Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen

1940-01-26 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:33, Med förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

1

Nr 33.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad

lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt

§ 38 riksdagsordningen; given Stockholms slott den

26 januari 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.

Majit härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga

härvid fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen

samt § 38 riksdagsordningen.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 33.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt § 38

riksdagsordningen.

Regeringsformen.

§ 5.

För särskilda grenar av rikets styrelse skola finnas statsdepartement till

det antal, som bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag.

Departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen

emellan, bestämmes av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen

kungjord stadga.

För varje departement utser Konungen bland statsrådets ledamöter en

chef och föredragande, Konungen obetaget att förordna annan ledamot avstatsrådet

att i departementschefens ställe föredraga de ärenden, Konungen

bestämmer. Chefen för det departement, till vilket utrikes ärendena höra,

är minister för utrikes ärendena.

§ 6.

Statsrådet skall bestå av cheferna för departementen samt statsråd utan

departement till det antal, varom stadgas i en av Konungen och riksdagen

gemensamt stiftad lag.

Av statsrådets---främste ledamot.

Statsrådets ledamöter---ärenden övervara.

§ 25.

Till föredragning och avgörande i regeringsrätten skola ärendena beredas

i det departement, vartill de, enligt den i 5 § omförmälda fördelning, höra.

§ 43.

Går Konungen i fält, eller till avlägsnare inrikes orter reser, förordne minst

tre ledamöter av statsrådet, under den ordförande, som Han, antingen ibland

prinsar av Sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter, särskilt nämner, att

föra regeringen i de mål, Konungen föreskriver. Med de mål, Konungen

då Själv avgör, förhålles på det sätt, som 8 § stadgar.

Vad nu----honom utövas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition m 33.

3

Riksdagsordningen.

§ 38.

2. Utskottet skall vidare meddela utlåtanden och avgiva förslag i anledning

av dit hänvisade frågor, som angå stiftande, ändring, förklaring eller

upphävande av kommunallagarna samt av lagar och författningar om statsrådets

ansvarighet, örn antalet statsdepartement och statsråd utan departement,

om kommandomål, örn förvärvande och förlust av medborgarrätt, örn rikets

vapen och flagga, örn allmänt kyrkomöte och om allmän folkomröstning

i ämnen, som ej tillhöra annat utskotts behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 januari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, . Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om ändrade grundlagsbestämmelser

angående statsrådets sammansättning m. m.

Föredraganden anför:

»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 mars 1938 (nr 112) hemställde riksdagen,

under åberopande av konstitutionsutskottets av riksdagen godkända

utlåtande nr 7, örn en förutsättningslös utredning av frågan angående en

departementalreform samt om framläggande för riksdagen av de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagsskrivelsen anmäldes den 16 december 1938 för Kungl. Maj:t, som

samma dag bemyndigade mig att tillkalla en sakkunnig att inom justitiedepartementet

biträda med verkställande av utredning angående statsdepartementens

organisation oell därmed sammanhängande frågor. Jag erinrade vid

nämnda tillfälle, att frågan om en departementalreform tid efter annan under

den nuvarande departementsorganisationens tillvaro varit föremål för uppmärksamhet,

samt åberopade den särskilt under de senaste åren stegrade

statsverksamheten och den därmed förbundna ökningen av regeringsärendena.

Vid den utredning av nyssnämnda fråga, som enligt min mening borde

komma till stånd, syntes till allsidig utredning böra upptagas spörsmålen angående

de förändringar i statsdepartementens organisation och arbetssätt,

vilka berörts i konstitutionsutskottets nyssnämnda yttrande eller eljest kunde

vara erforderliga till avhjälpande av förefintliga brister. Bland problem,

som därvid borde göras till föremål för behandling, framhöll jag frågorna

om utjämning av arbetsbördan departementen emellan och om inrättande av

nya departement, örn decentralisation av regeringsärenden, om inrättande aven

särskild kristidsorganisation samt möjliggörande av en utökning av de

konsultativa statsrådens antal, då tidsförhållandena sådant påkallade, örn

förändringar som påkallades av landets försvarsberedskap, örn beredande av

ökad möjlighet att i administrativ ordning vidtaga organisatoriska föränd
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

ringar inom Kungl. Maj:ts kansli samt om ändrade bestämmelser rörande

sammansättningen av tillförordnad regering.

Sedan jag den 30 december 1938 uppdragit åt landshövdingen K. Levinson

att utföra ifrågavarande utredningsarbete, har denne den 20 december 1939

avgivit betänkande i ämnet (statens off. utredn. 1939: 44). I betänkandet halden

sakkunnige till en början till behandling upptagit frågan, huruvida och

i vad mån lättnader i de särskilda departementens arbetsbelastning stå att

vinna genom decentralisation av vissa regeringsärenden. Därefter har en

framställning lämnats beträffande de ändringar i departementsindelningen

och ärendenas fördelning mellan departementen, som den sakkunnige funnit

behövliga och lämpliga till vinnande av de syften som angivits i utredningsdirektiven.

I samband därmed har uppmärksamhet även ägnats spörsmålet,

vilka åtgärder som kunna erfordras för att åstadkomma en ändamålsenlig

kristidsorganisation inom den högsta centralförvaltningen. Slutligen har behandlats

spörsmålet örn de jämkningar i grundlagsbestämmelserna örn statsrådets

sammansättning m. m., som ansetts påkallade. Innan jag redogör folden

sakkunniges förslag till grundlagsändringar, torde här få lämnas en kortfattad

översikt av betänkandets innehåll i övriga delar.

I fråga örn decentralisation av regeringsärenden har den sakkunnige

— under hänvisning till vissa förslag i dylikt avseende, som av honom

framlagts för de särskilda departementens vidkommande — sammanfattningsvis

uttalat, att möjligheter till decentralisation otvivelaktigt föreligga

men att de ärenden som kunna ifrågakomma till en sådan åtgärd icke äro

av det antal eller den beskaffenhet, att deras avskiljande från handläggning

av Kungl. Majit kan nämnvärt inverka på lösningen av de organisatoriska

problem beträffande Kungl. Maj:ts kansli, vilka utgjort det huvudsakliga

föremålet för den sakkunniges utredning.

De förändringar beträffande departementsindelningen och

ärendesfördelningen, som den sakkunnige ansett kunna komma i

betraktande, ha av honom förklarats åsyfta dels att åstadkomma en önskvärd

utjämning av arbetsbördan mellan departementen, dels att därvid i

möjligaste mån sammanföra sådana nu till olika departement hörande ärendesgrupper

som stå i närmare samband med varandra. De synpunkter som

den sakkunnige anlagt på nämnda spörsmål och de förslag som framlagts

av honom äga, enligt vad i betänkandet anmärkes, avseende å tider med normala

förhållanden inom samhällslivet.

