Sök i Ratio Lex

Angående försäljning till svenska turistföreningen av visst område vid Västra Vålådalen i Jämtlands län

1941-02-28 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:116, Angående försäljning till svenska turistföreningen av visst område vid Västra Vålådalen i Jämtlands län

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Deposition nr 116.

1

Nr 116.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående försäljning till

svenska turistföreningen av visst område vid Västra

Vålådalen i Jämtlands län; given Stockholms slott den

28 februari 1911.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28

februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:

I en den 6 december 1935 dagtecknad skrift bar svenska turistföreningen

bos Kungl. Maj:t anhållit att med äganderätt få förvärva vissa till föreningen

upplåtna markområden å kronan tillhöriga hemmanet mantal Vallbo

nr 1 (l1) vid Västra Vålådalen i Undersåkers socken av Jämtlands län.

Nämnda hemman inköptes av kronan genom Kungl. Maj:ts beslut den 7

oktober 1898 i och för utvidgning av renbetesfjällen. Den 30 december samma

år erhöll kronan lagfart å hemmanet.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 11 G.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Turistföreningen disponerar för närvarande vid Västra Vålådalen två områden,

det ena omfattande cirka 2.9 hektar och det andra cirka 0.09 hektar.

Dessa båda områden lia från och med den 14 mars 1935 upplåtits till föreningen

genom ett den 10 och 13 maj 1935 mellan länsstyrelsen i Jämtlands

län och föreningen ingånget kontrakt. I detta stipuleras bland annat, att

områdena mot en årlig avgift av 50 kronor utarrenderas till föreningen så

länge de av föreningen användas, det större området för turiststation och

eventuellt de ytterligare byggnader, som oundgängligen erfordras för turiströrelsens

bedrivande, och det mindre för en skid- eller vilstuga. Genom kontraktet

annullerades ett tidigare, i september 1921 utfärdat kontrakt, varigenom

vederbörande lappfogde på 50 år, räknat från och med den 14 mars

1922, mot en årlig arrendeavgift av 20 kronor till föreningen upplåtit ett område

örn 1.0759 hektar, vilket utgör en del av nyss omförmälda område om

2.9 hektar. De områden, varom nu är fråga, finnas återgivna å en handlingarna

i ärendet bifogad kartskiss.

lill stöd för sin framställning har svenska turistföreningen anfört i huvudsak

följande.

Under hela sin 50-åriga tillvaro har turistföreningen varit hänvisad till

att finansiera all sin verksamhet huvudsakligen från de inkomster, som inflyta

genom medlemmarnas avgifter. Något understöd från det allmänna har

föreningen icke åtnjutit, bortsett från några mindre anslag för speciella ändamål.

Föreningen har icke heller hittills behövt beträda lånevägen annat

än tillfälligtvis i avbidan på uppbörden av ledamotsavgifterna. Vid utgången

av 1935 torde föreningen kunna beräknas ha 142,000 medlemmar. Föreningen

har sålunda för närvarande icke några stående skulder. Det oaktat

har föreningens ekonomiska ställning under de senare åren i viss mån kommit

i ett annat läge. Den utomordentliga utvecklingen på alla områden, som

också i hög grad berör reselivet, ställer ständigt nya och stora krav på föreningen.

Samtidigt har föreningen själv ansett det erforderligt att i allt högre

grad inrikta sin verksamhet dels på en mera socialt betonad verksamhet,

åsyltande att främja de ekonomiskt mindre välsituerade samhällsgruppernas

färder, och dels på ett starkare betonande av kulturbygden, städerna

och arbetslivet av i dag.

Denna utveckling medför, att turistföreningen trots stegrade inkomster genom

fortgående medlemsökning får allt svårare att ekonomiskt tillgodose

verksamheten i fjällen. Även på detta område står föreningen emellertid inför

nödvändigheten att göra nya, högst betydande insatser. Samtliga föreningens

luriststationer med undantag av Nya Sylstationen måste betecknas

såsom i vissa avseenden omoderna och torde inom en nära framtid kräva

kostsamma ombyggnader för att framträda i ett skick som — nied bibehållande

av den enkelhet sakens natur kräver — likväl är ägnat att tillfredsställa

nutida krav särskilt ur hygienisk synpunkt. Men även högst betydande

utvidgningar och nybyggnader äro erforderliga, icke blott i fråga om turiststationerna

utan även beträffande de vanliga fjällstugorna.

