Med förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m
1940-05-17 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:270, Med förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
1
Nr 270.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändring
i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.; given
Stockholms slott den 17 maj 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet hållna protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogade förslag till
1) ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen; samt
2) ändrad lydelse av § 108 regeringsformen.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 270.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Förslag
till
ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen.
§ 1.
l:o. Med iakttagande av vad i denna lag finnes stadgat skall det under
villkor av helgd för andras rätt stå envar svensk medborgare fritt att i tryck
utgiva skrifter.
Ej må någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna
för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.
2: o. I denna lag förstås med tryckt skrift sådan skrift, som genom tryck
utgives, samt med periodisk skrift tidning eller tidskrift, som enligt utgivningsplanen
är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda
tider utkommande nummer eller häften årligen. Till periodisk skrift
räknas även därtill hörande löpsedlar och bilagor.
Skrift skall anses utgiven, då den blivit såld eller annorledes spridd eller
utlämnad till salu eller till spridande på annat sätt.
3:o. Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud
emot tryckning därav skall ej äga rum. Ej skall någon skrift kunna
före dess utgivande avfordras författare, utgivare, förläggare eller boktryckare,
ej heller något för utgivningen eller tryckningen hinderligt inseende
över författare, utgivare, förläggare eller boktryckare vara tillåtet.
Vad nu är stadgat skall dock icke gälla i den mån annat följer av vad i
6 § sägs.
4:o. Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; Konungen dock
obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier
förnya, varje gång på högst tjugu år.
5:o. Privilegier å boktryckeri skola ej erfordras, utan stånde var och en
fritt att utan hinder av någon särskild författning, privilegier eller något
boktryckerireglemente samt utan att vara underkastad någon skråordning
inrätta boktryckerier, av vad beskaffenhet eller vidd honom tjänligt synes.
Den som inrättar boktryckeri åligger att sist fjorton dagar innan någon
skrift därifrån utgives hos Konungens befallningshavande skriftligen anmäla,
att och varest han boktryckeri anlagt samt vad slags tryck han där
ämnar framställa. Där boktryckeri ombyter ägare, åligge den nye ägaren
att innan någon skrift utgives göra så beskaffad anmälan som nu sagt är. I
båda fallen åligger det Konungens befallningshavande, sedan behörig anmälan
blivit gjord, att omedelbart därom insända underrättelse till chefen
för justitiedepartementet — varmed i denna lag förstås chefen för det de
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
3
partement, vartill justitieärendena höra — så ock till polismyndigheten i den
ort, där tryckeriet är beläget.
Underlåter boktryckare att fullgöra sålunda föreskriven anmälan, straffes
med böter från och med femtio till och med trehundra kronor.
6:o. Det stånde var och en fritt att i bokhandel eller på annat sätt sälja
eller eljest utsprida tryckt skrift, dock med iakttagande av vad i 4 § föreskrives.
7: o. För periodisk skrift, som utgives inom riket, skall finnas en utgivare.
Denne skall hava inseendet över skriftens utgivning och äga sådan bestämmanderätt
över dess innehåll, att intet i skriften får införas mot hans vilja.
Utgivaren skall vara i riket bosatt, myndig svensk medborgare.
Ägare av periodisk skrift, som utgives inom riket, skall vara svensk medborgare
eller svensk juridisk person.
8:o. Periodisk skrift må icke utgivas, innan chefen för justitiedepartementet
meddelat bevis för utgivaren att hinder enligt denna lag icke möter
för honom att utgiva skriften (utgivningsbevis). Ansökan om utgivningsbevis
skall göras av utgivaren samt innehålla uppgift örn skriftens titel och
tryckningsort. Vid ansökningen skall fogas förklaring av ägaren, att sökanden
utsetts till utgivare och att denne skall intaga den ställning och har de
kvalifikationer, varom i 7 mom. första stycket sägs.
Örn utgivaren avlider eller avgår från befattningen eller icke intager den
ställning eller uppfyller de kvalifikationer, varom i 7 mom. första stycket
sägs, skall ägaren föranstalta om att ny utgivare utses och att denne ingiver
ansökan om utgivningsbevis. Sådan ansökan bör ingivas, innan nytt nummer
eller häfte utkommer av skriften eller snarast möjligt därefter. Intill
dess nytt utgivningsbevis utfärdats, skall ägaren tillfälligt anses såsom utgivare
av skriften. Vid ansökan om nytt utgivningsbevis bör, där så kan
ske, fogas förklaring av den som erhållit utgivningsbevis för skriften, att han
fått del av ansökningen.
Där periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis finnes utfärdat, övergår
till ny ägare, skall denne inom fjorton dagar göra skriftlig anmälan därom
hos chefen för justitiedepartementet.
9:o. Där antagas kan, att den som erhållit utgivningsbevis för periodisk
skrift på grund av sjukdom eller annan tillfällig omständighet oavbrutet under
minst två månader ej kommer att utöva befattningen såsom utgivare, skall
han snarast möjligt överlämna befattningen till ställföreträdare, intill dess
hindret upphört. Samma lag vare där utgivaren skall undergå frihetsstraff
i minst en månad. I fråga om ställning och kvalifikationer skall för ställföreträdare
gälla vad i 7 mom. första stycket stadgas beträffande utgivare.
Innan utgivaren överlämnar sin befattning till ställföreträdare, skall han
därom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Vid anmälan
skall fogas förklaring dels av ägaren, att ställföreträdaren skall intaga den
ställning och har de kvalifikationer, varom i 7 mom. första stycket sägs,
dels ock av ställföreträdaren, att han är villig åtaga sig uppdraget. I anmälan
skall uppgivas den lid ställföreträdaren skall vara utgivare. Sker
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
ändring häri, skall särskild anmälan härom göras av utgivaren på sätt nyss
sagts. Inträffar i fråga örn ställföreträdare fall, varom i 8 mom. andra stycket
om utgivare sägs, skall ny ställföreträdare anmälas, innan nytt nummer
eller häfte utkommer av skriften eller snarast möjligt därefter.
Vad i denna lag stadgas om den som erhållit utgivningsbevis för skriften
skall, då ställföreträdare anmälts, i stället gälla denne, där ej annorlunda
f öreskri ves.
10:o. Chefen för justitiedepartementet må vägra utfärda utgivningsbevis,
om skriftens titel företer sådan likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis
tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske.
Där den, som erhållit utgivningsbevis för periodisk skrift, icke är i riket
bosatt, myndig svensk medborgare,
eller skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, icke utkommit under de
senast förflutna fem åren,
eller sex månader förflutit, efter det utgivningsbevis för en skrift första
gången utfärdats, utan att skriften utkommit,
eller före utgången av sistnämnda tid visas att utgivningsbeviset på grund
av stadgandet i första stycket icke bort utfärdas,
eller titeln å en skrift typografiskt sett företer sådan likhet med titeln på
tidigare utgiven skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling
lätt kan ske,
må chefen för justitiedepartementet, efter det skriftens ägare och utgivare,
där så kan ske, erhållit tillfälle att yttra sig, förklara utgivningsbeviset ogiltigt.
liro. Utgives periodisk skrift utan att utgivningsbevis finnes eller utan
att ägaren av skriften är berättigad att vara ägare av periodisk skrift, straffes
ägaren med dagsböter. Har skriftens innehåll förklarats brottsligt, må
straffet höjas till fängelse.
Såsom i första stycket sägs straffes jämväl ägare, som underlåter att, på
sätt i 8 mom. andra stycket stadgas, föranstalta örn ansökan om nytt utgivningsbevis
eller i förklaring, varom i 8 mom. första stycket eller 9 mom.
andra stycket förmärs, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.
Kan ej visas vem ägaren är eller kan denne icke anträffas eller kan ansvar
eljest icke ådömas honom för brott, som avses i första eller andra stycket,
skall ansvaret härför åvila boktryckaren, örn han när skriften trycktes ägde
vetskap om det brottsliga förfarandet.
Underlåter ägare att fullgöra sådan anmälan, som i 8 mom. tredje stycket
sägs, straffes med böter från och med femtio till och med trehundra kronor.
Till straff, varom i första stycket sägs, vare ock utgivare förfallen, om
han underlåter att göra föreskriven anmälan om ställföreträdare.
12 :o. Å varje här i riket tryckt skrift skall boktryckaren samt tryckningsorten
och tryckningsåret angivas. Vad sålunda stadgas skall ej äga
tillämpning å skrift, som är att hänföra till tillfällig het stryck. Med tillfällighetstryck
förstås i denna lag adresskort, etiketter, blankettryck, emballagetryck,
visitkort, notifikationer ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
5
under förutsättning att de på grund av sitt innehåll kunna anses utesluta
möjligheten av tryckfrihetsmissbruk.
Det åligger boktryckare att under ett år förvara ett exemplar av allt utav
honom levererat tryck.
Låter boktryckare tryckning av skrift för sin räkning helt eller delvis
verkställas å annat boktryckeri här i riket, må, där han det begär och hela
upplagan till honom avlämnas, uppgift om hans boktryckeri å skriften utsättas
och vare han då i avseende å sådan skrift att anse såsom boktryckare.
Bryter boktryckare mot vad i första eller andra stycket sägs, straffes med
dagsböter. Har skriftens innehåll förklarats brottsligt, må straffet höjas
till fängelse i högst ett år.
Den som säljer eller annorledes sprider skrift, varå i första stycket stadgad
uppgift om boktryckare, tryckningsort eller tryckningsår saknas eller,
utspridaren veterligt, är oriktig, straffes med böter från och med femtio till
och med trehundra kronor.
13 :o. Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis
utfärdats, skall angivas namnet å den som erhållit utgivningsbeviset
för skriften. Vad sålunda stadgas skall ej avse den som endast är
anmäld såsom ställföreträdare för utgivare och ej heller äga tillämpning
när utgivningsrätten enligt 8 mom. andra stycket tillfälligt innehaves av
ägaren. I sistnämnda fall skall å skriften ägaren angivas.
Uraktlåtes vad sålunda föreskrives, straffes utgivaren eller ägaren, när
denne tillfälligt skall anses såsom utgivare, med böter från och med femtio
till och med trehundra kronor.
14:o. Vad i 7—9 och 11 mom. stadgas gälle ej beträffande utom riket
tryckt periodisk skrift, som är huvudsakligen avsedd för spridning utom
riket.
Är skrift tryckt utom riket på svenska språket och införes den hit för
spridning, skall för skriften inom riket finnas en huvuddistributör. Detta
skall dock ej gälla tillfällighetstryck, varom i 12 mom. första stycket sägs,
samt ej heller vetenskaplig facklitteratur eller periodisk skrift, som sprides
genom postverkets försorg.
Å skrift, som är tryckt utom riket på svenska språket och hit införes
för spridning, skall, där skriften icke är att hänföra till tillfällighetstryck,
angivas tryckningsorten ävensom huvuddistributören, om sådan skall finnas
för skriften, jämte dennes boningsort. Den som säljer eller annorledes sprider
sådan skrift, varå uppgift om tryckningsorten eller om huvuddistributören
eller dennes boningsort saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig,
straffes med böter från och med femtio till och med trehundra kronor.
15:o. Författare till skrift vare ej skyldig att låta sitt namn utsättas å
skriften. Det vare ej förbjudet att å skrift såsom författare utsätta pseudonym.
Utsätter utgivare, förläggare eller boktryckare å skrift mot författarens
vilja hans namn eller pseudonym, som enligt vad allmänt är känt åsyftar författaren,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Lag samma
vare ock, örn med utgivarens, förläggarens eller boktryckarens vetskap å
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
skriften såsom författare utsättes namnet å eller allmänt känd pseudonym
för annan person än den verklige författaren.
Utgivare, förläggare eller boktryckare, som eljest mot författarens vilja
uppenbarar hans namn, oaktat anställt åtal rörande skriftens innehåll icke
föranleder därtill, straffes med böter från och med femtio till och med trehundra
kronor.
Brott, som här omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden
anmält brottet till åtal.
16 :o. Ansvaret för innehållet i icke periodisk skrift, som är tryckt inom
riket, åvilar:
a) i första ha ld författaren, om han med sin vilja är såsom författare angiven
å skriften med sitt verkliga namn eller med pseudonym som enligt vad
allmänt är känt åsyftar författaren, eller i skriftlig förklaring erkänt sig vara
författaren, eller örn han själv frivilligt inför domstol senast vid huvudförhandlingen
i mål rörande ansvar för skriftens innehåll anmäler, att han
är författaren;
b) om författaren icke på sätt ovan sägs är angiven å skriften eller lämnat
skriftlig förklaring eller anmäler sig, eller om den å skriften eller i förklaring
angivne författaren icke kan anträffas eller om författaren eljest icke
kan ådömas ansvar i anledning av skriftens utgivning, förläggaren;
c) örn ej särskild förläggare finnes eller ej kan visas vem han är eller han
icke kan anträffas eller ansvar eljest icke kan ådömas honom i anledning
av skriftens utgivning, boktryckaren; samt
d) örn å skriften saknas uppgift örn boktryckaren eller uppgiften örn boktryckare,
utspridaren av skriften veterlig!, är oriktig, och i sådana fall ej
kan visas vem boktryckaren är, utspridaren.
17 :o. Översätter någon utländsk mans skrift, eller utgiver någon annans
skrift utan dennes medgivande eller skrift, vars författare avlidit, skall
vad i denna lag sägs örn författare i tillämpliga delar i stället gälla översättaren
eller utgivaren. Samma skall ock gälla den som leder utgivningen
av icke periodisk skrift, vilken innehåller bidrag av icke namngivna författare,
i vad angår sådana bidrag.
18:o. Ansvaret för innehållet i periodisk skrift, som är tryckt inom riket,
åvilar:
a) i första hand den som i egenskap av utgivare har utgivningsbeviset för
skriften, därest icke ägaren enligt 8 mom. andra stycket tillfälligt skall anses
såsom utgivare;
b) örn sådan utgivare icke finnes eller icke kan anträffas eller ansvar
eljest icke kan ådömas honom i anledning av skriftens utgivning eller ägaren
tillfälligt skall anses såsom utgivare, ägaren;
c) om ej kan visas vem ägaren är eller denne icke kan anträffas eller
ägaren eljest icke kan ådömas ansvar i anledning av skriftens utgivning,
boktryckaren; samt
d) örn å skriften saknas uppgift om boktryckaren eller uppgiften örn bok
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 270-
7
tryckare, utspridaren av skriften veterligt, är oriktig, och i sådana fall ej
kan visas vem boktryckaren är, utspridaren.
19 :o. Ansvaret för innehållet i skrift, som är tryckt utom riket på svenska
språket och hit införes för spridning, åvilar beträffande sådan periodisk
skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas, utgivaren och ägaren samt
beträffande annan skrift författaren och förläggaren, på sätt i 16 och 18
mom. sägs. Det ansvar, som enligt nämnda moment åvilar boktryckaren,
skall däremot för skrift, varom här är fråga, i stället åvila huvuddistributören,
där sådan skall finnas för skriften, eller eljest utspridaren av skriften. Saknas
å skrift, för vilken huvuddistributör skall finnas, uppgift därom eller är
sådan uppgift, utspridaren av skriften veterligt, oriktig, och kan ej i sådana
fall visas vem huvuddistributören är, åvilar ansvaret utspridaren.
20 :o. Den som förmår visa någon, som efter ty i 16, 18 och 19 mom. sägs
före honom kan ådömas ansvaret för skriftens innehåll, vare från ansvar fri.
Vid bedömande av frågan örn vem ansvaret för skriftens innehåll bör
åvila skall hänsyn icke tagas till förhållanden, som inträffat efter huvudförhandlingen
i mål rörande sådant ansvar.
21:o. Ansvaret för innehållet i skrift, vilken är tryckt utom riket på utländskt
språk och hit införes för spridning, åvilar den som enligt allmän
lag är ansvarig för innehållet i icke tryckt skrift med brottsligt innehåll.
I fråga örn periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas, gäde
dock i tillämpliga delar vad i 19 mom. sägs.
Den som med vetskap om skriftens innehåll utsprider skrift som här avses
straffes såsom gärningsman. I övrigt skall om delaktighet gälla vad i
allmän lag sägs.
Är utom riket tryckt skrift avfattad till en del på svenska språket och till
en del på utländskt språk, skall skriften enligt denna lag anses såsom skrift,
tryckt på svenska språket.
22 :o. Har periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, icke under
de senast förflutna två åren utgivits med minst fyra å särskilda tider utkommande
nummer eller häften örn året, skall skriften anses såsom icke
periodisk skrift, dock att beträffande utgivningsbevis skall gälla vad i 10
mom. stadgats.
