Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m

1940-02-16 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:57, Med förslag till förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

1

Nr 57.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

rörande förbud mot befordran av vissa periodiska

skrifter med statliga trafikmedel m. m.; given

Stockholms slott den 16 februari 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t

härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning

rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel

m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 57.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 57.

Förslag

till

Förordning

rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga

trafikmedel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden må Konungen, örn vid upprepade

tillfällen innehållet i periodisk skrift visat sig ägnat att framkalla fara för

rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva

krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens

omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma

medel, förordna, att nummer eller häften, vilka utgivits eller framdeles

komma att utgivas av skriften, ej må befordras med allmänna posten

eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt

sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller

enskilda järnvägar. Sådant förbud skall ej avse föreskriven befordran till

offentlig myndighet. Förbudet skall meddelas för viss tid, högst sex månader,

och må förlängas för högst sex månader varje gång. Förbudet må

återkallas, då anledning därtill finnes.

Förbud må ej meddelas i annat fall än där skriften i anledning av åtal

för dess innehåll i sådant avseende som ovan angives av jury förklarats

brottslig, enär innehållet ansetts stridande mot 3 § 7, 9 eller 10 mom. tryck

frihetsförordningen, eller där jämlikt 4 § 12 eller 13 mom. samma lag meddelats

förordnande om indragning av skriften samt tryckfrihetskommittén

funnit förordnandet skola äga bestånd.

2 §■

Innan förbud enligt 1 § eller förlängning därav beslutas, skall yttrande

inhämtas från en nämnd bestående av fem ledamöter (tryckfrihetsnämnden).

Nämnden skall utses av Konungen för viss tid. Av ledamöterna skola

två utses bland personer, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer, som

Konungen bestämmer. För en var av dessa ledamöter skola i enahanda ordning

utses två suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende,

upptaga minst dubbelt så mångå personer som de, vilka skola med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

3

ledning av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag

icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat. Av övriga

ledamöter skall en vara innehavare av domarämbete. Jämväl för en var

av dessa ledamöter skola utses två suppleanter.

3 §•

Förbud, som meddelats jämlikt 1 §, skall även gälla skrift, vilken uppenbarligen

utgives för att ersätta skrift, som förbudet avser.

4 §.

Då förbud enligt 1 § träder i tillämpning, skall skriften uteslutas ur det

hos generalpoststyrelsen förda tidningsregistret. Skrift, som avses i 3 §, må

ej införas i registret.

Generalpoststyrelsen äger, där så finnes skäligt, medgiva abonnent att återfå

erlagd postbefordringsavgift för den tid förbudet gäller samt må meddela

härför erforderliga bestämmelser.

5 §•

Under tid för förbud enligt 1 § skall innehavare av enskilt trafikmedel,

som ej avses i 1 §, vara fritagen från skyldighet att befordra skrift, som förbudet

avser, och skrift, varom sägs i 3 §.

6 §•

Föranleder någon uppsåtligen att skrift befordras i strid mot 1 eller 3 §,

straffes, där ej gärningen är att bedöma såsom fel i ämbete eller tjänst,

med dagsböter; och vare skriften förbruten.

Böter och förbruten egendom tillfalla kronan.

Denna förordning träder omedelbart i kraft och gäller till och med den

31 mars 1941. Förbud jämlikt 1 § må ej grundas på sådant i 1 § andra

stycket omförmält beslut av jury eller tryckfrihetskommittén, som meddelats

före den 1 september 1939. Förbud skall ej gälla utöver tiden för

förordningens giltighet. I fråga om sådan under nämnda tid begången förseelse,

som i förordningen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning

även efter det förordningen i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendenaJGunthek, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman, förslag till förordning

rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel

m. m. samt anför:

»Under de utomordentliga tider, som nu råda, bär det visat sig nödvändigt

att i olika hänseenden komplettera gällande lagstiftning för att bereda

ökat skydd för statens yttre och inre säkerhet. Sålunda har den 14 oktober

1939 utfärdats en lag örn ändring i 8 kap. strafflagen, varigenom ett förstärkt

straffskydd erhållits mot spioneri. Genom lagen den 9 januari 1940

örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. lia myndigheterna erhållit

ökade möjligheter att förebygga och uppdaga spioneri, sabotage och

annan landsskadlig verksamhet. Därjämte lia under senare tid vid skilda

tillfällen vidtagits skärpningar i utlänningslagstiftningen.