Örn turistföreningen skall kunna möta.de stora krav, som sålunda ställas

på dess verksamhet i fjällen, kan föreningen icke undgå att beträda läsvägen.

Men härför möter ett oöverstigligt hinder. Föreningen kan nämligen

icke genom inteckning ställa sina anläggningar som säkerhet, eftersom dessa

samtliga ligga på ofri grund, nämligen krono- eller kyrkojord. Det har där
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

3

för för föreningen framstått såsom ett intresse av den allra största vikt att

söka få av kronan förvärva äganderätten till de markområden, varå turiststationerna

och vissa andra av föreningens anläggningar äro belägna. Såvitt

föreningen kan förstå, skulle detta icke heller för kronan innebära något

egentligt men. Icke någon av de platser, varå de åsyftade anläggningarna äro

belägna, är lämpad att utnyttjas för annat ändamål än turiststationsrörelse,

och de olägenheter för kronans intressen, som till äventyrs skulle kunna

härflyta av en dylik rörelse, föreligga ju redan nu. Praktiskt sett synes sålunda

icke ur det allmännas synpunkt finnas skäl till invändning mot det

ifrågasatta markförvärvet, även örn turistföreningen framdeles skulle anse

det lämpligt att till annan överlåta någon anläggning, där utvecklingen medfört,

att den verksamhet, som föreningen genom sitt pionjärarbete börjat och

utvecklat, med större fördel kan fullföljas under andra former.

Föreningen har för sina anläggningar fått markupplåtelse på jord av olika

kameral natur såsom renbetesland, kronoöverloppsmark, nationalpark, kronohemman

och kyrkojord. Föreningen söker nu samtidigt i fem framställningar

tillstånd att förvärva markområden för turistanläggningar.

Föreliggande framställning gäller turiststationen i Västra Vålådalen. Å det

till föreningen år 1922 upplåtna området därstädes uppförde föreningen under

åren 1922—1923 en turiststation i 2 våningar med 11 gästrum, matsalsoch

sällskapsrum, köksutrymmen in. m. Ar 1930 utarrenderade föreningen

turiststationen mot en viss årlig arrendesumma på villkor att föreningen allt

fortfarande hade överinseende över anläggningens skötsel och drift. Trafiken

till Vålådalen har under de sista åren ständigt stegrats, och flera tillbyggnader

lia under de senaste åren kommit till stånd under samverkan mellan

föreningen och dess arrendatorer. För att möjliggöra dessa utvidgningar blev

det slutligen också nödvändigt att utöka det till turistföreningen upplåtna

området, vilket skedde genom kontrakt i maj 1935 mellan länsstyrelsen i

länet och föreningen. Efter senaste tillbyggnader omfattar anläggningen vid

Vålådalen 7 byggnader och kan mottaga 65 gäster. Under sista åren har turiststationen

emottagit cirka 1,000 gäster per år, och efter den nyligen fullbordade

väganläggningen från Undersåker till Vålådalen finnes grundad anledning

förmoda, att turisttrafiken till den redan populära platsen än ytterligare

kommer att stiga.

Över turistföreningens framställning lia utlåtanden avgivits den 27 november

1936 av länsstyrelsen i Jämtlands län, efter hörande av vederbörande

lappar och lappfogden i länet, samt den 15 december 1937 av kammarkollegiet.

I anledning av vad kammarkollegiet framhållit i ärendet har länsstyrelsen

den 26 februari 1938 ånyo avgivit utlåtande, därvid fogats förnyat

yttrande av lappfogden. Härefter har turistföreningen i en den 20 augusti

1938 dagtecknad skrift framfört påminnelser i anledning av vad som anförts

i remissyttrandena. Slutligen har domänstyrelsen den 8 december 1938, nied

överlämnande av yttranden från förvaltaren för renhetesfjällens skogar och

vederbörande Överjägmästare, utlåtit sig i ärendet.