23 :o. Saknar författare tillgång till gäldande av skadestånd eller rättegångskostnad,
som författaren i följd av innehållet i icke periodisk skrift
ålagts att gälda, svare förläggaren för vad i sådant hänseende skäligen bort
utgå. Motsvarande ansvar åvilar ägaren av periodisk skrift i fråga örn
skadestånd eller rättegångskostnad, som utgivaren ålagts att gälda.
24 :o. Vad i denna lag sägs om utspridare skall icke äga tillämpning å
postverket.
25 :o. Av allt tryck som levererats från boktryckeri inom riket vare
boktryckaren pliktig att, utom det exemplar varom i 4 § 2 mom. stadgas,
från upplagan avtaga och utan betalning avlämna till kungl, biblioteket samt
till vartdera av rikets universitet ett fullständigt och felfritt exemplar jämte
8
Kungl. Majda proposition nr 270.
därtill hörande text- och bildbilagor. Avlämnandet skall för varje halvt kalenderår
ske inom tre månader från halvårets utgång. Vad nu stadgats skall
dock ej gälla sådant tillfällighetstryck, varom i 12 mom. första stycket
sägs.
Underlåter boktryckare att fullgöra vad honom sålunda åligger, straffes
med böter från och med tjugufem till och med trehundra kronor och vare
ändock pliktig att vid vite inom förelagd tid behöriga exemplar avlämna.
§ 2.
7 :o. Vad i denna paragraf stadgas örn allmänna handlingar har ej avseende
å exemplar av tryckt skrift, som avlämnats enligt 1 § 25 mom. eller
4 § 2 mom.
Nämnda stadganden---allmän vård.
10:o. Bryter någon mot föreskrifterna i denna paragraf, straffes, där gärningen
är att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest är i allmän
eller särskild lag belagd med straff, enligt vad i sådan lag är stadgat. I
andra fall vare straffet dagsböter; dock att, där handlings utlämnande från
myndighet kan förskylla fängelse enligt den i 2 mom. omförmälda lag, även
dess utgivande i tryck må beläggas med dylikt straff.
Skrift, som--— kunna konfiskeras.
§ 3.
[2m.]1
8:o. Smädliga uttryck---allmän lag.
Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller
annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter; brottet skall straffas
efter allmän lag, och skriften konfiskeras.
12 :o. Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande och förledande i andra fall än ovan i denna paragraf är sagt;
brottet umgälles med dagsböter, och skriften konfiskeras; skolande med
dagsböter beläggas inbjudningar till deltagande uti inländskt lotteriföretag,
som ej tillåtet är, ävensom i utländskt lotteri.
§
2:o. I samma stund, ej senare än en skrift börjat levereras från boktryckeri
här i riket, skall boktryckaren för granskning avlämna ett exemplar
1 Detta moment utgår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
9
därav, i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och i annan ort till
hans för orten förordnade ombud. Vad nu sagts skall icke gälla skrift som
är att hänföra till tillfällighetstryck, varom i 1 § 12 mom. första stycket sägs,
eller som endast innehåller meddelanden från offentlig myndighet.
Av skrift, som är tryckt utom riket på svenska språket och hit införes för
spridning, skall, om huvuddistributör skall finnas för skriften, denne i samma
stund, ej senare än skriften börjat spridas inom riket, avlämna ett exemplar
av skriften på sätt i första stycket sägs.
Chefen för justitiedepartementet äger, där så finnes kunna ske, medgiva
att avlämnandet av tryck må äga rum först viss tid efter början av leveransen
eller spridningen.
Underlåter någon att fullgöra vad honom enligt detta moment åligger,
straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med
fängelse i högst sex månader.
4:o. Finnes genom —--nedan stadgas.
Innan stämning uttagits eller ansökan jämlikt 5 § 11 mom. skett, må, där
brottet hör under allmänt åtal, kvarstad förordnas av chefen för justitiedepartementet,
så ock utom Stockholm av hans ombud för tryckningsorten.
Beträffande sådan utom riket på svenska språket tryckt skrift, å vilken huvuddistributören
finnes angiven, vare såsom tryckningsort enligt detta moment
ansedd huvuddistributörens boningsort.
Saknas å skriften uppgift om tryckningsorten eller finnes uppgiften därom
oriktig eller är fråga örn annan utom riket tryckt skrift än nyss sagts,
må såsom tryckningsort anses ort där skriften anträffas.
Förordnande som — — — i tryckningsorten.
Har ombud---än tryckningsorten.
Har förordnande---försäljning obehindrad.
Sedan i---förås särskilt.
6:o. Sedan sex månader förflutit efter det en skrift till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud enligt 2 mom. inkommit, varom intyg genast
bör avgivas, må ej av allmän åklagare åtal därå äga rum. Vad nu är
sagt utgör dock ej hinder för åklagare att, sedan åtal blivit inom nämnda
tid anställt mot någon av dem, vilka enligt vad i 1 § stadgas ansvaret för
skriftens innehåll kan komma att åvila, efter utgången av nämnda tid i målet
instämma annan, som i hans ställe kan vara för innehållet ansvarig.
I övrigt gäde beträffande tid för anställande av åtal vad i allmän lag stadgas.
[7:o.P
8:o. Kvarstad eller konfiskation gäde endast band, del, nummer eller
häfte, vari det som brottsligt ansedda förekommer.
Konfiskation av tryckt skrift innebär, att ada tid spridning avsedda exemplar
av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper,
1 Detta moment utgår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckning av skriften användbara
materialier skall så förfaras, att missbruk därmed ej kan ske.
9:o. Den som, medan förordnande om kvarstad å tryckt skrift är gällande,
med vetskap örn förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften,
straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Samma lag vare, där
någon, med vetskap örn att tryckt skrift förklarats konfiskerad, utsprider
eller låter utsprida skriften.
Vad nu---denna §.
Rubbning av —--allmän lag.
[lOm.]1
11 :o. Har chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt förordnande
om kvarstad å utom riket på utländskt språk tryckt skrift, som
innehåller något stridande mot 3 § 4, 5, 7, 9, 10 eller 13 morn., men finnes
ej böra anställas åtal för skriftens innehåll eller göras ansökan jämlikt 5
§ 11 morn., skall han inhämta Kungl. Maj:ts nådiga befallning, huruvida
kvarstaden skall hävas eller örn skriften skall inom viss tid vara ur riket
utförd vid äventyr av konfiskering.
14 :o. Den som, medan sådant förordnande om indragning av skrift,
varom nu sagts, är gällande, med vetskap örn förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes, där han
lyder under strafflagen för krigsmakten, efter nämnda lag, men eljest med
dagsböter eller fängelse i högst ett år.
§ 5.
2:o. Åtal för förbrytelse mot 1 § 25 mom. upptages vid domstolen i den
ort, där boktryckeriet är beläget. Vid åtal jämlikt 4 § 14 mom. mot någon
som lyder under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas vad om laga
domstol i mål rörande åtal jämlikt nämnda lag må vara föreskrivet.
[U:o.y
15 :o. Alla mål---sig ådragit.
övergångsstadgande.
Äldre lags bestämmelser må, enligt Konungens förordnande, tillämpas
under högst tre månader från den dag Konungen, på sätt i 81 § regeringsformen
föreskrives, låtit i riksdagen uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats
om den ändrade lydelsen i vissa delar av tryckfrihetsförordningen.
Konungen äger i anslutning till sådant förordnande meddela närmare föreskrifter
om den tid, inom vilken anmälan av boktryckeri och ansökan örn
utgivningsbevis första gången skall göras enligt de nya bestämmelserna.
1 Detta moment utgår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
11
Där ansökan om utgivningsbevis göres av annan än den som innehar enligt
1 § 4 mom. äldre lag utfärdat hinderslöshetsbevis för periodisk skrift,
bör vid ansökningen fogas förklaring av den sistnämnde, att han icke har
någon erinran mot att utgivningsbevis utfärdas för sökanden. Har hinderslöshetsbevis
enligt äldre lag utfärdats för periodisk skrift och begäres utgivningsbevis
för skrift med titel som företer sådan likhet med titeln på
förstnämnda skrift, att förväxling lätt kan ske, må, där ej särskilda skäl
till annat föranleda, hinderslöshetsbeviset under ett år från den dag de nya
bestämmelserna träda i tillämpning utgöra hinder för utfärdandet av utgivningsbevis.
Äldre lags bestämmelser om vem som är för tryckt skrifts innehåll ansvarig
och örn den ordning, vari ansvarigheten må fastställas, skola jämväl
efter det de nya bestämmelserna blivit gällande tillämpas i fråga örn skrift,
som dessförinnan utgivits.
Vad örn skrift, som tryckts utom riket, i övrigt stadgas skall ej gälla
skrift som införts hit, innan de nya bestämmelserna trätt i tillämpning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Förslag
till
ändrad lydelse av § 108 regeringsformen.
Lagtima riksdag skall vart fjärde år, på sätt i riksdagsordningen sägs,
förordna sex för kunskaper och lärdom kända personer att jämte justitieombudsmannen,
som bland dem förer ordet, utöva vård över tryckfriheten.
Av dessa kommitterade skola två, utom justitieombudsmannen, vara lagfarna.
Tryckfrihetskommittén må icke fatta beslut utan att, jämte justitieombudsmannen,
minst tre kommitterade deltaga i beslutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartemenstärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 maj 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn
revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler m. m. Föredraganden
anför:
»Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 december 1938 tillkallade
jag den 22 i samma månad dåvarande ordföranden i publicistklubben chefredaktören
Sten Dehlgren, ledamoten av riksdagens första kammare chefredaktören
Harald Åkerberg, chefredaktören Hjalmar Berlin, majoren Eskil
Ridderstad, verkställande direktören i Aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner
f. d. hovrättsrådet Trygve Liljestrand och revisionssekreteraren Olof Thulin
att såsom sakkunniga biträda inom departementet med verkställande av
utredning angående reform av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler
rörande periodiska skrifter och därmed sammanhängande förhållanden. Den
22 juni 1939 förordnades med stöd av samma bemyndigande byråchefen i
generalpoststyrelsen Gunnar Lager och dåvarande ordföranden i Sveriges
författareförening advokaten Axel Hemming-Sjöberg att samråda med de sakkunniga.
Den 6 november 1939 avgåvo de sakkunniga betänkande angående revision
av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler och därmed sammanhängande
förhållanden (statens offentl. utredn. 1939:32).
Sedan yttranden över betänkandet inkommit från myndigheter och sammanslutningar
samt ärendet därefter varit föremål för beredning inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.
Gällande ansvarighetsregler och tidigare ändringsförslag.
Tryckfrihetsförordningen skiljer i fråga om ansvarigheten för skrifts innehåll
mellan periodisk och icke periodisk skrift samt mellan inom och
utom riket tryckt skrift. Periodisk skrift angives vara skrift, som utgives
i nummerföljd eller på bestämda tider (§ 1 mom. 1).
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
För icke periodisk skrift, som tryckts inom riket, är författaren ansvarig.
Bevisning örn författarskapet får emellertid föras endast genom namnsedel,
som det åligger författaren att tillställa boktryckaren. Namnsedeln utgör
en förseglad, av två personer till riktigheten styrkt uppgift om författarens
namn och hemvist. Åtal riktas i första hand mot boktryckaren, och kan
denne icke förete namnsedel, drabbar ansvaret honom, såframt författaren
icke självmant giver sig tillkänna vid rätten (§ 1 morn. 8). Företes väl
namnsedel men har författaren däri oriktigt eller icke alls angivits eller uteblir
han utan laga förfall från svaromål, åvilar ansvaret namnsedelsvittnena
(§ 1 mom. 6). Den som sprider skrift, varå boktryckaren icke finnes utsatt,
blir ansvarig därest boktryckaren eller författaren icke kan ’upptäckas’
(§ 1 mom. 12). Den som utgiver utländsk mans arbete eller översättning
därav eller inländsk mans, som sitt namn ej angivit, äger enahanda rättigheter,
plikter och ansvarighet som författare i alla de fall, där ej i lagen
är annorlunda stadgat (§ 1 mom. 7).
Reglerna om ansvarighet för periodisk skrift innebära, att varje sådan
skrift skall ha en ansvarig utgivare, vilken ensam bär författaransvaret
för hela skriftens innehåll, oberoende av huru stor eller liten del han i
verkligheten haft i en åtalad artikel samt oberoende av om författaren anmäler
sig vilja svara därför (§ 1 mom. 7). Med utgivare förstås den som
är försedd med chefens för justitiedepartementet bevis att hinder enligt
tryckfrihetsförordningen icke förekommer mot skriftens utgivande. Den som
vill erhålla dylikt s. k. hinderslöshetsbevis skall anmäla sig hos departementschefen
samt uppgiva skriftens titel och tryckningsort. Såsom villkor för
meddelande av hinderslöshetsbevis stadgas, att utgivaren är i riket bosatt
myndig svensk medborgare samt att skriftens titel ej företer sådan likhet
med titeln å skrift, för vilken tidigare utfärdat bevis är gällande, att förväxling
lätt kan ske (§ 1 mom. 4). Om boktryckare utan att vara försedd
med hinderslöshetsbevis trycker periodisk skrift, skall han böta och skriftens
utgivande inställas (§ 4 mom. 2). Vidare torde boktryckaren i så fall
vara ansvarig för skriftens innehåll. Är boktryckaren ej utsatt å skriften,
blir skriftspridaren i sista hand ansvarig i samma ordning, som gäller i
fråga örn icke periodisk skrift.
Ett särskilt ansvar drabbar boktryckare, som utgiver brottslig skrift från
icke anmält tryckeri. Han svarar lika med författaren (§ 1 mom. 5).
Vad angår utom riket tryckta skrifter på svenska språket äger chefen
för justitiedepartementet lika rättigheter och åligganden som beträffande
inom riket tryckta (§ 4 mom. 10). Åtal kan emellertid i regel icke anställas;
boktryckaren är oåtkomlig, detsamma gäller vanligen även författaren och
skriftspridaren anses icke vara ansvarig för skriftens innehåll. I fråga örn
här utgiven periodisk skrift kan dock den instämmas, som erhållit utgivningsbevis
för skriften. Vad gäller utom riket tryckta skrifter på främmande
språk är straffansvar uteslutet.
Det må vidare nämnas, att enligt § 108 regeringsformen ansvaret för
skrifts innehåll åvilar tryckfrihetskommittén där denna — i händelse
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
15
författare eller boktryckare före tryckningen begär yttrande angående skrifts
åtalbarhet — förklarar att skriften må tryckas.
Frågan om en revision av tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler har
sedan länge stått på dagordningen. Reformkraven ha i främsta rummet
föranletts därav, att bestämmelserna öppna möjligheter för ett bulvansystem.
Olägenheterna härav ha särskilt framträtt i fråga om periodiska skrifter.
Såsom ansvarig utgivare för en sådan skrift kan en person vara anmäld, som
ej har någon ledande ställning inom skriftens redaktion eller som rent av
icke tager någon befattning med skriftens utgivning. Beträffande icke periodiska
skrifter har kritik framför allt riktats mot namnsedelsinstitutet; även
detta kan medföra, att ansvaret drabbar helt utomstående.
Vid 1869, 1871 och 1872 års riksdagar utarbetades av konstitutionsutskottet
förslag till revision av tryckfrihetsförordningen helt eller delvis, med huvudvikten
lagd på ansvarighetsreglerna. Dessa förslag vunno emellertid blott
ena kammarens bifall. Ett av Kungl. Maj:t i proposition (nr 21) till 1887
års riksdag framlagt förslag till reviderad tryckfrihetslag blev på grund av
mellankommande riksdagsupplösning icke behandlat i riksdagen. År 1912
framlades av särskilda för ändamålet tillkallade kommitterade förslag till
''tryckfrihetsordning’, vilket beträffande ansvarighetsreglerna i allt väsentligt
byggde på 1887 års förslag. De kommitterades förslag förelädes icke
riksdagen.
I det av kommittén angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet avgivna
betänkandet (statens offentl. utredn. 1935: 8) upptogs i huvudsak samma
ändrade ansvarighetsregler rörande periodiska skrifter som föreslagits år
1912. Gällande bestämmelser om ansvarighet för icke periodiska skrifter
skulle däremot enligt 1935 års förslag lämnas oförändrade. Detta förslag
upptogs icke i Kungl. Maj:ts proposition (nr 235) till 1936 års riksdag angående
tryckfrihetsprocessen m. m. I propositionen uttalades, att det nuvarande
s. k. ansvarighetssystemet otvivelaktigt vore i och för sig föga tillfredsställande
men att en omläggning av ansvarighetsreglerna icke då borde genomföras.