Vid den prövning av olika möjligheter i förevarande hänseenden, som den

sakkunnige företagit, har utrikesdepartementet lämnats åsido, då detta departement

synts intaga en sådan särställning att någon förändring av dess

verksamhetsområde näppeligen bör ifrågakomma. Beträffande dc övriga departementen

har den sakkunnige till en början undersökt, huruvida genom

överflyttning av ärendesgrupper dem emellan en tillfredsställande lösning

kan vinnas med bibehållande av det nuvarande antalet permanenta departement,

d. v. s. nio. Resultatet av dessa överväganden har i betänkandet framlagts

såsom alternativ I’. Därefter har uppgjorts ett såsom ''alternativ II''

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

återgivet förslag till ny departementsindelning, innebärande en ökning av

de permanenta departementens antal med ett.

Alternativ I innebär i huvudsak, att det nuvarande kommunikationsdepartementet

omvandlas till ett ''inrikesdepartement’, i vilket sammanföras

dels från socialdepartementet lantregerings- och kommunala ärenden, dels

trän kommunikationsdepartementet större delen av de på detta departement

nu ankommande ärendena, nämligen de som röra samfärdselanstalter och

allmänna arbeten. De viktigaste av de grupper av förvaltningsärenden, som

sålunda skulle falla inom inrikesdepartementets verksamhetsområde, omfatta

ärenden rörande lantregeringen, polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet

ävensom kommunala ärenden, samtliga i den mån de för närvarande

handläggas i socialdepartementet, vidare ärenden rörande järnvägar och

spårvägar, post, telegraf och telefon, kanaler, farleder och hamnar (med

vissa undantag), ärenden rörande vägar, broar och färjor, motorfordonstrafik

samt kommunikationsväsendet i övrigt till lands, lufttrafik, radioväsendet

samt (med vissa undantag) ärenden rörande statens vattenfall och

deras tillgodogörande ävensom kronans byggnader. Jämväl lagstiftningsfrågor

i de ämnen som på detta sätt folie inom inrikesdepartementets förvaltningsområde

skulle hänföras dit. Av övriga till kommunikationsdepartementet

nu hörande ärenden skulle de som röra stadsplane- och byggnadsväsende!

övertagas av justitiedepartementet samt ärenden rörande förhandlingsrätt

för statens tjänstemän förläggas till socialdepartementet. — Utom

dessa förändringar, vilka direkt sammanhänga med kommunikationsdepartementets

förvandling till inrikesdepartement, föreslås vissa ytterligare

omflyttningar av ärenden i syfte att åstadkomma en jämnare arbetsfördelning

departementen emellan. Bland annat skulle till handelsdepartementet

överföras ett flertal ärendesgrupper, nämligen från försvarsdepartementet

ärenden rörande sjökarteväsendet och — efter folkhushållningsdepartementets

avveckling — den ekonomiska försvarsberedskapen, från ecklesiastikdepartementet

(under viss förutsättning) ärenden rörande tekniska högskoleväsendet

och yrkesundervisningen saint från jordbruksdepartementet

ärenden rörande geologiska samt meteorologiska och hydrografiska undersökningar

ävensom stormvarningsanordningar.

Jämväl alternativ II bygger på bildandet av ett inrikesdepartement, vilket

skall lia till en av sina centrala uppgifter att handlägga lantregerings- och

kommunala ärenden. Detta nya departement skall emellertid icke träda i

något av de nu förefintliga permanenta departementens ställe, utan dessa

föreslås bibehållna vid sina benämningar nied de jämkningar nied avseende

å respektive verksamhetsområden, vilka betingas i första hand därav att i

inrikesdepartementet skola sammanföras sådana ärenden som med hänsyn

till sin beskaffenhet samt vederbörande departements nuvarande arbetsbelastning

finnas lämpligen böra flyttas dit. Till inrikesdepartementet skulle

enligt förevarande alternativ sammanföras följande viktigare grupper av

förvaltningsärenden, nämligen från socialdepartementet dithörande ärenden

rörande lantregeringen, polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet

ävensom kommunala ärenden, från finansdepartementet ärenden rörande

kommunernas finanshushållning, från kommunikationsväsendet ärenden rörande

stadsplane- och byggnadsväsende^ från jordbruksdepartementet ärenden

rörande lantmäteri^ och jorddelningsväsendet jämte därmed sammanhängande

ämnen ävensom allmänna kartväsendet samt från ecklesiastikdepartementet

ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker samt

biografväsendet. Jämväl ärenden rörande lagstiftning i frågor, som tillhöra

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition m 33.

inrikesdepartementets förvaltningsområde skulle handläggas där, dock med

undantag av lagstiftning angående fastighetsbildning å landet och i stad

samt stadsplanelagstiftning, vilka ärenden fortfarande skulle ankomma på

justitiedepartementet. -— Härutöver innefattar jämväl alternativ II en del

''ärendesomflyttningar i utjämningssyfte. Dessa gå övervägande ut på en

ökning av handelsdepartementets uppgifter; vad härutinnan föreslagits överensstämmer

helt med alternativ I i motsvarande del.

Vid övervägande av de skäl som enligt den sakkunniges mening tala till

förmån för de olika alternativen har denne för sin del funnit sig böra förorda

det såsom alternativ II betecknade förslaget med tio departement. Därvid

har den sakkunnige emellertid erinrat alt, såsom i det följande ytterligare

kommer att beröras, de nuvarande grundlagsbestämmelserna icke medgiva

genomförandet av en dylik reform förrän i samband med folkhushållningsdepartementets

avveckling. Skulle det befinnas nödvändigt att utan

avvaktande av nämnda avveckling eller grundlagsbestämmelsernas ändring

lätta på socialdepartementets arbetsbörda, anser den sakkunnige, att alternativ

I bör kunna läggas till grund.

Beträffande frågan om kristidsorganisationen anföres i betänkandet,

att, därest en omläggning av departementsindelningen enligt något

av de nu återgivna förslagen kommer till stånd, behovet av en särskild

kristidsorganisation inom Kungl. Maj:ts kansli i väsentlig grad torde förlora

aktualitet, för så vitt det gäller en kris med begränsning huvudsakligen

till förhållandena på arbetsmarknaden. I händelse av en krigskris sådan

sorn den vi nu genomleva, eller örn vårt eget land skulle invecklas i krig,

kail däremot, enligt vad den sakkunnige uttalar, en utbyggnad av departementsorganisationen

visa sig behövlig. I detta sammanhang framliålles i

betänkandet, alf för det fall att normalorganisationen hålles inom nuvarande

ram, gällande grundlagsbestämmelser lämna möjlighet till provisorisk

förstärkning av organisationen med ett departement, men att i den händelse

departementsorganisationen redan för normala förhållanden gives en omfattning

av tio departement, en sådan anordning stöter på hinder i grundlagsbestämmelserna,

samt att i båda fallen dessa bestämmelser — bland annat

genom fixerandet av antalet konsultativa statsråd —- utesluta möjligheten att

lösa frågan om kristidsorganisationen genom att utan ökning av departementens

antal tillskapa ett särskilt organ inom Kungl. Maj:ts kansli för handläggning

av krisärenden. Spörsmålet örn åtgärder för beredande av önskvärd

rörelsefrihet i nu omförmälda hänseenden har av den sakkunnige upptagits

till behandling i samband med övriga grundlagsfrågor.

