Med förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen
1940-01-26 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:33, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
1
Nr 33.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt
§ 38 riksdagsordningen; given Stockholms slott den
26 januari 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Majit härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen
samt § 38 riksdagsordningen.
GUSTAR
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 33.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Förslag
till
ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38
riksdagsordningen.
Regeringsformen.
§ 5.
För särskilda grenar av rikets styrelse skola finnas statsdepartement till
det antal, som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag.
Departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen
emellan, bestämmes av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen
kungjord stadga.
För varje departement utser Konungen bland statsrådets ledamöter en
chef och föredragande, Konungen obetaget att förordna annan ledamot avstatsrådet
att i departementschefens ställe föredraga de ärenden, Konungen
bestämmer. Chefen för det departement, till vilket utrikes ärendena höra,
är minister för utrikes ärendena.
§ 6.
Statsrådet skall bestå av cheferna för departementen samt statsråd utan
departement till det antal, varom stadgas i en av Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad lag.
Av statsrådets---främste ledamot.
Statsrådets ledamöter---ärenden övervara.
§ 25.
Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena beredas
i det departement, vartill de, enligt den i 5 § omförmälda fördelning, höra.
§ 43.
Går Konungen i fält, eller till avlägsnare inrikes orter reser, förordne minst
tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande, som Han, antingen ibland
prinsar av Sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskilt nämner, att
föra regeringen i de mål, Konungen föreskriver. Med de mål, Konungen
då Själv avgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar.
Vad nu----honom utövas.
Kungl. Maj.ts proposition m 33.
3
Riksdagsordningen.
§ 38.
2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som angå stiftande, ändring, förklaring eller
upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar om statsrådets
ansvarighet, örn antalet statsdepartement och statsråd utan departement,
om kommandomål, örn förvärvande och förlust av medborgarrätt, örn rikets
vapen och flagga, örn allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröstning
i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, . Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrade grundlagsbestämmelser
angående statsrådets sammansättning m. m.
Föredraganden anför:
»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 mars 1938 (nr 112) hemställde riksdagen,
under åberopande av konstitutionsutskottets av riksdagen godkända
utlåtande nr 7, örn en förutsättningslös utredning av frågan angående en
departementalreform samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagsskrivelsen anmäldes den 16 december 1938 för Kungl. Maj:t, som
samma dag bemyndigade mig att tillkalla en sakkunnig att inom justitiedepartementet
biträda med verkställande av utredning angående statsdepartementens
organisation oell därmed sammanhängande frågor. Jag erinrade vid
nämnda tillfälle, att frågan om en departementalreform tid efter annan under
den nuvarande departementsorganisationens tillvaro varit föremål för uppmärksamhet,
samt åberopade den särskilt under de senaste åren stegrade
statsverksamheten och den därmed förbundna ökningen av regeringsärendena.
Vid den utredning av nyssnämnda fråga, som enligt min mening borde
komma till stånd, syntes till allsidig utredning böra upptagas spörsmålen angående
de förändringar i statsdepartementens organisation och arbetssätt,
vilka berörts i konstitutionsutskottets nyssnämnda yttrande eller eljest kunde
vara erforderliga till avhjälpande av förefintliga brister. Bland problem,
som därvid borde göras till föremål för behandling, framhöll jag frågorna
om utjämning av arbetsbördan departementen emellan och om inrättande av
nya departement, örn decentralisation av regeringsärenden, om inrättande aven
särskild kristidsorganisation samt möjliggörande av en utökning av de
konsultativa statsrådens antal, då tidsförhållandena sådant påkallade, örn
förändringar som påkallades av landets försvarsberedskap, örn beredande av
ökad möjlighet att i administrativ ordning vidtaga organisatoriska föränd
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ringar inom Kungl. Maj:ts kansli samt om ändrade bestämmelser rörande
sammansättningen av tillförordnad regering.
Sedan jag den 30 december 1938 uppdragit åt landshövdingen K. Levinson
att utföra ifrågavarande utredningsarbete, har denne den 20 december 1939
avgivit betänkande i ämnet (statens off. utredn. 1939: 44). I betänkandet halden
sakkunnige till en början till behandling upptagit frågan, huruvida och
i vad mån lättnader i de särskilda departementens arbetsbelastning stå att
vinna genom decentralisation av vissa regeringsärenden. Därefter har en
framställning lämnats beträffande de ändringar i departementsindelningen
och ärendenas fördelning mellan departementen, som den sakkunnige funnit
behövliga och lämpliga till vinnande av de syften som angivits i utredningsdirektiven.
I samband därmed har uppmärksamhet även ägnats spörsmålet,
vilka åtgärder som kunna erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig
kristidsorganisation inom den högsta centralförvaltningen. Slutligen har behandlats
spörsmålet örn de jämkningar i grundlagsbestämmelserna örn statsrådets
sammansättning m. m., som ansetts påkallade. Innan jag redogör folden
sakkunniges förslag till grundlagsändringar, torde här få lämnas en kortfattad
översikt av betänkandets innehåll i övriga delar.
I fråga örn decentralisation av regeringsärenden har den sakkunnige
— under hänvisning till vissa förslag i dylikt avseende, som av honom
framlagts för de särskilda departementens vidkommande — sammanfattningsvis
uttalat, att möjligheter till decentralisation otvivelaktigt föreligga
men att de ärenden som kunna ifrågakomma till en sådan åtgärd icke äro
av det antal eller den beskaffenhet, att deras avskiljande från handläggning
av Kungl. Majit kan nämnvärt inverka på lösningen av de organisatoriska
problem beträffande Kungl. Maj:ts kansli, vilka utgjort det huvudsakliga
föremålet för den sakkunniges utredning.
De förändringar beträffande departementsindelningen och
ärendesfördelningen, som den sakkunnige ansett kunna komma i
betraktande, ha av honom förklarats åsyfta dels att åstadkomma en önskvärd
utjämning av arbetsbördan mellan departementen, dels att därvid i
möjligaste mån sammanföra sådana nu till olika departement hörande ärendesgrupper
som stå i närmare samband med varandra. De synpunkter som
den sakkunnige anlagt på nämnda spörsmål och de förslag som framlagts
av honom äga, enligt vad i betänkandet anmärkes, avseende å tider med normala
förhållanden inom samhällslivet.
