Angående försäljning till svenska turistföreningen av visst område vid Västra Vålådalen i Jämtlands län
1941-02-28 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:116, Angående försäljning till svenska turistföreningen av visst område vid Västra Vålådalen i Jämtlands län
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts Deposition nr 116.
1
Nr 116.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående försäljning till
svenska turistföreningen av visst område vid Västra
Vålådalen i Jämtlands län; given Stockholms slott den
28 februari 1911.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
februari 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,
Andersson, Domö, Rosander.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför:
I en den 6 december 1935 dagtecknad skrift bar svenska turistföreningen
bos Kungl. Maj:t anhållit att med äganderätt få förvärva vissa till föreningen
upplåtna markområden å kronan tillhöriga hemmanet mantal Vallbo
nr 1 (l1) vid Västra Vålådalen i Undersåkers socken av Jämtlands län.
Nämnda hemman inköptes av kronan genom Kungl. Maj:ts beslut den 7
oktober 1898 i och för utvidgning av renbetesfjällen. Den 30 december samma
år erhöll kronan lagfart å hemmanet.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 11 G.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
Turistföreningen disponerar för närvarande vid Västra Vålådalen två områden,
det ena omfattande cirka 2.9 hektar och det andra cirka 0.09 hektar.
Dessa båda områden lia från och med den 14 mars 1935 upplåtits till föreningen
genom ett den 10 och 13 maj 1935 mellan länsstyrelsen i Jämtlands
län och föreningen ingånget kontrakt. I detta stipuleras bland annat, att
områdena mot en årlig avgift av 50 kronor utarrenderas till föreningen så
länge de av föreningen användas, det större området för turiststation och
eventuellt de ytterligare byggnader, som oundgängligen erfordras för turiströrelsens
bedrivande, och det mindre för en skid- eller vilstuga. Genom kontraktet
annullerades ett tidigare, i september 1921 utfärdat kontrakt, varigenom
vederbörande lappfogde på 50 år, räknat från och med den 14 mars
1922, mot en årlig arrendeavgift av 20 kronor till föreningen upplåtit ett område
örn 1.0759 hektar, vilket utgör en del av nyss omförmälda område om
2.9 hektar. De områden, varom nu är fråga, finnas återgivna å en handlingarna
i ärendet bifogad kartskiss.
lill stöd för sin framställning har svenska turistföreningen anfört i huvudsak
följande.
Under hela sin 50-åriga tillvaro har turistföreningen varit hänvisad till
att finansiera all sin verksamhet huvudsakligen från de inkomster, som inflyta
genom medlemmarnas avgifter. Något understöd från det allmänna har
föreningen icke åtnjutit, bortsett från några mindre anslag för speciella ändamål.
Föreningen har icke heller hittills behövt beträda lånevägen annat
än tillfälligtvis i avbidan på uppbörden av ledamotsavgifterna. Vid utgången
av 1935 torde föreningen kunna beräknas ha 142,000 medlemmar. Föreningen
har sålunda för närvarande icke några stående skulder. Det oaktat
har föreningens ekonomiska ställning under de senare åren i viss mån kommit
i ett annat läge. Den utomordentliga utvecklingen på alla områden, som
också i hög grad berör reselivet, ställer ständigt nya och stora krav på föreningen.
Samtidigt har föreningen själv ansett det erforderligt att i allt högre
grad inrikta sin verksamhet dels på en mera socialt betonad verksamhet,
åsyltande att främja de ekonomiskt mindre välsituerade samhällsgruppernas
färder, och dels på ett starkare betonande av kulturbygden, städerna
och arbetslivet av i dag.
Denna utveckling medför, att turistföreningen trots stegrade inkomster genom
fortgående medlemsökning får allt svårare att ekonomiskt tillgodose
verksamheten i fjällen. Även på detta område står föreningen emellertid inför
nödvändigheten att göra nya, högst betydande insatser. Samtliga föreningens
luriststationer med undantag av Nya Sylstationen måste betecknas
såsom i vissa avseenden omoderna och torde inom en nära framtid kräva
kostsamma ombyggnader för att framträda i ett skick som — nied bibehållande
av den enkelhet sakens natur kräver — likväl är ägnat att tillfredsställa
nutida krav särskilt ur hygienisk synpunkt. Men även högst betydande
utvidgningar och nybyggnader äro erforderliga, icke blott i fråga om turiststationerna
utan även beträffande de vanliga fjällstugorna.
