Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m

1941-03-07 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:111, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11

juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord

å fartyg tjänstgörande personer, m. m.; given Stockholms

slott den 7 mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941

1 sami.

Nr lil

Sfi 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 318) om

krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 11 juni 1937 örn krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla följande ändrade

lydelse:

1 §•

Där inom område och under tid, som Konungen äger bestämma, ombord

å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt lagen örn

försäkring för olycksfall i arbete, till följd av krigsåtgärd drabbas av olycksfall

i arbetet, skola — under tillämpning i övrigt av stadgandena i nämnda lag

med undantag av 27 § första stycket, andra punkten, samt andra stycket —

i fråga örn sådant olycksfall nedan angivna särskilda bestämmelser gälla.

Yad i första stycket sägs örn person, som tjänstgör ombord å svenskt

fartyg, skall äga motsvarande tillämpning å statlig befattningshavare, som

under utövande av sin befattning tjänstgör ombord å utländskt fartyg.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lil.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om

vissa ändringar i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer samt anför:

Gällande författningsbestämmelser.

Lagen om försäkring för olycksfall

i arbete.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete

med däri sedermera vidtagna ändringar är i princip envar arbetare försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet. Ersättning på grund av försäkringen

utgår dock ej för skada, som förorsakats av krigsåtgärd under krig,

vari Sverige är indraget. Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid

färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart

samband med arbetsanställningen. Kostnaden för försäkringen bestrides, med

bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som

erläggas av arbetsgivaren (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten

ävensom i vissa ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag (4 §). Har

arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet utgår, under vissa förutsättningar,

ersättning för läkarvård m. m., sjukpenning och livränta (6 §); har

olycksfallet medfört arbetarens död utgår begravningshjälp samt livräntor

till efterlevande (7 §).

Med avseende å utländsk medborgares samt utom riket bosatt persons rätt

till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet innehålla olycksfallsförsäkringslagar

i allmänhet bestämmelser, genom vilka rätten till ersättning

inskränkes. 1916 års lag innehåller bestämmelser av sådan beskaffenhet i 27 §.

Däri föreskrives, att, örn någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta

enligt lagen, icke är svensk medborgare samt ej är bosatt i riket, försäkringsinrättningen

äger att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan

ersättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande

högst 50 och minst 20 procent av ersättningens kapitalvärde enligt de för

inrättningen gällande beräkningsgrunder (första stycket, första punkten).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Ersättningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot

kapital till belopp av 50 procent av kapitalvärdet (första stycket, andra

punkten). Har utbyte av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare

ersättning på grund av olycksfallet förfallen (första stycket, tredje punkten).

Har olycksfallet medfört döden och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp allenast örn olycksfallet inom

tre månader medfört döden samt livränta eller kapital till efterlevande, som

ej är svensk medborgare, allenast örn denne vid tiden för olycksfallet var

bosatt här i riket (andra stycket). Slutligen stadgas, att Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, äger medgiva undantag från bestämmelserna

i paragrafen för medborgare i visst land (tredje stycket).

De inskränkande bestämmelserna i 27 § hava enligt förarbetena till lagen

sin grund dels däri, att utgivande av ersättning till utom landet bosatta personer

(t. ex. utländska sjömän, utvandrare m. fl.) i allmänhet vore förenat

med synnerliga svårigheter både med avseende på erforderlig kontroll vid

utbetalningen och övervakandet av den skadades tillstånd, dels ock däri, att

lagstiftningen utom i de fall, där överenskommelse länderna emellan träffats,

ej ansetts böra medgiva enahanda förpliktelser gentemot utlänningar som i

fråga örn landets egna medborgare.

Genom deklaration den 12 februari 1919 har särskild överenskommelse

träffats mellan Sverige, Danmark och Norge angående tillämpningen av

gällande olycksfallsförsäkringslagar å dessa länders medborgare. Vidare har

genom överenskommelser med ett stort antal länder på grund av ömsesidighet

förklarats, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra punkten, samt

andra stycket i 1916 års lag icke skola äga tillämpning i fråga örn medborgare

i berörda länder.

Lagen om krigsförsäkring för ombord å

fartyg tjänstgörande personer.

Enligt 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348; ändrad genom lag den 15 december

1939, nr 854) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer

skola, där ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad

jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete, drabbas

av olycksfall i arbetet till följd av krigsåtgärd, i fråga örn sådant olycksfall

— med tillämpning i övrigt av vad i 1916 års lag stadgas — gälla vissa särskilda

bestämmelser, upptagna i 2—8 §§ i lagen. Konungen äger bestämma,

inom vilket område och under vilken tid dessa stadganden skola gälla. — Vid

beräkning av årlig arbetsförtjänst för bestämmande av sjukpenning eller livränta

skall, örn arbetsförtjänsten överstiger 4,800 kronor, det överskjutande beloppet

icke tagas i beräkning; understiger arbetsförtjänsten 3,600 kronor, skall densamma

dock beräknas till detta belopp (2 §). 3 § innehåller en tabell, utvisande

beloppet av hel sjukpenning. Denna utgör, med hänsyn till arbetsförtjänstens

storlek, lägst 6 kronor 50 öre och högst 9 kronor. Har olycksfallet, efter upphörande

av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, vilken förlust eller ned
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

sättning kan antagas bliva för framtiden bestående, skall enligt 4 § första

stycket, utöver livränta, vid förlust av arbetsförmågan till den skadade utgivas,

örn den skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp, motsvarande

ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som

den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst 9,000 och högst 13,000

kronor, och eljest ett belopp av 9,000 kronor. Vid nedsättning av arbetsförmågan

skall det lägre belopp utgivas, som svarar mot nedsättningen. Vid

väsentlig försämring i den skadades tillstånd kan jämlikt 4 § andra stycket

jämkning i ersättningen äga rum. Har olycksfallet medfört döden, skall

enligt 5 §, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande utgivas ett belopp

motsvarande det, som enligt 4 § skall utgå vid förlust av arbetsförmågan, dock

med avdrag av dels viss begravningshjälp, dels ock vad som må hava utgivits

jämlikt 4 §. Med efterlevande avses i 5 § allenast make, barn, som äger rätt

till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte deras avkomlingar samt

föräldrar och adoptivföräldrar. Finnes ej annan efterlevande än make, tillfaller

hela beloppet maken. Finnas jämte make andra efterlevande, tillfaller

halva beloppet maken. Belopp, som utgår till andra efterlevande än make,

fördelas dem emellan enligt de regler, som gälla för fördelning av arvfallen

egendom. De ökade försäkringsavgifter, som betingas av förevarande försäkring,

skola enligt 6 § bestridas av arbetsgivarna. Jämligt 8 § avse bestämmelserna

i lagen ej personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg; de

äga ej heller tillämpning i fråga örn skada, som kan uppkomma därav att

Sverige råkat i krig.

Tillämpningsbestämmelser till krigsförsäkrings

lagen.

I kungörelsen den 26 augusti 1939 (nr 572) föreskrives, att lagen vid utbrottet

av krig mellan europeiska stormakter, i vilket England, Frankrike

eller Tyska riket deltager, omedelbart skall träda i tillämpning med giltighet

tills vidare beträffande samtliga farvatten; bestämmelserna skola dock icke

gälla i fråga om olycksfall till följd av militära åtgärder i annat krig än nyss

sagts. Vidare stadgas i kungörelsen den 15 december 1939 (nr 855), att lagen

skall äga tillämpning dels i Östersjön, Bottniska viken med Ålandshav samt

Ålands och Åbo skärgårdar, Finska viken ävensom Rigaviken, dels ock inom

vissa farvatten utanför Kina.

Förordning om ersättning av statsmedel

i vissa fall för krigsskada.

Genom förordningen den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel

i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

föreskrives, att, om svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket går

förlorat eller förklaras efter sådan sjöotycka icke vara iståndsättligt och

person, som varit tjänstgörande ombord å fartyget, drabbas av olycksfall till

följd av krigsåtgärd under å fartyg företagen hemresa till Sverige inom sådant

område och under sådan tid, att lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tjänstgörande personer är gällande, ersättning skall utgivas av statsmedel,

därest lagen dock icke gäller beträffande olycksfallet. Stadgandena i nyssnämnda

lag skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Har person,

som varit tjänstgörande ombord å svenskt fartyg, i annat än nyss angivna fall

under hemresa till Sverige drabbats av olycksfall till följd av krigsåtgärd, äger

Kungl. Majit, örn skäl därtill äro, besluta örn ersättning av statsmedel enligt

samma grunder.

