Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m

1940-02-23 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:60, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

1

Nr 00.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen

den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,

m. m.; given Stockholms slott den 23 februari 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935

{nr 434) örn folkpensionering samt

2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper

jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1940.

1 sami.

Nr 60.

8» 40

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 2(5 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)

om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

26 §.

Pensionsnämnds ordförande---Konungen meddelas.

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det

ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort

ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats,

och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den dag anslag

gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa varje

sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och---till ordförande.

30 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av

kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom

besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de

äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den

dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens

beslut anföra besvär. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande

att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1940.

Förslag

tili

Lag

angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt

lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.1

Härigenom förordnas, att den indelning i ortsgrupper, vilken jämlikt

övergångsbestämmelserna till lagen den 23 april 1937 (nr 163) angående

1 Jfr SFS 1937: 163.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434)

om folkpensionering skall gälla för åren 1938—1940, skall äga förlängd

giltighet till och med utgången av år 1941.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 60.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 februari 1940.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet,* statsrådet Möller, fråga orri vidtagande av

åtgärder för att nedbringa väntetiden i pensions- och barnbidragsärenden ävensom

vissa andra lagen om folkpensionering berörande spörsmål samt anför:

Frågan örn möjligheten att förkorta den tid, som förflyter från det att en

pensionsansökning ingives till pensionsnämndens ordförande till dess att

den första utbetalningen av pensionen äger rum, har sedan lång tid tilldragit

sig uppmärksamhet samt varit föremål för utredningar och överväganden.

Jag har nu för avsikt att framlägga förslag örn åtgärder i syfte att

förkorta denna tid. Det har befunnits lämpligt att i sammanhang därmed

upptaga jämväl vissa andra lagen örn folkpensionering berörande spörsmål.

I. Åtgärder för att nedbringa väntetiden i pensions- och

barnbidragsärenden.

Gällande bestämmelser.

Enligt 28 § lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering skall ansökning

örn folkpension göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt,

där sökanden senast blivit mantalsskriven. För flertalet fall

gäller, att nämnden därefter skall fatta vissa beslut i ärendet, bland annat

huruvida sökanden äger rätt till pension (29 §). — Pensionsbeloppet bestämmes

däremot av pensionsstyrelsen (31 §).

Pensionsnämnd skall jämlikt 23 § sammanträda så ofta nämndens ordförande

med avseende å inkomna ärendens antal och vikt finner det nödigt,

dock minst en gång varje kalenderhalvår. Sammanträde skall utsättas till

tid, då, enligt vad antagas kan, det för pensionsdistriktet enligt 27 § av

pensionsstyrelsen förordnade ombudet är oförhindrat att närvara.

Beträffande behandlingen av ärende, som för prövning eller yttrande av

pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, gäller jämlikt 5 § instruktionen

den 13 mars 1937 (nr 69) för pensionsnämnderna [ändrad genom

kungörelse den 5 november 1937 (nr 921)], att sådant ärende av nämnden

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 60.

skall handläggas snarast möjligt och, där fråga är om sökt barnbidrag, senast

inom en månad samt eljest inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen

för visst fall annorlunda förordnar. Det vid pensionsnämnds sammanträde

förda protokollet skall enligt 8 § genast justeras; dock må pensionsnämnden

särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att jämte ordföranden verkställa

justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.

Sedan protokollet justerats, åligger det jämlikt 26 § lagen om folkpensionering

ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut

kungjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut

fattats, och anses härigenom meddelande örn besluten hava skett den

dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden i betalt brev med allmänna

posten tillställa varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning

av hans ansökning.

Enligt 30 § i lagen gäller, att ändring i pensionsnämnds beslut må sökas

av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för styrelsen samt

av nämndens ordförande. Ändring sökes hos pensionsstyrelsen genom besvär,

vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro

honom tillhanda sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den

dagen oräknad då sådant skedde. Över anförda besvär skall nämnden avgiva

yttrande; detta yttrande skall därefter jämte handlingarna i ärendet

insändas till pensionsstyrelsen (29 §). Att märka är, att ärendet kan överlämnas

till pensionsstyrelsen först efter besvärstidens utgång.

Med hänsyn därtill att för avhjälpande i viss mån av de missförhållanden,

som väntetiden innebär, förskottering av pension frivilligt kan äga rum,

finnes i 11 § första stycket lagen örn folkpensionering infört det stadgandet,

att kommun, som, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat pension

åt honom, äger uppbära det först till betalning förfallande pensionsbeloppet,

i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits, och därav tillgodogöra

sig förskottet.

I lagen den 18 juni 1937 (nr 382) om barnbidrag föreskrives (9 § 1 morn.),

bland annat, att 30 § folkpensioneringslagen i tillämpliga delar skall gälla

även örn behandling av ansökning örn sådant bidrag. Lagen örn barnbidrag

innehåller även (i 11 §) ett stadgande av samma innebörd som 11 § första

stycket lagen örn folkpensionering.

Härefter övergår jag till att lämna en framställning i korthet av vad som

i det spörsmål, varom nu är fråga, tidigare förevarit.

Tidigare utredningar och förslag i ämnet.

Statens besparingskommitté.

Frågan örn förkortning av viintetiden i pensionsärenden behandlades redan

av statens besparingskommitté, som i betänkande angående socialförsäkringens

organisation (statens off. utredn. 1925:8) föreslog, att, då pension

beviljats av pensionsnämnd, den sökande skulle vara berättigad att av kommunens

medel hos pensionsnämndens ordförande lyfta det av nämnden be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

räknade pensionsbelopp, som vid nämndens beslut förfallit till betalning,

dock med rätt för kommunen att, örn beslutet att bevilja sökanden pension

fastställdes av pensionsstyrelsen, återfå det förskotterade beloppet. — Förslaget

ledde icke till några lagstiftningsåtgärder.

1927 års riksdag.

I en motion (II: 69) vid 1927 års riksdag yrkades, att pensionsnämndens

ordförande skulle åläggas att snarast möjligt och således utan att avvakta

besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena jämte

tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av ordföranden

omedelbart insändas till pensionsstyrelsen. Sedan motionen avstyrkts

av pensionsstyrelsen och andra lagutskottet (utlåtande nr 16) avslogs

densamma av riksdagen.

1928 års pensionsförsäkringskommitté.

Kommittén framlade i sitt betänkande den 26 april 1934 med förslag

rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen (statens off. utredn.

