Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tullt axe förordningen den 4 oktober 1929 (nr 316), m. m

1940-02-16 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1940:81, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tullt axe förordningen den 4 oktober 1929 (nr 316), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

1

Nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tullt axe förordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316), m. m.; given

Stockholms slott den 16 februari 1940.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

dels förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den

4 oktober 1929 (nr 316),

dels ock förordning örn ändrad lydelse av 21 § 2 mom. förordningen den

15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i

riket.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 81

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

■Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316) \

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober

1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

Där tull skall utgå i förhållande till varas värde, beräknas detta för oskadad

vara lika med det för varan vid försäljning till Sverige gällande marknadspriset

å inköpsorten vid tiden för inköpet eller, i fråga om ej inköpt

vara, å avsändningsorten vid tiden för avsändningen, med tillägg av emballagets

värde jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan nedlagd

kostnad, intill dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg eller luftfartyg,

till ort, dit den är bestämd eller varest den för vidare befordran

till bestämmelseorten lossas ur fartyget eller luftfartyget, eller, därest den

inkommit på annat sätt, till gränsort inom tullområdet. Det åligger varuhavaren

att uppgiva och, såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka sålunda

tillhopa skola anses utgöra oskadad varas värde.

Fullgör ej varuhavaren vad honom enligt första stycket åligger eller finnes

skälig anledning antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga,

må värdet beräknas lika med det för varan vid försäljning inom Sverige

gällande marknadspriset å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen,

med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad och normal handelsvinst.

Kan i fall, som i andra stycket sägs, varans värde icke beräknas på sätt

där föreskrives eller är fråga örn vara, som lidit avsevärd skada, skall värdet

beräknas lika med det värde, varan befinnes äga å tulltaxeringsorten vid

tiden för tulltaxeringen. För utrönande av nämnda värde äger tullanstalten

låta besiktiga och värdera varan.

Närmare bestämmelser angående styrkande av oskadad varas värde ävensom

angående varas besiktning och värdering meddelas av Konungen; ägande

Konungen ock bestämma, enligt vilka grunder värdet av emballage skall

beräknas i det fall, att emballaget helt eller delvis utgöres av godsbehållare

( container).

I den mån det påkallas för kontroll å lämnad uppgift örn varas värde är

1 Senaste lydelse av 4 § se 1934:283 och av 5 § se 1931:242, 1935-251 och 619, 1936: 127

samt 1937 :10 och 213.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

3

varuhavaren eller annan, för vars räkning varan införts, skyldig att tillhandahålla

sina affärshandlingar för granskning på sätt Konungen bestämmer.

5 §■

Tullfrihet åtnjutes för:

e) andra förnödenheter---i handelssyfte; dock skall om resandes

och avmönstrande sjöfolks rätt att för eget bruk tullfritt medföra färdiga

tobaksvaror och cigarrettpapper gälla vad särskilt stadgas;

x) likkistor med--— avliden person;

y) varor, som---äga rum; samt

z) tryckalster, härunder inbegripna kartor, bilder, planschverk samt med

bilder försedda reklamskyltar och reklamplakat, vilka hava till syfte att

göra reklam för resor till främmande länder eller att sprida kännedom i

allmänhet örn dessa länder, allt dock på villkor att tryckalstren äro ämnade

att här i riket kostnadsfritt utdelas samt att de införas från land, som

medgiver Sverige motsvarande förmån.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

förordning om ändradj lydelse av 21 § 2 mom. förordningen den

15 december 1914] (nr 436) angående statsmonopol å tobakstill
verkningen

i riket.

Härigenom förordnas, att 21 § 2 mom. förordningen den 15 december

1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

21 §.

2 mom. Resande, som---fastställd kvantitet. Med resande lik
ställes

person, som varit anställd å fartyg men därifrån avmönstrar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1940.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för kommunikations- och handelsdepartementen anmäler chefen för

finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn vissa ändringar i tulltaxeförordningen

den 4 oktober 1929 (nr 316) m. m. och anför därvid:

Inledning.

Med anledning av en utav generaltullstyrelsen i skrivelse den 4 december

1937 gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 17 juni

1938 chefen för finansdepartementet, bland annat, att tillkalla två sakkunniga

för att inom departementet biträda med en överarbetning av gällande

tulltaxeförordning och den därvid fogade tulltaxan m. m. enligt av

departementschefen angivna riktlinjer.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag byråchefen i generaltullstyrelsen

C. E. L. Sandquist och förste byråingenjören hos kommerskollegium

K. A. Wickman att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda

med ifrågavarande överarbetning. I anslutning till de för revisionsarbetet

meddelade direktiven, enligt vilka utredningsresultaten skola framläggas

i den mån de föreligga, hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen

1938 års tulltaxerevision, hittills till mig överlämnat tre särskilda

betänkanden, innefattande förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och

tulltaxan jämte vissa andra författningar.

Jag anhåller nu att få anmäla vissa av de sakkunniga framlagda förslag

till ändringar i tulltaxeförordningen jämte därmed sammanhängande bestämmelser.

Till de sakkunnigas förslag i övrigt torde jag få återkomma i

annai sammanhang.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Beräkning av varas tullvärde.

I ett den 15 november 1939 avgivet »Betänkande III nied förslag till förordning

om ändrad lydelse av 4 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929

m. m.» lia de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn ändrade bestämmelser

angående beräkning av varas tullvärde.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande stadganden, som för närvarande gälla i detta ämne,

återfinnas i 4 § tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316), sådan

denna paragraf lyder enligt förordning den 7 juni 1934 (nr 283), samt i

6—9 §§ kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter

till tulltaxeförordningen enligt dess genom kungörelser den 4

mars 1932 (nr 43) och den 7 juni 1934 (nr 284) ändrade lydelse. Dessutom

äro vissa särskilda föreskrifter meddelade i 4 och 5 §§ av generaltullstyrelsens

kungörelse den 16 december 1929 med anvisningar till tulltaxeförordningens

tillämpningsföreskrifter (tullverkets författningssamling nr

262) samt i 43 och 47 §§ tullordningen den 17 oktober 1927 (tullverkets författningssamling

nr 241).

Enligt 4 § tulltaxeförordningen skall för oskadad vara värdet beräknas

lika med varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet eller,

i fråga om ej inköpt vara, lika med marknadspriset å avsändningsorten vid

tiden för avsändningen, med tillägg i vartdera fallet av emballagets värde

jämte frakt, försäkringspremier och annan å varan nedlagd kostnad, intill

dess varan anlänt, därest den inkommit med fartyg eller luftfartyg, till ort,

dit den är bestämd eller varest den för vidare befordran till bestämmelseorten

lossas ur fartyget eller luftfartyget, eller, därest den inkommit på annat

sätt, till gränsort inom tullområdet. För vara, som lidit avsevärd skada,

beräknas allenast det lägre värde, varan vid tulltaxeringen befinnes äga å

den ort, där tulltaxeringen äger rum.

Enligt samma författningsrum åligger det varuhavaren att uppgiva och.

såvitt ske kan, styrka de belopp, vilka efter vad nyss sagts tillhopa skola

anses utgöra oskadad varas värde. Fullgör ej varuhavaren vad honom sålunda

åligger eller finner tullanstalten skälig anledning antaga, att det uppgivna

värdet understiger det verkliga, eller är fråga örn skadad vara, är

tullanstalten pliktig, liksom den i allt fall är berättigad, att låta besiktiga

och värdera varan.

Jämlikt bestämmelserna i 6 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter

till tulltaxeförordningen skall varuhavaren till styrkande av oskadad varas

värde, så vitt ske kan, förete originalfaktura ävensom frakt- och försäkringshandlingar

samt speditionsräkning. Där så påfordras, är varuhavaren

jämväl pliktig att avlämna duplettexemplar eller avskrift av företedd originalfaktura

samt att framlägga affärskorrespondens och andra handlingar,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

7

som kunna tjäna till styrkande av varans värde. Fakturan skall innehålla

vissa närmare angivna specifikationer samt vara av tillverkaren eller säljaren

utställd på viss mottagare här i riket, varjämte fakturans riktighet skall

vara bekräftad genom namnunderskrift av utställaren eller den eller dem,

som äga teckna dennes firma. Till ytterligare kontroll å riktigheten av lämnad

uppgift rörande varas värde skall varuhavaren eller annan, för vars

räkning varan införts, på anmodan av generaltullstyrelsen i den utsträckning,

som av styrelsen prövas nödigt, för granskning genom därtill förordnad

tulltjänsteman tillhandahålla sina handelsböcker, affärskorrespondens och

övriga handlingar, som kunna tjäna till ledning för bedömandet av varuvärdet.

Föreskrifterna örn skyldighet att avlämna duplettexemplar eller avskrift

av originalfaktura saint att på generaltullstyrelsens anmodan tillhandahålla

handelsböcker m. m. tillkommo under år 1934 och lia till syfte att möjliggöra

efterkontroll av de tullvärden, som uppgivits vid tulltaxering av värdetull

underkastade varor. För närvarande infordras duplettexemplar eller avskrift

av faktura i de fall, då fakturavärdet överstiger 100 kronor. Dessa

fakturor underkastas jämförande granskning av en inom generaltullstyrelsens

tullbehandiingsbyrå för ändamålet inrättad särskild avdelning, det s. k. tullvärdekontrollkontoret.

Skulle vid denna granskning eller en eventuellt i

samband därmed företagen undersökning av vederbörandes bokföring ett

attesterat värde befinnas för lågt upptaget, kan på grund av 3 § förordningen

den 24 maj 1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiltsberäkning

hos tullverket krav å felande tullbelopp framställas inom två

år från det beloppet senast bort erläggas.

Därest tullanstalt med stöd av 4 § tulltaxeförordningen låter anställa besiktning

av vara för utrönande av dess värde, skall sådan besiktning jämlikt

8 § tillämpningsföreskrifterna förrättas av två för sakkunskap på området

kända, ojäviga personer. Det värde, besiktningsmännen anse böra åsättas

varan, elier, där de icke kunnat enas, medeltalet av de av dem uppgivna värdena

skall då läggas till grund för tulltaxeringen.

Åtnöjes varuhavaren icke med värde, som blivit utrönt vid besiktningen,

äger han enligt 9 § tillämpningsföreskrifterna inom åtta dagar efter besiktningens

avslutande påkalla, att värdet i stället bestämmes genom skiljenämnd.

Sådan nämnd skall bestå av tre för sakkunskap på området kända,

ojäviga personer. Av dessa skall en utses av tullanstalten, en av varuhavaren

och den tredje av de sålunda utsedda gemensamt eller, där dessa ej kunna

enas, av överexekutor. Jäv, som framställes av part, prövas av överexekutor.

Skiljenämnden har att, sedan parterna lämnats skäligt rådrum att

yttra sig, inom femton dagar efter det nämnden blivit fulltalig fastställa varans

värde enligt därför bestämda grunder. Såsom av nämnden fastställt

värde skall anses det värde, varom minst två av nämndens ledamöter förenat

sig, eller, om samtliga ledamöter haft olika mening, medeltalet av de värden,

som utgöra medeltal av de båda lägsta och de båda högsta värdena.

I 43 och 47 §§ tullordningen är föreskrivet, bland annat, att uppgift örn

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

varas värde skall intagas i den varuanmälan, som varuhavaren jämlikt 119 §

tullstadgan är skyldig att avgiva, samt att dylik uppgift, när så påfordras,

skall bekräftas medelst på tro och heder avgiven skriftlig förklaring, att

densamma vidhålles.

Den, som lämnar oriktig uppgift om varas tullvärde, kan bliva underkastad

straff jämlikt bestämmelserna i 4 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 (nr 147)

om straff för olovlig varuinförsel.

Framställningar om ändring av

gällande bestämmelser.

De nuvarande bestämmelserna angående beräkning av varas tullvärde ha,

vad själva grunderna för värdeberäkningen angår, med vissa formella jämkningar

varit gällande alltsedan den 1 december 1911. Under denna tid ha vid

upprepade tillfällen önskemål framställts om ändring i olika hänseenden av

dessa bestämmelser.

I den framställning av generaltullstyrelsen, vilken närmast föranledde tillsättandet

av tulltaxerevisionen, framhölls sålunda, att de nuvarande bestämmelserna

på området i viktiga avseenden icke motsvarade sitt syfte. Med

ledning bland annat av de erfarenheter, som vunnits vid arbetet inom tullvärdekontrollkontoret,

fäste styrelsen uppmärksamheten på ett antal fall,

där behovet av ändring gjorde sig särskilt starkt gällande. Särskilt framhöll

styrelsen, att det till grund för tullvärdet liggande utländska marknadspriset

vore i behov av en närmare precisering med hänsyn bland annat till att fakturor

å konsignationsvaror för den svenska marknaden ofta upptoge värden,

som för svenska förhållanden vore mycket låga men av vederbörande

fakturautställare ansåges riktiga, enär de motsvarade marknadsprisen å andra

utlandsmarknader. Olägenheterna av det nuvarande obligatoriska besiktningsförfarandet

syntes också styrelsen så betydande, att en undersökning

borde göras, huruvida icke åt tullmyndigheterna kunde inrymmas befogenhet

att i första hand själva verkställa värdering av importerade varor, då en

sådan med tillämpning av tulltaxeförordningens föreskrifter vore påkallad.