Vad härefter angår den nu föreliggande frågan örn ändringar i

grundlagsbestämmelserna må till en början framliallas, alt de

förslag som i detta hänseende föreligga huvudsakligen avse tre åtminstone

delvis fristående spörsmål, vilka här torde få behandlas vart för sig, nämligen

örn stat sdepartementens antal, örn de konsultativa statsrådens antal

samt örn tillförordnad regerings sammansättning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Rörande statsdepartementens antal stadgas i § 5 regeringsformen,

att departementen skola vara minst åtta, högst tio samt att antalet

inom dessa gränser bestämmes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag. I samma ordning skola jämväl departementens benämningar

och huvudsakliga verksamhetsområden bestämmas, varemot den

närmare fördelningen av ärendena departementen emellan fastställes i administrativ

ordning. För varje departement skall, enligt vad i paragrafen

vidare stadgas, Konungen bland statsrådets ledamöter utse en chef och föredragande.

Den normala departementsorganisationen är reglerad genom lagen den 19

juni 1919 (nr 340) örn statsdepartementen, som fastställt departementens

antal till nio, ävensom stadgan den 12 december 1930 (nr 447) angående fördelning

av ärendena mellan statsdepartementen. Genom en provisorisk lag

den 14 oktober 1939 (nr 719) om inrättande av ett folkhushållningsdepartement,

vilken lag trädde i kraft den 15 i sistnämnda månad samt gäller till

och med den 30 juni 1941 eller den tidigare dag Konungen förordnar, har

tilliälligt inrättats ett tionde departement. Dettas arbetsuppgifter äro närmare

bestämda genom en stadga den 14 oktober 1939 (nr 721) angående

folkhushållningsdepartementet.

Den nuvarande lydelsen av § 5 regeringsformen antogs slutligt vid 1918

års riksdag. Enligt de motsvarande bestämmelser som gällde dessförinnan

var antalet statsrådsledamöter fixerat lill elva, av vilka åtta skulle vara chefer

och föredragande för var sitt av vissa uppräknade departement.

Förslag till ändring av sistnämnda bestämmelser framlades av departementalkommitterade

i deras den 31 december 1912 avgivna betänkande. Beträffande

bestämmelserna om statsdepartementens antal och benämningar

anförde kommitlerade, att det syntes dem påtagligt att dessa bestämmelser

icke vore av grundlags natur. Enligt kommitterades mening vore bestämmelsernas

betydelse närmast att angiva normerna för det sätt varpå centralförvaltningen

skulle vara uppdelad för sin verksamhet i högsta instans; de

ägde följaktligen icke konstitutionell utan administrativ karaktär. Vid bedömande

av frågan om departementsindelningens inrymmande i grundlag

hade emellertid även en annan omständighet av praktisk innebörd varit bestämmande

för kommitterade, nämligen den kännbara olägenheten av att

ifrågavarande stadganden vore bundna vid de tunga former som gällde för

ändring av grundlag. Kommitterade funno det kunna ifrågasättas, örn ej bestämmandet

av departementsindelningen helt och hållet borde läggas i

Kungl. Maj :ts hand, men hade — om ock en dylik anordning skolat medföra

beaktansvärda fördelar — likväl icke ansett tillrådligt att ett sådant steg

då toges, särskilt i betraktande därav att en dylik utsträckt rätt för Kungl.

Majit, ehuru tillämpad i de flesta europeiska stater, icke överensstämde med

våra förvaltningsförhållanden sådana de historiskt utvecklat sig. Det av

konnnittei ade framlagda förslaget till grundlagsbestämmelser innebar i stället

i huvudsak, att antalet statsrådsledamöter skulle utgöra lägst tio, högst

tolv, att för de särskilda förvaltningsgrenarna skulle finnas statsdepartement

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

9

till det antal som bestämdes genom en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag, vilken tillika angåve varje departements huvudsakliga verksamhetsområde,

samt att Konungen skulle bland statsrådets ledamöter utnämna

chefer och föredragande för de olika departementen.

Med anledning av departementalkommitterades betänkande framlades för

1914 års senare riksdag en proposition (nr 79) med förslag till ändring av

grundlagens stadganden bland annat i nu förevarande delar. Beträffande

frågan örn utbrytande ur grundlagen av bestämmelserna om departementens

antal och benämningar förklarade chefen för justitiedepartementet, att han

funne vad kommitterade anfört till stöd för sitt förslag härom givetvis förtjänt

av beaktande, men att han det oaktat ej kunde ansluta sig till kommitterades

förslag såsom helhet betraktat, enär, enligt vad departementschefen

holle före, departementsindelningen icke borde helt berövas den stadga som

sammanhängde med de dåvarande bestämmelsernas egenskap av grundlagsstadganden.

Ett antagande av kommitterades förslag skulle enligt departementschefens

förmenande innebära ett större avsteg från då bestående förhållanden

än som kunde anses erforderligt och lämpligt. Frågan syntes i

stället böra lösas på sådant sätt att i regeringsformen inrymdes, bland annat,

stadgande örn att departementens antal skulle vara lägst åtta, högst tio samt

inom dessa gränser bestämmas i särskild av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag. Behovet av rörligare och smidigare former i avseende å

departementsindelningen fann departementschefen bliva i fullt tillräcklig

män tillgodosett även med detta förslag. Ej heller kommitterades förslag

att antalet statsrådsledamöter skulle i grundlagen bestämmas till minst tio

och högst tolv biträddes av departementschefen. Denne ansåg det fortfarande

böra i regeringsformen uttryckligen angivas, att en statsrådsledamol

skulle vara chef och föredragande för varje departement, ävensom att i statsrådet

skulle ingå tre konsultativa medlemmar. En begränsning i antalet

statsrådsledamöter vore i varje fall given genom bestämmelsen örn att departementens

antal ej finge överstiga tio.