1934: 18) vissa utredningar dels beträffande väntetiden innan

pensionsansökan föranleder utbetalande av pensionen, dels ock angående

förekomsten av besvär. I det förra hänseendet konstaterade kommittén, som

i förevarande avseende bearbetat under första halvåret 1928 till pensionsstyrelsen

inkommande ansökningar örn pensionstillägg eller invalidunderstöd,

att det i medeltal förflöte från ansökningshandlingens ingivande till

pensionsnämndsordföranden till dess nämnden fattade beslut i ärendet en

tid av 6,4 veckor, från nämndssammanträdet till dess ansökningen inkomme

till pensionsstyrelsen 5,9 veckor och därifrån till första pensionsutbetalningen

13,5 veckor. Väntetiden för en pensionssökande uppgick alltså i genomsnitt

till 25,8 veckor eller ungefär ett halft år. En av pensionsstyrelsen år 1925

företagen undersökning hade utvisat en sammanlagd väntetid av 35,6 veckor.

En jämförelse visade alltså, att sammanlagda väntetiden under tiden mellan

de båda undersökningarna nedgått med omkring 10 veckor eller något mer

än två månader, beroende därpå, att behandlingstiden inom styrelsen nedbringats

med nämnda tid. Vad beträffar besvärsfrekvensen meddelade

kommittén, att enligt en av pensionsstyrelsen verkställd undersökning, avseende

ansökningar örn pensionstillägg eller understöd till ett antal av

32,526, som av styrelsen behandlats under tiden 1 maj 1921—30 april 1922,

alltså under ett år, besvär anfördes över pensionsnämnds beslut i sammanlagt

1,309 fall. I 1,063 av dessa fall anfördes besvären av styrelsens ombud,

i 13 fall av pensionsnämndens ordförande, i 10 fall av vederbörande kommun

och i 223 fall av sökanden. Besvärsfrekvensen visade sig alltså vara ungefär

4 procent. Enligt en av kommittén själv verkställd liknande undersökning

avseende något över 18,000 till pensionsstyrelsen linder första halvåret

1928 inkomna ärenden uppgick antalet över pensionsnämndens beslut anförda

besvär till sammanlagt 903, varvid styrelsens ombud anfört besvären

i 706 fall, pensionsnämndens ordförande i 6 fall, vederbörande kommun i

5 fall och sökanden i 186 fall. Besvärsfrekvensen var enligt denna undersökning

omkring 5 procent.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

I syfte att i någon mån förkorta väntetiden föreslog pensionsförsäkringskommittén

sådan ändring av då gällande bestämmelser, att ansökningarna

skulle av pensionsnämndsordföranden insändas till pensionsstyrelsen snarast

möjligt efter det sammanträde, vid vilket de blivit av pensionsnämnden

slutligt behandlade. För att pensionsstyrelsen icke skulle sakna kännedom

örn besvär i de ärenden, som sålunda hänskötes till styrelsen redan före

besvärstidens utgång, föreslog kommittén, att besvär över pensionsnämnds

beslut skulle ingivas eller insändas direkt till pensionsstyrelsen. Det skulle

därjämte åligga pensionsstyrelsen att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden

över besvären.

Tre reservanter inom kommittén anförde:

Det förefaller synnerligen tveksamt, örn något är att vinna genom en dylik

reform. I de allra flesta fall anföras besvären av pensionsstyrelsens ombud

vid nämndssammanträdet. Att ombudet då före besvärstidens utgång jämväl

skulle behöva, låt vara genom ett synnerligen enkelt formulär, direkt hos

styrelsen anföra besvär, synes vara en skäligen onödig omgång. De pensionssökande

hava vidare i regel lättare att ingiva sina besvär direkt till ordföranden

än att insända elem till styrelsen. Därest besvär inkomma till

styrelsen, innan handlingarna i ärendet äro där tillgängliga, kan detta ock

förorsaka vissa svårigheter.

I de yttranden över 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag av pensionsnämnder

och pensionsstyrelsens ombud, i vilka förevarande fråga berörts,

avvisades förslaget, att besvär skulle insändas direkt till pensionsstyrelsen.

Styrelsen för svenska stadsförbundet samt några pensionsnämnder

och ombud anvisade såsom medel att förkorta väntetiden i stället förkortning

av besvärstiden, därvid 14 och 10 dagar nämndes såsom en lämplig

tidsbegränsning. Pensionsstyrelsen anslöt sig av arbetstekniska skäl till

reservanternas förslag.

1935 års riksdag.

I proposition (nr 217) till 1935 års riksdag med förslag till lag örn folkpensionering

m. m. yttrade jag i egenskap av föredragande departementschef,

att jag icke kunde tillstyrka pensionsförsäkringskommitténs förslag

rörande åtgärder i syfte att förkorta väntetiden. Jag förklarade mig betvivla,

att någon mera väsentlig förkortning av väntetiden skulle kunna vinnas

genom förkortning av besvärstiden samt framhöll, att en sådan åtgärd —

särskilt i betraktande av de stora avstånden i glest befolkade norrländska

bygder — väckte betänkligheter med hänsyn till allmänhetens berättigade

anspråk att hava tillräckligt rådrum för att ordna med ett överklagande av

nämndsbeslutet. Sålunda fann jag alla de dittills anvisade utvägarna till

förkortande av väntetiden svårframkomliga. Med beklagande konstaterade

jag, att det knappast syntes möjligt att utan att giva upphov till besvärande

olägenheter under dåvarande förhållanden åstadkomma någon mera väsentlig

förkortning av besvärstiden. Detta sammanhängde med det sätt, på vilket

pensionsförsäkringsverksamheten vore organiserad, nämligen med lokala

organ vilka merendels sammanträdde med långa mellanrum och vilkas beslut

för att bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Majus proposition nr 60.

Framställning år 1937 av länsstyrelsen 1

Västerbottens län.

I skrivelse den 10 augusti 1937 gjorde länsstyrelsen i Västerbottens län

framställning hos Kungl. Majit rörande ändringar i bestämmelserna örn beviljandet

av tilläggspensioner enligt lagen örn folkpensionering i syfte att

främja en snabbare utbetalning av pensionerna. Länsstyrelsens framställning

gick närmast ut på att pensionsstyrelsen skulle göra en första utbetalning

av pensionen omedelbart efter det pensionsnämnden fattat sitt beslut

och utan att avvakta besvärstidens utgång, än mindre beslutets fastställelse

av styrelsen. För den händelse detta förslag ej funnes genomförbart förklarade

länsstyrelsen det måhända vara möjligt att söka en lösning av frågan

genom att ålägga kommunerna att förskottsvis utbetala av pensionsnämnd

beviljad pension, till dess beslutet blivit av pensionsstyrelsen granskat och

fastställt.