Vissa särskilda bestämmelser i fråga örn

tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Beträffande arbetare, som användas till arbete för statens räkning, meddelas

genom kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) särskilda bestämmelser

i fråga örn tillämpningen å dem av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Har arbetare, som avses i denna lag och som användes till arbete för statens

räkning under sådana förhållanden, att staten är att anse såsom arbetsgivare

enligt lagen, skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall av statsverket

utgivas ersättning i enlighet med bestämmelserna i lagen, i den män ej i

anledning av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant

understöd utgår, som enligt 11 § i lagen må avdragas från ersättningen enligt

densamma. Ersättningen bestämmes av riksförsäkringsanstalten.

Framställning från lotsstyrelsen.

Lotsstyrelsens skrivelse.

I skrivelse den 30 januari 1940 har lotsstyrelsen hemställt, att åtgärder

måtte vidtagas för sådan utvidgning av tillämpningsområdet för 1937 års

krigsförsäkringslag, att ersättning enligt lagen skulle utgå till i statens tjänst

anställd person vid tjänstgöring jämväl ombord å utländskt fartyg. Lotsstyrelsen

anförde därvid, bland annat:

Statens befattningshavare torde enligt gällande bestämmelser hava tillförsäkrats

ersättning vid olycksfall i tjänsten icke blott i enlighet med bestämmelserna

i 1916 års olycksfallsförsäkringslag utan jämväl i enlighet med bestämmelserna

i 1937 års krigsförsäkringslag. Beträffande lotsverkets personal

torde sålunda ersättning i enlighet med krigsförsäkringslagen få antagas

skola utgå i händelse denna personal till följd av krigsåtgärd drabbas av

olycksfall under tjänstgöring ombord å lotsverkets fyrskepp, tjänstefartyg

och tjänstebåtar, vad de senare beträffar oavsett örn de ägas av staten eller

av personalen, samt jämväl ombord å svenskt handelsfartyg i och för lotsning

av sådant fartyg. Lotsstyrelsen utgår vidare från att enahanda rätt till

ersättning föreligger, därest till följd av krigsåtgärd olycksfall drabbar tjänsteman

under färd ombord å svenskt fartyg i och för inställelse till tjänstgöring

eller hemresa efter avslutad tjänstgöring, t. ex. under inställelse till lotsning

av fartyg eller hemresa från lotsat fartyg, under färd i och för avlösning av

personal å viss tjänstgöringsplats och dylikt. Skulle denna uppfattning befinnas

icke riktig, borde åtgärd vidtagas till ett förtydligande i sådan riktning.

Krigsförsäkringslagen är begränsad att gälla ombord å svenskt fartyg

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majus proposition nr lil.

tjänstgörande personer. Lotspersonalen utför emellertid i betydande omfattning

lotsning även av utländska fartyg. Det framstår som en ©egentlighet, att

lotspersonalen vid lotsning under nuvarande förhållanden av utländska fartyg

icke tillförsäkrats den trygghet för sig och sina efterlevande, som ersättningsreglerna

i 1937 års krigsförsäkringslag äro ägnade att ingiva. Med hänsyn till

det värde för personalen, som en sådan trygghet måste tillmätas, föreslår lotsstyrelsen,

att tillämpningsområdet för dessa ersättningsregler utsträckes att

omfatta jämväl person, som i statens tjänst utför arbete ombord å utländskt

fartyg. Icke blott lotspersonal utan under vissa förhållanden jämväl personal

tillhörande tullverket och måhända även postverket hava att fullgöra tjänst

ombord å utländskt fartyg. I anslutning till vad styrelsen förut nämnt angående

tolkningen av nuvarande ersättningsregler förutsätter styrelsen, att

en sådan utsträckning av tillämpningsområdet för desamma medför, att ersättning

kommer att utgå, då olycksfall till följd av krigsåtgärd drabbar tjänsteman

ombord å utländskt fartyg, som anlitas av tjänstemannen för inställelse

till tjänstgöring eller hemresa efter avslutad tjänstgöring.

Yttranden över lotsstyrelsen framställning-.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrkte lotsstyrelsen framställning.

Försäkring srådet anförde (i utlåtande den 23 februari 1940):

Av förarbetena till krigsförsäkringslagen framgår (propositionen nr 313 år

1937), att densamma tillkommit efter framställningar av Sveriges redareförening

och de ombordanställdas organisationer i anslutning till vissa avtal,

som i början av år 1937 träffats mellan redareföreningen, å ena, samt de ombordanställdas

organisationer, å andra sidan, angående särskild krigsförsäkring

för de ombord anställda vid fart på spanska hamnar under då pågående

inbördeskrig i Spanien.

Vidare framgår av förarbetena (prop. sid. 16), att lagen vid sin tillkomst

var avsedd att gälla befälhavare och besättning å fartyg, som uppehöllo landets

samfärdsel. Däremot undantogos i lagen (8 §) uttryckligen personer, som

tjänstgöra ombord å krigsfartyg. Efter erinran av försäkringsrådet erhöll

lagens 1 § en sådan lydelse, att därav skulle framgå, att den även gällde sådan

personal ombord å förstnämnda slag av fartyg, som omförmäldes i 70 och 71

§§ sjömanslagen och som ej tillhörde den egentliga besättningen, exempelvis

restauratör©!- och restauratriser. Beträffande den personal, som sålunda omfattas

av den särskilda krigsförsäkringen, gäller försäkringen icke blott vid

tjänstgöring ombord å fartyget utan även då personalen exempelvis är i land

i tjänsteärende.

Försäkringsrådet har hittills icke till prövning förehaft något mål örn ersättning

enligt nämnda lag. Trots lagens ordalydelse kan det med hänsyn

till omständigheterna vid lagens tillkomst och förarbetena ifrågasättas, örn

lagen över huvud taget skall anses tillämplig å lots- och fyrstatens, tullverkets

och annan dylik statlig personal.

Försäkringsrådet förklarade sig under angivna förhållanden ej kunna tillstyrka

lotsstyrelsen framställning. Försäkringsrådet tilläde, att frågan örn

särskilda ersättningar till lots- och fyrstatens personal vid olycksfall till följd

av krigsåtgärd syntes böra prövas i ett vidare sammanhang. Det syntes sålunda

bliva nödvändigt pröva vilka olika kategorier statsanställda och möjligen

även vissa kommunalt anställda, som borde komma ifråga, varvid icke enbart

krigsåtgärder till sjöss syntes böra beaktas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majis proposition nr lil.

En ledamot av försäkringsrådet1) var av skiljaktig mening samt anförde,

bland annat, att lagen enligt sin ordalydelse otvetydigt omfattade jämväl

sadan personal, som avsåges i lotsstyrelsen skrivelse. Lagen borde icke utan

tvingande skäl tolkas i strid mot ordalydelsen. Det vore knappast försvarbart,

att staten skulle lämna sina egna anställda helt utan extra försäkringsskydd,

samtidigt som dylikt skydd genom statens försorg tillförsäkrades personalen

å vanliga handelsfartyg vid arbete under likartade förhållanden.

Ersättningarna enligt lagen syntes emellertid vara alltför högt tillmätta för

den i lotsstyrelsens skrivelse avsedda personalen.

Utredning av riksförsäkringsanstalten.

Genom beslut den 5 april 1940 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten

att i anledning av lotsstyrelsens framställning verkställa erforderlig

utredning samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksförsäkringsanstalten avlämnade med skrivelse den 25 september 1940

utredning och förslag i ämnet.

I detta sammanhang må omnämnas, att utredningen omfattat även frågan,

örn 1937 års lag vore tillämplig å personer, som tjänstgjorde å statens järnvägars

tågfärjor. Då enighet råder därom, att lagen gäller beträffande nämnda

personer, behandlas nu icke denna fråga.

Efter redogörelse för gällande författningsbestämmelser samt för vad som

tidigare förekommit i ärendet behandlade riksförsäkringsanstalten frågan,

huruvida, såsom försäkringsrådet framhållit, det av lotsstyrelsen framförda

spörsmålet borde upptagas till prövning i ett vidare sammanhang.