Konstitutionsutskottet anmärkte i sitt utlåtande (nr 15) i anledning av

propositionen bland annat, att ökningen i smidighet och rörlighet beträffande

ifrågavarande bestämmelser enligt Kungl. Maj:ts förslag tydligen inskränkte

sig till vad som kunde anses vara vunnet genom själva departementsindelningens

överförande från grundlag till lag, och utskottet fann del

kunna sättas i fråga, örn denna vinst ur berörda synpunkt kunde anses tillräcklig.

Avgörande för utskottets ställningstagande blev emellertid en annan

omständighet, nämligen att propositionen icke gav någon utgångspunkt fölen

preliminär överenskommelse örn den nya lagens innehåll. Detta utgjorde

enligt utskottets mening ett bestämt hinder att då förorda Kungl. Maj:ts förslag

till grundlagsändringar. — På utskottets hemställan avslogs därefter

propositionen av riksdagen.

Förslaget framlades, i oförändrad form, ånyo av Kungl. Maj:t för 1917

drs riksdag (prop. nr 248). 1 konstitutionsutskottets utlåtande (nr 25) un
derströks

att ifrågavarande bestämmelser obestridligen vore av administra
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

livi innehåll samt att, om än dylika stadgande!! fordom ansetts lia sin naturliga

plats i en författningsurkund och rent av ansetts utgöra dennas

väsentligaste innehåll, utvecklingen oförtydbart gått i den riktningen alt de

allt mer och mer utsöndrats ur grundlagarna. En överflyttning av den art

Kungl. Maj :t föreslagit skulle således, enligt vad utskottet anförde, väl överensstämma

med våra grundlagars allmänna utveckling. Sedan utskottet

härefter — med en mindre, formell ändring — tillstyrkt förslaget, antog

riksdagen i enlighet härmed detsamma såsom vilande.

Det vilande förslaget blev påföljande år definitivt antaget av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag väcktes i första kammaren en motion (nr 239) om

utredning rörande den ändring i grundlag, som erfordrades för att åstadkomma

en på folkets och representationens förtroende grundad stark regeringsmakt.

Vid den ifrågasatta utredningen borde, enligt vad motionärerna

uttalade, bland annat beaktas att Kungl. Majit skulle erhålla frihet att bestämma

regeringsledamöternas och statsdepartementens antal — dock med

den begränsning att ett visst minimum föreskreves i lag — liksom att fördela

ärendena mellan regeringsledamöterna och departementen. Till stöd

för förslaget härom åberopades i huvudsak följande. Eftersom en parlamentarisk

regering ej sällan bildades för lösning av en viss eller vissa på

dagordningen stående frågor, måste det för regeringen vara av synnerlig

betydelse att kunna organisera sig under former, vilka möjliggjorde alt dessa

frågor erhölle en såväl sakkunnig som skyndsam behandling. Därvid mötte

emellertid svårigheter genom den brist på möjlighet till anpassning, som

utmärkte regeringens organisation. Därest exempelvis vid en regerings bildande

vore önskvärt att i regeringen bereda plats åt en person som skulle

särskilt lämpa sig för att driva fram en viss aktuell fråga, vore det mest

ändamålsenligt att denna person kunde erhålla säte i konseljen utan att —

såsom nu i regel måste ske — belastas med en departementschefs bestyr och

han i stället finge tillfälle att mera helt ägna sig åt beredningen av spörsmålet

i fråga. En liknande situation kunde inträda även under en regerings

tillvaro, i det att en omfattande fråga, vars ministeriella handläggning

skolat fullt ut kräva en mans arbetskraft, plötsligt kunde aktualiseras; kristidens

förhållanden gåve belysande exempel härpå.

Konstitutionsutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 20) i anledning av motionen, att utskottet kunde helt instämma i dennas

syfte, men att enligt utskottets mening de i motionen framförda reformförslagen

vore av den art att de icke eller i varje fall icke i någon väsentlig

grad kunde tjäna nämnda syftes förverkligande. Beträffande det nyss återgivna

särskilda reformförslaget i fråga om regeringens inre organisation anförde

utskottet, bland annat, att utskottet icke funne det lämpligt att överflytta

beslutanderätten på ifrågavarande områden till Kungl. Majit, samt

att det enligt utskottets mening vore av värde, att vissa grundläggande bestämmelser

angående departementens antal gåves i grundlagen och att i övrigt

antalet departement och departementsindelningen bestämdes av Konungen

och riksdagen. Då utskottet således, på dessa och i övrigt anförda skäl, icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 33.

11

kumle ansluta sig till de riktlinjer för en utredning, som framlagts i motionen,

avstyrktes denna. — Reservationsvis framfördes skiljaktiga meningar

inom utskottet, därvid bland annat yrkades att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Majit begära utredning och förslag rörande upphävande av

grundlagsstadgandena örn statsdepartementens bestämmande genom lag och

om antalet statsråd samt rörande dessa frågors ordnande genom den årliga

statsregleringen.

Motionen avslogs av riksdagen.

I sitt yttrande har den sakkunnige i nu förevarande del inledningsvis erinrat

att, därest antalet departement redan för normala förhållanden fastställdes

till tio, statsmakterna avhände sig den möjlighet som hittills förelegat

att i händelse av utomordentliga förhållanden av ena eller andra slaget

provisoriskt utbygga departementsorganisationen, men att erfarenheten

från den senaste tiden finge anses utgöra tillräckligt belägg för nödvändigheten

av att bibehålla en viss rörelsefrihet i sistnämnda avseende. Redan

detta förhållande har synts den sakkunnige motivera en jämkning i grundlagsbestämmelserna.

Beträffande innebörden och utformningen av denna

jämkning har den sakkunnige förklarat sig för sin del hålla före, att tiden

nu är inne att till förnyat övervägande upptaga frågan om utbrytande ur

grundlagen av bestämmelserna örn statsdepartementens antal. Till utveckling

härav anföres i betänkandet:

Mot en reform i denna riktning har, såsom av den föregående redogörelsen

framgår, förutom historiska skäl huvudsakligen anförts, att det vore av

värde att vissa grundläggande bestämmelser angående departementens antal

angåves i grundlagen, samt att reformen kunde leda till att vid bildandet av

en regering antalet departement och ärendenas fördelning bestämdes mera

med hänsyn till personliga och partipolitiska än sakliga grunder. Det vill

emellertid synas, som örn dessa invändningar icke skulle vara av alltför

stor tyngd. Departementalstyrelsens princip lärer kunna på tillfyllestgörande

sätt fastslås genom bibehållande av grundlagsbestämmelsen att statsdepartement

skola finnas för de särskilda grenarna av rikets styrelse. Och

de farhågor, som kommit till uttryck beträffande konsekvenserna av ett

borttagande ur grundlagen av bestämmelserna angående antalet departement,

torde kunna tillräckligt beaktas även vid departementsantalets reglering

i annan ordning. Redan departementalkommitterade framhöllo på

sin tid, hurusom med hänsyn till vikten av statsförvaltningens anpassning

efter samhällsutvecklingens ram bundenheten vid de tunga former som

gälla för ändring av grundlag ofta nog måste framstå såsom en kännbar

olägenhet. Riktigheten härav lärer med önskvärd tydlighet framgå av vad

i det föregående anförts. Enligt utredningsmannens mening skulle en

smidigare men samtidigt ur konstitutionell synpunkt betryggande anordning

ernås genom att låta frågan örn departementens antal avgöras genom

statsregleringen och Kungl. Maj:ts på grund därav meddelade beslut. Tillräcklig

anledning synes härvid icke föreligga all, såsom i 1930 års riksdagsmotion

förutsattes, göra någon åtskillnad med avseende å antalets begränsning

i den ena eller i den andra riktningen. Därest den nu förordade

ändringen kommer till stånd, torde därav böra följa att fördelningen av

ärendena mellan departementen och bestämmandet av dessas benämningar

läggas i Kungl. Maj:ts hand.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Fördelarna med en dylik ordning synas ej inskränka sig blott därtill att

ändringar i departementens och därmed statsrådsledamöternas antal kunna

vidtagas utan det dröjsmål som föranledes av en grundlagsändring. Beaktansvärd

är också den ökade möjlighet som beredes att, därest en inträffad

kris eller andra extraordinära förhållanden skulle påkalla skyndsamma

organisatoriska förändringar inom Kungl. Maj:ts kansli, i utjämningssyfte

vidtaga omgrupperingar av ärenden departementen emellan, utan att riksdagens

samtycke behöver avvaktas.

På grund av vad sålunda anförts har den sakkunnige föreslagit, att stadgandena

i § 5 regeringsformen om departementens antal samt om ordningen

för bestämmande av deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden

skola utgå. I stället bör i nämnda paragraf föreskrivas, dels att

antalet departement bestämmes av Konungen och riksdagen gemensamt, dels

ock att departementens benämningar och fördelningen av ärendena, departementen

emellan, bestämmas av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen

kungjord stadga. Lagen om statsdepartementen bör i anslutning

härtill upphävas.

I detta sammanhang har den sakkunnige funnit viss jämkning av bestämmelserna

i § 38 riksdagsordningen örn konstitutionsutskottets arbetsuppgifter

erforderlig. I denna del anföres:

Den sålunda ifrågasatta reformen lärer medföra, att den befattning som

enligt § 38 riksdagsordningen tillkommer konstitutionsutskottet med avseende

å lagstiftning angående statsdepartementen bör bortfalla. Erinras ma

emellertid att, därest det skulle anses nödigt att vid utskottsbehandlingen

av frågor örn förändring av departementens antal inhämta konstitutionsutskottets

mening i ämnet, möjlighet härtill torde föreligga genom tillämpning

av de i § 47 riksdagsordningen meddelade bestämmelserna angående

sammansatt utskott.

Gällande stadgande angående antalet konsultativa statsråd

återfinnes i § 6 regeringsformen, där bland annat föreskrives att statsrådet

skall bestå av cheferna för departementen samt tre statsråd utan departement.

För dessa senare innehåller paragrafen tillika det särskilda behörighetsvillkoret,

att minst två av dem böra lia förvaltat civil beställning.

Såsom av det förut sagda framgår innefattade 1918 års grundlagsändringar

ingen avvikelse från vad som dessförinnan gällt med avseende å de konsultativa

statsrådens antal. Jämväl nyssnämnda behörighetsvillkor hade

sin motsvarighet i de äldre bestämmelserna.

Departementalkommitterade förklarade sig principiellt hålla före, att en

minskning i antalet konsultativa statsråd icke borde äga rum. Emellertid

kunde det enligt kommitterades mening undantagsvis befinnas lämpligt att

inskränka nämnda antal. Kommitterades förslag upptog i enlighet härmed

ingen grundlagsföreskrift angående de konsultativa statsrådens antal i vidare

mån än som indirekt följde därav att, såsom nämnts, en minimi- oell

en maximisiffra fixerades för statsrådsledamöterna överhuvud. Då förslaget

alltså förutsatte möjligheten att de konsultativa statsråden vore färre

än tre, kunde bestämmelsen att bland dem minst två borde ha förvaltat ci
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

vil beställning redan av denna anledning ej bibehållas oförändrad. Kornmitterade

ansågo det överhuvud kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke

bestämmelsen kunde helt och hållet bortfalla. Bland annat anfördes att

densamma vöre mindre tillfredsställande ur den synpunkten att, även da

tre konsultativa statsråd inginge i regeringen, det icke syntes böra oundgängligen

fordras att två av dem uppfyllt berörda villkor; det kunde exempelvis

vid ett givet tillfälle befinnas fördelaktigt att, jämte statsministern,

som väl i de flesta fall kunde antagas komma att bliva icke en ämbetsman

utan fastmera en politiskt skolad man, en annan i det parlamentariska livet

erfaren och i övrigt lämplig person, som ej tjänstgjort inom statsförvaltningen

eller jurisdiktionen, inträdde såsom konsultativt statsråd. Kommitterade

påpekade även, att föreskriften i fråga innebure en inskränkning i Konungens

rätt att välja sitt råd ävensom att den dåmera icke ägde samma berättigande

som före regeringsrättens tillkomst. Med hänsyn särskilt till att

saknaden av en dylik bestämmelse skulle kunna lia till följd att ingen av

regeringens medlemmar förvaltat civil beställning, bibehölls emellertid stadgandet

i kommitterades förslag i den förändrade torni att detsamma knöts

till statsrådet i dess helhet.

Som nämnts lämnades bestämmelserna om de konsultativa statsråden i

sak orubbade vid 1918 års grundlagsreform. Några förslag till ändring i

desamma lia sedermera icke varit föremål för Kungl. Maj:ts eller riksdagens

prövning. Erinras må i detta sammanhang allenast, att konstitutionsutskottet

vid 1938 års riksdag i sitt förut omförmälda utlåtande (nr 7) framhöll,

hurusom det kunde finnas anledning taga i övervägande möjligheten att vid

särskilt behov tillsätta något ytterligare statsråd nied specialuppgifter men

utan departement, örn än utrustat nied särskilt kansli. Ett dylikt statsråd

skulle, enligt vad utskottet anförde, bland annat kunna bidraga till att lätta

en av särskilda anledningar alltför hårt tyngd departementschefs arbetsbelastning.