I yttrande den 11 oktober 1937 över länsstyrelsens förslag fann pensionsstyrelsen

detsamma såväl ineffektivt som ur arbets- och kostnadssynpunkt

olämpligt. Beträffande det senare förslaget, som innebure, att stadgandet i

11 § första stycket folkpensioneringslagen skulle förlänas obligatorisk karaktär,

erinrade styrelsen örn att redan 1928 års pensionsförsäkringskommitté

avvisat tanken på att ålägga kommunerna att lämna pensionsförskott.

I enlighet med av pensionsstyrelsen gjord hemställan fann Kungl. Majit

den 12 november 1937 länsstyrelsens framställning icke föranleda till någon

åtgärd.

1938 års riksdag.

I motion (1:181) till 1938 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning och förslag till åtgärder,

åsyftande att den kommunala förskotteringen av folkpensionerna och

barnbidragen bleve obligatorisk och ej handhavd av fattigvårdsstyrelsen

samt att folkpensions- och barnbidragsansökningarna hos pensionsstyrelsen

och pensionsnämnderna måtte vinna en hastigare behandling.

Andra lagutskottet, dit motionen överlämnats, fann (utlåtande nr 10) såväl

frågan örn åtgärder för åstadkommande av snabbare handläggning av ifrågavarande

ärenden som spörsmålen örn förskottering nära sammanhänga med

de frågor av organisatorisk och annan art, vilkas utredning överlämnats åt

kommittén för verkställande av översyn av socialvården. Utskottet hemställde

därför, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Pensionsstyrelsens förslag till åtgärder för att nedbringa väntetiden

i pensions- och barnbidragsäi’enden.

Pensionsstyrelsens framställning.

I skrivelse den 27 september 1939 har pensionsstyrelsen, efter redogörelse

för vissa gällande bestämmelser i lagarna örn folkpensionering och barnbidrag

samt vad tidigare förekommit rörande åtgärder för nedbringande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

väntetiden i pensions- och barnbidragsiirenden, erinrat om att åtskilliga

förslag framförts och olika utvägar anvisats till förkortande av denna väntetid

men att alla visat sig svårframkomliga.

Pensionsstyrelsen har vidare framhållit, att styrelsen givetvis, inom gällande

lagstiftnings ram, vidtagit alla åtgärder för att befordra ett snabbt avgörande

av pensionsärendena. Härom har styrelsen anfört följande:

Den tid, som förflyter från ansökningens inlämnande till pensionsnämndsordföranden

till dess ansökningen inkommer till pensionsstyrelsen, har i

regel varit av avsevärd längd, vilket främst berott på den långa tiden mellan

pensionsnämndssammanträdena. I små pensionsdistrikt med få ansökningar

lia vederbörande dragit sig för att hålla sammanträden oftare än det varit

oundgängligen nödvändigt och icke sällan har ombudet kanske haft svårt

att inpassa sammanträdet i sin resplan. Pensionsnämnderna lia nämligen i

stor utsträckning velat avhålla sina sammanträden i slutet av varje kalenderhalvår.

Därav följande periodvis återkommande anhopning av pensionsärenden

har medfört påtagliga olägenheter såväl för de sökande som för styrelsen

och pensionsförsäkringens lokala organ. För att undanröja detta missförhållande

har styrelsen i cirkulär den 27 november 1935 till styrelsens ombud

givit följande direktiv: »hinder samverkan med pensionsnämndsordförandena

inom ombudsdistriktet skall ombudet i god tid före varje kalenderhalvårs

slut uppgöra en fullständig plan för nämndssammanträdena under påföljande

kalenderhalvår. Med iakttagande av dels lagens föreskrift örn årliga minimiantalet

pensionsnämndssammanträden, dels bestämmelsen i ombudsinstruktionen

att sammanträdena skola utsättas till sådana tider att ombudets tjänsteresor

draga minsta möjliga kostnad för staten, och dels, i den män så är

möjligt, stadgandet i nämndsinstruktionen att pensionsärende skall av nämnden

handläggas snarast möjligt och i regel senast inom tre månader efter det

ärendet inkommit till nämndens ordförande, skall ombudet med hänsyn till

den genomsnittliga förekomsten av pensionsansökningar inom varje pensionsdistrikt

planlägga sammanträdena så, att antalet inom distriktet behandlade

pensionsärenden kan väntas bliva, i görligaste mån, jämnt fördelat över

halvåret». Så snart fördelningsplanen upprättats och senast före ingången

av det kalenderhalvår, för vilket planen skall gälla, skall ett exemplar av densamma,

försett med anteckning för varje sammanträde örn beräknat antal

pensionsärenden, insändas till styrelsen. Härigenom har styrelsen även

erhållit möjlighet att kontrollera, att ärendena från de olika pensionsclistrikten

inkomma till styrelsen i rätt tid efter sammanträdet. Vidare har styrelsen

i meddelanden till de lokala pensionsmyndigheterna framhållit nödvändigheten

av att de på allt sätt medverka till en snabb behandling av pensionsärendena

samt givit närmare direktiv hur detta lämpligen bör ske.

I syfte att underlätta ombudens arbete men även för att möjliggöra en

snabbare behandling av ett ärende å nämndssammanträde har styrelsen för

ombuden framhållit, att örn ett ombud hade sig bekant, att vid pensionsnämndssammanträde

Flott ett oell annat ärende vore att vänta, ombudet

kunde taga under övervägande, om icke ombudets närvaro vid sammanträdet

finge anses obehövlig. 1 ett dylikt fall borde emellertid ombudet bereda

sig tillfälle att granska handlingarna i det eller de ärenden, som förekommit

vid sammanträdet, och förse dem med påskrift, innan de insändes till pensionsstyrelsen.

Vad härefter angår behandlingstiden inom pensionsstyrelsen visade redan

jämförelsen mellan de år 1925 och 1928 företagna undersökningarna, att

densamma under tiden mellan undersökningarna nedgått med något mera

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

än två månader. Styrelsen är övertygad om att denna tid numera ytterligare

avsevärt nedbringats. Härtill lia bidragit inre organisatoriska åtgärder

för effektivisering av arbetet ävensom under senare år väsentligt utökad

arbetskraft. Styrelsen undersöker varje ytterligare möjlighet att förkorta

behandlingstiden inom styrelsen men håller dock för troligt att denna

tid för närvarande icke kan vidare nedbringas. Att någon förlängning av

tiden för ärendenas behandling skulle uppstå såväl inom styrelsen som

hos de lokala organen under övergångstiden efter lagstiftningen örn folkpensionering,

örn dyrortsgradering av folkpensionerna och örn barnbidrag

är förklarligt och har ej kunnat undvikas. Den därigenom uppkomna arbetsbelastningen

har dock nu avverkats.