Enligt styrelsens uppfattning borde jämväl större krav ställas på beskaffenheten

av de fakturor, som vid tulltaxeringen Indes till grund för beräkningen

av tullvärdet. Styrelsen ifrågasatte därjämte, huruvida tillräckliga skäl funnes

att bibehålla nuvarande praxis, enligt vilken avdrag i tullvärdet medgåves

för kassarabatter och provisioner till svenska agenter.

Vissa tullanstalter, som haft tillfälle att yttra sig i ämnet, ha särskilt framhållit

svårigheten att avgöra vilket belopp, som med tillämpning av gällande

föreskrifter rätteligen borde läggas till grund för fastställandet av en varas

tullvärde. I detta sammanhang ha framförts önskemål om att begreppet

marknadspris på ett eller annat sätt förtydligades eller ersattes med något

annat värde- eller prisbegrepp, som vöre bättre ägnat att tjäna såsom grundval

för tullvärdets bestämmande. Ävenledes lia berörts de olägenheter av

skilda slag, som äro förbundna med det nu tillämpade besiktnings- och värderingsförfarandet.

Vidare lia ifrågasatts vissa ändringar i gällande praxis

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

9

beträffande avdrag för kassarabatt och agentprovision vid beräkning av tullvärden,

varjämte föreslagits ändrade bestämmelser med avseende å sättet för

underskrift av fakturor. Slutligen har man ansett, att stadgandena angående

straff för avlämnande av oriktig värdeuppgift borde skärpas.

Representanter för den inhemska industrien ha till de sakkunniga framfört

tvivelsmål, huruvida de nuvarande bestämmelserna rörande beräkning

av tullvärden erbjöde nödig garanti för att industrien komme i åtnjutande av

det tullskydd, som av statsmakterna avsetts. Det har framhållits, att motsvarande

utländska bestämmelser, enligt vad svenska exportörer kunnat

iakttaga, vore väsentligt strängare och gåve avsevärt större trygghet för riktiga

värdedeklarationer. Särskilt har anmärkts på det förhållandet, att jämlikt

i Sverige gällande praxis de å företedda fakturor upptagna priserna, i

motsats till vad flerstädes utomlands vore förhållandet, i regel lades till

grund för tullvärdebestämningen, även då fakturorna avsåge konsignationsvaror

eller andra varor, som infördes för utländsk firmas räkning. I dylika

fall borde, enligt vad som framhållits, till grund för tullvärdeberäkningen i

stället läggas de priser, till vilka varorna såldes i den svenska gross- eller detaljhandeln.

I utlandet tillämpade metoder för

tullvärdets fastställande.

I de sakkunnigas betänkande lämnas en redogörelse för olika i utlandet

tillämpade metoder för tullvärdets fastställande. Ur denna redogörelse torde

här böra återgivas följande:

Med tullvärde (ZoUwert, valeur imposable, dutiable value) avses inom såväl

den svenska som den utländska tullagstiftningen summan av de olika

kostnadselement, som, där fråga är örn värdetull underkastade varor, skola

anses ingå i varornas värde och följaktligen göras till föremål för tullbeskattning.

Det viktigaste av dessa kostnadselement är i regel själva varupriset,

enligt utländsk terminologi ofta betecknat såsom basvärde (Grundivert,

valeur de base, hasie vahle). Genom att till basvärdet foga kostnaderna

för emballage, frakt, försäkring o. d. lill bestämmelseorten (cif-regeln) eller

till och å avsändningsorten (foh-regeln) erhålles tullvärdet.

På grund av bestämmelse i 4 § första stycket tulltaxeförordningen skall

basvärdet bär i landet för normala fall beräknas lika med varans marknadspris

å inköpsorten eller, beträffande icke inköpt vara, å avsändningsorten.

Såsom förut nämnts hava från olika håll riktats anmärkningar mot att tullvärdeberäkningen

sålunda grundas på det utländska marknadspriset. Det

har även framhållits, att man i utlandet ofta tillämpade andra beräkningsgrunder,

vilka gåve större garantier för en riktig uttagning av värdetullama.

I sådant avseende har särskilt hänvisats till vissa i Storbritannien och flera

utomeuropeiska länder gällande värdebestämmelser, vilka ansetts kunna

tjäna såsom förebild vid en revision av de svenska bestämmelserna på

området.

De olika metoder, som utomlands tillämpas med avseende å basvärdets

fastställande, äro långt ifrån enhetliga och förete betydande variationer

från land till land, varjämte de ofta uppträda i olika kombinationer

med varandra. Emellertid kunna de vanligen inordnas under någon av

följande fyra huvudregler:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

1. Basvärdet är det pris, till vilket varorna verkligen inköpts, eller, i fråga

om icke inköpta varor, det pris, som varorna normalt sett skulle betinga

vid inköp från utlandet.

2. Till basvärde tages det pris, till vilket varorna i parti fritt utbjudas

i utförsellandet vid försäljning på därvarande hemmamarknad eller, i vissa

fall, på exportmarknaden.

3. Basvärdet bestämmes med utgångspunkt från det pris, till vilket varorna

återförsäljas i importlandet på därvarande hemmamarknad.

4. Basvärdet utgöres av det pris, som för ifrågakommande. varuslag blivit

för tullbeskattningsändamål fastställt av importlandets myndigheter eller

utrönt av särskilda värderingsman. I dylika fall tjänar basvärdet även såsom

tullvärde.

Den metod, enligt vilken det verkliga inköpspriset tjänar såsom basvärde

(huvudregel 1), skulle att döma enbart av de inom olika länder gällande

författningsbestämmelserna på området komma i tillämpning endast i

ett jämförelsevis ringa antal länder. Vanligen föreskrives nämligen, att det

utländska hemmamarknadspriset skall läggas till grund för tulltaxeringen

(huvudregel 2). Såvitt av inhämtade upplysningar framgår, torde emellertid

av praktiska skäl sistnämnda pris i många fall anses motsvara inköpspriset,

vilket sålunda i realiteten blir avgörande för värdebestämningen.

I det fall att inköpspriset respektive det utländska hemmamarknadspriset

icke kan med säkerhet utrönas, lägges i flera länder det inländska återförsäljningspriset

till grund för tulltaxeringen (huvudregel 3). Bestämmelser

i sådant syfte finnas utfärdade bland annat i Nederländerna, Belgien, Frankrike,

Finland och Amerikas förenta stater. Ett dylikt förfaringssätt tillämpas

även i Norge.

Ett motsvarande förfaringssätt skall för vissa särskilda fall tillämpas jämväl

i Danmark. Beträffande varor, som i nämnda land förtullas från frilager

eller frihamn och som där behandlats eller ompackats på sådant sätt,

att det icke kan med säkerhet avgöras, huruvida varorna äro identiska med

dem, som finnas upptagna i företedda handlingar, kan tullmyndigheten, när

omständigheterna tala därför och varuhavaren framlägger behöriga inköpsdokument,

godtaga en av varuhavaren på tro och heder avgiven försäkran

örn varornas värde; i annat fall sättes värdet lika med försäljningspriset

(inkl. emballage) från grossist till detaljist i Danmark vid klareringstillfället,

tullen icke inberäknad. Vidare kan tullstyrelsen, när omständigheterna

tala därför, föreskriva, att tullen å värdetull underkastade varor, som efter

ankomsten till Danmark men innan tullbehandling ägt rum bliva föremål

för försäljning, grundas på varornas försäljningspris, härunder inbegripet

emballagets värde och eventuella kostnader, som köparen har att erlägga

utöver köpesumman.

Den mest vidsträckta tillämpningen har ifrågavarande metod för fastställandet

av varors tullvärden erhållit i Storbritannien. Sedan år 1925 gälla

där bestämmelser, som bereda tullmyndigheterna mycket stora möjligheter

att lägga det inländska försäljningspriset till grund för tullvärdebestämningen.

Det förfaringssätt, som med stöd av dessa bestämmelser tillämpas, är

i korthet följande.

Enligt allmän regel skall till grund för tullberäkningen läggas det pris,

som varorna betinga vid försäljning i den öppna marknaden vid tiden för

införseln. Till ledning för bestämmandet av sagda pris skall handelsfaktura

företes vid tulltaxeringen. Emellertid äga tullmyndigheterna frångå handelsfakturans

värdeuppgifter bland annai i de fali,

att varans pris icke kan med säkerhet fastställas;

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 81.

11

att varorna äro föremål för patenträttigheter eller åsätta inregistrerade

fabriks- eller liandelsmärken;

att priset icke är ensamt avgörande för varornas försäljning;

att säljaren eller hans bolagsmän hava direkt eller indirekt personligt intresse

av varornas vidareförsäljning; och

att mellan säljaren och köparen existera andra kommersiella förbindelser

än sådana som enbart föranledas av varornas försäljning.

I samtliga nu nämnda fall skall basvärdet beräknas lika med det pris, till

vilket varan försäljes på den inhemska marknaden. Tullvärdet erhålles genom

att från nämnda pris draga icke endast tull utan även skälig försäljningskostnad

och handelsvinst.

Sistberörda metod för tullvärdets fastställande har i mer eller mindre modifierad

form kommit i tillämpning jämväl i vissa andra länder än Storbritannien.

Vad slutligen beträffar den värdebestämningsmetod, enligt vilken basvärdet

anses utgöra det pris, som för ifrågakommande varuslag blivit för tullbeskattningsändamål

fastställt av importlandets myndigheter eller utrönt av

särskilda värderingsmän (huvudregel 4), har densamma tidigare i stor utsträckning

tillämpats men synes numera hava en jämförelsevis begränsad

användning.

I anslutning till denna redogörelse framhålla de sakkunniga, hurusom det

förhållandet, att olika metoder för bestämmandet av varors tullvärden tilllämpas

i skilda länder, självfallet är ägnat att medföra olägenheter för det

mellanfolkliga varuutbytet. De sakkunniga erinra, att representanter för den

internationella handeln sedan länge eftersträvat mera enhetliga bestämmelser

på detta område samt hänvisa i detta avseende till en resolution angående

metoderna för tullvärdebestämningen, som antogs vid Internationella handelskammarens

kongress i Köpenhamn i juni 1939. I denna resolution anslöt

sig kongressen till ett av handelskammarens tulltekniska kommitté gjort

uttalande, vari föreslogs att tullmyndigheterna skulle, så långt detta vöre

förenligt med det i vederbörande land tillämpade värdeberäkningssystemet,

utan åtskillnad såsom basvärde godkänna det verkliga inköpspriset sådant

detta franninge av handels- och konsulatfaktura, allt under villkor att tullmyndigheterna

icke hade goda skäl misstänka, att det fakturerade priset

vore lägre än varornas skäliga marknadsvärde. I sistnämnda fall och under

förutsättning, att importören icke kunde förebringa tillförlitlig bevisning

örn att fakturapriset motsvarade varornas verkliga marknadsvärde,

.skulle tullmyndigheterna vara berättigade att fastställa basvärdet på grundval

av antingen återförsäljningspriset i införsellandet eller värdet av motsvarande

in- eller utländska produkter på införsellandets marknader. På

sådant sätt borde basvärdet även kunna bestämmas i det fall, att faktura

saknades. En tullvärdebestämning enligt de sålunda föreslagna grunderna

borde, enligt vad i resolutionen uttalades, erbjuda tillräckliga garantier mot

avsiktlig undervärdering.

Tulltaxerevisionens förslag.

Det av tulltaxerevisionen framlagda förslaget innefattar dels en omarbetning

av 4 § tulltaxeförordningen samt 6, 8 och 9 §§ tillämpningsföreskrifter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

na till samma förordning, dels ock införande i tillämpningsföreskrifterna av

två nya paragrafer, betecknade 6 a § och 8 a §.

Förslaget bibehåller den nuvarande bestämmelsen i 4 § första stycket tulltaxeförordningen,

att oskadad varas tullvärde principiellt skall beräknas på

grundval av varans marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet elier,

i fråga om ej inköpt vara, å avsändningsorten vid tiden för avsändningen.

Begreppet marknadspris har emellertid i förslaget blivit såtillvida närmare

bestämt, som det angivits avse det vid försäljning till Sverige gällande marknadspriset.

Liksom tidigare förutsättes, att marknadspriset i normala fall

skall anses styrkt genom företeende av liandelsfaktura.

För det fall att varuhavaren ej fullgör sina skyldigheter i fråga om styrkande

av varas värde eller tullanstalten finner skälig anledning antaga, att

det uppgivna värdet understiger det verkliga, föreslås införande i 4 § andra

stycket av en ny beräkningsgrund, enligt vilken tullvärdet skall utgöra det

för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset å tulltaxeringsorten

vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad

och handelsvinst. Fastställandet av detta värde skall i första

hand ankomma på vederbörande tullanstalt, som för ändamålet skall kunna

påkalla medverkan av det hos generaltullstyrelsen inrättade tullvärdekontrollkontoret.

Om tullvärdet icke kan fastställas med utgångspunkt från

försäljningspriset här i landet eller fråga är om vara, som lidit avsevärd

skada, skall enligt 4 § tredje stycket i förslaget tullvärdet beräknas lika med

det värde, varan befinnes äga å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen.

För utrönande av detta värde skall det nu använda besiktnings- och värderingsförfarandet

komma i tillämpning.