Den sakkunnige har funnit åtgärd böra vidtagas i syfte att möjliggöra en

ökning av antalet konsultativa statsråd, detta oavsett huruvida statsmakterna

besluta sig för en ordning med normalt tio departement eller icke. Till

motivering härav anför den sakkunnige:

Den ökning av departementens arbetsbörda, som undan för undan ägt

liim, har givetvis gjort sig kännbar icke blott för departementscheferna utan

jämväl för de konsultativa statsråden. Alldeles särskilt har den dem åliggande

författningsgranskningen samt kontrolläsningen av riksdagspropositioner

och akter i andra ärenden rönt en betydande påverkan av regeringsälindenäs

starka tillväxt. Även med bibehållande av niodepartementsorganisationen

gör sig därför, åtminstone tidtals, behov gällande av ytterligare

ett konsultativt statsråd. Än mera måste detta bliva fallet vid ett ökat departementsantal.

Tvivelsutan skulle det varit högeligen önskvärt att under den

mi rådande krisen kunna förfoga ej blott över ett provisoriskt folkhushållningsdepartement

utan ock över ett något ökat antal konsultativa statsråd.

Ett effektivt sätt att tillgodose behovet av rörelsefrihet i förevarande avseende

har den sakkunnige funnit vara, ali även antalet konsultativa statsråd

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

göres helt oberoende av grundlagsföreskrifter och i stället fastställes av

Konungen och riksdagen gemensamt. Enda skälet för att bibehålla det nuvarande

antalet såsom ett i grundlag stadgat minimum skulle, enligt vad i

betänkandet uttalas, vara att man därigenom bereder större säkerhet för att

de konsultativa statsråden icke vid något tillfälle bliva färre än nu. Enbgt

den sakkunniges mening föreligger dock näppeligen något praktiskt behov

av en dylik grundlagsbestämmelse, vilken därjämte synts den sakkunnige

mindre väl ansluta sig till det av honom framlagda förslaget beträffande departementens

och departementschefernas antal.

I detta sammanhang har den sakkunnige erinrat örn det förut nämnda särskilda

behörighetsvillkoret för konsultativa statsråd samt örn de skäl för

denna bestämmelses borttagande, som anförts av departementalkommitterade.

Under framhållande att stadgandet är avsett att utgöra en borgen för att varje

regering inom sig skall räkna ett tillräckligt antal ledamöter med grundlig

kännedom om civil förvaltning har den sakkunnige för egen del velat tilllägga,

att det syntes kunna ifrågasättas, örn stadgandet ens för fyllande av

det därmed avsedda syftet vore av den betydelse lagstiftaren velat tillmäta

detsamma. Härom anföres närmare:

Den omständigheten att en person förvaltat civil beställning, under vilket

begrepp lärer innefattas varje statlig befattning utom militär — och möjligen

prästerlig — tjänst, innebär knappast någon garanti för att vederbörande

äger djupare kunskap örn det civila förvaltningsväsendet. Det lärer för övrigt

få förutsättas att vid bildandet av en regering behovet av administrativ

erfarenhet inom denna kommer att tillgodoses, oavsett örn det nu omhandlade

stadgandet bibehålies eller icke.

Av sålunda anförda skäl har den sakkunnige förordat, att i § 6 regeringsformen

meddelas en bestämmelse av innehåll, att statsrådet skall bestå av

— förutom cheferna för departementen — statsråd utan departement till

det antal som bestämmes av Konungen och riksdagen gemensamt, samt att

det nuvarande särskilda behörighetsvillkoret för konsultativa statsråd utgår.

— Beträffande betydelsen ur viss synpunkt av den ifrågasatta nya ordningen

anföres i betänkandet:

Genom att sålunda icke i grundlag fixera antalet statsråd utan departement

hålles möjlighet öppen att anlita sådan ledamot av regeringen för särskilda

uppgifter i syfte att för en kortare eller längre tid bereda lättnad i

arbetsbördan för någon eller några av departementscheferna, därest så till

följd av en inträffad kris eller andra särskilda förhållanden skulle finnas

behövligt. Detta synes kunna ske på det sätt, att ett statsråd utan departement

förordnas att i departementschefs ställe föredraga vissa ärenden. Dessa

ärenden skulle alltså fortfarande formellt bibehållas i respektive departement

samt där beredas och expedieras, men departementschefen skulle befrias

från den omedelbara befattningen med dem och den särskilt förordnade

föredraganden lia att fullgöra hans åligganden med avseende å de ifrågavarande

ärendenas beredning, föredragning och expediering.

I detta sammanhang har den sakkunnige föreslagit en omredigering av det

i § 5 regeringsformen upptagna stadgandet angående utseende av departe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

15''

Kungl. Majis proposition nr 33.

mentschefer i huvudsaklig överensstämmelse med departementalkommitlerades

förslag i motsvarande del.

Beträffande frågan örn statsrådets sammansättning har den sakkunnige avslutningsvis

påpekat att de syften, som enligt det föregående ansetts böra

tillgodoses genom att låta antalet departement och konsultativa statsråd bestämmas

i samband med statsregleringen, givetvis i stället kunna ernås genom

att göra sagda antal beroende av en av Konungen och riksdagen gemensamt

stiftad lag. Även vid en sådan — enligt den sakkunniges mening

onödigt omständlig — anordning borde det emellertid, för att den anpassning

efter utvecklingen, som eftersträvats, icke skulle äventyras, vara Konungen

förbehållet att bestämma om fördelningen av ärendena mellan

departementen och om dessas benämningar.

Vidkommande slutligen frågan örn tillförordnad regerings

sammansättning stadgas i § 43 regeringsformen, att örn Konungen

går i fält eller till avlägsnare inrikes orter reser, han äger förordna tre ledamöter

av statsrådet, under den ordförande som han antingen ibland prinsar

av sitt hus eller ibland statsrådets ledamöter särskilt nämner, att i viss omfattning

föra regeringen.

I direktiven för den sakkunniges utredning omnämnde jag, såsom tidigare

erinrats, bland de spörsmål som borde göras till föremål för undersökning

jämväl frågan om ändring av de nu återgivna bestämmelserna. Syftet med

utredningen i denna del skulle vara att för sammansättningen av tillförordnad

regering finna en form som undanröjde den nu förefintliga begränsningen

i den administrativa befogenheten för departementschef, vilken ej vore

medlem av dylik regering, och åstadkomme att samtliga statsråds arbetsförmåga

utnyttjades på ett tillfredsställande sätt under tid då tillförordnad regering

vore tillsatt.

Rörande behovet av ändrade bestämmelser på förevarande område anför

den sakkunnige:

Tillsättandet av tillförordnad regering medför bland annat en tillfällig förändring

i fråga örn chefskapet för åtminstone flertalet departement, i det

att departementen därvid fördelas mellan den tillförordnade regeringens

medlemmar, vilka under den tid förordnandet varar förestå respektive departement

såsom tillförordnade chefer. Under samma tid är således en

ordinarie departementschef, som icke tillhör den tillförordnade regeringen,

ställd utanför regeringssammanträdena och därjämte i saknad av befogenhet

att meddela på departementschefen ankommande beslut, även om han

är oförhindrad och i realiteten fortfar att leda sitt departement. Att en

sådan ordning icke kan vara praktisk och ändamålsenlig synes ej behöva

närmare utvecklas.