Pensionsstyrelsen har erinrat därom, att den 3 januari 1938 en kommitté

— socialvårdskommittén — tillsatts med uppdrag, bland annat, att granska

lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska

stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet,

ävensom att i görligaste mån söka samordna socialvårdens olika grenar.

Frågan om folkpensioneringens lokala organisation — varmed frågan om

väntetiden intimt sammanhängde — komme därvid under omprövning. I

samband härmed har pensionsstyrelsen framhållit, att, då styrelsen nu, utan

att avvakta det resultat, vartill socialvårdskommitténs utredning i förevarande

fråga kunde föranleda, ämnade föreslå vissa åtgärder till nedbringande

av behandlingstiden för pensionsärendena, detta skedde med hänsyn till

den vitala betydelse för de pensionssökande, som en snar förkortning av

väntetiden ägde. Förslagen avsåge för övrigt icke någon rubbning i den

bestående lokala organisationen.

Då behandlingstiden inom pensionsstyrelsen numera finge anses i görligaste

mån nedbringad, hade styrelsen undersökt olika möjligheter att förkorta

tiden från pensionsansökningens ingivande till pensionsnämndsordföranden

till dess ansökningen inkomme till styrelsen. Först komme härvid i beaktande

den tid, som förflöte från ansökningen s ingivande till ordf branden

till dess nämnden fattade beslut i ärendet. Det vore givet, att den i

instruktionen för pensionsnämnderna intagna bestämmelsen, att ärende örn

barnbidrag skulle handläggas senast inom en månad, i ett flertal fall medfört,

att även pension särenden blivit handlagda inom samma tid. I syfte att

regelmässigt tillförsäkra pensionsärendena snabbast möjliga prövning hos

nämnden hade pensionsstyrelsen ock tänkt sig sådan ändring av nämnda

instruktion, att även pensionsärende skulle handläggas senast inom en månad.

I cirkulärskrivelse till styrelsens ombud hade dessa anmodats att efter samråd

med pensionsnämnderna i distrikten undersöka möjligheten att införa

en sådan bestämmelse. Dessutom hade 82 pensionsnämnder, representerande

olika delar av landet, anmodats att direkt till styrelsen inkomma med

yttrande i ärendet.

Beträffande resultatet av denna undersökning har pensionsstyrelsen anfört:

Endast ett ringa fåtal ombud och nämnder ha ansett det möjligt att utan

betydande olägenheter införa en bestämmelse, att ärende örn pension skall

handläggas senast inom en månad. För ombuden, vilka i det övervägande

antalet fall ha ombudsuppdraget såsom en bisyssla, skulle uppstå svång
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 60.

11

heter att närvara vid det utökade antal sammanträden, som bleve en följd

av den föreslagna bestämmelsen. För pensionsnämndsordförande oell nämnder

skulle arbetet komma att betungas i sådan grad, att det i många fall skulle

visa sig ogörligt att för framtiden i nämnderna erhålla lämpliga ordförande

samt intresserade och i pensionsdistrikten klokt utplacerade ledamöter.

Kostnaderna för nämndssammanträdena skulle dessutom — särskilt i de

talrika små kommunerna — bli särdeles betungande. Flertalet ombud och

nämnder ha i stället framhållit såsom ett önskemål en sådan ändring av

instruktionen, att den högsta liggetiden fastställdes till två månader,

lika för pensions- och barnbidragsärenden, då nämnden vid handläggning

av båda slagen av ärenden dock skall lia lika sammansättning.

Det har framstått såsom oegentligt att hava olika tidsbestämmelser för

pensions- och barnbidragsärenden och, då möjligheten att erhålla förskott å

barnbidrag anlitats i stor utsträckning, har behovet av extraordinärt förfarande

för ärenden örn sådant bidrag blivit mindre.

Pensionsstyrelsen har för sin del vitsordat, att förskotteringen av barnbidrag

anlitats i hög grad, samt förklarat sig anse, att de anförda skälen

mot införande av den föreslagna ändringen i instruktionen vore av den art,

att de borde vinna beaktande. Yad anginge det framförda förslaget, att

väntetiden för barnbidragsärenden skulle bestämmas till två månader, syntes

det måhända innebära en försämring för dessa ärendens behandling, men

försämringen torde vara mera skenbar än verklig. Svårigheterna att strikt

följa bestämmelsen örn behandling av barnbidragsansökningar hade förmodligen

icke sällan lett till att bestämmelsen ej helt kunnat följas.

I anledning av det anförda och då det med nuvarande organisation av

de lokala pensionsmyndigheterna knappast vore möjligt eller skäligt att

ålägga pensionsnämnderna att handlägga ett pensionsärende senast inom en

månad, hade pensionsstyrelsen icke funnit det möjligt att på annat sätt

åstadkomma en avkortning av den tid, som förflyter från ansökningens ingivande

till ordföranden till dess nämnden fattar beslut i ärendet, än att i

instruktionen för pensionsnämnderna (5 §) infördes en bestämmelse, att pensionsärende

skulle handläggas snarast möjligt och senast inom två månader.

Av organisatoriska och praktiska skäl borde samma bestämmelse gälla även

för ärende örn sökt barnbidrag.

Yad anginge tiden från nämndssammanträdet till dess ansökningen inkomme

till pensionsstyrelsen, hade det särskilt med hänsyn till den ringa

besvärsfrekvensen ansetts ändamålslöst, att handlingarna icke finge insändas

till pensionsstyrelsen, förrän den tid av 30 dagar förflutit, under vilken besvär

eventuellt kunde anföras över nämndens beslut. Under frågans tidigare

behandling hade sålunda framkommit i huvudsak två olika utvägar för en

lösning, nämligen dels förslag att pensionsnämndens ordförande skulle

snarast möjligt och således utan att avvakta besvärstidens utgång insända

ansökningarna till pensionsstyrelsen dels ock förslag om en förkortning

av besvärstiden. Pensionsstyrelsen har av arbetstekniska skäl avstyrkt

förstnämnda utväg.

