Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

1941-03-07 · 23 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:121, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 121.

1

tfr 121.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den

19 september 1929 (nr 321); given Stockholms slott

■ den 7 mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941.

1 sami.

Nr 121.

480 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Förslag
en
Lag
örn

ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 7 samt 19—22 §§ sinnessjuklagen den 19 september

1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Yad i denna lag stadgas örn sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tillämpliga

delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö; dock att beträffande

sinnesslövården vad i lagen stadgas örn överinspektören för sinnessjukvården

i stället skall gälla en av Konungen förordnad inspektör för sinnesslövården.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd

icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, på försök

utskrivas för viss bestämd tid eller tills vidare. Sådan utskrivning må förbindas

med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som i anledning av utskrivningen

meddelas. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller finnes

eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas om

den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt —--anstalten utskriven.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning

jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad i andra stycket av

samma paragraf stadgas, tillkomme det sinnessjuknämnden att antingen själv

efter anmälan eller framställning, som nedan sägs, besluta örn utskrivning

enligt 17 eller 19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela

beslut. Uppdrag, som nu sagts, må dock ej meddelas i fall, där det brott, som

utgör hinder för utskrivning enligt 18 §, varit riktat mot annans personliga

säkerhet. Begår den, om vilkens utskrivning är fråga, sådant brott efter det

uppdraget meddelats, skall detta anses återkallat.

I andra än de i första stycket omnämnda fall ankomme det å sjukvårdsläkaren

att besluta örn utskrivning och äge jämväl överinspektören för sinnessjukvården

förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme---på försök.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

3

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten

tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra

anmälan därom hos nämnden.

överinspektören för---sådan anmälan.

22 §.

Utskrivning av---göras skriftligen.

Har sinnessjuknämnden avslagit framställning, som i första stycket sägs,

må nämnden ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän

sex månader förflutit från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående

framställningen meddelades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 28 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Den 21 juni 1940 uppdrog Kungl. Maj:t åt medicinalstyrelsen att taga under

övervägande spörsmålet, huruvida och i vad mån en ändring av nuvarande ordning

för tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa borde äga rum,

samt att inkomma med det förslag, vartill prövningen kunde föranleda. Det

medicinalstyrelsen sålunda givna uppdraget har numera slutförts.

I skrivelse den 19 november 1940 har sinnessjuknämnden gjort framställning

örn vissa ändringar i sinnessjuklagens bestämmelser örn utskrivning

från sinnessjukhus.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa båda ärenden. De komma i det följande

att behandlas vart för sig.

Tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt 1 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) utövas överinseendet

över sinnessjukvården av medicinalstyrelsen, som därvid särskilt

har att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård och behandlas

med mildhet efter människokärlekens fordringar. Vissa sinnessjukvården

rörande frågor skola, enligt närmare föreskrifter i lagen, behandlas av en

särskild nämnd, sinnessjuknämnden (2 §). Under medicinalstyrelsen utövas

tillsynen över sinnessjukvården av en av Konungen förordnad överinspektör

för sinnessjukvården i riket. Denne äger deltaga i sinnessjuknämndens överläggningar

(3 §). Vad i sinnessjuklagen stadgas örn sinnessjukdom och

sinnessjuk skall i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesro

(7 §). Bestämmelser angående befogenheter för överinspektören för sinnessjukvården

eller rörande förhållanden, som eljest äga samband med hans

tjänst, finnas vidare i 14, 18, 20, 21, 39 och 50 §§ i lagen.

Bestämmelser av sist angivna innehåll återfinnas jämväl i 3, 10, 104, lil,

117, 120, 127 och 133 §§ stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående

sinnessjukvården i riket samt 6, 8 och 9 §§ instruktionen för sinnessjuknämnden

samma dag (nr 330).

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Majus proposition nr 121.

I instruktionen för överinspektören för sinnessjukvården i riket den 19

september 1929 (nr 331) regleras närmare dennes åligganden. Däri föreskrives,

bland annat, att det ankommer på överinspektören att övervaka, att

gällande bestämmelser angående vård av sinnessjuka varda noggrant iakttagna,

samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som enligt lag eller annan allmän

författning ankomma på honom. — Från och med år 1931 finnes vidare inrättad

en befattning såsom inspektör för sinnesslövården. Instruktion för

denne är utfärdad den 19 december 1930 (nr 443). Inspektören åligger att

utöva tillsyn över statsunderstödda anstalter, avsedda att mottaga endast

obildbara sinnesslöa, att verkställa medicinsk-psykiatrisk inspektion vid andra

statsunderstödda anstalter för sinnesslöa, statsunderstödda epileptikeranstalter,

statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa och vårdanstalten i Lund

för blinda med komplicerat lyte samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som

enligt allmän författning eller särskilt stadgande ankomma på honom.

Till icke statliga anstalter för sinnesslöa utgå statsbidrag enligt bestämmelser

i två kungörelser, nämligen kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 236)

angående statsbidrag till driftkostnader vid anstalter för obildbara sinnesslöa

samt kungörelsen samma dag (nr 237) angående statsbidrag till driftkostnader

vid anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke åro fallandesjuka, och

vid epileptikeranstalter.

Uppgifter rörande anstaltsplatser in. m.

I den statliga sinnessjukvården vårdas (hösten 1940) cirka 20,200 patienter,

vartill komma cirka 800 familjevårdspatienter och cirka 2,900 försöksutskrivna.

Det fastställda antalet vårdplatser är emellertid endast 17,261, varför en

mycket besvärande överbeläggning förefinnes.

Av vårdplatserna äro 1,757 avsedda för asociala imbecilla och svårskötta

obildbara sinnesslöa, så fördelade att Salberga sjukhus i Sala med 374 platser

och av Källshagens sjukhus i Vänersborg en särskild paviljong med 283 platser

äro avsedda för asociala imbecilla män, Västra Marks sjukhus i Örebro med

350 platser är avsett för asociala imbecilla kvinnor och Vipeholms sjukhus i

Lund med sammanlagt 750 platser (därav 150 för kvinnor) är avsett för vården

av svårskötta obildbara sinnesslöa. Den 1 oktober 1940 voro genom överbeläggning

och i familjevård å dessa anstalter sammanlagt 2,165 patienter

omhändertagna. Antalet exspektanter uppgick samtidigt till 397. Ett påtagligt

underskott på platser föreligger sålunda även inom den statliga sinnesslövården.

Den statsunderstödda sinnesslövården bedrives för närvarande vid 144

anstalter av olika typ med sammanlagt 7,616 godkända vårdplatser.

Utredning örn tillsynen över den statliga sinnesslövården.

1940 års laetima riksdag.

I två likalydande motioner (I: 11 och II: 21) hemställdes vid 1940 års lagtima

riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om sådana änd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majda proposition nr 121.

ringar i vederbörande instruktioner, att tillsynen över statens sinnesslövård

överflyttades från överinspektören för sinnessjukvården till inspektören för

sinnesslövården.

Över motionerna avgåvos utlåtanden till statsutskottet av medicinalstyrelsen

samt nyssnämnda båda inspektörer, överinspektören för sinnessjukvården,

överläkaren Otto Brundin ansåg sig icke kunna tillstyrka en ändrad

uppdelning av tillsynen över de sinnesslöa. Medicinalstyrelsen och dåvarande

inspektören för sinnesslövården, docenten E. Goldkuhl förordade däremot en

ändring i enlighet med yrkandet i motionerna.

