Angående indragning av de med universitetsprofessurerna i praktisk teologi förenade prebendena
1940-01-26 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:28, Angående indragning av de med universitetsprofessurerna i praktisk teologi förenade prebendena
Dokumentets text
Kungl. Majlis ''proposition Nr 28.
1
Nr 28.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående indragning
av de med universitetsprofessurerna i praktisk teologi
förenade prebendena; given Stockholms slott den 26
januari 194.0.
Kungl. Majit vill härmed, linder åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför härefter:
Uppsala stads pastorat (domkyrkoförsamlingen) utgör prebende åt
professorn i praktisk teologi vid universitetet i Uppsala och Lunds
stads- och landsförsamlingars pastorat (domkyrkoförsamlingen) åt professorn
i praktisk teologi med kyrkorätt vid universitetet i Lund.
Fråga har uppkommit örn indragning av nämnda prebenden. Båda
professurerna äro lediga — professuren i Uppsala genom innehavarens
död den IG februari 1937 och professuren i Lund genom innehavarens
utnämning den 7 november 1937 till biskop i Växjö. Professurerna uppehållas
av vikarier.
Bihang till riksdagens protokoll ID/fO. 1 sami. AV SS.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
Inledningsvis må nämnas något om professurernas ämnesomfattning
och vad därmed sammanhänger.
Examensämnet praktisk teologi med kyrkorätt omfattar, förutom
kyrkorätten, kännedom örn den samtida kyrkans liv, särskilt den svenska
kyrkans, och sönderfaller i följande huvuddiscipliner: liturgik (örn gudstjänsten),
homiletik (om predikan), kateketik (om kristlig ungdomsuppfostran,
särskilt konfirmationsundervisningen), själavårdslära m. m. Undervisningen
äger rum i form av vetenskapliga föreläsningar, propedeutiska
kurser samt teoretiska seminarie- eller övningskurser. Dessutom hålles
varje lästermin en praktisk övningskurs, innefattande kateketiska, liturgiska,
homiletiska och kyrkorättsliga övningar. Dessa övningar skola
åsyfta de studerandes fostran till prästämbetets förvaltning inom svenska
kyrkan och, i den mån sådant är möjligt, anordnas såsom kyrkliga
funktioner. Professorn i praktisk teologi eller annan ledamot av fakulteten,
vilken kanslern för rikets universitet därtill förordnar, handhar
såsom föreståndare uppsikten över de praktiska övningarna, vilka ledas
av de på fakultetens praktiska linje tjänstgörande lärarna. Dessa utgöras
vid vartdera universitetet av en direktor eller biträdande lärare, som
skall vara en i församlingstjänst högt förtjänt och i teologiska studier
väl vitsordad prästman, en assistent och en ledare av de kyrkorättsliga
övningarna.
1. Frågans tidigare behandling.
De nu nämnda prebendena äro de enda ännu existerande teologie
professorsprebendena i vårt land. De förutvarande prebendena av denna
art ha undan för undan indragits.
Frågan om indragning av de teologie professorsprebendena var år 1920
förelagd riksdagen och kyrkomötet, vilka medgåvo, att nämnda prebenden
finge i den ordning, Kungl. Maj:t prövade skäligt bestämma, och
enligt viss ersättningsgrund successivt indragas. Kyrkomötet anhöll dock,
att Kungl. Majit täcktes vid begagnande av den sålunda medgivna
rätten föranstalta därom, att till innehavarna av professorsbefattningarna
i praktisk teologi måtte fortfarande upplåtas prebenden på sätt
Kungl. Majit prövade skäligt bestämma. Kyrkomötet fann särskilt betydelsefullt,
att innehavarna av dessa befattningar icke utan vidare
berövades det underlag för ett tillfredsställande utövande av deras
verksamhet, som prebendeinstitutionen särskilt för dem innebure.
Ehuru riksdagen och kyrkomötet således medgivit successiv indragning
av professorsprebendena, har frågan örn prebendes indragning i de
fall, då indragningen återverkat på riksstatsanslag, underställts riksdagens
prövning. Sålunda framlades för 1922 års riksdag förslag örn
indragning av bland annat följande professorsprebenden, nämligen
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
Gamla Uppsala pastorat, som utgjorde prebende åt professorn i praktisk
teologi vid universitetet i Uppsala, och Husie pastorat, som utgjorde
prebende åt professorn i praktisk teologi med kyrkorätt vid universitetet
i Lund (jfr 1922 års åttonde huvudtitel sid. 136 ff.). Dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet anförde härutinnan bland
annat följande:
Vid ett annat tillfälle hade departementschefen givit uttryck åt den
uppfattningen, att starka skäl syntes tala för en indragning av samtliga
teologie professorsprebenden, alltså även de prebenden, som vore
förenade med professurerna i praktisk teologi. Därest emellertid en
verklig fördel för dessa professorers verksamhet såsom universitetslärare
skulle kunna vinnas genom sagda professurers bibehållande såsom prebendarier,
ansåge departementschefen det försvarligt att bibehålla prebenden
åt professorerna i praktisk teologi. Den i ärendet föreliggande
utredningen gåve likväl ingalunda otvetydigt vid handen, att den omständigheten,
att professorerna i praktisk teologi hittills innehaft prebenden,
medfört någon dylik påtaglig fördel för deras verksamhet som
universitetslärare. Kanske torde det dock vara möjligt, att en dylik
fördel stöde att vinna, därest åt sagda professorer ansloges pastorat,
vilka i och för undervisningens meddelande hade ett lämpligare läge
än de, vilka hittills varit anslagna åt professorer i praktisk teologi,
samt vidare vissa andra anordningar vidtoges. För att vara i stånd att
fälla ett avgörande omdöme i föreliggande spörsmål, ansåge departementschefen
därför möjlighet böra beredas vederbörande professorer i
praktisk teologi att utöva verksamhet såsom prebendarier under nyss
angivna för densamma gynnsamma förhållanden. Innan erfarenhet till
fullo sålunda vunnits, ansåge departementschefen, att med frågans definitiva
avgörande borde anstå tills vidare.