På begäran av den urtima riksdagen har Kungl. Maj:t vidare den 20

oktober 1939 låtit genom särskilda sakkunniga igångsätta en överarbetning

av 8 kap. strafflagen, vari behandlas vissa brott som riktas mot rikets yttre

eller inre säkerhet, huvudsakligen förräderi- och spioneribrott. Tillika hava

den 28 december 1939 sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning

örn åtgärder, som kunna befinnas nödiga oell lämpliga mot dem, vilka icke

ställa sig till efterrättelse de maningar som från ansvarigt håll uttalats att,

särskilt i tryckta skrifter, iakttaga den återhållsamhet och varsamhet, som

rikets väl i en brydsam tid kräver. Enligt de riktlinjer som uppdragits för

denna utredning borde undersökas huruvida, utan ändring av tryckfrihetsförordningen,

åtgärder kunde vidtagas för att giva ökad verkan åt de stadganden

i tryckfrihetsförordningen, vilka äro avsedda att förebygga sådana missbruk

av tryckfriheten, som med hänsyn till rådande allvarliga förhållanden

äro uppenbart skadliga för riket. Därest det funnes erforderligt borde även

övervägas ändring av tryckfrihetsförordningen utan rubbning av dess huvudgrunder

för yttrandefriheten, såvitt den hänförde sig till rent inre politiska

förhållanden. Båda dessa utredningar beräknas bliva slutförda inom

den närmaste tiden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

5

De maningar till återhållsamhet och varsamhet, som sålunda uttalats, lia

väl blivit beaktade av det stora flertalet av dem, som genom det tryckta ordet

deltaga i den offentliga diskussionen. Men på vissa håll — i pressorgan som

företräda skilda politiska uppfattningar — har man framhärdat i yttranden,

som överskrida de i tryckfrihetsförordningen uppdragna gränserna för yttrandefriheten,

i synnerhet vad angår förhållandet till främmande makter.

En särställning intaga därvid organen för sådana meningsriktningar, som äro

fientliga mot vårt nuvarande statsskick och syfta till att med våld ersätta

dess demokratiska former med diktatoriska. I den man anhängare av dessa

syften äro beredda att främja dem även med främmande makts hjälp,

uppkommer ett särskilt problem om försvar för de medborgerliga friheterna,

vilket knappast kan skiljas från åtgärder i övrigt mot verksamhet

av landsförrädisk natur. Vid nyssnämnda utredning rörande översyn av

8 kap. strafflagen torde man lia anledning att ägna uppmärksamhet åt frågan

om kriminalisering av sådan verksamhet på ett mera förberedande

stadium och i andra hänseenden än för närvarande. Inom departementet

pågår även utredning örn en lagstiftning av provisorisk karaktär,

avsedd att för begränsad tid vid krig eller krigsfara giva ökade möjligheter

att ingripa mot statsfientliga organisationer och deras verksamhet. Uppenbart

är att åt ifrågavarande åtgärder ej får givas sådan karaktär, att medborgarna

därigenom betages den frihet till opinionsbildning, som ett demokratiskt

statsskick har att skydda.

De rådande förhållandena göra det emellertid nödvändigt att vid sidan av

de sålunda vidtagna och planerade åtgärderna, i den mån det kan ske utan

ändring i tryckfrihetsförordningen, söka stävja vissa uppenbara missbruk

av tryckfriheten, vilka äro särskilt betänkliga med hänsyn till rikets förhållande

till främmande makter. I en allvarlig situation synas starka skäl

tala för att staten bör vägra att genom egna kommunikationsmedel medverka

till spridning av sådana pressalster, som överskrida de grundlagsstadgade

gränserna för tryckfriheten på ett sätt som innebär ett ansvarslöst åsidosättande

av hänsyn till landets yttre och inre säkerhet. Det lär vara möjligt

att utforma åtgärder i detta syfte så, att de icke komma att verka hinderlig!

för laglydiga medborgares berättigade intressen vid anlitande av de statliga

trafikmedlen.