Statsutskottet anförde i sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 77, att, då

delade meningar rådde mellan de sakkunniga myndigheterna på området, utskottet

icke ansåge sig böra taga ställning till det i motionerna berörda spörsmålet.

Detsamma borde lämpligen underkastas en närmare prövning genom

Kungl. Maj:ts försorg, innan slutlig ställning toges till detsamma.

På förslag av utskottet anhöll riksdagen (skrivelse nr 153), att Kungl.

Maj:t ville taga under övervägande, huruvida och i vad mån en ändring av

nuvarande ordning för tillsynen över statens anstalter för vård av sinnesslöa

borde äga rum, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill prövningen

kunde föranleda.

Kungl. Majit uppdrog därefter den 21 juni 1940, såsom förut nämnts, åt

medicinalstyrelsen att taga det av riksdagen berörda spörsmålet under övervägande

samt avgiva förslag i ämnet.

Medicinalstyrelsens utredning den 26

oktober 1940.

Medicinalstyrelsen avgav den 26 oktober 1940 skrivelse med utredning i

ärendet. Vid skrivelsen funnos fogade yttranden av överinspektören för

sinnessjukvården samt nuvarande inspektören för sinnesslövården Anna Lisa

Annell.

Överinspektören för sinnessjukvården.

överinspektören förklarade sig icke kunna finna den ifrågasatta ytterligare

inskränkningen i sinnessjukvårdsinspektörens uppgifter riktig eller ändamålsenlig,

varför han bestämt avstyrkte klyvning av inspektoratet av vården å de

statliga sinnessjukhusen. Han erinrade därom, att riksdagen vid inrättandet

år 1930 av befattningen såsom inspektör för sinnesslövården förklarat sig hysa

stor tveksamhet mot en uppdelning av inspektionsverksamheten samt förutsätta,

att frågan örn en centralisering av verksamheten toges under förnyat

övervägande. Sedan uppdraget att inspektera sinnesslö- och epileptikeranstalterna

fråntagits överinspektören, hade nu förslag väckts att klyva inspektionsverksamheten

beträffande vården vid de statliga sinnessjukhusen, överinspektören

anförde ytterligare, bland annat:

En strikt uppdelning av sinnessjukhusen i anstalter för dels sinnessjuka

och dels sinnesslöa existerade icke och torde icke vid en noggrann differentiering

av klientelet kunna genomföras utan att avsevärda kostnader uppstode

för det allmänna bland annat genom tillskapandet av dubbelorganisation

på detta vårdområde. Behov av vård å sinnessjukhus vore nämligen den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 121. 1

legala grunden för intagningen å dylikt sjukhus och sinnessjuklagen jämställde

i sådant hänseende »sinnessjuka» och »sinnesslöa». Erfarenheten

visade också att å för sinnesslöa nu avsedda sinnessjukhus eller avdelningar

av sinnessjukhus klientelet företedde en avsevärd uppblandning med sinnessjuka

och psykopater. .. ,

Förutom ökade differentieringssvårigheter och större kostnader medförde

en klyvning av vårdinspektionen av de statliga sinnessjukhusen även ett frångående

av enhetligheten vid kontrollen av retentionsrättens behöriga utövande

gentemot sjukhusklientelet. En av de viktigaste uppgifterna för överinspektören

vore nämligen tillsynen av att ingen obehörigt eller längre än nödigt

kvarhölles mot sin vilja å sinnessjukhus, en betydelsefull uppgift för vilken

överinspektörs t jönsten huvudsakligen inrättades vid sekelskiftet.

Överinspektören erinrade vidare örn att man tidigare föreslagit anställandet

av en assistent till överinspektören i syfte att därigenom kunna bevara enhetligheten

i sinnessjukvårdsinspektionen. Emellertid hade genom tillsättandet

av hjälpverksamhetsläkarna inom den psykiatriska hjälpverksamheten, vilken

sedan år 1938 omfattade hela riket, synnerligen goda möjligheter till en lokal

inspektion av de olika småanstalterna tillskapats. Var och en av de 19 statliga

hjälpverksamhetsläkarna torde med de resor i respektive sinnessjukhus

upptagningsområde, vilka de hade att företaga, lätteligen kunna kombinera

nu nämnda inspektionsbesök. En verkligt betydande avlastning av den

centrala inspektionsmyndighetens åligganden kunde på sådant sätt ske.

Inspektören för sinnes slöv år den.

Inspektören förklarade sig inledningsvis hänvisa till samt till alla delar

instämma i det yttrande, som förutvarande inspektören avgivit till statsutskottet

vid 1940 års lagtima riksdag, vari anförts, bland annat:

Den största och mest påtagliga bristen i den nuvarande sinnesslövårdsorganisationen

tåge däri, att platsantalet på statens slutna anstalter för

asociala och svårskötta sinnesslöa vore otillräckligt. Det vöre därför av

synnerlig vikt, att det redan befintliga antalet vårdplatser för nämnda kategorier

sjuka utnyttjades så rationellt som möjligt. Detta torde endast kunna

ske genom en ständig cirkulation av patienter mellan å ena sidan statsanstalterna

och å andra sidan övriga anstalter. En sadan cirkulation underlättades

givetvis därigenom, att en och samma inspektör hade överinseendet

över såväl de statliga som de icke-statliga sinnesslöanstalterna. Otvivelaktigt

vore det bäst, örn en och samma person hade överinseendet över samtliga

anstalter och hem av sinnesvårdande karaktär inom ett visst område. Då

det emellertid visat sig, att arbetsbördan vid en sådan anordning bleve orimligt

tung för vederbörande, så länge endast en överinspektörsbefattning för

sinnessjukvården funnes i riket, syntes en överflyttning av tillsynen över

statens sinnesslövård från överinspektören för sinnessjukvården till inspektören

för sinnesslövården innebära en för sinnesvården i sin helhet lycklig

reform. I den mån reformen skulle erfordra ett närmare samarbete mellan

inspektörerna, t. ex. beträffande enhetligt tillämpande av retentionsrätten,

■ borde ett sådant med lätthet kunna komma till stånd. En ytterligare fördel

med reformen torde, särskilt beträffande de av staten omhändertagna asociala

imbecilla, ligga däri, att inspektören för sinnesslövården tillika vöre sekreterare

i sinnessjuknämnden och därigenom hade fortlöpande intim kontakt

med den myndighet, vilken i ett mycket stort antal fall bure ansvaret för

dessa patienters utskrivning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Inspektören för sinnesslövården anförde vidare:

När uppdelning av den ursprungligen enda inspektörstjänsten för sinnessjukvården

på grund av ständigt ökade arbetsuppgifter blev nödvändig skedde

denna genom avskiljande av vissa grupper av psykiskt abnorma, de sinnesslöa

och epileptikerna, för vilka en särskild inspektörstjänst inrättades. Dessa

sinnesabnorma utgjorde en huvudgrupp, vilken som regel vore klart avgränsad

från övriga sinnessjuka såväl genom abnormitetens art och uppkomst —- den

vore i regel medfödd eller uppkommen i tidigaste barnaåldern — som genom

de behövliga vårdformerna, i det att, förutom medicinska behandlingsmetoder,

pedagogiska och uppfostrande sådana spelade en avgörande roll. Denna uppdelning

efter sjukdomstillståndets art hade i allt väsentligt visat sig vara den

lämpligaste, varvid dock en förutsättning vore, att för vardera gruppen av

sinnesabnorma respektive sinnessjuka samma inspektör utövade tillsynen över

alla de vårdformer, som ifrågakomma för respektive grupp av sjuka, då i annat

fall ett rationellt utnyttjande av befintliga vårdmöjligheter försvårades och

möjligheten att överblicka behovet av ökade eller ändrade vårdformer

minskades.