Såsom ett skäl härtill angavs, att det skydd för periodisk skrift,
som gällande regler om hinderslöshetsbevis medförde, skulle omintetgöras
genom förslagets upphöjande till lag. Det år 1935 framlagda förslaget innebar
nämligen, i likhet med de tidigare förslagen, att hinderslöshetsbeviset
skulle bortfalla. Förslaget förutsatte därför utarbetande av särskilda bestämmelser
om skydd för periodisk skrifts titel. Vidare framhölls, att en revision
på ansvarighetsreglernas område näppeligen borde avse endast periodiska
skrifter. Till dessa i propositionen anförda synpunkter anslöt sig
riksdagen.
De sakkunnigas förslag.
De sakkunnigas förslag är i väsentliga delar byggt på 1912 års förslag.
Förslaget avser främst en revidering av tryckfrihetsförordningens ansvarig
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
hetsregler. I samband därmed föreslås vissa moderniseringar och kompletteringar
av andra delar av tryckfrihetsförordningen.
I fråga örn ansvarighet för skrifts innehåll skiljer sakkunnigförslaget, liksom
gällande rätt, mellan periodisk och icke periodisk skrift samt mellan
inom och utom riket tryckt skrift. Periodisk skrift betecknas såsom skrift,
vilken enligt utgivningsplanen är avsedd att utgivas under bestämd titel i
följd med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften
årligen, jämte därtill hörande löpsedlar och bilagor. Periodisk skrift, som
icke under de senast förflutna två åren utgivits med minst fyra å särskilda
tider utkommande nummer eller häften årligen, skall i ansvarshänseende
anses såsom icke periodisk skrift.
Vad angår icke periodisk skrift, som är tryckt inom riket, innebär förslaget
att ansvaret i första hand skall åvila författaren. Förbudet mot författarinkvisition
har i princip bibehållits. Namnsedelsinstitutet skall bortfalla.
Författarens ansvarighet förutsätter, att han med sin vilja är såsom författare
angiven å skriften med sitt verkliga namn eller med allmänt känd pseudonym
eller att han frivilligt anmäler sig vara författaren. Sådan anmälan
skall göras inför domstol vid första rättegångstillfället i mål örn ansvar för
skriftens innehåll. Såsom författare svarar även översättare av utländsk
mans arbete samt den som utgiver annans skrift mot hans vilja eller skrift,
vars författare avlidit. Samma gäller även den som leder utgivningen av
skrift innehållande bidrag av icke namngivna författare såvitt angår sådana
bidrag.
Om författaren icke på sätt nu sagts är angiven å skriften eller anmäler
sig inför domstolen, skall ansvaret åvila förläggaren. Likaså skall förläggaren
drabbas av ansvaret, där författaren ej kan anträffas eller ansvar eljest
icke kan ådömas denne. Såsom tredje led i ansvarighetskedjan upptager
förslaget boktryckaren. Denne blir ansvarig, örn förläggare saknas eller
det ej kan visas vem förläggaren är. Vidare skall boktryckaren svara, örn
förläggaren icke kan anträffas eller ansvar eljest icke kan ådömas honom.
I sista hand svarar liksom för närvarande utspridaren. Dennes ansvar inträder,
i händelse skriften saknar uppgift om boktryckaren eller sådan uppgift,
utspridaren veterligt, är oriktig och det ej kan visas vem boktryckaren
är.
För periodisk skrift, som utgives inom riket, skall enligt förslaget finnas
en utgivare, som skall ha inseendet över skriftens utgivning och äga sådan
bestämmanderätt över dess innehåll, att intet får införas i skriften mot hans
vilja. Liksom för närvarande skall utgivaren vara i riket bosatt, myndig
svensk medborgare. Om flera medverka vid redigeringen av skriften, skall
chefredaktören eller någon som eljest intager en verkligt ledande ställning
inom redaktionen vara utgivare. Med utgångspunkt från gällande rätt föreslås,
att periodisk skrift icke får utgivas, innan chefen för justitiedepartementet
på ansökan av utgivaren meddelat bevis för denne att hinder enligt
tryckfrihetsförordningen icke möter för honom att utgiva skriften (utgivningsbevis).
Genom att beviset skall utfärdas för utgivaren och icke för
Kungl. Majlis proposition nr 270.
17
skriftens ägare avses att stärka utgivarens auktoritet. I syfte att få utgivarens
behörighet och hans ställning inom redaktionen bestyrkta skall vid
ansökan om utgivningsbevis fogas förklaring av ägaren, att sökanden utsetts
till utgivare samt att denne skall intaga den ställning och har de kvalifikationer,
som lagen stadgar. Örn utgivaren avlider eller icke fyller de nämnda
kvalifikationerna, skall ägaren föranstalta örn att ny utgivare utses och att
denne ansöker örn utgivningsbevis. Ansökningen bör ingivas, innan nytt
nummer eller häfte av skriften utkommer eller snarast möjligt därefter. Intill
dess nytt bevis utfärdats, skall ägaren tillfälligt anses såsom innehavare
av utgivningsrätten till skriften. Det sagda skall äga motsvarande tillämpning
örn utgivaren eljest avgår från befattningen. Vid ansökan om nytt utgivningsbevis
bör, där så kan ske, fogas förklaring av den förre utgivaren
att denne icke har någon erinran mot bevisets utfärdande. Om utgivare på
grund av sjukdom eller annat tillfälligt förfall är hindrad att oavbrutet för
en tid av minst två månader handhava skriftens utgivning och detta kan förutses,
skall utgivaren vara skyldig att överlämna befattningen såsom utgivare
till ställföreträdare. I fråga örn ställning och kvalifikationer skola för
denne gälla samma regler som för utgivare. Innan utgivaren överlämnar
befattningen lill ställföreträdare, skall han göra anmälan därom hos chefen
för justitiedepartementet, och vid denna anmälan skall bl. a. fogas förklaring
av ägaren angående ställföreträdarens ställning och kvalifikationer.
Ägare av här i riket utgiven periodisk skrift skall vara svensk medborgare
eller svensk juridisk person.
Vad nu anförts örn periodisk skrift skall emellertid icke gälla beträffande
utom riket tryckt periodisk skrift, som utgives jämväl i det land där den
Iryckts.
För periodisk skrift, som är tryckt inom riket, skall ansvaret i första hand
åvila den som erhållit utgivningsbevis för skriften (utgivaren) eller anmälts
såsom ställföreträdare för honom. Ansvaret övergår på ägaren, örn sådan utgivare
icke finnes eller om utgivaren ej kan anträffas eller ansvar eljest icke
kan ådömas denne. Därjämte drabbar ansvaret ägaren, om utgivningsrätten
efter vad förut nämnts tillfälligt innehaves av ägaren. Efter ägaren svarar
boktryckaren och skriftspridaren enligt samma regler som gälla för icke
periodiska skrifter.
Det i gällande tryckfrihetsförordning förekommande stadgandet örn särskilt
ansvar för boktryckare beträffande skrift, som utgives från ej anmält
tryckeri, har uteslutits.
För utom riket på svenska språket tryckt skrift, som hit införes för spridning,
skall inom riket finnas en huvuddistributör, vilken skall vara angiven å
skriften. Detta gäller dock ej tillfällighetstryck (se nedan), som kan anses
utesluta möjligheten av tryckfrihetsmissbruk, och ej heller vetenskaplig
facklitteratur eller skrift, som endast införes i enstaka exemplar. Vidare
fordras icke huvuddistributör för periodisk skrift med allmänt innehåll, vilken
sprides genom postverkets försorg. Ansvaret för nu angivna skrifter
skall i fråga om periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas, åvila
Milan/] till riksdagens protokoll I9i0. 1 sami. Nr 270.
2
18
Kungl. Majlis proposition nr 270.
utgivare, ställföreträdare och ägare samt beträffande annan skrift författare
och förläggare, allt enligt samma regler som för här tryckta skrifter. I stället
för boktryckaren skall huvuddistributören svara, där sådan skall finnas
för skriften, och eljest utspridaren av skriften. Vidare skall utspridaren huva
ansvarig, örn å skrift, som skall ha huvuddistributör, saknas uppgift om
denne eller sådan uppgift, utspridaren veterligt, är oriktig och det ej kan visas
vem huvuddistributören är.
Beträffande skrift, som är tryckt utom riket på främmande språk och hit
införes för spridning, skall gälla vad i allmän lag stadgas om straff för spridande
av icke tryckt skrift med brottsligt innehåll. Den som med vetskap
om skriftens innehåll sprider densamma skall svara såsom gärningsman. I
övrigt skola vanliga regler om ansvar följas. Vad nu sagts skall dock icke
avse periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis skall finnas. För sådan
skrift skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna örn ansvar för utomlands
på svenska språket tryckt skrift, som hit införes för spridning. Om
utomlands tryckt skrift är tryckt till en del på svenska språket och till en
del på främmande språk, skall skriften anses såsom skrift tryckt på svenska
språket.
Den tryckfrihetskommittén enligt § 108 regeringsformen åvilande skyldigheten
att på begäran av enskild yttra sig om skrifts åtalbarhet och det särskilda
ansvaret för kommittén beträffande innehållet i sålunda granskad
skrift skall upphävas.
Om författare saknar tillgång till gäldande av skadestånd eller rättegångskostnad,
som ådömts honom i mål angående icke periodisk skrifts innehåll,
skall förläggaren svara för vad därutinnan skäligen bort utgå. Detsamma
skall gälla ägare av periodisk skrift i fråga om skadestånd och rättegångskostnad,
som utgivaren ålagts att gälda.
Beträffande de sakkunnigas förslag i övrigt må nämnas följande.
De sakkunniga ha ej ansett sig böra gå in på frågan örn en definition av
begreppet tryck. Vad därunder inbegripes, skall enligt förslaget liksom
hittills tolkas av praxis. Stencilerade skrifter omfattas enligt denna ej av
tryckfrihetsförordningen.
Förslaget innehåller vissa ändrade bestämmelser om boktryckerier. Enligt
gällande rätt står det envar fritt att anlägga boktryckeri i stad eller inom
ett avstånd därifrån av högst en halv mil eller i köping eller, där Konungen
finner att ombud för tryckfrihetens ordnande kan å orten förordnas, i municipalsamhälle.
Boktryckerier skola anmälas hos länsstyrelse. Till boktryckerier
i tryckfrihetsförordningens mening har enligt praxis icke räknats
s. k. accidenstryckerier, utan sådana ha fått anläggas var som helst i riket
och ej behövt anmälas. De sakkunniga föreslå, att under boktryckerier
skola hänföras även accidenstryckerier och att tryckeri skall få anläggas å
vilken plats som helst. Anmälningsplikt skall föreligga även för accidenstryckerier.
Enligt gällande lag finnas vissa särregler för s. k. accidenstryck. Sålunda
behöver boktryckarens namn samt tryckningsorten ej utsättas å notifika
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
19
tioner och sorgbrev, formulärer, betingningssedlar med mera av dylik beskaffenhet.
De sakkunniga ha i detta hänseende infört ett nytt begrepp, s. k.
tillfällighetstryck. Dit hänföras adresskort, notifikationer, blankett- och
reklamtryck, visitkort, stadgar, styrelse- och revisionsberättelser, affischer
(vartill icke räknas löpsedlar till periodiska skrifter), program för föreställningar
ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning att
de på grund av sitt innehåll kunna anses utesluta möjligheten av tryckfrihetsmissbruk.
Av tillfällighetstryck skall ej gransknings- eller biblioteksexemplar
behöva avlämnas.
De sakkunniga lia i sitt förslag bibehållit det skydd för periodisk skrifts
titel, som gällande lag stadgar. Såsom förut nämnts äger chefen för justitiedepartementet
vägra att utfärda hinderslöshetsbevis, om den anmälda titeln
företer sådan likhet med titeln å periodisk skrift, för vilken tidigare utfärdat
bevis är gällande, att förväxling lätt kan ske. Härutöver föreslå de
sakkunniga, att departementschefen skall tillerkännas befogenhet att förklara
utgivningsbevis ogiltigt, om inom sex månader efter det utgivningsbevis
första gången utfärdats för en skrift visas, att beviset icke bort meddelas
på grund av likheten med titeln å annan skrift. Vidare skall beviset
kunna ogiltigförklaras, där titeln typografiskt sett företer lätt förväxlingsbar
likhet med titeln å tidigare utgiven skrift, för vilken bevis meddelats. Titelskyddet
skall dock icke ha obegränsad giltighet. Utgivningsbeviset skall
nämligen kunna förklaras ogiltigt jämväl då en skrift ej utkommit under
de senast förflutna fem åren eller inom sex månader från det bevis första
gången utfärdats för skriften. Att märka är, att genom den föreslagna definitionen
å periodisk skrift bortfaller titelskyddet för skrift, som omfattas
av den nuvarande definitionen i tryckfrihetsförordningen men icke utkommer
med minst fyra nummer eller häften årligen. I motiven anföra de sakkunniga,
att skäl ej torde föreligga att härutinnan ställa sådana skrifter i bättre
ställning än icke periodiska skrifter i allmänhet.
Bland övriga nyheter må här nämnas, att dagsböter och böter i gällande
myntslag upptagits i förslaget i stället för nu gällande bötesbelopp i riksdaler
och skillingar. Stadgandet i 4 § 7 mom. att utgivare av periodiska skrifter
skola böta dubbelt har i samband därmed uteslutits.
I anledning av förslaget om dagsbotssystemets tillämpning å tryckfrihetsbrott,
lia de sakkunniga föreslagit en lag om ändring av tillämpningsområdet
för dagsbotslagstiftningen. Likaså har i anledning av införandet av institutet
huvuddistributör föreslagits ändring i lagen den 9 april 1937 med
vissa bestämmelser örn rättegången i tryckfrihetsmål.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Yttranden över de sakkunnigas förslag ha inkommit från justitiekanslersämbetet,
hovrätterna, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, örebro och
Västerbottens län, generalpoststyrelsen, riksbibliotekarien, överbibliotekarier
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
na vid universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund, kommitterade till tryckfrihetens
vård, svenska akademien, styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
vidare från pressorganisationerna [publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen
och svenska journalistföreningen, vilka förenat sig örn gemensamt
yttrande] samt från Sveriges författareförening, svenska bokförläggareföreningen
och svenska boktryckareföreningen.
Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs,
Blekinge, Kristianstads och Västerbottens län. Beträffande de allmänna
principerna har förslaget i allt väsentligt även i övriga yttranden lämnats
utan erinran. I åtskilliga detaljer ha emellertid anmärkningar gjorts mot
förslaget.
Vad angår ansvarighetsreglerna rörande icke periodiska skrifter
ställa sig pressorganisationerna tveksamma till förslaget att avskaffa namnsedelinstitutet.
Det vore visserligen möjligt, att institutet kunde uppmuntra
bulvanmetoder. Namnsedeln hade emellertid betydelse för styrkande av
författarskap. Institutets borttagande torde i många fall göra särskilt boktryckaren
ansvarig, där författaren eljest blivit svarande. Det kunde ifrågasättas,
om detta icke komme att försvåra befordrandet till tryck av skrifter,
som boktryckaren (utgivaren, förläggaren) kunde befara föranleda
åtal. Risken syntes stor för att härigenom komme att läggas en icke önskvärd
hämsko på yttrandefriheten, särskilt då det gällde samhällskritiska
uttalanden. Norrländska hovrätten anmärker, att förslaget om förutsättningarna
för inträde av författaransvar kunde medföra en benägenhet hos
förläggare eller boktryckare att framtvinga utsättande av författarnamn
eller att eljest utöva en viss censur. Hovrätten anför vidare:
Då talan örn ansvar fördes mot förläggaren, kunde denne freda sig endast
med hänvisning till att författarens namn eller pseudonym utsatts å skriften
eller att författarens frivilliga anmälan vid första rättegångstillfället förelåge.
Förläggaren kunde däremot icke åberopa en i förväg uppsatt skriftlig förklaring
av författaren eller på annat sätt styrka författarskapet. De sakkunniga
hade såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att förbudet mot författarinkvisition
i princip borde bibehållas. I sitt förslag hade emellertid
de sakkunniga i nu berörda hänseende avsevärt skärpt detta förbud, sådant
det för närvarande vore utformat. Då författaren enligt gällande rätt undertecknat
en namnsedel, ägde boktryckaren i denna ett bevismedel mot författaren
till skydd för sig själv. Enligt förslaget åter skulle förläggaren i
de fall, då författarens identitet icke framginge av skriften, icke kunna skaffa
sig ett sådant bevismedel. Sakkunnigförslaget kunde medföra, att en författare
frestades att bryta ett med förläggaren slutet avtal av innehåll att
författaren frivilligt påtoge sig ansvaret för sitt tryckta verk. Det torde
knappast stå i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning att förläggaren
ej kunde framtvinga fullgörandet av ett sådant avtal. Det borde tilllåtas
förläggaren åtminstone att medelst företeende av skriftlig förklaring
av författaren, att denne ville stå tryckfrilietsansvar för sin skrift, freda sig
själv mot dylikt ansvar för skriften med påföljd att ansvaret i stället åvilade
författaren. Skulle en dylik anordning icke anses lämplig, syntes en
bestämmelse böra meddelas, varigenom någon säkerhet vunnes för att en
lojal författare, vilkens namn eller pseudonym icke vore utsatt å den tryckta
skriften, finge tillfälle att anmäla sig vid första rättegångstillfället och
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
21
därmed övertaga ansvaret. Med nu gällande bestämmelser örn stämningstid
i tryckfrihetsmål kunde eljest lätt inträffa, att en författare icke hunne erhålla
underrättelse från förläggaren örn stämning å denne och därigenom
ofrivilligt försutte möjligheten att göra sådan anmälan.