Pa anförda skäl fann emellertid anstalten, att utredningen borde begränsas

till frågan örn statsanställdas rätt till särskild ersättning i anledning

av krigsåtgärd till sjöss.

Beträffande krigsförsäkringslagens tillämpningsområde anförde

anstalten:

I det inom socialdepartementet på sin tid upprättade lagutkast, som legat

till grund för krigsförsäkringslagen, föreslogs, att lagen skulle omfatta »å

svenskt fartyg, med undantag av krigsfartyg, anställd person», som vore försäkrad

jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Sedan försäkringsrådet

i yttrande över lagutkastet framhållit, att sistnämnda lag vore tillämplig

å vissa personer, exempelvis restauratör och restauratrise^ som icke vore

att anse såsom anställda i den mening, som avsågs i 70 och 71 §§ sjömanslagen,

utbyttes i det lagförslag, som med propositionen nr 313 framlades för

1937 års riksdag ordet »anställd» mot »tjänstgörande». Såsom motivering

härför framhölls, att avsikten givetvis vore, att alla, som gjorde tjänst ombord

under sådana omständigheter, att de omfattades av olycksfallsförsäkringslagen,

skulle erhålla de i krigsförsäkringslagen stadgade särskilda ersättningarna.

Någon begränsning av vad i lagutkastet föreslagits beträffande

lagens omfattning avsågs sålunda icke härmed.

I fråga örn statens arbetare återfinnes i lagen icke någon annan inskränkande

bestämmelse än att lagen ej avser personer, som tjänstgöra ombord å

krigsfartyg.

'') Försäkringsrådet Geijer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts jwoposition nr lil.

På grund av vad sålunda anförts vore det enligt riksförsäkringsanstaltens

mening, otvivelaktigt, att krigsförsäkringslagen omfattade ali ombord å

statens fartyg, med undantag av krigsfartyg, anställd personal, bland annat

befäl och besättningar å lots- och tullverkens fartyg. I detta sammanhang

ville riksförsäkringsanstalten, i anledning av vad lotsstyrelsen anfört, framhålla,

att lotsverkets fyrskepp och tjänstebåtar, de senare oavsett örn de ägdes

av staten eller personalen, torde böra anses som fartj^g i krigsförsäkringslagens

mening.

1 viss mån tveksamt kunde det däremot enligt anstaltens åsikt anses vara,

örn statliga befattningshavare, vilka för fullgörande av tjänsteplikt uppehölle

sig å svenskt fartyg utan att vara anställda å detsamma, såsom lotsar, tullock

posttjänstemän, därunder omfattades av krigsförsäkringen. Dessa vore

måhända icke åsyftade vid införandet i lagtexten av uttrycket »ombord å

svenskt fartyg tjänstgörande person». På grund av lagens ordalydelse borde

det dock anses, att ifrågavarande befattningshavare omfattades av lagstiftningen.

Skulle emellertid tvekan råda härom, syntes ett klargörande lagstadgande

i ämnet vara erforderligt.

Riksförsäkringsanstalten anförde vidare, att anstalten för sin del utgått

från att krigsförsäkringslagen gällde ej blott enskilda arbetare utan även,

då något undantag för dem ej gjorts i gällande lagstiftning, statens befattningshavare.

Från denna utgångspunkt förelåge till besvarande frågan, örn

statens befattningshavare borde bibehållas vid de förmåner, som ifrågavarande

försäkring nu beredde dem, eller om någon förändring möjligen borde ske i

detta hänseende.

I detta sammanhang omnämnde riksförsäkringsanstalten, att Kungl. Majit

genom särskilda brev utfärdat bestämmelser örn krigsrisk er sättning

till dels vid statens järnvägar anställd personal vid tjänstgöring å nämnda

järnvägars tågfärjor å linjerna Trälleberg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn,

dels ock vid postverket anställd personal vid tjänstgöring i postkupé eller

vid sjöpostexpedition å tågfärja, som trafikerade nämnda linjer. Vidare hade

Kungl. Majit förordnat, att krigsriskersättning skulle med vissa inskränkningar

tillkomma vid lotsverket anställd befattningshavare under tjänstgöring å

fyrskepp, som vore liggande å sin station eller vore under gång till och från

stationen, ävensom under tjänstgöring å lotsverkets tjänstefartyg under gång.

Såsom tjänstgöring å tjänstefartyg skulle ock anses, där tjänsteman vid lotsverket

eljest i tjänsten medföljde tjänstefartyg. Berörda krigsriskersättningar

till statlig personal torde avsevärt understiga dem, som beträffande handelsflottans

personal bestämts i avtal mellan vederbörande arbetsgivar- och

arbetarsammanslutningar.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit vore det enligt riksförsäkringsanstaltens

mening motiverat, att statliga befattningshavare med tjänstgöring

ombord å fartyg erhölle högre ersättningar vid olycksfall till följd av krigsåtgärd

än som möjliggjordes genom olycksfallsförsäkringslagen.

Vad beträffade frågan, vilka grupper av statsanställda, som

borde göras delaktiga av ersättningsförhöjningarna vid olycks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

fall till följd av krigsåtgärd till sjöss, ansåg riksförsäkringsanstalten,

att rätten till dylika förmåner borde tillkomma dem, som fullgjorde

tjänstgöring ombord å fartyg under sådana omständigheter, att de omfattades

av olycksfallsförsäkringslagen. Då det emellertid förekomme, att personal,

varom nu vore fråga, tjänstgjorde jämväl ombord å utländskt fartyg, såsom

fallet vore beträffande lots- och tullpersonal, torde i motsats till vad som

gällde krigsförsäkringslagen något krav på att fartyget skulle vara svenskt

ej böra uppställas.

Lotsstyrelsen hade framhållit, att rätt till ersättning borde tillkomma befattningshavare,

som till följd av krigsåtgärd drabbades av olycksfall under

färd ombord å fartyg i och för inställelse till tjänstgöring eller hemresa efter

slutad tjänstgöring. I anledning därav framhöll riksförsäkringsanstalten, att

dylika olycksfall i allmänhet torde böra anses såsom olycksfall i arbete och

jämväl omfattas av krigsförsäkringslagen, varför någon särskild bestämmelse

i ämnet ej syntes erforderlig.

Föreskrifterna rörande vilka tider och i vilka farvatten ersättningsbestämmelserna

skulle tillämpas sjmtes böra överensstämma

med dem, som gällde beträffande krigsförsäkringslagen. Givetvis borde ersättningsbestämmelserna

i likhet med stadgandena i krigsförsäkringslagen ej

avse personer, som tjänstgjorde ombord å krigsfartyg, och ej heller äga tilllämpning

i fråga örn skada, som kunde uppkomma därav att Sverige råkat

i krig.

Beträffande storleken av de ersättningsbelopp, som bonde tillkomma

statens befattningshavare med tjänstgöring ombord å

fartyg anförde riksförsäkringsanstalten, att, då krigsriskersättningen i förekommande

fall vore lägre för dessa befattningshavare än för handelsflottans

personal, det syntes motiverat, att den särskilda ersättningen vid krigsolycksfall

något reducerades. Härom anfördes:

Det kan till en början tågås under övervägande att sänka maximi- och

minimigränserna för den årliga arbetsförtjänsten, vilka enligt krigsförsäkringslagen

utgöra respektive 4,800 och 3,600 kronor mot enligt olycksfallsförsäkringslagen

3,000 och 450 kronor. Enär statens befattningshavare vid olycksfall i

arbete i de flesta fall hava rätt till full lön, åtminstone under viss tid, skulle

beträffande sjukpenningen en sådan sänkning i allmänhet icke vara av betydelse.

Vad angår livränta till den skadade, skulle en mera avsevärd sänkning

av maximi- och minimigränserna, med hänsyn till stats tjänstemännens

pensionsförliållanden, i kanske de flesta fall medföra, att någon extra invaliditetsersättning

vid krigsolycksfall icke skulle komma att utgå. Redan

med den nuvarande maximigränsen 4,800 kronor torde högre avlönade befattningshavare

i vissa fall med hänsyn till invalidpensionen icke erhålla

särskild ersättning för krigsolycksfall. Beträffande minimigränsen 3,600

kronor torde det liksom i fråga örn handelsflottans personal vara rimligt, att

den årsinkomst, å vilken ersättning beräknas, bestämmes att i varje fall ej

vara lägre än 3,600 kronor.