Örn turistföreningen skall kunna möta.de stora krav, som sålunda ställas
på dess verksamhet i fjällen, kan föreningen icke undgå att beträda läsvägen.
Men härför möter ett oöverstigligt hinder. Föreningen kan nämligen
icke genom inteckning ställa sina anläggningar som säkerhet, eftersom dessa
samtliga ligga på ofri grund, nämligen krono- eller kyrkojord. Det har där
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
3
för för föreningen framstått såsom ett intresse av den allra största vikt att
söka få av kronan förvärva äganderätten till de markområden, varå turiststationerna
och vissa andra av föreningens anläggningar äro belägna. Såvitt
föreningen kan förstå, skulle detta icke heller för kronan innebära något
egentligt men. Icke någon av de platser, varå de åsyftade anläggningarna äro
belägna, är lämpad att utnyttjas för annat ändamål än turiststationsrörelse,
och de olägenheter för kronans intressen, som till äventyrs skulle kunna
härflyta av en dylik rörelse, föreligga ju redan nu. Praktiskt sett synes sålunda
icke ur det allmännas synpunkt finnas skäl till invändning mot det
ifrågasatta markförvärvet, även örn turistföreningen framdeles skulle anse
det lämpligt att till annan överlåta någon anläggning, där utvecklingen medfört,
att den verksamhet, som föreningen genom sitt pionjärarbete börjat och
utvecklat, med större fördel kan fullföljas under andra former.
Föreningen har för sina anläggningar fått markupplåtelse på jord av olika
kameral natur såsom renbetesland, kronoöverloppsmark, nationalpark, kronohemman
och kyrkojord. Föreningen söker nu samtidigt i fem framställningar
tillstånd att förvärva markområden för turistanläggningar.
Föreliggande framställning gäller turiststationen i Västra Vålådalen. Å det
till föreningen år 1922 upplåtna området därstädes uppförde föreningen under
åren 1922—1923 en turiststation i 2 våningar med 11 gästrum, matsalsoch
sällskapsrum, köksutrymmen in. m. Ar 1930 utarrenderade föreningen
turiststationen mot en viss årlig arrendesumma på villkor att föreningen allt
fortfarande hade överinseende över anläggningens skötsel och drift. Trafiken
till Vålådalen har under de sista åren ständigt stegrats, och flera tillbyggnader
lia under de senaste åren kommit till stånd under samverkan mellan
föreningen och dess arrendatorer. För att möjliggöra dessa utvidgningar blev
det slutligen också nödvändigt att utöka det till turistföreningen upplåtna
området, vilket skedde genom kontrakt i maj 1935 mellan länsstyrelsen i
länet och föreningen. Efter senaste tillbyggnader omfattar anläggningen vid
Vålådalen 7 byggnader och kan mottaga 65 gäster. Under sista åren har turiststationen
emottagit cirka 1,000 gäster per år, och efter den nyligen fullbordade
väganläggningen från Undersåker till Vålådalen finnes grundad anledning
förmoda, att turisttrafiken till den redan populära platsen än ytterligare
kommer att stiga.
Över turistföreningens framställning lia utlåtanden avgivits den 27 november
1936 av länsstyrelsen i Jämtlands län, efter hörande av vederbörande
lappar och lappfogden i länet, samt den 15 december 1937 av kammarkollegiet.
I anledning av vad kammarkollegiet framhållit i ärendet har länsstyrelsen
den 26 februari 1938 ånyo avgivit utlåtande, därvid fogats förnyat
yttrande av lappfogden. Härefter har turistföreningen i en den 20 augusti
1938 dagtecknad skrift framfört påminnelser i anledning av vad som anförts
i remissyttrandena. Slutligen har domänstyrelsen den 8 december 1938, nied
överlämnande av yttranden från förvaltaren för renhetesfjällens skogar och
vederbörande Överjägmästare, utlåtit sig i ärendet.