Vid den prövning av olika möjligheter i förevarande hänseenden, som den
sakkunnige företagit, har utrikesdepartementet lämnats åsido, då detta departement
synts intaga en sådan särställning att någon förändring av dess
verksamhetsområde näppeligen bör ifrågakomma. Beträffande dc övriga departementen
har den sakkunnige till en början undersökt, huruvida genom
överflyttning av ärendesgrupper dem emellan en tillfredsställande lösning
kan vinnas med bibehållande av det nuvarande antalet permanenta departement,
d. v. s. nio. Resultatet av dessa överväganden har i betänkandet framlagts
såsom alternativ I’. Därefter har uppgjorts ett såsom ''alternativ II''
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
återgivet förslag till ny departementsindelning, innebärande en ökning av
de permanenta departementens antal med ett.
Alternativ I innebär i huvudsak, att det nuvarande kommunikationsdepartementet
omvandlas till ett ''inrikesdepartement’, i vilket sammanföras
dels från socialdepartementet lantregerings- och kommunala ärenden, dels
trän kommunikationsdepartementet större delen av de på detta departement
nu ankommande ärendena, nämligen de som röra samfärdselanstalter och
allmänna arbeten. De viktigaste av de grupper av förvaltningsärenden, som
sålunda skulle falla inom inrikesdepartementets verksamhetsområde, omfatta
ärenden rörande lantregeringen, polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet
ävensom kommunala ärenden, samtliga i den mån de för närvarande
handläggas i socialdepartementet, vidare ärenden rörande järnvägar och
spårvägar, post, telegraf och telefon, kanaler, farleder och hamnar (med
vissa undantag), ärenden rörande vägar, broar och färjor, motorfordonstrafik
samt kommunikationsväsendet i övrigt till lands, lufttrafik, radioväsendet
samt (med vissa undantag) ärenden rörande statens vattenfall och
deras tillgodogörande ävensom kronans byggnader. Jämväl lagstiftningsfrågor
i de ämnen som på detta sätt folie inom inrikesdepartementets förvaltningsområde
skulle hänföras dit. Av övriga till kommunikationsdepartementet
nu hörande ärenden skulle de som röra stadsplane- och byggnadsväsende!
övertagas av justitiedepartementet samt ärenden rörande förhandlingsrätt
för statens tjänstemän förläggas till socialdepartementet. — Utom
dessa förändringar, vilka direkt sammanhänga med kommunikationsdepartementets
förvandling till inrikesdepartement, föreslås vissa ytterligare
omflyttningar av ärenden i syfte att åstadkomma en jämnare arbetsfördelning
departementen emellan. Bland annat skulle till handelsdepartementet
överföras ett flertal ärendesgrupper, nämligen från försvarsdepartementet
ärenden rörande sjökarteväsendet och — efter folkhushållningsdepartementets
avveckling — den ekonomiska försvarsberedskapen, från ecklesiastikdepartementet
(under viss förutsättning) ärenden rörande tekniska högskoleväsendet
och yrkesundervisningen saint från jordbruksdepartementet
ärenden rörande geologiska samt meteorologiska och hydrografiska undersökningar
ävensom stormvarningsanordningar.
Jämväl alternativ II bygger på bildandet av ett inrikesdepartement, vilket
skall lia till en av sina centrala uppgifter att handlägga lantregerings- och
kommunala ärenden. Detta nya departement skall emellertid icke träda i
något av de nu förefintliga permanenta departementens ställe, utan dessa
föreslås bibehållna vid sina benämningar nied de jämkningar nied avseende
å respektive verksamhetsområden, vilka betingas i första hand därav att i
inrikesdepartementet skola sammanföras sådana ärenden som med hänsyn
till sin beskaffenhet samt vederbörande departements nuvarande arbetsbelastning
finnas lämpligen böra flyttas dit. Till inrikesdepartementet skulle
enligt förevarande alternativ sammanföras följande viktigare grupper av
förvaltningsärenden, nämligen från socialdepartementet dithörande ärenden
rörande lantregeringen, polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet
ävensom kommunala ärenden, från finansdepartementet ärenden rörande
kommunernas finanshushållning, från kommunikationsväsendet ärenden rörande
stadsplane- och byggnadsväsende^ från jordbruksdepartementet ärenden
rörande lantmäteri^ och jorddelningsväsendet jämte därmed sammanhängande
ämnen ävensom allmänna kartväsendet samt från ecklesiastikdepartementet
ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker samt
biografväsendet. Jämväl ärenden rörande lagstiftning i frågor, som tillhöra
7
Kungl. Maj:ts proposition m 33.
inrikesdepartementets förvaltningsområde skulle handläggas där, dock med
undantag av lagstiftning angående fastighetsbildning å landet och i stad
samt stadsplanelagstiftning, vilka ärenden fortfarande skulle ankomma på
justitiedepartementet. -— Härutöver innefattar jämväl alternativ II en del
''ärendesomflyttningar i utjämningssyfte. Dessa gå övervägande ut på en
ökning av handelsdepartementets uppgifter; vad härutinnan föreslagits överensstämmer
helt med alternativ I i motsvarande del.
Vid övervägande av de skäl som enligt den sakkunniges mening tala till
förmån för de olika alternativen har denne för sin del funnit sig böra förorda
det såsom alternativ II betecknade förslaget med tio departement. Därvid
har den sakkunnige emellertid erinrat alt, såsom i det följande ytterligare
kommer att beröras, de nuvarande grundlagsbestämmelserna icke medgiva
genomförandet av en dylik reform förrän i samband med folkhushållningsdepartementets
avveckling. Skulle det befinnas nödvändigt att utan
avvaktande av nämnda avveckling eller grundlagsbestämmelsernas ändring
lätta på socialdepartementets arbetsbörda, anser den sakkunnige, att alternativ
I bör kunna läggas till grund.
Beträffande frågan om kristidsorganisationen anföres i betänkandet,
att, därest en omläggning av departementsindelningen enligt något
av de nu återgivna förslagen kommer till stånd, behovet av en särskild
kristidsorganisation inom Kungl. Maj:ts kansli i väsentlig grad torde förlora
aktualitet, för så vitt det gäller en kris med begränsning huvudsakligen
till förhållandena på arbetsmarknaden. I händelse av en krigskris sådan
sorn den vi nu genomleva, eller örn vårt eget land skulle invecklas i krig,
kail däremot, enligt vad den sakkunnige uttalar, en utbyggnad av departementsorganisationen
visa sig behövlig. I detta sammanhang framliålles i
betänkandet, alf för det fall att normalorganisationen hålles inom nuvarande
ram, gällande grundlagsbestämmelser lämna möjlighet till provisorisk
förstärkning av organisationen med ett departement, men att i den händelse
departementsorganisationen redan för normala förhållanden gives en omfattning
av tio departement, en sådan anordning stöter på hinder i grundlagsbestämmelserna,
samt att i båda fallen dessa bestämmelser — bland annat
genom fixerandet av antalet konsultativa statsråd —- utesluta möjligheten att
lösa frågan om kristidsorganisationen genom att utan ökning av departementens
antal tillskapa ett särskilt organ inom Kungl. Maj:ts kansli för handläggning
av krisärenden. Spörsmålet örn åtgärder för beredande av önskvärd
rörelsefrihet i nu omförmälda hänseenden har av den sakkunnige upptagits
till behandling i samband med övriga grundlagsfrågor.
