kännedom örn skadan anmäla densamma hos krigsskadenämnden.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas bestyrkt redogörelse för

egendomens beskaffenhet före skadan samt skadegörelsens art och omfattning.

På föranstaltande av nämnden verkställes därefter värdering av skadan,

i vad avser skada å fastighet i regel först efter kriget, enär skaderegleringen

beträffande sådan egendom i vanliga fall ej skulle förekomma därförinnan,

samt vidkommande skada i övrigt snarast möjligt efter inkommen

anmälan. Därest skada å fastighet enligt nämndens bedömande bör ersättas

redan under kriget, kan dock nämnden förordna örn värdering av sådan

skada före den allmänna värderingen efter kriget av fastighetsskadorna.

Värderingen skall, utom i vissa fall, verkställas av en eller flera värderingsmän.

Den som anmält skadan bör beredas tillfälle att närvara vid värderingen.

över värderingen upprättas skriftligt utlåtande, vilket snarast skall

överlämnas till nämnden. En avskrift av utlåtandet skall av nämnden översändas

till den, som anmält skadan. Denne äger, därest han är missnöjd

med värderingen, att inom trettio dagar till nämnden inkomma med påminnelser

i anledning av värderingen samt den ytterligare utredning, han önskar

åberopa. På grundval av det .sålunda förefintliga materialet skall nämnden

därefter bedöma skadans värde och bestämma ersättningsbeloppet, varvid

nämnden dock ej får skatta skadan till lägre belopp än som angivits i värderingsutlåtandet,

utan att tillfälle bereus den som anmält skadan att yttra

sig. Vid smärre skador skulle emellertid värdering i nu nämnd ordning

komma att medföra oproportionerligt höga kostnader. Därest i dylikt fall

skadans värde klart framgår av inkommen anmälan eller andra tillgängliga

handlingar, behöver enligt förslaget det vanliga värderingsförfarandet ej tilllämpas.

Vad utredningen ovan anfört rörande avgörandet i ersättningsfrågor avser

främst, huruvida och med vilket belopp ersättning skall utgå. En annan

fråga är, hur det skall förfaras för det fall, att nämnden finner det tveksamt,

vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma. Därest nämnden

i sådant fall finner sig icke kunna med stöd av denna lag avgöra frågan,

kan nämnden nedsätta beloppet i allmänt förvar enligt lagen därom

(leii 24 mars 1927.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

Yttranden. Bank- och fondinspektionen framhåller, att med den av utredningen

föreslagna anordningen för bestämmande av fastigheternas bidragsplikt

skulle bidrag komma att efter krigets slut utgå även för fastighet, vilkens

värde huvudsakligen vore beroende av åtgärder, som vidtagits efter krigets

slut och som icke hade något som helst samband med kriget. Inspektionen

åsyftade här exempelvis ett sådant fall, där en jordbruksegendom

efter kriget styckats till tomter och bebyggts med egna hem. Man skulle

möjligen kunna tänka sig, att i sådana fall, som här avsåges, den i utredningens

lagförslag intagna föreskriften om befrielse från bidragsskyldighet bleve

tillämpad på sådant sätt, att bidragsskyldigheten beräknades allenast efter

värdet för bidragsåret av fastigheten i dess skick under kriget och till den

del — i det särskilt angivna fallet själva markområdet — densamma under

kriget kunde hava blivit föremål för krigsskada. Utan en dylik nedsättning

av bidragsskyldigheten skulle densamma nämligen kunna antagas få en

hämmande inverkan särskilt på byggnadsverksamheten, och det kunde komma

att visa sig, att en dylik inverkan borde undvikas.

Statskontoret framhåller, att enligt den danska lagen örn krigsförsäkring

av byggnader de danska försäkringsbolagen vore skyldiga att lämna för

verksamheten erforderliga upplysningar ävensom att på begäran utan ersättning

uppbära och indriva för skadeersättning fastställda försäkringsavgifter.

Det syntes, anför statskontoret, vid sådant förhållande med fog kunna

uppställas det kravet att en liknande skyldighet ålades jämväl de svenska

försäkringsinrättningarna. I detta sammanhang torde även framhållas, att

försäkringsbolagen trots deras egenskap i förekommande fall av inteckningshavare

skulle vara befriade från att deltaga i kostnaderna för återställande

av sådana krigsskadade fastigheter, vilka utgjorde säkerhet för av dem

lämnade krediter. Då därtill komme, att utredningen under alla förhållanden

syntes hava räknat med en tämligen obetydlig inkassoprovision, kunde statskontoret

icke tillstyrka, att särskild ersättning utginge för det bestyr, varom

här vore fråga.

I några av yttrandena hava riktats erinringar mot utredningens förslag

att krigsskadenämnden skulle vara ensam avgörande i frågor, huruvida och

med vilket belopp ersättning för krigsskada skulle utgå. Statskontoret anför

i detta hänseende följande.

Krigsskadenämndens beslut i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning

för krigsskada skall utgå, skulle enligt förslaget icke kunna dragas

inför domstols prövning och ej heller skulle besvär över sådant beslut kunna

anföras i administrativ väg. Statskontoret kan för sin del icke biträda detta

förslag. De utomordentliga förhållanden, vilka betinga genomförande av den

ifrågasatta tvångslagstiftningen, kunna visserligen åberopas för en förenkling

av den vanliga instansordningen, men motivera enligt ämbetsverkets mening

icke att varje möjlighet till efterprövning uteslutes. Såsom utredningen

själv framhållit kunna ersättningarna komma att gälla belopp, uppgående till

många miljoner kronor och sålunda för de skadelidande innebära, att högst

betydande värden för dem stå på spel. Statskontoret får fördenskull föreslå,

att en särskild överinstans inrättas för denna efterprövning. Utan att i detta

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

73

sammanhang vilja ingå på frågan örn lämpligaste strukturen av en dylik

överinstans vill ämbetsverket framhålla angelägenheten av att till ledamöter i

densamma utses personer, vilka kunna helt ägna sig åt det dem lämnade uppdraget.

Det synes nämligen statskontoret ligga vikt uppå, att de spörsmål,

vilka kunna komma att dragas under överinstansens prövning, handläggas

med minsta möjliga tidsutdräkt. Statskontoret vill jämväl understryka vikten

av att största möjliga juridiska sakkunskap bliver företrädd i överinstansen.

Ämbetsverket anser sig därför böra förorda, att i ersättningsfrågornas

avgörande i sagda instans skola deltaga minst tre personer med beprövad

skicklighet och erfarenhet i domarvärv.

Bank- och fondinspektionen anför.

Givetvis bör man, i syfte att göra skaderegleringens finansiering och genomförande

så enkel som möjligt, söka alt i största omfattning undvika överklagande

av krigsskadenämndens beslut. Krigsskadeutredningen har också i vissa

hänseenden omgärdat regleringsförfarandet med föreskrifter, som innebära

en icke oväsentlig garanti för en rättvis tillämpning. Då det emellertid

här gäller mycket betydande värden, och då det väl icke lärer kunna undvikas,

att regleringsförfarandet ofta blir summariskt, synas skäl kunna anses

föreligga att bereda missnöjd part möjlighet att i mera betydelsefulla fall få

sina önskemål ånyo prövade av en annan instans än krigsskadenämnden.

Detta borde i så fall ske genom att medgiva rätt att anföra besvär över nämndens

beslut hos en för ändamålet särskilt inrättad högre instans, som kan

meddela beslut inom väsentligt kortare tid, än som erfordras, om klaganden

skulle hänvisas lill de allmänna domstolarna. Besvärsrätten synes då i första

hand böra begränsas till sådana fall, där det ersättningsbelopp, som klaganden

anser sig vara berättigad att utbekomma utöver det av krigsskadenämnden

tillerkända, är av mera betydande storlek, förslagsvis 10,000 kronor. Därjämte

synes emellertid besvärsrätt böra medgivas även, då krigsskadenämnden

förklarat, att krigsskada icke förelegat, men den missnöjde hävdat en

motsatt uppfattning. Även vid en sådan anordning är det tyvärr likväl icke

uteslutet, att fall skulle kunna inträffa, då en försäkringstagare, vars egendom

blivit utsatt för skada, skulle få sina anspråk avvisade dels av de båda

krigsskadeinstanserna under åberopande av att skada icke visats hava inträffat

i följd av krig och dels av allmän domstol under motivering alt skadan icke

visats falla under civilförsäkringen. Skulle dylika fall inträffa, får man väl

tänka sig, att statsmakterna bevilja ersättning i särskild ordning.

För säkring sinspektionen yttrar — under framhållande av att utredningen

uttalat att det vore anledning antaga att vid lagens tillämpning en fullt tillfredsställande

gräns skulle kunna dragas mellan skador till följd av krig och

andra skador — följande.

