Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m
1940-02-23 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1940:60, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
1
Nr 00.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,
m. m.; given Stockholms slott den 23 februari 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935
{nr 434) örn folkpensionering samt
2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper
jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1940.
1 sami.
Nr 60.
8» 40
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse ay 2(5 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)
om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
26 §.
Pensionsnämnds ordförande---Konungen meddelas.
Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort
ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats,
och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag
gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa varje
sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.
Ordföranden och---till ordförande.
30 §.
Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av
kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom
besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de
äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den
dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens
beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande
att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.
Förslag
tili
Lag
angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt
lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.1
Härigenom förordnas, att den indelning i ortsgrupper, vilken jämlikt
övergångsbestämmelserna till lagen den 23 april 1937 (nr 163) angående
1 Jfr SFS 1937: 163.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)
om folkpensionering skall gälla för åren 1938—1940, skall äga förlängd
giltighet till och med utgången av år 1941.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Majus proposition nr 60.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 februari 1940.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet,* statsrådet Möller, fråga orri vidtagande av
åtgärder för att nedbringa väntetiden i pensions- och barnbidragsärenden ävensom
vissa andra lagen om folkpensionering berörande spörsmål samt anför:
Frågan örn möjligheten att förkorta den tid, som förflyter från det att en
pensionsansökning ingives till pensionsnämndens ordförande till dess att
den första utbetalningen av pensionen äger rum, har sedan lång tid tilldragit
sig uppmärksamhet samt varit föremål för utredningar och överväganden.
Jag har nu för avsikt att framlägga förslag örn åtgärder i syfte att
förkorta denna tid. Det har befunnits lämpligt att i sammanhang därmed
upptaga jämväl vissa andra lagen örn folkpensionering berörande spörsmål.
I. Åtgärder för att nedbringa väntetiden i pensions- och
barnbidragsärenden.
Gällande bestämmelser.
Enligt 28 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering skall ansökning
örn folkpension göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,
där sökanden senast blivit mantalsskriven. För flertalet fall
gäller, att nämnden därefter skall fatta vissa beslut i ärendet, bland annat
huruvida sökanden äger rätt till pension (29 §). — Pensionsbeloppet bestämmes
däremot av pensionsstyrelsen (31 §).
Pensionsnämnd skall jämlikt 23 § sammanträda så ofta nämndens ordförande
med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt,
dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall utsättas till
tid, då, enligt vad antagas kan, det för pensionsdistriktet enligt 27 § av
pensionsstyrelsen förordnade ombudet är oförhindrat att närvara.
Beträffande behandlingen av ärende, som för prövning eller yttrande av
pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, gäller jämlikt 5 § instruktionen
den 13 mars 1937 (nr 69) för pensionsnämnderna [ändrad genom
kungörelse den 5 november 1937 (nr 921)], att sådant ärende av nämnden
5
Kungl. Majus proposition nr 60.
skall handläggas snarast möjligt och, där fråga är om sökt barnbidrag, senast
inom en månad samt eljest inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen
för visst fall annorlunda förordnar. Det vid pensionsnämnds sammanträde
förda protokollet skall enligt 8 § genast justeras; dock må pensionsnämnden
särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att jämte ordföranden verkställa
justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.
Sedan protokollet justerats, åligger det jämlikt 26 § lagen om folkpensionering
ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut
kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut
fattats, och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den
dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna
posten tillställa varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning
av hans ansökning.
Enligt 30 § i lagen gäller, att ändring i pensionsnämnds beslut må sökas
av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för styrelsen samt
av nämndens ordförande. Ändring sökes hos pensionsstyrelsen genom besvär,
vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro
honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den
dagen oräknad då sådant skedde. Över anförda besvär skall nämnden avgiva
yttrande; detta yttrande skall därefter jämte handlingarna i ärendet
insändas till pensionsstyrelsen (29 §). Att märka är, att ärendet kan överlämnas
till pensionsstyrelsen först efter besvärstidens utgång.
Med hänsyn därtill att för avhjälpande i viss mån av de missförhållanden,
som väntetiden innebär, förskottering av pension frivilligt kan äga rum,
finnes i 11 § första stycket lagen örn folkpensionering infört det stadgandet,
att kommun, som, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension
åt honom, äger uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,
i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra
sig förskottet.
I lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag föreskrives (9 § 1 morn.),
bland annat, att 30 § folkpensioneringslagen i tillämpliga delar skall gälla
även örn behandling av ansökning örn sådant bidrag. Lagen örn barnbidrag
innehåller även (i 11 §) ett stadgande av samma innebörd som 11 § första
stycket lagen örn folkpensionering.
Härefter övergår jag till att lämna en framställning i korthet av vad som
i det spörsmål, varom nu är fråga, tidigare förevarit.
Tidigare utredningar och förslag i ämnet.
Statens besparingskommitté.
Frågan örn förkortning av viintetiden i pensionsärenden behandlades redan
av statens besparingskommitté, som i betänkande angående socialförsäkringens
organisation (statens off. utredn. 1925:8) föreslog, att, då pension
beviljats av pensionsnämnd, den sökande skulle vara berättigad att av kommunens
medel hos pensionsnämndens ordförande lyfta det av nämnden be
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
räknade pensionsbelopp, som vid nämndens beslut förfallit till betalning,
dock med rätt för kommunen att, örn beslutet att bevilja sökanden pension
fastställdes av pensionsstyrelsen, återfå det förskotterade beloppet. — Förslaget
ledde icke till några lagstiftningsåtgärder.
1927 års riksdag.
I en motion (II: 69) vid 1927 års riksdag yrkades, att pensionsnämndens
ordförande skulle åläggas att snarast möjligt och således utan att avvakta
besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena jämte
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av ordföranden
omedelbart insändas till pensionsstyrelsen. Sedan motionen avstyrkts
av pensionsstyrelsen och andra lagutskottet (utlåtande nr 16) avslogs
densamma av riksdagen.
1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Kommittén framlade i sitt betänkande den 26 april 1934 med förslag
rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens off. utredn.