I betänkandet framhålles, hurusom det visat sig förenat med mycket stora

svårigheter att med någon större grad av säkerhet utröna en varas utländska

marknadspris. De fakturor, som tjäna till styrkande av detta pris, utgöras

av vanliga handelsfakturor, vilka icke upptaga marknadspriset utan endast

det pris, till vilket varan blivit inköpt eller kommer att inköpas. I praktiken

har därför tullvärdet kommit att bliva beroende av de på den utländska

exportmarknaden tillämpade prisen och icke — såsom avsikten varit — av

de på inköpsorten gällande inhemska prisnoteringarna. Detta förhållande

torde väl i normala fall, d. v. s. då ett verkligt köp i fri och öppen marknad

föreligger, vara utan egentlig betydelse, alldenstund det i fakturan angivna

inköpspriset som regel torde sammanfalla med det pris, som enligt

gällande tullvärdebestämmelser betecknas såsom marknadspris, men i andra

fal! saknas ofta tillräckliga garantier för överensstämmelse mellan fakturavärdet

och marknadspriset. Särskilt i fråga örn varor, som införts i konsignation

av utländska leverantörers härvarande kommissionärer eller agenter

eller som, utan att något köp i egentlig mening förelegat, av utländska firmor

levererats till här etablerade filial- eller dotterföretag, har det, enligt vad de

sakkunniga uppgiva, många gånger funnits skäl ifrågasätta, huruvida det i

företedd konsignations- eller proformafaktura upptagna priset motsvarat varornas

verkliga värde. Systemet med det inhemska försäljningspriset såsom

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

13

basvärde för tullberäkningen har enligt betänkandet föreslagits i huvudsakligt

syfte att såvitt möjligt förebygga, att varor i nyssnämnda fall införas mot

lägre tull än som avsetts.

Såsom redan anmärkts skall vid tillämpning av det nya systemet från det

inhemska försäljningspriset, vilket allt efter omständigheterna kan utgöras

av varans grosshandelspris eller detaljhandelspris, avdragas tull jämte skälig

försäljningskostnad och handelsvinst. Beträffande förslaget i denna del

anföres i betänkandet bland annat:

I flera länder har man funnit sig böra utfärda föreskrifter, enligt vilka tullvärdet

skall i vissa fall beräknas med utgångspunkt från det inhemska försäljningspriset.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för den

utländska tullagstiftningen på området tillämpas därvid emellertid två olika

förfaringssätt. Vid bestämmandet av tullvärdet medgives sålunda i några

länder icke annat avdrag från försäljningspriset än för tullen, under det att

i andra länder jämväl skälig försäljningskostnad och handelsvinst må avdragas.

I fråga örn båda metoderna gäller, att tullvärdets bestämmande och

följaktligen även utrönandet av försäljningspris, respektive försäljningskostnad

och handelsvinst i första hand ankommer på vederbörande tullmyndighet.

Av de sålunda angivna värdebestämningsmetoderna är den förstnämnda så

till vida att föredraga, att med tillämpning av densamma tullmyndigheten

icke nödgas beräkna försäljningskostnad och handelsvinst utan endast tiar

att utröna försäljningspriset, vilket särskilt i fråga örn varor, som mera allmänt

äro föremål för försäljning inom landet, ofta kan ske utan större svårigheter.

Emellertid är denna metod otillfredsställande ur den synpunkten,

att den ställer importörer av varor, som bliva underkastade denna form av

tullvärdeberäkning, i ett sämre läge än sådana importörer, som på sina varor

få tillämpad den för normala fall gällande värdebestämningsregeln.

Det är också i syfte att härutinnan ernå större likställighet mellan importörerna

som man i vissa länder tillämpar den andra metoden, enligt vilken

försäljningskostnad och handelsvinst få avdragas från försäljningspriset.

Uppenbart är emellertid, att det för tullmyndigheterna kan medföra svårigheter

att med tillräcklig säkerhet beräkna försäljningskostnaden och handelsvinsten.

För ändamålet torde det stundom bliva nödvändigt att ingå på

en granskning av varuhavarens handelsböcker och andra affärshandlingar,

en åtgärd som ur varuhavarens synpunkt alltid måste te sig mindre tilltalande

och som under alla omständigheter är ägnad att medföra besvär och tidsförlust.

I betänkandet framhålles, att från handelns sida visserligen uttalats betänkligheter

mot ett värdeberäkningssystem sådant som det nu föreslagna

men att systemet icke stöde i strid mot den uppfattning rörande metoderna

för tullvärdets bestämmande, som kommit till uttryck i den förut omnämnda,

av Internationella handelskammaren antagna resolutionen i ämnet.

Till frågan om systemets praktiska tillämpning skall jag återkomma i det

följande.

Som exempel på fall, då det kan tänkas möta hinder mot att lägga det

inhemska försäljningspriset till grund för värdeberäkningen och då alltså

enligt förslaget det nuvarande besiktnings- och värderingsförfarandet skall

komma till användning, nämna de sakkunniga bland annat införsel av spe
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

cialmaskiner och andra särbetonade varor, som genom förmedling av utländsk

leverantörs härvarande agent eller kommissionär inköpts för svenskt

industriföretags räkning och beträffande vilka möjlighet till prisjämförelser

saknas.

I flertalet av de länder, där det utländska marknadspriset lägges till grund

för tullvärdeberäkningen, uppställes krav på företeende av faktura, som

blivit legaliserad av importlandets konsulära myndigheter i exportlandet.

Därest sådan faktura icke erfordras, brukar i stället krävas avlämnande

av en särskild tullfaktura, försedd med legalisering av vederbörande handels-

eller industrikammare i exportlandet. I bådadera fallen plägar dessutom

ofta fordras uppvisande av vanlig handelsfaktura. Enligt i allmänhet

gällande bestämmelser skall konsulat- eller tullfaktura vara upprättad efter

fastställt formulär och innehålla en noggrann specifikation å de i sändningen

ingående varorna ävensom uppgift om vikt och värde för varje

särskilt varuslag. I fakturan skall vidare finnas intagen en av säljaren

på heder och tro eller under edlig förpliktelse avgiven försäkran, att fakturans

uppgifter äro riktiga och att icke någon från densamma avvikande

särskild faktura upprättats. Den av vederbörande konsulat respektive industri-

eller handelskammare verkställda legaliseringen innefattar i regel

endast ett bestyrkande av att nämnda försäkran undertecknats av säljaren

eller hans befullmäktigade ombud. Fakturorna bruka avlämnas i flera

exemplar, och för legaliseringen utgå särskilda avgifter av varierande storlek.

Beträffande systemet med särskilda konsulat- eller tullfakturor anföra

de sakkunniga, att det vid olika tillfällen varit föremål för erinringar från

handelns sida på grund av de ofta betydande kostnader, som detsamma

medför, och de svårigheter, som ej sällan uppstå vid dess praktiska tilllämpning.

De sakkunniga anse för sin del, att detta system såsom förhållandena

numera utvecklat sig knappast har någon viktigare uppgift att

fylla, och förorda därför, att liksom hittills endast vanlig handelsfaktura

skall behöva företes. Då emellertid den nuvarande ordningen, enligt vilken

faktura godtages med enbart utställarens namnunderskrift utan särskild

bekräftelsemening, enligt de sakkunnigas åsikt lämnar föga garanti för riktigheten

av de i fakturan intagna uppgifterna, föreslå de sakkunniga, att

i 6 § tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen intages en bestämmelse

om att faktura skall innehålla en av utställaren eller den eller dem,

som äga teckna dennes firma, på tro och heder avgiven försäkran, att det

i fakturan upptagna värdet icke understiger det verkliga och att någon

faktura, upptagande annat värde, icke utställts eller kommer att utställas.

Ehuru en sådan försäkran icke i och för sig innebär någon trygghet för

att riktiga värden angivas, anse de sakkunniga densamma kunna bidraga

till att fakturorna upprättas med större ansvarskänsla och noggrannhet.

Enär emellertid ett ovillkorligt upprätthållande av kravet på dylik försäkran

i vissa fall kan medföra hinder för tulltaxeringsarbetet och därmed även

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

15

åsamka importörerna tidsförlust och andra olägenheter, föreslås tillika den

undantagsbestämmelsen, att jämväl faktura, som icke blivit på föreskrivet

sätt utställd och bestyrkt, må, där omständigheterna göra sådant skäligt

och fakturans uppgifter kunna på annat sätt tillförlitligen styrkas, läggas

till grund för beräkningen av tullvärdet. Behov av denna dispensmöjlighet

kan enligt motiven komma att föreligga exempelvis i fråga örn varusändning,

som inkommer med olika lägenheter; i sådant fall bör tullanstalt enligt

de sakkunnigas mening äga rätt att i avvaktan på företeende av vederbörligen

bestyrkt originalfaktura å hela sändningen temporärt godtaga proformafakturor

å delsändningarna för att dessa skola kunna mot erläggande

av tull eller ställande av säkerhet utlämnas från tullverket.

I anslutning till de ändrade bestämmelserna angående tullvärdeberäkningen

föreslå de sakkunniga, att vissa nya arbetsuppgifter tilldelas det

tidigare omnämnda tullvärdekontrollkontoret. Beträffande kontorets nuvarande

arbetssätt och resultaten av dess hittills bedrivna verksamhet lämnas

i betänkandet följande redogörelse:

De till kontoret inkomna fakturorna sorteras efter vissa grunder på dels

de utländska leverantörerna dels de svenska varuemottagarna. Sorteringen

på utländska leverantörer möjliggör en jämförande kontroll av priserna till

olika köpare, medan sorteringen på varuemottagare ger utgångsmaterialet

för bokföringskontroll hos dessa. De sorterade fakturorna underkastas

granskning med hänsyn lill tulltaxering och tullvärdeberäkning, prisförhållanden

och köpevillkor i övrigt, agent- och konsignationsförhållanden m. m.

Därest denna granskning ger skäl till anmärkning eller tvivelsmål rörande

tulltaxeringen, tillställes tullanstalten en granskningspromemoria. Intill den

1 januari 1939 hava utfärdats cirka 1,350 sådana promemorior, vilka föranlett

tullanstalterna att verkställa efterdebiteringar av för lågt erlagd tull

med ett sammanlagt belopp av omkring 40,000 kronor.

I flera fall har nämnda fakturakontroll även givit anledning till granskning

av importörs handelsböcker och andra affärshandlingar. För detta

ändamål hava avlagts cirka 500 besök hos importörer. De vid dessa besök

gjorda undersökningarna hava i några fall medfört åtal vid domstol med

stöd av bestämmelserna i 4 § lagen om straff för olovlig varuinförsel. Av

olika skäl har man dock i allmänhet inskränkt sig till att utfärda revisionsanmärkningar

å underdebitering. Till följd av dessa anmärkningar har

ytterligare ett belopp av nära 60,000 kronor kunnat uppdebiteras.

Det är sålunda ganska betydande belopp, som genom tullvärdekontrollkontorets

verksamhet tillförts statskassan. Emellertid bör resultatet av kontorets

arbete uppenbarligen icke bedömas enbart med hänsyn till storleken

av de genom kontorets föranstaltande direkt influtna tullmedlen. I samband

med att efterdebiteringar verkställts hava självfallet även vidtagits åtgärder

för att de högre tullvärdena skulle komma i tillämpning jämväl vid

fortsatt import av de ifrågakomna varorna. Den härigenom uppkomna ökningen

av tullvärden måste självfallet uppskattas till mångfaldigt den, som

efterdebiteringarna i och för sig representera. Den av kontoret utövade

kontrollen har säkerligen även så till vida varit av värde ur fiskala och

andra synpunkter, att den bidragit till alt hos importörerna inskärpa angelägenheten

av att fakturorna upptaga noggranna och riktiga värdeuppgifter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Såsom av denna redogörelse framgår, är tullvärdekontrollkontorets verksamhet

för närvarande väsentligen inriktad på en eftergranskning av redan

verkställda tulltaxeringar. De sakkunniga finna det emellertid ur olika synpunkter

lämpligt, att granskning genom kontorets försorg av företedd faktura

må kunna ske redan innan tulltaxeringen avslutats. En bestämmelse

i sådant syfte föreslås intagen i 6 a § av tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen.

Enligt förslaget skulle dylik förhandsgranskning av faktura

företagas i sådana fall, då tullanstalt hyser tvekan, huruvida fakturan må

kunna läggas till grund för beräkningen av tullvärdet. Det 1''örutsättes, att

närmare föreskrifter angående tullanstalts skyldighet att låta faktura underkastas

förhandsgranskning av tullvärdekontrollkontoret skola kunna meddelas

av generaltullstyrelsen.

I 6 a § av tillämpningsföreskrifterna föreslås vidare stadgande örn den medverkan,

som tullvärdekontrollkontoret enligt vad redan förut antytts skall

ha att lämna vid tillämpningen av det nya systemet med det inhemska försäljningspriset

såsom grundval för tullvärdets beräknande. Härom anföres

i betänkandet bland annat följande:

Vid framläggandet av det tidigare berörda förslaget, enligt vilket tullvärdet

i vissa särskilda fall skulle beräknas lika med varans inhemska försäljningspris

med avdrag för tull jämte skälig försäljningskostnad och handelsvinst,

hava vi utgått från den förutsättningen, att tullanstalten skulle hava att, närhelst

så erfordrades, för utrönande av försäljningspriset, kostnaden för försäljningen

och handelsvinsten påkalla medverkan av tullvärdekontrollkontoret.