I fråga örn flertalet skadefall torde även enligt inspektionens uppfattning

möjligheter föreligga att bedöma skadans beskaffenhet på sådant sätt, att någon

meningsskiljaktighet icke kan tänkas uppstå mellan krigsskadenämnden

och civilförsäkringsgivaren, vilken ju också har intresse av skadans klassificering.

Det synes dock vara möjligt, alt fall kunna förekomma, i vilka

nämnden anser krigsskada ej föreligga. Föranledes härav fastighetsägaren

att vända kravet mot civilförsäkringsgivaren, kan emellertid även denne avböja

detsamma. Fastighetsägaren nödgas måhända i dylikt fall draga tvisten

under domstols prövning. Skulle därvid domstolarna slutgiltigt ogilla kravel,

lärer della få anses innebära, all krigsskada förelegat. Fastighetsägaren

befinner sig alltså i den belägenhet, att fastän två vägar stått honom öppna,

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departements
chefen.

ingendera lett till målet. Häremot kan möjligen invändas, att, därest på dylik

väg krigsskada kan anses hava konstaterats, nämnden väl kan antagas vara

villig att upptaga ersättningsfrågan till förnyad prövning. Kommer emellertid

tvisten att passera samtliga instanser, kan måhända nämnden redan hava avslutat

sin verksamhet, då det slutliga avgörandet föreligger. Inspektionen vill

ifrågasätta, huruvida man icke —- i syfte att åstadkomma ökat rättskydd —

bör medgiva fastighetsägare rätt att överklaga nämndens beslut, åtminstone

såvitt detsamma angår frågan, örn krigsskada är för handen eller ej. Det

bleve då en särskild fråga, örn för sådant överklagande skall inrättas en speciell

överinstans eller örn överklagande skall ske, liksom beträffande försäkringstvister

i allmänhet, hos de existerande domstolarna.

Sveriges industriförbund understryker vikten av att krigsskadenämnden

sammansattes på sådant sätt, att säkerhet vunnes för riktiga avgöranden.

Förbundet framhåller, att den opartiska sakkunskapen på olika områden

självfallet borde erhålla ett dominerande inflytande i nämnden. Vad anginge

den industriella sakkunskap, som skulle finnas företrädd i nämnden, torde

det, anför förbundet, knappast vara möjligt att såsom utredningen tänkt sig

tillgodose den med endast en representant för industrien. De ytterst skiftande

och invecklade ersättningsfrågor berörande industrien, vilka kunde

väntas uppkomma, gjorde det önskvärt, att industrien finge åtminstone två

sakkunniga representanter i nämnden.

Kammarkollegiet anför.

De sakkunniga förutsätta, att krigsskadenämnden stundom skall finna det

tveksamt, vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma, och att nämnden

i så fall skall nedsätta beloppet i allmänt förvar enligt lagen därom den

24 mars 1927. Det torde emellertid komma att finnas även andra fall, där

deposition av ersättningsbelopp bör ske, exempelvis sådana fall, där dispositionen

av beloppet kan vara beroende av myndighets beslut eller böra föranleda

åtgärd från dess sida. För kollegiets del är härvid särskilt att erinra

om den kyrkliga jorden. Beträffande denna torde det ur flera synpunkter

vara lämpligt, att utfallande ersättningsbelopp inbetalas till vederbörande

stiftsnämnd.

Ur yttrandena må här slutligen återgivas följande uttalande av statskontoret.

Enligt utredningsförslaget skulle några särskilda anslagsmedel ej vara

erforderliga för bestridande av de direkta förvaltningskostnaderna, då dessa

förutsatts skola helt täckas av de för verksamheten avsedda krigsskadebidragen

och försäkringsavgifterna. Staten skulle dock i viss utsträckning kunna

bliva nödsakad att förskjuta medel för bestridande av såväl ersättningar som

förvaltningskostnader. På grund härav torde anslag för ändamålet böra

upptagas i riksstaten. Ett dylikt anslag lärer böra anvisas å kapitalbudgeten

under fonden för förlag till statsverket. I nu förevarande sammanhang saknar

statskontoret anledning att ingå på frågan örn sättet för anvisande av

det direkta statsbidrag, som under och efter ett eventuellt krig skulle erfordras

för gäldande av krigsskadeersättningar.

Utredningens förslag, att för ett vart kalenderår skall erläggas krigsskadebidrag

för de fastigheter, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning, samt

att bidragen skola bestämmas i förhållande till fastigheternas under bidrags
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

75

perioden växlande värden, förefaller ändamålsenligt. De betänkligheter som

kunna resas mot att bidrag härigenom komma att utkrävas för fastighetsvärden,

vilka tillkommit efter krigets slut och vilka sålunda ej varit utsatta

för krigsrisk, synas mig övervägas av de fördelar, som i praktiskt hänseende

vinnas med den av utredningen föreslagna anordningen. De å fastigheterna

belöpande krigsskadebidragen torde knappast vara av den storleksordningen,

att de av bank- och fondinspektionen uttalade farhågorna för bidragsskyldighetens

menliga inverkan på byggnadsverksamheten kunna anses befogade.

I anslutning till vad inspektionen yttrat angående befrielse i vissa fall från

bidrag för efter kriget nytillkomna fastighetsvärden må allenast framhållas,

att den av utredningen föreslagna bestämmelsen om befrielse, när särskilda

skäl därtill äro, helt eller delvis från skyldighet att erlägga bidrag icke torde

kunna givas en sådan generell tillämpning, som inspektionen synes avse.

Någon ändring på denna punkt i utredningens förslag anser jag mig ej böra

ifrågasätta.

1 likhet med utredningen finner jag skäligt, att brandförsäkringsbolagen

tillerkännes ersättning för deras arbete med debitering och uppbörd av avgifter

för varu- och maskinförsäkringen. Då båda försäkringsgrenarna äro

avsedda att vara fullt självförsörjande, torde någon kostnad för det allmänna

ej uppstå härigenom.

För handhavandet av ifrågavarande verksamhet torde det vara nödvändigt

att, såsom utredningen föreslagit, ett särskilt statligt organ tillskapas. De

närmare bestämmelserna med avseende å detta organ, statens krigsskadenämnd,

torde, på sätt anförts, få i sinom tid meddelas av Kungl. Majit, som

jämväl bör hava att utse ledamöter i nämnden. Mot vad utredningen i detta

sammanhang föreslagit i fråga om nämndens befogenheter samt om värdering

av uppkomna krigsskador har jag ej något att erinra. Beträffande särskilt förslaget,

att nämnden skall vara ensam avgörande i frågor, huruvida och med

vilket belopp ersättning för krigsskada skall utgå, finner jag, om än de i yttrandena

framförda erinringarna häremot icke kunna frånkännas betydelse, likväl

de skäl, som av utredningen åberopats för dess ståndpunkt i förevarande

hänseende, böra tillmätas avgörande vikt. Vad angår det i yttrandena anförda

fallet, att nämnden ej ansett krigsskada föreligga medan de allmänna domstolarna

vid den skadelidandes mot civilförsäkringsgivaren väckta ersättningskrav

intagit motsatt ståndpunkt, kan framhållas, att det torde vara nämnden

obetaget alt under sådana omständigheter taga ärendet under omprövning.

Att ersättningsbelopp, som nämnden därvid beviljar, i vissa fall kunna komma

att stanna på statsverket, torde ej bava sådan ekonomisk betydelse, att

erinran från statens sida beliöver möta mot en dylik anordning.

För bestridande av förvaltningskostnader samt ersättningar i vissa fall

för krigsskador, innan härför erforderliga belopp influtit genom krigsskadebidrag

och försäkringsavgifter, torde, såsom statskontoret erinrat, anslag böra

anvisas å riksstaten. För närvarande torde dock någon dylik medelsanvisning

icke behöva ifrågakomma. Det anslagsbehov, som i fredstid kan yppa

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

sig för möjliggörande av vissa förberedelsearbeten, torde tillsvidare kunna

tillgodoses genom anlitande av för Kungl. Maj:t eljest tillgängliga medel.

Med beaktande av de synpunkter, till vilka jag i det föregående anslutit

mig, har utredningens förslag till lag örn ^^skadeersättning inom handelsdepartementet

underkastats viss omarbetning. Jag torde i det följande få

lämna en kortfattad redogörelse för avvikelserna under de olika paragraferna

mellan departementsförslaget och utredningens förslag.

Lagförslaget.

1 §•

Vid behandlingen av denna paragraf anförde utredningen bland annat.