Förslaget örn överflyttande av tillsynen över jämväl den statliga sinnesslövården

till inspektören för sinnesslövården utgjorde en direkt tillämpning av

denna princip.

M edicinalstyr elsen.

Styrelsen erinrade därom, att inspektören för sinnesslövården för närvarande

vore sidbordnad med överinspektören för sinnessjukvården samt

att viss inspektion av sinnessjukvårdens samtliga anstalter utövades även av

chefen för medicinalstyrelsens sinnessjukvårdsbyrå, som särskilt handhade

frågor rörande anstaltsbyggnader, drift, personal, förflyttning av patienter

etc., samt av byrådirektören å samma byrå, som närmast handhade ärenden

rörande den ekonomiska förvaltningen och även hade att årligen besöka varje

anstalt.

Vad särskilt angår sinnesslövården framhöll styrelsen, att statens andel

i densamma vore jämförelsevis ringa. Ytterligare vårdplatser vore nödvändiga

för svårskötta obildbara sinnesslöa. Vården av kvinnliga patienter

av denna kategori torde lämpligen ordnas genom inrättandet av en ny anstalt.

Frågan örn den privata statsunderstödda verksamhetens former vore heller

icke slutgiltigt löst. Nuvarande tidsförhållanden torde emellertid för avsevärd

tid omöjliggöra en omorganisation av detta vårdområde, för så vitt det

skulle innebära ökade kostnader för statsverket. Bristen på kvalificerade

vårdplatser för sinnesslöa medförde nackdelar, vilka i viss mån kunde minskas,

örn den statliga och den privata statsunderstödda sinnesslövården

underställdes samma inspektionsmyndighet. Medicinalstyrelsen hävdade

därför den meningen, att tillsynen av Vipeholms, Salberga och Västra Marks

sjukhus ävensom viss del av Källshagens sjukhus borde överflyttas till inspektören

för sinnesslövården.

Beträffande överinspektörens för sinnessjukvården påstående, att en strikt

uppdelning av sinnessjukhusen i anstalter för dels sinnessjuka och dels

sinnesslöa icke existerade och vid en noggrann differentiering av klientelet

icke kunde genomföras, utan att avsevärda kostnader uppstode för det

allmänna bland annat genom tillskapandet av en dubbelorganisation på detta

vårdområde, yttrade medicinalstyrelsen:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 121.

Styrelsen funne detta missvisande. Det vore så långt ifrån att den föreslagna

anordningen komme att medföra en dubbelorganisation med ökade

utgifter för det allmänna, att styrelsen tvärtom förväntade, att det bättre

samarbetet mellan statlig och icke statlig sinnesslövård, som styrelsen ville

möjliggöra, skulle medföra ett intensivare utnyttjande av de dyrbara statliga

vårdplatserna och begränsa behovet av nyinrättandet av sådana vårdavdelningar,

d. v. s. indirekt medföra besparingar för det allmänna. Endast Källshagens

sjukhus i Vänersborg komme att bliva föremål för inspektioner från

såväl överinspektören för sinnessjukvården som inspektören för sinnesslövården.

I detta sjukhus inginge nämligen en specialavdelning, avsedd för

283 asociala imbecilla män, medan sjukhuset i övrigt vore ett sekundärsjukhus

för mera lättskötta kroniska fall. Båda inspektörerna hade emellertid

andra inspektionsobjekt i eller invid Vänersborg, varför den föreslagna nyordningen

ingalunda skulle medföra ökning i antalet tjänsteresor. — Medicinalstyrelsen

funne den ifrågasatta organisationsändringen påfordrad för

att underlätta patienternas å de statliga sinnesslöanstalterna ändamålsenligaste

behandling med hänsyn till såväl statsnyttans krav som patienternas

eget bästa.

Gentemot vad överinspektören för sinnessjukvården anfört därom, att klyvningen

av vårdinspektionen av de statliga sinnessjukhusen skulle medföra

ett frångående av enhetligheten vid kontrollen av retentionsrättens behöriga

utövande gentemot sinnessjukhusklientelet, yttrade medicinalstyrelsen:

Prövning av intagningshandlingar m. m. kunde lika väl förrättas av två

inspekterande fackmän som av en. Sedan överinspektörsbefattningen inrättades

hade dessutom sinnessjuknämnden tillkommit, och den hade i snart

10 år varit den instans, till vilken de intagna och deras anhöriga hade att

vända sig med sina önskemål med avseende å utskrivning. Uttalad farhåga

för differentieringssvårigheter saknade enligt styrelsens förmenande grund.

Angående förflyttning av patienter mellan olika statliga sinnessjukhus komme

medicinalstyrelsen ju allt fortfarande, liksom nu vore fallet, att besluta.

Vidkommande överinspektörens för sinnessjukvården yttrande rörande

tillsättandet av en assistent till överinspektören och anlitandet av de vid 19

statliga sinnessjukhus med eget upptagningsområde befintliga hjälpverksamhetsläkarna

för inspektion av vissa lokala småanstalter anförde medicinalstyrelsen:
Härmed

avsåges tydligen ett indragande av befattningen som inspektör

för sinnesslövården, något som styrelsen bestämt måste motsätta sig. Ätt en

sådan indragning och tillsättandet av en assistent hos överinspektören skulle

kunna medföra något förbilligande kunde styrelsen icke vitsorda. Snarare

torde en dylik anordning föranleda ökade lönekostnader. Ett överflyttande

av den direkta inspektionsverksamheten av närmare 150 sinnesslöanstalter

till 19 inspekterande läkare, som ännu så länge hade att fullgöra sin hjälpverksamhetsläkarsyssla

jämsides med ordinarie statlig heltidstjänst, skulle

medföra olidliga förhållanden, i synnerhet som inom denna sjukvårdsgren

personlig kännedom örn det stora antalet anstalter och deras klientel vore

nödvändig för den, som skulle sammanhålla och leda det hela. Beslut örn

förflyttningar anstalterna emellan eller anvisandet av lämplig vårdplats för

till nyintagning anmälda måste ofta ske omedelbart. Tillsättandet av lokala

underinspektörer skulle kunna komma att omöjliggöra ett rationellt utnyttjande

av dessa anstalters vårdkapacitet, enär beslut av dylika inspektörer

med för alla anstalter generell giltighet icke torde kunna meddelas utan att

s. 10 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

underställas högre instans. Ett genomförande av överinspektörens förslag

skulle därför för sinnesslövården komma att medföra en direkt försämring av

dess vårdmöjligheter.

Den föreslagna och av medicinalstyrelsen biträdda förändringen av överinspektörens

och inspektörens för sinnesslövården arbetsuppgifter nödvändiggjorde

vissa ändringar såväl i sinnessjuklagen och stadgan angående sinnessjukvården

i riket som i de särskilda instruktionerna för sinnessjuknämnden,

för överinspektören för sinnessjukvården i riket samt för inspektören

för sinnesslövården.

Då den föreslagna omorganisationen främst krävde ändringar i sinnessjuklagen,

vore det enligt medicinalstyrelsens mening mest rationellt, att dessa

ändringar innefattades i en tilläggsparagraf — betecknad 7 a § — av följande

lydelse:

Yad i denna lag stadgas angående överinspektören för sinnessjukvården

skall i tillämpliga delar gälla även inspektören för sinnesslövården beträffande

sinnessjukhus eller avdelning därav, avsedda för vård av sinnesslöa.