Uppenbart är att nämnda kontor genom att detsamma tilldelats befogenhet

att granska handelsböcker och andra affärshandlingar besitter väsentligt

större förutsättningar än tullanstalterna att verkställa för ändamålet

erforderliga undersökningar och utredningar. Även med hänsyn till önskvärdheten

av att ernå största möjliga likformighet i värdeberäkningarna måste

det anses lämpligt, att ifrågavarande arbete så långt möjligt centraliseras till

tullvärdekontrollkontoret.

I samband med den eftergranskning av värdetulltaxeringar, som av tullvärdekontrollkontoret

utövas, har kontoret ofta haft anledning ingå jämväl

på frågor rörande olika varors inhemska försäljningspris i förhållande till

det pris, som upptagits å vid tulltaxeringen företedd faktura. Därvid hava

även spörsmål om försäljningskostnader och handelsvinst kommit under kontorets

bedömande. Kontoret torde sålunda redan hava förvärvat en viss erfarenhet

rörande de förhållanden, som skulle bliva föremål för ovanberörda

undersökningar och utredningar. Därest kontoret skulle beklädas med här

ifrågavarande nya arbetsuppgift, lär det dock bliva nödvändigt att vidtaga

vissa särskilda anordningar, genom vilka kontoret sättes i stånd att mera direkt

inrikta sig på fullgörandet av densamma. Dessa anordningar, vilka samtidigt

böra tjäna till att underlätta den förhandsgranskning av fakturor, som,

enligt vad ovan nämnts, ävenledes skulle utövas av kontoret, synas i första

rummet böra hava till syfte att åstadkomma ett lätt tillgängligt material för

möjliggörande av prisjämförelser. Ett dylikt material torde kunna åvägabringas

på följande sätt.

Med tillhjälp av tullvärdekontrollkontorets omfattande samlingar av handelsfakturor

upplägges ett register över sådana värdetull underkastade importvaror,

som, enligt vad erfarenheten visat, påkalla särskild uppmärksamhet

ur synpunkten av tullvärdets riktiga beräknande. För ändamålet böra

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

17

i registret framför allt upptagas sådana varuslag, som pläga införas i konsignation

eller eljest för utländska säljares räkning eller som levereras till utländska

firmors här etablerade filial- eller dotterföretag. Vid varje varuslag

böra antecknas fakturavärdet oell andra uppgifter, som kunna tjäna till ledning

vid blivande prisjämförelser. I den mån nya varuslag framkomma eller

ändringar vidtagas i de förut registrerade varornas priser o. d., underkastas

registret erforderliga kompletteringar och ändringar. Överhuvud taget bör

registret hållas i sådant skick, att det, närhelst så kräves, kan lämna möjligast

tillförlitliga upplysningar örn de för varorna vid tillfället i allmänhet rådande

införselpriserna.

I nämnda register, vilket lämpligen bör uppläggas enligt kortsystem, herodes

jämväl plats för anteckningar rörande den fakturerade varans inhemska

försäljningspris (gross- eller detaljhandelspriset), sådant detta kunnat utrönas

vid av tullvärdekontrollkontoret för ändamålet särskilt verkställda undersökningar.

För att registret skall kunna vid varje tidpunkt giva en så

fyllig och noggrann bild som möjligt av de å den svenska marknaden gällande

priserna för samma eller motsvarande varuslag, böra nämnda undersökningar

i görligaste mån bedrivas parallellt med registreringen av införselpriserna.

Till ledning för dessa undersökningar torde kunna tjäna tillgängliga prislistor

och kataloger eller, där sådana icke stå till buds, direkt hos vederbörande

säljare inhämtade upplysningar. Även anteckningarna om de inhemska försäljningspriserna

böra så långt möjligt hållas å jour med utvecklingen på

området.

Vidare bör i registret samlas material för bedömande av storleken av försäljningskostnader

och handelsvinst. Med hänsyn till de stora variationer,

som försäljningskostnaderna och handelsvinsten kunna förete i förhållande

till varornas försäljningspris, torde det kanske därvid bliva nödvändigt att begränsa

sig till vissa typfall, grundade på kalkyler, som uppgjorts i samråd

med representanter för olika grenar av importhandeln. Det bör ankomma på

tullvärdekontrollkontoret att med ledning av nämnda kalkyler i varje särskilt

fall beräkna den ungefärliga storleken av försäljningskostnaderna och

handelsvinsten. Med begagnande av sin rätt att granska affärshandlingar

bör kontoret därvid även hava att, när så anses påkallat, taga del av importörens

egna kostnads- och vinstberäkningar beträffande den ifrågakommande

varan. Till övriga vid varan i registret gjorda anteckningar böra fogas nu

berörda kalkyler rörande försäljningskostnader och handelsvinst.

I registret antecknas slutligen det värde, som skall läggas till grund för

tulltaxeringen. Därvid bör beaktas, att från försäljningspriset skola avdragas

icke endast försäljningskostnader och handelsvinst utan även å varan

belöpande tull.

Ehuru det torde kunna förutsättas, att tullvärdekontrollkontoret i regel

skall vara i stånd att med stöd av för detsamma tillgängligt jämförelse- och

annat utredningsmaterial på egen hand verkställa de för tullvärdets bestämmande

erforderliga beräkningarna, kunna dock fall inträffa, dä särskild sakkunskap

måste för ändamålet anlitas. På grund härav bör generaltullstyrelsen

äga att, där så finnes erforderligt, för kontorets räkning tillkalla sakkunnigt

biträde. Kostnaden härför torde böra bestridas enligt enahanda grunder

som jämlikt 8 § tredje stycket kungörelsen med tillämpningsföreskrifter

till tulltaxeförordningen gälla i fråga örn kostnaden för av tullanstalt med

stöd av 4 § nämnda förordning anordnad besiktning och värdering av vara.

Det förhållandet, att nian från tullmyndigheternas sida funnit anledning

verkställa en beräkning av tullvärdet enligt nu ifrågavarande värdebestämningsmetod,

behöver självfallet icke innebära, att det på denna väg framkomna

värdet också ovillkorligen skall läggas till grund för tulltaxeringen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. 1 sand. Nr 81. ‘J

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Metoden i fråga bör snarast betraktas såsom en kontrollåtgärd, avsedd att

utröna, huruvida det fakturerade priset något så när motsvarar det pris,

som ur vanliga affärstekniska synpunkter kan anses skäligt. Därest det

skulle visa sig, att det beräknade värdet icke i mera avsevärd mån skiljer

sig från det fakturerade priset, finnes därför ej heller någon anledning att

för tulltaxeringen frångå nämnda pris.

Det ligger i sakens natur, att de med tillämpningen av denna värdebestämningsmetod

förenade särskilda undersökningarna kunna, såsom redan förut

berörts, komma att medföra vissa olägenheter för importörerna, bland annat

så till vida, att dröjsmål stundom torde komma att uppstå med tullbeloppets

slutliga fastställande och att svårigheter härigenom uppkomma vid kalkyleringen

av varupriset. Dylika dröjsmål kunna självfallet icke undvikas.

Dock torde kunna förväntas, att desamma skola komma att minskas i samma

mån som tullvärdekontrollkontoret vinner ökad erfarenhet beträffande

metodens praktiska handhavande. I detta sammanhang må erinras, att det

icke möter något hinder för importörerna att redan före tullvärdets slutliga

bestämmande utfå sina varor från tullverket. Såsom villkor härför gäller

emellertid, att varuhavaren hos tullverket nedsätter ett belopp, motsvarande

den tull, som kan komma att utgå för godset, eller ställer säkerhet därför.

För övrigt torde det icke under alla förhållanden vara nödvändigt att i

och för tillämpningen av här ifrågavarande värdebestämmningsmetod påkalla

medverkan av tullvärdekontrollkontoret. I enklare fall och då det

rör sig om varusändningar med ringa värde, torde tullanstalterna med tillhjälp

av prisuppgifter och andra handlingar, som av importörerna tillhandahållas,

på egen hand kunna verkställa de erforderliga undersökningarna.

Det förtjänar omnämnas, att tullanstalterna icke så sällan kunnat i samråd

med importörerna och med deras samtycke vidtaga justeringar i värden,

beträffande vilka det funnits anledning förmoda, att de understigit de

verkliga.

I överensstämmelse med det anförda har i 6 a § av tillämpningsföreskrifterna

intagits en bestämmelse, innebärande att tullanstalt skall ha att till

tullvärdekontrollkontorets prövning hänskjuta fråga örn tullvärdets bestämmande

i det fall, att svårighet möter för tullanstalten att fastställa tullvärdet

å vara, för vilken värdet funnits skola beräknas på sätt i 4 § andra

stycket tulltaxeförordningen sägs.

Slutligen har i samma paragraf av tillämpningsföreskrifterna införts det

föreslagna stadgandet angående bestridandet av kostnaden för anlitande av

sakkunnig vid prövning, som nyss nämnts.

I detta sammanhang ha de sakkunniga jämväl berört frågan om avdrag

vid tullvärdets beräknande för kassarabatt och agentprovision.

För kassarabatt, d. v. s. rabatt som köparen åtnjuter vid betalning inom

viss tid, brukar enligt nuvarande praxis sådant avdrag medgivas. Mot ett

sådant förfaringssätt har det synts de sakkunniga icke vara något att invända

i det relativt sällan förekommande fallet, att varuhavaren redan före

tulltaxeringstillfället kommit i åtnjutande av den avkortning i salupriset, som

kassarabatten innebär. Däremot ha de sakkunniga funnit mindre lämpligt,

att hänsyn tages till sådan kassarabatt, som vid samma tillfälle ännu icke

reglerats. Det förekomme nämligen ofta, att villkoret för kassarabattens åtnjutande

icke uppfylldes och att någon rabattering därför i verkligheten icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

19

komme till stånd. De sakkunniga förorda därför en sådan omläggning av

gällande praxis, att avdrag icke längre kommer att medgivas för kassara*

batt, som vid tulltaxeringstillfället är oreglerad. Bestämmelse härom anse

de sakkunniga kunna utfärdas av generaltullstyrelsen och intagas i styrelsens

kungörelse med anvisningar till tulltaxeförordningens tillämpningsföreskrifter.

I fråga om agentprovision gäller enligt nuvarande praxis, att avdrag medgives

för provision till agent med hemvist i Sverige, varemot provision till

annan agent inräknas i tullvärdet. Denna skiljaktighet torde bero på att provisionen

i det förra fallet betraktas såsom en kostnad för varan inom Sverige.

Enligt de sakkunnigas mening måste provision, oavsett örn agenten är

bosatt i exportlandet eller ej, anses utgöra en del av varans utländska marknadspris,

varför den även bör underkastas tullbeskattning. En bestämmelse

i sådant syfte anse de sakkunniga lämpligen kunna intagas i generaltullstyrelsens

nyssnämnda kungörelse med anvisningar till tulltaxeförordningens.

tillämpningsföreskrifter.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan varuhavare

för närvarande påkalla skiljenämndsförfarande enligt 9 § tillämpningsföreskrifterna

till tulltaxeförordningen endast i händelse värdet bestämts

av tillkallade sakkunniga vid besiktning, som avses i 8 § sagda tillämpningsföreskrifter.

Enligt förslaget skall skiljenämndsförfarande kunna anlitas

även i de fall, då värdet fastställts med stöd av de nya bestämmelserna om

det inhemska försäljningspriset såsom grundval för värdeberäkningen. Om

värde, som fastställts i nyssnämnda ordning, liksom även beträffande värde,

som utrönts vid besiktning, skall tullanstalten enligt förslaget vara skyldig

att underrätta varuhavaren, varefter denne inom åtta dagar efter mottagandet

av sådan underrättelse skall äga påkalla, att värdet i stället bestämmes

genom skiljenämnd. I fråga om skiljenämndens sammansättning föreslås

den ändringen, att den tredje ledamoten alltid skall utses av överexekutor.

Detta motiveras med att det vid några tillfällen visat sig möta stora svårigheter

för tullanstaltens och varuhavarens representanter att enas örn valet

av den tredje skiljemannen, varigenom skiljemannaförfarandet till olägenhet

för båda parterna kommit att avsevärt fördröjas. Nu berörda förslag

ha intagits i 8 a och 9 §§ tillämpningsföreskrifterna, varjämte 8 § samma;

föreskrifter undergått erforderlig redaktionell jämkning.

Yttranden.

Över tulltaxerevisionens förslag lia kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

el ter remiss, den 20 januari 1940 avgivit gemensamt utlåtande och

därvid tillika överlämnat inhämtade yttranden från samtliga handelskammare,

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund samt från de

större tullanstalterna i riket.