Däremot torde — åtminstone i fråga örn statsanställda med pensionsrätt

— en reducering böra ske med avseende å de enligt krigsförsäkringslagen vid

invaliditet och dödsfall utgående kapitalbeloppen, vilka synas allt för höga

med hänsyn till de förmåner, som de statsanställda i allmänhet åtnjuta i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. May.ts proposition nr lil.

avseende å anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden. Kapitalbeloppen

synas därför böra utgå nied lägre belopp, förslagsvis hälften a,v de i krigsförsäkringslagen

angivna. Vid helinvaliditet skulle alltså utgivas, om den

skadade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp motsvarande

ett halvt års lön, beräknad till sex gånger den kontanta månadslön, som den

skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst 4,500 och högst 6,500

kronor, och eljest ett belopp av 4,500 kronor. Vid partiell invaliditet skulle

utgivas det lägre belopp, som svarar mot invaliditeten.

Har olycksfallet medfört döden, böra de kapitalbelopp, som nyss angivits,

utgå till efterlevande med de avdrag, som föreskrivas i krigsförsäkringslagen.

Dock synes i visst fall ytterligare en inskränkning böra göras, nämligen att

kapitalbelopp ej må utgå till föräldrar eller adoptivföräldrar. Det har nämligen

visat sig, att sådant kapitalbelopp ej sällan utgår till föräldrar, vilka

äro i goda ekonomiska omständigheter och ej hava behov därav. Örn de

varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, äro de ju under vissa

förutsättningar berättigade till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,

eventuellt med den höjning, som kan föranledas av den högre maximigränsen

för arbetsförtjänsten vid krigsolycksfall.

Vad beträffar statsanställda, vilka icke äro pensionsberattigade, kan det

möjligen tänkas, att samma kapitalbelopp som enligt krigsförsäkringslagen

borde utgivas till dem eller deras efterlevande (med undantag av föräldrar).

Förslag enligt av riksförsäkringsanstalten angivna grunder till ändrade

bestämmelser rörande ersättning i vissa fall till statens befattningsha\aie

för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsatgärd, borde föreläggas

riksdagen.

Bestämmelserna syntes kunna inarbetas i gällande krigsförsäkringslag. Örn

detta ej ansågs lämpligt, borde statlig personal undantagas från krigsförsäkringslagens

tillämpning och bestämmelser örn ersättning till dylik personal

vid olycksfall till följd av krigsåtgärd sammanföras i en särskild författning.

Riksförsäkringsanstalten anförde slutligen, att stadgandena i förordningen

den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, borde gälla även för

statens befattningshavare. Vid tillämpning å statens befattningshavare torde,

i anslutning till vad anstalten föreslagit i fråga örn 1937 års krigsförsäkringslag,

den fordran ej böra uppställas, att det fartyg, varå tjänstgöringen ägt

rum, skulle hava varit svenskt.

Yttrande av försäkringsrådet i anledning av

riksförsäkringsanstaltens utredning.

Sedan samtliga handlingar i ärendet remitterats till försäkringsrådet, avgav

rådet yttrande den 15 november 1940.

Försäkringsrådet vidhöll inledningsvis, i anledning av att riksförsäkringsanstalten

ansett lots- och fyrstatens personal omfattade av krigsförsäkringslagen,

att det kunde ifrågasättas, om så vore fallet, samt framhöll, att riksförsäkringsanstaltens

uppfattning skulle medföra, att under lagens 4 § skulle

komma att falla personer, för vilka den i paragrafen angivna gruppindelningen

såsom avseende handelssjöfarten icke vore lämpad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Beträffande det tidigare i ärendet behandlade spörsmålet, huruvida

frågan om högre ersättning i anledning av krigsolycksfall

borde prövas i ett vidare sammanhang, anförde försäkringsrådet

nu, att nämnda spörsmål, såsom riksförsäkringsanstalten föreslagit, syntes

kunna begränsas till frågan örn statsanställdas rätt till sådan ersättning i

anledning av krigsåtgärd till sjöss. — I detta sammanhang omnämnde försäkringsrådet,

att frågan huruvida ett inordnande under krigsförsäkringslagen

av statsanställda, vilka inginge under civila avlöningsreglementet, med

hänsyn till gällande föreskrifter i 11 § olycksfallsförsäkringslagen skulle vara

av betydelse, gjorts till föremål för utredning i en av vederbörande föredragande

upprättad promemoria. Denna gåve vid handen, såvitt sjukpenning

anginge, att en tillämpning av krigsförsäkringslagen i de flesta fall skulle

vara utan betydelse. Yad anginge livränta till den skadade syntes däremot

framgå, att tillämpning av krigsförsäkringslagen å statsanställda skulle för

deni vara av väsentlig betydelse. Detsamma vore förhållandet beträffande

livräntor till efterlevande och självfallet med avseende å kapitalbelopp enligt

4 och 5 §§ krigsförsäkringslagen.

I fråga örn spörsmålet, huruvida även andra än i handelssjöfart

sysselsatta statsanställda böra erhålla förhöjda ersättningar

vid krigsolycksfall till sjöss, anförde försäkringsrådet,

att goda skäl syntes tala därför. Rådet yttrade härom:

De statliga befattningshavare, varom här huvudsakligen blir fråga, äro de

vid lots- och fyrstaten anställda, vilkas tjänstgöring är intimt knuten till

handelssjöf arten. Såvitt försäkringsrådet har sig bekant har dock under den

tid stormaktskriget pågått något krigsolycksfall icke drabbat dessa statsanställda

och man kan därför ifrågasätta, örn det är erforderligt att meddela

bestämmelser örn högre ersättning till dem vid krigsolycksfall. Då sådana

olycksfall efter hittills vunnen erfarenhet synas vara sällsynta, skulle i de fall

de inträffa ersättning exempelvis enligt krigsförsäkringslagens grunder kunna

tillerkännas vederbörande på annan väg. Emellertid bör dock icke förbises

värdet av den trygghet, som förefintligheten av bestämmelser i ämnet skänker.

Örn högre ersättning vid krigsolycksfall till sjöss skulle tillerkännas även

andra statsanställda med sjötjänstgöring än sådana, som direkt äro anställda

i handelssjöf art, förtjänar övervägas, huruvida icke sådan ersättning även bör

utgå till personalen å krigsfartyg. Försäkringsrådet vill erinra örn att delina

personal saväl anställda som värnpliktiga — var inbegripen i förordningen

den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av

olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

De risker för krigsolycksfall till sjöss, som denna personal är utsatt

för, synas i varje fall icke vara mindre än exempelvis riskerna för lotsverkets

personal, och den konvojering, mindesarmering och bevakning i

övrigt, som utföres av flottan, utgör ett beskyddande och underlättande av

handelssjöfarten.

Vidkommande frågan örn ersättningarnas storlek i nu ifrågavarande

fall anförde försäkringsrådet:

Anledning synes icke föreligga att beträffande sjukpenning, livräntor till

de skadade och efterlevande samt kapitalbelopp till den skadade och efterlevande

make, barn och adoptivbarn utmäta ersättningen efter andra grunder

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

än krigsförsäkringslagens. Vad angår kapital till föräldrar och adoptivföräldrar

har riksförsäkringsanstalten föreslagit, att nämnda efterlevande icke

skulle tillerkännas kapitalbelopp, enär det visat sig, att sådant kapitalbelopp

icke sällan utginge till föräldrar, vilka vore i goda ekonomiska omständigheter

och icke hade behov därav. I anledning härav får försäkringsrådet erinra

därom, att i förarbetena till krigsförsäkringslagen i fråga örn fördelning av

kapitalbelopp mellan make och föräldrar uttalades, att vid fördelningen

hänsyn borde tagas icke endast till ekonomiska behovssynpunkter utan jämväl

därtill, att ersättningen i viss mån hade karaktären av ett »ideellt skadestånd».

Det synes försäkringsrådet dock kunna förekomma fall, då synpunkten

av ideellt skadestånd näppeligen kan åberopas, såsom då den skadade under

avsevärd tid icke haft personlig förbindelse med föräldrar eller då dessa

senare äro i så goda ekonomiska omständigheter, att det kapitalbelopp varom

här är fråga måste anses hava ringa värde. Man skulle sålunda kunna ifrågasätta,

att beträffande kapitalbelopp till föräldrar och adoptivföräldrar efter

sådana statsanställda med sjötjänstgöring, som icke ingå under krigsförsäkringslagen,

göres undantag för de fall, då ersättning rimligen icke bör

utgå.