Från nu angivna utgångspunkter har inom departementet, med biträde

av de sakkunniga, som tillkallades den 28 december 1939, samt efter samråd

med de närmast berörda myndigheterna, utarbetats förslag till förordning

rörande förbud mot befordran au vissa periodiska skrifter med statliga

trafikmedel m. m. Till belysning av förslaget må följande nämnas.

Enligt 8(> § regeringsformen ingår i tryckfrihetens begrepp rättighet för

varje svensk man att utan några av den offentliga makten i förväg lagda

hinder utgiva skrifter. Med utgivning av en skrift avses enligt 1 § 1 mom.

tryckfrihetsförordningen att skrift läggcs under allmänhetens ögon. Vidare

stadgas i 1 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen, att intet hinder skall vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 57.

för bokhandelns idkande, icke heller för utgivning till föryttrande av någon

skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Varje författare eller förläggare

står fritt att en honom, i följd av sådan egenskap, tillhörig skrift antingen

själv eller genom andra föryttra. För skriftens föryttrande skola

inga andra hinder vara än de som föreskrivas i 4 § tryckfrihetsförordningen.

Därmed åsyftas förbudet att sprida kvarstadsbelagd eller indragen skrift.

Stadgandet har åtminstone tidigare erhållit en i hög grad bokstavlig tilllämpning.

Offentlig myndighet har ansetts icke äga genom ordningsföreskrifter

förbjuda handel med böcker (vid marknad o. dyl.); ej heller kan

för sådan handel fordras någon förutgången anmälan till myndighet (N.

J. A. 1893 s. 361).

Periodiska skrifter spridas numera i stor utsträckning genom posten, järnvägar

o. s. v. I de mera glest befolkade delarna av riket torde posten

vara det mest fördelaktiga befordringsmedlet.

Postbefordran av tidningar regleras av förordningen den 22 april 1932

angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska

skrifter, vilken förordning antagits av riksdagen.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att det s. k. postregalet icke gäller

befordran av tidningar. Kungörelsen den 21 december 1888, som här

är grundläggande, avser endast postverkets rätt beträffande regelbunden

befordran av brev och brevkort.

Enligt 2 § i 1932 års förordning skall tidning för att vinna postbefordran

genom postabonnemang eller såsom utgivarkorsband vara efter anmälan

av vederbörande utgivare införd i tidningsregistret, som föres hos generalpoststyrelsen.

Förordningen innehåller vidare bl. a. följande.

I 3 § stadgas, att tryckalster som utkommer nied minst eli nummer i

varje kalenderkvartal och som efter abonnemang hålles allmänheten tillhanda

kan införas i tidningsregistret, såvida på anmälan om dess utgivande

bevis enligt tryckfrihetsförordningen blivit meddelat av chefen för justitiedepartementet.

I tidningsregistret må ej införas: a) tryckalster, vars innehåll

uteslutande eller till väsentligaste delen består av ett eller flera större arbeten

eller av särskilda delar av sådana, avsedda att fortsättas från det ena numret

eller häftet till det andra; b) tryckalster, som väsentligen är att anse såsom

affärsmeddelande eller vars huvudsakliga syfte uppenbarligen är att göra

reklam för ett eller flera affärsföretag, såsom: affärscirkulär, kataloger,

priskuranter, kurs- och prislistor, varuförteckningar; c) tryckalster, vars

väsentligaste innehåll utgöres av föreningsstadgar, namnförteckning eller

av program för eller annat meddelande örn sammankomst, tävling, lotteri

eller annat liknande; d) tidning, vars benämning antingen är alldeles lika

med titeln å tidning, som redan är för annans räkning införd eller behörigen

anmäld till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer

sådan likhet, att tidningarna lätt kunna förväxlas; eller e) tidning, vars

titel typografiskt anbragts på sådant sätt, att förväxling med annan i registret

förut införd tidning lätt kan äga rum. — Enligt 4 § skall tidning

eller tidningsupplaga, av vilken under ett kalenderår icke, såvitt generalpoststyrelsen

kunnat inhämta, utkommit något nummer, såsom upphörd

avföras ur tidningsregistret. Befinnes tryckalster, som blivit infört i

tidningsregistret, sedermera i något avseende strida mot nyssnämnda bestämmelser

i 3 §, äger generalpoststyrelsen utesluta detta tryckalster

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 57.