Vad härefter angår den nu föreliggande frågan örn ändringar i
grundlagsbestämmelserna må till en början framliallas, alt de
förslag som i detta hänseende föreligga huvudsakligen avse tre åtminstone
delvis fristående spörsmål, vilka här torde få behandlas vart för sig, nämligen
örn stat sdepartementens antal, örn de konsultativa statsrådens antal
samt örn tillförordnad regerings sammansättning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Rörande statsdepartementens antal stadgas i § 5 regeringsformen,
att departementen skola vara minst åtta, högst tio samt att antalet
inom dessa gränser bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag. I samma ordning skola jämväl departementens benämningar
och huvudsakliga verksamhetsområden bestämmas, varemot den
närmare fördelningen av ärendena departementen emellan fastställes i administrativ
ordning. För varje departement skall, enligt vad i paragrafen
vidare stadgas, Konungen bland statsrådets ledamöter utse en chef och föredragande.
Den normala departementsorganisationen är reglerad genom lagen den 19
juni 1919 (nr 340) örn statsdepartementen, som fastställt departementens
antal till nio, ävensom stadgan den 12 december 1930 (nr 447) angående fördelning
av ärendena mellan statsdepartementen. Genom en provisorisk lag
den 14 oktober 1939 (nr 719) om inrättande av ett folkhushållningsdepartement,
vilken lag trädde i kraft den 15 i sistnämnda månad samt gäller till
och med den 30 juni 1941 eller den tidigare dag Konungen förordnar, har
tilliälligt inrättats ett tionde departement. Dettas arbetsuppgifter äro närmare
bestämda genom en stadga den 14 oktober 1939 (nr 721) angående
folkhushållningsdepartementet.
Den nuvarande lydelsen av § 5 regeringsformen antogs slutligt vid 1918
års riksdag. Enligt de motsvarande bestämmelser som gällde dessförinnan
var antalet statsrådsledamöter fixerat lill elva, av vilka åtta skulle vara chefer
och föredragande för var sitt av vissa uppräknade departement.
Förslag till ändring av sistnämnda bestämmelser framlades av departementalkommitterade
i deras den 31 december 1912 avgivna betänkande. Beträffande
bestämmelserna om statsdepartementens antal och benämningar
anförde kommitlerade, att det syntes dem påtagligt att dessa bestämmelser
icke vore av grundlags natur. Enligt kommitterades mening vore bestämmelsernas
betydelse närmast att angiva normerna för det sätt varpå centralförvaltningen
skulle vara uppdelad för sin verksamhet i högsta instans; de
ägde följaktligen icke konstitutionell utan administrativ karaktär. Vid bedömande
av frågan om departementsindelningens inrymmande i grundlag
hade emellertid även en annan omständighet av praktisk innebörd varit bestämmande
för kommitterade, nämligen den kännbara olägenheten av att
ifrågavarande stadganden vore bundna vid de tunga former som gällde för
ändring av grundlag. Kommitterade funno det kunna ifrågasättas, örn ej bestämmandet
av departementsindelningen helt och hållet borde läggas i
Kungl. Maj :ts hand, men hade — om ock en dylik anordning skolat medföra
beaktansvärda fördelar — likväl icke ansett tillrådligt att ett sådant steg
då toges, särskilt i betraktande därav att en dylik utsträckt rätt för Kungl.
Majit, ehuru tillämpad i de flesta europeiska stater, icke överensstämde med
våra förvaltningsförhållanden sådana de historiskt utvecklat sig. Det av
konnnittei ade framlagda förslaget till grundlagsbestämmelser innebar i stället
i huvudsak, att antalet statsrådsledamöter skulle utgöra lägst tio, högst
tolv, att för de särskilda förvaltningsgrenarna skulle finnas statsdepartement
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
9
till det antal som bestämdes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag, vilken tillika angåve varje departements huvudsakliga verksamhetsområde,
samt att Konungen skulle bland statsrådets ledamöter utnämna
chefer och föredragande för de olika departementen.
Med anledning av departementalkommitterades betänkande framlades för
1914 års senare riksdag en proposition (nr 79) med förslag till ändring av
grundlagens stadganden bland annat i nu förevarande delar. Beträffande
frågan örn utbrytande ur grundlagen av bestämmelserna om departementens
antal och benämningar förklarade chefen för justitiedepartementet, att han
funne vad kommitterade anfört till stöd för sitt förslag härom givetvis förtjänt
av beaktande, men att han det oaktat ej kunde ansluta sig till kommitterades
förslag såsom helhet betraktat, enär, enligt vad departementschefen
holle före, departementsindelningen icke borde helt berövas den stadga som
sammanhängde med de dåvarande bestämmelsernas egenskap av grundlagsstadganden.
Ett antagande av kommitterades förslag skulle enligt departementschefens
förmenande innebära ett större avsteg från då bestående förhållanden
än som kunde anses erforderligt och lämpligt. Frågan syntes i
stället böra lösas på sådant sätt att i regeringsformen inrymdes, bland annat,
stadgande örn att departementens antal skulle vara lägst åtta, högst tio samt
inom dessa gränser bestämmas i särskild av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag. Behovet av rörligare och smidigare former i avseende å
departementsindelningen fann departementschefen bliva i fullt tillräcklig
män tillgodosett även med detta förslag. Ej heller kommitterades förslag
att antalet statsrådsledamöter skulle i grundlagen bestämmas till minst tio
och högst tolv biträddes av departementschefen. Denne ansåg det fortfarande
böra i regeringsformen uttryckligen angivas, att en statsrådsledamol
skulle vara chef och föredragande för varje departement, ävensom att i statsrådet
skulle ingå tre konsultativa medlemmar. En begränsning i antalet
statsrådsledamöter vore i varje fall given genom bestämmelsen örn att departementens
antal ej finge överstiga tio.
Konstitutionsutskottet anmärkte i sitt utlåtande (nr 15) i anledning av
propositionen bland annat, att ökningen i smidighet och rörlighet beträffande
ifrågavarande bestämmelser enligt Kungl. Maj:ts förslag tydligen inskränkte
sig till vad som kunde anses vara vunnet genom själva departementsindelningens
överförande från grundlag till lag, och utskottet fann del
kunna sättas i fråga, örn denna vinst ur berörda synpunkt kunde anses tillräcklig.