1934: 18) vissa utredningar dels beträffande väntetiden innan
pensionsansökan föranleder utbetalande av pensionen, dels ock angående
förekomsten av besvär. I det förra hänseendet konstaterade kommittén, som
i förevarande avseende bearbetat under första halvåret 1928 till pensionsstyrelsen
inkommande ansökningar örn pensionstillägg eller invalidunderstöd,
att det i medeltal förflöte från ansökningshandlingens ingivande till
pensionsnämndsordföranden till dess nämnden fattade beslut i ärendet en
tid av 6,4 veckor, från nämndssammanträdet till dess ansökningen inkomme
till pensionsstyrelsen 5,9 veckor och därifrån till första pensionsutbetalningen
13,5 veckor. Väntetiden för en pensionssökande uppgick alltså i genomsnitt
till 25,8 veckor eller ungefär ett halft år. En av pensionsstyrelsen år 1925
företagen undersökning hade utvisat en sammanlagd väntetid av 35,6 veckor.
En jämförelse visade alltså, att sammanlagda väntetiden under tiden mellan
de båda undersökningarna nedgått med omkring 10 veckor eller något mer
än två månader, beroende därpå, att behandlingstiden inom styrelsen nedbringats
med nämnda tid. Vad beträffar besvärsfrekvensen meddelade
kommittén, att enligt en av pensionsstyrelsen verkställd undersökning, avseende
ansökningar örn pensionstillägg eller understöd till ett antal av
32,526, som av styrelsen behandlats under tiden 1 maj 1921—30 april 1922,
alltså under ett år, besvär anfördes över pensionsnämnds beslut i sammanlagt
1,309 fall. I 1,063 av dessa fall anfördes besvären av styrelsens ombud,
i 13 fall av pensionsnämndens ordförande, i 10 fall av vederbörande kommun
och i 223 fall av sökanden. Besvärsfrekvensen visade sig alltså vara ungefär
4 procent. Enligt en av kommittén själv verkställd liknande undersökning
avseende något över 18,000 till pensionsstyrelsen linder första halvåret
1928 inkomna ärenden uppgick antalet över pensionsnämndens beslut anförda
besvär till sammanlagt 903, varvid styrelsens ombud anfört besvären
i 706 fall, pensionsnämndens ordförande i 6 fall, vederbörande kommun i
5 fall och sökanden i 186 fall. Besvärsfrekvensen var enligt denna undersökning
omkring 5 procent.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
I syfte att i någon mån förkorta väntetiden föreslog pensionsförsäkringskommittén
sådan ändring av då gällande bestämmelser, att ansökningarna
skulle av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen snarast
möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av pensionsnämnden
slutligt behandlade. För att pensionsstyrelsen icke skulle sakna kännedom
örn besvär i de ärenden, som sålunda hänskötes till styrelsen redan före
besvärstidens utgång, föreslog kommittén, att besvär över pensionsnämnds
beslut skulle ingivas eller insändas direkt till pensionsstyrelsen. Det skulle
därjämte åligga pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden
över besvären.
Tre reservanter inom kommittén anförde:
Det förefaller synnerligen tveksamt, örn något är att vinna genom en dylik
reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud
vid nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl
skulle behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt hos
styrelsen anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång. De pensionssökande
hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden
än att insända elem till styrelsen. Därest besvär inkomma till
styrelsen, innan handlingarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock
förorsaka vissa svårigheter.
I de yttranden över 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag av pensionsnämnder
och pensionsstyrelsens ombud, i vilka förevarande fråga berörts,
avvisades förslaget, att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen.
Styrelsen för svenska stadsförbundet samt några pensionsnämnder
och ombud anvisade såsom medel att förkorta väntetiden i stället förkortning
av besvärstiden, därvid 14 och 10 dagar nämndes såsom en lämplig
tidsbegränsning. Pensionsstyrelsen anslöt sig av arbetstekniska skäl till
reservanternas förslag.
1935 års riksdag.
I proposition (nr 217) till 1935 års riksdag med förslag till lag örn folkpensionering
m. m. yttrade jag i egenskap av föredragande departementschef,
att jag icke kunde tillstyrka pensionsförsäkringskommitténs förslag
rörande åtgärder i syfte att förkorta väntetiden. Jag förklarade mig betvivla,
att någon mera väsentlig förkortning av väntetiden skulle kunna vinnas
genom förkortning av besvärstiden samt framhöll, att en sådan åtgärd —
särskilt i betraktande av de stora avstånden i glest befolkade norrländska
bygder — väckte betänkligheter med hänsyn till allmänhetens berättigade
anspråk att hava tillräckligt rådrum för att ordna med ett överklagande av
nämndsbeslutet. Sålunda fann jag alla de dittills anvisade utvägarna till
förkortande av väntetiden svårframkomliga. Med beklagande konstaterade
jag, att det knappast syntes möjligt att utan att giva upphov till besvärande
olägenheter under dåvarande förhållanden åstadkomma någon mera väsentlig
förkortning av besvärstiden. Detta sammanhängde med det sätt, på vilket
pensionsförsäkringsverksamheten vore organiserad, nämligen med lokala
organ vilka merendels sammanträdde med långa mellanrum och vilkas beslut
för att bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen.
8 Kungl. Majus proposition nr 60.
Framställning år 1937 av länsstyrelsen 1
Västerbottens län.
I skrivelse den 10 augusti 1937 gjorde länsstyrelsen i Västerbottens län
framställning hos Kungl. Majit rörande ändringar i bestämmelserna örn beviljandet
av tilläggspensioner enligt lagen örn folkpensionering i syfte att
främja en snabbare utbetalning av pensionerna. Länsstyrelsens framställning
gick närmast ut på att pensionsstyrelsen skulle göra en första utbetalning
av pensionen omedelbart efter det pensionsnämnden fattat sitt beslut
och utan att avvakta besvärstidens utgång, än mindre beslutets fastställelse
av styrelsen. För den händelse detta förslag ej funnes genomförbart förklarade
länsstyrelsen det måhända vara möjligt att söka en lösning av frågan
genom att ålägga kommunerna att förskottsvis utbetala av pensionsnämnd
beviljad pension, till dess beslutet blivit av pensionsstyrelsen granskat och
fastställt.
I yttrande den 11 oktober 1937 över länsstyrelsens förslag fann pensionsstyrelsen
detsamma såväl ineffektivt som ur arbets- och kostnadssynpunkt
olämpligt. Beträffande det senare förslaget, som innebure, att stadgandet i
11 § första stycket folkpensioneringslagen skulle förlänas obligatorisk karaktär,
erinrade styrelsen örn att redan 1928 års pensionsförsäkringskommitté
avvisat tanken på att ålägga kommunerna att lämna pensionsförskott.
I enlighet med av pensionsstyrelsen gjord hemställan fann Kungl. Majit
den 12 november 1937 länsstyrelsens framställning icke föranleda till någon
åtgärd.