Styrelsen för advokatsamfundet uttalar även farhågor för att svårigheter
skulle uppstå för utgivande av anonyma skrifter. Det borde övervägas
att tillåta förläggaren att, då åtal riktades mot honom, föra bevisning örn vem
som vore författare till anonym skrift och därmed överflytta ansvaret på
denne.
I fråga örn periodiska skrifter anmärka pressorganisationerna,
att det knappast vore befogat att särskilt understryka att, om flera personer
medverkade vid redigeringen av skriften, chefredaktören i första hand tänktes
som utgivare. I synnerhet då det gällde stora tidningar torde ofta kunna
vara lämpligare, att någon annan person än chefredaktören fungerade såsom
utgivare. Utgivaren borde ha en permanent ställföreträdare, vilken vid förfall
för utgivaren under viss bestämd tid samt vid utgivarens död eller avgång
från befattningen skulle inträda i hans ställe.
Förslagets ståndpunkt att utgivningsbevis skall meddelas för skriftens utgivare
och icke för dess ägare har mött kritik av styrelsen för advokatsamfundet,
som härom anför bl. a.:
Sedan förslaget väl infört begreppet ägare av periodisk skrift, borde det
synas självklart, att denne skulle vara ensam berättigad till skriftens titel.
Den naturliga anordningen syntes då vara, att den anmälan som skulle ske
hos justitieministern gjordes av ägaren och innefattade uppgift om namnet
på sådan utgivare, som i förslaget avsåges, samt att utgivningsbevis utfärdades
till ägaren. Det vore tveksamt vad begreppet ägare av periodisk skrift
innebure, om till äganderätten ej hörde rätten till skriftens titel och den good
will som därmed kunde vara förenad. Det vore möjligt, att förslaget ej
avsåge att till den anställde överföra något av denna good Mull utan blott
ville skydda honom mot obehörigt avskedande. Men om detta vore syftet
och om man avsåge vinna detta därigenom att, vid tvist mellan en tidnings
ägare och utgivare, den sistnämnde skulle kunna föranleda, att frågan om
utfärdande av nytt utgivningsbevis för efterträdaren hölles svävande i avbidan
på att en måhända långvarig rättegång bringades till slut, så måste
med bestämdhet avrådas från en dylik reglering. Garantier för utgivarens
auktoritet och säkerhet i anställningsförhållandet borde eftersträvas på annan
väg än genom att lämna utgivaren möjlighet att försvåra erhållandet av
utgivningsbevis för efterträdaren.
Överståthållarämbetet anför, att det icke bör tillåtas svensk juridisk person,
där utländska intressen äro dominerande, att vara ägare av dylik på
svenska språket tryckt skrift.
Svea hovrätt förordar, att utgivaren skall vara skyldig överlämna sin
befattning till ställföreträdare även då utgivaren undergår frihetsstraff örn
minst en månad.
I anslutning till den föreslagna regeln, att ansvarighet i första hand skall
åvila den som erhållit utgivningsbevis för skriften, anför norrländska hovrätten,
att en bestämmelse bör meddelas av innebörd alt, örn i rättegång
innehavaren av beviset befunnes icke hava varit utgivare i den mening som
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
sakkunnigförslaget angåve, den verklige utgivaren skulle dömas till ansvar
för skriftens innehåll. Hovrätten anför härom vidare bl. a.:
I rättegången skulle alltså få fritt styrkas, att utgivaren vore en annan
person än den som erhållit utgivningsbeviset. Vissa invändningar kunde
väl göras mot vad sålunda föreslagits. Sålunda kunde det stundom tänkas
medföra svårigheter och tidsutdräkt att fastställa vem som vore att anse
såsom rätt utgivare. Med en förståndig tillämpning borde dock denna
olägenhet kunna motverkas. En person, som tagit verksam del i en tidnings
redigering, borde icke kunna freda sig genom att visa, att en annan person
på redaktionen tagit en något större del i utgivandet och haft en smula mer
att säga till om. Endast i de fall, där det klart visades alt den anmälde vore
blott till skenet utgivare, borde denne bliva fri från ansvaret och detta i
stället drabba den verklige utgivaren.
Beträffande förslaget om huvuddistributör för utomlands på
svenska språket tryckt skrift, som hit införes för spridning, ifrågasätta Svea
hovrätt och skånska hovrätten, huruvida det icke vore lämpligt att stadga
vissa kvalifikationer för den som skulle vara huvuddistributör. Svea hovrätt
yttrar därom, att bristen på bestämmelser härom möjligen skulle kunna utnyttjas
på illojalt sätt, exempelvis så att en för uppgiften olämplig och kanske
helt främmande person anlitades såsom bulvan för den verklige distributören.
Vad angår förslaget i övrigt har i en del yttranden berörts frågan örn definition
å begreppet tryck och tryckfrihetsförordningens räckvidd.
Länsstyrelsen i Uppsala län finner det icke tillrådligt att låta tryckfrihetsförordningen
gälla andra skrifter än sådana, som framställas genom tryck.
Överståthållarämbetet uttalar däremot, att lagen bör avse varje mångfaldigande,
som med hänsyn till sin effektivitet är att jämställa med tryckning.
Även länsstyrelsen i Stockholms län och boktryckareföreningen anse. att under
begreppet tryckt skrift böra inbegripas skrifter, som utgivas genom någon
med vanligt tryck jämförbar metod. Pressorganisationerna anföra, att med
tryckt skrift bör likställas skrift, som åstadkommits genom tryckliknande
förfarande, exempelvis stencilering, dock endast under förutsättning att skriften
givits en mera allmän spridning. Länsstyrelsen i örebro län håller före
att begreppet tryck borde närmare preciseras och hemställer att utredning
måtte ske örn och i vad mån annorledes än genom vanligt tryck framställda
skrifter skola falla under tryckfrihetsförordningen.
Rörande boktryckeri- och bokhandelsrörelse ifrågasätter
Överståthållarämbetet huruvida icke i syfte att utestänga utländskt inflytande
särskilda villkor borde stadgas för svensk juridisk person att driva
sådan rörelse. Boktryckareföreningen finner det böra övervägas att göra
näringsfrihetsförordningen tillämplig å tryckerier.
I fråga om titelskyddet för periodiska skrifter har styrelsen för advokatsamfundet
uttalat, att rätta platsen för de materiella reglerna örn titelskydd
icke torde vara tryckfrihetsförordningen utan civillag. Boktryckareföreningen
har ansett det vara lämpligast, att frågor örn titelskydd icke avgjordes
inom tryckfrihetsförordningens ram utan genom särskild lagstiftning.
Kungl. Majlis proposition nr 270.
23
Beträffande titelskyddets omfattning har Överståthållarämbetet anfört, att
årspublikationer böra erhålla samma titelskydd som periodiska skrifter enligt
förslagets definition. Ämbetet lämnade emellertid öppet, huruvida detta
borde ske genom att sådana publikationer betraktades såsom periodiska
skrifter i tryckfrihetsförordningens mening eller på annat sätt. Även boktryckareföreningen
har ifrågasatt titelskydd för årspublikationer.
Beträffande yttrandenas innehåll i övrigt hänvisas till specialmotiveringen.
Allmänna synpunkter.
Att ansvarighetsreglerna i 1812 års tryckfrihetsförordning icke motsvara Departementsskäliga
anspråk på en tidsenlig tryckfrihetslagstiftning lärer vara ställt utom CÄ*^*n''
tvivel. Under den långa tid som förflutit från lagens tillkomst ha också
vid upprepade tillfällen framställts krav på revision av ansvarighetsreglerna
för tryckt skrifts innehåll, utan att dock framlagda reformförslag
lett till något resultat. Särskilt har därvid påtalats, att reglerna öppna
möjligheter för ett bulvansystem och att dessa möjligheter också utnyttjats.
Främst ha dessa missförhållanden gjort sig gällande i fråga örn periodiska
tryckalster. En person som står helt utanför redaktionen kan enligt gällande
bestämmelser uppgivas såsom ansvarig utgivare och därmed få bära ansvaret
för missbruk av tryckfriheten genom skriftens innehåll. Även det i fråga
om icke periodiska skrifter tillämpade namnsedelinstitutet ger möjligheter till
att överflytta ansvarigheten på utomstående personer.
Det föreliggande sakkunnigförslaget är uppgjort av representanter för pressen,
boktryckarna och förläggarna under medverkan av juridisk och administrativ
expertis. Det har i sina huvuddrag tillstyrkts av de hörda myndigheterna
och sammanslutningarna. Jag anser det, särskilt med hänsyn till tidsläget,
vara av stor vikt att dessa frågor nu bringas till sin lösning. Den nuvarande
ordningen är otillfredsställande och de mest iögonenfallande bristerna
måste utan tidsspillan avhjälpas. Förslaget innebär inga mera genomgripande
förändringar i gällande tryckfrihetsrätt utan ansluter sig i
princip till denna. Målet har — enligt vad de sakkunniga uttalat — varit
att icke göra större ändringar än vad sakliga krav ansetts påkalla och framför
allt att framgent som hittills, med stävjande av missbruk, bevara gällande
lags skydd för det fria ordet och författares anonymitet. Förslaget bygger
på de äldre förslagen i ämnet, närmast det år 1912 av en kommitté avgivna,
vilket i sin tur i huvudsak grundar sig på ett genom proposition till 1887
års riksdag framlagt förslag. Den verkställda utredningen torde ge vid handen
att möjlighet finnes att med bibehållande i huvudsak av gällande principer
undanröja de väsentligaste bristerna i nuvarande rätt. Förslaget har synts
mig ägnat att efter överarbetning i vissa avseenden kunna läggas till grund
för en ny lagstiftning i detta ämne.
De sakkunnigas uppgift har främst varit att föreslå tidsenliga stadganden
om ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll. De sakkunniga föreslå i dessa
hänseenden olika regler för periodisk och icke periodisk skrift samt för
inom och utom riket tryckta skrifter. Till periodisk skrift räknas skrift, som
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
enligt utgivningsplanen är avsedd att utgivas med minst fyra nummer eller
häften örn året.
För periodisk skrift skall ansvaret liksom nu åvila utgivaren. Förslaget
söker dock lämna garantier för att denne alltid är den person som har bestämmanderätten
beträffande tidningens innehåll. I andra hand skall ansvaret
bårås av skriftens ägare. Beträffande icke periodiska skrifter skall
ansvaret i första hand åvila författaren och i andra hand förläggaren. Namnsedelinstitutet
föreslås upphävt. I fråga om skrifter, som tryckts utom riket
på svenska språket, skall i regel finnas en huvuddistributör, som skall kunna
göras ansvarig för skriftens innehåll. Slutligen skall beträffande skrifter, som
tryckts utom riket på främmande språk, ansvaret åvila gärningsmän och delaktiga
efter allmänna straffrättsliga regler, d. v. s. i allmänhet skriftspridaren.
Jag kan i princip ansluta mig till förslaget i dessa hänseenden. Det torde
vara ägnat att i huvudsak undanröja de olägenheter som äro förbundna med
den nuvarande ordningen samt, med bevarande av skyddet för författares
anonymitet, lägga ansvaret för en skrifts innehåll på den som enligt rådande
rättsuppfattning bör drabbas därav. Beträffande vissa i detta sammanhang
uppkommande särskilda frågor må anföras följande.
Enligt de sakkunnigas förslag skall straff för innehållet i icke periodisk
skrift drabba författaren, örn han är angiven å skriften såsom författare
eller om han själv anmäler sig och vill övertaga ansvaret. Sådan anmälan
skall endast få göras vid domstol, i samband med åtal för skriftens
innehåll, av författaren personligen eller genom befullmäktigat ombud.
I ett par yttranden har bl. a. erinrats, att den risk som sålunda lades å förläggaren
eller boktryckaren skulle försvåra utgivandet av anonyma skrifter.
Jag anser med hänsyn härtill, att förläggaren och boktryckaren böra beredas
lättnad i ansvarigheten i dessa fall. I anslutning till vad som stadgats i äldre
förslag till ny tryckfrihetsförordning synes böra föreskrivas, att författaren
även skall kunna genom särskild handling åtaga sig ansvaret för anonym
skrifts innehåll.
Utgivare av periodisk skrift skulle enligt de sakkunnigas förslag endast
kunna vara en person som hade inseendet över skriftens utgivning och ägde
sådan bestämmanderätt över dess innehåll, att intet i skriften finge införas
mot hans vilja. Emot vad sålunda föreslagits har jag intet att erinra. Vidare
föreslogs, att örn flera personer medverkade vid redigeringen av skriften,
chefredaktören eller någon som eljest intoge en verkligt ledande ställning inom
redaktionen skulle vara utgivare. Med beaktande av pressorganisationernas
anmärkning att, i synnerhet då det gällde stora tidningar, det kunde vara
lämpligare att någon annan än chefredaktören vore utgivare, har denna föreskrift
ansetts kunna utgå. Att utgivaren under alla förhållanden skall intaga
en ledande ställning inom redaktionen framgår av det allmänna stadgandet
att utgivaren skall ha inseendet över utgivningen och äga bestämmanderätt
över skriftens innehåll.
Sakkunnigförslaget bibehåller nuvarande regel att utgivningsbeviset för
periodisk skrift skall utfärdas för utgivaren. Det har ifrågasatts att över
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
25
flytta detta bevis på tidningens ägare. Emellertid synes, såsom de sakkunniga
uttalat, en sådan anordning kunna medföra, att utgivarens bestämmanderätt
över tidningens innehåll minskades och att hans beroende av ägaren
bleve större än önskvärt vore. Å andra sidan torde jämväl ägarens intressen
genom förslaget bliva i erforderlig grad tillgodosedda. Jag ansluter
mig därför till förslaget i denna del.
Om utgivaren på grund av tillfälligt förfall är urståndsatt att för minst
två månader taga befattning nied skriftens utgivning, skall han enligt sakkunnigförslaget
överlämna befattningen till ställföreträdare. I enlighet med
vad i ett yttrande anföres bör denna skyldighet föreligga även då utgivaren
undergår frihetsstraff om minst en månad. Däremot har jag icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att upptaga stadgande därom att utgivaren skall ha
en permanent ställföreträdare.
De sakkunniga föreslå viss kontroll över ägarna till periodiska skrifter.
De ha funnit det vara ett rimligt krav, att utlänning icke skall få vara ägare
av periodisk skrift. 1 följd därav har stadgats, att ägare av sådan skrift
skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person. Att i detta sammanhang
upptaga frågan om ytterligare bestämmelser till förebyggande av
att utländskt inflytande gör sig gällande i tidningsföretag inom landet torde
icke låta sig göra.
Jag är ense med de sakkunniga därom, att någon definition å tryck ej bör
upptagas i tryckfrihetsförordningen. Med hänsyn till omöjligheten att förutse
teknikens utveckling bör tolkningen av detta begrepp liksom hittills överlämnas
till praxis. Att härunder ej bör inbegripas stencilering finner jag
uppenbart.
Förslaget att tillåta anläggandet av boktryckerier även på landsbygden och
att införa anmälningsplikt för accidenstryckerier synes böra genomföras. I
fråga örn tillfällighetstryck finner jag vissa jämkningar i de föreslagna bestämmelserna
erforderliga. Härtill återkommer jag i specialmotiveringen.
I likhet med de sakkunniga har jag ej funnit skäl att stadga särskilda
behörighetsvillkor för boktryckare och bokhandlare. Ej heller böra sådana
regler meddelas för huvuddistributör av utom riket å svenska språket tryckta
skrifter.
Uppenbarligen kan det vara föremål för delade meningar, om titelskyddet
för periodisk skrift bör regleras i tryckfrihetsförordningen. Jag har
emellertid ej funnit skäl att nu föreslå dessa bestämmelsers borttagande ur
grundlagen. Den pågående utredningen örn revisionen av auktorsrätten torde
böra avvaktas. Den av de sakkunniga föreslagna kompletteringen av bestämmelserna
anser jag i stort sett välmotiverad. Visserligen kommer den
nya definitionen på periodisk skrift att utesluta titelskyddet för skrifter, som
ej utkomma med minst fyra nummer eller häften årligen. Såsom de sakkunniga
framhållit torde tillräckliga skäl emellertid ej föreligga att giva sådana
skrifter en bättre ställning än andra icke periodiska skrifter.