Lapparna i Tranås lappbg lia vid ett av lappfogden den 11 februari 1936

hållet .sammanträde uttalat såsom sin åsikt, att mark å renbeteslandet borde

förbli i kronans ägo. Enligt deras förmenande skulle ett avsteg från denna

princip medföra svårigheter dels för vederbörande myndigheter alt kontrollera

utnyttjandet av dessa marker, dels ock flir lapparna vid dessas brukande

av renbctcslandet för sin utkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 116.

Lappfogden har avstyrkt bifall till ifrågavarande framställning under

framhållande att lapparnas livs- och näringsintressen borde få gå före det

privata affärsintresset.

Även länsstyrelsen har avstyrkt bifall till turistföreningens framställning.

Länsstyrelsen har yttrat bland annat följande.

Förevarande turiststation i Västra Vålådalen synes i främsta rummet åsyftas,

då föreningen hävdar den uppfattningen, att ur det allmännas synpunkt

några skäl icke torde finnas till »invändning mot det ifrågasatta markförvärvet,

även örn turistföreningen framdeles skulle anse det lämpligt att till

annan överlåta någon anläggning, där utvecklingen medfört, att den verksamhet,

som föreningen genom sitt pioniärarbete börjat och utvecklat, med

större fördel kan fullföljas under andra former». Mycket betydande belopp

lära av den nuvarande arrendatorn av stationen ha nedlagts på dennas förbättrande

och utvidgning. Om det ifrågasatta köpet medgives, kan det därför

förutses att turistföreningen i en nära framtid kommer att helt överlåta stationen

å arrendatorn för att bereda honom säkerhet för hans i anläggningen

investerade kapital. Ett bifall till den nu gjorda ansökningen kan därför

sägas innebära en försäljning av ifrågavarande markområden till enskild

person, vilket ur principiell synpunkt icke kan anses tillrådligt på grund av

de konsekvenser det med all säkerhet skulle medföra. Härtill kommer även,

att en del lappar ha sina vintervisten icke långt från Västra Vålådalen och

att följaktligen en tätare bebyggelse inom denna för skidsport mycket lämpade

trakt ur lappväsendets synpunkt icke är önskvärd.

Kammarkollegiet har framhållit, att skäl torde saknas att beträffande det

mindre av ifrågavarande båda områden tillmötesgå turistföreningens framställning.

Beträffande det större området har kollegiet yttrat i huvudsak

följande.

Området ligger icke isolerat i fjällen, örn det också är ytterst i bygden.

Väg (s. k. ödebygdsväg) leder till platsen, där andra bosättningar finnas i

omedelbar närhet, låt vara att de därstädes boende i sin egenskap av kronoarrendatorer

stå under större kontroll än enskilda jordägare. Å platsen, som

.särskilt väl synes lämpa sig till vilo- och rekreationsort samt vintersportplats,

drives pensionatsrörelse även annorstädes än å turiststationen. Denna utgör

sålunda endast en del av den bosättning i Vålådalen, som kan inverka på lapparnas

rörelsefrihet därstädes.

De framställda invändningarna mot en försäljning synes mindre vända sig

emot ett turistföreningens förvärv av området för turiststationen i Vålådalen

än mot de konsekvenser, som kunde inträffa örn stationen från föreningen

komme i helt privat ägo, samt den betydelse försäljningen kunde ha som

prejudikat för andra innehavare av nyttjanderätter inom de till renbetesfjällen

lagda områdena. Ansökningen avser emellertid, att föreningen skall

vara ägare av ifrågavarande område. Den härstädes bedrivna verksamhetens

allmännyttiga karaktär intager en sådan särställning, att en försäljning

till föreningen icke medför den konsekvensen att samma förmån behöver

medgivas andra, som bedriva hotell- eller pensionatsrörelse. Denna princip

torde i tidigare fall ha av Kungl. Majit godkänts. Med hänsyn härtill samt

då, såsom förut berörts, förhållandena på platsen knappast torde innebära

ökade svårigheter för lapparna och föreningen redan nu för obegränsad

framtid besitter området, så länge den använder detsamma för omhandlade

ändamålet, lärer en upplåtelse med äganderätt till föreningen icke kunna för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

5

väntas medföra några vådor men väl vara av betydelse för densamma i dess

allmängagnande verksamhet.