Den sakkunnige har också förklarat sig vara av den uppfattningen, att en

ändring bör komma till stånd i syfte att undanröja den begränsning i en

ordinarie departementschefs möjligheter att utöva sitt ämbete, som leijer

av berörda grundlagsbestämmelse. I fråga örn denna ändrings närmare innehåll

heter det i betänkandet:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 33.

Departe
ments
chefen,

Därest Konungen under tid för vilken tillförordnad regering är tillsatt har

att avgöra regeringsärenden, som han förbehållit sin egen prövning, hålles

konselj å den ort där Konungen uppehåller sig. Här måste följaktligen

statsrådsledamöter i erforderligt antal infinna sig. Det förekommer ej sällan»

att samtidigt eller så gott som samtidigt hålles dels regeringssammanträde

i Stockholm och dels konselj å Konungens vistelseort. Då den tillförordnade

regeringens medlemmar måste anses vara av laga förfall hindrade

att deltaga i nämnda konselj, torde, för att så många av statsrådets ledamöter

som möjligt skola kunna deltaga i denna, åtminstone vid sådana tillfällen

som här åsyftas antalet medlemmar av den tillförordnade regeringen

icke böra hållas högre än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Möjlighet

måste därför föreligga att, med iakttagande av ett grundlagsstadgat

minimum, anpassa tillförordnad regerings medlemsantal så, att antalet statsrådsledamöter

som stå till förfogande för att deltaga i konselj ej därigenom

otillbörligt reduceras, överhuvud torde de skäl som åberopats till stöd fölen

ändring av ifrågavarande bestämmelser tala för att Konungen, med nyss

angivna inskränkning, bör ha fria händer att lämpa tillförordnad regerings

sammansättning liksom ock arbetsfördelningen mellan dess medlemmar effei-

förhållandena i varje särskilt fall.

I enlighet härmed har den sakkunnige funnit det syfte varom här är fråga

lämpligen böra tillgodoses på det sätt att antalet statsrådsledamöter, som Konungen

äger förordna såsom medlemmar av tillförordnad regering utöver

ordföranden, i grundlagen bestämmes till minst tre. — Beträffande slutligen

det härvid uppkommande spörsmålet huruvida, sedan en tillförordnad

regering med visst antal medlemmar tillsatts av Konungen, denna regering

själv äger besluta om förändring av nämnda antal, anför den sakkunnige:

Erinras må i detta sammanhang, att i Kungl. Maj:ts — i konselj meddelade

— beslut örn tillsättande av tillförordnad regering regelmässigt inryckes

föreskrift därom att, därest ordföranden eller någon av medlemmarna

.skulle bliva av sjukdom, jäv eller annan orsak hindrad att deltaga i regeringen,

däri skall inkallas någon annan statsrådsledamot och att vid inträffande

förändring i regeringens sammansättning den främste av regeringens

ledamöter skall vara ordförande. Hinder synes icke möta att detta bemyndigande

— som väl saknar stöd i regeringsformens bestämmelser men anses

vara uttryck för konstitutionell sedvanerätt — efter den nu ifrågasatta grundlagsändringens

genomförande gives den vidgade innebörd som erfordras fölen

ändamålsenlig tillämpning av den ändrade bestämmelsen.

Då jag härefter går att redogöra för min egen ståndpunkt i förevarande

ämne, må 1''örutskickas att, enligt min mening, anledning saknas att i detta

sammanhang ingå i prövning av frågan om de ändringar i departementsorganisationen,

som kunna föranledas av den gjorda utredningen. Med

hänsyn till det extraordinära läge vari vi befinna oss, liksom till ovissheten

örn de arbetsuppgifter som kunna komma att föreligga under de närmaste

arén, torde det erbjuda alltför stora vanskligheter att för Kungl. Maj:ts kansli

nu fastställa en organisationsplan, som är avsedd för normala tidsförhållanden

och följaktligen knappast kan tänkas träda i tillämpning förrän en återgång

skett till dylika förhållanden. I denna del av ämnet är jag alltså

icke för närvarande beredd att för Kungl. Majit framlägga något slutgiltigt

förslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

17

För att kunna bedöma de uppkomna spörsmålen rörande ändringar i

grundlagarna synes det ej utgöra någon nödvändig förutsättning, att statsmakterna

tagit ställning till frågan om departementsorganisationens framtida

utformning. Behovet av enklare och smidigare former för genomförandet

av organisatoriska förändringar inom statsrådet och Kungl. Maj:ts kansli

än de som äro stadgade för grundlagsändringar är sedan länge erkänt. Frågan

har endast gällt, hur långt man bort tillmötesgå kravet på rörelsefrihet

i dessa hänseenden. Genom att, på sätt skedde genom 1918 års reform, inskränka

grundlagsstadgandena till att angiva vissa gränser för departementsantalet

samt från grundlag till allmän lag överföra bestämmelserna om antalets

fastställande ävensom angående departementens benämningar och därmed

också deras huvudsakliga verksamhetsområden åstadkoms helt visst

en ej oväsentlig förenkling. Den ordning som då genomfördes kan dock

icke betraktas såsom en slutgiltig lösning av problemet. Redan år 1914.

då reformförslaget första gången framlades för riksdagen, gav konstitutionsutskottet

uttryck åt tvivel, huruvida önskemålet örn ökad smidighet därigenom

blivit tillräckligt tillgodosett. Tiden torde nu vara inne att taga steget

fullt ut och, så när som på ett allmänt fastslående av departementalstyrelsens

princip, från regeringsformen skilja bestämmelserna örn departementsorganisationen.

En dylik förändring torde ock stå i god överensstämmelse

med den utveckling våra grundlagar sedan lång tid tillbaka genomgått.

Örn jag sålunda i denna del ansluter mig till den sakkunniges ståndpunkt,

kan jag å andra sidan icke helt biträda hans förslag beträffande den ordning

för departementsantalets bestämmande, som skall ersätta den nuvarande.

Förslaget innebär härutinnan, att departementens antal skall kunna

bestämmas av Konungen och riksdagen gemensamt i samband med statsregleringen.

Enligt min mening kan dock kravet på förenkling knappast

anses påkalla en så långt gående avvikelse från nu bestående förhållanden.