Avgörande för utskottets ställningstagande blev emellertid en annan
omständighet, nämligen att propositionen icke gav någon utgångspunkt fölen
preliminär överenskommelse örn den nya lagens innehåll. Detta utgjorde
enligt utskottets mening ett bestämt hinder att då förorda Kungl. Maj:ts förslag
till grundlagsändringar. — På utskottets hemställan avslogs därefter
propositionen av riksdagen.
Förslaget framlades, i oförändrad form, ånyo av Kungl. Maj:t för 1917
drs riksdag (prop. nr 248). 1 konstitutionsutskottets utlåtande (nr 25) un
derströks
att ifrågavarande bestämmelser obestridligen vore av administra
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
livi innehåll samt att, om än dylika stadgande!! fordom ansetts lia sin naturliga
plats i en författningsurkund och rent av ansetts utgöra dennas
väsentligaste innehåll, utvecklingen oförtydbart gått i den riktningen alt de
allt mer och mer utsöndrats ur grundlagarna. En överflyttning av den art
Kungl. Maj :t föreslagit skulle således, enligt vad utskottet anförde, väl överensstämma
med våra grundlagars allmänna utveckling. Sedan utskottet
härefter — med en mindre, formell ändring — tillstyrkt förslaget, antog
riksdagen i enlighet härmed detsamma såsom vilande.
Det vilande förslaget blev påföljande år definitivt antaget av riksdagen.
Vid 1930 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 239) om
utredning rörande den ändring i grundlag, som erfordrades för att åstadkomma
en på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt.
Vid den ifrågasatta utredningen borde, enligt vad motionärerna
uttalade, bland annat beaktas att Kungl. Majit skulle erhålla frihet att bestämma
regeringsledamöternas och statsdepartementens antal — dock med
den begränsning att ett visst minimum föreskreves i lag — liksom att fördela
ärendena mellan regeringsledamöterna och departementen. Till stöd
för förslaget härom åberopades i huvudsak följande. Eftersom en parlamentarisk
regering ej sällan bildades för lösning av en viss eller vissa på
dagordningen stående frågor, måste det för regeringen vara av synnerlig
betydelse att kunna organisera sig under former, vilka möjliggjorde alt dessa
frågor erhölle en såväl sakkunnig som skyndsam behandling. Därvid mötte
emellertid svårigheter genom den brist på möjlighet till anpassning, som
utmärkte regeringens organisation. Därest exempelvis vid en regerings bildande
vore önskvärt att i regeringen bereda plats åt en person som skulle
särskilt lämpa sig för att driva fram en viss aktuell fråga, vore det mest
ändamålsenligt att denna person kunde erhålla säte i konseljen utan att —
såsom nu i regel måste ske — belastas med en departementschefs bestyr och
han i stället finge tillfälle att mera helt ägna sig åt beredningen av spörsmålet
i fråga. En liknande situation kunde inträda även under en regerings
tillvaro, i det att en omfattande fråga, vars ministeriella handläggning
skolat fullt ut kräva en mans arbetskraft, plötsligt kunde aktualiseras; kristidens
förhållanden gåve belysande exempel härpå.
Konstitutionsutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 20) i anledning av motionen, att utskottet kunde helt instämma i dennas
syfte, men att enligt utskottets mening de i motionen framförda reformförslagen
vore av den art att de icke eller i varje fall icke i någon väsentlig
grad kunde tjäna nämnda syftes förverkligande. Beträffande det nyss återgivna
särskilda reformförslaget i fråga om regeringens inre organisation anförde
utskottet, bland annat, att utskottet icke funne det lämpligt att överflytta
beslutanderätten på ifrågavarande områden till Kungl. Majit, samt
att det enligt utskottets mening vore av värde, att vissa grundläggande bestämmelser
angående departementens antal gåves i grundlagen och att i övrigt
antalet departement och departementsindelningen bestämdes av Konungen
och riksdagen. Då utskottet således, på dessa och i övrigt anförda skäl, icke
Kungl. Maj:ls proposition nr 33.
11
kumle ansluta sig till de riktlinjer för en utredning, som framlagts i motionen,
avstyrktes denna. — Reservationsvis framfördes skiljaktiga meningar
inom utskottet, därvid bland annat yrkades att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit begära utredning och förslag rörande upphävande av
grundlagsstadgandena örn statsdepartementens bestämmande genom lag och
om antalet statsråd samt rörande dessa frågors ordnande genom den årliga
statsregleringen.
Motionen avslogs av riksdagen.
I sitt yttrande har den sakkunnige i nu förevarande del inledningsvis erinrat
att, därest antalet departement redan för normala förhållanden fastställdes
till tio, statsmakterna avhände sig den möjlighet som hittills förelegat
att i händelse av utomordentliga förhållanden av ena eller andra slaget
provisoriskt utbygga departementsorganisationen, men att erfarenheten
från den senaste tiden finge anses utgöra tillräckligt belägg för nödvändigheten
av att bibehålla en viss rörelsefrihet i sistnämnda avseende. Redan
detta förhållande har synts den sakkunnige motivera en jämkning i grundlagsbestämmelserna.