Med krig har i förslaget avsetts vad som enligt vanligt språkbruk förstås

därmed. Krig kan sålunda vara för handen, även örn formlig krigsförklaring

ej utfärdats. Att, såsom i den finska krigsskadelagen, begagna uttrycket

»krig eller väpnad konflikt» eller annan liknande formulering har ej

ansetts nödvändigt; enligt utredningens mening ingår väpnad konflikt under

begreppet krig. — Med krig, vari riket befinner sig, avses endast rikets

krig med främmande makt; detta lärer enligt gängse språkbruk få anses

uppenbart och något förtydligande på denna punkt har i förslaget till lagtext

ej synts erforderligt. Härutinnan överensstämmer förslaget för övrigt

med ett flertal under senare tid givna lagar. Inbördeskrig eller uppror avses

alltså ej; dock kan givetvis en därav föranledd skada vara att anse som

krigsskada, därest inbördeskriget eller upproret står i sammanhang med

rikets krig med främmande makt. — Skada genom neutralitetskränkningar

omfattas ej av förslaget, då den ju icke uppstått i följd av krig, vari Sverige

deltager. Sådan skada torde böra ersättas på annat sätt.

Sveriges industriförbund har framhållit, hurusom det för lagens tillämpning

bleve nödvändigt att avgöra, när en konflikt med främmande stat nått

t det stadium, att krigstillstånd kunde anses föreligga. Frågan finge stor

praktisk betydelse i det fall — som icke kunde anses uteslutet — att redan

före nämnda tidpunkt skada uppkommit, vilken reellt sett hade alla kriterier

på krigsskada. Då svårighet säkerligen kunde möta att bestämma när den

för lagens tillämpning kritiska tidpunkten, krigets inträde, infölle, syntes det

i högsta grad rimligt, att även dessförinnan inträffade »krigsskador» ersattes.

Praktiska skäl torde tala för att staten påtoge sig denna börda.

Departements- Uppenbart är att det i vissa fall kan stöta på svårigheter att avgöra, liuruchefen.

yj(ja en ska(ja UppStått i följd av krig eller genom neutralitetskränkning. Det

synes skäligt att i gränsfall tillämpa en för den skadelidande fördelaktig

tolkning. Avgörandet härutinnan synes emellertid få överlämnas åt krigsskadenämnden.

Frågan om ersättning för skada genom neutralitetskränkningar

torde, såsom utredningen framhållit, ej behöva lösas i förevarande

sammanhang.

I 19 § sista stycket av utredningens förslag stadgas, att krigsskadeersätt
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

77

ningen i vad rör varor och maskiner skall beredas genom av staten meddelad

krigsförsäkring å egendomen. Något stadgande av denna innebörd beträffande

fastigheter har däremot ej föreslagits av utredningen. Samma bestämmelse

synes emellertid lämpligen böra användas beträffande all av förslaget

omfattad egendom. Departementsförslaget har avfattats i enlighet

härmed.

2 och 3 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma, 2 § med 4 § och 3 § med 5 § i utredningens

förslag.

Någon mot 2 § i utredningens förslag svarande paragraf har ansetts ej

behöva upptagas i departementsförslaget. Med hänsyn till vad jag i den

allmänna motiveringen anfört beträffande ovissheten i fråga om statens möjligheter

att tillhandahålla medel för utbetalandet av ersättningar har jämväl

3 § i utredningens förslag funnits böra utgå.

4 §.

Enligt 6 § 1 mom. c) av utredningens förslag hava från bestämmelserna

i lagen undantagits, bland annat, »kommun eller annan menighet tillhöriga»

byggnader för allmän styrelse eller förvaltning jämte flera angivna ändamål.

I 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, till vilken bestämmelse utredningen i

förevarande hänseende torde hava avsett att helt ansluta sig, stadgas emellertid

att från fastighetsskatt skola undantagas, bland annat, »kommuns eller

annan menighets» byggnader för nu ifrågavarande ändamål, med vilket från

utredningens förslag avvikande uttrycksätt följer viss olikhet även i sak.

För att uppnå önskad överensstämmelse med kommunalskattelagens regler

örn undantag från skatteplikt har i departementsförslagets 4 §, som motsvarar

6 § i utredningens förslag, det av kommunalskattelagen begagnade uttryckssättet

kommit till användning, varjämte, för att även i redaktionellt avseende

åstadkomma största möjliga överensstämmelse med nämnda lag, de av utredningen

under c) undantagna fastigheterna upptagits i två punkter eller

under c) och d) i förevarande paragraf. I övrigt är paragrafen, frånsett en

förtydligande redaktionell ändring i 2 morn., lika med utredningens förslag.

5 §.

Vid behandlingen av 7 § i sitt förslag har utredningen framhållit, att med

uttrycket jordbruk avsåges jordbruk i egentlig bemärkelse, d. v. s. åkerbruk

och vad därmed ägde sammanhang, medan verksamhet, som vore att

hänföra till jordbrukets binäringar, ej inbegrepes under uttrycket och detta

oavsett om binäringen dreves i samband med jordbruket eller såsom självständig

rörelse.

I anledning av detta utredningens uttalande har lantbruksstyrelsen anfört

i huvudsak följande.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Styrelsen ville framhålla, att den distinktion, som utredningen gjort i fråga

om jordbruk och annan näring, syntes vara mindre tydlig och att större

klarhet i detta viktiga avseende säkerligen skulle i hög grad underlätta lagens

tillämpning. Styrelsen förutsatte såsom självfallet, att med begreppet

»åkerbruk och vad därmed äger sammanhang» förstodes bland annat husdjursskötsel

avseende hästar, nötkreatur, svin och får. Däremot vore det ej

klart, huruvida nämnda begrepp täckte även hönsskötsel. Såväl med hänsyn

till de många mindre jordbrukare, som bedreve hönsskötsel i relativt stor

skala, som även med hänsyn till dem, som bedreve hönsskötsel såsom särskild

rörelse, syntes det emellertid obilligt, att sagda verksamhet undantoges

från rätt till ersättning för krigsskada. Dessutom torde ersättning för krigsskada

å pälsdjur, oavsett om pälsdjursuppfödning bedreves som binäring till

jordbruk eller som självständig rörelse, även böra utgå, då, såvitt styrelsen

kunnat finna, pälsdjur ej kunde krigsskadeförsäkras i annan ordning. Styrelsen

finge sålunda påyrka, att under »åkerbruk och vad därmed äger sammanhang»

även måtte inbegripas hönsskötsel och pälsdjursuppfödning.

departements- Vad utredningen anfört angående innebörden av det i förevarande para
cÅfi

Tavi •

graf använda uttrycket »jordbruk» giver icke anledning till erinran från min

sida. Av förslagets avfattning och motivering torde följa, att hönsskötsel,

som bedrives i samband med jordbruk, omfattas av lagstiftningen utan uttryckligt

stadgande. Hönsskötsel, som äger rum såsom självständig rörelse,

ävensom pälsdjursuppfödning i större skala — vilken sistnämnda verksamhet

torde få betraktas såsom en näringsgren, som regelmässigt utövas utan

förening med jordbruksdrift —- torde däremot falla utanför lagstiftningen.

En dylik gränsdragning synes överensstämma med de allmänna riktlinjer

för lagstiftningens tillämpningsområde, som angivits i det föregående. Det

torde få överlämnas åt den praktiska tillämpningen att träffa de närmare

avgöranden, som i de särskilda fallen kunna erfordras.

I den allmänna motiveringen har föreslagits, att ersättning inom fastiglietskollektivet

skall beredas jämväl för vissa skogsprodukter. Bestämmelse

härom har införts under förevarande paragraf. Till förtydligande bär vidare

i paragrafen utsagts, att tidpunkten för skadans inträffande skall vara

avgörande för frågan huruvida lagen är tillämplig. I övrigt överensstämmer

paragrafens första stycke, bortsett från vissa ändringar av huvudsakligen

redaktionell betydelse, med 7 § i utredningens förslag.

En förutsättning för att skada å jordbruks- och trädgårdsprodukter samt

skogsprodukter skall ersättas jämlikt de för fastighetsskador stadgade grunderna

är enligt vad förut anförts att produkterna äro förvarade å viss fastighet.

Skäl synas emellertid tala för att skyddet utsträckes att omfatta

även det fall, att produkterna äro under transport från fastigheten. Vidare

torde det vara obilligt att rätten till ersättning skulle bortfalla i den händelse

produkterna förflyttats från fastigheten på grund av myndighets föreskrift,

meddelad kanhända i syfte att i görligaste mån förhindra krigsskador

inom ett område med utsatt läge eller eljest av militära skäl. Har dylik förflyttning

skett, bör ersättning utgå som om produkterna fortfarande förvarades

å fastigheten. Bestämmelse i anslutning till vad nu anförts har upp
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

79

tagits såsom ett andra stycke av förevarande paragraf. Någon häremot svarande

regel synes ej påkallad beträffande i paragrafen omförmälda inventarier,

enär dessas förvarande å viss fastighet ej uppställts som villkor för ersättningsrätten.

6 §•

Paragrafen är lika med 8 § i utredningens förslag.

7 §•

I paragrafens första stycke, vilket motsvaras av 10 § i utredningens förslag,

hava inarbetats de bestämmelser, som föranledas av vad jag i den allmänna

motiveringen förordat rörande tiden för statens tillhandahållande av

medel för skaderegleringen.