Såsom de sakkunniga föreslagit bör dagsbotssystemet tillämpas på tryckfrihetsbrott.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Enligt § 108 regeringsformen skall lagtima riksdag vart fjärde år förordna
sex personer att jämte justitieombudsmannen utöva vård över tryckfriheten,
den s. k. tryckfrihetskommittén. Örn någon författare eller boktryckare
före tryckningen överlämnar en skrift till kommittén och begär
dess yttrande, huruvida åtal därå efter tryckfrihetsförordningen kan äga
rum, skola justitieombudsmannen och minst tre kommitterade avgiva sådant
yttrande. Förklara de i yttrandet, att skriften må tryckas, skola både
författare och boktryckare vara fria från allt ansvar och detta åvila kommittén.
Jag biträder de sakkunnigas förslag örn upphävande av dessa bestämmelser,
vilka numera torde sakna all praktisk betydelse.
De sakkunniga lia tillika föreslagit vissa jämkningar i dagsbotslagstiftningen
och lagen om rättegång i tryckfrihetsmål. Dessa förslag torde böra
framläggas först vid den riksdag, som slutligen skall behandla grundlagsändringarna.
I enlighet med vad nu anförts rörande huvudgrunderna för reformen har
inom justitiedepartementet upprättats förslag till ändring i vissa delar av
tryckfrihetsförordningen och till ändrad lydelse av § 108 regeringsformen.
Angående den närmare utformningen av förslagen hänvisas till den följande
specialmotiveringen.
Speciell motivering.
Förslaget till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen.
§ i
Morn.
1. Här upptagna stadganden ersätta i huvudsak § 1 mom. 1 första
stycket och mom. 13 i nuvarande lag.
Mom. 2. Detta moment, som motsvarar nuvarande § 1 mom. 1 andra
stycket, definierar begreppen tryckt skrift och periodisk skrift.
Pressorganisationerna, bokförläggareföreningen och boktryckareföreningen
ha föreslagit, att under begreppet tryckt skrift skulle inbegripas bilder och
bildserier. En sådan utvidgning av begreppet torde dock i fråga om det stora
flertalet bilder eller bildserier ej varq påkallad. Det lärer därjämte möta
stora svårigheter att tillfredsställande avgränsa vad i detta hänseende bör
hänföras under tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle till periodisk skrift även räknas därtill
hörande löpsedlar och bilagor. Härom ha pressorganisationerna anfört, att
endast sådana bilagor, som en tidning själv framställer, böra räknas till tidningen.
Om exempelvis en landsortstidning som bilaga medförde en i Stockholm
tryckt broschyr, torde denna böra betraktas såsom självständig, icke
periodisk skrift och ansvarigheten för dess innehåll utkrävas med hänsyn
härtill.
I anledning av vad i detta yttrande anförts anser jag mig böra uttala,
att till en tidning bör hänföras varje bilaga som distribueras gemensamt med
tidningen genom redaktionens försorg. Därvid kan uppenbarligen ej undantag
göras för bilagor tryckta å annat tryckeri än där tidningen framställes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
27
I definitionen å periodisk skrift har upptagits, att sådan skrift skall ha
karaktären av tidning eller tidskrift.
Mom. 3. Första stycket i detta moment motsvarar § 1 mom. 2 gällande
lag. Det i nuvarande lydelsen upptagna förbehållet örn rätt för ''läroverken’
att överse och gilla sådana avhandlingar, som skola på deras lärosalar offentligen
försvaras, har i departementsförslaget uteslutits. Denna rätt för universiteten
och därmed jämställda högskolor avser uteslutande skrifts godtagande
såsom disputationsavhandling och kan icke anses innebära något
egentligt undantag från de i momentet angivna reglerna.
De sakkunnigas förslag upptog i detta moment såsom ett andra stycke
en bestämmelse att med förläggare skulle förstås den som yrkesmässigt omhänderhade
utgivningen av tryckt skrift. Angående detta stadgande ha de
sakkunniga i motiven anfört, att även boktryckare som tillfälligtvis förlägger
en skrift bör anses som förläggare.
I flera yttranden har framhållits, att det förelåg en bristande överensstämmelse
mellan den föreslagna definitionen och nyssnämnda uttalande i motiven.
Med anledning härav och då det icke lärer vara erforderligt att i tryckfrihetsförordningen
införa någon definition å förläggare, har den föreslagna
bestämmelsen ansetts böra utgå.
I andra stycket av momentet har angivits, alt vad i första stycket stadgas
icke skall gälla i den mån annat följer av vad i § 6 sägs. Denna föreskrift
sammanhänger med det förslag till lagstiftning örn preventiv censur och
utgivningsförbud som jag förut i dag anmält. Härom hänvisas till vad därvid
anförts.
Mom. h. Detta moment återger med en redaktionell ändring andra stycket
i gällande § 1 mom. 3.
Mom. 5. Första punkten i detta moment har berörts i det föregående.
Boktryckeri skall enligt denna punkt få anläggas på vilken plats som helst
och icke endast i stad eller större samhälle.
Vidare innehåller momentet föreskrifter om anmälningsskyldighet. De
sakkunnigas förslag rörande anmälan av boktryckeri innebar, att den som
inrättade boktryckeri skulle göra anmälan därom till länsstyrelsen. Det
ålåge länsstyrelsen, sedan behörig anmälan blivit gjord, att omedelbart därom
insända underrättelse i Stockholm till chefen för justitiedepartementet
samt i annan ort till hans ombud för orten. Härjämte skulle vederbörande
polismyndighet underrättas. Den nuvarande skyldigheten att anmäla ombyte
av ägare till tryckeri skulle bortfalla. Hos länsstyrelse skulle föras
förteckning över tryckerierna i länet, varemot någon sådan förteckning icke
skulle föras i justitiedepartementet.
Della förslag har mött gensagor i flera yttranden.
Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke ur kontrollsynpunkt
den nuvarande anmälningsskyldigheten beträffande ombyte av ägare till
tryckeri borde bibehållas.
Göta hovrätt har anfört:
Enligt de sakkunnigas motiv ankomme på chefen för justitiedepartementet
att pröva, örn med hänsyn till tryckeriets art särskilt ombud behövde för
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
ordnas i orten för granskning av skrifter, som utgåves från tryckeriet. Det
förutsattes således, att departementschefen, ehuru i departementet någon
registrering av boktryckerier ej vidare skulle äga rum, dock genast erhölle
underrättelse jämväl örn utom Stockholm upprättade tryckerier. Föreskrift
borde meddelas örn att departementschefen av länsstyrelse eller ombudet för
orten genast skulle erhålla underrättelse örn upprättade boktryckerier utanför
Stockholm.
Justitiekanslersämbetet har anfört:
Det kunde framhållas att, oftare än andra icke periodiska skrifter, broschyrer
och flygblad föranledde ingripande. Skrifter av sist antydd art torde ej
sällan sakna upplysning om författare och förläggare. Måhända komme därför
även med de nya reglerna boktryckaren att vara den, vilken i första hand
borde stämmas. Härvid kunde de sakkunnigas förslag att från justitiedepartementet
till de olika länsstyrelserna överflytta uppgiften att föra förteckning
över boktryckerierna visa sig medföra en viss olägenhet. Den
skyndsamhet, som särskilt i fall av lagd kvarstad måste iakttagas vid förordnande
om åtal och uttagande av stämning, kunde möjligen medföra att
justitiekanslersämbetet icke före åtalsbeslutet ägde tillgång till utredning om
den för boktryckeriet ansvarige.
Överbibliotekarien i Lund har ur bibliotekssynpunkt uttalat sig för att
boktryckeriförteckning alltjämt skulle föras i departementet. Därvid har
framhållits, att förteckning över boktryckerier vore av synnerlig vikt för kontroll
av att biblioteksexemplar av tryckta skrifter bleve vederbörligen avlämnade.
För närvarande delgåves Kungl, biblioteket den i departementet förda
förteckningen, varefter nämnda bibliotek meddelade universitetsbiblioteken
skedda förändringar. Den föreslagna omläggningen till förteckningar hos
länsstyrelserna skulle för de ifrågavarande biblioteken medföra en betydligt
mera tungrodd apparat än det nuvarande systemet.
För min del anser jag att på de i yttrandena anförda skälen bestämmelserna
om anmälningsskyldighet böra i huvudsak bibehållas i deras nuvarande
lydelse. Därvid är dock att märka, att skyldigheten, såsom föreslagits,
bör omfatta samtliga tryckerier och alltså även accidenstryckerier. I
anmälan bör uppgivas vad slags tryck som skall framställas å tryckeriet.
Därigenom kan ledning erhållas för bedömande av örn särskilt tryckfrihetsombud
skall behöva förordnas å orten. Å ort där endast accidenstryckeri
linnes bör sådant ombud i allmänhet ej tillsättas utan skrifterna granskas av
närmaste ombud. Det bör alltjämt ankomma på justitiedepartementet att
föra förteckning över boktryckerier. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.
Mom. 6. Detta moment har motsvarighet i gällande § 1 mom. 12 första
och andra punkterna.
Mom. 7. Detta moment innehåller bestämmelser örn utgivare av periodisk
skrift m. m.
Svenska akademien har såsom ägare av allmänna tidningarna påpekat, att
den av akademien antagne utgivaren härav genom avtal med chefen för
justitiedepartementet å Konungens vägnar iklätt sig vissa förbindelser rörande
skriftens innehåll. Han hade följaktligen icke den bestämmanderätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
29
över innehållet, som enligt sakkunnigförslaget erfordrades för att vara utgivare.
Förslaget borde därför underkastas viss jämkning.
Det torde emellertid ulan särskild bestämmelse vara uppenbart att den
omständigheten, att en person som redigerar ett officiellt organ ej äger vägra
införandet av tillkännagivanden och dylikt från myndigheter, icke utesluter
att han betraktas såsom utgivare i förslagets mening
I justitiedepartementet föres förteckning över periodiska skrifter och deras
ansvariga utgivare. Denna bör ersättas med en helt ny förteckning över
periodiska skrifter, som skall innehålla uppgift om dessas utgivare och ägare.
De sakkunnigas förslag upptog en särskild bestämmelse örn skyldighet att
föra sådan förteckning i departementet. Särskilt stadgande härom torde
dock ej erfordras.
Mom. 8. Momentet innehåller föreskrifter örn utgivningsbevis för periodisk
skrift m. m.
Beträffande ansökan örn utgivningsbevis har Överståthållarämbetet framhållit,
att vid prövning av sådan ansökan jämväl borde upptagas frågan,
huruvida den skrift, som ansökningen avsåge, folie under tryckfrihetsförordningens
definition å periodisk skrift. Vid sådant förhållande syntes i mom.
8 böra föreskrivas att ansökan skulle innehålla upplysning om utgivningsplanen.
För kontrollens skull vore även önskvärt, att för utgivare av
periodisk skrift stadgades skyldighet att till chefen för justitiedepartementet
göra anmälan om varje ändring i utgivningsplanen.
I anledning av detta yltrande må framhållas, att när ansökan örn utgivningsbevis
första gången sker i fråga om en skrift, bör uppgivas efter vilken
plan skriften skall utkomma. Särskild bestämmelse härom lärer icke
vara erforderlig. Någon skyldighet att anmäla ändringar i utgivningsplanen
torde ej böra införas.
Justitiekanslersämbetet bär funnit det böra övervägas, huruvida icke vid
ansökan om utgivningsbevis ägarens förklaring att utgivaren är i riket bosatt,
myndig svensk medborgare skäligen kunde ersättas med bevis av myndighet
härom. Samma fråga uppställde sig beträffande motsvarande förklaring
vid anmälan enligt mom. 9 andra stycket om ställföreträdare för
utgivaren.
Jag anser mig ej böra i denna del frångå de sakkunnigas förslag. Det må
emellertid framhållas, att där anledning kan föreligga att ifrågasätta riktigheten
av ägarens förklaring rörande utgivarens eller ställföreträdares kvalifikationer,
förklaringen självfallet icke bör godtagas. I sådant fall bör
fordras, att behörigheten styrkcs genom bevis av myndighet eller på annat
tillfredsställande sätt. Detta torde framgå utan särskilt stadgande.
I de sakkunnigas förslag förutsättes, att ägaren skall vara skyldig att föranstalta
örn att ny utgivare utses och att denne ingiver ansökan örn utgivningsbevis
i fall då den tidigare utgivaren icke intager den ställning, varom
i mom. 7 stadgas. Detta har ansetts böra komma till tydligt uttryck i lagtexten,
varför en redaktionell ändring vidtagits i mom. 8 andra stycket.
Enligt förslaget skulle, intill dess nytt utgivningsbevis utfärdats, ägaren till
-
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
fånigt anses såsom ''innehavare av utgivningsrätten till skriften’. Då innebörden
av uttrycket utgivningsrätt synes oklar, har bestämmelsen i stället
avfattats sålunda, att ägaren under den angivna förutsättningen skall tillfälligt
anses såsom utgivare av skriften.
Sakkunnigförslaget innehöll vidare i mom. 8 andra stycket, att vid ansökan
om nytt utgivningsbevis borde, där så kunde ske, fogas förklaring av
den som erhållit utgivningsbevis för skriften att han icke hade någon erinran
mot att utgivningsbevis utfärdas för sökanden. Lämpligheten av en sådan
bestämmelse har ifrågasatts av advokatsamfundets styrelse, bokförläggareföreningen
och boktryckareföreningen. Därvid har framhållits, att vid ombyte
av utgivare ej sällan ett visst motsatsförhållande inträtt mellan ägaren
och den förre utgivaren. Bestämmelsen skulle därför kunna medföra svårigheter
för ägaren att få ny utgivare anmäld.
Vad sålunda invänts synes förtjäna beaktande. Emellertid torde som
regel höra fordras, att den tidigare utgivaren erhållit kännedom örn ansökningen.
I departementsförslaget har därför stadgats, att vid ansökan örn
nytt utgivningsbevis bör, där så kan ske, fogas förklaring av den förre utgivaren
att han fått del av ansökningen.
Svea hovrätt har anfört att, därest ägare och utgivare vore samma person,
ägaren icke gärna kunde avgiva någon förklaring om utgivares ställning
och kvalifikationer utan torde få inskränka sig till att i ansökningen
om utgivningsbevis lämna uppgifter om sig själv i dessa hänseenden. Därest
nämnda uppgifter skulle vara felaktiga, uppkomme spörsmålet, huruvida
den i § 1 mom. 11 andra stycket stadgade ansvarspåföljden bleve tillämplig.
Med anledning av vad sålunda anförts må framhållas, att om ägaren tilllika
är utgivare, han uppenbarligen har att vid ansökan örn utgivningsbevis
lämna uppgift om sin ställning inom redaktionen och sin behörighet att
vara utgivare. Ägaren avgiver härigenom om sin person sådan förklaring,
varom nu är fråga, och bör följaktligen för oriktig uppgift i dessa hänseenden
drabbas av ansvar.
Hos chefen för justitiedepartementet skulle såsom nämnts enligt mom. 7
av de sakkunnigas förslag föras förteckning över periodiska skrifter samt
deras utgivare och ägare. Jag har anslutit mig härtill ehuru jag ej ansett
bestämmelse härom behöva intagas i lagen. Uppgift örn ägaren erhålles
i samband med ansökan om utgivningsbevis. För de fall där skrift övergår
till ny ägare och utgivaren kvarstår i sin befattning erfordras emellertid,
såsom i ett yttrande påpekats, en bestämmelse örn skyldighet för den nye
ägaren att till chefen för justitiedepartementet anmäla övertagandet. Föreskrift
härom har intagits i tredje stycket av förevarande moment.
Mom. 9. Detta moment upptager bestämmelser om ställföreträdare för
utgivare av periodisk skrift.
I de sakkunnigas förslag stadgades, att örn utgivaren på grund av sjukdom
eller annat tillfälligt förfall vore förhindrad att oavbrutet för en tid av
minst två månader taga befattning med skriftens utgivning och detta kunde
förutses, han skulle snarast möjligt överlämna befattningen såsom ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
31
givare till ställföreträdare, intill dess hindret upphört. Avfattningen torde
närmast ge vid handen, att skyldighet för utgivaren att överlämna sin befattning
till ställföreträdare endast skulle föreligga, då hindret med visshet
komme att vara minst två månader. Det torde emellertid vara lämpligt, att
sådan skyldighet skall inträda så snart det finns anledning antaga, att hindret
kan få sådan varaktighet. I departementsförslaget har bestämmelsen
avfattats i enlighet härmed. Härjämte har, såsom anförts i det föregående,
stadgats skyldighet för utgivare att överlämna sin befattning till ställföreträdare
då utgivaren skall undergå frihetsstraff örn minst en månad.