Vad angår förslaget om förkortning av besvärstiden, har pensionsstyrelsen

erinrat om att denna utväg anvisats i yttranden över 1928 års

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

pensionsförsäkringskommittés betänkande av svenska stadsförbundet samt

några pensionsnämnder och ombud; därvid hade 14 och 10 dagar nämnts

såsom en lämplig tidsbegränsning. Vidare hade det i de av styrelsen från

ombuden och vissa pensionsnämnder infordrade yttrandena angående möjligheten

att för pensionsärenden föreskriva samma väntetid som nu gällde

för barnbidragsärenden i många fall framhållits, att besvärstiden vore onödigt

lång. Samma mening hade uttalats av representanter för alla delar av

landet. Förslaget örn en kortare besvärstid hade motiverats med de väsentligt

förbättrade kommunikationerna sedan år 1913, då lagen örn allmän

pensionsförsäkring genomfördes. Dessutom hade framhållits den större skrivkunnigheten

sedan dess ävensom att nämndsbesluten numera i regel finge

anses väl grundade, enär såväl ombud som ordförande och nämndsledamöter

under årens lopp förvärvat en stor grad av erfarenhet och kunnighet. Såsom

en lämplig tidsbegränsning hade angivits tider varierande mellan 7 och 20

dagar, de flesta hade dock föreslagit 14 dagar. — Beträffande frågan örn

förkortning av besvärstiden har pensionsstyrelsen anfört:

De skäl, som kunna anföras för en avkortning av besvärstiden och de

fördelar som därmed skulle kunna nås, finner pensionsstyrelsen så starka,

att styrelsen ej tvekar att nu upptaga detta förslag. Besvärsfrekvensen är

mycket ringa, blott 4 ä 5 procent, och av dessa besvär anföras ungefär

80 procent av pensionsstyrelsens ombud. Dessa sistnämnda besvär ävensom

besvär av ordföranden anföras i regel vid nämndssammanträdet, varför en

avkortad besvärstid ej skulle röna inverkan å dem. För kommunerna, vilka

för övrigt endast sällan begagna sin besvärsrätt, skulle det säkerligen vara

tillräckligt med ett betydligt mindre rådrum än 30 dagar. De sökande

slutligen vända sig ofta till ordföranden, sedan nämndens beslut delgivits

dem, och få av honom hjälp eller råd vid anförande av besvär. Såsom ock

föredragande departementschefen framhållit i propositionen nr 217 till 1935

års riksdag, äger allmänheten ett berättigat anspråk att ha tillräckligt rådrum

för att ordna med ett överklagande av nämndsbeslutet och hänsyn måste i

sådant avseende särskilt tågås till de stora avstånden i glest befolkade norrländska

bygder. Frågan är dock örn icke även dessa bygders kommunikationer

numera så avsevärt förbättrats, att några större olägenheter icke

skulle uppstå, därest besvärstiden förkortades. Såväl ombuden för Luleåområdet,

Tornedals- och Kalix-området samt Gällivare-området som det nyligen

avgångna ombudet för Yilhelmina-området ha ock uttalat, att det syntes

dem ändamålsenligt att nedbringa besvärstiden. särskilt som besvär av

sökande endast anfördes i sällsynta undantagsfall. Styrelsen vill även påpeka,

att en besvärsskrivelse från en sökande i regel är av synnerligen enkel

beskaffenhet. Ofta består en dylik endast av några rader, i vilka sökanden

exempelvis gör gällande, att årsinkomsten beräknats för högt. Något längre

rådrum för ordnandet med en besvärsskrivelse och densammas avfattande

torde därför i praktiken icke vara erforderligt. För övrigt må framhållas,

att det jämlikt 31 § femte stycket folkpensioneringslagen åligger pensionsstyrelsen

att, där pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat och rättelse

ej kan ske på grund av anförda besvär, i vissa fall direkt verkställa nödig

rättelse eller, örn så ej kan ske, återförvisa ärendet till nämnden för förnyad

prövning. Vidare ligger det i sakens natur att, örn en besvärsskrift skulle

inkomma efter besvärstidens utgång men innan ärendet avgjorts i styrelsen,

styrelsen vid handläggningen av ärendet tager den hänsyn till i besvären

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

framförda skäl oell yrkanden, som omständigheterna kunna föranleda, och

eventuellt återförvisar ärendet till pensionsnämnden för ny prövning. På

grund härav och då behovet att snabbt erhålla pension icke sällan är störst

i de norrländska bygderna, tinner styrelsen, att förhållandena där icke böra

hindra ett genomförande av en kortare besvärstid och ej heller att för dem

bör skapas en undantagsbestämmelse med längre besvärstid.

Beträffande besvärstidens längd vill styrelsen föreslå, att besvären skola

insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda

sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad då

sådant skedde. Denna förkortning av sexton dagar synes ej oväsentlig och

skulle för övrigt innebära ungefär samma tidsvinst som pensionsförsäkringskommitténs

förslag, att ansökningarna skulle insändas till pensionsstyrelsen

snarast möjligt efter nämndssammanträdet. Enligt kommitténs uppfattning

skulle nämligen i flertalet fall därmed kunna vinnas en förkortning av väntetiden

med ett par veckor.

Pensionsstyrelsen har i anslutning till vad i det föregående återgivits

framlagt förslag till erforderliga ändringar i 30 § folkpensioneringslagen och

5 § instruktionen för pensionsnämnderna.

I förevarande sammanhang upptages till behandling frågan örn ändring

av 30 § folkpensioneringslagen. Till spörsmålet örn ändring av instruktionen

för pensionsnämnderna anhåller jag att senare få återkomma.

Yttranden över pensionsstyrelsens

framställning.

Över pensionsstyrelsens framställning hava yttranden avgivits av länsstyrelserna

i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus och Gävleborgs län, socialvårdskommittén

samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund. Länsstyrelsen i Uppsala län har vid sitt yttrande fogat yttranden

av pensionsstyrelsens ombud i Enköpingsområdet samt ordföranden i Söderfors

pensionsnämnd. I anledning av pensionsstyrelsens framställning har

även föreningen pensionsnämndsordförande i Stockholm ingivit en skrivelse.

Pensionsstyrelsens förslag till förkortning av besvärstiden tillstyrkes eller

lämnas utan erinran i samtliga yttranden med ett undantag. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län framhåller, att en så kort besvärstid som 14 dagar efter

beslutets meddelande syntes vara ägnad att ingiva betänkligheter, då sökanden

— åtminstone i norrländska länen — i allmänhet först genom det skriftliga

meddelandet från pensionsnämndens ordförande erhölle kännedom örn pensionsnämndens

beslut. Länsstyrelsen ansåge sig dock icke böra avstyrka

förslaget men hyste den uppfattningen, att de olägenheter, som pensionsstyrelsen

velat i någon mån avhjälpa med förslaget, icke kunde i önskvärd

utsträckning undanröjas annorledes än genom obligatorisk förskottering i

lämplig form av folkpension och barnbidrag.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser pensionsstyrelsens förslag väl ägnat

att medföra förkortning av väntetiden, håller emellertid före, att väntetiden

ändock torde bliva avsevärd. Det syntes icke vara möjligt att erhålla en

fullt tillfredsställande lösning av frågan pä annat sätt än genom förskottsbetalning.