1938 års riksdag.
I motion (1:181) till 1938 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till åtgärder,
åsyftande att den kommunala förskotteringen av folkpensionerna och
barnbidragen bleve obligatorisk och ej handhavd av fattigvårdsstyrelsen
samt att folkpensions- och barnbidragsansökningarna hos pensionsstyrelsen
och pensionsnämnderna måtte vinna en hastigare behandling.
Andra lagutskottet, dit motionen överlämnats, fann (utlåtande nr 10) såväl
frågan örn åtgärder för åstadkommande av snabbare handläggning av ifrågavarande
ärenden som spörsmålen örn förskottering nära sammanhänga med
de frågor av organisatorisk och annan art, vilkas utredning överlämnats åt
kommittén för verkställande av översyn av socialvården. Utskottet hemställde
därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Pensionsstyrelsens förslag till åtgärder för att nedbringa väntetiden
i pensions- och barnbidragsäi’enden.
Pensionsstyrelsens framställning.
I skrivelse den 27 september 1939 har pensionsstyrelsen, efter redogörelse
för vissa gällande bestämmelser i lagarna örn folkpensionering och barnbidrag
samt vad tidigare förekommit rörande åtgärder för nedbringande av
opaginerad Kontrollera mot PDF
0
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
väntetiden i pensions- och barnbidragsiirenden, erinrat om att åtskilliga
förslag framförts och olika utvägar anvisats till förkortande av denna väntetid
men att alla visat sig svårframkomliga.
Pensionsstyrelsen har vidare framhållit, att styrelsen givetvis, inom gällande
lagstiftnings ram, vidtagit alla åtgärder för att befordra ett snabbt avgörande
av pensionsärendena. Härom har styrelsen anfört följande:
Den tid, som förflyter från ansökningens inlämnande till pensionsnämndsordföranden
till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen, har i
regel varit av avsevärd längd, vilket främst berott på den långa tiden mellan
pensionsnämndssammanträdena. I små pensionsdistrikt med få ansökningar
lia vederbörande dragit sig för att hålla sammanträden oftare än det varit
oundgängligen nödvändigt och icke sällan har ombudet kanske haft svårt
att inpassa sammanträdet i sin resplan. Pensionsnämnderna lia nämligen i
stor utsträckning velat avhålla sina sammanträden i slutet av varje kalenderhalvår.
Därav följande periodvis återkommande anhopning av pensionsärenden
har medfört påtagliga olägenheter såväl för de sökande som för styrelsen
och pensionsförsäkringens lokala organ. För att undanröja detta missförhållande
har styrelsen i cirkulär den 27 november 1935 till styrelsens ombud
givit följande direktiv: »hinder samverkan med pensionsnämndsordförandena
inom ombudsdistriktet skall ombudet i god tid före varje kalenderhalvårs
slut uppgöra en fullständig plan för nämndssammanträdena under påföljande
kalenderhalvår. Med iakttagande av dels lagens föreskrift örn årliga minimiantalet
pensionsnämndssammanträden, dels bestämmelsen i ombudsinstruktionen
att sammanträdena skola utsättas till sådana tider att ombudets tjänsteresor
draga minsta möjliga kostnad för staten, och dels, i den män så är
möjligt, stadgandet i nämndsinstruktionen att pensionsärende skall av nämnden
handläggas snarast möjligt och i regel senast inom tre månader efter det
ärendet inkommit till nämndens ordförande, skall ombudet med hänsyn till
den genomsnittliga förekomsten av pensionsansökningar inom varje pensionsdistrikt
planlägga sammanträdena så, att antalet inom distriktet behandlade
pensionsärenden kan väntas bliva, i görligaste mån, jämnt fördelat över
halvåret». Så snart fördelningsplanen upprättats och senast före ingången
av det kalenderhalvår, för vilket planen skall gälla, skall ett exemplar av densamma,
försett med anteckning för varje sammanträde örn beräknat antal
pensionsärenden, insändas till styrelsen. Härigenom har styrelsen även
erhållit möjlighet att kontrollera, att ärendena från de olika pensionsclistrikten
inkomma till styrelsen i rätt tid efter sammanträdet. Vidare har styrelsen
i meddelanden till de lokala pensionsmyndigheterna framhållit nödvändigheten
av att de på allt sätt medverka till en snabb behandling av pensionsärendena
samt givit närmare direktiv hur detta lämpligen bör ske.
I syfte att underlätta ombudens arbete men även för att möjliggöra en
snabbare behandling av ett ärende å nämndssammanträde har styrelsen för
ombuden framhållit, att örn ett ombud hade sig bekant, att vid pensionsnämndssammanträde
Flott ett oell annat ärende vore att vänta, ombudet
kunde taga under övervägande, om icke ombudets närvaro vid sammanträdet
finge anses obehövlig. 1 ett dylikt fall borde emellertid ombudet bereda
sig tillfälle att granska handlingarna i det eller de ärenden, som förekommit
vid sammanträdet, och förse dem med påskrift, innan de insändes till pensionsstyrelsen.
Vad härefter angår behandlingstiden inom pensionsstyrelsen visade redan
jämförelsen mellan de år 1925 och 1928 företagna undersökningarna, att
densamma under tiden mellan undersökningarna nedgått med något mera
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
än två månader. Styrelsen är övertygad om att denna tid numera ytterligare
avsevärt nedbringats. Härtill lia bidragit inre organisatoriska åtgärder
för effektivisering av arbetet ävensom under senare år väsentligt utökad
arbetskraft. Styrelsen undersöker varje ytterligare möjlighet att förkorta
behandlingstiden inom styrelsen men håller dock för troligt att denna
tid för närvarande icke kan vidare nedbringas. Att någon förlängning av
tiden för ärendenas behandling skulle uppstå såväl inom styrelsen som
hos de lokala organen under övergångstiden efter lagstiftningen örn folkpensionering,
örn dyrortsgradering av folkpensionerna och örn barnbidrag
är förklarligt och har ej kunnat undvikas. Den därigenom uppkomna arbetsbelastningen
har dock nu avverkats.
Pensionsstyrelsen har erinrat därom, att den 3 januari 1938 en kommitté
— socialvårdskommittén — tillsatts med uppdrag, bland annat, att granska
lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska
stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet,
ävensom att i görligaste mån söka samordna socialvårdens olika grenar.