Enligt sinnessjuklagen utövar överinspektören för sinnessjukvården i riket

under medicinalstyrelsen tillsynen över sinnessjukvården. Hans åligganden

regleras närmare i den för honom utfärdade instruktionen. Men därjämte

har i sinnessjuklagen inspektören tillagts befattning i olika hänseenden med

vissa sinnessjukvårdsfrågor, vilka behandlas i lagen.

Yad i sinnessjuklagen stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall enligt

lagens 7 § i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

På grund härav tager överinspektören för sinnessjukvården befattning

ej blott med de egentliga sinnessjukhusen utan även med de slutna

anstalter, som staten inrättat för vård av vuxna sinnesslöa; dessa anstalter

äro nämligen hänförliga till sinnessjukhus i sinnessjuklagens mening.

Sedan år 1931 finnes inrättad en särskild befattning såsom inspektör för

sinnesslövården. Någon inskränkning i de befogenheter, som enligt sinnessjuklagen

tillkomma överinspektören för sinnessjukvården, skedde emellertid ej

i och med inrättandet av tjänsten såsom inspektör för sinnesslövården. Denne

utövar till följd härav ej tillsynen över de statliga anstalterna för vuxna

sinnesslöa. Däremot utövar inspektören för sinnesslövården tillsyn över,

bland annat, de statsunderstödda anstalterna för sinnesslöa samt statens

uppfostringsanstalter för sinnesslöa.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig utvisa, att åtskilliga fördelar

skulle vara att vinna genom att — i enlighet med vad medicinalstyrelsen

föreslagit och inspektören för sinnesslövården förordat — tillsynen över de

statliga sinnessjukhus eller avdelningar av sinnessjukhus, vilka äro avsedda

för vård av sinnesslöa, överflyttades från överinspektören för sinnessjukvården

till inspektören för sinnesslövården. I fråga örn de skäl, som tala

till förmån för en sådan överflyttning, vill jag hänvisa till vad medicinalstyrelsen

och inspektören för sinnesslövården därom anfört i sina yttranden

i ärendet. Yad överinspektören för sinnessjukvården, som avstyrkt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

förslaget om överflyttning av nyssnämnda tillsyn, andragit såsom grund för

sitt ståndpunktstagande synes mig icke ådagalägga, att några nämnvärda

olägenheter skulle vara förenade med överflyttningen.

Jag förordar därför medicinalstyrelsens förslag örn ändrad fördelning av

de ifrågavarande båda inspektörernas arbetsområden. För genomförande av

detta förslag erfordras dels ändring av sinnessjuklagen, dels ock ändringar

av vissa administrativt utfärdade författningar på sinnessjukvårdens område.

Ändringen i sinnessjuklagen synes mig enklast kunna ske genom ett tilllägg

till 7 §. Enligt nämnda lagrums nuvarande lydelse skall vad i sinnessjuklagen

stadgas örn sinnessjukdom och sinnessjuk i tillämpliga delar gälla

beträffande sinnesslöhet och sinnesslö. Det avsedda tillägget till paragrafen

skulle innehålla, att beträffande sinnesslövården vad i lagen stadgades örn

överinspektören för sinnessjukvården i stället skulle gälla en av Konungen

förordnad inspektör för sinnesslövården. Tillägget torde böra förlänas gällande

kraft från och med den 1 juli 1941.

De ändringar, som för genomförande av medicinalstyrelsens förslag

erfordras i administrativa sinnessjukförfattningar, torde jag vid ett senare

tillfälle få anmäla.

Ändring av bestämmelserna örn utskrivning- från sinnessjukhus.

Gällande författningsbestämmelser.

Enligt sinnessjuklagen meddelas beslut örn utskrivning från sinnessjukhus

antingen av sinnessjuknämnden eller av vederbörande sjukvårdsläkare; i

fråga örn rätten att meddela förordnande örn utskrivning är därjämte överinspektören

för sinnessjukvården jämställd med sjukvårdsläkaren.

Sinnessjuknämnden behandlar fråga örn utskrivning av den, som på

grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till

ansvar för begånget brott eller som enligt domstols förordnande intagits i

allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits

från anstalten eller som, enligt vad känt är, under inflytande av

sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke

blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket). Enligt

lagen den 18 juni 1937, nr 470, örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen

skall sinnessjuknämnden jämväl handlägga fråga örn utskrivning av den,

som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller

fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

denna lagändring har emellertid ännu ej trätt i kraft.

1 andra än nu nämnda fall ankommer det å sjukvårdsläkaren — och å överinspektören

för sinnessjukvården — att förordna örn utskrivning (20 § andra

stycket); genomföres det i det föregående framlagda förslaget örn ändring av

7 § sinnessjuklagen överflyttas nämnda befogenhet i fråga örn sinnesslöa från

överinspektören för sinnessjukvården till inspektören för sinnesslövården.

Jämte det sinnessjuknämnden sålunda i första hand beslutar örn utskriv
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

liing beträffande vissa angivna kategorier sinnessjuka, fungerar nämnden

i fråga om övriga sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren

i utskrivningsfrågor. Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning örn

utskrivning utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning,

hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §).

I 17—19 §§ sinnessjuklagen regleras närmare de fall, i vilka utskrivning

från sinnessjukhus kan äga rum.

Enligt 17 § skall den intagne ofördröjligen utskrivas, om vid viss prövning,

som skall ske kort tid efter intagandet, icke framgår, att den intagne

är i behov av vård å sinnessjukhus, eller örn det senare befinnes, att sådant

behov förefunnits varken vid intagandet eller under vistelsen å sinnessjukhuset.

Detsamma skall enligt nämnda paragraf gälla, där sinnessjuk, som intagits

för vård, blivit återställd till hälsan eller, ehuru icke återställd, så förbättrad,

att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus; i sådant fall må

dock under vissa omständigheter anstånd äga rum med utskrivandet.

Kan sinnessjuk, som intagits för vård å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset

utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att

den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, enligt 18 § första stycket utskrivning

ske, därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk,

som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande

sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Slutligen må enligt 19 § utskrivning på försök för en tid av högst ett år i

sänder ske av sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, därest

den sjukes tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller

eget liv. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter,

som utskrivningsmyndigheten må hava meddelat.

Utskrivning enligt 17 eller 19 § må — med visst undantag, från vilket i

detta sammanhang kan bortses — ske såväl av straffriförklarade och med

dem jämställda som av övriga sinnessjuka. Utskrivning av straffriförklarade

och med dem jämställda kan däremot icke ske på de i 18 § första stycket angivna

grunderna (18 § andra stycket). Sinnessjuknämnden kan alltså endast

såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren meddela beslut om

utskrivning enligt 18 § första stycket.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas av

den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant

eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å sinnessjukhuset

(22 § första stycket). Har sinnessjuknämnden avslagit dylik framställning,

må nämnden ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit

förrän fyra månader förflutit från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående

framställningen meddelades (22§ andra stycket). Bestämmelserna i

22 § gälla även i fråga örn klagomål, som anföras hos nämnden (23§).

Nu återgivna bestämmelser skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse

i fråga örn utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den, som

jämlikt 47 § förvaras där för vård; dock skola föreskrifterna örn rätt för överinspektören

för sinnessjukvården att föreslå utskrivning (vilken rätt tillkommer

honom enligt 21 § andra stycket) icke tillämpas (50 §).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

13

Sinnessjuknänindens framställning den 19 november 1940.