I andra stycket av förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens

förslag, har upptagits den av mig föreslagna bestämmelsen, att viss

ränta skall utgå å oguldna ersättningsbelopp.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § i utredningens förslag. Vissa ändringar i

nämnda förslag hava föranletts av vad i det föregående anförts därom, att

av inflytande krigsskadebidrag jämväl skall kunna gäldas räntekostnader

till staten för förskotterade medel samt ränta å oguldna ersättningsbelopp.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag.

Kammarkollegiet har framhållit, att det, utöver i paragrafen angivna fall,

även kunde finnas andra fall, där stridiga intressen kunde påkalla reglering

i fråga om rätten till ersättningsbelopp eller i alla händelser sättet för dess

användning, samt i sådant hänseende yttrat följande.

Från kollegiets verksamhetsområde kunde pekas på de fall, där en fastighet

innehades med ständig eller ärftlig besittningsrätt men det funnes ägare,

som kunde ha intresse av att fastigheten till hus och jord hölles i stånd,

såsom fallet vöre exempelvis beträffande krononybyggen samt vissa andra

åbohemman. I sådana fall torde krigsskadeersättning i allmänhet komma att

uppbäras av fastighetens innehavare, vilken också skulle vara bidragsskyldig

i ägarens ställe. Det torde emellertid böra övervägas, huruvida icke i ägarens

intresse garantier borde skapas för att ersättningsbelopp för skada å

fastigheten i sådana fall bomme att tjäna fastighetens iståndsättande. Förslagsvis

kunde ifrågasättas en anordning, varigenom fastighetens innehavare

underkastades en på förhand bestämd plan för ersättningsbeloppets användning

eller ock att dispositionen av medlen för användning för fastighetens

behov prövades av ägaren.

I likhet med vad som är fallet beträffande ersättning på grund av brand- Dtpartemnmaförsäkringsavtal

kan naturligtvis understundom tvekan komma att råda örn <**/«»•

vem rätten till utfallande ersättningsbelopp skall tillkomma. Att i lag upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ställa närmare regler för bedömande av alla hithörande spörsmål torde

näppeligen låta sig göra till följd av de skiftande förhållanden, som kunna

föreligga.

Med hänsyn till innehållet i departementsförslagets 1 § har i nu förevarande

paragraf någon bestämmelse motsvarande stadgandet i 11 § sista stycket

av utredningens förslag icke upptagits. I övrigt har i sistnämnda paragraf

företagits allenast vissa smärre redaktionella jämkningar.

10 §.

Förevarande paragraf skiljer sig från den mot paragrafen svarande 12 §

i utredningens förslag bland annat i de hänseenden, som betingas av att enligt

vad jag föreslagit krigsskadebidrag skall utgå nied en halv procent för

år av fastighetens värde under högst tio år. Paragrafen har vidare utformats

med beaktande av att enligt det av mig förordade förslaget krigsskadebidragen

skola kunna användas ej blott, såsom enligt utredningens förslag, för

bestridande av krigsskadeersättningamas kapitalbelopp jämte förvaltningskostnader

utan även för gäldande av ränta å av staten förskotterade medel

samt, i viss utsträckning, å oguldna ersättningsbelopp. Därjämte har i förtydligande

syfte i paragrafen utsagts, att krigsskadebidrag skola börja utgå

först efter krigets slut.

I anslutning till vad här föreslagits kommer naturligtvis 15 § i utredningens

förslag, däri stadgats förbud för staten att tillgodoräkna sig ränta å förskjutna

medel, att bortfalla.

11 §•

Denna paragraf överensstämmer i sak helt med 13 § i utredningens förslag.

12 §.

Paragrafen är lika med 14 § i utredningens förslag.

13 §.

Paragrafen överensstämmer, bortsett från vissa redaktionella ändringar,

med andra och tredje styckena i 16 § av utredningens förslag. Första stycket

i sistnämnda paragraf har, utan att därmed avsetts någon ändring i sak,

såsom ej nödvändigt befunnits lämpligen böra utgå.

14 och 15 §§.

Paragraferna överensstämma, 14 § med 17 § och 15 § med 18 § i utredningens

förslag.

Framhållas må, att genom stadgandet i 15 § tredje stycket uppbördsreglementets

bestämmelser torde bliva i tillämpliga delar gällande beträffande

krigsskadebidrag. Indrivning torde få ske i samma ordning som beträffande

kronoutskylder.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

81

16 §.

Paragrafen motsvaras av 19 § i utredningens förslag.

Svenska järnvägs!öreningen har framhållit, att, såvitt föreningen kunnat

finna, av järnvägarnas egendom viss del ställts helt utanför försäkringen. I

detta hänseende säger sig föreningen vilja särskilt peka på de för driftens

upprätthållande erforderliga materialiema, främst järnvägarnas kollagler.

Föreningen yttrar, att det syntes angeläget att ifrågavarande materialier inbegrepes

i den föreslagna lagstiftningen, då skyndsam förnyelse efter krigsskada

i regel torde vara nödvändig. Föreningen tilläte sig föreslå, att denna

fråga ordnades så, att efter orden »till enskild järnväg hörande rullande materiel»

tillfogades »samt för driften erforderlig förbrukningsmateriel», något

som också hade stöd i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda

föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, m. m.

Starka skäl torde tala för att, förutom de enskilda järnvägarnas rullande

materiel, även den för järnvägsdriften behövliga förbrukningsmaterielen erhåller

ekonomiskt skydd mot krigsrisk. I anledning härav har paragrafen

i departementsförslaget utformats på sätt föreningen föreslagit. I övrigt skiljer

sig paragrafen i sakligt hänseende från 19 § i utredningens förslag därigenom

att, i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen,

dels någon minimigräns för delaktighet i krigsförsäkringen icke

stadgats, dels ock försäkringen utvidgats att i viss utsträckning omfatta

egendom under transport. Härjämte har, såsom ett andra stycke i paragrafen,

upptagits bestämmelse motsvarande stadgandet i 5 § andra stycket om

egendom som förflyttats på grund av myndighets beslut eller eljest i vederbörlig

ordning meddelad föreskrift.

Med hänsyn till stadgandet i departementsförslagets 1 §, att skada å all

av lagstiftningen omfattad egendom skall ersättas genom av staten meddelad

krigsförsäkring å egendomen, har sista stycket av 19 § i utredningens förslag,

som innehöll motsvarande stadgande med avseende å varor och maskiner,

ej upptagits i den nu förevarande paragrafen.

17 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag.

18 §.

Rörande paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, hänvisas

till den allmänna motiveringen.

19 och 20 §§.

Bestämmelserna under dessa paragrafer avses skola i sak överensstämma

med stadgandena under 21 och 22 §§ i utredningens förslag.

Då i båda paragraferna stadgas, att avgiften för försäkringen skall täcka

samtliga kostnader för densamma, varunder givetvis måste inbegripas jämväl

ränta å eventuellt av staten förskolterade medel, har 27 § i utredningens förslag,

i vilken paragraf utsagts, att staten ägde tillgodoräkna sig dylik ränta,

ansetts kunna utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 267.

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

21 §.

Paragrafen är lika med 23 § i utredningens förslag.

22—24 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 24—26 §§ i utredningens förslag.

25 §.

Enligt kungörelse den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa bestämmelser

angående undanförsel av varuförråd, m. m. åligger det statens industrikommission

och statens livsmedelskommission att bland annat planlägga utspridning

eller bortförande av varuförråd i syfte att i görligaste mån förhindra

att de, i händelse av krig, genom fiendens åtgöranden förstöras eller

eljest gå förlorade. I den mån sålunda uppgjorda planer avse bortförande

av förråd tillhöriga annan än staten, kunna de för närvarande icke genomföras

annat än på frivillighetens väg. Fråga har emellertid uppkommit om

åläggande för vederbörande varuinnehavare att ställa sig de bestämmelser,

som i angivna syfte kunna komma att meddelas, till efterrättelse.

En förutsättning för åtnjutande av ersättning enligt förevarande lag bör

rimligen vara, att föreskrifter, som i vederbörlig ordning meddelas till förebyggande

eller begränsning av krigsskada å ifrågakommande egendom,

åtlydas. Jag förordar, att i lagen upptages ett stadgande av innehåll, att om

föreskrift, som nu nämnts, åsidosättes, ersättning för skada å egendomen må

åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antages må, skulle hava

inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Ett stadgande av liknande

innebörd återfinnes i 51 § lagen örn försäkringsavtal. På sätt där föreskrives

torde jämväl det föreslagna stadgandet i nu förevarande lag böra åtföljas

av en bestämmelse, att därest av omständigheterna framgår, att underlåtenheten

icke kan läggas den till last, som haft att tillse, att föreskriften

iakttogs, den skall vara utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Denna paragraf överensstämmer med 28 § i utredningens förslag.

27 §.