Frågan om folkpensioneringens lokala organisation — varmed frågan om
väntetiden intimt sammanhängde — komme därvid under omprövning. I
samband härmed har pensionsstyrelsen framhållit, att, då styrelsen nu, utan
att avvakta det resultat, vartill socialvårdskommitténs utredning i förevarande
fråga kunde föranleda, ämnade föreslå vissa åtgärder till nedbringande
av behandlingstiden för pensionsärendena, detta skedde med hänsyn till
den vitala betydelse för de pensionssökande, som en snar förkortning av
väntetiden ägde. Förslagen avsåge för övrigt icke någon rubbning i den
bestående lokala organisationen.
Då behandlingstiden inom pensionsstyrelsen numera finge anses i görligaste
mån nedbringad, hade styrelsen undersökt olika möjligheter att förkorta
tiden från pensionsansökningens ingivande till pensionsnämndsordföranden
till dess ansökningen inkomme till styrelsen. Först komme härvid i beaktande
den tid, som förflöte från ansökningen s ingivande till ordf branden
till dess nämnden fattade beslut i ärendet. Det vore givet, att den i
instruktionen för pensionsnämnderna intagna bestämmelsen, att ärende örn
barnbidrag skulle handläggas senast inom en månad, i ett flertal fall medfört,
att även pension särenden blivit handlagda inom samma tid. I syfte att
regelmässigt tillförsäkra pensionsärendena snabbast möjliga prövning hos
nämnden hade pensionsstyrelsen ock tänkt sig sådan ändring av nämnda
instruktion, att även pensionsärende skulle handläggas senast inom en månad.
I cirkulärskrivelse till styrelsens ombud hade dessa anmodats att efter samråd
med pensionsnämnderna i distrikten undersöka möjligheten att införa
en sådan bestämmelse. Dessutom hade 82 pensionsnämnder, representerande
olika delar av landet, anmodats att direkt till styrelsen inkomma med
yttrande i ärendet.
Beträffande resultatet av denna undersökning har pensionsstyrelsen anfört:
Endast ett ringa fåtal ombud och nämnder ha ansett det möjligt att utan
betydande olägenheter införa en bestämmelse, att ärende örn pension skall
handläggas senast inom en månad. För ombuden, vilka i det övervägande
antalet fall ha ombudsuppdraget såsom en bisyssla, skulle uppstå svång
-
Kungl. Majus proposition nr 60.
11
heter att närvara vid det utökade antal sammanträden, som bleve en följd
av den föreslagna bestämmelsen. För pensionsnämndsordförande oell nämnder
skulle arbetet komma att betungas i sådan grad, att det i många fall skulle
visa sig ogörligt att för framtiden i nämnderna erhålla lämpliga ordförande
samt intresserade och i pensionsdistrikten klokt utplacerade ledamöter.
Kostnaderna för nämndssammanträdena skulle dessutom — särskilt i de
talrika små kommunerna — bli särdeles betungande. Flertalet ombud och
nämnder ha i stället framhållit såsom ett önskemål en sådan ändring av
instruktionen, att den högsta liggetiden fastställdes till två månader,
lika för pensions- och barnbidragsärenden, då nämnden vid handläggning
av båda slagen av ärenden dock skall lia lika sammansättning.
Det har framstått såsom oegentligt att hava olika tidsbestämmelser för
pensions- och barnbidragsärenden och, då möjligheten att erhålla förskott å
barnbidrag anlitats i stor utsträckning, har behovet av extraordinärt förfarande
för ärenden örn sådant bidrag blivit mindre.
Pensionsstyrelsen har för sin del vitsordat, att förskotteringen av barnbidrag
anlitats i hög grad, samt förklarat sig anse, att de anförda skälen
mot införande av den föreslagna ändringen i instruktionen vore av den art,
att de borde vinna beaktande. Yad anginge det framförda förslaget, att
väntetiden för barnbidragsärenden skulle bestämmas till två månader, syntes
det måhända innebära en försämring för dessa ärendens behandling, men
försämringen torde vara mera skenbar än verklig. Svårigheterna att strikt
följa bestämmelsen örn behandling av barnbidragsansökningar hade förmodligen
icke sällan lett till att bestämmelsen ej helt kunnat följas.
I anledning av det anförda och då det med nuvarande organisation av
de lokala pensionsmyndigheterna knappast vore möjligt eller skäligt att
ålägga pensionsnämnderna att handlägga ett pensionsärende senast inom en
månad, hade pensionsstyrelsen icke funnit det möjligt att på annat sätt
åstadkomma en avkortning av den tid, som förflyter från ansökningens ingivande
till ordföranden till dess nämnden fattar beslut i ärendet, än att i
instruktionen för pensionsnämnderna (5 §) infördes en bestämmelse, att pensionsärende
skulle handläggas snarast möjligt och senast inom två månader.
Av organisatoriska och praktiska skäl borde samma bestämmelse gälla även
för ärende örn sökt barnbidrag.
Yad anginge tiden från nämndssammanträdet till dess ansökningen inkomme
till pensionsstyrelsen, hade det särskilt med hänsyn till den ringa
besvärsfrekvensen ansetts ändamålslöst, att handlingarna icke finge insändas
till pensionsstyrelsen, förrän den tid av 30 dagar förflutit, under vilken besvär
eventuellt kunde anföras över nämndens beslut. Under frågans tidigare
behandling hade sålunda framkommit i huvudsak två olika utvägar för en
lösning, nämligen dels förslag att pensionsnämndens ordförande skulle
snarast möjligt och således utan att avvakta besvärstidens utgång insända
ansökningarna till pensionsstyrelsen dels ock förslag om en förkortning
av besvärstiden. Pensionsstyrelsen har av arbetstekniska skäl avstyrkt
förstnämnda utväg.