De hörda näringsorganisationerna och tullmyndigheterna lia i stort sett

fpnnit de framlagda förslagen tillfredsställande. Vissa anmärkningar ha.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

dock framställts, vilkas huvudsakliga innebörd framgår av följande, i ämbetsverkens

utlåtande intagna redogörelse för yttrandena:

Tullbehandlingsinspektionen i Stockholm har i ett principuttalande framhållit

de stora olägenheter, som alltid måste vara förenade med tillämpningen

av ett värdetullsystem. Dessa olägenheter syntes enligt inspektionens

uppfattning lämpligen böra begränsas därigenom, att värdetullarna i

möjligaste mån utmönstrades ur tulltaxan och ersattes med vikttullar. Ett

fastställande av varas tullvärde i enlighet med de föreslagna bestämmelserna

komme att ställa mycket stora krav på såväl de tulltaxerande tjänstemännen

som tullanstalterna och icke oväsentligt öka deras arbete. Då bestämmelserna

likväl syntes vara ägnade att bättre än de nuvarande innebära

garantier mot felaktiga tullvärden, hade inspektionen dock i och för

sig intet att erinra mot desamma.

4 § tulltaxeförordningen.

Skånes handelskammare har erinrat örn att handelskammaren tidigare i

olika sammanhang påpekat önskvärdheten av att åtgärder vidtoges till förebyggande

av underfakturering av konsignationsvaror och varor, vilka av

moderföretag i utlandet levereras till dotterföretag här i landet. Genom den

av tulltaxerevisionen i andra stycket av 4 § föreslagna supplementära regeln

för beräkning av tullvärdet har enligt handelskammarens mening de

från olika håll påyrkade garantierna skapats mot underfakturering av här

ifrågavarande importvaror. Tillämpningen av nyssnämnda regel torde dock

ej sällan komma att erbjuda svårigheter, särskilt vid bestämmandet av det

inhemska försäljningspriset å specialmaskiner samt fixerandet av medgivna

avdrag för skälig försäljningskostnad och handelsvinst. Dessutom hade

för handelskammaren givits uttryck för farhågor, att systemet skulle leda

till olikformighet och möjliggöra skiftande subjektiva omdömen vid tulltaxering

å olika platser. Dessa farhågor sammanhängde närmast därmed,

att de olika värderingsreglerna vore knutna till olika tidpunkter, beträffande

huvudregeln tiden för inköpet och beträffande de båda supplementära

reglerna tiden för tulltaxeringen. Under tider med starka prisfluktuationer

och långa leveransterminer komme denna dualistiska princip för värdeberäkningen

sannolikt att medföra olägenheter. Slutligen ville handelskammaren

ifrågasätta, huruvida icke det i 4 § tredje stycket föreskrivna värderingsförfarandet

kunde få användning å skadade varor, även för det fall

att skadan icke kunde betecknas såsom avsevärd.

Handelskammaren i Gävle framhåller, hurusom på grund av bland annat

leveransdröjsmål och transportsvårigheter avsevärd tid kan förflyta mellan

ett köpekontrakts ingående och dess fullgörande. Då vid varans ankomst

ett helt förändrat prisläge kan råda, anser handelskammaren skäligt och

rättvist, att fastställande av tullvärdet enligt andra stycket av 4 § tulltaxeförordningen

icke sker med hänsyn till varans värde vid dess ankomst till

tulltaxeringsorten utan bestämmes med utgångspunkt från prisläget på den

inhemska marknaden, då köpet ingicks.

Handelskammaren i Norrköping anser, att förslaget skulle hava vunnit i

klarhet, därest i 4 § direkt givits uttryck åt den åsyftade huvudregeln, att

vid köp fakturapriset skall ligga till grund för värdeberäkningen, såvida icke

särskilda förhållanden annat föranleda.

Sveriges Grossistförbund har anfört, att den omständigheten, att skälig

anledning finnes antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga,

icke borde utan vidare medföra tillämpning av den subsidiära regeln för

värdebestämningen. Ett dylikt antagande från tullanstaltens sida borde i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

21

första hand föranleda ytterligare utredning om exportpriset, önskvärt vore,

att huvudregeln i största möjliga utsträckning tillämpades. För importhandeln

sknlle nämligen mycket stora svårigheter uppstå, örn det svenska marknadspriset

i någon större utsträckning bleve grundläggande för tullvärdeberäkningen.

Särskilt skulle detta bliva fallet i fråga örn varor, som inköpas

för senare leverans eller för vilka transporten till Sverige erfordrar lång

tid. För övrigt kunde ifrågasättas, huruvida icke även värdeberäkningen

enligt den subsidiära regeln borde baseras på prisläget vid tiden för inköpet.

Under perioder av starka prisfluktuationer kunde nämligen stora divergenser

uppstå mellan exportpriset vid tiden för inköpet och det svenska

marknadspriset vid tiden för tulltaxeringen.

Med hänsyn till att uttrycket det »verkliga» värdet kunde föranleda missförstånd

borde direkt angivas, att det därmed avsedda värdet avsåge exportpriset

enligt huvudregeln. Till undvikande av missförstånd vöre även lämpligt,

att den i tredje stycket angivna regeln erhölle en mot regeln i andra

stycket svarande formulering, varigenom uttryckligen angåves, att avdrag

skulle ske för tull jämte skälig försäljningskostnad och handelsvinst.

T lil Itc liand l i ngsi ns pekti orien i Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn

hava framhållit, hurusom en avfattning av 4 § tulltaxeförordningen

i enlighet med förslaget otvivelaktigt skulle giva tullmyndigheten väsentligen

ökade möjligheter att förebygga, att varor — såsom fallet ofta är med

konsignationsvaror samt varor, som levereras av utländska firmor till filialoch

dotterföretag — införas mot lägre tull än som avsetts. Gent emot förslaget

kunde dock göras den erinringen, att detsamma icke innefattade enhetliga

grunder för värdeberäkningen. Under det att tullvärdet enligt huvudregeln

baserades på förhållanden, rådande vid tiden för inköpet, skulle

detsamma vid tillämpning av de regler för värdebestämningen, som innefattas

i andra och tredje styckena, grundas å förhållanden, som råda vid

tiden för tulltaxeringen. Vid en mera avsevärd förskjutning av en varas

pris under tiden från inköpet till tulltaxeringen komme principiellt olika

resultat att erhållas, allt efter som den ena eller andra beräkningsgrunden

anlitades. Denna olägenhet skulle bortfalla, därest till grund för värderingen

i stället för värdet vid tulltaxeringstillfället lades värdet vid inköpstillfället

(respektive skeppningstillfället). I överensstämmelse härmed borde

även i de nu tillämpade kursberäkningsföreskrifterna vidtagas sådan

ändring, att vid omräkning av utländskt mynt till svenskt i stället för kursen

vid betalningstillfället eller betalningstillfällena tillämpades den vid

inköpstillfället gällande kursen.

6 § tillämpningsföreskrifterna.

Sveriges Industriförbund har, i anledning av den av tulltaxerevisionen uttalade

uppfattningen, att kravet på särskild försäkran av fakturautställare

rörande fakturas riktighet skulle kunna bidraga till att fakturor upprättades

med större ansvarskänsla och noggrannhet, anfört, att en dylik uppfattning

syntes förbundet väl optimistisk, i all synnerhet som det icke vore

möjligt att stadga någon påföljd för den, som i faktura intager oriktig värdeuppgift.

Då vidare vissa praktiska olägenheter skulle kunna uppstå såväl

för godsemottagaren som vid tullverkets kontroll rörande undertecknarens

behörighet nr. m., har förbundet ansett sig höra föreslå, att förslaget i

denna del icke genomföres.

Stockholms handelskammare har uttalat sig i samma riktning och framhållit,

hurusom den omständigheten, att fakturavärdet skall styrkas genom

särskild försäkran, för den mindre lojale säljaren säkerligen icke utgjorde

något moment, som mera avhölle honom från att lämna felaktiga uppgif
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

ter än enbart en underskrift av fakturan. Enligt handelskammarens uppfattning

syntes så mycket mindre anledning finnas att kräva särskild försäkran,

som enligt förslaget nöjaktiga remedier mot för låga värden erbjudas

genom att, därest det uppgivna värdet kan antagas understiga det verkliga,

varans marknadspris vid försäljning inom landet skall läggas till grund

vid beräkningen av tullvärdet.

Vidare syntes handelskammaren en sådan ändring böra genomföras, att

undertecknandet av faktura eller försäkran finge ske icke blott av utställare

eller firmatecknare utan även av den eller dem, som för utställarens

räkning utfärdat fakturan. I större företag kunde nämligen icke rimligen

det fåtal personer, som äro behöriga firmatecknare, åläggas att syssla med

sådana detaljer som undertecknandet av fakturor eller bestyrkande av däri

förekommande uppgifters riktighet.

Handelskammaren i Norrköping anser, att den svenske importören och

icke den utländske säljaren borde avgiva sådan försäkran, som avses i 6 §

tillämpningsföreskrifterna, enär den förre under alla förhållanden i sista

hand finge bära ansvaret för eventuellt felaktiga uppgifter.

Tullbehandlingsinspektionen i Stockholm ifrågasätter sådan ändring i lydelsen

av den föreslagna fakturaförsäkran, att orden »någon faktura, upptagande

annat värde» ersättas med orden »någon ytterligare faktura», vilken

ändring syntes inspektionen påkallad bland annat på den grund att

emballagekostnader stundom upptagas i särskild faktura. Enligt inspektionens

uppfattning skulle emellertid större tillförlitlighet vinnas, örn den

försäkran, som varuliavaren, när så påfordras, har att avgiva, gjordes obligatorisk

och kompletterades med sådan försäkran, som nu föreslagits i fråga

örn fakturorna.

Tullkammaren i Hälsingborg har framhållit, att tullanstalterna i regel

icke hava möjlighet att kontrollera, huruvida undertecknandet verkställts

av därtill behöriga personer. Med hänsyn härtill borde tullmyndighet äga

befogenhet att, där särskilda skäl föreligga, infordra legaliserad faktura.

Tullkammaren i Norrköping, som likaledes framhållit svårigheterna vid

kontrollen av fakturaunderskrifterna, har ifrågasatt, huruvida icke beträffande

fakturavärden, överstigande förslagsvis 10.000 kronor, underskriften

borde styrkas medelst konsulatattest.

9 § tillämpningsföreskrifterna.

Sveriges Grossistförbund anser, att skiljenämnd bör äga rätt att — allt efter

omständigheterna — fastställa tullvärdet enligt vilken som helst av de i 4 §

angivna värderingsgrunderna — således även efter huvudregeln. I annat fall

skulle, därest tullanstalten funnit skäligt antaga, att det uppgivna värdet understiger

det verkliga, varuhavaren vara avstängd från möjligheten att ens

vinna prövning av frågan, örn det i enlighet med huvudregeln angivna värdet

blivit på ett tillfredsställande sätt styrkt eller icke. Därjämte borde varuhavare

enligt förbundets mening tillerkännas rätt att påkalla skiljedom jämväl

angående elt i enlighet med huvudregeln åsatt värde.

Ifråga om skiljenämndens sammansättning anser förbundet, att överexekutor

icke lämpligen borde anlitas, därest de av parterna utsedda skiljemännen

kunde enas örn den tredje. I övrigt skulle det enligt förbundets uppfattning

vara till fördel för handläggningen, örn föreskrift meddelades, att en av

skiljemännen — lämpligen den tredje — skulle äga juridisk utbildning, helst

även förfarenhet i domarvärv.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg anse en sådan omorganisation

av skiljenämndsinstitutet böra tagas under övervägande, att garanti erhålles

för skiljemännens sakkunskap och objektivitet. I sådant syfte bär förstnämn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

23

da handelskammare ifrågasatt en sådan anordning, alt efter mönster av besiktningsmannainstitutet

handelskamrarna eller andra kompetenta institutioner

utsåge ett visst antal sakkunniga personer i skilda branscher å olika platser,

bland vilka skiljemännen alltid skulle väljas.

Handelskammaren i Sundsvall finner, att bestämmelsen i fjärde stycket av

9 § angående varuhavares skyldighet att i där avsedda fall gottgöra tullverket

för tillkallade sakkunniga icke bör tillämpas i det fall, att varuhavaren kan

styrka, att det i företedd faktura upptagna värdet verkligen motsvarar gällande

marknadspris å inköpsorten vid tiden för inköpet.

Kassarabatt.

Skånes handelskammare har som sin uppfattning uttalat, att vid tullvärdets

beräkning avdrag alltjämt bör medgivas för kassarabatt, enär denna rabatt

icke hänför sig till varans pris utan är en motprestation till betalningens erläggande

i viss ordning.

Agentprovision.

Sveriges Industriförbund har påpekat, hurusom enligt revisionens förslag

avdrag i tullvärdet icke skulle lämnas för provision, som utbetalas till här

i landet bosatt agent eller kommissionär, oaktat enligt bestämmelserna i andra

stycket av 4 § tulltaxeförordningen sådant avdrag medgives för skälig försäljningskostnad

och handelsvinst. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga

någon bestämd gräns mellan provision åt svensk agent å ena sidan och skälig

försäljningskostnad och handelsvinst å den andra, syntes förslaget komma

att medföra svårigheter vid den praktiska tillämpningen. En närmare utredning

av detta spörsmål syntes förbundet fördenskull önskvärd.

Handelskammaren i Gävle uttalar sig för bibehållande av hittillsvarande

praxis, alt svensk agentprovision må få avdragas vid beräkning av varas tullvärde.

Enligt handelskammarens uppfattning måste det betraktas som oriktigt,

att svenskt arbete och svensk förtjänst, uppkommen inom landet, tullbeläggas.