I samband härmed anmärkte försäkringsrådet, att enligt krigsförsäkringslagen

ersättningen i anledning av inträffat krigsolycksfall vore densamma

oberoende av om krigsolycksfallet inträffat i farvatten, där risken för sådant

olycksfall varit liten eller stor. Däremot vore den s. k. krigsriskersättningen

bestämd på sådant sätt, att den vore lägre inom mindre farliga och

högre inom mera farliga sjöområden. Skulle man tillerkänna de statsanställda

lägre ersättningar än enligt krigsförsäkringslagen, innebure detta ett avsteg

från krigsförsäkringslagens princip örn lika ersättning för inträffat krigsolycksfall

inom lagens tillämpningsområde. Örn ersättningarna vid krigsolycksfall

till nu ifrågavarande statsanställda skulle sättas lägre än i krigsförsäkringslagen,

synes därför såsom grund härför annat skäl böra åberopas.

Man skulle i sådant avseende kunna åberopa förmånligare anställnings- och

avlöningsförhållanden för de statsanställda än för personalen inom handelssjöfarten.

Försäkringsrådet hade dock icke vunnit den övertygelsen, att i

varje fall en skillnad i nämnda avseenden förelåge av den storleksordning,

att den skulle motivera lägre ersättningar vid krigsolycksfall till statsanställda

än till andra.

Beträffande den närmare utformningen av do föreskrifter, som

stadgade å vilka personer ersättningsbestämmelserna skulle

vara tillämpliga, erinrade försäkringsrådet, att det kunde ifrågasättas,

örn exempelvis en lots under lotsning av fartyg kunde anses såsom tjänstgörande

ombord i krigsförsäkringslagens mening. Med hänsyn härtill och då

vid utformning av bestämmelser örn ersättning till statsanställda vid krigsolycksfall

till sjöss uttrycket tjänstgörande icke lämpligen borde användas i

annan mening än i krigsförsäkringslagen, syntes man till undvikande härav böra

till ordet statsanställd foga en bestämning, som utvisade, att allenast statsanställda,

vilkas anställning helt eller delvis avsåge sjötjänstgöring och å vilka

krigsförsäkringslagen icke vore tillämplig, omfattades av rätten till högre ersättning.

Därutöver förefölle tillräckligt angiva, att den statsanställde till sjöss

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr lil.

drabbades av olycksfall i arbete till följd av krigsåtgärd. Skulle denna bestämning

på de fall, då ersättning för krigsolycksfall till sjöss kunde ifrågakomma

till anställda, icke vara till fyllest och. en närmare utformad bestämning

vara svår att finna, syntes den möjligheten kunna tillgripas, att Kungl.

Majit för övriga fall bemyndigades besluta, örn den högre ersättningen

skulle utgå.

Beträffande spörsmålet, under vilka tider och i vilka farvatten

ersättningsbestämmelserna skulle tillämpas, instämde försäkringsrådet

med riksförsäkringsanstalten.

Vad därefter anginge formen för bestämmelserna syntes det försäkringsrådet

lämpligast, att dessa utfärdades i särskild författning. Förordningen

den 13 april 1940 örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, syntes med fördel

kunna tjäna såsom förebild. Med hänsyn bland annat därtill, att personalen

å statens järnvägars tågfärjor kunde anses ingå under krigsförsäkringslagen,

syntes jämväl såsom villkor för ersättning böra angivas, att krigsförsäkringslagen

icke vore tillämplig å olycksfallet. Författningen torde böra innehålla

bestämmelse örn att i fråga örn krigsolycksfall, som inträffat före författningens

ikraftträdande, författningen skulle äga tillämpning allenast örn och

i den mån Kungl. Majit det beslutade.

Vidkommande riksförsäkringsanstaltens förslag, att förutnämnda förordning

den 13 april 1940 borde gälla även för statens befattningshavare, anförde

försäkringsrådet:

Denna förordning har sin betydelse särskilt med hänsyn till bestämmelserna

i 6 och 41 §§ sjömanslagen, att under där angivna förhållanden tjänsteavtalet

upphör att gälla, där ej annat följer av avtalets innehåll. Vad beträffar

statsanställda lärer sistnämnda förhållande såsom regel föreligga och torde

med hänsyn till tjänstgöringsområdena för andra statsanställda med sjötjänstgöring

än personal å tågfärjorna »hemresa till Sverige» i flertalet fall vara

liktydigt med den i omedelbar anslutning till sjöolyckan företagna färden.

Vid sådana förhållanden synes i de flesta fall olycksfall i arbete vara för

handen och särskilda bestämmelser i ämnet obehövliga.

Två ledamöter1) av försäkringsrådet anförde:

Intresset av att den verksamhet, som icke ingår i handelssjöfarten men

som avses i riksförsäkringsanstaltens utlåtande, d. v. s. huvudsakligen statens

lots- och fyrväsen, tillfredsställande uppehälles, torde motivera, att utöver

olycksfallsförsäkringslagens ersättningar extra ersättning utgår. Men under

hänsynstagande till samtliga hithörande omständigheter synas de mycket

höga ersättningar, som utgå enligt krigsförsäkringslagen, kunna något minskas.

Riksförsäkringsanstaltens förslag, som innebär reducerad ersättning i

vad gäller kapitalbelopp i vissa fall, synes därför kunna läggas till grund för

eventuell lagstiftning i ämnet. Emellertid biträdas de i försäkringsrådets utlåtande

mot riksförsäkringsanstaltens förslag framställda detalj erinringarna.

Beträffande handelsflottans personal, inberäknat personalen å statens

järnvägars tågfärjor, torde reducering av ersättningen i vad gäller statsanställd

personal icke böra ske. Av principiella skäl synes olämpligt att från

*) Försäkringsråden Löfmark och Eörmy.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tillämpningen av en lag, gällande viss verksamhet, undantaga personal hos

särskild arbetsgivare, låt vara att denna arbetsgivare är staten.

Ytterligare en ledamot1) av försäkringsrådet var av skiljaktig mening samt

anförde:

Att ett extra försäkringsskydd för krigsrisker till sjöss bör finnas för

statens egna i sjötjänst sysselsatta arbetare synes visserligen önskvärt, men

däremot torde skäl knappast föreligga för att detta extra försäkringsskydd

skall vara fastställt till fullt så stora belopp, som de, vilka det på grund av

särskilda omständigheter ansetts nödvändigt att tillerkänna handelsflottans

personal. Mot ersättningar av sådan storlek tala här tjänsternas fasthet och

varaktighet, den regelbundna sysselsättningen året runt samt över huvud

taget den tämligen goda ekonomiska ställning, som dessa statstjänare i allmänhet

torde åtnjuta i jämförelse med motsvarande å handelsfartyg sysselsatta

arbetarekategorier, allt omständigheter, som tala för att de, även då

arbetets risker ökas, skola gentemot staten fullgöra sina skyldigheter utan att

de behöva vara tillförsäkrade större förmåner än som ur vanliga billighetssynpunkter

kan anses befogat.

Ej heller kan det utan vidare anses klart, att alla de bestämmelser, som

återfinnas i krigsförsäkringslagen, lämpligen böra tjäna som mönster, då det

gäller att närmare reglera det extra försäkringsskydd, som staten kan vilja

tillerkänna sina arbetare. Så till exempel kan man betvivla lämpligheten av

att låta en så stor del av det extra försäkringsskyddet utgå i form av kapitalbelopp.

Vidare torde kapitalbelopp till föräldrar av skäl, som riksförsäkringsanstalten

andragit, antingen böra helt borttagas eller åtminstone icke utgå till

föräldrar, som varken äro i behov av understöd eller varit i någon mån beroende

av den avlidnes arbete. Under inga förhållanden böra föräldrar få

inkräkta på efterlevande makes rätt till kapitalbelopp.

I anslutning till vad som sålunda anförts kan det enligt min mening ifrågasättas,

huruvida icke statstjänstemännen böra uttryckligen undantagas från

krigsförsäkringslagen, dit de för närvarande åtminstone enligt lagens ordalag

höra, och i stället genom särskild författning tillförsäkras tillägg till olycksfallsförsäkringslagens

ersättningar enligt normer, som befinnas ändamålsenliga

samt med belopp, som med hänsyn till anställningens art kunna anses rimliga.