Erinras må tillika, att förhållandena i Jämtlands län, där turistpensionat

och hotell ligga utspridda mångenstädes i fjälltrakterna, synas med avseende

å renskötselns ställning och beroende av turisttrafiken i många avseenden

få bedömas annorlunda än då det gäller Norrbottens och Västerbottens läns

lappmarksområden.

Tillfredsställande skydd mot områdets överlåtande av föreningen till enskild

torde kunna vinnas, därest försäljningen förbindes med återköpsrätt

enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom att

inträda för den händelse området skulle användas för andra ändamål än vid

upplåtelsen avsetts.

Ifrågavarande område är enligt lagen den 18 juni 1928 (nr 309) om de

svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige att hänföra till renbetesfjällen.

En överlåtelse till turistföreningen skulle medföra, att lapparnas nuvarande

rättigheter att förfoga över området i vissa avseenden skulle inskränkas genom

att renbeteslagens bestämmelser beträffande enskild tillhörig mark bleve

tillämpliga. Sålunda skulle föreningen bli berättigad att i viss utsträckning

utkräva ersättning av lapparna för skada som deras renar kunde komma

att föröva å området, varjämte lapparna tillkommande rätt att taga virke

i skogen å området till bränsle och annat eget behov skulle inskränkas. På

grund av upplåtelseområdets jämförelsevis ringa storlek och begränsningens

obetydliga omfattning lärer i detta sammanhang kunna bortses från lapparnas

förlust beträffande skogsfångst å området. Detsamma gäller inskränkningen

av lapparnas jakträtt.

Däremot synes böra förebyggas möjligheten att skadestånd skulle kunna

uttagas av lapparna för renskada. Förbehåll härom torde lämpligen kunna

angivas i upplåtelseavtalet, vare sig detta förbehåll sedermera må anses böra

för publicitetens skull i samband med avstyckningen upptagas såsom ett området

åvilande avstyckningsservitut eller intecknas i den försålda fastigheten

med förmånsrätt före annan inteckning till säkerhet för befrielse för renägare

att utgiva ersättning för av renar å området förorsakad skada i annat

fall än då skadan skett i syfte att tillskynda förlust.

En blivande köpeskilling för området synes enligt 5 § 2 stycket renbeteslagen

böra disponeras till förmån för lapparna. Med hänsyn till det obetydliga

belopp, till vilket köpeskillingen kan beräknas uppgå, torde densamma

lämpligen kunna tillgodoföras det jämtländska lappväsendets fond.

Föredraganden i kammarkollegiet, t. f. kammarrådet P. Gavelius, har anfört

avvikande mening från kollegiets beslut. Han har sålunda ansett, att

kollegiet, enär de skäl som åberopats till stöd för ansökningen icke syntes

bärande och ett medgivande till en överlåtelse med äganderätt i föreliggande

fall syntes kunna medföra betänkliga konsekvenser, bort avstyrka bifall till

framställningen även beträffande det större området.

Länsstyrelsen har i anledning av kammarkollegiets utlåtande anfört bland

annat följande.

Länsstyrelsen vidhåller sin tidigare meddelade ståndpunkt i ärendet. Beträffande

kammarkollegiets förslag örn att en klausul örn återköpsrätt borde

intagas i villkoren vid en eventuell försäljning anser länsstyrelsen, att ett återköp

skulle bli synnerligen olämpligt och för lappväsendet besvärande. Drivande

av turiststationsrörelse ligger så helt vid sidan av lappväsendets övriga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

uppgifter att en sådan eventualitet under inga förhållanden borde ifrågasättas.