Då departementschefen sålunda stannade för att professorerna i praktisk
teologi tills vidare skulle förbliva kyrkoherdar i vissa pastorat, erbjöde
det, såvitt handlingarna utvisade, ingen större svårighet för ett
bedömande och avgörande av frågan vilka pastorat, som härvid vöre
de lämpligaste och härtill borde ifrågakomma. De akademiska myndigheterna
vore samtliga ense örn att domkyrkoförsamlingarna i Uppsala
och Lund härtill borde i främsta rummet ifrågakomma. Så starka skäl
talade för en dylik anordning, att departementschefen utan tvekan anslöte
sig till denna uppfattning. Utginge departementschefen sålunda från att
domkyrkoförsamlingarna borde tills vidare bibehållas vid sin prebendeegenskap,
torde något hinder icke möta att nu förorda en indragning
av ännu återstående professorsprebenden.
Kungl. Maj:ts förslag innebar sålunda indragning av samtliga teologie
professorsprebenden utom domkyrkoförsamlingarna i Uppsala och Lund,
vilka tills vidare skulle bibehållas vid sin prebendenatur.
I skrivelse nr 83 förklarade sig riksdagen icke ha något att erinra
mot nämnda förslag. 1923 års riksdag beslutade (skrivelse nr 86) vissa
av indragningen av nämnda prebenden betingade anordningar.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
2. Gällande bestämmelser.
Bestämmelser i ämnet meddelades av Kungl. Majit den 27 april 1923.
Enligt dessa bestämmelser skulle Uppsala stads pastorat samt Lunds
stads- och landsförsamlingars pastorat tills vidare och intill dess Kungl.
Majit annorlunda beslöte vara såsom prebenden förenade med respektive
professurer i praktisk teologi. Respektive innehavare av de förenade
tjänsterna som kyrkoherde i vederbörande pastorat och professor skulle
tills vidare vara domprost och vice preses i vederbörande domkapitel
samt tills vidare uppbära vad enligt gällande löneregleringsresolutioner
för sagda pastorat och enligt universitetens stater tillkomme respektive
befattningshavare såsom innehavare av berörda två tjänster.
I gällande avlöningsstater för universiteten i Uppsala och Lund (jfr
statsliggaren för budgetåret 1939/40 s. 404 och 420) ha såsom lön och
tjänstgöringspenningar för ifrågavarande professorer upptagits 7,400 kronor
i Uppsala och 6,000 kronor i Lund. I nämnda stater föreskrives,
att innehavaren av vederbörande professur uppbär avlöning lika med
övriga professorer samt att han, så länge han i egenskap av domprost
såsom prebende innehar Uppsala stads pastorat (Lunds stads- och landsförsamlingars
pastorat), av domprostlönen uppbär dels 4,600 kronor
(6,000 kronor), dels ock 500 kronor (500 kronor), sistnämnda belopp utgörande
ersättning för utgifter i ämbetet.
3. Föreliggande framställningar.
Hos Kungl. Majit ha nu Uppsala domkyrkoförsamling och sedermera
även Lunds stads- och landsförsamlingars pastorat hemställt om vidtagande
av åtgärder för avskaffande av de till församlingarna knutna professorsprebendena.
Häröver ha yttranden avgivits av domkapitlen i
Uppsala och Lund, av kanslern för rikets universitet efter hörande av
vederbörande universitetsmyndigheter samt av kammarkollegiet och statskontoret
gemensamt.
Av handlingarna inhämtas följande:
a) Uppsala.
Domkyrkoförsamlingen har erinrat, att prebendet tillträddes den 1
maj 1923 av dåvarande professorn i praktisk teologi vid universitetet i
Uppsala Gustaf Lizell, som därefter innehaft professuren och det därmed
förenade prebendet till sin död den 16 februari 1937.
Av en utredning, som verkställts genom av kyrkorådet utsedda kommitterade,
inhämtas bland annat följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28. •">
Kungl. Maj:ts beslut om Uppsala stads församlings fortsatta prebendenatur
kunde betraktas som ett slags försök, på vars utgång komme att
bero, huruvida förordnandet komme att bestå. Beslutet gällde emellertid
tills vidare och upphörde således ej automatiskt att gälla i och med
domprosten Lizells bortgång, ehuru frågan ju å andra sidan genom
denna aktualiserats.
Professorn i praktisk teologi utnämndes av Kungl. Majit efter förslag
av de akademiska myndigheterna. Jämväl domprost, d. v. s. kyrkoherde
i domkyrkoförsamling, utnämndes av Kungl. Majit (41 § prästvalslagen).
I vanliga fall skedde denna utnämning efter förslag av domkapitlet och
val av församlingen, varjämte sökande till domprostbefattning ägde anmäla
sig direkt hos Kungl. Majit. Men domprostbefattningen i Uppsala
följde, så länge domkyrkoförsamlingen vore prebende, automatiskt med
professuren i praktisk teologi utan förslag och val (45 § prästvalslagen).
Vid sidan av domprosten-kyrkoherden funnes i Uppsala tre komministrar,
en ständig adjunkt och en pastoratsadjunkt. Komministrarna
utsåges genom val i vanlig ordning med begränsning till sökande från
stiftet. Adjunkterna förordnades av domkapitlet och kunde kallas fran
vilket stift som helst. En av komministrarna eller adjunkterna förordnades
till vice pastor (domkyrkovicepastor), vilken utövade domprostens
kyrkoherdegöromål, i den mån denne ej själv toge befattning med dessa
göromål.