Nämnda krav synes bliva tillräckligt tillgodosett på det — av den sakkunnige

i andra hand anvisade —- sättet, att departementens antal utan inskränkning

regleras i samma ordning som nu gäller för antalets fastställande inom

de i grundlagen angivna gränserna, d. v. s. genom en av Konungen och

riksdagen gemensamt stiftad lag. Härigenom säkerställes konstitutionsutskottets

medverkan vid dessa frågors behandling i riksdagen.

Däremot bör bestämmandet av departementens benämningar och verksamhetsområden

ankomma på Kungl. Majit allena. Kungl. Majit beredes

därmed möjlighet exempelvis att, örn under en ekonomisk kris något departement

skulle överhopas av krisärenden, till ett mindre arbetstyngt departement

tillfälligt överflytta vissa ärendesgrupper, oberoende av att gränserna

för de berörda departementens ''huvudsakliga verksamhetsområden’ till äventyrs

därigenom komme all rubbas. En dylik åtgärd kan uppenbarligen vara

ägnad att göra mera vittgående och kostsamma organisatoriska förändringar

obehövliga.

Vad nyss anförts i fråga om den ordning vari antalet departement skulle

bestämmas torde väsentligen gälla också med avseende å de konsultativa

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 33. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majis proposition nr 33.

.statsrådens antal. Jämväl detta antal bör sålunda enligt min mening regleras

genom en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. För att

erforderliga ändringar i antalet konsultativa statsråd icke skola försvåras genom

tyngande formföreskrifter, bör emellertid antalet icke fastlåsas i lagen. I

stället bör åt Kungl. Maj:t lämnas viss rörelsefrihet med avseende å dess bestämmande.

Vid ett departementsantal av tio torde sålunda de konsultativa

statsrådens antal böra i lagen angivas till lägst tre och högst fem. Under förutsättning

att maximiantalet normalt ej utnyttjas skulle därmed stå KunglMaj:t

öppet att, för den händelse oförutsedda omständigheter skulle påkalla

förstärkning av det konsultativa inslaget i statsrådet, tillkalla ytterligare statsråd

utan departement. A andra sidan skulle Kungl. Majit lia i sin hand att,

örn antalet sådana statsråd överstiger det lagstadgade minimum, minska antalet,

då förhållandena gåve anledning härtill.

Den sakkunnige har särskilt understrukit de möjligheter att förordna

statsråd utan departement att i departementschefs ställe föredraga vissa

ärenden, som skulle beredas genom att de konsultativa statsrådens antal

icke fastställdes i grundlag. Enligt vad den sakkunnige i detta sammanhang

jämväl framhållit kan det synas tveksamt, i vad mån ett dylikt förordnande

för närvarande är förenligt med svensk konstitutionell rätt. Lämpligt synes

därför vara att det nuvarande stadgandet, att för varje departement skall

utses en chef och föredragande, förtydligas så att ingen ovisshet behöver råda

örn den ifrågavarande anordningens grundlagsenlighet.

I enlighet med den sakkunniges förslag förordar jag vidare, att det för

de konsultativa statsråden stadgade särskilda behörighetsvillkoret skall

utgå.

Det torde böra ankomma på konstitutionsutskottet alt inom riksdagen

bereda jämväl frågor rörande de av mig nu förordade lagbestämmelserna

örn de konsultativa statsrådens antal. Stadgande härom bör införas i § 38

riksdagsordningen.

Genom de nu förordade grundlagsstadgandena angives endast den ordning,

i vilken departementens och de konsultativa statsrådens antal skola

bestämmas. Förslag till lagbestämmelser i dessa ämnen måste naturligen

föreläggas riksdagen inom sådan tid att förslaget kan antagas i sammanhang

med det slutliga godkännandet av grundlagsändringarna. Huruvida

förhållandena skola medgiva ett definitivt ställningstagande i fråga örn departementsorganisationen

så snart att ett därpå grundat lagförslag kan

framläggas för nästa års riksdag, förefaller tvivelaktigt. Då — särskilt med

hänsyn till angelägenheten av att snarast bereda möjlighet till ökning av

de konsultativa statsrådens antal — ett uppskov med grundlagsförslagets

slutliga antagande till någon av de senare riksdagarna under fyraårsperioden

knappast kan tänkas böra ifrågakomma, synes det antagligt att man vid de

nya lagbestämmelsernas utarbetande skall ha att utgå från den nuvarande

departementsorganisationen. I anslutning till vad jag nu och i det föregående

anfört har jag låtit upprätta ett utkast till lag om antalet statsdepartement

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

19

och statsråd utan departement. Detta utkast är byggt på den förutsättningen

att folkhushållningsdepartementet vid ifrågavarande tidpunkt alltjämt är i

verksamhet. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Vad slutligen beträffar den sakkunniges förslag till jämkning av bestämmelserna

i § 43 regeringsformen om tillförordnad regerings sammansättning

innebär detta förslag i korthet, att det antal som nu är i grundlag

fastställt för medlemmarna av dylik regering i stället skall utgöra ett —

likaledes i grundlag bestämt — minimum för medlemsantalet, och att det

skall stå Kungl. Majit fritt att förordna flera medlemmar. Den sålunda

föreslagna anordningen bereder i princip möjlighet för varje departementschef

att, under tid då tillförordnad regering är tillsatt, i konstitutionella

former utföra sina ämbetshandlingar såsom departementschef. Härigenom

synes mig på tillfredsställande sätt tillgodoses det i utredningsdirektiven

uttryckta önskemålet att för sammansättningen av tillförordnad regering

finna en form, vilken undanröjer den begränsning som för närvarande föreligger

med avseende å en utanför tillförordnad regering stående departementschefs

administrativa befogenhet. Jag har alltså funnit mig böra biträda

den sakkunniges förslag i denna del.

I anslutning till de nu förordade grundlagsändringarna bör, enligt vad den

sakkunnige ock framhållit, i § 25 regeringsformen vidtagas rättelse av en i

nämnda paragraf förekommande hänvisning.»

Föredraganden hemställer, att ett i enlighet med nu angivna grunder

inom justitiedepartementet upprättat förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6,

25 och 43 regeringsformen samt § 38 riksdagsordningen måtte föreläggas

riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga tili

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

Bilaga.

Utkast till lag om antalet statsdepartement och statsråd utan

departement.

Härigenom förordnas, att antalet statsdepartement skall vara tio, samt

att statsråd utan departement skola finnas till det antal, lägst tre och högst

fem, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft, då Konungen låtit i riksdagen uppläsa öppet

brev att kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen

samt § 38 riksdagsordningen.

Genom lagen upphävas lagen den 19 juni 1919 (nr 340) örn statsdepartementen

och lagen den 14 oktober 1939 (nr 719) om inrättande av ett folkhushållningsdepartement.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400258

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1940:20 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut vid behandlingen av utskottets utlåtande nr 11 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen s. 1 i texten