Förevarande paragraf motsvaras av 29 § i utredningens förslag.

Beträffande sistnämnda paragraf har bank- och fondinspektionen anfört

följande.

Enligt föreskrift i 29 § skall värdering av krigsskada i regel ske efter krigets

slut. Tidigare värdering är enligt förslaget avsedd att verkställas allenast

»därest skäl anses föreligga för utbetalning jämlikt 10 § av ersättning

helt eller delvis redan under kriget». Även i andra fall lärer det emellertid

kunna vara till gagn, att värdering skedde redan under kriget, exempelvis

därest en fastighetsägare önskade, utan att avvakta ersättningens utbekommande,

igångsätta arbetet med fastighetens återuppbyggnad och återställande

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

83

i övrigt i tidigare skick. Jämväl för krigsskadenämnden borde det vara ur

arbetssynpunkt önskvärt att på ett tidigt stadium åtminstone i grova drag företaga

värderingen, i vilket fall dock en kompletterande undersökning kan

före skaderegleringen bliva erforderlig för att slutligt konstatera skadans värde.

Även om det får antagas, att förslaget icke avser att utesluta tidigare

värdering i dylika och andra förekommande fall, synes den nu ifrågavarande

bestämmelsen böra i dess utformning lämna möjlighet därtill. Detta synes

lämpligen kunna ske därigenom, att det i bestämmelsen angives, att tidigare

värdering må ske, »därest skäl därtill anses föreligga».

Uttalande av i huvudsak samma innebörd har gjorts jämväl av försäkring

sinspektionen.

Vad sålunda hemställts har beaktats vid utformningen av nu förevarande Departementsparagraf.

chefen.

28 och 29 §§.

Dessa paragrafer överensstämma, 28 § med 30 § och 29 § med 31 § i utredningens

förslag.

30 §.

Paragrafen motsvarar 32 § i utredningens förslag.

Sveriges hantverksorganisation har anfört följande.

1 lagförslagets särskilda bestämmelser medgives den som anmält skadan

samt funnit avgivet värderingsutlåtande missvisande i ett eller annat avseende

att inkomma med påminnelser samt därvid foga ytterligare utredning.

Nämnden fattar sedan sitt beslut, över vilket talan ej får föras. Då det kan

röra sig om stora ekonomiska värden och avgörandet ligger hos en enda instans,

är det angeläget, att den som anmält skadan ges rätt att vid allmän

underrätt höra vittnen och sakkunniga. Enligt lagförslaget skulle endast

krigsskadenämnden ha sådan möjlighet. Man kan då tänka sig fall, där

den som anmält skadan och hos nämnden i samband med ingivandet av påminnelser

begär vittnesförhör genom nämndens försorg förvägras denna förmån.

En sådan anordning är givetvis ej tillfredsställande. Den skadelidande

bör ges möjlighet att genom att själv påkalla vittnesförhör styrka sin rätt.

De erinringar hantverksorganisationen sålunda anfört synas befogade. Pa- Departementsragrafen

har därför omarbetats i enlighet med vad organisationen hemställt. chefen.

31 §.

Paragrafen är lika med 33 § i utredningens förslag.

32 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 34 § i utredningens förslag.

Vidkommande innehållet i paragrafen har försäkringsinspektionen anfört

bland annat följande.

Skulle denna bestämmelse kunna tillämpas så, att nämnden i dylikt fall

kunde nedsätta det fordrade ersättningsbeloppet, utan att sakägaren ägde

rättighet att överklaga nämndens beslut, synes anmärkning med fog kunna

riktas mot bestämmelsen i fråga. Därest man icke vill införa generell rätt

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

att klandra nämndens beslut även i fråga om ersättningens beräkning och

storlek, torde tillämpligheten av den angivna bestämmelsen böra begränsas

till mindre skadefall, då nämnden icke finner anledning frångå det fordrade

beloppet. Skulle bestämmelsen i fråga vara avsedd att tillämpas även i andra

fall av mindre omfattning, synes rättvisan kräva, att preliminärt beslut i frågan

av nämnden delgives sakägaren, så att han beredes tillfälle att avgiva påminnelser.

Departements- Jag anser det mindre lämpligt att på förhand binda krigsskadenämnden

chefen. genom ett stadgande, att nämnden vid skada av mindre omfattning må avgöra

ärendet utan värdering i föreskriven ordning allenast i de fall, då nämnden

ej finner anledning frångå det yrkade beloppet. Nämnden bör enligt

min åsikt även eljest, då nämnden finner tillräcklig utredning angående skadans

värde föreligga, oaktat särskild värdering ej verkställts, hava möjlighet

att avgöra ärendet utan sådan värdering. Det torde emellertid kunna antagas,

att i de ojämförligt flesta fall, då avgörandet sker utan föregående särskild

värdering, ersättningen av nämnden fastställes till yrkat belopp. Huruvida

sakägaren, då nämnden finner anledning frångå det fordrade beloppet, bör

beredas tillfälle att avgiva påminnelser anser jag vara ett spörsmål, vars

avgörande lämpligen bör ankomma på nämnden efter prövning i varje särskilt

fall.

33—35 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 35—37 §§ i utredningens förslag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse

med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag om krigsskadeersåttning,

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

85

Förslag

till

Lag

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skada å egendom i följd av krig, vari riket befinner sig (krigsskada),

skall, i den mån gottgörelse i annan ordning ej utgår, ersättas genom av

staten meddelad krigsförsäkring å egendomen i den omfattning som i denna

lag stadgas.

2 §.

Frågor rörande ersättning enligt denna lag handläggas av en för riket

gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation

och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom

jordbruk och trädgårdsskötsel m. m.

3 §.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra till

fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig

till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda registrerad

egendom allenast på denna grund hänföres till fastighet.

4 §.

1 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig fastighet, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas

staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;
d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller

förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,

barnavård, sundlietsvård, religionsvård eller undervisning;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är

förenad, samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig fastighet.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän

trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej

järnväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna

kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov

avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,

vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

A mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark för vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen

icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, vare lagen ej

tillämplig å byggnaden eller byggnaderna.

5 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå

lagen vid skadans inträffande äger tillämpning, dels lösa inventarier, levande

och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel å sådan fastighet,

dels å fastigheten förvarade, brukaren tillhöriga jordbruks- och trädgårdsprodukter

dels ock å fastigheten förvarade, därstädes avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,

där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av myndighets

beslut eller eljest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, skall i

ersättningshänseende så anses som om produkterna alltjämt förvarades å

fastigheten.

6 §.

För bestämmande av ersättning skall värdering av krigsskadorna verkställas

enligt grunder, som Konungen fastställer.

V §•

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Konung och riksdag bestämma,

krigsskadenämnden obetaget att av medel som för ändamålet må

komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller delvis utbetala

ersättning tidigare.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger

ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,

som Konungen bestämmer.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

8 §.

överstiger värdet av samtliga krigsskador, som avses i detta kapitel, jämte

ränta samt med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta

i krigsskadebidrag jämlikt 10 §, skall ersättning'' utgå med belopp

som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna.

9 §.

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen

den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande brandförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen

berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger

en tiondel av egendomens vid tidpunkten för skadans inträffande gällande

taxeringsvärde eller, därest sådant saknas, det värde krigsskadenämnden bestämmer.

Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas

i lagen den 8 april 1927 örn inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,

som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs örn inteckningshavare gäde ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt, och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra och tredje styckena äga motsvarande

tillämpning.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets

slut från det Konungen därom förordnar för kalenderår erläggas bidrag för

fastighet, varå lagen vid årets ingång äger tillämpning (krigsskadebidrag).

Bidrag utgår med en halv procent för år av fastighetens värde, dock under

högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall

fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

11 §•

1 mom. Skyldighet att erlägga bidrag åligger, där icke i 2 mom. annorlunda

stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt

eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe bidragsskyldig är den, som innehar fastighet med

åborätt, tomträtt eller vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. May.ts proposition nr 267.

stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å sådan fastighet författningsenligt

helt eller delvis tillkomma allmän fond eller inrättning, är denna att

anse såsom fastighetens innehavare, såvitt angår fastighetens skogsvärde.

Där beträffande fastighet, som innehaves med åborätt eller eljest med

ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt

icke äger utöver husbehovet tillgodogöra sig avkastning av skog å fastigheten,

vare han icke bidragsskyldig i avseende å skogsvärde.

3 mom. Bidragsskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena

vid ingången av det år bidraget avser. Har fastighet därefter övergått till

ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller innehavare

av fastigheten vid först angivna tidpunkt, därest han författningsenligt skolat

för året mantalsskrivas för fastigheten.

12 §.

Konungen eller myndighet, som Konungen förordnar, äger, när särskilda

skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet att erlägga

bidrag.

13 §.

Staten svarar för bidrag, för vilket jämlikt 12 § befrielse meddelats.