Domprostens och vice pastors inbördes ställning i Uppsala domkyrkoförsamling
vore ej i lag eller författning närmare reglerad. Kyrkolagen
omnämnde ej vicepastorsinstitutionen. Ett kungl, brev den 22 juli 1766
föreskreve blott helt allmänt, att vice pastor ägde utöva alla de ämbetsrättigheter
i församlingen, som tillhörde ordinarie kyrkoherden. När vice
pastor förordnades för kyrkoherde i andra än prebendeförsamlingar, vöre
det uppenbart, att kyrkoherden icke hade någon som helst skyldighet
eller rättighet att utöva sina ämbetsåligganden, där ej annat i förordnandet
förutsattes. I sådana fall åter som det nu behandlade torde
emellertid förutsättas, att domprosten i den män hans tid och krafter
det medgåve ägnade sig något åt församlingsvården.
Domprostens lön av församlingen bestode i dels det i lag fastslagna
beloppet 10,000 kronor, dels ett lönetillägg å 2,100 kronor (gemensamt
för alla ordinarie präster i riket), dels 150 kronor såsom tillägg på grund
av nådårsrättens upphörande och dels fri bostad, allt med skyldighet
för domprosten att avlöna vice pastor med 2,000 kronor och den personlige
adjunkten med 2,900 kronor. Hans behållna lön från församlingen
vore således 7,350 kronor jämte fri bostad. Dessutom åtnjöte han
lön såsom professor, dock ej lika med övriga professorer utan avsevärt
lägre. En följd av sistnämnda förhållande vöre, att prebendets avskaffande
förutsatte ny medelsanvisning av riksdagen. Avskaffades nu prebendenaturen
hos domkyrkoförsamlingen, bortfölle vicepastorstjänsten
och pastoratsadjunkturen. Därmed befriades domprosten från avdragen
å lönen. Något tillskott till lönen för honom torde därför ej erfordras.
Kommitterade hade låtit verkställa en siffermässig utredning, avsedd
att i viss utsträckning belysa prebendariens medverkan vid pastorsgöromålen
i församlingen. Resultatet av utredningen framginge av följande
uppställning:
6
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 28.
År
Antal
gudstjän- ster 0.
andaktsst.
Antal dop
Antal
konfirme-
rade
Antal
vigslar
Antal
begravn.
Antal
kyrkoråds-
samrnan-
träden
1923
6
4
40
1
4
3
1924
11
1
32
4
3
6
1925
9
1
36
1
9
5
1926
8
3
34
2
9
5
1927
5
3
30
2
8
5
1928
3
1
23
2
10
2
1929
5
2
15
—
6
3
1930
9
2
22
3
9
4
1931
8
1
20
1
7
3
1932
10
5
5
3
11
—
1933
10
4
11
5
7
—
1934
3
4
13
3
8
—
1935
7
4
15
2
11
—
1936
9
3
20
7
15
—
Den gjorda uppställningen framvisade ett i och för sig icke ringa
antal prästerliga förrättningar, utförda av prebendarien. I jämförelse
med det totala antalet dylika förrättningar inom domkyrkoförsamlingen
under ifrågavarande år måste dock helt naturligt de av prebendarien
utförda framstå såsom kvantitativt sett mindre betydande. Sålunda uppginge
antalet av prebendarien förrättade gudstjänster under angivna tid
till i genomsnitt 8 om året, under det att årliga antalet gudstjänster i
domkyrkoförsamlingens huvudlokaler för gudstjänster, domkyrkan och
Österplans kyrksal, utgjorde omkring 250 obligatoriska gudstjänster örn
året. I detta antal inginge sålunda högmässor, ottesångs- och aftonsångsgudstjänster
samt föreskrivna veckopredikningar vissa tider av året.
Däremot hade ej medräknats s. k. liturgiska andaktsstunder i domkyrkan.
Ej heller inginge i antalet de mångå gudstjänsterna i församlingens
distriktslokaler. Det torde å andra sidan böra bemärkas, att de gudstjänster,
vid vilka prebendarien enligt ovan intagna uppställning fungerat,
uteslutande hållits i domkyrkan.
I vilken utsträckning en prebendarie i framtiden kunde beräknas deltaga
i församlingsvården torde vara i hög grad svårbedömligt. Kommitterade
ansåge sig emellertid icke böra underlåta framhålla, att den
prebendarie, som under tidsperioden 1928-36 varit verksam i församlingen,
genom sina vidsträckta förbindelser och sina personliga egenskaper måhända
kommit att taga större del i den rent prästerliga verksamheten
inom församlingen än som kunde i allmänhet förväntas av prebendarie.
Följande omständigheter syntes tala för ett avskaffande av församlingens
prebendenatur.
Det måste anses påfallande, att på samma person lagts två var för
sig så krävande tjänster som professuren i praktisk teologi och kyrkoherdetjänsten
i Uppsala domkyrkoförsamling. Denna församling vore ett
av landets största och mest krävande pastorat, med en folkmängd, som
vore stadd i rätt hastig tillväxt och som redan nu överskridit 35,000.
Till stadens egna bebyggare bomme kanske närmare 5,000 där icke kyrkoskrivna
personer, mest ungdom, som vistades i staden för studier och
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
vilkas andliga vård också måste tillgodoses. Icke ens en person med
högst ovanliga krafter torde kunna sta ut med att utan att särskilda
anordningar vidtoges nöjaktigt bestrida dessa tvenne tjänster. Följden
härav hade blivit, att den ena av tjänsterna, nämligen kyrkoherdebefattningen,
kommit att i huvudsak uppehållas genom vice pastor.