Härom anföres:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Departemeyitsthefen.

Kungl. Majas proposition nr 60.

Av pensionsstyrelsens utredning framgår, att förskottsbetalning genom

vederbörande kommun övervägts och befunnits olämplig. Länsstyrelsen

anser, att det borde undersökas, huruvida icke förskottsbetalning kunde ske

genom postverkets försorg. Förskottsbetalning borde ifrågakomma endast i

fall, där pensionsnämnd och jmnsionsstyrelsens ombud äro eniga både örn

att tillstyrka pension och örn att förskottsbetalning med hänsyn tagen till

sökandens ekonomiska ställning bör ske. Någon olägenhet härav synes icke

behöva uppkomma i annat fall än där pensionsstyrelsen helt avslår pensionsansökan

efter det att förskottsbetalning skett. Länsstyrelsen föreställer sig

emellertid dels att detta icke ofta kommer att inträffa och dels att det skall

vara möjligt för statsverket att återkräva belopp, som befinnes hava oriktigt

förskjutits. Därest pensionsstyrelsen beviljar någon pension, finns det ju

möjlighet att efteråt rätta till eventuellt för höga förskottsutbetalningar.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län, som intet har att erinra mot pensionsstyrelsens

förslag, linner vinsten av den ifrågasatta reformen icke bliva så

särdeles stor. Naturligast syntes vara att söka ytterligare förkorta tiden

för ärendenas handläggning inom pensionsstyrelsen. En annan utväg att

åtminstone för en viss kategori sökande förkorta väntetiden vore, att i de

fall, där besvär blivit anförda, det överlätes åt pensionsnämndsordföranden

i stället för nämnden att däröver avgiva yttrande. Dessa utvägar borde nu

eller inom en snar framtid tagas under övervägande.

I övriga yttranden tillstyrkes förslaget utan reservation. Det må omnämnas,

att socialvårdsJeommittén framhåller, att den vid sitt utredningsarbete

komme att ägna frågan om såväl pensionsförsäkringens som övriga

socialvårdsgrenars lokala organisation omprövning. Utredningsarbetet vore

emellertid så omfattande, att kommittén ännu icke kunde angiva den tidpunkt,

då dess utredning kunde överlämnas till Kungl. Majit. Kommittén

tillstyrkte därför — med hänsyn till den vitala betydelse för de pensionssökande,

som en snar förkortning av väntetiden utgjorde — att pensionsstyrelsens

förslag nu genomfördes utan avvaktande av resultatet av kommitténs

utredning.

Det är otvivelaktigt ett samhällsintresse av vikt, att åtgärder vidtagas för

att förkorta den tid, som förflyter från det att pension sökes till dess att

pension första gången utbetalas. Denna väntetid, som tidigare varit avsevärd

och t. ex. år 1925 uppgick till i medeltal 35,6 veckor, har numera blivit

betydligt nedbringad men kan dock i allmänhet beräknas uppgå till omkring

fem månader.

Av den redogörelse, som lämnats i det föregående, framgår, att flera

olika förslag framställts rörande förkortning av väntetiden. Såvitt angår

den del därav, som åtgår för handläggningen inom pensionsstyrelsen, har

enligt vad styrelsen i sin framställning uppgiver gjorts vad som för närvarande

skäligen kan göras för dess förkortande. Vad angår väntetiden i övrigt hava

olika föreslagna utvägar för att förkorta densamma visat sig svårframkomliga.

Med hänsyn till vikten av att väntetiden dock nedbringades har pensionsstyrelsen

gjort den framställning, varom nu är fråga, därvid styrelsen stannat vid

att föreslå, dels att föreskrifter skola meddelas, som göra tätare sammanträden

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 60.

med pensionsnämnderna obligatoriska, dels ock att tiden för anförande av

besvär över pensionsnämnds beslut skall minskas från nuvarande 30 dagar

till 14 dagar.

Förstnämnda förslag, som icke mött gensaga i de över pensionsstyrelsens

framställning avgivna yttrandena, finner jag för min del lämpligt och har för

avsikt att senare föreslå vidtagandet av erforderlig ändring i instruktionen

för pensionsnämnderna.

Vidkommande förslaget att förkorta besvärstiden i fråga örn pensionsnämnds

beslut må erinras, att detta spörsmål diskuterats vid tillkomsten av

nu gällande lag, därvid jag såsom föredragande departementschef uttalade

vissa betänkligheter mot en sådan åtgärd, bland annat med hänsyn till allmänhetens

berättigade anspråk på att hava tillräckligt rådrum för att ordna

med överklagande av ett nämndsbeslut. Av pensionsstyrelsens framställning

framgår emellertid, att dess ombud i de nordligaste delarna av vårt land,

där de största svårigheterna ur kommunikationssynpunkt för förkortning av

besvärstiden torde föreligga, förklarat sig tillstyrka en sådan åtgärd. Det

oavvisliga behovet av förkortning av väntetiden, de vägande skäl av olika

slag, som pensionsstyrelsen i sin framställning anfört till stöd för sitt förslag,

samt den omständigheten att förslaget tillstyrkts i praktiskt taget alla

remissyttranden, bland annat av socialvårdskommittén, hava föranlett, att

jag anser mig nu kunna tillstyrka en lagändring av angivet innehåll.

Även efter genomförandet av de åtgärder, som pensionsstyrelsen föreslagit,

blir väntetiden alltför lång. Det är med hänsyn härtill klart, att spörsmålet örn

vidtagande av ytterligare åtgärder för att förkorta denna tid även i fortsättningen

bör vara föremål för noggrann uppmärksamhet.

II. Ifrågasatt ändring av 28 § första stycket lagen om

folkpensionering. I

I 28 § första stycket lagen örn folkpensionering föreskrives, såsom förut

nämnts, att ansökning örn folkpension skall göras hos pensionsnämndens

ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Nämnda föreskrift gäller även örn sökanden skulle vara bosatt inom annat

pensionsdistrikt. Vidare må nämnas, att det är den faktiska mantalsskrivningsorten,

som är avgörande för frågan, varest ansökningen skall ingivas.