Det är riktigt, att turiststationen i Västra Vålådalen ligger nära ena yttergränsen

av renbeteslandet. Men enär detta renbetesland är av särskild vikt för renskötseln,

bör det också beredas särskilt skydd. Dit ha nämligen flera lappfamiljer

förlagt sina vintervisten och stora mängder av renar förekomma där

under större delen av året. Det synes under sådana förhållanden vara uppenbart,

alt en vidsträcktare bebyggelse i Västra Vålådalen skulle vara för renskötseln

mycket olämplig och att den största varsamhet bör vidtagas så att

de för renskötseln störande momenten icke ökas.

I sin omförmälda påminnelseskrift av den 20 augusti 1938 har turistföreningen

bland annat yttrat:

Rättsligt sett ställer sig förhållandet mellan föreningen och arrendatorn,

Gösta Olander, på följande sätt. De av Olander bekostade tillbyggnaderna till

föreningens ursprungliga byggnader äro föreningens egendom, likaså nya fristående

byggnader, som bekostats gemensamt. Till fristående nya byggnader,

sorn Olander ensam bekostat, har föreningen icke äganderätt; desamma kunna

därför av honom borttagas. För sina nedlagda medel har Olander icke någon

säkerhet. Då utgångspunkten var att föreningen icke ville nedlägga mera

än ett begränsat belopp av egna medel, har naturligen föreningen icke kunnat

påtaga sig någon ovillkorlig betalningsskyldighet för vad Olander nedlagt eller

någon lösningsskyldighet till de av honom uppförda byggnaderna; en begränsad

sådan skyldighet ingår dock i uppgörelsen. Tanken har varit, att

Olander skulle kunna av inkomsterna från anläggningen så småningom amortera

det av honom investerade kapitalet. Därför har arrendet satts till ett lågt

belopp, och det har varit underförstått, att Olander skulle, så länge han väl

skötte anläggningen, kunna göra anspråk på förnyade arrendeupplåtelser.

Emellertid har ifrågavarande ekonomiska sammanblandning med tiden visat

sig ytterst oförmånlig. Olander har åsamkat sig en betydande skuldbörda.

Att amortera skulden på sätt ovan angivits med stöd av inkomsterna från

anläggningen är naturligen alltid förenat med ett betydande riskmoment, när

det såsom bär är fråga om en turistanläggning, som kan hållas öppen endast

under begränsade säsonger och där publikfrekvensen måste bli ytterst växlande

icke blott med hänsyn till väderlek och dylika faktorer utan även på

grund av svängningarna i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Vad som

i detta fall är av den största betydelse är emellertid risken för att Olander —

innan skulden hunnit amorteras — skulle avlida eller av sjukdom bli hindrad

att fortsätta sin verksamhet på platsen. Denna risk har för Olander blivit en

källa till ständig oro och har därigenom också försatt föreningen i en svår

situation.

Vad angår de skäl, som åberopats mot turistföreningens ansökan, har lapparnas

och renskötselns intresse i första rummet framdragits. Turistföreningen

har aldrig riktigt kunnat fatta innebörden i denna invändning. Av yttrandena

skulle man kunna få den föreställningen, att föreningens tomtplats —

omedelbart gränsande till gårdsplatsen för Västra Vålådalens kronohemman

-— och dess allra närmaste omgivningar utgöra en vanlig uppehållsplats för

renar. Detta kan dock uppenbarligen icke ha varit meningen. Renar synas

aldrig i gårdens och turiststationens omedelbara närhet. Icke ens uppe på det

ovanför turiststationen belägna Ottijället förekomma renar allmänt. De uppehålla

sig merendels långt västligare.

Vad som åsyftas är egentligen, att gästerna på stationen under sina strövtåg

i fjällen kunna skrämma renarna och därigenom vålla svårigheter för lapparna.