Denna anordning medförde betydande olägenheter. Även örn vice pastor
vore en framstående och praktiskt duglig präst, konnne han ej sällan
att sakna den auktoritativa ställning inom församlingsvården, som ordinarie
kyrkoherdebefattning medförde. Med nödvändighet måste ock en
viss dualism eller en märkbar osäkerhet i församlingslivets ledning göra
sig gällande. Domprosten hade rätt att ensam leda kyrkorådets överläggningar
och planlägga församlingsvården, men hade enligt erfarenheten
hindrats av sin professorstjänst att i berörda hänseende göra en
effektiv insats. Vice pastor å sin sida kunde genom det tillfälliga i sin
anställning lätt bli relativt bunden i sina initiativ. Särskilt under ogynnsamma
personliga omständigheter kunde en dylik dualism i ledningen
verka hämmande och förlamande på församlingsvårdens planläggning
och skötsel. Skulle åter prebendeinstitutionen upphöra, tillförsäkrades
församlingen en egen kyrkoherde, som helt kunde ägna sig åt pastoralvården.
Därmed komme den omtalade dualismen att försvinna. Tjänstinnehavaren
hindrades icke av personliga hänsyn och kunde genom
tjänstens permanenta karaktär arbeta på lång sikt samt er holle den
auktoritativa ställning, som knappast kunde anses tillfalla vice pastor,
ehuru han enligt nuvarande ordning vore den egentliga ledaren av pastoralvården.
I bestämd strid mot de allmänna principer, enligt vilka tillsättande
av prästerliga tjänster skedde, stöde vidare det faktum, att befolkningen
inom prebendepastoraten icke hade något som helst inflytande vid besättande
av kyrkoherdetjänsten. De myndigheter, som medverkade vid
tillsättande av tjänsten, vore vidare förhindrade att ens i någon män
taga hänsyn till vederbörandes lämplighet som församlingspräst. Tillsättandet
skedde fastmer uteslutande efter vetenskapliga meriter. I vanliga
fall åter hade församlingen möjlighet att genom val giva sin önskan
till känna, örn vem den ville ha till kyrkoherde, vilken valrätt även
innefattade möjlighet att kalla fjärde provpredikant.
Till ovannämnda skäl för prebendets avskaffande kunde anföras ytterligare
ett — detta av ekonomisk natur. Prebendeinstitutionen tjänade
till att avlöna tjänstemän, som huvudsakligen ägnade sig åt annat
arbete än församlingsvården. Församlingen syntes böra vara skyldig
avlöna präst blott såvida han väsentligen ägnade sig åt församlingens
vård.
Med nuvarande ordning syntes oklart i vilken utsträckning församlingen
ägde påfordra domprostens medverkan i församlingsarbetet.
Mot dessa skäl för prebendets avskaffande stöde emellertid andra,
som synts kunna anföras lill förmån för bibehållande av den nuvarande
ordningen.
Prebendeinstitutionen knöte kyrka och universitet samman på ett sätt,
sorn ur kyrklig synpunkt måste vara av värde för kontakten med de
stora skaror akademiska lärare och studenter, som här utövade undervisning
och bedreve studier. För många människor, särskilt sådana med
starkt intellektuella behov, kunde det vidare lia sin betydelse, att för
-
8
Kuncjl. Majlis ''proposition Nr 28.
samlingens kyrkoherde samtidigt vore universitetslärare och därigenom
i besittning av den auktoritet, som hög teologisk lärdom gåve. Förbindelsen
mellan kyrka och universitet på denna punkt åtnjöte dessutom
traditionens stöd.
o Vidare kunde anföras, att med den anordning, som hittills varit
rådande i Uppsala, församlingen tillförts en extra prästerlig kraft —
pastoratsadjunkten, vilken helt avlönades av domprosten och kyrkofonden.
Vid prebendets avskaffande miste församlingen alltså en helt anställd
präst och måste sannolikt inom icke alltför avlägsen framtid anställa
ytterligare en av pastoratet avlönad prästerlig kraft. Med hänsyn därtill
kunde ur ekonomisk synpunkt den nuvarande anordningen anses
vara till någon fördel för församlingen.
Efter övervägande av de skäl, som anförts för och emot ett avskaffande
av domkyrkoförsamlingens prebendenatur, hade kommitterade
stannat vid att de skäl, som talade för avskaffandet, vilka delvis vore
av mera principiell natur, vore de tyngst vägande.
Kommitterade uttalade den förhoppningen, att en utväg måtte finnas
att på annat sätt än genom prebendeinstitutionen uppehålla sambandet
mellan den teologiska forskningens män och församlingsvården.
Domkapitlet i Uppsala, som tillstyrkt framställningen, har såsom sin
mening uttalat, att ur kyrklig synpunkt övervägande skäl syntes tala
för att Uppsala församlings egenskap av prebende nu borde bringas att
upphöra och att kyrkoherdetjänsten i Uppsala, vars innehavare likväl
alltjämt borde vara domprost, hnge tillsättas på sätt som beträffande
annan ordinär domprosttjänst vore i lag och förordning föreskrivet.
Teologiska fakulteten har yttrat bland annat följande:
Församlingens kommitterade hade uttalat den förhoppningen, att en
utväg måtte finnas att på annat sätt än genom prebendeinstitutionen
uppehålla sambandet mellan den teologiska forskningens män och församlingsvården.
Fakulteten delade de kommitterades tanke, att detta
samband, som av ålder bestått, borde upprätthållas. Skulle det upphöra,
vore fakulteten övertygad örn att den teologiska undervisningen,
och därmed ytterst kyrkan själv, därav i längden skulle bli lidande.
Försåvitt den teologiska undervisningen icke kunde bortse från att den
tillika vore prästutbildning, måste det för undervisaren vara av vikt,
att han ägde personlig kontakt med kyrkans liv, stöde med i hennes
arbete och kände hennes problem. Detta gällde i lika män örn samtliga
den teologiska fakultetens lärare och discipliner. Ä andra sidan
syntes det fakulteten obestridligt, att kyrkan hade gagn av att den
teologiska forskningens män tillförde hennes arbete de direkta impulserna
från sitt vetande och tänkande, som gällde hennes egen tros
högsta och djupaste frågor.