Lapparna i Tranås lappbg lia vid ett av lappfogden den 11 februari 1936
hållet .sammanträde uttalat såsom sin åsikt, att mark å renbeteslandet borde
förbli i kronans ägo. Enligt deras förmenande skulle ett avsteg från denna
princip medföra svårigheter dels för vederbörande myndigheter alt kontrollera
utnyttjandet av dessa marker, dels ock flir lapparna vid dessas brukande
av renbctcslandet för sin utkomst.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 116.
Lappfogden har avstyrkt bifall till ifrågavarande framställning under
framhållande att lapparnas livs- och näringsintressen borde få gå före det
privata affärsintresset.
Även länsstyrelsen har avstyrkt bifall till turistföreningens framställning.
Länsstyrelsen har yttrat bland annat följande.
Förevarande turiststation i Västra Vålådalen synes i främsta rummet åsyftas,
då föreningen hävdar den uppfattningen, att ur det allmännas synpunkt
några skäl icke torde finnas till »invändning mot det ifrågasatta markförvärvet,
även örn turistföreningen framdeles skulle anse det lämpligt att till
annan överlåta någon anläggning, där utvecklingen medfört, att den verksamhet,
som föreningen genom sitt pioniärarbete börjat och utvecklat, med
större fördel kan fullföljas under andra former». Mycket betydande belopp
lära av den nuvarande arrendatorn av stationen ha nedlagts på dennas förbättrande
och utvidgning. Om det ifrågasatta köpet medgives, kan det därför
förutses att turistföreningen i en nära framtid kommer att helt överlåta stationen
å arrendatorn för att bereda honom säkerhet för hans i anläggningen
investerade kapital. Ett bifall till den nu gjorda ansökningen kan därför
sägas innebära en försäljning av ifrågavarande markområden till enskild
person, vilket ur principiell synpunkt icke kan anses tillrådligt på grund av
de konsekvenser det med all säkerhet skulle medföra. Härtill kommer även,
att en del lappar ha sina vintervisten icke långt från Västra Vålådalen och
att följaktligen en tätare bebyggelse inom denna för skidsport mycket lämpade
trakt ur lappväsendets synpunkt icke är önskvärd.
Kammarkollegiet har framhållit, att skäl torde saknas att beträffande det
mindre av ifrågavarande båda områden tillmötesgå turistföreningens framställning.
Beträffande det större området har kollegiet yttrat i huvudsak
följande.
Området ligger icke isolerat i fjällen, örn det också är ytterst i bygden.
Väg (s. k. ödebygdsväg) leder till platsen, där andra bosättningar finnas i
omedelbar närhet, låt vara att de därstädes boende i sin egenskap av kronoarrendatorer
stå under större kontroll än enskilda jordägare. Å platsen, som
.särskilt väl synes lämpa sig till vilo- och rekreationsort samt vintersportplats,
drives pensionatsrörelse även annorstädes än å turiststationen. Denna utgör
sålunda endast en del av den bosättning i Vålådalen, som kan inverka på lapparnas
rörelsefrihet därstädes.
De framställda invändningarna mot en försäljning synes mindre vända sig
emot ett turistföreningens förvärv av området för turiststationen i Vålådalen
än mot de konsekvenser, som kunde inträffa örn stationen från föreningen
komme i helt privat ägo, samt den betydelse försäljningen kunde ha som
prejudikat för andra innehavare av nyttjanderätter inom de till renbetesfjällen
lagda områdena. Ansökningen avser emellertid, att föreningen skall
vara ägare av ifrågavarande område. Den härstädes bedrivna verksamhetens
allmännyttiga karaktär intager en sådan särställning, att en försäljning
till föreningen icke medför den konsekvensen att samma förmån behöver
medgivas andra, som bedriva hotell- eller pensionatsrörelse. Denna princip
torde i tidigare fall ha av Kungl. Majit godkänts. Med hänsyn härtill samt
då, såsom förut berörts, förhållandena på platsen knappast torde innebära
ökade svårigheter för lapparna och föreningen redan nu för obegränsad
framtid besitter området, så länge den använder detsamma för omhandlade
ändamålet, lärer en upplåtelse med äganderätt till föreningen icke kunna för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
5
väntas medföra några vådor men väl vara av betydelse för densamma i dess
allmängagnande verksamhet.