Men detta utgör endast en detalj i ett större problem, som möter överallt,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

7

där turistväsen och renskötsel förekomma på samma trakt. Och icke lära

statsmakterna vara sinnade att ur denna synpunkt kväva turistväsendet i fjällen

eller hindra dess naturliga utveckling. Vad Västra Vålådalen angår finnas

redan två turistanläggningar, nämligen föreningens och kronoarrendatorn

Möllers, och den fara för renskötseln, som i nämnda ort kan uppstå på grund

av turisternas närvaro, existerar således redan och kan aldrig undvikas, med

mindre förbud mot stationernas fortsatta drivande utfärdas. Och om häremot

anmärkes, att avsikten endast är att söka hindra en ökning av antalet turister,

vill föreningen nämna, att detta icke på något sätt sammanhänger med frågan

om föreningen har äganderätt eller nyttjanderätt till marken, ty föreningen

kan även med nyttjanderättstitel utvidga anläggningen så långt det ifrågavarande

tomtområdet räcker.

Ett vida bättre motskäl än hänvisningen till lapparnas direkta intressen

innebär framhållandet av att överlåtelse i detta fall av äganderätt till turistföreningen

skulle skapa ett prejudikat och att det därefter skulle möta svårigheter

att vägra äganderättsöverlåtelser i fjälltrakterna till andra institutioner

eller enskilda personer. Jämväl föreningen är av den uppfattningen att en allmän

utveckling i riktning mot enskilda jordförvärv i fjällen skulle vara av

ondo. Men även örn det kan synas förmätet har verkligen föreningen utgått

från att den intar en sådan särställning, att ett tillmötesgående mot föreningen

icke skulle behöva skapa ett prejudikat.

Återstår det kanske viktigaste skälet, nämligen att turistföreningen skulle

få möjlighet att överföra äganderätten på någon, som kunde anses vara icke

önskvärd markägare. Detta är naturligen teoretiskt riktigt. Invändningen förlorar

emellertid väsentligen sin betydelse, örn kronan förbehåller sig återköpsrätt.

Det har sagts, att denna rätt skulle vara av mindre värde på grund av

den därmed förenade inlösningsskyldigheten i fråga om byggnader och svårigheten

att efter återköpet nyttiggöra anläggningen. Enligt föreningens uppfattning

innebär återköpsrätten ett sådant band på ägaren och medför ett sådant

försvagande av äganderättens ekonomiska värde, att själva dess tillvaro

utgör ett väsentligt hinder mot all frivillig försäljning. I detta sammanhang

vill föreningen understryka, att den, om äganderätten får förvärvas, icke har

för avsikt att överlåta denna på Olander utan ämnar tillgodose hans intressen

antingen genom inteckningar eller genom att med honom bilda ett aktiebolag,

på vilket äganderätten överlåtes. Skulle Kungl. Majit anse, att det för kronan

skulle vara möjligt att överlåta äganderätten på ett redan från början bildat

aktiebolag i stället för på föreningen, vill föreningen härmed förklara, att den

skulle vara fullt tillfreds därmed. En aktiebolagsbildning skulle kunna tänkas

ske efter sådana riktlinjer, att bolagets aktiekapital uppdelades i stamaktier

och preferensaktier, av vilka turistföreningen behölle stamaktierna och Olander

övertoge preferensaktierna, samt att stamaktiernas ägare förbehölles rätt

att tillsätta flertalet styrelseledamöter. Föreningen skulle kunna tänkas dessutom

göra en fristående utfästelse i förhållande till kronan att icke frivilligt

avhända sig sina aktier annat än till person sorn av Kungl. Majit godkändes.

Förvaltaren för renbctesf jättens skogar har förklarat sig icke ha något att

erinra mot försäljning av det större av ifrågavarande håda områden. Det

mindre området borde däremot enligt hans mening fortfarande endast utarrenderas

till turistföreningen.