I övrigt återger detta moment med smärre redaktionella ändringar innehållet
i de sakkunnigas förslag.
Mom. 10. Detta moment innehåller vissa bestämmelser rörande periodisk
skrifts titel. Första stycket har motsvarighet i nuvarande § 1 mom. 4.
Andra stycket upptager nya bestämmelser om ogiltigförklaring av utgivningsbevis.
Rörande titelskyddets varaktighet har bok förläggare före ningen yttrat:
Enligt de sakkunnigas förslag syntes det för att skydda ett utgivningsbevis
bestånd räcka med att en utgivare inom sex månader utgåve ett
nummer av den periodiska skriften. Härefter kunde utgivaren vänta i fem
år utan att behöva vidtaga någon åtgärd för ytterligare utgivning av den
periodiska skriften. Örn han i slutet av dessa fem år gåve ut ett nytt
nummer syntes förslaget innebära, att utgivaren finge fortsatt skyddstid för
utgivningsbeviset för ytterligare en femårsperiod o. s. v. Ville man över
huvud eftersträva, att en rad av utgivningsbevis å periodiska skrifter med
angivna titlar icke endast skulle tjäna syftet att förhindra annan att använda
sig av den anmälda titeln, borde man tydligen gå strängare fram. Ett
sätt vore då, att, när den periodiska skriften enligt mom. 22 upphörde
att anses som periodisk, detta också skulle medföra, att chefen för justitiedepartementet
skulle förklara det utfärdade utgivningsbeviset ogiltigt. Detta
syntes jämväl vara en konsekvens av den i och för sig riktiga ståndpunkten,
som förslaget intagit enligt mom. 22. Vid där omförmält fall
borde rätten till utgivningsbeviset för den periodiska skriften och därmed
till dess titel förfalla. I annat fall uppkomme den inkonsekvensen, att
det komme att finnas skrifter, som enligt lag vore att anse som icke periodiska,
men som vad avsåge utgivningsbevis och därmed förenat titelskydd
betraktades samt behandlades såsom periodiska skrifter.
Även boktrgekareföreningen har funnit det önskvärt, att sådan ändring
vidtoges i de sakkunnigas förslag att ett utgivningsbevis icke kunde uttagas
uteslutande i syfte att förhindra annan att använda sig av den anmälda titeln.
De sakkunnigas förslag innebure i vissa fall att titeln kunde skyddas
utan att skriften reellt vore periodisk.
En ytterligare grund för ogiltigförklaring av utgivningsbevis har påyrkats
av Svea hovrätt. Ett sådant bevis borde enligt hovrättens mening
kunna förklaras ogiltigt, då beviset funnes vara utfärdat för person, som
icke vore i riket bosatt myndig svensk medborgare, vare sig han från början
varit av sådan grund obehörig eller sedermera blivit det. Särskilt örn ägaren
och utgivaren därvid skulle vara samme person, kunde det knappast förväntas,
att han skulle rätta sig efter föreskriften att föranstalta örn att ny
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
utgivare utsåges, allra minst om han vore utlänning och i följd därav även
obehörig att vara ägare.
Med anledning av sistnämnda yttrande har såsom ogiltighetsgrund i momentet
jämväl upptagits det fall att den som erhållit utgivningsbevis för periodisk
skrift icke är i riket bosatt, myndig svensk medborgare.
Någon förkortning av den tid som föreslagits för titelskyddets bestånd anser
jag mig däremot ej böra vidtaga.
Mom. 11. Första och andra styckena i detta moment innehålla straffbestämmelser
för ägaren av periodisk skrift vid överträdelser av föreskrifterna
i mom. 7, 8 och 9. De överensstämma med sakkunnigförslaget. I tredje
stycket föreslogs i detta, att i vissa fall ansvaret skulle åvila boktryckaren,
örn det brottsliga förfarandet skett med hans vetskap. Här har med anledning
av vad justitiekanslersämbetet anfört i sitt yttrande vidtagits den ändringen
att ansvaret för brott, som avses i första eller andra stycket, skall
drabba boktryckaren, örn han när skriften trycktes ägde vetskap örn det
brottsliga förfarandet. Härjämte har införts ett stadgande om straff för
ägare, som underlåter att fullgöra anmälan enligt mom. 8 tredje stycket. Beträffande
det såsom femte stycke i momentet införda stadgandet örn straff
för utgivare, som underlåter alt göra föreskriven anmälan om ställföreträdare,
må framhållas, att sådant straff icke torde komma att utkrävas, om anmälan
ej kunnat ske på grund av sjukdom eller dylikt.
Mom. 12. I första stycket av detta moment definieras begreppet tillfällighetstryck.
Till sådant tryck hänfördes enligt de sakkunnigas förslag adresskort, notifikationer,
blankett- och reklamtryck, visitkort, stadgar, styrelse- och revisionsberättelser,
affischer (vartill icke räknas löpsedlar till periodiska skrifler),
program för föreställningar ävensom därmed jämförliga tryckalster,
allt under förutsättning att de på grund av sitt innehåll kunde anses utesluta
möjligheten av tryckfrihetsmissbruk. Å tillfällighetstryck skulle ej boktryckare,
tryckningsort och tryckningsår behöva utsättas. De sakkunniga ha
uttalat, att det uppenbarligen stundom kunde uppstå tvekan, örn t. ex. ett
program eller en affisch uteslöte möjligheten av tryckfrihetsmissbruk. Ej
sällan förekomme i program uppsatser och texter av olika slag. I tveksamma
fall borde boktryckaren behandla tryckalstret såsom icke hänförligt till
tillfällighetstryck.
Boktryckare föreningen har härom anfört:
Begreppet ''tillfällighetstryck’ i samband med skyldigheten för boktryckaren
att utsätta tryckeriets namn, tryckningsort och tryckningsår torde böra
ytterligare förtydligas och inskränkas. Det torde nämligen, särskilt för ledare
av mindre tryckerier och för faktorer, vara svårt att avgöra, om en skrift på
grund av sitt innehåll kunde anses utesluta möjligheten till tryckfrihetsmissbruk
eller ej, när det gällde reklamtryck, styrelse- och revisionsberättelser,
affischer, program för föreställningar och därmed jämförliga tryckalster.
Någon olägenhet torde icke heller föreligga för vare sig boktryckaren eller
beställaren, att tryckort utsattes på dessa tryckalster. Tillfällighetstryck
borde därför enligt föreningens uppfattning inskränkas att omfatta allenast
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
33
adresskort, visitkort, notifikationer (tackkort och s. k. familjetryck), spelkort,
märken, biljetter och emballagetryck (kuvert-, pås- och kartonnagetryck)
och därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning att de på grund
av sitt innehåll kunde anses utesluta möjligheten till tryckfrihetsmissbruk.
Det må här anmärkas, att bestämningen av begreppet tillfällighetstryck
äger betydelse icke blott för skyldigheten att utsätta boktryckare, tryckningsort
och tryckår utan även och väl huvudsakligen för skyldigheten att avlämna
biblioteks- och granskningsexemplar, varom stadganden upptagas i
§ 1 mom. 25 och § 4 mom. 2. Därjämte har definitionen av begreppet tillfällighetstryck
betydelse för den i § 1 mom. 14 meddelade föreskriften om
huvuddistributör.
Vid bestämmandet av vad som skall anses såsom tillfällighetstryck bör beaktas,
att definitionen göres i möjligaste män enkel, samtidigt som den begränsas
så, att icke något utslutes som bör bliva föremål för tryckfrihetsrättslig
granskning. Reklamtryck, stadgar, styrelse- och revisionsberättelser,
affischer samt program för föreställningar torde med hänsyn härtill icke
böra inbegripas under beteckningen tillfällighetstryck. I huvudsaklig anslutning
till vad boktryckareföreningen förordat har i departementsförslaget såsom
tillfällighetstryck angivits adresskort, etiketter, blankettryck, emballagetryck,
visitkort, notifikationer ävensom däi-med jämförliga tryckalster, allt
under förutsättning att de på grund av sitt innehåll kunna anses utesluta
möjligheten av tryckfrihetsmissbruk.
övriga bestämmelser i momentet överensstämma med de sakkunnigas förslag.
Rörande dessa må anmärkas följande.
Enligt nuvarande § 1 mom. 10 skall å tryckt skrift utsättas boktryckarens
namn, tryckningsorten och årtalet. Vad örn namns och orts utsättande
stadgats skall dock ej gälla notifikationer, sorgbrev m. m. Uraktlåter boktryckaren
sådant, skall han böta från och med femtio till och med femhundra
riksdaler eller dömas till fängelse i högst sex månader. Utsätter
någon falskt boktryckarenamn eller orätt tryckningsort, skall han därutöver
dömas till straffarbete i högst ett år.
Förslaget innebär, att boktryckaren, tryckningsorten eller tryckningsåret
icke skall behöva angivas å tillfällighetstryck men att ett exemplar av allt
tryck skall förvaras hos boktryckaren under ett år. Härigenom blir det möjligt
att kontrollera från vilket tryckeri ett tryckalster utgått.
Med beaktande av ett numera ganska vanligt förfaringssätt stadgas vidare
att, där boktryckare låter tryckning av skrift för sin räkning helt eller delvis
verkställas å annat boktryckeri här i riket, uppgift om hans boktryckeri
får å skriften utsättas. Detta gäller dock endast under förutsättning, att
hela upplagan avlämnas till honom. Han skall då beträffande skriften anses
såsom boktryckare.
I gällande § 1 mom. 12 sista punkten stadgas, att örn någon föryttrar skrift,
varå boktryckarens namn, tryckningsorten eller årtalet icke finnes utsatt,
han skall böta femtio riksdaler för varje gång.
I denna del innehåller förslaget att den som säljer eller annorledes sprider
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 270. 3
34
Kungl. Maj-.ts proposition nr 270.
skrift, varå stadgad uppgift om boktryckaren, tryckningsorten eller tryckningsåret
saknas eller, utspridaren veterligt, oriktigt angivits, skall straffas
med böter från och med femtio till och med trehundra kronor.
Mom. 13. För närvarande saknas bestämmelser om skyldighet att å periodisk
skrift utsätta utgivarens namn. En föreskrift härom har ansetts påkallad
nr ordningssynpunkt. Stadgandet överensstämmer med de sakkunnigas
förslag.
Mom. 14. Momentet innehåller bl. a. föreskrifter om huvuddistributör för
skrift som tryckts på svenska språket utom riket. Enligt de sakkunnigas förslag
skulle sådan ej behöva finnas i fråga örn tillfällighetstryck, vetenskaplig
facklitteratur, skrift som endast infördes i enstaka exemplar samt periodisk
skrift med allmänt innehåll, som spredes genom postverkets försorg.
I motiven anförde de sakkunniga, att större upplaga än ett hundratal exemplar
ej torde få införas utan att huvuddistributör funnes.
Angående de föreslagna undantagen från regeln örn huvuddistrihutör har
Svea hovrätt anfört:
Från regeln att för utom riket på svenska språket tryckt skrift, som hit
infördes för spridning, skulle inom riket finnas en huvuddistributör undantoges
bland annat skrift som endast infördes i enstaka exemplar. Med hänsyn
ej minst till önskvärdheten att en klar, objektivt bestämbar gräns för
det straffbara området uppdroges, borde om över huvud här avsedda undantag
skulle anses påkallat, i lagtexten klart angivas vad som menades med enstaka
exemplar. I motiven förekommande förklaring att större upplaga än
ett hundratal exemplar icke torde få införas utan att huvuddistributör funnes
vore tydligen ej bindande för lagskipningen och vore för övrigt knappast
avsedd att vara uttömmande. Uttalandet syntes därjämte lämna rum för
tvekan om innebörden. Den av de sakkunniga angivna siffran torde avse
sammanlagda antalet till riket införda exemplar och ej storleken av den upplaga,
som varje enskild importör skulle få införa. Det vore emellertid förenat
med ofta oöverstigliga svårigheter för den som ville införa en utomlands
tryckt bok att skaffa sig kännedom, huruvida och i vilken omfattning boken
blivit införd av andra, låt vara att i praktiken vissa anordningar för
centralisering av sådan import kunde vidtagas för att underlätta uppgiften.
Följden av ovisshet i detta avseende kunde bliva, att efterlevnaden av principstadgandet
— att huvuddistributör skulle finnas och vara angiven på
skriften —- eftersattes eller i allt fall icke kunde effektivt kontrolleras.
Hovrätten ifrågasatte även, örn innebörden av ett annat undantag från huvudregeln,
vilket avsåge skrift av allmänt innehåll som spredes genom posten,
kunde anses fullt klar. För att taga ett exempel torde det kunna vara
föremål för tvekan örn hit skulle hänföras periodisk skrift, som avhandlade
aktuella frågor ur viss politisk synvinkel. Innehållet i sådan skrift kunde med
fog betecknas som allmänt politiskt, men det kunde likväl vara av den art,
att skriften bleve straffbar enligt tryckfrihetsförordningen. Örn i dylikt fall
huvuddistributör ej funnes och skriften pro forma utgåves även i det land
utom Sverige där den trycktes, kunde det bliva svårt att här i riket anträffa
någon för skriftens innehåll ansvarig, då ju postverket icke svarade såsom
utspridare. De sakkunniga torde med ifrågavarande undantag närmast hava
avsett i Finland utkommande svenskspråkiga dagliga tidningar. Om ett
sådant undantag över huvud finge anses påkallat, vilket syntes hovrätten vara
i viss mån tvivelaktigt, torde böra tagas i övervägande, huruvida icke undantaget
borde uttryckligen begränsas till att gälla sådana publikationer. För
att den åsyftade effekten av föreskriften om huvuddistributör icke skulle
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
35
utebliva, borde i varje fall de undantag som ansåges böra uppställas bliva så
klart avgränsade, att besvär och osäkerhet i tillämpningen såvitt möjligt undvekes.
Av generalpoststyrelsen har uttalats, att varje utomlands på svenska språket
tryckt periodisk skrift, som tillliandahålles allmänheten genom postverkets
förmedling, bör undantagas från regeln örn huvuddistributör.
Vad i nämnda yttranden anförts synes förtjäna beaktande. De däri framhållna
synpunkterna ha ansetts böra föranleda, att undantaget från regeln
om huvuddistributör inskränkts till tillfällighetstryck, vetenskaplig facklitteratur
och periodisk skrift, som sprides genom postverkets försorg. Det
bör framhållas att undantaget ytterligare begränsats genom den i departementsförslaget
vidtagna ändringen i mom. 12 beträffande definitionen av begreppet
tillfällighetstryck.
Mom. 15. Detta moment innehåller bestämmelser till skydd för författares
anonymitetsrätt m. m.
I nuvarande § 1 mom. 6 stadgas, att författare ej är skyldig att å skrift låta
sitt namn utsättas. Om boktryckare röjer författarens namn och hemvist, då
sådant honom ej av domaren lagligen ålagt är, skall han böta tvåhundra
riksdaler. Om boktryckare utan författarens eller utgivarens tillstånd utsatt
dennes namn å en skrift, skall han enligt mom. 8 dömas till fängelse från
och med två månader till och med ett år. I samma moment stadgas bötesstraff
för åklagare som i oträngt mål anställt rättegång, som föranlett att
namnsedel brutits. Enligt mom. 9 är ej förbjudet att på titelbladet utsätta
diktat namn, varmed ingen verklig person utmärkes. Förutsättningen är att
rätt namnsedel avlämnats. Vidare stadgas i sistnämnda moment, att örn
någon å skrift utsätter bedrägligt titelblad eller orätt författare- eller utgivarenamn,
han skall dömas till straffarbete från och med sex månader till och
med två år.
De sakkunnigas förslag innebär följande. Författare till skrift är ej skyldig
att låta sitt namn utsättas å skriften och det skall ej vara förbjudet att
å skriften såsom författare utsätta pseudonym eller annan beteckning. Utsädes
å icke periodisk skrift mot författarens vilja hans namn eller allmänt
kända pseudonym såsom författare, skall enligt momentets andra stycke
förläggaren straffas med dagsböter. Samma skall gälla om med förläggarens
vetskap å skriften såsom författare utsättes namnet å annan person
än den verklige författaren. Någon straffbestämmelse för den som i oträngt
inål genom åtal föranleder författarens uppenbarande bar däremot icke upptagits.