Erinras må tillika, att förhållandena i Jämtlands län, där turistpensionat
och hotell ligga utspridda mångenstädes i fjälltrakterna, synas med avseende
å renskötselns ställning och beroende av turisttrafiken i många avseenden
få bedömas annorlunda än då det gäller Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarksområden.
Tillfredsställande skydd mot områdets överlåtande av föreningen till enskild
torde kunna vinnas, därest försäljningen förbindes med återköpsrätt
enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast egendom att
inträda för den händelse området skulle användas för andra ändamål än vid
upplåtelsen avsetts.
Ifrågavarande område är enligt lagen den 18 juni 1928 (nr 309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige att hänföra till renbetesfjällen.
En överlåtelse till turistföreningen skulle medföra, att lapparnas nuvarande
rättigheter att förfoga över området i vissa avseenden skulle inskränkas genom
att renbeteslagens bestämmelser beträffande enskild tillhörig mark bleve
tillämpliga. Sålunda skulle föreningen bli berättigad att i viss utsträckning
utkräva ersättning av lapparna för skada som deras renar kunde komma
att föröva å området, varjämte lapparna tillkommande rätt att taga virke
i skogen å området till bränsle och annat eget behov skulle inskränkas. På
grund av upplåtelseområdets jämförelsevis ringa storlek och begränsningens
obetydliga omfattning lärer i detta sammanhang kunna bortses från lapparnas
förlust beträffande skogsfångst å området. Detsamma gäller inskränkningen
av lapparnas jakträtt.
Däremot synes böra förebyggas möjligheten att skadestånd skulle kunna
uttagas av lapparna för renskada. Förbehåll härom torde lämpligen kunna
angivas i upplåtelseavtalet, vare sig detta förbehåll sedermera må anses böra
för publicitetens skull i samband med avstyckningen upptagas såsom ett området
åvilande avstyckningsservitut eller intecknas i den försålda fastigheten
med förmånsrätt före annan inteckning till säkerhet för befrielse för renägare
att utgiva ersättning för av renar å området förorsakad skada i annat
fall än då skadan skett i syfte att tillskynda förlust.
En blivande köpeskilling för området synes enligt 5 § 2 stycket renbeteslagen
böra disponeras till förmån för lapparna. Med hänsyn till det obetydliga
belopp, till vilket köpeskillingen kan beräknas uppgå, torde densamma
lämpligen kunna tillgodoföras det jämtländska lappväsendets fond.
Föredraganden i kammarkollegiet, t. f. kammarrådet P. Gavelius, har anfört
avvikande mening från kollegiets beslut. Han har sålunda ansett, att
kollegiet, enär de skäl som åberopats till stöd för ansökningen icke syntes
bärande och ett medgivande till en överlåtelse med äganderätt i föreliggande
fall syntes kunna medföra betänkliga konsekvenser, bort avstyrka bifall till
framställningen även beträffande det större området.
Länsstyrelsen har i anledning av kammarkollegiets utlåtande anfört bland
annat följande.
Länsstyrelsen vidhåller sin tidigare meddelade ståndpunkt i ärendet. Beträffande
kammarkollegiets förslag örn att en klausul örn återköpsrätt borde
intagas i villkoren vid en eventuell försäljning anser länsstyrelsen, att ett återköp
skulle bli synnerligen olämpligt och för lappväsendet besvärande. Drivande
av turiststationsrörelse ligger så helt vid sidan av lappväsendets övriga
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
uppgifter att en sådan eventualitet under inga förhållanden borde ifrågasättas.