Beträffande innebörden och utformningen av denna
jämkning har den sakkunnige förklarat sig för sin del hålla före, att tiden
nu är inne att till förnyat övervägande upptaga frågan om utbrytande ur
grundlagen av bestämmelserna örn statsdepartementens antal. Till utveckling
härav anföres i betänkandet:
Mot en reform i denna riktning har, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, förutom historiska skäl huvudsakligen anförts, att det vore av
värde att vissa grundläggande bestämmelser angående departementens antal
angåves i grundlagen, samt att reformen kunde leda till att vid bildandet av
en regering antalet departement och ärendenas fördelning bestämdes mera
med hänsyn till personliga och partipolitiska än sakliga grunder. Det vill
emellertid synas, som örn dessa invändningar icke skulle vara av alltför
stor tyngd. Departementalstyrelsens princip lärer kunna på tillfyllestgörande
sätt fastslås genom bibehållande av grundlagsbestämmelsen att statsdepartement
skola finnas för de särskilda grenarna av rikets styrelse. Och
de farhågor, som kommit till uttryck beträffande konsekvenserna av ett
borttagande ur grundlagen av bestämmelserna angående antalet departement,
torde kunna tillräckligt beaktas även vid departementsantalets reglering
i annan ordning. Redan departementalkommitterade framhöllo på
sin tid, hurusom med hänsyn till vikten av statsförvaltningens anpassning
efter samhällsutvecklingens ram bundenheten vid de tunga former som
gälla för ändring av grundlag ofta nog måste framstå såsom en kännbar
olägenhet. Riktigheten härav lärer med önskvärd tydlighet framgå av vad
i det föregående anförts. Enligt utredningsmannens mening skulle en
smidigare men samtidigt ur konstitutionell synpunkt betryggande anordning
ernås genom att låta frågan örn departementens antal avgöras genom
statsregleringen och Kungl. Maj:ts på grund därav meddelade beslut. Tillräcklig
anledning synes härvid icke föreligga all, såsom i 1930 års riksdagsmotion
förutsattes, göra någon åtskillnad med avseende å antalets begränsning
i den ena eller i den andra riktningen. Därest den nu förordade
ändringen kommer till stånd, torde därav böra följa att fördelningen av
ärendena mellan departementen och bestämmandet av dessas benämningar
läggas i Kungl. Maj:ts hand.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
Fördelarna med en dylik ordning synas ej inskränka sig blott därtill att
ändringar i departementens och därmed statsrådsledamöternas antal kunna
vidtagas utan det dröjsmål som föranledes av en grundlagsändring. Beaktansvärd
är också den ökade möjlighet som beredes att, därest en inträffad
kris eller andra extraordinära förhållanden skulle påkalla skyndsamma
organisatoriska förändringar inom Kungl. Maj:ts kansli, i utjämningssyfte
vidtaga omgrupperingar av ärenden departementen emellan, utan att riksdagens
samtycke behöver avvaktas.
På grund av vad sålunda anförts har den sakkunnige föreslagit, att stadgandena
i § 5 regeringsformen om departementens antal samt om ordningen
för bestämmande av deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden
skola utgå. I stället bör i nämnda paragraf föreskrivas, dels att
antalet departement bestämmes av Konungen och riksdagen gemensamt, dels
ock att departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen
emellan, bestämmas av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen
kungjord stadga. Lagen om statsdepartementen bör i anslutning
härtill upphävas.
I detta sammanhang har den sakkunnige funnit viss jämkning av bestämmelserna
i § 38 riksdagsordningen örn konstitutionsutskottets arbetsuppgifter
erforderlig. I denna del anföres:
Den sålunda ifrågasatta reformen lärer medföra, att den befattning som
enligt § 38 riksdagsordningen tillkommer konstitutionsutskottet med avseende
å lagstiftning angående statsdepartementen bör bortfalla. Erinras ma
emellertid att, därest det skulle anses nödigt att vid utskottsbehandlingen
av frågor örn förändring av departementens antal inhämta konstitutionsutskottets
mening i ämnet, möjlighet härtill torde föreligga genom tillämpning
av de i § 47 riksdagsordningen meddelade bestämmelserna angående
sammansatt utskott.
Gällande stadgande angående antalet konsultativa statsråd
återfinnes i § 6 regeringsformen, där bland annat föreskrives att statsrådet
skall bestå av cheferna för departementen samt tre statsråd utan departement.
För dessa senare innehåller paragrafen tillika det särskilda behörighetsvillkoret,
att minst två av dem böra lia förvaltat civil beställning.
Såsom av det förut sagda framgår innefattade 1918 års grundlagsändringar
ingen avvikelse från vad som dessförinnan gällt med avseende å de konsultativa
statsrådens antal. Jämväl nyssnämnda behörighetsvillkor hade
sin motsvarighet i de äldre bestämmelserna.
Departementalkommitterade förklarade sig principiellt hålla före, att en
minskning i antalet konsultativa statsråd icke borde äga rum. Emellertid
kunde det enligt kommitterades mening undantagsvis befinnas lämpligt att
inskränka nämnda antal. Kommitterades förslag upptog i enlighet härmed
ingen grundlagsföreskrift angående de konsultativa statsrådens antal i vidare
mån än som indirekt följde därav att, såsom nämnts, en minimi- oell
en maximisiffra fixerades för statsrådsledamöterna överhuvud. Då förslaget
alltså förutsatte möjligheten att de konsultativa statsråden vore färre
än tre, kunde bestämmelsen att bland dem minst två borde ha förvaltat ci
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
vil beställning redan av denna anledning ej bibehållas oförändrad. Kornmitterade
ansågo det överhuvud kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke
bestämmelsen kunde helt och hållet bortfalla. Bland annat anfördes att
densamma vöre mindre tillfredsställande ur den synpunkten att, även da
tre konsultativa statsråd inginge i regeringen, det icke syntes böra oundgängligen
fordras att två av dem uppfyllt berörda villkor; det kunde exempelvis
vid ett givet tillfälle befinnas fördelaktigt att, jämte statsministern,
som väl i de flesta fall kunde antagas komma att bliva icke en ämbetsman
utan fastmera en politiskt skolad man, en annan i det parlamentariska livet
erfaren och i övrigt lämplig person, som ej tjänstgjort inom statsförvaltningen
eller jurisdiktionen, inträdde såsom konsultativt statsråd. Kommitterade
påpekade även, att föreskriften i fråga innebure en inskränkning i Konungens
rätt att välja sitt råd ävensom att den dåmera icke ägde samma berättigande
som före regeringsrättens tillkomst. Med hänsyn särskilt till att
saknaden av en dylik bestämmelse skulle kunna lia till följd att ingen av
regeringens medlemmar förvaltat civil beställning, bibehölls emellertid stadgandet
i kommitterades förslag i den förändrade torni att detsamma knöts
till statsrådet i dess helhet.
Som nämnts lämnades bestämmelserna om de konsultativa statsråden i
sak orubbade vid 1918 års grundlagsreform. Några förslag till ändring i
desamma lia sedermera icke varit föremål för Kungl. Maj:ts eller riksdagens
prövning. Erinras må i detta sammanhang allenast, att konstitutionsutskottet
vid 1938 års riksdag i sitt förut omförmälda utlåtande (nr 7) framhöll,
hurusom det kunde finnas anledning taga i övervägande möjligheten att vid
särskilt behov tillsätta något ytterligare statsråd nied specialuppgifter men
utan departement, örn än utrustat nied särskilt kansli. Ett dylikt statsråd
skulle, enligt vad utskottet anförde, bland annat kunna bidraga till att lätta
en av särskilda anledningar alltför hårt tyngd departementschefs arbetsbelastning.