7

ur tidningsregistret. Skulle av ett i tidningsregistret infört tryckalster

något enstaka nummer icke uppfylla de i 3 § stadgade villkoren för tryckalsters

registrering, äger generalpoststyrelsen vägra detta nummers postbefordran

på de i förordningen stadgade villkoren. — I 10 § stadgas, att

om tidning, å vilken postabonnemang skett, antingen icke utkommer eller,

innan abonnemangstiden tilländagått, uppliör att utgivas, abonnenten äger

att efter anmälan återbekomma, i förra fallet den beräknade postavgiften

och i senare fallet så mycket av denna avgift, som belöper på varje helt

kvartal, vilket efter tidningens upphörande möjligen återstår av abonnemangstiden.

Har postanstalten å utgivningsorten sig bekant, att tidning,

å vilken abonnemang mottagits, icke kommer att utgivas, och sker fördenskull

icke någon beställning hos utgivaren, må hela det av abonnenten erlagda

beloppet återbetalas till denne. För den förlust, som i övrigt drabbar

abonnent genom upphörande av tidning, å vilken postabonnemang ägt

rum, ikläder sig postverket icke någon ansvarighet. Dock har postverket

att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna abonnenten biträde, för att han

må erhålla den ersättning, som i dylikt fall kan tillkomma honom.

I överensstämmelse med särskilda kungl, brev till generalpoststyrelsen har i

poststadgan föreskrivits, att, därest postfunktionär märker, att å brevkort

eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband förekommer meddelande,

som innebär försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,

eller att å brevkort eller i allmänhet å försändelses yttre förekommer

yttrande eller teckning, som uppenbarligen sårar tukt och sedlighet eller

är för adressaten förnärmande, försändelsen icke må befordras med posten

eller utlämnas till adressaten. Anmälan om förhållandet skall då göras hos

generalpoststyrelsen. Den som icke åtnöjes med åtgärd, som av postfunktionär

i berörda hänseende vidtagits, äger att hos generalpoststyrelsen därom

göra anmälan. Då anmälan i ämnet inkommer till generalpoststyrelsen, skall

på styrelsens prövning ankomma, huruvida försändelsen bör såsom obeställbar

behandlas eller må till adressaten befordras. Dessa bestämmelser äro

emellertid i fråga om tidningar föga effektiva, bland annat på grund av omöjligheten

att vid posten verkställa någon granskning av dessa, som i regel avlämnas

för postbefordran i sista stund.

Vad härefter beträffar järnvägarna regleras befordringsskyldigheten av

järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925, vilken utfärdats av Kungl. Majit

i administrativ ordning. Denna gäller såväl statens som enskilda, för allmän

trafik öppna järnvägar. Enligt 3 § är järnväg skyldig att befordra

gods under de villkor och enligt de bestämmelser, som innehållas i stadgan

eller äro eller kunna bliva av Kungl. Majit för järnvägen särskilt fastställda,

under förutsättning bl. a. att befordringen icke är enligt gällande författningar

förbjuden. Enligt 57 § äro från befordring uteslutna förseglade

brev, vissa explosiva varor m. m. Jämlikt kungörelse den 19 januari 1940

må förbud meddelas mot befordran av gods för säkerställande av järnvägstransporter,

som för den allmänna folkförsörjningen eller eljest ur landets

synpunkt äro nödvändiga. Godsbefordran sker, förutom såsom resgods, såsom

express-, paket-, il- och fraktgods. Det förekommer i tämligen stor

utsträckning alt tidningar befordras såsom paketgods.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

Skyldigheten för motorfordon i yrkesmässig trafik att medtaga gods beror

i vad avser linjetrafik på vad koncessionerna för trafik innehålla. Enligt

25 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning är innehavare av tillstånd

till stads- eller länstrafik, såvida icke giltigt skäl för vägran är för handen,

skyldig att på anfordran utföra körning inom trafikområdet, dock att den

myndighet, som meddelat tillståndet, kan medgiva befrielse från dylik

skyldighet.

Andra transportmedel, som här kunna komma ifråga, äro båtar och luftfartyg.

Det torde emellertid ej vara erforderligt att här närmare redogöra

för de för dessa gällande befordringsbestämmelser.