Det är riktigt, att turiststationen i Västra Vålådalen ligger nära ena yttergränsen
av renbeteslandet. Men enär detta renbetesland är av särskild vikt för renskötseln,
bör det också beredas särskilt skydd. Dit ha nämligen flera lappfamiljer
förlagt sina vintervisten och stora mängder av renar förekomma där
under större delen av året. Det synes under sådana förhållanden vara uppenbart,
alt en vidsträcktare bebyggelse i Västra Vålådalen skulle vara för renskötseln
mycket olämplig och att den största varsamhet bör vidtagas så att
de för renskötseln störande momenten icke ökas.
I sin omförmälda påminnelseskrift av den 20 augusti 1938 har turistföreningen
bland annat yttrat:
Rättsligt sett ställer sig förhållandet mellan föreningen och arrendatorn,
Gösta Olander, på följande sätt. De av Olander bekostade tillbyggnaderna till
föreningens ursprungliga byggnader äro föreningens egendom, likaså nya fristående
byggnader, som bekostats gemensamt. Till fristående nya byggnader,
sorn Olander ensam bekostat, har föreningen icke äganderätt; desamma kunna
därför av honom borttagas. För sina nedlagda medel har Olander icke någon
säkerhet. Då utgångspunkten var att föreningen icke ville nedlägga mera
än ett begränsat belopp av egna medel, har naturligen föreningen icke kunnat
påtaga sig någon ovillkorlig betalningsskyldighet för vad Olander nedlagt eller
någon lösningsskyldighet till de av honom uppförda byggnaderna; en begränsad
sådan skyldighet ingår dock i uppgörelsen. Tanken har varit, att
Olander skulle kunna av inkomsterna från anläggningen så småningom amortera
det av honom investerade kapitalet. Därför har arrendet satts till ett lågt
belopp, och det har varit underförstått, att Olander skulle, så länge han väl
skötte anläggningen, kunna göra anspråk på förnyade arrendeupplåtelser.
Emellertid har ifrågavarande ekonomiska sammanblandning med tiden visat
sig ytterst oförmånlig. Olander har åsamkat sig en betydande skuldbörda.
Att amortera skulden på sätt ovan angivits med stöd av inkomsterna från
anläggningen är naturligen alltid förenat med ett betydande riskmoment, när
det såsom bär är fråga om en turistanläggning, som kan hållas öppen endast
under begränsade säsonger och där publikfrekvensen måste bli ytterst växlande
icke blott med hänsyn till väderlek och dylika faktorer utan även på
grund av svängningarna i de allmänna ekonomiska konjunkturerna. Vad som
i detta fall är av den största betydelse är emellertid risken för att Olander —
innan skulden hunnit amorteras — skulle avlida eller av sjukdom bli hindrad
att fortsätta sin verksamhet på platsen. Denna risk har för Olander blivit en
källa till ständig oro och har därigenom också försatt föreningen i en svår
situation.
Vad angår de skäl, som åberopats mot turistföreningens ansökan, har lapparnas
och renskötselns intresse i första rummet framdragits. Turistföreningen
har aldrig riktigt kunnat fatta innebörden i denna invändning. Av yttrandena
skulle man kunna få den föreställningen, att föreningens tomtplats —
omedelbart gränsande till gårdsplatsen för Västra Vålådalens kronohemman
-— och dess allra närmaste omgivningar utgöra en vanlig uppehållsplats för
renar. Detta kan dock uppenbarligen icke ha varit meningen. Renar synas
aldrig i gårdens och turiststationens omedelbara närhet. Icke ens uppe på det
ovanför turiststationen belägna Ottijället förekomma renar allmänt. De uppehålla
sig merendels långt västligare.
Vad som åsyftas är egentligen, att gästerna på stationen under sina strövtåg
i fjällen kunna skrämma renarna och därigenom vålla svårigheter för lapparna.