Staten skall jämväl vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver

det belopp, med vilket ersättning till följd av stadgandet i 8 § skolat utgå.

14 §.

För bidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft

egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest

på grund av testamente, äger staten lika rätt i egendomen som för avgäld

av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 §

andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

15 §.

Påföring av bidrag skall verkställas av den, som har att debitera kronoutskylder.

Angående besvär över påföring av bidrag gäller vad örn besvär över fel

vid debitering av kronoutskylder är stadgat.

Bidrag uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

89

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,

såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före

transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller

utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket

samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt 5 §, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under

arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik,

annan industriell inrättning eller hantverk;

b) maskiner, varmed även avses transmissioner, inventarier, ledningar och

reservdelar samt förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell

inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel

och för driften erforderlig förbrukningsmateriel.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av myndighets beslut

eller eljest i vederbörlig ordning meddelad föreskrift förflyttats till

annan plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav

ersättning utgå för krigsskada å egendomen.

17 §.

Vid bestämmandet av ersättningsbeloppet samt i fråga om rätten till

nämnda belopp skall så anses som om ersättningen vore grundad på brandförsäkringsavtalet

för egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid som krigsskadenämnden för varje särskilt fall

bestämmer.

Ä ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan

jämte redogörelse enligt 26 § andra stycket kommit nämnden till handa,

äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter

räntefot, som Konungen bestämmer.

19 §.

Avgift för försäkringen av varor skall utgöra en för alla varor lika stor

del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall av krigsskadenämnden fastställas

till belopp, som svarar mot den risk försäkringen är avsedd att täcka

samt med verksamheten förbundna kostnader.

20 §.

Avgift för försäkringen av maskiner skall utgöra en för alla maskiner lika

stor del av brandförsäkringsbeloppet. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden

och utgå till dess nödiga medel influtit för täckande av er
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 267■

sättningar samt med verksamheten förbundna kostnader. Den må för tid

kriget varar ej sättas till högre belopp än en procent för år av brandförsäkringsbeloppet.

21 §.

Skyldighet att erlägga avgift åligger den för brandförsäkringspremien betalningspliktige.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt brandförsäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning nämnden

beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid

debitering och uppbörd av avgifterna.

23 §.

Förmenar någon, att avgift påförts honom obehörigen eller med oriktigt

belopp, äger han för erhållande av rättelse göra framställning därom hos

krigsskadenämnden inom trettio dagar efter det han erhållit meddelande

om avgiften.

24 §.

Indrivning av avgift må, om så erfordras, verkställas i den ordning, som

för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4 kap. Särskilda bestämmelser.

25 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan

skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle

hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omstän

digheterna, att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att

tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

26 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter

erhållen kännedom örn skadan. Försummas sådan anmälan, bortfaller rätten

till ersättning, därest försummelsen ej kan anses ursäktlig. I varje fall

förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter

krigets slut.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

91

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans

art och omfattning.

27 §.

Värdering av krigsskada å fastighet skall verkställas efter krigets slut å

tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att föranstalta örn

värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada i övrigt

skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan inkommit.

28 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 32 §, verkställas av en eller

flera värderingsmän. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande,

vilket utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet

skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas

till den, som anmält skadan.

29 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upp

tagits till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han

att, inom trettio dagar från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts,

till krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga

den ytterligare utredning, han vill åberopa.

30 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt

höras vittnen och sakkunniga.

31 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid

må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i

värderingsutlåtandet, utan att tillfälle bereus den, som anmält skadan, att

yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk

reglering helt eller delvis av inträffad skada.

32 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner

tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering ej

verkställts på sätt i 28 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan

värdering.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

33 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående

omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken

stadgas i fråga om domare.

34 §.

Mot krigsskadenämndens beslut må talan ej föras.

35 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

93

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 maj

mo.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 3 maj 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll över

handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 19 april

1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om krigsskadeersättning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Sven Edling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

2 §•

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Beträffande den föreslagna krigsskadenämndens behörighet uttalas i det

av krigsskadeutredningen avgivna betänkandet, att nämnden skall vara ensam

avgörande i frågor, huruvida och med vilket belopp ersättning för krigsskada

skall utgå. I lagtexten har denna grundsats icke kommit till uttryck

på annat sätt än genom bestämmelserna i 2 § första stycket och 34 §. Av

det angivna uttalandet framgår till en början att det är avsett att tvister rörande

frågor, huruvida uppkommen skada är att anse såsom krigsskada eller

icke samt till vilket värde skadan skall skattas, icke få dragas under domstols

prövning. Så vitt rörer uppskattningen av skadan synes den ifrågasatta

ordningen kunna godtagas. Mera betänkligt är det uppenbarligen att förbjuda

att prövning av frågan om vad som skall förstås med krigsskada hänskjutes

till allmän domstol. Då det emellertid, för att någon lucka icke skall

behöva uppstå mellan sådan skada, som ersättes av försäkringsanstalterna,

och sådan som är att hänföra till krigsskada, synes önskvärt att vid tolkning

och tillämpning av det i lagtexten använda uttrycket »skada i följd av

krig» — vilket icke överensstämmer med ordalagen i försäkringsanstalternas

krigsklausul — kunna i viss utsträckning anlägga lämplighets- och skä
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

lighetssynpunkter samt en nämnd med den sammansättning som här föreslås

beträffande krigsskadenämnden synes vara väl ägnad att företaga en sådan

prövning, anse vi oss icke böra påyrka någon ändring av förslaget i denna

del.

Däremot kunna vi icke tillstyrka förslaget i vad därmed avses att undandraga

domstolarna prövningen av vissa vid den föreslagna lagens tillämpning

uppkommande tvistefrågor som äro av rent juridisk innebörd. Hit

höra i första hand frågor, huruvida bindande avtal om brandförsäkring å

den lösa egendom som skadats kommit till stånd, eller huruvida träffat avtal,

på grund av oriktiga uppgifter av den som tagit försäkringen eller av

annan anledning, i sin helhet eller till någon del icke kan göras gällande mot

försäkringsgivaren. Hur svaret på dessa frågor utfaller är av avgörande betydelse

såväl för rätten till ersättning för civil skada som för rätten till ersättning

för krigsskada. Samma förutsättningar som gälla för skyldighet

att erlägga försäkringspremie gälla tydligen även för skyldigheten att gälda

avgift för krigsförsäkring. Det synes vara av synnerlig vikt att undvika att

tillskapa en ordning som möjliggör att en och samma rättsfråga samtidigt

kan bliva föremål för prövning inför två olika fora.

Med de nu anförda tvistefrågorna torde böra likställas sådana fall då det

finnes vara tveksamt vem ett ersättningsbelopp rätteligen skall tillkomma.

Råder ovisshet om företrädet mellan två eller flera, som var för sig gjort anspråk

på betalning, äger krigsskadenämnden visserligen, så vida icke något

eller några anspråk såsom uppenbart saknande fog utan vidare måste lämnas

ur räkningen, jämlikt lagen den 24 mars 1927 fullgöra betalningen genom

att nedsätta beloppet i allmänt förvar. Men om anspråk framställes

allenast från ett håll och anspråket icke bifalles av nämnden på den grund

att vederbörande icke styrkt sin rätt till ersättningsbeloppet, bör denne kunna

i rättegång få sitt anspråk prövat i vanlig ordning.

Framhållas må ytterligare, att tvister rörande frågor som här berörts icke

kunna antagas bliva av sådan omfattning att de skulle i nämnvärd grad

öka domstolarnas arbetsbörda. För att tvistefrågorna snarast måtte bli avgjorda

synes böra föreskrivas, att uppkommen tvist skall instämmas till

domstol inom viss kortare tid.

Vinner vad här förordats beaktande, kan åt första stycket av förevarande

paragraf lämpligen givas det innehållet att för behandling av frågor rörande

krigsförsäkring enligt den föreslagna lagen skall finnas en för riket gemensam

nämnd (statens krigsskadenämnd).

I 34 § bör då stadgas, att krigsskadenämndens beslut skola vara slutgiltiga,

dock att den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem

rätten till krigsskadeersättning skall tillkomma eller rörande fråga huruvida

eller i vad mån, vid tillämpning av 17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal

grundas rätt till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, skall vara berättigad

att instämma sin talan till domstol inom en månad från det han

fick meddelande örn beslutet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

95

Justitierådet Lawski:

Därest man, såsom i förslaget skett, överlämnar åt särskild myndighet att

i de allmänna domstolarnas ställe avgöra vissa tvister, är det nödvändigt att

tillse, att denna myndighets avgöranden icke komma i strid med domstolarnas.