De flesta större tidningar distribueras till viss del av sina upplagor genom

förmedling av Svenska tidningsutgivareföreningen. Föreningen utövar därvid

kontroll över att olämpliga pressorgan ej distribueras. Härom må nämnas

följande.

Inom föreningen finnes en nämnd, kallad Svenska tidningsutgivaref öreningens

kommissionärsnämnd, med uppgift att arbeta för främjande av

sunda principer vid tidningsförsäljningen m. m. Nämnden består av sex

ledamöter, av vilka verkställande direktörerna i föreningen och i Aktiebolaget

svenska pressbyrån äro självskrivna. Övriga fyra ledamöter utses årligen

av föreningens styrelse, nämligen en från dagstidningarna i Stockholm,

en från dagstidningarna i det övriga Sverige och två från veckotidningarna.

Vidare finnes en ursprungligen av stockholmstidningarna tillsatt nämnd för

frågor om förbud mot distribution av olämpliga tidningar kallad Pressens

rådgivande nämnd. Denna består av tre ledamöter och kompletterar sig själv

vid uppstående ledighet.

Då fråga uppstår att från distribution och försäljning tillsammans med i

lidningsutgivareföreningen representerade tidningar undantaga pressalster,

vilkas innehåll kan anses såra tukt, sedlighet eller allmän anständighet, förstärkes

kommissionärsnämnden med representanter för de städers distributionsorgan,

som samarbeta med tidningsutgivareföreningen. I den sålunda

förstärkta nämnden upptages till behandling och beslut, huruvida hänvändelse

skall göras till Pressens rådgivande nämnd eller huruvida andra åtgärder

eventuellt skola vidtagas. Pressens rådgivande nämnd avgiver utlåtande

i ärende som hänskjutits till densamma. Den förstärkta kommissionärsnämnden

fattar därefter beslut örn erforderliga verkställande åtgärder.

Beslut av den förstärkta nämnden bör örn möjligt vara enhälligt.

Bland annat har den förstärkta nämnden den 5 december 1939, sedan

Pressens rådgivande nämnd förklarat tidningarna Ny Dag och Arbetar-Tidningen

sårande för allmän anständighet, anmodat distributions- och försäljningsorganen

i landet att tills vidare icke saluföra tidningarna i fråga,

därest de önska behålla rättigheterna att försälja i tidningsutgivareföreningen

representerade tidningar.

Det måste under nu rådande förhållanden anses stötande att möjlighet

praktiskt sett saknas att fritaga statliga eller enskilda trafikföretag från skyldighet

att befordra periodiska tryckalster, vilkas innehåll på det sätt jag förut

angivit innebär allvarligt missbruk av tryckfriheten.

Till en början bör framhållas, att tryckfrihetsförordningen icke torde lägga

hinder i vägen för en ändring i detta förhållande. Stadgandet örn förbud

mot hinder för bokhandeln och örn frihet att föryttra tryckta skrifter har

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 57.

9

till uppgift att göra själva tryckfriheten effektiv såsom ett medel att ''kungöra

sina tankar’ och lägga skrifter ''under allmänhetens ögon''. Detta stadgande

avser emellertid enligt ordalagen endast handeln med sådana skrifter. Med

hänsyn till omständigheterna vid tryckfrihetsförordningens tillkomst torde

vidare med bestämmelsen örn förbud för den offentliga makten att i förväg

hindra skrifts utgivning endast avses ordningsmakten och rättsväsendet samt

regeringen, i dess funktion såsom högsta myndighet inom detta område. Hit

höra sålunda ej åtgärder som vidtagas exempelvis av kommunikationsverken.

Redan nu lia de sistnämnda såsom framgår av den lämnade redogörelsen

en begränsad rätt att vägra befordra skrifter av visst slag.

Uppenbart är del dock här fråga örn åtgärder som, särskilt ekonomiskt,

kunna ha vittgående verkningar. Sådana åtgärder böra därför endast få

ske i allvarliga tider och böra omgärdas med garantier som utesluta en godtycklig

tillämpning.

Med hänsyn till att förordningen örn postbefordran av tidningar antagits

av riksdagen torde åtgärderna böra grunda sig på en av riksdagen antagen

förordning. Förordningen bör erhålla tillämpning endast vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. Den bör tillika vara av provisorisk natur.