Något bärande skäl för att från det extra försäkringsskyddet utesluta

»personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg» (8 § krigsförsäkringslagen)

har jag icke kunnat finna. Ej heller kan jag finna någon anledning till att

man här — såsom i krigsförsäkringslagen av speciella orsaker skett — skulle

begränsa försäkringsskyddet att gälla inom av Kungl. Majit särskilt bestämda

områden. Någon fordran på att det fartyg, varå tjänstgöringen sker, skall

vara svenskt synes — såsom lotsstyrelsen andragit —- icke heller böra uppställas.

Försäkringsskyddet torde därför utan alla dessa begränsningar böra

utsträckas till att omfatta varje person, som för statens räkning utför arbete

till sjöss.

1937 års lag gäller beträffande å svenskt fartyg »tjänstgörande» person.

Lotsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och en reservant i försäkringsrådet

tolka detta uttryck såsom omfattande envar, som fullgör någon tjänst ombord;

lagens bestämmelser skulle alltså gälla för, bland annat, till lots- och fyrstaten

hörande personal. Försäkringsrådets majoritet däremot synes anse,

under hänvisning dels till vad som var närmaste anledningen till lagens till
-

Departe
ments
chefen.

;) Försäkringsrådet Geijer.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

komst — önskemålet att upprätthålla handelssjöfarten i främmande, särskilt

spanska farvatten — dels ock till att under lagens förarbeten närmast tagits

sikte på sådana personer, som voro anställda ombord, att lagen är tillämplig

endast beträffande personer, som kunna anses tillhöra handelsjöfartens befattningshavare

och som äro mera fast knutna till fartyget. Lagens bestämmelser

gälla sålunda enligt sistnämnda åsikt icke statstjänstemän, dock med

undantag för befattningshavare å statens järnvägars tågfärjor. Oavsett vad

som må hava varit det närmast liggande syftet med nu ifrågavarande lagstiftning

anser jag lagen böra tillämpas i enlighet med dess ordalag, d. v. s. så,

att den, under vissa förutsättningar, skall gälla beträffande envar å svenskt

fartyg — med undantag av krigsfartyg — tjänstgörande person. Vid utbytet

av det i tidigare utkast i 1 § använda uttrycket »anställd» mot »tjänstgörande»

förekom intet, som motsäger, att paragrafen bör tolkas efter ordalagen.

I förevarande sammanhang torde böra beröras även frågan, huruvida t. ex.

en lots under färd till och från det fartyg, vilket han sihäll lotsa, kan anses

försäkrad enligt krigsförsäkringslagen. Ehuru full överensstämmelse icke

råder med sådan färd till eller från arbetsstället, varom stadgas i 1 § i 1916

års olycksfallsförsäkringslag, finner jag förevarande lagstiftning böra givas

sådan tolkning, att nyss omförmälda färd till och från fartyg jämställes med

färd till och från arbetsstället; örn en krigsolycka därunder skulle inträffa,

synes alltså ersättning böra utgå enligt krigsförsäkringslagen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit rörande spörsmålet, huruvida

det kan anses lämpligt, att samtliga bestämmelser i 1937 års lag skola

gälla beträffande statstjänstemän, i första hand lots- och fyrpersonal, må

härom anföras följande. Beträffande tid och område för lagens tillämpning

synas tillräckliga skäl för särbestämmelser icke föreligga. Yad storleken

av de olika ersättningarna angår, hava under utredningen skilda synpunkter

kommit till uttryck. Biksförsäkringsanstalten samt reservanter inom försäkringsrådet

hava föreslagit, bland annat, vissa inskränkningar i fråga örn de

vid invaliditet och dödsfall utgående särskilda kapitalbeloppen, under det att

försäkringsrådet i princip ansett samma regler böra gälla för statens tjänstemän

som för andra av lagstiftningen berörda personer. För egen del finner jag

anledning icke föreligga att, under hänvisning till statstjänstens fasthet och

varaktighet, regelbunden sysselsättning och liknande under utredningen anförda

omständigheter, fastställa lägre ersättningar för statstjänstemän än

för andra ombord tjänstgörande, därest en krigsolycka skulle träffa dem. Det

kunde möjligen övervägas, att lämna Kungl. Majit fullmakt att för vissa fall

göra undantag och föreskriva, att ersättning ej skall utgå. Med hänsyn därtill,

att en sådan föreskrift icke synes kunna få någon nämnvärd praktisk betydelse,

anser jag mig emellertid icke böra framlägga förslag därom.

Det spörsmål, som närmast givit anledning till utredningen i förevarande

ärende, var, såsom jag förut nämnt, frågan örn icke krigsförsäkringen, såvitt

anginge statsanställda personer, borde bliva tillämplig även örn dessa tjänstgjorde

ombord å utländskt fartyg. De skäl, som lotsstyrelsen anfört till stöd

därför, synas mig bärande. Erinran däremot har icke heller framställts i

yttrandena.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Majus proposition nr lil.

Huruvida särskilda lagbestämmelser i ämnet kunna anses erforderliga kan

visserligen göras till föremål för diskussion; därest något krigsoly eksfall inträffade,

kunde ersättning beredas i annan ordning. Till förmån för ståndpunkten

att lagbestämmelser äro obehövliga kan med visst fog anföras, att

under 1914—1919 års världskrig, såvitt tillgängliga ersättningshandlingar utvisa,

intet olycksfall av nu ifrågavarande slag inträffat. Vidare har försäkringsrådet

omnämnt, att såvitt rådet hade sig bekant intill den 15 november

1940 något sådant fall ej heller förekommit under nu pågående krig. Häremot

må dock anföras, dels att sedermera åtminstone ett olycksfall av angivna

slag inträffat, dels ock att den känsla av trygghet, som förhandenvaron

av lagbestämmelser i ämnet otvivelaktigt skänker, torde vara av betydande

värde för de statsanställda.

I 1937 års lag har, såsom förut nämnts, förklarats, att lagens bestämmelser

icke avse personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg. De skäl, som föranlett

detta undantag, lära fortfarande äga giltighet.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts synas nya lagbestämmelser

erforderliga allenast därom, att i statens tjänst anställda personer skola erhålla

de i krigsförsäkringslagen stadgade särskilda ersättningarna även när de under

utövande av sin befattning tjänstgöra ombord å utländska fartyg. En föreskrift

härom torde utan svårighet kunna inarbetas i gällande lag. I övrigt

bliva lagens nuvarande bestämmelser tillämpliga. Särskild författning för

reglering av de statsanställdas ställning i förevarande hänseende, kombinerad

med en bestämmelse örn att de skulle vara undantagna från tillämpningen av

1937 års lag, lärer därför icke erfordras. Den i 4 § upptagna gruppindelningen

av befattningshavare tager visserligen sikte närmast på handelsjöfartens

förhållanden men synes utan större svårighet kunna erhålla tillämpning

även beträffande i statens tjänst anställda. Endast örn den statsanställde

under sin tjänstgöring ombord innehar befälsställning å fartyget, synes sålunda

ersättning böra utgå i enlighet med de för befälhavare, styrman och

maskinbefäl givna reglerna. Möjligen kunde ifrågasättas att beträffande statsanställda

göra en uppdelning efter deras tjänsteställning i allmänhet, varvid

den högre ersättningen skulle utgå i de fall, då vederbörande uppbure lön i

vissa högre lönegrader; en sådan anordning synes mig emellertid icke lämplig.

De nya lagbestämmelserna synas böra träda i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Emellertid synas billighetsskäl tala för att ersättning utgives i

enlighet med dessa bestämmelser även i fråga om olycksfall, som kunna inträffa,

innan lagen träder i tillämpning. Med hänsyn härtill torde böra begäras

bemyndigande för Kungl. Majit att i dylika fall utgiva ersättning.

Kostnader som uppkomma vid tillämpning av de nya bestämmelserna torde

böra bestridas från det under tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning

av olycksfall i arbete.

Riksförsäkringsanstalten har i förevarande ärende jämväl ifrågasatt, örn

icke 1940 års förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall för skada

till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, borde göras tillämplig

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr lil. ajfi 41 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majus proposition nr lil.