Detta gäller enligt min mening ej blott i de avseenden, i vilka lagrådets

övriga ledamöter här ovan påkallat en ändring i förslaget, utan beträffande

alla frågor, som ej avse beloppet av krigsskadeersättning, krigsskadebidrag

eller försäkringsavgift. Vad särskilt angår frågan örn krigsskada föreligger

bär i remissen framhållits att i fall, då nämnden ej ansett krigsskada

föreligga, medan de allmänna domstolarna vid den skadelidandes

mot civilförsäkringsgivaren väckta ersättningskrav intagit motsatt ståndpunkt,

det vore nämnden obetaget att under sådana omständigheter taga

ärendet under omprövning. Någon garanti för att nämnden vid en sådan

omprövning skulle ändra åsikt lämnas dock ej, och det lärer ej kunna

förnekas, att risk föreligger att nämnden ej alltid kommer att respektera

domstolarnas mening. Denna risk kommer att bliva särskilt stor i de fall,

då den skadelidande nöjer sig med underdomstols utslag, som han anser

välgrundat, eller meningsskiljaktighetema mellan nämnden och vederbörande

domstol äro av principiell natur. Det bör i detta sammanhang

framhållas, att det för näringslivet är av stor vikt, att all risk, som ej

täckes av krigsförsäkringen, kan försäkras hos de enskilda försäkringsföretagen.

Därest dessas nu gällande allmänna försäkringsvillkor skulle

kunna tolkas så, att det blir en lucka mellan civilförsäkringen och krigsskadeförsäkringen,

lärer det, i .synnerhet under ett långvarigt krig, bliva

nödvändigt för försäkringstagarna att få denna mellanliggande risk försäkrad

hos de enskilda företagen. Domstolarnas avgöranden beträffande frågan

om det enskilda företaget skall svara för viss risk torde därför, såsom jämväl

i remissen synes vara förutsatt, i realiteten regelrätt innefatta ett avgörande

jämväl av frågan, örn i den föreslagna lagen avsedd krigsskada föreligger.

Det torde kunna förutsättas, att även med en reglering i enlighet med vad

här förordats endast ett fåtal tvistefrågor komma att underställas domstolarnas

prövning.

På grund av det anförda hemställer jag, med instämmande i vad lagrådets

övriga ledamöter förordat beträffande avfattningen av 2 §, att i 34 § stadgas

att nämndens beslut skola vara slutgiltiga, dock alt den, som ej åtnöjes med

nämndens beslut i fråga, som ej avser beloppet av ersättning, krigsbidrag

eller försäkringsavgift, skall vara berättigad att instämma sin talan till domstol

inom en månad från det han fick meddelande örn beslutet.

3 §■

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av

järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs, icke skall

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

beaktas vid bedömandet av frågan, huruvida egendom skall betraktas såsom

fastighet i förslagets mening eller icke. Såsom delvis framgår av 16 §, skola

alltså rullande materiel, inventarier och förråd, som i 1880 års förordning

förklaras vara tillbehör till järnvägsfastighet, hänföras till lös egendom.

Då emellertid nyssnämnda förordning, som är av allmän lags karaktär, generellt

stadgar, att där avsedd järnväg i hela sin sträckning med därtill hörande

mark samt verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande

fast egendom, till vilken rullande materiel, inventarier och förråd

under vissa förutsättningar anses vara tillhörigheter, torde det vara nödvändigt

att uttryckligen fastslå, att 1880 års förordning icke skall äga tilllämpning

i fall, varom här är fråga. Enklast torde detta kunna ske på det

sätt, att i förevarande paragraf stadgas, att med fastighet i lagen förstås egendom,

beträffande vilken av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast

egendom är att hänföra omedelbart följer, att den skall betraktas såsom sådan

egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma lag är hänförlig till

fast egendom. Särskilt angivande av att registrering enligt den i paragrafen

omnämnda lagen den 22 juni 1920 icke skall medföra någon utvidgning av

begreppet fast egendom erfordras icke med en dylik avfattning.

5 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall ersättning utgå för jordbruks- och trädgårdsprodukter,

vilka tillhöra brukaren av fastighet, varå lagen äger tillämpning,

och äro förvarade på fastigheten. Normalt blir det fråga om fastighetens

egna produkter, men skulle produkter från annan egendom finnas förvarade

där, måste enligt förslaget utgivas ersättning även för krigsskada därå. Om

exempelvis en spannmålshandlare på en fastighet, som han brukar, upplägger

avsevärda lager av spannmål, skulle han sålunda få varan gratis försäkrad

mot krigsskada. Även om den vore brandförsäkrad, skulle han nämligen

enligt 16 § icke vara skyldig att erlägga avgift för krigsskadeförsäkring

å varor, och för bestämmande av det krigsskadebidrag, som

han skall erlägga enligt 2 kap., tages endast fastighetens värde i beräkning.

Till undvikande av sådana föga rimliga konsekvenser synes bestämmelsen i

förevarande paragraf böra så avfattas, att ersättning enligt 2 kap. icke utgår

för andra jordbruks- och trädgårdsprodukter än sådana som utvunnits å eller

äro avsedda för den fastighet, där de förvarades vid skadans inträffande.

Rätt till ersättning för skada å skogsprodukter bör finnas ej endast, då

produkterna förvaras å den fastighet (registerfastighet), varå de avverkats,

utan även då de förvaras å annan fastighet, som är i sambruk med den förra

fastigheten. Detta lärer ock vara avsett med förslaget men torde — i likhet

med vad som skett i andra lagar — böra till undvikande av oriktig tilllämpning

utsägas i lagtexten. Inskränkes, såsom nyss förordats, rätten till

ersättning för skada å jordbruks- och trädgårdsprodukter, bör förtydligandet

avse även sådana produkter.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

9 §■

97

Lagrådet:

Då i avseende å tomträtt och vattenfallsrätt icke finnes någon motsvarighet

till den särskilda förmånsrätt för ogulden köpeskilling som i 11 kap. 2 §

jordabalken bereus säljaren av fast egendom, bör i sista stycket av denna

paragraf hänvisningen till tredje stycket utgå.

21 §■

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Avgift för krigsförsäkring å varor eller maskiner skall enligt förslaget erläggas

av den som svarar för betalning av premie för gällande brandförsäkring

å varorna eller maskinerna. Under det att ansvarighet för brandförsäkringspremien

icke utan särskilt åtagande kan ligga å annan än försäkringstagaren,

d. v. s. den som slutit avtalet med försäkringsgivaren, kan däremot

rätt på grund av brandförsäkringen tillkomma en var som är ägare till

godset, oberoende av vem som träffat avtalet. Därest godset, när krigsförsäkringen

börjar löpa, tillhör annan än den som tagit brandförsäkringen,

är det sålunda den förre som äger rätt att lyfta utfallande ^^skadeersättning.

I ett sådant fall synes det vara skäligt, att den som skyddas av krigsförsäkringen

jämväl betalar avgiften för denna. Med hänsyn lill vikten av

att debitering och uppbörd av avgifterna skall kunna ske så enkelt som

möjligt kan det väl försvaras att ålägga en var som har att utgiva premie

för brandförsäkring å varor eller maskiner att, även om han sålt godset, i

första hand gälda jämväl krigsförsäkringsavgiften, men det torde böra tillerkännas

honom rätt att hos den nya ägaren söka åter vad han sålunda utgiver.

Uppenbart är, att en sådan regressrätt icke bör ifrågakomma, såvitt

den nya ägaren själv tagit brandförsäkring å godset och på den grund måste

betala krigsförsäkringsavgift för egendomen. För dylika fall av dubbelförsäkring

torde det kunna antagas att, om den förutvarande ägaren hos krigs•

skadenämnden begär befrielse från avgiftsskyldighet, hans framställning

kommer att vinna bifall.

Det hemställes om ett sådant tillägg till förevarande paragraf att vad här

anförts blir beaktat.

Justiticrddet Lawski:

I likhet med lagrådets övriga ledamöter anser jag, att i fall då godset, när

krigsförsäkringen börjat löpa, tillhör annan än den, som tagit brandförsäkringen,

den förre bör betala avgiften för krigsförsäkringen. Att likvisst i

första hand lägga ansvaret för avgiften å den senare och alltså göra honom

ansvarig vid den förres insolvens, kan knappast motiveras endast med en

hänvisning till att systemet då blir enklare. Då emellertid förslaget på vissa

andra punkter i enkelhetens intresse avstått från en mera exakt fördelning

av ansvaret för krigsskador liksom från en begränsning därav och det därför,

örn den föreslagna lagen måste tillämpas, säkerligen kommer att bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 267.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

nödvändigt att med hänsyn till vunna erfarenheter omarbeta densamma,

synes mig den av lagrådets övriga ledamöter förordade lösningen tillsvidare

kunna accepteras, därest den kompletteras med en bestämmelse om att den,

som innan den föreslagna lagen trätt i kraft överlåtit egendom, varå han

tagit brandförsäkring, icke skall vara skyldig att för egendomen erlägga avgift

för krigsförsäkring i vidare mån än han erhåller ersättning därför av den

nya ägaren. I detta fall lär nämligen försäkringstagaren icke på något sätt

kunna skydda sig mot ansvar för köparens insolvens, om denne icke försäkrat

egendomen.