Vad till en början angår förutsättningarna för ett ingripande med transportförbud

synes ej böra ifrågakomma annat än att en sådan åtgärd bör begränsas

till periodiska skrifter, som på det sätt och under de förhållanden

som förut angivits visat sig överskrida de gränser för tryckfriheten, vilka

äro uppdragna genom den nuvarande lydelsen av tryckfrihetsförordningens

bestämmelser örn förutsättningarna för bestraffning eller annat repressiv!

ingripande. 1 överensstämmelse härmed har i författningsförslaget såsom

betingelse för transportförbud mot en periodisk skrift upptagits, att vid upprepade

tilli allen dess innehåll visat sig ägnat att framkalla fara för rikets

säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva

krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens

omstörtande med hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma

medel.

De straffbestämmelser i tryckfrihetsförordningen, som i dylika fall närmast

synas ifrågakomma, äro 3 g 7, 9 eller 10 mom. 1 7 mom. straffbelägges

uppmaning till brott samt försök att annorledes än genom uttrycklig

uppmaning, såsom genom prisande av brottslig handling, förleda till brott, sä

ock försök att eljest förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet.

I 9 mom. stadgas straff i första stycket första punkten för smädliga, förgripliga

eller till osämja med främmande makter syftande omdömen och yttranden

örn samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande,

och örn deras varande överhet, regering och regeringssätt, högre ämbetsmän

och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar

samt i andra stycket för falska rykten eller lögnaktiga uttalanden ägnade

att framkalla fara för rikets säkerhet. 1 10 mom. stadgas straff för kungörande

i tryck av vissa hemligheter huvudsakligen av diplomatisk eller militär

niliana lill riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 57.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 57.

natur. Vidare märkas stadgandena i 4 § 12 och 13 mom. om rätt att vid

trupp eller ombord å flottans fartyg indraga skrift, vilken uppenbarligen

åsyftar att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat

mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Förordnande härom meddelas

av chefens för justitiedepartementet ombud samt vid avdelning av

krigsmakten som är ställd på krigsfot jämväl av högste befälhavaren men

skall anmälas hos tryckfrihetskommittén, som prövar huruvida förordnandet

skall äga bestånd.

Såsom en garanti synes böra stadgas en formell förutsättning för transportförbud

av innebörd, antingen att skriften i anledning av åtal för dess

innehåll av jury förklarats brottslig, enär innehållet ansetts stridande mot

3 § 7, 9 eller 10 inom., eller att tryckfrihetskommittén fastställt jämlikt 4 §

12 eller 13 mom. meddelat förordnande örn indragning av skriften. Det bör

härvid märkas, att vissa av de angivna bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen

äro mera omfattande än vad som nu avses. Sålunda är bestämmelsen

i 3 § 7 mom. örn straff för försök att förleda till brott eller till ohörsamhet

mot lag eller laga myndighet icke begränsad till brott som innefatta fara för

rikets säkerhet eller övriga i det föregående angivna allmänna intressen. Det

framgår av den föreslagna avfattningen, att ett fällande juryutslag enligt

t. ex. 3 § 7 morn., som grundats på en uppmaning till brott vilken ej hänfört

sig till dessa allmänna intressen, icke må åberopas till stöd för ett transportförbud.

Transportförbud bör endast ifrågakomma beträffande en skrift som visat

sig under en något längre tid framhärda i en samhällsskadlig tendens av sådan

art som ovan angivits. I samband härmed bör även iakttagas, att ett

förbud icke bör kunna grundas på förhållanden som redan ligga längre

tillbaka i tiden. Till förebyggande härav torde böra uppställas den förutsättning

för ett förbud, att det icke må grundas på sådant utslag av

jury eller beslut av tryckfrihetskommittén som meddelats före den 1 september

1939.