även å statens befattningshavare samt gälla även örn det fartyg, å vilket

hemresan företages, icke är svenskt. Av skäl, som försäkringsrådet anfört,

synes ett särskilt stadgande härom icke erforderligt.

Framställning från Sveriges redareförening.

Redareföreningens skrivelse.

Sveriges redareförening har — efter erinran att i avseende å tillämpningen

av 1937 års krigsförsäkringslag å utländska medborgare 1916 års lags stadganden

på området gällde ävensom att överenskommelse jämlikt 27 § sista

stycket i sistnämnda lag icke träffats med, bland andra, Amerikas förenta

stater, en del sydamerikanska stater samt Canada och de engelska besittningarna

i Amerika — i skrivelse den 13 januari 1941 anfört följande:

Å de svenska fartyg, vilka för närvarande befinna sig bortom Skagerackspärren,

påmönstras ett allt större antal utlänningar, då ju fartygen icke

kunna komma till Sverige och svenska besättningsmän ej heller kunna utsändas

till fartygen. Dessa utlänningar uppställa ofta som villkor för att de

skola taga tjänst att erhålla samma krigsolycksfallsförsäkringsförmåner som

de svenska sjömännen. Då rederierna icke kunna täcka risken genom försäkring

enligt gällande svenska lagföreskrifter, är det icke möjligt för dessa

att bevilja sagda förmåner för de utländska sjömän, vilka icke tillhöra stater,

med vilka enligt vad nyss nämnts överenskommelse träffats rörande tillämpning

av de svenska olycksfallsförsäkringsföreskrifterna å utländska medborgare.

Det har därför vid en del tillfällen ställt sig svårt att erhålla besättningsmän.

Såvitt föreningen förstår, utgå krigsolycksfallsförsäkringspremierna för fartygen

efter antalet ombord anställda, oberoende av huruvida dessa äro utlänningar

eller ej. Det synes därför föreningen rimligt, att de ersättningar,

som utgå enligt gällande författningar, skola utbetalas med samma belopp

för såväl svenskar som utlänningar. De nuvarande författningsföreskrifterna

synas emellertid icke möjliggöra ett dylikt förfarande.

Redareföreningen hemställde, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att få till

stånd sådan ändring i 1916 års olycksfallsförsäkringslag, att riksförsäkringsanstalten

och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen bleve berättigade

att meddela försäkring, som täckte även den risk, vilken föreningen omnämnt

i sin framställning.

Yttranden över redareföreningens framställning.

över redareföreningens framställning hava efter remiss yttranden avgivits

av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, kommerskollegium och de ömsesidiga

socialförsäkringsbolagens förening. Vid försäkringsrådets yttrande

fanns fogad en av aktiebolaget Broströms linjeagentur upprättad promemoria

samt vid föreningens yttrande en skrivelse från svenska olycksfallsförsäkringsbolagens

pool för krigsolycksfallsförsäkring.

Beträffande den utsträckning, i vilken utländska sjömän för

närvarande anlitas å svenska fartyg, omnämner kommerskollegium,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr lil.

att det verkställt undersökning rörande antalet år 1940 å svenska fartyg i

utrikes fart anställda utlänningar. Undersökningen, vilken grundats på de

anmälningar, som befälhavare å svenska fartyg skola avlämna till svenska

konsulat i utländska hamnar, hade omfattat 860 fartyg med en sammanlagd

besättningsstyrka av 13,214 man. Å 404 av dessa fartyg med ett besättningsantal

av 9,430 man hade funnits anställda 2,048 utländska sjömän, därav 798

norrmän, 292 danskar, 213 finnar, 24 ryssar, 7 tyskar, 87 engelsmän, 531 andra

vita samt 96 av andra raser. Antalet utlänningar på de olika fartygen växlade

mellan 1 och 25. Å två fartyg voro samtliga anställda utom befälhavaren

utlänningar och å ett flertal fartyg voro samtliga utom befälet utlänningar.

En sammanfattning av undersökningen gåve vid handen, att besättningsstyrkan

å samtliga de i utredningen ingående fartygen till 15.5 procent utgjordes

av utlänningar. Räknade man endast med de fartyg, å vilka över

huvud taget utlänningar vore anställda, komine man upp till 22 procent.

Överenskommelse örn likställighet i avseende å olycksfallsförsäkring hade

emellertid träffats med flertalet av de nationer, som varit representerade å

fartygen. Av representerade stater saknades dylik överenskommelse endast

1 fråga örn Brasilien, Canada, Amerikas förenta stater, Rumänien och de

socialistiska rådsrepublikernas union.

Kommerskollegium lämnar vidare en redogörelse för antalet utländska sjömän,

som omkommit vid svenska fartygs krigsförlisning. Enligt inkomna uppgifter

örn krigsförlisningar, omfattande 80 fartyg och 517 förlista sjömän, voro

138 eller nära 27 procent utlänningar. Av dessa voro 43 norrmän, 23 danskar,

14 spanjorer, 12 engelsmän, 9 finnar, 8 estländare, 7 kanadensare, 4 holländare,

2 lettländare, 2 lithauer, 2 irländare, 2 amerikanare, 2 polacker, 2 argentinare,

1 ryss, 1 portugis, 1 ungrare, 1 tysk, 1 brasilianare och 1 australiensare.

Endast ett relativt fåtal av dessa sjömän tillhörde stat, med vilken Sverige

icke träffat överenskommelse om likaberättigande i avseende å olycksfallsförsäkring.

Beträffande spörsmålet, huruvida åtgärder i det syfte, som redareföreningen

angivit, böra vidtagas, tillstyrkes redareföreningens hemställan

av kommerskollegium, som framhåller, att dess utredning bestyrkte, att ett

ökat behov förefunnes av att, i den mån så icke redan skett genom ömsesidiga

överenskommelser, utländska sjömän å svenska fartyg i avseende å olycksfallsförsäkring

och i synnerhet beträffande försäkring för av krigsåtgärder

förorsakade olycksfall bleve likställda med svenska sjömän. Detta vore uppenbarligen

förhållandet särskilt vad anginge sjömän från de amerikanska staterna,

från vilka med all sannolikhet de svenska fartyg, som befunne sig utanför

den s. k. Skagerackspärren, under obestämd tid framåt i ökad utsträckning

måste rekrytera sina besättningar.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening vitsordar, att svårigheter

i många fall torde kunna uppstå att få svenska fartyg bemannade med svenska

medborgare. Det kunde icke anses uteslutet, att den omständigheten, att vissa

utlänningar enligt olycksfalls- och krigsförsäkringslagarna vore sämre ställda

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.U proposition nr lil.

än svenska medborgare, kunde föranleda därtill, att sådana utlänningar icke

ville taga anställning å svenska fartyg. Det syntes under nu rådande förhållanden

uteslutet, att nya ömsesidighetsöverenskommelser kunde komma

att träffas, i varje fall inom den närmaste framtiden. Det vore därför, såvida

man ville tillmötesgå det önskemål, som framställts, ofrånkomligt att genomföra

en sådan ändring av 27 § sista stycket olycksfallsförsäkringslagen, att

kravet på ömsesidighet kunde få uppgivas. Fordran på ömsesidighet borde

principiellt vidhållas, men därjämte borde införas ett stadgande av innehåll

att Kungl. Majit även eljest, när särskilda förhållanden påkallade det, finge

medgiva undantag för medborgare i visst land. För närvarande syntes sådana

särskilda förhållanden föreligga beträffande medborgare i de länder, vilka

redareföreningen omnämnt i sin skrivelse. Någon risk att ett dylikt allmänt

bemyndigande skulle missbrukas syntes icke föreligga.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att redareföreningen närmast syntes

hava avsett, att ersättning enligt krigsförsäkringslagen skulle utgå till utländska

medborgare, som ej vore bosatta i riket, efter samma grunder som för

svenska medborgare, samt anför vidare:

Starka betänkligheter möta mot att, såsom redareföreningen föreslår, genom

en lagändring sätta ur kraft bestämmelserna i 27 § olycksfallsförsäkringslagen.

En sådan lagändring skulle väl knappast kunna begränsas att avse

endast utlänningar, som påmönstras å fartyg, vilka befinna sig »bortom

Skagerackspärren», utan måste väl tänkas komma att gälla alla utländska medborgare.

Att omintetgöra det system av ömsesidighet beträffande bestämmelserna

i 27 §, vilket uppbyggts genom en rad konventioner med andra makter,

synes emellertid icke böra ifrågakomma.