Vad angår förslaget om förkortning av besvärstiden, har pensionsstyrelsen
erinrat om att denna utväg anvisats i yttranden över 1928 års
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
pensionsförsäkringskommittés betänkande av svenska stadsförbundet samt
några pensionsnämnder och ombud; därvid hade 14 och 10 dagar nämnts
såsom en lämplig tidsbegränsning. Vidare hade det i de av styrelsen från
ombuden och vissa pensionsnämnder infordrade yttrandena angående möjligheten
att för pensionsärenden föreskriva samma väntetid som nu gällde
för barnbidragsärenden i många fall framhållits, att besvärstiden vore onödigt
lång. Samma mening hade uttalats av representanter för alla delar av
landet. Förslaget örn en kortare besvärstid hade motiverats med de väsentligt
förbättrade kommunikationerna sedan år 1913, då lagen örn allmän
pensionsförsäkring genomfördes. Dessutom hade framhållits den större skrivkunnigheten
sedan dess ävensom att nämndsbesluten numera i regel finge
anses väl grundade, enär såväl ombud som ordförande och nämndsledamöter
under årens lopp förvärvat en stor grad av erfarenhet och kunnighet. Såsom
en lämplig tidsbegränsning hade angivits tider varierande mellan 7 och 20
dagar, de flesta hade dock föreslagit 14 dagar. — Beträffande frågan örn
förkortning av besvärstiden har pensionsstyrelsen anfört:
De skäl, som kunna anföras för en avkortning av besvärstiden och de
fördelar som därmed skulle kunna nås, finner pensionsstyrelsen så starka,
att styrelsen ej tvekar att nu upptaga detta förslag. Besvärsfrekvensen är
mycket ringa, blott 4 ä 5 procent, och av dessa besvär anföras ungefär
80 procent av pensionsstyrelsens ombud. Dessa sistnämnda besvär ävensom
besvär av ordföranden anföras i regel vid nämndssammanträdet, varför en
avkortad besvärstid ej skulle röna inverkan å dem. För kommunerna, vilka
för övrigt endast sällan begagna sin besvärsrätt, skulle det säkerligen vara
tillräckligt med ett betydligt mindre rådrum än 30 dagar. De sökande
slutligen vända sig ofta till ordföranden, sedan nämndens beslut delgivits
dem, och få av honom hjälp eller råd vid anförande av besvär. Såsom ock
föredragande departementschefen framhållit i propositionen nr 217 till 1935
års riksdag, äger allmänheten ett berättigat anspråk att ha tillräckligt rådrum
för att ordna med ett överklagande av nämndsbeslutet och hänsyn måste i
sådant avseende särskilt tågås till de stora avstånden i glest befolkade norrländska
bygder. Frågan är dock örn icke även dessa bygders kommunikationer
numera så avsevärt förbättrats, att några större olägenheter icke
skulle uppstå, därest besvärstiden förkortades. Såväl ombuden för Luleåområdet,
Tornedals- och Kalix-området samt Gällivare-området som det nyligen
avgångna ombudet för Yilhelmina-området ha ock uttalat, att det syntes
dem ändamålsenligt att nedbringa besvärstiden. särskilt som besvär av
sökande endast anfördes i sällsynta undantagsfall. Styrelsen vill även påpeka,
att en besvärsskrivelse från en sökande i regel är av synnerligen enkel
beskaffenhet. Ofta består en dylik endast av några rader, i vilka sökanden
exempelvis gör gällande, att årsinkomsten beräknats för högt. Något längre
rådrum för ordnandet med en besvärsskrivelse och densammas avfattande
torde därför i praktiken icke vara erforderligt. För övrigt må framhållas,
att det jämlikt 31 § femte stycket folkpensioneringslagen åligger pensionsstyrelsen
att, där pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat och rättelse
ej kan ske på grund av anförda besvär, i vissa fall direkt verkställa nödig
rättelse eller, örn så ej kan ske, återförvisa ärendet till nämnden för förnyad
prövning. Vidare ligger det i sakens natur att, örn en besvärsskrift skulle
inkomma efter besvärstidens utgång men innan ärendet avgjorts i styrelsen,
styrelsen vid handläggningen av ärendet tager den hänsyn till i besvären
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
framförda skäl oell yrkanden, som omständigheterna kunna föranleda, och
eventuellt återförvisar ärendet till pensionsnämnden för ny prövning. På
grund härav och då behovet att snabbt erhålla pension icke sällan är störst
i de norrländska bygderna, tinner styrelsen, att förhållandena där icke böra
hindra ett genomförande av en kortare besvärstid och ej heller att för dem
bör skapas en undantagsbestämmelse med längre besvärstid.
Beträffande besvärstidens längd vill styrelsen föreslå, att besvären skola
insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda
sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då
sådant skedde. Denna förkortning av sexton dagar synes ej oväsentlig och
skulle för övrigt innebära ungefär samma tidsvinst som pensionsförsäkringskommitténs
förslag, att ansökningarna skulle insändas till pensionsstyrelsen
snarast möjligt efter nämndssammanträdet. Enligt kommitténs uppfattning
skulle nämligen i flertalet fall därmed kunna vinnas en förkortning av väntetiden
med ett par veckor.
Pensionsstyrelsen har i anslutning till vad i det föregående återgivits
framlagt förslag till erforderliga ändringar i 30 § folkpensioneringslagen och
5 § instruktionen för pensionsnämnderna.
I förevarande sammanhang upptages till behandling frågan örn ändring
av 30 § folkpensioneringslagen. Till spörsmålet örn ändring av instruktionen
för pensionsnämnderna anhåller jag att senare få återkomma.
Yttranden över pensionsstyrelsens
framställning.
Över pensionsstyrelsens framställning hava yttranden avgivits av länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län, socialvårdskommittén
samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund. Länsstyrelsen i Uppsala län har vid sitt yttrande fogat yttranden
av pensionsstyrelsens ombud i Enköpingsområdet samt ordföranden i Söderfors
pensionsnämnd. I anledning av pensionsstyrelsens framställning har
även föreningen pensionsnämndsordförande i Stockholm ingivit en skrivelse.
Pensionsstyrelsens förslag till förkortning av besvärstiden tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i samtliga yttranden med ett undantag. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län framhåller, att en så kort besvärstid som 14 dagar efter
beslutets meddelande syntes vara ägnad att ingiva betänkligheter, då sökanden
— åtminstone i norrländska länen — i allmänhet först genom det skriftliga
meddelandet från pensionsnämndens ordförande erhölle kännedom örn pensionsnämndens
beslut. Länsstyrelsen ansåge sig dock icke böra avstyrka
förslaget men hyste den uppfattningen, att de olägenheter, som pensionsstyrelsen
velat i någon mån avhjälpa med förslaget, icke kunde i önskvärd
utsträckning undanröjas annorledes än genom obligatorisk förskottering i
lämplig form av folkpension och barnbidrag.
Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser pensionsstyrelsens förslag väl ägnat
att medföra förkortning av väntetiden, håller emellertid före, att väntetiden
ändock torde bliva avsevärd. Det syntes icke vara möjligt att erhålla en
fullt tillfredsställande lösning av frågan pä annat sätt än genom förskottsbetalning.
Härom anföres:
14
Departemeyitsthefen.