I skrivelse den 19 november 1940 har sinnessjuknämnden gjort framställning

örn viss ändring av bestämmelserna rörande nämndens verksamhet.

Sinnessjuknämndens förslag innefattas i en vid nämndens framställning

fogad promemoria.

I promemorian framhålles inledningsvis, att antalet ärenden, som nämnden

haft att handlägga, oavbrutet ökats under nämndens verksamhetstid eller från

och med år 1931. Till belysning härav åberopas i promemorian följande

med motsvarande uppgifter för år 1940 sedermera fullständigade tabell:

1

1931

1932

1933

1934

1935

1936

1937

1938

1939

1940

Inkomna ärenden . .

460

520

673

804

1.058

1,221

1.519

1,792

2,217

2,340

Avgjorda utskriv.- ärenden..........

363

457

593

741

963

1,122

1,417

1,685

2,144

2,243

Övriga ............

69

49

56

83

75

76

17

24

74

82

Utgående expedi- tioner ............

702

996

1,471

1,796

2,229

2,565

3,277

3,623

3,982

4,215

Den arbetsbörda, som kommit att läggas på sinnessjuknämnden, hade

enligt promemorian på grund av ökningen av antalet ärenden blivit alltmera

betungande, och behov av lättnad i arbetsbördan hade förelegat sedan flera

år. Genom de rådande förhållandena och de av statsmakterna anbefallda

sparsamhetsåtgärdema inom statsförvaltningen hade detta behov ytterligare

aktualiserats. Yäl påginge utredning örn vissa ändringar i strafflagen, vilka

möjligen komme att medföra ändringar jämväl i fråga om nämndens verksamhet.

Med hänsyn till att behovet av en reduktion av nämndens arbetsbörda

vore synnerligen aktuellt, borde emellertid, utan avvaktan å nämnda

utredning, vissa smärre ändringar vidtagas i bestämmelserna örn nämndens

verksamhet. Därigenom kunde åtminstone en ytterligare ökning av nämndens

arbete hindras för de närmaste åren.

I promemorian behandlas därefter de ändringar, som anses kunna nu vidtagas

dels i fråga om ärenden, i vilka nämnden fungerar såsom överinstans,

dels ock beträffande frågor örn utskrivning av straffriförklarade och med

dem jämställda.

Beträffande först de ärenden, i vilka sinnessjuknämnden utgör

överinstans, anföres i promemorian, att dylika ärenden som regel vore av

enkel beskaffenhet och att nämndens och läkarens uppfattning i de allra

flesta fallen stämde överens. Under 1938 förekom sålunda endast i 2

fall av 248 att nämndens beslut avvek från läkarens. Klagorätt borde

emellertid fortfarande finnas i dylika fall, och det torde därför icke böra

ifrågakomma att avlasta dessa ärenden från nämnden. En minskning av

antalet sådana ärenden kunde dock ske genom att den tid, som måste förflyta

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 121.

från det en framställning avsloges till dess ny framställning upptoges till

prövning, förlängdes från fyra till sex månader. I många fall gjordes ny

framställning omedelbart efter det att den föreskrivna tiden av fyra månader

utgått. Prövning av vårdbehovet torde emellertid ej behöva ske med kortare

tidsmellanrum än sex månader. Inträffade ändrade förhållanden, ägde läkaren

oberoende av nu ifrågavarande bestämmelser möjlighet att när som helst

utskriva patienten.

I fråga därefter örn ärenden rörande st r affi'' iför klarade och

med dem jämställda framhålles i promemorian, att antalet sådana ärenden

ökats såväl absolut som relativt. Nämnda slag av ärenden utgjorde sålunda

1931 237 eller 68 procent och 1939 1819 eller 85 procent av samtliga ärenden.

Örn dessa ärenden anföres vidare i promemorian:

Många av dessa fall äro dock sådana att brottet är obetydligt och patientens

psykiska tillstånd sådant att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet

praktiskt taget kan uteslutas. Sådana relativt obetydliga brott äro t. ex.

en del enkla egendomsbrott, småstölder, en del fall av fylleri, vissa trafikförseelser

m. fl. och vanliga psykiatriska diagnoser i dylika fall är imbecillitet.

psykiska åldersförändringar eller psykopati. Just för dessa grupper av sjuka

är det ofta önskvärt med en över flera år utsträckt försöksutskrivningstid

innan definitiv utskrivning sker. Enligt nu gällande bestämmelser (sinnessjuklagens

19 §) kan utskrivning på försök ske under en tid av högst ett

år i sänder. En ändring kunde tänkas i denna bestämmelse så att sinnessjuknämnden

finge rätt att försöksutskriva på längre tid, antingen från början

fixerad, t. ex. på tre år, eller på obestämd tid, tills vidare, varvid det skulle

ankomma på läkaren att, när han funne anledning därtill föreligga, inkomma

med begäran örn definitiv utskrivning av patienten. Har viss tid fixerats

och ändrade förhållanden göra utskrivning före tidens utgång önskvärd kan

sådan utan ändring av nu gällande bestämmelser påyrkas när som helst av

sjukvårdsläkaren eller högst var fjärde månad av den sjuke själv eller hans

anhöriga. Därest man förlänger den klagotid, varom förut förmälts, från fyra

till sex månader, blir följden, att den tid, inom vilken ny begäran i ifrågavarande

hänseende får göras av den sjuke själv eller av hans anhöriga, även

förlänges till sex månader.

Vid dylik försöksutskrivning skulle genom ändrad praxis i nämnden bestämmandet

av villkoren som regel kunna överlämnas till sjukvårdsläkaren.

Härigenom skulle ett antal av de ärenden rörande ändrade försöksutskrivningsvillkor

och permissioner, som nu förekomma i nämnden, bortfalla, En

ytterligare fördel ur vårdsynpunkt vore det smidigare förfaringssättet vid

ombyte av platser och dylikt, som härav skulle bli följden.

Genom den föreslagna ändringen skulle alltså sinnessjuknämnden liksom

hittills besluta örn försöksutskrivning och utskrivning av alla straffriförklarade

och övriga för vilka utskrivning ankommer på nämnden. I alla fall

där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv kunde anses föreligga

skulle nämnden i detalj bestämma villkoren vid patientens försöksutskrivning

och besluta örn försöksutskrivning endast under viss begränsad

tid för att få möjlighet att, genom den rapport örn fallets dittillsvarande

utveckling, som medföljer en begäran om fortsatt försöksutskrivning, följa

detsamma och successivt giva större friheter tills slutligen definitiv utskrivning

kunde ifrågakomma. I övriga fall skulle nämnden besluta försöksutskrivning

på obestämd tid och giva fullmakt åt läkaren att bestämma örn

detaljerna i försöksutskrivningsvillkoren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 121.

Det vöre enligt promemorian svårt att med större noggrannhet beräkna, i

vilken utsträckning de i promemorian föreslagna ändringarna beträffande

nämndens verksamhet bomme att återverka på nämndens arbetsbörda.

Vid genomgång av ärendena hos nämnden under 1938 hade emellertid

framgått, att en ökning av klagotiden från fyra till sex månader skulle hava

medfört en minskning under året med 120 ärenden eller cirka sju procent,

samt att en längre försöksutskrivningstid än ett år och bemyndigande för

läkaren att besluta örn de föreskrifter, som skulle gälla för den försöksutskrivine

under utskrivningstiden, skulle hava medfört en minskning med

235 ärenden eller cirka 13 procent. Återverkningarna av dylika ändringar

skulle dock göra sig gällande även följande år, varför den minskning i nämndens

arbetsbörda, som ändringarna komme att medföra, i verkligheten bleve

större än vad angivna siffror utvisade.