Däremot skulle invändningar i mindre mån kunna göras mot att bestämmelserna

i lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

vilken lag äger endast begränsad giltighet under krigstillstånd, jämkas

därhän, att utländska medborgare, som tjänstgöra ombord å svenskt fartyg,

erhålla samma ersättning som svenska undersåtar. Detta skulle kunna ske

därigenom att i lagen inskjutes ett stadgande av innebörd att 27 § olycksfallsförsäkringslagen

ej skall tillämpas beträffande ifrågavarande försäkring.

Försäkringsrådet, som förklarar, att det icke ansett sig böra bedöma, huruvida

behov förelåge av lagbestämmelser av den innebörd redareföreningen

ifrågasatt, erinrar därom, att krigsförsäkringslagen ansågs erforderlig för tillgodoseende

av det samhällsviktiga intresset, att samfärdseln över haven till

och från vårt land under alla förhållanden kunde upprätthållas i så stor utsträckning

som möjligt. Det i och för sig säkerligen stora ekonomiska intresse,

som vore förknippat med möjligheterna att fraktfart bedreves med utanför de

spärrade områdena befintliga svenska fartyg, syntes dock vara av mera speciell

karaktär än de samhälleligt vittomfattande intressen, bland annat Sveriges

förseende med nödvändiga varor och undvikande av arbetslöshet, som befordrades

genom tillkomsten av bestämmelserna örn högre ersättningar vid

krigsolycksfall.

Till belysning av behovet av författningsändring företer försäkringsrådet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majlis proposition nr lil..

den förut omförmälda, av aktiebolaget Broströms linjeagentur upprättade promemorian,

enligt vilken det syntes vara nödvändigt, att likställighet åvägabragtes

för alla nationaliteter beträffande krigsolycksfallsförsäkringen, för att

den svenska sjöfarten över huvud taget skulle kunna hållas i gång.

Försahringsrådet framhåller vidare, att, örn det ansåges, att syftemålet

med redareföreningens framställning borde biträdas, ändring icke borde ske

i olycksfallsförsäkringslagen utan i stället tillägg göras till 1 § lagen örn krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer, innebärande att beträffande

krigsförsäkring 27 § första stycket, andra punkten, samt andra

stycket olycksfallsförsäkringslagen icke skulle vara tillämpliga. Försäkringsrådet

förklarar, att det därvid ansett sig kunna utgå från att, örn utbyte av

livränta mot kapital ägt rum enligt 27 § första stycket, första punkten, samt

därigenom rätten till vidare ersättning jämlikt tredje punkten i samma stycke

vore förfallen, jämväl rätten till ytterligare kapital enligt 4 § andra stycket

krigsförsäkringslagen vore förfallen.

I yttrandena hava även vissa uttalanden gjorts beträffande premiebeloppens

beräkning. Riksförsäkringsanstalten anför, att en lagändring

i enlighet nied vad anstalten anfört kunde komma att föranleda någon höjning

av tilläggspremierna för krigsförsäkringen. Vid bestämmandet av dessa

premier, som fastställdes för varje resa eller i vissa fall för månad, foges

nämligen hänsyn till de sammanställningar över ersättningskostnaderna, som

med korta mellanrum uppgjordes av anstalten. Ökades kostnaderna till följd

därav att högre ersättningar utgåves till utländska sjömän eller deras efterlevande,

kunde detta föranleda, att tilläggspremierna måste sättas högre än

eljest varit erforderligt.

Svenska olycksfallsförsäkringsbolagens pool för krigsolycksfallsförsäkring

framhåller, att krigspoolen, i likhet med riksförsäkringsanstalten, tillämpade

samma premie för samtliga å ett fartyg tjänstgörande personer, oberoende av

örn de vore utlänningar eller ej. Anledningen härtill vore, att en individuel!

premieberäkning i praktiken visat sig ogenomförbar. Man gjorde sålunda icke

heller någon åtskillnad, om de ombord anställda vore befäl eller manskap

eller om de vore gifta eller ogifta, förhållanden som i och för sig hade avsevärd

betydelse för ersättningsbeloppens storlek. Dessa genomsnittspremier,

olika för olika router och farozoner, hade tid efter annan reglerats uppåt eller

nedåt, beroende på vid varje tidpunkt föreliggande erfarenhet. Sannolikt

komme de ökade utbetalningar, som en lagändring kunde komma att innebära,

att medföra en ökning av eljest utgående genomsnittspremier.

Omkring 40 procent av den svenska handelsflottan finnes för närvarande

utanför den s. k. Skagerackspärren. Det är givetvis ett betydande svenskt

ekonomiskt intresse, att handelssjöfarten med dessa fartyg uppehälles i

så stor utsträckning som möjligt, trots att trafiken på grund av krigsförhållandena

icke kan anslutas till svenska hamnar. T viss omfattning,

Departe
ments''
chefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr lil.

vilken med stor sannolikhet- torde ökas, är det nödvändigt att rekrytera

besättningarna å de ifrågavarande fartygen med utlänningar.

I förevarande ärende har upplysts, att utländska sjömän såsom villkor för

anställning å svenska fartyg ofta uppställa krav på att i händelse av krigsolycksfall

bliva tillförsäkrade samma förmåner, som tillkomma svenska sjömän.

I den mån Sverige jämlikt 27 § tredje stycket olycksfallsförsäkringslagen

träffat avtal om ömsesidighet med andra länder, åtnjuta dessa länders medborgare

samma förmåner i nyss angivet hänseende som svenskar. Dylika

ömsesidighetsöverenskommelser hava emellertid icke träffats med, bland

andia, Amerikas förenta stater, Canada, vissa sydamerikanska stater samt de

socialistiska rådsrepublikernas union. Medborgare i dessa stater finnas redan

nu anställda på svenska fartyg, och anledning synes föreligga att antaga, att

antalet anställda sådana utlänningar kommer att öka. Då det icke torde förefinnas

någon förhoppning därom, att ömsesidighetsöverenskommelser med angivna

länder kunna bliva ingångna under den närmaste tiden, synas mig åtgärder

böra vidtagas för att genom bestämmelser i de författningar, som reglera

försäkringsförhållandena, uppnå huvudsaklig likställighet mellan svenska och

utländska sjömän. Att märka är att någon höjning av premierna kan komma

att föranledas härav.

I likhet med försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anser jag skäl

icke föreligga att ändra på själva principen örn att ömsesidighet skall föreligga,

vilken princip finnes stadgad i 27 § olycksfallsförsäkringslagen. Ändring

synes i stället böra ske i 1937 års krigsförsäkringslag, lämpligen genom ett

tiHägg i 1 § av innehåll, att bestämmelserna i 27 § första stycket, andra

punkten, samt andra stycket olycksfallsförsäkringslagen icke skola äga tillämplig

i fråga örn krigsförsäkring enligt 1937 års lag. Omfattningen av detta

tillägg överensstämmer med innehållet i gällande ömsesidighetsöverenskommelser.

I förevarande sammanhang må slutligen anföras, att jag ansluter

mig till den av försäkringsrådet uttalade åsikten, att gällande bestämmelser

böra så tillämpas, att, örn utbyte av livränta mot kapital enligt 27 § ägt

rum samt därigenom, jämlikt 27 § första stycket, tredje punkten, rätten

till vidare ersättning på grund av olycksfallet är förfallen, jämväl rätten

till ytterligare kapital enligt 4 § andra stycket krigsförsäkringslagen skall

vara förfallen.

De nu angivna nya bestämmelserna synas böra träda i kraft omedelbart

efter utfärdandet och tillämpas på krigsolycksfall, som därefter inträffa.

Föredragande departementschefens lagförslag.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom socialdepartemetet

upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen

den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Ossian Larsson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har bär uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majda proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, den

28 februari 1941.

Närvarande:

justitieråden Föns smån,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 27 februari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

21 februari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937

(nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr lil.

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen

anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets

den 28 februari 1941 avgivna utlåtande över det den 21 i samma månad

till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande

personer.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till

antagande nyssnämnda lagförslag, vilket av lagrådet lämnats

utan erinran,

dels ock föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Majit att, i

enlighet med vad i 1 § andra stycket i lagen stadgas, utgiva

ersättning för olycksfall, som inträffat innan lagen trätt i kraft.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami.

Nr lil.

321 41 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.