Provision till svensk agent utgjorde ett slags försäljningskostnad,

som, därest den icke finge avdragas, skulle bliva underkastad dubbelbeskattning,

enär den även bleve föremål för inkomstbeskattning. Emellertid syntes

handelskammaren avdrag endast böra medgivas, då krav därpå framställes

och provisionens storlek vederbörligen styrkes.

För egen del anföra kommerskollegium och generaltullstyrelsen beträffande

förslagets huvudgrunder följande:

Frågan om införandet av skärpta bestämmelser, varigenom större garantier

erbjödes för riktigheten av de importvärden, varpå värdetullarna basera

sig, har tidigare i olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Kravet på större säkerhet i förenämnda avseende har under

det sista årtiondet fått ökad betydelse därigenom, att i fråga om vissa varuslag

nya värdetullar införts och beträffande andra tidigare utgående procentsatser

avsevärt höjts.

De grundläggande bestämmelserna på förevarande område, vilka i huvudsak

kvarstått oförändrade sedan tillkomsten av 1911 års tulltaxa, torde hava

fyllt sin uppgift under en tid, då handelsutbytet försiggick under tämligen

enkla former, i regel fasta köp, avslutade mellan parter, som icke voro ekonomiskt

beroende av varandra. Om sålunda tidigare förtullning efter varuvärdet

kunnat äga runi med en viss grad av säkerhet, så kan detta numera

på viktiga områden knappast sägas vara förhållandet. Härtill har i första

hand bidragit den omständigheten, att utländska tillverkare i allt större ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

sträckning övergått att avyttra sina varor på den svenska marknaden genom

egna, härstädes etablerade försäljningsbolag. Men därtill kommer även, alt

handeln med varor i konsignation tagit en omfattning, som medfört stor osäkerhet

vid beläggning av dylika varor med värdetull. Det är uppenbart, att i

de anförda fallen prissättningen i importfakturorna kan ske oberoende av

varornas marknadspris. Det har också visat sig, att tullanstalterna i dylika

fall till grund för beräkningen av tullvärdena ofta fått lägga fakturor, vilka,

då de icke varit rent fiktiva, upptagit värden, som endast motsvarat själva

tillverkningskostnaden eller priset på den köpsvagaste marknaden. Uppenbart

är — såsom även tulltaxerevisionen framhållit — att värdetullarna i

många fall härigenom kunnat avsevärt nedbringas till förfång icke endast för

statskassan utan även för de inhemska, tullskvddade industrierna och den

importhandel, som försiggår i lojala former.

För att råda hot på ovan anförda missförhållanden hava tullanstalterna

hittills varit uteslutande hänvisade att anlita förfarandet med värdering genom

besiktningsmän. Detta förfarande har emellertid såsom framhållits i

betänkandet visat sig i praktiken vara förenat med olägenheter och kostnader.

Med hänsyn härtill har det av tullanstalterna tillgripits endast i mera

extrema fall och har därigenom visat sig otillräckligt som en allmänt återhållande

faktor till förebyggande av för låga värdedeklarationer.

I detta avseende innefattar det av tulltaxerevisionen framlagda förslaget en

genomgripande ändring. I de fall, då besiktningsförfarandet hittills varit avsett

att tillämpas, skulle enligt förslaget i första hand tullanstalterna själva

med biträde av tullvärdekontrollkontoret få fastställa tullvärdet med utgångspunkt

från det för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset.

Först i andra hand skulle det för närvarande praktiserade besiktningsförfarandet

komma i tillämpning, varvid tullvärdet skulle beräknas lika med

varans värde å tulltaxeringsorten. Med hänsyn till att den av tullmyndigheterna

verkställda värderingen skulle grundas på det inhemska marknadspriset,

komme densamma att omfatta praktiskt taget alla med värdetull belagda

varor, som bär i landet äga ett marknadspris, d. v. s. huvudsakligen standardvaror.

Då till denna varugrupp hör det ojämförligt största antalet av de varor,

som av utländska tillverkare försäljas genom dotterbolag här i landet

eller försändas hit i konsignation, torde man enligt ämbetsverkens uppfattning

kunna förvänta att det föreslagna värderingsförfarandet kommer att få

stor betydelse för tulltaxeringen av just dessa varor.

Den värdebedömning genom tullmyndigheternas försorg, som sålunda i

flertalet fall skulle ersätta den nuvarande värderingen genom besiktningsmän,

utgör den viktigaste nyheten i det av tulltaxerevisionen framlagda förslaget.

Som förut omnämnts bär förslaget i detta avseende icke föranlett några

erinringar från de hörda näringsorganisationernas och tullmyndigheternas

sida. Med hänsyn härtill och då, såsom ovan framhållits, den föreslagna omläggningen

av värdebedömningsreglerna kan väntas medföra en riktigare tullbeskattning,

ansluta ämbetsverken sig principiellt till förslaget i denna del.

Vad angår förslagets detaljer erinra ämbetsverken till en början, att anmärkning

från flera håll riktats mot att bestämningen av tullvärdet enligt

de supplementära reglerna i andra och tredje styckena av 4 § tulltaxeförordningen

anknutits till tiden för tulltaxeringen, under det att enligt huvudregeln

i första stycket tullvärdet skall grundas på priset vid tiden för inköpet,

respektive avsändningen. Att denna divergens uppenbarligen kan

medföra vissa olägenheter, vitsordas av ämbetsverken, som emellertid icke

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 25

finna anledning att påyrka någon ändring av förslaget i denna del. Härom

anföres följande:

Det har framhållits, att en varas värde kan avsevärt förändras under tiden

mellan inköpet och ankomsten hit till landet på grund av exempelvis

försenad leverans och tidsödande transporter. Men även under tiden från

varans ankomst till dess tulltaxering kan en betydande förskjutning i varuvärdet

inträda. Detta gäller särskilt gods, som tulltaxeras efter en längre

tids lagring i frihamn, enär beträffande dylikt gods tulltaxeringen sker

först i samband med godsets uttagning från frihamnen. Med hänsyn till de

anförda olägenheterna har ifrågasatts, huruvida icke fastställandet av en

varas tullvärde jämväl vid tillämpning av de supplementära reglerna borde

ske med utgångspunkt från värdet vid tiden för varans inköp respektive

avsändning.

I det avgivna betänkandet har tulltaxerevisionen icke närmare berört

denna fråga. Anledningen härtill torde närmast vara den, att revisionen

varit angelägen att icke allt för mycket komplicera den bedömning av varuvärdet,

som skulle ske genom tullmyndigheterna. Det är utan vidare uppenbart,

att en uppskattning av en varas försäljningspris här i landet vid en

annan tidpunkt än den, då tulltaxeringen äger rum, skulle ställa så stora

krav på tullanstalterna, att värdet av den föreslagna anordningen starkt

skulle kunna ifrågasättas.

Den påtalade olikheten i fråga örn tidpunkten för tullvärdets beräkning

synes i övrigt knappast kunna leda till större förfång för importörerna Importhandelns

intressen torde nämligen icke i nämnvärd grad beröras, så

länge tullvärdet icke fastställes till ett högre belopp än det vid tulltaxeringen

gällande försäljningspriset å den svenska marknaden med avdrag för tull,

försäljningskostnad och handelsvinst. Däremot skulle statsverkets intressen

kunna tänkas i visst fall bliva oförmånligt påverkade. Vid sjunkande

varupriser skulle nämligen varuhavaren kunna finna med sin fördel förenligt

att icke uppgiva och styrka värdet av en importvara. Härigenom

skulle de supplementära värdebedömningsreglerna bringas i tillämpning,

med påföljd att tullvärdet komme att fastställas till ett lägre belopp än om

inköpspriset lagts till grund för värdeberäkningen.

Vilken betydelse en dylik valfrihet för importören kan komma att få,

blir väsentligen beroende på tolkningen av författningsföreskrifterna på området.

Enligt 4 § tulltaxeförordningen skall varuhavare uppgiva och, så

vitt ske kan, styrka de belopp, vilka tillhopa skola anses utgöra oskadad

varas värde. I praxis har man strävat efter att i orden »så vitt ske kan» inlägga

en sådan innebörd, att varuhavare alltid är skyldig att med faktura styrka

ett uppgivet varuvärde, när varans försändning föranletts av en affärstransaktion,

vid vilken det är handelsbruk att faktura upprättas. En varuhavare

skulle sålunda enligt denna uppfattning icke kunna undandraga sig

att förete faktura, då fråga är om varor, som inköpts eller hitsänts i konsignation.

Befrielse från företeende av faktura skulle praktiskt taget endast

kunna förekomma i fråga örn arv och gåvor, vilka, då de utgöras av

gamla och brukade lösörepersedlar, under vissa förutsättningar hänföras

till tulltaxenr 1151 (statistiskt nr 2084), med tull av 15 °/o av värdet. Därest

varuhavarens förpliktelser i förevarande avseende tolkas på sätt ovan

angivits, synas statsverkets intressen i här förevarande avseende bliva tillbörligen

tillgodosedda, och ämbetsverken finna vid sådant förhållande icke

anledning till erinran mot förslaget i denna punkt.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Beträffande avfattningen av 4 § andra och tredje styckena tulltaxeförordningen

ifrågasätta ämbetsverken vissa mindre jämkningar. I detta avseende

yttras bland annat:

I betänkandet hade tulltaxerevisionen rörande tillämpningen av den i 4 §

andra stycket föreskrivna supplementära värdebestämningsmetoden anfört,

bland annat, att det förhållandet, att nian från tullmyndigheternas sida funnit

anledning verkställa en beräkning av tullvärdet enligt sagda metod,

självfallet icke behövde innebära, att det på denna väg framkomna värdet

också ovillkorligen skulle läggas till grund för tulltaxeringen. Metoden i

fråga borde snarast betraktas såsom en kontrollåtgärd, avsedd att utröna

huruvida det fakturerade priset något så när motsvarade det pris, som ur

vanliga affärstekniska synpunkter kunde anses skäligt. Därest det skulle

visa sig, att det beräknade värdet icke i mera avsevärd mån skilde sig från

det fakturerade priset, funnes därför ej heller någon anledning att för tulltaxeringen

frångå nämnda pris.

Vad tulltaxerevisionen sålunda anfört syntes ämbetsverken icke stå i full

överensstämmelse med den föreslagna lydelsen av 4 § andra stycket. Förslaget

gåve närmast vid handen, att den supplementära värdebedömningsregeln

alltid borde tillämpas, så snart tullanstalten funne skälig anledning

antaga, att det uppgivna värdet understege det verkliga. Då en av tullmyndigheterna

verkställd undersökning rörande en varas inhemska försäljningspris

stundom kunde tänkas giva sådant resultat, att det befunnes lämpligt

att godtaga ett enligt reglerna i första stycket bestämt värde, syntes en

uppmjukning av bestämmelserna i förevarande avseende vara önskvärd.

Detta kunde lämpligen ske på det sätt att orden »beräknas värdet» ersattes

med orden »må värdet beräknas». Därjämte syntes större klarhet i fråga

om bestämmelsernas tillämpning vinnas, om orden »eller finner tullanstalten

skälig anledning antaga» utbyttes mot »eller finnes skälig anledning antaga».

I detta sammanhang syntes slutligen till undvikande av missförstånd

rörande vad som skulle innefattas under begreppet »handelsvinst»

detta böra förtydligas att avse »normal handelsvinst».

Vid utrönande av tullvärdet enligt den i 4 § tredje stycket upptagna bedömningsregeln

vore tullanstalten enligt den föreslagna ordalydelsen skyldig

att låta besiktiga och värdera varan. Emellertid syntes det ur kostnadssynpunkt

icke vara önskvärt, att tullmyndigheterna i detta fall alltid hänvisades

att anlita besiktningsmän. Med hänsyn till den vidsträckta befogenhet

att själva fastställa tullvärdet, som enligt andra stycket tillagts tullmyndigheterna,

kunde något behov av en dylik ovillkorlig skyldighet

att tillkalla besiktningsmän icke anses föreligga. Enligt ämbetsverkens uppfattning

syntes därför ordet »skall» i sista punkten av detta stycke böra

utbytas mot ordet »äger».

Vad därefter angår de ifrågasatta ändringarna i tillämpningsföreskrifterna

ha ämbetsverken i stort sett icke haft annat att erinra än att enligt deras

mening krav icke bör uppställas på fakturas förseende med särskild försäkran,

att det i fakturan uppgivna värdet icke understiger det verkliga

och att någon faktura, upptagande annat värde, icke utställts eller kommer

att utställas. De invändningar, som särskilt från näringsorganisationemas

sida riktats mot förslaget i denna punkt, anse ämbetsverken vara av den

betydenhet, att de icke gärna kunna avvisas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

27

Vad slutligen beträffar frågan om avdrag vid tullvärdets bestämmande

för kassarabatt och agentprovision anföra ämbetsverken följande:

Enligt ämbetsverkens uppfattning synes det mindre tillfredsställande, att

avdraget för kassarabatt göres beroende av huruvida vid tulltaxeringen betalning

erlagts eller icke. I allmänhet synes böra undvikas att vid fastställande

av varas tullvärde taga i betraktande sådana omständigheter, som

endast hava samband med betalningssättet och sålunda icke i och för sig

äro bestämmande för varuvärdet. Med hänsyn härtill och då tulltaxerevisionen

anfört, att enligt den av revisionen förordade lösningen avdrag

skulle komma att medgivas endast i relativt sällan förekommande fall,

synes det i likformighetens intresse lämpligare att vid tulltaxeringen helt

och hållet bortse från kassarabatten. Ämbetsverken få därför som sin uppfattning

uttala, att vid beräkning av varas tullvärde avdrag icke bör medgivas

för i faktura eller eljest upptagen kassarabatt.