23 och 29 §§.

Lagrådet:

Vid remiss till lagrådet den 14 mars 1930 av förslag till lag om beräkning

av tid i vissa fall, vilket förslag ligger till grund för lagen den 30 maj 1930

om beräkning av lagstadgad tid, yttrade chefen för justitiedepartementet, att

månadsberäkning borde konsekvent komma i tillämpning i nya lagar och

att, vid revision av äldre lagar, däri intagna frister, som angivits i trettiodagarsperioder,

borde utbytas mot tidsbestämningar angivna i månader, i all

den utsträckning det lämpligen kunde ske (N. J. A. avd. II årg. 1930 s. 54).

Detta uttalande lämnades utan erinran av lagrådet och riksdagen och har

-— låt vara icke alltid — beaktats i senare tillkomna lagar.

Under hänvisning härtill hemställes, att de i 23 och 29 §§ upptagna tiderna

av trettio dagar utbytas mot en månad.

30 §.

Lagrådet:

Då underrätt skall hålla förhör, böra — utom den som skall höras —- även krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

Föreskrift härom bör lämpligen givas i paragrafen.

32 §.

Lagrådet:

Då ett förenklat förfarande jämlikt denna paragraf äger rum, torde böra

gälla, att nämnden ej må bestämma ersättning till lägre belopp än det yrkade

utan att tillfälle bereus den, som anmält skadan, att yttra sig i ärendet, därvid

nämnden naturligtvis bör lämna upplysning i vilket avseende anledning

att frångå yrkandet ansetts föreligga. En föreskrift härom synes erforderlig

med hänsyn till att sökanden saknar anledning att redan i ansökningen andraga

och styrka alla tänkbara omständigheter, som stödja hans yrkanden.

Även om en nedsättning i kravet kan synas nämnden ovedersägligt grundad,

är det likväl alltid möjligt, att sökanden har något av nämnden icke förutsett

skäl, som stöder hans talan. Att sökanden erhåller tillfredsställande möjlighet

att framföra sina synpunkter är så mycket viktigare, som nämndens

beslut skall vara slutgiltigt. Självklart är, att felräkningar och liknande

uppenbara oriktigheter kunna rättas av nämnden utan vidare.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

34 §.

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till de yttranden

der 2 §.

99

som avgivits un
Ur

protokollet:

G. Lindencrona.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 maj

1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller,'' Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, lagrådets den 15 maj 1940

avgivna utlåtande över det den 19 april 1940 till lagrådet remitterade förslaget

till lag örn krigsskadeersättning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

I det till lagrådet remitterade förslaget var avsett, att samtliga beslut, som

fattades av statens krigsskadenämnd, skulle vara slutgiltiga och alltså icke

kunna vare sig överklagas i administrativ ordning eller dragas inför domstols

prövning. Mot förslaget i denna del har lagrådet erinrat, att prövningen av

vissa vid den föreslagna lagens tillämpning uppkommande tvistefrågor ej

borde undandragas domstolarna. Beträffande omfattningen av dessa frågor

hava däremot i lagrådet yppats olika meningar. Jag har ansett mig böra biträda

vad lagrådets flesta ledamöter i sådant hänseende föreslagit eller att

nämndens beslut skola vara slutgiltiga, dock med rätt för den, som ej åtnöjes

med nämndens beslut i fråga örn vem rätten till krigsskadeersättning skall

tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning av

17 eller 21 §, kan å brandförsäkringsavtal grundas rätt till ersättning eller

skyldighet att erlägga avgift, att instämma sin talan till domstol inom en månad

från det han fick meddelande örn beslutet. I följd härav har åt 2 och

34 §§ givits det innehåll, varom dessa ledamöter hemställt. Att, såsom en av

lagrådets ledamöter förordat, ytterligare inskränka nämndens behörighet att

meddela slutgiltiga beslut synes ej påkallat. Av det förhållandet att vissa

frågor kunna komma att avgöras av domstol torde — med hänsyn till att

dessa frågor äro av i stort sett ringa eller ingen betydelse för verksamhetens

finansiering — icke några olägenheter uppstå ur de synpunkter, utredningen

framhållit till stöd för sin mening att det slutliga avgörandet borde ankomma

på nämnden.

Då lagrådets anmärkning beträffande 3 § synes böra iakttagas, har paragrafen

avfattats i enlighet med lagrådets förslag.

Jämlikt 5 § i det remitterade förslaget skall ersättning utgå för krigsskada

å jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilka vid skadans inträffande äro för
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 267.

101

varade å sådan fastighet, varå lagen äger tillämpning, samt tillhöra fastighetens

brukare. Såsom lagrådet framhållit skulle i enlighet härmed — under

förutsättning att produkterna tillhörde brukaren — ersättning erhållas,

förutom för fastighetens egna produkter, jämväl för produkter från annan

egendom, vilka vid skadans inträffande förvarades å fastigheten. Till undvikande

av vissa föga rimliga konsekvenser i anledning härav har lagrådet

föreslagit, att paragrafen borde så avfattas, att ersättning enligt 2 kap. icke

utginge för andra jordbruks- och trädgårdsprodukter än sådana som utvunnits

å eller vore avsedda för den fastighet, där de förvarades vid skadans inträffande.

Enligt detta lagrådets förslag skall alltså omfattningen av de jordbruks-

och trädgårdsprodukter, vilka inbegripas under lagstiftningen, avgöras

enbart med hänsyn till produkternas samband med den fastighet, därå de

förvaras, utan hänsynstagande till frågan vem produkterna må tillhöra. Då

en sådan gränsdragning, som ansluter sig till vad som i paragrafen föreslagits

beträffande inventarier och skogsprodukter, synes lämplig, torde vad

lagrådet i detta hänseende förordat böra följas. Förevarande paragraf har

omarbetats i enlighet härmed, varvid tillika beaktats vad lagrådet anfört

angående ersättning för skada i vissa fall å produkter, förvarade å fastighet

i sambruk med den fastighet, därå produkterna utvunnits.

I anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande 9 § har i sista stycket

av denna paragraf hänvisningen till tredje stycket utgått.

Vad angår 21 § synes vad lagrådets flesta ledamöter beträffande denna

paragraf anfört böra iakttagas. I anledning härav har till paragrafen fogats

ett andra stycke av innehåll att, därest den för brandförsäkringspremien

betalningspliktige, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning, å annan överlåtit

egendom, som brandförsäkringen avser, han äger att av nya ägaren utkräva

erlagd avgift, såvitt ej denne på grund av brandförsäkring, som

han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för egendomen. För de fall, då

egendom överlåtes efter det krigsförsäkringen trätt i tillämpning eller alltså

efter krigsutbrottet, har någon motsvarande bestämmelse ej synts påkallad;

i sådant fall hava parterna möjlighet att i samband med överlåtelsen avtala

örn vem som slutligen skall vidkännas krigsförsäkringsavgiften.

I enlighet med vad lagrådet hemställt hava de i 23 och 29 §§ upptagna tiderna

av trettio dagar utbytts mot en månad.

På grund av vad lagrådet under 30 § förordat har i denna paragraf givits

föreskrift örn att, då underrätt skall hålla förhör till utredning av ärende

angående ersättning, krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, skola

kallas till förhöret.

I motiveringen till 32 § i det remitterade förslaget har uttalats, att nämnden

beträffande skada av mindre omfattning borde hava möjlighet att avgöra

ärendet utan särskild värdering enligt 28 § även i de fall, då nämnden

funne anledning alt frångå det yrkade beloppet, samt att frågan huruvida

sakägaren, då nämnden funnit skäl föreligga till dylik avvikelse, skulle beredas

tillfälle att avgiva påminnelser lämpligen borde avgöras av nämnden

efter prövning i varje särskilt fall. Lagrådet har emellertid ansett det böra

Bihang till riksdagens protokoll lött). 1 sami. Nr 207. 8

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

stadgas, att nämnden, då ett förenklat förfarande jämlikt 32 § äger rum,

ej må bestämma ersättning till lägre belopp än det yrkade utan att tillfälle

bereus den, som anmält skadan, att yttra sig i ärendet. Jag har med hänsyn

till vad lagrådet anfört till stöd för detta förslag icke velat motsätta mig

bifall till detsamma. Paragrafen har sålunda omarbetats i enlighet härmed.

Utöver de ändringar, som förslaget enligt vad nu anförts undergått med

anledning av lagrådets erinringar, hava vidtagits vissa jämkningar av redaktionell

innebörd.

Föredraganden hemställer — under framhållande av att proposition i

ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av

att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till ända —

att det i enlighet med vad nu anförts ändrade förslaget till lag om krigsskade

er sätt ning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlämnas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.

407623. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:384 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ■proposition med förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den 30 juni 1936 s. 6 i texten