Men detta utgör endast en detalj i ett större problem, som möter överallt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
7
där turistväsen och renskötsel förekomma på samma trakt. Och icke lära
statsmakterna vara sinnade att ur denna synpunkt kväva turistväsendet i fjällen
eller hindra dess naturliga utveckling. Vad Västra Vålådalen angår finnas
redan två turistanläggningar, nämligen föreningens och kronoarrendatorn
Möllers, och den fara för renskötseln, som i nämnda ort kan uppstå på grund
av turisternas närvaro, existerar således redan och kan aldrig undvikas, med
mindre förbud mot stationernas fortsatta drivande utfärdas. Och om häremot
anmärkes, att avsikten endast är att söka hindra en ökning av antalet turister,
vill föreningen nämna, att detta icke på något sätt sammanhänger med frågan
om föreningen har äganderätt eller nyttjanderätt till marken, ty föreningen
kan även med nyttjanderättstitel utvidga anläggningen så långt det ifrågavarande
tomtområdet räcker.
Ett vida bättre motskäl än hänvisningen till lapparnas direkta intressen
innebär framhållandet av att överlåtelse i detta fall av äganderätt till turistföreningen
skulle skapa ett prejudikat och att det därefter skulle möta svårigheter
att vägra äganderättsöverlåtelser i fjälltrakterna till andra institutioner
eller enskilda personer. Jämväl föreningen är av den uppfattningen att en allmän
utveckling i riktning mot enskilda jordförvärv i fjällen skulle vara av
ondo. Men även örn det kan synas förmätet har verkligen föreningen utgått
från att den intar en sådan särställning, att ett tillmötesgående mot föreningen
icke skulle behöva skapa ett prejudikat.
Återstår det kanske viktigaste skälet, nämligen att turistföreningen skulle
få möjlighet att överföra äganderätten på någon, som kunde anses vara icke
önskvärd markägare. Detta är naturligen teoretiskt riktigt. Invändningen förlorar
emellertid väsentligen sin betydelse, örn kronan förbehåller sig återköpsrätt.
Det har sagts, att denna rätt skulle vara av mindre värde på grund av
den därmed förenade inlösningsskyldigheten i fråga om byggnader och svårigheten
att efter återköpet nyttiggöra anläggningen. Enligt föreningens uppfattning
innebär återköpsrätten ett sådant band på ägaren och medför ett sådant
försvagande av äganderättens ekonomiska värde, att själva dess tillvaro
utgör ett väsentligt hinder mot all frivillig försäljning. I detta sammanhang
vill föreningen understryka, att den, om äganderätten får förvärvas, icke har
för avsikt att överlåta denna på Olander utan ämnar tillgodose hans intressen
antingen genom inteckningar eller genom att med honom bilda ett aktiebolag,
på vilket äganderätten överlåtes. Skulle Kungl. Majit anse, att det för kronan
skulle vara möjligt att överlåta äganderätten på ett redan från början bildat
aktiebolag i stället för på föreningen, vill föreningen härmed förklara, att den
skulle vara fullt tillfreds därmed. En aktiebolagsbildning skulle kunna tänkas
ske efter sådana riktlinjer, att bolagets aktiekapital uppdelades i stamaktier
och preferensaktier, av vilka turistföreningen behölle stamaktierna och Olander
övertoge preferensaktierna, samt att stamaktiernas ägare förbehölles rätt
att tillsätta flertalet styrelseledamöter. Föreningen skulle kunna tänkas dessutom
göra en fristående utfästelse i förhållande till kronan att icke frivilligt
avhända sig sina aktier annat än till person sorn av Kungl. Majit godkändes.
Förvaltaren för renbctesf jättens skogar har förklarat sig icke ha något att
erinra mot försäljning av det större av ifrågavarande håda områden. Det
mindre området borde däremot enligt hans mening fortfarande endast utarrenderas
till turistföreningen.
överjägmästaren har ansett sig höra helt avstyrka bifall till turistföreningens
framställning. Ilan har härvid i huvudsak åberopat de skäl, som anförts
av reservanten i kammarkollegiet samt av länsstyrelsen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
Domänstyrelsen har för sin del hemställt om bifall till turistföreningens
ansökan på det sätt och de villkor, som förordats av kammarkollegiet. Styrelsen
har framhållit, att den ej kunde finna annat än att de farhågor, som
yppats beträffande konsekvenserna av en försäljning till turistföreningen av
det större av de två områdena, måste anses överdrivna. De förmenta olägenheter
för renskötseln, som befarats uppstå, därest kronan skulle avhända sig
äganderätten till sagda område, kunde uppenbarligen uppkomma även vid
den nuvarande upplåtelseformen.