Kungl. Majas proposition nr 60.
Av pensionsstyrelsens utredning framgår, att förskottsbetalning genom
vederbörande kommun övervägts och befunnits olämplig. Länsstyrelsen
anser, att det borde undersökas, huruvida icke förskottsbetalning kunde ske
genom postverkets försorg. Förskottsbetalning borde ifrågakomma endast i
fall, där pensionsnämnd och jmnsionsstyrelsens ombud äro eniga både örn
att tillstyrka pension och örn att förskottsbetalning med hänsyn tagen till
sökandens ekonomiska ställning bör ske. Någon olägenhet härav synes icke
behöva uppkomma i annat fall än där pensionsstyrelsen helt avslår pensionsansökan
efter det att förskottsbetalning skett. Länsstyrelsen föreställer sig
emellertid dels att detta icke ofta kommer att inträffa och dels att det skall
vara möjligt för statsverket att återkräva belopp, som befinnes hava oriktigt
förskjutits. Därest pensionsstyrelsen beviljar någon pension, finns det ju
möjlighet att efteråt rätta till eventuellt för höga förskottsutbetalningar.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län, som intet har att erinra mot pensionsstyrelsens
förslag, linner vinsten av den ifrågasatta reformen icke bliva så
särdeles stor. Naturligast syntes vara att söka ytterligare förkorta tiden
för ärendenas handläggning inom pensionsstyrelsen. En annan utväg att
åtminstone för en viss kategori sökande förkorta väntetiden vore, att i de
fall, där besvär blivit anförda, det överlätes åt pensionsnämndsordföranden
i stället för nämnden att däröver avgiva yttrande. Dessa utvägar borde nu
eller inom en snar framtid tagas under övervägande.
I övriga yttranden tillstyrkes förslaget utan reservation. Det må omnämnas,
att socialvårdsJeommittén framhåller, att den vid sitt utredningsarbete
komme att ägna frågan om såväl pensionsförsäkringens som övriga
socialvårdsgrenars lokala organisation omprövning. Utredningsarbetet vore
emellertid så omfattande, att kommittén ännu icke kunde angiva den tidpunkt,
då dess utredning kunde överlämnas till Kungl. Majit. Kommittén
tillstyrkte därför — med hänsyn till den vitala betydelse för de pensionssökande,
som en snar förkortning av väntetiden utgjorde — att pensionsstyrelsens
förslag nu genomfördes utan avvaktande av resultatet av kommitténs
utredning.
Det är otvivelaktigt ett samhällsintresse av vikt, att åtgärder vidtagas för
att förkorta den tid, som förflyter från det att pension sökes till dess att
pension första gången utbetalas. Denna väntetid, som tidigare varit avsevärd
och t. ex. år 1925 uppgick till i medeltal 35,6 veckor, har numera blivit
betydligt nedbringad men kan dock i allmänhet beräknas uppgå till omkring
fem månader.
Av den redogörelse, som lämnats i det föregående, framgår, att flera
olika förslag framställts rörande förkortning av väntetiden. Såvitt angår
den del därav, som åtgår för handläggningen inom pensionsstyrelsen, har
enligt vad styrelsen i sin framställning uppgiver gjorts vad som för närvarande
skäligen kan göras för dess förkortande. Vad angår väntetiden i övrigt hava
olika föreslagna utvägar för att förkorta densamma visat sig svårframkomliga.
Med hänsyn till vikten av att väntetiden dock nedbringades har pensionsstyrelsen
gjort den framställning, varom nu är fråga, därvid styrelsen stannat vid
att föreslå, dels att föreskrifter skola meddelas, som göra tätare sammanträden
15
Kungl. Majus proposition nr 60.
med pensionsnämnderna obligatoriska, dels ock att tiden för anförande av
besvär över pensionsnämnds beslut skall minskas från nuvarande 30 dagar
till 14 dagar.
Förstnämnda förslag, som icke mött gensaga i de över pensionsstyrelsens
framställning avgivna yttrandena, finner jag för min del lämpligt och har för
avsikt att senare föreslå vidtagandet av erforderlig ändring i instruktionen
för pensionsnämnderna.
Vidkommande förslaget att förkorta besvärstiden i fråga örn pensionsnämnds
beslut må erinras, att detta spörsmål diskuterats vid tillkomsten av
nu gällande lag, därvid jag såsom föredragande departementschef uttalade
vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd, bland annat med hänsyn till allmänhetens
berättigade anspråk på att hava tillräckligt rådrum för att ordna
med överklagande av ett nämndsbeslut. Av pensionsstyrelsens framställning
framgår emellertid, att dess ombud i de nordligaste delarna av vårt land,
där de största svårigheterna ur kommunikationssynpunkt för förkortning av
besvärstiden torde föreligga, förklarat sig tillstyrka en sådan åtgärd. Det
oavvisliga behovet av förkortning av väntetiden, de vägande skäl av olika
slag, som pensionsstyrelsen i sin framställning anfört till stöd för sitt förslag,
samt den omständigheten att förslaget tillstyrkts i praktiskt taget alla
remissyttranden, bland annat av socialvårdskommittén, hava föranlett, att
jag anser mig nu kunna tillstyrka en lagändring av angivet innehåll.
Även efter genomförandet av de åtgärder, som pensionsstyrelsen föreslagit,
blir väntetiden alltför lång. Det är med hänsyn härtill klart, att spörsmålet örn
vidtagande av ytterligare åtgärder för att förkorta denna tid även i fortsättningen
bör vara föremål för noggrann uppmärksamhet.
II. Ifrågasatt ändring av 28 § första stycket lagen om
folkpensionering. I
I 28 § första stycket lagen örn folkpensionering föreskrives, såsom förut
nämnts, att ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens
ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.
Nämnda föreskrift gäller även örn sökanden skulle vara bosatt inom annat
pensionsdistrikt. Vidare må nämnas, att det är den faktiska mantalsskrivningsorten,
som är avgörande för frågan, varest ansökningen skall ingivas.