Den sakkunnige har funnit åtgärd böra vidtagas i syfte att möjliggöra en
ökning av antalet konsultativa statsråd, detta oavsett huruvida statsmakterna
besluta sig för en ordning med normalt tio departement eller icke. Till
motivering härav anför den sakkunnige:
Den ökning av departementens arbetsbörda, som undan för undan ägt
liim, har givetvis gjort sig kännbar icke blott för departementscheferna utan
jämväl för de konsultativa statsråden. Alldeles särskilt har den dem åliggande
författningsgranskningen samt kontrolläsningen av riksdagspropositioner
och akter i andra ärenden rönt en betydande påverkan av regeringsälindenäs
starka tillväxt. Även med bibehållande av niodepartementsorganisationen
gör sig därför, åtminstone tidtals, behov gällande av ytterligare
ett konsultativt statsråd. Än mera måste detta bliva fallet vid ett ökat departementsantal.
Tvivelsutan skulle det varit högeligen önskvärt att under den
mi rådande krisen kunna förfoga ej blott över ett provisoriskt folkhushållningsdepartement
utan ock över ett något ökat antal konsultativa statsråd.
Ett effektivt sätt att tillgodose behovet av rörelsefrihet i förevarande avseende
har den sakkunnige funnit vara, ali även antalet konsultativa statsråd
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
göres helt oberoende av grundlagsföreskrifter och i stället fastställes av
Konungen och riksdagen gemensamt. Enda skälet för att bibehålla det nuvarande
antalet såsom ett i grundlag stadgat minimum skulle, enligt vad i
betänkandet uttalas, vara att man därigenom bereder större säkerhet för att
de konsultativa statsråden icke vid något tillfälle bliva färre än nu. Enbgt
den sakkunniges mening föreligger dock näppeligen något praktiskt behov
av en dylik grundlagsbestämmelse, vilken därjämte synts den sakkunnige
mindre väl ansluta sig till det av honom framlagda förslaget beträffande departementens
och departementschefernas antal.
I detta sammanhang har den sakkunnige erinrat örn det förut nämnda särskilda
behörighetsvillkoret för konsultativa statsråd samt örn de skäl för
denna bestämmelses borttagande, som anförts av departementalkommitterade.
Under framhållande att stadgandet är avsett att utgöra en borgen för att varje
regering inom sig skall räkna ett tillräckligt antal ledamöter med grundlig
kännedom om civil förvaltning har den sakkunnige för egen del velat tilllägga,
att det syntes kunna ifrågasättas, örn stadgandet ens för fyllande av
det därmed avsedda syftet vore av den betydelse lagstiftaren velat tillmäta
detsamma. Härom anföres närmare:
Den omständigheten att en person förvaltat civil beställning, under vilket
begrepp lärer innefattas varje statlig befattning utom militär — och möjligen
prästerlig — tjänst, innebär knappast någon garanti för att vederbörande
äger djupare kunskap örn det civila förvaltningsväsendet. Det lärer för övrigt
få förutsättas att vid bildandet av en regering behovet av administrativ
erfarenhet inom denna kommer att tillgodoses, oavsett örn det nu omhandlade
stadgandet bibehålies eller icke.
Av sålunda anförda skäl har den sakkunnige förordat, att i § 6 regeringsformen
meddelas en bestämmelse av innehåll, att statsrådet skall bestå av
— förutom cheferna för departementen — statsråd utan departement till
det antal som bestämmes av Konungen och riksdagen gemensamt, samt att
det nuvarande särskilda behörighetsvillkoret för konsultativa statsråd utgår.
— Beträffande betydelsen ur viss synpunkt av den ifrågasatta nya ordningen
anföres i betänkandet:
Genom att sålunda icke i grundlag fixera antalet statsråd utan departement
hålles möjlighet öppen att anlita sådan ledamot av regeringen för särskilda
uppgifter i syfte att för en kortare eller längre tid bereda lättnad i
arbetsbördan för någon eller några av departementscheferna, därest så till
följd av en inträffad kris eller andra särskilda förhållanden skulle finnas
behövligt. Detta synes kunna ske på det sätt, att ett statsråd utan departement
förordnas att i departementschefs ställe föredraga vissa ärenden. Dessa
ärenden skulle alltså fortfarande formellt bibehållas i respektive departement
samt där beredas och expedieras, men departementschefen skulle befrias
från den omedelbara befattningen med dem och den särskilt förordnade
föredraganden lia att fullgöra hans åligganden med avseende å de ifrågavarande
ärendenas beredning, föredragning och expediering.
I detta sammanhang har den sakkunnige föreslagit en omredigering av det
i § 5 regeringsformen upptagna stadgandet angående utseende av departe
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
15''
Kungl. Majis proposition nr 33.
mentschefer i huvudsaklig överensstämmelse med departementalkommitlerades
förslag i motsvarande del.
Beträffande frågan örn statsrådets sammansättning har den sakkunnige avslutningsvis
påpekat att de syften, som enligt det föregående ansetts böra
tillgodoses genom att låta antalet departement och konsultativa statsråd bestämmas
i samband med statsregleringen, givetvis i stället kunna ernås genom
att göra sagda antal beroende av en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag. Även vid en sådan — enligt den sakkunniges mening
onödigt omständlig — anordning borde det emellertid, för att den anpassning
efter utvecklingen, som eftersträvats, icke skulle äventyras, vara Konungen
förbehållet att bestämma om fördelningen av ärendena mellan
departementen och om dessas benämningar.
Vidkommande slutligen frågan örn tillförordnad regerings
sammansättning stadgas i § 43 regeringsformen, att örn Konungen
går i fält eller till avlägsnare inrikes orter reser, han äger förordna tre ledamöter
av statsrådet, under den ordförande som han antingen ibland prinsar
av sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter särskilt nämner, att i viss omfattning
föra regeringen.
I direktiven för den sakkunniges utredning omnämnde jag, såsom tidigare
erinrats, bland de spörsmål som borde göras till föremål för undersökning
jämväl frågan om ändring av de nu återgivna bestämmelserna. Syftet med
utredningen i denna del skulle vara att för sammansättningen av tillförordnad
regering finna en form som undanröjde den nu förefintliga begränsningen
i den administrativa befogenheten för departementschef, vilken ej vore
medlem av dylik regering, och åstadkomme att samtliga statsråds arbetsförmåga
utnyttjades på ett tillfredsställande sätt under tid då tillförordnad regering
vore tillsatt.
Rörande behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anför
den sakkunnige:
Tillsättandet av tillförordnad regering medför bland annat en tillfällig förändring
i fråga örn chefskapet för åtminstone flertalet departement, i det
att departementen därvid fördelas mellan den tillförordnade regeringens
medlemmar, vilka under den tid förordnandet varar förestå respektive departement
såsom tillförordnade chefer. Under samma tid är således en
ordinarie departementschef, som icke tillhör den tillförordnade regeringen,
ställd utanför regeringssammanträdena och därjämte i saknad av befogenhet
att meddela på departementschefen ankommande beslut, även om han
är oförhindrad och i realiteten fortfar att leda sitt departement. Att en
sådan ordning icke kan vara praktisk och ändamålsenlig synes ej behöva
närmare utvecklas.