Genom-beslut den 30 december 1938 anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelsen
i Jämtlands län att på turistföreningens bekostnad vidtaga åtgärder för
kartläggning och värdering av det större av de med framställningen avsedda
områdena ävensom att i samband därmed undersöka, huruvida områdets
dåvarande avgränsning vore lämplig vid en försäljning samt huruvida såsom
köpevillkor borde uppställas förbud mot områdets inhägnande. Sedan distriktslantmätaren
i Undersåkers distrikt på uppdrag av länsstyrelsen under år 1939
värderat och upprättat en karta över förevarande område samt delar av angränsande
områden ävensom verkställt den anbefallda undersökningen, har
länsstyrelsen den 11 mars 1940 ånyo avgivit utlåtande i ärendet. Vid utlåtandet
funnos fogade såväl yttranden av vederbörande lappfogde och
distriktslantmätare som nyssnämnda karta.
Distriktslantmätaren har anfört i huvudsak följande.
Det arrenderade området, sådant det nu uppmätts, är å kartan angivet med
röd kantfärg. Saluområdets gränser böra emellertid med hänsyn till lämplig
skiftesläggning bli ungefär sådana som å kartan utmärkts med grå kantfärg.
Det med sistnämnda färg utmärkta området innehåller i areal cirka 5.90 hektar.
Utvidgningen i väster motiveras av behovet av ökat utrymme vid uppfartsvägen
och gårdsplanen utanför huvudbyggnaden. Den föreslagna gränsen
är utstakad under hänsynstagande till att arrendatorn av fastigheten
Västra Vålådalen 1\ P. O. Möller, här hävdar en del mark under Vallbo l1.
I söder bör området skäligen sträcka sig fram till landsvägen. I öster har utvidgning
skett med hänsyn till de anläggningar o. d., som kunna visa sig erforderliga
vid en turiststation av denna storleksordning.
Någon anledning att såsom köpevillkor uppställa förbud mot områdets inhägnande
synes i stort sett icke föreligga. Detta har också vitsordats av arrendatorn
Möller, som emellertid ansett önskvärt, att områdets sydvästra del icke
avstängdes under vintertiden, emedan detta skulle i viss mån hindra utnyttjandet
av den övningsbacke, som gästerna å hans pensionat vanligen använde.
Efter överläggning med bland annat vederbörande lappfogde och revirförvaltare
ävensom sekreteraren hos svenska turistföreningen, vilka närvarit vid
den ifrågavarande undersökningen, samt efter jämförelse med likartade upplåtelser
har jag funnit skäligt åsätta det sålunda utvidgade området ett värde
av 1,000 kronor, beräknat efter cirka 180 kronor per hektar.
Länsstyrelsen har ej haft något att erinra mot att i köpeavtalet gränserna
för området bestämdes i enlighet med distriktslantmätarens förslag. Området
har av länsstyrelsen ansetts kunna försäljas utan annat villkor i fråga örn
rätten till dess inhägnande än att gränsen till områdets sydvästra del hölles
öppen vintertid. Den föreslagna köpeskillingen har länsstyrelsen funnit skälig.
Kungl. Majlis vroposition nr 116.
9
Statskontoret har härefter i remissutlåtande den 21 februari 1941 yttrat i
huvudsak följande rörande köpeskillingen för området.
Efter förräntning av 4 procent skulle den föreslagna köpeskillingen, 1,000
kronor, lämna en avkastning av 40 kronor per år. Enligt gällande arrendekontrakt
uppgår emellertid avgälden för de av turistföreningen nu disponerade
områdena, enligt kontraktet tillhopa cirka 3 hektar, till 50 kronor per
år. Enbart detta mindre område har alltså efter 4 procent förräntning ett kapitalvärde
av 1,250 kronor, motsvarande cirka 415 kronor per hektar. Med
ledning av denna siffra skulle det nu till försäljning föreslagna området, 5.9
hektar, lia ett värde av cirka 2,450 kronor.