I den förut omnämnda skrivelse, som föreningen pensionsnämndsordförande
i Stockholm ingivit i anledning av pensionsstyrelsens framställning den 27
september 1939, har hemställts örn visst tillägg till nyssnämnda bestämmelser
i 28 § beträffande ingivandet av pensionsansökning i kommun, som
är indelad i flera pensionsdistrikt. Härom anföres:
Bestämmelsen i 28 § första stycket innebär för Stockholms vidkommande,
att en sökande, som senast blivit mantalsskriven i Stockholm och då var
boende t. ex. i Storkyrkoförsamlingen (= lia pensionsdistriktet) samt andra
året inom staden flyttat till Brännkyrkaförsamlingen (= 14:e pensionsdistriktet),
där han således är boende vid ansökningstillfället, skall ingiva ansökning
16
Kungl. Majds proposition nr 60.
om folkpension till ordföranden i lia pensionsdistriktet. Det torde vara
uppenbart, att olägenheter, som genom en lagändring skulle bortfalla, uppstå
för ordföranden och den nämnd, som har att handlägga ansökningsärendet,
oaktat sökanden är boende inom ett annat i samma kommun befintligt
pensionsdistrikt. Föreningen anser för sin del, att lagen bör innehålla
en bestämmelse örn att, därest en sökande senast varit mantalsskriven
i den kommun, inom vilken han vid ansökningstillfället är boende, och
kommunen är indelad i flera pensionsdistrikt, pensionsnämnden i det distrikt,
inom vilket den sökande, då han ingiver ansökningen har sin bostad,
skall handlägga densamma.
Över föreningens skrivelse har pensionsstyrelsen den 18 januari 1940 avgivit
yttrande. Styrelsen erinrar inledningsvis därom, att enligt 19 § folkpensioneringslagen
såsom grundregel gällde, att varje kommun skulle utgöra
ett pensionsdistrikt samt att undantag därifrån medgåves bland annat örn
en kommun vore särskilt vidsträckt eller folkrik, i vilket fall kommunen
kunde uppdelas på två eller flera distrikt. Vid utgången av år 1939 voro
68 kommuner, däribland 19 städer, delade i två eller flera pensionsdistrikt.
Styrelsen anför till belysning av föreningens förslag följande:
Genom den föreslagna lagändringen torde föreningen icke hava avsett att
göra det bekvämare för den pensionssökande allmänheten. Stockholm —
liksom andra större stadskommuner uppdelade i två eller flera pensionsdistrikt
— har nämligen inrättat en för samtliga pensionsdistrikt inom kommunen
gemensam, centralt belägen expedition, dit den pensionssökande kan
vända sig med sin ansökan, oberoende av var han är bosatt inom kommunen.
Genom expeditionens försorg fördelas därefter ansökningarna mellan de olika
pensionsdistrikten. Någon fördel för den sökande skulle i dessa kommuner
knappast stå att vinna genom föreningens förslag. I övriga, på två eller
flera pensionsdistrikt uppdelade kommuner, torde emellertid den föreslagna
lagändringen i vissa fall komma att medföra fördelar för de pensionssökande.
Som grund för föreningens framställning torde i stället ligga en önskan
att minska pensionsnämndsledamöternas arbete med utredning i pensionsärenden
i sådana fall, då sökanden är bosatt i annat pensionsdistrikt än
där han är mantalsskriven. Härvid torde föreningen närmast hava tänkt på
att utredningsarbetet i dylika fall kan försvåras genom att utredningsmannen
är bosatt på ett betydande avstånd från sökanden. Enligt pensionsstyrelsens
mening måste man emellertid här skilja på olika fall. I större städer kan
enligt sakens natur nämndens uppfattning örn en sökande sällan bygga på
en sådan mera ingående personlig kännedom som nämnden eller någon dess
ledamot hunnit förvärva under en längre tids vistelse inom samma pensionsdistrikt
som den sökande. Nämndens beslut kommer i dylika fall i regel
att grunda sig på en vid eller efter ansökningstillfället — antingen genom
den förutnämnda expeditionen eller någon nämndsledamot — företagen utredning.
Som förut berörts kan denna utredning, örn den verkställes av
nämndsledamot, försvåras genom att sökanden är bosatt inom annat pensionsdistrikt.
Yerkställes den genom expeditionens försorg, torde det vara
utan betydelse var sökanden är bosatt inom kommunen. Yad härefter angår
de mindre städerna och landskommunerna — vilka ju utgöra huvuddelen av
de 68 kommuner som enligt vad förut berörts äro uppdelade i två eller
flera pensionsdistrikt — torde förhållandena ligga annorlunda till. I dessa
fall är det ingalunda säkert att ordförande och nämndsledamöter i det dist
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
rikt, till vilket en sökande nyligen inflyttat, lia större möjligheter att bilda
sig en riktig uppfattning örn de förhållanden, som äro av'' betydelse för bedömandet
av sökandens pensionsrätt. Snarare finnes anledning antaga, att
i ett sådant fall ordföranden och nämndsledamöterna i det pensionsdistrikt,
varifrån sökanden flyttat och där han kanske varit mantalsskriven och verksam
en längre tid, besitta en mera ingående personlig kännedom örn sökanden
än den som kan förvärvas genom en vid eller efter ansökningstillfället
gjord utredning.
Då enligt pensionsstyrelsens mening det av föreningen väckta spörsmålet
syntes vara av relativt ringa betydelse i kommuner med gemensam expedition
för pensionsnämnderna samt då det för övriga kommuners vidkommande
icke utan vidare syntes klart, att den föreslagna anordningen vore att föredraga
framför den nuvarande, har styrelsen icke funnit sig böra tillstyrka
föreningens förslag.
Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört anser jag skäl icke föreligga Departements
att vidtaga sådan lagändring, som föreningen pensionsnämndsordförande i chefen.
Stockholm föreslagit.
lil. Ändring av 2G § andra stycket lagen örn
folkpensionering.
I sitt förut omnämnda yttrande den 18 januari 1940 har pensionsstyrelsen
hemställt, att, därest eljest ändring skulle göras i folkpensioneringslagen,
i samband därmed även den ändringen måtte vidtagas, att orden »i betalt
brev» i 26 § andra stycket förklarades skola utgå. Såsom motivering härför
åberopade styrelsen innehållet i en skrivelse den 28 december 1937 till styrelsen
från generalpoststyrelsen.
I skrivelsen anfördes inledningsvis, att en pensionsnämndsordförande —
under förklaring att han av uttrycket »i betalt brev» fått den uppfattningen,
att det besked örn pensionsnämnds beslut, som pensionsnämnds ordförande
med allmänna posten skall tillställa varje pensionssökande, skulle expedieras
i frankera! brev — förfrågat sig, huruvida tjänstebrevsrätten finge användas
i angivna fall. Generalpoststyrelsen anförde såsom sin mening följande.