Den sakkunnige har också förklarat sig vara av den uppfattningen, att en
ändring bör komma till stånd i syfte att undanröja den begränsning i en
ordinarie departementschefs möjligheter att utöva sitt ämbete, som leijer
av berörda grundlagsbestämmelse. I fråga örn denna ändrings närmare innehåll
heter det i betänkandet:
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
Departe
ments
chefen,
Därest Konungen under tid för vilken tillförordnad regering är tillsatt har
att avgöra regeringsärenden, som han förbehållit sin egen prövning, hålles
konselj å den ort där Konungen uppehåller sig. Här måste följaktligen
statsrådsledamöter i erforderligt antal infinna sig. Det förekommer ej sällan»
att samtidigt eller så gott som samtidigt hålles dels regeringssammanträde
i Stockholm och dels konselj å Konungens vistelseort. Då den tillförordnade
regeringens medlemmar måste anses vara av laga förfall hindrade
att deltaga i nämnda konselj, torde, för att så många av statsrådets ledamöter
som möjligt skola kunna deltaga i denna, åtminstone vid sådana tillfällen
som här åsyftas antalet medlemmar av den tillförordnade regeringen
icke böra hållas högre än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Möjlighet
måste därför föreligga att, med iakttagande av ett grundlagsstadgat
minimum, anpassa tillförordnad regerings medlemsantal så, att antalet statsrådsledamöter
som stå till förfogande för att deltaga i konselj ej därigenom
otillbörligt reduceras, överhuvud torde de skäl som åberopats till stöd fölen
ändring av ifrågavarande bestämmelser tala för att Konungen, med nyss
angivna inskränkning, bör ha fria händer att lämpa tillförordnad regerings
sammansättning liksom ock arbetsfördelningen mellan dess medlemmar effei-
förhållandena i varje särskilt fall.
I enlighet härmed har den sakkunnige funnit det syfte varom här är fråga
lämpligen böra tillgodoses på det sätt att antalet statsrådsledamöter, som Konungen
äger förordna såsom medlemmar av tillförordnad regering utöver
ordföranden, i grundlagen bestämmes till minst tre. — Beträffande slutligen
det härvid uppkommande spörsmålet huruvida, sedan en tillförordnad
regering med visst antal medlemmar tillsatts av Konungen, denna regering
själv äger besluta om förändring av nämnda antal, anför den sakkunnige:
Erinras må i detta sammanhang, att i Kungl. Maj:ts — i konselj meddelade
— beslut örn tillsättande av tillförordnad regering regelmässigt inryckes
föreskrift därom att, därest ordföranden eller någon av medlemmarna
.skulle bliva av sjukdom, jäv eller annan orsak hindrad att deltaga i regeringen,
däri skall inkallas någon annan statsrådsledamot och att vid inträffande
förändring i regeringens sammansättning den främste av regeringens
ledamöter skall vara ordförande. Hinder synes icke möta att detta bemyndigande
— som väl saknar stöd i regeringsformens bestämmelser men anses
vara uttryck för konstitutionell sedvanerätt — efter den nu ifrågasatta grundlagsändringens
genomförande gives den vidgade innebörd som erfordras fölen
ändamålsenlig tillämpning av den ändrade bestämmelsen.
Då jag härefter går att redogöra för min egen ståndpunkt i förevarande
ämne, må 1''örutskickas att, enligt min mening, anledning saknas att i detta
sammanhang ingå i prövning av frågan om de ändringar i departementsorganisationen,
som kunna föranledas av den gjorda utredningen. Med
hänsyn till det extraordinära läge vari vi befinna oss, liksom till ovissheten
örn de arbetsuppgifter som kunna komma att föreligga under de närmaste
arén, torde det erbjuda alltför stora vanskligheter att för Kungl. Maj:ts kansli
nu fastställa en organisationsplan, som är avsedd för normala tidsförhållanden
och följaktligen knappast kan tänkas träda i tillämpning förrän en återgång
skett till dylika förhållanden. I denna del av ämnet är jag alltså
icke för närvarande beredd att för Kungl. Majit framlägga något slutgiltigt
förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
17
För att kunna bedöma de uppkomna spörsmålen rörande ändringar i
grundlagarna synes det ej utgöra någon nödvändig förutsättning, att statsmakterna
tagit ställning till frågan om departementsorganisationens framtida
utformning. Behovet av enklare och smidigare former för genomförandet
av organisatoriska förändringar inom statsrådet och Kungl. Maj:ts kansli
än de som äro stadgade för grundlagsändringar är sedan länge erkänt. Frågan
har endast gällt, hur långt man bort tillmötesgå kravet på rörelsefrihet
i dessa hänseenden. Genom att, på sätt skedde genom 1918 års reform, inskränka
grundlagsstadgandena till att angiva vissa gränser för departementsantalet
samt från grundlag till allmän lag överföra bestämmelserna om antalets
fastställande ävensom angående departementens benämningar och därmed
också deras huvudsakliga verksamhetsområden åstadkoms helt visst
en ej oväsentlig förenkling. Den ordning som då genomfördes kan dock
icke betraktas såsom en slutgiltig lösning av problemet. Redan år 1914.
då reformförslaget första gången framlades för riksdagen, gav konstitutionsutskottet
uttryck åt tvivel, huruvida önskemålet örn ökad smidighet därigenom
blivit tillräckligt tillgodosett. Tiden torde nu vara inne att taga steget
fullt ut och, så när som på ett allmänt fastslående av departementalstyrelsens
princip, från regeringsformen skilja bestämmelserna örn departementsorganisationen.
En dylik förändring torde ock stå i god överensstämmelse
med den utveckling våra grundlagar sedan lång tid tillbaka genomgått.
Örn jag sålunda i denna del ansluter mig till den sakkunniges ståndpunkt,
kan jag å andra sidan icke helt biträda hans förslag beträffande den ordning
för departementsantalets bestämmande, som skall ersätta den nuvarande.
Förslaget innebär härutinnan, att departementens antal skall kunna
bestämmas av Konungen och riksdagen gemensamt i samband med statsregleringen.
Enligt min mening kan dock kravet på förenkling knappast
anses påkalla en så långt gående avvikelse från nu bestående förhållanden.