I fråga om de nu vid beräkning av tullvärdena lämnade avdragen för provision

till här i landet bosatt agent har tulltaxerevisionen ansett lämpligast,

att dylika avdrag icke längre medgivas. Vid den värdebedömning, som enligt

andra stycket av 4 § tulltaxeförordningen skall ske med utgångspunkt

från här i landet gällande marknadspris, skall emellertid avdrag medgivas

för skälig försäljningskostnad och handelsvinst. Med hänsyn till att oklarhet

råder rörande gränsen mellan å ena sidan provision åt svensk agent och

å andra sidan försäljningskostnad, hava svårigheter befarats komma att

uppstå vid den praktiska tillämpningen av hithörande bestämmelser. Ämbetsverken

finna dessa farhågor befogade och vilja därför föreslå, att en

ändring av nu tillämpad praxis beträffande avdrag för agentprovisioner får

anstå, till dess någon erfarenhet vunnits rörande tillämpningen av de i 4 §

tulltaxeförordningen medgivna avdragen för försäljningskostnad och handelsvinst.

Av tulltaxerevisionens utredning jämte de däröver avgivna yttrandena att Departementsdöma

synes det råda en allmän uppfattning därom, att de nuvarande be- cAc/tnstämmelserna

i tulltaxeförordningen rörande beräkning av varas tullvärde i

vissa avseenden äro otillfredsställande. Vad som framför allt aktualiserat

behovet av ändrade föreskrifter härutinnan är de senare årens utveckling

på den internationella handelns område.

Med den omfattning, vari värdetullsystemet tillämpas hos oss, är det utan

vidare klart att spörsmålet örn tullvärdets bestämmande måste tillmätas stor

vikt. Särskilt under de år, som förflutit efter ikraftträdandet av 1929 års

tulltaxa, har den ur värdetullarna härflytande tulluppbörden kraftigt stegrats,

såväl absolut laget som i relation till totaluppbörden. Detta belyses

närmare av vissa i tulltaxerevisionens betänkande lämnade sifferuppgifter.

Av en total tulluppbörd år 1930 örn 157.2 miljoner kronor härrörde 18.7 miljoner

eller 11.9 procent från importen under de rubriker i tulltaxan, vid vilka

tillämpas värdetull med eller utan kombination med vikt- eller stycketull.

Motsvarande uppbörd under 1938 utgjorde 196.8 respektive 48.8 miljoner

kronor, innebärande att värdetullarnas andel i den totala uppbörden

då stigit till 24.8 procent. Då värdetullarna erhålla ökad betydelse i samma

mån som importprisen stiga, måste man särskilt i nuvarande tidsläge

räkna med ali dessa tullar kunna komma att spela en ännu större roll iin

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

hittills. För det allmänna måste det särskilt i tider av onormalt stegrade

statsutgifter framstå såsom angeläget, att de bestämmelser, som reglera uttagningen

av ifrågavarande tullar, i möjligaste mån förebygga undervärdering

av varorna. Ur det inhemska näringslivets synpunkt är det också av

vikt, att dessa bestämmelser icke lämna rum för en tolkning oell tillämpning,

som kan medföra eludering av det för olika fall tillmätta tullskyddet.

Brister i tullvärdebestämmelserna kunna medföra, att mindre nogräknade

importörer till förfång för de mera samvetsgranna i större eller mindre utsträckning

undandraga sig den avsedda tullbeskattningen.

Den reform, som genomfördes 1934 och som innebar inrättande inom

generaltullstyrelsen av det s. k. tullvärdekontrollkontoret, har utan tvivel

medfört en avsevärd förbättring av förhållandena på detta område. Denna

reform avsåg emellertid ingen ändring av själva grunderna för tullvärdeberäkningen

utan åsyftade väsentligen endast att möjliggöra en central kontroll

i efterhand å lämnade värdeuppgifter. Uppenbart är, att en sålunda

begränsad reform icke kunnat helt avhjälpa de påtalade missförhållandena,

och det synes därför angeläget att hela delta spörsmål nu bringas till en såvitt

möjligt rationell lösning.

Den ojämförligt viktigaste nyheten i tulltaxerevisionens förslag utgöres

av reglerna om värderingen för de fall, då varuhavaren icke fullgör sin

skyldighet att uppgiva och styrka varuvärdet eller då tullanstalten finner

skälig anledning antaga, att det uppgivna värdet understiger det verkliga.

I dessa fall har tullanstalten för närvarande icke befogenhet att själv verkställa

värdering utan är hänvisad till att låta värdet efter besiktning fastställas

av särskilt tillkallade sakkunniga. Emellertid har besiktnings- och

värderingsförfarandet, enligt vad vid olika tillfällen framhållits, i praktiken

visat sig förenat med sådana olägenheter — främst kostnader och tidsutdräkt

samt svårigheter att finna för uppdraget lämpliga personer -—- att

det kommit till användning endast i ringa utsträckning och snarast som en

nödfallsutväg, när det varit uppenbart, att en större differens förelegat mellan

det verkliga och det uppgivna värdet. Till belysning härav må nämnas,

att vid tullbehandlingsinspektionen i Stockholm, där antalet värdeförtullningar

årligen kan beräknas uppgå till lägst 70,000, sagda förfarande under femårsperioden

1934—1938 tillämpades i sammanlagt endast 10 fall. Därtill

kommer, att förfarandet i och för sig, enligt vad erfarenheten visat, icke kan

anses innebära någon tillfredsställande garanti för en riktig tullbeskattning,

i det att ibland fastställts värden, som knappast motsvarat vad tullförfattningarna

mena med tullvärden.

Tulltaxerevisionens förslag innebär, att värdet i här åsyftade fall må i

första hand fastställas av tullanstalten, som för ändamålet skall äga påkalla

biträde av tullvärdekontrollkontoret. Värdet skall därvid beräknas

med utgångspunkt från det inhemska försäljningspriset eller, närmare bestämt,

lika med det för varan vid försäljning inom Sverige gällande marknadspriset

å tulltaxeringsorten vid tiden för tulltaxeringen, med avdrag för

tull jämte skälig försäljningskostnad och handelsvinst. Tydligt är, att den
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

29

na metod för värdebestämningen, vilken kommit till användning i ett flertal

andra länder, erbjuder en hög grad av säkerhet mot undervärdering. Framför

allt bör den utgöra ett verksamt medel att komma till rätta med de svårigheter,

som visat sig förbundna med tulltaxeringen av varor, vilka för utländska

företags räkning sänts i konsignation hit till landet eller av sådana

förelag levererats till här etablerade filial- eller dotterföretag. Då värdet bestämmes

på sätt nu nämnts, skulle besiktning och värdering genom sakkunniga

icke ifrågakomma. Med den erfarenhet, tullvärdekontrollkontoret

redan erhållit och ytterligare skulle komma att förvärva beträffande priserna

å olika slag av importvaror, och med de möjligheter kontoret äger att med

ledning av importörernas affärskorrespondens och andra handlingar samt

biträde av sakkunniga utröna dessa priser, torde kontoret komma att besitta

väsentligt större förutsättningar än tillfälligt tillkallade värderingsman att

på ett tillfredsställande sätt fastställa värdet. Då varuhavaren enligt förslaget

bibehålies vid rätten att påkalla värdets slutliga bestämmande genom

skiljemän, torde hans intressen vara tillbörligt beaktade.

De av tulltaxerevisionen i övrigt förordade ändringarna i 4 § tulltaxeförordningen

äro av mindre räckvidd och föranleda ingen erinran från min

sida. De smärre jämkningar i paragrafens avfattning, som ifrågasatts av

kommerskollegium och generaltullstyrelsen, torde dock böra iakttagas.

Då tillämpningsföreskrifterna till tulltaxeförordningen meddelas i administrativ

ordning, torde det icke vara nödvändigt att i detta sammanhang

fatta slutlig ståndpunkt till de däri föreslagna ändringarna. Här må allenast

erinras, hurusom de meningsskiljaktigheter, vilka kommit till synes beträffande

förslaget i denna del, väsentligen hänföra sig till frågan örn beskaffenheten

av de fakturor, som skola företes till styrkande av varas tullvärde.

Tulltaxerevisionen har för sin del föreslagit, att dylik faktura skall vara

försedd med en särskild på tro och heder avgiven försäkran, att det i fakturan

uppgivna värdet icke understiger det verkliga och att någon faktura,

upptagande annat värde, icke utställts eller kommer alt utställas. Från näringslivets

sida har erinrats, att det ofta kan bereda importörerna svårighet

att anskaffa sådan försäkran och att denna, såsom tulltaxerevisionen för

övrigt själv förutsett, icke i och för sig skulle innebära någon trygghet för

att riktiga värden angåves i fakturorna. Med hänsyn härtill och till den

garanti mot för låga värden, ^om ligger redan i de nya reglerna för värdebestämningen,

torde skärpta föreskrifter i det avseende, varom nu är fråga,

åtminstone för närvarande kunna undvaras.

Vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen anfört i fråga örn avdrag

vid tullvärdeberäkningen för kassarabatt och agentprovision ger icke anledning

lill erinran från min sida.

I den mån yttrandena innehålla anmärkningar eller yrkanden, som i det

föregående icke blivit av mig särskilt berörda, lia de synts mig icke vara

av beskaffenhet att påkalla något uttalande från min sida.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Beräkning av embaliagevärdet å vissa godsbehållare.

Vid mellanstatlig befordran av gods med bantåg hava sedan några år tillbaka

för detta ändamål särskilt konstruerade godsbehållare, s. k. containers,

kommit till allt mera ökad användning. Behållarna förekomma i olika storlekar

och äro till underlättande av lastning och lossning vanligen monterade

på fötter eller hjul och försedda med ringar eller andra dylika anordningar.

Syftet med behållarna är, bland annat, att möjliggöra befordran av gods direkt

från avsändarens lokaler till mottagarens, och för detta ändamål begagnas

de även i med järnvägstrafik kombinerad fartygs- eller motorfordonstrafik.

Användningen av behållarna är i vissa avseenden reglerad genom överenskommelser

mellan olika länders järnvägsförvaltningar. För Sveriges vidkommande

gälla för närvarande två sådana, av järnvägsstyrelsen för såväl

statens järnvägars som de enskilda järnvägarnas räkning avslutade avtal, det

ena med den tyska riksbanan och det andra med de ungerska statsbanorna.

Båda dessa avtal innebära, att de svenska järnvägarna å den ena sidan och

nämnda utländska järnvägar å den andra ömsesidigt skola tillämpa en mellan

åtskilliga mellaneuropeiska järnvägsförvaltningar ingången överenskommelse

rörande behållaretrafiken. Det är vidare att märha, att vissa bestämmelser

angående befordran av gods i behållare finnas intagna i gällande

taxa för nordisk—tysk godssamtrafik. I fråga om samtliga dessa bestämmelser

gäller, att de uteslutande hava tillämpning å behållare, som ägas av

eller äro inregistrerade hos järnväg. Andra behållare behandlas av järnvägarna

såsom vanligt emballage, och detta innebär, bland annat, att någon

garanti icke lämnas för behållarnas återutförsel.

Behandlingen i tullhänseende av godsbehållarna såsom transportmedel betraktade

är genom gällande författningsbestämmelser reglerad på ett sätt,

som torde kunna anses tillgodose rimliga anspråk på tullättnader. Däremot

kunna vissa anmärkningar riktas mot behandlingen ur tullsynpunkt av godsbehållarna

i deras egenskap av emballage. Detta gäller huvudsakligen för

det fall, att behållarna innehålla varor, för vilka tullen skall utgå efter värdet.

Med tillämpning av de nuvarande bestämmelserna i 4 § tulltaxeförordningen

skall därvid till grund för tullberäkningen läggas varans marknadspris

å inköps- eller avsändningsorten med tillägg av, bland annat, emballagets

värde. Detsamma kommer i vanliga fall att gälla även efter genomförandet

av de i det föregående förordade ändringarna i nämnda

paragraf. Därest behållaren utgör emballage, måste alltså värdet av

densamma inräknas i det tullpliktiga värdet. Följden härav Ilar emellertid

i vissa fall blivit, att värdet av emballaget kommit att upptagas

med belopp, som icke stått i rimlig proportion till tullvärdet i dess

helhet. Med anledning härav hemställde Skånes handelskammare i en

till finansdepartementet under år 1937 ingiven skrift bland annat örn ändring

i de nuvarande beräkningsgrunderna för fastställandet av godsbehållares

emballagevärde, över denna framställning avgåvo kommerskollegium och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

31

generaltullstyrelsen gemensamt utlåtande, till vilket voro fogade yttranden

från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Sveriges

industriförbund. Såväl ämbetsverken som ifrågavarande näringsorganisationer

framhöllo lämpligheten av att åtgärder vidtoges till åstadkommande

av vissa lättnader i beräkningen av emballagevärdet. Samtidigt underströks

emellertid angelägenheten av att vid bestämmandet av varors tullvärden erforderlig

hänsyn foges till emballagevärdet å behållare, enär eljest en eludering

av fastställd tullsats skulle kunna äga rum.