överjägmästaren har ansett sig höra helt avstyrka bifall till turistföreningens

framställning. Ilan har härvid i huvudsak åberopat de skäl, som anförts

av reservanten i kammarkollegiet samt av länsstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

Domänstyrelsen har för sin del hemställt om bifall till turistföreningens

ansökan på det sätt och de villkor, som förordats av kammarkollegiet. Styrelsen

har framhållit, att den ej kunde finna annat än att de farhågor, som

yppats beträffande konsekvenserna av en försäljning till turistföreningen av

det större av de två områdena, måste anses överdrivna. De förmenta olägenheter

för renskötseln, som befarats uppstå, därest kronan skulle avhända sig

äganderätten till sagda område, kunde uppenbarligen uppkomma även vid

den nuvarande upplåtelseformen.

Genom-beslut den 30 december 1938 anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelsen

i Jämtlands län att på turistföreningens bekostnad vidtaga åtgärder för

kartläggning och värdering av det större av de med framställningen avsedda

områdena ävensom att i samband därmed undersöka, huruvida områdets

dåvarande avgränsning vore lämplig vid en försäljning samt huruvida såsom

köpevillkor borde uppställas förbud mot områdets inhägnande. Sedan distriktslantmätaren

i Undersåkers distrikt på uppdrag av länsstyrelsen under år 1939

värderat och upprättat en karta över förevarande område samt delar av angränsande

områden ävensom verkställt den anbefallda undersökningen, har

länsstyrelsen den 11 mars 1940 ånyo avgivit utlåtande i ärendet. Vid utlåtandet

funnos fogade såväl yttranden av vederbörande lappfogde och

distriktslantmätare som nyssnämnda karta.

Distriktslantmätaren har anfört i huvudsak följande.

Det arrenderade området, sådant det nu uppmätts, är å kartan angivet med

röd kantfärg. Saluområdets gränser böra emellertid med hänsyn till lämplig

skiftesläggning bli ungefär sådana som å kartan utmärkts med grå kantfärg.

Det med sistnämnda färg utmärkta området innehåller i areal cirka 5.90 hektar.

Utvidgningen i väster motiveras av behovet av ökat utrymme vid uppfartsvägen

och gårdsplanen utanför huvudbyggnaden. Den föreslagna gränsen

är utstakad under hänsynstagande till att arrendatorn av fastigheten

Västra Vålådalen 1\ P. O. Möller, här hävdar en del mark under Vallbo l1.

I söder bör området skäligen sträcka sig fram till landsvägen. I öster har utvidgning

skett med hänsyn till de anläggningar o. d., som kunna visa sig erforderliga

vid en turiststation av denna storleksordning.

Någon anledning att såsom köpevillkor uppställa förbud mot områdets inhägnande

synes i stort sett icke föreligga. Detta har också vitsordats av arrendatorn

Möller, som emellertid ansett önskvärt, att områdets sydvästra del icke

avstängdes under vintertiden, emedan detta skulle i viss mån hindra utnyttjandet

av den övningsbacke, som gästerna å hans pensionat vanligen använde.

Efter överläggning med bland annat vederbörande lappfogde och revirförvaltare

ävensom sekreteraren hos svenska turistföreningen, vilka närvarit vid

den ifrågavarande undersökningen, samt efter jämförelse med likartade upplåtelser

har jag funnit skäligt åsätta det sålunda utvidgade området ett värde

av 1,000 kronor, beräknat efter cirka 180 kronor per hektar.

Länsstyrelsen har ej haft något att erinra mot att i köpeavtalet gränserna

för området bestämdes i enlighet med distriktslantmätarens förslag. Området

har av länsstyrelsen ansetts kunna försäljas utan annat villkor i fråga örn

rätten till dess inhägnande än att gränsen till områdets sydvästra del hölles

öppen vintertid. Den föreslagna köpeskillingen har länsstyrelsen funnit skälig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis vroposition nr 116.

9

Statskontoret har härefter i remissutlåtande den 21 februari 1941 yttrat i

huvudsak följande rörande köpeskillingen för området.

Efter förräntning av 4 procent skulle den föreslagna köpeskillingen, 1,000

kronor, lämna en avkastning av 40 kronor per år. Enligt gällande arrendekontrakt

uppgår emellertid avgälden för de av turistföreningen nu disponerade

områdena, enligt kontraktet tillhopa cirka 3 hektar, till 50 kronor per

år. Enbart detta mindre område har alltså efter 4 procent förräntning ett kapitalvärde

av 1,250 kronor, motsvarande cirka 415 kronor per hektar. Med

ledning av denna siffra skulle det nu till försäljning föreslagna området, 5.9

hektar, lia ett värde av cirka 2,450 kronor.