Nämnda krav synes bliva tillräckligt tillgodosett på det — av den sakkunnige
i andra hand anvisade —- sättet, att departementens antal utan inskränkning
regleras i samma ordning som nu gäller för antalets fastställande inom
de i grundlagen angivna gränserna, d. v. s. genom en av Konungen och
riksdagen gemensamt stiftad lag. Härigenom säkerställes konstitutionsutskottets
medverkan vid dessa frågors behandling i riksdagen.
Däremot bör bestämmandet av departementens benämningar och verksamhetsområden
ankomma på Kungl. Majit allena. Kungl. Majit beredes
därmed möjlighet exempelvis att, örn under en ekonomisk kris något departement
skulle överhopas av krisärenden, till ett mindre arbetstyngt departement
tillfälligt överflytta vissa ärendesgrupper, oberoende av att gränserna
för de berörda departementens ''huvudsakliga verksamhetsområden’ till äventyrs
därigenom komme all rubbas. En dylik åtgärd kan uppenbarligen vara
ägnad att göra mera vittgående och kostsamma organisatoriska förändringar
obehövliga.
Vad nyss anförts i fråga om den ordning vari antalet departement skulle
bestämmas torde väsentligen gälla också med avseende å de konsultativa
Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 33. 2
18
Kungl. Majis proposition nr 33.
.statsrådens antal. Jämväl detta antal bör sålunda enligt min mening regleras
genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. För att
erforderliga ändringar i antalet konsultativa statsråd icke skola försvåras genom
tyngande formföreskrifter, bör emellertid antalet icke fastlåsas i lagen. I
stället bör åt Kungl. Maj:t lämnas viss rörelsefrihet med avseende å dess bestämmande.
Vid ett departementsantal av tio torde sålunda de konsultativa
statsrådens antal böra i lagen angivas till lägst tre och högst fem. Under förutsättning
att maximiantalet normalt ej utnyttjas skulle därmed stå KunglMaj:t
öppet att, för den händelse oförutsedda omständigheter skulle påkalla
förstärkning av det konsultativa inslaget i statsrådet, tillkalla ytterligare statsråd
utan departement. A andra sidan skulle Kungl. Majit lia i sin hand att,
örn antalet sådana statsråd överstiger det lagstadgade minimum, minska antalet,
då förhållandena gåve anledning härtill.
Den sakkunnige har särskilt understrukit de möjligheter att förordna
statsråd utan departement att i departementschefs ställe föredraga vissa
ärenden, som skulle beredas genom att de konsultativa statsrådens antal
icke fastställdes i grundlag. Enligt vad den sakkunnige i detta sammanhang
jämväl framhållit kan det synas tveksamt, i vad mån ett dylikt förordnande
för närvarande är förenligt med svensk konstitutionell rätt. Lämpligt synes
därför vara att det nuvarande stadgandet, att för varje departement skall
utses en chef och föredragande, förtydligas så att ingen ovisshet behöver råda
örn den ifrågavarande anordningens grundlagsenlighet.
I enlighet med den sakkunniges förslag förordar jag vidare, att det för
de konsultativa statsråden stadgade särskilda behörighetsvillkoret skall
utgå.
Det torde böra ankomma på konstitutionsutskottet alt inom riksdagen
bereda jämväl frågor rörande de av mig nu förordade lagbestämmelserna
örn de konsultativa statsrådens antal. Stadgande härom bör införas i § 38
riksdagsordningen.
Genom de nu förordade grundlagsstadgandena angives endast den ordning,
i vilken departementens och de konsultativa statsrådens antal skola
bestämmas. Förslag till lagbestämmelser i dessa ämnen måste naturligen
föreläggas riksdagen inom sådan tid att förslaget kan antagas i sammanhang
med det slutliga godkännandet av grundlagsändringarna. Huruvida
förhållandena skola medgiva ett definitivt ställningstagande i fråga örn departementsorganisationen
så snart att ett därpå grundat lagförslag kan
framläggas för nästa års riksdag, förefaller tvivelaktigt. Då — särskilt med
hänsyn till angelägenheten av att snarast bereda möjlighet till ökning av
de konsultativa statsrådens antal — ett uppskov med grundlagsförslagets
slutliga antagande till någon av de senare riksdagarna under fyraårsperioden
knappast kan tänkas böra ifrågakomma, synes det antagligt att man vid de
nya lagbestämmelsernas utarbetande skall ha att utgå från den nuvarande
departementsorganisationen. I anslutning till vad jag nu och i det föregående
anfört har jag låtit upprätta ett utkast till lag om antalet statsdepartement
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
19
och statsråd utan departement. Detta utkast är byggt på den förutsättningen
att folkhushållningsdepartementet vid ifrågavarande tidpunkt alltjämt är i
verksamhet. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.
Vad slutligen beträffar den sakkunniges förslag till jämkning av bestämmelserna
i § 43 regeringsformen om tillförordnad regerings sammansättning
innebär detta förslag i korthet, att det antal som nu är i grundlag
fastställt för medlemmarna av dylik regering i stället skall utgöra ett —
likaledes i grundlag bestämt — minimum för medlemsantalet, och att det
skall stå Kungl. Majit fritt att förordna flera medlemmar. Den sålunda
föreslagna anordningen bereder i princip möjlighet för varje departementschef
att, under tid då tillförordnad regering är tillsatt, i konstitutionella
former utföra sina ämbetshandlingar såsom departementschef. Härigenom
synes mig på tillfredsställande sätt tillgodoses det i utredningsdirektiven
uttryckta önskemålet att för sammansättningen av tillförordnad regering
finna en form, vilken undanröjer den begränsning som för närvarande föreligger
med avseende å en utanför tillförordnad regering stående departementschefs
administrativa befogenhet. Jag har alltså funnit mig böra biträda
den sakkunniges förslag i denna del.
I anslutning till de nu förordade grundlagsändringarna bör, enligt vad den
sakkunnige ock framhållit, i § 25 regeringsformen vidtagas rättelse av en i
nämnda paragraf förekommande hänvisning.»
Föredraganden hemställer, att ett i enlighet med nu angivna grunder
inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6,
25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen måtte föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga tili
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Bilaga.
Utkast till lag om antalet statsdepartement och statsråd utan
departement.
Härigenom förordnas, att antalet statsdepartement skall vara tio, samt
att statsråd utan departement skola finnas till det antal, lägst tre och högst
fem, som Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft, då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet
brev att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen
samt § 38 riksdagsordningen.
Genom lagen upphävas lagen den 19 juni 1919 (nr 340) örn statsdepartementen
och lagen den 14 oktober 1939 (nr 719) om inrättande av ett folkhushållningsdepartement.
Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
400258
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- KU 1940:20 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandlingen av utskottets utlåtande nr 11 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen s. 1 i texten