Sedan den nu gällande prebendeordningen år 1923 vidtogs, hade sambandet
mellan fakulteten och kyrkan genom den nya domkapitelslagen
i mycket väsentlig mån försvagats. Då Uppsala domkapitel tidigare
utgjordes av alla fakultetens medlemmar vid ärkebiskopens sida, vore
fakultetens representation i kapitlet nu nedsatt till tre medlemmar, domprosten
och ännu två professorer. Fakulteten hade på sin tid tillstyrkt
denna ordnings genomförande, då den ansåge det rimligt, att i detta
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
liksom i andra domkapitel även prästerskapet och stiftets lekmannavärld
bleve företrädda. Men den tänkte sig då ingalunda, att så snart
efter lagens genomförande dess representation i kapitlet skulle ytterligare
beskäras. För det fortsatta försvagande av fakultetens samband
med kyrkan, som genom domprostbefattningens skiljande från fakulteten
skulle äga rum, hade inga direkta skäl anförts. Men örn domkyrkoförsamlingen
på goda grunder begärde en egen kyrkoherde, som
helt kunde ägna sig åt dess tjänst, vore därmed icke sagt, att det funnes
några vägande skäl för att fakultetens insats i domkapitlet och
därmed i stiftsstyrelsen måste än vidare reduceras. Det måste utan
tvivel betraktas som en tillgång för den svenska kyrkan, att den i domkapitlen
i de stiftsstäder, där teologiska fakulteter funnes, fortfarande
kunde påräkna stöd av den sakkunskap, som medlemmarna av dessa
fakulteter besutte.
En sammanjämkning av de vägande synpunkter, som sålunda i prebendefrågan
stöde emot varandra, kunde tänkas ske på flera sätt.
1. Att ledningen av det starkt ökade kyrkliga arbetet i Uppsala domkyrkoförsamling
krävde en man i den auktoritativa ställning, som ordinarie
kyrkoherdebefattning medförde, och obunden av en så maktpåliggande
annan befattning som en teologisk professur, syntes församlingens
kommitterade ha tydligt ådagalagt. Emellertid torde en delning av
domkyrkoförsamlingen icke alltför länge kunna uppskjutas. Och det
vore då att överväga, huruvida icke en av de sålunda uppkomna delförsamlingarna
kunde behålla prebendenaturen tillsammans med domprostvärdigheten.
Valde man denna väg, kunde den nuvarande ordningen
av år 1923 förbliva vid makt, tills vid delningen en definitiv
ordning infördes.
2. En annan möjlighet vore, att professuren i praktisk teologi bleve
förbunden icke med en stadsförsamling utan med en landsförsamling i
universitetsstadens närmaste grannskap. Närmast kunde man då tänka
på Helga Trefaldighetsförsamlingen. Det vore en i rask utveckling stadd
förstadsförsamling med kyrkan belägen inom staden. Inkorporation med
staden vore föreslagen. I detta fall borde professuren i praktisk teologi
och domprostbefattningen för närvarande tillsättas efter nu gällande
grunder och förbindelsen dem emellan gälla intill dess den prästerliga
befattning blivit ledig, som Kungl. Majit beslutade skola för framtiden
vara med professuren i praktisk teologi förenad.
Universitetsberedningen (statens offentliga utredningar 1937:36 sid.
59 och 60) hade uttalat sig för den nuvarande prebendeinstitutionens
bibehållande för professorerna i praktisk teologi, för vilket beredningen
ansåge, att från universitetens synpunkt övervägande skäl talade. Beredningen
yttrade sig på följande sätt: Anledningen till att denna anordning
bibehållits, ehuru övriga teologie professorer upphört att vara
prebendarier, torde förnämligast ligga dels däri, att det ansetts kunna
underlätta anordnandet av de i den praktiska kursen ingående övningarna,
vilka ju örn möjligt borde erhålla formen av kyrkliga funktioner,
om kursens föreståndare vore kyrkoherde i universitetsstaden, dels och
(biri, att elen möjlighet för professorn att uppehålla en intim kontakt
med praktiskt församlingsarbete, som hans .ställning som kyrkoherde
skänkte honom, måste inverka i hög grad förmånligt både på prästutbildningen
och på professorns forskningsverksamhet. Under sådana örn
-
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
ständigheter syntes det förhållandet, att professorn givetvis måste bli
åtskilligt hindrad i sitt vetenskapliga arbete av sina åligganden som
kyrkoherde i ett stort pastorat och vice preses i ett arbetstyngt domkapitel
icke böra tillmätas avgörande betydelse.
3. En tredje utväg vore, att varje prebende skulle upphöra. Domkyrkoförsamlingen
i Uppsala skulle få sin egen kyrkoherde. Men domprostbefattningen
och vice presesskapet i domkapitlet skulle skiljas från
kyrkoherdebefattningen i Uppsala och förbindas med en av fakultetens
professurer. Det bleve då icke längre fråga örn en prästerlig befattning
för professorn i praktisk teologi. Domprostbefattningen och vice presesskapet
i kapitlet borde tillfalla den efter tjänstår äldste professorn —
örn han vore prästvigd och därtill villig —• eljest den näste i tur under
enahanda villkor.
Vilken av de här antydda utvägarna för bevarande av det organisatoriska
sambandet mellan teologiska fakulteten och kyrkan som än valdes,
syntes den vara att föredraga framför ett rent upplösande av detta
samband på ännu en punkt. Fakulteten funne emellertid övervägande
skäl tala för den tredje av de ovan anvisade vägarna men ville på
samma gång uttala den förhoppningen, att under alla förhållanden den
huvudsynpunkt på frågan, som fakulteten sin plikt likmätigt här framhållit
— bevarandet i någon form av sambandet mellan fakultet och
kyrka — måtte vid ärendets fortsatta behandling röna beaktande.