I den förut omnämnda skrivelse, som föreningen pensionsnämndsordförande

i Stockholm ingivit i anledning av pensionsstyrelsens framställning den 27

september 1939, har hemställts örn visst tillägg till nyssnämnda bestämmelser

i 28 § beträffande ingivandet av pensionsansökning i kommun, som

är indelad i flera pensionsdistrikt. Härom anföres:

Bestämmelsen i 28 § första stycket innebär för Stockholms vidkommande,

att en sökande, som senast blivit mantalsskriven i Stockholm och då var

boende t. ex. i Storkyrkoförsamlingen (= lia pensionsdistriktet) samt andra

året inom staden flyttat till Brännkyrkaförsamlingen (= 14:e pensionsdistriktet),

där han således är boende vid ansökningstillfället, skall ingiva ansökning

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majds proposition nr 60.

om folkpension till ordföranden i lia pensionsdistriktet. Det torde vara

uppenbart, att olägenheter, som genom en lagändring skulle bortfalla, uppstå

för ordföranden och den nämnd, som har att handlägga ansökningsärendet,

oaktat sökanden är boende inom ett annat i samma kommun befintligt

pensionsdistrikt. Föreningen anser för sin del, att lagen bör innehålla

en bestämmelse örn att, därest en sökande senast varit mantalsskriven

i den kommun, inom vilken han vid ansökningstillfället är boende, och

kommunen är indelad i flera pensionsdistrikt, pensionsnämnden i det distrikt,

inom vilket den sökande, då han ingiver ansökningen har sin bostad,

skall handlägga densamma.

Över föreningens skrivelse har pensionsstyrelsen den 18 januari 1940 avgivit

yttrande. Styrelsen erinrar inledningsvis därom, att enligt 19 § folkpensioneringslagen

såsom grundregel gällde, att varje kommun skulle utgöra

ett pensionsdistrikt samt att undantag därifrån medgåves bland annat örn

en kommun vore särskilt vidsträckt eller folkrik, i vilket fall kommunen

kunde uppdelas på två eller flera distrikt. Vid utgången av år 1939 voro

68 kommuner, däribland 19 städer, delade i två eller flera pensionsdistrikt.

Styrelsen anför till belysning av föreningens förslag följande:

Genom den föreslagna lagändringen torde föreningen icke hava avsett att

göra det bekvämare för den pensionssökande allmänheten. Stockholm —

liksom andra större stadskommuner uppdelade i två eller flera pensionsdistrikt

— har nämligen inrättat en för samtliga pensionsdistrikt inom kommunen

gemensam, centralt belägen expedition, dit den pensionssökande kan

vända sig med sin ansökan, oberoende av var han är bosatt inom kommunen.

Genom expeditionens försorg fördelas därefter ansökningarna mellan de olika

pensionsdistrikten. Någon fördel för den sökande skulle i dessa kommuner

knappast stå att vinna genom föreningens förslag. I övriga, på två eller

flera pensionsdistrikt uppdelade kommuner, torde emellertid den föreslagna

lagändringen i vissa fall komma att medföra fördelar för de pensionssökande.

Som grund för föreningens framställning torde i stället ligga en önskan

att minska pensionsnämndsledamöternas arbete med utredning i pensionsärenden

i sådana fall, då sökanden är bosatt i annat pensionsdistrikt än

där han är mantalsskriven. Härvid torde föreningen närmast hava tänkt på

att utredningsarbetet i dylika fall kan försvåras genom att utredningsmannen

är bosatt på ett betydande avstånd från sökanden. Enligt pensionsstyrelsens

mening måste man emellertid här skilja på olika fall. I större städer kan

enligt sakens natur nämndens uppfattning örn en sökande sällan bygga på

en sådan mera ingående personlig kännedom som nämnden eller någon dess

ledamot hunnit förvärva under en längre tids vistelse inom samma pensionsdistrikt

som den sökande. Nämndens beslut kommer i dylika fall i regel

att grunda sig på en vid eller efter ansökningstillfället — antingen genom

den förutnämnda expeditionen eller någon nämndsledamot — företagen utredning.

Som förut berörts kan denna utredning, örn den verkställes av

nämndsledamot, försvåras genom att sökanden är bosatt inom annat pensionsdistrikt.

Yerkställes den genom expeditionens försorg, torde det vara

utan betydelse var sökanden är bosatt inom kommunen. Yad härefter angår

de mindre städerna och landskommunerna — vilka ju utgöra huvuddelen av

de 68 kommuner som enligt vad förut berörts äro uppdelade i två eller

flera pensionsdistrikt — torde förhållandena ligga annorlunda till. I dessa

fall är det ingalunda säkert att ordförande och nämndsledamöter i det dist
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

rikt, till vilket en sökande nyligen inflyttat, lia större möjligheter att bilda

sig en riktig uppfattning örn de förhållanden, som äro av'' betydelse för bedömandet

av sökandens pensionsrätt. Snarare finnes anledning antaga, att

i ett sådant fall ordföranden och nämndsledamöterna i det pensionsdistrikt,

varifrån sökanden flyttat och där han kanske varit mantalsskriven och verksam

en längre tid, besitta en mera ingående personlig kännedom örn sökanden

än den som kan förvärvas genom en vid eller efter ansökningstillfället

gjord utredning.

Då enligt pensionsstyrelsens mening det av föreningen väckta spörsmålet

syntes vara av relativt ringa betydelse i kommuner med gemensam expedition

för pensionsnämnderna samt då det för övriga kommuners vidkommande

icke utan vidare syntes klart, att den föreslagna anordningen vore att föredraga

framför den nuvarande, har styrelsen icke funnit sig böra tillstyrka

föreningens förslag.

Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört anser jag skäl icke föreligga Departements

att vidtaga sådan lagändring, som föreningen pensionsnämndsordförande i chefen.

Stockholm föreslagit.

lil. Ändring av 2G § andra stycket lagen örn

folkpensionering.

I sitt förut omnämnda yttrande den 18 januari 1940 har pensionsstyrelsen

hemställt, att, därest eljest ändring skulle göras i folkpensioneringslagen,

i samband därmed även den ändringen måtte vidtagas, att orden »i betalt

brev» i 26 § andra stycket förklarades skola utgå. Såsom motivering härför

åberopade styrelsen innehållet i en skrivelse den 28 december 1937 till styrelsen

från generalpoststyrelsen.

I skrivelsen anfördes inledningsvis, att en pensionsnämndsordförande —

under förklaring att han av uttrycket »i betalt brev» fått den uppfattningen,

att det besked örn pensionsnämnds beslut, som pensionsnämnds ordförande

med allmänna posten skall tillställa varje pensionssökande, skulle expedieras

i frankera! brev — förfrågat sig, huruvida tjänstebrevsrätten finge användas

i angivna fall. Generalpoststyrelsen anförde såsom sin mening följande.