Utgivare, förläggare eller boktryckare, som eljest mot författarens
vilja uppenbarar bans namn, skall enligt tredje stycket dömas till böter
från oell med femtio till och med trehundra kronor. Detta gäller dock icke,
örn uppenbarandet skett i följd av åtal för skriftens innehåll. Utsättande
eller uppenbarande av författarens namn mot bans vilja skall vara målsagandebrott.
Svea hovrätt har anfört bl. a.:
Såsom framginge av de sakkunnigas motiv till mom. 15 företedde straffbestämmelserna
i detta moment vissa avvikelser från motsvarande straff
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
stadgande!! i såväl nuvarande mom. 6, 8 och 9 som 1912 års förslag. Bland
annat kunde enligt de sakkunnigas förslag endast förläggare drabbas av
ansvar, örn mot författarens vilja dennes namn eller kända pseudonym utsattes
å icke periodisk skrift eller om å dylik skrift utsattes namnet å annan
person än den verklige författaren. Det syntes lämpligt att, i närmare anslutning
till gällande lag, även boktryckare angåves såsom ansvarig för hithörande
förseelser. Jämväl med detta tillägg komme de sakkunnigas förslag
att sakna full motsvarighet till straffbestämmelsen i nuvarande mom.
9 för det fall att ''någon’ — varmed avsåges författare, utgivare eller boktryckare
— å tryckt skrift utsatte bedrägligt titelblad eller orätt författareeller
utgivarenamn. Enligt hovrättens mening kunde goda skäl anföras för
att bringa ansvarsbestämmelserna i inom. 15 i närmare överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i 1912 års förslag rörande straff för den som
å tryckt skrift utsatte författarens namn utan hans tillstånd eller därå falskeligen
såsom författare, utgivare eller förläggare betecknade annan person
än den verklige författaren, utgivaren eller förläggaren.
Göta hovrätt har yttrat bl. a.:
I mom. 15 andra stycket av förslaget straffades förläggare, som å icke periodisk
skrift mot författarens vilja utsatte hans namn eller allmänt kända
pseudonym såsom författare eller som tilläte, att å skriften såsom författare
utsattes namnet å annan person än den verklige författaren. Ehuru enahanda
förfaranden av boktryckaren kunde åstadkomma lika stor skada, syntes
sådana förfaranden, att döma av ordalagen i tredje stycket i samma moment
(''eljest’) bliva straffria. Om detta vöre avsett, vore det så mycket
olämpligare, som utgivaren och boktryckaren enligt sistnämnda stycke straffas
för förfaranden, som ansetts mindre brottsliga än de i andra stycket
upptagna. Hovrätten hemställde örn ändring i detta hänseende.
I anledning av vad i dessa yttranden anförts torde i andra stycket straff
böra stadgas för utgivare, förläggare och boktryckare, som å skrift mot författarens
vilja utsätter hans namn eller pseudonym, som enligt vad allmänt
är känt åsyftar författaren. Bestämmelsen bör följaktligen avse såväl periodiska
som icke periodiska skrifter. Straffet torde böra bestämmas till
böter eller fängelse i högst ett år. Sådant ansvar bör jämväl inträda, om
med utgivares, förläggares eller boktryckares vetskap å skriften såsom författare
utsättes namnet å eller allmänt känd pseudonym för annan person
än den verklige författaren. I övrigt torde de sakkunnigas förslag böra
följas.
Mom. 16. Detta moment, som innehåller ansvarighetsreglerna för icke
periodisk skrift, är i huvudsak berört i det föregående.
Mot förslaget att ansvaret skall åvila förläggaren, om författaren icke
kan anträffas eller ansvar eljest icke kan ådömas honom i anledning av
skriftens utgivning, ha i en del yttranden framställts vissa betänkligheter.
Sålunda anför norrländska hovrätten:
I 1912 års förslag hade intagits en bestämmelse att förläggaren vore ansvarig
för skrifts innehåll örn författaren vid den tid, då skriften utgavs, i
anseende till ålder eller sinnesbeskaffenhet var sådan, att ansvar enligt lag ej
kunde honom ådömas, eller författaren vid den tiden icke var bosatt i riket
och i sistnämnda fall ej heller kunde, då ansvaret gjordes gällande, här i
riket anträffas. Denna bestämmelse i 1912 års förslag syntes ha varit välgrundad.
I de där angivna fallen kunde förläggaren på förhand inse, att
strängare ansvar än eljest skulle vila på honom och att sådant strängare
ansvar vore motiverat. De sakkunnigas förslag, att förläggaren skulle bära
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
37
ansvaret då den angivna författaren ''icke kan anträffas’, synes däremot
kunna leda till obillighet. Det kunde ofta förhålla sig så, att författaren
endast mera tillfälligt icke kunde anträffas. Regeln uppmuntrade författaren
att hålla sig undan för att slippa ansvar. De sakkunnigas förslag,
att förläggaren skulle bära ansvaret örn ''författaren eljest icke kan ådömas
ansvar i anledning av skriftens utgivning’, syntes oklart och svårt att till
verkningarna överblicka. Den i 1912 års förslag använda kasuistiska stilen
vore tydligare och lättare att tolka. Exempelvis syntes den nu föreslagna
bestämmelsen avse även det fall att författare, som angivit sitt namn på
skriften, avlidit efter skriftens utgivande och därför icke kunde dömas till
ansvar. Det torde dock stå bäst i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning
-— även med grundsatserna för en reformerad tryckfrihetsförordning
— att straffpreskription för sådant fall inträdde. Förläggaren skulle
eljest aldrig kunna lita på att icke oväntat få stå ansvaret även i sådana
fall, då författaren utsatt sitt namn på skriften och avsett att själv svara för
sin skrift.
I huvudsak enahanda synpunkter lia uttalats av styrelsen för advokatsamfundet.
Enligt styrelsens mening vore dock tveksamt, huruvida förläggaren
borde bära ansvaret, när författaren efter skriftens utgivande flyttat ur riket
och till följd därav eller på grund av undanhållande icke kunde anträffas
med delgivning. I denna fråga hade inom styrelsen uttalats skilda meningar.
Efter mönster av 1912 års förslag borde stadgas att, när förläggaren icke
kunde giva säker upplysning örn någon, som vore före honom ansvarig, han
ändock skulle vara fri från ansvar, där han styrkte särskilda omständigheter,
i följd varav sådan oförmåga uppenbarligen icke kunde läggas honom
till last. Styrelsen har vidare anfört, att författaren borde kunna anmäla sig
vid en något senare tidpunkt än första rättegångstillfället, dock före huvudförhandlingen.
Mot förslaget att boktryckaren skulle ansvara om förläggaren ej kunde
anträffas eller ansvar eljest icke kunde ådömas denne har styrelsen för advokatsamfundet
framställt samma erinringar som i fråga örn motsvarande
förslag om ansvarighet för förläggare. Boktryckareföreningen har rörande
de föreslagna reglerna om boktryckares ansvarighet anfört bl. a.:
Det torde vara lämpligt att ett stadgande infördes om att, därest skriften
befunnes brottslig och densamma icke tryckts på det tryckeri, tryckorten utvisade,
eller tryckts på flera olika tryckerier, samtliga de boktryckare,
vilka medverkat vid skriftens mångfaldigande, bleve medansvariga, i den
mån det kunde utrönas, vilka de vore. Reglerna om ansvarets överflyttande
från förläggare till boktryckare syntes böra utformas mera detaljerat. Det
torde exempelvis vara mycket svårt för en boktryckare att på förhand kunna
bedöma, huruvida förläggare på grund av sin sinnesbeskaffenhet kunde
komma att befrias från ansvar, liksom det måste anses stötande, att boktryckaren
skulle få ansvaret, om förläggaren eller utgivaren avlidit efter
skriftens utgivning. Vidare borde boktryckaren enligt föreningens uppfattning
lia gjort sig skyldig till oaktsamhet för att kunna drabbas av ansvar,
varvid för att ansvarighetskcdjan ej genom eventuella bevissvårigheter skulle
bliva illusorisk bevisskyldighet att oaktsamhet ej förelåge skulle vila på boktryckaren.
De frågor som berörts i yttrandena torde icke äga den praktiska betydelse
att lagtexten bör belastas nied specialregler för reglerande av alla de fall
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
som kunna tänkas uppkomma på detta område. De sakkunnigas förslag
torde synas innebära en godtagbar lösning av spörsmålen. Endast i ett hänseende
har jag funnit anledning till avvikelse från förslaget. Den anmälan
om författarskapet som anonym författare enligt detta mom. under a) äger
göra i syfte att övertaga ansvaret för skriftens innehåll bör få äga rum senast
vid huvudförhandlingen i mål rörande ansvar för skriftens innehåll och
ej såsom de sakkunniga föreslagit senast vid första rättegångstillfället i
sådant mål. I fråga om det av norrländska hovrätten berörda fallet att författaren
avlidit hänvisas till vad i det följande anföres under mom. 20.
Mom. 17. Beträffande översättare ha pressorganisationerna ifrågasatt,
huruvida författaransvar borde åvila översättare, som vore anställd hos förläggare
eller boktryckare och endast fullgjorde ett uppdrag från denne.
Jag anser emellertid, i likhet med de sakkunniga, att översättaren bör bära
ansvaret, när han är såsom översättare angiven å skriften eller eljest åtagit
sig ansvaret, såsom om författare är stadgat.
Mom. 18 och 19. Dessa moment, som innehålla ansvarighetsreglerua för
periodisk skrift och för skrift som tryckts utom riket på svenska språket,
äro behandlade i det föregående.
Mom. 20. I de sakkunnigas förslag angavs i andra stycket av detta morn.,
att vid bedömande av frågan örn vem ansvaret för skriftens innehåll borde
åvila hänsyn skulle tagas till förhållandena vid tidpunkten för första rättegångstillfället
i mål rörande sådant ansvar.
Justitiekanslersåmbetet har anfört att innebörden av det föreslagna stadgandet
torde vara att förhållande, som enligt ansvarighetsreglema i mom.
16, 18 och 19 borde flytta ansvaret från exempelvis den i första hand ansvarige
till närmast efterföljande i ansvarighetskedjan, ej skulle ha sådan verkan,
om förhållandet inträffade efter första rättegångstillfället. Stadgandet
syntes svårtolkat och borde därför förtydligas. Även skånska hovrätten har
funnit det föreslagna stadgandet vara något oklart. Till de förhållanden,
som där nämndes, kunde väl näppeligen hänföras exempelvis innehavet av
utgivningsrätten till periodisk skrift. Därvidlag borde tidpunkten för publiceringen
vara avgörande.
Med beaktande av dessa anmärkningar och i anslutning till den ändrade
lydelsen av mom. 16 a) har förevarande stadgande avfattats sålunda, att vid
bedömande av frågan om vem ansvaret för skriftens innehåll skall åvila
hänsyn icke skall tagas till förhållande, som inträffat senare än vid huvudförhandlingen
i mål rörande sådant ansvar. Det må påpekas att i följd av
denna bestämmelse författarens död överför ansvaret å förläggaren om dödsfallet
inträffat senast vid denna tidpunkt. Inträffar dödsfallet efter huvudförhandlingen
kan något ansvar ej göras gällande mot förläggaren, om författaren
då varit svarande i målet.
Mom. 21 och 22. Momenten innehålla vissa bestämmelser om utom riket
på främmande språk tryckta skrifter och om periodiska skrifter. Stadgandena
överensstämma med de sakkunnigas förslag.
Mom. 23. Detta moment avser skyldighet för förläggare av icke periodisk
skrift och ägare av periodisk skrift att svara för skadestånd och rättegångs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
39
kostnad, därest författare eller utgivare saknar tillgång till gäldande därav.
Det har ej någon motsvarighet i gällande lag men överensstämmer med de
sakkunnigas förslag.
Bokförläggareföreningen har i sitt yttrande anfört:
Enligt mom. 23 ålades en förläggare under vissa förutsättningar subsidiärt
ansvar för skadestånd eller rättegångskostnad, som en författare till icke
periodisk skrift ådömts att betala. Detta syntes i verkligheten utgöra ett avsteg
från den eljest tillämpade principen, att författaren skulle i första hand
ha allt ansvar för sin skrift, ehuru föreningen medgåve, att i många fall skäl
talade för att en förläggare icke borde undandraga sig det föreslagna ekonomiska
ansvaret. Den föreslagna regeln kunde dock komma att medföra
den konsekvensen, att en skrift till vars innehåll en förläggare med hänsyn
till rådande förhållanden och uppfattning ställde sig betänksam men som
kunde förtjäna att utgivas på grund av nya idéer eller synpunkter i sociala
eller politiska frågor, över huvud taget icke bleve utgiven eller att i varje
fall utgivandet i avsevärd grad försvårades, då författaren icke hade lätt att
finna en förläggare eller utgivare, som ville påtaga sig förenämnda ekonomiska
ansvar. Det kunde därför ifrågasättas, örn det icke borde tagas under
övervägande, huruvida en viss uppmjukning av den föreslagna regeln
skulle kunna äga rum.
Styrelsen för advokatsamfundet har anfört, att en sådan föreskrift, om
vars lämplighet, åtminstone beträffande icke periodiska skrifter, meningarna
kunde vara delade, syntes förutsätta, att förläggaren, respektive ägaren
ägde intervenera redan i ansvarsprocessen. Därest en sådan interventionsrätt
icke otvetydigt kunde anses föreligga på grund av allmänna rättsprinciper,
borde uttryckligt stadgande härom införas.
Jag finner ej anledning att på grund av vad i yttrandena anförts göra någon
ändring i sakkunnigförslaget, som ansluter sig till 1912 års förslag. Frågan
om intervention torde få bedömas enligt allmänna processrättsliga grundsatser.
Mom. 24. I momentet, som överensstämmer med de sakkunnigas förslag,
stadgas att vad i lagen sägs om utspridare ej skall äga tillämpning å postverket.
Mom. 25. I nuvarande § 1 mom. 11 stadgas skyldighet för boktryckare
att av allt vad som tryckes avlämna ett exemplar till Kungl, biblioteket och
vartdera av rikets universitet.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle från leveransplikten undantagas allt
i mom. 12 första stycket avsett tillfällighetstryck. Någon skyldighet för huvuddistributör
att avlämna biblioteksexemplar stadgades icke.
Häremot lia i de berörda bibliotekens yttranden gjorts invändningar.
Överbibliotekarien i Uppsala har anfört bl. a.:
Av ingripande betydelse för de offentliga bibliotekens möjligheter alt tillgodose
forskningen vore de förslag i betänkandet, som innebure ändringar
i hittills gällande bestämmelser rörande boktryckarnas leveransplikt till biblioteken.
Nu gällande tryckfrihetsförordning stadgade, att arkivexemplar
’av allt vad som tryckes’ skulle insändas till Kungl, biblioteket och vaddera
av rikets universiteter, ett stadgande, som ju stödde sig på flerhundraårig
tradition. I enlighet därmed hade hittills skyldigheten alt avlämna arkivexemplar
omfattat allt som utgått från tryckpress, om än till synes av obe
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
tydligt slag, såsom stadgar, styrelse- och revisionsberättelser, affischer, program,
affärstryck o. d., dock med den inskränkningen i praktiken, att för
biblioteksändamål umbärligt tryck såsom stämpel- och blankettryck, påtryck,
visit- och adresskort o. d. ej behövt insändas. I nu föreliggande förslag
hade från leverans till biblioteken undantagits tillfällighetstryck varmed
skulle förstås icke endast adresskort, notifikationer, blankett- och reklamtryck,
visitkort och dylikt för biblioteksändamål oanvändbart tryck
utan även stadgar, styrelse- och revisionsberättelser, affischer, program för
föreställningar och därmed jämförliga tryckalster. De sakkunnigas i motiven
uttalade förmodan att ändock ''allt tryck med värde för biblioteken’
torde komma att avlämnas dit, kunde överbibliotekarien på intet vis dela.
Förslaget skulle tvärtom komma att lända till synnerlig skada för de berörda
biblioteken och den där bedrivna vetenskapliga forskningen. Då stadgandena
om boktryckarnas leveransskyldighet ginge tillbaka ända till 1600- talet, hade universitetsbiblioteket under tidernas lopp anlagt en så vitt möjligt
fullständig samling även av stadgar, styrelse-, revisions- och årsberättelser
och därmed jämförliga publikationer. Erfarenheten inom biblioteket
gåve också vid handen, att fullständiga serier av exempelvis stadgar och
berättelser för bolag och banker, årsberättelser för skolor, sjukhus och för
olika sammanslutningar är ett mycket anlitat källmaterial för vetenskaplig
forskning. Bibliotekens serier av dylikt tryck vöre av särskilt värde i de
ej sällsynta fall, då det visat sig, att de i biblioteken förefintliga exemplaren
vore de enda bevarade, i det att ifrågavarande tryck saknades i respektive
institutioners arkiv. Värdet av universitetsbibliotekets samlingar av dylika
smärre tryck berodde i väsentlig grad av dessa samlingars fullständighet,
och det vore därför synnerligen beklagligt, om denna genom ändring av
hittills tillämpade bestämmelser i fråga om leveransskyldigheten för boktryckerierna
komme att brytas.