Större akademiska konsistoriet i Uppsala har förordat den tredje av
de av den teologiska fakulteten anvisade utvägarna med den ändringen,
att domprostbefattningen och vice presesskapet i domkapitlet borde
tillfalla den professor, som teologiska fakulteten inom sig valde.
Kyrkorådet framhöll sedermera — i anledning av fakultetens första
alternativ — att en delning av församlingen försvårades därav, att delningen
förutsatte byggande av ny kyrka, ett företag som ej syntes under
överskådlig tid kunna komma i fråga. Ett genomförande av det andra
av fakultetens alternativ skulle visserligen medföra, att domkyrkoförsamlingen
befriades från sin prebendenatur. Förslaget skulle dock medföra
uppskov med reformen till dess nuvarande kyrkoherden i Helga
Trefaldighetsförsamlingen avginge från sin befattning och måste därför
avstyrkas. I varje fall kunde dess genomförande ej tänkas under
annan förutsättning än att domprostsysslan förbehölles domkyrkoförsamlingens
kyrkoherde och ej överflyttades på pastor i annan församling.
Ej heller det tredje alternativet kunde godtagas. Domprostsysslan
måste förbehållas kyrkoherden i domkyrkoförsamlingen. Även örn
teologiska fakultetens förslag kunde försvaras ur historisk synpunkt,
måste dock avgörande betydelse numera tillmätas den omständigheten
att, örn kyrkoherden i Uppsala berövades ställningen som domprost,
denna kyrkoherdebefattning skulle komma att i betydelse ställas efter
kyrkoherdebefattningarna i övriga stiftsstäder och rekryteringen vara
inskränkt till stiftet i stället för att befattningen nu kunde sökas från
hela riket.
Kungl. Marits -proposition Nr 28. 11
Kanslern för rikets universitet har hemställt om bifall till församlingens
ansökning.
Jämväl kammarkollegiet och statskontoret lia tillstyrkt församlingens
förslag. Av dessa myndigheters gemensamma utlåtande inhämtas följande:
Kungl.
Majit torde ha avsett, att Uppsala stads pastorat skulle tills
vidare försöksvis tilläggas professorn i praktisk teologi såsom prebende.
Teologiska fakulteten och större akademiska konsistoriet i Uppsala ävensom
kanslersämbetet för rikets universitet syntes icke anse, att någon
avsevärd fördel vunnits, såvitt anginge ifrågavarande professors verksamhet
såsom universitetslärare, genom att denne erhållit Uppsala stadsförsamling,
domkyrkoförsamlingen, såsom prebende. Fastmer hade såväl
berörda vederbörande som samtliga övriga i ärendet hörda nu tillstyrkt
avvecklande av prebendeinstitutionen jämväl vid förevarande
professorsbefattning.
Även kammarkollegiet och statskontoret ansåge övervägande skäl föreligga
för indragning av prebende!. Det torde för domkyrkoförsamlingen
vara ett stort och berättigat intresse att genom val få utöva inflytande
vid tillsättningen av domprostbefattningen och att till domprost utsåges
person med kvalifikationer just för denna befattning samt att domprosten
finge tillfälle att helt ägna sig åt sin pastorala verksamhet. Det
intresse, som i undervisningsavseende förelåge av att såsom universitetslärare
i praktisk teologi ha en person, förtrogen med aktiv församlingstjänst,
torde kunna i viss utsträckning tillgodoses på annat sätt, exempelvis
genom krav på någon tids prästerlig församlingstjänstgöring för
kompetens till professuren. Vad anginge ledningen av de blivande prästernas
praktiska övningar, erinrades, att densamma numera anförtroddes
åt särskild församlingspräst.
Enligt lagen om domkapitel (nr 567/1936) skulle i stift, varest teologisk
fakultet funnes, domkapitlet bestå, förutom av de i övriga domkapitel
förekommande ledamöterna, av två av fakulteten inom sig valda
ledamöter. Då vederbörande domprost vore självskriven vice preses i
domkapitlet, hade sålunda för närvarande teologiska fakulteten tre representanter
i domkapitlet. Att detta antal reducerades till två genom
indragning av prebende! syntes emellertid knappast ägnat att ingiva
betänkligheter; de två representanterna torde kunna anses i tillfredsställande
grad uppehålla förbindelsen mellan den teologiska forskningen
och det kyrkliga livet samt garantera nödig teologisk sakkunskap inom
domkapitlet. I vart fall torde icke böra ifrågasättas att för bibehållande
av tre professorer såsom ledamöter i domkapitlet utesluta kyrkoherden
i domkyrkoförsamlingen från dennes plats såsom vice preses i
domkapitlet. Därigenom skulle kyrkoherdarna i domkyrkoförsamlingarna
i universitetsstäderna komma att i betydelse ställas efter kyrkoherdarna
i domkyrkoförsamlingarna i övriga stiftsstäder. Domkapitelssakkunniga
hade i sitt betänkande (statens offentliga utredningar 1935:31 s. 71)
framhållit, att domprostens plats i domkapitlet utgjorde så gott som
den enda resten av kapitlets historiska samhörighet med domkyrkan
och dess gudstjänstliv, att hans ställning i kapitlet markerade domkyrkans
egenskap att vara en hela stiftets kyrka och ej enbart en församlingskyrka
samt att den utveckling, som stiftets gemensamma liv
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
på senare tid vunnit, gjorde det snarast lämpligt, att denna domkyrkans
betydelse starkare än förr betonades.
I gällande stat för Uppsala universitet hade professorn i praktisk
teologi såsom lön och tjänstgöringspenningar tillerkänts tillhopa 7,400
kronor. Nettoinkomsten från prebendepastoratet hade i samma stat upptagits
till 4,600 kronor. Vid indragning av prebendet torde professorn
i fråga tillerkännas ersättning med sistnämnda belopp, varigenom han
i lönehänseende bleve likställd med övriga professorer inom teologiska
fakulteten.