För genomförande av nu föreslagna åtgärder beträffande sinnessjuknämndens

verksamhet erfordrades enligt promemorian vissa ändringar i 19 §

första stycket och 22 § andra stycket sinnessjuklagen.

Yttranden över sinnessjuknämndens framställning.

Över sinnessjuknämndens framställning hava efter remiss yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Örebro

och Kopparbergs län, strafflagberedningen, psykiatriska föreningen samt

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund.

De av sinnessjuknämnden föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen tillstyrkas

eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen, de i ärendet hörda

länsstyrelserna, psykiatriska föreningen och centralstyrelsen för Sveriges

läkarförbund.

Strafflagberedningen påpekar i sitt yttrande, att förslaget örn ändring

av 22 § sinnessjuklagen folie utanför området för de frågor, vilka beredningen

för närvarande hade under utredning. Beredningens yttrande berörde fördenskull

allenast den föreslagna ändringen av 19 § sinnessjuklagen.

Inledningsvis framhåller strafflagberedningen att frågan örn formerna för

utskrivning av sträffriförklarade från sinnessjukhus torde komma att tagas

upp i samband med de förslag till ändrad lydelse av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser

samt rörande behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare,

vilka förbereddes inom beredningen.

Strafflagberedningen finner icke något att erinra mot sinnessjuknämndens

förslag, att försöksutskrivning ej skulle behöva vara till tiden bestämd utan

kunna ske tills vidare. Det torde enligt beredningen även vara lämpligt,

att till tiden fixerad försöksutskrivning ej, såsom för närvarande vore fallet,

begränsades till högst ett år. Beredningen framhåller dock, att en till lång

tid fixerad försöksutskrivning kunde — särskilt för patienter, som begått

lindriga brott eller som begått brott under inflytande av sinnessjukdom och

därefter tillfrisknat — framstå som en onödig hårdhet.

Beredningen framhåller vidare, att de av sinnessjuknämnden föreslagna

ändringarna skulle medföra endast en relativt ringa lättnad i nämndens

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

arbetsbörda och att, även om ändringarna genomfördes, situationen inom

kort komme att bliva densamma som nu och frågan örn ny ändring i nämndens

verksamhet komme att snart åter bliva aktuell. I anslutning härtill anför

beredningen:

Det vore därför önskvärt, att sinnessjuklagen i anledning av nämndens

framställning gåves en avfattning, som möjliggjorde för nämnden att befria

sig från sådana ärenden, där icke patientens farlighet eller andra samhälleliga

hänsyn nödvändiggöra speciella garantier ifråga örn utskrivningen. Som i

nämndens skrivelse framhålles, är ju beträffande många straffriförklarade

förhållandena sådana, att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet

praktiskt taget kan uteslutas. Beträffande sådana fall torde nämnden utan

olägenhet kunna överlämna åt vederbörande sjukvårdsläkare att besluta i

utskrivningsfrågan, och detta synes kunna ske såväl beträffande försöksutskrivning

som definitiv utskrivning. Där försöksutskrivning skett och

patienten sedan icke behövt återintagas på sjukhuset, torde nämligen den

definitiva utskrivningen som regel endast innebära, att allt fortlupit enligt

beräkning och att patienten motsvarat de förväntningar, som fästes vid

honom, då han försöksutskrevs. Sedd ur synpunkten av patientens samhällsfarlighet

är skillnaden mellan försöksutskrivning och definitiv utskrivning

oftast icke stor, och beslut örn definitiv utskrivning torde som regel icke

innefatta några svårare bedömanden. Givetvis skulle det stå nämnden fritt

att i varje enskilt fall avgöra, huruvida nämnden ville till sjukvårdsläkaren

överlämna att besluta om definitiv utskrivning eller endast örn försöksutskrivning

eller fortsatt försöksutskrivning. Nämnden skulle härvid kunna

taga hänsyn till olika speciella faktorer, bland annat vederbörande sjukvårds

läkares större eller mindre försiktighet i utskrivningsfrågor.

Enligt det förut sagda ifrågasätter strafflagberedningen icke någon inskränkning

i sinnessjuknämndens befogenheter utan förmenar allenast att

åt nämnden bör ges möjlighet att efter prövning i varje enskilt fall uppdraga

åt sjukvårdsläkaren att besluta i vissa utskrivningsfrågor. Straffriförklarad

eller därmed likställd skulle alltså icke kunna utskrivas från sinnessjukhus

utan att nämnden åtminstone en gång tagit ståndpunkt till fallet. Som regel

torde detta komma att ske första gången försöksutskrivning ifrågasattes för

patienten, men undantagsvis kunna fallen vara sådana att nämnden redan

på ett tidigare stadium kan taga upp frågan, huruvida åt sjukvårdsläkaren bör

överlämnas att besluta örn utskrivning.

Efter att hava påpekat att ändring av 20 § sinnessjuklagen erfordrades

för att sinnessjuknämnden skulle erhålla möjlighet att i vissa fall till sjukvårdsläkaren

överlämna beslutanderätten i utskrivningsfrågor ifrågasätter

strafflagberedningen, huruvida det icke vore lämpligt att i samband därmed

vidtaga viss omredigering av 18—20 §§ sinnessjuklagen, särskilt i syfte att

låta sinnessjuknämndens befattning med utskrivningsfrågor framträda med

större klarhet och tydlighet. Rörande nämnda omredigering anför beredningen:
Det

synes strafflagberedningen vara i lagtekniskt hänseende otillfredsställande

att 20 § sinnessjuklagen, som innehåller det centrala stadgandet om

sinnessjuknämndens befogenheter, icke uttryckligen angiver, vilka de personer

äro beträffande vilka sinnessjuknämnden har att besluta örn utskrivning, utan

i denna del endast innehåller hänvisning till 18 § andra stycket. Sistnämnda

stadgande förbjuder beträffande straffriförklarade och vissa andra för farliga

ansedda personer deras utskrivning enligt första stycket i samma paragraf,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 121■

vilket medger utskrivning av vissa alltjämt vårdbehövande, därest det erfordras

för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen a,r

i större behov av vård, elier där det på tillfredsställande satt finnes sörjt

för den sjukes vårdande utom sjukhuset. Även utan det i 18 § andra stycket

innehållna förbudet torde det säkerligen vara mera sällan som kaga skulle

kunna uppstå om utskrivning enligt 18 § av straffnförklarad eller person,

som under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet

riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Där utskrivning i sådana fall skulle

kunna ifrågasättas, torde det som regel vara fråga örn personer, som i akut

stadium av sinnessjukdom begått brott men senare efter mångårig sjukhusvistelse

kommit i ett kroniskt stadium, då de aro mera lattskotta och utan

risk kunna vårdas å ålderdomshem eller i enskilt hem. I dylika fall torde

några samhälleliga skäl icke kunna anföras mot att giva smnessjuknamnden

möilighet att utskriva dem för vård under enklare förmer. Da alitsa enligt

strafflagberedningens mening sinnessjuknämuden borde ha möjlighet att

verkställa utskrivning ej blott enligt 17 och 19 §§ utan aven enligt 18 §,

synes 18 Ö andra stycket kunna utgå och i stället i 20 § uttryckligen angivas,

vilka på sinnessjukhus intagna personer som måste utskrivas genom sinnes
sjuknämnden.