Den avlämningsplikt, som för närvarande gällde i fråga örn de svenska
tryckerierna, avsåge bl. a. att tillgodose det intresse, som otvivelaktigt förelåge
för det allmänna, att den nationella litteraturen — i detta ords vidaste
bemärkelse — funnes i största möjliga fullständighet samlad och bevarad
i de tre stora statsbiblioteken. Det torde då ej med fog kunna göras gällande,
att detta allmänintresse skulle vara mindre eller helt saknas i fråga
örn den svenska litteratur, som trycktes i utlandet. Ej heller syntes det
faktum att denna litteraturs framställning undandroges den inhemska tryckerirörelsen
— även örn detta möjliggjorde lägre prissättning — i och för
sig kunna motivera en inskränkning i leveransplikten, när viss sådan nu
omsider vore avsedd att komma till stånd. Det kunde visserligen invändas,
att den nuvarande avlämningsplikten vore helt knuten till tryckerierna, men
nied kännedom örn rådande tryckeripraxis torde man kunna påstå, att
kostnaden för framställningen av de fyra avlämningsexemplaren, vilka ''avtagas
från upplagan’, som regel de facto folie på beställarens, alltså oftast
förläggarens, konto, under det att tryckeriet finge vidkännas lagringsoch
förpackningskostnader och liknande. Leveransplikten för de utom riket
tryckta skrifterna skulle givetvis — så som föreslagits beträffande
granskningsexemplaren —■ påvila huvuddistributören d. v. s. i de flesta fall
även här en förläggare eller kommissionär. Och man hade svårt att tro —
särskilt med kännedom om det stora tillmötesgående, som de flesta bokförlag
hitintills visat statsbiblioteken i fråga örn här berörda litteratur —
att en bestämmelse om utsträckning av leveransplikten på detta område till
fyra exemplar (i stället för ett) skulle kunna räknas som alltför betungande
i betraktande av de fördelar för det allmänna som därmed skulle stå att
Kungl. Majlis proposition nr 270.
41
vinna. För biblioteken skulle en icke oväsentlig fördel ligga redan i den
ökade tryggheten att intet värdefullt ginge desamma förbi, och i en inbesparing
i det betydande arbete, som nu måste nedläggas på förvärvet av
denna litteratur.
Med stöd av det anförda hemställdes, att biblioteksexemplar måtte avlämnas
av allt tryck som levererades från tryckeri inom riket samt att beträffande
utom riket på svenska språket tryckt skrift, som hit infördes för
spridning och för vilken huvuddistributör skulle finnas, denne skulle avlämna
sådant exemplar av skriften.
Jämväl riksbibliotekarien och överbibliotekarien i Lund ha ansett, att
skyldigheten att avlämna biblioteksexemplar borde omfatta allt tillfällighetstryck.
Den sistnämnde hemställer alternativt, att undantaget från nämnda
skyldighet för tillfällighetstryck måtte givas betydligt snävare gränser
än enligt förslaget och endast gälla adresskort, etiketter, visitkort, blanketttryck,
pås- och kuverttryck ävensom därmed jämförliga tryckalster. Han
yrkade vidare, att biblioteksexemplar även skulle avlämnas beträffande
utom riket på svenska språket tryckt skrift, som hit infördes för spridning
och för vilken huvuddistributör skulle finnas.
Med den ändrade definition på tillfällighetstryck som departementsförslaget
innehåller torde bibliotekens önskemål bliva i stort sett tillgodosedda
såvitt gäller inom riket tryckta skrifter. Undantaget från skyldigheten att
inleverera biblioteksexemplar kommer härigenom att i fråga om dylika
skrifter gälla endast adresskort, etiketter, blankettryck, emballagetryck, visitkort,
notifikationer ävensom därmed jämförliga tryckalster, allt under förutsättning
att de på grund av sitt innehåll kunna anses utesluta möjligheten av
tryckfrihetsmissbruk. Någon skyldighet för huvuddistributör att avlämna
biblioteksexemplar anser jag ej böra införas.
§2.
Mom. 7. I detta moment har endast vidtagits en formell ändring.
Morn. 10. Ändringen gäller införande av dagsböter.
§ 3.
Mom. 2. Detta moment, som straffbelägger förnekelse av en Gud och
ett liv efter detta eller av den rena evangeliska läran, har av de sakkunniga
föreslagits skola upphävas. Såsom motiv har anförts att det saknar motsvarighet
i allmänna strafflagen samt att sträf thuden i § 3 mom. 1 och 3
tryckfrihetsförordningen för hädelse och gäckeri av den allmänna gudstjänsten
vore tillräckliga för beivrande av religionsbrott genom tryckt skrift.
Jag ansluter mig till förslaget i denna del.
Morn. 8 och 12. Ändringarna avse införande av dagsböter.
Det må här anmärkas, att de sakkunniga även föreslogo ändringar i mom.
9 och 10 angående införande av dagsböter. Då förslag till ändring av dessa
moment av mig förut denna dag anmälts, lia bestämmelserna ej här upptagits.
Bihang tili riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 270.
4
42
Kungl. Alaj:ts proposition nr 270.
§ 4.
Mom. 2. Enligt momentets nuvarande lydelse skall beträffande inom
riket tryckta skrifter i samma stund, ej senare än en skrift till försäljning
eller spridande, på vad sätt som helst, utgives ett exemplar avlämnas av
boktryckaren, i Stockholm till chefen för justitiedepartementet och i varje
annan ort till hans ombud. Från denna skyldighet har i den nya lydelsen
undantag gjorts beträffande i mom. 12 avsett tillfällighetstryck och skrift,
som endast innehåller meddelanden från offentlig myndighet. I fråga
om sådan utomlands på svenska språket tryckt skrift, för vilken huvuddistributör
skall finnas, har ansetts böra stadgas, att denne skall avlämna
granskningsexemplar i samma stund, ej senare än skriften börjat spridas
inom riket. Chefen för justitiedepartementet skall äga att, där så finnes
kunna ske, medgiva utsträckning av tiden för granskningsexemplars avlämnande.
Momentet har upptagits oförändrat från sakkunnigförslaget men
erhåller en något större räckvidd i följd av den definition begreppet tillfällighetstryck
erhållit i departementsförslaget.
Mom. A och 6. I dessa moment ha de sakkunniga föreslagit vissa jämkningar
med hänsyn till de nya ansvarighetsreglerna.
Justitiekansler sämbetet har påpekat, att stundom åtskillig tid måste förflyta,
innan stämning i tryckfrihetsmål hunne vidtagas efter verkställd kvarstad.
Möjligen borde därför den i mom. 4 stadgade fristen på åtta dagar förlängas.
Vidare syntes tvekan kunna uppstå om kvarstaden skulle bestå
eller åtalspreskription hindras, om stämning felaktigt uttagits å någon helt
utomstående person. Härom har ämbetet anfört:
I motiveringen till § 4 mom. 6 uttalade de sakkunniga visserligen, att de
nya regler, som de sakkunniga föreslagit, ej finge tolkas så, att örn åtal riktats
mot fel person och ny stämning måste utfärdas å annan ansvarig, vid
bedömande av eventuell kvarstads bestånd hänsyn skulle tagas endast till
det första åtalet, varigenom kvarstaden skulle kunna förfalla. Huruvida
detta uttalande finge anses omfatta jämväl det fall att stämning uttagits å
helt utomstående person torde vara tvivelaktigt. Motsättningen mellan ''fel
person’ och ''annan ansvarig’ tydde närmast på, att de sakkunniga avsett att
yttra sig örn allenast det fall att den, mot vilken åtal riktades, väl tillhörde
ansvarighetskedjan men icke vore den som rätteligen skulle stå ansvaret.
Sådan begränsning i omfattningen av de sakkunnigas uttalande syntes tydligare
i fortsättningen av motiveringen där det anfördes, att det för undvikande
av preskription borde vara tillräckligt att någon av de för skriftens
innehåll ansvariga blivit instämd till svaromål. Ämbetet ansåge det kunna
riskeras att i saknad av uttrycklig bestämmelse i lagtexten stämning å person,
som felaktigt uppgivits tillhöra ansvarighetslängden, befunnes icke vara
tillfyllest för kvarstads bestånd eller förhindrande av åtalspreskription.
Vad sålunda anförts har icke synts mig böra föranleda någon ändring uti
ifrågavarande bestämmelser. För att kvarstad skall bestå eller åtalspreskription
hindras torde vara erforderligt att åtal riktas mot någon av dem vilka ansvaret
för skriftens innehåll kan komma att åvila. I övrigt har i de sakkunnigas
förslag i denna del icke gjorts annan ändring än att ett föreslaget tillägg
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
43
till fjärde stycket utgått med hänsyn till ändring av de sakkunnigas förslag
till ny lydelse av § 4 mom. 11.
Mom. 7. I detta moment stadgas nu, att utgivare av periodiska skrifter
framför andra erinras örn ett rätt bruk av tryckfriheten och att tryckfrihetsbrott
genom sådan skrift skall föranleda dubbelt bötesstraff. Denna bestämmelse
bör i enlighet med de sakkunnigas förslag upphävas, då den ej
väl överensstämmer med dagsbotssystemet.
Mom. 8. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag meddelas i momentet
föreskrifter om innebörden av konfiskation.
Mom. 9. Ändringen innebär införande av dagsböter.
Mom. 10. I momentet finnas för närvarande allmänna bestämmelser örn
skrifter som tryckts på svenska språket utom riket. Det blir genom de föreslagna
reglerna om sådana skrifter överflödigt och bör upphävas.
Mom. 11. Detta moment i gällande lag behandlar kvarstad å skrift, som
tryckts utom riket på främmande språk. Härom föreskrives, att örn chefen
för justitiedepartementet finner sådan skrift innehålla något som strider mot
vissa moment i § 3 tryckfrihetsförordningen, det åligger honom att, efter
tills vidare därå lagd kvarstad, inhämta Kungl. Maj:ts befallning, huruvida
skriften bör till föryttrande frigivas eller förbliva under kvarstad. Därvid
skall på Kungl. Maj:ts prövning ankomma, örn skriften skall återutföras
samt örn och till vad belopp bokhandlaren må njuta ersättning av statsmedel.
De sakkunniga ha ansett, att denna mera smidiga form av kvarstad, något
ändrad, borde kvarstå för dessa skrifter vid sidan av den kvarstad, som enligt
allmänna regler kunde meddelas å dem enligt de sakkunnigas förslag i
övrigt. Prövningen om skriften borde återutföras föreslogs emellertid, i
överensstämmelse med 1912 års förslag, skola läggas ej hos Kungl. Majit
utan hos tryckfrihetskommittén.
Jag finner ej tillräckliga skäl föreligga att i dessa avseenden vidtaga ändring
i gällande bestämmelser. Någon olägenhet av den nuvarande ordningen
har ej försports.
Ur momentet bör däremot, såsom de sakkuniga föreslagit, utgå bestämmelserna
örn skyldighet för bokhandlare att avlämna förteckning på inkomna
utländska skrifter samt örn ersättning till bokhandlare.
Mom 14. Ändringen avser införande av dagsböter.
§ 5.
Mom. 2. Enligt nuvarande lydelsen av detta moment skall åtal för det
boktryckare å skrift utsatt författarens namn utan tillstånd eller bedrägligt
titelblad eller falskt boktryckarenamn eller underlåtit utsätta sådant namn
m. m. eller avlämna biblioteksexemplar upptagas vid domstolen i den ort,
där tryckeriet är beläget.
I förslaget har i fråga örn åtal mot utgivare, ägare, förläggare, boktryckare
eller utspridare för brott, som ej avser skrifts innehåll, ej meddelats sär
-
44 Kungl. Ma]:ts proposition nr 270.
skild forumregel annat än för åtal om underlåtenhet att avlämna biblioteksexemplar.
Morn. 1A. Detta stadgande bör upphävas med hänsyn till den ändrade
lydelsen av § 108 regeringsformen.
Mom. 15. I detta moment har endast vidtagits den jämkningen, att förvandlingsbestämmelsen
om böter i följd av den nya lagstiftningen örn verkställighet
av bötesstraff uteslutits.
övergångsstadgand et.
För att underlätta övergången till de nya reglerna om utgivningsbevis och
boktryckerier ha de sakkunniga föreslagit vissa övergångsbestämmelser. Sålunda
skulle äldre lags bestämmelser tillämpas till och med den 30 juni det
år, då den ändrade lydelsen i vissa delar av tryckfrihetsförordningen slutligen
antoges. Under april, maj eller juni månader nämnda år skulle anmälan
göras rörande varje i riket inrättat boktryckeri, såsom om det inrättats
från och med dagen för de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Innan något
nummer eller häfte efter den 30 juni nämnda år utgåves av periodisk
skrift, skulle utgivaren hava erhållit utgivningsbevis enligt de nya bestämmelserna.
Ansökan härom finge göras redan under april, maj eller juni månader
samma ar. Ifall ansökan örn sadant bevis gjordes av annan än den vilken
innehade enligt 1 § 4 mom. äldre lag utfärdat hinderslöshetsbevis för
periodisk skrift, borde vid ansökningen fogas förklaring av den sistnämnde,
att han icke hade någon erinran mot att utgivningsbevis utfärdades för sökanden.
Hade hinderslöshetsbevis enligt äldre lag utfärdats för periodisk skrift
och begärdes utgivningsbevis för skrift med titel som företedde sådan likhet
med titeln på förstnämnda skrift, att förväxling lätt kunde ske, finge, där ej
särskilda skäl till annat föranledde, det enligt äldre lag utfärdade beviset till
och med den 30 juni året efter nämnda år utgöra hinder för utfärdandet av
utgivningsbevis för annan än utgivaren av den skrift det enligt äldre lag utfärdade
beviset avsåg.
Med hänsyn till att de tidigare i dag anmälda förslagen till vissa ändringar
i tryckfrihetsförordningen böra träda i kraft samtidigt med de ändringar,
varom nu är fråga, har det ej ansetts lämpligt att binda ikraftträdandet till
någon viss dag. I stället bör Kungl. Maj:t erhålla fullmakt att meddela närmare
bestämmelser härom. Därav föranledas vissa jämkningar i de sakkunnigas
förslag i denna del. Sålunda bör stadgas att äldre lags bestämmelser
skola få, enligt Konungens förordnande, tillämpas under högst tre
manader från den dag Konungen, på sätt i § 81 regeringsformen föreskrives,
låtit i riksdagen uppläsa öppet brev, att kungörelse utfärdats om den ändrade
lydelsen i vissa delar av tryckfrihetsförordningen, och att Konungen i anslutning
till sådant förordnande skall äga meddela närmare föreskrifter örn
den tid, inom vilken anmälan av boktryckeri och ansökan om utgivningsbevis
första gången skall göras enligt de nya bestämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
45
Förslaget till ändrad lydelse av § 108
regeringsformen.
Tryckfrihetskommittén anför om detta förslag, att därest § 108 regeringsformen
erhölle den av de sakkunniga föreslagna lydelsen, bestämmelse om
kommitténs beslutförhet komme att saknas. Det nuvarande stadgandet härom
avsåge visserligen efter ordalagen endast avgivande av sådant yttrande,
som i lagrummet omförmäldes, men hade tillämpats som om det gällt även
kommitténs verksamhet i övrigt. Enligt kommitténs mening torde i lagrummet
alltfort böra inrymmas bestämmelse örn beslutförhet. Däremot syntes
det tveksamt, huruvida man borde bibehålla den nu gällande regeln att
städse en lagfaren ledamot, förutom justitieombudsmannen, skulle deltaga
i kommitténs beslut. Denna regel hade någon enstaka gång visat sig hinderlig
för ett ärendes skyndsamma handläggning. De ärenden, som underställdes
kommitténs prövning, avsåge vanligen förordnande jämlikt § 4 mom.
12 tryckfrihetsförordningen och beredde i regel icke några svårigheter av
juridisk art.
I lagrummet har med anledning av denna anmärkning införts bestämmelse
om att tryckfrihetskommittén icke må fatta beslut utan att, jämte justitieombudsmannen,
minst tre kommitterade deltaga i beslutet.»
Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande förslag till ändring
i vissa delar av tryckfrihetsförordningen samt till ändrad lydelse av § 108
regeringsformen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till prövning
i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Tage Evers.
Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 270.
5
Doktrin (1)
- Tryckfrihetsförordningen och brottspåföljderna., SvJT 1954 s. 405, på s. 406 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1954 s. 405 Tryckfrihetsförordningen och brottspåföljderna. s. 406 i texten