Riksdagen hade år 1920 medgivit indragning successivt av samtliga
prebenden. Därefter hade emellertid med hänsyn till indragningarnas
återverkningar å vederbörande anslag Kungl. Majit i varje särskilt fall
underställt frågan örn prebendes indragning riksdagens prövning. Jämväl
i förevarande fall torde sålunda indragningsfrågan böra underställas
riksdagen.
b) Lund.
Lunds stads- och landsförsamlingars pastorat har framhållit, att pastoratet
vid olika tillfällen och senast i skrivelse den 19 april 1926 uttalat
sin önskan, att pastoratet måtte bli befriat från sin prebendenatur.
Framställningarna hade dock lämnats utan bifall. Då pastoratet nu
gjorde framställning örn att ärendet måtte upptagas till förnyad prövning,
så berodde detta på att professurerna i praktisk teologi vid båda
universiteten samtidigt voro lediga. Pastoratet hänvisade i tillämpliga
delar till den av Uppsala domkyrkoförsamling verkställda utredningen
samt anförde vidare:
Enligt den nya domkapitelslagen vore domprosten i Lund numera
ledamot av domkapitlet i sin egenskap av kyrkoherde i Lunds stadsoch
landsförsamlingar och icke, såsom tidigare varit fallet, i sin egenskap
av teologie professor. Härigenom hade frågans lösning underlättats,
då ett beslut örn prebendets upphörande kunde fattas utan att någon
lagändring behövde genomföras.
Det tillkomme icke pastoratet att bedöma frågan ur universitetets
synpunkt, men för pastoratet talade de övervägande skälen för ett upphörande
av föreningen av professur och kyrkoherdetjänst. Innehavaren
av de två ämbetena, vilka krävde var sin man, måste helt naturligt
giva professuren företräde, och han kunde endast i jämförelsevis ringa
omfattning komma att ägna sig åt de till kyrkoherdetjänsten hörande
göromålen.
Pastoratet vore övertygat därom, att den önskvärda förbindelsen mellan
den teologiska forskningen och den praktiskt-teologiska utbildningen
å ena sidan och det kyrkliga församlingslivet å den andra skulle fortfara
även utan prebendeinstitutionens bibehållande.
Såsom vice preses i Lunds domkapitel och närmaste man åt biskopen
i landets folkrikaste stift hade innehavaren av domprosteri genom
den nya domkapitelslagstiftningen fått ytterligare ökad arbetsbörda.
Detta utgjorde ytterligare ett synnerligen tungt vägande skäl för upphävande
av pastoratets prebendenatur ej blott från lokalförsamlingens
synpunkt utan även med tanke på stiftets krav.
Kungl. Marits ''proposition Nr 28. 13
Domkapitlet i Lund har avstyrkt bifall till framställningen och därvid
anfört följande:
Domkapitlet ville till en början bringa i åtanke de skäl, som åberopats
för detta prebendes bibehållande, när de övriga prebendena avskaffades.
Domkapitlet kunde inte finna annat än att dessa skäl kvarstode
med oförminskad aktualitet. Förbindelsen mellan professuren i
praktisk teologi med kyrkorätt och kyrkoherdetjänsten i Lunds pastorat
medförde ju ur många synpunkter påtagbara fördelar. Även örn professurens
innehavare icke i tillräcklig omfattning kunde ägna tid och
arbete åt fullgörandet av de med kyrkoherdetjänsten förenade göromålen,
så komme han ändock genom innehavet av sistnämnda tjänst
på ett särskilt sätt in i församlingslivet i staden och det prästerliga
arbetet därstädes. Man vunne garanti för att innehavaren av kyrkoherdetjänsten,
som tillika vore domprost och vice preses i domkapitlet,
alltid komme att fylla högt ställda anspråk på personliga kvalifikationer.
Det syntes domkapitlet ur kyrklig synpunkt lyckligt att kunna åt innehavaren
av en av teologiska fakultetens professurer bevara en dubbelställning
såsom dels aktiv vetenskapsidkare och dels innehavare av ett
betydelsefullt kyrkligt ämbete.
Professorn i praktisk teologi intoge den synnerligen viktiga posten
såsom ledare för den praktiskt-teologiska avdelningen vid den teologiska
fakulteten. Under hans handledning skedde utbildningen i praktiska
angelägenheter av blivande präster. Det läge sålunda icke ringa
vikt vid att professurens innehavare alltid stöde i intim kontakt med
församlingslivet och dess fordringar på de prästerliga befattningshavarna.
Domkapitlet holle före, att detta vunnes, örn prebendet bibehölles.
Självfallet kunde tungt vägande skäl anföras till förmån för pastoratets
framställning. Då emellertid domkapitlet ansåge, att skälen för ett
bibehållande av prebendet ur allmänkyrkliga synpunkter vägde tyngre,
avstyrkte domkapitlet bifall till den gjorda framställningen.
StiftsseJcreteraren T. Gynnerstedt anmälde avvikande mening och ansåg,
att domkapitlet bort på de av pastoratet anförda skälen tillstyrka
ansökningen.
Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund har anfört:
Fakulteten förstode till fullo de skäl, som anförts för skilsmässa mellan
professuren och domprostprebendet, och funne dem ur församlingens
synpunkt mycket behjärtansvärda. Dock skulle de påtalade olägenheterna
med den nuvarande ordningen säkerligen kunna för Lunds vidkommande
i avsevärd grad avhjälpas, om vice pastorn erhölle en fastare ställning.
Då frågan här måste ses ur universitetets och fakultetens synpunkt,
syntes emellertid de av universitetsberedningen anförda skillén för bibehållande
av den nuvarande ordningen överväga.