Styrelsen måste vid en strängt formell tolkning av det här ifrågavarande

författningsstället i iittrycket »i betalt brev» inlägga den innebörden, att

detsamma konstituerade en inskränkning i deli pensionsnämndsordförande

genom Kungl, brev den 8 maj 1914 tillerkända tjänstebrevsrätten. Den

omständigheten, att pensionsnämndsordförande i olikhet med övriga kommunala

förtroendemän och funktionärer tillerkänts tjänstebrevsrätt, inbjöde

också till en restriktiv tolkning av omfattningen av dennes tjänstebrevsrätt.

A andra sidan ansåge generalpoststyrelsen goda skäl tala för att pensionsnämndsordförande

skulle äga begagna tjänstebrevsrätten vid översändandet

till pensionssökande av meddelande angående pensionsnämndens beslut

likaväl som vid all annan skriftväxling i samband med behandlingen av

pensionsansökningar. Den omständigheten, att bestämmelsen syntes lia

tillkommit utan sammanhang med tjänstebrevsrätten, gjorde det också tvek
llihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 60.

8:i 40 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Departements
chefen.

samt, huruvida i uttrycket borde i detta fall inläggas samma innebörd som

då det användes angående en tjänstebrevsberättigad. Så länge uttrycket »i

betalt brev» förekomme i ifrågavarande författningsställe, måste emellertid

förefinnas tvekan angående behörigheten att i förevarande fall använda

tjänstebrevsrätten. Styrelsen hemställde därför, att pensionsstyrelsen vid

tillfälle ville vidtaga åtgärder för att åvägabringa ändring av författningsstället.

Med hänsyn till de i detta fall föreliggande särskilda omständigheterna

hade generalpoststyrelsen ansett sig icke böra tills vidare göra någon invändning

mot att pensionsnämndsordförande — i överensstämmelse med en

förmodligen i stor utsträckning redan tillämpad praxis — använde sig av

tjänstebrevsrätten i det nu föreliggande fallet, trots att formellt hinder härför

förelåge.

I anledning av vad pensionsstyrelsen och generalpoststyrelsen anfört

synes sådan ändring böra vidtagas i 26 § andra stycket folkpensioneringslagen,

att tvekan icke kan råda örn pensionsnämndsordförandes rätt att i

där avsett fall använda tjänstebrevsrätt.

I förevarande sammanhang anhåller jag att få anmäla även uppkommen

fråga om förlängning av giltighetstiden för den ortsgruppering, som för

närvarande gäller beträffande dyrortsgradering av folkpensionerna.

IV. Fortsatt giltighet av gällande indelning i ortsgrupper

för dyrortsgradering av folkpensioner.

Genom lag den 23 april 1937 (nr 163) infördes i lagen örn folkpensionering

bestämmelser örn dyrortsgradering av folkpensionerna. Enligt 6 §

2 mom. första stycket utgår jämte grundpension tilläggspension med olika

belopp i tre skilda ortsgrupper, betecknade med nummer 1, 2 och 3. Vidare

stadgas i andra stycket, att indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant

sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader

än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de

närmare föreskrifter Konungen meddelar av den myndighet, som har att

verkställa indelning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder.

Med hänsyn till de obestridliga svårigheter, som kunde möta då det

gällde att från början få till stånd en tillfredsställande ortsgruppering, intogs

i övergångsbestämmelserna till 1937 års lag — förutom föreskrift att

den skulle träda i kraft den 1 januari 1938 — det stadgandet, att indelningen

i ortsgrupper jämlikt 6 § 2 mom. andra stycket finge verkställas före sistnämnda

dag och att den första gången skulle gälla endast för åren 1938—1940.

Sedan Kungl. Majit den 21 maj 1937 meddelat närmare föreskrifter rörande

ortsgrupperingen, verkställdes sådan av socialstyrelsen. Styrelsens

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

kungörelse angående indelning i ortsgrupper av samtliga orter i riket jämlikt

lagen örn folkpensionering utfärdades den 28 juni 1937 och intogs i

Svensk författningssamling (nr 714).

I förevarande sammanhang må nämnas, att Kungl. Majit, med stöd av

riksdagens beslut, i kungörelse den 15 december 1939, nr 870, förordnat,

att den för åren 1935—1939 gällande indelningen för taxering till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal inkomstskatt av samtliga

orter i riket med avseende a levnadskostnadernas höjd — vilken indelning

jämlikt kungörelse den 10 juni 1938, nr 415, äger förlängd giltighet till och

med utgången av år 1940 — skall, utan hinder av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen

äga förlängd giltighet till och med utgången av år 1941. —

Enligt nämnda stadgande i kommunalskattelagen skall indelningen i ortsgrupper

gälla för en tid av fem år i sänder.

I den proposition (nr 26), i vilken vid 1939 års urtima riksdag begärdes

att gällande dyrortsgruppering för taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

samt kommunal inkomstskatt skulle äga fortsatt giltighet

till och med utgången av år 1941, framhöll föredragande departementschefen,

statsrådet Wigforss, bland annat, att den efter krigsutbrottet fortgående

prisutvecklingen medfört förskjutningar i de lokala prisförhållandena, som

kunde förväntas undergå en ytterligare accentuering under vinterns lopp.

Det vore därför nödvändigt att till övervägande upptaga frågan, örn en dyrortsgruppering

grundad på prisuppgifter avseende hösten 1939 och våren

1940 kunde väntas giva ett tillfredsställande resultat eller ens kunde anses

leda till en rättvisare avvägning olika orter emellan än den nu gällande dyrortsgrupperingen

innebure. Departementschefen ansåg på anförda skäl, att

detta näppeligen kunde anses vara fallet.

De förskjutningar i de lokala prisförhållandena, som den efter krigsut- Departementsbrottet

fortgående prisutvecklingen redan medfört och i fortsättningen kan chefen.

väntas medföra, synas mig motivera, att någon ny indelning i ortsgrupper

av samtliga orter i riket jämlikt lagen örn folkpensionering nu icke verkställes.

Jag föreslår därför, att åt gällande indelning gives fortsatt giltighet

till och med utgången av år 1941. Bestämmelser härom hava upptagits i

ett särskilt lagförslag.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de inom socialdepartementet upprättade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) örn folkpensionering samt

2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper

jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 60.

av den lydelse bilaga1) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Erik Montell.

'') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har bär uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 60.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den

16 februari 1940.

Närvarande:

justi tieråden Eklund.

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 14 februari 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) örn folkpensionering) samt

2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt

lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven

Björkholm.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 23 februari 1940.

Närvarande;

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 16 februari

1940 avgivna utlåtande över de den 9 i samma månad till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935

(nr 434) om folkpensionering och

2) lag angående förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt

lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering

samt hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

Stockholm 1940. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:101 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl, Maj ds proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 a1 i texten