Slutligen framlägger strafflagberedningen ett utkast till den omredigering

av 18—20 §§ sinnessjuklagen, som beredningen förordar i syfte att dels tillgodose

de önskemål, som framkommit i sinnessjuknämndens och beredningens

förslag, dels ock giva lagtexten större tydlighet och överskådlighet.

Yttranden över strafflagberedningens förslag.

Över det förslag, som strafflagberedningen framlagt beträffande sinnessjuknämndens

verksamhet, hava yttranden infordrats från medicinalstyrelsen

och sinnessjuknämnden. ,

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke hava något att erinra mot vad strattlagberedningen

föreslagit. Styrelsen framhåller emellertid, att vid omredigering

av 20 § sinnessjuklagen den möjligheten borde beaktas, att en tidigare

som ofarlig ansedd patient under en av vederbörande sjukvårdsläkare på

grund av delegering från nämndens sida beslutad försöksutskrivning kuno e

visa tendens till mot annans personliga säkerhet riktade gärningar. En förnyad

försöksutskrivning borde i sådant fall enligt medicinalstyrelsens mening

obligatoriskt beslutas av sinnessjuknämnden själv.

Sinnessjuknämuden upplyser, att nämnden, i samband med avlåtandet av

framställningen den 19 november 1940, hade under övervägande ett mera

vittgående ändringsförslag, vilket i huvudsak överensstämde med strafflagberedningens

förslag. Med hänsyn till att ändringsförslaget hade en betydande

räckvidd och att nämnden befarade, att det möjligen skulle föregripa

den utredning i förevarande frågor, som påginge i strafflagberedningen, hade

nämnden ansett sig böra stanna vid det ändringsförslag, som innefattades i

dess framställning. Då nu strafflagberedningen själv framlade ett förslag,

som i huvudsak överensstämde nied det förslag, som nämnden haft under

övervägande, anslöte sig nämnden till beredningens förslag. Följande erinran

framställes dock av nämnden:

Sedan nämnden till sjnkvårdsläkaren överlämnat att besluta örn utsknv
Bihany

till riksdagens protokoll 1941. /sami. Nr 121. 480 41 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

ning av viss person, skulle frågan om denne sjukes utskrivning icke vidare

komma under nämndens prövning. Om den sjuke emellertid, innan han helt

utskrives, begår ett nytt, mot annans personliga säkerhet riktat brott, som

icke beivras, torde konsekvensen fordra, att frågan örn hans utskrivning ånyo

underställes nämndens prövning. Att beslutanderätten i fråga örn hans utskrivning

överlämnats åt sjukvårdsläkaren, kan ju ha berott därpå, att den

sjuke tidigare endast gjort sig skyldig till egendomsbrott. Det torde böra

upptagas en tilläggsbestämmelse, att för nyss omförmält fall ärendet ånyo

skall underställas nämnden.

Den omredigering av 18—20 §§ sinnessjuklagen, som strafflagberedningen

föreslagit, synes sinnessjuknämnden principiellt vara lämplig och innebära

större klarhet och överskådlighet än den nuvarande formuleringen.

Sedan sinnessjuknämnden år 1931 begynte sin verksamhet, har antalet

ärenden hos nämnden oavbrutet ökats. Medan antalet till nämnden inkomna

ärenden under första verksamhetsåret utgjorde 460, uppgick antalet under

1940 till 2,340. Behovet av en minskning av nämndens arbetsbörda har därför

enligt nämndens åsikt allt mera aktualiserats. Ehuru inom strafflagberedningen

för närvarande förberedas vissa frågor, vilka äga nära samband med

sinnessjuknämndens verksamhet, har nämnden — då tidpunkten för avlämnandet

av beredningens blivande betänkande nu icke kan närmare angivas —

ansett sig böra utan avbidan på detta betänkande framlägga förslag till vissa

ändringar i sinnessjuklagen, vilka äro avsedda att medföra en begränsning av

nämndens verksamhet.

Otvivelaktigt är det ur flera synpunkter önskvärt att vinna en viss avlastning

av nämndens arbetsuppgifter. Med hänsyn till den pågående utredningen

av frågan örn behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare synas emellertid

i detta sammanhang andra ändringar i sinnessjuklagen icke böra vidtagas

än sådana, som äro betingade av det föreliggande behovet att begränsa

sinnessjuknämndens verksamhet. Från denna utgångspunkt skola de i ärendet

framlagda ändringsförslagen i det följande närmare granskas.

Vad först angår sinnessjuknämndens förslag, såvitt det berör 22 § andra

stycket sinnessjuklagen, är innebörden av nu gällande bestämmelse i nämnda

lagrum den, att, örn sinnessjuknämnden avslagit framställning örn utskrivning

av person, som för vård intagits å sinnessjukhus, nämnden ej må till

prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän fyra månader förflutit

från den dag, då beslutet örn avslag å den föregående framställningen

meddelades. Bestämmelsen är tillämplig ej blott å framställningar, vilka avse

sträffriförklarade och med dem jämställda och vilka nämnden alltså behandlar

såsom första instans, utan även å klagomål hos nämnden över sådant beslut

av sjukvårdsläkaren, varigenom framställning örn utskrivning lämnats utan

bifall. Närmast för att vinna minskning av antalet klagomål hos nämnden

har nämnden föreslagit förlängning av nyssnämnda tid av fyra månader till

sex månader. Mot detta förslag, vilket icke mött gensaga i remissyttrandena,

synes någon erinran icke vara att göra. Örn sinnessjuknämnden lämnat anförd

klagan över beslut av sjukvårdsläkare utan bifall, kan denne, såsom nämnden

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

framhållit, oberoende av huruvida nu ifrågavarande tidsfrist utgått eller ej,

utskriva patienten, därest ändring skett i fråga om de förhållanden, vilka

inverka på utskrivningsfrågans bedömande.

Sinnessjuknämnden har vidare föreslagit ändring av 19 § första stycket

sinnessjuklagen. I nämnda lagrum regleras frågan örn försöksutskrivning av

sinnessjuk. Försöksutskrivningen må enligt första punkten i nämnda stycke

omfatta en tid av högst ett år i sänder. Härutinnan skulle enligt sinnessjuknämndens

förslag den ändringen vidtagas, att försöksutskrivningen allenast angåves

skola ske »under viss begränsad tid eller tills vidare». Enligt 20 §

första stycket sinnessjuklagen är det sinnessjuknämnden som beslutar örn

utskrivning av sträffriförklarade och med dem jämställda. Örn den föreslagna

ändringen genomföres är det, enligt vad nämnden uppgiver, dess avsikt att

i sådana fall där farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv icke

kan anses föreligga besluta försöksutskrivning på obestämd tid och uppdraga

åt läkaren att bestämma örn detaljerna i de villkor, som skola gälla för försöksutskrivningen.

Härigenom skulle en ej obetydlig minskning av antalet ärenden

hos nämnden ernås. Att märka är emellertid att den nu föreslagna ändringen

av 19 § får betydelse även för sådana fall då, i enlighet med vad i det följande

kommer att föreslås, vederbörande läkare erhållit uppdrag av sinnessjuknämnden

att verkställa utskrivning.

Jämväl detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Jag förordar den av sinnessjuknämnden föreslagna ändringen beträffande

tiden för försöksutskrivning. På grund härav torde i 19 § första stycket böra

angivas, att sinnessjuk under de i lagrummet närmare angivna omständigheterna

må på försök utskrivas »för viss bestämd tid eller tills vidare».