Styrelsen måste vid en strängt formell tolkning av det här ifrågavarande
författningsstället i iittrycket »i betalt brev» inlägga den innebörden, att
detsamma konstituerade en inskränkning i deli pensionsnämndsordförande
genom Kungl, brev den 8 maj 1914 tillerkända tjänstebrevsrätten. Den
omständigheten, att pensionsnämndsordförande i olikhet med övriga kommunala
förtroendemän och funktionärer tillerkänts tjänstebrevsrätt, inbjöde
också till en restriktiv tolkning av omfattningen av dennes tjänstebrevsrätt.
A andra sidan ansåge generalpoststyrelsen goda skäl tala för att pensionsnämndsordförande
skulle äga begagna tjänstebrevsrätten vid översändandet
till pensionssökande av meddelande angående pensionsnämndens beslut
likaväl som vid all annan skriftväxling i samband med behandlingen av
pensionsansökningar. Den omständigheten, att bestämmelsen syntes lia
tillkommit utan sammanhang med tjänstebrevsrätten, gjorde det också tvek
llihang
till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 60.
8:i 40 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Departements
chefen.
samt, huruvida i uttrycket borde i detta fall inläggas samma innebörd som
då det användes angående en tjänstebrevsberättigad. Så länge uttrycket »i
betalt brev» förekomme i ifrågavarande författningsställe, måste emellertid
förefinnas tvekan angående behörigheten att i förevarande fall använda
tjänstebrevsrätten. Styrelsen hemställde därför, att pensionsstyrelsen vid
tillfälle ville vidtaga åtgärder för att åvägabringa ändring av författningsstället.
Med hänsyn till de i detta fall föreliggande särskilda omständigheterna
hade generalpoststyrelsen ansett sig icke böra tills vidare göra någon invändning
mot att pensionsnämndsordförande — i överensstämmelse med en
förmodligen i stor utsträckning redan tillämpad praxis — använde sig av
tjänstebrevsrätten i det nu föreliggande fallet, trots att formellt hinder härför
förelåge.
I anledning av vad pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen anfört
synes sådan ändring böra vidtagas i 26 § andra stycket folkpensioneringslagen,
att tvekan icke kan råda örn pensionsnämndsordförandes rätt att i
där avsett fall använda tjänstebrevsrätt.
I förevarande sammanhang anhåller jag att få anmäla även uppkommen
fråga om förlängning av giltighetstiden för den ortsgruppering, som för
närvarande gäller beträffande dyrortsgradering av folkpensionerna.
IV. Fortsatt giltighet av gällande indelning i ortsgrupper
för dyrortsgradering av folkpensioner.
Genom lag den 23 april 1937 (nr 163) infördes i lagen örn folkpensionering
bestämmelser örn dyrortsgradering av folkpensionerna. Enligt 6 §
2 mom. första stycket utgår jämte grundpension tilläggspension med olika
belopp i tre skilda ortsgrupper, betecknade med nummer 1, 2 och 3. Vidare
stadgas i andra stycket, att indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant
sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader
än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de
närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att
verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder.
Med hänsyn till de obestridliga svårigheter, som kunde möta då det
gällde att från början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering, intogs
i övergångsbestämmelserna till 1937 års lag — förutom föreskrift att
den skulle träda i kraft den 1 januari 1938 — det stadgandet, att indelningen
i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket finge verkställas före sistnämnda
dag och att den första gången skulle gälla endast för åren 1938—1940.
Sedan Kungl. Majit den 21 maj 1937 meddelat närmare föreskrifter rörande
ortsgrupperingen, verkställdes sådan av socialstyrelsen. Styrelsens
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
kungörelse angående indelning i ortsgrupper av samtliga orter i riket jämlikt
lagen örn folkpensionering utfärdades den 28 juni 1937 och intogs i
Svensk författningssamling (nr 714).
I förevarande sammanhang må nämnas, att Kungl. Majit, med stöd av
riksdagens beslut, i kungörelse den 15 december 1939, nr 870, förordnat,
att den för åren 1935—1939 gällande indelningen för taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal inkomstskatt av samtliga
orter i riket med avseende a levnadskostnadernas höjd — vilken indelning
jämlikt kungörelse den 10 juni 1938, nr 415, äger förlängd giltighet till och
med utgången av år 1940 — skall, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
äga förlängd giltighet till och med utgången av år 1941. —
Enligt nämnda stadgande i kommunalskattelagen skall indelningen i ortsgrupper
gälla för en tid av fem år i sänder.
I den proposition (nr 26), i vilken vid 1939 års urtima riksdag begärdes
att gällande dyrortsgruppering för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt kommunal inkomstskatt skulle äga fortsatt giltighet
till och med utgången av år 1941, framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, bland annat, att den efter krigsutbrottet fortgående
prisutvecklingen medfört förskjutningar i de lokala prisförhållandena, som
kunde förväntas undergå en ytterligare accentuering under vinterns lopp.
Det vore därför nödvändigt att till övervägande upptaga frågan, örn en dyrortsgruppering
grundad på prisuppgifter avseende hösten 1939 och våren
1940 kunde väntas giva ett tillfredsställande resultat eller ens kunde anses
leda till en rättvisare avvägning olika orter emellan än den nu gällande dyrortsgrupperingen
innebure. Departementschefen ansåg på anförda skäl, att
detta näppeligen kunde anses vara fallet.
De förskjutningar i de lokala prisförhållandena, som den efter krigsut- Departementsbrottet
fortgående prisutvecklingen redan medfört och i fortsättningen kan chefen.
väntas medföra, synas mig motivera, att någon ny indelning i ortsgrupper
av samtliga orter i riket jämlikt lagen örn folkpensionering nu icke verkställes.
Jag föreslår därför, att åt gällande indelning gives fortsatt giltighet
till och med utgången av år 1941. Bestämmelser härom hava upptagits i
ett särskilt lagförslag.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de inom socialdepartementet upprättade förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) örn folkpensionering samt
2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper
jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,
20
Kungl. Majus proposition nr 60.
av den lydelse bilaga1) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Erik Montell.
'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har bär uteslutits.
Kungl. Majus proposition nr 60.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den
16 februari 1940.
Närvarande:
justi tieråden Eklund.
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 14 februari 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) örn folkpensionering) samt
2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt
lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven
Björkholm.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1940.
Närvarande;
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 16 februari
1940 avgivna utlåtande över de den 9 i samma månad till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935
(nr 434) om folkpensionering och
2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt
lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering
samt hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.
Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1940:101 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl, Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 a1 i texten