Frågan örn en lämpligare beräkningsgrund för fastställandet av emballagevärdet

å godsbehållare har upptagits till behandling i tulltaxerevisionens den

17 december 1938 dagtecknade »Betänkande I med förslag till vissa ändringar

i gällande tulltaxeförordning och därvid fogade tulltaxa m. m.». Efter

en omfattande utredning i syfte att utröna, huruvida några lättnader i gällande

bestämmelser på området skulle kunna genomföras, hava de sakkunniga

föreslagit, att värdet av godsbehållare jämte eventuellt förekommande

annat emballage skall vid beräkning av tullvärdet å de i behållaren inneslutna

varorna upptagas till 3 procent av dessas marknadspris, dock givetvis endast

under förutsättning, att behållaren ersätter annat, eljest handelsbrukligt

emballage. Nämnda procentsats grundar sig på en ingående undersökning

rörande i tillgängliga fakturor upptagna emballagevärden för värdefull underkastade

varor. Bestämmelsen i fråga skall enligt förslaget tillämpas endast

med avseende å järnväg tillhöriga eller hos järnväg inregistrerade behållare.

Anledningen härtill är, att andra slag av behållare icke äro underkastade

några som helst bestämmelser i fråga om storlek, konstruktion m. m.,

varför svårigheter skulle uppstå att särskilja godsbehållare från större trälådor

o. dyl., som försetts med enklare anordningar för underlättande av

transporten. Med hänsyn bland annat till dessa svårigheter hava de sakkunniga

ansett lämpligt, att en eventuell utsträckning av de föreslagna bestämmelserna

till andra behållare än sådana, som tillhöra järnväg eller äro

inregistrerade hos järnväg, får anstå till dess trafiken med dylika behållare

kan bliva reglerad i en eller annan form.

Då de föreslagna bestämmelserna rörande beräkning av godsbehållares

emballagevärde närmast äro att anse såsom tillämpningsföreskrifter till de i

4 § tulltaxeförordningen meddelade generella föreskrifterna för beräkning

av varas tullvärde, hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna i

fråga infogas i de av Kungl. Majit meddelade tillämpningsföreskrifterna till

tulltaxeförordningen. I själva tulltaxeförordningen skulle då endast intagas

ett stadgande, att Konungen skall äga bestämma, enligt vilka grunder värdet

av emballage skall beräknas i det fall, att detsamma helt eller delvis utgöres

av godsbehållare. Härigenom skulle även vinnas den fördelen, att en revidering

av bestämmelserna i ena eller andra avseendet, vilken senare ina befinnas

önskvärd, kunde av Kungl. Majit vidtagas på administrativ väg.

Över förslaget hava, efter remiss, utlåtanden avgivits av järnvägsstyrelsen

den 14 samt av kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt den

22 februari 1939.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som vid sitt utlåtande fogat

yttranden från vissa näringsorganisationer och tullanstalter, uttala för egen

del, att förslaget syntes väl ägnat att undanröja de mindre önskvärda konsekvenserna

av nuvarande bestämmelser på området och icke torde medföra

några svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Ämbetsverken framhålla,

att några principiella invändningar icke heller gjorts mot förslaget men att

man på några håll ansett den föreslagna procentsatsen väl hög. Då den för

viktiga varugrupper i stort sett motsvarade vad som utrönts vid undersökningen,

och en eventuell differentiering med avseende å olika varor i varje

fall icke syntes böra vidtagas, förrän erfarenhet vunnits rörande verkningarna

av de föreslagna bestämmelserna, ansåge ämbetsverken emellertid ingen

anledning föreligga att frångå de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Järnvägsstyrelsen anser sig kunna i princip tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Emellertid föreslår styrelsen, att värdet av hela emballaget beräknas

efter 2 procent av varornas marknadspris, dock med belopp av högst 200

kronor för behållare om intill 3 kbm. rymd och 300 kronor för behållare

med rymd över 3 kbm. Nämnda begränsningar äro enligt styrelsens mening

nödvändiga för att förebygga, att behållarna upptagas till alltför orimliga

värden.

Departements- De nuvarande bestämmelserna rörande beräkningen av tullvärdet å såchefen.

dana i godsbehållare eller s. k. containers inkommande varor, för vilka tullen

utgår efter värdet, äro otvivelaktigt ägnade att motverka den mera vidsträckta

användning av dylika behållare, som av transporttekniska skäl anses

önskvärd, och jag har därför icke något att erinra mot att 4 § tulltaxeförordningen

ändras på sätt de sakkunniga föreslagit. Då erfarenheterna av

behållaretrafiken för vårt lands vidkommande äro tämligen begränsade, erbjuder

det för närvarande vissa svårigheter att med säkerhet bedöma vilka

ytterligare föreskrifter som lämpligen böra meddelas för ernående av en i

tullhänseende behövlig lättnad för denna trafik. Därest riksdagen godtager

den föreslagna ändringen i tulltaxeförordningen, kommer frågan om dylika

föreskrifter att senare anmälas för Kungl. Majit. Redan nu torde emellertid

böra framhållas, att de nya bestämmelserna närmast få betraktas som en försöksanordning

och att vid sådant förhållande försiktigheten torde bjuda att

tills vidare icke sätta den för fastställandet av godsbehållarnas emballagevärde

avsedda procentsatsen lägre än de sakkunniga föreslagit. Därest procentsatsen

befinnes icke vara lämpligt avvägd, får erforderlig ändring ske så

snart tillräcklig erfarenhet på området vunnits. Skulle de nya bestämmelserna

i undantagsfall visa sig leda till orimliga värden, såsom järnvägsstyrelsen

befarat, föreligger möjlighet för Kungl. Majit att dispensvis åvägabringa

rättelse.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 81.

33

Tullfrihet för visst turistreklammaterial m. m.

I skrivelse den 23 mars 1938 hemställde Svenska delegationen för nordiskt

ekonomiskt samarbete, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utfärdande

av sådana föreskrifter, att -— under förutsättning av ömsesidighet —

upplysningsmaterial rörande främmande länder finge införas tullfritt till

riket, över denna framställning avgav generaltullstyrelsen utlåtande den 13

april 1938, varvid styrelsen anförde bland annat följande:

Under förutsättning att Kungl. Majit med riksdagen finner skäl medgiva

sådan tullfrihet, som nu ifrågasättes, bör enligt styrelsens mening en bestämmelse

i ämnet lämpligen upptagas i 5 § tulltaxeförordningen såsom ett

nytt moment efter de nuvarande. Denna nya bestämmelse skulle gälla tullfrihet

för tryckalster, som införas till riket för att här utdelas såsom reklam

för resor till främmande länder eller för att sprida kännedom i allmänhet

om dessa länder. Med tryckalster torde i detta sammanhang böra

förstås icke blott affischer, broschyrer, prospekt över hotell, järnvägar o.

dyl. samt tidtabeller utan även kartor, bilder, planschverk samt med bilder

försedda reklamskyltar och reklamplakat. Tillräcklig anledning att begränsa

tullfriheten till alt omfatta endast tryckalster med utländsk text

synes icke förefinnas, men det är tydligt, att den gjorda framställningen

icke avser upplysningsmaterial, som gäller den inhemska turisttrafiken, och

dylikt material måste även helt naturligt undantagas nied hänsyn till den

svenska tryckerinäringens intressen. Enligt styrelsens mening bör emellertid

såsom villkor för tullfriheten krävas, att tryckalstren i fråga äro ämnade

att utdelas kostnadsfritt. Delegationen har, efter vad styrelsen inhämtat,

för sin del icke någon erinran att göra mot att ett sådant villkor uppställes.

Slutligen synes det lämpligt, att, såsom i den underdåniga framställningen

förutsättes, medgivandet begränsas till tryckalster från land, som beviljar

Sverige motsvarande förmån.

Sedan handlingarna i ärendet överlämnats till tulltaxerevisionen för att

tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, har i revisionens förutnämnda

Betänkande I framlagts ett förslag till frågans lösning, som vad

beträffar den erforderliga ändringen av 5 § tulltaxeförordningen står i

överensstämmelse med generaltullstyrelsens nyssberörda förslag i ämnet.

Bestämmelse rörande tullfriheten skulle intagas i ett till nämnda paragraf

fogat nytt moment, betecknat z). I övrigt föreslå de sakkunniga, att till

förhindrande av missbruk föreskrift lämnas örn att varuhavare, som önskar

komma i åtnjutande av tullfriheten, skall lill tullverket avlämna skriftlig

försäkran på tro och heder, att varorna i fråga äro avsedda att här i riket

utdelas kostnadsfritt och att de införas från namngivet främmande land.

En sådan föreskrift torde, enligt vad de sakkunniga framhålla, i form av

tillämpningsbestämmelse kunna meddelas av Kungl. Majit.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som i förutnämnda utlåtande

den 22 februari 1939 berört jämväl föreliggande fråga, hava icke haft något

att erinra mot det framlagda iörslaget, vilket enligt ämbetsverkens mening

syntes på ett fullt tillfredsställande sätt bereda luristreklamcn åsyftad lättnad

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr SL ;j

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

i tullhänseende. I anledning av att önskemål framförts om att tullfriheten

måtte, eventuellt i form av temporär tullfrihet, utvidgas till att omfatta även

annat turistiskt propagandamaterial än tryckalster, framhålla ämbetsverken,

att sådan tullfrihet redan nu kunde i viss omfattning medgivas enligt bestämmelserna

i 8 § 1 a) tulltaxeförordningen och att en utsträckning av detta

medgivande med hänsyn till den inhemska skylt- och reklamindustriens

intressen icke syntes böra ifrågakomma.

Departements- För egen del har jag icke något att erinra mot intagande i tulltaxeförordchefen.

ningen av en bestämmelse, enligt vilken tullfrihet skulle på angivna villkor

och under förutsättning av ömsesidighet medgivas för tryckalster av olika

slag, vilka införas hit till landet i syfte att göra reklam för resor till främmande

länder eller sprida kännedom i allmänhet örn dessa länder. Ett

sådant medgivande skulle kunna bliva av visst värde för turisttrafiken mellan

Sverige och utlandet och torde vara ägnat att befrämja våra kulturella

förbindelser med främmande länder. Erforderliga tillämpningsföreskrifter

torde, på sätt de sakkunniga förutsatt, få meddelas av Kungl. Maj:t.

Vissa ändringar i gällande bestämmelser om tullfri införsel av

tobaksvaror m. m.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en fråga, som icke varit föremål

för tulltaxerevisionens behandling utan på annat sätt bragts under Kungl.

Maj:ts prövning.

I 5 § e) tulltaxeförordningen äro bestämmelser meddelade i fråga om

tullfrihet för förnödenheter, tillhöriga resande eller å transportmedel anställda

personer, varvid beträffande resandes rätt att för eget bruk tullfritt

medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper hänvisning gjorts till vad

därom är särskilt stadgat. Härvid åsyftas den i 21 § 2 mom. förordningen

den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket meddelade grundläggande bestämmelsen, enligt vilken resande, som

ankommer från utrikes ort, må för eget bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror

och cigarrettpapper intill viss mindre, av Kungl. Maj:t fastställd

kvantitet. Jämlikt §§ 28 och 33 i kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 248)

med vissa ordningsföreskrifter för in- och utförseln av tobaksvaror m. m.

må berörda kvantitet av tobaksvaror och cigarrettpapper icke överstiga 50

respektive 10 gram.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1938 har generaltullstyrelsen, under

förmälan att styrelsen vid handläggningen av visst ärende uppmärksammat

önskvärdheten av att ovanberörda stadganden angående tobaksvaror

m. m. bleve tillämpliga jämväl beträffande avmönstrande sjöfolk,

hemställt om sådan ändring av 5 § e) tulltaxeförordningen och 21 § 2

mom. tobaksmonopolförordningen, att förmånen av tullfri införsel av för

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

eget bruk medförda färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper i ovannämnda

mindre kvantiteter tillkomme, förutom från utrikes ort ankommande resande,

även avmönstrande sjöfolk.

Det synes skäligt, att från fartyg avmönstrande befäl och besättningar

erhålla samma möjlighet som resande att tullfritt medföra sådana smärre

kvantiteter tobaksvaror och cigarrettpapper, om vilka här är fråga. Enligt

vad handlingarna i ärendet utvisa har också tullfrihet i praxis plägat medgivas

i åsyftade fall. Till undanröjande av varje tvekan örn bestämmelsernas

rätta innebörd torde sistnämnda två författningar böra ändras på

sätt generaltullstyrelsen hemställt.

De av mig i det föregående förordade nya bestämmelserna torde böra träda

i kraft den 1 juli 1940.

I överensstämmelse med det anförda ha inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den 4

oktober 1929 (nr 316); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 21 § 2 mom. förordningen den 15

december 1914 (nr 436) angående stat smonopol å tobakstillverkningen i

riket.

Föredraganden hemställer härefter, att berörda förslag måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

V. Schwartz.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1940:136 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeför ordning en den 4 oktobe a1 i texten