Åtgärderna böra avse förbud att befordra skriften med allmänna posten

eller såsom express-, paket-, il- eller fraktgods eller på därmed jämförligt

sätt med statens järnvägar eller annat av staten ombesörjt trafikmedel eller

enskilda järnvägar. Av denna avfattning följer att transport såsom resgods

i vanlig ordning, d. v. s. för personligt bruk, icke kommer att omfattas av

förbudet. En sådan begränsning synes påkallad för att undvika onödiga

visitationer, vilka kunde uppfattas såsom trakasseri. Den spridning av de

med transportförbud belagda skrifterna, som kan ske i form av egentligt

resgods, torde ock vara av ringa betydelse. Om däremot försök skulle göras

att till distributörer eller eljest för spridning transportera sådana skrifter

såsom resgods, bleve dylik transport att anse såsom jämförlig med de särskilt

angivna transportformerna och komme därför att i likhet med dessa

träffas av förbudet. I fråga örn andra av enskilda ombesörjda trafikmedel

än järnvägar torde man ej böra gå längre än att befria dem från skyldighet

att befordra skriften.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 57.

11

Förbudet bör gälla viss tid, högst sex månader, men kunna förlängas för

högst sex månader varje gång. Det skall kunna återkallas, när anledning

därtill finnes. Sådan anledning är att skriftens innehåll icke ger orsak till

erinran i fortsättningen. Förbudet bör avse de nummer eller häften av skritten

som utgivits eller framdeles komma att utgivas. Det bör även omfatta

skrift, som uppenbarligen utgives för att ersätta skrift som förbudet avser.

Av största vikt är naturligen frågan vilken myndighet som skall äga att

meddela förbud. Denna befogenhet synes böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.

Till undvikande av fara för ensidighet torde emellertid böra tagas i anspråk

medverkan av representanter såväl för pressen som för andra medborgargrupper.

Det må i detta sammanhang nämnas, att i den danska presslagen

av år 1938 finnas föreskrifter om en nämnd som handlägger frågor om beriktigande.

Den består av en höjesteretsdommer som ordförande och två representanter

för danska pressorganisationer. I Schweiz ha den 8 september

1939 utfärdats bestämmelser örn kontroll över pressen genom armékommandot.

Allmänna åtgärder beträffande pressen få dock ej vidtagas utan att representanter

för pressen konsulterats. Vidare kunna besvär över censuråtgärder

föras hos en särskild kommission under ordförandeskap av en medlem

av förbundsdomstolen och med representanter för pressen och de politiska

partierna.

Det kunde övervägas att låta tryckfrihetskommittén i det avseende varom

nu är fråga få en ny funktion att fylla. Med hänsyn till arten av tryckfrihetskommitténs

ursprungliga uppgifter, som varit avgörande för dess sammansättning,

samt till att justitieombudsmannen är dess ordförande torde det

emellertid ej böra ifrågakomma att här använda kommittén. Lämpligen

bör för detta ändamål tillsättas en särskild nämnd, förslagsvis kallad tryckfrihetsnämnden,

på fem personer. Ledamöterna böra utses av Kungl. Maj:t,

två av dem på förslag av tidningsmannaorganisationerna. Av övriga ledamöter

bör en vara innehavare av domarämbete. Nämnden bör endast hava

rådgivande karaktär och skall höras innan förbud eliel förlängning därav

beslutas.

Några bestämmelser örn vem som äger göra framställning om förbuds

meddelande torde ej böra givas. Sådan framställning kan exempelvis göras

av länsstyrelserna, kommunikationsverken, statens informationsstyrelse eller

tidningsmannaorganisationerna. Tydligen kan förbud meddelas även örn

särskild framställning ej gjorts.

En särskild fråga gäller rätten för abonnent å en tidning^ att från postverket

återbekomma postavgiften, då förbud meddelas. En sådan ratt synes

visserligen ej hava någon större betydelse men torde dock böra meddelas för

det fall att förbudet gäller längre tid. Erforderliga bestämmelser härom böra

utfärdas av generalpoststyrelsen.

Den som överträder förbudet bör drabbas av dagsböter, varjämte skriften

bör konfiskeras. Genom straffbestämmelsen uppnår man, att polismyndigheten

kan verkställa nödiga undersökningar för att utröna, att förbudet ej

överträdes.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 57.

Föredraganden hemställer därefter, att det i enlighet med vad nu angivits

upprättade förslaget till förordning rörande förbud mot befordran av vissa

periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400570

Stockholm 1940.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1940:63 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ris proposition med förslag till förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med a1 i texten
  2. 1LU 1940:9 Första lagutskottets utlåtande Nr 9 s. 1 i texten
  3. 1LU 1940:8 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafi s. 1 i texten