I anslutning till det anförda får statskontoret som sin uppfattning framhålla,

att köpeskillingen för det till försäljning föreslagna området, 5.9 hektar,

ej bör understiga 2,500 kronor. Efter 4 procent ränta skulle denna köpeskilling

tillföra lappväsendet 100 kronor per år eller samma belopp, som torde

kunna påräknas vid utarrendering av hela det utökade området i analogi

med den tidigare fastställda arrendeavgälden.

Med hänsyn till lapparnas berättigade intressen och den omständigheten

att den eventuella försäljningen sker mot såväl lapparnas uttalade önskemål

som de myndigheters åsikt, som handhava den lokala lappadministrationen,

synes någon nedsättning av köpeskillingen såsom kompensation för

turistföreningens verksamhet i detta fall ej böra ifrågakomma.

Köpeskillingen bör enligt statskontorets mening tillföras jämtländska renbetesfjällens

skogsfond, vilken fond år 1898 bestritt kostnaden för inköp av

hemmanet Vallbo nr 1, varå ifrågavarande område är beläget. Såsom ytterligare

skäl härför må anföras, att köpeskillingen genom att redovisas till

sistnämnda fond kan tagas i anspråk för inköp av annan mark för renbetesf

jällens räkning.

Jag vill till en början erinra örn att Kungl. Majit efter riksdagens medgi - Departementsvande

på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet genom beslut chefen.

den 17 mars 1939 medgivit försäljning till svenska turistföreningen av ett

område om 8.0SS5 hektar inom Abisko nationalpark för ett pris av 450 kronor.

I samband med avlatandet den 5 mars 1937 lill riksdagen av proposition

(nr 218) rörande nämnda ärende yttrade vederbörande departementschef,

att, ehuruväl principiella erinringar kunde göras mot försäljningen,

statsmakterna dock, med hänsyn till turistföreningens betydelsefulla allmännyttiga

uppgift och verksamhet, i det föreliggande fallet syntes böra visa

föreningen tillmötesgående.

Enahanda synpunkter torde vara avgörande vid prövning av det ärende,

varom nu är iråga. Med hänsyn till vad i ärendet framkommit anser jag mig

emellertid endast böra förorda försäljning av det område, varå turiststationen

är belägen, utökat på sätt vederbörande distriktslantmätare föreslagit.

Saluområdet, vilket med grå kantfärg är inlagt å den i det föregående om förmoda

år 1939 upprättade kartan, skulle följaktligen komma ali innehålla

en areal av omkring 5.90 hektar. Tillräckliga skid synas mig icke lör närvarande

lia förebragts för en försäljning av det mindre av de med föreningens

framställning avsedda områdena.

Vad angar köpeskillingen för det av mig lill försäljning förordade området

finner jag denna med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall

Jiihanq Utl riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 110.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 116.

icke böra bestämmas till högre belopp än det området vid distriktslantmätarens

undersökning åsätta värdet, 1,000 kronor, vilket värde av länsstyrelsen

befunnits vara skäligt. Vid försäljningen torde i övrigt böra knytas villkor

av i huvudsak det innehåll som av kammarkollegiet och länsstyrelsen föreslagits.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles närmare fastställa

villkoren för försäljningen.

På skäl som av statskontoret anförts synes köpeskillingen för ifrågavarande

område böra tillgodoföras jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att det av mig i det föregående angivna markområdet av

omkring 5.90 hektar å kronohemmanet J/4 mantal Vallbo nr

1 vid Västra Vålådalen i Undersåkers socken av Jämtlands

län må försäljas till svenska turistföreningen på i huvudsak

de villkor, som av mig förordats, ävensom att köpeskillingen

må tillgodoföras jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fritz af Petersens.

417256. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.