Två fakultetsledamöter (professorerna Jlriein och Ödeberg) uttalade
sig för avskaffande av prebendeinstitutionen.
Större akademiska konsistoriet i Lund har uttalat, att hinder icke
torde möta mot prebendeinstitutionens avskaffande i förevarande fall.
Kanslern har hemställt örn bifall till pastoratets ansökning.
Departe
mentschefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 28.
Kammarkollegiet och statskontoret ha, under hänvisning till sitt utlåtande
över domkyrkoförsamlingens i Uppsala framställning, tillstyrkt
indragning jämväl av förevarande prebende. Vid indragning av prebendet
borde universitetets avlöningsanslag ökas med 6,000 kronor.
Domkyrkoförsamlingarna i Uppsala och Lund ha endast försöksvis,
i avbidan på närmare erfarenhet rörande anordningens lämplighet, bibehållits
såsom prebenden för professorerna i praktisk teologi. Den utredning,
som i detta hänseende nu föreligger, synes ge vid handen, att prebendeinstitutionen
medför vissa fördelar för universiteten och för kyrkan
i det hela därigenom, att den åstadkommer förbindelse mellan prästutbildningen
å ena sidan, praktiskt församlingsarbete och kyrkoadministration
å den andra. Detta under förutsättning, att professurerna innehavas
av personer, som kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de
omfattande och mångskiftande arbetsuppgifter, vilka ankomma på en
professor, som tillika har att tjänstgöra som kyrkoherde och domprost
samt som vice preses i vederbörande domkapitel. Å andra sidan synes
utredningen ådagalägga, att prebendeinstitutionen för de ifrågavarande
församlingarna medför vissa olägenheter, som göra dess avskaffande till
ett ur församlingssynpunkt befogat önskemål. Då, med beaktande av
vad från såväl universitets- som församlingshåll i frågan anförts, från
det allmännas synpunkt övervägande skäl synas tala för ett upphävande
av nämnda institution och då tidpunkten härför är särskilt gynnsam
för närvarande, då båda de ifrågavarande universitetsprofessurerna i
praktisk teologi äro lediga, anser jag mig böra i likhet med bland annat
kammarkollegiet och statskontoret förorda, att de med nämnda professurer
förenade prebendena avskaffas. En sådan åtgärd synes icke
behöva försvaga sambandet mellan den teologiska forskningen och
kyrkan på ett sådant sätt, att olägenheter för kyrkolivet uppkomma.
Önskvärdheten av att den universitetslärare, som närmast har att svara
för ämnet praktisk teologi, är förtrogen med församlingsarbete, synes
kunna, på sätt nämnda myndigheter förordat, i viss utsträckning tillgodoses
bland annat genom att för kompetens till ifrågavarande professurer
fordras någon tids prästerlig församlingstjänstgöring. I detta
sammanhang bör även erinras om att fakulteten även i fortsättningen
kommer att äga möjlighet att genom det praktiskt-teologiska övningsinstitutet
utöva inverkan på kyrkolivets gestaltning.
I likhet med kammarkollegiet och statskontoret anser jag, att domprostbefattningen
och vice presesskapet i domkapitlet fortfarande böra
vara förenade med kyrkoherdetjänsten i vederbörande domkyrkoförsamling
och icke, på sätt större akademiska konsistoriet i Uppsala förordat,
tillfalla den professor, som teologiska fakulteten inom sig väljer. Den
15
Kungl. Marits proposition Nr 28.
minskning av fakultetens representation i domkapitlet, som härigenom
inträder — antalet representanter, nu tre av åtta, minskas till två —
synes icke ingiva betänkligheter.
Bifall till vad nu föreslagits nödvändiggör icke någon ändring i gällande
prästvalslag eller av några i lag givna föreskrifter i övrigt
men däremot vissa jämkningar i universitetens avlöningsstater. Såsom
av det föregående framgår, böra de blivande innehavarna av professurerna
i praktisk teologi i fortsättningen, sedan professurerna skiljts från
domprostbefattningarna, erhålla samma löneförmåner som universitetsprofessorer
i allmänhet, vilket medför en höjning av anslaget till avlöningar
vid Uppsala universitet med 4,600 kronor och av motsvarande
anslag för Lunds universitet med 6,000 kronor. Då det med hänsyn
till gällande bestämmelser om tillsättning av universitetsprofessurer är
att förvänta, att de nu lediga professurerna i praktisk teologi kunna
erhålla nya innehavare först under år 1941 och professurerna böra tillträdas
förslagsvis tidigast den 1 juli 1941, är det icke erforderligt att
höja avlöningsanslagen förrän från och med budgetåret 1941/42.
Åtgärder för tillsättning av nämnda tjänster böra emellertid, om tjänsterna
skola kunna tillträdas vid nämnda tidpunkt, inledas under år
1940. Ehuru Kungl. Maj:t med hänsyn till 1920 års riksdags förutnämnda
beslut örn indragning av teologie professorsprebenden lärer vara
oförhindrad att utan riksdagens förnyade hörande meddela föreskrifter
örn upphävande av de här ifrågavarande två pastoratens prebendenatur,
torde Kungl. Majit, innan några åtgärder för de lediga professorsbefattningarnas
tillsättande vidtagas, böra med hänsyn till frågans
konsekvenser i anslagshänseende inhämta 1940 års riksdags medgivande
till indragning från och med den 1 juli 1941 av nämnda prebenden. Jag
hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att medgiva, att Uppsala stads pastorat samt Lunds
stads- och landsförsamlingars pastorat må med utgången
av juni 1941 upphöra att vara prebenden vid professurerna
i praktisk teologi vid universiteten i Uppsala
och Lund.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Sandberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1940:143 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av de med unio er sitetspr of essur erna i praktisk teologi förenade preben a1 i texten
- SU 1940:74 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående indragning av de med universitetsprof essar erna i praktisk teologi förenade prebendena. s. 1 i texten