I anslutning till det anförda får statskontoret som sin uppfattning framhålla,
att köpeskillingen för det till försäljning föreslagna området, 5.9 hektar,
ej bör understiga 2,500 kronor. Efter 4 procent ränta skulle denna köpeskilling
tillföra lappväsendet 100 kronor per år eller samma belopp, som torde
kunna påräknas vid utarrendering av hela det utökade området i analogi
med den tidigare fastställda arrendeavgälden.
Med hänsyn till lapparnas berättigade intressen och den omständigheten
att den eventuella försäljningen sker mot såväl lapparnas uttalade önskemål
som de myndigheters åsikt, som handhava den lokala lappadministrationen,
synes någon nedsättning av köpeskillingen såsom kompensation för
turistföreningens verksamhet i detta fall ej böra ifrågakomma.
Köpeskillingen bör enligt statskontorets mening tillföras jämtländska renbetesfjällens
skogsfond, vilken fond år 1898 bestritt kostnaden för inköp av
hemmanet Vallbo nr 1, varå ifrågavarande område är beläget. Såsom ytterligare
skäl härför må anföras, att köpeskillingen genom att redovisas till
sistnämnda fond kan tagas i anspråk för inköp av annan mark för renbetesf
jällens räkning.
Jag vill till en början erinra örn att Kungl. Majit efter riksdagens medgi - Departementsvande
på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet genom beslut chefen.
den 17 mars 1939 medgivit försäljning till svenska turistföreningen av ett
område om 8.0SS5 hektar inom Abisko nationalpark för ett pris av 450 kronor.
I samband med avlatandet den 5 mars 1937 lill riksdagen av proposition
(nr 218) rörande nämnda ärende yttrade vederbörande departementschef,
att, ehuruväl principiella erinringar kunde göras mot försäljningen,
statsmakterna dock, med hänsyn till turistföreningens betydelsefulla allmännyttiga
uppgift och verksamhet, i det föreliggande fallet syntes böra visa
föreningen tillmötesgående.
Enahanda synpunkter torde vara avgörande vid prövning av det ärende,
varom nu är iråga. Med hänsyn till vad i ärendet framkommit anser jag mig
emellertid endast böra förorda försäljning av det område, varå turiststationen
är belägen, utökat på sätt vederbörande distriktslantmätare föreslagit.
Saluområdet, vilket med grå kantfärg är inlagt å den i det föregående om förmoda
år 1939 upprättade kartan, skulle följaktligen komma ali innehålla
en areal av omkring 5.90 hektar. Tillräckliga skid synas mig icke lör närvarande
lia förebragts för en försäljning av det mindre av de med föreningens
framställning avsedda områdena.
Vad angar köpeskillingen för det av mig lill försäljning förordade området
finner jag denna med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall
Jiihanq Utl riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 110.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 116.
icke böra bestämmas till högre belopp än det området vid distriktslantmätarens
undersökning åsätta värdet, 1,000 kronor, vilket värde av länsstyrelsen
befunnits vara skäligt. Vid försäljningen torde i övrigt böra knytas villkor
av i huvudsak det innehåll som av kammarkollegiet och länsstyrelsen föreslagits.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles närmare fastställa
villkoren för försäljningen.
På skäl som av statskontoret anförts synes köpeskillingen för ifrågavarande
område böra tillgodoföras jämtländska renbetesfjällens skogsfond.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att det av mig i det föregående angivna markområdet av
omkring 5.90 hektar å kronohemmanet J/4 mantal Vallbo nr
1 vid Västra Vålådalen i Undersåkers socken av Jämtlands
län må försäljas till svenska turistföreningen på i huvudsak
de villkor, som av mig förordats, ävensom att köpeskillingen
må tillgodoföras jämtländska renbetesfjällens skogsfond.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fritz af Petersens.
417256. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.