Vidare torde andra punkten i samma stycke — enligt vilken försöksutskrivning

må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som utskrivningsmyndigheten

må hava meddelat — med hänsyn till den av sinnessjuknämnden

uttryckta avsikten att i vissa fall åt läkaren överlämna att bestämma

örn detaljerna i villkoren för försöksutskrivningen böra så jämkas, att vederbörande

ålägges att iakttaga de föreskrifter, som »i anledning av utskrivningen

meddelas».

Strafflagberedningen har i sitt remissyttrande föreslagit, att genom ännu

en ändring i sinnessjuklagen möjlighet skulle beredas att ytterligare begränsa

sinnessjuknämndens verksamhet. Såsom av den förut lämnade redogörelsen

för sinnessjuklagens bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus framgår

kan utskrivning av sträf friförklarade och med dem jämställda beslutas

endast av nämnden. Under hänvisning till att förhållandena beträffande

många straffriförklarade vore sådana, att farlighet eller högre grad av samhällsbesvärlighet

praktiskt taget kunde anses utesluten samt att nämnden i

dylika fall utan olägenhet torde kunna överlämna åt vederbörande sjukvårdsläkare

att besluta i utskrivningsfrågan föreslår beredningen sådan ändring

av sinnessjuklagen, att nämnden i fråga örn viss person må överlämna till

sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 121.

Grunden till den uppdelning av utskrivningsfrågorna mellan sinnessjuknämnden

och sjukvårdsläkaren, som är företagen i sinnessjuklagen, är framför

allt att söka däri, att prövningen av utskrivningsfrågor beträffande straffriförklarade

ansetts mera ansvarsfull och därför måst uppdragas åt en särskilt

kvalificerad myndighet. En dylik kvalificerad provning har ansetts motiverad

även beträffande vissa andra sinnessjuka, i främsta rummet dem, vilka, enligt

vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga

säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Gärningsmannen till ett egendomsbrott

blir sålunda underkastad strängare regler örn straffriförklaring

ägt rum än örn brottet ej blivit föremål för beivran. I det förra fallet skall

nämligen utskrivningsfrågan handläggas av sinnessjuknämnden men i det

senare fallet av sjukvårdsläkaren. Det kan ifrågasättas, huruvida de strängare

reglerna äro behövliga i avseende å straffriförklarade, som icke begått brott

mot person. I varje fall synes det icke behöva möta betänkligheter att giva

sinnessjuknämnden möjlighet att åt sjukvårdsläkaren överlämna beslutanderätten

i fråga örn utskrivning av sådana sinnessjuka, vilkas brottslighet ej

riktat sig mot annans personliga säkerhet. Det förutsättes, att sinnessjuknämnden

begagnar sig av denna möjlighet först efter det den varit i tillfälle

konstatera, att bedömandet av utskrivningsfrågan icke kompliceras genom

omständigheter av mera speciell beskaffenhet. "Vad sinnessjuknämnden i sitt

yttrande över strafflagberedningens förslag anfört rörande sådana fall då den,

örn vilkens utskrivning är fråga, efter det nämnden överlämnat åt läkaren att

avgöra utskrivningsfrågan begår mot annans personliga säkerhet riktat brott,

torde böra iakttagas. Det läkaren givna uppdraget bör därför i sådana fall

anses såsom återkallat.

En konsekvens av förevarande förslag är, att sökande i utskrivningsärende

(den för vård intagne, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller

någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande) icke kan med säkerhet

veta, huruvida det är sinnessjuknämnden eller sjukvårdsläkaren, som

skall pröva utskrivningsfrågan. Göres ansökan hos orätt myndighet, bör

denna givetvis ofördröjligen överlämna ansökningen till den, som rätteligen

har att pröva densamma. Är av nämnden åt läkare lämnat uppdrag

att avgöra viss utskrivningsfråga att anse såsom återkallat, bör läkaren

omedelbart bringa detta förhållande till nämndens kännedom. Genom cirkulärskrivelse

från nämnden torde lämpligen böra för sjukvårdsläkarna klargöras

vad de i nu ifrågavarande hänseenden hava att iakttaga. Den omständigheten

att utomstående icke säkert kunna veta, huruvida det är nämnden eller läkaren

som har att pröva utskrivningsfrågan torde därför icke komma att medföra

större olägenhet.

Jag vill på grund av det nu anförda föreslå, att i 20 och 21 §§ sinnessjuklagen

vidtagas följande ändringar. I 20 § första stycket bör såsom huvudregel

stadgas, att det tillkommer sinnessjuknämnden att beträffande sådan för vård å

sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder

möter på grund av vad i andra stycket av samma paragraf stadgas, antingen

själv efter anmälan eller framställning besluta örn utskrivning enligt 17 eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 121.

19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren att därom meddela beslut. I en andra

punkt bör häri den begränsningen göras, att sådant uppdrag ej må meddelas

i fall där det brott, som utgör hinder för utskrivning jämlikt 18 §, varit riktat

mot annans personliga säkerhet. I en tredje punkt torde böra föreskrivas, att

uppdraget skall anses återkallat, därest den, örn vilkens utskrivning är fråga,

begår sådant brott efter det uppdraget meddelats. I 20 § andra stycket och

21 § första stycket synas slutligen ett par redaktionella jämkningar böra företagas.

Såväl de nu föreslagna ändringarna som ändringsförslaget beträffande 22 §

andra stycket få på grund av hänvisning i 50 § betydelse även i fråga örn

utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården.

Strafflagberedningen har tillika föreslagit en formell omredigering av

18—20 §§ sinnessjuklagen. Härigenom skulle enligt beredningens mening

sinnessjuknämndens befattning med utskrivningsfrågor framträda med större

klarhet och tydlighet. Ett genomförande av beredningens förslag skulle även

innebära en sakändring, nämligen borttagande av förbudet i 18 § andra stycket

att utskriva straffriförklarade och med dem jämställda med stöd av samma

paragrafs första stycke.

Såsom förut nämnts torde frågan örn formerna för utskrivning av straffriförklarade

komma att upptagas av strafflagberedningen i samband med beredningens

utredning örn behandlingen av psykiskt abnorma förbrytare. En allmän

revision av sinnessjuklagens bestämmelser om utskrivning kan alltså

beräknas i sinom tid komma till stånd. Enär vidare den formella bristfällighet,

som påtalats av beredningen, icke synes vara av sådan art, att den föranleder

misstolkning, samt den sakliga ändring, som följer av förslaget, enligt vad beredningen

uppgiver mera sällan kan få praktisk betydelse, torde med eventuellt

tillgodoseende av beredningens nu ifrågavarande önskemål böra anstå, till

dess frågan kommer under omprövning i ett större sammanhang.

De av mig förordade ändringarna beträffande sinnessjuknämndens verksamhet

torde böra träda i kraft den 1 juli 1941.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag örn ändring

i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), av den lydelse

bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

1 Denna bilaga, vilken är lilia lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majda proposition nr 121.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

6 mars 1941.

Närvarande:

justi ti eråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 5 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

28 februari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Johan Martin Wahlbäck.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 121.

23

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 6 mars 1941

avgivna utlåtande över det den 28 februari 1941 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321) samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan

erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils-Sture Lindqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetåret 194H 42 gjorda framställningar om anslag till medicinalstyrelsen o s. 1 i texten
  2. Rskr. 1941:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 a1 i texten
  3. 1LU 1941:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuldag en den 19 september 1929 s. 1 i texten